Kategori: Korea

Om den koreanska extremhögern

För några dagar sedan föreläste den tyska koreaforskaren (Koreanistik- eller Korean studies-forskaren) Frank Hoffmann digitalt för en imponerande stor Zoom-publik bestående av koreaforskare världen över (åtminstone 80-talet deltagare, vilket är väldigt mycket inom sådana små och smala discipliner som koreaforskningen utgör och jag var f ö den enda svenska koreaforskaren som deltog) om fascismen i Korea och koreanska fascister under den japanska kolonialtiden och även om jag tidigare har känt till en hel del om det mycket kontroversiella ämnet som ingen koreaforskare f ö ännu har tagit ett helhetsgrepp på så blev även jag överraskad av allt som Frank har grävt upp under alla år.


Under Axelmakternas ”guldålder” pågick ett relativt omfattande utbyte mellan Tyskland, Japan och Italien inklusive mellan de tidvis gigantiska landområden som dessa tre länder behärskade och styrde över (OBS: hela Koreahalvön, d v s dagens Nord- och Sydkorea, var då en del av det Japanska imperiet som varande en japansk bosättarkoloni under Axelmakternas tid) och det är därför inte konstigt att alltför många koreaner inte bara samarbetade med och hyllade det Japanska imperiet under kolonialtiden utan också fraterniserade med både tyska nazister och italienska fascister och hyllade Hitler och Mussolini.


Exempelvis verkar Koreas första moderna författare den moderna koreanska litteraturens ”grundandefader” Yi Kwang-su ha översatt delar av ”Mein Kampf” och maratonlöparen Sohn Kee-chung som vann en guldmedalj under sommar-OS i Berlin 1936 när han tävlade för Japanska imperiets räkning umgicks med Nazi-Tysklands ”hovfilmare” Leni Riefenstahl.


An Ik-tae som ligger bakom Sydkoreas pampiga nationalsång verkade vidare som kompositör och dirigent i Tredje riket och bodde i en ståtlig jättevilla i Berlin som hade exproprierats av nazisterna och som en gång hade tillhört en tysktalande rumänsk jude medan flera Hitler Jugend-delegationer besökte Korea vilket Sydkoreas fortfarande största tidning Choson Ilbo rapporterade om och en hel del koreaner författade inte bara pro-japanska utan också pro-tyska och pro-italienska texter i dåtidens koreanska dagstidningar och magasin.


Slutligen deltog även koreaner i kriget i Europa i tysk uniform och en av dem hann döda ett stort antal amerikanska soldater under invasionen av Normandie 1944 innan han slutligen tillfångatogs av de allierade då han var stationerad vid en kulspruta i en bunker som av en ren slump var placerad mitt framför amerikanska arméns landstigningsplats.


Efter Andra världskrigets slut valde förvånansvärt många koreanska fascister att flytta till och verka i Nordkorea men de allra flesta hamnade i och föredrog Sydkorea och det står idag klart att både Nordkorea och Sydkorea uppvisade klara fascistiska drag under många decennier efter att de båda koreanska staterna hade grundats 1948 vad gäller samhällsbygge, ledarkult, rastänkande, etnonationalism, enpartisystem o s v.


En förstafar i Sydkorea framträder i offentligheten och söker efter sin bortadopterade dotter

En förstafar i Sydkorea framträder i offentligheten och söker efter sin bortadopterade dotter: Nästan alltid i adoptionssammanhang är det då annars kvinnor som dominerar – förstamödrar, adoptivmödrar och även oftast kvinnliga adopterade – och därför är det ovanligt att både förstafäder, adoptivfäder och även manliga adopterade syns och hörs i adoptionssammanhang.

https://www.youtube.com/watch?app=desktop&v=pR5vD6tua4A…

Vad gäller just förstafäder i ursprungsländerna i fr a Asien och Afrika så förekommer de faktiskt knappt alls (ibland kan de ändå göra det i Latinamerika fast knappt ens där heller) så detta exempel är verkligen unikt och ett undantag.

Pinochet-regimen utnyttjade adoptionerna till Sverige i propagandasyfte och samarbetade med svenska högerextremister medan genomkorrupta Adoptionscentrum ingick en djävulens pakt med juntan i Santiago för att kunna maximera antalet adoptioner

DN:s Patrik Lundberg och Josefin Sköld intervjuar den chilenska historikern Karen Alfaro som berättar om hur adoptionerna från Chile till Sverige utnyttjades av Pinochet-regimen för att skapa goodwill och en positiv bild av Chile bland svenskarna, vilka på 1970- och 80-talen överlag var emot juntan i Santiago.

Högerextrema Svensk-chilenska sällskapet samarbetade med chilenska ambassaden i Stockholm och var en aktiv part i sammanhanget medan genomkorrupta Adoptionscentrum lät sig utnyttjas och ingick en djävulens pakt med Pinochet-regimen för att kunna maximera antalet adoptioner till Sverige samtidigt som militärjuntan tillät att en brutal adoptionsindustri växte fram i Chile som slog sönder livet för 10 000-tals människor, varav flertalet tillhörde arbetarklassen eller urfolket mapuche.

Även i Sydkorea ägde exakt samma sak rum: Den sydkoreanska militärregimen var likt Pinochet-regimen också till en början skeptisk mot utlandsadoptionerna av nationalistiska hedersskäl men insåg snart att adoptivbarnen kunde utnyttjas för att skapa goodwill bland svenskarna, vilka till allra största delen var emot juntan i Seoul. 

Svensk-koreanska föreningen (Swedish-Korean Society), som leddes av den gamle nazisten och högerextremisten Åke J Ek, liksom även Koreanska sällskapet samarbetade intimt med den sydkoreanska ambassaden i Stockholm och gjorde reklam för adoptionerna samt arbetade idogt för att skapa en positiv bild av Sydkorea i Sverige. Både svenska staten, i form av Socialstyrelsen som handhade adoptionerna från Sydkorea till Sverige under de första åren, och genomkorrupta Adoptionscentrum lät sig i sin tur utnyttjas av militärregimen för att kunna maximera antalet adoptioner från Sydkorea till Sverige samtidigt som den sydkoreanska juntan aktivt uppmuntrade att en hänsynslös och brutal adoptionsindustri utvecklades inom landet, som kom att förstöra livet för 100 000-tals människor varav flertalet tillhörde under- och arbetarklassen.

I Chile var det Pinochets kusin justitieminister Mónica Madariaga som fick i uppdrag att skapa en predatorisk adoptionsindustri i Chile och på ett liknande sätt ska en släkting till en av Sydkoreas militärdiktatorer ha varit inblandad i den sydkoreanska adoptionsindustrin.

