Kategori: Europa

Ett urval valresultat för högerpopulistiska och högerextrema partier i Europas huvudstäder

Det brukar heta att de högerpopulistiska och högerextrema partierna har mycket svårt att hävda sig i Europas huvudstäder p g a att invånarna i huvudstäderna generellt är högutbildade höginkomsttagare liksom yngre än i landet i övrigt och kanske fr a långt mer mångfaldspräglade än invånarna i övriga landet:

I det svenska riksdagsvalet kom Stockholm att bli den svenska kommun där SD idag är allra svagast (med 10,67%) men i gårdagens val i Italien lyckades SD:s syskonparti FdI uppnå 28,45% i huvudstaden Rom. 

Här nedan hittas ett urval valresultat i ett urval av Europas huvudstäder vad gäller ett urval av kontinentens högerpopulistiska och högerextrema partier och det ”normala” verkar vara att dessa partier uppnår runt 10-15% i huvudstaden medan ett fåtal lyckas kapa åt sig mellan 20-30% av huvudstadsbornas röster.

Madrid 2021: V 9,15%
Helsingfors 2021: PS 10,2%
Stockholm 2022: SD 10,67%
Bern 2015: SVP 11,4%
Berlin 2014: AfD 14,2%
Paris 2022: RN 14,89%
Amsterdam 2019: FvD 15,1%
Aten 2014: XA 16,12%
Oslo 2003: FrP 16,5%
London 2019: BP 17,9%
Köpenhamn 2014: DF 22,1%
Warszawa 2019: PiS 27,49%
Rom 2022: FdI 28,45%
Wien 2015: FPÖ 30,79%

Den paneuropeiska rörelsen fyller 100 år i år

Det är en händelse som ser ut som en tanke att det i år har gått exakt 100 år sedan den paneuropeiska rörelsen grundades av greve Richard von Coudenhove-Kalergi i samarbete med ärkehertig Otto von Habsburg som fr a är känd för att han spelade en aktiv för att inte säga aktivistisk roll i Kalla krigets slut och i kommunismens fall genom att 1989 arrangera den paneuropeiska picknicken i Sopron längs den österrikisk-ungerska gränsen vilken utgjorde startskottet för den s k Järnridåns öppnande. 

Året därpå 1923 författade och publicerade Coudenhove-Kalergi rörelsens manifest Pan-Europa och även om den paneuropeiska rörelsen inte hade särskilt mycket att säga till om inför och under upptakten till Andra världskriget och än mindre under Kalla kriget när Europa var mer (upp)delat än någonsin tidigare så går det inte att säga något annat än att Europa just nu och sedan den ryska invasionen av Ukraina faktiskt kanske är mer enat än på mycket länge.

T o m de s k Visegrádländerna som var på god väg att slå sönder EU inifrån under det s k flyktingkrisåret 2015 p g a att de vägrade att ta emot några utomeuropéer är med på det europeiska tåget just nu och Storbritannien, som av nationalistiska och högerpopulistiska skäl valde att lämna EU med ”buller och bång”, är numera kanske det land i Europa som ställer upp allra tydligast för Ukraina.

Sedan vet jag så klart också att en hel del européer och ett antal mindre europeiska länder hejar och håller på Putins Ryssland av olika skäl (läs: antiimperialistiska skäl hos vänstern, panslaviska skäl i Östeuropa samt auktoritära skäl inom extremhögern) och jag vet också att Coudenhove-Kalergi, som f ö var halvasiat då hans mor var japanska och hans far en österrikisk-ungersk greve, är väldigt illa omtyckt inom den högerpopulistiska och högerextrema världen som någon som påstås ha idealiserat judarna och förespråkat både en massiv s k rasblandning och en massiv icke-vit invandring.

Senare i år kommer en paneuropeisk jubileumskonferens att äga rum i Wien ”där allting började” och huvudtalare är passande nog ärkehertig Ottos son ärkehertig Karl von Habsburg som är Huset Habsburgs nuvarande överhuvud och som för närvarande är djupt engagerad i kriget i Ukraina och naturligtvis på Ukrainas sida besjälad som han är av den paneuropeiska rörelsens idéer och han har t o m sagt att ukrainarna just nu försvarar och dör för hela Europa.

