Kategori: Korea

En ukrainsk universitetslärare i koreanska har stupat i kriget

Universitetsläraren (adjunkt skulle han ha benämnts som i Sverige) vid Kievs universitet Denys Antipov som undervisade i Korean studies (som jag själv är doktor i) vid universitetets avdelning för koreanska stupade nyligen i samband med de hårda striderna nära Izium i Kharkiv-provinsen som soldat i den ukrainska arméns 81:a luftburna brigad. Jag träffade aldrig Antipov men däremot kollegor till denne vid olika internationella Korean studies-konferenser. 

Korea och koreaner har då gott renommé i Ukraina och bland ukrainare och banden mellan de båda folken är många. Under Koreakriget tog t ex Ukraina emot ett antal hundra nordkoreanska ensamkommande flyktingbarn som bodde i landet som fosterbarn hos ukrainska familjer, i Ukraina finns en koreansk minoritet bestående av uppemot 30 000 individer och ett flertal ukrainska koreaner har hunnit stupa liksom utmärkt sig på andra sätt under kriget. Därtill är sydkoreansk populärkultur ett stort fenomen i Ukraina liksom i större delen av hela det postkommunistiska Central- och Östeuropa.

Om det första koreanska medieinslaget som jag var med i

Efter en del letande lyckades jag idag hitta det första (syd)koreanska medieinslaget som jag var med i och inte minst tack vare att Korea är ett av världens mest digitaliserade länder (tillsammans med bl a Sverige och USA). Det handlar om ett inslag i kvällsnyheterna som koreanska SVT (d v s KBS) sände den 15 augusti 1996:

https://news.kbs.co.kr/news/view.do?ncd=3765014

Första gången jag besökte Korea efter adoptionen till Sverige var i augusti 1996 när jag deltog i den koreanska statens s k idrottsungdomsfestival för utlandskoreaner tillsammans med runt 700 andra deltagare från hela världen vilka tillsammans representerade den globala koreanska diasporan (och totalt var vi 5-6 deltagare från Sverige). 

Evenemanget ägde rum i samband med den 15 augusti, som är något av både Nord- och Sydkoreas nationaldag då Japanska imperiet kapitulerade på detta datum 1945. Därmed avslutade Andra världskriget i Asien och Koreahalvön, som tidigare hade varit en japansk koloni, befriades och dagen kallas därför för Befrielsedagen i de båda Korea. 

På Befrielsedagen besöker alltid en representant för den sittande regeringen den nationella begravningsplatsen i Seoul där landets antikoloniala martyrer och krigshjältar är gravlagda liksom presidenter, åtskilliga ministrar och generaler m fl. 

Av någon outgrundlig anledning blev jag utvald av festivalens arrangörer (som en bland cirka 700) att delta i denna ceremoni tillsammans med en av landets ministrar i president Kim Young-sams dåvarande regering. Tillsammans stegade jag och ministern fram till ett stort rökelsekar som vi båda strödde aska över på konfucianskt-buddhistiskt vis och därefter bugade vi ceremoniellt för att hedra alla dem som genom åren har dött eller dödats för den koreanska nationens skull.

På den tiden var jag inte medveten om hur utpräglat hierarkiskt det koreanska samhället är och jag minns att ministern suckade av irritation under själva ceremonin då jag trodde att jag skulle göra som han gjorde tillsammans med honom när jag i själva verket förväntades gå en bit bakom honom och vänta tills ministern hade strött aska och bugat innan jag gjorde detsamma.

Efter detta tv-inslag i koreanska SVT:s nyheter har jag varit med i och framträtt i koreansk media (radio, tv, tidningar, tidskrifter och digital media) vid åtminstone ett 70-tal tillfällen om inte mer än så men detta tv-inslag var då det första koreanska medieinslaget som jag var med i.

Min gamle ”beskyddare” ordförande Choong-sik Chang lever än idag

När jag var doktorand i koreanska vid Stockholms universitet mellan 2001-05 erhöll jag ett STINT-stipendium och spenderade en termin vid Dankook University i Seoul, Sydkorea.

