Kategori: ras

Josefin Holmström recenserar den svenska översättningen av Reni Eddo-Lodges bok ”Varför jag inte längre pratar med vita om ras”

Litteraturvetaren Josefin Holmström anmäler den aktuella svenska översättningen av den brittiska journalisten Reni Eddo-Lodges bok ”Varför jag inte längre pratar med vita om ras” (Modernista, 2018) i dagens SvD Kultur och reflekterar bl a kring varför vi i Sverige inte kan och inte vill prata om ras och inte forskar om ras eller räknar ras i motsats till hur situationen ser ut i Storbritannien (där Holmström bor) där ras är en grundläggande och integrerad del av dagens brittiska samhällsbygge – bl a samlas statistik in om ras, forskare studerar olika aspekter av de brittiska rasrelationerna och det offentliga samtalet om ras pågår kontinuerligt i de brittiska medierna (och trots att vi i Sverige idag faktiskt är ikapp Storbritannien vad gäller raslig mångfald i befolkningssammansättningen och inte minst vad gäller den extremt höga nivån av rasstratifiering inom exempelvis arbetslivet och den likaledes extremt höga nivån av rassegregering inom exempelvis bostadssektorn, d v s vår arbetsmarknad och våra tre storstadsregioner och mellanstora städer står verkligen inte långt efter britternas dito vad gäller nivåerna på rassegmenteringen).
 
Tyvärr har SvD dock valt att bildsätta artikeln med ett foto på svenska nazister bredvid ett foto på författaren ungefär som om allt som handlar om ras hela tiden bara måste kopplas till extremhögern och/eller till icke-vita personer i ett svenskt sammanhang (d v s ”det är bara nazisterna och de icke-vita som är fixerade vid ras”-tänket).
 
Tyvärr menar också Holmström att icke-vitas (i t ex USA) sociala rörelser har resulterat i att även vita amerikaner har börjat organisera sig i form av den amerikanska alternativhögern och radikalhögern som om vita inte har varit organiserade utifrån ras tidigare i historien (d v s ”icke-vitas identitetspolitik har provocerat fram den vita högerpopulismen”-tänket).
 
Tyvärr menar Holmström vidare också att icke-vitas aktivism riskerar att resultera i ett samhälle som till slut blir genomsegregerat som om inte de västerländska samhällena såsom det amerikanska samhället eller för den delen det svenska samhället inte redan är rassegregerade (d v s ”icke-vitas rasfixering leder till att även vita blir medvetna om ras och därmed börjar segregera sig från icke-vita”-tänket).
 
Tyvärr skriver Holmström slutligen också (och trots att hon bor i England) ”data on ethnicity” och inte ”equality data” eller jämlikhetsdata som är den övergripande termen för den metod som går ut på att samla in statistik om ras liksom om etnicitet, religion, språk o s v och som då tyvärr nästan alla svenska antirasister är emot och både de på högerkanten och de på vänsterkanten utifrån någon slags föreställning om att britterna är ”genomrasistiska” och ”rasfixerade” (d v s ”den som sa’t han va’t”-tänket, d v s eftersom britterna pratar om ras, forskar om ras och även räknar ras så måste de ju vara rasister och eftersom vi svenskar då inte är rasister utan tvärtom antirasister så ska vi inte prata om ras i Sverige och fr a inte räkna ras i Sverige och heller inte forska om ras i Sverige för om vi börjar göra det så riskerar vi att bli som britterna – d v s då blir vi rasister såsom de ”vidriga” britterna är).
 
 
”2014 skrev den brittiska författaren och journalisten Reni Eddo-Lodge ett mycket uppmärksammat blogginlägg med titeln ”Varför jag inte längre pratar med vita om ras”. Hon orkade inte längre förklara sig för människor som ”vägrar acceptera att strukturell rasism och dess symptom verk­ligen existerar”, som tog sig själva som norm och såg alla andra som avvikande, som förnekade polisvåld mot svarta, som inte tyckte att rasism var deras problem.
 
Ur blogginlägget föddes boken med samma titel, som nu översatts till svenska. ”Varför jag inte längre pratar med vita om ras” är ytterst aktuell i ett Sverige som de senaste åren präglats av hetsiga debatter om hudfärg, ras och rasseparatism.
 
