Kategori: Europa
Igår fick Kristersson kritik i EU-parlamentet i Strasbourg för att ha allierat sig med SD
Igår blev Kristersson hårt ansatt av både de röda och gröna partigrupperna i EU-parlamentet i Strasbourg vars företrädare använde sig av samma ord och liknelse som bl a jag har spridit i ett stort antal intervjuer i utländska medier – d v s kort och gott att den gamla, svenska högern och Kristerssons regering numera är gisslan hos SD. En fransk vänsterpolitiker sade bl a att ”man kan inte leka med extremhögern – när den tar makten lämnar den inte tillbaka den” med hänvisning till den aktuella stormningen av den brasilianska kongressen och på EU-nivå liksom på den internationella arenan i allmänhet är chocken som bekant stor att landet som under decennier har varit känt som världens mest progressiva land och bäst på bl a miljö- och klimatpolitik, jämställdhet och feminism och sist men inte minst migration och antirasism numera fjärrstyrs av världens just nu största parti med en nazistisk bakgrund.
Samtidigt hyllades Kristerssons nya regering inte oväntat av en samlad radikalhöger som numera blickar mot Sverige där ett syskonparti som under många år utgjorde ett av Europas allra minsta partier i sin klass (de sedan länge mycket stora högerpopulistiska partierna i bl a Frankrike, Belgien och Österrike brukade tidigare betrakta svenska SD som något av den bortkomna och töntiga ”kusinen från landet” som ingen trodde skulle kunna ta sig in i svenska riksdagen) plötsligt har kommit att bli kontinentens mäktigaste högerpopulistiska och högerradikala parti bredvid regeringspartierna i Italien, Polen och Ungern och partier som schweiziska SVP och franska RN.
Kristersson försvarade sig med att högern i Sveriges tre nordiska grannländer alla har samarbetat med högerpopulistiska partier när de har suttit i regeringsställning och dessutom sedan många år tillbaka. Därmed likställde Kristersson norska FrP, finska PS och danska DF med svenska SD, vilket är en jämförelse som haltar rejält då SD har en nazistisk bakgrund medan de övriga tre partierna har ett klassiskt högerpopulistiskt ursprung.
Kristersson vet naturligtvis att det inte går att likställa SD med norska FrP, finska PS och danska DF: Under Kristerssons tid som ordförande för Adoptionscentrum (AC) på 00-talet var det SD som ständigt var i skottgluggen när AC uttalade sig mot rasism, adoptivpappan och DN:s dåvarande chefredaktör Hans Bergström (som senare i livet skulle komma att bli en av världens just nu rikaste svenskar tillsammans med sin fru Barbara) vägrade vid samma tid att låta SD annonsera i DN med hänvisning till att SD var emot internationell adoption och det var också just på 00-talet som SD slutligen övergav sitt tidigare rasideologiska krav på att stoppa alla adoptioner av specifikt utomeuropeiska barn.
Ironiskt nog attackerade f ö SD:s Charlie Weimers Kristersson och svenska M, KD och L igår i EU-parlamentet för att de tre svenska regeringspartierna har ställt sig bakom EU:s linje vad gäller EU:s syn på migration, d v s att EU-medlemsstaterna ska ta ett gemensamt och solidariskt ansvar för flyktingarna som kommer till EU, så gårdagens besök i Strasbourg bjöd m a o också på ett som alltid lika ilsket SD för Kristerssons del.
”Statsminister Ulf Kristersson kritiserades i EU-parlamentet för att gå extremhögerns ärenden när det gäller klimat, migration och brist på jämställdhetsfrågor under Sveriges ordförandeskap. Han fick samtidigt beröm för att sätta fokus på att stärka europeisk ekonomi och konkurrenskraft.”
http://www.europaportalen.se/2023/01/svenska-regeringens-sd-stod-ifragasatt-i-eu-parlamentet
”Flera ledamöter från rödgröna partier uttryckte tydlig oro för hur regeringen ska hantera frågor som migration och klimat med Sverigedemokraterna som stödparti.
– Din regering hålls nu som gisslan av Sverigedemokraterna, ett populistiskt och EU-skeptiskt extremhögerparti. Ditt avtal med dem ger dem ett direkt inflytande inte bara över nationell utan även EU-politik, sade belgaren Philippe Lamberts som leder parlamentets gröna partigrupp där Miljöpartiet ingår.
Han lyfte fram migrationsfrågan som det mest tydliga exemplet på detta. Lamberts menade även att det svenska ordförandeskapet inte har med några frågor som rör miljö och ekosystem i sin planering.