Under denna termin kom universitetets ägare och ordförande Choong-sik Chang, son till grundaren av universitetet och född i Manchuriet under Japanska imperiets tid, att av någon anledning ta mig under sina vingars skugga och antagligen eftersom jag är adopterad.

Choong-sik Chang var i sin krafts dagar en mycket känd och fr a aktad och respekterad person i det sydkoreanska samhällslivet som varande icke-korrupt och omutlig och han var bl a tilltänkt som minister i flera regeringar om jag har förstått det rätt men han valde att alltid stå utanför politiken.

Jag trodde inte att Choong-sik Chang fortfarande levde men nu visar det sig att han äntligen lät sin son Hosung Chang efterträda honom för bara ett år sedan efter att ha verkat som ordförande för Dankook University under osannolika 60 års tid.

Ordförande Chang, som jag förväntades kalla honom på koreanska och som då fortfarande verkar leva än idag, berättade öppet för mig att han inte litade på att hans son, som jag också tröffade, skulle kunna klara av uppgiften att äga och leda ett stort universitet så jag förvånas samtidigt inte över att överlämnandet tog så lång tid att genomföra.

Ordförande Chang, som ”naturligtvis” hade gått på Sydkoreas bästa gymnasium på sin tid Kyunggi High School tillsammans med den blivande postkoloniala överklassen i landet, introducerade mig för delar av den sydkoreanska makteliten.

Han lät mig bo gratis i hans gamla gigantiska villa i Kkachisan i nordvästra Seoul tillsammans med hans avlägsna släkting från Chicago, en s k Korean-American i min egen ålder som kunde sämre koreanska än vad jag kunde på den tiden och som jag senare kom att hälsa på i samband med en resa till USA. Hela min vistelse i Sydkorea bestod sedan av ständiga svindyra frukostar och middagar på den sydkoreanska huvudstadens alla lyxhotell och exklusiva restauranger där ofta levande orkestrar eller pianister spelade klassisk musik och jag fick också följa med och besöka diverse herrklubbar som höll sammankomster på exklusiva adresser.

Ordförande Chang köpte också en skräddarsydd kostym åt mig så fort jag landade i Seoul så att jag skulle vara presentabel när vi regelbundet träffade ägare till och direktörer för några av de största sydkoreanska företagen och ägare till och rektorer för landets ledande och finaste universitet. Jag minns än idag hur jag blev omkringskjutsad av en privatchaufför iförd vita silkeshandskar i en svindyr svart Mercedes och jag fick aldrig veta i förväg vart vi var på väg eller vad som skulle hända. Ibland kändes det dock som att han tog med mig på alla dessa ställen, evenemang, möten och tillställningar för att ”visa upp” mig i egenskap av att vara adopterad – d v s det handlade kanske om att min närvaro gav ordförande Chang någon slags status som välgörare mot bakgrund av att sydkoreaner i gemen har dåligt samvete över att runt 200 000 sydkoreanska barn har adopterats bort till västvärlden.

Sist men inte minst så bad ordförande Chang mig att ge honom privatlektioner i svenska språket då han hyste ett brinnande intresse för Sverige, svenskarna och den svenska samhällsmodellen och jag minns än idag hur han efter lektionerna lät en privatsekreterare sticka åt mig ett tjockt kuvert med sydkoreanska wonsedlar i ersättning. Jag fick t o m besöka ordförande Changs bostad vid åtminstone två tillfällen – en jättelägenhet bestående av minst 10 rum i den gigantiska staden Seouls finaste stadsdel.

Vid ett tillfälle anordnade ordförande Chang en middag på Seouls och Sydkoreas mest exklusiva och klassiska hotell Hotel Shilla som bevistades av Nobelstiftelsens dåvarande VD Michael Sohlman och den dåvarande svenska ambassadören liksom av den dåvarande Volvo-direktören i Sydkorea m fl prominenta expat-svenskar som just då befann sig i landet. Ordförande Chang hade kvällen till ära grundat en stiftelse för svensk-sydkoreanska kulturella utbyten som fortfarande existerar om jag förstår det rätt och han höll ett tal på svenska, som jag hade spökskrivit åt honom. Middagen, som på alla sätt och vis var något utöver det vanliga, syftade till att ”lobba” för att Sydkorea någon gång i framtiden skulle erhålla Nobelpriset i litteratur, vilket då ännu ej har skett och inte minst p g a att poeten Ko Un, som var den tilltänkte pristagaren under många år, blev ”meetoo:ad”.