När den gamla världen gick i graven

Idag för 108 år sedan vaknade svenskarna och hela den dåvarande världen till denna nyhet – en medlem av Europas på sin tid finaste furstehus hade mördats dagen dessförinnan i en avlägsen habsburgsk provins på den gudsförgätna Balkanhalvön:

I och med mordet på Österrike-Ungerns tronföljare inleddes början till slutet på den gamla (belle époque-)världens fullständiga undergång inklusive fyra europeiska imperiers och dynastiers (Romanov, Hohenzollern, Habsburg och Osmanoğlu) fall och det formidabla blodbad som Första världskriget innebar liksom i stort sett alla krig därefter inklusive Andra världskriget, Kalla kriget, kolonialkrigen och både kommunismens och fascismens uppkomst liksom det pågående kriget i Ukraina vars historiska bakgrund också går att härleda till det där fatala skottet i Sarajevo som både förstörde och förändrade en hel värld.

Det antirasistiska Sverige kraftsamlar än en gång för att attackera EU p g a att EU använder sig av rasbegreppet och förespråkar jämlikhetsdata

Det fanatiskt antirasistiska Sverige och de fanatiska antirasistiska svenskarna kraftsamlar än en gång för att attackera det genomrasistiska EU p g a att EU använder sig av rasbegreppet och förespråkar jämlikhetsdata:

I skuggan av det pågående kriget har de svenska EU-parlamentarikerna mobiliserat över partigränserna mot EU:s användning av ordet ras och mot EU:s förespråkande av jämlikhetsdata. 

De svenska partierna som är företrädda i EU-parlamentet vill därmed återigen (be)visa att Sverige och svenskarna är världens mest antirasistiska land och folk.

De svenska politikerna och partierna är t o m emot ordet ras när det används i form av olika böjningsformer och i olika ordsammansättningar såsom ”rasmässig” och ”rasrättvisa”.

Samtidigt bygger denna hyperradikala och ultramilitanta svenska antirasistiska vrede för att inte säga hat mot ordet ras i sig och mot allt vad jämlikhetsdata heter på ett grovt och fullständigt felaktigt missförstånd:

EU är inte för ett klassiskt kolonialt och ”vetenskapligt” rastänkande såsom svenskarna tror utan liksom i stort sett hela världen gör utanför den svenskspråkiga gemenskapen så använder sig EU liksom FN, Europarådet o s v av termen ras för att kunna identifiera, uppmärksamma och om möjligt motarbeta rasdiskriminering.

Och EU kräver inte att Sverige ska registrera vilka invånare i Sverige som t ex är svarta i det svenska folkbokföringsregistret: Jämlikhetsdata har inget med register eller registrering att göra och är inte förbjudet på något sätt enligt svensk lag utan det handlar om att fråga hur människor själva identifierar sig i form av anonyma och frivilliga enkäter och självsvarsformulär som bygger på självkategorisering och där det bl a går att fråga om raslig självidentifikation.

Återigen gör sig Sverige och svenskarna med andra ord till åtlöje i EU-, överstatliga och internationella sammanhang genom att i den fanatiska svenska färgblinda antirasismens namn kraftsamla och mobilisera mot rena hjärnspöken i form av ordet ras och jämlikhetsdata.

https://www.europaportalen.se/2022/03/eu-utskott-vill-ha-statistik-om-raser

”Europaparlamentets kulturutskott har föreslagit att EU och medlemsländerna ska överväga att samla in data om människor utifrån rastillhörighet. I Sverige är det dock förbjudet att behandla personuppgifter som avslöjar ras eller etniskt ursprung.

På tisdagen ska Europaparlamentet ta ställning till en rapport från kulturutskottet som, för att bättre kunna bekämpa rasism, bland annat vill att medlemsländerna ska överväga möjligheten att samla in och dela upp data om människor utifrån ras.

Europaparlamentariker Abir Al-Sahlani vänder sig emot diskussionen om raser.

– Vi har endast en mänsklig ras och jag hoppas att de ändrar [i texten], säger Abir Al-Sahlani (C) och påpekar att den liberala partigruppen RE har begärt att rapporten inte ska prata om raser.

– Generellt sätt är rapporten ganska bra och lyfter viktiga aspekter. Det vore synd om den föll på sådana dumheter, säger hon och hoppas att de sista förhandlingarna om texten ska ta bort problematiska ord och begrepp.

I rapporten förekommer uttryck som rasrättvisa, rasmässig jämlikhet och rasmässig mångfald. Det är dock inget som Abir Al-Sahlani stödjer.

– Det här är inte USA där man talar om sådana termer. För mig handlar det om jämlikhet mellan olika grupper. Det är bättre att tala om rasifierade communities eller etniska minoriteter, inte olika raser, säger Abir Al-Sahlani.