2014 blev det stora rubriker när Antirasistiskt Forum i ABF:s regi ordnade ett seminarium uteslutande för rasifierade. 2016 gick vågorna åter höga på grund av Black Coffee, en fikaförening där bara svarta fick delta, grundad av aktivisten Araia Ghirmai Sebhatu. Samma år hamnade SSU i blåsväder för en föreläsning om islam som också bara var öppen för rasifierade – trots att det naturligtvis finns gott om vita muslimer.”
 
(…)
 
”Till skillnad från Sverige samlar Storbritannien ju in så kallade rasdata (”data on ethnicity”): vid snart sagt varje ansökan, läkarbesök eller annan kontakt med myndigheter och företag ombeds man ange sin etnicitet. Ras är inte alls lika känsligt som i Sverige; tvärtom anses det nödvändigt att studera minoriteters studieval, framgång på arbetsmarknaden och så vidare.
 
Tobias Hübinette, som forskar om ras vid Karlstads universitet, har länge hävdat att Sverige också bör föra liknande statistik.
 
Men hos svenska folket i allmänhet finns en stark motvilja mot vad som anses vara en rasistisk klassificering. Flera generationer svenskar har i skolan fått lära sig att vara färgblinda, och är rädda att ett ökat fokus på hudfärg och etnicitet bara kommer att öka klyftorna i samhället.
 
Det är också slutsatsen i Ivar Arpi och Adam Cwejmans bok ”Så blev i alla rasister” som utkom i våras, där de varnar för ett samhälle där medborgarna frivilligt delar upp sig efter melaninnivåer och etniskt ursprung, med total segregering som följd.”

Reflektioner kring den svenska kritiska ras- och vithetsforskningens framtid

Som forskare hör det till yrket att inte få s k abstracts till och presentationer på konferenser accepterade (och ibland t o m retroaktivt – i varje fall i mitt fall) samt att inte få texter i tidskrifter och publikationer accepterade (och ibland t o m retroaktivt – i varje fall i mitt fall) och själv har jag liksom nästan alla andra forskare fått uppleva att åtskilliga s k abstracts och texter har blivit refuserade.
 
Tidigare hände det ofta att mina s k abstracts och texter inte accepterades då de uppfattades och upplevdes som ”extremistiska” och ”essentialistiska” och även som ”aggressiva” och ”oetiska” och fortfarande än idag händer det att en och annan granskare, läsare, expert, sakkunnig, redaktör, redaktion och förlag ”säger ifrån på skarpen”.
 
Detta hände just alldeles nyligen och även om min (forskar)heder gör att jag inte namnger publikationen ifråga så kan jag ändå inte låta bli att referera till de utlåtanden som gjorde att min text inte antogs även om jag vet att det kanske inte är helt okej då de nog säger en del om (o)möjligheten att kunna forska om ras inom den svenska akademin inför framtiden.
 
Texten ifråga behandlar det jag kallar den icke-vita svenska samtidslitteraturen och talar bl a om olika grupper av icke-vita och kategoriserar även denna litteratur utifrån olika icke-vita grupper men granskaren och redaktören ifråga reagerade då mycket starkt på just detta ”kategoriserande” utöver de sedvanliga mycket starka reaktionerna på och mot att jag så ohämmat och skamlöst använder mig av glosan ras ”rakt av” på svenska. En av granskarna rådde t o m redaktören att anlita en jurist för att ta reda på om det ens är lagligt att dela upp människor i olika kategorier utifrån hur de ser ut och varifrån de kommer.
 
En invändning från en av granskarna, och som jag visserligen kan förstå, handlade också om att en del av de författare som jag kategoriserar antagligen inte kategoriserar sig själva utifrån hur de ser ut och varifrån de kommer och en del av dem kanske inte ens lägger märke till hur de ser ut (det gäller nog fr a adopterade och blandade författare som inte alltid bryr sig om hur de råkar se ut rent kroppsligen medan förstagenerationsförfattarna omvänt nästan alltid självkategoriserar sig utifrån utseende och ursprung).
 
