Kategori: ras

Utlandsadopterade är fortsatt den grupp i samhället som drabbas allra mest av psykisk ohälsa och självmord

Mötet i riksdagen i torsdags om problematiken med illegala och korrupta adoptioner aktualiserade än en gång att de utlandsadopterade sticker ut i statistikens och siffrornas värld vad gäller i praktiken precis allt som är negativt och både i jämförelse med invandrarna (och deras barn), majoritetsinvånarna och de inrikes födda inhemskt adopterade.

Ingen annan demografisk grupp i det svenska samhället begår eller försöker begå så mycket självmord som de utlandsadopterade och uppemot 10% av samtliga just nu vuxna utlandsadopterade kvinnor (den äldsta utlandsadopterade kvinnan är f ö idag runt 70 år) har någon gång (tvångs)vårdats (inom slutenvården) för ett (eller flera) självmordsförsök. Fr a de utomeuropeiska flyktinginvandrarna (och deras anhöriginvandrare och även deras barn – d v s ”andrageneration:arna”) ”borde” egentligen försöka begå eller begå självmord i högre grad än de utlandsadopterade mot bakgrund av vad de har varit med om och genomlider men så är då inte fallet.

Ingen annan demografisk grupp lider av en diagnosticerad psykisk sjukdom (de som mår dåligt och inte har haft kontakt med psykiatrin är ej medräknade i statistiken – d v s det finns med all sannolikhet också ett tyvärr rejält stort mörkertal i sammanhanget) i så hög grad som just de utlandsadopterade. Att ha ankommit till landet som äldre (ca 2-3 år och uppåt) är en överrisk men även bland dem som ankom som spädbarn (ca 0-1 år) föreligger det en 60-70% högre risk för att utveckla psykisk ohälsa jämfört med andra grupper i samhället. Hela en fjärdedel av samtliga vuxna utlandsadopterade kvinnor har någon gång i livet (och flera gånger i alltför många fall) haft kontakt med psykiatrin liksom hela en sjättedel av de utlandsadopterade männen.

Ingen annan demografisk kategori drabbas i så hög grad av missbruk (och både p g a alkohol och droger) som de utlandsadopterade mätt i att ha vårdats för missbruk – d v s det finns med all sannolikhet ett mörkertal även vad gäller detta sammanhang.

Därtill är de utlandsadopterade överlag lågutbildade och har som helhet ”misslyckats” med att reproducera sina adoptivföräldrars generellt mycket höga socioekonomiska (och sociala) status liksom även sina adoptivsyskons dito i de fall då deras adoptivföräldrar har biologiska barn (samtidigt som att de har utlandsfödda adoptivbarn) och en mycket hög andel av de utlandsadopterade står vidare helt utanför arbetslivet trots att nästan alla utlandsadopterade fortfarande är i s k arbetsför ålder – de är förtidspensionerade, sjukskrivna, institutionaliserade o s v – och alltför många är tyvärr också arbetslösa eller så är de s k rentierer (d v s de lever på sina oftast ganska så förmögna adoptivföräldrars arv i de fall då adoptivföräldrarna har gått bort).

Ingen annan demografisk grupp i landet är i lika hög grad singlar och barnlösa som de adopterade och både i jämförelse med invandrarna (och deras barn), majoritetsinvånarna och de inrikes födda inhemskt adopterade och fr a gäller detta de utlandsadopterade männen. Därtill löper de utlandsadopterade en 50% ökad risk för skilsmässa när de väl är gifta vilket innebär att de utlandsadopterade som någon gång har varit gifta (och fr a gäller detta de utlandsadopterade kvinnorna) är frånskilda och, i de fall då de har barn, ensamstående föräldrar i högre grad än andra grupper i samhället. De utlandsadopterade män som trots allt har fått barn är därtill oftare s k frånvarande föräldrar än vad andra grupper i samhället är.

Det finns två hyvudhypoteser som anses förklara ovanstående sorgliga statistik som dessutom troligtvis tar ut sin rätt alltmer när åren går och som ”nöter ned” gruppen ifråga och gör att den generella (över)dödligheten i sig (oavsett om dödsorsaken handlar om självmord eller ej) är högre bland de utlandsadopterade än bland andra grupper i samhället. 

Den ena hypotesen, som dominerar, säger att det handlar om tiden i ursprungslandet innan adoptionen till Sverige (s k modersdeprivation, undernäring, ”tropiksjukdomar”, vanvård, barnhemsvistelse mm) medan den andra hypotesen säger att det handlar om tiden i Sverige efter adoptionen och själv har jag sedan 00-talet drivit tesen att det mesta (men absolut inte allt) handlar om en destruktiv kombination av riskfaktorerna adoption och ras.

De inrikes födda inhemskt adopterade, som rent kroppsligen ser ut som vilka ”svennar” som helst (d v s de är osynligt adopterade), löper nämligen också en viss överrisk för att exempelvis utveckla psykisk sjukdom och missbruk, men dock inte i lika hög grad som de utlandsadopterade, vilket indikerar att adoption i sig är en riskfaktor och detta måste kunna sägas utan att anklagas för att vara biologist och essentialist. Det är helt enkelt ett ”problem” att växa upp med vårdnadshavare som en inte har några biogenetiska band med utan att det för den skull är något fel med det (för det är det absolut inte).

