Kategori: Korea

Avdelningen juridiska (och språkliga) ”spetsfundigheter”: Vet Systembolaget att just denna tjeckiska produkt åtminstone indirekt faktiskt ”uppmanar” till lagbrott om än på ett språk som bara några tusental invånare i landet förstår?

Avdelningen juridiska (och språkliga) ”spetsfundigheter”:


Svenska alkohollagar sägs allmänt inte ”vara av denna världen”, d v s medan i praktiken hela den övriga världen (och t o m Norge och Finland – kanske inte Island dock, det låter jag vara osagt) går mot en liberalisering av alkoholpolitiken (liksom f ö även drogpolitiken), så anser nog många att Sverige är kvar i folkhemmets och välfärdsstatens guldålder när tidvis mycket höga procentandelar av riksdagsledamöterna var nykterister/absolutister eller åtminstone mycket måttfulla med inmundigandet av alkoholhaltiga drycker.


Borta är visserligen den tid då t o m s k folköl täcktes över av presenningar och filtar på söndagarna men arvet efter den en gång så mäktiga svenska nykterhetsrörelsen sitter fortfarande i än idag.


Lustigt nog, mot bakgrund av denna mycket korta ”kontextualisering”, upptäckte jag nyligen att det av någon outgrundlig anledning står på koreanska (liksom på kinesiska) på de tjeckiska Budvar-ölburkar som finns till försäljning i Sverige – den koreanskspråkiga texten handlar då mestadels om innehållet (d v s om ölets olika råvaror mm) men också om mer än så.


På aluminiumburken ifråga står det då bl a att läsa med särskilt stora s k hangul-bokstäver (det koreanska språkets skriftsystem hangul utgörs då av en stavelseskrift och inte av en stiliserad bildskrift såsom det kinesiska språket kännetecknas av) att det är 19-årsgräns som gäller för att få köpa just denna produkt i en affär.
I Sverige är det som bekant fortfarande 20-årsgräns som gäller på Systembolaget och en undrar ju om Systembolaget ens vet om att just denna tjeckiska produkt åtminstone indirekt faktiskt ”uppmanar” till lagbrott om än på ett språk som bara några tusental invånare i landet förstår?

Föreställningstips: Madeleine In Hwa Björks performance-föreläsning ”Ingenting av det jag vet om mig stämmer”

Föreställningstips:


Tipsar varmt om Madeleine In Hwa Björks performance-föreläsning ”Ingenting av det jag vet om mig stämmer” (ca 50 min.), som hade premiär på Östgötateatern i Norrköping i februari 2020 och som nu går att se digitalt för alla som vill.


regi: America Vera-Zavala

filmregi och filmproducent: Salad Hilowle


Se föreställningen via:


https://www.ostgotateatern.se/pa-scen/471
eller via:


https://www.youtube.com/watch?v=w9aLKvHVE2Y


”I sitt uppmärksammade sommarprat 2019 berättade lyssnarnas sommarvärd Madeleine In Hwa Björk om sitt sökande efter sig själv. Hon vet vem hon är. Men på papper finns det en mängd olika versioner. Hon vill ta reda på vilka papper som finns, hur många uppdiktade sanningar som har hittats på, och för att dölja vad? Madeleine söker inte efter sanningen, hon söker efter förklaringar till varför människor har ljugit om hennes ursprung för att lättare kunna adoptera henne till Sverige.


Bland de många tagna lyssnarna fanns dramatikern och regissören America Vera-Zavala, som direkt kände att hon ville lyfta upp Madeleines berättelse till teaterscenen. Resultatet blev en så kallad performance lecture på X-scenen i Norrköping i februari 2020, precis innan pandemin pausade all scenkonst.

På grund av pandemin kunde Ingenting av det jag vet om mig stämmer aldrig ges i Linköping, men istället för att lägga ner produktionen valde teaterledningen att göra om den till film för Östgötateaterns digitala scen.

Madeleine In Hwa Björk arbetar idag som socionom och är bosatt på Vikbolandet utanför Söderköping. Hon adopterades som ettåring från Sydkorea och när hon sökte sina rötter upptäckte hon att hennes ursprungsberättelse inte stämmer. I jakten på upprättelse möter hon en korrupt adoptionsindustri där barn behandlas som varor.


Under våren har Dagens Nyheter granskat Sveriges roll i de internationella adoptionerna och hittat en rad allvarliga brister. Berättelserna är många om hur svenskar i vuxen ålder fått uppgifter om att de lämnats till adoption mot sina biologiska föräldrars vilja. Madeleine är en av dem som intervjuats i tidningen. Hon är själv inte ett dugg förvånad över det som skrivits och berättar om hur tongångarna gått i adoptionsaktivistkretsar:


– Man tycker att det är jättebra att DN lyft upp det, men det framstår som ett gräv som gjorts och det är inte sant. Det här har många vetat i flera år, men inte fått gehör för. Det är inget nytt, det är bara nu som folk lyssnar. Det var samma med mitt sommarprat.


Madeleine efterlyser en statlig offentlig oberoende utredning – och bara några dagar efter intervjun får hon gehör. Regeringen har nu meddelat att man kommer att tillsätta en utredning som ska se över adoptioner till Sverige från andra länder, särskilt från Chile och Kina.


– Utredningen behöver leda till upprättelse för oss som drabbats. Men hur det ska ske tycker jag är så himla svårt att säga.”

DN:s Josefin Sköld och Patrik Lundberg fortsätter att granska adoptionsindustrin och denna gång handlar det om flaggskeppslandet par préférence Sydkorea

DN:s Josefin Sköld och Patrik Lundberg fortsätter idag att granska adoptionsindustrin och denna gång handlar det om flaggskeppslandet par préférence Sydkorea, där den moderna internationella adoptionsverksamheten en gång föddes i kölvattnet efter Koreakriget. Sydkorea är också det land varifrån allra flest barn har adopterats sedan 1950-talet: Totalt handlar det om cirka 200 000 adoptioner till Väst (av sammanlagt runt 1 miljon adoptioner till Väst från samtliga ursprungsländer) varav runt 10 000 har hamnat i Sverige.

För ett år sedan valde den svenska tillsynsmyndigheten Mfof (Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd) att ge fortsatt tillstånd åt genomkorrupta Adoptionscentrum (AC) att adoptera barn från Sydkorea till Sverige trots upprepade larmrapporter varav en härrör från den svenska ambassaden i Seoul men inte ens den rapporten tog Mfof på allvar och följde upp. 

I DN säger Adoptionscentrums verksamhetschef Kerstin Gedung samtidigt att den koreanska adoptionsbyrån KWS, som är AC:s sydkoreanska motpart, ”utför rådgivningen på ett professionellt sätt” medan Mfof:s generaldirektör Per Bergling försvarar sitt beslut med att han för ett år sedan inte var tillräckligt informerad om korruptionen inom den sydkoreanska adoptionsverksamheten.

”Rådgivningen till gravida kvinnor ska vara objektiv – det är en av svenska statens premisser för att tillåta adoptioner från Sydkorea. DN kan i dag avslöja att adoptionsbyrån som Sverige samarbetar med pressar gravida att adoptera bort sina barn.

– Det var som att ingå ett köpeavtal av en potentiell vara som ännu inte fanns, säger Choi Hyungsook.”

(…)

”När utredaren på Mfof frågar vidare får han vetskap om grova överträdelser. Åren efter att lagen klubbades förmedlade adoptionsbyrån SWS 41 barn vars mammor hade fått skriva på adoptionsavtal redan innan de hade fötts. Det strider mot Haagkonventionen, som Sverige har ratificerat, och det strider mot den nya lagen. Information från den svenska ambassaden tyder på att barnen förmedlades till Sverige. SWS kom undan med en skriftlig varning.”

(…)

”DN har varit i kontakt med ett tiotal sydkoreanska kvinnor som har adopterat bort sina barn. Även de vittnar om pressen att välja adoption.”

https://www.dn.se/varlden/de-sa-ditt-barn-kommer-bli-olyckligt-om-du-behaller-det/

”I Sydkorea finns en utbredd medvetenhet om att det har förekommit oegentligheter i samband med adoptionerna till Sverige. Det får utredaren på Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd (Mfof) veta, när han 2019 kontaktar Sveriges ambassad i Seoul.

Tillsynsmyndighetens utredare är relativt nyanställd. Han är en erfaren jurist, och det här är ett av hans första större uppdrag för Mfof.

Han har precis inlett arbetet med att undersöka förutsättningarna för att kunna godkänna Adoptionscentrums fortsatta verksamhet i landet.