Så kom det sig att västvärldens annars mest progressiva land, som i decennier förde en mycket aktiv politik för att bekämpa orättvisor världen över och inte minst militärregimer i den s k Tredje världen, samtidigt kom att bli det land på jorden som adopterade ojämförligt flest barn per capita från samma korrupta och brutala länder p g a den faustiska pakt som ingicks med ett stort antal regimer av samma typ som dem i bl a Santiago och Seoul och som innebar att svenskarna gavs särskilda privilegier och förmåner i relation till andra adopterande västländer och fr a tilläts adoptera så många barn som möjligt.

”Adoptionerna från Chile blev en del av militärjuntans påverkanskampanj mot Sverige.  DN har tagit del av brev som visar hur svenska nazister på 1970-talet samarbetade med Pinochets diktatur för att förbättra relationen mellan länderna. 

 – Adoptionerna blev en del i ett politiskt spel för att häva den internationella isoleringen av Chile, säger den chilenska forskaren Karen Alfaro.”

https://www.dn.se/varlden/pinochet-anvande-adoptioner-for-att-paverka-sverige

”Nu kan DN berätta om det politiska spelet på 1970-talet som öppnade för oegentligheterna.

Tidningen har tagit del av dokument som visar att den chilenska militärjuntan använde de internationella adoptionerna till Sverige i en politisk påverkanskampanj för att försöka förbättra relationerna mellan länderna.

I en färsk forskningsrapport, ”Chilenska barn adopterade av svenska familjer – diplomati under Kalla kriget (1973–1990)”, har forskarna Karen Alfaro och José Luis Morales gått igenom offentliga och hemligstämplade handlingar från tiden då Augusto Pinochet styrde Chile.

Handlingar, som DN har läst, visar att militärjuntan använde adoptivbarnen som ett sätt att förbättra regimens rykte i Sverige.

– Efter militärkuppen 1973 var regimen skeptisk till adoptioner. Man ansåg att övergivna barn kunde användas som ett sätt för Sverige att smutskasta den chilenska regeringen och de brott mot mänskliga rättigheter som pågick i landet, säger Karen Alfaro, doktor i historia vid Universidad Austral de Chile.

Få barn adopterades från Chile till Sverige de första åren efter militärkuppen. Men efter att Chiles justitieminister Mónica Madariaga – kusin till Augusto Pinochet – hade besökt Sverige kom militärjuntan på andra tankar.

– Man insåg snabbt att adoptioner kunde medföra något positivt för Chile, både politiskt och ekonomiskt. Man ville visa för omvärlden att diktaturen också brydde sig om de övergivna barnen. Man ville visa humanitet, säger Karen Alfaro.

Sverige var vid den här tiden framträdande i det internationella samfundets kritik mot militärjuntan: statsminister Olof Palme drev en hårdför retorik mot Chile, dessutom växte den exil-chilenska diasporan i Sverige.

– Sverige hade en viktig position inom FN. Därför ville juntan förbättra bilden av diktaturen, speciellt efter den anti-chilenska kampanj som drevs av politiska flyktingar i Sverige, säger Karen Alfaro.

Alfaros forskning visar att justitieminister Mónica Madariaga lyckades övertyga militärjuntan om adoptionernas fördelar, hennes departement fick ansvar för frågan och förenklade adoptionsprocessen.

– Juntan skapade en ny praxis för tvångsadoptioner av barn från fattiga familjer genom förenklade processer, säger Karen Alfaro.

Adoptionerna från Chile till Sverige ökade nu explosionsartat, från några enstaka barn åren efter militärkuppen till närmare 1 000 barn under andra halvan av 1970-talet.

Den chilenska brottsutredningen om adoptionerna, som har pågått sedan 2018, är långt ifrån klar, men en parlamentarisk utredning konstaterade sommaren 2019 att ”barn har ryckts från sina föräldrar och blivit adopterade”.

Handlingarna från det chilenska utrikesdepartementet visar att påverkanskampanjen utfördes av Chiles ambassad i Stockholm, under andra halvan av 1970-talet. Ambassadören var en tidigare chilensk elitidrottare med svenska rötter.

– Han var spindeln i nätet. Ambassadören underlättade och förenklade adoptionerna, säger Karen Alfaro.

Det var honom som svenska tingsrätter – som godkände adoptionerna – kontaktade, när de undersökte adoptioner som inte verkade korrekta.

I flera brev, som DN har läst, skriver ambassadören till chilenska utrikesdepartementet och berättar om sin syn på läget i Sverige.

Hösten 1976 är ambassadören aningen ”hoppfull”, när Olof Palmes socialdemokrater förlorar valet. Han hävdar att militärjuntan har ”vänner” i den nya högerregeringen.

I ett brev berättar ambassadören att han samarbetar med Svensk-chilenska sällskapet, en sammanslutning av regimvänliga svenskar vars syfte är att skapa vänskapliga relationer länderna emellan.

Organisationen är högerextrem: dess ordförande är högt uppsatt i pronazistiska Sveriges Nationella Förbund och dess sekreterare är aktivist inom fascistiska Nysvenska rörelsen.

Tillsammans arbetar ambassadören och Svensk-chilenska sällskapet ”med stor försiktighet för att inte väcka misstankar”.

De bedriver, enligt ambassadörens brev, en påverkanskampanj för att ”sprida en verkligare bild av Chile genom olika medier”.

En av handelsvarorna som ska tvinga fram diplomatiska relationer mellan länderna: adoptivbarnen.

Svenska Adoptionscentrum blev, enligt handlingarna, en viktig del av Chiles strategi för att förbättra relationerna till västvärlden.

I ett brev daterat år 1979, som DN har läst, skriver en annan chilensk diplomat i Stockholm hem till militärjuntan: Han uppger att Adoptionscentrum vill ta del av och sprida informationsmaterial om Chile till blivande adoptivföräldrar.

Diplomaten uppger att det finns cirka 4 000 svenska par som vill adoptera.

Han ser en möjlighet: detta kan ”förbättra Chiles rykte markant” och ”detta kan gynna oss något enormt”.

I sitt svar till diplomaten skriver en högt uppsatt chef vid det chilenska utrikesdepartementet att han är tacksam för arbetet, och att han kommer att informera ambassaden om hur det går med den ”möjliga kampanjen med adoption av chilenska barn av svenska familjer genom Adoptionscentrum.”

Fler än 2 100 adoptioner kunde genomföras fram till slutet av 1980-talet då Chile inledde en demokratisering. Nästan samtliga adoptioner förmedlades via föreningen Adoptionscentrum.