Utlandsadopterade kan därtill oftast inte passera som vita, d v s deras kroppar ser annorlunda ut, på samma sätt som att de utomeuropeiska invandrarnas (och deras barns) kroppar ser annorlunda ut. Även de utomeuropeiska invandrarna löper en högre risk att exempelvis drabbas av arbetslöshet och av att bli bidragsberoende – d v s det finns kort och gott en rasaspekt i sammanhanget som de utlandsadopterade delar med invandrarna (och deras barn), d v s att inte kunna passera som en vit svensk är i sig en riskfaktor. Det är helt enkelt ett ”problem” att inte vara vit utan att det för den skull är något fel med det (för det är det absolut inte).

Dock finns det mycket som tyder på att det som trots allt ”skyddar” invandrarna (och deras barn) är att de bor tillsammans i endogama biogenetiska familjer i miljonprogramsområdena där de utgör majoritetsbefolkningen och därmed den demografiska normen – d v s de flesta som bor i miljonprogramsområdena ser annorlunda ut till kroppen. De utlandsadopterade växer i stället upp i en extrem raslig isolering bland majoritetssvenskarna vilket antagligen gör att de riskerar att bli mer utsatta än invandrarna (och deras barn) och detta säger jag naturligtvis inte utan att för den skull förstå att de utomeuropeiska flyktinginvandrarna och deras anhöriginvandrare och även deras barn – d v s ”andrageneration:arna” – lever under mycket stora och svåra påfrestningar i trånga hyreslägenheter och generellt är de fattiga o s v.

Utlandsadopterade delar m a o adoptionsaspekten som en riskfaktor med de inrikes födda inhemskt adopterade och rasaspekten som en riskfaktor med invandrarna (och deras barn) men p g a deras uppväxtsammanhang och levnadsomständigheter – och dessutom lever nästan alla utlandsadopterade även som vuxna i ett majoritetssvenskt sammanhang (antalet utlandsadopterade som bor och lever i miljonprogramsområdena är då ytterligt få och även antalet utlandsadopterade som är tillsammans med och har barn med en utomeuropeisk flyktinginvandrare eller med en anhöriginvandrare till eller med ett barn till en flyktinginvandrare) – så drabbas de troligtvis mycket hårdare av dessa båda riskfaktorer.

De utlandsadopterade är kort och gott både biogenetiskt isolerade och rasligt isolerade och denna destruktiva kombination tar ut sin rätt i form av ovanstående utfallssiffror.

Reflektioner kring franskhetens respektive svenskhetens gränser

Blev precis nyss intervjuad av en fransk person och under intervjun kom vi in på likheter och skillnader mellan Frankrike och Sverige vad gäller synen på vem som tillhör nationen eller ej (d v s franskheten respektive svenskheten), likheter och skillnader i synen på ras (och vithet) och likheter och skillnader vad gäller de båda ländernas högerpopulistiska partiers syn på invandrare och minoriteter (d v s RN respektive SD).

I Frankrike tillämpas som bekant jus solis-principen vilket gör att alla som bor i landet permanent bör betraktas som fransmän medan det historiskt har varit jus sanguinis-principen som gäller i Sverige – d v s de som betraktas som svenskar till fullo är utöver majoritetssvenskarna själva främst de som har en biologisk eller juridisk relation till en majoritetssvensk person såsom adoptiv- och blandbarn (d v s barn som har en invandrad förälder och en majoritetssvensk förälder) och majoritetssvenskars (intimrelations)partners. Dessa tre sistnämnda grupper är helt enkelt mer ”clear:ade” (eller ”okej:ade”) och mer ”fredade” från att få sin svenskhet ifrågasatt även om de naturligtvis också får det ibland. 

I Frankrike räcker det kort och gott oftast med att ha franskt medborgarskap och med att kunna tala franska för att behandlas som en fransman men i Sverige räcker det inte alltid med att ha svenskt medborgarskap och med att kunna tala svenska för att behandlas som en svensk.

Både Frankrike och Sverige är vidare utpräglat färgblinda länder och räknas dessutom som de mest färgblinda länderna i västvärlden bredvid Tyskland men den franska färgblindheten härrör från den franska republikanismen som just säger att alla som bor i landet permanent bör betraktas som fransmän medan den svenska färgblindheten härrör från den svenska antirasismen som säger att i Sverige ska utseendeskillnader inte spela någon roll överhuvudtaget och därför ska vi inte ens tala om dem.

Samtidigt har vita fransmän en historisk vana vid att interagera med icke-vita ända sedan det franska kolonialimperiets uppkomst på 1500- och 1600-talen och icke-vita har kontinuerligt befunnit sig i Frankrike i århundraden vilket gör att franskheten inte är lika förknippad med vithet såsom svenskheten är med vithet. Den franska vitheten har heller aldrig gjort anspråk på att vara den mest exklusiva vitheten såsom den svenska vitheten gjorde under stora delar av 1900-talet när inte ens finnar, öst- och sydeuropéer betraktades som helt och hållet vita. Detta innebär kort och gott att det med största sannolikhet är lättare att som icke-vit accepteras som fransman än som svensk.

RN slutligen har inte som mål att försöka få så många som möjligt av landets utomeuropeiska minoritetsinvånare att lämna Frankrike via repatriering eller återvandring vilket SD har som mål för svensk del utan det handlar för RN främst om att försvara och upprätthålla den franska sekularismen (laïcité) och franska värderingar medan SD betraktar landets invånare med utomeuropeisk bakgrund som att de i grunden egentligen inte hör hemma i Sverige och fr a nog aldrig kan bli en del av svenskheten till fullo såvida de inte uppnår samma assimileringsnivå som de utlandsadopterade (vilket sägs explicit i partiprogrammet – d v att de utlandsadopterade ingår i svenskheten till fullo enligt SD och de blir därmed ”benchmarking”-gruppen för alla andra invandrar- och minoritetsgrupper att förhålla sig till och försöka efterlikna).

