Kategori: svarthet
Ny balett om ”Badin”
Det går inte att säga något annat än att Gustav ”Badin” Couchi just nu upplever något av en renässans. ”Badin” hyllas alltmer som den första kända (om än inte den första) afrosvensken av många av dagens svarta svenskar och en del utlandsadopterade ser honom som den första utlandsadopterade på en åtminstone symbolisk nivå och i ”Badins” fall blev han då ”adopterad” av Sveriges dåvarande kungahus den Holstein-Gottorpska ätten.
Nyligen avtäcktes också en minnessten över ”Badin” utanför Katarina kyrka på Södermalm i Stockholm där han är begravd (men på okänd plats) i närvaro av kronprinsessan och nu ska Kungl. Operan snart sätta upp en balett som Amir Chamdin ligger bakom, som också arbetar på att få till en framtida spelfilm om ”Badin”.
Dock undrar en (i alla fall jag) varför ”Badin” ska iscensättas med bar överkropp? Visserligen händer det att även vita manliga dansare uppträder i bar överkropp och vad gäller modern dans så gör även kvinnor ibland det men samtidigt finns det en historia av att svarta män blir hypersexualiserade och i det närmaste animaliserade och det är bara att hoppas på att Operan nu inte spelar på denna stereotyp och vare sig medvetet eller omedvetet.
Ny rapport om situationen för de svarta européerna liksom för afrosvenskarna
EU:s motsvarighet till DO – FRA eller EU:s byrå för grundläggande rättigheter – har publicerat en färsk rapport som undersöker situationen för svarta européer och som bygger på en kombinerad intervju- och enkätstudie som har genomförts bland svarta invånare i Österrike, Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland, Irland, Italien, Luxemburg, Polen, Portugal, Spanien och Sverige.
Respondenterna utgörs både av invandrare från subsahariska Afrika och personer som är födda i respektive EU-land som antingen har två (d v s de s k andragenerationarna) eller en förälder (d v s de s k blandade eller mixade) som är född/a i subsahariska Afrika.
Totalt har 6752 respondenter deltagit i undersökningen varav 53% var män, 54% kristna och 34% muslimer och för svensk del deltog 530 respondenter varav majoriteten hade någon form av bakgrund i Somalia, Eritrea och Etiopien och 79% av de svenska respondenterna uppgav att de var muslimer.
De svarta svenskarna eller afrosvenskarna som deltog i undersökningen utmärkte sig bl a på följande sätt:
80% av afrosvenskarna uppgav sig känna till att det finns en antidiskrimineringslagstiftning i landet (d v s i Sverige), vilket är den högsta andelen i EU och vilket kan jämföras med att exempelvis endast 25% av de svarta italienarna gör det (d v s i Italien).
27% av afrosvenskarna uppgav att de någon gång i livet har anmält något fall av diskriminering, vilket också är den högsta andelen i EU och vilket kan jämföras med att exempelvis endast 4% av de svarta spanjorerna uppgav att de har gjort det.
14% av afrosvenskarna uppgav att de har blivit stoppade av polisen någon gång under det senaste året, vilket motsvarar EU-genomsnittet, och vilket exempelvis kan jämföras med att 21% av de svarta österrikarna uppgav det.
65% av afrosvenskarna som hade ett förvärvsarbete uppgav att de arbetade inom en låglönesektor och hade en låg inkomst, vilket är den högsta andelen i EU bredvid de svarta belgarna och de svarta spanjorerna.
11% av de unga afrosvenskarna (16-24 år) uppgav att de är s k NEET:are eller UVAS:are, vilket kan jämföras med EU-genomsnittet på 14%.
60% av afrosvenskarna uppgav att de bor trångbott vilket är den högsta andelen i EU bredvid de svarta finländarna.
32% av afrosvenskarna uppgav slutligen att de hade stora svårigheter att få (privat)ekonomin att gå ihop, vilket motsvarar EU-genomsnittet.
TT:s Anna Grönberg skriver följande om den nya FRA-rapporten:
”Verbala kränkningar och diskriminering i såväl vardagsliv som på arbets- och bostadsmarknaden. Nära hälften av personerna med afrikanskt ursprung som deltar i en ny EU-studie vittnar om att de har utsatts för rasism.”
https://unt.se/nyheter/utrikes/eu/artikel/studie-genomtrangande-rasism-i-europa/jddzddxj
Rasismen ökar i Europa – och manifesterar sig i en mängd olika uttryck, enligt studien ”Being black in the EU”, som 2022 genomfördes av unionens byrå för grundläggande rättigheter, FRA. 45 procent av undersökningens 6 752 deltagare uppgav då att de utsatts för någon form av rasistisk diskriminering – jämfört med 39 procent 2016, då samma undersökning genomfördes.
