Kategori: ras

Om genetikerna och adoptionsfrågan

I förrgår intervjuades jag av SVT:s kulturredaktion och i SVT Kulturnyheterna och i samband med intervjun visades en del gamla SVT-klipp från 1960-talet.


Bland annat förekom denna person på (rörlig) bild i reportaget:


Detta är då Sveriges siste professor i rasbiologi Jan Arvid Böök som tillika var Statens instituts för rasbiologi siste chef fram till dess att institutet inkorporerades i Uppsala universitet som Institutionen för medicinsk genetik 1959. Därefter fortsatte Böök att vara professor där fram tills pensionen 1980 och han levde f ö ända fram tills 1995 och var fram till sin död bosatt i Uppsala.


Böök var en av dem som var skeptiskt inställd till att svenskarna skulle få adoptera icke-vita barn på 1960-talet och jag skriver en hel del om honom i min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt”.
År 1961 skrev Böök i ett expertutlåtande att ”tillräckliga vetenskapliga undersökningar föreligger däremot icke för att adoption skall kunna tillåtas i större omfattning, framför allt när det gäller barn tillhörande från adoptivföräldrarna starkt skilda rasgrupper”.


Detta uttalande sparkade sedan igång hela 1960-talets adoptionsdebatt. Dåtidens myndigheter hade vänt sig till Sveriges siste professor i rasbiologi för att be om råd i adoptionsfrågan då adoptionsfrågan helt enkelt betraktades som en rasfråga i Sverige på 60-talet.


År 1962 sade Böök sedan följande i en intervju mot bakgrund av att Sverige var ett av västvärldens vitaste och mest homogena länder på 60-talet:


”Så länge man inte vet, hur dessa främmande barn kommer att anpassa sig till vår miljö, bör man vara försiktig. Det vore orätt att taga hit dessa barn, om de blir utsatta för diverse trakasserier bland lekkamrater, i skolan etc. Detta kunde bli till stort men för deras mentala utveckling. Denna risk, menar jag, blir större ju mer dessa barn till utseendet avviker från svenska barn.”


År 1967 framträdde sedan Böök i SVT och förklarade att de adopterade skulle komma att spridas ut i hela landet och bo tillsammans med och hemma hos majoritetssvenskarna och därmed bli som majoritetssvenskarna till skillnad från invandrarna och deras barn och efterkommande.


Framför allt sade Böök att de adopterade som vuxna skulle komma att reproducera sig med majoritetssvenskarna till skillnad från invandrarna och deras barn och efterkommande och därmed (ras)blanda upp majoritetssvenskarna och få blandbarn eller mixade barn.


För dåtidens tv-tittare försökte Böök pedagogiskt visualisera hur de icke-vita adoptivbarnen skulle komma att spridas ut i hela riket till skillnad från invandrarna som tenderade att både invandra som familjer och bilda familjer tillsammans och bo ihop i samma stadsdelar och få barn med varandra inom invandrargruppen ifråga:


”Jan Arvid Böök: Vid vuxeninvandring så blir det ofta en gruppbildning just på grund av kultur- och traditionslikheter. Och det innebär att barnen här lättare skaffar sig en partner inom den egna gruppen än med individer utanför. När det sen gäller adoptivbarn så kommer ju dom att spridas ut över ett väldigt stort område och det kommer att vara stor spridning på dom. Jag har försökt att illustrera det på det här sättet. Dom här adoptivbarnen, dom får en uppfostran i svenska hem och därmed en svensk kulturtradition som gör att dom lättare skaffar sig partner ifrån det rent svenska samhället. Och det skulle alltså leda till en snabbare inblandning av dessa nya arvsanlag än när vi har vuxeninvandring.

SVT: Och finns det några risker för en ärftlighetsforskare?

Jan Arvid Böök: Risker är väldigt svårt att uttala sig om därför att det är ett utomordentligt svårbedömbart område och det enda jag kan säga är att om vi tar exemplet från växter och djur så är chanserna att man vid sådana här blandningar får bättre resultat något större än att man ska få sämre resultat.”


Bööks poäng var dels att adoptivbarnen till skillnad från invandrarna och deras barn skulle bli som majoritetssvenskarna till sättet/kulturen till 100% men också att just därför så skulle de attraheras av majoritetssvenskarna som sexuella partners som vuxna och gifta sig med majoritetssvenskarna och få blandade eller mixade barn med desamma till skillnad från invandrarna och deras barn.


Just de svenska genetikerna skulle sedan fortsätta att varna för s k rasblandning ända fram tills 1980-talet mot bakgrund av att de infödda majoritetssvenskarna hade uppfattats vara både vitast (svenskarna ansågs helt enkelt se vackrast ut av alla vita folk på jorden) och (genetiskt-rasligt) renast av alla vita folk i världen under större delen av 1900-talet och den genetisk-rasliga homogeniteten var något som flera svenska genetiker ville bevara till varje pris och inför framtiden såsom just Böök.


År 1979 sade exempelvis professorn i genetik vid Karolinska institutet Jan Lindsten, som också varledamot i Kungl. Vetenskapsakademin och i Karolinska institutets Nobelkommitté, följande vad gäller de icke-vita adopterades påverkan på den infödda majoritetssvenska genetiska arvsmassan/genpoolen:


”… vi har tiotusentals adoptivbarn, varav m barnen av nån otrolig anledning skulle återsändas, så kommer svenskar och svenskor att i oerhört mycket högre grad än i dag gifta sig med kvinnor och män från… Korea etc. Detta är ur genetisk synpunkt en fascinerande tanke,… Det kommer i framtiden ge en helt ny ”genpool” att plocka arvsmasseförändringar ur. Förändringarna blir med all säkerhet större än vad kärnkraften ens i ett katastrofläge skulle kunna åstadkomma!”


Även på 1980-talet kunde enstaka läkare uttala sig negativt om den s k rasblandningen som de adopterade ansågs stå bakom och en av dem var den moderate riksdagsledamoten och kungens livmedikus (d v s kungens privata läkare) Gunnar Biörck som varnade det s k svenska folket att ”skaffa barn via adoption från u-länder”.

