Kategori: ras

En totalöversikt över den svenska forskningen om ras och rasism uttryckt i siffror liksom över forskarna som bedriver forskningen uttryckt i antal publikationer

En totalöversikt över den svenska forskningen om ras och rasism uttryckt i siffror liksom en kartläggning av forskarna som bedriver forskningen ifråga: 

Vilka metoder används, hur publiceras forskningen och på vilket språk? Och vilka forskare har publicerat sig oftast vad gäller studier och texter om ras och rasism i Sverige?

Markus Lundströms och Fanny Wendt Höjers nya rapport ”Erfarenheter av rasism i kontakt med svenska myndigheter och andra offentliga verksamheter – en kunskapsöversikt”, som Forum för levande historia publicerade idag, utgörs av en presentation av hela den svenska forskningen om ras och rasism i Sverige som har publicerats mellan januari 2016 och maj 2021 i form av sammanlagt 523 avhandlingar, böcker, rapporter, tidskriftsartiklar och bokkapitel.

Ingen har tidigare bemödat sig om att göra en sådan här totalöversikt men nu finns den och så här ser den svenska forskningen om ras och rasism ut. Sedan går det naturligtvis att fråga sig om urvalet är ”korrekt” då t ex väldigt många forskare inte använder sig av rasbegreppet överhuvudtaget då det är emot själva ordet ras och därmed även emot att operationalisera ras som analytiskt begrepp alternativt som statistisk kategori. Därtill använder sig många forskare inte heller av termen rasism utan det är begreppet etnicitet och termen diskriminering som gäller i åtskilliga studier liksom kategoribenämningar som invandrare, utrikes födda och/eller utländsk bakgrund.

De 523 publikationerna har i huvudsak hittats via de vetenskapliga databaserna DiVA, SwePub, Scupus och Web of Science.

Av de 523 publikationerna består 7% av historiska studier medan 93% studerar dagens Sverige, 59% utgörs av tidskriftsartiklar, 16% av antologikapitel, 16% av rapporter, 6% av doktorsavhandlingar och 3% av böcker (s k monografier).

36% är vidare skrivna på svenska och 64% på engelska och 82% bygger på kvalitativa metoder (32% på textanalyser, 29% på intervjuer/fokusgrupper och 8% på observationer och etnografiskt arbete) och 18% på kvantitativa metoder (främst registerstudier och enkätstudier).

antal publikationer per år:

2016: 127

2017: 149

2018: 115

2019: 116

2020: 154

2021 (jan-maj): 70

Bland de svenska ras- och rasismforskarna sticker följande namn ut vad gäller dels antalet publikationer (här inkluderas enbart texter som forskaren har skrivit ensam eller tillsammans med andra) och dels antalet gånger som forskarna refereras och omnämns i själva rapporten. 

Det ska då sägas att väldigt många av nedanstående personer mestadels eller enbart skriver artiklar medan andra (av oss) både skriver artiklar och böcker som då tar allra längst tid att skriva och några av dem som har fyra referenser har skrivit en sammanläggningsavhandling bestående av fyra artiklar. Jag har själv publicerat fyra böcker mellan januari 2016 och maj 2021 varav tre som ensamförfattare och en tillsammans med Catrin Lundström och för närvarande arbetar jag på sammanlagt fyra bokmanus ensam eller tillsammans med andra utöver allt artikelskrivande. Av de 523 publikationerna utgörs 15 av böcker, vilket innebär att jag har legat bakom 27% av bokpublikationerna. Andra som har givit ut böcker (och en bok vardera) inom samma tidsperiod bredvid Catrin Lundström är bl a Mattias Gardell, Stefan Jonsson och Benjamin Teitelbaum.

forskare som studerar ras och rasism i Sverige efter antalet publikationer mellan januari 2016 och maj 2021 (här nedan listas enbart de personer som har fler än fyra publikationer – och efter bokstavsordning sorterat på efternamn):

Magnus Dahlstedt: 12

Tobias Hübinette: 12

Diana Mulinari: 11

Alireza Behtoui: 8

Mattias Gardell: 6 

Rickard Jonsson: 6

René León Rosales: 6

Anders Neergaard: 6

Sayaka Osanami Törngren: 6

Carl-Ulrik Schierup: 5

May-Britt Öhman: 5

Emma Arneback: 4

Leila Brännström: 4

Martin Ericsson: 4

Erik Hansson: 4

Jan Jämte: 4

Catrin Lundström: 4

Markus Lundström: 4 

Paula Mulinari: 4

Ov Cristian Norocel: 4

Fanny Pérez Aronsson: 4

forskare som studerar ras och rasism i Sverige efter antalet referenser och omnämnanden i rapporten (här nedan listas enbart de personer som har fler än fyra referenser – och efter bokstavsordning sorterat på efternamn):

Tobias Hübinette: 39

Diana Mulinari: 17

Magnus Dahlstedt: 15

Alireza Behtoui: 13

Mattias Gardell: 13

Anders Neergaard: 13

Rickard Jonsson: 12

Paulina de los Reyes: 10

May-Britt Öhman: 10

Fanny Pérez Aronsson: 9
René León Rosales: 8

Sayaka Osanami Törngren: 7

Carl-Ulrik Schierup: 7

Markus Lundström: 6

Catrin Lundström: 5

antal citeringar sedan 2016 enligt Google Scholar (för Magnus Dahlstedt, Mattias Gardell, Diana Mulinari och Sayaka Osanami Törngren saknas uppgifter):

Tobias Hübinette: 1219

Anders Neergaard: 1131

Alireza Behtoui: 639

Rickard Jonsson: 427

René León Rosales: 254

h-index enligt Google Scholar (för Magnus Dahlstedt, Mattias Gardell, Diana Mulinari och Sayaka Osanami Törngren saknas uppgifter):

Tobias Hübinette: 21

Anders Neergaard: 20

Alireza Behtoui: 17

Rickard Jonsson: 11

René León Rosales: 7

i10-index enligt Google Scholar (för Magnus Dahlstedt, Mattias Gardell, Diana Mulinari och Sayaka Osanami Törngren saknas uppgifter):

Tobias Hübinette: 43

Anders Neergaard: 39

Alireza Behtoui: 22

Rickard Jonsson: 13

René León Rosales: 6

Stort reportage om den kritiska vithetsforskningens ställning inom den svenska högskolevärlden

SvD:s Elisabet Andersson rapporterar idag om det ökande intresset för den kritiska vithetsforskningen vid landets högskolor och intervjuar konstvetaren Jeff Werner med anledning av Jeffs nya kurs i ämnet vid Stockholms universitet.