Jag har naturligtvis stor respekt för att den svenska högskole- och forskarvärlden till överväldigande delen består av antirasister och många forskare reagerar just därför oerhört starkt så fort frågor om ras kommer på tal och det räcker för många av dem att bara se glosan ras dyka upp i skrift (och fr a på just svenska) för att de ska bli uppbragda och upprörda.
 
Tidigare förfäktade jag en hypotes som sade att det nog faktiskt skulle bli lättare att forska om och skriva om ras och även att debattera om ras i Sverige i framtiden mot bakgrund av hur den demografiska (ras)sammansättningen ser ut idag och då Sverige numera tillhör ett av västvärldens allra mest (ras)segregerade länder.
 
I stället tyder mycket just nu snarare på att det kan bli tvärtom när den svenska högskole- och forskarvärlden reagerar allt starkare mot rasism (och fr a mot SD) och därmed blir det antagligen också svårare att bedriva forskning om ras för sådana som mig som helt enkelt får leva med att ”kryssa mellan Skylla och Karybdis” – d v s mellan ett antirasistiskt och progressivt anti-SD-läger som fördömer allt tal om ras i antifascismens och anti-essentialismens namn och en höger och faktiskt även ett SD som också fördömer allt tal om ras men i anti-identitetspolitikens namn (för ibland kan det faktiskt bli lite märkligt att bli hårt bannad och i det närmaste bannlyst som ”biologist” och ”essentialist” av militanta antirasister och antifascistiska forskare samtidigt som också SD:are, moderater och liberaler fördömer ”rasfixeringen” och ”den rasistiska identitetspolitiken”).

Om Selma Lagerlöf, Tyskland och rastänkandet

För alla som är intresserade av Selma Lagerlöf och samtidigt är intresserade av frågor som rör det svenska rastänkandet och svensk högerradikalism så tipsar jag gärna om Anna Nordlunds och Bengt Wanselius mycket omfattande, välskrivna, faktaspäckade och rikt illustrerade praktverk ”Selma Lagerlöf. Sveriges modernaste kvinna” som benar ut alla de (illasinnade) rykten som har florerat kring Lagerlöf vad gäller just hennes syn på ras och hennes relation till högerradikalism:
 
9789171263506
 
Nordlund och Wanselius skriver exempelvis om att Lagerlöf stöttade och sympatiserade med den s k vita borgerliga sidan i Finska inbördeskriget och med de frivilliga (riks)svenskar som slogs för den s k vita borgerliga sidan i den s k Svenska brigaden och vilket dels beror på att Lagerlöf kände finlandssvenska adelsfamiljer som hade råkat illa ut i kriget och dels på att en släkting till Lagerlöf var krigsfrivillig i Svenska brigaden.
 
Vidare skriver Nordlund och Wanselius om den komplicerade relation till Nazi-Tyskland som Lagerlöf tvingades in i då hon å ena sidan var en av de mest sålda, lästa och älskade författarna i den tysktalande världen samtidigt som hon stöttade och hjälpte antinazistiska flyktingar och var allt annat än antisemit och denna komplicerade relation förklarar antagligen varför Lagerlöf kvarstannade som medlem i pro-nazityska Svensk-tyska föreningen åtminstone så sent som 1937 (Svensk-tyska föreningen var då en helt igenom svensk förening som använde den tyska örnen och hakkorset som föreningssymbol).
 
Slutligen skriver Nordlund och Wanselius också om varför Lagerlöf till synes stöttade den första svenska s k skönhetstävlingen eller s k Fröken Sverige-tävlingen som i själva verket var en s k ras(typ)tävling och som genomfördes 1921: Det framkommer i boken att Lagerlöf hade lärt känna rasforskaren Herman Lundborg via sin väninna journalisten och författaren Ida Bäckmann som hade stått nära Gustaf Fröding och Lundborg hade tydligen verkat som underläkare på Uppsala hospital i Ulleråker när Fröding var placerad och ”inspärrad” där. Dessutom var ju både Lundborg och Lagerlöf värmlänningar (medan Bäckmann var dalsländska).
 