Intervjuades imorse i SVT:s Morgonstudions nyheter liksom ikväll i SVT Kulturnyheterna om min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt”

20-talets början verkar av någon anledning gå i 2-talets tecken för min del: 

Igår var Julia Dang och jag med i SVT:s Morgonstudion och talade om rasism mot asiater i Sverige och idag är jag med i SVT:s Morgonstudions nyheter liksom i SVT Kulturnyheterna (ikväll på SVT1 kl. 18.15) och talar om min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt”, som både handlar om varför Sverige blev världens mest (internationellt) adopterande land liksom världens mest (färgblinda) antirasistiska land.

Detta var då helt oplanerat liksom att jag nästa månad ger ut ännu en bok – ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946-1977”, som behandlar hela den svenska rapporteringen och debatten om ras och rasism i ett enbart svenskt sammanhang under 1940-, 50-, 60- och 70-talen. Likaså var det oplanerat att jag i början av mars i år publicerade en ”streckare”, d v s en kulturessä på SvD:s Under strecket-sida, och kort därefter en DN Debatt-artikel, d v s en debattartikel på DN:s debattsida.

Det var f ö också oplanerat att jag skulle komma ut med fyra böcker inom ett halvår – i höstas publicerades nämligen även Catrin Lundströms och min bok ”Vit melankoli. En analys av en nation i kris” liksom Jenny H Wills, Indigo Willings och min bok “Adoption and multiculturalism. Europe, the Americas, and the Pacific”.

https://www.svt.se/kultur/bok/sa-blev-sverige-varldsledande-i-utlandsadoptioner

”– Det normala i nästan alla västländer är att privata aktörer sköter adoptionsförmedlingen. Men i Sverige var det staten som gjorde det. Det tror jag är den stora förklaringen till att Sverige blev världsledande i utlandsadoptioner. Hela samhällsbygget kom att engagera sig i frågan, som ett resultat av 1960-talets adoptionsdebatt, säger Tobias Hubinette. 

Under hela 60-talet debatterades frågan om utlandsadoptioner i Sverige. Skulle barn från andra raser – som det hette då – kunna anpassa sig till det homogena folkhemmet? Och hur skulle dessa barn bemötas av sina svenska kamrater? 

I Adopterad – en bok om Sveriges sista rasdebatt, undersöker Tobias Hübinette hur diskussionen gick. Och han menar att det till slut var de antirasistiska argumenten som vann.  

– Eftersom Sverige var så homogent på 60-talet så tänkte man sig lite naivt att om man tar in en stor mängd barn som inte ser ut som svenska folket i stort, så skulle svenskarna vänja sig vid att det finns människor som inte ser ut som Svensson. Det skulle på sikt utrota rasismen, säger Tobias Hübinette.  

– På lång sikt, och sett i backspegeln, så är det här ett projekt som inte har med de adopterade själva eller adoptivföräldrarna att göra. Det här blir något mycket större än så. Det blir någon slags social ingenjörskonst på en ideologisk nivå som jag kan tycka är lite obehaglig, säger Tobias Hübinette.”  

Om att toppa bokförsäljningslistor

I veckan fortsatte Catrin Lundströms och min bok ”Vit melankoli. En analys av en nation i kris” att toppa försäljningslistan hos Sveriges två största nätbokhandlare vad gäller Makadam förlags totala utgivning som finns till försäljning just nu trots att boken kom ut för snart ett halvår sedan.

Samtidigt klättrade min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” upp till förstaplatsen på samma försäljningslistor vad gäller Verbals förlags hela utgivning som för närvarande finns till salu.

Och märkligt nog låg Andréaz Wasniowskis och min bok ”Studier om rasism. Tvärvetenskapliga perspektiv på ras, vithet och diskriminering” trea under veckan vad gäller Arx förlags utgivning trots att den kom ut 2018 och därtill hamnade min bok ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” femma på samma förlags försäljningslista, som gavs ut 2019.

Och som om inte det var nog så är Helena Hörnfeldts, Fataneh Farahanis, René León Rosales och min bok ”Om ras och vithet i det samtida Sverige” fortfarande den mest sålda boken som Mångkulturellt centrum har gett ut hittills och Carina Tigervalls och min bok ”Adoption med förhinder. Samtal med adopterade och adoptivföräldrar om vardagsrasism och etnisk identitet” ligger fyra på samma försäljningslista trots att båda dessa böcker gavs ut 2012 respektive 2008.

Att många svensktalande köper böcker om ras och rasism just nu är å andra sidan kanske inte så konstigt efter 2020 års BLM-rörelse.

I april i år slutligen kommer jag ut med den första boken någonsin som enbart handlar om frågor om ras och rasism i ett svenskt sammanhang under efterkrigstiden (se http://www.carlssonbokforlag.se/produkt/svensk-rasism-under-efterkrigstiden – d v s inte om hur Sverige och svenskarna såg på t ex rassegregationen i amerikanska Södern, Frankrikes krig i Algeriet, USA:s krig i Vietnam, Portugisiska eller Brittiska imperiet eller apartheidregimen i Sydafrika för sådana böcker finns det då redan men av någon anledning har inga svenska forskare hittills intresserat för de specifikt svenska ras/rasismfrågorna efter kriget) – ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946-1977” på Carlssons förlag och det ska bli intressant att se om denna min kommande bok kommer att lyckas toppa försäljningslistorna även vad gäller det förlagets totala utgivning.

Nu är boken ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” ute som handlar om varför Sverige och svenskarna kom att bli världens och historiens mest adopterande land och folk samt utveckla en unik attityd till ras och en unik relation till icke-vita människor i samband med 1960-talets adoptionsdebatt

Nu är boken ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” ute som handlar om varför Sverige och svenskarna kom att bli världens och historiens mest adopterande land och folk samt utveckla en unik attityd till ras och en unik relation till icke-vita människor i samband med 1960-talets adoptionsdebatt: Så kom till slut dagen när min bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” ges ut – d v s idag – på Verbal förlag och fr o m idag kan boken också beställas via bl a nätbokhandlarna Bokus och Adlibris samt genom Akademibokhandeln.

