Kategori: rasism
Om att söka forskningsmedel
Idag öppnar Riksbankens jubileumsfond sitt ansökningssystem för alla oss som ämnar söka forskningsprojektmedel hos denna forskningsfinansiär nu i vår och eftersom alla ens tidigare ansökningar arkiveras i systemet är det lite nedslående att konstatera hur många forskningsprojekt som en har fått avslag på genom åren och antingen ensam eller tillsammans med andra. Det blir också rätt så tydligt att ända sedan jag disputerade och därigenom kunde börja söka forskningsmedel för 15 år sedan så har jag uppenbarligen varit rätt ”enkelspårig” – d v s det är bara frågor om ras/ism, vithet, svenskhet och minoriteter av olika slag som har gällt för min del.
Kvartal publicerar en devot intervju med den amerikanske statsvetaren Charles Murray
Den amerikanske statsvetaren Charles Murray intervjuas av Erik W. Larsson i Kvartal och i intervjun upprepar Murray i stort sett helt och hållet det budskap som han och hans medförfattare Richard J. Herrnstein kolporterade i boken ”The bell curve” från 1994 – nämligen kort och gott att vita är intelligentare än icke-vita och fr a svarta och att det är den skillnaden som förklarar vitas rikedom, laglydighet och överordning och icke-vitas och fr a svartas fattigdom, brottslighet och underordning (i boken menar författarparet även att latinamerikaner och andra icke-vita grupper är mindre intelligenta än vita).
Det har sannerligen hänt mycket i Sverige sedan ”The bell curve” kom ut:
År 1994 tog i stort sett alla i Sverige avstånd från Murrays och Herrnsteins bok med några få undantag (såsom den nyligen bortgångne nationalekonomen Gunnar Adler-Karlsson) men idag år 2021 (åter)introduceras Murray för en svensk(talande) publik och Kvartal-intervjun är då inte vidare kritisk utan Murray ges helt enkelt tillfälle att upprepa det han argumenterade för i ”The bell curve” utan att bli särskilt ifrågasatt.
Och vid en genomläsning av den rätt så devota intervjun lär nog en och annan svensk läsare antagligen associera till att invånare med utomeuropeisk bakgrund i Sverige (och fr a med bakgrund i MENA-regionen, Latinamerika och subsahariska Afrika) kanske också är mindre intelligenta än majoritetssvenskarna och de nordiska, europeiska och västerländska invandrarna i Sverige och att det är just därför som invånarna med utomeuropeisk bakgrund i Sverige är fattiga, förekommer i brottsliga sammanhang och är marginaliserade.
Stora skillnader i synen på om SD är ett rasistiskt parti eller ej efter partisympatier och kön
Vid två tillfällen – 2012 och alldeles nyligen – har opinionsinstitutet Novus ställt frågan om SD är ett rasistiskt parti (eller ej) och redovisat resultaten utifrån partisympatier och det kan därför vara intressant att jämföra hur resultaten ser ut över tid:
På frågan ”anser du att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti?” svarar de som sympatiserar med X parti följande:
M 2012: 69%, M 2021: 19%
S 2012: 81%, S 2021: 84%
SD 2012: 3%, SD 2021: 6%
V + MP 2012: 82%, V + MP 2021: 88%
C + L + KD 2012: 72%, C + L 2021: 71%
KD 2012: ?, KD 2021: 17%(OBS: KD särredovisades in 2012 utan klumpades då ihop med C + L)
män 2012: 66%, män 2021: 40%
kvinnor 2012: 72%, kvinnor 2021: 62%
Om British Journal of Social Psychologys temanummer om ras och rasism
Nu har British Journal of Social Psychologys temanummer om ras och rasism publicerats (i förväg). Numret innehåller följande artiklar varav Peter Wikström och jag ligger bakom den artikel som handlar om Sverige och om den svenska debatten om jämlikhetsdata och närmare bestämt om det svenska färgblinda antirasistiska fördömandet av jämlikhetsdata som varande en påstått rasistisk idé:
Shrikant, N., & Sambaraju, R. (2021) ”‘A police officer shot a Black man’: Racial Categorization, Racism, and Mundane Culpability in News Reports of Police Shootings of Black People in the United States of America”
West, K., Greenland, K.,& Laar, C. (2021). “Implicit racism, colour-blindness, and narrow definitions of discrimination: Why some White people prefer ‘All Lives Matter’ to ‘Black Lives Matter’”
Wikström, P., & Hübinette, T. (2021). ”Constructing equality data as immoral race politics: A case study of liberal, colourblind, and antiracialist opposition to equality data in Sweden”
Xie, Y., Kirkwood, S., Laurier, E., & Widdicombe, S. (2021). “Racism and misrecognition”
Går det att ge ut 11 böcker om ras och rasism inom fem års tid? Om att vara den person i landet som har publicerat flest böcker, och antingen ensam eller tillsammans med andra, som specifikt och explicit handlar om ras och rasism i ett svenskt sammanhang
Går det att skriva och ge ut 11 böcker om ras och rasism (liksom i två fall om internationell adoption och utlandsadopterade, som för mig också handlar om ras och rasism) inom fem års tid och antingen ensam eller tillsammans med andra?