Studien genomfördes i 13 EU-länder och de tillfrågade är antingen själva födda i ett afrikanskt land söder om Sahara eller har minst en förälder som är det.
Rasismen tar sig också många uttryck, enligt undersökningen. Deltagarna vittnar om allt från verbala kränkningar till diskriminerande behandling i vardagslivet – i kollektivtrafiken, i butiker och på restauranger.
Bland annat visar resultaten att 30 procent av deltagarna har tillfälliga arbetskontrakt – jämfört med 11 procent av den övriga befolkningen.
23 procent av de tillfrågade säger också att de stoppats från att hyra en bostad av en privat hyresvärd på grund av sitt ursprung.
Flest deltagare som vittnar om rasism finns i Tyskland, där 76 procent av de svarande säger att de har utsatts för diskriminering under de senaste fem åren. På andra plats kommer Österrike med 72 procent.
Ett av de länder som har sett en minskning mellan 2016 och 2022 är Sverige, enligt studien. Här vittnade 25 procent av de tillfrågade 2022 om att de utsatts för rasism, jämfört med 51 procent 2016.
Michael O’Flaherty, chef för EU:s byrå för grundläggande rättigheter, kallar studiens resultat för ”skamliga”, skriver The Guardian.
”Det är chockerande att ingen förbättring skett sedan 2016. I stället utsätts allt fler människor av afrikanskt ursprung för diskriminering – endast på grund av sin hudfärg”, skriver O’Flaherty i en kommentar.
”Rasismen är genomträngande – och den håller sig kvar.”
Specialnummer om den moderna svarta europeiska minoritetens födelse på kontinenten
Wiens universitets akademiska tidskrift Zeitschrifts senaste nummer (1 2021) kastar ljus över den första större gruppen av svarta européer som bodde och levde permanent i Västeuropa, d v s de blandade eller mixade svarta som föddes under och efter Andra världskriget och som i första hand hade svarta amerikanska soldater som fäder.
Dessa blandade eller mixade barn, vilka uppskattningsvis uppgick till 10 000 personer bara under de omedelbara efterkrigsåren, skilde sig då från de vuxna svarta och icke-vita personerna från kolonierna över haven som besökte och bodde temporärt i Europa och vilka sällan stannade i Europa permanent under hela livet ut.
Det finns en del som tyder på att Europa t o m var mer rasligt homogent 1945 än 1918. Vid Första världskrigets slut befann sig 100 000-tals icke-vita män i Europa som hade stridit i kriget och som hade transporterats till kontinenten av de olika imperiemakterna från världens alla hörn.
Under den tidiga mellankrigstiden deltog t o m flera icke-vita truppenheter i olika ockupationssammanhang såsom vietnamesiska soldater i det gamla Österrike-Ungern och senegalesiska och algeriska trupper i det tyska Ruhrområdet.
Både under och efter Första världskriget föddes också förvånansvärt många blandade eller mixade icke-vita barn med vita europeiska mödrar och icke-vita soldater som fäder (såsom t ex karibiska, arabiska, afrikanska, indiska och kinesiska män) och under mellankrigstiden var Paris det icke-vita Europas epicentrum dit svarta amerikaner vallfärdade liksom bl a karibier, afrikaner, araber, polynesier och asiater från Frankrikes olika kolonier.
Även Berlin var under Weimar-republiken och under ”the roaring 20s”/”the jazz age” en utpräglad kosmopolitisk stad liksom Hamburg och det beräknas att det fanns kring 20 000 svarta personer i Tyskland innan 1933 varav flertalet härrörde från USA eller från de f d tyska kolonierna liksom åtminstone 2000 östasiater.
När Andra världskriget började närma sig och till slut bröt ut lämnade dock de allra flesta icke-vita personer den europeiska kontinenten. Även när Norge invaderades och ockuperades av Tyskland 1940 flydde enstaka icke-vita personer landet och tog sig till Sverige och de som inte lyckades lämna den tyskdominerade kontinenten i tid råkade överlag illa ut. I Nazi-Tyskland steriliserades kring 500 blandade eller mixade svarta barn och ungdomar medan Hamburgs förkrigstida kinesiska minoritet sattes i koncentrationsläger.
