Kategori: Korea

Om Hirokazu Kore-edas spelfilm “Broker”

Det är ändå lite speciellt för min del att ta in att den japanska regissören Hirokazu Kore-edas spelfilm “Broker” just nu är bioaktuell i Sverige (den svenska titeln är dock en aning märklig kort och gott mot bakgrund av det ämne som filmen behandlar) som helt och hållet utspelar sig i dagens Sydkorea:

Filmen handlar konkret om Sydkoreas illegala inhemska adoptionsverksamhet som de facto handlar om att mängder med barn adopteras utanför lagen inom landet för att dölja ofrivillig barnlöshet p g a ett utbrett blodstänkande som går tillbaka till konfucianismen och det (öst)asiatiska klantänkandet, men vid flera tillfällen hörs samtidigt repliker från huvudrollsinnehavarna som tydligt adresserar och kommenterar landets långa historia av internationell adoption till Väst inklusive till Sverige. 

I ett sammanhang säger en av huvudkaraktärerna exempelvis att han uttryckligen inte vill att barnet, som filmen kretsar kring, ska adopteras bort till västvärlden och i ett annat sammanhang talas det om en veritabel vinstdrivande adoptionsindustri. Vid ett tillfälle berörs också den revidering av den sydkoreanska adoptionslagen som satte stopp för de värsta avarterna av (utlands)adoptioner och som började gälla fr o m 2012 och jag var då själv inblandad i att få igenom denna lagändring som nu dyker upp och blir refererad till i en firad japansk regissörs spelfilm.

Min avhandling i Koreas språk och kultur ”Comforting an orphaned nation” (som f ö är en av de mest nedladdade svenska humanioraavhandlingarna) handlade just om hur populärkulturen i Sydkorea framställer adoption och adopterade i spelfilmer, tv-dramaserier, popsånger och musikvideos som handlar om ämnet och det går enligt min mening utan problem att säga att ”Broker” faller väl in i det mönster som min avhandling fann: 

Adoption är något negativt i populärkulturen i Sydkorea, som genomsyras av en särskild koreansk form av antivästlig vänsternationalism, och särskilt de som adopteras till Väst inklusive till Sverige uppfattas dra ”nitlotten” då ödet att adopteras till västvärlden förknippas med utsatthet för rasism och en allmän destruktiv livsstil och oftast också med en alltför tidig och ibland även ond bråd död.

Sydkorea Sannings- och försoningskommission ska utreda om utlandsadoptionerna till Väst var ett brott mot de mänskliga rättigheterna

Idag blev det klart att Sydkoreas Sannings- och försoningskommission ska utreda om utlandsadoptionerna till Väst var ett brott mot de mänskliga rättigheterna och inte minst mot barnets rättigheter efter att runt 350 adopterade från Sydkorea i olika västländer inklusive i Sverige via Svenska Koreaadopterades nätverk (SKAN) har anmält att deras adoptioner inte gick rätt till under den gångna hösten.

Den sydkoreanska myndigheten heter Truth and Reconciliation Commission på engelska och 진실화해를위한과거사정리위원회 på koreanska och bildades 2005 för att utreda de brott mot de mänskliga rättigheterna som begicks under Kalla kriget och diktaturåren och hittills har kommissionen bl a undersökt ett stort antal massakrer och mord som den sydkoreanska vänstern utsattes för innan, under och efter Koreakriget och under miltärjuntans tid 1961-87.

Arbetet med att få till detta har initierats och koordinerats av Peter Møller i Danmark, som är jurist och adopterad från Korea, och Danish Korean Rights Group (DKRG) i samarbete med adopterade som har flyttat tillbaka till Korea och progressiva koreanska forskare och jurister.

Sydkorea blir nu det andra ursprungslandet i världen efter Chile som väljer att utreda den internationella adoptionsverksamheten. Totalt har runt 200 000 koreanska barn adopterats bort till Väst sedan 1950-talet varav 10 000 till Sverige.

Sydkorea är det land som har adopterat bort ojämförligt flest barn till andra länder medan Sverige är det land som har adopterat flest barn från andra länder proportionellt sett vilket innebär att det för närvarande pågår utredningar om den internationella adoptionsverksamheten i både världens största bortadopterande land och i världens största adopterande land.