Ja som det verkar så går det faktiskt att göra det även om det ännu inte är helt klart om de totalt fyra bokmanus som jag arbetar med just nu, och antingen ensam eller tillsammans med andra, kommer att kunna ges ut under nästa år (d v s under 2022) eller ej.
Sammantaget innebär detta att jag idag råkar ha blivit och vara den person i landet (och någonsin hittills inom den svensktalande gemenskapen men kanske inte för alltid), och både inom och utom akademin, som har publicerat flest boktitlar, och antingen ensam eller tillsammans med andra, som specifikt och explicit handlar om ras och rasism i ett svenskt sammanhang. Därtill har jag f ö givit ut flest böcker om adoption bredvid Madeleine Kats.
Dessa titlar har jag då åstadkommit på halvtid medan jag samtidigt har undervisat på halvtid i ett flertal olika ämnen och därtill samtidigt föreläst och varit engagerad i en mängd olika sammanhang även utanför högskolevärlden, varit synnerligen aktiv i den svenska offentligheten, i mediesammanhang och i den politiska debatten samt även författat och publicerat åtskilliga andra texter utöver dessa bokpublikationer i form av rapporter, artiklar i akademiska tidskrifter och antologier samt olika texter i dagspress och magasin.
Dessa fem år, eller åtminstone fyra av de fem åren, motsvarar f ö de år som jag hade kunnat vara anställd vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR) vid Uppsala universitet men tyvärr blev det som bekant aldrig så men i så fall hade jag ju dessutom fått forska på heltid (d v s på 100%) och inte bara på halvtid (d v s på 50%) och därtill också sluppit att pendla och resa fram och tillbaka mellan Stockholm och Karlstad (vilket har kostat enormt mycket arbetstid liksom för den delen enormt mycket pengar).
Det går m a o att forska och publicera om ras och rasism även i ett vakuum som marginaliserad, isolerad och stigmatiserad (d v s utan att vara en del av den antirasistiska forskarvärlden, som jag inte längre får vara en del av, då jag är utslängd och stämplad som en förrädare som har svikit kampen med stort K och huggit kamraterna med stort K i ryggen i form av de antirasistiska forskarna), från provinserna (d v s från Karlstads universitet, där jag arbetar) och från ”Orten” (d v s från Flemingsberg, där jag bor). Det är m a o inte nödvändigt att vara en forskare med hög status som ständigt är i centrum eller för den delen vara akademikerbarn, ha en hög lön, arbeta vid ett prestigeuniversitet och bo på en bra adress även om sådant naturligtvis underlättar betydligt för att inte säga avgör det mesta inom den svenska högskole- och forskarvärlden.
Sedan kan det väl tyckas aningen enkelspårigt att ägna sig åt samma område år efter år och just ha fokus på frågor om ras och rasism i relation till Sverige, svenskarna och svenskheten men för min del har det helt enkelt handlat om att lägga grunden till och skapa ett eget svensk kritiskt ras- och vithetsforskningsfält, som inte riktigt har funnits tidigare.
