Kategori: svarthet

Specialnummer om den moderna svarta europeiska minoritetens födelse på kontinenten

Wiens universitets akademiska tidskrift Zeitschrifts senaste nummer (1 2021) kastar ljus över den första större gruppen av svarta européer som bodde och levde permanent i Västeuropa, d v s de blandade eller mixade svarta som föddes under och efter Andra världskriget och som i första hand hade svarta amerikanska soldater som fäder.


Dessa blandade eller mixade barn, vilka uppskattningsvis uppgick till 10 000 personer bara under de omedelbara efterkrigsåren, skilde sig då från de vuxna svarta och icke-vita personerna från kolonierna över haven som besökte och bodde temporärt i Europa och vilka sällan stannade i Europa permanent under hela livet ut.


Det finns en del som tyder på att Europa t o m var mer rasligt homogent 1945 än 1918. Vid Första världskrigets slut befann sig 100 000-tals icke-vita män i Europa som hade stridit i kriget och som hade transporterats till kontinenten av de olika imperiemakterna från världens alla hörn.


Under den tidiga mellankrigstiden deltog t o m flera icke-vita truppenheter i olika ockupationssammanhang såsom vietnamesiska soldater i det gamla Österrike-Ungern och senegalesiska och algeriska trupper i det tyska Ruhrområdet.


Både under och efter Första världskriget föddes också förvånansvärt många blandade eller mixade icke-vita barn med vita europeiska mödrar och icke-vita soldater som fäder (såsom t ex karibiska, arabiska, afrikanska, indiska och kinesiska män) och under mellankrigstiden var Paris det icke-vita Europas epicentrum dit svarta amerikaner vallfärdade liksom bl a karibier, afrikaner, araber, polynesier och asiater från Frankrikes olika kolonier.


Även Berlin var under Weimar-republiken och under ”the roaring 20s”/”the jazz age” en utpräglad kosmopolitisk stad liksom Hamburg och det beräknas att det fanns kring 20 000 svarta personer i Tyskland innan 1933 varav flertalet härrörde från USA eller från de f d tyska kolonierna liksom åtminstone 2000 östasiater.


När Andra världskriget började närma sig och till slut bröt ut lämnade dock de allra flesta icke-vita personer den europeiska kontinenten. Även när Norge invaderades och ockuperades av Tyskland 1940 flydde enstaka icke-vita personer landet och tog sig till Sverige och de som inte lyckades lämna den tyskdominerade kontinenten i tid råkade överlag illa ut. I Nazi-Tyskland steriliserades kring 500 blandade eller mixade svarta barn och ungdomar medan Hamburgs förkrigstida kinesiska minoritet sattes i koncentrationsläger.


Det ska dock sägas att tyskarna och deras allierade överlag aldrig systematiskt förföljde och fr a inte (mass)dödade icke-vita personer såsom de gjorde med de europeiska judarna och romerna och tyskarna kom under krigsåren att med tiden enrollera 10 000-tals icke-vita soldater till sin armé.


År 1945 var m a o större delen av den europeiska kontinenten möjligen mer homogen än 1918 räknat i permanent boende icke-vita invånare och t o m i Storbritannien beräknas det ha funnits ej mer än maximalt 7000 icke-vita invånare 1945 vilka dessutom mestadels bodde i och var koncentrerade till de brittiska hamnstäderna.


Allt detta förändrades i ett slag när miljontals amerikanska soldater transporterades till Europa under de sista krigsåren för att befria kontinenten och då 100 000-tals av dem deltog i ockupationen av Tyskland och Österrike efter 1945 samt därefter kvarstannade i Västeuropa inklusive i Storbritannien i stora mängder när Kalla kriget väl bröt ut.


Mellan 1945-60 bestod 10-12% av den amerikanska armén i Europa av svarta och icke-vita soldater och 1000-tals av dem fick barn med vita europeiska kvinnor i en rad olika länder och t o m på lilla Island som också inhyste en amerikansk militärbas.


Det är då dessa blandade eller mixade svarta européer som temanumret handlar om som bara i Västtyskland uppgick till 7000 personer under de omedelbara efterkrigsåren. I Storbritannien beräknas den totala icke-vita befolkningen ha ökat med hela 25-30% p g a dessa barn och i Österrike som var utpräglat homogent 1945 kom dessa barn helt enkelt att utgöra det demografiska ursprunget till dagens icke-vita och svarta Österrike.


Det kollektiva europeiska minnet av dessa blandade eller mixade svarta européer, vilka föddes mellan cirka 1944-60, har dock bleknat betydligt idag och det är därför som den österrikiska tidskriften ägnar dem ett helt temanummer och för något år sedan visades också en välbesökt och uppmärksammad historisk utställning i Österrike vid namn ”SchwarzÖsterreich” som handlade om det icke-vita och svarta Österrikes födelse mellan 1945-56.

Om den svarta närvaron i Guangzhou och i Stillahavsasien

CNN:s Jenni Marsh rapporterar om och från den stad i Stillahavsasien (Nordost- och Sydostasien) som fram tills alldeles nyligen inhyste den största svarta befolkningen och minoriteten i denna region av världen – nämligen Guangzhou i södra Kina (eller Kanton som européerna kände staden som tidigare i historien) och som alltid i Kinas historia har varit en kosmopolitisk stad där det tidigare fanns en stor västerländsk närvaro och fram tills pandemins utbrott 2020 en subsaharisk afrikansk befolkning som uppgick till hela 100 000 invånare.

Subsahariska afrikaner och nordost- och sydostasiater har haft kontakt med varandra långt tillbaka i historien och mycket längre tillbaka i historien än innan européerna vare sig kom till subsahariska Afrika eller till Stillahavsasien såsom under Sidenvägen-perioden när bl a Kina handlade med dagens Östafrika och när både asiater och afrikaner regelbundet besökte varandras länder. Under kolonialtiden mellan 1500-talet och 1800-talet tog européerna sedan regelbundet med sig sina svarta slavar till Asien, vilka bl a har avsatt spår i målningar i bl a Japan där 1700-talets holländare kunde porträtteras tillsammans med sina slavar från Sydafrika och Nederländska Karibien.