Om den koreanska närvaron i den svenska vardagen

Utöver Japan och de stora utomvästerländska länderna (t ex Indien, Kina, Mexiko, Brasilien, Sydafrika, Turkiet, Iran o s v) så finns det nog inget annat utomvästerländskt land vars kultur (populärkultur, mat mm) har fått ett sådant stort och fr a vardagligt genomslag i Väst och i Sverige som Sydkorea och fr a på så (otroligt) kort tid. 

När jag växte upp var Korea utan tvekan det minst kända landet i Stillahavsasien som de allra flesta mest bara kopplade till Koreakriget och adoptivbarn och innan den sydkoreanska filmens, popmusikens, tv-dramaseriernas och matens genombrott kunde många svenskar knappt ens skilja mellan Nord- och Sydkorea och än mindre urskilja vad som är koreanskt från det som är japanskt eller kinesiskt. Och tidigare fanns det dessutom knappt några svenskar alls som hade besökt Sydkorea utöver gamla sjömän, missionärer, läkare och sjuksköterskor samt en del officerare och affärsmän men numera åker fr a unga svenskar inte bara till Thailand, Vietnam, Filippinerna, Kina eller Japan utan också till Sydkorea.

Youn-Taek Tahk har gått bort i en ålder av 99 år som var juridisk fosterfar till runt 7000 adoptivbarn som adopterades från Sydkorea till Sverige

Fick idag veta att Youn-Taek Tahk gick bort den 8 juni i år två dagar innan han skulle ha fyllt 100 år. 

Tahk föddes den 10 juni 1922 strax efter Första världskrigets slut och han hann under sitt långa liv genomleva den japanska kolonialtiden i Korea och Japanska imperiets slutgiltiga apokalyptiska undergång 1945 liksom den amerikanska och ryska ockupationen av Koreahalvön 1945-48 och Koreakriget 1950-53 samt de efterföljande diktaturåren och militärregimerna och den under 1990-talet därpå följande demokratiseringen av Sydkorea.

Under Koreakriget tjänstgjorde Tahk i den sydkoreanska armén varinom han kvarstannade fram till 1962. Efter att ha tagit examen vid både Yonsei- och Seoul National-universiteten handplockades han 1965 av Sydkoreas moderna ”landsfader” diktatorn och generalmajoren Park Chung-hee för att leda adoptionsbyrån CPS (Child Placement Service) som hade hand om alla adoptioner till Sverige och som hade bildats 1954 med det uttryckliga syftet att adoptera bort alla blandade eller mixade barn till Väst som hade blivit till under och efter Koreakriget och vilka fr a hade vita amerikanska soldatpappor.

Tahk var chef för CPS, som senare bytte namn till SWS (Social Welfare Society), ända fram till pensionen 1987 och under sin 22-åriga tid som chef för CPS/SWS var han juridiskt sett fosterfar åt samtliga runt 7000 sydkoreanska barn som adopterades till Sverige under hans chefskap (inkluderande mig själv) liksom till 10 000-tals andra barn som adopterades till USA och till andra västländer. 

Jag hann träffa Tahk vid 3-4 tillfällen på 90- och 00-talen och även besöka hans hem i Ilsan norr om Seoul då jag också fick en fin gåva av denne som jag fortfarande har kvar – en replika av en kungakrona från det forntida Kaya-riket. 

Under några år hjälpte jag även Tahk, som också var verksam som konstnär, att sälja sina tavlor i Sverige vilka i huvudsak bestod av landskapsmålningar med motiv hämtade från Tahks hemprovins Södra Cholla varifrån många adopterade från Korea som bor och lever i Sverige också härstammar (inklusive mig själv).

Tahk var väl medveten om att han en gång i tiden hade varit fosterfar eller ”pappa”, som han själv sade, till 10 000-tals adopterade från Sydkorea vilka idag befinner sig i ett dussintal västländer inklusive i Sverige. 

