Category: ras

Ny avhandling om synen på finsktalande i svenskspråkiga läroböcker visar att rastänkandet höll i sig fram tills 1960-talet

I Lina Spjuts färska avhandling ”Att (ut)bilda ett folk. Nationell och etnisk gemenskap i Sveriges och Finlands svenskspråkiga läroböcker för folk- och grundskola åren 1866-2016” framgår det med all önskvärd tydlighet att generationer av svenskspråkiga barn och ungdomar i Sverige (och i Finland) blev ”hjärntvättade” i skolan att tro och tänka att finnarna och de finsktalande tillhörde en annan ras (liksom än mer samerna) samt var kopplade till Asien och därmed var de inte helt vita och fr a var de ”per definition” underlägsna de ”supervita” svenskarna.
 
Det framgår bl a (för den som är intresserad av frågor om ras) att rasbegreppet användes i undervisningen ända inpå 1960- och 70-talen i relation till finnar och finskspråkiga (och antagligen ännu längre fram i tiden i relation till samer). Finnarna beskrevs genom rasstereotyper och negativa drag i skolböckerna och knöts till den s k mongoliska rasen (och vilken då samerna kopplades till än mer) medan de s k nordiskt vita germanska svenskarna framställdes som den renaste, förnämsta och mest framstående s k rasen eller rasgruppen i världen.
 
Så sent som 1960 publicerades exempelvis en lärobok som innehöll en mer eller mindre fullständig rasbiologisk översikt och i boken förekom bilder på ”folktyperna i Norden” med beskrivningar av olika utseendedrag, kroppsmått och egenskaper.
 
Rasbegreppet förekom explicit i svenska historieläroböcker och geografiläroböcker ända fram tills 1960-talet i relation till specifikt finnar och finsktalande – det sista exemplet från 1968 skriver följande (i relation till utomeuropeiska s k folkslag användes rasbegreppet sannolikt långt senare än så):
 
”Finnarna tillhör den ostbaltiska rastypen och har troligen invandrat söderifrån. Typiska drag för denna rastyp är bl. a. något kortare växt än den nordiska rasens och mörkare hår. […] Visserligen är flertalet rasdrag nuförtiden nästan försvunna på grund av vår tids starka folkblandning, men i Norden finns det fortfarande många med typiskt nordiska drag; t ex blont hår, blå ögon, ovalt ansikte och en lång kroppsväxt.”
 
Vad gäller läroboksförfattarna så har dessa i första hand utgjorts av högutbildade vilka i många fall har varit disputerade och vilket mer eller mindre gäller än idag. En av läroboksförfattarna som förekommer i avhandlingen och som skrev om ras är f ö Herman Lundborgs bror Ragnar Lundborg.
Namnlöst.jpg
 
Från och med 1960- och 70-talen börjar slutligen också en mer medvetet antirasistisk hållning att lyftas fram i vissa läroböcker i samhällskunskap som verkar ha varit det mest s k progressiva ämnet jämfört med geografi och historia och denna ”statliga antirasism” slår sedan igenom med full kraft på 1990- och 00-talen och är idag det som lärs ut i skolan.

Fortfarande saknas ett vedertaget språk för att tala om ras och vithet på svenska och ordet ”mörkhyade” dominerar fortfarande över termerna ”icke-vita” och ”rasifierade”

På (nutids)svenska saknas det som bekant ett vedertaget språk för att tala om ras och vithet (och om människor som inte kan respektive kan passera som vita just i Sverige) och det florerar därför ett flertal sinsemellan konkurrerande ord och uttryck för att beteckna alla invånare i landet som inte kan passera som vita. Ett sätt att försöka sia om vilken term som kommer att ”vinna” i framtiden eller åtminstone dominera över andra termer är att räkna förekomsten av ordet eller uttrycket ifråga.
 
Som det verkar så går det att säga att ”mörkhyad/e” fortfarande är det absolut vanligaste ordet bland (riks)svensktalande (hur det ”låter” bland finlandssvenskarna och bland de svenskamerikaner som fortfarande talar svenska är det dock svårare att säga något om) för att beteckna människor som inte kan passera som vita, att de s k ”old school”-orden ”svartskalle/svartskallar” och ”blatte/blattar” (vilka dominerade helt under 1990- och 2000-talen) nog är på väg ut (även om åtskilliga något äldre s k ”förstageneration:are” antagligen fortfarande använder sig av dessa termer som självbenämningar och självbeteckningar) samt att det just nu pågår en slags strid mellan termen ”icke-vit/a”/”ickevit/a” (vars första förekomst verkar ha varit 1920 men som började förekomma mer regelbundet först från och med 2001) och uttrycket ”rasifierad/e” (som inte ens förekom före 2013).
 
