Category: ras

Verksamhetsberättelse och slutredogörelse för det nationella forskarnätverket för svenska kritiska ras- och vithetsstudier 2014-17

Har idag slutrapporterat och slutredovisat de aktiviteter som har ägt rum inom och i anslutning till det nationella forskarnätverket för svenska kritiska ras- och vithetsstudier till finansiären forskningsrådet Forte.
 
Det nationella forskarnätverket för svenska kritiska ras- och vithetsstudier verkade officiellt och formellt mellan den 1 januari 2014 och den 31 december 2016 och förkortas och benämns härmed som nätverket. Nätverket hade aldrig någon fastslagen och överenskommen beteckning och vilket gör att det också omväxlande har omtalats som forskarnätverket för svensk kritisk ras- och vithetsforskning eller enbart som det svenska forskarnätverket för ras- och vithetsforskning. Syftet med nätverket var att starta och bygga upp det första svenska nätverket för forskare som ägnar sig åt frågor som rör ras och vithet i relation till Sverige, svenskar och svenskhet samt att etablera forskningsfältet kritiska ras- och vithetsstudier i ett svenskt högskole- och forskningssammanhang och nätverket var under hela sin existens öppet för alla och envar som redan verkar inom fältet liksom för alla de som är intresserade av forskningsområdet men inte identifierar sig med det fullt ut.
 
Nätverket har sammantaget involverat 100-talet doktorander och forskare vilka antingen har deltagit vid något eller några av nätverkets möten och föreläsningar eller i något eller några av nätverkets publikationer och presentationer såsom bland andra Sara Ahlstedt, Axel Andersson, Malinda Andersson, Daphne Arbouz, Emma Arneback, Zahra Bayati, Linda Berg, Kalle Berggren, Lena Berggren, Jens Björk Andersson, Isabelle Brännlund, Leila Brännström, Maria Carbin, Laura Carlson, Ulrika Dahl, Magnus Dahlstedt, Mats Deland, Fataneh Farahani, Yael Feiler, Lotta Fernstål, Mattias Gardell, Johanna Gondouin, Sandra Grehn, Adrián Groglopo, Anne Heith, Stefan Helgesson, Malin Holm, Lann Hornscheidt, Fredrik Hertzberg, Charlotte Hyltén-Cavallius, Nicklas Hållén, Helena Hörnfeldt, Jenny Ingridsdotter, Evin Ismail, Sabina Ivenäs, Nina Jakku, Karim Jebari, Carolina Jonsson Malm, Fatima Jonsson, Rickard Jonsson, Stefan Jonsson, Jan Jämte, Victoria Kawesa, Ulrika Kjellman, Mats Landqvist, Pia Laskar, Anna-Lill Ledman, René León Rosales, Maja Lilja, Vanja Lozic, Marcus Lundgren, Catrin Lundström, Maria Lönn, Moa Matthis, Katarina Mattsson, Monica L. Miller, Viveca Motsieloa, Paula Mählck, Sanja Nivesjö, Susanne Nylund Skog, Sayaka Osanami Törngren, Ali Osman, Sarah Philipson, Oscar Pripp, Joanna Rubin Dranger, Lennart E.H. Räterlinck, Lena Sawyer, Annelie Schlaug, Ulrika Schmauch, Carolin Schutze, Nicholas Smith, Lena Sohl, Therese Svensson, Suruchi Thapar-Björkert, Carina Tigervall, Åsa Virdi Kroik, Andréaz Wasniowski, Jeff Werner, Malin Wieslander, Hanna Wikström, Julia Willén, Nikolay Zakharov, Sofia Österborg Wiklund och Christina Zetterlund.
 
Deltagarna härrörde från merparten av landets högskolor, de allra flesta var samhälls- och kulturvetare och även om flera docenter och professorer deltog så kan doktorander, nydisputerade och juniora forskare sägas ha dominerat. Totalt avhölls fyra nätverksmöten vid Mångkulturellt centrum mellan 2014-15 efter ett första grundande- och uppstartsmöte i november 2013 och därefter efter att Institutionen för kulturantropologi och etnologi vid Uppsala universitet blev medelsförvaltare från och med höstterminen 2015 ytterligare fyra möten mellan 2015-16. Inför flera av mötena bjöds ett flertal internationellt kända namn inom forskningsfältet in för att föreläsa såsom bland andra Steve Garner, David Eng, Rebecca Walker, Damien Riggs, Michelle Wright och Matthew Hughey. Vi mötena gavs deltagarna möjlighet att presentera sin pågående forskning och diskutera egnas och andras texter med varandra samt att dryfta begreppsfrågor och teoretiska spörsmål och de sista fyra mötena bestod i praktiken av arbetsmöten och textseminarier för de deltagare som bidrog med texter till de båda nätverksantologierna.
 