Slutligen erbjöd ordförande Chang mig ett nytt liv i Sydkorea – han sade att han utan problem kunde ordna så att jag fick en fast heltidstjänst som lärare och forskare vid hans universitet och även om jag vänligt men bestämt tackade nej till det erbjudandet så kan jag än idag fantisera om hur mitt liv hade sett ut idag om jag hade tackat ja till ordförande Changs generösa erbjudande.

Om arrangerade resor till Sydkorea för svenska turister

Det är inte ofta som svenska resebyråer och researrangörer anordnar organiserade resor till Sydkorea men ibland händer det:

Idag hittas denna helsidesannons i Svenska Dagbladet för en sådan resa som äger rum under tio dagar i oktober i år till en kostnad av närmare 34 000 kr och det är alldeles uppenbart att resan är skräddarsydd för Svenskans högutbildade och kulturintresserade höginkomsttagare.

Svenskar som reser till Stillahavsasien eller Öst- och Sydostasien föredrar helt enkelt fortfarande att hellre resa till Thailand, Vietnam, Filippinerna, Kina och Japan medan Sydkorea inte lockar på samma sätt.

Visserligen attraherar Sydkorea just nu fler svenska turister och besökare än någonsin tidigare – det handlar numera om några tusen svenskar som någon gång reser in i Sydkorea under ett visst år – men antalet sydkoreanska turister som besöker Sverige överstiger fortfarande det motsatta och antagligen flera gånger om.

Vad gäller svenskarna som både besöker och bor i Öst- och Sydostasien inklusive i Sydkorea finns det f ö en tydlig könsaspekt som har hållit i sig i alla år – det är till övervägande delen svenska män som gör det vilket skiljer regionen från andra delar på jorden där ungefär lika många svenska kvinnor som män förekommer som turister eller expats såsom Latinamerika, Karibien, Afrika, den s k MENA-regionen och Sydasien.

Var Sveriges förlust i fotbollsmatchen mot Japan under OS 1936 Sveriges motsvarighet till ryssarnas nederlag vid Tsushima 1905, britternas nederlag i Singapore 1942 eller fransmännens nederlag mot vietnameserna vid Dien Bien Phu 1954? Om den svenska rasförnedringen i Berlin och den svenska rasrevanschen mot Sydkorea i London 1948

Inte förrän nu när jag har satt mig in lite mer i hur (öst- och sydost)asiater har framställts i svensk press med tonvikt på 1900-talet har jag förstått på djupet vilken fullständig (raslig) förnedring Japan faktiskt utsatte Sverige för under (nazi-)OS i Berlin 1936 när Sverige förlorade mot Japan i den fotbollsmatch som Sven Jerring kom att föreviga i svenska språket genom det bevingade uttrycket ”japaner, japaner, japaner” (som kan tolkas som att dom är så många, dom ser likadana ut, dom är överallt, dom är så disciplinerade, dom är så ettriga o s v).

Dåtidens press kunde skriva att slår Sverige inte de ”snedögda aporna” är svenskarna inte längre ett kulturfolk att räkna med och den svenske målvakten Sven ”Svenne Berka” Bergquist kunde så sent som 1995 frejdigt berätta i intervjuer att hans målvaktsknep att titta motståndarna i ögonen inte fungerade just i Berlin 1936 för ”inte sjutton gick det att titta snedögda japaner i ögonen” enligt denne.

Det är f ö troligt att känslan av raslig förnedring blev ännu starkare p g a att Sverige förlorade inför ögonen på tyskarna – d v s den svenska förlusten fick en ännu starkare förnedringsdimension då den ägde rum i Nazi-Tyskland.