Under Andra världskriget, Koreakriget, Vietnamkriget och Kalla kriget kom sedan 100 000-tals fr a svarta amerikaner att både strida och stupa i, och vara stationerade i och tjänstgöra i regionen. 1000-tals av de svarta amerikanska männen fick också genom årtiondena barn med ”local/native”-kvinnorna i en mängd olika länder såsom i Filippinerna, Vietnam, Thailand, Sydkorea, Japan och Taiwan och så är också fallet i Guangzhou där ett stort antal fr a svarta afrikanska män har gift sig med kinesiska kvinnor ända sedan Kina öppnade sig för omvärlden på 90-talet (OBS: självklart händer det också att afrikanska kvinnor gifter sig med asiatiska män men det är då långt vanligare med det motsatta), vilket har gjort att det numera finns en hel minoritet och s k community av blandade eller mixade svarta asiater i Guangzhou och varav åtminstone en har blivit en s k ”celebrity” i Kina – TV-kändisen Zhong Fei Fei.

Förutom i Guangzhou finns det en relativt stor svart närvaro även i vissa städer i Japan i form av svarta amerikanska expats och subsahariska afrikaner liksom svarta amerikanska soldater och även i Sydkorea finns det fortfarande ett antal tusen svarta amerikanska soldater. I åtskilliga länder i Stillahavsasien finns det dessutom relativt stora grupper av blandade eller mixade svarta asiater vars svarta fäder av olika anledningar har lämnat landet och många av dessa blandade eller mixade svarta asiater har ända sedan 1950-talet adopterats bort till Väst.

Jag var själv i Guangzhou för några år sedan och även om jag besökte och även bodde i den gamla europeiska stadsdelen så såg jag en hel del afrikaner på stadens gator och många fler än vad som är brukligt i Kinas övriga storstäder.

https://edition.cnn.com/2021/03/17/china/africans-guangzhou-hnk-dst-intl/index.html?fbclid=IwAR3UULyuKQF2zdjcIeKQjtu0avkKqMGfDntSMT8h3R5CuTWp7HJUoLljJH8

“When the coronavirus pandemic ground China to a near-halt in early February last year, Youssouf Dieng jetted back to Dakar for, he thought, a brief sojourn. In reality, it was a year before Dieng – who had worked as a goods trader in the manufacturing hub of Guangzhou in southern China for two decades – could return, on an air ticket three times the usual cost, and a complicated business visa.

By then, the pandemic had driven hundreds of Africans out of Guangzhou, sparked the most severe anti-Black racial clashes in China in decades, and remade business operations, with Chinese factories connecting with African customers directly over e-commerce platforms.

”Now it is very, very quiet,” Dieng says of Little Africa, a nook of Guangzhou informally named after the swell of thriving African businessmen who once lived, ate and prayed there in huge numbers.

”Not many foreigners now, and all the small shops are closed. Small business around here? No more.” At the turn of the 21st century, Guangzhou – already a magnet for internal migrants – became an accidental experiment in multiculturalism in China, as loose immigration rules and factories churning out cheap products attracted droves of African entrepreneurs.

Business boomed, and by 2012 as many as 100,000 Sub-Saharan Africans had flocked to the city, according to Prof. Adams Bodomo’s book ”Africans in China.”

While that figure was never verified, it pointed to the generally accepted opinion that, between 2005 and 2012, at least, this was the largest African expatriate community in Asia. As interracial marriages in the community flourished, Bodomo theorized that, in time, an African-Chinese minority would arise, becoming China’s 57th ethnic group and demanding full citizenship rights. Today, that looks unlikely.

By April last year, just 4,550 Africans were living in Guangzhou, according to local authorities, including students and diplomats as well as businesspeople.

Ten months on, more than a dozen experts and Africans who spoke with CNN said that number has further dwindled, due to several repatriation flights to Nigeria and Kenya, and tougher coronavirus-era visa rules, with most foreigners barred from entry to China. Many who remain are rooted in China by Chinese wives and children.”

(…)

“For centuries, Guangzhou has intermittently been a nerve center for migrants, whether internal or foreign. When African traders arrived in the city in the early 2000s, they formed a particularly visible enclave – partly because they tended to congregate in one or two relatively small areas, and partly because black skin had not before been widely seen in China in large numbers.

The Africans also brought with them value systems that did not easily fit in with China’s political environment. Many were deeply religious, founding underground Christian churches, which sometimes attracted Chinese congregations – a deeply contentious practice in a country where proselytizing by foreigners is illegal. As Beijing clamped down on non-state sanctioned religion in recent years, their house churches were raided and shut down by local police.

Africans from Muslim nations also continued to practice Islam, a religion Guangzhou has a long connection with, being home to China’s oldest mosque. Guangzhou attracted communities of Hui and Uyghurs, Muslim minorities in China, who began serving halal food to the African incomers, as did a range of Middle Eastern eateries. But in recent years, as hostility to Islamic populations increased across China in the wake of the crackdown on Islam in the country’s western region of Xinjiang, Africans have reported that restaurants serving halal food began to remove Arabic writing from their menus and signage.

Africans also formed small democracies within their own communities, voting for a head of each nation within Guangzhou, to lobby on their behalf with the local authorities on matters such as visas.”

(…)

“While many Africans spoke of leaving Guangzhou in the years leading up to the pandemic, much of the community remained, often rooted by marriages, children, a lack of better opportunity in Africa or elsewhere, and ultimately a sense of home.

While there is no official data on how many Africans in Guangzhou married Chinese women, a walk through the strip malls of Little Africa in recent years made it clear: scores of shops are run by an African husband and his Chinese wife, with their children running down the corridors.

Yet that sense of belonging was rocked for many last April when Africans across the city were evicted from their homes and hotels, and forced to live on the streets. After a handful of Nigerians tested positive for Covid-19, Guangzhou authorities quarantined and tested Africans all across the city, sparking unproven fears that Africans were vectors of the virus.

Last year, Chinese Foreign Ministry spokesman Zhao Lijian said:

”The Chinese government treats all foreigners in China equally, opposes any differentiated practices targeted at specific groups of people, and has zero tolerance for discriminatory words and actions.””

(…)

“Whatever their future, the heyday of African trade, life and love in Guangzhou has produced a generation of African-Chinese children. While many are still adolescents, some have reached adulthood, and are navigating how their mixed identity will fit into China’s increasingly nationalist landscape.

Zhong Fei Fei, 24, says her parents met at the turn of the century in Guangzhou, where her Congolese father was a graduate student and her Chinese mother was doing business. They fell in love, and moved to Brazzaville. But after her father died when she was a toddler, she grew up in China with her grandparents: they renamed her Zhong Fei Fei – a name that roughly translates to China-Africa.

Since then, she says she has grappled with not being ”Chinese enough” in China. She said a Shanghai school teacher once told her class she spoke Mandarin well for a ”foreigner.”

”I was so confused because how come I’m the foreigner?” she remembers thinking. But she also has dealt with not being considered black enough in Congo.