Ny banbrytande avhandling om hur den internationella adoptionsverksamheten institutionaliserades i Sydkorea

Det är inte varje dag som en får ta del av en avhandling som handlar om en själv men just igår hände det för min egen del:

Igår disputerade Youngeun Koo vid det tyska (synnerligen respekterade) universitetet i Tübingen inom ämnet koreaforskning (eller Koreanistik på tyska) och jag var en av ledamöterna i betygskommittén. Koos avhandling (som jag f ö har bidragit med empiriskt material till) ”The Politics of Care: Intercountry Adoption and South Korean Modernity, 1961-1979” (den är då skriven på engelska) handlar om hur Sydkorea kom att bli världens mest ”bortadopterande” land, d v s det land på jorden och även i historien som har adopterat bort flest av sina egna medborgare till andra länder och närmare bestämt till ett 20-tal västländer (det handlar om totalt över 200 000 barn varav 10 000 har hamnat i Sverige).

Avhandlingen studerar hur den internationella adoptionsverksamheten institutionaliserades under Kalla kriget och under den sydkoreanska militärjuntans tid med fokus på 1960- och 70-talen och bygger på ett imponerande empiriskt material i form av arkivmaterial från hela fem mottagarländer (inklusive bl a svenska UD:s arkiv) och intervjuer med ännu levande sydkoreanska socialarbetare som arbetade med utlandsadoptioner på fr a 1970-talet (och en av dem stod även bakom min egen adoption).

Ett helt kapitel handlar dessutom om adoptionsverksamheten från Sydkorea till Sverige med fokus på 70-talet när jag själv blev adopterad och utöver det rent vetenskapliga bidraget till både koreaforskningen och adoptionsforskningen har jag personligen fått en helt annan förståelse för både när, hur och varför den internationella adoptionsverksamheten från Sydkorea till Väst kom att anta närmast industriella former just från och med detta årtionde tack vare Koos avhandling.

Om att hitta biologiska släktingar till adopterade

År 1975 fylldes svensk och sydkoreansk press av nyheten om att en koreansk pojke hade adopterats till Sverige som egentligen inte var föräldralös. Det handlade om att en treårig pojke uppgavs ha hittats på gatan i Daegu i juni 1974 och överlämnats till polisen som i sin tur överlämnade denne till adoptionsbyrån och därefter blev han efter bara några ynka månader adopterad till Sverige. 

Det visade sig dock att pojken inte alls var ett s k hittebarn utan vid tillfället ifråga bodde han hos sin faster och farfar och det är oklart hur han egentligen ”hittades”. I alla fall valde pojkens far, som var ensamstående och försörjde sig som en kringresande s k diversearbetare och bl a inom byggbranschen samt på en cementfabrik, att kontakta koreansk media och anklaga adoptionsbyrån för att helt enkelt ha kidnappat hans enda barn och sålt honom till Sverige. 

Svenska Socialstyrelsen som på den tiden skötte alla adoptioner från Korea och som företräddes av Birgitta Thunström, som f ö också ansvarade för min egen adoption och som dessutom fortfarande är vid liv, valde då att gå ut i svensk media och anklaga pappan för att ljuga ”med 99% säkerhet” och det hela slutade med att Sverige resolut vägrade att återlämna pojken till pappan.

Thunströms hållning var att den koreanska adoptionsbyrån som Socialstyrelsen samarbetade med aldrig skulle skicka iväg ett barn till Sverige som inte var övergivet och föräldralöst och att pojken helt enkelt var ett hittebarn och inget annat.

Den koreanska adoptionsbyråns chef Tahk Youn-taek gick dock i god för att pappan verkligen var den verkliga pappan och han berättade dessutom att det ofta hände att barn som adopterades bort till Väst inklusive till Sverige egentligen inte var hittebarn och föräldralösa. Bara under 1974, berättade Tahk i en intervju, hade 60-talet barn som var på väg att adopteras bort till Väst (och återigen inklusive till Sverige) via hans adoptionsbyrå befunnits vara falska hittebarn och återlämnats till sina föräldrar eller släktingar innan de hann flygas iväg till något västland.

Det har fram tills idag varit okänt vad som sedan hände pojken då ingen har kunnat spåra denne p g a att adoptionsbyrån gav pojken ett nytt helt och hållet påhittat namn men idag lyckades jag ”knäcka” dennes identitet och det visar sig att han fortfarande lever.

Förhoppningsvis går det snart att spåra hans numera 74-årige koreanska pappa om han fortfarande är vid liv och därmed återförena far och son efter att ha varit separerade i 48 år p g a svenska statens dåvarande hållning att inte tro på pappan och prompt vägra att återlämna pojken till Sydkorea.