Även den socialdemokratiska partigruppens ledare, spanjorskan Iratxe García Pérez, varnade för regeringens möjligheter att driva på för klimatomställningen med Sverigedemokraterna som stödparti. Hon pekade på regeringens skrotande av stöd för elbilsinköp och försvåranden för att installera vindkraftverk.
– Era extremhögerpartner i denna kammare röstar ständigt mot EU:s klimatpaket, sade García Pérez.
Den finländske socialdemokraten Eero Heinäluoma oroades för att Sverige inte längre ska stå upp för grundläggande demokratiska rättigheter som rättsstatlighet i EU.
Ledamöter från partier på den yttersta högerkanten som franska Nationell samling, estniska EKRE och österrikiska FPÖ välkomnade däremot att Sverigedemokraterna nu har inflytande över den svenska regeringens migrationspolitik.
– Man kan alltid fråga Sverigedemokraterna, som länge varnat faror [med stor invandring], om råd i denna fråga. Därför hoppas jag innerligt att det under Sveriges ordförandeskap kommer läggas mer vikt vid behovet av att kontrollera Europas yttre gränser, förhindra illegal invandring och säkerheten och framtiden för Europas olika nationaliteter, sade Jaak Madison från estniska högerextrema EKRE.
Statsminister Kristersson besvarade kritiken med att alla svenska riksdagspartier är för EU-medlemskapet och att regeringssamarbeten med liknande partier fungerat tidigare i de nordiska grannländerna.”
Idag debuterar ett nytt Sverige officiellt i EU-sammanhang vars regering är SD:s gisslan
Idag tar Sverige över EU:s ordförandeklubba efter Tjeckien och i europeiska medier har oro luftats för att det är ett helt nytt Sverige som EU möter fr o m idag – ett land som tidigare kännetecknades av att i stort sett alltid vara bäst i klassen vad gäller klimat- och miljöpolitik, migrations- och integrationspolitik, jämställdhet, bistånd, en pro-Globala Syd-utrikespolitik o s v är numera ett av de EU-länder som präglas av en s k klimatskepticism och inte minst av en migrationspolitik som räknas som en av EU:s mest restriktiva.
Själv har jag under hösten blivit intervjuad i en rad europeiska medier – nu senast för bara några dagar sedan i franska Sveriges Radio (d v s i Radio France) – och jag skrev också en artikel om SD:s valseger och om den nya svenska högerregeringen i det amerikanska vänstermagasinet Boston Review som igår utsågs till den sjunde mest uppskattade artikeln under året i detta magasin (min artikel ”slog” f ö en artikel författad av Angela Davis).
Igår uppmärksammade också SvD:s politiska kommentator Teresa Küchler att Sverige numera omskrivs i utländska och europeiska medier på ett nytt sätt – d v s att det just är ett helt nytt Sverige som framträder på den internationella och europeiska arenan (d v s ett land som tidigare hade en historia av att vara världens mest progressiva land men som idag är något helt annat) samt att det finns en oro över SD:s påverkan på Sveriges EU-ordförandeskap.
I en intervju, där också Magdalena Andersson och några till framträdde, använde jag ordet gisslan i sammanhanget och jag menade kort och gott att Tidöavtalet har resulterat i att den gamla, svenska borgerligheten i form av M, KD och L har hamnat i en gisslansituation för så fort Kristerssons regering enligt SD anses bryta mot avtalet så kan SD när som helst fälla regeringen. M, KD och L är därigenom kort och gott SD:s gisslan på en metaforisk-symbolisk nivå.
Küchler använder nu mitt uttryck i sin artikel och på Twitter verkar en del SD:are anse att det är Magdalena Andersson, jag och några till som är ”alarmistiska” och som enligt dem hetsar EU och omvärlden i övrigt att i onödan oroa sig över det nya Sverige som framträder under Kristerssons regering och tack vare Tidöavtalet och som idag den 1 januari 2023 gör sin officiella debut i EU-sammanhang.
Snart får EU möta ett helt nytt Sverige
Euractivs Charles Szumski rapporterar idag om att det är ett helt nytt Sverige som snart tar över ordförandeklubban i EU och som de andra EU-länderna aldrig har mött tidigare. Inom EU (liksom på en global nivå) har Sverige nämligen fram tills valet den 11 september 2022 alltid framstått som bäst i klassen vad gäller att inta en progressiv hållning inom nästan alla politikområden men så är inte längre fallet.
Förra gången Sverige höll i ordförandeklubban (2009) styrdes Sverige av en regering som uppvisade EU:s mest generösa migrationspolitik och mest progressiva klimat- och miljöpolitik men idag är det precis tvärtom – numera styrs Sverige av en regering som ”tack vare” SD tävlar med länder som Ungern och Polen om att föra EU:s mest restriktiva migrationspolitik och som (återigen ”tack vare” SD) satsar på att slopa klimatmålen.