Efter Augusto Pinochets avgång upphörde adoptionerna i princip att existera, år 1992 kom det sista barnet till Sverige. Samma år avslutade Adoptionscentrum sin verksamhet i Chile.

– Adoptionerna blev en del i ett politiskt spel för att häva den internationella isoleringen av Chile, säger Karen Alfaro.”

Avdelningen juridiska (och språkliga) ”spetsfundigheter”: Vet Systembolaget att just denna tjeckiska produkt åtminstone indirekt faktiskt ”uppmanar” till lagbrott om än på ett språk som bara några tusental invånare i landet förstår?

Avdelningen juridiska (och språkliga) ”spetsfundigheter”:


Svenska alkohollagar sägs allmänt inte ”vara av denna världen”, d v s medan i praktiken hela den övriga världen (och t o m Norge och Finland – kanske inte Island dock, det låter jag vara osagt) går mot en liberalisering av alkoholpolitiken (liksom f ö även drogpolitiken), så anser nog många att Sverige är kvar i folkhemmets och välfärdsstatens guldålder när tidvis mycket höga procentandelar av riksdagsledamöterna var nykterister/absolutister eller åtminstone mycket måttfulla med inmundigandet av alkoholhaltiga drycker.


Borta är visserligen den tid då t o m s k folköl täcktes över av presenningar och filtar på söndagarna men arvet efter den en gång så mäktiga svenska nykterhetsrörelsen sitter fortfarande i än idag.


Lustigt nog, mot bakgrund av denna mycket korta ”kontextualisering”, upptäckte jag nyligen att det av någon outgrundlig anledning står på koreanska (liksom på kinesiska) på de tjeckiska Budvar-ölburkar som finns till försäljning i Sverige – den koreanskspråkiga texten handlar då mestadels om innehållet (d v s om ölets olika råvaror mm) men också om mer än så.


På aluminiumburken ifråga står det då bl a att läsa med särskilt stora s k hangul-bokstäver (det koreanska språkets skriftsystem hangul utgörs då av en stavelseskrift och inte av en stiliserad bildskrift såsom det kinesiska språket kännetecknas av) att det är 19-årsgräns som gäller för att få köpa just denna produkt i en affär.
I Sverige är det som bekant fortfarande 20-årsgräns som gäller på Systembolaget och en undrar ju om Systembolaget ens vet om att just denna tjeckiska produkt åtminstone indirekt faktiskt ”uppmanar” till lagbrott om än på ett språk som bara några tusental invånare i landet förstår?

Föreställningstips: Madeleine In Hwa Björks performance-föreläsning ”Ingenting av det jag vet om mig stämmer”

Föreställningstips:


Tipsar varmt om Madeleine In Hwa Björks performance-föreläsning ”Ingenting av det jag vet om mig stämmer” (ca 50 min.), som hade premiär på Östgötateatern i Norrköping i februari 2020 och som nu går att se digitalt för alla som vill.


regi: America Vera-Zavala

filmregi och filmproducent: Salad Hilowle


Se föreställningen via:


https://www.ostgotateatern.se/pa-scen/471
eller via:


https://www.youtube.com/watch?v=w9aLKvHVE2Y


”I sitt uppmärksammade sommarprat 2019 berättade lyssnarnas sommarvärd Madeleine In Hwa Björk om sitt sökande efter sig själv. Hon vet vem hon är. Men på papper finns det en mängd olika versioner. Hon vill ta reda på vilka papper som finns, hur många uppdiktade sanningar som har hittats på, och för att dölja vad? Madeleine söker inte efter sanningen, hon söker efter förklaringar till varför människor har ljugit om hennes ursprung för att lättare kunna adoptera henne till Sverige.


Bland de många tagna lyssnarna fanns dramatikern och regissören America Vera-Zavala, som direkt kände att hon ville lyfta upp Madeleines berättelse till teaterscenen. Resultatet blev en så kallad performance lecture på X-scenen i Norrköping i februari 2020, precis innan pandemin pausade all scenkonst.

På grund av pandemin kunde Ingenting av det jag vet om mig stämmer aldrig ges i Linköping, men istället för att lägga ner produktionen valde teaterledningen att göra om den till film för Östgötateaterns digitala scen.

Madeleine In Hwa Björk arbetar idag som socionom och är bosatt på Vikbolandet utanför Söderköping. Hon adopterades som ettåring från Sydkorea och när hon sökte sina rötter upptäckte hon att hennes ursprungsberättelse inte stämmer. I jakten på upprättelse möter hon en korrupt adoptionsindustri där barn behandlas som varor.


Under våren har Dagens Nyheter granskat Sveriges roll i de internationella adoptionerna och hittat en rad allvarliga brister. Berättelserna är många om hur svenskar i vuxen ålder fått uppgifter om att de lämnats till adoption mot sina biologiska föräldrars vilja. Madeleine är en av dem som intervjuats i tidningen. Hon är själv inte ett dugg förvånad över det som skrivits och berättar om hur tongångarna gått i adoptionsaktivistkretsar:


– Man tycker att det är jättebra att DN lyft upp det, men det framstår som ett gräv som gjorts och det är inte sant. Det här har många vetat i flera år, men inte fått gehör för. Det är inget nytt, det är bara nu som folk lyssnar. Det var samma med mitt sommarprat.


Madeleine efterlyser en statlig offentlig oberoende utredning – och bara några dagar efter intervjun får hon gehör. Regeringen har nu meddelat att man kommer att tillsätta en utredning som ska se över adoptioner till Sverige från andra länder, särskilt från Chile och Kina.


– Utredningen behöver leda till upprättelse för oss som drabbats. Men hur det ska ske tycker jag är så himla svårt att säga.”

DN:s Josefin Sköld och Patrik Lundberg fortsätter att granska adoptionsindustrin och denna gång handlar det om flaggskeppslandet par préférence Sydkorea

DN:s Josefin Sköld och Patrik Lundberg fortsätter idag att granska adoptionsindustrin och denna gång handlar det om flaggskeppslandet par préférence Sydkorea, där den moderna internationella adoptionsverksamheten en gång föddes i kölvattnet efter Koreakriget. Sydkorea är också det land varifrån allra flest barn har adopterats sedan 1950-talet: Totalt handlar det om cirka 200 000 adoptioner till Väst (av sammanlagt runt 1 miljon adoptioner till Väst från samtliga ursprungsländer) varav runt 10 000 har hamnat i Sverige.

För ett år sedan valde den svenska tillsynsmyndigheten Mfof (Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd) att ge fortsatt tillstånd åt genomkorrupta Adoptionscentrum (AC) att adoptera barn från Sydkorea till Sverige trots upprepade larmrapporter varav en härrör från den svenska ambassaden i Seoul men inte ens den rapporten tog Mfof på allvar och följde upp. 