Och avslutningsvis ska jag väl egentligen inte ”skryta” om sådana här synnerligen allvarliga och också väldigt intima saker men det är ett faktum att jag ända sedan 90-talet har lyckats hitta och även återförena ett vid det här laget mycket stort antal utlandsadopterade från olika ursprungsländer. 

Ibland har det handlat om en eller två förstaföräldrar, oftast om förstamodern, eller om en eller flera biosyskon och ibland t o m inom landet – d v s jag har vid flera tillfällen lyckats hitta biosyskon till utlandsadopterade i Sverige som också har hamnat här via adoption och någon gång också via invandring. Det finns nämligen också, tack vare den omfattande flyktinginvandringen, invandrare i landet som på olika sätt är släkt med adopterade.

Jag var bl a med och byggde upp tv-programmet Spårlöst för över 20 år sedan och under de första åren som programmet gick sökte jag efter 100-tals utlandsadopterades biologiska släktingar och hittade också många av dem. 

Vid samma tid skrev jag av ett gigantiskt handskrivet kartotek över alla adopterade från Sydkorea till Sverige som på den tiden förvarades i den svenska adoptionsmyndighetens arkiv och som sedan dess har gjort att jag har lyckats spåra upp ett stort antal adopterade från Korea i Sverige när koreanska förstaföräldrar eller biosyskon har sökt efter dem och jag har därtill vid flera tillfällen lyckats knyta samman biologiska hel- eller halvsyskon med varandra vilka tidigare inte hade någon som helst kännedom om varandras existens. 

Ibland har det dock inte slutat lyckligt för det gör det nog egentligen bara i filmens och fiktionens värld. 

Vid ett tillfälle kontaktade en sydkoreansk man mig och bad mig att hitta hans biobror i Sverige vilket jag också lyckades göra men den bortadopterade brodern som bodde i ett mindre samhälle i Närke sade sig ha stängt dörren för gott till Korea till den sydkoreanske broderns förtvivlan. 

Vid ett annat tillfälle hittade jag en adopterad kvinna uppe i Norrbotten vars biosyster i Sydkorea letade efter denna men kvinnan, som adopterades till Sverige när hon var sju år gammal, uppgav till mig att hon hade klara minnen av att hon och systern hade sagt adjö till varandra för gott på flygplatsen i Seoul någon gång på 80-talet och att hon ville låta det vara så. 

Min förhoppning är nu så klart att det denna gång ändå ska kunna sluta lyckligt – d v s att det till slut ska kunna gå att återförena pojken som figurerade i både svensk och koreansk media 1975, och som idag är en svensk man i 50-årsåldern, med hans koreanska pappa som för 48 år sedan längtade så mycket efter honom att han utan att tänka på sin egen säkerhet valde att gå till frontalangrepp mot den på sin tid så mäktiga koreanska adoptionsbyrån i ett land som då styrdes av en hårdför militärjunta trots att han bara var en simpel arbetare och kräva tillbaka sin son som bokstavligen befann sig på andra sidan jorden även om det tyvärr var förgäves.

Koreanska sällskapets f d ordförande Christer Sylvén har gått bort som en gång avsatte och slängde ut mig som varande en säkerhetsrisk och för s k vänsterextremism

Den f d överceremonimästaren vid Kungl. hovstaterna (d v s på Stockholms slott) och den f d ambassadören (i bl a Sydkorea) Christer Sylvén har nyligen gått bort som också har varit UD:s personalchef. 

Christer var tidigare och länge ordförande för Koreanska sällskapet, d v s den största och viktigaste föreningen för svenskar som hyser ett Koreaintresse och som har ett Koreaengagemang. 

Koreanska sällskapet samlar officerare som har tjänstgjort (i FN-uniform) vid gränsen mellan Nord- och Sydkorea, affärsmän och industri- och näringslivsföreträdare som har bott och levt i eller handlat med Sydkorea, f d ambassadörer och diplomater som har tjänstgjort och verkat i landet, forskare som studerar de båda Korea, gamla läkare, sjuksköterskor, missionärer och biståndsarbetare som har arbetat i landet samt svenskar som har adopterat koreanska barn eller som är gifta med koreanska kvinnor. 