Fram tills dags dato har Catrin Lundströms och min gemensamma bok ”Vit melankoli. En diagnos av en nation i kris” legat etta på både Bokus och Adlibris försäljningslistor och både bland mina egna böcker och bland bokförlaget Makadams böcker så det ska nu bli intressant att se om min nya bok kommer att ”konkurrera” ut ”Vit melankoli” eller ej framöver liksom hur den kommer att stå sig i relation till Verbal förlags andra böcker. 

Boken kunde heller inte komma lägligare än nu när Sverige och svenskarna som världens och historiens mest adopterande land och folk debatteras och när t o m ett slags bokslut över och en uppgörelse med den internationella adoptionens historia sakta men säkert håller på att ta form genom den kommande statliga utredningen om korruptionen inom den svenska utlandsadoptionsverksamheten från 1960-talet och framåt. 

Boken handlar konkret om 1960-talets svenska adoptionsdebatt, som också var den sista svenska rasdebatten i den meningen att debatten explicit också handlade om förhållandet mellan ras och svenskhet. 1960-talets adoptionsdebatt grundlade och utvecklade dessutom också den svenska färgblinda antirasismen, som idag är hegemonisk. Vidare tar boken också upp 1970-talets debatt om icke-vita adopterade utsattes för rasism eller ej mot bakgrund av att de utlandsadopterade utgjorde kring en tredjedel av samtliga utomeuropeiska invandrare i Sverige så sent som år 1980. 

Därmed har boken också bäring på vår tids diskussioner om ras, vithet och svenskhet och då det sista kapitlet dessutom behandlar den svenska s k nationella rörelsens syn på de icke-vita adopterade och inte minst SD:s syn på internationell adoption och utlandsadopterade så har den slutligen också något att säga om dagens SD och om vår tids svenska extremhöger. 

Jag har vetat om 1960-talets adoptionsdebatt ända sedan 1990-talet när jag (så här i efterhand ironiskt nog) delvis skrev om densamma i Adoptionscentrums tidskrift Att Adoptera och sedan dess har jag gått och väntat på att någon forskare skulle ta sig an densamma. Eftersom ingen forskare tog upp handsken, även om både Cecilia Lindgren och Carolina Jonsson Malm berörde debatten i sina respektive avhandlingar och det också delvis var Hanna Markusson Winkvists postdoktorala projekt, så såg jag mig tvungen att till slut själv göra det för två år sedan. 

Jag föresatte mig för två år sedan när jag inledde arbetet med boken att (min vana brukligt) hitta precis allt som går att hitta från och om 1960-talets adoptionsdebatt och enligt min dator så innehåller mappen med det empiriska underlaget till boken idag sammanlagt 2148 objekt varav flertalet är Word- och PDF-filer bestående av 1960-talstexter av olika slag som behandlar den internationella adoptionsfrågan. 

Jag lyssnade också igenom en mängd radioprogram och tittade mig igenom ett stort antal tv-program och filmer samt läste ett relativt stort antal faktaböcker, utredningar, rapporter, romaner, dikter och pjäser vilka härrör från 1960- och 70-talen och även 1980-talet och vilka alla handlar om internationell adoption och utlandsadopterade på något sätt. 

Så utan att låta förmäten så tror jag mig nu faktiskt ha ”skaplig koll på läget” som det heter vad gäller varför Sverige kom att bli världens största adoptionsland liksom världens mest antirasistiska statsbildning samt varför Sverige härbärgerar världens enda högerradikala parti som omfamnar de icke-vita adopterade och inkluderar dem i svenskheten och sist men inte minst vad Sveriges 60 000 utlandsadopterade faktiskt har ”gjort” och inneburit för att både utveckla och upprätthålla dagens svenskhet inklusive både dess gränser och öppningar. 

Jag väljer här att avslutningsvis citera mig själv mot bakgrund av att väldigt få av dagens svenskar nog vet att de utlandsadopterade en gång var Sveriges första och största koherenta icke-vita minoritetsgrupp som ”invandrade” till Sverige för att bo här permanent till skillnad från de icke-vita vuxeninvandrarna och därtill t o m hemma hos de vita majoritetssvenskarna. Detta var då omvänt 1960- och 70-talens svenskar mycket väl medvetna om. 

”Med avstamp i 1960-talets adoptionsdebatt… har jag undersökt hur den internationella adoptionen och de utlandsadopterade sedan dess har kommit att spela en avgörande roll för utvecklingen av den svenska synen på relationen mellan ras och svenskhet. Jag har valt att lyfta fram hur just frågor om adoption och adopterade relaterar till den svenska synen på ras liksom till de svenska rasrelationerna och i förlängningen till svenskheten som sådan och till frågan om vem som räknas som svensk. 

Därmed har jag också valt att skriva in de adopterade – en grupp som annars sällan eller aldrig kopplas samman med frågor om invandrare och minoriteter – i den allmänna diskussionen om svenskhet sådan den har framträtt och tagit sig uttryck från 1960-talet och fram till idag. 

Det faktum att adoption och adopterade numera sällan omnämns och förekommer i den samtida och pågående debatten om migration, integration, mångfald och rasism innebär också att min bok även kan ses som ett försök att inför framtiden förhindra att de utlandsadopterade glöms bort, inte minst med tanke på att antalet internationella adoptioner har minskat dramatiskt på senare år. Jag hoppas därför avslutningsvis att boken kommer att kunna tjäna som ett korrektiv mot historiens glömska och fylla ett både dokumenterande och folkbildande syfte genom att påminna om vilken avgörande betydelse de icke-vita utlandsadopterade har haft för uppkomsten och framväxten av det svenska förhållningssättet till ras, de svenska rasrelationerna, den svenska antirasismen och den samtida svenskheten som sådan.”

Är ett genombrott faktiskt på gång för jämlikhetsdatafrågan utöver det genombrott som nu sker i både adoptionsfrågan och i frågan om rasism mot asiater liksom möjligen vad gäller svensk kritisk rasforskning?

