Kategori: ras

Snart ges den första boken ut som handlar om frågor om ras i efterkrigstidens Sverige

Snart ges den första boken ut som handlar om frågor om ras i efterkrigstidens Sverige:



Sedan 2020 har Peter Wikström och jag tillsammans bedrivit ett forskningsprojekt, som Vetenskapsrådet finansierar, och som förenklat handlar om hur Sverige och svenskarna förstår frågor om ras och rasism (och även antirasism), d v s hur frågor om ras och rasism (och även antirasism) uppfattas och hur det diskuteras och förhandlas om vad t ex rasism (och även antirasism) är eller inte är i ett svenskspråkigt sammanhang. 

Som en del i detta fortfarande pågående forskningsprojekt som avslutas i år kommer snart en antologi i form av en s k ”tegelsten” (400 sidor) ut som kommer att publiceras digitalt och därmed gratis som en del i Kriterium-systemet, som kort och gott innebär att samtliga bidrag i antologin är sakkunniggranskade. 

De forskare som har skrivit i denna antologi kommer dock alla att erhålla några tryckta exemplar av boken och i morse fick jag i min hand ett provtryck av ”Sveriges avrasifiering, Svenska uppfattningar om ras och rasism under efterkrigstiden” som är den första publikationen som tar ett helhetsgrepp på vart det svenska rastänkandet tog vägen efter 1945.

Bland artiklarna hittas bl a studier som undersöker hur rasbiologin skrevs in i (1935) och därefter skrevs ut ur (på 1960-talet) den svenska skolans läroplan, hur rastänkandet följde med in i den svenska biståndssektorn, hur de svenska riksdagsledamöterna förstod ras under revolutionsåret 1968, hur blandade eller mixade svenskar förhåller sig till frågor om ras och rasism, hur den svenska jämlikhetsdatadebatten ser ut och hur föreställningen om att majoritetssvenska kvinnor ser exceptionellt bra ut uttrycktes i efterkrigstidens ”tjejtidningar” och i introduktionskapitlet skriver Peter och jag bl a följande: 

”Utgångspunkten för boken är att det inte går att säga att idén om ras försvann ut för gott 1945 och den övergripande hypotesen är att det förkrigstida rastänkandet och idén om ras kom att fortsätta att göra sig gällande inom olika områden och sfärer även i det efterkrigstida Sverige. 

Denna bok består av 13 artiklar vilka har det gemensamt att de studerar frågor om ras, rasism och antirasism i ett svenskt efterkrigstida eller samtida sammanhang.” Bidragen begränsar sig i enlighet därmed till svenskt och i huvudsak svenskspråkigt empiriskt material som främst härrör från 1945 och framåt och som explicit handlar om ras och rasism och relaterar till ett svenskt sammanhang. 

Den direkta upprinnelsen till boken står att hitta i att vi i samband med att vi planerade vårt forskningsprojekt systematiskt gick igenom den befintliga forskningen om ras och rasism i Sverige efter 1945. Vi insåg då att inte särskilt mycket har gjorts i forskningsväg vad gäller studier av svenska föreställningar om och attityder till ras och rasism under efterkrigstiden och kanske framför allt inte från och med 1960-talet och framåt. Boken syftar därför till att fylla en tydligt identifierad lucka i forskningen om ras och rasism i en svenskspråkig och svensk kontext. 

Boken är redigerad av Tobias Hübinette och Peter Wikström, med bidrag författade av Martin Ericsson, Johan Samuelsson, Ludwig Schmitz, Emma Severinsson, Mattias Tydén, Mats Wickström, David Assadkhan, Karin Idevall Hagren, Catrin Lundström, Sayaka Osanami Törngren och Jeff Werner.”



En aktuell H&M-reklamaffisch som sticker ut

Denna utomhusreklambild från H&M är inte alldeles enkel att läsa av och här följer några aspekter som åtminstone jag läser in i den:

Efter BLM-året 2020 har förekomsten av svarta personer ökat rejält i den svenska offentliga och kommersiella bildkulturen. Detta gäller inte minst svarta personer som inte är blandade eller mixade, vilka tidigare dominerade eller åtminstone var rejält framträdande. 

När asiater förekommer i svensk visuell kultur är det oftast flickor och kvinnor som gäller medan asiatiska pojkar och män är långt mindre vanligt förekommande på bild.

Det är mycket vanligt att en icke-vit person placeras tillsammans med en eller flera vita personer för att kommunicera mångfald och antirasism men så är ju inte fallet vad gäller denna bild.

Att kombinera en svart person med en asiatisk person sker mycket sällan och vare sig det gäller två vuxna som ska föreställa ett (hetero- eller homosexuellt) par, två kollegor eller två vänner och än mer sällan sker detta med barn.

Det går att tänka sig att barnen på bilden är:

1, klasskamrater eller vänner

2, adoptivsyskon då det finns adoptivfamiljer som består av två majoritetssvenska adoptivföräldrar (eller en för det finns också singlar som har adopterat) och ett adopterat barn från Afrika (eller från Latinamerika för det kan också handla om en slavättling) och ett från Asien

3, styvsyskon och i så fall växer de upp tillsammans i ett hushåll där den ena vuxna personen är invandrad från subsahariska Afrika och den andra är invandrad från Stillahavsasien och de båda har helt enkelt barn från tidigare äktenskap med personer som härstammar från samma region som dem själva

4, fostersyskon och i så fall har de i båda fallen omhändertagits av socialtjänsten – antagligen från något miljonprogramsområde – och de bor troligen hos ett majoritetssvenskt fosterföräldrapar i en villa eller i ett radhus

Oavsett vad den som ligger bakom denna H&M-reklamaffisch hade för intention med att placera en svart flicka och en asiatisk pojke tillsammans och helt ensamma så fick bilden åtminstone mig att reagera så fort jag såg den häromdagen då det just är så ovanligt att se en svart person tillsammans med en asiatisk person.

