Kategori: Europa

Sverige ligger numera i topp i Europa vad gäller dödligt våld p g a skjutvapen och tillhör även toppen vad gäller dödligt våld överhuvudtaget

BRÅ:s nya rapport om det dödliga skjutvapenvåldet som jämför detsamma med nivån i andra europeiska länder kommer tyvärr fram till att det är riktigt illa just i Sverige och sedan 2013 när dagens våg av både skjutningar och sprängningar drog igång på allvar.


Fram tills nyligen tillhörde Sverige ett av de länder i Europa där det dödliga våldet var som allra lägst per capita men numera är det tyvärr inte längre fallet. Sedan 2013 ligger genomsnittet vad gäller årligt antal offer för dödligt våld i Europa på 8 personer per miljon invånare men i Sverige uppnådde ”vi” osannolika 12 personer per miljon invånare under ”pandemiåret” 2020 då det sköts och bombades mer än någonsin tidigare i fredstid (och sedan det sista svenska fälttåget ägde rum mot/i Norge 1814).


Sverige ligger vidare numera i topp vad gäller att dö av ballistiska orsaker i Europa – genomsnittet ligger på 1,6 offer per miljon invånare men i Sverige handlar det numera om otroliga 4 offer per miljon invånare per år.


Sverige toppar fr a vad gäller 20-29-åringar som faller offer för dödligt skjutvapenvåld och även om nivåerna är relativt höga även i Nederländerna, Belgien och i vissa Balkan-länder såsom i Serbien och Kroatien så är Sverige exceptionellt och unikt i ett komparativt europeiskt sammanhang vad gäller den dramatiska ökningen (sedan 2013).


Varför svenskarna dödar eller försöker döda varandra i så hög utsträckning medelst både skjutvapen och sprängmedel att vi nu ligger i topp i Europa per capita är fortfarande inte helt klart och orsakerna är sannolikt många och stavas bl a extrem fattigdom bland landets invånare med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena och en miniarmé av tonåriga och unga vuxna UVAS/NEET:are som har misslyckats fullständigt i skolan och för vilka brottslighet är den ”enda” karriärvägen.

Sverige sällar sig nu till övriga Europa i relation till synen på SD efter GAL-TAN:iseringen av den svenska politiken och den svenska efterkrigstida antifascistiska och antirasistiska ”cordon sanitaire”-överenskommelsens borttynande

Fram tills 2010 var Sverige ett av ett fåtal länder i Europa som fortfarande saknade ett högerpopulistiskt parti i sitt parlament till skillnad från inte minst de nordiska grannländerna vilka alla samtidigt härbärgerade stora högerpopulistiska partier.

Fram tills 2020 var Sverige ett av ett fåtal länder i Europa som fortfarande hade ett högerpopulistiskt parti i sitt parlament som var isolerat till skillnad från inte minst de nordiska grannländerna vilka alla samtidigt har haft högerpopulistiska partier som också har varit en del av det politiska etablissemanget och innehaft makten.

SvD:s Teresa Küchler skriver idag om hur övriga Europa har uppmärksammat att Sverige var ett av de sista länderna i Europa där den efterkrigstida antifascistiska och antirasistiska ”cordon sanitaire” nu har övergetts i relation till SD, som då var ett av de sista europeiska högerpopulistiska partierna att både komma in i ett parlament och att bli en del av politiska etablissemanget p g a den senfärdiga men idag genomförda GAL-TAN:iseringen av den svenska politiken (och just nu f ö även ”nosa” på makten inför 2022 års val).

”Att isoleringen av SD är bruten har inte missats på kontinenten. Utvecklingen inför svenska valet 2022 är inte unik – tidigare pariastämplade partier har i land efter land bjudits in i värmen.”

https://www.svd.se/sanitar-avsparrning-borta-for-pariapartier

”Det franska och internationella begreppet ”cordon sanitaire”, som betyder ungefär ”sanitär avspärrning”, har sitt ursprung i jordbruket. 