Jag var själv länge aktiv medlem i föreningen och under flera år chefredaktör för dess tidskrift. Tyvärr fick mitt långvariga och stora engagemang i föreningen ett mycket abrupt slut: 

När Christer var ordförande för Koreanska sällskapet valde han att tillsammans med grundaren av MUST (Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten) överste (av första graden) Lennart Frick, som hade varit ordförande för Koreanska sällskapet innan denne, avsätta mig med omedelbar verkan på ett för mig dramatiskt och förnedrande styrelsemöte på det s k Högkvarteret på Valhallavägen på Östermalm i Stockholm.

Att jag helt sonika slängdes ut från Koreanska sällskapet hade högst sannolikt att göra med att jag på den tiden var frenetiskt (för att inte säga fanatiskt) aktiv i att publicera mig i mängder av tidningar och tidskrifter och framträda och debattera i radio och tv i fr a adoptionsfrågan (jag var på den tiden och i många år den enda som gjorde det i Sverige på ett kritiskt sätt) vilket gjorde att jag blev hårt stämplad som vänsterradikal. 

Den direkta orsaken, hävdade Christer och Lennart i kör, var att jag hade recenserat en på den tiden ny akademisk bok om Koreakriget och avslutat min långa anmälan av boken med att skriva något i stil med att krigen i Asien, som Väst har deltagit i och utkämpat, ofta har urartat i ett extremt blodigt raskrigsliknande massdödande av asiater. Detta uppfattade Christer och Lennart troligen som ett utslag för s k ”omvänd rasism” (för japanerna var ju kanske inte alltid heller så snälla mot de brittiska soldaterna längs Burmafronten, vietnameserna var väl inte särskilt trevliga mot fransmännen och nordkoreanerna och kineserna lyckades ha ihjäl tusentals västerländska soldater på slagfältet innan vapenstilleståndet inträdde) och inte minst för s k vänsterextremism.

Det är också högst troligt att Christer och Lennart, vilka nu båda har gått bort, helt enkelt såg mig som en säkerhetsrisk då många medlemmar i föreningen på den tiden tillhörde samhällets övre skikt inklusive många av adoptivföräldrarna och många av männen som var gifta med koreanska kvinnor. 

Under min tid som chefredaktör och styrelseledamot i Koreanska sällskapet var det också något jag själv noterade bland alla direktörer, generaler, hovfunktionärer, ambassadörer, ingenjörer, läkare, docenter och advokater varav en del också var adliga eller tillhörde kända akademiska och/eller s k högborgerliga familjer (d v s några av landets s k bra och s k fina familjer). Det är exempelvis symptomatiskt att jag ersatte en grevinna von XX som chefredaktör för föreningens tidskrift.

Jag minns också hur jag ibland var på möten hemma hos eller besökte personer som bodde och levde i gigantiska s k våningar på Östermalm och det är mycket troligt att många eller kanske de flesta av dem betraktade mig som en s k vänsterextremist och antagligen också som en rejäl säkerhetsrisk gentemot dem själva liksom gentemot deras partners och barn och kanske också barnbarn. En av dem var f ö en rejält åldrad överste (av första graden) som var runt 90 om jag inte minns fel, vars fru hade gått bort för länge sedan, och som hasade runt i sin stora våning (en åttarummare tror jag han bodde i – hemtjänsten kom dit dagligen som jag förstår det och tittade till den gamle översten) iklädd en elegant Brittiska imperiet-utstyrsel och rökte kubanska cigarrer och pimplade dyr whisky.

Det ska slutligen också sägas att många av männen i föreningen som hade koreanska fruar och blandade eller s k mixade barn samt av adoptivföräldrarna i föreningen som hade koreanska adoptivbarn kände sig personligen attackerade och kanske också ganska så förnedrade av mina många texter, vilket ju inte gjorde saken bättre precis för min del.

En ukrainsk universitetslärare i koreanska har stupat i kriget

Universitetsläraren (adjunkt skulle han ha benämnts som i Sverige) vid Kievs universitet Denys Antipov som undervisade i Korean studies (som jag själv är doktor i) vid universitetets avdelning för koreanska stupade nyligen i samband med de hårda striderna nära Izium i Kharkiv-provinsen som soldat i den ukrainska arméns 81:a luftburna brigad. Jag träffade aldrig Antipov men däremot kollegor till denne vid olika internationella Korean studies-konferenser. 