Intervjuad i DN om den svenska färgblinda antirasismen och om det trängande behovet av att utveckla ett språk om ras på svenska för att kunna diskutera dagens mångrasliga, rasojämlika och rassegregerade Sverige

Intervjuad av Rakel Clinton Lucas i dagens DN med anledning av min nya bok ”Den svenska färgblindheten”. I stort sett alla svensktalande reagerar med aversion, för att inte säga aggression, så fort de ser ordet ras i skrift eller hör ordet uttalas och orsaken till att Sverige och svenskarna har kommit att utvecklas till världens mest färgblint antirasistiska land och folk som har tabubelagt allt tal om ras och t o m valt att avskaffa själva ordet ras genom ett riksdags- och regeringsbeslut har jag då försökt att förstå i boken.


Samtidigt är Sverige idag ett av västvärldens mest mångrasliga länder – närmare 23% av totalbefolkningen utgörs numera av s k synliga minoritetsinvånare som utseendemässigt inte kan passera som vita och bland invånarna under 50 år och i de tre storstadsregionerna och mellanstora städerna handlar det om 30-35%. Därtill är Sverige västvärldens kanske mest rassegregerade land men så länge vi svensktalande saknar ett språk att tala om ras på så kan vi vare sig sätta ord på, sätta siffror på eller diskutera dagens mångrasliga, rasojämlika och rassegregerade Sverige.

I åtminstone 15 års tid har jag bedrivit ett ”enmanskrig” mot den svenska färgblinda antirasismen och både inom och utanför akademin och försökt att lägga grunden för framväxten av ett specifikt svenskt kritiskt ras- och vithetsforskningsfält samt försökt att utveckla en vokabulär kring ras på svenska och bl a har jag lanserat termer som majoritets- och minoritetssvenskar, blandade, vita och icke-vita o s v.

”Är svenskan i sig ett hinder för en diskussion om segregation? I engelskan har man etablerade begrepp som race och people of colour. Men vad ska man säga på svenska?

År 2020 skakades världen av brutala bilder från USA när amerikanen George Floyd kvävdes till döds vid ett polisingripande. ”I can’t breathe”, ”jag kan inte andas”, blev slagord som ekade runt om i USA, och ledde till att Black lives matter-rörelsen fick nytt liv. Protesterna spred sig från land till land och nådde även Sverige. 

I samband med att demonstranter tog sig ut på gator och torg för att protestera mot polisvåldet i USA vändes blicken också mot vårt eget land. Men när diskussionen fördes i en svensk kontext förlorade den skärpa. 

Till skillnad från i engelskan finns det i svenskan inte vedertagna begrepp som people of colour, colorism eller race. 

Även om språket ofta utvecklas organiskt, där ord uppstår för att beskriva nya samhällsfenomen, tycks språkutvecklingen ibland haka upp sig. När det gäller att beskriva individer och grupper tar osäkerheten över och orden låter vänta på sig. Så med vilka begrepp kan vi föra diskussioner om rasism och segregation?

Tobias Hübinette är lärare och forskare vid Karlstads universitet. Enligt honom finns det en brist i diskussionen i Sverige, som i grunden beror på just avsaknaden av allmänna begrepp och uttryck som rör ras. 

– Problemet är att det i dag finns ett tomrum kring dessa frågor. Framför allt på grund av att vi inte har ett språk som tillåter oss att prata om ras.

Han är författare till böcker som ”Vit melankoli” (2020) (tillsammans med Catrin Lundström), ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” (2021) samt den nyutkomna ”Den svenska färgblindheten” (2023). I sina böcker ställer han sig kritisk till den svenska antirasismen. Och menar att färgblindheten i det svenska samhället och i svenska språket har blivit ett hinder för jämlikhetsarbetet. 

– Alla sitter vi ju på första parkett och ser i realtid hur Sverige är på god väg att bli det mest rassegregerade landet i västvärlden. Men vi kan samtidigt inte prata om det eftersom vi inte har ett språk att tala om ras på, säger Hübinette.

Finns det inga konkreta begrepp så finns det ingen diskussion, fortsätter han. Därför försöker han lansera egna termer som han använder för att diskutera rasism. Bland dessa nämner han ord som icke-vit (taget från engelskans non-white), blandad (som betyder mixed-race) samt det kontroversiella begreppet ras.

Är inte rasbegreppet väldigt problematiskt i dag? 

– När jag använder ordet ras i relation till dagens Sverige, och när forskare i andra länder använder denna term, så syftar ordet enbart på utseendemässiga aspekter, det vill säga på hur vi råkar se ut till det yttre, rent kroppsligen, säger Tobias Hübinette. 

Han förklarar att ordet ras under 1900-talet uppfattades i en kombinerad biologisk och psykologisk mening, där man trodde att de olika föreställda rasgrupperna kännetecknades av skilda mentala karaktärsdrag.

Numera har begreppet fått en annan betydelse, påpekar han. Konkret handlar det om historiskt skapade kulturella och sociala föreställningar som kopplar vissa utseenden till vissa delar av världen.  

Men för många i Sverige har begreppet dåliga konnotationer och det blir därför svårt att ta till sig.


