Kategori: ras

Om att söka forskningsmedel

Idag öppnar Riksbankens jubileumsfond sitt ansökningssystem för alla oss som ämnar söka forskningsprojektmedel hos denna forskningsfinansiär nu i vår och eftersom alla ens tidigare ansökningar arkiveras i systemet är det lite nedslående att konstatera hur många forskningsprojekt som en har fått avslag på genom åren och antingen ensam eller tillsammans med andra. Det blir också rätt så tydligt att ända sedan jag disputerade och därigenom kunde börja söka forskningsmedel för 15 år sedan så har jag uppenbarligen varit rätt ”enkelspårig” – d v s det är bara frågor om ras/ism, vithet, svenskhet och minoriteter av olika slag som har gällt för min del.

Litteraturkritikern Yukiko Duke skriver om den nyligen bortgångna bell hooks i dagens SvD

Litteraturkritikern Yukiko Duke skriver idag i SvD om den nyligen bortgångna bell hooks, som gav ut ett 30-tal böcker och ett stort antal andra texter.

Själv har jag under alla år som både aktivist, debattör, student, lärare och forskare läst och inspirerats av hooks många böcker och texter – artikeln ”Eating the Other. Desire and resistance” är t ex en klassiker inom den postkoloniala feministiska forskningen medan boken ”Killing rage. Ending racism” likaså är en klassiker inom ras- och vithetsforskningen och boken ”Teaching to transgress” inom den dekoloniala och kritiska pedagogiska forskningen o s v.

I min bok ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” dyker hooks förståelse för vithet som ”white terror” upp när jag analyserar hur en del icke-vita svenska författare skriver fram den svenska vitheten. Jag tar avstamp i artikeln “Representing whiteness in the black imagination” där hooks, med exempel hämtade från den svarta amerikanska litteraturen såsom Toni Morrisons roman ”Beloved”, menar att den amerikanska vitheten kan framstå som hotfull och våldsam för svarta och icke-vita amerikaner på grund av det kollektiva minnet av slaveriet, segregationen, diskrimineringen och våldet men att vithet som terror samtidigt är något som vita amerikaner har svårt att ta till sig då de inte är särskilt medvetna om hur svarta och icke-vita amerikaner upplever vithet:

“Socialized to believe the fantasy, that whiteness represents goodness and all that is benign and non-threatening, many white people assume this is the way black people conceptualize whiteness. They do not imagine that the way whiteness makes its presence felt in black life, most often as terrorizing imposition, a power that wounds, hurts, tortures, is a reality that disrupts the fantasy of whiteness as representing goodness. Collectively, black people remain rather silent about representations of whiteness in the black imagination. As in the old days of racial segregation where black folks learned to ”wear the mask,” many of us pretend to be comfortable in the face of whiteness only to turn our backs and give expression to intense levels of discomfort. Especially talked about is the representation of whiteness as terrorizing.”

“White terror” i det svenska nutidssammanhanget handlar enligt min analys om de kombinerade uttrycken och effekterna av arvet efter det svenska rastänkandet, det potentiellt fysiska och fr a psykisk-existentiella hotet som emanerar från den svenska extremhögern liksom de aggregerade erfarenheterna av den svenska vardagsrasismen och den svenska rasdiskrimineringen och av att bo och leva i ett hypersegregerat och rasstratifierat samtida Sverige.

https://www.svd.se/hon-frigjorde-feminismen-fran-tunga-teoribyggen

”Hon hade ett alldeles eget sätt att skriva, fjärran alla klämkäcka, propagandistiska slagordstexter och tröglästa, tunga teoribyggen. Hon skrev, som den poet hon var, med ett exakt och sinnligt språk och utgick nästan alltid från sig själv, sina egna minnen och erfarenheter. Det är hennes genomlevda verklighet som ger de teoretiska resonemangen tyngd.

bell hooks föddes 1952 som Gloria Jean Watkins, det fjärde barnet av sex i en arbetarklassfamilj i den amerikanska Södern. Hon växte upp i den lilla, strängt rassegregerade staden Hopkinsville i Kentucky på 1960-talet, då medborgarrättsrörelsen växte sig allt starkare. hooks återkommer ofta till barndomen i sina böcker, till ett hem där hon inte kände sig älskad, och ett samhälle på väg att slitas sönder av rasmotsättningar. Hennes räddning blev litteraturen, som hon upptäckte tidigt. För att få vara ifred med sina böcker gömde hon sig på familjens vind. Det var där hon upptäckte Emily Dickinsons dikter, och fick upp ögonen för poesins kraft.