Seminarium om att forska och undervisa om ras

Var idag på blixtvisit i Malmö där jag höll i ett tretimmarsseminarium på inbjudan av och tillsammans med genusforskarna vid Malmö universitet som handlade om att undervisa och forska om ras i en svensk högskole- och forskningskontext. 

Efter att jag hade ”lagt ut texten” om hur den svenska forskarvärlden ser på rasbegreppet och på frågor som rör ras i egenskap av att under de senaste 12 åren medvetet och envetet (och dumdristigt, dödsdömt, självdestruktivt och ”suicidalt” skulle nog en hel del tillägga) ha försökt att skapa ett specifikt svenskt kritiskt ras- och vithetsforskningsfält konstaterade jag i stort sett följande (OBS: allt ägde rum på engelska då flera av deltagarna var icke-svensktalande):

The vast majority of all Swedish researchers adhere to the hegemonic norm of colourblindness and more or less totally refuse to operationalize the concept of race according to the following arguments:

The word race is completely unscientific, thoroughly unethical and politically dangerous and bears the potential of oppression and even genocide and the word is in itself simply racist which means that anyone who even utters the word is a potential racist. 

The reintroduction of the concept of race will result in the racialisation of Sweden as it will make both the majority and the minority inhabitants to become aware of race and to start seeing race.

It will also stigmatize the non-white inhabitants even more as it is better not to categorize them other than as immigrants, foreign-born or with a foreign background – that is by solely centering the migration factor. And white Swedes will be at risk of becoming racists (according to the logics of the Swedish proverb “väck inte den björn som sover”) if the concept of race would be used again in Swedish language.

And finally race is not important in any way apart from being simply wrong in itself and even uttering the word race and even more researching race means reifying and reproducing racial thinking. Therefore it is fully enough just to talk about racism without using the term race at all.

Efter min presentation diskuterade vi sedan följande frågeställningar som jag hade skrivit ned i förväg och som utgår från mina egna erfarenheter av att under många år ha forskat och undervisat om frågor om ras i just ett svenskt sammanhang:

Den nya utbildningsministern Mats Persson har med anledning av TV4:s senaste Kalla fakta-avsnitt om den s k ”cancelkulturen” och den s k ”identitetspolitiken” sagt att han ska utreda hur vanligt förekommande denna är. Det handlar konkret om att ett antal högskolelärare på sistone bl a har fått kritik av och även anmälts av sina studenter för att de har visat rasstereotypa bilder i sina föreläsningar eller uttalat rasord när de handleder studenter. 

Jag har själv kritiserats för det genom åren och fått rådet av studenter att t ex stryka alla rasord från mina handouts och Power Point-presentationer samt att sluta att använda vissa uttryck i mina föreläsningar och även vid direkta citat. 

Jag minns exempelvis fortfarande än idag hur en icke-vit student en gång blev så arg på mig under en lektion som handlade om postkolonial teori, då jag vid det tillfället använde mig av och uttalade termen ”inföding”, att hen stannade kvar efter att lektionen var slut och sade åt mig på skarpen att aldrig mer använda det ordet i en undervisningssituation. 

Så hur ska vi som lärare och forskare, som ägnar oss åt frågor som rör ras, förhålla oss till att vi ibland behöver visa exempelvis filmklipp eller nyhetsinslag som visar scener och situationer där rasstereotyper, rasperformativa iscensättningar, rasord, rasdiskriminerande handlingar och kanske även t o m rasligt våld förekommer? 

Och hur ska vi som lärare och forskare förhålla oss till källmaterial (det kan handla om allt ifrån lagtexter och politiska tal till intervjuextrakt och citat ur romaner, dikter, pjäser, tidningar o s v) där rasord eller kanske t o m rasideologiska åsikter förekommer när vi både undervisar, handleder studenter eller doktorander samt forskar och publicerar oss? 

Mot bakgrund av att frågor om ras är så extremt laddade inom den svensktalande gemenskapen uppstår det vidare ofta oerhört starka känslor i klassrummet när vi som ägnar oss åt dessa frågor undervisar om dem. 

Det kan t ex handla om att studenter ifrågasätter och protesterar mot att jag som lärare använder mig av ordet ras eller av kategoribeteckningar som icke-vita och vita då de uppfattar att det är rasistiskt i sig att göra det. 

Ibland händer det också att fr a vita studenter kan känna sig utpekade och t o m anklagade och en del vita studenter kan också bli ledsna, bedrövade och må dåligt vilket de visar genom att plötsligt tystna och titta ned och det kan då handla om studenter som i normala fall både är ”pratiga” och vältaliga. 

Därtill kan en del minoritetsstudenter också känna sig utpekade när jag exempelvis talar om svarta personer, muslimer eller judar och när det kanske finns en eller två studenter i klassen som tillhör någon av dessa minoritetsgrupper. 

Ibland kan vissa minoritetsstudenter nog känna sig sedda och hörda och därmed stärkta i sådana undervisningssituationer medan andra minoritetsstudenter tvärtom kan känna sig utpekade och ”översynliga” och uppleva att de nästan måste kommentera det jag säger och därmed tvingas representera sin minoritetsgrupp utan att de själva vill det.

Så hur förhåller vi oss till de oerhört starka känslor som väcks i klassrummet, och både bland majoritets- och minoritetsstudenter, när vi undervisar om frågor om ras? Vad gör vi när studenter protesterar mot att vi ens säger ordet ras och direkt eller indirekt anklagar oss lärare för att vara rasister? Och vad gör vi när exempelvis en afrosvensk eller romsk student känner sig utpekad och obekväm p g a att vi har valt att ta upp någon av dessa grupper i undervisningen?