Den kritiska vithetsforskningen växte fram inom den engelsktalande akademin på 1980- och 90-talen (och betecknande nog samtidigt som maskulinitetsforskningen växte fram – både vithetsforskningen och maskulinitetsforskningen studerar då den överordnade normen) och började introduceras i Sverige och inom den svenska forskarvärlden på 00-talet men det skulle dröja ända tills höstterminen 2021 innan den första renodlade svenska högskolekursen i kritiska vithetsstudier såg dagens ljus (d v s Jeffs kurs).

Vid Karlstads universitet ges sedan höstterminen 2020 den första renodlade svenska högskolekursen i kritisk rasforskning, som betraktas som än mer kontroversiellt i en svensk kontext – d v s den kritiska vithetsforskningen är trots allt numera mer accepterad än den kritiska rasforskningen inom den svenska forskarvärlden och i Sverige i stort.

För ordningens (och sanningens skull) ska det dock sägas att “Modernist legacies and constructions of whiteness”, som gavs vid Kungl. Konsthögskolan i Stockholm 2016-17 och som Donatella Bernardi initierade, samt kursen Litteratur och vithetskritik, som gavs vid Göteborg universitet 2018 och som Therese Svensson initierade, var de första högskolekurserna i kritisk vithetsforskning och själv undervisade jag vid båda dessa kurser liksom att jag för närvarande undervisar vid kursen i kritisk rasforskning vid Karlstads universitet.

https://www.svd.se/nu-startar-forsta-svenska-kursen-i-vithetsstudier

”Det har länge varit självklart i den anglosaxiska världen. Nu kommer den första svenska universitetskursen i kritiska vithetsstudier. Men vad är vithetsstudier egentligen och varför väcker det irritation?”

(…)

”På 2000-talet har det kommit en handfull svenska avhandlingar med vithetsperspektiv. Filmvetaren Hynek Pallas har skrivit ”Vithet i svensk spelfilm 1989– 2010”. Idéhistorikern Håkan Blomqvist använde begreppet ”socialistisk vithet” i sin avhandling om rasism och antisemitism i svensk arbetarrörelse. Förra året kom litteraturvetaren Therese Svenssons avhandling ”Vithetens koagulerade hjärta”, med en vithetskritisk blick på verk av bland andra Hjalmar Söderberg och Karin Boye. Men det är fortfarande ett mindre antal forskare som arbetar med kritiska vithetsperspektiv. 

(…)

Kritiska vithetsperspektiv på nordisk kultur” ges på Stockholms universitet. Sedan tidigare finns en kurs om kritiska rasstudier och feministisk postkolonialism på Karlstads universitet.”

”Det talas om ”arga vita män”, ”vit innerstad” och ”vit flykt” från bostadsområden. I våras skapade ”Vita havet” på Konstfack debatt om en vit konstvärld med dolda normer. På Elverket Dansens hus är det snart premiär för ”Cosmic Latte”; dansföreställningen utspelas i en utopisk framtid där kategoriseringar som ”svart” och ”vit” inte existerar. 

Nästa vecka startar den första svenska universitetskursen i kritiska vithetsstudier. Men utforskande av vithetsbegreppet har inte haft någon självklar plats i den svenska, akademiska världen. 

– Det har varit jättesvårt att få forskningsmedel för den här typen av arbeten. Det här är ett forskningsfält som institutionaliserades redan på 1990-talet i den anglosaxiska världen, och det är sällan vi ser sådan eftersläpning i Sverige när det gäller nya teoretiska perspektiv, säger Jeff Werner, professor i konstvetenskap vid Stockholms universitet och ansvarig för kursen. 

Han är även författare till den nya boken ”Kritvit?”. Boken är en introduktion till kritiska vithetsstudier där han skriver om föreställningar om vithet och svenskhet, men också om den vita färgens symbolik. 

Kritiska vithetsperspektiv handlar bland annat om att granska hur föreställningar om gemenskap och normalitet konstrueras och verkar i samhället, säger han. 

Varför behövs det? 

– Det blir ofta konflikter kring de här frågorna, exempelvis när svenskhet diskuteras och när diskussioner om rasstereotyper kommer upp. Men det som blir osynligt i de här konflikterna är det normativa centrumet, ”det vita vi:et”. 

Jeff Werner säger att syftet är att studera vit hegemoni, inte att vara kritisk till vithet. 

– Det handlar om att granska fenomenet vithet och hur människor pekas ut som vita eller icke-vita. 

Det handlar om vithet som maktordning, men det handlar också om vithetens symbolik i film, bildkonst eller litteratur. I boken skriver han bland annat om skönhetstävlingar, föreställningar om blond design och bilder av Jesus; på 1930- och 40-talen kritiserades konstnären Bror Hjorth för att hans Kristusfigurer inte var tillräckligt ljushyllta. Det handlar om den vita färgens symbolik i kristen västerländsk kultur, där vitt bland annat står för ärlighet, upplysning och transparens, och gamla rasideologiska idéer om att vithet i betydelsen renhet kan kopplas samman med en vit ras. 