Förra veckan publicerades slutligen också en totalöversikt över samtliga 523 studier om ras och rasism som publicerades mellan mellan januari 2016 och maj 2021 och som gav vid handen att av totalt 15 böcker som har kommit ut under denna tidsperiod så har jag stått bakom fyra av dem varav tre som ensamförfattare och en tillsammans med Catrin Lundström (även bl a Mattias Gardell, Stefan Jonsson och Benjamin Teitelbaum har givit ut böcker under samma tidsperiod).
forskare som studerar ras och rasism i Sverige efter antalet publikationer mellan januari 2016 och maj 2021 (här nedan listas enbart de personer som har fler än fyra publikationer – och efter bokstavsordning sorterat på efternamn):
Magnus Dahlstedt: 12
Tobias Hübinette: 12
Diana Mulinari: 11
Alireza Behtoui: 8
Mattias Gardell: 6
Rickard Jonsson: 6
René León Rosales: 6
Anders Neergaard: 6
Sayaka Osanami Törngren: 6
Carl-Ulrik Schierup: 5
May-Britt Öhman: 5
Emma Arneback: 4
Leila Brännström: 4
Martin Ericsson: 4
Erik Hansson: 4
Jan Jämte: 4
Catrin Lundström: 4
Markus Lundström: 4
Paula Mulinari: 4
Ov Cristian Norocel: 4
Fanny Pérez Aronsson: 4
Intervjuad i Flammans ”Norrskenet – en idépodd” med anledning av min senaste bok ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946-1977”
(Den ärevördiga tidningen) Flammans (d v s gamla Norrskensflamman) nya chefredaktör Leonidas Aretakis intervjuar och samtalar med mig i Flammans nya podcast ”Norrskenet – en idépodd” med anledning av min senaste (tegelstens)bok ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946-1977”.
Leonidas och jag dyker tillsammans ned i den omedelbara svenska efterkrigstiden för att försöka förstå hur dagens svenska syn på ras och dagens debatter om rasism är ett direkt resultat av det som hände under denna tidsperiod vad gäller frågor om ras och rasism.
Leonidas ställer vidare rejält svåra frågor (till mig) om bl a varför jag menar att vi behöver använda rasbegreppet (vilket ju knappt några andra svenska forskare anser och än färre antirasister i övrigt), om vad som egentligen är problemet med internationell adoption (som ju faktiskt ändå innebär att familjer bildas över de s k rasgränserna), om vad jag egentligen menar med vithet i ett svenskt sammanhang, om hur rastänkandet följde med in i välfärdsstaten (mot bakgrund av att Sverige under Kalla kriget kom att utveckla världens mest avancerade välfärdssystem utanför den kommunistiska världen), om varifrån den svenska antirasismen egentligen emanerar, om varför den rådande och dominerande färgblindheten är problematisk (trots dess goda intentioner), om den komplexa relationen mellan klass och ras liksom om varför landets invånare med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena har kommit att bli de fattigaste och mest marginaliserade i det samtida Sverige.
”Tobias Hübinette är forskare och antirasistisk aktivist, aktuell med boken ”Svensk rasism under efterkrigstiden”. Där berättar han om diskriminering av och våldsamheter mot vad han kallar icke-vita, och hur Sverige gradvis börjar prata om olikheter på ett färgblint sätt. Han driver den kontroversiella tesen att vi måste prata om ras för att förstå vår tids konflikter om invandring och segregation.”
Här nedan följer ett kort utdrag ur avsnittet:
”Leonidas Aretakis (LA): I boken skriver du att föreställningen om svenskarna som en raslig elit kom att prägla välfärdsstaten. Är det inte tvärtom? Att välfärdsstatens universella anspråk är vad som förflyttade landet från 30-talets rasbiologiska värderingar till den solidariska perioden, och att detta på många sätt är en bragd.
Tobias Hübinette (TH): Rastänkandet följde med in i välfärdsstaten, är kanske ett bättre sätt att uttrycka det på. Idén om välfärdsstaten började ju formuleras när rastänkandet nådde sin kulmen på 1920- och 30-talen, när även delar av arbetarrörelsen och vänstern var en del i det här. Då uppstod ett märkligt giftermål mellan rastänkandet och den progressiva välfärdsstaten. Men sedan blir det ju något annat efter kriget. På 60-talet är Sverige ett helt annat land, som lämnar rastänkandet bakom sig. Det är det Sverige vi känner i dag, som vi också är väldigt stolta över, världens ledande biståndsland som dessutom länge hade västvärldens mest generösa invandringspolitik.
LA: Finns det inte en paradox här? Var det homogeniteten i Sverige som gjorde att välfärdsbygget kunde gälla alla, till skillnad från i USA där rassegregationen byggdes in i ”the new deal”? Kan den långa homogeniteten delvis förklara Sveriges starka antirasism?