Last year, her identity came to the fore when producers of the Chinese version of K-pop reality TV show ”Produce Camp 2020” invited her to star in the series. When Zhong emerged from the show, she was a trending topic on China’s Twitter-like Weibo platform, but not for the right reasons – many were attacking her for her race.

”I was looking at my phone and I had like 200,000 messages or something,” she says of reconnecting to the world after exiting the show. The online attacks came at the same time authorities in Guangzhou were accused of mistreating Africans there.

Yet Zhong says she also received messages of support, and subsequently used the platform to launch a music career. For families in Guangzhou, Afro-Chinese celebrities like Zhong could be helpful for their children.

Pastor Ignatius, a Nigerian evangelical preacher who has three African-Chinese children under the age of 12, hopes that ”what is happening in Japan might happen here,” referencing the Afro-Japanese community there, from which many celebrated figures have emerged, such as tennis player Naomi Osaka.

”What we see from the school, they are very accepting – though there are times of student discrimination here,” he says, of the public Chinese school his children attend in Guangzhou.

They all have Chinese passports – without one, they would not be eligible for free education or healthcare. Dual nationality is forbidden. Chike, who also has three African-Chinese children under age 13, says while there is ”more discrimination” for the family to contend with in recent years, ”as long as my kids know who I am, where I’m from,” they are free to live in the society they feel will be most beneficial.

Mathews, the Hong Kong-based anthropologist, previously speculated during the height of African migration to Guangzhou that the African community could provide China with its own Barack Obama figure – a non-Han leader. In an era of growing nationalism, he now believes this community of Afro-Chinese children will more likely dilute to the point where they won’t have a collective voice.

”They will probably blend in the overall landscape of Guangzhou because it has so many people from all over the place,” says Mathews. ”I don’t think they’ll be noticeable … it will be a few hundred people.””

Om WEB Du Bois texter och tankar om om Asien och asiater

WEB Du Bois texter om Asien och asiater är fascinerande att ta del av idag mot bakgrund av den för 100 år sedan speciella ”alliansen” mellan vissa svarta amerikaner och asiater. Idag är denna allians tämligen bortglömd och tyvärr är relationen mellan svarta amerikaner och asiater i USA rätt frostig numera.

Kort handlade det om att Du Bois och andra svarta amerikaner såg fr a Östasien som den egentligen enda regionen i världen som lyckades bjuda Europa och dess bosättarstater (såsom fr a USA) motstånd under 1900-talets första hälft samt att innan portugiserna och de andra européerna inledde den europeiska världserövringen så hade asiater och afrikaner relativt omfattande kontakter med varandra under förkolonial tid. Du Bois beundrade f ö också motståndet mot Brittiska imperiet i Sydasien liksom det muslimska motståndet mot européerna i Västasien.

Kort handlade det om att Du Bois och andra svarta amerikaner såg fr a Östasien som den egentligen enda regionen i världen som lyckades bjuda Europa och dess bosättarstater (såsom fr a USA) motstånd under 1900-talets första hälft samt att innan portugiserna och de andra européerna inledde den europeiska världserövringen så hade asiater och afrikaner relativt omfattande kontakter med varandra under förkolonial tid. Du Bois beundrade f ö också motståndet mot Brittiska imperiet i Sydasien liksom det muslimska motståndet mot européerna i Västasien.


Denna idé att svarta amerikaner och asiater hade ett särskilt band till varandra politiskt och historiskt har då vissa forskare benämnt som afro-orientalism. Du Bois var därtill en pionjär för både afrocentrism, postkolonial teori samt vithetsforskning.


Omvänt uppfattade en del antikoloniala och antiimperialistiska asiater att de svarta amerikanerna var något av deras närmaste ”allierade” i Väst och särskilt gällde det Japan där Du Bois och andra svarta amerikaner nästan kunde mottas som ”royalty” när de besökte Japan och där fascinationen var stor att även icke-vita människor (d v s de svarta amerikanerna) kunde vara 100% västerländska i en tid när Japan västerlandiserade sig till varje pris för att komma ikapp Väst och slippa bli koloniserat av Väst.


Det fanns också relativt nära band mellan en del svarta amerikaner och de indiska anti-brittiska nationalisterna och efter 1949 efter att det Kinesiska inbördeskriget hade avgjorts med Maos och den röda sidans seger kom Du Bois och vissa svarta amerikaner även att stötta den kinesiska folkrepubliken. Intressant nog solidariserade sig Du Bois också med de europeiska judarnas våldsamma och tragiska öde och han besökte t ex efter kriget ruinerna efter det judiska gettot i Warszawa.


Det fanns också relativt nära band mellan en del svarta amerikaner och de indiska anti-brittiska nationalisterna och efter 1949 efter att det Kinesiska inbördeskriget hade avgjorts med Maos och den röda sidans seger kom Du Bois och vissa svarta amerikaner även att stötta den kinesiska folkrepubliken. Intressant nog solidariserade sig Du Bois också med de europeiska judarnas våldsamma och tragiska öde och han besökte t ex efter kriget ruinerna efter det judiska gettot i Warszawa.


När sedan den moderna asiatiska invandringen inleddes till USA efter 1965 när de amerikanska raskvoterna togs bort flyttade många asiater in i de gamla judiska ”gettona” som ofta gränsade till de svarta amerikanernas ”getton” och konflikter uppstod mellan asiaterna i USA och de svarta amerikanerna som kan sägas ha kulminerat i kravallerna i Los Angeles 1992.

Ny studie om svarta amerikaners utlandsadoptioner

Att vita västerlänningar, och inte minst vita amerikaner och (majoritets)svenskar, började adoptera barn från andra länder och fr a från utomeuropeiska före detta kolonier (eller från länder som fortfarande var kolonier vid denna tid) redan fr o m 1950-talet och därmed lade grunden till internationell adoption och utlandsadoptioner som en reproduktionsmetod för ofrivilligt barnlösa västerlänningar är vid det här laget välkänt men inte många känner till att svarta amerikaner också gjorde detsamma redan på 1950-talet.
41PTBDmRfOL._SX332_BO1,204,203,200_.jpg
 
Efter 1945 behärskade USA direkt eller indirekt en försvarlig del av hela jordklotet tack vare landets seger över axelmakterna i Andra världskriget och miljontals både vita och svarta amerikanska soldater deltog därefter i de allierades fortsatta ockupation av delar av bl a Europa, Afrika, Mellanöstern och Asien.
118697772_10157801016145847_3287839407334265384_n
 