– På svenska använder man inte begreppet ras utan man talar om etnicitet. Det är inte riktigt samma sak men ofta används det så. Och man klarar kanske av att föra en diskussion med hjälp av begreppet etnicitet i dess plats, säger Sofia Tingsell på Språkrådet.

Språkrådet är den myndighet i Sverige som ansvarar för språkvården i Sverige. Enligt myndigheten handlar försiktigheten om att inte röra upp historiska trauman. Främst för att tankarna förs till det rasbiologiska institutet i Uppsala. En skamfläck i den sociala ingenjörskonstens Sverige, menar Tingsell.

1996 gjordes det första försöket att utrangera rasbegreppet ur svenskan. I en motion till riksdagen skrev miljöpartisten Elisa Abascal Reyes att ”det inte finns någon vetenskaplig grund för att dela in människor i skilda raser” och menade att ordet därför skulle slopas. 

Senare bestämde sig regeringen för att ta bort begreppet ur den svenska lagstiftningen. I den nu gällande diskrimineringslagen och i Regeringsformen har ras ersatts med etniskt ursprung. Och i Svenska Akademiens ordbok definieras ras numera som ”en grupp som representerar ärftlig särtyp inom en art”, med tillägget att ordet ”bör användas med försiktighet som beteckning på mänskliga grupper”.

Men enligt Tobias Hübinette går begreppet etnicitet inte alls att använda som synonym till ras. Etnicitet är något annat, och handlar om kultur, språk, religion, värderingar och familjerelationer, menar han. För att förtydliga tar upp han upp exemplet utlandsadopterade i Sverige. 

– Rent utseendemässigt skiljer sig utlandsadopterade från vita svenskar, det vill säga på en kroppslig och raslig nivå. Men på i stort sett alla andra sätt är de precis som majoritetssvenskarna. Alltså på en etnisk-kulturell nivå.

Just diskrepansen mellan begreppen etnicitet och ras är Hübinette inte ensam om att påpeka. Både FN:s kommitté för medborgliga rättigheter och Europarådets kommission mot rasism och intolerans har fört fram skarp kritik mot Sverige för att ha fasat ut rasbegreppet och ersatt det med etnicitet.

Samtidigt påpekar Språkrådet att svenskans ord ras är svårt att jämföra med exempelvis engelskans race. 

– Till skillnad från i engelskan används ras huvudsakligen om djur. På engelska har man begreppet breed att tillgå om man pratar om djuravel och det gör att det dras upp lite andra gränser i betydelsefältet än på svenska, säger Sofia Tingsell. 

Vad finns det för andra ord som kan användas?

– Jag skulle tro att genetiskt ursprung är ett ganska accepterat sätt att tala om ras på svenska. Annars är ordet påbrå ett möjligt begrepp att använda.  

Hon påpekar att Språkrådet inte lanserar termer utan arbetar med att ge rekommendationer och att följa språkutvecklingen. 

Hur tänker ni kring den förvirring som finns kring begreppen i dag? 

– Från vår sida kan vi inte göra så mycket. Vi kan inte komma in och säga ”nu måste vi prata om det här och för att prata om det rekommenderar vi begreppen ras och svart”, säger hon och tillägger: 

– Många människor tycker kanske att det känns jobbigt att kallas svart exempelvis. Så det hade blivit ett slags språkligt övergrepp.”

(…)

Seher Yilmaz har tidigare skrivit om svenskans ordfattigdom. Hon blev av egna erfarenheter tidigt medveten om språkets betydelse.

– När vi inte har vedertagna termer blir det väldigt otydligt vad vi pratar om. Det blir svårt att rama in problemet och veta vad vi vill, säger hon. 

I grunden är hon statsvetare och kommunikatör. 2021 gjorde hon sin författardebut med boken ”Vad jag pratar om när jag pratar om rasism”, i vilken hon diskuterar olika begrepp som är fruktbara i samtalet. 

Vilka begrepp skulle du använda för att föra en diskussion om rasism och jämlikhet?

– Vit och icke-vit är exempel på begrepp som går att använda. Jag beskriver oftast mig själv som icke-vit. Även om det inte är optimalt att beskrivas som en icke-norm.


I vissa fall säger hon även att hon är brun, för att klargöra de skillnader som finns inom den grupp som ses som icke-vita.

Med rasbegreppet blir det mer komplicerat. Hon menar att det blir svårt att diskutera rasism utan begreppet ras. Men att rasbegreppet handlar om en social konstruktion och att det snarare kan användas som ett analytiskt verktyg – än ett vardagsbegrepp att ”slänga med runt fikabordet”. Hon jämför begreppet med termen genus.

– Om genus handlar om att göra kön, blir ras att göra hudfärg. Det är något vi bestämmer tillsammans, vilka konnotationer som väcks och stereotyper vi gör. Det är inget beständigt.

Först och främst, menar Seher Yilmaz, måste vi börja prata om hudfärg. Att hudfärg spelar roll i Sverige i dag. 

– Visionen är så klart att vi ska ha ett färgblint samhälle. På samma sätt som det inte ska spela någon roll vilket kön man har. Men på väg till färgblindheten måste vi bli färgmedvetna och där kan vi börja med språket, säger hon.”

Om högerns och den s k nationella rörelsens reaktioner på mina statistik-sammanställningar

Sedan många år tillbaka har jag gått emot, och i många fall nog t o m frontalattackerat, den dominerande antirasismen i landet som är centrerad kring färgblindheten och som förutom att vara emot ordet ras i sig också är emot att dela upp och kategorisera befolkningen med avseende på bl a ras men också baserat på t ex religion, språk o s v.