Idag kan stadsdelar uppfattas som vita eller icke-vita, och frågan är vad som gör att människor definieras som vita. 

– Föreställningen om vem som är vit omförhandlas hela tiden. Hudfärgen är en faktor. Men det finns en massa andra saker som också spelar in. Det är kopplat till seder och bruk, kläder och religion och en mängd fenomen. Det är något som gått till på olika sätt i olika tider. 

Men riskerar man inte att hamna i en fixering vid hudfärg? 

– Människor noterar utseenden och skillnader, vi noterar vilka som har mörkare hy och vilka som har ljusare. Det är inget problematiskt med det, det är en del av vår perception. Det är först när vi knyter det till föreställningar om exempelvis förmågor eller intelligens som det blir problematiskt. Genom historien har vithet haft en koppling till makt; arbetare har ansetts mindre vita än övre medelklass och överklass. Men på 1930-talet kom den svenska arbetaren att framställas med allt ljusare hudfärg. 

– Jag tänker att det hänger ihop med ändrade maktförhållanden. Med en mer fullständig parlamentarism på 1920-talet där arbetarklassen blir representerad och så småningom tar makten genom socialdemokratin. 

Jeff Werner började intressera sig för vithetsstudier när han bodde i USA för 20 år sedan. Men det går inte att bara flytta över anglosaxisk forskning till svenska förhållanden, säger han och konstaterar att diskussionerna och föreställningarna om vithet ser annorlunda ut i Storbritannien och USA än i Sverige. 

Han skrev ”Kritvit?” för att det saknades en introducerande bok på svenska, men också för att han tycker att han sett en del slarv i den svenska debatten på senare är. Det har exempelvis dragits en rak linje från Carl von Linnés klassificeringssystem till 1800-talets rasideologiska forskning. Samtidigt har debatten om utställningshallen ”Vita havet” på Konstfack aktualiserat frågan om den vita konstvärlden. 

Du skriver om konstmuseer som några av de ”vitaste av västerländska institutioner”. Vad menar du med det? 

– Museerna är i runda slängar en 1800-talskonstruktion. De växte fram i dialog med den moderna vetenskapen och det moderna samhället, och hade rollen att visa det bästa av den västerländska kulturhistorien. De konstruerade på så sätt en historia som var väldigt sammanflätad med ras under 1800-talet. Det som inte tillhörde den civilisationshistorien stängdes ute och hamnade på etnografiska museer. Föreställningen om skillnaden mellan konst och kulturföremål är så formerad, och uppgörelsen med det arvet har kommit väldigt sent. 

Han tillägger att konst ofta visats i museer byggda i klassicistisk stil, som anspelar på den vita antiken, och i 1900-talets vita utställningssalar. 

– På ett kanske lite slumpartat sätt flätas det samman med föreställningar om vitt som en neutral färg. Det är inte så att man börjar måla rummen vita för att uttrycka vit överhöghet på något sätt, men den vita färgens symbolik spelar med i de betydelsebildningar som uppstår. 

På 2000-talet har det kommit en handfull svenska avhandlingar med vithetsperspektiv. Filmvetaren Hynek Pallas har skrivit ”Vithet i svensk spelfilm 1989– 2010”. Idéhistorikern Håkan Blomqvist använde begreppet ”socialistisk vithet” i sin avhandling om rasism och antisemitism i svensk arbetarrörelse. Förra året kom litteraturvetaren Therese Svenssons avhandling ”Vithetens koagulerade hjärta”, med en vithetskritisk blick på verk av bland andra Hjalmar Söderberg och Karin Boye. Men det är fortfarande ett mindre antal forskare som arbetar med kritiska vithetsperspektiv. 

– I Sverige brukar vi vara ganska receptiva när det gäller nya teoretiska perspektiv, och ibland också i fronten. Men det här har väl uppfattats som lite obehagligt och problematiskt, säger Jeff Werner som menar att det bland annat handlar om att Sverige har en speciell historia av rasforskning. 

Under 1900-talet gick Sverige från att vara ett land besatt av rasforskning till att bli ett land som uppfattar sig som ett av världens mest antirasistiska. Det svenska färgblinda idealet, där hudfärg inte ska spela roll, har också gjort det svårt att ägna sig åt kritiska vithetsstudier, menar han. 

Kritiska vithetsstudier kan väcka irritation av flera skäl. Sara Ahmed, som själv är ett viktigt namn inom anglosaxisk vithetsforskning, har varnat för att intresset för vithet kan leda till en vit narcissism. Vissa menar att det blir en fokusering som i förlängningen kan leda till ökad rasism. 

I Sverige reagerade statsvetarprofessor Bo Rothstein starkt efter en artikel i universitetstidningen GU-journalen om forskarnätverket ”Vitkrit” i Göteborg. Han kopplade ihop vithetsstudier med kränkthetsstudier. Andra varnar för att intresset för vithet kan skymma frågor om klass. 

Gunlög Fur, professor vid Institutionen för kulturvetenskaper vid Linnéuniversitetet, ser inte vithetsstudier som något kontroversiellt.” 

Rekommenderar Seher Yilmaz nya bok ”Vad jag pratar om när jag pratar om rasism”

Rekommenderar läsning av Seher Yilmaz nya bok ”Vad jag pratar om när jag pratar om rasism” (Natur & Kultur) som på ett pedagogiskt, nyanserat och välinformerat sätt blandar egna upplevelser från barndomen och yrkeslivet med siffror och data om den svenska rassegmenteringen inom fr a arbetsmarknaden för att argumentera för att dagens Sverige genomsyras av rasojämlikheter lika mycket som av köns- och klassorättvisor.