För övrigt finns det också ett flertal sinsemellan konkurrerande ord och uttryck för att beteckna alla invånare i landet som kan passera som vita såsom svennar, suedis, svenskar, ursvenskar, pursvenskar, majoritetssvenskar, etniska svenskar o s v och även om förekomsten av beteckningen ”vit/a” (d v s ”vit/a svensk/ar”) har ökat sedan 2014 (innan 2014 var det inte så vanligt att överhuvudtaget tala om och skriva ut ”vit/a svensk/ar” utan det räckte antagligen med att säga ”svensk/ar” som då i praktiken innebar vita) så används uttrycket ”etniska svensk/ar” (vars första förekomst verkar ha varit 1979 men som började förekomma mer regelbundet först från och med 1991) fortfarande i stor utsträckning.
 
Förekomsten av termen ”icke-vit/a”, uttrycket ”rasifierad/e”, ordet ”mörkhyad/e”, glosan ”svartskalle/svartskallar” och beteckningen ”blatte/blattar” i (svenskspråkiga) Mediearkivet (svenska analoga och digitala tidningar, medier, tidskrifter och magasin):
 
förekomst av termen ”icke-vit/a”/”ickevit/a”
2014: 267 + 107 + 45 + 100 = 519
2015: 612 + 107 + 46 + 191 = 956
2016: 974 + 136 + 19 + 228 = 1357
2017: 780 + 178 + 16 + 97 = 1071
2018: 426 + 64 + 10 + 160 = 660
 
förekomst av uttrycket ”rasifierad/e”
2014: 842 + 186 = 1028
2015: 490 + 124 = 614
2016: 661 + 349 = 1010
2017: 395 + 210 = 605
2018: 346 + 414 = 760
 
förekomst av ordet ”mörkhyad/e”
2014: 508 + 1159 = 1667
2015: 542 + 833 = 1375
2016: 1167 + 1625 = 2792
2017: 623 + 970 = 1593
2018: 612 + 455 = 1067
 
förekomst av glosan ”svartskalle/svartskallar”
2014: 318 + 120 = 438
2015: 190 + 101 = 291
2016: 285 + 252 = 537
2017: 307 + 174 = 481
2018: 80 + 28 = 108
 
förekomst av beteckningen ”blatte/blattar”
2014: 385 + 242 = 627
2015: 493 + 265 = 758
2016: 298 + 149 = 447
2017: 314 + 97 = 411
2018: 192 + 60 = 252

MED:aren Josefin Utas beskriver mig som mig som ”en av de största, verkliga rasister jag känner till”

Att MED:arna (Medborgerlig samling) just nu är ilskna som bin råder det väl inget tvivel om för den som har följt de senaste dagarnas hetsiga debatt om att Stockholm Pride har sagt nej till MED:s deltagande i (val)årets arrangemang (som utställare i EuroPride Park) och Ilan Sadés, Alexander Bards (som f ö nyligen hävdade att MED är ett parti som lockar många svenska judar), Katerina Janouchs et al. olika uttalanden och utspel och själv har jag blivit anklagad för att ha ”brunsmetat” MED i maskopi med ”fake news-DN” och bl a har MED:aren Josefin Utas (f d MP) beskrivit mig som ”en av de största, verkliga rasister jag känner till” utifrån den sedvanliga ”den som sa’t han va’t”-logiken – d v s helt enkelt att den som talar om, skriver om och (i mitt fall) forskar om ras är rasist (en logik som, som bekant, bara fungerar bland färgblinda antirasistiska svenskar och inom den färgblint antirasistiska svensktalande språkgemenskapen):
 
 
”På dag 3 publicerade självaste Dagens Nyheter en nyhetsartikel, ”Medborgerlig Samling portas från Pridefestivalen”, bakom betalvägg på nätet och i papperstidningen i Stockholmsdelen, där de lyckats få någon från Pride att uttala sig. I början är det en saklig artikel, men sedan väljer man att slänga in en hänvisning till den extrema rasteoretikern Hübinette, som alltså tycker att vi behöver prata mycket mer om raser och döma människor utifrån det:
 
”MED har beskrivs av forskaren Tobias Hübinette som högerradikalt.”
 