I DN säger Adoptionscentrums verksamhetschef Kerstin Gedung samtidigt att den koreanska adoptionsbyrån KWS, som är AC:s sydkoreanska motpart, ”utför rådgivningen på ett professionellt sätt” medan Mfof:s generaldirektör Per Bergling försvarar sitt beslut med att han för ett år sedan inte var tillräckligt informerad om korruptionen inom den sydkoreanska adoptionsverksamheten.

”Rådgivningen till gravida kvinnor ska vara objektiv – det är en av svenska statens premisser för att tillåta adoptioner från Sydkorea. DN kan i dag avslöja att adoptionsbyrån som Sverige samarbetar med pressar gravida att adoptera bort sina barn.

– Det var som att ingå ett köpeavtal av en potentiell vara som ännu inte fanns, säger Choi Hyungsook.”

(…)

”När utredaren på Mfof frågar vidare får han vetskap om grova överträdelser. Åren efter att lagen klubbades förmedlade adoptionsbyrån SWS 41 barn vars mammor hade fått skriva på adoptionsavtal redan innan de hade fötts. Det strider mot Haagkonventionen, som Sverige har ratificerat, och det strider mot den nya lagen. Information från den svenska ambassaden tyder på att barnen förmedlades till Sverige. SWS kom undan med en skriftlig varning.”

(…)

”DN har varit i kontakt med ett tiotal sydkoreanska kvinnor som har adopterat bort sina barn. Även de vittnar om pressen att välja adoption.”

https://www.dn.se/varlden/de-sa-ditt-barn-kommer-bli-olyckligt-om-du-behaller-det/

”I Sydkorea finns en utbredd medvetenhet om att det har förekommit oegentligheter i samband med adoptionerna till Sverige. Det får utredaren på Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd (Mfof) veta, när han 2019 kontaktar Sveriges ambassad i Seoul.

Tillsynsmyndighetens utredare är relativt nyanställd. Han är en erfaren jurist, och det här är ett av hans första större uppdrag för Mfof.

Han har precis inlett arbetet med att undersöka förutsättningarna för att kunna godkänna Adoptionscentrums fortsatta verksamhet i landet.

Handläggaren på ambassaden i Seoul beskriver historien i ett mejl:

”Förfalskning av dokument och information om barnens identitet verkar vara en av de vanligaste avvikelserna.”

Och:

”Ibland uppges felaktigt att barnet är ett ’hittebarn’ med okänd bakgrund.”

Utredaren på Mfof ställer följdfrågor, och kontaktar en rad sydkoreanska instanser. Svaren han får, och som DN har läst, pekar på flera allvarliga missförhållanden:

Oegentligheterna har pågått i fem decennier. På 1970-talet kunde mindre barn gå vilse, bli omhändertagna av polis och skickade till adoptionsbyråer.

I en DN-artikel uppgav adoptionsbyrån SWS att detta kunde drabba 50–60 barn per år.

På 1980- och 1990-talen var det vanligt att äldre släktingar till föräldrarna, på grund av hedersnormer, stal barnen och lämnade dem till adoptionsbyråer.

Men det där var historia.

Dagens utmaningar är annorlunda. Utredaren på Mfof får kännedom om att adoptioner från Sydkorea strider mot Barnkonventionen, som i dag är svensk lag: adoptivbarnet får inte veta sina biologiska föräldrars identitet – om de inte ger sitt samtycke.

Mfof får även löften om att Sydkorea under 2020 ska ratificera Haagkonventionen. Landet har lovat detta sedan 2013.

Det sker inte nu heller.

Framför allt identifierar utredaren ett specifikt problem – rådgivningen till gravida kvinnor som funderar på adoption utförs av adoptionsbyråer. Utredaren undrar:

Hur går rådgivningen till, egentligen?

Hösten 2004 upptäckte Choi Hyungsook att hon var gravid. Hon var 35 år och hade just gjort slut med sin pojkvän.

Choi Hyungsook bestämde sig för att behålla barnet. Hennes vänner tyckte att hon var ”galen” och ex-pojkvännen ville absolut inte bli pappa.

– Jag kände mig ensam och pressad. Jag kunde inte berätta om graviditeten för mina föräldrar. De skulle aldrig acceptera att jag var ogift och gravid.

Det handlar om den sydkoreanska kulturen, som bygger på hedersnormer. Att som ogift kvinna föda ett barn är bland det värsta som kan hända.

Du kan bli utkastad från skolan. Du kan förlora ditt jobb. Med stor sannolikhet bryts all kontakt med din familj.

En kväll tjatade Choi Hyungsooks rumskompis om att hon måste göra sig av med barnet. Då brast det.

– Jag förstod att jag måste lämna mitt gamla liv.

Choi Hyungsook hittade ett boende för ogifta mammor, som drevs av en kristen församling.

– Det första de frågade var om jag tänkte ge upp mitt barn för adoption. De tog bara in mammor som bestämt sig för att adoptera, så jag sa att jag inte bestämt mig än.

Hon flyttade in i sjunde månaden och träffade kvinnor i samma situation – nästan alla hade valt adoption.

– På boendet sa man genomgående två saker. Tänk på ditt barn. Det kommer bli olyckligt om du behåller det. Och, tänk på dig själv. Som ogift mamma kommer ditt liv också bli förstört.

Boendet ringde de tre största adoptionsbyråerna för rådgivning, däribland Social Welfare Society (SWS) som har samarbetat med Sverige sedan 1960-talet.

– Jag hade 30 minuters rådgivning vardera med alla tre.

Kvinnan från SWS hade en lång lista med frågor, berättar Choi Hyungsook. Kvinnan frågade om hennes och pappans utbildning och hälsa. Deras familjesituation.

Choi Hyungsook sa som det var: att hon kom från en kärnfamilj, med en far som var statstjänsteman, och att barnets pappa var utbildad vid ett av landets elituniversitet.

Rådgivaren var, enligt Choi Hyungsook, noga med att understryka hur omöjligt det skulle bli att behålla barnet.

– Du vet att det verkligen är svårt för en ogift mamma att uppfostra sitt barn utan pappa, sa hon. Det kändes som ett hot.

I nionde månaden bestämde hon sig till slut för adoption. Hon köpte en traditionell koreansk dräkt till sin son. Broderade babykläder, skrev dagbok om hur han växte. Det skulle han få med sig i ett paket.

– Jag ville visa min son att jag var lycklig när jag väntade honom. Det var inte för att jag inte älskade honom som jag lämnade honom. Det var för att ge honom ett bättre liv.

En tidig morgon födde Choi Hyungsook sin son.