Efter gymnasiet fick bell hooks ett stipendium till det prestigefyllda Stanforduniversitetet i Kalifornien. Hon trodde att det förment liberala Kalifornien skulle vara en mer tillåtande miljö att befinna sig i, men insåg till sin stora förvåning att hennes omgivning var repressivt tolerant. Som svart kvinna från arbetarklassen accepterades hon bara så länge hon rättade sig efter den vita majoritetens regler. Frustrationen fick henne att som 19-åring börja skriva ”Ain’t I a woman: Black women and feminism”, som hon fick sitt stora genombrott med 1981.

För att hedra sin orädda och stolta gammelmormor tog hon hennes namn som pseudonym. Och för att tona ner författarens betydelse och rikta läsarens uppmärksamhet mot innehållet, valde hon att skriva namnet helt med gemener. Boken gjorde henne i ett slag till en förgrundsgestalt inom feminismen, men istället för att bli aktivist på heltid, fortsatte hooks hela livet att undervisa.

För henne, som kom från lågutbildad, svart arbetarklass, var undervisandet en form av politiskt motstånd. Därför nobbade hon tjänster vid elituniversiteten för att istället bli professor vid Berea College, det första college i södern som accepterade svarta studenter.”

Ny bok om ras och vithet i den svenska skolan

Någon gång under en högskolelärares och forskares yrkesliv förväntas en mer eller mindre författa en lärobok och nu har Catrin Lundström och jag gjort just det tillsammans:

Det handlar om boken ”Den färgblinda skolan. Ras och vithet i svensk utbildning” som Natur & Kultur ger ut någon gång under nästa år och som handlar om västvärldens mest (ras)segregerade och (ras)ojämlika skola sedd utifrån ett ras- och vithetsperspektiv.

Sedan kan en färgblind antirasistisk vän av ordning så klart fråga sig – men vad har ras och vithet egentligen med den svenska skolan att göra? Och förhoppningsvis har vi lyckats besvara den frågan i vår kommande bok.

Om att bli citerad av ”kändisar” inom den anglo-amerikanska kritiska ras- och vithetsforskningen

Det är verkligen inte varje dag som en blir citerad av och refererad till av en ”kändis” inom den engelskspråkiga kritiska ras- och vithetsforskningen som dessutom tillhör UC Berkeley: 

Det handlar för min del om Zeus Leonardo, som är en av de ledande forskarna inom ras- och vithetsforskningen i relation till utbildningsfrågor och tillsammans med Blanca Gamez-Djokic har Leonardo i en artikel om vita kvinnliga lärare i den akademiska tidskriften Teachers College Record (som ges ut av Columbia University) använt sig av Lennart Räterlincks och min artikel ”Race performativity and melancholic whiteness in contemporary Sweden”. I artikeln förekommer Lennart och jag i sällskap med bl a Judith Butler, David Eng, Shinhee Han, Anne Cheng, Michalinos Zembylas, Sara Ahmed och Richard Dyer – d v s vi är i s k ”fint sällskap”.

Den engelsktalande världens kritiska ras- och vithetsforskare, och särskilt ”kändisarna”, brukar annars nästan enbart citera och referera varandra och svenska forskare bryr de sig i stort sett aldrig om vilket inte minst beror på att så få svenska forskare ägnar sig åt kritisk ras- och vithetsforskning och än färre av dem publicerar sig på engelska.

Ny bok om den aktuella och kontroversiella frågan om raslig och etnisk mångfald i den svenska mediebranschen

Nu är Institutets för mediestudier nya bok ”Vitt eller brett. Vilka får ta plats i medier och på redaktioner?” även publicerad gratis som pdf-fil.