Uppenbarligen var DN tvungna att gräva rejält djupt, så djupt som till Hübinette, för att lyckas hitta något kontroversiellt för att fortsätta svartmåla oss. Men för all del: det stämmer att vi är ett högerparti, i bemärkelsen att vi vill flytta tillbaks makt från politikerna till medborgarna; rätt ”radikalt” i det socialism-marinerade Sverige. Vi har en liberal syn på människor, inte kollektivistisk. Vi vill banta staten, ha lägre skatter och vill att staten ska fokusera på kärnuppgifterna och hantera dem på ett riktigt bra sätt. Tror dock inte det var DN:s intention att säga att vi tycker så. Man kan vara tämligen säker på att DN med sin hänvisning till ”höger” ville associera oss till rasism och främlingsfientlighet. Så ironiskt, att de försöker göra detta genom att hänvisa till en av de största, verkliga ”rasister” jag känner till.”

Även Alternativ för Sverige verkar anse att adopterade är svenskar

Icke-vita adopterade (och även blandade) har ända sedan kolonialtiden och numera för extremhögern varit något av ”lackmustestet” (d v s är det materialiteten/kroppsligheten och utseendet/”skalet” som avgör eller är det uppfostran/miljön och beteenden/värderingar som väger tyngre) för att avgöra vem som räknas till den vita, kristna, västerländska, europeiska och nationella gemenskapen och vi:et eller ej och som det verkar så anser tydligen även Alternativ för Sverige att de utlandsadopterade är svenskar och tillhör svenskheten, den svenska nationen och sina svenska adoptivföräldrar.

36413070_10155740675305847_5885775821834027008_n.jpg

 

Inkomstskillnaderna och klyftorna i ekonomisk standard fortsätter att öka och klass är numera alltmer detsamma som ras i dagens Sverige när de icke-vita invånarna sackar efter alltmer

SCB:s nya rapport om inkomstskillnaderna och skillnaderna i ekonomisk standard i Sverige som publicerades idag visar tyvärr det som OECD och andra överstatliga aktörer har påpekat på senare tid – inkomstskillnaderna har ökat kraftigt i landet sedan 1991 (fram tills 1991 var Sverige möjligen världens mest jämlika land sett till inkomster, standardnivåer och förmögenheter) och ökar mer i Sverige än i andra OECD-länder (beroende på att Sverige fortfarande är mer jämlikt än nästan alla andra västländer och i-länder, d v s utgångsläget sedan 1991 ser annorlunda ut i Sverige än i andra s k utvecklade länder) och tyvärr är det utomeuropéerna (och fr a de som är födda i Afrika och Asien) som blir allt snabbare omsprungna av majoritetsinvånarna och av de invånare i landet som har bakgrund i övriga Norden och tyvärr är det som allra värst för de utomeuropeiska barnhushållen (samtliga siffror i rapporten härrör från inkomståret 2016 och tyvärr tyder det mesta på att det snarare har blivit värre än bättre sedan dess för utomeuropéerna):
 
”År 2016 hade de utrikes födda en ekonomisk standard som motsvarade 77 procent av den ekonomiska standarden för personer födda i Sverige. Andelen har dock varit i stort oförändrad sedan 2010. År 1991 var motsvarande andel 90 procent, det vill säga skillnaderna har ökat mellan utrikes och inrikes födda personer.”
 
Namnlöst.jpg
 
Invånare födda i Sverige har i genomsnitt en betydligt högre inkomst än invånare födda utomlands: För födda i Sverige låg medianvärdet 2016 på 325 000 kronor men för utrikes födda var beloppet 231 000 kronor. Det betyder att utrikes födda uppnådde 71 procent av inrikes föddas inkomst. För kvinnor var andelen 69 procent och för män 72 procent. Personer födda i övriga Norden ligger på ungefär samma nivå som personer födda i Sverige medan personer födda i Asien och Afrika hade en medianinkomst på 54 respektive 46 procent av vad personer födda i Sverige hade.
 
Av de utrikes födda invånarna hade personer födda i Oceanien (inkluderar Australien och Nya Zeeland) allra högst ekonomisk standard 2016: De låg på nästan exakt samma nivå som personer födda i Sverige. Lägst ekonomisk standard hade personer födda i Afrika och Asien, 61 respektive 69 procent av den standard som personer födda i Sverige uppvisar. Även bland invånare födda i Afrika och Asien som har bott i Sverige i över 20 års tid så uppvisar en fjärdedel en låg ekonomisk standard.
Namnlöst 2.jpg
 
År 2016 hade utrikes födda barn en ekonomisk standard som låg på 58 procent av vad barn med föräldrar födda i Sverige hade och allra lägst ekonomisk standard hade de barn som är födda i Afrika och Asien.
 