Det beskriver det slags skyddsbarriär som skapas kring en bondgård där en smittsam sjukdom härjar bland kreaturen, för att förhindra att farsoten sprids till omkringliggande gårdar. Ingen släpps in eller ut från det infekterade området. 

I politikens värld innebär en ”cordon sanitaire” att etablerade politiker sluter en pakt om att isolera extrema partier som anses sprida skadliga åsikter bland väljarna. 

Spanien var länge immunt mot högerpopulistiska och -extremistiska partier, på grund av sin egen politiska 1900-talshistoria. 

Det stora spanska, klassiska högerpartiet Partido Popular grundades visserligen av personer som tidigare stöttat den fascistiska Francoregimen, men de var från början inställda på en demokratisk framtid. Partiet inlemmade många av de gamla frankisterna i sina led – men avväpnade dem också, åtminstone i det offentliga. 

När Vox så gjorde sitt intåg på den politiska arenan för några år sedan tvingades Partido Popular förhålla sig till krafter utanför partiet, inte inom, med åsikter långt ut på den yttersta högerkanten. Precis som högern hade måst göra i andra europeiska länder i decennier redan.

I modern tid i Europa blev uttrycket och exercisen att smälla upp en ”cordon sanitaire” kring extrema partier stort på 80-talet, i framför allt Frankrike och Belgien.” 

(…)

”Såväl franska som belgiska medier har under de senaste veckorna påpekat att Sverige kan bli ännu ett land i Europa där ett parti som länge varit otänkbart som samarbetspartner nu bjuds in i värmen av den klassiska högern, och där avspärrningarna rivs. 

“Länge var den svenska högern ett undantag i Europa, med sin vägran att samarbeta med extremhögern. Men så är inte längre fallet, när ett närmande är på gång inför valet 2022”, lydde en artikel i tidningen Le Monde nyligen.

Och den belgiska tidningen Le Soir skrev i förra veckan: ”Högern och extremhögern tar ett första steg mot en union”.

SD:s resa från pariaparti till att på allvar släppas in i den politiska värmen accelererade i början av året när Moderaternas partiledare Ulf Kristersson öppnade för såväl ett avtal med SD som för SD-tjänstemän i regeringskansliet.

I mars gick Nyamko Sabuni ut med att Liberalerna vill verka för en borgerlig regering även om den behöver stöd av Sverigedemokraterna. Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna menar dock att det handlar om att samarbeta sakpolitiskt, och inte om att skapa ett nytt politiskt block tillsammans med SD.

I början av maj – några dagar före valet i Madrid – kom det första gemensamma sakpolitiska utspelet mellan M, KD, L och SD, om migrationspolitiken.

– SD har gjort samma resa som franska Nationella fronten. Från rötter i något så frånstötande – nazismen – att de inte gick att ta i, till skillnad från exempelvis norska Fremskrittspartiet och Dansk Folkeparti som har sina rötter i klassisk välfärdsstatskritik och missnöjespolitik, till en politik som folk tänker om att ”det var ju inte så farligt”, säger den franske stadsvetaren Jean-Yves Camus. 

– Det är det Marine Le Pen gjort, många fransmän tänker i dag: ”Hon är ju inte så farlig”.

Det första land i europeisk efterkrigstid där isoleringen av extrema partier sprack och politiker från ytterkantshögern bereddes plats i en regering var Italien. 

När näringslivspampen, mediemoguln och högerledaren Silvio Berlusconi tillträdde som premiärminister 1994 omgärdade han sig med ministrar från både partiet Nationella alliansen, vars partiledare Gianfranco Fini tidigare lett ett nyfascistiskt parti och flera gånger hyllat fascistledaren Benito Mussolini, och från det separatistiska, främlingsfientliga Lega Nord. 

Under de 27 år som gått sedan dess har Italien sett regeringar med högerextrema element komma och gå. Lega Nord har blivit kort och gott Lega, och övergivit sin regionalseparatistiska profil för att i stället presentera sig som ett rikstäckande, nationalistiskt, EU-skeptiskt och invandringskritiskt parti, som långsamt närmar sig den klassiska högern.