Därutöver har flera nätverksdeltagare initierat seminarie- och föreläsningsserier om ras och vithet vid bland annat Göteborgs universitet, Linköpings universitet, Konstfack och Södertörns högskola och flera nätverksdeltagare har även deltagit i konferenser tillsammans i form av gemensamma presentationer, paneler och sessioner och publikationer som emanerar från flera av nätverksdeltagarna har också utkommit. Även om den officiella projekttiden löpte mellan den 1 januari 2014 och den 31 december 2016 så finns det både en prolog och en epilog till nätverket.
 
Förhistorien utgjordes av den första medelsförvaltaren Mångkulturellt centrums satsning på frågor som rör ras och svenskhet som ägde rum mellan 2012-14 och som projektledaren var involverad i. Denna satsning resulterade bland annat i publiceringen av den första svenska forskningsantologin om ras och vithet i ett svenskt sammanhang, ”Om ras och vithet i det samtida Sverige” med projektledaren, Helena Hörnfeldt, Fataneh Farahani och René León Rosales som redaktörer (Botkyrka: Mångkulturellt centrum, 2012), liksom i en utställning och i ett flertal mindre utställningar och i den första svenska forskningskonferensen om ras och vithet som ägde rum i november 2012 under namnet ”Att förstå det multirasiala samhället. Kritiska perspektiv på rasiferingsprocesser i Sverige” med projektledaren, Catrin Lundström, Katarina Mattsson och René León Rosales som arrangörer och med presentationer av bland andra Eduardo Bonilla Silva, Jin Haritaworn, Raka Shome, Ylva Habel och Astrid Trotzig. Vidare resulterade satsningen i ett flertal seminarier och symposier och i inalles ett 80-tal programpunkter i form av föreläsningar, samtal, filmvisningar, konstnärs- och författarpresentationer vilka alla kretsade kring och handlade om ras och vithet och som projektledaren organiserade.
 
Efterhistorien har bestått i att nätverket var aktivt ända fram tills sista dispositionsdatumet den 31 december 2017 och vilket resulterade i publiceringen av forskningsantologin ”Ras och vithet. Den svenska vitheten och svenska rasrelationer i går och i dag (Lund: Studentlitteratur, 2017) under våren 2017 och som projektledaren var redaktör för och som också har presenterats som helhet eller utifrån ett eller flera kapitel vid bland annat Uppsala universitet och Göteborgs universitet. I denna antologi deltog utöver projektledaren Daphne Arbouz, Zahra Bayati, Jens Björk Andersson, Magnus Dahlstedt, Nina Jakku, Ulrika Kjellman, Pia Laskar, Vanja Lozic, Lena Sohl, Therese Svensson, Anna Waara, Andréaz Wasniowski och Jeff Werner med bidrag. Arbetet med ytterligare en forskningsantologi påbörjades 2017 med projektledaren och Andréaz Wasniowski som redaktörer och som kommer att publiceras under våren 2018 under titeln ”Studier i rasism. Tvärvetenskapliga perspektiv på ras, vithet och diskriminering” (Malmö: Arx Förlag, 2018) och med texter författade av de båda redaktörerna samt av Jonathan Adams, Linnéa Bruno, Leila Brännström, Magnus Dahlstedt, Yael Feiler, Erik Hansson, Cordelia Hess, Sabina Ivenäs, Carolina Jonsson Malm, Catrin Lundström, Paula Mählck och Sayaka Osanami Törngren. I och med publiceringen av denna andra antologi avslutas därmed det nationella forskarnätverket för svenska kritiska ras- och vithetsstudier till fullo.
 