OBS: Naturligtvis finns det också fattiga danskar och australiensare och alla chilenare, etiopier, irakier, turkar, afghaner, vietnameser och kineser är inte fattiga och inte alla utomeuropeiska barn förstår heller att de är fattiga och lider inte heller nödvändigtvis av att de är det och att ha en fast heltidstjänst och en skapligt hög inkomst och en skapligt hög ekonomisk standard som de allra flesta majoritetssvenskar trots allt har idag betyder inte automatiskt detsamma som att vara vare sig lyckad eller lycklig.

Än en gång om det missvisande begreppet ”etnisk svensk”

Den offentliga diskussionen om vad svenskhet är och består av och om vilka som är svenskar eller ej har väl aldrig (och tack vare SD och partiets begrepp ”öppen svenskhet” som tycks ha förvirrat åtskilliga) varit lika intensiv som just nu och även om vissa har föreslagit att årets val borde kallas ”förortsvalet” mot bakgrund av allt fokus på invandring, integration, flyktingar, minoriteter och ”andrageneration:are” (och alltifrån de som skjuter på varandra till de som inte klarar grundskolan) så känns det nog mer som ”svenskhetsvalet” och det är lite tråkigt att konstatera (för en som vid det här laget har ”tjatat” om ras i långt över ett decennium) att så många fortsätter att använda termen ”etniska svenskar” som en eufemism för ”vita svenskar” även om jag på sistone har noterat att allt fler faktiskt har börjat använda sig av neologismen ”majoritetssvenskar” som jag själv har försökt att etablera och (mass)sprida.
 
Även om Thomas Gür använder begreppet ”etniska svenskar” i dagens SvD för att beteckna majoritetskulturella svenskar så är begreppet ett specifikt svenskt uttryck som uppstod på 1990-talet i en färgblind antirasistisk samtidsvensk kontext som har bannlyst allt tal om ras och vithet och som är fullständigt missvisande för att inte säga ovetenskapligt (i Storbritannien betyder t ex en ”ethnic Brit” en minoritetsbritt) och som kanske mer än något annat uttryck på (nutids)svenska avslöjar att åtskillnaden mellan ras och etnicitet har kollapsat för alltför många av de som talar svenska som förstaspråk.

Göteborgs universitet intervjuar två av de studenter som under vårterminen gick den svenska högskolevärldens allra första kurs i kritiska ras- och vithetsstudier

Elin Widfeldt vid Göteborgs universitet intervjuar Veronica D’Arrò och Filip Hallbäck vilka båda har gått Therese Svenssons fantastiska kurs ”Litteratur och vithetskritik” inom ämnet litteraturvetenskap vid Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion vid Göteborgs universitet och som Vuokko Hirvonen och jag fick äran att undervisa på. Kursen ”Litteratur och vithetskritik” som gick under vårterminen 2018 var och är den svenska högskolevärldens allra första högskolekurs i kritiska ras- och vithetsstudier.
 
 
”– Samhället i stort utgår fortfarande ifrån ett slags vit överhöghet, säger studenten Veronica D’Arrò.
 
Begreppet vithetskritik är relativt nytt och innebär att upptäcka och analysera fördomar och stereotyper byggda på människors utseende, kulturella markörer och ursprung, exempelvis hur en stor del av samhället fortfarande utgår ifrån normen att människan har ljus hy.”
 
(…)
 
”Utöver teoretisk litteratur har de läst bland annat borgerlig litteratur, arbetarlitteratur, samisk litteratur och migrationslitteratur från 1920-talet fram tills i dag. Det har varit närläsning av klassiska svenska författare som Karin Boye, Selma Lagerlöf, Moa Martinson och Dan Andersson.”
 
(…)
 
”Studenterna har också läst samtida texter av författare som Athena Farrokhzad och Johannes Anyuru. Där går det att se ett nytt perspektiv i svensk litteratur.
 
– Förr pratade man om ”de andra”, men nu reclaimar ”de andra” och börjar tala utifrån sina egna erfarenheter. Det speglar en utveckling, äganderätten till sin egen berättelse, säger Filip Hallbäck.”