Det ska dock sägas att tyskarna och deras allierade överlag aldrig systematiskt förföljde och fr a inte (mass)dödade icke-vita personer såsom de gjorde med de europeiska judarna och romerna och tyskarna kom under krigsåren att med tiden enrollera 10 000-tals icke-vita soldater till sin armé.
År 1945 var m a o större delen av den europeiska kontinenten möjligen mer homogen än 1918 räknat i permanent boende icke-vita invånare och t o m i Storbritannien beräknas det ha funnits ej mer än maximalt 7000 icke-vita invånare 1945 vilka dessutom mestadels bodde i och var koncentrerade till de brittiska hamnstäderna.
Allt detta förändrades i ett slag när miljontals amerikanska soldater transporterades till Europa under de sista krigsåren för att befria kontinenten och då 100 000-tals av dem deltog i ockupationen av Tyskland och Österrike efter 1945 samt därefter kvarstannade i Västeuropa inklusive i Storbritannien i stora mängder när Kalla kriget väl bröt ut.
Mellan 1945-60 bestod 10-12% av den amerikanska armén i Europa av svarta och icke-vita soldater och 1000-tals av dem fick barn med vita europeiska kvinnor i en rad olika länder och t o m på lilla Island som också inhyste en amerikansk militärbas.
Det är då dessa blandade eller mixade svarta européer som temanumret handlar om som bara i Västtyskland uppgick till 7000 personer under de omedelbara efterkrigsåren. I Storbritannien beräknas den totala icke-vita befolkningen ha ökat med hela 25-30% p g a dessa barn och i Österrike som var utpräglat homogent 1945 kom dessa barn helt enkelt att utgöra det demografiska ursprunget till dagens icke-vita och svarta Österrike.
Det kollektiva europeiska minnet av dessa blandade eller mixade svarta européer, vilka föddes mellan cirka 1944-60, har dock bleknat betydligt idag och det är därför som den österrikiska tidskriften ägnar dem ett helt temanummer och för något år sedan visades också en välbesökt och uppmärksammad historisk utställning i Österrike vid namn ”SchwarzÖsterreich” som handlade om det icke-vita och svarta Österrikes födelse mellan 1945-56.
Om den svarta närvaron i Guangzhou och i Stillahavsasien
CNN:s Jenni Marsh rapporterar om och från den stad i Stillahavsasien (Nordost- och Sydostasien) som fram tills alldeles nyligen inhyste den största svarta befolkningen och minoriteten i denna region av världen – nämligen Guangzhou i södra Kina (eller Kanton som européerna kände staden som tidigare i historien) och som alltid i Kinas historia har varit en kosmopolitisk stad där det tidigare fanns en stor västerländsk närvaro och fram tills pandemins utbrott 2020 en subsaharisk afrikansk befolkning som uppgick till hela 100 000 invånare.
Subsahariska afrikaner och nordost- och sydostasiater har haft kontakt med varandra långt tillbaka i historien och mycket längre tillbaka i historien än innan européerna vare sig kom till subsahariska Afrika eller till Stillahavsasien såsom under Sidenvägen-perioden när bl a Kina handlade med dagens Östafrika och när både asiater och afrikaner regelbundet besökte varandras länder. Under kolonialtiden mellan 1500-talet och 1800-talet tog européerna sedan regelbundet med sig sina svarta slavar till Asien, vilka bl a har avsatt spår i målningar i bl a Japan där 1700-talets holländare kunde porträtteras tillsammans med sina slavar från Sydafrika och Nederländska Karibien.
Under Andra världskriget, Koreakriget, Vietnamkriget och Kalla kriget kom sedan 100 000-tals fr a svarta amerikaner att både strida och stupa i, och vara stationerade i och tjänstgöra i regionen. 1000-tals av de svarta amerikanska männen fick också genom årtiondena barn med ”local/native”-kvinnorna i en mängd olika länder såsom i Filippinerna, Vietnam, Thailand, Sydkorea, Japan och Taiwan och så är också fallet i Guangzhou där ett stort antal fr a svarta afrikanska män har gift sig med kinesiska kvinnor ända sedan Kina öppnade sig för omvärlden på 90-talet (OBS: självklart händer det också att afrikanska kvinnor gifter sig med asiatiska män men det är då långt vanligare med det motsatta), vilket har gjort att det numera finns en hel minoritet och s k community av blandade eller mixade svarta asiater i Guangzhou och varav åtminstone en har blivit en s k ”celebrity” i Kina – TV-kändisen Zhong Fei Fei.