Handläggaren på ambassaden i Seoul beskriver historien i ett mejl:

”Förfalskning av dokument och information om barnens identitet verkar vara en av de vanligaste avvikelserna.”

Och:

”Ibland uppges felaktigt att barnet är ett ’hittebarn’ med okänd bakgrund.”

Utredaren på Mfof ställer följdfrågor, och kontaktar en rad sydkoreanska instanser. Svaren han får, och som DN har läst, pekar på flera allvarliga missförhållanden:

Oegentligheterna har pågått i fem decennier. På 1970-talet kunde mindre barn gå vilse, bli omhändertagna av polis och skickade till adoptionsbyråer.

I en DN-artikel uppgav adoptionsbyrån SWS att detta kunde drabba 50–60 barn per år.

På 1980- och 1990-talen var det vanligt att äldre släktingar till föräldrarna, på grund av hedersnormer, stal barnen och lämnade dem till adoptionsbyråer.

Men det där var historia.

Dagens utmaningar är annorlunda. Utredaren på Mfof får kännedom om att adoptioner från Sydkorea strider mot Barnkonventionen, som i dag är svensk lag: adoptivbarnet får inte veta sina biologiska föräldrars identitet – om de inte ger sitt samtycke.

Mfof får även löften om att Sydkorea under 2020 ska ratificera Haagkonventionen. Landet har lovat detta sedan 2013.

Det sker inte nu heller.

Framför allt identifierar utredaren ett specifikt problem – rådgivningen till gravida kvinnor som funderar på adoption utförs av adoptionsbyråer. Utredaren undrar:

Hur går rådgivningen till, egentligen?

Hösten 2004 upptäckte Choi Hyungsook att hon var gravid. Hon var 35 år och hade just gjort slut med sin pojkvän.

Choi Hyungsook bestämde sig för att behålla barnet. Hennes vänner tyckte att hon var ”galen” och ex-pojkvännen ville absolut inte bli pappa.

– Jag kände mig ensam och pressad. Jag kunde inte berätta om graviditeten för mina föräldrar. De skulle aldrig acceptera att jag var ogift och gravid.

Det handlar om den sydkoreanska kulturen, som bygger på hedersnormer. Att som ogift kvinna föda ett barn är bland det värsta som kan hända.

Du kan bli utkastad från skolan. Du kan förlora ditt jobb. Med stor sannolikhet bryts all kontakt med din familj.

En kväll tjatade Choi Hyungsooks rumskompis om att hon måste göra sig av med barnet. Då brast det.

– Jag förstod att jag måste lämna mitt gamla liv.

Choi Hyungsook hittade ett boende för ogifta mammor, som drevs av en kristen församling.

– Det första de frågade var om jag tänkte ge upp mitt barn för adoption. De tog bara in mammor som bestämt sig för att adoptera, så jag sa att jag inte bestämt mig än.

Hon flyttade in i sjunde månaden och träffade kvinnor i samma situation – nästan alla hade valt adoption.

– På boendet sa man genomgående två saker. Tänk på ditt barn. Det kommer bli olyckligt om du behåller det. Och, tänk på dig själv. Som ogift mamma kommer ditt liv också bli förstört.

Boendet ringde de tre största adoptionsbyråerna för rådgivning, däribland Social Welfare Society (SWS) som har samarbetat med Sverige sedan 1960-talet.

– Jag hade 30 minuters rådgivning vardera med alla tre.

Kvinnan från SWS hade en lång lista med frågor, berättar Choi Hyungsook. Kvinnan frågade om hennes och pappans utbildning och hälsa. Deras familjesituation.

Choi Hyungsook sa som det var: att hon kom från en kärnfamilj, med en far som var statstjänsteman, och att barnets pappa var utbildad vid ett av landets elituniversitet.

Rådgivaren var, enligt Choi Hyungsook, noga med att understryka hur omöjligt det skulle bli att behålla barnet.

– Du vet att det verkligen är svårt för en ogift mamma att uppfostra sitt barn utan pappa, sa hon. Det kändes som ett hot.

I nionde månaden bestämde hon sig till slut för adoption. Hon köpte en traditionell koreansk dräkt till sin son. Broderade babykläder, skrev dagbok om hur han växte. Det skulle han få med sig i ett paket.

– Jag ville visa min son att jag var lycklig när jag väntade honom. Det var inte för att jag inte älskade honom som jag lämnade honom. Det var för att ge honom ett bättre liv.

En tidig morgon födde Choi Hyungsook sin son.

– Jag höll honom. Han var jättelik mig. Sedan somnade jag. Klockan elva kom adoptionspersonalen och lät mig hålla honom en sista gång. Jag skrev på avtalet. Sedan gick de, utan mitt paket.

– Rådgivaren blev mycket nöjd. Mitt barn hade bra gener, sa hon. När är förlossningen? Äter du nyttigt? frågade hon. Det här kommer bli lätt att adoptera.

Kvinnan från SWS hade med sig ett adoptionsavtal, men Choi Hyungsook skrev inte under vid rådgivningen.

– Jag hade inte bestämt mig. Det var som att ingå ett köpeavtal av en potentiell vara som ännu inte fanns. Det handlade ingenting om mamman eller barnets välmående. De verkade bara intresserade av produkten de skulle sälja.

Choi Hyungsook lämnade sjukhuset samma dag, men blev ”som besatt” av sin son.

– Jag hade förnimmelser av honom, det kändes som om han låg i min mage. Vad hade jag gjort? Det kändes som om jag slängt honom i papperskorgen.

Dagen därpå ringde hon adoptionsbyrån och krävde att få tillbaka sin son, berättar hon.

– Nu förstörde jag byråns arbetsprocess, sa de. Men jag fick mitt barn.

Efter händelserna valde Choi Hyungsook att hjälpa andra gravida singelkvinnor och var involverad i utformningen av den nya adoptionslagen.

Året var 2012 och ”Special adoption act” skulle göra adoptionerna mer rättssäkra.

DN:s granskning visar att oegentligheterna har fortsatt även efter den nya lagen.

När utredaren på Mfof frågar vidare får han vetskap om grova överträdelser. Åren efter att lagen klubbades förmedlade adoptionsbyrån SWS 41 barn vars mammor hade fått skriva på adoptionsavtal redan innan de hade fötts.

Det strider mot Haagkonventionen, som Sverige har ratificerat, och det strider mot den nya lagen.

Information från den svenska ambassaden tyder på att barnen förmedlades till Sverige.

SWS kom undan med en skriftlig varning.

Rådgivningen ska ha blivit mer objektiv efter ”Special adoption act”, intygar det sydkoreanska socialdepartementet i ett mejl som DN har läst.

Utredaren på Mfof ställer även frågor om rådgivningen till adoptionsbyrån SWS. En av byråns tjänstemän berättar att de utför flera intervjuer med kvinnorna: de får berätta om sin livssituation och får därefter detaljerad information om adoption, men även om möjligheten att behålla sina barn.

Även Adoptionscentrum beskriver, i sin ansökan, en rådgivning där adoption framställs som ett sista alternativ.

Alla instanser som Mfof:s utredare kontaktar medger att det inte är optimalt att rådgivningen utförs av samma adoptionsbyrå som sedan förmedlar adoptionen – men att inget tyder på att rådgivningen i sig inte är objektiv.

DN kan nu avslöja motsatsen.

Första gången Kim Seulgi blev gravid gick hon sista året på gymnasiet. Det var 2015, hon var 19 år. Hon och hennes pojkvän var osäkra på hur de skulle göra.

I sjätte månaden kunde hon inte längre dölja magen. Hon hoppade av skolan och berättade för sina föräldrar.

De svarade: du måste adoptera bort barnet.

Kim Seulgis föräldrar och lärare hittade ett katolskt boende för ogifta mammor.

Hon berättar att 27 blivande mammor levde tillsammans på boendet.

– De flesta var yngre och av dem valde nästan alla adoption. Bland de äldre försökte ungefär hälften behålla sina barn. Men det slutade nästan alltid med adoption.

Boendet hade en rutin. När de gravida kvinnorna checkade in fick de information om de tre största adoptionsbyråerna, däribland SWS.

Kim Seulgi fick rådgivningen av SWS över telefon. Hon berättar att kvinnan som ringde enbart ställde personliga frågor.

– Hur träffades jag och min pojkvän? Vad har barnets pappa för hudfärg? Hur ser han ut? Någon allergi? Vilken blodgrupp? Jag kände mig obekväm av frågorna.