TH: Helt klart är det så. Det var också väldigt närvarande i den tidens socialdemokrati, som öppet sade att homogenitet var en förutsättning för att skapa världens mest avancerade välfärdsstat. En av hjärnorna bakom välfärdsprojektet, Gunnar Myrdal, var väldigt tydlig med det. Så när Sverige blev allt mer heterogent var han en av dem som tog avstånd från att Sverige tog in invandrare i en allt större utsträckning. Inte för att han var rasist, utan för att han var så övertygad om att homogeniteten hade möjliggjort hela projektet. Men han blev därmed också en alltmer marginell figur inom socialdemokratin.
LA: Han skrev väl också en rapport om rasrelationerna i USA?
TH: Ja, 1944 kommer han ut med boken ”An American dilemma”, som var dåtidens kanske viktigaste studie om rasrelationerna i USA. Där vände han på steken och sade att det inte var de svarta amerikanernas fel att de var så marginaliserade, utan att det var det vita Amerika som upprätthöll segregationen, och inte efterlevde värderingarna i den amerikanska konstitutionen.
LA: Det är ju en antirasistisk hållning.
TH: Ja, helt klart.
LA: Ändrade han sig eller menade han att heterogenitet är fel för då reagerar vita som de gjorde i USA?
TH: Han var rädd för det och menade, liksom Tage Erlander, att homogeniteten gjorde att de allra flesta i Sverige gick med på uppbyggnaden av välfärdsstaten, som ju var jättedyr att bygga upp. Och när allt fler invandrare kom till Sverige, framför allt från länder utanför Norden och Europa, så fanns det en farhåga att det som senare blev SD skulle komma att växa fram. Man hade då sett att liknande rörelser hade växt fram i Storbritannien bland den vita arbetarklassen. Så det här är ju svåra frågor, som har direkt bäring på det politiska läget av idag.”
En totalöversikt över den svenska forskningen om ras och rasism uttryckt i siffror liksom en kartläggning av forskarna som bedriver forskningen ifråga uttryckt i antal publikationer och i publikationernas genomslag
En totalöversikt över den svenska forskningen om ras och rasism uttryckt i siffror liksom en kartläggning av forskarna som bedriver forskningen ifråga uttryckt i antal publikationer och i publikationernas genomslag:
Vilka metoder används, hur publiceras forskningen och på vilket språk? Och vilka forskare har publicerat sig oftast vad gäller studier och texter om ras och rasism i Sverige?
Markus Lundströms och Fanny Wendt Höjers nya rapport ”Erfarenheter av rasism i kontakt med svenska myndigheter och andra offentliga verksamheter – en kunskapsöversikt”, som Forum för levande historia publicerade idag, utgörs av en presentation av hela den svenska forskningen om ras och rasism i Sverige som har publicerats mellan januari 2016 och maj 2021 i form av sammanlagt 523 avhandlingar, böcker, rapporter, tidskriftsartiklar och bokkapitel.
Ingen har tidigare bemödat sig om att göra en sådan här totalöversikt men nu finns den och så här ser den svenska forskningen om ras och rasism ut. Sedan går det naturligtvis att fråga sig om urvalet är ”korrekt” då t ex väldigt många forskare inte använder sig av rasbegreppet överhuvudtaget då det är emot själva ordet ras och därmed även emot att operationalisera ras som analytiskt begrepp alternativt som statistisk kategori. Därtill använder sig många forskare inte heller av termen rasism utan det är begreppet etnicitet och termen diskriminering som gäller i åtskilliga studier liksom kategoribenämningar som invandrare, utrikes födda och/eller utländsk bakgrund.
De 523 publikationerna har i huvudsak hittats via de vetenskapliga databaserna DiVA, SwePub, Scupus och Web of Science.
Av de 523 publikationerna består 7% av historiska studier medan 93% studerar dagens Sverige, 59% utgörs av tidskriftsartiklar, 16% av antologikapitel, 16% av rapporter, 6% av doktorsavhandlingar och 3% av böcker (s k monografier).
36% är vidare skrivna på svenska och 64% på engelska och 82% bygger på kvalitativa metoder (32% på textanalyser, 29% på intervjuer/fokusgrupper och 8% på observationer och etnografiskt arbete) och 18% på kvantitativa metoder (främst registerstudier och enkätstudier).
antal publikationer per år:
2016: 127
2017: 149
2018: 115
2019: 116
2020: 154
2021 (jan-maj): 70
Bland de svenska ras- och rasismforskarna sticker följande namn ut vad gäller dels antalet publikationer (här inkluderas enbart texter som forskaren har skrivit ensam eller tillsammans med andra) och dels antalet gånger som forskarna refereras och omnämns i själva rapporten.