Att undervisa och forska om frågor om ras innebär också att behöva förhålla sig till det omgivande samhällets minst sagt starka skepsis för att inte säga fientlighet mot dessa frågor. 

I mitt eget fall har jag under många år bemöts av oerhört starka reaktioner från omgivningen och samhället i stort och i offentligheten varav de allra flesta har varit negativa, fyllda av både sorg och vrede och i många fall t o m hatiska. 

Konkret har det handlat om reaktioner som har följt på att jag exempelvis har tilldelats forskningsmedel om att forska om ras, om att jag har kommit ut med en ny bok som rör ras eller om att jag har initierat en högskolekurs om ras och de starka reaktionerna tar sig uttryck i form av vreda ledartexter i dagstidningar, ilskna blogginlägg, arga sociala medier-inlägg och i många fall också i hatiska meddelanden per telefon, mejl eller sms och ibland också brevledes. 

Det handlar nästan alltid om personer som betraktar sig själva som antirasister och som uppfattar att jag är rasist/isk för att jag använder ordet ras – d v s det handlar inte om personer som är rasideologiskt övertygade och som anser att jag kanske forskar om ras på ”fel sätt” utan i stället bemöts jag kort och gott av en hegemonisk färgblind antirasistisk kritik som säger att det är ”helt fel” i sig att undervisa och forska om frågor om ras. 

Ordet ras i sig gör helt enkelt dessa personer djupt ledsna då de omedelbart börjar tänka på allt lidande som rasbegreppet har åstadkommit så fort de ser ordet i skrift och i tryckt form eller hör ordet uttalas muntligen och många blir samtidigt uppfyllda av en helig antirasistisk vrede över att en svensktalande person tar sig friheten att ens säga ordet ras (och därmed bryta mot den antirasistiska konsensusöverenskommelse som gäller bland alla svensktalande att för alltid begrava ordet ras och aldrig någonsin yttra det och fr a inte i offentligheten) som då tyvärr i alltför många fall urartar i ett blint antirasistiskt hat och i att vissa t o m går till aktion och författar en hatisk ledartext, ett ilsket blogginlägg och ett vredgat inlägg på Twitter eller Facebook eller hör av sig till mig personligen för att i akt och mening försöka stoppa mig från att använda ordet ras så att de själva ska slippa att bli ledsna och arga.

Att undervisa och forska om frågor om ras innebär m a o vissa risker och frågan är helt enkelt hur många forskare som är beredda att ta risken att göra det och hur de som ändå gör det förhåller sig till det omgivande samhällets skepsis mot dessa frågor?

Det finns slutligen så klart inga exakta och ”rätta” svar på ovanstående frågeställningar och det var heller ingen av dem som deltog på seminariet som trodde det utan tillsammans kom vi att diskutera dessa frågeställningar och sammanfattningsvis utmynnade dagens seminarium vid Malmö universitet som handlade om vad det innebär att forska och undervisa om ras inom den svenska högskole- och forskarvärlden i en konstruktiv diskussion som snarare väckte än fler frågor än att utmynna i några ”lösningar”.

Den första akademiska boken på engelska om ras och Sverige kommer ut i april nästa år

Idag blev det officiellt att den första akademiska boken på engelska (d v s en s k monografi) som handlar om ras och Sverige (och som inte handlar om den svenska extremhögern eller om den historiska svenska kolonialismen och rasbiologin) kommer ut på det brittiska akademiska bokförlaget Routledge i april 2023. Boken är samförfattad av Catrin Lundström vid Linköpings universitet, Peter Wikström vid Karlstads universitet och mig själv och handlar om hur Sveriges och svenskarnas förhållningssätt till ras och vithet har sett ut sedan efterkrigstiden liksom hur frågor om rasism och antirasism behandlas och betraktas i dagens Sverige.

https://www.routledge.com/Race-in-Sweden-Racism-and-Antiracism-in-the-Worlds-First-Colourblind/Hubinette-Lundstrom-Wikstrom/p/book/9781032385891#

Race in Sweden is an introduction to, and a critical investigation of, the Swedish relationship to race in the post-war and contemporary era. This relationship is fundamentally shaped by an ideology of colourblindness, with any kind of race talk being taboo in public discourse and everyday language use, and in practice forbidden in official and institutional language.

A study of a country which was until recently strikingly white but has become extremely diverse, yet where the legacy of Swedish whiteness co-exists with a radical, colourblind, antiracist ideology, Race in Sweden will appeal to scholars across the social sciences and humanities with interests in race and ethnicity, whiteness and Nordic studies.

Table of Contents
Introduction

1. The modern history of Swedish whiteness and Swedish race relations

2. The emergence and development of the world’s first colourblind nation

3. The Swedish N-issue, Swedish N’s and white transracial identifications

4. Non-white adoptees and a new relationship between race and Swedishness

5. Swedish whiteness as white terror and non-white rage in antiracist Sweden

6. When colourblindness runs amok: The Swedish debate on equality data

Conclusion

Tobias Hübinette has a PhD in Korean studies and is a reader in intercultural education and a senior lecturer in intercultural studies and Swedish as a second language at Karlstad University, Sweden. He is engaged with Korean adoption studies and critical adoption studies, migration studies and Asian Swedish studies, and Swedish critical race and whiteness studies and he has published several books and other publications within these research fields both in Korean, English and Swedish.

Catrin Lundström is associate professor of sociology and professor designate in ethnicity and migration studies at the Institute for Research on Migration, Ethnicity and Society (REMESO) at Linköping University. She holds a PhD in sociology from Uppsala University and has been a visiting researcher at University of Arizona and at University of California, Santa Barbara. She is the author of several books and articles within the fields of transnational migration, critical race and whiteness studies, ethnography, and gender studies.