På grund av denna gigantiska amerikanska militära fysiska närvaro i en mängd olika länder föddes 10 000-tals barn till amerikanska soldater och ”lokala” kvinnor under 1940-, 50- och 60-talen och 1000-tals av dessa barn hade svarta amerikanska soldater som fäder vilka av olika anledningar i de flesta fall övergav barnen och deras mödrar i samband med att de kallades hem och återvände till USA (precis som de vita amerikanska soldaterna också gjorde).
118693175_10157801016235847_7643867177260498804_n
 
Alldeles perfekt ”tajmat” till BLM-rörelsen/debatten (OBS: naturligtvis är det en ren slump att denna bok kom ut just i år) har New York University Press publicerat Kori A. Graves bok ”A war born family” som utgörs av den första stora studien om dessa svarta amerikanska utlandsadoptioner från det land där den internationella adoptionsverksamheten i dess moderna form föddes och utvecklades – d v s Sydkorea.
118471132_10157801016380847_5476628493085546689_n.jpg
 
Redan fr o m 1940-talets slut hade enstaka svarta amerikaner börjat adoptera barn som hade svarta amerikanska soldater som fäder och vita brittiska, italienska och tyska kvinnor som mödrar från Storbritannien, Italien och Västtyskland men det var just i relation till Sydkorea som de svarta amerikanerna kom att engagera sig allra mest vad gäller internationell adoption.
118625670_10157801016345847_5430652219528250152_n
 
100 000-tals vita och svarta soldater från USA kom att strida i Koreakriget 1950-53 och ”tack vare” denna massiva närvaro av unga, ogifta amerikanska män tillkom och föddes ett stort antal s k blandbarn eller mixade barn under och efter kriget på Koreahalvön varav ett antal tusen hade svarta amerikanska fäder och koreanska mödrar.
118631295_10157801016180847_184180720455113320_n.jpg
 
Det var just dessa barn – s k ”Afro-Asian” barn – som kom att bli den första stora gruppen av barn från andra länder som de svarta amerikanerna adopterade och som Graves bok och studie behandlar från och med att den svarta amerikanska kaptenen Sylvester Booker adopterade en pojke från Sydkorea redan i februari 1953.
 
Booker hade f ö bl a tillhört det 24:e helsvarta infanteriregimentet som bara under krigets första sex veckor räknade 1235 döda i strid av sammanlagt 3157 man – d v s särskilt de svarta amerikanska soldaterna dog verkligen som ”flugor” under det extremt blodiga Koreakriget (ett år senare skulle f ö sedan de första avsegregerade och s k rasheterogena truppenheterna inom US Army se dagens ljus).
 
De svarta amerikaner som engagerade sig i de koreanska barnen tillhörde den generation av svarta amerikaner som redan under Mellankrigstiden hade utvecklat antikoloniala och antirasistiska idéer om att de själva hade mer gemensamt med både afrikaner och asiater än med vita amerikaner och en hel del svarta amerikaner sympatiserade med Japan innan kriget och motsatte sig USA:s deltagande i Koreakriget av bl a s k rasmässiga skäl (såsom t ex WEB Du Bois, Paul Robeson och Ralph Bunche) – d v s svarta amerikaner skulle helt enkelt inte strida mot och döda asiater och särskilt inte så länge den amerikanska rassegregationen och rasdiskrimineringen gällde därhemma.
 
Inte minst Du Bois menade att det var asiaterna som ledde den antikoloniala och antirasitiska kampen på jorden mot den globala vita överhögheten och att svarta amerikaner därför måste solidarisera och alliera sig med asiaterna.
 
Verkligheten ”avslöjade” dock något helt annat – US Army skickade proportionellt fler svarta amerikanska soldater till Asien än till Europa av s k rasliga skäl och de flesta svarta amerikanska soldaterna hade ”ärvt” de allmänna starka amerikanska anti-asiatiska attityderna gentemot fr a kineserna i USA och inte minst från kriget mot Japan samt verkar ha känt samma västerländska/amerikanska överlägsenhet gentemot de ”primitiva” koreanerna som de vita amerikanska soldaterna gjorde och många gjorde sig också skyldiga till övergrepp på den koreanska civilbefolkningen såsom de vita amerikanska soldaterna gjorde.
 
F ö är det i sammanhanget intressant att notera att den första dokumenterade adoptionen över de s k rasgränserna av ett svart amerikanskt barn till ett vitt amerikanskt barnlöst par ägde rum i Minnesota 1948.
 
Och som alltid vad gäller akademiska studier som behandlar internationell adoption så är det fascinerande för min egen del att kunna konstatera att ”jag” (OBS: det är så klart inte jag som person som refereras utan mina publikationer) fortfarande refereras trots att jag lämnade (eller snarare slängdes och jagades ut från av s k extremistiska och oetiska skäl) adoptionsforskningsfältet bakom mig redan för (vid det här laget) rätt många år sedan.

Några anteckningar rörande svensk afrofobi eller svensk antisvart rasism och rörande den afrosvenska eller afrikansvenska eller svarta svenska minoritetens historia ca 1930-70:

I samband med den svenska debatten om BLM-rörelsen heter det generellt att visserligen har Sverige en gång i tiden haft en koloni med svarta slavar, d v s Saint-Barthélemy i Karibien, och visserligen har Sverige också präglats av rasstereotyper av svarta i t ex uppslagsverk och barnböcker men vad gäller modern tid så har Sverige och svenskarna inte förtryckt svarta personer på samma sätt som andra västländer/västerlänningar har gjort.
 
 
Påminner gärna om att 1931 skrev en svensk myndighet rakt ut att ”…färgade raser under inga förhållanden, n-gr-r icke ens såsom tillfälliga besökare, utom i rena undantagsfall böra äga tillträde till riket” för att till varje pris förhindra s k blandäktenskap och s k rasblandning.
 
 
Samma år skrev professorn i zoologi Nils von Hofsten, som annars var antinazist och som senare blev rektor för Uppsala universitet, att ”ingen förnekar numera att de stora raserna äro skilda av djupgående ärftliga olikheter icke blott i fysiskt hänseende utan även i intellektuell förmåga och karaktär, och ehuru varje måttstock är subjektiv, ha vi vita rätt att anse oss stå högre än bl. a. de svarta raserna” i sin bok ”Ärftlighetslärans grunder”, som i flera decennier både var den ledande och den enda svenska läroboken i genetik. Professor von Hofsten var vidare i decennier (1935-53) även ansvarig centralt i landet för att besluta om vilka som skulle steriliseras eller ej i egenskap av att vara sakkunnig och ledamot i Medicinalstyrelsens vetenskapliga råd.
 