I Sverige brukar det heta att det kan ta mycket långt tid att få till en förändring i en viss fråga och den som är tidigast ute i en viss fråga blir oftast motarbetad och ibland t o m ”nedsablad” och ofta hårt marginaliserad och stigmatiserad men när förändringen väl sker så går det ibland fort just i Sverige och detta sägs då handla om den historiska svenska konsensus – och homogenitetskulturen.

I alla fall vad gäller ”mina” frågor som jag har ägnat mig åt i åratal och ibland t o m sedan 90-talet har 2020-talet sannerligen gått i genombrottets tecken.

För det första verkar det som att ett genombrott håller på att inträffa vad gäller frågan om jämlikhetsdata och statistik om minoriteter. I början av året fick jag fackförbundet DIK att börja praktisera jämlikhetsdata, just nu bearbetar jag myndigheten Sida att göra detsamma och igår på Internationella kvinnodagen gick Allbrights Amanda Lundeteg ut i media och deklarerade att Allbright nu ska försöka få det svenska näringslivet och industrin att också göra det. 

När Märta Stenevi tillträdde som nytt språkrör för MP i början av året deklarerade även hon att hon är för jämlikhetsdata vilket jag tolkar som att MP numera är det officiellt och inte bara den miljöpartistiska riksdagsledamoten Leila Ali Elmi, som länge stod ensam i partiet vad gäller att förespråka jämlikhetsdata. Jag intervjuades f ö också av Bulletins Ivar Arpi i början av året, som även han uttalade sig rätt så positivt om jämlikhetsdata.

Vidare antog Umeå kommun nyligen ett beslut som säger att kommunen ska börja pröva jämlikhetsdata efter att Västerbottens-Kuriren rapporterade om att endast 2% av de 500 kommunala cheferna i Norrlands största kommun har någon form av utomnordisk bakgrund. Tidigare har jag lyckats få både Malmö och Stockholms kommuner att börja arbeta med jämlikhetsdata liksom Botkyrka kommun och jag har vid flera tillfällen försökt att bearbeta Göteborg att även göra det och nu sällar sig Umeå därmed till denna skara av svenska kommuner.

Vad gäller adoptionsfrågan så har den som bekant exploderat på sistone och frågan om illegala och korrupta utlandsadoptioner liksom ett postkolonialt feministiskt perspektiv på internationell adoption har jag då drivit sedan 90-talet liksom frågan om de utlandsadopterades utsatta situation i Sverige och i västvärlden i övrigt.

Under pandemin har också frågan om rasism mot (nordost/sydost)asiater (tyvärr) aktualiserats mer än någonsin tidigare i både Sverige och i Väst i allmänhet och för första gången i svensk historia har ett flertal svenska asiater trätt fram i media och i offentligheten och vittnat om rasism mot asiater. 

Den 4 mars förra veckan anordnades vidare det största arrangemanget hittills i Sverige om rasism mot asiater – ett digitalt arrangemang på Clubhouse som samlade hela 350 deltagare varav ett stort antal var just svenska asiater. Även denna fråga har jag då både forskat om och varit engagerad i sedan 90-talet och under många år som rätt så ensam att göra det och det som gläder mig är fr a att en ung generation av både asiatiska s k ”andrageneration:are”, blandade eller mixade asiater och adopterade asiater numera är aktiva i frågan.

På senare år har jag också märkt av en helt annan attityd till mina kunskaper om den svenska extremhögern. När jag 2002 gav ut boken ”Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympatisörer 1931–45” som listade 30 000 svenskar som en gång hade varit medlemmar i en högerextrem organisation hette det från historiker- och forskarhåll liksom från medie- och journalisthåll att jag var oseriös och bara ville skvallra om och hänga ut några av landets bästa hjärnor och finaste familjer men på sistone har allt fler begagnat sig av min hjälp och mina kunskaper om den svenska extremhöger, som jag med mycket stor säkerhet kan säga att de aldrig hade nedlåtit sig att kontakta mig 2002.

Slutligen har den svenska forskningen om ras i ett specifikt svenskt sammanhang som inte enbart handlar om extremhögern eller om rasism i USA, Frankrike eller Storbritannien verkligen kommit igång på allvar nu och på ett sätt som åtminstone jag vågar påstå inte har inträffat tidigare. 

Svenska forskare skydde under åratal allt som hade med ras att göra som pesten men den tiden när utländska forskare som forskade om ras i ett specifikt svenskt sammanhang nästan var fler än antalet svenska forskare som gjorde det och när utländska forskare bara fick träff på ett 15-tal tidskriftsartiklar på engelska i engelskspråkiga akademiska tidskrifter när de sökte efter artiklar som handlade om ras i ett specifikt svenskt sammanhang är förhoppningsvis nu äntligen förbi. 

När jag grundade och drev Sveriges första nationella forskarnätverk för svenska kritiska ras- och vithetsstudier på 2010-talet och inom nätverket gav ut tre antologier med akademiska texter om ras i ett specifikt svenskt sammanhang var den övervägande delen av medlemmarna antingen Master-studenter, doktorander eller nydisputerade juniorforskare men just nu känns det som att det verkligen börjar hända saker vad gäller svensk forskning om ras i ett specifikt svenskt sammanhang även om motståndet mot rasbegreppet fortfarande är tämligen kompakt inom den svenska högskole- och forskarvärlden. I höstas gav också Centrum för genusforsknings vid Karlstads universitet Sveriges första högskolekurs i kritisk rasteori.


Slutligen fortsätter Catrin Lundströms och min bok ”Vit melankoli. En analys av en nation i kris” som kom ut i höstas att sälja bra och den ligger fortfarande etta, två eller trea på försäljningslistorna på Bokus och Adlibris vad gäller Makadams 320-talet utgivna böcker som finns till försäljning där.

Så kanske är det ändå så att trägen vinner, som det heter, och även mot den svenska konsensus – och homogenitetskulturen även om det ibland kan ta flera decennier att få till ett genombrott och en förändring.

Recension av min bok ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” i senaste Samlaren

Litteraturvetaren Therese Svensson recenserar min bok ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” (2019) i senaste numret/årgången av den litteraturvetenskapliga års(tid)skriften Samlaren och själv finner jag Thereses långa recension (OBS: detta är då bara ett utdrag) rättvisande.