Bland annat därför har jag i långt över ett årtionde systematiskt sammanställt och publicerat vid det här laget enorma mängder data, statistik och siffror vilka går emot färgblindheten och vilka bl a handlar om den svenska befolkningssammansättningen. Igår var det dags igen – igår lade jag ut de senaste siffrorna rörande andelen med utländsk bakgrund liksom ett försök från min sida att beräkna andelen invånare i landet med utomeuropeisk bakgrund.

Sedan länge har det regelmässigt varit så att varje gång jag publicerar sådana och liknande siffror så har representanter för högern och inte minst för den s k nationella rörelsen reagerat och igår skedde detta återigen.

Ledande personer som tillhör SD, AfS, MED och NMR liksom lokalpartier i stil med Örebropartiet och identitära althöger-profiler har i det närmaste ”på löpande band” reagerat på olika sätt liksom också flera alternativmedier och det går att se denna typ av reaktioner på flera sätt:

Å ena sidan är också högern och stora delar av den s k nationella rörelsen också färgblinda då de också är svenskar, d v s även de har växt upp med och insocialiserats i färgblindheten. Detta förklarar att relativt många från detta politiska läger också kan uttrycka kritik emot att t ex tala om andelen icke-vita svenskar (”du är besatt av ras”, ”du är som Herman Lundborg en gång var”, ”varför är det ens relevant att tala om ras i dagens Sverige” o s v).

Å andra sidan råder det p g a av den dominerande färgblindheten en närmast öronbedövande tystnad kring att Sverige idag tillhör ett av västvärldens mest rasmångfaldspräglade länder och fr a ett av västvärldens mest rassegregerade länder. Jag blev tidigare idag, med anledning av min nya bok ”Den svenska färgblindheten”, intervjuad av DN angående denna paradox att vi i Sverige härbärgerar en demografisk heterogenitet som snart inte står USA långt efter och är extremt segregerat samtidigt som vi saknar ett språk att tala om detta på, på grund av den färgblinda antirasismen som lägger sig som en våt filt över det offentliga samtalet.

I denna tystnad slår därför mina regelbundna statistik-sammanställningar, som jag har ägnat mig åt sedan långt över ett årtionde tillbaka, ned som en bomb och visst är jag medveten om problematiken med att jag ger SD:arna ”ammunition” när jag exempelvis redovisar att närmare 30% av utomeuropéerna är arbetslösa att jämföra med kanske 2,5% av majoritetsinvånarna men samtidigt måste det kunna sägas för det stora problemet är inte, som jag ser det, att högern och SD ”exploaterar” mina statistik-sammanställningar utan att det fortfarande är så svårt att tala om de astronomiska rasklyftor som gäller i dagens Sverige. 

Nu är boken ”Sveriges avrasifiering. Svenska uppfattningar om ras och rasism under efterkrigstiden” ute

Nu är den första boken som behandlar det svenska rastänkandet och frågor om rasism och antirasism efter 1945 ute – ”Sveriges avrasifiering. Svenska uppfattningar om ras och rasism under efterkrigstiden” – som Peter Wikström och jag är redaktörer för.

Boken kan laddas ned gratis här:

https://www.kriterium.se/site/books/e/10.59217/kriterium.47/

Det handlar om en akademisk tegelstensantologi som publiceras inom Kriterium-system som förenklat innebär att alla artiklar i boken är sakgranskade.

Sedan 2020 har Peter och jag tillsammans bedrivit ett forskningsprojekt, som Vetenskapsrådet finansierar, och som handlar om hur Sverige och svenskarna förstår frågor om ras, rasism och antirasism, d v s hur dessa frågor diskuteras, stöts och blöts och förhandlas i alla möjliga och omöjliga sammanhang – t ex vad rasism egentligen är i en svensk kontext och vad som uppfattas som antirasism i just Sverige o s v.

Som en del i detta forskningsprojekt, som avslutas i år, publiceras idag den 400-sidiga boken ”Sveriges avrasifiering. Svenska uppfattningar om ras och rasism under efterkrigstiden” som samlar 13 artiklar författade av svenska forskare vilka alla har det gemensamt att de på olika sätt utforskar hur begreppet ras gradvis blev tabu i Sverige under efterkrigstiden och hur en specifikt svensk form av antirasism i stället kom att bli den normerande i form av den svenska färgblinda antirasismen.

Bland artiklarna hittas bl a studier som undersöker hur rasbiologin skrevs in i (1935) och därefter skrevs ut ur (på 1960-talet) den svenska skolans läroplan, hur rastänkandet följde med in i den svenska biståndssektorn, hur de svenska riksdagsledamöterna förstod frågor om ras under ”revolutionsåret” 1968, hur blandade eller mixade svenskar förhåller sig till frågor om ras och rasism, hur den svenska jämlikhetsdatadebatten ser ut och hur föreställningen om att majoritetssvenska kvinnor ser exceptionellt bra ut uttrycktes i efterkrigstidens ”tjejtidningar” och i introduktionskapitlet skriver Peter och jag bl a följande:

”Utgångspunkten för boken är att det inte går att säga att idén om ras försvann ut för gott 1945 och den övergripande hypotesen är att det förkrigstida rastänkandet och idén om ras kom att fortsätta att göra sig gällande inom olika områden och sfärer även i det efterkrigstida Sverige. 