Det ska då sägas att väldigt många av nedanstående personer mestadels eller enbart skriver artiklar medan andra (av oss) både skriver artiklar och böcker som då tar allra längst tid att skriva och några av dem som har fyra referenser har skrivit en sammanläggningsavhandling bestående av fyra artiklar. Jag har själv publicerat fyra böcker mellan januari 2016 och maj 2021 varav tre som ensamförfattare och en tillsammans med Catrin Lundström och för närvarande arbetar jag på sammanlagt fyra bokmanus ensam eller tillsammans med andra utöver allt artikelskrivande. Av de 523 publikationerna utgörs 15 av böcker, vilket innebär att jag har legat bakom 27% av bokpublikationerna. Andra som har givit ut böcker (och en bok vardera) inom samma tidsperiod bredvid Catrin Lundström är bl a Mattias Gardell, Stefan Jonsson och Benjamin Teitelbaum.
forskare som studerar ras och rasism i Sverige efter antalet publikationer mellan januari 2016 och maj 2021 (här nedan listas enbart de personer som har fler än fyra publikationer – och efter bokstavsordning sorterat på efternamn):
Magnus Dahlstedt: 12
Tobias Hübinette: 12
Diana Mulinari: 11
Alireza Behtoui: 8
Mattias Gardell: 6
Rickard Jonsson: 6
René León Rosales: 6
Anders Neergaard: 6
Sayaka Osanami Törngren: 6
Carl-Ulrik Schierup: 5
May-Britt Öhman: 5
Emma Arneback: 4
Leila Brännström: 4
Martin Ericsson: 4
Erik Hansson: 4
Jan Jämte: 4
Catrin Lundström: 4
Markus Lundström: 4
Paula Mulinari: 4
Ov Cristian Norocel: 4
Fanny Pérez Aronsson: 4
forskare som studerar ras och rasism i Sverige efter antalet referenser och omnämnanden i rapporten (här nedan listas enbart de personer som har fler än fyra referenser – och efter bokstavsordning sorterat på efternamn):
Tobias Hübinette: 39
Diana Mulinari: 17
Magnus Dahlstedt: 15
Alireza Behtoui: 13
Mattias Gardell: 13
Anders Neergaard: 13
Rickard Jonsson: 12
Paulina de los Reyes: 10
May-Britt Öhman: 10
Fanny Pérez Aronsson: 9
René León Rosales: 8
Sayaka Osanami Törngren: 7
Carl-Ulrik Schierup: 7
Markus Lundström: 6
Catrin Lundström: 5
antal citeringar sedan 2016 enligt Google Scholar (för Magnus Dahlstedt, Mattias Gardell, Diana Mulinari och Sayaka Osanami Törngren saknas uppgifter):
Tobias Hübinette: 1219
Anders Neergaard: 856
Alireza Behtoui: 639
Rickard Jonsson: 427
René León Rosales: 254
h-index enligt Google Scholar (för Magnus Dahlstedt, Mattias Gardell, Diana Mulinari och Sayaka Osanami Törngren saknas uppgifter):
Tobias Hübinette: 21
Anders Neergaard: 20
Alireza Behtoui: 17
Rickard Jonsson: 11
René León Rosales: 7
i10-index enligt Google Scholar (för Magnus Dahlstedt, Mattias Gardell, Diana Mulinari och Sayaka Osanami Törngren saknas uppgifter):
Tobias Hübinette: 43
Anders Neergaard: 39
Alireza Behtoui: 22
Rickard Jonsson: 13
René León Rosales: 6
Ny rapport om forskningsläget vad gäller frågan om rasism i kontakt med myndigheter och offentliga verksamheter visar att ämnet är relativt outforskat på den svenska forskarvärldens antipatier mot rasbegreppet och jämlikhetsdata
Idag publicerar myndigheten Forum för levande historia en ny rapport som ingår i den rödgröna regeringens stora och långsiktiga (liksom påkostade – det går inte att säga någonting annat) satsning på att motverka rasism, som Löfvens första regering sjösatte redan 2014 – Markus Lundströms och Fanny Wendt Höjers ”Erfarenheter av rasism i kontakt med svenska myndigheter och andra offentliga verksamheter – en kunskapsöversikt”.