Sverige fick dock sin revansch mot ”gulingarna” i OS i London 1948 när Sydkorea deltog för första gången som en självständig stat och kom att möta Sverige i en fotbollsmatch. Den svenska pressen skrev nämligen inför matchen att Sverige hade en revansch att fordra för det ”illdåd” som ”de snedögda släktingarna till koreanerna” hade förorsakat svenskarna under fotbollsmatchen i Berlin 1936. En tidning kunde t ex skriva att koreanerna var ”gula” och ”snedögda” såsom japanerna och därför var det ur svenskarnas perspektiv en fråga om en revanschmatch. Detta skedde också mycket riktigt – d v s Sverige vann överlägset över Sydkorea i London vilket föranledde Aftonbladet att publicera denna putslustiga teckning som signalerade att de koreanska spelarna inte hade haft en chans mot de både hög- och storväxta ”superariska” svenskarna.

Ibland känns det nästan som att Japans seger över Sverige i fotbollsmatchen i Berlin 1936 var något av svenskarnas (ras)traumatiska motsvarighet till ryssarnas nederlag vid Tsushima 1905, amerikanernas nederlag i Pearl Harbor 1941, britternas nederlag mot japanerna i Singapore 1942 eller fransmännens nederlag mot vietnameserna vid Dien Bien Phu 1954 även om det måhända är en rejäl överdrift och inte minst en oetisk jämförelse men 12 år senare lyckades svenskarna uppenbarligen hämnas på ett rasligt plan enligt den svenska (ras)synen på det hela – d v s utifrån idén om att japanerna och koreanerna i praktiken är av samma rasliga skrot och korn”

En detalj i sammanhanget är f ö att en av de japanska spelarna i Berlin 1936 var korean då Korea var en japansk koloni vid den tiden och det fanns även fler koreaner som tävlade för Japan just 1936 såsom inte minst Sohn Kee-chung som tog hem guldmedaljen i maratonlöpning.

Om den koreanska extremhögern

För några dagar sedan föreläste den tyska koreaforskaren (Koreanistik- eller Korean studies-forskaren) Frank Hoffmann digitalt för en imponerande stor Zoom-publik bestående av koreaforskare världen över (åtminstone 80-talet deltagare, vilket är väldigt mycket inom sådana små och smala discipliner som koreaforskningen utgör och jag var f ö den enda svenska koreaforskaren som deltog) om fascismen i Korea och koreanska fascister under den japanska kolonialtiden och även om jag tidigare har känt till en hel del om det mycket kontroversiella ämnet som ingen koreaforskare f ö ännu har tagit ett helhetsgrepp på så blev även jag överraskad av allt som Frank har grävt upp under alla år.


Under Axelmakternas ”guldålder” pågick ett relativt omfattande utbyte mellan Tyskland, Japan och Italien inklusive mellan de tidvis gigantiska landområden som dessa tre länder behärskade och styrde över (OBS: hela Koreahalvön, d v s dagens Nord- och Sydkorea, var då en del av det Japanska imperiet som varande en japansk bosättarkoloni under Axelmakternas tid) och det är därför inte konstigt att alltför många koreaner inte bara samarbetade med och hyllade det Japanska imperiet under kolonialtiden utan också fraterniserade med både tyska nazister och italienska fascister och hyllade Hitler och Mussolini.


Exempelvis verkar Koreas första moderna författare den moderna koreanska litteraturens ”grundandefader” Yi Kwang-su ha översatt delar av ”Mein Kampf” och maratonlöparen Sohn Kee-chung som vann en guldmedalj under sommar-OS i Berlin 1936 när han tävlade för Japanska imperiets räkning umgicks med Nazi-Tysklands ”hovfilmare” Leni Riefenstahl.


An Ik-tae som ligger bakom Sydkoreas pampiga nationalsång verkade vidare som kompositör och dirigent i Tredje riket och bodde i en ståtlig jättevilla i Berlin som hade exproprierats av nazisterna och som en gång hade tillhört en tysktalande rumänsk jude medan flera Hitler Jugend-delegationer besökte Korea vilket Sydkoreas fortfarande största tidning Choson Ilbo rapporterade om och en hel del koreaner författade inte bara pro-japanska utan också pro-tyska och pro-italienska texter i dåtidens koreanska dagstidningar och magasin.


