Kategori: Korea

Extrema koreaner fortsätter att vara än mer extrema

Det är verkligen bara koreaner som klarar sådant här – d v s att uppnå världens högsta valdeltagande – d v s osannolika s k ”värstingrekord” som det nog inte är så mycket att vara stolt över precis såsom världens största (adoptiv)barnexport (Sydkorea: 200 000+), världens enda avlidna statschef (Nordkorea: Kim Il-sung), världens högsta andel statschefer som antingen har mördats, begått självmord, lagförts, fängslats, exilerats eller störtats i revolutioner och kupper (Sydkorea 1948-), världens längsta krig (1950-), världens blodigaste krig (över 3000 döda/dödade per dygn ”non-stop” mellan 1950-53), världens värsta/”bästa” skolskjutare/klasskamratmördare (Virginia Tech-massakern), världens lägsta födelsetal (Sydkorea), världens högsta självmordstal (Sydkorea) samt världens högsta andel invånare som är fängslade och internerade (Nordkorea) o s v och mm.

DPRK.jpg

Om adoptionsindustrin än en gång

Generellt handlar nästan allt som rör Korea (och då menar jag båda Korea) och koreaner (och då menar jag koreaner som både befinner sig på Koreahalvön och i världen) om våld, övergrepp, förtryck, elände, tragik, ond bråd död och kanske t o m om ondska då det tyvärr gick riktigt illa för Koreahalvön och för koreanerna under hela 1900-talet.
 
Ett resultat av den synnerligen brutala kolonialtiden, den fortfarande gällande delningen, det permanentade inbördeskriget och alla postkoloniala militärregimer och genomkorrupta ledare är tyvärr att 200 000 sydkoreanska barn har adopterats bort till västvärlden och varav 10 000 har hamnat i Sverige och idag skriver DN:s Hans Arbman om två av dem – om de biologiska syskonen Henrik Erngren Othén och Maria Johansson som har funnit varandra tack vare DNA-tester och dessutom har de båda också hittat ett halvsyskon (de har alla tre samma biologiska mor) som blev bortadopterad till USA där hon idag bor och lever i den gamla svenska stadsdelen Andersonville i Chicago.
 
Tyvärr är den internationella adoptionsverksamheten en ren människohandelsliknande industri som genom åren har sysselsatt tusentals människor i de utomvästerländska ursprungsländerna och i de västerländska mottagarländerna och denna adoptionsindustri har då inte skytt några som helst medel för att kunna sälja så många barn som möjligt från de gamla kolonierna i Asien, Afrika och Latinamerika till Sverige, USA och övriga västvärlden och tyvärr är just de tre syskonen alla levande bevis på just det:
Syskon.jpg
 
Samtliga har då tyvärr adoptionsdokument och ”identitetshandlingar” som är genommanipulerade och helt igenom förfalskade och som är skapade för att de aldrig någonsin vare sig skulle kunna hitta varandra eller sina föräldrar i ursprungslandet (sedan visste så klart inte adoptionsindustrin att det i framtiden skulle komma att gå att göra DNA-tester).
 
Det finns tyvärr alltför mycket som tyder på att uppemot 80-90% av samtliga adopterade från just Sydkorea verkar ha försetts med just förfalskade adoptionsdokument och ”identitetshandlingar” för att sopa igen alla spår av kriminell och korrupt verksamhet som adoptionsindustrin har gjort sig skyldig till på en systemisk nivå och tyvärr ser det nog inte bättre ut för landets 10 000-tals och åter 10 000-tals adopterade från länder som Chile, Brasilien, Peru, Colombia, Bolivia, Etiopien, Iran, Indien, Sri Lanka, Pakistan, Bangladesh, Thailand, Kina, Vietnam och Indonesien, d v s de länderna är sannolikt tyvärr minst lika genomkorrupta som Sydkorea är.
 
OBS 1: Självklart är det glädjande att åtminstone tre bortadopterade koreaner med förfalskade identiteter nu äntligen har kunnat hitta varandra tack vare möjligheten att kunna göra DNA-tester (och därmed har de ju också ”överlistat” adoptionsindustrin som då aldrig har velat återförena vare sig barn och föräldrar eller syskon med varandra).
 