Rapporten konstaterar att den befintliga forskning som existerar vad gäller ämnet indikerar att ”det finns erfarenheter av rasism i kontakt med svenska myndigheter och andra offentliga verksamheter” men att ”det saknas komparativa och longitudinella studier, metaanalyser och internationella jämförelser” och att ämnet därmed fortfarande är relativt outforskat.
Med all sannolikhet har detta faktum dels att göra med att de svenska forskarna (och även de antirasistiska forskarna) är emot rasbegreppet och dels med att den svenska forskarvärlden (och även den antirasistiska forskarvärlden) är emot jämlikhetsdata:
Därmed blir det mycket svårt för att inte säga omöjligt att forska om hur ras kan verka diskriminerande i kontakt med myndigheter och offentliga verksamheter såsom i praktiken alla ju idag är överens om att klass, kön och ålder gör – t ex i relation till och inom vården och skolan – d v s ingen ifrågasätter idag att t ex arbetare, kvinnor eller ungdomar behandlas annorlunda i olika myndighetssammanhang.
Den närmast totala frånvaron av data, siffror och statistik rörande erfarenheter av rasism i kontakt med myndigheter och offentliga verksamheter p g a avsaknaden av jämlikhetsdata gör vidare att forskningen om rasdiskriminering i relation till myndigheter och andra offentliga verksamheter tvingas förlita sig på mindre intervjustudier, som inte har samma ”status” och tyngd vare sig i forskningssammanhang eller i samhället i stort.
Den svenska antirasistiska vreden (för att inte säga hatet) mot rasbegreppet och mot jämlikhetsdata, som även och kanske inte minst de antirasistiska forskarna och den antirasistiska forskarvärlden delar, vill visserligen väl och säger sig värna om fr a invånarna med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena men den yttersta konsekvensen av denna vrede (för att inte säga detta hat) blir snarare ett forsknings- och kunskapsläge som famlar i blindo och saknar både en adekvat begreppsapparat (p g a den antirasistiska vreden för att inte säga hatet mot rasbegreppet) och en solid empirisk grund (p g a den antirasistiska vreden för att inte säga hatet mot jämlikhetsdata).
”I november 2020 fick Forum för levande historia i uppdrag av regeringen att genomföra en kartläggning av kunskap om människors erfarenheter av rasism i kontakter med svenska myndigheter och andra offentliga verksamheter på nationell, regional och lokal nivå. Kartläggningen är en del av det arbete som utförs inom ramen för regeringens nationella plan mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott.
Kartläggningen skulle redovisa forskning och andra relevanta studier på området och sammanfatta deras resultat. I uppdraget ingick även att göra en analys av vilka kunskapsluckor som finns inom detta område, samt att om möjligt påvisa eventuella skillnader i kunskap om olika gruppers utsatthet för rasism och i förhållande till kön.
Kartläggningen ger en översikt av vetenskapliga artiklar, böcker, bokkapitel och rapporter som publicerats mellan januari 2016 och maj 2021. I översikten presenteras studier som visar att det finns erfarenheter av rasism i kontakt med svenska myndigheter och andra offentliga verksamheter. Samtidigt betonar rapportförfattarna att bilden är ofullständig. Studierna som presenteras berör endast ett fåtal offentliga verksamheter och det saknas enligt författarna kunskap om olika gruppers utsatthet för rasism.”
Blir Catrin Lundströms och min bok ”Vit melankoli. En diagnos av en nation i krig” den analys som förankrar 2020-talets samtal om ras och rasism i ett specifikt svenskt sammanhang?
Hynek Pallas skriver i dagens ETC om 2010-talets genompolariserade rasismdebatter och om sin (för den svenska vithetsforskningens del banbrytande) avhandling ”Vithet i svensk spelfilm 1989-2010” samt efterlyser en teoretisk och politisk analys om vithet som specifikt handlar om Sverige, svenskarna och svenskheten och i det sammanhanget hoppas han att Catrin Lundströms och min bok ”Vit melankoli. En diagnos av en nation i krig” ska komma att bli den analys som förankrar 2020-talets samtal om ras och rasism i ett specifikt svenskt sammanhang:
”Sårigheten hos allt som rör rasismen skapar bitter polarisering. Hynek Pallas ser tillbaka på de tio år av svensk antirasistisk debatt som följt på Ruben Östlunds omstridda film ”Play”.