Rådgivaren uppgav att SWS helst vill ha flickor. Eftersom Kim Seulgi väntade en son skulle det komma ”att ta längre tid”, men när adoptionen är genomförd går det inte att ångra sig.

Efter en kvart var samtalet över.

– Jag ville verkligen behålla min son, men under tiden på boendet hade jag börjat förstå att jag måste lämna bort honom. Mina föräldrar ville klippa kontakten med mig.

När Kim Seulgi hade fött sitt barn svimmade hon, kunde varken se eller höra sin son. Efter ett par dagar fick hon äntligen hålla honom i sin famn.

– Först då förstod jag innebörden av att få barn. Jag kunde inte sluta gråta. På boendet var regeln att hålla isär mamma och barn för att inte öka smärtan vid separationen. Det var bara när han sov som jag fick titta på honom. Under hösten 2020 blir Kim Seulgi gravid igen. Den här gången är pappan en man som hon dejtar.

– Han lämnade pengar till abort, sedan såg jag honom aldrig mer.

Men abort är inte allmänt accepterat i Sydkorea. Här anses barnet leva redan från befruktningen. Abort blev lagligt först under 2020.

Tre veckor före förlossningen ringer hon adoptionsbyrån SWS igen, samma kvinna svarar. De stämmer träff för rådgivning.

– Kvinnan ställde samma frågor som förra gången. Var dejtade ni? Vad har pappan för hudfärg?

Kim Seulgi bestämmer sig för att behålla barnet.

– Jag kände mig skeptisk. Jag tänkte att det här är bara information de vill ha för försäljning.

Nu lever hon som ensamstående mamma i ett land som inte accepterar ensamstående mammor. Men hon har fått ”oväntat stort stöd från olika håll”.

– Föreståndaren på min äldsta sons förskola samlade ihop en förskottsavgift så att jag kunde hyra en lägenhet. Jag fick bidrag från regeringen för att vidareutbilda mig inom vården. Jag får föräldrastöd för att ta hand om mitt andra barn. Så nu kan jag njuta som andra mammor.

En månad efter förlossningen kom SWS och hämtade sonen. Nunnorna insisterade på att Kim Seulgi personligen skulle lämna över honom.

– Jag grät så mycket att jag kräktes och svimmade. Ambulans och läkare kom. Allt blev kaotiskt. Till slut överlämnade jag min son. De satte sig i bilen och åkte iväg.

Även Kim Seulgi ångrade sig. Hon åkte till SWS och hämtade sonen.

DN har varit i kontakt med ett tiotal sydkoreanska kvinnor som har adopterat bort sina barn. Även de vittnar om pressen att välja adoption. På grund av rädsla vill de inte framträda i tidningen.

En av kvinnorna skriver i ett sms:

”Jag vill glömma mitt förflutna, eftersom det var en svår tid. Nu är jag rädd för att det ska komma ut. Men jag kommer aldrig att glömma mitt barn, det stannar i mitt hjärta.”

Kim Do Hyun är landets mest kända adoptionskritiker. När han arbetade i Schweiz i början av 1990-talet begick en schweizisk kvinna, adopterad från Sydkorea, självmord. Efter sig lämnade hon ett meddelande: ”Nu ska jag träffa min biologiska mamma.”

Hennes öde berörde Kim Do Hyun djupt. Han skrev sin doktorsavhandling om adopterade och biologiska mammor, flyttade hem till Seoul och startade organisationen Koroot, som arbetar med ensamstående kvinnor vill behålla sina barn.

Kim Do Hyun har skrivit flera brev till Mfof:s utredare och till den svenska ambassaden i Seoul, med förhoppning om att Sverige ska avbryta adoptionerna från Sydkorea.

Till DN säger han att SWS rådgivning inte alls är objektiv. Han anser att byråns huvuduppdrag är att ”få in så många barn som möjligt”.

– De rekryterar barn och är därför inte intresserade av barnets bästa. När den gravida mamman kommer till rådgivningen möter hon en socialarbetare vars huvudfokus är att få henne att adoptera bort sitt barn.

Kim Do Hyun uppger att adoptionsbyrån enbart vill ha de hälsosamma, söta och välutvecklade barnen som äter och sover bra.

– Det är business, säger han.”

Samtal om den koreanska vågen (hallyu) i Sverige

Den 17 maj deltog jag i ett samtal på ABF-huset i Stockholm om den koreanska vågen (hallyu) tillsammans med Vian Tahir och Nina Kartal och nu har det inspelade samtalet publicerats på Youtube:

”Vad är det egentligen som gör Sydkorea så framgångsrikt?

Både filmen, musiken och litteraturen har tagit världen med storm.Filmen Parasit är den allra första icke-engelskspråkiga filmen som tilldelats en Oscar för bästa film. Utöver att den fick statyett för bästa internationella långfilm, bästa regi och bästa originalmanus av totalt sex nomineringar. Musikgruppen BTS var likaså det allra första icke-engelskspråkiga bandet som tog sig upp på amerikanska Billboard-listans topp. Bland ungdomar och influensers talas det om K-beauty som har boomat de senaste åren och sydkoreanska tv-dramaserier är numera stora både i Sverige och internationellt.

Både K-pop och K-beauty är centrala beståndsdelar av den sydkoreanska popkulturen. Och även litteraturen har slagit stort internationellt, inte minst i form av författaren Han Kang som fick sitt internationella genombrott med romanen Vegetarianen.

Men hur pass medvetet eller omedvetet konsumerar vi koreansk samtidskultur och finns det en risk att vi missar vad kulturskaparna försöker berätta om landet och om människorna bortom rubrikerna?

Tobias Hübinette, fil dr i koreanologi (koreaforskning) samt docent i interkulturell pedagogik och lektor vid Karlstads universitet

Vian Tahir, som arbetar med digitaliseringsfrågor och har studerat koreansk kultur vid Stockholms universitet

Nina Kartal, journalist på SVT Kultur som bevakar sydkoreansk popkultur

Den 86-årige amerikanske senatorn Dr. Paull Shin har gått bort som var världens äldsta adopterade från Sydkorea i västvärlden

Den 86-årige amerikanske senatorn Dr. Paull Shin gick bort den 12 april i år som var den allra äldsta adopterade från Sydkorea i Väst av oss över 200 000 adopterade från Sydkorea som hamnade i och befinner oss i västvärlden.


Shin föddes 1935 i Japanska imperiets koloni Chosen i dagens Sydkorea och blev tidigt föräldralös och levde som gatubarn i Seoul under krigsåren och fram tills Koreakrigets utbrott då han likt många andra koreanska barn och ungdomar blev en s k ”regementsmaskot” och ”houseboy” åt amerikanska officerare.


År 1954 blev han sedan adopterad av en av dem, Ray Paull, en amerikansk officer som var tandläkare och bodde i delstaten Utah (och vars efternamn Shin antog som sitt förnamn), som en av de första barnen från Sydkorea som adopterades till Väst. Mellan 1953-54 adopterades sammanlagt 12 barn från Sydkorea till Väst varav samtliga till just USA och Shin var då en av dessa 12 första adoptivbarn vilka samtidigt också var de första utomeuropeiska adoptivbarnen i historien.


Shin tog senare i livet en doktorsexamen i statsvetenskap vid University of Washington och slutade som senator för Demokratiska partiet i delstaten Washington där han representerade en valkrets som till övervägande delen består av vita väljare.


Jag hade förmånen att få träffa Paull vid åtminstone två tillfällen – dels en gång i Sydkorea och dels en gång i USA – och likt många andra av oss adopterade från Sydkorea betraktade jag honom som en storebror vilket han också sade att han själv såg sig som i förhållande till alla oss andra yngre adopterade från Sydkorea.

Reflektioner kring den koreanska anarkismen under och efter kolonialtiden och om den nordkoreanska aktivistiska utrikespolitiken under Kalla kriget

Parallelläser just nu två unika engelskspråkiga akademiska monografier (d v s böcker skrivna av forskare) om Korea och koreanerna och mest bara ”för mitt eget höga nöjes skull:

Den ena boken utgörs av Dongyoun Hwangs historik över de koreanska anarkisterna under Japanska imperiets tid (d v s under den japanska kolonialtiden i Korea 1905-45) liksom över den sydkoreanska anarkismen under Kalla kriget och efter Koreakriget 1953 när delningen av Koreahalvön var och blev ett faktum – ”Anarchism in Korea. Independence, Transnationalism, and the Question of National Development 1919-1984” från 2016 (se https://www.sunypress.edu/p-6258-anarchism-in-korea.aspx).