 
Under mellankrigstiden och just från och med 1930-talet invandrade också de första svarta amerikanerna och afrikanerna till Sverige, vilka inte var slavar, vilka hade invandrat av egen kraft och inte transporterats hit av andra och vilka kvarstannade i riket permanent, d v s de var inte bara exempelvis cirkusartister (såsom Fredrik Reinfeldts farfars far), etiopiska diplomater eller svarta amerikanska artister som turnerade runt i landet. De allra flesta av dem var män, även om några var kvinnor, och år 1950 uppgick exempelvis antalet afrikanska invandrare i Sverige till exakt 355 individer.
 
 
En av de första svarta afrikanska invandrarna som invandrade till Sverige och kvarstannade i riket var en man från Västafrika som 1937 ingick äktenskap med en vit svensk kvinna i Skåne. Tillsammans fick paret sju blandade eller mixade barn på 1930- och 40-talen, vilka samtliga kom att steriliseras på s k sociala grunder. Detta sorgliga öde, d v s att steriliseras, kom att drabba ett flertal blandade eller mixade icke-vita personer som föddes i landet på fr a 1930-, 40- och 50-talen och flera av dem tvångsomhändertogs även och institutionaliserades mer eller mindre livet ut.
 
 
Efter kriget på 1940-, 50- och 60-talen anlände än fler svarta amerikanska och svarta afrikanska män till Sverige liksom även vissa enstaka svarta brittiska, svarta portugisiska och svarta franska invandrarmän, vilka i många fall blev tillsammans med och även fick barn med vita svenska kvinnor.
 
 
Under dessa decennier var höga procentandelar av svenskarna starkt negativa till s k rasblandning och till (hetero)sexuella s k intimrelationer över de s k rasgränserna och dess s k resultat/produkter i form av blandade eller mixade icke-vita barn och s k blandpar som rörde sig i det offentliga rummet blev ofta hånade och trakasserade och t o m hotade och överfallna.
 
 
År 1951 inträffade exempelvis en incident som på sin tid omtalades som en svensk rasskandal som också fick internationell uppmärksamhet. Det handlade om att Etiopiens dåvarande kejsare Haile Selassies sonson arvprinsen Merid Beyne utsattes för smädelser och ”sparkar på benen” och blev kallad ”n-g-r” på öppen gata i Stockholm. ”Detta är det andra utslaget på kort tid av den rasfördom som tycks finnas i Sverige”, skrev Dagens Nyheter som berättade att incidenten hade inträffat då prinsen hade befunnit sig i sällskap med en ”vit dam” utanför sitt hotell i närheten av Stureplan i Stockholm och uppfattats vara ”en n-g-r som tänkte ta med sig en vit kvinna in på hotellet”. Nio år senare redogjorde Expressen för händelsen på följande sätt:
 
 
”Han vistades då här någon månad för att sköta sin hälsa. Den aktuella kvällen kom han gående tillsammans med en kvinna på Biblioteksgatan strax utanför sitt hotell. I den hop som stod och hängde utanför hotellet slängde någon ur sig:
 
 
– Se en n-g-r som försöker ta en vit kvinna med sig på hotellet!
 
 
Några i hopen blev så uppretade att de gick till attack mot prinsen. Han sparkades på benen och fick fly till hotellvestibulen där portiern kom till hjälp.”
 
 
År 1954 uppmärksammade Expressen att vita svenska kvinnor som hade fött blandade eller mixade barn uppmanades att ange s k rastillhörighet, såsom att deras barn var ”av blandras”, när de registrerade sina barn som nyfödda hos Svenska kyrkan som på den tiden handhade folkbokföringen.
 
 
Några år därpå skrev tidningen om att det hade blivit kutym bland de s k abortkuratorerna i landet (OBS: innan den fria aborten infördes i Sverige så var gravida kvinnor tvungna att ansöka om abort hos s k abortkuratorer) att uppmana vita svenska kvinnor som var gravida med blandade eller mixade barn att ansöka om och göra abort. Många av dessa kvinnor blev också tvingade till abort av sina föräldrar och familjer eller av den närmaste omgivningen av ”rasheder”-skäl.
 
 
År 1963 rapporterade Expressen även om ”det första mordet med rasmotsättning som tänkbart motiv”, som handlade om att en svart man från Storbritannien hade dödat sin vita svenska partner i en lägenhet på Östermalm i Stockholm i mitten av augusti under samma år. Mannen uppgav till polisen att hon ”inte ville föda ett barn som hade en n-g-r till far” och därför hade ansökt om abort, vilket hade gjort honom desperat och till slut fått denne att döda henne.
 
 
På 1960-talet approcherade danska Justitiedepartementet sin svenska motsvarighet och frågade hur Sverige ställde sig till utlandsadoptioner och specifikt till att börja ta emot blandade eller mixade svarta barn från dåvarande Västtyskland vars biologiska mödrar var vita tyska kvinnor och biologiska fäder svarta amerikanska soldater.
 
 
Svenska Justitiedepartementet skickade då frågan vidare till Socialstyrelsen som svarade att ”de flesta experter på barnavårdens område” i Sverige förordade en mycket restriktiv hållning till adoptioner av icke-vita barn från andra länder. Myndigheten hänvisade specfikt till överläkare Torsten Thysell vid Centralsjukhuset i Karlstad, som i sin tur hänvisade till ”en genom århundranden välgrundad erfarenhet att folk som ser annorlunda ut än sin omgivning kan bli hackkycklingar” och Karlstadsdoktorn skrev vidare följande i sitt expertutlåtande:
 
 
”…när det gäller barn, som kommer från exotiska länder eller som eljest – t. ex. på grund av sin hudfärg starkt avviker från det typiskt svenska (Korea, Marocko) – meningen vanligen inte är att de skall tillbringa endast en kortare ferie här, utan de skall kvarstanna i landet… Det är emellertid styrelsens uppfattning att sociala skäl starkt talar emot att barn av nu ifrågavarande kategori förflyttas till Sverige för att stanna här.”
 
 
På grund av detta utlåtande valde Sverige att i stället satsa på adoptioner från Asien och fr a från Sydkorea i st f på adoptioner av blandade eller mixade svarta barn från Västtyskland, som Danmark i sin tur valde att satsa på.
 
