Kategori: rasism
Dagens Svenska Dagbladet innehåller hela fem artiklar om rasism
Dagens nummer av SvD innehåller hela fem texter om rasism och både Tove Lifvendahl och Jenny Nordberg (vilka har författat två av dem) säger som det är mot bakgrund av den gångna veckans yrvakna och hetsiga debatt om ras, svenskhet och det nya mångrasliga supermångfalds-Sverige (OBS: sedan måste en inte ”backa” Ivar Arpi i allt bara för det men det är ett faktum att den svenska befolkningssammansättningen numera är den näst mest heterogena i västvärlden efter USA och bredvid en handfull andra västländer såsom Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Australien och Kanada) och Lifvendahl gör det utifrån personliga erfarenheter som utlandsadopterad och hon berättar också om när hon bevistade ett möte med Adopterade koreaners förening (AKF) medan Nordberg refererar till den amerikanska antropologen John L. Jackson i sin kritik av färgblindheten:
Tove Lifvendahl: https://www.svd.se/mangfald-igen
”Jag växte upp som en av min småorts mycket få invånare med synbart utländsk bakgrund. Under hela uppväxten fick jag frågor om mitt olikvarande, avvikande utseende. Det förändrades något när jag flyttade till en stad, men alltjämt händer det att man utifrån hur jag ser ut, drar slutsatsen att jag inte förstår svenska.
Det gör mig inget. Jag har inte upplevt det problematiskt eller jobbigt. Men andra har en annan upplevelse. På ett möte jag blev inbjuden till med en förening för adopterade från samma land, frågade jag vad föreningsgemenskapen betydde för dem. ”Det är så skönt att få känna att man är i majoritet här”, sade en, och flera nickade instämmande. Jag delar inte deras känsla, men respekterar att de känner så.”
(…)
Tanken att invånarna (oavsett ursprung) i Sverige skulle vara okänsliga för identitetsmässiga dimensioner av befolkningens utseende är nästan rörande aningslös. Sagt utifrån 45 års egna talrika erfarenheter av hur människor reagerar på (mitt) utseende utifrån erfarenheter, relationer, förförståelse, nyfikenhet, fördomar, förväntan och okunskap. Jag har fått höra det mesta, från grovt tillmäle av bensinmackskund i värmländsk glesbygd på temat asiatisk prostituerad, till att bli tillrättavisad i tv av greklandsfödd journalist: ”du är ju ingen riktig invandrare!”.
”Jackson beskriver rasism som något som skulle vara mer betjänt av att diskuteras lite mer öppet. En rädsla och osäkerhet inför någon som är annorlunda eller ser annorlunda ut kan kännas obefogad och pinsam, men att låtsas som om att den rädslan inte existerar gör det svårare.”
(…)
”Han föreslår något som känns radikalt i vår tid: att i stället för att inte låtsas se ytliga skillnader mellan människor, så är det bättre att se och till och med börja leta efter dessa skillnader. Först därefter kan insikten komma om att skillnaden inte är farlig eller ett hot.
På samma vis kan det vara lika effektivt att notera var skillnader mellan människor inte finns.
Om de enda barn ser är människor av annan etnicitet som gör en viss sak – städar, till exempel – så formar det deras bild av verkligheten, skriver han.
Den som tror sig, eller låtsas vara färgblind och aldrig se några skillnader på människor, gör också sig själva och andra en otjänst.
När det är helt socialt omöjligt att uttrycka sina rädslor inför andra – som in sin tur kan bottna i rädslor, frågor och osäkerhet inför skillnader mellan människor – så kanske det framstår som en offentlig seger för samhället. Men det utgör i själva verket en social tillbakagång, skriver Jackson.
Ju mindre som sägs i det offentliga rummet, desto mer sägs då i de enskilda rummen.”
Reflektioner kring hur svenska bibliotek katalogiserar böcker om ras
Frågan om både vilka bibliotek som köper in ens böcker och hur böckerna kategoriseras utifrån signum och ämnesord liksom även vem/vilka som lånar ens böcker (vilket så klart är ”hemligt” och ska så förbli tycker så klart även jag) är alltid intressant att reflektera kring. Min nya bok ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” verkar då redan ha hunnit anlända till och även hunnit katalogiseras av ett dussintal bibliotek runtom i landet om inte fler än så och det är för mig roligt att konstatera att stadsbiblioteket i Motala nu har ett exemplar och att två Motalabor (förmodar jag i alla fall) redan har ställt sig i kö och reserverat den i förväg (och en av dem är då inte min pappa, då han fick ett eget exemplar av mig under påskhelgen).