Boken är den första i sitt slag som tar ett helhetsgrepp på den både aktuella och kontroversiella frågan om raslig och etnisk mångfald i den fortfarande homogena svenska mediebranschen, d v s på en fråga som det har debatterats intensivt om på senare år.

I boken, som har Lars Truedson och Jonathan Lundqvist som redaktörer, hittas bidrag författade av Peter M. Dahlgren, Rouzbeh Djalaie, Roshanak Fatahian, Paul Frigyes, Karl-Arvid Färm, Heike Graf, Kerstin Gustafsson Figueroa, Jan Inge Jönhill, Malcom Kyeyune, Nicole Kavander, Sakine Madon, Arash Mokhtari, Sayaka Osanami Törngren, Hynek Pallas, Sofia Ulver och mig själv.

I boken framgår det bl a att av den svenska mediebranschens högsta makthavare och toppchefer – VD:ar, styrelseledamöter, ansvariga utgivare o s v – i samtliga stora och större svenska mediekoncerner, mediehus och nyhetsredaktioner (såsom bl a Bonniers, Schibsted, SVT, SR, Stampen/GP, TV4 o s v) är sammanlagt två födda utanför Europa – en är adopterad från Indien och en är invandrad från Australien (och sitter i svenska Discoverys styrelse) – och en född i Sverige med två utrikes födda föräldrar (d v s en är en s k andragenerationere) och det handlar då om en person som har två föräldrar som har invandrat från Centraleuropa.


I mitt bidrag – ”Hur vet vi det vi inte kan mäta? Om svenska medievärldens paradoxala förhållande till mångfald” – kritiserar eller snarare attackerar jag den svenska mediebranschen för att å ena sidan vara den mest antirasistiska sfären i det svenska samhällslivet (i konkurrens med akademin och kulturvärlden) som talar sig varm för mångfald och just antirasism samtidigt som mediebranschen å andra sidan är emot att räkna, mäta, kartlägga och följa upp mångfalden p g a den närmast militanta och fr a utdaterade färgblinda antirasism som råder inom branschen och därmed fortsätter samma annars synnerligen antirasistiska samhällssfär att paradoxalt nog vidmakthålla sin egen homogenitet:


https://mediestudier.se/publikationer/vitt-eller-brett/?fbclid=IwAR0OaR4FTN3bOXNpcxayHJi4-2Z-w0CjCSzGQxaupIJwpTV8qmwOE9U6Ja4


”I framtiden är det antagligen så att debatten om mångfald inom den svenska mediebranschen kommer att fortsätta och troligen också trappas upp mot bakgrund av att andelen invånare med utomeuropeisk bakgrund kan komma att utgöra en tredjedel av samtliga invånare i riket inom bara något decennium.

Särskilt de icke-vita journalister som är verksamma i branschen idag är väl medvetna om den, antagligen mycket extrema underrepresentation av sin demografiska kategori bland landets journalister, och än mer bland mediecheferna, samtidigt som medieföretagen och mediesverige hittills har vägrat att vare sig diversifiera registerdata eller börja ställa frågor om självidentifierad ras, etnicitet, religion och språk i olika medarbetarenkäter i enlighet med jämlikhetsdataprincipen.
Så länge vi fortsätter att sakna data, siffror och statistik om hur det verkligen ser ut vad gäller mångfald med avseende på ras och etnicitet inom den svenska medievärlden så kommer denna sektor att fortsätta att karaktäriseras av dels en fortsatt mycket positiv syn på mångfald, dels en total frånvaro av statistik om mångfald, och dels en fortsatt negativ syn på att mäta mångfald och i förlängningen en fortsatt de facto-underrepresentation av personer med utomeuropeisk bakgrund.”

Om att erhålla ett diplom

Igår erhöll jag ett klassiskt diplom av Per Han, som ligger bakom podden Osvenskheter (https://www.osvenskheter.se), ”för långt och ihärdigt arbete för Sverige och svenskhet då, nu och i framtiden” vilket gjorde mig både rörd och glad. Per (vars mor är från Sydkorea) har liksom jag ursprung i Sydkorea och därför har det tjusiga diplomet försetts med både Sydkoreas och Sveriges flaggor.