Legas partiledare Matteo Salvini är en av Italiens mest populära politiker och förutspås en dag bli premiärminister. 

Partiskrällen med koalitioner som fått störst eko i hela Europa kom från Österrike. 1999 vann Jörg Haiders högerpopulistiska och främlingsfientliga Frihetsparti (FPÖ) tillräckligt många röster för att beredas några ministerposter. Och det trots partiledarens upprepade hyllningar av element i Nazitysklands politik – ett heligt tabu på den europeiska kontinenten. 

De då 14 andra EU-länderna fryste genast alla bilaterala relationer med Wien och satte alpnationen i en ”diplomatisk frysbox” – alltså en ”cordon sanitaire” på EU-nivå. 

Men det resulterade i sin tur i att Haider blev ännu mer populär hemma i Österrike – och sedan dess har man inte gjort om samma utfrysning inom EU. 

Frihetspartiet återvände för övrigt till en österrikisk regering år 2017, och hade säkert blivit kvar om inte den så kallade Ibiza-skandalen ägt rum: partiledaren Hans-Christian Strache filmades i ett hotellrum på den spanska semesterön, i färd med att be en rysk investerare om partibidrag, och lova henne att strypa pressfriheten i Österrike.

Även Finland, Danmark och Norge har på senare år haft regeringar som samarbetat med eller räknat med stöd från partier som tidigare räknats som otänkbara samarbetsval: Sannfinländarna, Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet. 

Dessa samarbeten har inte höjt på många ögonbryn inom EU-samarbetet. I dag utgör de två stora partigrupper i EU-parlamentet som samlar invandringskritiska, populistiska och nationalistiska partier tillsammans omkring 20 procent av alla parlamentariker. 

Vinnaren i regionalvalet i Madrid i förra veckan, den konservativa politiska supernovan Isabel Díaz Ayuso lyckades kamma hem hela 64 av regionalparlamentets 137 stolar i Madrid. Men utan stöd från Vox får hon och hennes parti Partido Popular inte egen majoritet i kammaren. 

Isabel Díaz Ayuso har sagt att hon inte utesluter att regera tillsammans med, eller med stöd av, Vox.”

Två reaktioner på 2020 års BLM-rörelse från den gångna veckan som säger allt om USA:s respektive Europas syn på ras

Två reaktioner på 2020 års BLM-rörelse från den gångna veckan som säger allt om USA:s respektive Europas syn på ras:


Medan en av världens mest respekterade akademiska tidskrifter amerikanska New England Journal of Medicine publicerar en artikel som mot bakgrund av 2020 års BLM-rörelse försvarar bruket av rasbegreppet och ras som variabel och kategori i statistikens och siffrornas värld så är Tyskland nu på god väg att bli det 6:e landet i världen att avskaffa rasbegreppet, vilket Sverige var först med att göra redan för 20 år sedan.
Med undantag av Storbritannien har Europa valt att förhålla sig till sitt koloniala förflutna på ett helt annat sätt än USA, vilket blev särskilt tydligt under 2020 års BLM-rörelse och just i relation till synen på glosan ras.

Mattias Karlsson presenterar Oikos för den europeiska högerpopulismens och radikalhögerns intellektuella i det senaste numret av The European Conservative som också hyllar den franska antisemitiska och rasideologiska organisationen Action française och innehåller en text författad av den polske högerextremisten Marek Jan Chodakiewicz

I dagarna utkom det senaste numret av tidskriften The European Conservative som samlar den alleuropeiska högerpopulismens och radikalhögerns intellektuella. Numret bjuder bl a på en hyllningsartikel till den portugisiska integralismens chefsideolog António Sardinha som också passar på att hylla den franska antisemitiska och rasideologiska organisationen Action française liksom en text författad av den polske högerextremisten Marek Jan Chodakiewicz.