Peter Wikström is associate senior lecturer in English Linguistics at Karlstad University, Sweden. He is a discourse analyst specialising in online and social media discourse, as well as in the areas of language and gender, language and politics, and language and ideology, in both Swedish-language and Anglophone contexts. His research has touched on topics such as race and racism, political correctness, public apologies, and metadiscourse. In addition to publishing in these areas, he teaches courses in applied linguistics and discourse analysis.

”Europeans claim that racial thinking ended in the continent after WWII, the Holocaust and decolonization. Hübinette, Lundström, and Wikström challenge this myth by examining the most extreme case of racial innocence in Europe – Sweden. Relying on an impressive array of sources, cases, and historical material, they convincingly show that behind the Swedes’ self-proclaimed color-blindness lies a white racial regime. This book serves as a clear, empirical correction to the color-blind nonsense so many in Sweden believe in.”
Eduardo Bonilla-Silva, Professor of Sociology, Duke University, US

Om ”Varning för rasrisk”-skylten

Sådana här varningsskyltar är det av förklarliga skäl gott om just nu i Stockholm och för mig som forskar om ras- och vithetsfrågor så reagerar jag på samma sätt varje år när jag ser dessa skyltar ”skrika” ut sitt budskap i den vita stadsbilden – d v s när snön täcker marken och när snö och is ansamlas på taken.

Jag påminns dels om att det etymologiskt möjligen kan vara så att detta är en ledtråd till ordet ras ursprungsbetydelse. Den dominerande hypotesen säger att ordet kommer från arabiskan men en annan hypotes säger att det ursprungligen var ett ord som bl a hittades i fornnordiskan och som betydde ström eller något som faller. Om detta stämmer så har denna grundbetydelse bevarats i nutidssvenskan i verbet rasa liksom i substantivet ras och kopplingen är då att det går att föreställa sig att rastänkandet från början emanerar från en idé om hur blodet (d v s arvet, utseendet o s v) strömmar eller faller över generationerna. 

Och alla som har svenska som förstaspråk kan ju utan några som helst problem skilja mellan det närmast tabubelagda ordet ras och ordet ras såsom det framträder på denna skylt men möjligen finns det då en koppling mellan dessa båda ord.

Jag påminns även om att jag för tio år sedan var med och producerade den på sin tid mycket uppmärksammade utställningen ”Varning för ras!” på min dåvarande arbetsplats Mångkulturellt centrum som just lekte med denna typ av varningsskylt och det närmast tabubelagda r-ordet samtidigt som jag var huvudredaktör för en bok som kom ut under samma år – ”Om ras och vithet i ett samtida Sverige” – tillsammans med Helena Hörnfeldt, Fataneh Farahani och René León Rosales. I efterhand går det med fog att hävda att utställningen och boken inledde den första debatten om ras i Sverige som inte handlade om nazism eller om den historiska rasbiologin utan om ras- och vithetsfrågor i relation till dagens Sverige.

Jag påminns slutligen om att det faktiskt ligger något i varningen i den meningen att Sverige befinner sig i fritt rasligt fall och har gjort det under åtminstone de senaste tio åren – ”Varning för alla de risker som det innebär att Sverige numera är västvärldens mest rassegregerade land” säger m a o denna skylt.

Om att snart möjligen ha givit ut 12 böcker om ras och vithet

Sedan 2017 har jag legat bakom sammanlagt åtta böcker på svenska eller engelska och antingen egenförfattade böcker eller böcker författade tillsammans med andra alternativt böcker som jag är ensam- eller medredaktör för utöver alla andra publikationer i form av artiklar i tidskrifter och antologier, rapporter mm.

Samtliga dessa boktitlar handlar dessutom om ras och vithet i ett svenskt sammanhang och just nu hittas ytterligare fyra bokmanus ”i pipeline” som behandlar detta ämne och varav två är egenförfattade, en är en antologi på svenska som jag är medredaktör för tillsammans med Peter Wikström och en, som är på engelska och som i dagarna skickades in till Routledge för sättning och tryckning, är samförfattad tillsammans med Catrin Lundström och Peter Wikström.

Det är med andra ord möjligt att jag snart har legat bakom totalt 12 böcker om ras och vithet i relation till Sverige vilket innebär att jag med råge är den svenska forskare och den svensk överhuvudtaget som har skrivit och givit ut flest bokpublikationer i ämnet någonsin.

Sedan går det ju att fråga sig (d v s jag frågar mig helt enkelt själv det ibland) om det har varit värt allt detta extremt hårda arbete som jag har lagt ned på ras- och vithetsforskningen för det är enormt mycket arbete med att bara få ihop och få ut en enda bok, d v s har det gagnat forskningsfältet, frågan i allmänhet och mig själv.

Har jag lyckats med det jag förutsatte mig för tio år sedan när jag 2012 grundade det nationella forskarnätverket för svenska kritiska ras- och vithetsstudier, d v s att skapa ett svenskt ras- och vithetsforskningsfält? Har jag lyckats få till en större acceptans för frågan om ras och vithet inom akademin liksom i den svenska offentligheten? Och har jag själv fått en s k ”skjuts i karriären” på grund av alla dessa publikationer? Svaret på dessa tre frågor är inte alldeles självklara annat än att jag kan konstatera att antalet forskare som studerar ras- och vithetsfrågor i ett svenskt sammanhang fortfarande är relativt litet samt att frågan om ras och vithet visserligen är närvarande på ett annat sätt än tidigare men långt ifrån helt accepterad. Däremot kan jag med säkerhet säga att mitt eget yrkesliv inte har gått framåt utan tvärtom har jag under de år då jag har givit ut dessa böcker snarare blivit alltmer isolerad p g a diverse konflikter.