Korea och koreaner har då gott renommé i Ukraina och bland ukrainare och banden mellan de båda folken är många. Under Koreakriget tog t ex Ukraina emot ett antal hundra nordkoreanska ensamkommande flyktingbarn som bodde i landet som fosterbarn hos ukrainska familjer, i Ukraina finns en koreansk minoritet bestående av uppemot 30 000 individer och ett flertal ukrainska koreaner har hunnit stupa liksom utmärkt sig på andra sätt under kriget. Därtill är sydkoreansk populärkultur ett stort fenomen i Ukraina liksom i större delen av hela det postkommunistiska Central- och Östeuropa.

Om det första koreanska medieinslaget som jag var med i

Efter en del letande lyckades jag idag hitta det första (syd)koreanska medieinslaget som jag var med i och inte minst tack vare att Korea är ett av världens mest digitaliserade länder (tillsammans med bl a Sverige och USA). Det handlar om ett inslag i kvällsnyheterna som koreanska SVT (d v s KBS) sände den 15 augusti 1996:

https://news.kbs.co.kr/news/view.do?ncd=3765014

Första gången jag besökte Korea efter adoptionen till Sverige var i augusti 1996 när jag deltog i den koreanska statens s k idrottsungdomsfestival för utlandskoreaner tillsammans med runt 700 andra deltagare från hela världen vilka tillsammans representerade den globala koreanska diasporan (och totalt var vi 5-6 deltagare från Sverige). 

Evenemanget ägde rum i samband med den 15 augusti, som är något av både Nord- och Sydkoreas nationaldag då Japanska imperiet kapitulerade på detta datum 1945. Därmed avslutade Andra världskriget i Asien och Koreahalvön, som tidigare hade varit en japansk koloni, befriades och dagen kallas därför för Befrielsedagen i de båda Korea. 

På Befrielsedagen besöker alltid en representant för den sittande regeringen den nationella begravningsplatsen i Seoul där landets antikoloniala martyrer och krigshjältar är gravlagda liksom presidenter, åtskilliga ministrar och generaler m fl. 

Av någon outgrundlig anledning blev jag utvald av festivalens arrangörer (som en bland cirka 700) att delta i denna ceremoni tillsammans med en av landets ministrar i president Kim Young-sams dåvarande regering. Tillsammans stegade jag och ministern fram till ett stort rökelsekar som vi båda strödde aska över på konfucianskt-buddhistiskt vis och därefter bugade vi ceremoniellt för att hedra alla dem som genom åren har dött eller dödats för den koreanska nationens skull.

På den tiden var jag inte medveten om hur utpräglat hierarkiskt det koreanska samhället är och jag minns att ministern suckade av irritation under själva ceremonin då jag trodde att jag skulle göra som han gjorde tillsammans med honom när jag i själva verket förväntades gå en bit bakom honom och vänta tills ministern hade strött aska och bugat innan jag gjorde detsamma.

Efter detta tv-inslag i koreanska SVT:s nyheter har jag varit med i och framträtt i koreansk media (radio, tv, tidningar, tidskrifter och digital media) vid åtminstone ett 70-tal tillfällen om inte mer än så men detta tv-inslag var då det första koreanska medieinslaget som jag var med i.

Min gamle ”beskyddare” ordförande Choong-sik Chang lever än idag

När jag var doktorand i koreanska vid Stockholms universitet mellan 2001-05 erhöll jag ett STINT-stipendium och spenderade en termin vid Dankook University i Seoul, Sydkorea.

Under denna termin kom universitetets ägare och ordförande Choong-sik Chang, son till grundaren av universitetet och född i Manchuriet under Japanska imperiets tid, att av någon anledning ta mig under sina vingars skugga och antagligen eftersom jag är adopterad.

Choong-sik Chang var i sin krafts dagar en mycket känd och fr a aktad och respekterad person i det sydkoreanska samhällslivet som varande icke-korrupt och omutlig och han var bl a tilltänkt som minister i flera regeringar om jag har förstått det rätt men han valde att alltid stå utanför politiken.