I numret passar SD:s chefsideolog Mattias Karlsson på att stolt presentera både Tankesmedjan Oikos och Konservativa förbundet samtidigt som att han beskriver Sverige som det mest extrema exemplet på vad som händer när den ”globalistiska” och ”postmoderna” vänstern enligt honom får styra och ta över ett land och han menar t o m att “the harmful effects of progressive ideas on Swedish society” har gjort att Sverige är det allra värsta scenariot-exemplet för hela västvärlden – ”an example of what could happen to the entire Western world”. 

Sitt parti SD och den nya svenska TAN-högern beskriver Karlsson på följande sätt:

“The patriotic and conservative Sweden Democrats have been in the vanguard of the reaction to such developments. The party has been a leader in the Swedish conservative revival and the country’s working class has been its main source of support. But, increasingly, the bourgeoisie and the upper classes of Uppsala, Stockholm, and Gothenburg have also followed suit — and with them, the Christian Democratic and Moderate parties.”

Karlsson avslutar sedan med ett Tolkien-citat som implicit utlovar ett krig från SD:s och TAN-högerns sidamot den ”globalistiska” och ”postmoderna” vänstern i Sverige:

“I will conclude with a quote from the conservative J.R.R. Tolkien’s The Lord of the Rings. In one of several dramatic scenes, the two hobbits, Merry and Pippin, are arguing about which course to take in the face of an overwhelming force of evil. Pippin advocates that they should turn their back on the war, abandon their allies, and isolate themselves in their homeland, the Shire. To this, Merry replies: “The fires of Isengard will spread, and the forests of Tuckborough and Buckland will burn. And all that was once great and good in this world will be gone. There won’t be a Shire, Pippin.” 

I agree. Without resolve and unity there won’t be a Shire — an oikos — left for any of us. Sweden is a living example of that. But Sweden is also a living example that there is still hope — and that it is never too late to fight back.

Utomeuropéerna är generellt fattigare i Sverige än i övriga EU samtidigt som totalandelen fattiga är lägre i Sverige än i övriga EU

SCB har idag publicerat ny statistik som redovisar andelen fattiga i Sverige och konstaterar bl a att sammanlagt 4% av totalbefolkningen lever i materiell och social fattigdom motsvarande ungefär 400 000 invånare. 2% av befolkningen lever vidare i allvarlig materiell fattigdom. I båda fallen är dessa andelar de lägsta inom EU tillsammans med de som hittas i Finland och Nederländerna.

Dessutom uppvisar 11% av de inrikes födda invånarna och 39% av de utomeuropeiskt födda invånarna en årlig inkomst efter skatt som befinner sig under gränsen för risk för fattigdom. Vad gäller den sistnämnda siffran så sticker Sverige tyvärr ut i negativ bemärkelse – 31% av alla utomeuropéer inom EU har en inkomst under gränsen för risk för fattigdom så den svenska siffran är m a o högre än EU-genomsnittet.

invånare som lever i materiell och social fattigdom

majoritetsinvånare: 1,3%

blandade: 3,4%

utrikes födda 12,3% (denna siffra är betydligt högre bland de som har utomeuropeisk bakgrund)

”andrageneration:are”: 11,3% (denna siffra är betydligt högre bland de som har utomeuropeisk bakgrund)

invånare som lever i allvarlig materiell fattigdom:

majoritetsinvånare: 0,3%

blandade: 1,9%

utrikes födda 5,9% (denna siffra är betydligt högre bland de som har utomeuropeisk bakgrund)

”andrageneration:are”: 4,9% (denna siffra är betydligt högre bland de som har utomeuropeisk bakgrund)

invånare som lever med låg boendestandard (t ex läckande tak, sprickor i fönster eller trasiga väggar o s v):

majoritetsinvånare: 6,3%

blandade samt ”andrageneration:are”: 10,1%-10,4% (denna siffra är betydligt högre bland de som har utomeuropeisk bakgrund)

invånare som med risk för fattigdom eller social utestängning

majoritetsinvånare: 11,3%

blandade: 16,6%

utrikes födda 40,9% (denna siffra är betydligt högre bland de som har utomeuropeisk bakgrund)