Slutligen har projektledaren arbetat för att etablera och sprida kunskap om ras- och vithetsfrågor och om den svenska ras- och vithetsforskningen i form av ett flertal publikationer och rapporter, bokkapitel och tidskriftsartiklar, tidningsartiklar och konferenspapers samt föreläsningar och seminariepresentationer mellan 2014-17:
 
projektledarens publikationer och rapporter
2014: 2
2015: 1
2016: –
2017: 2
 
projektledarens bokkapitel och tidskriftsartiklar
2014: 6
2015: 8
2016: 3
2017: 8
 
projektledarens tidningsartiklar
2014 3
2015 4
2016 3
2017 3
 
projektledarens konferenspapers
2014: 4
2015: 6
2016: 4
2017: 6
 
projektledarens föreläsningar och seminariepresentationer
2014: 45
2015: 44
2016: 33
2017: 28

Trägen vinner?

Att (som jag) driva frågor som anses vara djupt kontroversiella och helt förkastliga och kanske t o m rent ut sagt ”rasistiska” av de allra flesta (just nu levande) invånare i landet har otvivelaktligen sitt pris och har på alla sätt och vis kostat mer än det har smakat (åtminstone för min egen del) såsom att förespråka (åter)införandet av rasbegreppet och att argumentera för (jämlikhets)data om exempelvis ras, etnicitet, språk och religion men ibland så vinner nog ändå trägen (som det heter):
 
– Inför Vänsterpartiets kongress i Karlstad i början av februari i år finns nu en motion signerad Malcolm Momodou Jallow, Daniel Riazat och Rossana Dinamarca som föreslår att partiet ska arbeta för att Sverige ska införa och börja föra jämlikhetsdata utifrån samtliga diskrimineringsgrunder i relevanta enkätundersökningar och bl a med hänvisning till att minst två tredjedelar av alla suveräna stater på jorden samlar in och för statistik om etnicitet och om andra diskrimineringsgrunder utifrån jämlikhetsdatametoden.
 
– Den statliga myndigheten Forum för levande historia som sorterar under Kulturdepartementet (och som i sin tur är MP:s ”domän”) har nu utarbetat och publicerat ett antal samtalsfrågor som handlar om rasbegreppet på ett tydligt positivt sätt och som bygger på den forskning om att vara icke-vit svensk som Carina Tigervall och jag har förestått:
 
 
”Carina Tigervall och Tobias Hübinette använder sig av begreppet ras – inte som biologisk ras utan något som är kulturellt skapat i ett starkt vi och dom. De menar att ras fortfarande är ett levande begrepp och därför måste vi tala om det.”

Fem ”saker” jag fascineras av och ser fram emot efter nyår

Fem ”saker” som en ”nörd” som mig (som mest bara går runt och tänker på det nya Sverige, ras, minoriteter och extremhögern mer eller mindre dygnet om) fascineras av och ser fram emot efter nyår (d v s ”saker” som med all sannolikhet kommer att infalla om några ynka dygn):
 
– Malmö högskola, Sveriges mesta ”bl-t-e-högskola” bredvid Södertörns högskola och där tusentals ”andrageneration:are” studerar (och där över en tredjedel av studenterna har utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund), blir universitet den 1 januari 2018 (d v s Malmö universitet).
 
– Två nya myndigheter öppnar den 1 januari 2018 och som verkligen visar att den än så länge sittande röd-gröna regeringen faktiskt är både världens och historiens (och vår arts) första och hittills enda antirasistiska och feministiska regering: Myndigheten (eller delegationen) mot segregation som kommer att placeras i Flemingsberg i Söderort i Stor-Stockholm samt Myndigheten för jämställdhet (eller Jämställdhetsmyndigheten) med säte i Angered i nordöstra Göteborg och vilket väl i båda fallen åtminstone indirekt ”kompenserar” att DO aldrig flyttade till Järva (och till Rinkeby eller Tensta) för särskilt idag när utomeuropéernas miljonprogramsområden är mer stigmatiserade och mer marginaliserade än någonsin tidigare och både i känslornas, hjärnornas, sinnenas, själarnas, siffrornas och kropparnas värld så går det inte att säga något annat än att det är oerhört politiskt radikalt att år 2018 förlägga en (ny) myndighet i Flemingsberg respektive i Angered.
Bergman Nilsson.jpg
 
– 2018 är också både Ingmar Bergman-året och Birgit Nilsson-året (både skulle ha fyllt 100 år 2018 om de hade levt idag), d v s två av de allra mest kända och nog även allra mest älskade svenska kändisarna ute i världen vilka båda också har förärats med varsin sedel och vilka båda rörde sig i pro-nazityska och högerradikala miljöer och sammanhang, d v s ”endast Sverige svenska kändisar” har mot bakgrund av att ett oproportionellt stort antal av landets världskändisar just har en liknande bakgrund och ett likartat ”CV” (se https://tobiashubinette.wordpress.com/2017/07/30/ingmar-dag-bergman-extremhogern samt https://tobiashubinette.wordpress.com/2017/01/25/birgit-nilsson-jussi-bjorling-extremhogern).