– Jag höll honom. Han var jättelik mig. Sedan somnade jag. Klockan elva kom adoptionspersonalen och lät mig hålla honom en sista gång. Jag skrev på avtalet. Sedan gick de, utan mitt paket.

– Rådgivaren blev mycket nöjd. Mitt barn hade bra gener, sa hon. När är förlossningen? Äter du nyttigt? frågade hon. Det här kommer bli lätt att adoptera.

Kvinnan från SWS hade med sig ett adoptionsavtal, men Choi Hyungsook skrev inte under vid rådgivningen.

– Jag hade inte bestämt mig. Det var som att ingå ett köpeavtal av en potentiell vara som ännu inte fanns. Det handlade ingenting om mamman eller barnets välmående. De verkade bara intresserade av produkten de skulle sälja.

Choi Hyungsook lämnade sjukhuset samma dag, men blev ”som besatt” av sin son.

– Jag hade förnimmelser av honom, det kändes som om han låg i min mage. Vad hade jag gjort? Det kändes som om jag slängt honom i papperskorgen.

Dagen därpå ringde hon adoptionsbyrån och krävde att få tillbaka sin son, berättar hon.

– Nu förstörde jag byråns arbetsprocess, sa de. Men jag fick mitt barn.

Efter händelserna valde Choi Hyungsook att hjälpa andra gravida singelkvinnor och var involverad i utformningen av den nya adoptionslagen.

Året var 2012 och ”Special adoption act” skulle göra adoptionerna mer rättssäkra.

DN:s granskning visar att oegentligheterna har fortsatt även efter den nya lagen.

När utredaren på Mfof frågar vidare får han vetskap om grova överträdelser. Åren efter att lagen klubbades förmedlade adoptionsbyrån SWS 41 barn vars mammor hade fått skriva på adoptionsavtal redan innan de hade fötts.

Det strider mot Haagkonventionen, som Sverige har ratificerat, och det strider mot den nya lagen.

Information från den svenska ambassaden tyder på att barnen förmedlades till Sverige.

SWS kom undan med en skriftlig varning.

Rådgivningen ska ha blivit mer objektiv efter ”Special adoption act”, intygar det sydkoreanska socialdepartementet i ett mejl som DN har läst.

Utredaren på Mfof ställer även frågor om rådgivningen till adoptionsbyrån SWS. En av byråns tjänstemän berättar att de utför flera intervjuer med kvinnorna: de får berätta om sin livssituation och får därefter detaljerad information om adoption, men även om möjligheten att behålla sina barn.

Även Adoptionscentrum beskriver, i sin ansökan, en rådgivning där adoption framställs som ett sista alternativ.

Alla instanser som Mfof:s utredare kontaktar medger att det inte är optimalt att rådgivningen utförs av samma adoptionsbyrå som sedan förmedlar adoptionen – men att inget tyder på att rådgivningen i sig inte är objektiv.

DN kan nu avslöja motsatsen.

Första gången Kim Seulgi blev gravid gick hon sista året på gymnasiet. Det var 2015, hon var 19 år. Hon och hennes pojkvän var osäkra på hur de skulle göra.

I sjätte månaden kunde hon inte längre dölja magen. Hon hoppade av skolan och berättade för sina föräldrar.

De svarade: du måste adoptera bort barnet.

Kim Seulgis föräldrar och lärare hittade ett katolskt boende för ogifta mammor.

Hon berättar att 27 blivande mammor levde tillsammans på boendet.

– De flesta var yngre och av dem valde nästan alla adoption. Bland de äldre försökte ungefär hälften behålla sina barn. Men det slutade nästan alltid med adoption.

Boendet hade en rutin. När de gravida kvinnorna checkade in fick de information om de tre största adoptionsbyråerna, däribland SWS.

Kim Seulgi fick rådgivningen av SWS över telefon. Hon berättar att kvinnan som ringde enbart ställde personliga frågor.

– Hur träffades jag och min pojkvän? Vad har barnets pappa för hudfärg? Hur ser han ut? Någon allergi? Vilken blodgrupp? Jag kände mig obekväm av frågorna.

Rådgivaren uppgav att SWS helst vill ha flickor. Eftersom Kim Seulgi väntade en son skulle det komma ”att ta längre tid”, men när adoptionen är genomförd går det inte att ångra sig.

Efter en kvart var samtalet över.

– Jag ville verkligen behålla min son, men under tiden på boendet hade jag börjat förstå att jag måste lämna bort honom. Mina föräldrar ville klippa kontakten med mig.

När Kim Seulgi hade fött sitt barn svimmade hon, kunde varken se eller höra sin son. Efter ett par dagar fick hon äntligen hålla honom i sin famn.

– Först då förstod jag innebörden av att få barn. Jag kunde inte sluta gråta. På boendet var regeln att hålla isär mamma och barn för att inte öka smärtan vid separationen. Det var bara när han sov som jag fick titta på honom. Under hösten 2020 blir Kim Seulgi gravid igen. Den här gången är pappan en man som hon dejtar.

– Han lämnade pengar till abort, sedan såg jag honom aldrig mer.

Men abort är inte allmänt accepterat i Sydkorea. Här anses barnet leva redan från befruktningen. Abort blev lagligt först under 2020.

Tre veckor före förlossningen ringer hon adoptionsbyrån SWS igen, samma kvinna svarar. De stämmer träff för rådgivning.

– Kvinnan ställde samma frågor som förra gången. Var dejtade ni? Vad har pappan för hudfärg?

Kim Seulgi bestämmer sig för att behålla barnet.

– Jag kände mig skeptisk. Jag tänkte att det här är bara information de vill ha för försäljning.

Nu lever hon som ensamstående mamma i ett land som inte accepterar ensamstående mammor. Men hon har fått ”oväntat stort stöd från olika håll”.

– Föreståndaren på min äldsta sons förskola samlade ihop en förskottsavgift så att jag kunde hyra en lägenhet. Jag fick bidrag från regeringen för att vidareutbilda mig inom vården. Jag får föräldrastöd för att ta hand om mitt andra barn. Så nu kan jag njuta som andra mammor.

En månad efter förlossningen kom SWS och hämtade sonen. Nunnorna insisterade på att Kim Seulgi personligen skulle lämna över honom.

– Jag grät så mycket att jag kräktes och svimmade. Ambulans och läkare kom. Allt blev kaotiskt. Till slut överlämnade jag min son. De satte sig i bilen och åkte iväg.

Även Kim Seulgi ångrade sig. Hon åkte till SWS och hämtade sonen.