”andrageneration:are”: 31,7% (andragenerationskvinnor 35,9%) (denna siffra är betydligt högre bland de som har utomeuropeisk bakgrund)

låg arbetsintensitet (d v s personer som i praktiken inte arbetar överhuvudtaget)

majoritetsinvånare: 3,9%

blandade: 6%

utrikes födda 21% (denna siffra är betydligt högre bland de som har utomeuropeisk bakgrund)

”andrageneration:are”: 15,2% (denna siffra är betydligt högre bland de som har utomeuropeisk bakgrund)

definition av materiell och social fattigdom:

Materiell och social fattigdom innebär att man inte har råd med en viss levnadsstandard. Detta mäts genom att undersöka om personer har råd att betala oförutsedda utgifter, ta en veckas semester per år, äta en måltid med kött, kyckling eller fisk (eller motsvarande vegetariskt alternativ) varannan dag, ha tillräcklig uppvärmning av bostaden, ha tillgång till bil , betala skulder (hypotekslån eller hyra, räkningar, avbetalningsköp eller återbetalning av lån), ersätta slitna möbler, ersätta slitna kläder, äga två par skor, träffa vänner/släkt för att fika, dricka en öl eller äta middag minst en gång i månaden, ägna tid regelbundet till någon fritids- eller nöjesaktivitet, varje vecka spendera en mindre summa pengar på sig själv, ha tillgång till internet. En person i materiell och social fattigdom har inte råd med minst fem av dessa tretton poster.

Om alla gamla operabesök

Eftersom det var så länge sedan som jag hade möjlighet att bevista en operaföreställning p g a den rådande pandemin har jag nu i brist på operabesök ”roat” mig med att försöka räkna ut hur många gånger jag hittills har hunnit besöka några av Europas stora operahus (hur mycket pengar jag genom åren har spenderat/”slösat” på alla dessa ständiga operabesök runtom i Europa vågar/vill jag dock inte ens räkna på) utöver Kungl. Operan i Stockholm och Oslooperan (som jag ibland besöker tack vare att jag tidvis bor/arbetar i Karlstad och ibland stannar i Värmland över helgen för att kunna göra korta s k weekendresor till den norska huvudstaden där jag både brukar ”beta” av Oslooperan, Nationaltheatret och olika pågående utställningar samt sover över någon natt på någon av de gamla, ärevördiga oscariska unionstidshotellen), vilka jag har besökt så många gånger att jag inte längre vet hur många gånger det handlar om:
110831750_10157692604330847_4466423460256229378_o.jpg
 
110211939_10157692604580847_5240753274904344299_o
Opéra Garnier i Paris (fyra gånger)
Nationalteatern i Prag (två gånger)
Royal Opera House i London (två gånger)
Statsoperan i Wien (två gånger)
Mariinskijteatern i Sankt Petersburg (två gånger)
Statsoperan i Budapest (två gånger)
La Monnaie i Bryssel (två gånger)
Den Kongelige Opera i Köpenhamn (två gånger)
111237714_10157692604800847_8284384815683649831_o
 
De resterande operahusen har jag besökt vid endast ett tillfälle:
Teatro Real i Madrid
Liceu i Barcelona
Teatro Nacional i Lissabon
San Carlo i Neapel
La Fenice i Venedig
Statsoperan i Berlin
Deutsche Oper i Berlin
Semperoperan i Dresden
Bayerische Staatsoper i München
Staatstheater i Stuttgart

Nationaloperan i Amsterdam

Operan i Graz
Volksoper i Wien
Grand Théâtre i Genève
Operan i Zürich
Nationaloperan i Belgrad
Nationalteatern i Zagreb
Nationaloperan i Bukarest
Nationalteatern i Bratislava
Nationaloperan i Sofia
Teatr Wielki i Warszawa
Nationaloperan i Ljubljana
110256794_10157692604665847_2933622898034680901_o.jpg
 