Enligt Per har jag bidragit väsentligen till att förändra Sveriges och svenskarnas syn på (internationell) adoption (d v s vad adoption egentligen innebär och hur fenomenet uppstod och vidmakthålls inklusive korruptionen inom adoptionsindustrin) och adopterade (d v s hur det går för de adopterade, hur de kan förstås teoretiskt-politiskt o s v) och på den svenska extremhögern och nazismen (genom att bl a ha grundat Expo och genom att ha kartlagt och publicerat namnen på 10 000-tals och åter 10 000-tals svenska högerextremister och nazister) och jag har också fått upp frågan om rasism mot (öst- och sydost)asiater och rasstereotyper av asiater på agendan i den svenska offentligheten liksom bidragit till att grunda och bygga upp ett specifikt svenskt kritiskt rasforskningsfält och även driva jämlikhetsdatafrågan i relation till bl a svenska muslimer och afrosvenskar.

Tack Per för diplomet och uppskattningen!

För ett år sedan kom Catrin Lundströms och min bok “Vit melankoli. En analys av en nation i kris” ut 

För nästan exakt ett år sedan kom Catrin Lundströms och min bok “Vit melankoli. En analys av en nation i kris” ut och snart behöver den redan nytryckas. Boken toppar fortfarande ett år senare Makadam förlags försäljningslista hos de digitala nätbokhandlarna – den ligger nästan alltid antingen etta, tvåa eller trea och ibland på fjärde plats.

Boken har dessutom hittills omnämnts och citerats i 40-talet medietexter och recenserats i 15-talet tidningar och tidskrifter plus av och i SVT (Kulturnyheterna) och ytterligare (ännu ej publicerade) anmälningar väntar.

Därtill har boken redan blivit kurslitteratur vid flera högskolekurser (och bl a i kurser som handlar om vithet och om kriser) och Catrin och jag har tillsammans hunnit presentera boken i ett flertal olika sammanhang – senast idag exempelvis presenterade vi boken och dess innehåll för Folkhälsomyndigheten.

Det ska då sägas att ”normalt” säljer akademiska böcker sällan så här bra och än mindre uppmärksammas de så här mycket i media och i offentligheten och fr a inte publikationer som handlar om ras och vithet.

Idag fyller genetikprofessorn Marianne Rasmuson 100 år – den sista svenska genetikern av rang som i decennier öppet har talat om genetiska skillnader vad gäller både raser och kön

Idag fyller genetikprofessorn Marianne Rasmuson 100 år och hon står med anledning av sin 100-årsdag bakom dagens understreckare i SvD (såsom hon f ö gjorde också när hon fyllde 95 år). 

Rasmuson föddes i det dåvarande Japanska imperiets metropol Tokyo där hennes far statsvetaren Rütger Essén då var stationerad som svensk chargé d’affaires. Essén kom sedan att bli högerradikala och pro-nazityska Sveriges nationella förbunds (SNF) mångåriga partiledare och Marianne växte upp inom faderns ”överklassnazistiska” SNF-miljö och hennes eget privatliv kom också att präglas av partiet: I maj 1945 publicerade exempelvis SNF:s dåvarande dagstidning Dagsposten hennes och hennes blivande make Bertil Rasmuson (som även han slutade som genetikprofessor och vars far också tillhörde samma pro-nazityska miljö som Mariannes far var en del av) lysningsannons.

I dagens understreckare tar Rasmuson avstånd från 1900-talets rastänkande genom att kort skriva följande: 

”Humangenetiken är av gammalt datum. En mörk sida av den är eugenik och rasläror som missbrukar idéer om ärftlighet genom att åberopa den som skäl för nedvärdering och förföljelser av individer och etniska grupper.” 