 
I november 1966 uppmärksammade Aftonbladet situationen för vita svenska kvinnor som hade fött blandade eller mixade icke-vita barn i ett reportage som byggde på en intervju med den ensamstående vita svenska modern Agneta och hennes blandade eller mixade son Mikael, vars biologiska far uppgavs vara från Nigeria. Aftonbladet berättade bl a om ett fall från 1958 när en vit svensk kvinna som var gravid med ett blandat eller mixat barn utan problem hade blivit beviljad abort på s k sociala grunder efter att i sin abortansökan ha skrivit att ”mitt barn blir färgat, pappan är n-g-r”.
 
 
I samma reportage uttalade sig också en s k abortkurator som menade att det var förståeligt att svenska kvinnor som blev gravida med s k ”färgade” män övertalades att ansöka om abort och även beviljades detta: ”Man får ju inte blunda för verkligheten. Det blir svårare för ensamstående mödrar med färgade barn…”.
 
 
Slutligen rapporterade tidningen att det bara i Stockholm fanns omkring 30-40 icke-vita inrikes födda blandade eller mixade barn som hade placerats ut som foster- eller adoptivbarn efter att deras vita svenska biologiska mödrar hade lämnat dem på barnhem på grund av att de just var blandade eller mixade efter ”hård press från omgivningen”.
 
 
I Göteborg uppgavs kring 35-40 blandade eller mixade barn födas årligen med vita svenska biologiska mödrar och invandrade svarta biologiska fäder, och även i rikets andra stad var det vanligt att dessa barn övergavs på barnhem för att adopteras bort inom landet.
 
 
Det tidigare så dominerande svenska rastänkandet och rashygieniska politiken, som hade syftat till att till varje pris upprätthålla den förment rasliga homogenitet som sades känneteckna det (majoritets)svenska folket som sades vara både renast, vackrast och vitast av alla folk på jorden, levde m a o kvar långt in på 1960-talet och drabbade de blandade eller mixade icke-vita och svarta barnen vilka antingen aborterades bort innan de ens föddes, steriliserades efter födseln eller placerades på barnhem varifrån de bortadopterades.
 
 
Först under 1960-talets andra hälft växte en större svart invandrad minoritet fram i landet, även om den till en början fortfarande var mycket liten numerärt sett:
 
 
År 1970 beräknas det ha funnits cirka 5000 svarta invandrare i hela landet varav 100-tals var svarta amerikanska soldater som hade deserterat till Sverige i samband med Vietnamkriget (Sveriges första amerikanska desertör var då en svart amerikan som anlände till landet 1967 i sällskap med sin vita västtyska fru – Ray Jones) medan kring 3500 var svarta afrikanska invandrare varav 100-tals var s k SIDA-studenter.
 
 
Det var också under 1960-talets sista år i samband med den s k 68-revolutionen som synen på svarta i Sverige förändrades och år 1969 utkom exempelvis den svarta amerikanen Victor Herbert Tyus debutroman ”Den stora klyvningen” på Bonniers som därmed både blev den första afrosvenska författaren och den första icke-vita författaren som gav ut ett eget litterärt svenskspråkigt originalverk på ett svenskt förlag.
 
 
På 1970-talet växte den svarta minoriteten i Sverige sakta men säkert p g a utlandsadoptioner, fortsatt invandring och allt fler inrikes födda blandade eller mixade svarta barn med vita svenska mödrar och invandrade svarta fäder vilka kring 1975 redan kunde räknas i 1000-tal och under detta årtionde skulle sedan den första afrosvenska gemenskapen växa fram i form av en rad organisationer, även om inga svarta invandrare kallade sig afrosvenskar i Sverige förrän på 1990-talet, såsom Pan-African Society in Sweden i Göteborg, Black Cultural Centre i Stockholm och aktions- och solidaritetsgruppen Förenade afrikanska arbetare.
 

Svar på tal till en debattartikel i Aftonbladet som förnekar att Sverige en gång genomsyrades av ett rastänkande

Daniel Claesson har idag fått en debattartikel publicerad i Sveriges största tidning Aftonbladet med rubriken ”Sluta att importera rasidéer från USA” och underrubriken ”Att prata om rasdiskriminering i Sverige är bara pinsamt” och här nedan följer kort mina reaktioner/svar på Claessons huvudargument och huvudhypoteser:
 
 
Daniel Claesson:
 
”För det första – och detta är viktigt – har vi inga raser överhuvudtaget. Diskussionen om att dela in mänskligheten i raser städade vi bort med andra världskriget och det finns inga skäl alls att åter kliva ner i den gyttjan. Vi människor kan se olika ut beroende på genetiskt ursprung, men vi tillhör alla samma ras.”
 
min reaktion/mitt svar:
 
Det finns inga raser såsom Väst och västerlänningarna, den västerländska forskningen och vetenskapen och de västerländska kolonialimperierna och nationalstaterna uppfattade existensen av raser mellan ca 1760-1960 men det finns fortfarande föreställningar om raser som är högst levande än idag och som t o m knappt har förändrats särskilt mycket alls vad gäller raskategorier sedan Linné ”uppfann” idén om att det finns 4-5 huvudraser på jorden på 1760-talet (t ex vita européer, svarta afrikaner o s v). Rastänkandet och rasbegreppet utmönstrades inte alls i Sverige efter Andra världskriget utan först efter 1960-talet och framåt och för svensk del till fullo fr o m 1990-talet och framåt. Och vi människor tillhör alla samma art – att säga att ”vi tillhör samma ras – mänskligheten” är felaktigt för att återigen referera till Linné som ju just skilde tydligt mellan arter och raser.
 
Daniel Claesson:
 
”Att USA fortfarande ägnar sig åt rasindelning har särskilda historiska skäl. Dels genom fördrivningen av ursprungsbefolkningen, dels slaveriet av folk från Afrika samt därefter en lång period av diskriminering mellan etniska grupper. I Sverige har vi inte en motsvarande historia. Det finns inte heller någon anledning för oss att importera en sådan ”låtsashistoria” för att motivera åtgärder i vårt land.”
 
min reaktion/mitt svar:
 
USA ”rasindelar” inte sina invånare utan invånarna i USA självidentifierar sig själva och bestämmer själva hur de vill benämnas och kategoriseras. T ex kan adopterade från Latinamerika, Asien och även Afrika ange att de är vita amerikaner om de så vill till Vita huset, Trump, Pentagon, US Army, Ivy League-universiteten, Hollywood, delstaterna och myndigheterna, vilket många av dem också gör men sedan är det så klart en annan sak att när adopterade från dessa kontinenter rör sig i det offentliga rummet och ”på stan” så kommer många eller kanske de flesta amerikaner att betrakta dem som latinamerikaner, asiater och afrikaner och inte som vita.
 