Tyvärr har jag dock ännu ej haft möjlighet att besöka Bolsjojteatern i Moskva, La Scala i Milano, Glyndebourne i Lewes eller Festspielhaus i Bayreuth och mina ”favoriter” är Statsoperan i Wien, Mariinskijteatern i Sankt Petersburg och Opéra Garnier i Paris och därefter antagligen Statsoperan i Budapest, La Fenice i Venedig, Liceu i Barcelona och Bayerische Staatsoper i München.
110156946_10157692604350847_6456973548065385018_n
110164002_10157692605025847_7772909604652262648_o.jpg

Valdeltagandet bland majoritetssvenskarna fortsätter att öka medan valdeltagandet bland utomeuropéerna fortsätter att minska

Idag har SCB publicerat data rörande valdeltagandet i EU-valet 2019 och tyvärr håller tendensen i sig att medan majoritetsinvånarnas valdeltagande fortsätter att stiga vad gäller att både rösta i EU-valen och att rösta överhuvudtaget i svenska val så fortsätter de utrikes föddas och fr a utomeuropéernas valdeltagande att sjunka och tyvärr är de s k ”andrageneration:arna” nästa lika dåliga på att rösta som sina invandrade föräldrar medan miljonprogramsområdenas väljare som alltid uppvisar ett extremt lågt valdeltagande:
 
valdeltagande totalt: 55%
 
majoritetssvenska väljare: 60,4%
blandade väljare: 56,5%
andragenerationsväljare: 40,5%
invandrade väljare: 36,8%
 
väljare som är födda i Sydamerika: 48,3%
väljare som är födda i Afrika: 34,7%
väljare som är födda i Asien: 28,7%
 
Tyvärr hittas det allra lägsta valdeltagandet som alltid i miljonprogramsområdena: Exempelvis röstade över 80% av väljarna i Bromma i Stockholm medan endast mellan 12,8-19,8% röstade överhuvudtaget i miljonprogramsområden som Ronna i Södertälje och Kryddgården i Malmö.
 
EU.jpg

EU-parlamentet antog igår en resolution som skärper kravet från EU:s sida på medlemsstaterna att införa och praktisera jämlikhetsdata

EU-parlamentet antog igår en resolution uppbackad av den liberala, socialistiska, vänsterradikala och konservativa gruppen som den gröna gruppen i parlamentet har tagit fram och som fr a innebär att EU (som då är pro-jämlikhetsdata tack vare en av EU:s ”grundlagar” som bär namnet Rasdirektivet) skärper kraven på medlemsstaterna att införa och praktisera jämlikhetsdata. Samtidigt är det ironiskt att Alice Bah Kuhnke, som tidigare var emot införandet och praktiserandet av jämlikhetsdata i Sverige, nu är för detta på EU-nivå men ”sent ska syndaren vakna” som det heter.
102425611_265085791272733_7263372764439667251_n
 
 
”Under fredagskvällen antog EU-parlamentet den nya resolutionen. 493 ledamöter röstade för förslaget och 104 emot. 67 lade ner sina röster.
 
Den antagna resolutionen fördömer rasismen och polisvåldet i USA, som en reaktion på protesterna efter afroamerikanens George Floyds död i samband med ett våldsamt polisingripande i Minneapolis i maj. Resolutionen erkänner också att liknande problem måste bekämpas även i Europa.
 
Miljöpartiets Alice Bah Kuhnke är en av initiativtagarna till arbetet med resolutionen, som togs upp i den gröna gruppen i EU-parlamentet. Förslaget fick stöd av den socialdemokratiska gruppen, vänstergruppen och den liberala gruppen. I veckan svängde också den konservativa gruppen (EPP) från att motsätta sig resolutionen till att nu stå bakom den.
 