Denna bok består av 13 artiklar vilka har det gemensamt att de studerar frågor om ras, rasism och antirasism i ett svenskt efterkrigstida eller samtida sammanhang.” Bidragen begränsar sig i enlighet därmed till svenskt och i huvudsak svenskspråkigt empiriskt material som främst härrör från 1945 och framåt och som explicit handlar om ras och rasism och relaterar till ett svenskt sammanhang. 

Den direkta upprinnelsen till boken står att hitta i att vi i samband med att vi planerade vårt forskningsprojekt systematiskt gick igenom den befintliga forskningen om ras och rasism i Sverige efter 1945. Vi insåg då att inte särskilt mycket har gjorts i forskningsväg vad gäller studier av svenska föreställningar om och attityder till ras och rasism under efterkrigstiden och kanske framför allt inte från och med 1960-talet och framåt. Boken syftar därför till att fylla en tydligt identifierad lucka i forskningen om ras och rasism i en svenskspråkig och svensk kontext. 

Boken är redigerad av Tobias Hübinette och Peter Wikström, med bidrag författade av Martin Ericsson, Johan Samuelsson, Ludwig Schmitz, Emma Severinsson, Mattias Tydén, Mats Wickström, David Assadkhan, Karin Idevall Hagren, Catrin Lundström, Sayaka Osanami Törngren och Jeff Werner.”

Om att snart ha stått bakom 12 böcker om ras- och vithetsfrågor

Nu står det klart att jag snart har publicerat inalles 12 böcker om ras- och vithetsfrågor på svenska eller engelska och ensam eller tillsammans med andra inom loppet av sju år och jag är därmed den svenska forskare som har stått bakom allra flest bokpublikationer som behandlar och centrerar ras- och vithetsfrågor. 

 

Hela min agenda med denna strida bokutgivning som har ägt rum samtidigt som att jag löpande även har publicerat artiklar i ämnet i akademiska tidskrifter, föreläst om, undervisat på och initierat kurser i ras- och vithetsfrågor samt regelbundet aktualiserat och debatterat samma frågor i offentligheten och i media har alltid varit att målmedvetet arbeta för att lägga grunden för och skapa ett specifikt svenskt kritiskt ras- och vithetsforskningsfält och jag vågar nog idag hävda att ett sådant fält numera existerar inom den svenska högskole- och forskarvärlden.

Så uppdraget är nu slutfört, som det heter, efter sju års slit och hårt arbete i rejäl motvind och i brant uppförsbacke för detta har då inte varit särskilt omtyckt vare sig inom eller utanför akademin.

Och slutligen hade jag erhållit den fyraåriga forskartjänsten i rasismforskning vid Uppsala universitets Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism, som hade inneburit 100% forskningstid i hela fyra år i sträck, så hade jag med all säkerhet hunnit med ännu mer än så här. Allt detta har jag då åstadkommit samtidigt som att jag har undervisat på 50-80% samt pendlat mellan Stockholm och Karlstad vilket innebär åtskillig dyrbar arbetstid som läggs på att resa. Därtill har jag haft ett stort antal andra åtaganden under dessa år som har inverkat menligt på arbetskapaciteten och arbetsron.

SD kommunicerar nu öppet att det är den s k befolkningsfrågan som allt egentligen handlar om

Igår basunerade SD ut på Twitter att partiets återvandringskrav handlar om SD:s själva raison d’être att ”återställa Sverige till vad det en gång var” – d v s SD dölje numera inte längre att det är den s k befolkningsfrågan som allt egentligen handlar om och alltid har handlat om för partiet:

SD har sedan Tidöavtalspartiernas valseger i september 2022 alltmer återvänt till och återigen blivit det parti som SD en gång var, vilket också framgick i Expos årliga rapport om den svenska s k nationella rörelsen som släpptes igår och som bl a skriver att:

”…under 2022 såg vi tvärtom utspel och ställningstaganden ägnade att uppvakta den rasideologiska opinionen. En omorientering av Sverigedemokraterna mot en mer radikal politisk riktning och retorik, och mot ett vänligare förhållningssätt till de högerextrema alternativmedierna och deras upphovsmän och anhängare…”

SD har nämligen ingenting att förlora längre efter att ha lyckats få den gamla, svenska högern att samarbeta med partiet och efter att de facto ha lyckats tillskansa sig makten över landet om än inte i formell mening.

Ett av de allra viktigaste kraven som SD har drivit ända sedan partiet bildades 1988 utöver att stoppa den utomeuropeiska invandringen eller minska densamma till ett minimum är återvandringskravet som Åkesson redan 2019 utsåg till ”nästa stora strid”.

I praktiken handlar även återvandringskravet liksom invandringsstoppet enbart om utomeuropéerna och i båda fallen handlar det kort och gott om den s k befolkningsfrågan, som tidigare gick under namnet rasfrågan.

Nu när SD har ett reellt inflytande över landet efter 35 år i motvind och i opposition kommer partiet att göra allt för att ”återställa Sverige till vad det en gång var” som SD:s officiella Twitter-konto skrev igår utan att hymla på något sätt med att SD:s hela existensberättigande i grund och botten handlar om den s k befolkningsfrågan, som tidigare gick under namnet rasfrågan – d v s det handlar om att minimera andelen invånare i landet med utomeuropeisk bakgrund och i samma stund maximera andelen invånare i landet som är majoritetssvenskar samt som har bakgrund i övriga Norden, Europa och västvärlden.