I boken framhåller Seher bl a att det var ett stort misstag av Sverige att avskaffa rasbegreppet och att tabuisera själva ordet ras, att även vi i Sverige behöver praktisera jämlikhetsdata såsom de flesta länder på jorden redan gör samt att vi svensktalande har mycket lättare att tala om ojämlikheter och orättvisor när det gäller kön än när det gäller ras.


Vidare kritiserar Seher det myckna talet om s k identitetspolitik som ett sätt att säga att det räcker med att tala om klass och kön (och därmed inte om ras) just i Sverige och hon skärskådar hur den allmänna (majoritets)svenska hyllningen till mångfald ofta stannar vid retorik medan det samtidigt ofta finns en stark motvilja mot att ens försöka mäta hur representationen egentligen ser ut (annat än utifrån kön och klass).


Slutligen skriver Seher om vad bristen på representation och rasliga (skönhets)förebilder egentligen gör med icke-vita svenskars självbild och om varför så många icke-vita svenskar föredrar vita intimrelationspartners som en följd av detta.

Studentlitteratur bjuder in till en digital, offentlig bokrelease om svensk vithetsforskning

Onsdagen den 18 augusti mellan kl. 15-17 arrangerar bokförlaget Studentlitteratur en bokrelease med anledning av att konstvetaren Jeff Werner utkommer med boken ”Kritvit? Kritiska vithetsperspektiv i teori och praktik” som totalt fyra forskare deltar i utöver författaren, vilka presenterar sin forskning om ras och vithet.  

Alla är välkomna att delta och ingen föranmälan krävs:

https://www.studentlitteratur.se/om-oss/om-studentlitteratur/kurslitteratur/evenemang/release-kritvit/

Vad avses egentligen med vithet när det används inom akademisk forskning och samhällsdebatt? Och hur kan vithet som analytiskt begrepp användas i studier av Sverige och svenska företeelser, i nutiden och i historien? Vad, som annars är svårupptäckt, kan synliggöras genom kritiska vithetsperspektiv. Detta slags teoretiska, metodologiska och praktiska problem står i fokus i Kritvit? Boken introducerar kritisk vithetsteori anpassad efter svenska förhållanden. Den prövar i ett antal konkreta tillämpningar hur vithetsperspektiv kan användas för att studera bland annat skönhetstävlingar och fototeknik, antik konst och modern design, reklamfilm och anatomiundervisning, förorter och tv-serier, bilder av kungar och gjuteriarbetare, ungdomsböcker och film. Boken vänder sig i första hand till studenter inom humaniora och samhällsvetenskap men passar också som introduktion för alla som vill orientera sig om kritiska vithetsperspektiv.

Program:

15.00-15.10 Introduktion av Jeff Werner

15.10-15.30 Jeff Werner talar om kapitlet Djungelpojkens vithet

15.30-15.50 Therese Svensson talar om Lubbe Nordström och vithet

15.50-16.10 Håkan Blomqvist talar om vit socialism

16.10-16.30 Tobias Hübinette talar om vita rasoptimister

16.30-16.50 Catrin Lundström talar om vit melankoli

16.50-17.00 Frågor från publiken

Recension av ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” i tidskriften Folkhögskolan

Journalisten Holger Nilén skriver om min bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” i tidskriften Folkhögskolan:


”I boken Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt utgår Tobias Hübinette från 500 artiklar, riksdagsdebatter, radio- och tv-inslag och attitydundersökningar.


Han är själv adopterad från Sydkorea, forskare vid Karlstads universitet och studerar frågor om ras och vithet i Sverige.


Hübinette beskriver den vita renhetsperioden 1905-1968. Det är en stundtals obehaglig läsning. Svenska kvinnor som blivit gravida med svarta ansökte om abort på så kallade sociala indikationer, ofta övertalade av familjen.


I början av 60-talet avrådde Socialstyrelsen från internationella adoptioner: sociala skäl talade emot att barn från ”exotiska länder” eller med ”från svensk avvikande hudfärg” förflyttades till Sverige” och Rädda Barnen varnade för att icke-vita barn skulle växa upp som ”särlingar” och förbli ”främlingar”.


På 60-talet var Sverige utpräglat rasligt homogent. Svenskarna hade knappt börjat resa utanför Europa. Så kom de första adoptivbarnen: en koreansk flicka 1957 och ett koreanskt syskonpar 1958.


1950-66 kom 240 barn, de flesta från Sydkorea. Idag finns 60 000 internationellt adopterade i Sverige. Den högsta årssiffran var 1977 med 1 800. 2018 var den drygt 350.


1966 undertecknade Sverige FN:s konvention mot rasdiskriminering. Samtidigt var engagemanget för svarta amerikaner, koloniernas frigörelsekamp och kampen mot apartheidregimen i Sydafrika stort.


Men att föda ett barn med avvikande hudfärg ansågs omoraliskt. Att adoptera ett så kallat u-landsbarn blev däremot en god gärning.


Hübinette beskriver raspessimister, mest myndigheter, och rasoptimister, opinionsbildare som hoppades på att många adopterade u-landsbarn skulle minska rasfördomarna. Han talar om den vita solidaritetsperioden 1968-2001, när det blev vanligt med ”färgblindhet”. Många adoptivföräldrar menade att barn vänjer sig vid andra hudfärger. Några gick så långt att de kallade sina barn för ”din lille svarting” eller ”kinesen”.


Hübinette menar att de utlandsadopterade haft stor betydelse för den svenska antirasismen.”

Kajsa Ekis Ekman recenserar min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” i dagens Aftonbladet

Kajsa Ekis Ekman skriver om min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” i dagens Aftonbladet och likt tidigare recensenter efterlyser hon min egen röst i boken. DN:s Lars Linder skrev t ex tidigare i år att boken har ”en ton av neutral forskningsrapport”, vilket Linder beklagade då även han efterlyste min röst i boken (Linder påminde då om att ”Hübinette har tidigare skrivit en hel del – och skarpt – i adoptionsfrågan” och frågade sig besviket varför denna min röst inte hördes i boken). 