Vilken sanning är förborgad i de svenska rasstereotyperna?

Nu blev det kanske lite konstigt i Susanna Popovas ledarstick i dagens Svenska Dagbladet (och möjligen beroende på platsbrist):
 
Är det sanningen om det svenska rastänkandet och om de svenska koloniala rasstereotyperna som går att hitta i de s k ”ocensurerade” originalupplagorna på landets antikvariat? Det vill säga det faktum att det fullkomligen vimlar av koloniala föreställningar och fantasier i den svenska 1900-talslitteraturen inklusive den myckna förekomsten av det idag så hatade ordet ras och alla dess både möjliga och omöjliga avledningar (i Svenska Akademiens ordbok framgår det t ex att åtminstone 100-talet ordsammansättningar som innehöll ordstammen ras förekom ymnigt i svenska litterära och tryckta texter mellan ca 1890-1960)?
 
Eller är det kanske den dolda och den s k ”nakna” och därmed den s k ”ocensurerade” sanningen om hur de Andra faktiskt ser ut (rent fysiskt-kroppsligen), ”är” och beter sig som går att hitta i de s k ”ocensurerade” antikvariska böckerna (d v s sanningen om människorna utanför Europa vilka idag är här nu och vilka numera utgör en redan betydande och just nu mycket snabbt växande andel av den svenska totalbefolkningen)?
 
 
”Detta existerar samtidigt med en nymornad historierevision. Historien är till för att skrivas om, hävdar en del, och ber Jan Lööf rita nya gubbar när hans böcker ska nyutges. Eller så anser de att Stina Wirsén ska revidera en av sina hjältinnor. För att inte tala om portalsymbolen – Pippis, och Astrid Lindgrens, n-kungfigur. Han borde utgå.”
 
(…)
 
”Låter vi censuren, oavsett skäl, slå till och städa undan ord och böcker så kommer vi inte att veta varifrån vi kommer. En sådan utveckling skulle i och för sig få en charmig konsekvens. Antikvariaten skulle bli de riktiga motståndsfästena. Där ses vi i skenet av ficklampan. För det är bakom den dammigaste hyllan, vi kommer att hitta sanningen.”

En helt ny typ av ”supermaxade” multirasiala och interrasiala (adoptiv)familjebildningar är här nu

I senaste numret av Adoptionscentrums tidskrift ”Att Adoptera” hittas två reportage om och intervjuer med en helt ny (demografisk-statistisk) typ av ”supermaxade” inter- och multirasiala (heterosexuella) (adoptiv)familjer som fram tills nu inte har funnits tidigare överhuvudtaget i Sverige (annat än i min egen högst privata och fullständigt rasfixerade och rasbesatta fantasi).
 
Dels handlar det om en utlandsadopterad man (från Chile) som (tillsammans med sin majoritetssvenska fru) har adopterat internationellt (från Sydkorea) och dels handlar det om Sveriges första (syrianska) par med rötter i Mellanöstern (Libanon) som har adopterat internationellt (från Sydafrika) och vars barn dessutom växer upp som trespråkig (syrianska, arabiska och svenska).
 
Tidigare har det funnits enstaka utlandsadopterade kvinnor som har adopterat internationellt men nästan alltid har de adopterat från samma ursprungsland eller samma ursprungsregion som de själva härrör ifrån medan mycket få utlandsadopterade män har adopterat internationellt överhuvudtaget och det fåtal som har gjort det har även de nästan alltid gjort det från samma ursprungsland eller samma ursprungsregion som de själva kommer ifrån.
25593940_10155292142970847_8283914388559200436_n.jpg
 
Vad gäller det allra första (hetero)paret i landet med rötter i Mellanöstern som har adopterat internationellt så är även det på alla sätt och vis unikt då det fram tills idag nästan alltid har handlat om blandade par när en invånare med utomeuropeisk bakgrund har adopterat internationellt, d v s det finns visserligen sedan tidigare enstaka adoptivföräldrapar med internationellt adopterade barn där adoptivfadern exempelvis kan ha bakgrund i Afrika, Mellanöstern eller Latinamerika (och då inte vara utlandsadopterad själv) men då har adoptivmodern alltid varit majoritetssvensk.
 