OBS 2: Självklart har antagligen 99% av alla utlandsadopterade fått det långt mycket materiellt bättre i Sverige och i Väst än vad de hade haft om de hade stannat kvar i ursprungsländerna.
 
OBS 3: Självklart finns det även andra som har kommit till Sverige och till Väst på människohandelsliknande sätt – 10 000-tals invandrare, om inte 100 000-tals, har t ex smugglats till Sverige från den utomeuropeiska världen och mängder av dem har också tvingats anta falska identiteter och alltför många flickor och unga kvinnor transporteras också till Sverige och till Väst för sexuella ändamål.
 
 
”Henrik kom till Sverige från sydöstra Sydkorea när han var ett år och åtta månader gammal. Han växte upp med sina adoptivföräldrar och en fem år äldre syster i Östervåla mellan Gävle och Uppsala.
 
Han visar pärmen med alla handlingar som hans adoptivföräldrar har sparat. Där finns ett dokument skrivet av en socialarbetare i Syd korea som berättar att Henrik kom till barnhemmet med en lapp med sitt födelsedatum. Av dokumentet framgår också att födelseort och föräldrar var okända.
 
Det framgår också att han gick bra och kunde säga ”mamma” och ”mat” på koreanska samt åt tre skålar med ris per dag.
 
– Jag bodde troligen med min mamma innan jag kom till barnhemmet, säger han.
 
För kanske tjugo år sedan började Henrik försöka ta reda på mer om sina biologiska rötter. Han kontaktade både Adoptionscentrum och organisationen Social welfare society i Sydkorea för att få veta mer. Men det gav inget resultat.”
 
(…)
 
”Maria kom till Sverige när hon var två år och sex månader. Hon har funderat länge på sin biologiska bakgrund. Hon är mycket tacksam mot sina adoptivföräldrar, men har också känt sig ganska olik dem och inte alla gånger upplevt sig förstådd fullt ut.
 
– Som tonåring funderade jag mycket över min identitet och varför jag är som jag är. Frågade mig varifrån jag fått min talang för att måla och var mitt diplomatiska drag kom ifrån. Nu har jag fått allt det bekräftat av Henrik.
 
Inte heller Marias adoptionshandlingar berättade några väsentliga detaljer om hennes biologiska bakgrund. Och inte heller hennes efterforskningar gav något svar om hennes biologiska rötter. Dna-testet blev det sista halmstrået för båda två.”

Idag för 100 år sedan ägde det antikoloniala 1 mars-upproret rum i Korea

Idag för 100 år sedan den 1 mars 1919 organiserade antikoloniala aktivister i den dåtida japanska kolonin Korea massiva (icke-vålds)demonstrationer runtom i hela landet samtidigt som en självständig koreansk republik utropades i Pagoda-parken i Seoul.
3-1-movement.jpg
 
Det koreanska 1 mars-upproret hade inspirerats av det irländska antikoloniala s k Påskupproret 1916 och kom i sin tur att inspirera det egyptiska upproret mot Brittiska imperiet den 9 mars 1919 och det hade föranletts av Första världskrigets slut och av den dåvarande amerikanska presidenten Wilsons doktrin om alla nationers rätt till självbestämmande. Upproret slogs dock ned med brutalt våld och över 7000 koreaner dödades medan 15 000 sårades och närmare 50 000 fängslades.
100303_p15_foreign1.jpg
 
Efter 1 mars-upproret 1919 införde det Japanska imperiet en ny typ av kolonial administration och ideologi på den koreanska halvön samtidigt som delar av den antikoloniala rörelsen radikaliserades och beväpnade sig samt orienterade sig mot kommunismen och därmed lades också grunden till dagens situation på Koreahalvön (som det senaste toppmötet i Hanoi påminde oss alla om).
 
Många koreaner menar att den republik som utropades idag för ett sekel sedan aldrig har realiserats ungefär som att den irländska republik som utropades på påsken 1916 ännu inte heller har blivit verklighet.