DN har varit i kontakt med ett tiotal sydkoreanska kvinnor som har adopterat bort sina barn. Även de vittnar om pressen att välja adoption. På grund av rädsla vill de inte framträda i tidningen.

En av kvinnorna skriver i ett sms:

”Jag vill glömma mitt förflutna, eftersom det var en svår tid. Nu är jag rädd för att det ska komma ut. Men jag kommer aldrig att glömma mitt barn, det stannar i mitt hjärta.”

Kim Do Hyun är landets mest kända adoptionskritiker. När han arbetade i Schweiz i början av 1990-talet begick en schweizisk kvinna, adopterad från Sydkorea, självmord. Efter sig lämnade hon ett meddelande: ”Nu ska jag träffa min biologiska mamma.”

Hennes öde berörde Kim Do Hyun djupt. Han skrev sin doktorsavhandling om adopterade och biologiska mammor, flyttade hem till Seoul och startade organisationen Koroot, som arbetar med ensamstående kvinnor vill behålla sina barn.

Kim Do Hyun har skrivit flera brev till Mfof:s utredare och till den svenska ambassaden i Seoul, med förhoppning om att Sverige ska avbryta adoptionerna från Sydkorea.

Till DN säger han att SWS rådgivning inte alls är objektiv. Han anser att byråns huvuduppdrag är att ”få in så många barn som möjligt”.

– De rekryterar barn och är därför inte intresserade av barnets bästa. När den gravida mamman kommer till rådgivningen möter hon en socialarbetare vars huvudfokus är att få henne att adoptera bort sitt barn.

Kim Do Hyun uppger att adoptionsbyrån enbart vill ha de hälsosamma, söta och välutvecklade barnen som äter och sover bra.

– Det är business, säger han.”

Samtal om den koreanska vågen (hallyu) i Sverige

Den 17 maj deltog jag i ett samtal på ABF-huset i Stockholm om den koreanska vågen (hallyu) tillsammans med Vian Tahir och Nina Kartal och nu har det inspelade samtalet publicerats på Youtube:

”Vad är det egentligen som gör Sydkorea så framgångsrikt?

Både filmen, musiken och litteraturen har tagit världen med storm.Filmen Parasit är den allra första icke-engelskspråkiga filmen som tilldelats en Oscar för bästa film. Utöver att den fick statyett för bästa internationella långfilm, bästa regi och bästa originalmanus av totalt sex nomineringar. Musikgruppen BTS var likaså det allra första icke-engelskspråkiga bandet som tog sig upp på amerikanska Billboard-listans topp. Bland ungdomar och influensers talas det om K-beauty som har boomat de senaste åren och sydkoreanska tv-dramaserier är numera stora både i Sverige och internationellt.

Både K-pop och K-beauty är centrala beståndsdelar av den sydkoreanska popkulturen. Och även litteraturen har slagit stort internationellt, inte minst i form av författaren Han Kang som fick sitt internationella genombrott med romanen Vegetarianen.

Men hur pass medvetet eller omedvetet konsumerar vi koreansk samtidskultur och finns det en risk att vi missar vad kulturskaparna försöker berätta om landet och om människorna bortom rubrikerna?

Tobias Hübinette, fil dr i koreanologi (koreaforskning) samt docent i interkulturell pedagogik och lektor vid Karlstads universitet

Vian Tahir, som arbetar med digitaliseringsfrågor och har studerat koreansk kultur vid Stockholms universitet

Nina Kartal, journalist på SVT Kultur som bevakar sydkoreansk popkultur

Den 86-årige amerikanske senatorn Dr. Paull Shin har gått bort som var världens äldsta adopterade från Sydkorea i västvärlden

Den 86-årige amerikanske senatorn Dr. Paull Shin gick bort den 12 april i år som var den allra äldsta adopterade från Sydkorea i Väst av oss över 200 000 adopterade från Sydkorea som hamnade i och befinner oss i västvärlden.


Shin föddes 1935 i Japanska imperiets koloni Chosen i dagens Sydkorea och blev tidigt föräldralös och levde som gatubarn i Seoul under krigsåren och fram tills Koreakrigets utbrott då han likt många andra koreanska barn och ungdomar blev en s k ”regementsmaskot” och ”houseboy” åt amerikanska officerare.


År 1954 blev han sedan adopterad av en av dem, Ray Paull, en amerikansk officer som var tandläkare och bodde i delstaten Utah (och vars efternamn Shin antog som sitt förnamn), som en av de första barnen från Sydkorea som adopterades till Väst. Mellan 1953-54 adopterades sammanlagt 12 barn från Sydkorea till Väst varav samtliga till just USA och Shin var då en av dessa 12 första adoptivbarn vilka samtidigt också var de första utomeuropeiska adoptivbarnen i historien.


Shin tog senare i livet en doktorsexamen i statsvetenskap vid University of Washington och slutade som senator för Demokratiska partiet i delstaten Washington där han representerade en valkrets som till övervägande delen består av vita väljare.


Jag hade förmånen att få träffa Paull vid åtminstone två tillfällen – dels en gång i Sydkorea och dels en gång i USA – och likt många andra av oss adopterade från Sydkorea betraktade jag honom som en storebror vilket han också sade att han själv såg sig som i förhållande till alla oss andra yngre adopterade från Sydkorea.

Reflektioner kring den koreanska anarkismen under och efter kolonialtiden och om den nordkoreanska aktivistiska utrikespolitiken under Kalla kriget

Parallelläser just nu två unika engelskspråkiga akademiska monografier (d v s böcker skrivna av forskare) om Korea och koreanerna och mest bara ”för mitt eget höga nöjes skull:

Den ena boken utgörs av Dongyoun Hwangs historik över de koreanska anarkisterna under Japanska imperiets tid (d v s under den japanska kolonialtiden i Korea 1905-45) liksom över den sydkoreanska anarkismen under Kalla kriget och efter Koreakriget 1953 när delningen av Koreahalvön var och blev ett faktum – ”Anarchism in Korea. Independence, Transnationalism, and the Question of National Development 1919-1984” från 2016 (se https://www.sunypress.edu/p-6258-anarchism-in-korea.aspx).