Slutligen deltog även koreaner i kriget i Europa i tysk uniform och en av dem hann döda ett stort antal amerikanska soldater under invasionen av Normandie 1944 innan han slutligen tillfångatogs av de allierade då han var stationerad vid en kulspruta i en bunker som av en ren slump var placerad mitt framför amerikanska arméns landstigningsplats.


Efter Andra världskrigets slut valde förvånansvärt många koreanska fascister att flytta till och verka i Nordkorea men de allra flesta hamnade i och föredrog Sydkorea och det står idag klart att både Nordkorea och Sydkorea uppvisade klara fascistiska drag under många decennier efter att de båda koreanska staterna hade grundats 1948 vad gäller samhällsbygge, ledarkult, rastänkande, etnonationalism, enpartisystem o s v.


En förstafar i Sydkorea framträder i offentligheten och söker efter sin bortadopterade dotter

En förstafar i Sydkorea framträder i offentligheten och söker efter sin bortadopterade dotter: Nästan alltid i adoptionssammanhang är det då annars kvinnor som dominerar – förstamödrar, adoptivmödrar och även oftast kvinnliga adopterade – och därför är det ovanligt att både förstafäder, adoptivfäder och även manliga adopterade syns och hörs i adoptionssammanhang.

https://www.youtube.com/watch?app=desktop&v=pR5vD6tua4A…

Vad gäller just förstafäder i ursprungsländerna i fr a Asien och Afrika så förekommer de faktiskt knappt alls (ibland kan de ändå göra det i Latinamerika fast knappt ens där heller) så detta exempel är verkligen unikt och ett undantag.

Pinochet-regimen utnyttjade adoptionerna till Sverige i propagandasyfte och samarbetade med svenska högerextremister medan genomkorrupta Adoptionscentrum ingick en djävulens pakt med juntan i Santiago för att kunna maximera antalet adoptioner

DN:s Patrik Lundberg och Josefin Sköld intervjuar den chilenska historikern Karen Alfaro som berättar om hur adoptionerna från Chile till Sverige utnyttjades av Pinochet-regimen för att skapa goodwill och en positiv bild av Chile bland svenskarna, vilka på 1970- och 80-talen överlag var emot juntan i Santiago.

Högerextrema Svensk-chilenska sällskapet samarbetade med chilenska ambassaden i Stockholm och var en aktiv part i sammanhanget medan genomkorrupta Adoptionscentrum lät sig utnyttjas och ingick en djävulens pakt med Pinochet-regimen för att kunna maximera antalet adoptioner till Sverige samtidigt som militärjuntan tillät att en brutal adoptionsindustri växte fram i Chile som slog sönder livet för 10 000-tals människor, varav flertalet tillhörde arbetarklassen eller urfolket mapuche.

Även i Sydkorea ägde exakt samma sak rum: Den sydkoreanska militärregimen var likt Pinochet-regimen också till en början skeptisk mot utlandsadoptionerna av nationalistiska hedersskäl men insåg snart att adoptivbarnen kunde utnyttjas för att skapa goodwill bland svenskarna, vilka till allra största delen var emot juntan i Seoul. 

Svensk-koreanska föreningen (Swedish-Korean Society), som leddes av den gamle nazisten och högerextremisten Åke J Ek, liksom även Koreanska sällskapet samarbetade intimt med den sydkoreanska ambassaden i Stockholm och gjorde reklam för adoptionerna samt arbetade idogt för att skapa en positiv bild av Sydkorea i Sverige. Både svenska staten, i form av Socialstyrelsen som handhade adoptionerna från Sydkorea till Sverige under de första åren, och genomkorrupta Adoptionscentrum lät sig i sin tur utnyttjas av militärregimen för att kunna maximera antalet adoptioner från Sydkorea till Sverige samtidigt som den sydkoreanska juntan aktivt uppmuntrade att en hänsynslös och brutal adoptionsindustri utvecklades inom landet, som kom att förstöra livet för 100 000-tals människor varav flertalet tillhörde under- och arbetarklassen.

I Chile var det Pinochets kusin justitieminister Mónica Madariaga som fick i uppdrag att skapa en predatorisk adoptionsindustri i Chile och på ett liknande sätt ska en släkting till en av Sydkoreas militärdiktatorer ha varit inblandad i den sydkoreanska adoptionsindustrin.