Lagerlöf var representerad (d v s hon var porträtterad) i Lundborgs stora ras(typ)utställning (1919) som bl a Anders Zorn hade hjälpt till att finansiera och 1921 skrev Lagerlöf till Lundborg och tackade för att den sistnämnde hade tillsänt denna ett (gratis)exemplar av antologin ”The Swedish nation in word and picture” som Lundborg och dennes kollega John Runnström hade tagit fram för den engelskspråkiga (bok)marknaden för att ytterligare popularisera, (mass)lansera och ”institutionalisera” föreställningen om att de infödda vita majoritetssvenskarna utgjorde den s k vita rasens och de s k vita folkens yppersta fysisk-kroppsliga (d v s rasliga, genetiska och estetiska) elit och boken innehöll bl a porträtt och fotografier som hade använts i ras(typ)utställningen.
 
Antologin, som bär den mycket långa undertiteln ”Together with short summaries of the contributions made by Swedes within the fields of anthropology, race-biology, genetics and eugenics. A jubilee book given out, with the cooperation of experts commissioned by the Swedish society for race-hygiene” och som bland bidragsgivarna räknade sådana på sin tid aktade forskarnamn som Oscar Montelius, Otto von Friesen, Martin Ramström, Vilhelm Hultkrantz, Herman Nilsson-Ehle, Robert Larsson och Harry Federley vilka alla var medlemmar i Svenska sällskapet för rashygien, verkar ha uppskattats av Lagerlöf som lyckönskade Lundborg i upprättandet av dennes framtida (ras)forskningscentrum (d v s Statens institut för rasbiologi) samt uttryckte att hon efter en genomläsning av boken hade blivit övertygad om att Lundborgs (ras)forskning var viktig samtidigt som hon vände sig emot idén om att det finns en s k ”äktsvensk” och s k (ras)ren (majoritets)svensk utseende- och kroppstyp och s k rastyp (d v s den s k nordiska rasen som de infödda vita majoritetssvenskarna ansågs utgöra den s k renaste och s k ädlaste representanten för):
 
”När man läser en sådan där bok, kommer man ju att tänka på sina egna släktförhållanden och varifrån man själv har fått sitt utseende och karaktersdrag. Så till exempel var min far och hans syskon ovanligt vackert folk, blåögda med ovala ansikten men svarthåriga och med inte fullt raka näsor, det skulle kanske ha varit inblandningen av vallonblod. Min mor däremot var av finsk typ, skulle jag vilja säga, men vi veta inte av någon finsk inblandning, däremot tro vi oss veta, att hennes släkt, Wallroth, kommit från Tyskland. Det blir ju snart nog en skön röra av typer, och så är det väl med nästan alla.”(Nordlund och Wanselius, 2018: 336-337)

Elin Grelsson Almestad anmäler boken ”Studier om Rasism. Tvärvetenskapliga perspektiv på ras, vithet och diskriminering” i dagens Expressen

Få har nog kunnat undgå att jag under de senaste 10-15 åren har ”öst” ur mig texter av alla de slag (s k vetenskapliga publikationer, s k akademiska s papers, böcker, debattartiklar, kulturessäer, recensioner, inlägg o s v) som handlar om ras och vithet i relation till (gårdagens, dagens eller morgondagens) Sverige, svenskar och svenskhet samt grundat och lett det nationella forskarnätverket för svenska ras- och vithetsstudier och bl a har min s k ”rasfixering” (som otaliga anti-ras-kritiker från extremhögern till den radikala vänstern och alla däremellan menar att det handlar om när de under årens lopp i stort sett har utsett mig till något av landets ”Mister Ras” då extremt få svenska forskare överhuvudtaget är intresserade av ras och än färre forskar om och skriver texter om ras och tyvärr har mitt eget intresse och engagemang för frågor som rör ras knappast hjälpt mig utan snarare stjälpt mig i yrkeslivet såsom bl a min senaste konflikt med landets ledande antirasistiska och feministiska forskare visar) resulterat i tre antologier med texter författade av svenska forskare och varav den senaste utkom i våras – ”Studier om rasism. Tvärvetenskapliga perspektiv på ras, vithet och diskriminering” som Andréaz Wasniowski och jag var redaktörer för (och med bidrag av Catrin Lundström, Paula Mählck, Yael Feiler, Sabina Ivenäs, Leila B Khademi, Magnus Dahlstedt, Sayaka Osanami Törngren, Carolina Jonsson Malm, Linnéa Bruno, Erik Hansson, Cordelia Heß och Jonathan Adams).
 