Från socialdemokraterna säger gruppledaren Heléne Fritzon att EU måste respektera nationell lagstiftning som i flera länder förbjuder behandling av personuppgifter som avslöjar ras eller etnisk ursprung.

– Vi måste bekämpa rasismen som finns i vår union, att föra statistik över etnisk bakgrund riskerar att diskriminera snarare än att stoppa rasismen, Heléne Fritzon.

Alice Bah Kuhnke (MP) ser däremot bristen på statistik som ett problem.

– Brist på korrekt och relevant statistik står i vägen för att  EU och dess medlemsstater ska kunna övervaka tillståndet för jämlikheten och analysera omfattningen av den intersektionella diskriminering i Europa. Allt beslutsfattande måste bygga på tillförlitlig statistik, utan denna riskerar stora grupper att osynliggöras. Självklart måste den data som samlas in vara anonymiserad, och bygga på frivillighet och samtycke med de enskilda individerna, säger Kuhnke. 

Stödjer du användning av begrepp som ras, rasrättvisa och rasmässig jämlikhet?

– Nej, det är problematiskt på flera vis. Det är dels en olycklig översättning av engelskans “race” som tyvärr blir missvisande på svenska, säger Alice Bah Kuhnke.”

Vem borde egentligen känna skam idag för att inte ha lärt sig någonting av historien?

SD:arna blir tillsammans med sina syskonpartier runtom i Europa alltmer desperata och paniska för att inte säga hysteriska ju längre kriget pågår: 

Den tidigare illa dolda och mer eller mindre öppna ryssvänligheten måste nu suddas ut och döljas till varje pris och inte minst förnekas i sann historierevisionistisk anda för att inte drabbas av fullständigt katastrofala valresultat under den kommande tiden i ett Europa där de allra flesta invånare med all sannolikhet är emot det ryska överfallet på Ukraina (utom möjligen bland en del av invånarna i några småländer på Balkanhalvön och i den europeiska delen av Kaukasus). 

Innan den ryska invasionen av Ukraina var det fullt möjligt att bjuda in Putin som hedersgäst på bröllop, att posera i media iförd en Putin-idoltröja, att öppet ta emot pengar av Putin, att gång på gång delta i Putins propagandamedier och att träffa Putin personligen (och t o m ta s k ”selfies” tillsammans med Putin och därefter posta dessa foton i sociala medier) såsom ett flertal av Europas olika högerpopulistiska ledare har gjort och ändå erhålla valresultat på uppemot 30-35% men det är nog inget som står särskilt högt i kurs idag.

Det närmast fanatiska avståndstagandet till och närmast hatiska fördömandet av Putin når därför i skrivande stund ständigt nya höjder när i stort sett hela den samlade alleuropeiska högerpopulismen och extremhögern (med några få undantag) hugger Putin i ryggen och överger och ”gör slut med” honom (och antagligen för gott).

Och vissa av SD:arna tar nu i så de nästan spricker för att dölja SD:s tidigare ryssvänlighet och ta avstånd från Putin såsom riksdagens förre talman Björn Söder som senast under pandemin lät sig intervjuas i en högerextrem alternativmedie-tv-kanal som har kopplingar till NMR, som genom åren gladeligen har frotterat sig med nazister, förintelseförnekare, KKK-anhängare och SS-veteraner, som öppet anklagar Soros för att ”dra i trådarna” och som dessutom har bevistat den paneuropeiska högerextrema balen i Wien.

Så den stora frågan är återigen: Vem borde egentligen känna skam idag för att inte ha lärt sig någonting av historien och dessutom vare sig av A.H.:s eller Putins brott? 

Nu överger de högerpopulistiska partierna Putin en efter en i realtid

Nu har Putin i stort sett inga vänner kvar i Europa vad gäller suveräna stater utom några enstaka länder på Balkan och i Kaukasus efter att t o m Orbán har övergivit denne och Putins sista allierade i EU hittas nu i stort sett enbart i form av de högerpopulistiska partierna och några enstaka vänsterradikala partier vilka i båda fallen genom åren har stöttat Putins regim i Ryssland mer eller mindre öppet.

Som råttor som lämnar ett sjunkande skepp överger nu samtidigt Rysslands tidigare alltför många högerpopulistiska vänner runtom i Europa Putin och väljer en efter en och i realtid att göra precis som svenska SD just nu gör, d v s vända kappan efter vinden för att inte drabbas av fullständigt katastrofala valresultat inom den närmaste framtiden som åtminstone i vissa europeiska länder kan komma att leda till att partierna ifråga i det närmaste utraderas för gott.