(…)
”Har rasistbegreppet förändrats? Man brukar påstå att rasismen skiftade skepnad efter Förintelsen. Att den sen kom att formuleras i form av kodord, förklädd till påståenden om avvikande kulturer. Det är lite missvisande eftersom både kodord och kultur alltid varit del av rasismen. Men det stämmer att biologisk rasism – skallmätande – omöjliggjordes i möblerade rum. Tyvärr frös därför begreppet i det allmänna medvetandet också fast i ett historiskt ögonblick. Främjades från sin långa historia. Blev främst fråga om att vara en ond, dålig person. Enbart applicerbart på skinheads och folk i nazistuniform.
Allt detta spelar roll i de debatter som har pågått under 2010-talet – som också är en kamp om vad rasism är. Är det en struktur? Gäller det alla vita? Är det ett begrepp som bör frikopplas från individens dåliga moral? Eller är det tvärtom bara en fråga om några ruttna äpplen? Är det som vissa kallar för växande rasism bara rimliga reaktioner på ökad invandring?
Idag kan ”Play”-debatten ses som symboliskt startskott på det här decenniet.
Filmen gestaltar rasismens väsen. Hur svarta ungdomar av sin omgivning – det omgivande samhället och den globala kulturen – lär sig att de uppfattas som farliga. Hur vita ingår i samma diskurs men sällan tvingas reflektera över sin roll. ”Blicken hos en pojke som alltid har haft allt och har en självklar framtidstro” som en debattdeltagare i Göteborg sa om skillnaden mellan filmens svarta och vita barn. Hur det diffusa begreppet privilegier inte enbart handlar om (men i filmens spel knyts till) något materiellt.”
(…)
”Rasistbegreppets känslighet och historia kräver nyanserade samtal. Dess sårighet ger oftare debatter där nyansering ses som motstånd mot inkludering. Till och med som rasism. Jag tror, möjligen överraskande för en filmkritiker, till exempel att den under 2010-talet allt populärare representationsdebatten riskerar att leda fel. Om rasism är den främsta förklaringen när kultur- och mediavärlden diskuteras så missar man grunden för mycket snedrekrytering. Det finns en anledning till att andra generationens invandrare inte söker utbildningar som leder till otrygga anställningar. (”Inga snabba cash” 12/12/14 Expressen). Individuella förändringar blir ett bekvämt fikonlöv över branschers avgörande strukturella problem.
Sammanfattningen i min avhandling skrevs samma vecka som Sverigedemokraterna tog plats i riksdagen. Jag menade att det var viktigt att svensk rasism efter det inte uteslutande projicerades på föreställningen om dåliga SD-röstande lantisar. Att rasism spelade lika stor roll för Stockholms segregering. Att vi måste förstå rasismens historia i en nationell kontext – och den roll den smärtsamma förlusten av ett homogent folkhem och god svensk självbild spelar i den – och diskutera detta i relation till klass.
Nog har nation och klass kopplats ihop med vithet sedan dess. Men från ett annat håll.
För tio år sedan var folkutbytesteorier – att vita västerlänningar genom invandring ersätts med mörka invandrare – något som marginaliserade högerextremister pratade om. Och ingen nämnde vit arbetarklass som en hotad grupp det var synd om. Under 2010-talet flyttade detta in i mainstreampolitiken.
Vikten av vit nationell identitet spökade i Brexit och driver på det republikanska partiets radikalisering i USA. Svenska högerskribenter som hånflinade när jag skrev en avhandling om vithet har introducerat ytterhögerakademikern Eric Kaufmanns bok ”Whiteshift” (2018). Kaufmann menar att det inte är rasistiskt att försvara ”vit kultur” genom att inte släppa in mörka invandrare – det är ”rasmässigt självintresse” i en ”demografisk” förändring. Bara häromveckan upprepades dessa teorier av författarinnan Lionel Shriver i den engelska tidningen The Spectator (28/8).
Varför ser vi sådana reaktioner? 2011 formulerade forskarna Tobias Hübinette och Catrin Lundström i artikeln ”Sweden after the recent election” liknande tankar om svensk historia och självbild som jag gör i min avhandling. Sådana teorier om sorgen efter en homogen nation borde ha blivit grunden för 2010-talets rasistdebatt.