Att som icke-litteraturvetare ta sig an den icke-vita svenskspråkiga (fiktions)litteraturen var sannerligen en utmaning som jag nog inte riktigt lyckades ro i land med till fullo och likaså var det en minst lika stor utmaning att genomföra ett så stort ras- och vithetskritiskt forskningsprojekt som det jag just genomförde med den närmast megalomaniska för att inte säga vansinniga ambitionen att under två års tid på halvtid (d v s på 50%) försöka hitta, läsa, tematisera, kategorisera och analysera varenda bokpublikation som en icke-vit svensk författare har utkommit med mellan 1969-2018 och därtill försöka redogöra för hur de svenska rasformationerna, rasstrukturerna, rashierarkierna och rasrelationerna har utvecklat sig och tagit sig uttryck under denna långa och omfattande tidsperiod:

”I takt med att en allt större andel fiktionslitteratur på den svenska bokmarknaden är författad av människor med någon form av personlig erfarenhet av utomeuropeisk migration till Sverige ökar behovet av en litteraturvetenskaplig praktik som kan ta sig an denna litteratur på professionella sätt. Att detta behov överhuvudtaget uppkommer kan härledas till det faktum att de svenskspråkiga litterära rummen så länge har präglats av det som sedan ungefär tio år tillbaka allt oftare benämns som vithet på svenska.”

(…)

”Den forskare som förmodligen framför allt förknippas med den svenskspråkiga ras- och vithetsforskningen är emellertid koreanologen Tobias Hübinette, som efter att ha redigerat ett par forskningsantologier nu utkommit med sin första monografi på ämnet ras och vithet i en svenskspråkig kontext.”

(…)

””Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” (2019) har som syfte att undersöka ”hur ras skrivs fram, förstås, görs, levs, känns och erfars i relation till Sverige, svenskhet och svenskar” genom ”ett antal tematiska studier och motivstudier” av den svenskspråkiga litteratur som ”härrör från icke-vita författare”.”

(…)

”Den begreppsliga aspekten hänger i Hübinettes forskning samman med den befolkningsmässiga genom hans problematisering av vad han benämner ”tabuiseringen av glosan ras”, vilken i Sverige antas ha tagit för västvärlden unika proportioner i takt med att landets befolkning förändrades. Problemet ligger – antar jag som läsare – i att erfarenheter av fenomenet ras inte kan artikuleras på adekvata sätt då svenskan saknar accepterade ord för denna verklighet. 

Genom att införa en flora av begrepp hämtade från i huvudsak den usaitiska (ett mer precist adjektiv knutet till USA än det vedertagna ”amerikansk”, som är knutet till flera länder på två kontinenter) forskningen hoppas Hübinette att ”normalisera och utveckla den svenska ras- och vithetsforskningen”. I sitt arbete med att realisera detta syfte närmar han sig ”den icke- vita svenska litteraturen”, vilken i Hübinettes mening består av runt 510 publikationer som sedan 1969 ”har författats av icke-vita utifrån definitionen att ha någon form av bakgrund i Afrika, Asien, Mellanöstern, Latinamerika, Karibien eller sydöstra Europa”.”

(…)

”Som framkommer av bokens utgångspunkter kretsar Hübinettes undersökning kring fenomenet ras, en slags samhällelig brännpunkt där språkliga strukturer möter demografiska. Märkligt nog kan jag inte finna att Hübinette diskuterar sin egen definition av rasbegreppet någonstans i boken. Att resonemangens begreppsliga kärna på så vis förblir oklar framstår som onödigt och i viss mån också ödesdigert för bokens projekt såväl som det ras- och vithetskritiska fältet i en svenskspråkig kontext givet bokens ambitioner. 

Även om det likt Hübinette går att förhålla sig kritisk till den beröringsskräck med ”glosan ras” som till vis mån existerar i samhället, varav forskarvärlden är en del, går det samtidigt inte att bortse från att ”ras” iscensätter en ordning som fördelar liv och död mellan människor och andra levande varelser i den koloniala modernitet som vi fortfarande lever och verkar i. 

Att undvika att föra en diskussion kring användandet av begreppet framstår i ett sådant ljus som en oansvarig forskarpraktik som, tillsammans med den genomgående vanan att konstatera framför att argumentera, alltför ofta lämnar mig som läsare i ovisshet om projektets egentliga innebörder.” 

(…)

”Mest övertygad av boken blir jag när Hübinette fokuserar de rent språkvetenskapliga aspekterna av sitt material. Med utgångspunkt i ett urval av texter som publicerades mellan åren 1969 och 1992 undersöker Hübinette vilka ord författarna och deras karaktärer brukar för att benämna sig själva. Till detta urval fogar han även senare tillkomna texter vilka har det gemensamt att de skildrar det aktuella tidsspannet. 

Metoden att ta fasta på vissa glosor med rasifierande innebörd visar enligt Hübinette i förlängningen på ”hur de svenska rasformationerna har uppstått och utvecklats och inte minst förändrats över tid”. Även om Hübinette tar upp och diskuterar utdrag ur ett 20-tal texter, menar han att det ”enda som med ganska så stor säkerhet går att konstatera i efterhand är att i praktiken samtliga beteckningar som användes på 1960- och 70-talen för att benämna personer […] som inte kunde passera som vita var exonymer eller utifrånbeteckningar då det verkar som att det ännu inte hade uppstått någon endonym eller självbeteckning för att beskriva sig själv som icke vit under dessa decennier”.”

(…)

”Under 1980-talet utvecklas vad Hübinette med hjälp av Frances Winddance Twine benämner en raslitteracitet, eller med andra ord ”förmågan att kunna se och att kunna läsa av ras” vilken mer konkret består i författarnas försök att ”bena ut hur relationerna mellan ras, vithet och svenskhet egentligen ser ut”. Orsaken till dessa ansträngningar att ”avkoda och dekonstruera den svenska rasgrammatiken” ligger i att författarna och deras karaktärer upptäcker att de i Sverige inte ”räknas som vita trots att de i många fall har uppfattat sig som vita i sina hemländer eller i varje fall inte som icke-vita rakt av”. 