Hwangs bok är mig veterligen den enda akademiska monografin om den koreanska anarkismen på engelska som dessutom tar hänsyn till dess transnationella ursprung och karaktär – d v s även de kinesiska och japanska anarkiströrelserna behandlas (med namn som Li Shizeng, som f ö ledde de exilkinesiska anarkisterna i Paris på 20-talet, som bl a ”hängde” med de svarta karibierna i Frankrike, Ba Jin, Zhang Ji, Sano Ichiro och Osugi Sakae samt Kotoku Shusui) då det inte går att förstå den östasiatiska anarkismens uppkomst och utveckling utan att ta hänsyn till de två dåtida kosmopolitiska metropolerna i regionen Tokyo och Shanghai, där det dessutom inte bara bodde asiater av olika ursprung utan även européer, västerlänningar och andra icke-asiater under 1900-talets första hälft (och i Shanghai dessutom närmare 20 000 kontinentaleuropeiska judar – i Östasien och inte minst i Manchuriet och Kina fanns det även 10 000-tals exilryssar som hade tillhört den förlorande sidan i Ryska inbördeskriget och en del av dem var ryska anarkister vilka kom i kontakt med de koreanska anarkisterna i bl a Beijing).

I Hwangs bok framgår det inte minst att de koreanska anarkisterna var kraftigt överrepresenterade bland de antikoloniala aktivisterna i Östasien som genomförde regelrätta attentat mot Japanska imperiet som vi idag skulle benämna som terrorism – d v s planerade och/eller genomförda mord på höga tjänstemän och höga officerare och t o m ett försök att döda den japanske kejsaren i egen hög person samt bombattentat och sabotage i alla dess former.

Det heter ofta och gärna bland historiker att endast de spanska anarkisterna och syndikalisterna är de enda frihetliga socialisterna som har ingått i en regering men faktum är att flera koreanska anarkister gjorde detsamma i form av att sitta i den provisoriska koreanska exilregeringen i Shanghai. Vidare heter det ofta och gärna att endast i Ukraina under Ryska inbördeskriget och i Katalonien under Spanska inbördeskriget har anarkister styrt över större territorier och befolkningar och haft egna arméer till sitt förfogande men faktum är att de koreanska anarkisterna gjorde detsamma i form av ett eget självstyrande territorium i Manchuriet.

Flera av de mest prominenta antikoloniala portalgestalterna under kolonialtiden vilka hyllas som nationalhjältar i dagens Nord- och Sydkorea (såsom t ex med statyer, monument, museer, frimärken o s v), och vilka därmed i båda fallen har ”av-anarkistiserats” och förvandlats till nationalister och inget annat, var f ö också anarkister under sin levnad såsom Shin Chaeho, Yu Rim, Yi Hoe-yeong (till vars minne Sydkoreas hittills enda anarkistiska museum är tillägnat) och sist men inte minst den mytomspunne anarkistgeneralen Kim Jwajin (som mördades av koreanska kommunister och vars son blev Sydkoreas okrönte maffiaboss och vars hemby jag en gång besökte för att hedra hans minne).

På 90-talet brevväxlade jag f ö med en av de äldsta sydkoreanska anarkisterna som hade varit med i stort sett under hela rörelsens historia och på 00-talet besökte jag Sydkorea en gång varje år och deltog då bl a i möten med de sista då vithåriga koreanska anarkisterna som ännu levde som hade varit aktiva under kolonialtiden och under den sydkoreanska militärdiktaturens tid.

Den andra boken är då Benjamin R. Youngs ”Guns, Guerillas, and the Great Leader. North Korea and the Third World” från i år (se https://www.sup.org/books/title/?id=31620) likaledes unika studie av den nordkoreanska aktivistiska utrikespolitiken under Kalla kriget med fokus på åren 1956-89 när Nordkorea var det mest aktiva landet i den postkoloniala världen och i den s k Tredje världen (d v s Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, övriga Asien och Oceanien) bredvid Sovjetunionen, Kina och Kuba.

Exempelvis tränade nordkoreaner gerillarörelser i ett flertal länder i Afrika och övriga Asien och fram tills 1970-talet, när Nordkorea var rikare än Sydkorea, stod Nordkorea även för en relativt omfattande biståndsverksamhet i många postkoloniala och utomvästerländska länder. Nordkorea hade dessutom periodvis fler beskickningar i den s k Tredje världen än vad Sydkorea hade vilket säger något om de stora resurser som Nordkorea satsade på den postkoloniala världen. Nordkorea stod fr a för den allra mest radikala antivästerländska hållningen (även om både Kina och Kuba naturligtvis också var rejält anti-Väst) under Kalla kriget och stöttade därför så gott detta lilla asiatiska land kunde alla tänkbara antivästerländska regimer och rörelser runtom i världen mellan 1956-89.

Efter Kalla krigets slut har dock den nordkoreanska aktivistiska utrikespolitiken i stort sett utraderats p g a den katastrofala ekonomiska kollapsen som drabbade landet när kommunismen föll i flertalet länder på jorden utom just i Nordkorea samt i Kina, Laos, Vietnam och Kuba och efter att pengarna från Sovjetunionen slutade att strömma in i landet. Därefter har Nordkorea utvecklats till en stat som till stora delar försörjer sig på kriminalitet av olika slag men där slutar också Youngs historik.

På 90-talet brukade jag beställa skrifter från Nordkorea via en ”postorderverksamhet” som den nordkoreanska staten drev på de stora västerländska språken och jag minns än idag att påfallande många av dessa skrifter handlade om den utomvästerländska s k Tredje världen och kampen mot USA och Väst. Vid något tillfälle ringde jag t o m till Pyongyang och frågade om varför en beställning som jag hade förestått inte hade kommit fram varvid en kvinna svarade på s k bruten engelska (d v s med koreansk accent) som sade att hon personligen skulle se till att min beställning blev expedierad, vilket den också blev (d v s den skrift jag hade beställt kom till slut fram).

Det finns f ö intressant nog flera (spel)filmer och tv(drama)-serier om de under mellankrigstiden mångtaliga koreanska anarkisterna, varav en av de mest kända är den både romantiska och våldsamma filmen ”Anarkisterna” från 2000 som den världsberömde sydkoreanske regissören Park Chan-wook, som själv är anarkist, bl a skrev manus till. 

”Anarkisterna”, som också var den första sydkoreansk-kinesiska samfilmproduktionen, skildrar en koreansk anarkistisk s k vängrupp i det koloniala Shanghai som begår ett flertal attentat och mord såsom många koreanska anarkister också gjorde under mellankrigstiden. Koreanska anarkister i just Shanghai gav ut ett flertal tidningar och opererade ofta från den franska stadsdelen, där de hade sina egna bokhandlar, caféer och ”safe houses”, och de försökte bl a döda Japanska imperiets generalkonsul i staden Akira Ariyoshi samt ”Kinas Quisling” fascistledaren Wang Jingwei. 

De koreanska anarkisterna i Shanghai arbetade inte bara ihop med de kinesiska anarkisterna i staden utan också med flera västerländska anarkister som bodde i denna världens fjärde eller femte största, rikaste och mest kosmopolitiska stad på sin tid såsom flera ryska och amerikanska anarkister (i det koloniala Shanghai bodde f ö också ett antal tusen svenskar på sin tid såsom Selma Lagerlöfs systerson Ivar Ahlgren som sedermera kom att få ett blandat eller mixat barn med en kinesisk kvinna, som fortfarande lever än idag i Karlstad).

Koreanska anarkister lyckades döda ett relativt stort antal japanska höga officerare och tjänstemän runtom i det vidsträckta Japanska imperiet och också såra ett flertal japanska dignitärer. En av de sistnämnda var toppdiplomaten Mamoru Shigemitsu som var en av dem som undertecknade den japanska kapitulationen ombord på det amerikanska fartyget USS Missouri i Tokyo-bukten den 2 september 1945 inför amiral Nimitz – det förklarar varför Shigemitsu bar käpp vid tillfället då hans ena ben hade sprängts bort av koreanska anarkister.

Den annan känd film om de koreanska anarkisterna som är minst lika romantisk och våldsam bär titeln ”Anarkisten från kolonin” (2017) och handlar om Park Yeol och den mytomspunna japanska anarkisten Kaneko Fumiko som dog en för tidig och tragisk död i ett fängelse i Tochigi-prefekturen. 