Så kom det sig att västvärldens annars mest progressiva land, som i decennier förde en mycket aktiv politik för att bekämpa orättvisor världen över och inte minst militärregimer i den s k Tredje världen, samtidigt kom att bli det land på jorden som adopterade ojämförligt flest barn per capita från samma korrupta och brutala länder p g a den faustiska pakt som ingicks med ett stort antal regimer av samma typ som dem i bl a Santiago och Seoul och som innebar att svenskarna gavs särskilda privilegier och förmåner i relation till andra adopterande västländer och fr a tilläts adoptera så många barn som möjligt.

”Adoptionerna från Chile blev en del av militärjuntans påverkanskampanj mot Sverige.  DN har tagit del av brev som visar hur svenska nazister på 1970-talet samarbetade med Pinochets diktatur för att förbättra relationen mellan länderna. 

 – Adoptionerna blev en del i ett politiskt spel för att häva den internationella isoleringen av Chile, säger den chilenska forskaren Karen Alfaro.”

https://www.dn.se/varlden/pinochet-anvande-adoptioner-for-att-paverka-sverige

”Nu kan DN berätta om det politiska spelet på 1970-talet som öppnade för oegentligheterna.

Tidningen har tagit del av dokument som visar att den chilenska militärjuntan använde de internationella adoptionerna till Sverige i en politisk påverkanskampanj för att försöka förbättra relationerna mellan länderna.

I en färsk forskningsrapport, ”Chilenska barn adopterade av svenska familjer – diplomati under Kalla kriget (1973–1990)”, har forskarna Karen Alfaro och José Luis Morales gått igenom offentliga och hemligstämplade handlingar från tiden då Augusto Pinochet styrde Chile.

Handlingar, som DN har läst, visar att militärjuntan använde adoptivbarnen som ett sätt att förbättra regimens rykte i Sverige.

– Efter militärkuppen 1973 var regimen skeptisk till adoptioner. Man ansåg att övergivna barn kunde användas som ett sätt för Sverige att smutskasta den chilenska regeringen och de brott mot mänskliga rättigheter som pågick i landet, säger Karen Alfaro, doktor i historia vid Universidad Austral de Chile.

Få barn adopterades från Chile till Sverige de första åren efter militärkuppen. Men efter att Chiles justitieminister Mónica Madariaga – kusin till Augusto Pinochet – hade besökt Sverige kom militärjuntan på andra tankar.

– Man insåg snabbt att adoptioner kunde medföra något positivt för Chile, både politiskt och ekonomiskt. Man ville visa för omvärlden att diktaturen också brydde sig om de övergivna barnen. Man ville visa humanitet, säger Karen Alfaro.

Sverige var vid den här tiden framträdande i det internationella samfundets kritik mot militärjuntan: statsminister Olof Palme drev en hårdför retorik mot Chile, dessutom växte den exil-chilenska diasporan i Sverige.

– Sverige hade en viktig position inom FN. Därför ville juntan förbättra bilden av diktaturen, speciellt efter den anti-chilenska kampanj som drevs av politiska flyktingar i Sverige, säger Karen Alfaro.

Alfaros forskning visar att justitieminister Mónica Madariaga lyckades övertyga militärjuntan om adoptionernas fördelar, hennes departement fick ansvar för frågan och förenklade adoptionsprocessen.

– Juntan skapade en ny praxis för tvångsadoptioner av barn från fattiga familjer genom förenklade processer, säger Karen Alfaro.

Adoptionerna från Chile till Sverige ökade nu explosionsartat, från några enstaka barn åren efter militärkuppen till närmare 1 000 barn under andra halvan av 1970-talet.

Den chilenska brottsutredningen om adoptionerna, som har pågått sedan 2018, är långt ifrån klar, men en parlamentarisk utredning konstaterade sommaren 2019 att ”barn har ryckts från sina föräldrar och blivit adopterade”.

Handlingarna från det chilenska utrikesdepartementet visar att påverkanskampanjen utfördes av Chiles ambassad i Stockholm, under andra halvan av 1970-talet. Ambassadören var en tidigare chilensk elitidrottare med svenska rötter.