När den svenska färgblinda antirasismen återigen tror att jämlikhetsdata handlar om rasregister

I veckan har medlemmar av FN:s expertgrupp rörande rasdiskriminering inom rättsväsendet (d v s FN:s Expert Mechanism to Advance Racial Justice and Equality in the context of Law Enforcement) besökt Sverige på uppdrag av FN:s råd för mänskliga rättigheter. Delegationen som besökte Sverige leddes av den sydafrikanska domaren Yvonne Mokgoro och expertgruppen kritiserar nu Sverige för att fortsätta att vägra föra statistik om landets olika minoriteter (d v s jämlikhetsdata) vilket gör det fortsatt omöjligt att veta vilka grupper i det svenska samhället som drabbas av diskriminering och därmed också omöjligt att bekämpa densamma.

I en intervju med Expressens Erik Göthlin hävdar Caroline Olstedt Carlström, som är ordförande för Forum för dataskydd, att FN vill registrera alla invånare i Sverige utifrån ras och etnicitet. Detta är också Sveriges officiella tolkning liksom flertalet svenska antirasisters tolkning – d v s både svenska staten och de svenska antirasisterna (och både de som står till höger och till vänster) tror att FN vill tvinga Sverige att registrera exempelvis alla judar, romer, svarta eller muslimer i landet.

Tyvärr tror t o m svenska forskare att jämlikhetsdata handlar om rasregistrering och om ett rastänkande, d v s de allra flesta svenska forskare – och framför allt de antirasistiska svenska forskarna – tror att jämlikhetsdata kort och gott är en genomrasistisk företeelse som FN vill tvinga på oss antirasistiska svenskar.

Det FN vill att Sverige ska göra är att i enkät- och självsvarsformulärform börja fråga invånarna i landet hur de identifierar sig själva utifrån exempelvis ras, etnicitet eller religion och detta sker då på ett både anonymt och frivilligt sätt, så att det blir omöjligt att spåra vem som har svarat vad, och var och en ges rätten att få kategorisera sig själv. Det är det som inom både FN- och EU-sammanhang kallas för jämlikhetsdata och det är just det som FN:s expertgrupp kräver att Sverige ska börja praktisera.

Så länge Sverige och svenskarna fortsätter att i den färgblinda antirasismens namn tro att FN försöker tvinga Sverige att införa ett rasregister så kommer vi aldrig att få bukt med diskrimineringen – d v s utan några siffror så är det helt omöjligt att ens veta hur diskrimineringen ser ut och än mer fullständigt omöjligt att ens försöka bekämpa densamma.

”FN:s råd för mänskliga rättigheter anklagar Sverige för att vara ett land med systematisk rasism och menar att Sverige måste höja insatserna i sitt arbete mot rasism.

Experterna som deltog i ett fem dagar långt besök i landet uttrycker oro över Sveriges ”ovilja” att samla in uppgifter kring etnicitet – vilket strider mot lagen.

– Det skulle kräva en lagändring, säger Caroline Olstedt Carlström, expert på dataskydd och informationssäkerhet.”

https://www.expressen.se/nyheter/fn-anklagar-sverige-systematisk-rasism

”Expertgruppens resa till Sverige ägde rum den 31 oktober till 4 november.

”Expertpanelen är tillsatt för att undersöka brott mot mänskliga rättigheter i samband med brottsbekämpning kopplat till personer med afrikansk bakgrund”, skriver OHCHR, FN:s råd för mänskliga rättigheter, i ett pressmeddelande.

De tre experterna samlade in information om det svenska rättssystemet och satt i möten med representanter för såväl regering som riksdag, liksom med myndigheter. Expertpanelen utförde också flera intervjuer med personer i utsatta områden.

Enligt det pressmeddelande som publicerades av OHCHR under fredagen och som sammanfattar besöket så borde Sverige öka sina insatser för att bekämpa systematisk rasism. Expertgruppen säger att man ”förstår att det finns en historisk känslighet kring etniska uppdelningar i landet” men att man samtidigt är ”djupt orolig över oviljan att samla in data uppdelad efter etnicitet i Sverige”. 

– Insamling, publicering och analys av data efter ras eller etniskt ursprung i alla aspekter av livet, särskilt när det gäller interaktioner med brottsbekämpande myndigheter och rättsväsendet, är en viktig del för att kunna bedöma reaktioner på systematisk rasism, säger Yvonne Mokgoro, ordförande för FN:s oberoende panel för rasrättvisa och brottsbekämpning, i ett pressmeddelande.

– Sverige måste samla in och använda dessa data för att bekämpa systematisk rasism, fortsätter Mokgoro.

Men förslaget går inte ihop med den lagstiftning som finns. Tvärtom är det normalt förbjudet att behandla känsliga personuppgifter som avslöjar exempelvis etnicitet. Det säger Caroline Olstedt Carlström, som bland annat är expert på GDPR och ordförande för Forum för dataskydd.

– Det är förbjudet att behandla uppgifter som avslöjar ras eller etniskt ursprung, säger Caroline Olstedt Carlström, som samtidigt uppger att det finns vissa undantag.

– Här finns inte stöd för att kartlägga personer. Problemet är också att man tangerar risken för diskriminering beroende på vilka effekterna kan bli för de enskilda som registreras, även om syftet är vällovligt, fortsätter hon.

Enligt expertgruppen vittnade de ”rasifierade grupper” som man talat med om en förtryckande polisnärvaro, rasprofilering och poliser som stoppade dem godtyckligt. Experterna menar att svensk polis fokus borde ligga på att återställa sitt förtroende hos de grupperna. Expertgruppen kritiserar också vad man hävdar är en ”överdriven användning” av isolering i såväl häkte som fängelse. 