Park Yeol tillhörde den i Japan periodvis mycket livaktiga koreanska anarkiströrelsen, som hade sina centra i Japanska imperiets metropol Tokyo och i industristaden Osaka där syndikalismen var stark bland de koreanska fabriksarbetarna vilka oftast härrörde från Jeju-ön som i sin tur var ett slags epicentrum för den koreanska anarkismen i södra Korea (annars var det i norra Korea, i dagens Nordkorea, som den koreanska anarkismen och syndikalismen var som starkast under kolonialtiden p g a att den norra delen var den del av landet som industrialiserades under Japanska imperiets styre över Koreahalvön). Park Yeol tillfångatogs senare under Koreakriget av den nordkoreanska armén och slutade sina dagar i fångenskap i Nordkorea på 1970-talet.

När Andra världskriget utbröt i Stillahavsasien från och med 1937 valde två koreanska anarkister att ingå som ministrar i den provisoriska koreanska exilregeringen i Shanghai 1941 – Yu Rim och Yu Ja-myeong – och åtminstone tre koreanska anarkistiska truppförband sattes upp utöver alla de olika autonoma vängrupperna som utförde bombdåd, attentat och politiska mord. Ett av förbanden samarbetade med Mao i Yan’an medan ett annat förband opererade från generalissimo Chiang Kai-sheks huvudstad Chongqing.

Efter Japanska imperiets fall och i samband med det närmast fullständiga kaos som utbröt i det väldiga och tättbefolkade Stillahavsasien när miljontals japanska soldater avväpnades och repatrierades samtidigt som de västerländska bosättarna och arméerna (holländarna, amerikanerna, britterna, fransmännen o s v) återvände till och återtog sina kolonier skingrades de koreanska anarkisterna i det närmaste för vinden.

Många av de koreanska anarkisterna glömde aldrig sitt hat mot de koreanska kommunisterna, som alltid hade motarbetat dem och i flera fall även lönnmördat några av de mer prominenta anarkisterna i fr a Manchuriet, och vissa av dem såsom Bak Giseong, som hade deltagit i strider mot japanerna i Kina under Andra världskriget, slutade t o m som dekorerad general i Sydkoreas armé under och efter Koreakriget. En annan koreansk anarkist som hade varit aktiv inom rörelsen sedan 1920-talet, Kim Won-bong, valde den andra sidan och bistod Kim Il-sung att bilda dagens Nordkorea 1948 och stod vid Nordkoreas ledares sida ända fram tills 1958 när han antagligen avrättades i samband med att Kim Il-sung rensade ut den s k Kina-fraktionen från Nordkoreas arbetarparti. Andra anarkister valde att stanna kvar för gott i antingen Japan eller i Kina under efterkrigstiden medan några av de anarkister som hade övervintrat på Koreahalvön under Andra världskriget valde att bilda ett politiskt parti 1946 efter en nationell anarkistkongress som ägde rum i ett buddhisttempel under samma år som dock aldrig lyckades erövra något mandat i det sydkoreanska parlamentet.

Sydkoreas okrönte ”nudelkung” Shin Choon-ho har gått bort, som grundade och drev landets största nudelföretag Nongshim

Sydkoreas okrönte ”nudelkung” Shin Choon-ho har nyligen gått bort i en ålder av 91 år, som grundade och drev landets största nudelföretag Nongshim:

http://www.koreaherald.com/view.php?ud=20210328000167&fbclid=IwAR2CNn4QcwaN1HFmi6GlkVzbSseZT_NZW6KWHwA771n7RRPKuSmzG6rbxdw

Choon-hos storebror Shin Kyuk-ho eller Takeo Shigemitsu, som han är mer känd som i Japan, gick f ö bort för bara ett år sedan och blev hela 97 år gammal: Kyuk-ho grundade då Japans största etniska koreanska företag Lotte, d v s det största japanska företaget som ägs av en korean (koreanerna är Japans största inhemska minoritet p g a den koloniala historien).

Historien bakom snabbnudlarna, som har erövrat i praktiken hela världen efter Kalla kriget och i samband globaliseringen och som idag inte minst är fattiga studenters mat världen över inklusive i Sverige, är märkligt nog också historien om Amerikanska imperiets (och även amerikansk mats) framväxt och spridning efter Andra världskriget.

Efter att USA och dess allierade slutligen lyckades besegra Japanska imperiet 1945 och i samband med den efterföljande ockupationen av Japan började de amerikanska Mellanvästern-bönderna att leverera vete i stora mängder till japanerna liksom till de före detta japanska kolonierna Taiwan och Sydkorea som en form av bistånd i början på 1950-talet.

Då japaner liksom andra asiater normalt inte äter bröd såsom amerikaner och västerlänningar gör i stort sett dagligen, uppfann en japansk man vid namn Momofuku Ando, som hade växt upp i den japanska kolonin Taiwan, det som vi idag känner som snabbnudlar.

I Sydkorea var det just Shin Choon-ho som sedan vidareutvecklade denna japanska uppfinning på 1960-talet och som till slut kom att grunda företaget Nongshim.

Det är mycket troligt att alla svenskar som någon gång har ätit koreanska snabbnudlar just har ätit Nongshim-nudlar. En etnisk koreansk man från Japan, d v s en japansk invandrare i Sverige med koreanskt påbrå, har importerat Nongshim-nudlar till Sverige ända sedan 1990-talet och numera finns Nongshims snabbnudlar att inhandla i ett stort antal asiatiska matbutiker runtom i landet.

Historien om varför Sverige och svenskarna kom att bli världens mest adopterande land och folk per capita

DN:s Josefin Sköld, Patrik Lundberg och Alexander Mahmoud berättar idag historien om varför Sverige och svenskarna kom att bli världens mest adopterande land och folk per capita och går tillbaka till den svenska proo-Tredje världen- och pro-icke-vita människor-orienterade 68-revolutionen, till ett stort uppslaget reportage i Aftonbladet som Alfons Åbergs skapare Gunilla Bergström stod bakom och som resulterade i att världens näst största adoptionsförmedlare Adoptionscentrum grundades på ABF-huset i Stockholm 1969 liksom till Kalla kriget då internationell adoption ibland kunde bli storpolitik:

När Sydkorea, som stod för mellan 25-50% av alla utlandsadoptioner till Sverige mellan 1965-80, stoppade all internationell adoption till Sverige på 70-talet hotade Sverige Sydkorea med att börja stötta Nordkorea i bl a FN-sammanhang om inte Sydkorea fortsatte att leverera adoptivbarn till svenskarna vilket också skedde till slut efter en dramatisk diplomatisk intervention.

”Så blev Sverige störst på adoptioner. ”Allt var möjligt. Vi ville göra skillnad.

Barn till varje pris. Sverige var drivande i att skapa den internationella adoptionsrörelsen. Den politiska enigheten var total – att adoptera blev en självklarhet. Det här är historien om hur svenska regeringar har agerat för att öka adoptionerna till landet.

Skuren purjolök, stora burkar kaviar och Vikabröd står uppdukat på bordet. Margareta och Lars Ingel­stam placerar stapelbara plast­stolar längs väggen. 

Det är i slutet av april 1969. Familjens nybyggda villa i Bromma Trädgårdsstad är försedd med vikväggar, för att kunna hysa stormöten. 

Margareta Ingelstam är en engagerad hemmamamma med fem döttrar, och ett känt ansikte för en relativt nyetablerad företeelse: internationella adoptioner.

Hon har just gett ut en handbok om adoption som alternativ till traditionell familjebildning och berättat om det i Aftonbladet. Artikeln hade rubriken ”En brun, en vit, en gul” över bilden på tre av döttrarna.

Telefonen har ringt sedan dess.

Nu är alla som vill engagera sig välkomna till villan i Bromma. Devisen är redan bestämd: Barn söker föräldrar, söker barn – och så om igen.

– Det här är en tid när allt är möjligt, året efter 1968. Vi vill göra skillnad. Det finns ju hundratusentals föräldralösa barn som behöver föräldrar. Varför ska vi föda alla våra barn själva? säger Margareta Ingelstam som i dag är 83 år gammal.

Hon har bjudit in och köpt lättöl till ett tjugotal gäster. Det kommer 105.

Ett halvår senare, en novemberkväll i ABF-husets största sal, bildas den ideella föreningen Adoptionscentrum.

– Det är de blåaste blåa moderater tillsammans med de rödaste vänsterpartister i den nya styrelsen. Vi tänker inte på våra olika politiska åskådningar. Det är raka spåret, säger Margareta Ingelstam, som blir föreningens första ordförande.

– Vi ska förbättra situationen för de föräldralösa barnen och arbeta för att adoption så långt som möjligt framstår som ett likvärdigt alternativ till att föda egna barn.

