Kristina Lindh intervjuar idag i SvD Kultur Judith Kiros och Mireya Echeverría Quezada som tillsammans med Camila Astorga Diaz och Valerie Kyeyune Backström grundade sajten Rummets.se 2014 som ett år senare också blev en bok (med titeln Rummet) och som numera ligger bakom den nya medieplattformen Kontext vars första nummer kommer ut i maj i år. I reportaget, som handlar om hur debatten gick från att handla om rasifiering till s k ”identitetspolitik”, intervjuas bl a även Qaisar Mahmood, Adam Cwejman och Per Wirtén.
Det Rummet fr a lyckades med var att lansera termen rasifierad/e för att beteckna en person som i ett svenskt sammanhang inte kan passera som vit och vilket en sökning i det digitala artikelarkivet Svenska dagstidningar ger vid handen:
antal förekomster av ordet ”rasifiering”:
Samtidigt blir det så här i efterhand minst lika tydligt att användningen av termen ”identitetspolitik” formligen kom att explodera under och efter 2014 som en slags ”reaktion” på den debatt om rasifiering som Rummet initierade 2014:
antal förekomster av ordet ”identitetspolitik”:
”Åren 2013–2014 stod diskussionen om vithetsnormen högt på agendan. Något år tidigare hade debatten om Lilla hjärtat briserat, där illustratören Stina Wirsén kritiserades för att ha tecknat en rasistisk stereotyp.
Med argumentet att Tintin-böckerna var afrofobiska kastade Kulturhusets konstnärlige ledare Behrang Miri ut den tecknade klassikern från hyllorna på barn- och ungdomsavdelningen. Och Jonas Hassen Khemiri slog delningsrekord i DN med ”Bästa Beatrice”, en text riktad till dåvarande justitieministern som beskrev hur det är att vara utsatt för vardagsrasism och för polisens rasprofilering.
I detta klimat fanns det ett sug efter något som Rummet. Grundarna skrev artiklar om den västerländska blicken och om att vara barn till föräldrar som invandrat.”
”Förra året kom Ivar Arpi och Adam Cwejman, borgerliga ledarskribenter i SvD respektive Göteborgs-Posten, tillsammans ut med boken ”Så blev vi alla rasister”. De tecknar bilden av ett debattklimat där ordet ”rasifiering” blivit ett så dominerade begrepp att det tappat sin verkan, och där tron på vår förmåga att förstå människor med annan kroppserfarenhet än vår egen satts på undantag. I skottgluggen står Sveriges Television, Sveriges Radio, vänstern och – inte minst – Rummet.
– Idéer om postkolonial kritisk vithetsteori fördes tidigare mest ut genom akademin. Med Rummet fick dessa föreställningar en ny, provokativ inramning som lockade kultursidorna och den tjattrande klassen, säger Adam Cwejman.
Det Rummet formulerade var en karbonkopia på strömningar i anglosaxiska länder, menar han. Många av teorierna är användbara i länder med kolonialt förflutet och på vissa grupper med en specifik rasistisk historia. Men applicerat på svensk kontext blir det bara konstigt, anser Adam Cwejman.”
”I centrum för Arpis och Cwejmans kritik står identitetspolitiken, termen som varit en av tiotalets stora stridsfrågor i svensk kultur- och samhällsdebatt. I grunden betyder det politik baserad på grupptillhörighet, men vad det faktiskt innebär beror helt på vem man frågar – från ytterkantstolkningen att bara svarta har rätt att skildra svarta, till självklarheten att svarta människor kan ha erfarenheter som inte andra har.
Från början var ordet ofta positivt laddat och förknippat med idén om en berättigad kamp för de marginaliserade. Snart blev det istället kritiserat för att framkalla just den rasism och särartslogik som dess förespråkare ville bekämpa.
– Folk stirrade sig verkligen blinda på det som kallas identitetspolitik under en period, säger Judith Kiros.
Därmed missade man de större rörelserna, menar hon.
– De som nu gör sig synliga i form av den framväxande konservatismen, i mediernas förskjutning och i hur fascismen över hela Europa organiserar sig med en målmedvetenhet som de flesta är överens om är otroligt skrämmande.”
”Rummet-gänget använder inte termen identitetspolitik. Den etablerades av personer som var kritiska till röster som pratade om rasism på ett strukturellt sätt, säger Mireya Echeverría Quezada.
– Tidigare hade man pratat om antirasism i form av kampanjer som ”Rör inte min kompis” eller ”Alla olika – alla lika”. Den antirasism som växte fram samtidigt som Rummet handlade snarare om ”Rör inte mig”. Om att vi behandlas olika.
Personer som själva utsattes för rasism tog tag i problemformuleringen. Det var då folk blev kritiska.
Det som väckte ont blod var att anspråket förändrades, säger de.
Om man ser rasism som något mellanmänskligt är det ”bara” att förändra sitt beteende – inte säga vissa saker, inte håna folk med ursprung i ett annat land.
– Men om man säger att det är något som går in i arbetsmarknaden och bostadsmarknaden, då vill man förändra något politiskt och då gör man anspråk på kapital. Identitetspolitik blev tidigt en term i syfte att förminska den som gör anspråk på ekonomisk jämlikhet, säger Judith Kiros.”