Det Sverige som ”en gång var” och som SD vill återskapa genom att stoppa den utomeuropeiska invandringen och öka återvandringen av utomeuropéer är inget annat än ett demografiskt homogent Sverige och SD döljer numera inte längre att det är den s k befolkningsfrågan (d v s rasfrågan) som allt egentligen alltid har handlat om för partiet.

År 1979, när SD:s direkta föregångare BSS bildades hade knappt 1% av samtliga invånare i landet utomeuropeisk bakgrund, vilket stressade BSS något enormt och inte minst det faktum att en tredjedel av dem var utomeuropeiska adoptivbarn vilka BSS befarade i stort sett alla skulle komma att få majoritetssvenska intimrelationspartners när de blev vuxna och därmed få s k blandade barn, d v s de utomeuropeiska adoptivbarnen betraktades kort och gott av BSS som en demografisk ”bomb” som i sinom tid skulle explodera i form av en omfattande (läs: dödlig och oåterkallelig) s k rasblandning. 

År 1988, när SD bildades hade andelen invånare med någon form av utomeuropeisk bakgrund ökat till runt 3,5% och idag år 2023 handlar det om runt 20%, vilket innebär att SD och hela den svenska s k nationella rörelsen uppfattar att de utkämpar något av ”den sista striden” i ”den yttersta tiden” och att det just nu är ”den sista chansen” för att åtminstone hjälpligt kunna återskapa det Sverige som gällde demografiskt fram tills 1980-talet när den utomeuropeiska invandringen sakta men säkert började växa.

Om att vara Sveriges mest citerade forskare vad gäller forskning om ras och rasism

Dagens ”understreckare” i SvD står biblioteks- och informationsvetaren Björn Hammarfelt för som skriver om Jorge Hirschs h-index, som mäter en viss forskares genomslag. 

Ett h-index på 20 (eller mer) betraktas som mycket bra, ett h-index på 40 (eller mer) anses vara enastående medan ett h-index på 60 (eller mer) ses som exceptionellt och är mycket få förunnat. 

En ”normal” disputerad person ligger på ett h-index på 2-5, en ”normal” docent på 6-10 och en ”normal” professor på 12-24.

Själv ligger jag på 22 och är därmed den svenska forskare som studerar ras och rasism, som uppvisar det allra högsta h-indexet i landet.

Utöver h-indexet finns också i10-indexet som mäter antalet publikationer som har citerats av andra forskare mer än tio gånger. 

En ”normal” disputerad person ligger på ett i10-index på 3-5, en ”normal” docent på 8-12 och en ”normal” professor på 15-20 medan ett i10-index på 25-30 anses vara enastående. 

Mitt i10-index ligger på 47 och även i det fallet är jag den svenska forskare som studerar ras och rasism, som uppvisar den allra högsta siffran i landet.

Ens yrkeskarriär påverkas dock inte av att råka kunna uppvisa ett högt h-index-tal eller en hög i10-indexsiffra – i alla fall har min egen yrkeskarriär inte gynnats av det på något sätt och överhuvudtaget – utan det är andra saker som räknas inom den svenska forskarvärlden. Jag rankades till exempel inte ens som kompetent och meriterad nog för att kallas till intervju när Uppsala universitets Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism utlyste en fyraårig forskartjänst på heltid (d v s 100% forskning i fyra år på raken) för några år sedan utan i stället kallades tre personer till anställningsintervjun vilka uppvisar ett h-index och ett i10-index som knappt är mätbart.

På Researchgate rankas jag f ö – som enda svensk forskare – som tillhörande de översta tre procenten av alla forskare i världen som studerar ras och rasism vad gäller genomslag.


https://www.svd.se/a/0Qv6yA/vetenskaplig-variant-av-jakten-pa-retweets


”Fysikprofessorn Jorge Hirsch tvekade. Var verkligen den relativt simpla metod för att utvärdera forskare som han skissat på något att gå ut med? I augusti 2005 bestämde sig Hirsch och skickade in det fyrsidiga manuskript där det index som skulle bära hans namn beskrevs. ”H-indexet” tog i beaktande både produktivitet och inflytande, och för den som kvickt ville jämföra forskares prestationer var metodens enkelhet lockande. Måttet blev snabbt mycket populärt, inte minst eftersom det var enkelt att räkna ut: en forskare som publicerat fem artiklar vilka alla citerats minst fem gånger har ett h-index på just fem; för ett h-index på sex krävs sex publicerade artiklar som citerats minst sex gånger, och så vidare. Den som uppnått ett index på 20 kunde, enligt Hirsch själv, anses kvalificerad för titeln som professor.”

Än en gång om att ha givit ut flest böcker om ras och rasism

Årets första månad har jag bland annat ägnat åt att slutföra och korrekturläsa tre manus som jag ligger bakom antingen ensam eller tillsammans med Peter Wikström och Catrin Lundström och de tre böckerna kommer alla ut nu i vår, vilket påminner mig om att jag sedan 2012 har stått bakom över ett dussin bokpublikationer på svenska eller engelska vilka handlar om ras.

År 2012 var jag huvudredaktör för antologin ”Om ras och vithet i det samtida Sverige” tillsammans med medredaktörerna Helena Hörnfeldt, Fataneh Farahani och René León Rosales och så här i efterhand går det med fog att hävda att denna bok utgjorde startskottet på framväxten av ett specifikt svenskt kritiskt ras- och vithetsforskningsfält som studerar frågor om ras och vithet i relation till Sverige, svenskarna och svenskheten. 