– Det tycks råda en diskrepans, där man från polisens sida upplever att det råder ett förtroende mellan dem själva och de grupper man övervakar. Men när vi besökte rasifierade områden och talade med personer som bodde där upptäckte vi att de inte hade något – eller bara lite – förtroende för polisen, säger Yvonne Mokgoro till TT.”

Ett försök att analysera de starka reaktionerna på SD-riksdagsledamoten Rashid Farivars uttalande om ”vita människor”, d v s om vita majoritetssvenskar

Att ett närmast otal antal SD:are har förorsakat ett likaledes närmast otal antal rasskandaler genom decennierna är som bekant ett faktum och nästan alltid handlar det om vita SD:are som uttrycker något pejorativt om invandrare och minoriteter.

I veckan orsakade dock en icke-vit SD:are en rasskandal – den nyinvalde SD-riksdagsledamoten Rashid Farivar som är invandrad från Iran och som nyligen fick sitt tredje barn.

Farivar skrev på Twitter i anslutning till sitt tredje barns födsel att han tackar alla ”vita människor” som har skapat det svenska välfärdssystemet och många upprördes över att Farivar använde beteckning ”vita” i sammanhanget och han blev också bannad av partiet för det, som menade det var olyckligt att han gjorde det. 

Farivar har i en efterföljande intervju förklarat att han ville tacka den svenska sjukvården för att den håller en så hög klass samt uttrycka att det svenska välfärdssamhället tillkom ”långt innan massinvandringen till Sverige hade påbörjats” samt att ”arbetande, vita svenska män och kvinnor” har skapat det svenska välfärdssystemet. 

Han tillade också att det inte var iranier, ”kurder, irakier, afrikaner eller afghaner” som en gång skapade det svenska välfärdssystemet utan just vita människor – d v s vita majoritetssvenskar – samt att han uttryckte sig så utifrån ”mitt perspektiv och jag tycker att jag har rätt att ha det perspektivet för mig själv”.

För mig som forskar om frågor om ras och vithet i en svensk samtidskontext innehåller denna färska SD-rasskandal flera bottnar och den sticker just ut då den förorsakades av en icke-vit SD:are.

För det första är det uppenbart att Farivar ville kritisera den utomeuropeiska flyktinginvandringen (d v s såsom hans parti SD alltid gör) med sitt uttalande och det hör då till saken att han själv inte har invandrat till Sverige som flykting utan för att studera här och efter avslutade studier (Farivar är ingenjör) så valde han helt enkelt att kvarstanna i landet.

För det andra är det likaså uppenbart att många upprördes över att Farivar talade så explicit om majoritetssvenskar som varande vita – d v s det är helt enkelt mycket ovanligt att benämna majoritetssvenskar som vita och när så sker blir många majoritetssvenskar både obekväma och osäkra samt arga och ibland t o m ledsna över att bli betraktade och betecknade som varande vita.

Utomeuropeiska invandrare och deras barn och efterkommande uppfattar dock generellt att majoritetssvenskarna är vita och oftast har de långt mindre problem med att benämna majoritetssvenskarna som varande vita än vad majoritetssvenskarna själva har, vilka i många fall kan uppleva ett stort obehag över att bli kategoriserade som och kallade vita. Många majoritetssvenskar har samtidigt inga större problem med att tala om vita amerikaner eller t o m om vita britter som just vita amerikaner och vita britter men undviker samtidigt nogsamt att tala om sig själva som vita.

Det Farivar gjorde i veckan var helt enkelt att uttrycka att han som icke-vit uppfattar och upplever att majoritetssvenskarna är vita och han bröt därmed mot den rådande färgblinda antirasistiska överenskommelsen i landet (som främst gäller bland majoritetssvenskarna varibland den helt enkelt utgör en oskriven lag som kort och gott säger ”tala aldrig om ras och vithet i relation till dagens Sverige”) vilket gjorde att han just förorsakade en rasskandal och även blev tillrättavisad av sitt eget parti, som gör allt som står i dess makt för att försöka förmå partimedlemmarna att aldrig öppet tala om vita svenskar (för om så sker, och fr a om vita SD:are gör det, så påminns alla icke-SD:are än en gång om partiets rasideologiska rötter).

Om de första icke-vita och icke-kristna invandrarna i Sverige

För ”kalenderbitare” som liksom jag intresserar sig för de första invandrarna i landet (innan cirka 1900) vilka på sin tid inte betraktades som vita eller som kristna – uppgifterna är mestadels hämtade ur Engbloms bok ”Naturliga morianer. Afrosvensk kulturhistoria från vikingatid fram till år 1900”:

Den första turken som kom till Sverige bör ha varit Katerina Magnusadottir som rövades bort som barn någonstans från dagens Västasien och skänktes till drottning Johanna av Neapel som i sin tur gav bort henne till heliga Birgitta. År 1374 togs hon till Sverige och Östergötland och slutade som nunna i Vadstena kloster där hon avled 1414. År 1656 anländer sedan Osmanska imperiets sändebud Mustapha Hanassa Aga till Karl X Gustavs hov i Stockholm. År 1669 kommer därefter Aslan Aga till Sverige som är s k Krimtatar och som kvarstannar i Stockholm i åtminstone något år innan han reser vidare till Amsterdam där han sedermera avlider. År 1688 tar greve Nils Bielke, som har stridit tillsammans med österrikarna mot Osmanska imperiet på Balkanhalvön, med sig ett antal kameler när han återvänder hem till Sverige liksom kamelskötaren Nils Schabbasch som antagligen kvarstannar i landet fram till sin död och tar hand om och vårdar den svenske grevens kameler.