Södertörns högskola har sorterat boken under signum ”Ohe Minoriteter” vilket ju är helt korrekt medan Stockholms stadsbibliotek ännu ej verkar ha erhållit boken men som det verkar så har huvudstadens folkbibliotek köpt in hela tre exemplar och i bibliotekskatalogen står det glädjande nog explicit ”rasrelationer” utöver ”rasism”, som ju är det brukliga – d v s det är då sällan som ordstammen ras- används överhuvudtaget numera i Sverige i offentliga och officiella sammanhang (såsom i kommunala sammanhang då den offentliga biblioteksverksamheten ju fortfarande är en kommunal angelägenhet) liksom än mer som fristående glosa (d v s kort och gott ”ras”) förutom vad gäller just ordet ”rasism” (och även i form av adjektivet och adverbet ”rasistisk/t” samt i form av substantivet ”rasist/er”).
Om hur termerna ”rasifierade” och ”identitetspolitik” kom att explodera i användning tack vare Rummet
Kristina Lindh intervjuar idag i SvD Kultur Judith Kiros och Mireya Echeverría Quezada som tillsammans med Camila Astorga Diaz och Valerie Kyeyune Backström grundade sajten Rummets.se 2014 som ett år senare också blev en bok (med titeln Rummet) och som numera ligger bakom den nya medieplattformen Kontext vars första nummer kommer ut i maj i år. I reportaget, som handlar om hur debatten gick från att handla om rasifiering till s k ”identitetspolitik”, intervjuas bl a även Qaisar Mahmood, Adam Cwejman och Per Wirtén.
Det Rummet fr a lyckades med var att lansera termen rasifierad/e för att beteckna en person som i ett svenskt sammanhang inte kan passera som vit och vilket en sökning i det digitala artikelarkivet Svenska dagstidningar ger vid handen:
antal förekomster av ordet ”rasifiering”:
2013: 20
2014: 403
2015: 262
2016: 375
2017: 146
Samtidigt blir det så här i efterhand minst lika tydligt att användningen av termen ”identitetspolitik” formligen kom att explodera under och efter 2014 som en slags ”reaktion” på den debatt om rasifiering som Rummet initierade 2014:
antal förekomster av ordet ”identitetspolitik”:
2013: 33
2014: 220
2015: 407
2016: 1093
2017: 508
”Åren 2013–2014 stod diskussionen om vithetsnormen högt på agendan. Något år tidigare hade debatten om Lilla hjärtat briserat, där illustratören Stina Wirsén kritiserades för att ha tecknat en rasistisk stereotyp.
Med argumentet att Tintin-böckerna var afrofobiska kastade Kulturhusets konstnärlige ledare Behrang Miri ut den tecknade klassikern från hyllorna på barn- och ungdomsavdelningen. Och Jonas Hassen Khemiri slog delningsrekord i DN med ”Bästa Beatrice”, en text riktad till dåvarande justitieministern som beskrev hur det är att vara utsatt för vardagsrasism och för polisens rasprofilering.
I detta klimat fanns det ett sug efter något som Rummet. Grundarna skrev artiklar om den västerländska blicken och om att vara barn till föräldrar som invandrat.”
(…)
”Förra året kom Ivar Arpi och Adam Cwejman, borgerliga ledarskribenter i SvD respektive Göteborgs-Posten, tillsammans ut med boken ”Så blev vi alla rasister”. De tecknar bilden av ett debattklimat där ordet ”rasifiering” blivit ett så dominerade begrepp att det tappat sin verkan, och där tron på vår förmåga att förstå människor med annan kroppserfarenhet än vår egen satts på undantag. I skottgluggen står Sveriges Television, Sveriges Radio, vänstern och – inte minst – Rummet.
– Idéer om postkolonial kritisk vithetsteori fördes tidigare mest ut genom akademin. Med Rummet fick dessa föreställningar en ny, provokativ inramning som lockade kultursidorna och den tjattrande klassen, säger Adam Cwejman.