Nu har just denna bok f ö omskrivits och recenserats i bl a Dagens Nyheter, Aftonbladet, Arbetaren, Göteborgs-Posten, Värmlands Folkblad, Nya Wermlands-Tidningen, Borås Tidning, Folkhögskolan, Ystads Allehanda, Kristianstadsbladet, Smålands-Posten, ETC, Svenska Dagbladet, Internationalen, Dagen och SVT och jag har trots pandemin hållit presentationer och föredrag om boken vid hittills fyra tillfällen och ett femte tillfälle är inbokat senare i augusti. Dessutom skulle Polens sista oberoende (d v s i relation till den högerradikala regimen) pressröst Gazeta Wyborcza ha intervjuat mig idag om boken och franska Le Monde har redan gjort det och jag ska också presentera om boken på en amerikansk akademisk konferens i höst liksom på Bokmässan i Göteborg och på Värmlands museum i Karlstad. 

I övrigt påminner Kajsa Ekis Ekman om de senaste (över) 20 årens alltför utbredda nidbild och demonisering (med vidhängande stigmatisering och marginalisering) av mig och både i och utanför offentligheten (d v s även i privatlivet) liksom tyvärr även inom vänstern (och i medie- och kulturvärlden liksom inte minst inom högskole- och forskarvärlden) som något av en (bind)galen och gränslös enfant terrible-extremist vad gäller frågor om både adoption (och adopterade), (öst- och sydost)asiater och ras (och svenskhet), som år efter år sades spruta ur sig (oetiska och hatiska) texter av alla de slag (vetenskapliga publikationer, populärvetenskapliga texter, kulturessäer, debattinlägg, böcker o s v) som ansågs förfäkta ett totalt förkastligt essentialistiskt och biologistiskt synsätt.

Den allmänna bilden av mig i Sverige fram tills alldeles nyligen (och fortfarande än idag tycker nog en hel del fortfarande så) var kort och gott att jag var en isolerad ”loner” (som ingen ville förknippas med eller ens ”ta i med tång”) bland landets alla (utlands)adopterade, (öst- och sydost)asiater och antirasistiska forskare vad gäller att driva och förestå mina analyser, perspektiv och åsikter och naturligtvis och sist men inte minst att jag hade fullständigt fel i allt och att jag därför inte skulle få bli publicerad, inbjuden, intervjuad, engagerad eller kontaktad i alla möjliga och omöjliga sammanhang och inte heller få bli omnämnd med namn, (av)tackad, citerad eller refererad till o s v (bl a fick jag t ex en grupp kriminella ”Orten-andrageneration:are” efter mig för några år sedan som hade fått rundligt betalt för att ”medelst tvångsmedel” få mig att tystna och upphöra helt med att skriva/publicera mig, vilket i sin tur tyvärr ledde till en hel serie av rättegångar): 

https://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/752Kev/tiden-har-gett-tobias-hubinette-ratt

”Den kritik av adoptionsindustrin som nu fått brett genomslag, de dokumentärer som gjorts och den aktivism som blossat upp, har vi alla en person att tacka för: Tobias Hübinette. 

Utan hans mångåriga forskning och debattinlägg hade detta aldrig hänt. När ingen annan talade om frågan, gjorde Hübinette det. Trots att han stötte på ett kompakt motstånd, och i många fall blev smutskastad. 

2003 skrev han i Dagens Nyheter att västländerna borde ”öppna sina ögon och sätta sig in i vad internationell adoption innebär bortanför den rosenskimrande fasaden – en ovärdig och grym människohandel”. 

Konspirationsteorier, menade andra. Privat korståg, kallades det. I dag har tiden hunnit ifatt Tobias Hübinette. 

I juni beslutade riksdagen att utreda samtliga internationella adoptioner. Och kanske är det också dags att diskutera det han tar upp i sin senaste bok ”Adopterad – en bok om Sveriges sista rasdebatt”. Hübinette har ju på senare år skrivit mycket om ras, och i den här boken gifter han ihop sina två ämnen i en genomgång av 1960-talets adoptionsdebatt. 

Den sparkades igång 1961, då Medicinalstyrelsen avrådde svenskarna från att adoptera flyktingbarn från Hongkong och Algeriet, då de tillhörde ”starkt skilda rasgrupper”. Det visade sig att formuleringen härrörde från Sveriges siste professor i rasbiologi, Jan Arvid Böök, som konsulterats som expert. Många reagerade naturligtvis på uttalandet och debatten kom därför att handla, inte om adoption, utan om ras. 

Det var sista gången ras debatterades i Sverige, och Hübinette indelar positionerna i å ena sidan raspessimister – som menade att olika raser inte borde leva tillsammans – och rasoptimister. Vad som chockerar är emellertid inte de förras uttalanden, utan de senares. För även rasoptimisterna talade glatt om ras, men på ett sätt som framstår som så fördomsfullt i sin fördomsfrihet, och så självgott i sin tolerans, att man som läsare hamnar i den underliga positionen att man inte vet vilken sida man ogillar mest. 

Hör här, till exempel: ”Det är nyttigt för oss att få ett rasproblem i smått!”, ”Blanda på bara – det är vår enda chans som världsmedborgare!” eller ”De färgade barnen, som adopteras till Sverige, får en uppgift att lära svenskarna praktisk tolerans och frihet från fördomar”. 