Hwangs bok är mig veterligen den enda akademiska monografin om den koreanska anarkismen på engelska som dessutom tar hänsyn till dess transnationella ursprung och karaktär – d v s även de kinesiska och japanska anarkiströrelserna behandlas (med namn som Li Shizeng, som f ö ledde de exilkinesiska anarkisterna i Paris på 20-talet, som bl a ”hängde” med de svarta karibierna i Frankrike, Ba Jin, Zhang Ji, Sano Ichiro och Osugi Sakae samt Kotoku Shusui) då det inte går att förstå den östasiatiska anarkismens uppkomst och utveckling utan att ta hänsyn till de två dåtida kosmopolitiska metropolerna i regionen Tokyo och Shanghai, där det dessutom inte bara bodde asiater av olika ursprung utan även européer, västerlänningar och andra icke-asiater under 1900-talets första hälft (och i Shanghai dessutom närmare 20 000 kontinentaleuropeiska judar – i Östasien och inte minst i Manchuriet och Kina fanns det även 10 000-tals exilryssar som hade tillhört den förlorande sidan i Ryska inbördeskriget och en del av dem var ryska anarkister vilka kom i kontakt med de koreanska anarkisterna i bl a Beijing).

I Hwangs bok framgår det inte minst att de koreanska anarkisterna var kraftigt överrepresenterade bland de antikoloniala aktivisterna i Östasien som genomförde regelrätta attentat mot Japanska imperiet som vi idag skulle benämna som terrorism – d v s planerade och/eller genomförda mord på höga tjänstemän och höga officerare och t o m ett försök att döda den japanske kejsaren i egen hög person samt bombattentat och sabotage i alla dess former.

Det heter ofta och gärna bland historiker att endast de spanska anarkisterna och syndikalisterna är de enda frihetliga socialisterna som har ingått i en regering men faktum är att flera koreanska anarkister gjorde detsamma i form av att sitta i den provisoriska koreanska exilregeringen i Shanghai. Vidare heter det ofta och gärna att endast i Ukraina under Ryska inbördeskriget och i Katalonien under Spanska inbördeskriget har anarkister styrt över större territorier och befolkningar och haft egna arméer till sitt förfogande men faktum är att de koreanska anarkisterna gjorde detsamma i form av ett eget självstyrande territorium i Manchuriet.

Flera av de mest prominenta antikoloniala portalgestalterna under kolonialtiden vilka hyllas som nationalhjältar i dagens Nord- och Sydkorea (såsom t ex med statyer, monument, museer, frimärken o s v), och vilka därmed i båda fallen har ”av-anarkistiserats” och förvandlats till nationalister och inget annat, var f ö också anarkister under sin levnad såsom Shin Chaeho, Yu Rim, Yi Hoe-yeong (till vars minne Sydkoreas hittills enda anarkistiska museum är tillägnat) och sist men inte minst den mytomspunne anarkistgeneralen Kim Jwajin (som mördades av koreanska kommunister och vars son blev Sydkoreas okrönte maffiaboss och vars hemby jag en gång besökte för att hedra hans minne).

På 90-talet brevväxlade jag f ö med en av de äldsta sydkoreanska anarkisterna som hade varit med i stort sett under hela rörelsens historia och på 00-talet besökte jag Sydkorea en gång varje år och deltog då bl a i möten med de sista då vithåriga koreanska anarkisterna som ännu levde som hade varit aktiva under kolonialtiden och under den sydkoreanska militärdiktaturens tid.

Den andra boken är då Benjamin R. Youngs ”Guns, Guerillas, and the Great Leader. North Korea and the Third World” från i år (se https://www.sup.org/books/title/?id=31620) likaledes unika studie av den nordkoreanska aktivistiska utrikespolitiken under Kalla kriget med fokus på åren 1956-89 när Nordkorea var det mest aktiva landet i den postkoloniala världen och i den s k Tredje världen (d v s Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, övriga Asien och Oceanien) bredvid Sovjetunionen, Kina och Kuba.

Exempelvis tränade nordkoreaner gerillarörelser i ett flertal länder i Afrika och övriga Asien och fram tills 1970-talet, när Nordkorea var rikare än Sydkorea, stod Nordkorea även för en relativt omfattande biståndsverksamhet i många postkoloniala och utomvästerländska länder. Nordkorea hade dessutom periodvis fler beskickningar i den s k Tredje världen än vad Sydkorea hade vilket säger något om de stora resurser som Nordkorea satsade på den postkoloniala världen. Nordkorea stod fr a för den allra mest radikala antivästerländska hållningen (även om både Kina och Kuba naturligtvis också var rejält anti-Väst) under Kalla kriget och stöttade därför så gott detta lilla asiatiska land kunde alla tänkbara antivästerländska regimer och rörelser runtom i världen mellan 1956-89.

Efter Kalla krigets slut har dock den nordkoreanska aktivistiska utrikespolitiken i stort sett utraderats p g a den katastrofala ekonomiska kollapsen som drabbade landet när kommunismen föll i flertalet länder på jorden utom just i Nordkorea samt i Kina, Laos, Vietnam och Kuba och efter att pengarna från Sovjetunionen slutade att strömma in i landet. Därefter har Nordkorea utvecklats till en stat som till stora delar försörjer sig på kriminalitet av olika slag men där slutar också Youngs historik.

På 90-talet brukade jag beställa skrifter från Nordkorea via en ”postorderverksamhet” som den nordkoreanska staten drev på de stora västerländska språken och jag minns än idag att påfallande många av dessa skrifter handlade om den utomvästerländska s k Tredje världen och kampen mot USA och Väst. Vid något tillfälle ringde jag t o m till Pyongyang och frågade om varför en beställning som jag hade förestått inte hade kommit fram varvid en kvinna svarade på s k bruten engelska (d v s med koreansk accent) som sade att hon personligen skulle se till att min beställning blev expedierad, vilket den också blev (d v s den skrift jag hade beställt kom till slut fram).

Det finns f ö intressant nog flera (spel)filmer och tv(drama)-serier om de under mellankrigstiden mångtaliga koreanska anarkisterna, varav en av de mest kända är den både romantiska och våldsamma filmen ”Anarkisterna” från 2000 som den världsberömde sydkoreanske regissören Park Chan-wook, som själv är anarkist, bl a skrev manus till. 

”Anarkisterna”, som också var den första sydkoreansk-kinesiska samfilmproduktionen, skildrar en koreansk anarkistisk s k vängrupp i det koloniala Shanghai som begår ett flertal attentat och mord såsom många koreanska anarkister också gjorde under mellankrigstiden. Koreanska anarkister i just Shanghai gav ut ett flertal tidningar och opererade ofta från den franska stadsdelen, där de hade sina egna bokhandlar, caféer och ”safe houses”, och de försökte bl a döda Japanska imperiets generalkonsul i staden Akira Ariyoshi samt ”Kinas Quisling” fascistledaren Wang Jingwei. 

De koreanska anarkisterna i Shanghai arbetade inte bara ihop med de kinesiska anarkisterna i staden utan också med flera västerländska anarkister som bodde i denna världens fjärde eller femte största, rikaste och mest kosmopolitiska stad på sin tid såsom flera ryska och amerikanska anarkister (i det koloniala Shanghai bodde f ö också ett antal tusen svenskar på sin tid såsom Selma Lagerlöfs systerson Ivar Ahlgren som sedermera kom att få ett blandat eller mixat barn med en kinesisk kvinna, som fortfarande lever än idag i Karlstad).