Jag slutar inte hoppas: ”Vit melankoli”, den bok där Hübinette och Lundström ifjol utvecklade tankegångarna, bör blir det för 2020-talet. För debatten saknar en fast idéhistorisk grund med nödvändig lokal kontext.”
Rädda barnens nya rapport om förekomsten av rasism i den svenska skolan indikerar att majoritetssvenska barn sällan utsätts för trakasserier och diskriminering samt att muslimska barn och pojkar med utländsk bakgrund är särskilt utsatta
Rädda barnens nya rapport om rasism i skolan – ”Vuxna – vad gör dom?” – innehåller en enkätundersökning som genomfördes 2020-21 och som besvarades av 1117 elever i årskurs fem vid 32 olika skolor runtom i landet. Totalt var 15% av de 1117 barnen utrikes födda, 37% hade utländsk bakgrund och 5% uppgav att de tillhör någon av de fem nationella minoriteterna. 35% av de 1117 barnen svarade vidare att de är troende och av dem svarade 58% islam, 37% kristendomen, 1% judendomen, 1% hinduism och 1% buddhism. 20% av de barn som deltog i enkätundersökningen är m a o troende muslimer medan 13% är troende kristna.
I rapporten och undersökningen framkommer följande:
En betydligt högre andel barn med utländsk bakgrund (57%) uppger att de har bevittnat rasism på sin skola jämfört med barnen med svensk bakgrund (43%). Två av tre muslimskt troende pojkar (67%) uppger att de har sett något rasistiskt på sin skola.
Det är vidare en dubbelt så hög andel barn med utländsk bakgrund (35%) som har varit med om att någon i skolan har sagt något, skämtat eller retats på ett taskigt sätt om en annan elevs hudfärg, religion, kultur eller vilket land man kommer ifrån jämfört med barnen med svensk bakgrund (18%).
En av fem barn med utländsk bakgrund (19%) svarar att de någon gång under det senaste året har känt sig oroliga för att bli retade för sin hudfärg, att de har namn som låter utländskt, att de inte pratar så bra svenska eller för vad de äter. Den högsta oron hittas bland flickor med utländsk bakgrund (21%). Bland barn med svensk bakgrund är det 7% som svarar att de är oroliga för detsamma och den största oron består i att deras namn kan låta utländskt, vilket 4% har svarat. Det finns då majoritetssvenska barn som t ex har utländskklingande för- och tilltalsnamn eller efternamn som låter ”osvenska”.
Vart fjärde barn med utländsk bakgrund (25%) uppger att de har blivit diskriminerade eller trakasserade och bland pojkar med utländsk bakgrund är siffran än högre än så (29%). Bland de barn som uppger sig vara muslimer är det mer än var fjärde (27%) som uppger att de blivit diskriminerade eller trakasserade. Bland barn med svensk bakgrund är det 2% som uppger att de har blivit diskriminerade eller trakasserade.
På frågan ”Känner du att du kan följa din religion eller kultur när du är på skolan? Det kan vara om du behöver någonstans att be, att det går bra att fasta eller att få ledigt för att fira högtider som är viktiga för dig” svarar 19% av de barn som uppger sig vara troende ”aldrig” eller ”sällan”, vilket indikerar att skolan förhindrar dem från att utöva olika trosuttryck såsom att be, fasta eller att få ledigt vid vissa religiösa högtider.
Av de barn som själva uppger att de har upplevt diskriminering eller trakasserier har 69% blivit utsatta av andra barn. 14% av barnen uppger att det är vuxna som har diskriminerat eller trakasserat dem, och då handlar det om skolpersonal (10%) men även ledare för fritidsaktiviteter, poliser/väktare, sjukvårdspersonal och socialtjänstpersonal. 37% av barnen som själva uppger att de har upplevt diskriminering eller trakasserier svarade vidare att det var någon som såg vad som hände, 21% svarade att det inte var någon som såg och 42% vet inte.
Av de barn som har uppgett att de har blivit diskriminerade och trakasserade är det en av fem som inte har pratat med någon om det som hände. Främst har barnen pratat med sina föräldrar (46%), en kompis (38%) eller en vuxen på skolan (21%).
I enkäten angav 40% av de barn som har sökt stöd och hjälp vid utsatthet att de inte har fått någon hjälp eller att de var osäkra på om de har fått det. Ett av tre barn tycker slutligen att det borde finnas fler ställen att vända sig till om man upplever diskriminering.
Tobias Hübinette 