Boken ”sågades jämns med fotknölarna” av liberala DN:s nya ledarskribent Mattias Svensson som fr a försvarade den s k 68-rörelsens och den s k nya vänsterns radikala färgblinda antirasism i socialdemokratiska Aftonbladet (och på dess kultursida vars redaktör Åsa Linderborg bedriver en slags anti-ras-”kampanj” sedan många år tillbaka) och idag anmäler journalisten och författaren Elin Grelsson Almestad (som för ett tag sedan slutade som skribent för Göteborgs-Posten med hänvisning till tidningens nya syn på migrationspolitiken) boken i Expressen:
 
 
”I antologin ”Studier om rasism. Tvärvetenskapliga perspektiv på ras, vithet och diskriminering” samlar redaktörerna Tobias Hübinette och Andréaz Wasniowski forskare inom allt från sociologi och juridik, till teatervetenskap och historia och texter inom vitt spridda områden, med rasism och vithet som gemensam utgångspunkt.
 
Den landar mitt i en valrörelse som präglas av utspel kring migration, invandrare, svenskhet, medborgarskap och ett konstant förfrämlingande av människor med mörk hud eller ”fel” religiös tillhörighet. En valrörelse där begreppet ”rasism” sällan nämns.”

Än en gång om den svenska antirasistiska oviljan och vreden (och hatet) mot att tänka i ras och än mer mot att räkna ras apropå den fortsatta rasliga homogeniteten inom den svenska barn- och ungdomslitteraturen

Sveriges Radios Kulturnytt uppmärksammar nu (och återigen) att den rasliga mångfalden i den svenska barn- och ungdomslitteraturen är bedrövligt låg och de senaste siffrorna (som visserligen har några år på nacken) från Svenska barnboksinstitutet visade att ungefär 5 procent av huvudkaraktärerna i 2014 års svenska bokutgivning kunde klassificeras som ”mörkhyade” och/eller som ”mörkhåriga” samtidigt som 25-30% (om inte fler än så idag) av alla barn och ungdomar i landet idag har någon form av utomeuropeisk bakgrund (det finns idag antagligen proportionellt fler icke-vita barn och ungdomar i Sverige än i något annat västland i världen bortsett från USA).
 
Tyvärr har den svenska antirasistiska oviljan (och vreden och t o m hatet mot) mot att tala om kroppsskillnader och utseendeaspekter (och i detta fall att tala om ras bland barn och ungdomar och vilket väl gör det ännu mer känsligt) kombinerat med den svenska antirasistiska oviljan (och vreden och t o m hatet mot) mot att kategorisera, sortera och räkna kroppar och utseenden (och i detta fall att räkna ras bland barn och ungdomar och vilket väl gör det ännu mer känsligt) annat än vad gäller kön gjort att vi fram tills nu både saknar siffror på hur det egentligen ser ut (och har sett ut bakåt genom åren) vad gäller den rasliga mångfalden och alla möjligheter att göra regelbundna uppföljningar och fr a att överhuvudtaget åtgärda situationen eftersom de allra allra flesta i Sverige vägrar att ens tänka i rasliga kroppsskillnader och utseendeaspekter och än mer att räkna desamma (d v s att räkna den rasliga mångfalden såsom vi sedan många år tillbaka har räknat könsmångfalden):
 
 
” Endast en procent av huvudpersonerna i brittiska barnböcker utgivna under förra året var av annan hudfärg än vit, visar en studie som presenterades förra veckan. Problematiken känns igen även i Sverige.
 
– Jag hoppas ju att vi har mer än en procent, men jag tror inte att det är så jättestor skillnad tyvärr. 2016 hade vi en konstvetare som tittade på omslagen och då kunde konstatera att det är ju nästan bara vita på omslagen, säger Lillemor Torstensson, kommunikations- och verksamhetsansvarig vid Svenska barnboksinstitutet.
 
Lillemor Torstensson menar även, precis som forskarna i den brittiska studien, att när huvudkaraktären väl inte är vita inom barnlitteratur då lyser vardagsberättelserna med sin frånvaro.
 