En tung börda att lägga på en föräldralös, kan man tycka. För samtidigt som rasoptimisterna menade att hudfärg inte spelade någon roll, så var innebörden precis den motsatta. Ett land som längtade efter att bli en del av världen, som skulle visa USA hur man hanterar rasproblemet, ett folk som var särskilt lämpat att ta hand om andra, och barnen blev symboler snarare än människor i egen rätt. 

Rasoptimisterna vann debatten, och därefter kom ordet ras att försvinna från svensk debatt och ersättas av vad Hübinette kallar färgblind antirasism. Under det paradigmet, menar han, blir det svårare att uttrycka och sätta ord på erfarenheter av rasism, eftersom ras inte antas finnas. 

Vid första läsningen får jag kväljningar, vid andra läsningen framstår 60-talets dilemma i relief. Hur skulle ett svar kunnat se ut till raspessimisterna, som inte självt vore så präglat av rasism? Hade den tiden kunnat hantera frågan annorlunda? 

I denna väl genomarbetade bok saknar jag en sak: Hübinettes egen analys. Boken slutar precis när den borde börja på riktigt.”

DN idag de regioner i landet som tillåter patienter att välja vit vårdpersonal

DN:s Adrian Sadikovic och Christy Chamy ”out:ar” idag de regioner i landet som tillåter patienter att välja s k ”etnisk svensk” vårdpersonal och det handlar då bl a om Kalmar, Värmland, Örebro, Dalarna, Gävleborg, Västernorrland och Jämtland-Härjedalen.

Det ska understrykas och påminnas om att reportaget INTE handlar om att patienter inte vill möta vårdpersonal som talar bruten svenska med accent, nyanländ SFI-svenska eller s k ortensvenska utan reportaget handlar om att vita patienter inte vill möta icke-vit vårdpersonal.

Adrian Sadikovic och Christy Chamy har då använt sig av den s k situation testing/praktikprövning-metoden, som länge ansågs mycket kontroversiell i Sverige, d v s de har ”fejkat” att de är vita patienter som explicit har bett om att få möta s k ”etnisk svensk” vårdpersonal.

Även om avslöjandet och granskningen är helt och hållet lovvärt så måste just jag så klart samtidigt klaga på det färgblinda språkbruket och det färgblinda kodspråket: Nu fattar visserligen i stort sett alla svensktalande att det handlar om vita svenskar, men just i detta sammanhang när reportaget handlar om patienter som just vill ha vit vårdpersonal och inte icke-vit vårdpersonal så hade det kanske ändå varit på sin plats att åtminstone göra ett undantag från den rådande färgblinda antirasismen och skriva ut ”vit” åtminstone en enda gång. Sedan vet jag naturligtvis också att väldigt många vita personer i Sverige tar illa upp av att bli benämnda som just vita men ett reportage som detta hade trots allt ändå mått bra av lite klarspråk trots rådande färgblindhet. ”En rad svenska regioner följer inte sina egna riktlinjer om att patienter inte får välja vårdpersonal baserat på etnicitet, kan DN avslöja. Det visar den fortsatta granskningen av hur vårdgivare låter patienter välja vård av etniskt svenska läkare.”

https://www.dn.se/sverige/regioner-gar-emot-egna-riktlinjer-later-patienter-valja-etniskt-svenska-lakare

”DN:s granskning har visat hur det i alla Sveriges regioner finns vårdgivare som låter patienter välja att vårdas av etniskt svenska läkare och tandläkare.

– Vi har Maria, Sanna och Elsa. Tre damer som är ljusa, svarade till exempel personal vid en offentlig folktandvårdsklinik i Värmland, sa personal på kliniken till DN:s reporter. Namnen har bytts ut.

Bland annat har granskningen även visat hur flera vårdgivare gett instruktioner kring hur man går tillväga för att undvika att hamna hos vårdpersonal som inte är etniskt svenska. DN kan nu avslöja hur en rad regioner, trots sina egna riktlinjer, erbjudit att välja vård av etniskt svenska läkare eller tandläkare på deras offentligt drivna kliniker. En av dem är just Region Jönköping – som alltså var först ut i Sverige med sin policy.

Direktören Charlotta Edsdotter, som tog fram riktlinjerna, säger att de inte har någon anledning att hamna i konflikter med patienter som har sådana önskemål. Däremot ska vårdgivare inte gå med på att göra urval efter etnicitet bland de anställda.

– Nej, jag tycker inte det är bra att man ska få gehör för att välja vårdgivare utifrån etnicitet. Svar nej, säger hon.

Varför var det här möjligt när vi ringde?

– Jag tror det är flera saker som spelar roll. Man kanske inte tänkte på det. Man kanske var lite rädd. Vad är det jag hör? Om man har gott om svenska läkare så kanske det var lättare att säga det snarare än att markera. Man ska heller inte markera i onödan. ”

(…)

”Efter att riktlinjerna togs fram 2018 i Region Värmland skickades information om vad som gällde till ”alla medarbetare och alla chefer”, bekräftar regionen. Trots det erbjöd en av regionens verksamheter att välja bland tre ”ljusa” tandläkare.

– Det här är naturligtvis ingenting som regionen tycker ska vara möjligt att göra. De fynd som DN har gjort kommer naturligtvis föranleda att vi påminner om det här internt, säger Göran Karlström, tillförordnad hälso- och sjukvårdsdirektör.”