Förutom i Guangzhou finns det en relativt stor svart närvaro även i vissa städer i Japan i form av svarta amerikanska expats och subsahariska afrikaner liksom svarta amerikanska soldater och även i Sydkorea finns det fortfarande ett antal tusen svarta amerikanska soldater. I åtskilliga länder i Stillahavsasien finns det dessutom relativt stora grupper av blandade eller mixade svarta asiater vars svarta fäder av olika anledningar har lämnat landet och många av dessa blandade eller mixade svarta asiater har ända sedan 1950-talet adopterats bort till Väst.
Jag var själv i Guangzhou för några år sedan och även om jag besökte och även bodde i den gamla europeiska stadsdelen så såg jag en hel del afrikaner på stadens gator och många fler än vad som är brukligt i Kinas övriga storstäder.
“When the coronavirus pandemic ground China to a near-halt in early February last year, Youssouf Dieng jetted back to Dakar for, he thought, a brief sojourn. In reality, it was a year before Dieng – who had worked as a goods trader in the manufacturing hub of Guangzhou in southern China for two decades – could return, on an air ticket three times the usual cost, and a complicated business visa.
By then, the pandemic had driven hundreds of Africans out of Guangzhou, sparked the most severe anti-Black racial clashes in China in decades, and remade business operations, with Chinese factories connecting with African customers directly over e-commerce platforms.
”Now it is very, very quiet,” Dieng says of Little Africa, a nook of Guangzhou informally named after the swell of thriving African businessmen who once lived, ate and prayed there in huge numbers.
”Not many foreigners now, and all the small shops are closed. Small business around here? No more.” At the turn of the 21st century, Guangzhou – already a magnet for internal migrants – became an accidental experiment in multiculturalism in China, as loose immigration rules and factories churning out cheap products attracted droves of African entrepreneurs.
Business boomed, and by 2012 as many as 100,000 Sub-Saharan Africans had flocked to the city, according to Prof. Adams Bodomo’s book ”Africans in China.”
While that figure was never verified, it pointed to the generally accepted opinion that, between 2005 and 2012, at least, this was the largest African expatriate community in Asia. As interracial marriages in the community flourished, Bodomo theorized that, in time, an African-Chinese minority would arise, becoming China’s 57th ethnic group and demanding full citizenship rights. Today, that looks unlikely.
By April last year, just 4,550 Africans were living in Guangzhou, according to local authorities, including students and diplomats as well as businesspeople.
Ten months on, more than a dozen experts and Africans who spoke with CNN said that number has further dwindled, due to several repatriation flights to Nigeria and Kenya, and tougher coronavirus-era visa rules, with most foreigners barred from entry to China. Many who remain are rooted in China by Chinese wives and children.”
(…)
“For centuries, Guangzhou has intermittently been a nerve center for migrants, whether internal or foreign. When African traders arrived in the city in the early 2000s, they formed a particularly visible enclave – partly because they tended to congregate in one or two relatively small areas, and partly because black skin had not before been widely seen in China in large numbers.
The Africans also brought with them value systems that did not easily fit in with China’s political environment. Many were deeply religious, founding underground Christian churches, which sometimes attracted Chinese congregations – a deeply contentious practice in a country where proselytizing by foreigners is illegal. As Beijing clamped down on non-state sanctioned religion in recent years, their house churches were raided and shut down by local police.
Africans from Muslim nations also continued to practice Islam, a religion Guangzhou has a long connection with, being home to China’s oldest mosque. Guangzhou attracted communities of Hui and Uyghurs, Muslim minorities in China, who began serving halal food to the African incomers, as did a range of Middle Eastern eateries. But in recent years, as hostility to Islamic populations increased across China in the wake of the crackdown on Islam in the country’s western region of Xinjiang, Africans have reported that restaurants serving halal food began to remove Arabic writing from their menus and signage.
Africans also formed small democracies within their own communities, voting for a head of each nation within Guangzhou, to lobby on their behalf with the local authorities on matters such as visas.”