– Då är det ofta att man har problematiserat det här på något sätt. Det är en invandrarhistoria, det är i en förort där det finns problem, det är tvångsgifte eller flyktingproblematik eller någonting sånt.
 
På Svenska barnboksinstitutet gör man varje år en så kallad bokprovning där man går igenom övergripande teman och för statistik över dom barn- och ungdomsböcker som ges ut i Sverige.
 
Bokprovningen räknar inte på barnbokskaraktärers etnicitet som den brittiska studien, men den visar bland annat att det i stort sett inte förekommer några översättningar alls från andra delar av världen än den västerländska.”
 
Bonnier Carlsen ger ut flest barnböcker per år i Sverige. Förlagets litterära chef Eva Dahlin berättar att man förra året startade ett inkluderingsråd för att arbeta med de här frågorna.
 
– Vi har ett redan ett påbörjat initiativ till hösten att vi ska göra en räkning på vår egen utgivning, eftersom vi har en egen målsättning som är rätt tydlig att vi vill öka representationen i utgivningen. Dels våra karaktärer, de som befolkar våra böcker, men också våra upphovspersoner och våra medarbetare.”

Ny avhandling om synen på finsktalande i svenskspråkiga läroböcker visar att rastänkandet höll i sig fram tills 1960-talet

I Lina Spjuts färska avhandling ”Att (ut)bilda ett folk. Nationell och etnisk gemenskap i Sveriges och Finlands svenskspråkiga läroböcker för folk- och grundskola åren 1866-2016” framgår det med all önskvärd tydlighet att generationer av svenskspråkiga barn och ungdomar i Sverige (och i Finland) blev ”hjärntvättade” i skolan att tro och tänka att finnarna och de finsktalande tillhörde en annan ras (liksom än mer samerna) samt var kopplade till Asien och därmed var de inte helt vita och fr a var de ”per definition” underlägsna de ”supervita” svenskarna.
 
Det framgår bl a (för den som är intresserad av frågor om ras) att rasbegreppet användes i undervisningen ända inpå 1960- och 70-talen i relation till finnar och finskspråkiga (och antagligen ännu längre fram i tiden i relation till samer). Finnarna beskrevs genom rasstereotyper och negativa drag i skolböckerna och knöts till den s k mongoliska rasen (och vilken då samerna kopplades till än mer) medan de s k nordiskt vita germanska svenskarna framställdes som den renaste, förnämsta och mest framstående s k rasen eller rasgruppen i världen.
 
Så sent som 1960 publicerades exempelvis en lärobok som innehöll en mer eller mindre fullständig rasbiologisk översikt och i boken förekom bilder på ”folktyperna i Norden” med beskrivningar av olika utseendedrag, kroppsmått och egenskaper.
 
Rasbegreppet förekom explicit i svenska historieläroböcker och geografiläroböcker ända fram tills 1960-talet i relation till specifikt finnar och finsktalande – det sista exemplet från 1968 skriver följande (i relation till utomeuropeiska s k folkslag användes rasbegreppet sannolikt långt senare än så):
 
”Finnarna tillhör den ostbaltiska rastypen och har troligen invandrat söderifrån. Typiska drag för denna rastyp är bl. a. något kortare växt än den nordiska rasens och mörkare hår. […] Visserligen är flertalet rasdrag nuförtiden nästan försvunna på grund av vår tids starka folkblandning, men i Norden finns det fortfarande många med typiskt nordiska drag; t ex blont hår, blå ögon, ovalt ansikte och en lång kroppsväxt.”
 
Vad gäller läroboksförfattarna så har dessa i första hand utgjorts av högutbildade vilka i många fall har varit disputerade och vilket mer eller mindre gäller än idag. En av läroboksförfattarna som förekommer i avhandlingen och som skrev om ras är f ö Herman Lundborgs bror Ragnar Lundborg.
Namnlöst.jpg
 
Från och med 1960- och 70-talen börjar slutligen också en mer medvetet antirasistisk hållning att lyftas fram i vissa läroböcker i samhällskunskap som verkar ha varit det mest s k progressiva ämnet jämfört med geografi och historia och denna ”statliga antirasism” slår sedan igenom med full kraft på 1990- och 00-talen och är idag det som lärs ut i skolan.