Än en gång om icke-vita adopterade och behovet av rasbegreppet med anledning av DN:s reportage om rasism inom vården

I ett land vars majoritetsinvånare numera helt och hållet saknar ett språk för att tala om ras är det ändå möjligt att göra det via ett slags färgblint kodspråk såsom att fråga om ”svensk-svenska”, ”ljusa” eller ”etniskt svenska” läkare, sjuksköterskor eller tandläkare (för alla förstår då att det handlar om ”helvita helsvenskar” som generellt är enspråkiga svensktalande och som oftast antingen bär fornnordiskt nordgermanskt klingande namn eller bibliska judisk-kristna namn) men när det kommer till utomeuropeiska utlandsadopterade blir saken (d v s ras) lite mer komplicerad eller närmare bestämt – då bränns det rejält för då ställs saken (d v s ras) verkligen på sin spets (för de icke-vita adopterade är då kort och gott 100% kulturellt svenska samtidigt som de till 100% ser annorlunda ut till kroppen – d v s de adopterade är det ultimata lackmustestet på när ras verkligen har betydelse eller ej för det enda som skiljer dem åt från majoritetssvenskarna är den kropp de råkar bo och befinna sig i): 

https://www.dn.se/sverige/patienter-tillats-valja-lakare-med-enbart-svenskt-ursprung-over-hela-landet

”Bland de vårdgivare som DN kontaktar är det flera som ger konkreta instruktioner för hur man som patient ska gå tillväga för att se till att man får just en etnisk svensk läkare eller tandläkare. En av dem är en privat tandläkarklinik i Kronoberg. 

— Jag har Stina som är svensk. Moa är uppväxt här men adopterad. Så om du vill kan vi boka dig på Stina. Eller bara skriva in här att du bara vill träffa svenska tandläkare, säger personal vid kliniken. Innan samtalet avslutas lägger kliniken till att det går att skriva in önskemålet om tandläkarens ursprung när man bokar tid på deras hemsida. Detta kan man göra i en ruta för övriga kommentarer.”

SVT:s kulturredaktions redaktör Per Andersson ger dessutom idag Catrin Lundström och mig rätt med anledning av DN:s reportage: Tillsammans har vi – och bl a i vår senaste samförfattade bok ”Vit melankoli. En analys av en nation i kris” (2020) – i opposition mot i stort sett hela forskar-Sverige och mot i stort sett hela den svenska antirasistiska rörelsen förespråkat att vi åtminstone ibland faktiskt behöver använda oss av rasbegreppet även i Sverige när vi talar om hur olika utseendeskillnader och kroppsliga aspekter faktiskt har betydelse ibland också i Sverige. 

Om ett år (d v s 2022) kommer jag f ö ut med en ny bok – ”Den svenska färgblindhetens uppkomst och utveckling. Ett bidrag till den svenska antirasismens historia 1962-2015” – som just berättar historien om hur och varför Sverige kom att bli världens mest färgblinda antirasistiska land som redan i slutet på 1990-talet blev det första landet i världen att avskaffa rasbegreppet. 

”Efter Dagens Nyheters granskning om att läkare väljs bort på grund av sitt ursprung, ser Kulturnyheternas Per Andersson en rasdebatt i snabb förändring. ”Att välja läkare efter ras är rasism, ett system som tillåter det är ett rasistiskt system”, skriver han.” 

https://www.svt.se/kultur/dn-s-granskning-fornyar-debatten-om-rasbegreppet

”I ivern att bekämpa rasismen har det svenska samhället gallrat bort ordet ”ras” angående människor, både ur vardagsspråket och ur det officiella språket, som Catrin Lundström och Tobias Hübinette påpekade i sin bok ”Vit melankoli”. 

Ras är till exempel inte en av de sju diskrimineringsgrunderna som listas i diskrimineringslagen. Det kan ju verka konstigt med tanke på att rasism samtidigt, med ganska bred samstämmighet, betraktas som en av de allra vanligaste formerna av diskriminering. 

Eller helt naturligt, med tanke på att vi alla vet att mänskliga raser inte existerar, utan är något som rasismen uppfunnit för att sortera och nedvärdera människor, skriver Kulturnyheternas Per Andersson. På senare år har en mindre grupp rasismforskare argumenterat för att ordet ”ras” bör återinföras i det svenska språkbruket. Inte som ett falskt biologiskt begrepp, utan som ett socialt begrepp – termen för de kategorier som aktiveras i rasismen. 

Det har uppfattas som en extremposition i debattens marginaler. De har fått åtskilliga rubriker men ganska lamt gensvar. Ibland frenetiskt motstånd, som när debatten handlat om det rimliga över att föra statistik med någon form av rasbegrepp (istället för någon variant av invandrarbegreppet). 

När jag själv recenserade Lundström och Hübinettes bok i december höll jag det för orealistiskt att det djupt misskrediterade rasbegreppet skulle kunna göra comeback i svenskan. Men mycket kan förändras på sex månader. Rasismdebatten har snabbt förändrats, fördjupats, komplicerats och globaliserats. Nu känns det mindre osannolikt. 

Dagens Nyheters undersökning idag – med det chockerande resultatet att vården ofta och villigt tillmötesgår rasistiska önskemål i valet av läkare – visar också på relevansen i argumentationen från Tobias Hübinette med flera: Utan ordet ”ras” är det lätt hänt att rasismen glider undan beskrivning och analys. 

Önskemålet om en ”svensksvensk” eller ”ljus” läkare betyder ju att man vill ha en vit läkare, inte en svart eller brun. Om man låter ett sådant resonemang utspela sig inom ett gängse vårdspråk – där brukare har rätt att känna trygghet i vårdsituationen – kan man kanske lätt komma fram till att det är ett rimligt krav. Den här patienten upplever kanske ångest och stress vid tanken på att bli fysiskt berörd av en svart eller brun människa, och är det icke ändamålsenligt att vidta alla åtgärder för att minska patienters stress och ångest? 

Placerar man sådana krav och önskemål i ett språk som innehåller ordet ”ras” kommer man till ett annat resultat: Att välja läkare efter ras är rasism, ett system som tillåter det är ett rasistiskt system. Och är inte det en både sannare och mera användbar analys?”      