De första romerna som kom till Sverige anlände till Stockholm 1512 och leddes av en ”hövding” som kallades Antonius.

Den första afrikanen som bodde i Sverige kan ha varit en viss Antonius ”Blåman” eller Antonius ”Morian” som mellan 1527-40 var inskriven som avlönad hillebardist vid Gustav Vasas livgarde i Stockholm. År 1647 anlände sedan fyra svarta barn – en flicka och tre pojkar – till Göteborg med den första svenska slavexpeditionen vilka skänktes som gåva till rikskansler Axel Oxenstierna och varav åtminstone en överlever ända fram till tonåren innan han avlider 1654 på Tidö slott.

Den första juden som kom till Sverige hette Benedictus de Castro och besökte drottning Kristina i Stockholm 1645.

Den första östasiaten som möjligen invandrade till Sverige var en kinesisk kvinna som ska ha befunnit sig i Medelpad på 1680-talet och som var gift med en svensk man. År 1868 uppträdde sedan en trupp japanska akrobater i Stockholm och Göteborg och 1889 deltog tre japaner, varav en var en prins och kusin till den dåvarande japanske kejsaren, och några representanter från Thailand och Indonesien på den åttonde internationella orientalistkongressen som ägde rum i både Stockholm och Oslo.

Den första iraniern som kom till Sverige kallades Mauritta och var köpman samt besökte Stockholm 1692.

Den första araben som kom till Sverige var möjligen Hajji Jussuf från Jerusalem som tillhörde en av Karl XII:s fordringsägare och som kom till Sverige 1715 i sällskap med kungen och resterna av den svenska armén. Hajji Jussuf tituleras tältmästare och syr tält åt svenskarna tillsammans med sju andra ej namngivna araber i bl a Göteborg och Strömstad innan han återvänder hem till Palestina 1725. Det finns uppgifter om att en arabisk man besökte Sverige innan dess men antagligen kom han bara så långt som till Danmark.

De första sydostasiaterna som ankom till och kvarstannade i Sverige permanent var tre pojkar från dagens Indonesien som holländarna hade rövat bort på Sumatra och förslavat och som anställda vid Svenska ostindiska kompaniet köpte från holländarna och tog med sig hem till Sverige 1767. Den mest kände av dem var en ”malej-gosse” som anlände till Göteborg 1767 i en ålder av uppskattningsvis nio år och sedermera döptes till Pehr Philander och han kallades på sin tid också ”Javanen”. Philander fick flera barn innan han gick bort 1811, hans ättlingar lever än idag och det är möjligt att han kom att träffa den samtida och i efterhand långt mer kända Gustav ”Badin” Couchi som växte upp vid det kungliga hovet och som kan ha varit den mest porträtterade svarta personen i hela västvärlden innan kameratekniken uppfanns. 

Den andra indonesiska pojken som anlände till Sverige 1767 i en uppskattad ålder av tio år kallades Cupido och döptes sedermera till Johan Gustaf Agorander. Den tredje pojken slutligen kan ha döpts till Ludvig Ulric Javander och avled i Stockholm 1814. År 1779 ankom ytterligare en indonesisk pojke till Sverige, ”malajen” Johannes Zanton, som var kammartjänare hos kapten Adam Wimmercrantz. Zanton gick bort så sent som 1857 i den för sin tid mycket höga åldern av 85 år. Det finns slutligen också spår efter en man från ”Ostindien” som ska ha tjänstgjort som garnisonssoldat och tillhört stadsvakten i Göteborg på 1760-talet.

De första centralasiaterna som kom till Sverige var tre kalmuckiska kvinnor som anlände till Stockholm 1734 – Altan, Iamankiss och Sara – vilka var tjänarinnor åt en svensk officer som hade spenderat flera år i rysk krigsfångenskap.

De första sydasiaterna som kom till Sverige var 12 indiska sjöman som anlände till Göteborg 1735 ombord på ett fartyg tillhörande Svenska ostindiska kompaniet som hade avrest från Kanton eller Guangzhou i dagens Kina. De 12 indierna ska bl a ha frekventerat det dåtida Göteborgs många krogar innan de återvände hem. En 12-årig pojke från Malabar som anlände till Göteborg 1769 på ett av Svenska ostindiska kompaniets fartyg och som året därpå döptes till Johan Abraham Rasbury är antagligen nästa sydasiat som kom till Sverige och den första som bosatte sig här permanent. Rasbury är betjänt till kompaniets s k superkargör Johan Abraham Grill och är på 1770-talet bosatt på Godegårds säteri utanför Motala innan han flyttar till Göteborg. År 1777 anländer sedan en 14-årig flicka från Bengalen till Malmö som kallas Daphne och som senare döps till Fredrika Dorothea tillsammans med två andra indiska barn som inte är namngivna.

Den första berbern som kom till Sverige döptes till Anna Dorothea och kom från Marocko – 1775 är hon folkbokförd som piga i Gamla stan i Stockholm hos en på sin tid berömd svensk spåkvinna.

Den första armeniern som invandrade till Sverige hette Ohan Demirgian och anlände till Stockholm 1866 i egenskap av sändebud för den egyptiske khediven. Han anställdes som stallmästare vid hovet och var bosatt på Ulriksdals slott.

Den första urfolksamerikanen som kom till Sverige var möjligen White Fox som tillhörde pawnee-nationen och som tillsammans med Red Fox och White Eagle genomförde en turné 1874 och bl a besökte Stockholm, Linköping, Norrköping, Malmö, Karlstad och Örebro där de visades upp under spektakelliknande former. White Fox avled sedermera ett år senare av tuberkulos i Göteborg och hans kropp stoppades upp och ställdes ut i den dåtida rasforskningens tjänst innan den repatrierades 1996.