Det Rummet formulerade var en karbonkopia på strömningar i anglosaxiska länder, menar han. Många av teorierna är användbara i länder med kolonialt förflutet och på vissa grupper med en specifik rasistisk historia. Men applicerat på svensk kontext blir det bara konstigt, anser Adam Cwejman.”
(…)
”I centrum för Arpis och Cwejmans kritik står identitetspolitiken, termen som varit en av tiotalets stora stridsfrågor i svensk kultur- och samhällsdebatt. I grunden betyder det politik baserad på grupptillhörighet, men vad det faktiskt innebär beror helt på vem man frågar – från ytterkantstolkningen att bara svarta har rätt att skildra svarta, till självklarheten att svarta människor kan ha erfarenheter som inte andra har.
Från början var ordet ofta positivt laddat och förknippat med idén om en berättigad kamp för de marginaliserade. Snart blev det istället kritiserat för att framkalla just den rasism och särartslogik som dess förespråkare ville bekämpa.
– Folk stirrade sig verkligen blinda på det som kallas identitetspolitik under en period, säger Judith Kiros.
Därmed missade man de större rörelserna, menar hon.
– De som nu gör sig synliga i form av den framväxande konservatismen, i mediernas förskjutning och i hur fascismen över hela Europa organiserar sig med en målmedvetenhet som de flesta är överens om är otroligt skrämmande.”
(…)
”Rummet-gänget använder inte termen identitetspolitik. Den etablerades av personer som var kritiska till röster som pratade om rasism på ett strukturellt sätt, säger Mireya Echeverría Quezada.
– Tidigare hade man pratat om antirasism i form av kampanjer som ”Rör inte min kompis” eller ”Alla olika – alla lika”. Den antirasism som växte fram samtidigt som Rummet handlade snarare om ”Rör inte mig”. Om att vi behandlas olika.
Personer som själva utsattes för rasism tog tag i problemformuleringen. Det var då folk blev kritiska.
Det som väckte ont blod var att anspråket förändrades, säger de.
Om man ser rasism som något mellanmänskligt är det ”bara” att förändra sitt beteende – inte säga vissa saker, inte håna folk med ursprung i ett annat land.
– Men om man säger att det är något som går in i arbetsmarknaden och bostadsmarknaden, då vill man förändra något politiskt och då gör man anspråk på kapital. Identitetspolitik blev tidigt en term i syfte att förminska den som gör anspråk på ekonomisk jämlikhet, säger Judith Kiros.”
Vetenskapsrådet utlyser återigen medel för forskning om rasism
För andra gången i svensk vetenskapshistoria och i svensk forskningspolitisk historia utlyser nu Vetenskapsrådet medel för forskning om rasism enligt ett regeringsbeslut.
Första gången detta skedde var 2016 efter att Löfvens första rödgröna antirasistiska och feministiska regering hade tillträtt och nu händer det igen (och möjligen är detta f ö sista gången som det sker men det är ändå historiskt) och återigen visar Löfvens andra rödgröna regeringen att Sverige fortfarande är världens mest antirasistiska (och antifascistiska) statsbildning för denna typ utlysningar av medel som specifikt rör forskning om rasism äger då inte rum i några andra länder:
”Rasismen har en lång och mörk historia i Sverige och övriga världen. Genom historien har människor blivit diskriminerade, förföljda, förtryckta och mördade till följd av rasism. Rasistiska föreställningar och främlingsfientlighet får förödande konsekvenser för människor och samhällen.
Redan idag bedrivs framstående forskning av relevans för kunskapsutveckling om rasism, dess följder för människor och samhälle samt möjligheter att motverka rasistiska föreställningar inom snart sagt alla humanistiska och samhällsvetenskapliga discipliner. I många fall handlar forskningen om diskriminering på etnisk eller religiös grund.
Förutom diskriminering finns andra viktiga forskningsteman såsom etniska dimensioner av människans, samhällens och kunskapens utveckling, flyktingar, folkmord och förintelse, främlingsfientlighet, migration och integration, mänskliga rättigheter, etniskt baserade maktrelationer, rasbiologins utveckling, slaveri, samt hur rasismen förhåller sig till andra uteslutande klassificeringar och processer, till exempel våldsbejakande extremism.”