Samtidigt döljer hon idag i SvD det faktum att hon själv är Sveriges antagligen sista genetiker av rang som i decennier öppet har talat om genetiska skillnader vad gäller både raser och kön (och jag skriver då av rang då jag här utesluter en genetiker vid Södertörns högskola, som åtminstone tidigare kunde skriva ganska så nedsättande åsikter om högskolans studenter med utomeuropeisk bakgrund i ett digitalt diskussionsforum).

På 70-talet hävdade Rasmuson bl a att ”rasuppdelningen har en biologisk grund” i tidskriften Forskning & Framsteg och på 80-talet publicerade hon artiklar i både högerextrema SNF:s Fria Ord och i den högerextrema tidskriften Operation Sverige (varifrån citatet nedan är hämtat) där hon menade att den svenska jämställdhetspolitiken inte tog hänsyn till genetiken:

”Många vill förklara svårigheterna att förändra samhället mot större jämställdhet som följden av tradition och fördomar eller rent av aktivt motstånd mot jämställdhet från de privilegierades sida. Men fakta talar för att orsaken i första hand är skillnaden i fråga om förutsättningar av betydelse för yrkesval och samhällsroller, förutsättningar som till stor del är genetiskt-biologiskt betingade.”

År 1995 bjöd Svenska Dagbladet in Rasmuson för att hon skulle reda ut förhållandet mellan rasism och biologi för Svenskans läsare med anledning av att det under 90-talet pågick en nymornad debatt i Sverige om rasism (p g a att hela 90-talet präglades av en rasideologisk våldsvåg utan dess like, en nazistisk skinheadsubkultur och ett långsamt växande SD). 

Rasmuson tilldelades en helsida i SvD där hon fick lägga ut texten och hon menade bl a att rasismen är inskriven i generna och implicit att framgångsrika västerlänningar bör slå vakt om sin arvsmassa (och inte s k rasblanda sig) genom att hänvisa till Richard Herrnsteins och Charles Murrays ökända bok ”The bell curve” som driver tesen att vita är framgångsrika i USA p g a sina goda gener medan svarta misslyckas och är marginaliserade p g a sina dåliga gener.

Idag på Rasmusons 100-årsdag har SvD m a o återigen öppnat sina spalter för Rasmuson.

Om British Journal of Social Psychologys temanummer om ras och rasism 

Nu har British Journal of Social Psychologys temanummer om ras och rasism publicerats (i förväg). Numret innehåller följande artiklar varav Peter Wikström och jag ligger bakom den artikel som handlar om Sverige och om den svenska debatten om jämlikhetsdata och närmare bestämt om det svenska färgblinda antirasistiska fördömandet av jämlikhetsdata som varande en påstått rasistisk idé:

Shrikant, N., & Sambaraju, R. (2021) ”‘A police officer shot a Black man’: Racial Categorization, Racism, and Mundane Culpability in News Reports of Police Shootings of Black People in the United States of America”

West, K., Greenland, K.,& Laar, C. (2021). “Implicit racism, colour-blindness, and narrow definitions of discrimination: Why some White people prefer ‘All Lives Matter’ to ‘Black Lives Matter’”

Wikström, P., & Hübinette, T. (2021). ”Constructing equality data as immoral race politics: A case study of liberal, colourblind, and antiracialist opposition to equality data in Sweden”

Xie, Y., Kirkwood, S., Laurier, E., & Widdicombe, S. (2021). “Racism and misrecognition”

Går det att ge ut 11 böcker om ras och rasism inom fem års tid? Om att vara den person i landet som har publicerat flest böcker, och antingen ensam eller tillsammans med andra, som specifikt och explicit handlar om ras och rasism i ett svenskt sammanhang

Går det att skriva och ge ut 11 böcker om ras och rasism (liksom i två fall om internationell adoption och utlandsadopterade, som för mig också handlar om ras och rasism) inom fem års tid och antingen ensam eller tillsammans med andra?


Ja som det verkar så går det faktiskt att göra det även om det ännu inte är helt klart om de totalt fyra bokmanus som jag arbetar med just nu, och antingen ensam eller tillsammans med andra, kommer att kunna ges ut under nästa år (d v s under 2022) eller ej.