Fortfarande saknas ett vedertaget språk för att tala om ras och vithet på svenska och ordet ”mörkhyade” dominerar fortfarande över termerna ”icke-vita” och ”rasifierade”

På (nutids)svenska saknas det som bekant ett vedertaget språk för att tala om ras och vithet (och om människor som inte kan respektive kan passera som vita just i Sverige) och det florerar därför ett flertal sinsemellan konkurrerande ord och uttryck för att beteckna alla invånare i landet som inte kan passera som vita. Ett sätt att försöka sia om vilken term som kommer att ”vinna” i framtiden eller åtminstone dominera över andra termer är att räkna förekomsten av ordet eller uttrycket ifråga.
 
Som det verkar så går det att säga att ”mörkhyad/e” fortfarande är det absolut vanligaste ordet bland (riks)svensktalande (hur det ”låter” bland finlandssvenskarna och bland de svenskamerikaner som fortfarande talar svenska är det dock svårare att säga något om) för att beteckna människor som inte kan passera som vita, att de s k ”old school”-orden ”svartskalle/svartskallar” och ”blatte/blattar” (vilka dominerade helt under 1990- och 2000-talen) nog är på väg ut (även om åtskilliga något äldre s k ”förstageneration:are” antagligen fortfarande använder sig av dessa termer som självbenämningar och självbeteckningar) samt att det just nu pågår en slags strid mellan termen ”icke-vit/a”/”ickevit/a” (vars första förekomst verkar ha varit 1920 men som började förekomma mer regelbundet först från och med 2001) och uttrycket ”rasifierad/e” (som inte ens förekom före 2013).
 
För övrigt finns det också ett flertal sinsemellan konkurrerande ord och uttryck för att beteckna alla invånare i landet som kan passera som vita såsom svennar, suedis, svenskar, ursvenskar, pursvenskar, majoritetssvenskar, etniska svenskar o s v och även om förekomsten av beteckningen ”vit/a” (d v s ”vit/a svensk/ar”) har ökat sedan 2014 (innan 2014 var det inte så vanligt att överhuvudtaget tala om och skriva ut ”vit/a svensk/ar” utan det räckte antagligen med att säga ”svensk/ar” som då i praktiken innebar vita) så används uttrycket ”etniska svensk/ar” (vars första förekomst verkar ha varit 1979 men som började förekomma mer regelbundet först från och med 1991) fortfarande i stor utsträckning.
 
Förekomsten av termen ”icke-vit/a”, uttrycket ”rasifierad/e”, ordet ”mörkhyad/e”, glosan ”svartskalle/svartskallar” och beteckningen ”blatte/blattar” i (svenskspråkiga) Mediearkivet (svenska analoga och digitala tidningar, medier, tidskrifter och magasin):
 
förekomst av termen ”icke-vit/a”/”ickevit/a”
2014: 267 + 107 + 45 + 100 = 519
2015: 612 + 107 + 46 + 191 = 956
2016: 974 + 136 + 19 + 228 = 1357
2017: 780 + 178 + 16 + 97 = 1071
2018: 426 + 64 + 10 + 160 = 660
 
förekomst av uttrycket ”rasifierad/e”
2014: 842 + 186 = 1028
2015: 490 + 124 = 614
2016: 661 + 349 = 1010
2017: 395 + 210 = 605
2018: 346 + 414 = 760
 
förekomst av ordet ”mörkhyad/e”
2014: 508 + 1159 = 1667
2015: 542 + 833 = 1375
2016: 1167 + 1625 = 2792
2017: 623 + 970 = 1593
2018: 612 + 455 = 1067
 
förekomst av glosan ”svartskalle/svartskallar”
2014: 318 + 120 = 438
2015: 190 + 101 = 291
2016: 285 + 252 = 537
2017: 307 + 174 = 481
2018: 80 + 28 = 108
 
förekomst av beteckningen ”blatte/blattar”
2014: 385 + 242 = 627
2015: 493 + 265 = 758
2016: 298 + 149 = 447
2017: 314 + 97 = 411
2018: 192 + 60 = 252