Bakgrunden är då att under många år odlade majoriteten av de högerpopulistiska partierna runtom i Europa en ryssvänlig linje och fr a gällde det de största av de högerpopulistiska partierna i bl a Frankrike, Italien, Österrike, Ungern och Tyskland och flera av partiledarna träffade även Putin personligen vid ett eller flera tillfällen.

Oavsett vad som händer vid valurnorna framöver (såsom i Sverige i september i år) så står det nu i varje fall definitivt klart att den paneuropeiska högerpopulismen har satsat på fel häst och två gånger om dessutom och den sista hästen kan potentiellt bli dess fall: Först förlorade (den första hästen) Trump presidentvalet och nu går (den andra hästen) Putin i krig och däremellan tappade de olika högerpopulistiska partierna dessutom mängder av arbetarväljare vilka gick tillbaka till de gamla, traditionella socialistiska arbetarpartierna då de högerpopulistiska partierna stod handfallna inför viruset och inte kunde erbjuda vare sig någon trygghet eller lösning på pandemin.

EU-kommissionen ser just nu över EU:s rasdirektiv och i sammanhanget framträder Sverige som ett apart land

Igår blev jag I egenskap av svensk forskare som studerar frågor om ras och rasism i ett svenskt sammanhang kontaktad av EU-kommissionen (likt antagligen många andra svenska forskare som gör detsamma) som just nu ser över EU:s lagstiftning och ”grundlag” (d v s ett s k direktiv) som specifikt rör rasdiskriminering – d v s EU:s Racial Equality Directive (RED) som på svenska omtalas som EU:s rasdirektiv eller kort och gott som rasdirektivet. 

Bl a undrar EU-kommissionen om strukturell rasism förekommer i Sverige liksom om hur frågan om jämlikhetsdata ser ut i Sverige och själv kände jag mig tvungen att svara att Sverige i den färgblinda antirasismens namn har avskaffat ras som diskrimineringsgrund p g a att Sverige sedan länge (och återigen i den färgblinda antirasismens namn) har avskaffat själva rasbegreppet i sig, vilket i praktiken innebär att rasdiskriminering inte existerar längre i Sverige i juridisk mening, samt att Sverige (och än en gång i den färgblinda antirasismens namn) är emot att samla in jämlikhetsdata om ras, etnicitet, religion och språk vilket innebär att det just i Sverige helt och hållet saknas statistik om de olika minoriteternas situation och därigenom också siffror på diskrimineringens omfattning (vilka minoriteter drabbas mest, i vilka sammanhang och sfärer o s v). 

Slutligen påmindes jag om att Sverige en gång i tiden (och liksom ovan i den färgblinda antirasismens namn) fick igenom att EU måste skriva ut följande stycke varje gång rasdirektivet omnämns och kommer på tal så att (de färgblinda antirasistiska) svenskarna inte ska behöva må dåligt och bli ledsna, arga eller t o m hatiska (mot det ”genomrasistiska” EU) mot bakgrund av att glosan ras sannolikt både är det mest tabubelagda och det mest hatade ordet i (nutids)svenska språket:

”The European Union rejects theories which attempt to determine the existence of separate human races. The use of the term ”racial origin” in the Treaty on the Functioning of the EU and the Racial Equality Directive does not imply an acceptance of such theories.” 

Om den asiatiska och koreanska diasporan i Europa

Alltid lika trevligt att för en stund vara tillbaka i min gamla disciplin Korean studies, koreanistik, koreaforskning eller koreanologi, som jag har en doktorsexamen i (men som jag kastade ut ifrån ”med buller och bång” för många år sedan): Deltar idag på Goethe-Universitäts i Frankfurts symposium ”Korean migration in Europe” tillsammans med ett antal andra europeiska koreaforskare.

Den koreanska diasporan i Europa är då ett synnerligen underbeforskat ämne och så är också fallet med hela den sydost- och östasiatiska närvaron runtom i Europa med tanke på dess långa historia och aktingsvärda numerära storlek.


Det finns av historiska (läs: koloniala) skäl idag mycket stora (sydost- och öst)asiatiska invandrar- och minoritetsgrupper i bl a Storbritannien, Frankrike och Nederländerna liksom även i Italien och Tyskland och en del är dem har på olika sätt bakgrund på Koreahalvön men forskningen om desamma är extremt fragmentarisk och ofullständig att jämföra med den mycket omfattande forskning som gäller för Europas afrikanska och svarta diaspora, Europas muslimska minoritet eller Europas latinos/as o s v. Till exempel finns det närmare 2 miljoner personer med någon slags kinesisk bakgrund (inklusive de blandade eller mixade) i Europa (exklusive Rysslands 450 000 kineser) varav 50 000 hittas i Sverige men forskningen om de europeiska kineserna är närmast obefintlig med tanke på gruppens storlek.