Ännu en recension av boken ”Studier om rasism. Tvärvetenskapliga perspektiv på ras, vithet och diskriminering”
Statsvetaren Nazem Tahvilzadeh recenserar boken ”Studier om rasism. Tvärvetenskapliga perspektiv på ras, vithet och diskriminering” (2018) i det senaste numret av den antirasistiska tidskriften Mana och ger både ”ris och ros” (d v s såsom det anstår recensionsgenren) och säger fr a ärligt och öppet som det är vad gäller den svenska högskole- och forskarvärlden, d v s att de allra flesta svenska forskare opponerar sig mot att använda rasbegreppet och att detta kanske särskilt gäller de antirasistiska forskarna (och vare sig de står till vänster eller till höger och vare sig de är majoritetssvenskar eller minoritetssvenskar) vilka i de allra flesta fall hellre säger att de ägnar sig åt rasismforskning än åt ras- och vithetsforskning:
”Få andra… har påverkat det svenska samtalet och reflekterandet kring rasism som Tobias Hübinette… flitig och aldrig okontroversiell har käpphästen varit att avdramatisera och återinföra begreppet ”ras” i syfte att aktualisera kritiska perspektiv på vithet och rasism. Här ligger också den centrala skiljelinjen gentemot andra forskare.”
Kommer 2018 att bli det år då kritiken av den svenska forskningen om ras, vithet och svenskhet och om rasifiering, rasism och rasdiskriminering nådde sin kulmen?
Historikern Jonny Hjelm kritiserar (eller snarare attackerar) idag rapporten ”Kartläggning av rasism mot samer i Sverige” och Vaartoe – Centrum för samisk forskning vid Umeå universitet och i förlängningen landets samiska studier-forskare (vilka då förestår rapporten) på dagens DN Debatt två dagar efter att statsvetaren Bo Rothstein kritiserade (eller snarare attackerade) VitKrit-seminariet och vithetsforskningen vid Göteborgs universitet och tidigare i år har f ö även Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Uppsala universitet kritiserats liksom även (på Aftonbladets kultursida) en antologi som emanerar från det nationella forskarnätverket för svenska ras- och vithetsstudier.
2018 kommer m a o ord kanske att ”gå till historien” som det år då kritiken av den svenska forskningen om ras, vithet och svenskhet och om rasifiering, rasism och rasdiskriminering i relation till invandrare och minoriteter möjligen nådde sin kulmen.
Rapporten om rasism mot samer är då den möjligen sjätte rapporten i ordningen efter att den förra alliansregeringen började beställa (och finansiera) rapporter om diskrimineringen av specifika minoriteter från olika högskolor och institut (bl a så har då islamologer vid Lunds universitet tagit fram en rapport om islamofobi, Mångkulturellt centrum skrev en rapport om afrofobi och Kommissionen mot antiziganism har publicerat en rapport om antiziganism o s v) och därmed bröt med den tidigare ”traditionen” i Sverige att mer eller mindre ”bunta ihop” alla invandrare och minoriteter (d v s tidigare så var det brukligt att regeringen beställde rapporter om rasismen mot och diskrimineringen av ”invandrarna och minoriteterna” från olika högskolor och institut utan att specificera en viss grupp utan det var oftast ”alla på en gång” som gällde).
Hjelm menar i sin kritik att rapporten i praktiken går SD till mötes genom att ”essentialisera” en uppdelning mellan svenskar och samer, genom att applicera urfolksforskningen i andra länder på situationen för de svenska samerna och genom att spä på SD:s förakt för forskare i allmänhet och för progressiva forskare i synnerhet:
”I början av oktober 2018 överlämnades ”Kartläggning av rasism mot samer i Sverige” till regeringen. Rapporten uppmärksammades stort i medierna som förklarade att ”Två av tre samer har blivit utsatta för rasism” och Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke var ”förfärad över rasismen mot samer” och såg ett stort behov av politiska åtgärder.
Kartläggningen har utförts av en projektgrupp vid Vaartoe – Centrum för samisk forskning vid Umeå universitet. Det rör sig om uppdragsforskning som beställts av Sametinget och indirekt av den svenska regeringen som beslutat om kartläggningen och för detta avsatt en miljon kronor. I projektgruppen ingår några av landets främsta sameforskare.”