1980-talet är också det årtionde då det för första gången växer upp en generation i Sverige med bakgrund i utomeuropeiska länder, och många av de texter som Hübinette använder sig av för att undersöka perioden är i själva verket skrivna några decennier senare då 1980-talisterna vuxit upp. Det är framförallt med stöd i dessa texter som publicerades under 2000-talet som Hübinette menar att ”en icke-vit subjektivitet och ett icke- vitt svenskt kollektivt medvetande sakta men säkert började formeras” under det tidiga 1990-talet.” 

(…)

”Att de långa linjernas historia görs synlig i Hübinettes undersökning är en välkommen passning i riktning mot en fördjupad kritisk blick på hur rasfenomen träder fram i vår samtid, och tillsammans med hans bibliografiska kartläggning av en stor mängd titlar öppnar den dörrar för fortsatta studier inom området. 

När Hübinette går vidare och undersöker hur den icke-vitifierade svenska subjektiviteten tar form i litteraturen återkommer emellertid min frustration över den bristfälliga argumentation som dyker på avgörande platser i texten. Av runt 100 svenskspråkiga antologier innehållande texter av icke-vita skribenter väljer Hübinette ut de som iscensätter en ”icke-vit svensk gemenskap” snarare än att rikta sig till ”majoritetssvenska läsare”, och som på så vis bär på en potential att ”utveckla en kollektiv röst” och i förlängningen en ”icke-vit svensk subjektivitet”. 

Det handlar om åtta titlar sedan 1992 då Dr. Albans och Tom Hjeltes Svartskallarnas sammansvärjning kom ut. Det ”mest fullödiga och medvetna exemplet […] vad gäller att uttrycka en icke-vit svensk subjektivitet och erfarenhet och att konstruera en kollektiv röst och gemenskap som icke-vit svensk” finner Hübinette i Camila Astorga Díaz, Valerie Kyeyune Backströms, Mireya Echeverría Quezadas och Judith Kiros Rummet (2015). Denna antologi följdes av ytterligare titlar av andra kollektiv vilka har de gemensamt att de genomsyras ”av ett språk och en retorik som är sprängfylld med starka känslor vilka fungerar som ett slags sammanlänkande kitt för att skriva fram och formulera en icke-vit svensk subjektivitet”.”

(…)

”Förutom den redan nämnda kopplingen mellan olika tiders rasformationer som tentativt upprättas i boken förmår Hübinette föra in motiv, teman och genrer som tidigare har studerats i framförallt en usaitisk kontext och visa på dess potentiella relevans även i en svenskspråkig sådan. I en övertygande delstudie vänder Hübinette blicken mot det svenska rasarvet i syfte att undersöka ”hur dagens icke-vita svenska författare som inte tillhör någon av de fem historiska minoriteterna minns och förhåller sig” till ämnen som ”svensk kolonialism, svensk rasbiologi och svensk extremhöger”. 

Hübinette presenterar en rad exempel från olika texter som visar på hur i synnerhet de två sista tematikerna finns närvarande, och tar slutligen bell hooks begrepp ”vit terror” till hjälp för att ytterligare precisera hur detta fenomen ”kan sägas utgöra ett bärande tema i den icke-vita svenska litteraturen”. Hypotesen beläggs därefter genom att Hübinette citerar och refererar ett större antal texter av olika genrer vilka framförallt är tillkomna under de senaste tio åren, och vilka sammantaget visar hur ”de icke- vita författarna skriver från positionen att när som helst riskera att bli utsatta för hatbrott och högerextremt våld liksom för diskriminering, segregering och vardagsrasism”.”

(…)

”Som läsaren av den här recensionen börjar ana utmärks Att skriva om svenskheten av en ojämnhet mellan dess olika delstudier när det gäller det grundläggande vetenskapliga hantverket och den tillförlitlighet som jag som läsare tillskriver bokens olika slutsatser. Den osäkerhet som präglar bokens bruk av termen ras återkommer också i dess sista analyskapitel då det av Hübinette myntade begreppet ”transras” – en slags raskritisk pendang till transsexualitet – ställs i centrum för resonemangen. 

Detta kapitel utgår från frågan huruvida det går att överskrida ras, vilken Hübinette menar förekommer i det undersökta materialet. Hübinette visar fram texter där det motiv han benämner transrasialitet skildras på magiska och ironiska vis, för att därefter poängtera att det samtidigt är ”ett faktum att det än så länge inte är möjligt att helt och hållet byta ras på kirurgisk väg”. Som läsare hajar jag till över den okommenterade förankringen av ras i människors köttslighet och önskar återigen att Hübinette diskuterat sin egen förståelse av rasbegreppet i bokens inledning.” 

(…)

”Den ras- och vithetskritiska studie som genomförs i Att skriva om svenskheten utgår till syvende och sist från Hübinettes intresse för demografi och inte för litteratur, och motiveras – gissar jag – av det faktum att fiktionslitteraturen har visat sig vara en privilegierad plats för formulerandet av en i andra textuella genrer undertryckt kunskap om hur rasifiering och vitifiering verkar i det svenska språkområdet i vår tid. 

Detta framlyftande av fiktionslitteraturen som en plats för formulerandet av en på samma gång exklusiv och vital kunskap – tillsammans med insisterandet på att denna iscensätts utifrån en icke-privilegierad situering inom den rasrelationalitet som är studiens egentliga fokus – gör att Hübinettes bok på ett på samma gång uppfriskande och uppfordrande sätt bankar på porten till en alltför vithetsnormativ disciplin som litteraturvetenskapen. Det är därför synd att dess projekt samtidigt väcker så många frågor kring såväl utgångspunkter och genomförande som slutsatser. 

Att kombinera en demografisk ingång med en litteraturvetenskaplig analys har visat sig möjlig i skrivandet av bland annat den svenska arbetarlitteraturens historia, och med ett på samma gång tydligare och mer komplext begreppsliggörande av fenomenet ras inom samtidslitteraturen – vilket framför allt inte lägger hela tyngden av dess börda på icke-vitifierade skribenter – kan formulerandet av en vithetskritisk litteraturhistoria fortgå.”