Inför omröstningen menade Alice Bah Kuhnke att USA:s president Donald Trump genom sina uttalanden ökat polariseringen i landet, vilket har bäddat för rasistiskt våld.
– Det här är den kraftfullaste markering som EU kan göra. Jag tror inte att president Trump kommer att skylta med att han tar åt sig, men jag tror framför allt att alla de människor i USA som kämpar mot rasismen kommer att känna att de har stöd från EU:s folkvalda.”

I dagarna för 75 år sedan inleddes en migrationshistorisk vändning i världen när Västeuropas ”omvända” invandring initierades

I dagarna för 75 år sedan inleddes en migrationshistorisk vändning i världen och fr a i Västeuropa även om människorna som levde på den tiden säkerligen inte förstod det och människorna som lever idag har dessutom i hög grad glömt bort denna vändning.
 
Som en följd av Andra världskrigets slut i Europa inleddes Västeuropas ”omvända” invandring i och med att fördrivningen och ”repatrieringen” av kring 13 miljoner tysktalande från den europeiska kontinentens alla hörn och fr a från Central, Öst- och Sydösteuropa påbörjades i maj 1945 till de ockupationszoner som senare skulle komma att bli Väst- och Östtyskland respektive Österrike.
heimatvertriebene-10-jahre-vertreibung-gr
 
Efter att Andra världskriget även upphörde i Asien i augusti 1945 fördrevs och ”repatrierades” f ö även kring 6,5 miljoner japaner från Stillahavsasiens alla hörn och fr a från Japanska imperiets olika bosättarkolonier i Nordost- och Sydostasien till det på den tiden ockuperade Japan och efter 1955 fanns det därför väldigt få japansktalande personer kvar i Asien och Oceanien utanför dagens Japans gränser.
417Sun73sTL._SX302_BO1,204,203,200_
 
Fram tills Andra världskrigets utbrott 1939 hade (väst)européerna varit utvandrare, bosättare och fr a segrare och befolkat stora delar av den övriga världen i århundraden och i många fall t o m konkurrerat ut de infödda och särskilt gällde det perioden mellan ca 1815-1939 då över 60 miljoner européer utvandrade till den utomeuropeiska världen.
 
I och med krigsslutet och p g a den efterföljande avkoloniseringen inleddes dock efter 1945 en ”omvänd” invandring till Västeuropa som det tyska exemplet kan sägas ha varit ett slags förspel till.
91dpIsNGXXL
 
Uppemot 10% av ovanstående f d axelmakters (d v s Västtysklands, Östtysklands, Österrikes och Japans) invånare kom under 1950-talet att utgöras av ”repatrierade” personer och liknande procentsiffror skulle sedan bl a Frankrike och Portugal få uppleva på 1950-, 60- och 70-talen när miljontals fransk- respektive portugisisktalande ”repatrierades” i takt med att en efter en av kolonierna över haven förlorades. Även Storbritannien, Belgien, Italien och Nederländerna kom också att ta emot 100 000-tals ”repatrierade” personer från sina gamla kolonier under efterkrigstiden.
 
Denna ”omvända” invandringen gällde inte bara vita personer utan också de vita männens icke-vita partners och inte minst ett stort antal s k blandade personer med vita biologiska pappor och icke-vita infödda biologiska mammor liksom även infödda personer som ansågs ha ”kollaborerat” med européerna såsom t ex vissa folkgrupper från Indonesien, berber och judar från Nordafrika eller vissa specifika minoriteter från Sydasien.
 
På samma sätt gällde detta också de ”tyskar” och ”japaner” som ”repatrierades” efter 1945 – åtskilliga av dem var då icke-tyska respektive icke-japanska partners till tyska respektive japanska män och ett stort antal av de biologiska mammor som hade varit tillsammans med och fått barn med tyskar respektive japaner under krigsåren fördrevs likaså liksom deras s k blandade barn.
 
Denna ”omvända” invandringen har dock kommit att hamna i skuggan av den efterkrigstida invandringen till Västeuropa och i-världen (Nordamerika, Europa och Japan) från den utomvästerländska världen och särskilt gäller det den utomeuropeiska flyktinginvandringen som i det närmaste exploderade i omfattning efter Kalla krigets slut på 90-talet och framåt.
 