Arton år tidigare, midsommar­helgen år 1950, bryter Koreakriget ut.

Regeringen Tage Erlander erbjuder humanitärt stöd och ger uppdraget till Röda Korset, som upprättar ett fältsjukhus i den sydkoreanska hamnstaden Busan. Med tiden beslutar några av de svenska hjälparbetarna sig för att adoptera föräldralösa krigsbarn.

Margareta Ingelstam är 20 år när hon reser till USA första gången. Det är 1957 och hon är barnvakt åt sin kusins äldsta dotter, en flicka adopterad från Sydkorea. De blir förtjusta i varandra. Margareta Ingelstam funderar:

– Det finns så många som hon. Jag ryser faktiskt när jag tänker på det, säger Margareta Ingelstam.

Hon bestämmer sig för att försöka och pratar med maken, Lars. 

– Alla tycker att jag är knäpp, utom han, säger hon.

Socialbyrån i Täby säger nej. Adoption är bara för barnlösa, meddelar de. Margareta Ingelstam föder i stället tre döttrar.

Tanken på adoption lämnar dem inte. De kontaktar den nystartade sydkoreanska adoptionsmyndigheten Child Placement Service (CPS) och blir godkända för adoption.

Ingelstam ser en möjlighet att inspirera andra. Hon berättar att hon får idén att ringa Sveriges kommunikationsminister, Olof Palme, som är på väg till Japan, och be om hjälp att flyga flickan till Sverige.

– Vi hinner väl bara prata i ett par minuter innan han säger att ”det kan jag väl göra”.

Den tilltänkta adoptivdottern blir emellertid sjuk och Palme får åka hem utan henne, berättar Margareta Ingelstam.

Men genom en bekant som är flygvärdinna får paret hem sin flicka.

Ett fåtal svenskar kontaktar CPS och ansöker om adoptivbarn. Senhösten år 1958 har Aftonbladet ett koreanskt syskonpar på första­sidan.

Pappan, en timmerman från Dalarna, säger: ”Det kostar ju bara en halv bil och man räddar två människoliv.”

Några år senare börjar CPS aktivt leta adoptivföräldrar. Hösten år 1964 berättar en sydkoreansk tjänste­man för Expressen att svenska par kan kontakta CPS direkt via ambassaden i Stockholm.

Sydkorea har alltså fler föräldralösa barn än vad landet anser sig kunna ta hand om. Men den svenska opinionen är tudelad.

Göteborgs-Tidningen undrar om det är bättre att växa upp i misär eller att få en lycklig barndom i ”vårt välmående folkhem”.

Den kritiska sidan varnar för ”rasblandning”. Socialstyrelsens expert i frågan får kritik efter att i medier ha dömt ut ”korsning mellan två raser” som ”ej önskvärd ur den mera högstående rasens synpunkt”.

I det socialdemokratiska Sverige kretsar politiken kring kärnfamiljen.

– Givet kärnfamiljsidealet är barn en självklarhet. Det är så man ska leva sitt liv, säger Cecilia Lindgren, biträdande professor vid Tema barn, Linköpings universitet.

Hon har forskat i svensk adoptionshistoria och är författare till boken ”Internationell adoption i Sverige – politik och praktik från sextiotal till nittiotal”.

Cecilia Lindgren pekar på en rad faktorer som bidrar till att adoptionsrörelsen växer: Kärnfamiljs­idealet. Internationaliseringen. Att nationell adoption redan finns. Konsensus om att barn bör växa upp i en familj, inte på institution.

– Det finns optimala förutsättningar för att internationell adoption ska bli stort, säger Lindgren.

I de svenska tidningarna handlar reportagen om familjerna uteslutande om adoptionernas positiva sidor. De ”raskritiska” rösterna tystnar.

– Det är väldigt stor efterfrågan, säger Cecilia Lindgren.

Regeringen tillsätter en statlig utredning som får i uppdrag att hitta fler länder att adoptera från.

I mitten av 1960-talet sluter Socialstyrelsen två världsunika avtal. Först med det grekiska barnhemmet Metera. Därefter med sydkoreanska CPS. 

Att CPS är en statlig myndighet spelar stor roll i beslutet – det garanterar kvalitet.

Kort efteråt väljer Sydkorea att privatisera CPS.

Vi är nu framme vid novemberkvällen i ABF-huset år 1969. Föreningens uttalade syfte blir ”vidgade möjligheter till adoption av utländska barn”.

Inom loppet av ett par år etablerar Adoptionscentrum (AC) kontakter i ett tjugotal länder. Enligt föreningens medlemsblad består kontakterna ofta av utlandssvenskar.

Margareta Ingelstam lämnar AC:s styrelse i mitten av 70-talet, men fortsätter att vara engagerad och arbetar länge med föräldrautbildningen.

År 1974 är adoption så stort att staten bildar Nämnden för internationella adoptionsfrågor, NIA, som ska granska adoptionerna, men även ta över förmedlingen av barn från Sydkorea och Grekland.

En adoptionsförening får hantera ansökningar, men ansvaret för själva förmedlingen ligger på den svenska myndigheten.

I januari år 1971 rapporterar DN om 50 koreanska barn som trots löften inte anländer till Sverige.

Ett rykte som sprids via den nordkoreanska informationsbyrån, som har etablerat sig i Stockholm, säger: Sydkorea har inte någonting annat att exportera än människor. På grund av ryktet har adoptionerna stoppats.

Vid tidpunkten har 800 koreanska barn fått en svensk familj – och köerna för adoption är längre än någonsin.

Första regeringen Palme kopplar nu in utrikesdepartementet. Sveriges ambassadör i Tokyo blir skickad till Seoul för att bearbeta den sydkoreanska regeringen, enligt dokument från UD som DN har läst. Det är Gunnar Heckscher som reser, tidigare partiledare för Högerpartiet. Av UD-protokollen att döma anser Heckscher att detta ”inte är en fråga för regeringen”, men han framför ändå Sveriges önskemål.

Ett par veckor efter stoppet låter han meddela att Sydkorea återigen är positivt inställt till adoptioner.

Men det finns ett juridiskt hinder. En svensk tingsrätt får inte klubba en adoption om den inte har godkänts i ursprungslandet.

År 1972 ändrar riksdagen lagen. Nu får en svensk domstol upphäva alla rättsliga band mellan barnet och de biologiska föräldrarna. Det blir alltså svensk tingsrätt som får avgöra om adoptionen är laglig. Tingsrätternas underlag består i sin tur av dokument från barnhem och adoptionsbyråer i diktaturer och svaga demokratier.

– Det är ett sätt att underlätta adoption. Lagen 1972 blir en juridisk milstolpe, säger Cecilia Lindgren.

Ett par år senare ger sig regeringen in i kalla kriget för att få fortsätta adoptera från Sydkorea. Det börjar 1973, när regeringen beslutar att Sverige ska erkänna Nordkorea.

Signalen går raka vägen till Sydkorea, där saken är extremt känslig.

Varje år diskuteras Koreafrågan i FN:s generalförsamling. Sydkorea är allierat med USA och har majoritet för sin sak – men rädslan för att maktbalansen ska rubbas till Nordkoreas och Sovjets fördel är påtaglig.

Sydkoreas diktator Park Chung-hees motdrag: Han beordrar ytterligare ett adoptionsstopp. Diktatorn är rädd för att Sydkorea ska framstå som för fattigt för att ta hand om sina barn.

En inhemsk debatt rasar. Nyhetsbyrån AP skriver att adoptions­byråerna blir anklagade för att sälja barn som inte alls är föräldralösa. DN:s Asienkorrespondent rapporterar dessutom om en sydkoreansk pojke som gått vilse på väg till sin pappas fabrik. Han hade då blivit omhändertagen av polis och adopterad till Sverige. Pappan hade lagt 15 månader på att leta efter sin son, innan han fått detta besked.

Direktören på adoptionsbyrån Social Welfare Society (som bytt namn från CPS) säger till koreanska medier att adoptionen inte kan hävas.

Den svenska myndigheten, NIA, kan i sin tur inte hitta någon pojke som passar in på beskrivningen.

Men de stora rubrikerna får adoptionsstoppet. Vid årsskiftet till 1975 står närmare 3 000 familjer i kö för adoption. Att mista avtalet med Sydkorea är inte ett alternativ.

Regeringen Palme låter återigen Gunnar Heckscher hantera frågan och skickar honom till Seoul. I flera möten tar han upp adoptionsstoppet, han menar att detta kan utveckla en negativ svensk syn på Sydkorea.