Nu är omslaget fastställt till min kommande bok ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946-1977” som utkommer i april i år

Nu är omslaget (+ baksidestexten) fastställt till min kommande bok ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946-1977” som på ”blygsamma” 450 (tryckta bok)sidor systematiskt går igenom den omedelbara efterkrigstidens svenska rapportering och debatter om ras och rasism i ett specifikt svenskt sammanhang:

Svensk rasism under efterkrigstiden

Denna mastodont-tegelstensbok, som är den mest omfattande i sitt slag (d v s detta är med all sannolikhet den största/längsta boken hittills som enbart handlar om just svenska frågor om ras och rasism) bygger på kring 10 000 sidor med artiklar hämtade från svenskspråkiga dagstidningar och svenskspråkiga vecko-, månads- och kvartalstidskrifter/magasin, vilka alla har det gemensamt att de behandlar ras i en svensk kontext och i relation till Sverige, svenskarna och svenskheten (vilket innebär att alla texter som handlar om svenska synsätt på och åsikter om rasrelationer, rasproblem och rasfrågor i till exempel USA, Storbritannien, Frankrike, Brasilien, Sovjetunionen, södra Afrika, portugisiska kolonier, Brittiska imperiet, Tyskland eller Sydostasien har exkluderats).

Boken planeras att komma ut i april i år och märkligt nog lade jag sista handen vid den mitt under den gångna Black Lives Matter-sommaren när frågor om ras och rasism plötsligt var på ”allas läppar” och så här skriver jag bl a i förordet, som då författades under den intensiva ”BLM-sommaren” 2020:

”…den svenska Black Lives Matter-debatten rasade under senvåren och sommaren 2020. Denna… debatt om svensk rasism kom bland annat att handla om Carl von Linnés bidrag till rastänkandets idéhistoria och om afrosvenskars och icke-vita svenskars situation i dagens Sverige i relation till arbetsmarknaden och bostadssektorn, liksom till den då pågående pandemin mot bakgrund av den kraftigt förhöjda dödligheten bland desamma på grund av coronaviruset.

Även i andra västländer som hyser större svarta minoriteter ägde Black Lives Matter-debatter rum, men det som var slående med den svenska diskussionen jämfört med dem i exempelvis USA, Storbritannien, Belgien eller Frankrike var frånvaron av ett samtal som utgick från efterkrigstiden.

I USA går det exempelvis inte att förstå George Floyds våldsamma död utan att veta något om den svarta amerikanska efterkrigshistorien och framför allt vad som hände på 1950-, 1960- och 1970-talen och likaså tog den brittiska Black Lives Matter-rörelsen direkt avstamp i den svarta brittiska efterkrigshistorien med alla sina portalgestalter och epokgörande händelser.

De som var aktiva i den svenska Black Lives Matter-rörelsen liksom andra icke-vita och vita svenska antirasister var visserligen medvetna om Linnés betydelse för uppkomsten av den så kallade vetenskapliga rasismen, om den svenska kolonin Saint-Barthélemy och om den rasbiologiska forskningen under första halvan av 1900-talet, liksom om Sverigedemokraternas ursprung i Bevara Sverige svenskt som bildades 1979 och om den utbredda arbetslösheten bland och de många hatbrotten mot afrosvenskar.

Samtidigt lyste alla referenser till svarta och icke-vita erfarenheter, personer och händelser i Sverige under efterkrigstiden med sin frånvaro i debatten och därmed också insikten om att frågor om ras och rasism har diskuterats kontinuerligt ända sedan krigsslutet och framåt. En hel del av dagens aktivister och debattörer känner visserligen till 1980-talets attentat mot flyktingförläggningar, 1990-talets rasideologiska våldsdåd, 2000-talets diskussioner om strukturell diskriminering och 2010-talets debatter om rasstereotyper, men hur många känner till att svensk rasdiskriminering mot svarta personer diskuterades redan på 1940- och 1950-talen, att svarta och icke-vita svenskar har gjort sig hörda i diskussionen om svensk rasism ända sedan 1960-talet eller har hört talas om 1977 års raskravaller?

Det går vidare helt enkelt inte att förstå varför glosan ras idag betraktas som det antagligen mest laddade och kontroversiella ordet i svenska språket utan att gå tillbaka till den efterkrigstida svenska rasismdebatten och inte heller går det att förstå svarta och icke-vita svenskars belägenhet och utsatthet i samtidens Sverige utan att ha vetskap om den svarta och icke-vita svenska efterkrigshistorien.

Dagens debatt om rasism är vidare i hög grad centrerad kring de utomeuropeiska och icke-vita flyktinginvandrarna, deras barn och efterkommande generationer i miljonprogramsområdena, men det går inte att förstå deras marginalisering utan att ta in hur de inhemska, nationella minoriteterna betraktades och behandlades efter kriget och hur det kom till uttryck i dåtidens rasdiskussion.

Likaså är de utlandsadopterade numera inte särskilt närvarande alls i rasismdebatten, men på 1960- och 1970-talen var frågan om internationell adoption av icke-vita barn på alla sätt och vis en rasfråga liksom även frågan om så kallade blandäktenskap och intimrelationer över rasgränserna och icke-vita blandade barn.

Det är denna samtidshistoriska glömska som denna min bok vill råda bot på och som jag hoppas kommer att hitta sina läsare inte bara bland svarta och icke-vita aktivister och vita antirasister utan bland alla som vill förstå hur dagens offentliga diskussion om rasism är en direkt fortsättning på den diskussion om ras som ägde rum under den omedelbara efterkrigstiden.