Arvet efter alla dessa ”repatrierade” västeuropéer, vilka i stort sett alltid förlorade allt de ägde när de fördrevs och vare sig det handlade om Ostpreussen, Banatet, Sudetlandet, Algeriet, Indonesien, Kongo, Eritrea, Vietnam, Tanzania eller Indien, har dock kommit att leva vidare som ett ännu ej helt bearbetat trauma och sår i många västeuropeiska länder och ett konkret politiskt arv är då den västeuropeiska extremhögern som redan när den uppstod under Kalla kriget i det närmaste kom att överbefolkas av ”repatrierade” och i flera länder kom de t o m att spela en avgörande roll för att grunda några av de organisationer som är ursprunget till de högerpopulistiska partier som är verksamma än idag.

Den tyska och europeiska aristokratin och extremhögern

Har nyligen börjat läsa Jonathan Petropoulos ”tegelstens”-monografi (d v s en både gedigen och diger akademisk publikation i termer av antal primärkällor och antal boksidor och det rikhaltiga bildmaterialet går dessutom inte heller ”av för hackor”) ”Royals and the Reich” som handlar om hur den tyska aristokratin och de tysktalande furstehusen förhöll sig till nazismen och Tredje riket med Huset Hessen som exempel och ”idealtyp” och förstår nu än mer och på djupet att adeln och furstarna attraherades av fascismen både i Tyskland och i större delen av Europa inklusive i Sverige mellan ca 1918-45 då många ”blåblodiga” tyskar, européer och svenskar antagligen såg extremhögern som ”sista chansen” för dem att bevara det som var kvar av deras makt, status, förmögenheter och privilegier efter alla revolutioner och jord- och rösträttsreformer som Första världskriget hade resulterat i.
81898572_10157069977165847_8909208729774194688_o.jpg
Vår egen kungs mors familj Sachsen-Coburg-Gotha är då väl representerad i Petropoulos bok och det är då fler än jag som genom åren har uppmärksammat att både kungen och flera av hans barnbarn är uppkallade efter nazistiska Sachsen-Coburg-Gotha-anförvanter. Kungens morfar hertig Carl Eduard av Sachsen-Coburg und Gotha är så klart omnämnd och när vår kungs föräldrar vigdes i Coburg 1932, som var den första tyska staden som nazisterna ”erövrade” i ett allmänt och fritt val, var stora delar av just den pro-nazistiska tyska högadeln naturligtvis på plats under det pampiga och genomnazifierade bröllopet och en Hohenzollern-prins ”uppträdde” t o m i SS-uniform under själva ceremonin som förrättades i närvaro av stadens nazistiska borgmästare Franz Schwede.
 
 
 
Åtminstone 1/3 av de adliga tyskarna anslöt sig till NSDAP någon gång mellan 1919-45 vilket gör att den tyska adeln därmed är på nivå med de tyska läkarna och de tyska juristerna vad gäller partianslutningsgrad (även om det så klart inte är ett yrke att vara adlig). Hur många inom den svenska adeln som någon gång anslöt sig till en högerextrem och nazistisk organisation mellan ca 1925-45 har nog ingen försökt sig på att räkna på någon gång (i alla fall inte vad jag känner till) men det finns då en del som tyder på att det kan ha handlat om uppemot 10%.
82302971_10157069977500847_3412113665678114816_o.jpg
Efter 1945 fick sedan den pro-nazistiska artistokratin i många fall ”sota” för att ha satsat på ”fel häst” i Tyskland och runtom i Europa och flera prinsar, furstar, hertigar och grevar dödades, avrättades, dömdes, fängslades och/eller fråntogs sina stadspalats och våningar och sina slott, herresäten och jordegendomar och i många fall skingrades adelssläkterna och furstehusen i det närmaste ”för vinden” och tvingades gå i exil.81749653_10157069978000847_7524952126166925312_o.jpg81746367_10157069977710847_3311619522670100480_o.jpg