– Han var spindeln i nätet. Ambassadören underlättade och förenklade adoptionerna, säger Karen Alfaro.

Det var honom som svenska tingsrätter – som godkände adoptionerna – kontaktade, när de undersökte adoptioner som inte verkade korrekta.

I flera brev, som DN har läst, skriver ambassadören till chilenska utrikesdepartementet och berättar om sin syn på läget i Sverige.

Hösten 1976 är ambassadören aningen ”hoppfull”, när Olof Palmes socialdemokrater förlorar valet. Han hävdar att militärjuntan har ”vänner” i den nya högerregeringen.

I ett brev berättar ambassadören att han samarbetar med Svensk-chilenska sällskapet, en sammanslutning av regimvänliga svenskar vars syfte är att skapa vänskapliga relationer länderna emellan.

Organisationen är högerextrem: dess ordförande är högt uppsatt i pronazistiska Sveriges Nationella Förbund och dess sekreterare är aktivist inom fascistiska Nysvenska rörelsen.

Tillsammans arbetar ambassadören och Svensk-chilenska sällskapet ”med stor försiktighet för att inte väcka misstankar”.

De bedriver, enligt ambassadörens brev, en påverkanskampanj för att ”sprida en verkligare bild av Chile genom olika medier”.

En av handelsvarorna som ska tvinga fram diplomatiska relationer mellan länderna: adoptivbarnen.

Svenska Adoptionscentrum blev, enligt handlingarna, en viktig del av Chiles strategi för att förbättra relationerna till västvärlden.

I ett brev daterat år 1979, som DN har läst, skriver en annan chilensk diplomat i Stockholm hem till militärjuntan: Han uppger att Adoptionscentrum vill ta del av och sprida informationsmaterial om Chile till blivande adoptivföräldrar.

Diplomaten uppger att det finns cirka 4 000 svenska par som vill adoptera.

Han ser en möjlighet: detta kan ”förbättra Chiles rykte markant” och ”detta kan gynna oss något enormt”.

I sitt svar till diplomaten skriver en högt uppsatt chef vid det chilenska utrikesdepartementet att han är tacksam för arbetet, och att han kommer att informera ambassaden om hur det går med den ”möjliga kampanjen med adoption av chilenska barn av svenska familjer genom Adoptionscentrum.”

Fler än 2 100 adoptioner kunde genomföras fram till slutet av 1980-talet då Chile inledde en demokratisering. Nästan samtliga adoptioner förmedlades via föreningen Adoptionscentrum.

Efter Augusto Pinochets avgång upphörde adoptionerna i princip att existera, år 1992 kom det sista barnet till Sverige. Samma år avslutade Adoptionscentrum sin verksamhet i Chile.

– Adoptionerna blev en del i ett politiskt spel för att häva den internationella isoleringen av Chile, säger Karen Alfaro.”

Avdelningen juridiska (och språkliga) ”spetsfundigheter”: Vet Systembolaget att just denna tjeckiska produkt åtminstone indirekt faktiskt ”uppmanar” till lagbrott om än på ett språk som bara några tusental invånare i landet förstår?

Avdelningen juridiska (och språkliga) ”spetsfundigheter”:


Svenska alkohollagar sägs allmänt inte ”vara av denna världen”, d v s medan i praktiken hela den övriga världen (och t o m Norge och Finland – kanske inte Island dock, det låter jag vara osagt) går mot en liberalisering av alkoholpolitiken (liksom f ö även drogpolitiken), så anser nog många att Sverige är kvar i folkhemmets och välfärdsstatens guldålder när tidvis mycket höga procentandelar av riksdagsledamöterna var nykterister/absolutister eller åtminstone mycket måttfulla med inmundigandet av alkoholhaltiga drycker.


Borta är visserligen den tid då t o m s k folköl täcktes över av presenningar och filtar på söndagarna men arvet efter den en gång så mäktiga svenska nykterhetsrörelsen sitter fortfarande i än idag.