(…)
“While many Africans spoke of leaving Guangzhou in the years leading up to the pandemic, much of the community remained, often rooted by marriages, children, a lack of better opportunity in Africa or elsewhere, and ultimately a sense of home.
While there is no official data on how many Africans in Guangzhou married Chinese women, a walk through the strip malls of Little Africa in recent years made it clear: scores of shops are run by an African husband and his Chinese wife, with their children running down the corridors.
Yet that sense of belonging was rocked for many last April when Africans across the city were evicted from their homes and hotels, and forced to live on the streets. After a handful of Nigerians tested positive for Covid-19, Guangzhou authorities quarantined and tested Africans all across the city, sparking unproven fears that Africans were vectors of the virus.
Last year, Chinese Foreign Ministry spokesman Zhao Lijian said:
”The Chinese government treats all foreigners in China equally, opposes any differentiated practices targeted at specific groups of people, and has zero tolerance for discriminatory words and actions.””
(…)
“Whatever their future, the heyday of African trade, life and love in Guangzhou has produced a generation of African-Chinese children. While many are still adolescents, some have reached adulthood, and are navigating how their mixed identity will fit into China’s increasingly nationalist landscape.
Zhong Fei Fei, 24, says her parents met at the turn of the century in Guangzhou, where her Congolese father was a graduate student and her Chinese mother was doing business. They fell in love, and moved to Brazzaville. But after her father died when she was a toddler, she grew up in China with her grandparents: they renamed her Zhong Fei Fei – a name that roughly translates to China-Africa.
Since then, she says she has grappled with not being ”Chinese enough” in China. She said a Shanghai school teacher once told her class she spoke Mandarin well for a ”foreigner.”
”I was so confused because how come I’m the foreigner?” she remembers thinking. But she also has dealt with not being considered black enough in Congo.
Last year, her identity came to the fore when producers of the Chinese version of K-pop reality TV show ”Produce Camp 2020” invited her to star in the series. When Zhong emerged from the show, she was a trending topic on China’s Twitter-like Weibo platform, but not for the right reasons – many were attacking her for her race.
”I was looking at my phone and I had like 200,000 messages or something,” she says of reconnecting to the world after exiting the show. The online attacks came at the same time authorities in Guangzhou were accused of mistreating Africans there.
Yet Zhong says she also received messages of support, and subsequently used the platform to launch a music career. For families in Guangzhou, Afro-Chinese celebrities like Zhong could be helpful for their children.
Pastor Ignatius, a Nigerian evangelical preacher who has three African-Chinese children under the age of 12, hopes that ”what is happening in Japan might happen here,” referencing the Afro-Japanese community there, from which many celebrated figures have emerged, such as tennis player Naomi Osaka.
”What we see from the school, they are very accepting – though there are times of student discrimination here,” he says, of the public Chinese school his children attend in Guangzhou.
They all have Chinese passports – without one, they would not be eligible for free education or healthcare. Dual nationality is forbidden. Chike, who also has three African-Chinese children under age 13, says while there is ”more discrimination” for the family to contend with in recent years, ”as long as my kids know who I am, where I’m from,” they are free to live in the society they feel will be most beneficial.
Mathews, the Hong Kong-based anthropologist, previously speculated during the height of African migration to Guangzhou that the African community could provide China with its own Barack Obama figure – a non-Han leader. In an era of growing nationalism, he now believes this community of Afro-Chinese children will more likely dilute to the point where they won’t have a collective voice.
”They will probably blend in the overall landscape of Guangzhou because it has so many people from all over the place,” says Mathews. ”I don’t think they’ll be noticeable … it will be a few hundred people.””
Om WEB Du Bois texter och tankar om om Asien och asiater
WEB Du Bois texter om Asien och asiater är fascinerande att ta del av idag mot bakgrund av den för 100 år sedan speciella ”alliansen” mellan vissa svarta amerikaner och asiater. Idag är denna allians tämligen bortglömd och tyvärr är relationen mellan svarta amerikaner och asiater i USA rätt frostig numera.
Kort handlade det om att Du Bois och andra svarta amerikaner såg fr a Östasien som den egentligen enda regionen i världen som lyckades bjuda Europa och dess bosättarstater (såsom fr a USA) motstånd under 1900-talets första hälft samt att innan portugiserna och de andra européerna inledde den europeiska världserövringen så hade asiater och afrikaner relativt omfattande kontakter med varandra under förkolonial tid. Du Bois beundrade f ö också motståndet mot Brittiska imperiet i Sydasien liksom det muslimska motståndet mot européerna i Västasien.