Sammantaget innebär detta att jag idag råkar ha blivit och vara den person i landet (och någonsin hittills inom den svensktalande gemenskapen men kanske inte för alltid), och både inom och utom akademin, som har publicerat flest boktitlar, och antingen ensam eller tillsammans med andra, som specifikt och explicit handlar om ras och rasism i ett svenskt sammanhang. Därtill har jag f ö givit ut flest böcker om adoption bredvid Madeleine Kats.


Dessa titlar har jag då åstadkommit på halvtid medan jag samtidigt har undervisat på halvtid i ett flertal olika ämnen och därtill samtidigt föreläst och varit engagerad i en mängd olika sammanhang även utanför högskolevärlden, varit synnerligen aktiv i den svenska offentligheten, i mediesammanhang och i den politiska debatten samt även författat och publicerat åtskilliga andra texter utöver dessa bokpublikationer i form av rapporter, artiklar i akademiska tidskrifter och antologier samt olika texter i dagspress och magasin.


Dessa fem år, eller åtminstone fyra av de fem åren, motsvarar f ö de år som jag hade kunnat vara anställd vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR) vid Uppsala universitet men tyvärr blev det som bekant aldrig så men i så fall hade jag ju dessutom fått forska på heltid (d v s på 100%) och inte bara på halvtid (d v s på 50%) och därtill också sluppit att pendla och resa fram och tillbaka mellan Stockholm och Karlstad (vilket har kostat enormt mycket arbetstid liksom för den delen enormt mycket pengar).


Det går m a o att forska och publicera om ras och rasism även i ett vakuum som marginaliserad, isolerad och stigmatiserad (d v s utan att vara en del av den antirasistiska forskarvärlden, som jag inte längre får vara en del av, då jag är utslängd och stämplad som en förrädare som har svikit kampen med stort K och huggit kamraterna med stort K i ryggen i form av de antirasistiska forskarna), från provinserna (d v s från Karlstads universitet, där jag arbetar) och från ”Orten” (d v s från Flemingsberg, där jag bor). Det är m a o inte nödvändigt att vara en forskare med hög status som ständigt är i centrum eller för den delen vara akademikerbarn, ha en hög lön, arbeta vid ett prestigeuniversitet och bo på en bra adress även om sådant naturligtvis underlättar betydligt för att inte säga avgör det mesta inom den svenska högskole- och forskarvärlden.


Sedan kan det väl tyckas aningen enkelspårigt att ägna sig åt samma område år efter år och just ha fokus på frågor om ras och rasism i relation till Sverige, svenskarna och svenskheten men för min del har det helt enkelt handlat om att lägga grunden till och skapa ett eget svensk kritiskt ras- och vithetsforskningsfält, som inte riktigt har funnits tidigare.


Förra veckan publicerades slutligen också en totalöversikt över samtliga 523 studier om ras och rasism som publicerades mellan mellan januari 2016 och maj 2021 och som gav vid handen att av totalt 15 böcker som har kommit ut under denna tidsperiod så har jag stått bakom fyra av dem varav tre som ensamförfattare och en tillsammans med Catrin Lundström (även bl a Mattias Gardell, Stefan Jonsson och Benjamin Teitelbaum har givit ut böcker under samma tidsperiod).

forskare som studerar ras och rasism i Sverige efter antalet publikationer mellan januari 2016 och maj 2021 (här nedan listas enbart de personer som har fler än fyra publikationer – och efter bokstavsordning sorterat på efternamn):

Magnus Dahlstedt: 12

Tobias Hübinette: 12

Diana Mulinari: 11

Alireza Behtoui: 8

Mattias Gardell: 6 

Rickard Jonsson: 6

René León Rosales: 6

Anders Neergaard: 6

Sayaka Osanami Törngren: 6

Carl-Ulrik Schierup: 5

May-Britt Öhman: 5

Emma Arneback: 4

Leila Brännström: 4

Martin Ericsson: 4

Erik Hansson: 4

Jan Jämte: 4

Catrin Lundström: 4

Markus Lundström: 4 

Paula Mulinari: 4

Ov Cristian Norocel: 4

Fanny Pérez Aronsson: 4