Om att svara på frågor om ras i en amerikansk enkätundersökning

Svårare än så här är det inte att svara på frågor om ras i en undersökning: Svarade nyss på en enkät som University of Michigan Press har sänt ut till alla dem/oss som på något sätt har publicerat en text någon gång hos förlaget under senare år.

Eftersom förlaget är väl medvetet om att många icke-engelsktalande forskare som har publicerat sig hos förlaget inte vet någonting om vad jämlikhetsdata är har förlaget beskrivit vad jämlikhetsdata är på följande kortfattade och pedagogiska sätt för t ex alla svenska forskare som ju inte är vana alls vid att få frågor om ras.

Bakom länken står det f ö bl a att läsa att ”We seek to increase the participation of Black, indigenous, and people of color (BIPOC) in our publishing as authors, domain experts, and selectors.” och vilket går att tolka som att förlaget är väl medvetet om att de allra flesta av dess författare antagligen är vita amerikaner eller vita västerlänningar i övrigt och det är mycket troligt att denna enkätundersökning är ett direkt resultat av 2020 års BLM-rörelse:


“This survey is intended to provide the University of Michigan Press with a baseline understanding of how diverse and inclusive we are in our publishing practices. 

This is the first time we have started to collect this data as part of the Association of University Presses (AUP) Demographic Survey Pilot program. By developing our demographic data gathering process, we aim to have a way to measure the extent to which we are achieving equitable and inclusive publishing practices over time. This helps us to achieve the ambitions set out in the Press’s Equity, Justice, and Inclusion statement www.press.umich.edu/about#equity, as approved by our faculty Executive Committee. 

Your participation is completely voluntary, and your survey responses and any results derived from them are completely anonymous. The data collected will only be used within the Press for establishing a benchmark and will not be shared beyond the Press.”

Sedan har alla antirasistiska svenskar som är emot rasbegreppet och oftast t o m ordet ras i sig naturligtvis all rätt att anse att amerikanerna är fullständigt genomrasistiska liksom rasfixerade essentialister och biologister som frågar om ras bredvid en andra variabler (såsom kön, funktionsvariation, sexuell läggning, akademisk titel mm) i enkäter som dessa och det är också helt okej att inte svara alls på frågan om ras eller skriva något i protest för att ”j-vlas med de j-kla jänkarj-vlarna” såsom exempelvis ”hudfärg: grön”, ”marsian”, ”marsvin” eller ”människa” vilket många svenskar också gör som bor i USA tillfälligtvis när de reagerar både starkt och argt på frågor som dessa.

Om uttrycket ”vita svenskar”

Hur ska majoritetsinvånarna i Sverige egentligen benämnas utseendemässigt sätt? Jag vet så klart att många majoritetsinvånare skämtsamt kan säga att de är rosa, skära och dessutom röda på sommaren men utöver det?


Mot bakgrund av M-riksdagsledamoten Lars Beckmans famösa tweet om ”vita svenska män” ger en sökning i två textdatabaser vid handen att det var mycket ovanligt med uttrycket ”vita svenskar” före 2011-12 – d v s innan dess förekom knappt detta uttryck åtminstone inte i tryckt svenskspråkig tidnings- och tidskriftstext – utan i stället användes det eufemistiska uttrycket ”etniska svenskar” (vilket ju fortfarande sker).


Tidigare var det antagligen så självklart att svenskarna var vita att det inte ens behövde sägas eller skrivas ut – Sverige var då fram tills 1970-talet ett av västvärldens mest rasligt homogena länder medan landet idag är västvärldens mest rasligt heterogena land efter USA.


Inte ens den svenska extremhögern talade f ö tidigare om svenskarna som vita särskilt ofta – det var egentligen först den militanta naziströrelse som uppstod på 90-talet som började göra det i form av fr a Vitt ariskt motstånd och senare liknande grupperingar.


Fram tills 2015 sker i alla fall en uppgång i förekomsten av uttrycket ”vita svenskar” och sannolikt har denna uppgång att göra med att en del svenska forskare börjar förespråka användningen av ett kritiskt ras- och vithetsforskningsperspektiv liksom med Orten-rörelsen. Efter 2015 går bruket av uttrycket sedan gradvis ned och antagligen då det är fr om 2016 efter det s k flyktingkrisåret som TAN-högern växer fram sakta men säkert men år 2020 sker ännu en uppgång p g a BLM-rörelsen.


Själv myntade jag och började bruka uttrycket ”majoritetssvenskar” fr o m 2013 för att dels undvika uttrycket ”etniska svenskar” och andra liknande omskrivningar såsom ”pursvenskar”, ”äktsvenskar” och ”ursvenskar” och för att dels slippa all kritik när jag tidigare explicit använde uttrycket ”vita svenskar”. Fram tills nyligen blev nämligen väldigt många majoritetsinvånare, och både på vänster- och högerkanten, generellt irriterade för att inte säga vreda och i vissa fall nästan hatiska när de explicit benämndes som vita.


Det var i samband med en studie som handlade om hur vita majoritetsinvånare upplever den nya heterogena samtiden, som genomfördes runtom i Västeuropa och som Soros stiftelse OSF finansierade, som jag började använda termen ”majoritetssvenskar”. Jag minns fortfarande ett planeringsmöte på OSF:s kontor i London där britterna var helt chockade över att det inte gick att tala om vita personer på svenska och ej heller på t ex tyska, franska eller nederländska utan i stället använde alla vi icke-brittiska forskare språkliga omskrivningar av olika slag på våra respektive språk. Det är helt enkelt inte socialt accepterat, och knappt ej heller i forskningssammanhang, att tala om vita personer i större delen av Europa utanför Storbritannien.


Så frågan är väl nu vad Beckmans tweet innebär rent språkligt inför framtiden för uttrycket ”vita svenskar” var då fram tills nyligen rejält kontroversiellt att bruka.