Lustigt nog, mot bakgrund av denna mycket korta ”kontextualisering”, upptäckte jag nyligen att det av någon outgrundlig anledning står på koreanska (liksom på kinesiska) på de tjeckiska Budvar-ölburkar som finns till försäljning i Sverige – den koreanskspråkiga texten handlar då mestadels om innehållet (d v s om ölets olika råvaror mm) men också om mer än så.


På aluminiumburken ifråga står det då bl a att läsa med särskilt stora s k hangul-bokstäver (det koreanska språkets skriftsystem hangul utgörs då av en stavelseskrift och inte av en stiliserad bildskrift såsom det kinesiska språket kännetecknas av) att det är 19-årsgräns som gäller för att få köpa just denna produkt i en affär.
I Sverige är det som bekant fortfarande 20-årsgräns som gäller på Systembolaget och en undrar ju om Systembolaget ens vet om att just denna tjeckiska produkt åtminstone indirekt faktiskt ”uppmanar” till lagbrott om än på ett språk som bara några tusental invånare i landet förstår?

Föreställningstips: Madeleine In Hwa Björks performance-föreläsning ”Ingenting av det jag vet om mig stämmer”

Föreställningstips:


Tipsar varmt om Madeleine In Hwa Björks performance-föreläsning ”Ingenting av det jag vet om mig stämmer” (ca 50 min.), som hade premiär på Östgötateatern i Norrköping i februari 2020 och som nu går att se digitalt för alla som vill.


regi: America Vera-Zavala

filmregi och filmproducent: Salad Hilowle


Se föreställningen via:


https://www.ostgotateatern.se/pa-scen/471
eller via:


https://www.youtube.com/watch?v=w9aLKvHVE2Y


”I sitt uppmärksammade sommarprat 2019 berättade lyssnarnas sommarvärd Madeleine In Hwa Björk om sitt sökande efter sig själv. Hon vet vem hon är. Men på papper finns det en mängd olika versioner. Hon vill ta reda på vilka papper som finns, hur många uppdiktade sanningar som har hittats på, och för att dölja vad? Madeleine söker inte efter sanningen, hon söker efter förklaringar till varför människor har ljugit om hennes ursprung för att lättare kunna adoptera henne till Sverige.


Bland de många tagna lyssnarna fanns dramatikern och regissören America Vera-Zavala, som direkt kände att hon ville lyfta upp Madeleines berättelse till teaterscenen. Resultatet blev en så kallad performance lecture på X-scenen i Norrköping i februari 2020, precis innan pandemin pausade all scenkonst.

På grund av pandemin kunde Ingenting av det jag vet om mig stämmer aldrig ges i Linköping, men istället för att lägga ner produktionen valde teaterledningen att göra om den till film för Östgötateaterns digitala scen.

Madeleine In Hwa Björk arbetar idag som socionom och är bosatt på Vikbolandet utanför Söderköping. Hon adopterades som ettåring från Sydkorea och när hon sökte sina rötter upptäckte hon att hennes ursprungsberättelse inte stämmer. I jakten på upprättelse möter hon en korrupt adoptionsindustri där barn behandlas som varor.


Under våren har Dagens Nyheter granskat Sveriges roll i de internationella adoptionerna och hittat en rad allvarliga brister. Berättelserna är många om hur svenskar i vuxen ålder fått uppgifter om att de lämnats till adoption mot sina biologiska föräldrars vilja. Madeleine är en av dem som intervjuats i tidningen. Hon är själv inte ett dugg förvånad över det som skrivits och berättar om hur tongångarna gått i adoptionsaktivistkretsar:


– Man tycker att det är jättebra att DN lyft upp det, men det framstår som ett gräv som gjorts och det är inte sant. Det här har många vetat i flera år, men inte fått gehör för. Det är inget nytt, det är bara nu som folk lyssnar. Det var samma med mitt sommarprat.


Madeleine efterlyser en statlig offentlig oberoende utredning – och bara några dagar efter intervjun får hon gehör. Regeringen har nu meddelat att man kommer att tillsätta en utredning som ska se över adoptioner till Sverige från andra länder, särskilt från Chile och Kina.


– Utredningen behöver leda till upprättelse för oss som drabbats. Men hur det ska ske tycker jag är så himla svårt att säga.”