Sverige rasindelade just sina invånare ända fram tills 1940-talet och registrerade även språk, religion och annan typ av minoritetstillhörighet och vissa minoriteter i landet fortsatte att registreras utifrån genetisk-biologisk-medicinsk tillhörighet långt in på 1980-talet och t o m i ett fall (svenska romer) åtminstone in på 2010-talet. Sverige och svenskar deltog f ö också aktivt i förslavandet och förvaruligandet av afrikanerna och försäljandet och ägandet av desamma i bosättarkolonierna och plantageekonomierna i Nord- och Sydamerika och en institutionaliserad diskriminering av minoriteterna förekom därtill i Sverige långt in på 1960-talet (såsom av svenska samer och romer).
 
Daniel Claesson:
 
”Svarta människor diskrimineras inte i Sverige och har inte heller varit diskriminerade. Bakåt i tiden fanns det inte ens personer med mörkare hy här. Att invandringen de senaste decennierna förändrat detta innebär inte att Sverige plötsligt från ingenstans är rasdiskriminerande. Det är rent påhitt.”
 
min reaktion/mitt svar:
 
Det är sant att flertalet av landets ca 350 000 afrosvenskar har ankommit till landet via invandring under i huvudsak de senaste 50 åren men det har funnits en svart afrikansk närvaro i Sverige även innan Andra världskriget liksom en svensk koloni över haven som till stora delar befolkades av svarta slavar, fria svarta och svarta och mixade slavättlingar under just den svenska tiden (d v s Saint-Barthélemy) och fr a så står det idag utom allt tvivel att både subsahariska afrikaner och andra utomeuropeiska invandrar- och minoritetsgrupper utsätts för rasdiskriminering i dagens Sverige mot bakgrund av en mängd olika utfallssiffror och en mängd olika studier som använder sig av en mängd olika material och metoder. Även adopterade afrosvenskar riskerar att utsättas för diskriminering trots att det enda som skiljer dem åt från infödda majoritetssvenskar är just ras eller utseendet/kroppen (d v s det yttre visuella-materiella som går att titta och ta på) – d v s adopterade afrosvenskar kan också utsättas för rasdiskriminering.
 
Daniel Claesson:
 
”Sverige är inte en delstat i USA och kommer förhoppningsvis aldrig att bli det heller. Oavsett vad vissa tror eller kanske till och med drömmer om.”
 
min reaktion/mitt svar:
 
Det är sant att svenskar i gemen, och både majoritets- och minoritetsinvånarna, är mycket engagerade i USA och i amerikaner och detta är då ett engagemang som går tillbaka ända tills 1950-talet. Faktum är att Sverige och svenskarna var det land och det folk som var allra mest engagerat för de svarta och icke-vita amerikanerna i hela västvärlden under efterkrigstiden och Kalla kriget på samma sätt som att Sverige och svenskarna var det land och det folk som var allra mest engagerat för både afrikanerna (t ex i Sydafrika), asiaterna (t ex i Vietnam) och latinamerikanerna (t ex i Chile) i hela västvärlden under efterkrigstiden och Kalla kriget.
 
Allt detta resulterade bl a i att ett flertal svenska ”minoritetsgrupper” som uppfattade sig själva som förtryckta t o m kom att kalla sig själva för svenska ”n” (d v s svenska n-gr-r) och sina respektive politiska frågor som den svenska n-frågan (d v s den svenska n-g-rfrågan) såsom de svenska arbetarna (som då ansåg att de var svenska ”n”) och de svenska kvinnorna (som då ansåg att kvinnofrågan var den svenska ”n”-frågan – de efterkrigstida svenska kvinnoorganisationerna och kvinnoledarna kunde då använda sig av denna term på demonstrationer, möten och konferenser och i intervjuer, artiklar och böcker utan att på något sätt generas en bra bit in på 1970-talet).
 
Det på alla sätt och vis djupa, aktiva och folkligt förankrade svenska engagemanget för de svarta amerikanerna i Sverige och bland svenskarna gjorde helt enkelt att inte bara arbetarna och kvinnorna utan även ungdomar, personer med funktionsnedsättning och andra marginaliserade grupper i det dåtida svenska samhället som upplevde sig som förtryckta, marginaliserade och utsatta identifierade sig så till den milda grad med de svarta amerikanerna att de i det närmaste gjorde anspråk på att vara desamma eller åtminstone den svenska versionen av desamma (t o m raggarna och andra ungdomssubkulturer kunde då på 1960-talet säga att de var de svenska ”n”).
 
Denna unika svenska nutidshistoria vad gäller relationen till USA och amerikaner har fått till följd, tillsammans med en på alla sätt och vis massiv masskonsumtion av amerikansk populärkultur som har pågått i generationer non-stop bland de svenska massorna, att dagens svenskar, och både majoritets- och minoritetsinvånarna, fortfarande antagligen är mer engagerade i de svarta och icke-vita amerikanernas situation, sak, kamp och öde än något annat västerländskt folk i världen.
 
Det är just denna i ett västvärldsperspektiv unika svenska identifikation och solidaritet med och band och koppling till USA och amerikanerna och i detta sammanhang specifikt med och till de svarta amerikanerna som kort och gott förklarar varför svenskarna just nu, och både majoritets- och minoritetsinvånarna, engagerar sig så intensivt för det som just nu sker i USA – inte en vilja att invaderas och ockuperas av USA eller att annekteras av USA och bli en amerikansk delstat.

Dokumentär om Josephine Baker

Rekommenderar varmt den franska dokumentären om den amerikanska artisten Josephine Baker som SVT2 sänder ikväll kl. 18.05 (och som också går att se via SVT Play: https://www.svtplay.se/video/26738401/josephine-baker-scenen-publiken-och-politiken), som under mellankrigstiden kom att bli världens första svarta populärkulturella världskändis (Baker var antagligen s k blandad eller mixad), och som efter kriget kom att bli den som myntade termen ”regnbågsfamilj” när hon gick i bräschen för den på sin tid både nya och radikala avantgarde-idé att det enda sättet att bryta med rastänkandet efter Förintelsen och under avkoloniseringen var ”rasblandning till varje pris”, vilket Baker själv realiserade genom att adoptera hela 12 barn (se https://www.spiegel.de/international/zeitgeist/adopting-the-world-josephine-baker-s-rainbow-tribe-a-652613.html) som representerade jordens alla s k raser, kontinenter och religioner.