Den första kurden som kom till Sverige var Mirza Said från iranska Kurdistan som bjöds in av en svensk missionär och som ankom 1893 för en föreläsningsturné.

Och för den som måhända undrar det – inga representanter för Lenape-nationen som svenskarna interagerade med i kolonin Nya Sverige i dagens amerikanska delstat Delaware verkar ha besökt Sverige. Inte heller besökte någon tillhörande akan-folket Sverige från Svenska Guldkusten i Västafrika på 1600-talet. Däremot togs åtminstone ett 10-tal svarta personer till Sverige från den svenska kolonin Saint-Barthélemy i Karbien på 1800-talet varav många var barn.

Endast ett enda äktenskap som ingicks mellan två (heterosexuella) icke-vita personer är kända i Sverige innan cirka år 1900 och endast tre ”hel-icke-vita” barn föddes antagligen inom rikets gränser innan cirka år 1900 varav två var svarta pojkar och en var en flicka som hade två föräldrar från den s k MENA-regionen och som föddes inne på Östermalm i Stockholm.

Inga svenskar ska f ö ha adopterat några icke-vita barn innan cirka år 1900.

Däremot föddes 100-tals blandade eller mixade barn inom landet fram tills dess och ett stort antal svenska män och även några enstaka svenska kvinnor fick därtill blandade eller mixade barn med icke-vita personer i kolonierna över haven (och fr a med urfolksamerikanska, afrikanska och asiatiska kvinnor) fram tills cirka 1900. I stort sett alla dessa ”halvvita” och ”halvsvenska” barn kom dock aldrig någonsin till Sverige med några undantag utan kvarblev med och hos sina icke-vita mödrar utanför Europa och genomlevde sedan sina liv där fram tills dess att de gick bort även om en del av dem bar ”svenska” namn och ibland fick de t o m heta Oden, Tor eller Freja.

Om den finska rikshalvan också räknas in fram tills 1809 och den norska rikshalvan likaså gör det fram tills 1905 ser ovanstående faktauppgifter något annorlunda ut och detsamma gäller om de av svenskarna temporärt erövrade och ockuperade områdena i bl a Danmark, Tyskland, Polen, Ryssland, Tjeckien och Balticum också räknas in.

Slutligen vet vi inte mycket alls om hur alla de här tidiga invandrarna behandlades men det står i varje fall klart att religion trumfade ras långt in på 1800-talet – d v s så länge personerna ifråga döptes och anslöt sig till den ”sanna lutherska läran” så accepterades de som svenska undersåtar och senare som svenska medborgare. De kunde t ex inneha olika yrken, äga lägenheter i städerna och mark, hus, fastigheter och gårdar på landet och de kunde strida i svenska armén i de fall då de var män liksom avancera i graderna och bli statstjänstemän o s v liksom utbilda sig i Uppsala och Lund eller på Konstakademien i Stockholm. Sedan ska det sägas att många av dem dog mycket unga men det gjorde även många vanliga svenskar i gemen på den tiden.

Det verkar vidare inte ha funnits några som helst betänkligheter från vare sig den svenska överhetens eller svenska folkets sida när dessa icke-vita personer gifte sig med vita svenskar och i många fall även fick (blandade eller mixade) barn med desamma (många av dem har då efterlämnat ättlingar som lever mitt ibland oss än idag även om de allra flesta av dem högst sannolikt inte känner till att en av deras anfäder/anmödrar var afrikan, kines, turk eller indier) så länge de just var lutheraner och deras kroppar och utseenden beskrevs mest på ett för den tiden neutralt sätt (blåmän, svarta, svartmuskiga, mörka, kulörta o s v). 

Det är först när rastänkandet slår igenom fr o m 1800-talets mitt och därefter med full kraft fr o m 1800-talets slut i och med högimperialismen och rasvetenskapen som personerna ifråga börjar beskrivas nedsättande i texterna och även porträtteras stereotypt rent visuellt och fr o m då går det att anta att de också diskriminerades och behandlades alltmer illa i vardagslivet liksom i det dåtida svenska samhället i stort.

An essay in Boston Review on how Sweden’s history of recently having been a racially homogenous country plays a part in the electoral success of the Sweden Democrats

A quite long essay written by me in the US American leftist political and literary magazine Boston Review on how Sweden’s history of recently having been a racially homogenous country plays a part in the electoral success of the Sweden Democrats. 

”In the case of the Swedish election, the Sweden Democrats had perhaps their greatest success by shifting the entire landscape of Swedish politics to the right. They have brought into the mainstream a specific Swedish longing for cultural and racial homogeneity that dates back to the 1900s, forcing other politicians to respond.” 

(…)

In the coming four years, the Sweden Democrats will have more influence over the nation’s governance than ever before. The party will do its utmost to evoke an image of a lost nation, and in turn provide consolation for its mourners. While it is rarely expressed openly, this sentiment seems to be shared by many white Swedes across the political spectrum.”

(…)

”It is paramount that antiracists and leftists formulate, and gain popular support for, a vision powerful enough to counter this and other base tendencies that the Sweden Democrats are expert at stoking. With dwindling support for left-wing parties in the recent election, there is much work to be done. This vision must include real left-wing economic policies, offering to remedy the past three decades of devastating neoliberal deregulation, marketization, and privatization. These austerity measures have created the preconditions for the Sweden Democrats’ massive electoral support. 

The left needs to find an alternative way to respond to widespread feelings of loss caused by the erosion of the welfare state. While the Sweden Democrats promise the stability of the past by conjuring racial nostalgia, the left needs to offer a vision of a strong welfare state that can encompass all people living in Sweden. This will almost certainly necessitate offering a more capacious sense of what it means to be Swedish that does not derive its meaning from race or country of origin.”