(…)
”Projektgruppens essentialiserande beskrivning av samer och svenskar ligger farligt nära det kulturrasistiska synsätt som finns inom den yttersta högern. Enligt detta synsätt är människor djupt präglade av sin historia och kulturella tillhörighet, och geografisk-rumsliga förankring på ett sätt som innebär att kulturbegreppet blivit en funktionell variant av det gamla biologiska rasbegreppet. De ultranationalistiska gruppernas retorik vilar på dylika föreställningar, och här skiljer man sig från den äldre, biologiskt präglade rasismen, om att dessa kulturer inte är hierarkiskt rangordnade eller åtskilda, utan beskrivs som essentiellt olika varandra och därför också exempelvis antas ha rätt till olika platser.
Ytterligare ett problem är att kartläggningen av rasism mot svenska samer under resans gång förändrats till handla om identifierandet av ”rasistiska mekanismer”, och dess ”effekter”, inte förekomsten av diskriminering som uppdraget var formulerat. Det görs bland annat genom en omfattande läsning av internationell urfolksforskning. Med litteraturgenomgången som utgångspunkt spekuleras sedan oförskräckt, exempelvis om den kanadensiska polisens systematiska övergrepp mot urfolkskvinnor – polisövergrepp anges som en av de tio mekanismerna – även är vanligt i Sverige.”
(…)
”Rapporten reser frågor rörande Vaartoes verksamhet, men också om projektgruppens rasifiering av urfolk representerar en generell tendens inom urfolksforskningen. SD:s Björn Söders ord om att samer inte är svenskar bekräftas ju märkligt nog i denna rapport. Rapporten aktualiserar även frågor om hur vetenskapssamhället ska värna oberoende och kritiskt kunskapssökande när viktiga samhällsfrågor – exempelvis rasistiskt präglad diskriminering av samer och andra etniska grupper – kräver åtgärder av politisk-ekonomisk-administrativ natur. I en tid när vetenskapsbaserad kunskap ifrågasätts världen över är det extra angeläget att forskare värnar sin professionella integritet och efter bästa förmåga försöker hålla på rågången mellan vetenskap och politik.
Mot bakgrund av rapportens undermåliga kvalitet finns det en uppenbar risk att den av rasister och likasinnade tolkas som ett politiserat ”beställningsjobb”, klädd i vetenskaplig skrud. Detta riskerar sammantaget leda till ökad rasism mot samerna, men kan också leda till ökad misstro mot ”etablissemanget”, intellektuella och politiker, det vill säga underblåsa de stämningar som lett till att främlingsfientlighet och populism vunnit allt större inflytande i folkvalda församlingar i västerländska demokratier de senaste decennierna.”
Ny undersökning om rasism visar bl a att yngre är mer benägna att använda glosan ras medan äldre kopplar rasismtermen till utseendefrågor mer än andra
Forum för levande historias (och Novus) färska undersökning och rapport om rasism som bär titeln ”Med egna ögon – svenska vardagsförståelser av rasism” och som är författad av Oscar Österberg baserar sig på svar från och (webbaserade) intervjuer med 2112 personer och innehåller en del intressanta sammanställningar och resultat som rör hur det s k svenska folket ser på och uppfattar rasism.
Undersökningen visar bl a att när informanterna blir ombedda att svara på vad som är rasism för dem så kopplar de som är i åldrarna 50 år och uppåt rasism till utseendeskillnader och kroppsliga aspekter (och vilket jag håller med dem om att det handlar om – ordstammen bakom ”rasism” är ju då glosan ras) medan de som är mellan 30-49 år gamla kopplar rasism till fördomar (d v s den s k främlingsfientlighets- och toleransdiskursen som i mycket hög grad lärs ut i skolorna och i form av antirasistiska kampanjer sedan åtminstone 1990-talet och framåt) och slutligen så är de unga vuxna i åldrarna 18–29 år intressant nog den ålderskategori som i störst utsträckning använder glosan ras (dock kanske inte särskilt många men fler unga vuxna använder ändå rasbegreppet jämfört med de andra ålderskategorierna) men samtidigt också kopplar rasism till fördomar såsom de som är mellan 30-49 år också gör och i mindre utsträckning till kroppsliga utseendeskillnader såsom de äldre gör.
De flesta av de som deltog i undersökningen kopplar vidare rasism till hatbrottsincidenter och till diskrimineringsfall liksom till en bristande respekt för alla människors lika värde. Okunskap och rädsla är de orsaker som de flesta uppger när de får frågan om vad rasism beror på medan allmänna platser, den digitala världen (internet och sociala medier) och arbetsplatsen eller skolan pekas ut som arenor där rasism anses förekomma.