Samma år grundade jag ett nationellt forskarnätverk för svenska kritiska ras- och vithetsstudier som jag drev fram tills 2018 och min agenda bakom både boken ”Om ras och vithet i det samtida Sverige” och forskarnätverket var att lägga grunden till ett svenskt kritiskt ras- och vithetsforskningsfält. 

Därefter har jag ensam eller tillsammans med andra stått bakom över ett dussin böcker vilka har det gemensamt att de handlar om ras och vithet i ett svenskt sammanhang och under de senaste sex åren har det handlat om totalt tio titlar.

Sammantaget innebär det enligt Libris (d v s den digitaliserade samkatalogen för flertalet av Sveriges bibliotek vilken täcker in i stort sett alla böcker som har givits ut i Sverige fram tills dags dato) att jag är den just nu levande personen i landet och forskaren inom den svensktalande gemenskapen som har stått bakom allra flest böcker som handlar om ras, vithet, rasism och antirasism.

Huruvida detta är något bra eller något dåligt får nog andra avgöra mot bakgrund av att frågor om ras fortfarande anses vara kontroversiella att forska om i ett Sverige som fortfarande genomsyras av en färgblind antirasism och mot bakgrund av att jag ständigt erhåller kritik för att jag just gör det (”du är rasist och inget annat”, ”du är dagens motsvarighet till Herman Lundborg”, ”du importerar amerikansk rasfixering”, ”har du glömt kolonialismen, slavhandeln, nazismen och Förintelsen?” o s v) men det är nog ändå trots allt ett faktum att det idag existerar ett specifikt svenskt kritiskt ras- och vithetsforskningsfält, d v s det uppdrag jag självmant tog på mig att realisera 2012 är vid det här laget åtminstone skapligt genomfört.

Snart ges den första boken ut som handlar om frågor om ras i efterkrigstidens Sverige

Snart ges den första boken ut som handlar om frågor om ras i efterkrigstidens Sverige:



Sedan 2020 har Peter Wikström och jag tillsammans bedrivit ett forskningsprojekt, som Vetenskapsrådet finansierar, och som förenklat handlar om hur Sverige och svenskarna förstår frågor om ras och rasism (och även antirasism), d v s hur frågor om ras och rasism (och även antirasism) uppfattas och hur det diskuteras och förhandlas om vad t ex rasism (och även antirasism) är eller inte är i ett svenskspråkigt sammanhang. 

Som en del i detta fortfarande pågående forskningsprojekt som avslutas i år kommer snart en antologi i form av en s k ”tegelsten” (400 sidor) ut som kommer att publiceras digitalt och därmed gratis som en del i Kriterium-systemet, som kort och gott innebär att samtliga bidrag i antologin är sakkunniggranskade. 

De forskare som har skrivit i denna antologi kommer dock alla att erhålla några tryckta exemplar av boken och i morse fick jag i min hand ett provtryck av ”Sveriges avrasifiering, Svenska uppfattningar om ras och rasism under efterkrigstiden” som är den första publikationen som tar ett helhetsgrepp på vart det svenska rastänkandet tog vägen efter 1945.

Bland artiklarna hittas bl a studier som undersöker hur rasbiologin skrevs in i (1935) och därefter skrevs ut ur (på 1960-talet) den svenska skolans läroplan, hur rastänkandet följde med in i den svenska biståndssektorn, hur de svenska riksdagsledamöterna förstod ras under revolutionsåret 1968, hur blandade eller mixade svenskar förhåller sig till frågor om ras och rasism, hur den svenska jämlikhetsdatadebatten ser ut och hur föreställningen om att majoritetssvenska kvinnor ser exceptionellt bra ut uttrycktes i efterkrigstidens ”tjejtidningar” och i introduktionskapitlet skriver Peter och jag bl a följande: 

”Utgångspunkten för boken är att det inte går att säga att idén om ras försvann ut för gott 1945 och den övergripande hypotesen är att det förkrigstida rastänkandet och idén om ras kom att fortsätta att göra sig gällande inom olika områden och sfärer även i det efterkrigstida Sverige. 

Denna bok består av 13 artiklar vilka har det gemensamt att de studerar frågor om ras, rasism och antirasism i ett svenskt efterkrigstida eller samtida sammanhang.” Bidragen begränsar sig i enlighet därmed till svenskt och i huvudsak svenskspråkigt empiriskt material som främst härrör från 1945 och framåt och som explicit handlar om ras och rasism och relaterar till ett svenskt sammanhang. 

Den direkta upprinnelsen till boken står att hitta i att vi i samband med att vi planerade vårt forskningsprojekt systematiskt gick igenom den befintliga forskningen om ras och rasism i Sverige efter 1945. Vi insåg då att inte särskilt mycket har gjorts i forskningsväg vad gäller studier av svenska föreställningar om och attityder till ras och rasism under efterkrigstiden och kanske framför allt inte från och med 1960-talet och framåt. Boken syftar därför till att fylla en tydligt identifierad lucka i forskningen om ras och rasism i en svenskspråkig och svensk kontext. 

Boken är redigerad av Tobias Hübinette och Peter Wikström, med bidrag författade av Martin Ericsson, Johan Samuelsson, Ludwig Schmitz, Emma Severinsson, Mattias Tydén, Mats Wickström, David Assadkhan, Karin Idevall Hagren, Catrin Lundström, Sayaka Osanami Törngren och Jeff Werner.”