För första gången någonsin i den internationella adoptionens 65-åriga historia har en utlandsadopterad stämt ett ursprungsland och en adoptionsbyrå

För första gången någonsin i den internationella adoptionens 65-åriga historia har en utlandsadopterad stämt ett ursprungsland och en adoptionsbyrå:

Adam Crapser, som adopterades från Sydkorea till USA som barn och som deporterades från USA till Sydkorea som vuxen då hans amerikanska adoptivföräldrar hade underlåtit att ändra hans sydkoreanska medborgarskap, stämmer nu den sydkoreanska staten och världens största adoptionsbyrå Holt för att ha adopterat bort 10 000-tals sydkoreanska barn till Väst (inklusive honom själv) utan att ta ansvar för att följa upp om de amerikanska och västerländska adoptivföräldrarna någonsin ändrade deras sydkoreanska medborgarskap (och vilket alltför många underlät att göra p g a okunskap, glömska och slarv).

På 1970- och 80-talen formligen exploderade antalet adoptioner från Sydkorea och från ett stort antal andra f d kolonier i Asien, Mellanöstern, Afrika, Latinamerika och Karibien till ett 20-tal västländer i spåren av den s k 68-revolutionen och den andra vågens kvinnorörelse som resulterade i att de ”adopterbara” västerländska barnen sinade och i stort sett upphörde samtidigt som den pro-Tredje världen-inriktade västerländska vänstern betraktade adoptioner av icke-vita barn som en slags progressiv, radikal och antirasistisk handling.

Sverige är då det västland som utan konkurrens och sedan 1950-talets slut har adopterat allra flest barn från de gamla kolonierna per capita, d v s i förhållande till den infödda befolkningen, och vilket sannolikt beror på svenskarnas absolut unika (läs: pro på alla upptänkliga nivåer, d v s inget annat västland i världen är så pro-den utomvästerländska världen som Sverige) relation till länderna, kulturerna och folken i Asien, Mellanöstern, Afrika, Latinamerika och Karibien.

Samtidigt massexporterade den brutala militärjuntan i Sydkorea och mängder av hårdhänta auktoritära regimer i andra länder i Asien, Mellanöstern, Afrika, Latinamerika och Karibien så många barn som möjligt till västvärlden på 1960-, 70-, 80- och 90-talen som ett sätt att tjäna stora pengar och genom att systematiskt förstöra och förfalska 100 000-tals bortadopterade barns ursprungliga identiteter då de allra flesta av de västerländska adoptivföräldrarna önskade ”föräldralösa” barn som saknade en bakgrunds- och familjehistoria medan barnen ofta var tvungna att göras juridiskt ”föräldralösa” i ursprungsländerna för att kunna adopteras bort till Väst.

Sedan 1953 då de internationella adoptionerna sådana vi känner dem idag uppstod och ”uppfanns” i Sydkorea i kölvattnet efter Koreakriget har över 1 miljon barn adopterats till ett 20-tal västländer och varav 200 000 kommer från Sydkorea och över 60 000 har adopterats till Sverige och sammanlagt över 100 000 till de nordiska länderna.

https://apnews.com/12472d8f87944f12ae63f74a2829a410

”That search has led him to file a landmark lawsuit against South Korea’s government and a private adoption agency, the Seoul-based Holt Children’s Services, over what Crapser calls gross negligence regarding the way he and thousands of other Korean children were sent to the United States and other Western nations without accounting for their future citizenship.

The 200 million won ($177,000) civil suit, which was described exclusively to the AP ahead of its expected filing Thursday by Crapser’s lawyers in a Seoul court, exposes a dark side of South Korean adoptions, which exploded as a business during the 1970s and ’80s when many children were carelessly and unnecessarily removed from their families.

The country was then at the height of a so-called “child export” frenzy pushed by military dictatorships that focused on economic growth and reducing the number of mouths to feed. There was no stringent oversight of adoption agencies, which were infamous for aggressive child-gathering activities and fraudulent paperwork as they competed to send more children abroad at faster speeds.

Crapser’s case also highlights the shaky legal status of possibly thousands of South Korean adoptees in the United States whose parents may have failed to get them citizenship, potentially leaving them vulnerable to deportation if they acquire a criminal record in a country that’s becoming increasingly aggressive about going after undocumented immigrants.”