25659992_10155292184975847_3498080849494103921_n.jpg
Tidigare har även enstaka (heterosexuella) par tillhörande de nationella minoriteterna adopterat internationellt såsom några svenska judar (bl a från Sydkorea), vissa svenska samer (bl a från Indonesien), en del sverigefinnar och tornedalingar (bl a från Colombia, Etiopien och Indien) och även någon enstaka svensk-romsk familj (så säger i varje fall ryktet) men den absoluta majoriteten av landets 10 000-tals adoptivföräldrar har sedan 1950-talet och fram tills idag varit infödda vita majoritetssvenskar och det är den interrasiala (adoptiv)familjekonstellationen som i stort sett samtliga invånare i Sverige är så vana vid och ”inlästa” på vid det här laget att ingen längre ens noterar om två vuxna vita (hetero)personer går runt ”på stan” med ett eller flera icke-vita barn i famnen eller i handen (såvida det inte handlar om ett samkönat vitt par med ett icke-vitt barn för det är fortfarande mycket ovanligt och då lär ”folk” garanterat titta och nog t o m ”glo”), d v s ”alla vet” idag att det rör sig om en adoptivfamilj och inget annat förutom så klart alla turister som kommer till Sverige och kanske bara är här i några enstaka dygn och självklart även alla nyanlända invandrare vilka i båda fallen med all säkerhet tittar rätt så rejält och undrar vad det egentligen handlar om när de noterar och ser det mycket stora antalet interrasiala adoptivfamiljer som syns och rör sig överallt ”på stan” runtom i landet.
 
”Men vad är det där för något?”
”Vad har dom där för någon slags relation till varandra egentligen?”
”Vad läskigt, är det kanske någon pedofilgrej?”
”Har de där vita människorna kidnappat de där barnen?”
”Oj, är det kanske så att fattiga vita svenskar tar hand om rika minoritetsfamiljers barn i Sverige?”
 
Och just därför undrar en ju hur ”folk på stan”, och både majoritets- och minoritetsinvånarna i landet, nu tänker om de båda adoptivfamiljerna som förekommer i artiklarna, d v s om de ens blir avlästa och uppfattade som en familj eller ej då denna typ av helt nya och ”supermaxade” inter- och multirasiala (adoptiv)familjer inte har existerat tidigare i Sverige annat än möjligen i vissa människors fantasi (såsom i min egen) – d v s det finns än så länge bara en enda familj i hela landet med en far från Chile, en mor från Sverige och ett barn från Sydkorea och det finns bara en enda familj där båda föräldrarna har bakgrund i Libanon och som har ett barn från Sydafrika.
 
Sedan jag går jag så klart och väntar på den dag då en eller flera icke-vita vuxna (d v s singlar eller par) och helst icke-vita (hetero- eller homosexuella) helpar (d v s ej bara blandpar) börjar adoptera vita barn från Central- och Östeuropa för det är bara då som Sverige kan sägas ha blivit postkolonialt och interrasialt på riktigt (d v s ”på alla håll och kanter” om det går att uttrycka sig så vanvördigt om något så allvarligt som ras och kolonialism) och jag hoppas verkligen att jag får uppleva när det väl börjar hända innan jag själv går bort.

Rapport om jämlikhetsdata

Nu är den publicerad i tryckt form – Institutet för framtidsstudiers rapport ”Kunskapshöjande åtgärder om afrofobi. En pilotstudie” som är författad av Matilda Håkansson Bolve, Karim Jebari, Måns Magnusson, Gina Manzizila och Irina Vartanova och som undersöker både majoritets- och minoritetsinvånares syn på och attityder till jämlikhetsdatametoden och jämlikhetsdatafrågan.
 