Den svenska ras- och rasismdiskussionen har slutligen naturligtvis varit mer eller mindre intensiv genom årtiondena och inte alltid stått högt på debattdagordningen och på den politiska agendan, men åtminstone sedan 2010-talet och framåt går det med fog att hävda att den är mer närvarande än på länge i den svenska offentligheten. Mot bakgrund av detta faktum är min förhoppning att min bok inte bara kommer att fylla igen en kunskapslucka utan också bidra till att förstå dagens rasismdebatt på ett historiskt förankrat och därmed djupare plan.”Nu är omslaget (+ baksidestexten) fastställt till min kommande bok ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946-1977” som på ”blygsamma” 450 (tryckta bok)sidor systematiskt går igenom den omedelbara efterkrigstidens svenska rapportering och debatter om ras och rasism i ett specifikt svenskt sammanhang:

Ny undersökning om förekomsten av icke-vita karaktärer i svenska reklamfilmer visar att de ofta används för att kommunicera mångfald och antirasism och sällan innehar en huvudroll

En ny studentuppsats i medie- och kommunikationsvetenskap författad av Mathilda Rudolfsson och Louise Xu har lagts fram vid Högskolan i Jönköping som undersöker förekomsten av icke-vita karaktärer i svensk reklamfilm och i just deras fall i Sveriges största tv-kanal TV4.


Rudolfsson och Xu har analyserat sammanlagt 209 reklamfilmer som visades på s k prime time under en helg i november 2020 och bl a kommit fram till följande:


Icke-vita finns representerade i kring 47 procent av filmerna medan cirka 48 procent av reklamfilmerna endast innehåller vita karaktärer.


Reklamfilmer som enbart har med icke-vita karaktärer är dock få – det gäller cirka 10 procent av filmerna.


Icke-vita karaktärer är väl representerade i reklamfilmer som rör bilar, telekom, spel, kläder och skönhet. Däremot är icke-vita karaktärer rejält underrepresenterade i reklam som rör hälsa och välmående samt hem och hushåll.


Icke-vita karaktärer innehar främst biroller och statistroller – det gäller i 64 procent av fallen – och inte särskilt ofta en huvudroll.
Slutligen används icke-vita karaktärer påtagligt ofta i svensk reklamfilm mest bara för att kommunicera och symbolisera mångfald och antirasism.

Icke-vita adoptivbarn fortsätter att signalera och kommunicera både (raslig) mångfald och (majoritetssvensk) övre medelklass på en och samma gång i den svenska visuella samtidskulturen

Kan konstatera att utrikes födda utomeuropeiska adoptivbarn fortsätter att signalera och kommunicera både (raslig) mångfald och (majoritetssvensk) övre medelklass på en och samma gång i den svenska visuella samtidskulturen:

Den myckna och frekventa förekomsten av utomeuropeiska adoptivbarn i svensk bildkultur är då nästan bara gångbar i Sverige eftersom den ”kräver” att de som tilltalas och adresseras av dessa annonser och denna reklam (i form av majoritetssvensk övre medelklass) dels omedelbart förstår att det är adoptivbarn det handlar om och inget annat och dels känner till att adoptivbarnen oftast är de enda som ser annorlunda ut i sina (övre medelklass-)miljöer.

Grundförutsättningen för att denna visuella kommunikation överhuvudtaget ska kunna fungera, accepteras som realistisk och ”träffa” rätt – d v s hitta sina kunder och klienter (i form av majoritetssvensk övre medelklass) – är kortfattat följande:

1, En mycket kraftig demografisk densitet av utlandsadopterade per capita som bara går att hitta i de skandinaviska länderna Sverige, Danmark och Norge (plus i den amerikanska delstaten Minnesota) och som gör att nästan alla invånare i dessa tre länder (och i denna delstat) både känner till och känner igen att utlandsadopterade existerar som en egen demografisk kategori vilket gör att de därmed intuitivt klarar av att särskilja adopterade från invandrare och deras barn.

2, En mycket kraftig socioekonomisk dominans av akademiker och högutbildade bland de som adopterar, d v s bland adoptivföräldrarna och adoptivfamiljerna, som gör att nästan alla invånare i ovanstående tre länder (och i ovanstående delstat) känner till att de utlandsadopterade i huvudsak står att hitta inom SACO-gruppen.

3, En mycket kraftig etnisk-raslig strukturell segregation inom bostadssektorn, i skolan, i arbetslivet och i samhället i stort liksom på fritiden och på livets alla områden som gör att nästan alla invånare känner till att de utlandsadopterade i huvudsak växer upp bland majoritetsinvånarna och bor och lever med och bland majoritetsinvånarna även som vuxna till skillnad från invandrarna och deras barn.

Det är då bara om dessa tre demografiska, socioekonomiska och strukturella villkor uppfylls som den strida strömmen av bilder som med all sannolikhet ska föreställa utomeuropeiska adoptivbarn ens kan fortsätta att produceras och distribueras. Denna typ av fotografier och bildkompositioner är sammanfattningsvis helt enkelt inte socialt, kulturellt, semiotiskt, diskursivt, kommersiellt eller kommunikationsmässigt gångbara i några andra länder på jorden än i Sverige, Danmark och Norge (och i den amerikanska delstaten Minnesota).

Om att ge ut sju eller åtta böcker mellan 2019-2022 vilka alla handlar om ras och rasism

Det är sannerligen inte ”varje dag” som en arbetar med två bokutgivningar simultant och i detta fall med två s k inlagor på en och samma gång, d v s med den allra sista korrekturläsningen och faktakontrollen av två satta/layout:ade bokmanus som kommer att ges ut i mars respektive i april under våren. 

Även i höstas och under 2020 kom jag ut med två böcker samtidigt och dessutom slumpar det sig så att jag just nu skriver på tre böcker på en och samma gång vilket kan komma att innebära att även 2022 så kommer jag ut med åtminstone två böcker under samma år. 

Om det blir så, så skulle det innebära att jag mellan 2019-2022 har legat bakom, ensam eller tillsammans med andra, sammanlagt sju böcker då jag även utkom med en bok under 2019 och kanske blir det t o m åtta böcker om jag lyckas få ut alla tre böcker som jag arbetar med just nu under 2022 (och återigen ensam eller tillsammans med andra).

Det hör väl antar jag också till saken att nämna att samtliga dessa sju eller åtta bokutgivningar handlar om ras och rasism.