Jag trodde inte att Choong-sik Chang fortfarande levde men nu visar det sig att han äntligen lät sin son Hosung Chang efterträda honom för bara ett år sedan efter att ha verkat som ordförande för Dankook University under osannolika 60 års tid.

Ordförande Chang, som jag förväntades kalla honom på koreanska och som då fortfarande verkar leva än idag, berättade öppet för mig att han inte litade på att hans son, som jag också tröffade, skulle kunna klara av uppgiften att äga och leda ett stort universitet så jag förvånas samtidigt inte över att överlämnandet tog så lång tid att genomföra.

Ordförande Chang, som ”naturligtvis” hade gått på Sydkoreas bästa gymnasium på sin tid Kyunggi High School tillsammans med den blivande postkoloniala överklassen i landet, introducerade mig för delar av den sydkoreanska makteliten.

Han lät mig bo gratis i hans gamla gigantiska villa i Kkachisan i nordvästra Seoul tillsammans med hans avlägsna släkting från Chicago, en s k Korean-American i min egen ålder som kunde sämre koreanska än vad jag kunde på den tiden och som jag senare kom att hälsa på i samband med en resa till USA. Hela min vistelse i Sydkorea bestod sedan av ständiga svindyra frukostar och middagar på den sydkoreanska huvudstadens alla lyxhotell och exklusiva restauranger där ofta levande orkestrar eller pianister spelade klassisk musik och jag fick också följa med och besöka diverse herrklubbar som höll sammankomster på exklusiva adresser.

Ordförande Chang köpte också en skräddarsydd kostym åt mig så fort jag landade i Seoul så att jag skulle vara presentabel när vi regelbundet träffade ägare till och direktörer för några av de största sydkoreanska företagen och ägare till och rektorer för landets ledande och finaste universitet. Jag minns än idag hur jag blev omkringskjutsad av en privatchaufför iförd vita silkeshandskar i en svindyr svart Mercedes och jag fick aldrig veta i förväg vart vi var på väg eller vad som skulle hända. Ibland kändes det dock som att han tog med mig på alla dessa ställen, evenemang, möten och tillställningar för att ”visa upp” mig i egenskap av att vara adopterad – d v s det handlade kanske om att min närvaro gav ordförande Chang någon slags status som välgörare mot bakgrund av att sydkoreaner i gemen har dåligt samvete över att runt 200 000 sydkoreanska barn har adopterats bort till västvärlden.

Sist men inte minst så bad ordförande Chang mig att ge honom privatlektioner i svenska språket då han hyste ett brinnande intresse för Sverige, svenskarna och den svenska samhällsmodellen och jag minns än idag hur han efter lektionerna lät en privatsekreterare sticka åt mig ett tjockt kuvert med sydkoreanska wonsedlar i ersättning. Jag fick t o m besöka ordförande Changs bostad vid åtminstone två tillfällen – en jättelägenhet bestående av minst 10 rum i den gigantiska staden Seouls finaste stadsdel.

Vid ett tillfälle anordnade ordförande Chang en middag på Seouls och Sydkoreas mest exklusiva och klassiska hotell Hotel Shilla som bevistades av Nobelstiftelsens dåvarande VD Michael Sohlman och den dåvarande svenska ambassadören liksom av den dåvarande Volvo-direktören i Sydkorea m fl prominenta expat-svenskar som just då befann sig i landet. Ordförande Chang hade kvällen till ära grundat en stiftelse för svensk-sydkoreanska kulturella utbyten som fortfarande existerar om jag förstår det rätt och han höll ett tal på svenska, som jag hade spökskrivit åt honom. Middagen, som på alla sätt och vis var något utöver det vanliga, syftade till att ”lobba” för att Sydkorea någon gång i framtiden skulle erhålla Nobelpriset i litteratur, vilket då ännu ej har skett och inte minst p g a att poeten Ko Un, som var den tilltänkte pristagaren under många år, blev ”meetoo:ad”.

Slutligen erbjöd ordförande Chang mig ett nytt liv i Sydkorea – han sade att han utan problem kunde ordna så att jag fick en fast heltidstjänst som lärare och forskare vid hans universitet och även om jag vänligt men bestämt tackade nej till det erbjudandet så kan jag än idag fantisera om hur mitt liv hade sett ut idag om jag hade tackat ja till ordförande Changs generösa erbjudande.