 

 

BAKER 1
BAKER 2
 
Baker bodde i Frankrike under större delen av sitt liv men besökte ofta Sverige och i februari 1956 deltog hon till exempel på en offentlig debatt om ”rasproblemet i världen” på Stockholms högskola (d v s dagens Stockholms universitet) tillsammans med bl a Herbert Tingsten. Baker tog då under debatten bl a upp att de svenska samerna rasdiskriminerades i dåtidens Sverige och hon berättade även om att hon hade haft svårigheter att hitta hotellrum åt sin sekreterare, då flera av hotellen i Stockholms innerstad hade ”fruktat” att Bakers kvinnliga sekreterare var ”färgad” som icke-vita benämndes på den tiden.
Namnlöst1
Namnlöst2
Namnlöst3
Namnlöst4
Namnlöst5

Om adoptioner över de s k rasgränserna när adoptivföräldrarna är icke-vita och adoptivbarnen antingen är vita eller icke-vita men inte tillhör samma rasliga grupp som adoptivföräldrarna

Bland världens alla adoptivfamiljer (OBS: de allra flesta familjebildningar på jorden liksom i historien är naturligtvis biogenetiska och endast några enstaka procent av världens alla barn växer upp med vuxna som de inte är blodsrelaterade till) gäller alltid regeln eller kanske t o m ”lagen” att adoptivföräldrarna och adoptivbarnen antingen tillhör samma rasliga och etnokulturella grupp (såsom vid styvbarnsadoptioner eller surrogatbarnsadoptioner när vita vuxna adopterar vita barn inom Väst) eller att adoptivföräldrarna är vita och adoptivbarnen icke-vita (såsom vid utlandsadoptioner eller fosterbarnsadoptioner när icke-vita barn från den postkoloniala och utomvästerländska världen eller från minoritetsgrupperna i Väst adopteras av vita vuxna).
 
Långt under 0,1%, ja sannolikt under 0,01%, av världens alla adoptivfamiljer består av adoptivfamiljer där adoptivföräldrarna är icke-vita och adoptivbarnen vita (såsom när t ex svarta amerikanska övremedelklass- eller överklasspar adopterar ett vitt fosterbarn) och än färre består av adoptivfamiljer där adoptivföräldrarna är icke-vita och adoptivbarnen icke-vita men inte tillhör samma rasliga grupp som adoptivföräldrarna.
 
Det finns dock fr a ett antal svarta amerikanska par och även enstaka svarta amerikanska singlar som ända sedan 1950-talet, när internationell adoption såsom vi uppfattar praktiken idag uppstod i kölvattnet efter Koreakriget, har adopterat fr a asiatiska barn men också enstaka latinamerikanska och nordafrikanska (arabiska och berbiska) barn och även i Sverige har på sistone enstaka latinamerikanska par och par med bakgrund i den s k MENA-regionen adopterat asiatiska barn även om dessa adoptivfamiljer sannolikt kan räknas på båda händernas fingrar.
 
Idag intervjuar den sydkoreanska tidningen Korea Times Kang Hyun-kyung den utlandsadopterade amerikanskan Cindy Wilson, som är född i Sydkorea och som adopterades av ett svart amerikanskt par och växte upp i den amerikanska Södern.
 
Wilson betraktar sig själv som etnokulturellt svart samtidigt som hon rasligt är asiat och visserligen ställer alla adoptioner över de s k rasgränserna frågan om vad ras egentligen innebär idag på sin spets men antagligen gäller det särskilt det fåtal adoptioner över de s k rasgränserna när adoptivföräldrarna är icke-vita och adoptivbarnen antingen är vita eller icke-vita men inte tillhör samma rasliga grupp som adoptivföräldrarna.
 
 
”Cindy Wilson, author of ”Too Much Soul: The Journey of an Asian Southern Belle,” was born I Wol-yang in Seoul and adopted by African-American parents in 1975 when she was a few months old. Her name was changed to Cindy and she was brought to America by her adoptive parents the following year.
 
Unlike some other adoptees who have spent a great deal of time and energy to find their birth parents, Wilson has never tried to find her roots. She said she considers her adoptive parents, not birth parents, to be her true family.
 
Raised in Mississippi, Wilson identifies as being part of the African American community, even though she is Asian.”
 
(…)
 
”Q: In an interview, you mentioned that America became racially divided in 2016, and this prompted you to publish the book.
 
A: I was speaking about the election of President Trump and I do believe our country is divided more so now than ever. I cannot speak to President Trump’s intention but I do think there are moments when he either blatantly or indirectly empowers certain groups and overlooks others, which causes divide. I am a huge believer in inclusivity but I think that even with President Obama he allowed for certain groups of people to finally feel included, which is great, but resulted in others feeling excluded. I think there is a lot of work, in which we all play a part, in order for us to have a more United America.
 
Q: How did your readers react to your book?
 
A: I have loved the responses, reviews and messages that people send to me about my book! A lot of people have different things in the book that they relate to and has really made an impact on them like being different and not being accepted, being bullied, people wanting to put them in a box of who they should be based on how they look, and family issues. It validates the reason why I wrote my book and that is to let others know that as extreme as my situation may be, they are not alone.
 
Q: In the book, you said you took a DNA test.
 
A: I did take a 23andMe DNA test. I speak about it in my book and how nervous I was to get the results back. Growing up everyone always called me Chinese, which is not a bad thing, but that wasn’t who I was. So when I took the test I wondered what my reaction would be if it came back anything other than Korean, which I was told my entire life. Luckily it did come back that I was 87 percent Korean and I believe 9-10 percent Japanese so that was interesting. Being an adoptee and not knowing your family history or background, you are seeing a lot of us take the DNA tests for some sort of validation. That was my initial reason but I had to remind myself that the results wouldn’t change who I am as a person but maybe my journey.
 
Q: You said you are an Asian but your culture is black. When I heard about this, I was thinking about the 1992 LA riots and alleged tensions between Korean Americans and African Americans back then. Twenty-eight years have passed since the tragic incident. I am wondering if there has been any progress. Do you have any plan to play a bridging role between the two ethnic groups?
 
A: I can only speak to this personally because I was raised and lived in the South so I am not sure about other areas in America. From what I have noticed, Korean Americans and African Americans are still pretty segregated. I would say in the younger generation you may see more interaction but the more traditional generation, maybe not so much. Also, since I have been doing interviews I have had a lot of people comment or send me messages to help bridge the divide between the two groups from a more educational perspective of African Americans and how they are treated by Asians. Most recently in the news we are seeing African Americans being discriminated against and physically harmed by some Asians overseas during COVID-19 so I would say that would be a huge indicator that there is a lot of work to be done in bringing those two groups together. It is unfortunate because being exposed to both groups, they have more in common than not.”