Om att ha skrivit världens mest lästa bok eller i varje fall världens mest spridda bok som handlar om internationell adoption och utlandsadopterade

Har precis läst det senaste numret av den akademiska tidskriften Adoption & Culture (nummer 2 för 2018) som handlar om ”The ends of Korean adoption” mot bakgrund av att jordens och världshistoriens allra största barnmigration någonsin möjligen snart går mot sitt slut, d v s bortadopterandet av kring 200 000 sydkoreanska barn till Väst som har pågått sedan Koreakrigets slut 1953 och som antagligen snart avslutas under Sydkoreas nuvarande president Moon Jae-ins mandatperiod (i alla fall hoppas jag det för västvärlden behöver inte fler än de 200 000 adopterade från Sydkorea som redan befinner sig i ett 20-tal västländer och Sverige behöver inte fler än de 10 000 adopterade från Sydkorea som redan befinner sig här i landet och det säger jag inte för att jag är emot invandring i sig, adoption som reproduktionsmetod eller familjebildningar och intimrelationer över de s k rasgränserna).
 
I tidskriftstemanumret omtalas min avhandling ”Comforting an orphaned nation. Representations of international adoption and adopted Koreans in Korean popular culture” (http://su.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A197367&dswid=-6302) som det antagligen mest citerade och refererade verket och monografin i världen inom både den kritiska adoptionsforskningen (d v s critical adoption studies) och inom den internationella forskningen om adoption från Korea (d v s Korean adoption studies).
 
Avhandlingen publicerades som en bok 2006 och hittills har ”Comforting an orphaned nation” laddats ned 45 582 gånger från det Digitala vetenskapliga arkivet (DiVA) och tillhör därmed en av Sveriges allra mest nedladdade monografi-avhandlingar och placerar sig exempelvis på plats nummer 5 vid Stockholms universitet och på plats nummer 18 vid samtliga högskolor i landet.
 
Min bok ”Comforting an orphaned nation” som visserligen anses vara mycket kontroversiell och inte minst ”extremistisk” (”omvänt rasistisk”, ”antivästerländsk”, ”biologistisk”, ”essentialistisk”, ”rasfixerad” o s v) och som inte minst har gjort att det har gått rätt så illa för mig själv (i karriären och yrkeslivet och i livet i övrigt – se http://www.tobiashubinette.se/antirasistisk_forskare.pdf – men ingen blir så klart profet i sitt eget land) är därmed idag världens mest lästa bok eller i varje fall världens mest spridda bok som handlar om internationell adoption och utlandsadopterade liksom världens mest lästa bok eller i varje fall världens mest spridda bok inom koreaforskningen eller Korean studies, som är det ämne som jag har en doktorsexamen i.
SU 2.jpg
 
Landet.jpg
 

DN:s juniorsida uppmärksammar idag den koreanska popmusiken

Kul att DN:s juniorsida idag uppmärksammar den sydkoreanska popmusiken, d v s s k K-pop som ingår i den koreanska populärkulturvågen som ibland med ett samlingsnamn kallas hallyu (som betyder den koreanska vågen på koreanska).

50294435_10156175522430847_806585950426628096_n.jpg

Själv är jag antagligen den enda forskaren i landet och kanske också i Norden som i alla fall hittills har intresserat mig för receptionen av K-pop och hallyu (K-pop, koreansk film, koreanska tv-serier o s v) i Sverige och bland svenskar och jag har genom åren presenterat sisådär en 5-6 papers om fenomenet samt publicerat två artiklar:

 

“The reception and consumption of hallyu in Sweden: Preliminary findings and reflections”, Korea Observerno. 3 2012: http://www.tobiashubinette.se/korean_popculture.pdf

 

“Who are the Swedish K-pop Fans? Revisiting the Reception and Consumption of Hallyu in Post-Gangnam Style Sweden with an Emphasis on K-pop”. Culture and Empathy no. 1-4/2018:

https://culturenempathy.org/wp-content/uploads/2018/10/Who-are-the-Swedish-K-pop-Fans-Revisiting-the-Reception-and-Consumption-of-Hallyu-in-Post-Gangnam-Style-Sweden-with-an-Emphasis-on-K-pop.pdf