Vad gäller koreanerna i Europa så är sammanfattningsvis (det återförenade) Tyskland den koreanska diasporans epicentrum med närmare 45 000 invånare som har någon form av koreanskt ursprung (inklusive de blandade eller mixade)och totalt finns det runt 160 000 personer i Europa (exklusive Rysslands 170 000 koreaner) som har någon slags koreansk bakgrund (inklusive de blandade eller mixade) varav åtminstone 60 000 är adopterade och ett antal tusen av Europas koreaner är också nordkoreaner (varav över 1000 är koncentrerade till en stadsdel i Stor-London).


Målet med dagens symposium är att försöka få till ett specialnummer om den koreanska diasporan i Europa i en akademisk tidskrift som kommer att bli den första i sitt slag och själv kommer jag förhoppningsvis att kunna bidra med en artikel om betydelsen av de (syd)koreanska adoptionerna till Sverige.

Vilken (inomhus)trappa är egentligen den vackraste och mest magnifika i Europa?

Det är något alldeles speciellt med trappor och särskilt under Europas s k belle époque-period (cirka 1871-1914) fyllde åtskilliga opera-, teater-, palats- och slottstrappor också en vital, social funktion för den europeiska aristokratin, högborgerligheten och s k societeten, d v s de ritades och byggdes enkom för att kunna göra en så magnifik s k debut, entré och även sorti som möjligt inför allas åskådan.

Frågan är dock vilken trappa som är den vackraste och mest magnifika i Europa exkluderande alla utomhustrappor (såsom exempelvis Spanska trappan i Rom, trappan tillhörande Palazzo Contarini del Bovolo i Venedig och Boulevardtrappan eller Potemkintrappan i Odessa):

I Sverige räknas Hotell Knausts i Sundsvall trappa allmänt som den vackraste och mest magnifika trappan i landet (men även Kungl. Operans trappa går ju inte heller ”av för hackor”) och själv kan jag nog inte riktigt bestämma mig men av alla (inomhus)trappor som jag genom åren både har besökt och beträtt (och i flera fall har gått upp och nedför ett flertal gånger mest ”bara för att”) så står ändå följande ut:

Residenset i Würzburg, Tyskland

Vinterpalatset i Sankt Petersburg, Ryssland

Opéra Garnier i Paris, Frankrike

Palazzo Reale i Neapel, Italien

Palazzo Canossa i Mantua, Italien 

Hotel Imperial i Wien, Österrike (i Wien finns så klart också både Wienoperan och Burgtheater, vars båda trappor byggdes för en voyeuristisk och smått dekadent habsburgsk överklass som frossade i titlar, blodslinjer och stamtavlor fram tills dess att den gamla Donaumonarkin gick under 1918).

Bland ”bubblarna” hittas åtminstone för min del bl a (inomhus)trapporna i operahusen i både Ljubljana och Budapest, i Parlamentspalatset i Bukarest och i Caserta-slottet utanför Neapel samt den s k drottningens trappa i Versailles och naturligtvis även Bramante-trappan i Vatikanstaten. Slutligen är trappan i Arvfurstens palats, d v s i det palats där UD numera huserar, också ganska så magnifik vad gäller svenska ”bubblare”.

Vilken är egentligen Europas vackraste järnvägsstation? 

Många skulle nog säga – gissar jag i varje fall – St. Pancras i London, Gare de Lyon i Paris, São Bento i Porto, Estación de Atocha i Madrid, Sirkeci garı i (europeiska) Istanbul eller Milanos, Nices, Antwerpens, Amsterdams, Helsingfors, Prags eller Budapests centralstationer. 

Själv svarar jag nog Vitebsk-stationen (Vitebskij vokzal) i Sankt Petersburg, som jag har besökt vid två tillfällen, men det finns ju samtidigt rätt så gott om vackra järnvägsstationer av anno dazumal-typ runtom i hela Europa, vilka en gång uppfördes som ett slags moderna katedraler under järnvägens guldålder och innan bilismen fullständigt tog över det urbana landskapet och oåterkalleligen omvandlade de europeiska städerna till oigenkännlighet.