Enligt UD-protokollen, som DN har tagit del av, säger han att landet ”kan behöva vår vänskap och bör inte provocera oss i onödan genom diskriminerande åtgärder”.

Heckscher syftar på Sveriges röst i Koreafrågan, som under hösten ska avhandlas i FN:s generalförsamling.

Strax före omröstningen i FN:s generalförsamling häver Sydkorea adoptionsstoppet.

Aldrig har så många adoptivbarn anlänt till Sverige som år 1977: 1 864.

Samtidigt kommer larm om oegentligheter. I Chile anklagar polisen AC:s ombud i landet för att bedriva barnhandel, men utredningarna blir nedlagda i brist på bevis. DN har sökt ombudets advokat som inte vill kommentera detta.

Utländska medier avslöjar att barn har blivit bortförda för adoption i Colombia och Thailand. Det resulterar i ett tillfälligt adoptionsstopp från Thailand, men i Colombia fortsätter verksamheten.

Larm inkommer även från Sri Lanka, Indien, Vietnam och Nepal.

Den stulna pojken från Sydkorea har emellertid blivit spårad, men han kommer att bli kvar i Sverige. För DN:s Asienkorrespondent erkänner adoptionsbyråns direktör att 50–60 barn per år, som byrån registrerar som övergivna, i själva verket bara har gått vilse.

I ett protokoll från 1980, som DN har läst, varnar tillsynsmyndigheten NIA svenska ambassader för ”kuddeadoptioner”: adoptivmamman går in på BB med en kudde under tröjan och går ut med ett barn, samt ett falskt födelseintyg.

Enligt NIA förekommer detta i Sydkorea, Sri Lanka och på de amerikanska kontinenterna. Myndigheten skriver att de har upptäckt svenska fall i Brasilien, Argentina och Portugal. Från Portugal har en man kommit hem med ett påstått biologiskt barn, trots att hans fru ”bevisligen under hela tiden skött sitt arbete” i sin svenska hemstad. Det framgår inte av protokollet hur många fall det rör sig om. 

Samtidigt som larmen om oegentligheter strömmar in fattar staten beslut om att låta adoptionsföreningarna sköta förmedlingsverksamheten, men under statlig kontroll.

– Det är en jättestor förändring, eftersom den är principiell, säger Cecilia Lindgren.

Hon pekar ut en viktig orsak: Genom att låta fler adoptionsföreningar bildas ska de privata adoptionerna – där par adopterar på egen hand – minska, eftersom de arrangeras bortom myndighetens kontroll.

– Privata adoptioner har alltid setts som problematiska och den främsta orsaken till problemen med oetisk och illegal förmedling. Men i stället för att skärpa regleringen av dem försöker man öppna fler kontrollerade vägar, säger Lindgren.

Förändringen ger önskad effekt: Flera svenska föreningar startar verksamhet, och Adoptionscentrum tar över statens avtal med den sydkoreanska adoptionsbyrån. 

Fertilitetstalen dalar. Sverige har fler ofrivilligt barnlösa par än någonsin. Adoption är numera ett vanligt sätt att bilda familj.

Men det finns en tid i barnets liv som inga svenska myndigheter kan få full insyn i: tiden mellan att barnet föds och att det blir tillgängligt för adoption.

De svenska tingsrättsbesluten grundas på dokument från utländska byråer och barnhem.

Slutet på början av den svenska internationella adoptionshistorien är 1984. Att adoptera ska inte vara en klassfråga, anser fem socialdemokrater som motionerar i frågan.

Resultatet: riksdagen beslutar att pröva möjligheten att införa ett adoptionsbidrag.

Detta blir inte verklighet förrän 1989, men många familjer har råd ändå – mellan åren 1975 och 1986 anländer fler än 25 000 barn.

Sverige har nu adopterat flest barn i världen, per capita.”

Reportage i syndikalistiska Arbetaren om kampen mot den koreanska adoptionsindustrin

Senaste numret av Arbetaren Magasin (2 2021) innehåller Emma Gates reportage om kampen mot den (syd)koreanska adoptionsindustrin som förestås av en koalition av ogifta ensamstående mödrar som mot alla odds har valt att behålla sitt barn, förstamödrar som har blivit av med sitt barn som har adopterats bort till Väst, adopterade från olika västländer som har flyttat tillbaka till sitt födelseland samt progressiva koreaner som pastor Kim Do Hyun som är en av dem som intervjuas i reportaget:

”Sydkorea är det land i världen som adopterat bort flest barn till utlandet i förhållande till folkmängden, drygt 200 000. Oftast är det ensamstående och ogifta kvinnor som adopterar bort sina barn, i rädsla för den diskriminering och stigmatisering de annars skulle möta. Nu växer kritiken inifrån Sydkorea mot internationell adoption, främst bland ogifta mammor och adopterade. Arbetaren rapporterar från Seoul.”

Adoptions­industrins nya motståndare

”Nu växer kritiken inifrån Sydkorea mot internationell adoption, främst bland ogifta mammor och adopterade som vill att staten stoppar den. 2009 gick en grupp ogifta mammor ihop. De hade trotsat kulturen och behållit sina barn. De grundade organisationen Kumfa, Korean Unwed Mothers Families Association och arbetar aktivt för rätten att ta hand om sina barn. Och som följd att stoppa internationell adoption. De tycker att statens lösning borde ligga på att ge de ogifta mammorna respekt och möjlighet att ta hand om sitt barn. Inte blunda och låta adoptionsagenturerna ta deras barn.

– Efterfrågan på barn från Sydkorea är stor. Adoptionsagenturerna ligger på de ogifta mammorna och trycker på att det vore bäst för barnet, säger Kim Do-Kyung, ordförande på Kumfa.

I Sverige förmedlar Adoptionscentrum internationella adoptioner. De vet att det är främst ogifta mammor som tvingas till adoption. Men de gör inget för att för- bättra situationen för mammorna.

– Det är positivt att ensamstående mammor vågar göra sin röst hörd och att förutsättningarna för ensamstående mammor belyses allt mer. Det är fördomar och traditioner som behöver förändras och förändringen behöver ske inifrån i Sydkorea, skriver Ida Wilhelmsson som är landansvarig för Sydkorea i en mejlväxling.

Pastor Kim Do Hyun som driver adoptionsorganisation Koroot är lika kritisk till internationell adoption som de ogifta mammorna. Han har skrivit sin doktorsavhandling om biologiska mödrar och adopterade, och arbetar med både adopterades och ogifta mammors rättigheter. Samt driver ett pensionat för återvändande adopterade.

– Korea har prioriterat kapitalism framför de svaga. Det har gjort adoptionsagenturerna stora. De tjänar pengar, och därför har koreanska staten låtit dem sätta sina egna regler, säger Do Hyun.

Fram till 2015 kunde gravida mammor, som behövde akut tak över huvudet och hjälp fram till förlossningen få sängplats och uppehälle på adoptionsagenturernas akutboenden för gravida mammor.

– Men för hjälpen var de tvungna att skriva på två sekretessavtal. Ett om att ge upp sitt föräldraskap och ett om att lämna barnet till adoption efter födsel, säger Do Hyun och tillägger:

– Det är människohandel.”

Hur många svenska forskare lämnar ett visst fält eller ett visst ämne på grund av hot och konflikter?

Att Jonas F Ludvigsson (som f ö kontaktade mig för ett tag sedan) i veckan gick ut i media och meddelade att han slutar att forska om pandemin och covid-19 har väl inte undgått någon och frågan är nu hur många svenska forskare som egentligen lämnar ett visst fält eller ett visst ämne p g a hot och konflikter?

SvD:s Anna Asker konstaterar idag att det numera finns gott om undersökningar som visar att alltför många kulturutövare, artister, politiker och journalister påverkas av både rädsla för hot och reella hot och därigenom antingen lämnar en viss fråga därhän eller byter inriktning.

Ludvigsson framställdes i veckan som den kanske första svenska forskaren som har råkat ut för detta och David Brax vid Nationella sekretariatet för genusforskning säger också att han inte känner till några fler svenska forskare som har trätt fram och berättat om att de utsatts för hot och fr a att hoten har påverkat deras forskningsinriktning och yrkesverksamhet.

Jag är naturligtvis väl medveten om att jag inte är jämförbar på något sätt med Ludvigsson men jag vill ändå hävda att jag har råkat ut för detta och flera gånger om dessutom liksom att jag har berättat om det offentligt.