Koreanska anarkister lyckades döda ett relativt stort antal japanska höga officerare och tjänstemän runtom i det vidsträckta Japanska imperiet och också såra ett flertal japanska dignitärer. En av de sistnämnda var toppdiplomaten Mamoru Shigemitsu som var en av dem som undertecknade den japanska kapitulationen ombord på det amerikanska fartyget USS Missouri i Tokyo-bukten den 2 september 1945 inför amiral Nimitz – det förklarar varför Shigemitsu bar käpp vid tillfället då hans ena ben hade sprängts bort av koreanska anarkister.

Den annan känd film om de koreanska anarkisterna som är minst lika romantisk och våldsam bär titeln ”Anarkisten från kolonin” (2017) och handlar om Park Yeol och den mytomspunna japanska anarkisten Kaneko Fumiko som dog en för tidig och tragisk död i ett fängelse i Tochigi-prefekturen. 

Park Yeol tillhörde den i Japan periodvis mycket livaktiga koreanska anarkiströrelsen, som hade sina centra i Japanska imperiets metropol Tokyo och i industristaden Osaka där syndikalismen var stark bland de koreanska fabriksarbetarna vilka oftast härrörde från Jeju-ön som i sin tur var ett slags epicentrum för den koreanska anarkismen i södra Korea (annars var det i norra Korea, i dagens Nordkorea, som den koreanska anarkismen och syndikalismen var som starkast under kolonialtiden p g a att den norra delen var den del av landet som industrialiserades under Japanska imperiets styre över Koreahalvön). Park Yeol tillfångatogs senare under Koreakriget av den nordkoreanska armén och slutade sina dagar i fångenskap i Nordkorea på 1970-talet.

När Andra världskriget utbröt i Stillahavsasien från och med 1937 valde två koreanska anarkister att ingå som ministrar i den provisoriska koreanska exilregeringen i Shanghai 1941 – Yu Rim och Yu Ja-myeong – och åtminstone tre koreanska anarkistiska truppförband sattes upp utöver alla de olika autonoma vängrupperna som utförde bombdåd, attentat och politiska mord. Ett av förbanden samarbetade med Mao i Yan’an medan ett annat förband opererade från generalissimo Chiang Kai-sheks huvudstad Chongqing.

Efter Japanska imperiets fall och i samband med det närmast fullständiga kaos som utbröt i det väldiga och tättbefolkade Stillahavsasien när miljontals japanska soldater avväpnades och repatrierades samtidigt som de västerländska bosättarna och arméerna (holländarna, amerikanerna, britterna, fransmännen o s v) återvände till och återtog sina kolonier skingrades de koreanska anarkisterna i det närmaste för vinden.

Många av de koreanska anarkisterna glömde aldrig sitt hat mot de koreanska kommunisterna, som alltid hade motarbetat dem och i flera fall även lönnmördat några av de mer prominenta anarkisterna i fr a Manchuriet, och vissa av dem såsom Bak Giseong, som hade deltagit i strider mot japanerna i Kina under Andra världskriget, slutade t o m som dekorerad general i Sydkoreas armé under och efter Koreakriget. En annan koreansk anarkist som hade varit aktiv inom rörelsen sedan 1920-talet, Kim Won-bong, valde den andra sidan och bistod Kim Il-sung att bilda dagens Nordkorea 1948 och stod vid Nordkoreas ledares sida ända fram tills 1958 när han antagligen avrättades i samband med att Kim Il-sung rensade ut den s k Kina-fraktionen från Nordkoreas arbetarparti. Andra anarkister valde att stanna kvar för gott i antingen Japan eller i Kina under efterkrigstiden medan några av de anarkister som hade övervintrat på Koreahalvön under Andra världskriget valde att bilda ett politiskt parti 1946 efter en nationell anarkistkongress som ägde rum i ett buddhisttempel under samma år som dock aldrig lyckades erövra något mandat i det sydkoreanska parlamentet.

Sydkoreas okrönte ”nudelkung” Shin Choon-ho har gått bort, som grundade och drev landets största nudelföretag Nongshim

Sydkoreas okrönte ”nudelkung” Shin Choon-ho har nyligen gått bort i en ålder av 91 år, som grundade och drev landets största nudelföretag Nongshim:

http://www.koreaherald.com/view.php?ud=20210328000167&fbclid=IwAR2CNn4QcwaN1HFmi6GlkVzbSseZT_NZW6KWHwA771n7RRPKuSmzG6rbxdw

Choon-hos storebror Shin Kyuk-ho eller Takeo Shigemitsu, som han är mer känd som i Japan, gick f ö bort för bara ett år sedan och blev hela 97 år gammal: Kyuk-ho grundade då Japans största etniska koreanska företag Lotte, d v s det största japanska företaget som ägs av en korean (koreanerna är Japans största inhemska minoritet p g a den koloniala historien).

Historien bakom snabbnudlarna, som har erövrat i praktiken hela världen efter Kalla kriget och i samband globaliseringen och som idag inte minst är fattiga studenters mat världen över inklusive i Sverige, är märkligt nog också historien om Amerikanska imperiets (och även amerikansk mats) framväxt och spridning efter Andra världskriget.

Efter att USA och dess allierade slutligen lyckades besegra Japanska imperiet 1945 och i samband med den efterföljande ockupationen av Japan började de amerikanska Mellanvästern-bönderna att leverera vete i stora mängder till japanerna liksom till de före detta japanska kolonierna Taiwan och Sydkorea som en form av bistånd i början på 1950-talet.

Då japaner liksom andra asiater normalt inte äter bröd såsom amerikaner och västerlänningar gör i stort sett dagligen, uppfann en japansk man vid namn Momofuku Ando, som hade växt upp i den japanska kolonin Taiwan, det som vi idag känner som snabbnudlar.

I Sydkorea var det just Shin Choon-ho som sedan vidareutvecklade denna japanska uppfinning på 1960-talet och som till slut kom att grunda företaget Nongshim.

Det är mycket troligt att alla svenskar som någon gång har ätit koreanska snabbnudlar just har ätit Nongshim-nudlar. En etnisk koreansk man från Japan, d v s en japansk invandrare i Sverige med koreanskt påbrå, har importerat Nongshim-nudlar till Sverige ända sedan 1990-talet och numera finns Nongshims snabbnudlar att inhandla i ett stort antal asiatiska matbutiker runtom i landet.