Rapporten indikerar det som tidigare har framkommit – d v s att det fr a är majoritetssvenskar som känner sig kränkta och som tar illa upp och tar illa vid sig och som känner obehag och olust (och kanske t o m sorg och vrede) när de hör ordet ras uttalas (på svenska) eller när de ser ordet ras i skrift (på svenska) och när de uppmanas att själva identifiera sig utifrån ras och att tala om ras.
 
Omvänt så är minoritetssvenskar mer öppna för att tala om ras och för att kategorisera sig själva utifrån ras när de uppmanas till det och många minoritetssvenskar är både beredda att uppge vilket språk de har som förstaspråk, vilken religion de identifierar sig med och vilken minoritet de identifierar sig med om detta äger rum anonymt och frivilligt och i ett antidiskrimineringssyfte.
 
 
”…majoritetssvenskar har svårare att relatera till frågor om hudfärg… det kan finnas en motvilja bland majoritetssvenskar att tillskriva sig en gruppidentitet baserad på hudfärg, då de är vana att betrakta sig själva som individer och färgblinda… Minoritetssvenskar var i regel mer öppna med att prata om sin hudfärg, men uttryckte samtidigt att det var jobbigt då de inte visste vad det skulle leda till. I jämförelse var majoritetssvenskar, som trots att de uttryckte… att de var vita, mer motvilliga att prata om hudfärg.”
 
(…)
 
”Respondenter födda i Sverige och Europa tycker att frågan om hudfärg som innehåller begreppet ”ras” är både mycket mer kränkande och obehaglig än övriga frågor. För personer födda i resten av världen ser vi inte alls samma mönster. Vidare upplevs frågor om hudfärg generellt sett inte som mer kränkande än språk m.m. för personer födda i resten av världen.”

Ett urval högerradikala ledamöter i Nobelkommittén och Svenska Akademien

Birgitta Almgren skriver idag om spelet bakom Nazi-Tysklands (och A.H.:s) förbud (från 1937) för tyska medborgare att ta emot Nobelpriset och lyfter bl a fram Nobelkommittéledamöterna och högerextremisterna Hans von Euler-Chelpin och Folke Henschen och eftersom det idag är Nobeldagen och eftersom ”festernas fest” Nobelbanketten går av stapeln ikväll så påminner jag gärna om ett urval av de ledamöter i både Nobelkommittén, Nobelstiftelsen och Svenska Akademien som genom åren har varit högerextremister, pro-nazister, fascister, rasideologer och antisemiter (och märkligt nog framstår Stol 6 som den mest ”högerradikala stolen” med Hedin, Selander och Sundman som dess f d innehavare men det är så klart bara en ren slump):
 
 
Nils Ahnlund
Tor Andrae
Sune Bergström
Gunnar Biörck
Fredrik Böök
Ulf von Euler
Hans von Euler-Chelpin
Per Hallström
Sven Hedin
Gunnar Hedrén
Verner von Heidenstam
Bengt Hesselman
Gösta Häggqvist
Alfred Pettersson
Sten Selander
Sigfrid Siwertz
Per Olof Sundman
 
Sedan påminner jag gärna särskilt om Jan Lindsten som valdes in i Nobelkommittén 1979 efter att samma år ha varnat för utlandsadoptionerna av barn (från de gamla kolonierna i Tredje världen) som såg annorlunda ut rent kroppsligen och för det ökande antalet blandäktenskap över de s k rasgränserna och det därigenom ökande antalet s k blandbarn som han menade kunde ge upphov till ”en helt ny genpool” vars konsekvenser (för de s k nordiskt vita majoritetssvenskarna som han indirekt menade bebodde de estetiskt mest perfekta och fulländade vita kropparna på jorden – d v s de vita svenskarna var helt enkelt både vackrast, renast och mest värdefulla av alla homo sapiens-kroppar i världen) skulle bli ”större än vad kärnkraften ens i ett katastrofläge skulle kunna åstadkomma”.
 
Nobelkommittéledamoten Lindsten menade helt enkelt att den tilltagande s k rasblandningen med s k mindervärdiga s k folkslag och s k raser som utlandsadoptionerna och blandrelationerna medförde och innebar och med s k blandbarn som följd på sikt skulle förstöra de vita svenskarnas kroppar och utseenden och samlade genpool och på en nivå som var värre än en kärnkraftsolycka eller kanske t o m ett kärnvapenkrig.