Mellan 2017-19 kastades jag ut från den svenska rasismforskningen som i praktiken innebär den svenska antirasistiska och feministiska forskningen då jag ansågs ha satt mig upp mot forskningsfältets alfahanar och alfahonor och ”landets bästa hjärnor” inom den svenska forskningen om ras och rasism. Idag anser alltför många svenska antirasistiska och feministiska forskare, och tyvärr också alltför många svenska antirasister och feminister i övrigt (d v s även utanför akademin och högskolevärlden), att jag kastades ut från detta forskningsfält p g a att jag anses ha betett mig illa mot, trakasserat och t o m hotat andra forskare mellan 2017-19 trots att det var jag som hotades med stämning och rättegång och fick en s k stjärnadvokat ”på halsen” som tvingade mig att betala ”böter” (d v s att ”bota” som andragenerationsgrabbarna i ”Orten” väl brukar säga).

Faktum är dock tyvärr att jag redan innan 2017-19 har kastats ut från hela två olika forskningsfält och även i de båda fallen så anser alltför många svenska forskare att det berodde på att det i själva verket var jag som betedde mig illa mot, trakasserade och t o m hotade andra forskare. Detta är i alla fall min version av det hela och det som följer är en kortversion av denna artikel: http://www.tobiashubinette.se/antirasistisk_forskare.pdf

Under min tid som doktorand i koreaforskning (Koreas språk och kultur) vid Stockholms universitet mellan 2001-05 var jag aktiv inom både koreaforskningen (d v s Korean studies) och adoptionsforskningen varinom jag i båda fallen under många år publicerade mig och var verksam genom att bl a regelbundet bevista konferenser, seminarier, symposier o s v och både i Sverige och i övriga Norden, Nordamerika, Europa och Asien. Samtidigt ansågs jag vara mycket kontroversiell inom dessa båda forskningsfält och många forskare ansåg t o m att jag var en s k omvänd rasist och bl a p g a att jag ansågs vara mot intimrelationer och familjebildningar över de s k rasgränserna (OBS: det vare sig var eller är jag).

År 2007 kontrakterade därför en grupp bestående av flera adoptions- och Korearelaterade personer i Sverige en kriminell aktör till en kostnad av 200 000 kr med syftet att en gång för alla tysta mig och få mig att sluta skriva och publicera och verka som forskare och fr a gällde det just inom korea- och adoptionsforskningen. ”Beställningen” innebar kort och gott en ”set up” i form av att ett antal attentat och hot som skulle utföras och som jag sedan oskyldigt skulle misstänkas, anklagas, åtalas och dömas för. Det hela slutade tyvärr med ett brandattentat mot min gamla institution vid Stockholms universitet som många svenska forskare tyvärr fortfarande anser att jag stod bakom liksom tyvärr med ännu ett brandattentat mot min dåvarande arbetsplats Mångkulturellt centrum. Jag åtalades också sedan för att ha påståtts ha hotat min f d lärare/professor/handledare och min f d chef/prefekt vid Stockholms universitet och fr a deras fruar och barn och de båda drev fallet vidare till hovrätten efter en i media uppmärksammad rättegång i Stockholms tingsrätt med fullt stöd från Stockholms universitet och vars säkerhetschef organiserade/finansierade vakthållning utanför deras båda bostäder för att skydda deras fruar och barn från mig.

Jag frikändes slutligen i den efterföljande rättegången men var nära att råka riktigt illa ut då två inhyrda s k ”torpeder” (d v s personer av manskön som många uppfattar som s k ”muskelberg”) besökte min dåvarande arbetsplats Mångkulturellt centrum timmarna innan rättegången för att ”plocka upp” mig och förhindra min närvaro vid själva domstolsförhandlingen. För att göra en lång historia kort så tror de allra flesta svenska forskare som studerar Korea och adoption, vilka då jagade ut mig från dessa båda forskningsfält och både i Sverige och i Europa i övrigt (den på den tiden ledande brittiska forskaren inom Korean studies portade t o m mig från den alleuropeiska Korean studies-konferensen som då skulle äga rum i Storbritannien vilket The Times uppmärksammade), än idag att jag fortfarande hotade mig fram under min tid som Korea- och adoptionsforskare och fr a är desamma rörande överens om att jag inte på några villkor är välkommen tillbaka till dessa båda forskningsområden.

Med andra ord är det tyvärr fler än Ludvigsson som både har lämnat ett forskningsfält p g a hot och konflikter och även gått ut och berättat om detsamma.

Utöver att då tyvärr ha ”stått” inför skranket och varit misstänkt och åtalad för att ha hotat andra svenska forskare är jag nog också den enda svenska forskaren som hittills också har ”stått” på andra (eller snarare suttit, för i svenska rättssalar så sitter en mestadels ned) och varit brottsoffer:

År 2019 dömdes en person i tingsrätten i Karlstad för olaga hot efter att ha hotat mig i egenskap av att vara lärare och forskare vid Karlstads universitet och konkret och specifikt i egenskap av att undervisa och forska om frågor om ras och rasism och mig veterligen är detta (mitt) rättsfall fortfarande unikt, d v s ännu har inga andra antirasistiska och feministiska forskare råkat ut för detta och sett sitt fall hamna i domstol (OBS: jag vet så klart att 100-tals svenska antirasistiska och feministiska forskare ständigt utsätts för hot och trakasserier – d v s jag vill på intet sätt förringa det). 

Dessutom är jag fortfarande sammankopplad med Södertörns högskola, där jag undervisade i ett antal år, och till Mångkulturellt centrum där jag arbetade i flera år, och så till den grad att hot som drabbar dessa båda institutioner fortfarande än idag nämner mitt namn.

År 2018 exempelvis genomförde ett antal högerextremister en massiv affischkampanj riktad mot Södertörns högskola som drabbade hela stadsdelen Flemingsberg – 100-tals affischer klistrades upp på campusområdet och i bostadsområdet med fotografier som bl a föreställde mig själv trots att jag då inte hade undervisat vid högskolan på flera år.

Det existerar så klart ingen tävling om vilken svensk forskare som under åren har varit och är mest ”uthängd”, illa omtyckt, negativt känd, hotad, trakasserad och förföljd men jag vill trots det ändå påstå att jag tillhör den kategorin, d v s den grupp svenska forskare som sedan åtminstone 15 år tillbaka har varit och är mest ”uthängd”, illa omtyckt, negativt känd, hotad, trakasserad och förföljd och åtminstone i mitt fall både av och bland andra forskare liksom innanför och utanför högskole- och forskarvärlden.

https://www.svd.se/hat-mot-forskare-hotar-samhallsdebatten

”– Även forskare har en för demokratin viktig arbetsuppgift. Därför vill vi nu även studera hur utsatta de är, säger David Brax, doktor i filosofi och utredare vid Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitetet.

Under 2021 genomför Nationella sekretariatet för genusforskning en enkätundersökning av forskares utsatthet för hat och hot tillsammans med SULF, Sveriges universitetslärare och forskare, och SUHF, Sveriges universitets- och högskoleförbund. Enkäten kommer att skickas ut till medlemmarna.

Professor Jonas F Ludvigsson gick nyligen ut och sa att han inte kommer att forska mer på covid-19. I början av året publicerade han en studie i vilken han kom fram till att relativt få barn och lärare i grundskolan, trots öppna skolor, har behövt intensivvård. En studie som fick kritik både i Sverige och utomlands. Därefter blev han hotad. I en intervju med SVT Örebro motiverade Jonas Ludvigsson beslutet med ”att hälsa och välmående går först”.

David Brax känner inte till fler personer som trätt fram och sagt att de tänker sluta forska efter hot.”

(…)

”Sen tidigare vet man att utsatta områden är forskning om genus, klimat, migration samt forskning som inbegriper djurförsök. Med enkäten vill man ta reda på om det även finns andra forskningsfält som är drabbade.

– Vi har ett offerperspektiv där det handlar om att kartlägga incidenter som har haft en negativ inverkan på forskares välmående och benägenhet att ägna sig åt och kommunicera sin forskning, säger David Brax.

Enligt Läkartidningen har Jonas F Ludvigsson mottagit bland annat mejl och kommentarer i sociala medier om att det är hans fel att tusentals människor i Sverige dött, att han är en sjuk människa och att han verkar i svenska rasbiologers anda. Aftonbladet beskriver också hur Ludvigsson utsatts för grovt nedsättande kommentarer av en annan professor i en sluten Facebookgrupp.

I enkätstudien kommer forskarna även att undersökas hur det ser ut med påhopp inom lärosätena, där till exempel forskare angriper varandra. På högskolor och universitet finns säkerhetsavdelningar som hanterar hoten.”