 

Jag har då min akademiska bakgrund inom Korea/Asienforskningen och min doktorsexamen är då i ”Koreas språk och kultur” men sedan rätt så många år tillbaka så har jag inte ägnat mig åt någon forskning eller undervisning som vare sig rör Korea eller Asien eller för den delen diasporiska koreaner och adopterade koreaner, asiater i Sverige och i Väst eller frågor som rör migration och adoption i relation till Korea och Asien. För flera år sedan blev jag helt enkelt utkastad från och bortjagad från dessa forskningsfält då jag ansågs vara en ”extremist” genom att jag måhända alltför tidigt började tillämpa postkoloniala feministiska teoretiska perspektiv men det är en annan historia och idag är mitt namn tyvärr mycket negativt laddat bland Korea/Asienforskare och bland forskare som ägnar sig åt invandrade koreaner och asiater i Sverige och i Väst och åt forskning om adoption och adopterade.

Reflektioner kring den koreanska Choson-dynastins våldsamma arv

Att denna nya (syd)koreanska historiska kostymfilms-tv-serie snart har premiär på Netflix och som som det verkar är förlagd till Choson-dynastins tid någon gång på 1400- eller 1500-talen får mig att tänka på de drag i den koreanska historien och möjligen i den koreanska kulturen och i den koreanska ”mentaliteten” som bl a nog åtminstone delvis ligger bakom att Nordkorea fortfarande existerar liksom att omvärlden uppfattar Nordkorea, och nog även ibland också Sydkorea, som ett mycket säreget land som är befolkat av mycket säregna människor.
50428893_10156172017920847_5322233446393708544_n.jpg
 
 
Jag tänker då bl a på att den konfucianska Choson-dynastin, som kom till makten 1392, i stort sett helt utrotade den dynasti som hade styrt Koreahalvön innan dess och sedan 918, nämligen den buddhistiska Wang-klanen som visserligen finns än idag men i praktiken alla som numera tillhör denna släkt härstammar då från en enda person som lyckades överleva den formliga masslakt som Choson-dynastin anställde efter att ha kommit till makten 1392.
 
På 1400-, 1500- och 1600-talen plågades sedan Choson-dynastins Korea av blodiga konflikter mellan olika klaner och fraktioner inom aristokratin som alltför ofta i alltför typisk koreansk stil resulterade i att hela släkter i det närmaste utrotades fullständigt och särskilt på 1600-talet så drabbade två filosofiska skolor samman som stred om formen/materien kommer före innehållet/energin eller tvärtom för att uttrycka det enkelt (d v s det handlade om spetsfundigheter och spörsmål som är kopplade till kinesisk filosofi) och vilket ledde till att hela sällskap och nätverk av ämbetsmän och intellektuella försökte utplåna varandra.
 
Även om de blodiga fraktionsstriderna och utrensningarna var färre på 1700-talet så innebar både 1700- och 1800-talen att det anti-västerländska Korea vägrade att öppna sig för Väst och i stället antingen dödade alla västerlänningar som ofrivilligt råkade hamna i Korea (t ex förlista och skeppsbrutna västerlänningar) eller som frivilligt reste till Korea eller behöll dem som fångar för livet och under en period försökte Korea även döda alla kristna i landet innan Choson-dynastin slutligen gick under i och med att Korea blev en japansk koloni i början av 1900-talet.
 
Att Nordkorea idag exempelvis straffar familjer tre generationer framåt, och vilket omvärlden ju med rätta anser är rätt så extremt, och att Sydkorea tidigare straffade vänsterfamiljer över generationerna är med andra ord kanske ett arv från den koreanska historien som till och från just har präglats av idén att straffa och i värsta utplåna hela släkter. Jag vet så klart att klantänkandet i det i huvudsak muslimska västra och centrala Asien, och egentligen i större delen av Asien generellt, inte heller ”går av för hackor” men koreanernas klantänkande måste ändå sägas befinna sig i en (konfuciansk) klass för sig.