Kort handlade det om att Du Bois och andra svarta amerikaner såg fr a Östasien som den egentligen enda regionen i världen som lyckades bjuda Europa och dess bosättarstater (såsom fr a USA) motstånd under 1900-talets första hälft samt att innan portugiserna och de andra européerna inledde den europeiska världserövringen så hade asiater och afrikaner relativt omfattande kontakter med varandra under förkolonial tid. Du Bois beundrade f ö också motståndet mot Brittiska imperiet i Sydasien liksom det muslimska motståndet mot européerna i Västasien.
Denna idé att svarta amerikaner och asiater hade ett särskilt band till varandra politiskt och historiskt har då vissa forskare benämnt som afro-orientalism. Du Bois var därtill en pionjär för både afrocentrism, postkolonial teori samt vithetsforskning.
Omvänt uppfattade en del antikoloniala och antiimperialistiska asiater att de svarta amerikanerna var något av deras närmaste ”allierade” i Väst och särskilt gällde det Japan där Du Bois och andra svarta amerikaner nästan kunde mottas som ”royalty” när de besökte Japan och där fascinationen var stor att även icke-vita människor (d v s de svarta amerikanerna) kunde vara 100% västerländska i en tid när Japan västerlandiserade sig till varje pris för att komma ikapp Väst och slippa bli koloniserat av Väst.
Det fanns också relativt nära band mellan en del svarta amerikaner och de indiska anti-brittiska nationalisterna och efter 1949 efter att det Kinesiska inbördeskriget hade avgjorts med Maos och den röda sidans seger kom Du Bois och vissa svarta amerikaner även att stötta den kinesiska folkrepubliken. Intressant nog solidariserade sig Du Bois också med de europeiska judarnas våldsamma och tragiska öde och han besökte t ex efter kriget ruinerna efter det judiska gettot i Warszawa.
Det fanns också relativt nära band mellan en del svarta amerikaner och de indiska anti-brittiska nationalisterna och efter 1949 efter att det Kinesiska inbördeskriget hade avgjorts med Maos och den röda sidans seger kom Du Bois och vissa svarta amerikaner även att stötta den kinesiska folkrepubliken. Intressant nog solidariserade sig Du Bois också med de europeiska judarnas våldsamma och tragiska öde och han besökte t ex efter kriget ruinerna efter det judiska gettot i Warszawa.
När sedan den moderna asiatiska invandringen inleddes till USA efter 1965 när de amerikanska raskvoterna togs bort flyttade många asiater in i de gamla judiska ”gettona” som ofta gränsade till de svarta amerikanernas ”getton” och konflikter uppstod mellan asiaterna i USA och de svarta amerikanerna som kan sägas ha kulminerat i kravallerna i Los Angeles 1992.
Ny studie om svarta amerikaners utlandsadoptioner
Några anteckningar rörande svensk afrofobi eller svensk antisvart rasism och rörande den afrosvenska eller afrikansvenska eller svarta svenska minoritetens historia ca 1930-70:
Svar på tal till en debattartikel i Aftonbladet som förnekar att Sverige en gång genomsyrades av ett rastänkande
Dokumentär om Josephine Baker
Rekommenderar varmt den franska dokumentären om den amerikanska artisten Josephine Baker som SVT2 sänder ikväll kl. 18.05 (och som också går att se via SVT Play: https://www.svtplay.se/video/26738401/josephine-baker-scenen-publiken-och-politiken), som under mellankrigstiden kom att bli världens första svarta populärkulturella världskändis (Baker var antagligen s k blandad eller mixad), och som efter kriget kom att bli den som myntade termen ”regnbågsfamilj” när hon gick i bräschen för den på sin tid både nya och radikala avantgarde-idé att det enda sättet att bryta med rastänkandet efter Förintelsen och under avkoloniseringen var ”rasblandning till varje pris”, vilket Baker själv realiserade genom att adoptera hela 12 barn (se https://www.spiegel.de/international/zeitgeist/adopting-the-world-josephine-baker-s-rainbow-tribe-a-652613.html) som representerade jordens alla s k raser, kontinenter och religioner.