”As 2022 and the last days of the Czech Presidency of the EU Council draw to a close, Stockholm prepares to replace Prague at the Council’s rotating helm. However, experts warn that the far-right Sweden Democrats party’s domestic political sway may influence the next EU Presidency’s work on a broad range of topics, from pesticide use and climate to migration.”
Leading the charge for the first time since 2009, Stockholm will head up negotiations and compromises with the EU Parliament on key pieces of legislation. The Presidency’s priorities, as EURACTIV previously reported, will be on security, resilience, green transition and democratic values in the EU.
September’s Swedish parliamentary elections changed the country’s political landscape, which looks set to have an impact at the EU level as the far-right Sweden Democrats (Sverigedemokraterna, SD) gained considerable power in the Scandinavian kingdom.
“The Swedish government has this agreement now [with the far-right], and it has to honour it. Because otherwise, the Sweden Democrats will basically make the government fall. They are like hostages,” Karlstad University Professor Tobias Hübinette told EURACTIV.
The elections saw the right-wing bloc take power after eight years of Social Democratic rule, with the leading centre-right Moderates, the Christian Democrats and the Liberals forming a coalition.
But according to the coalition agreement, the far-right SD party, which got a historical 20% at the elections, was left out of government despite being the second party in Parliament after the now-opposition Social Democrats. In exchange, SD got large parts of its tough migration policy through and is consulted on predefined topics, including energy and EU affairs.
“[The Sweden Democrats] have full and equal influence on topics covered by the cooperation programme in the same way as parties in government,” the agreement reads, including namely the “EU matters affecting the issues covered by the cooperation work”.
For Hübinette, migration is a prime example of a policy area that reflects the far-right’s new influence.
“Sweden will now join the other countries within the European Union who are basically against refugees and migration”, he said, citing Italy, Poland and Hungary.
While the SD party has voting patterns akin to other populist groups in the European Parliament, it is unknown exactly how these patterns will be concretely reflected in the Council’s work, Hübinette said.
According to the program of the Swedish presidency, security and migration will become a key focus, particularly the advancement of the EU’s new Pact on Migration and Asylum.
The Sweden Democrats’ influence on the workings of the EU Presidency is likely to be broader than previously anticipated, according to an unpublished appendix to the coalition agreement, revealedby the Swedish media Altinget last month and seen by EURACTIV.
According to the document, the far-right party will be consulted on EU matters beyond those directly agreed upon in the coalition agreement, such as the Sustainable Use of Pesticides Regulation (SUR) and the Nature Restoration proposal, which aims to halt and reverse the loss of biodiversity and ecosystem services in the EU by 2030.
There is a paradox here, Niels Paarup-Petersen, Swedish MP and Centre Party spokesperson for digital and cyber, told EURACTIV. Traditionally closer to the right-wing block, his party supported a left-wing coalition during the September elections in protest against the Moderates’ announced collaboration with the far-right.
“It is no secret that Sweden Democrats are far from wanting to implement an ambitious climate policy,” he said, adding that there is not even a clear climate policy in the coalition agreement as the far-right party is not “big on climate”.
For Hübinette, the EU’s environment policy will feel the effects of the Swedish government’s shift to the right.
“The Sweden Democrats are very critical towards what they call ‘climate alarmists’. They don’t really believe in climate change,” he said, adding that for the SD party, any attempt to develop a green economy within the European Union amounts to the bloc “wanting to have more power”.
Yet, one of the four priorities of the Swedish EU Presidency is the implementation of a green transition as a response to the “global climate challenge”, which Hübinette called “a paradox difficult to explain”.
The SD party has a history of denying climate change, with its leader Jimmie Åkesson declaring on TV that there was no scientific proof of a climate crisis, which he called a “new religion”.
“One of the big issues domestically is the reduction of the price of fuels,” Paarup-Petersen said, adding that SD could push for changes in that area, with counterproductive effects on climate change.
“It will be very, very interesting to see what they will actually deliver,” he said.
Sweden will hold the Presidency of the Council of the European Union from 1 January 2023 until 30 June, when it will be handed to Madrid.”
Sverige fortsätter att vara det EU-land där klyftorna är som allra störst mellan inrikes och utrikes födda invånare
Sverige fortsätter att vara det land i EU som å ena sidan uppvisar den lägsta andelen invånare som lever med materiell fattigdom samtidigt som landet å andra sidan uppvisar den allra största skillnaden och klyftan vad gäller att leva med materiell fattigdom mellan de inrikes och utrikes födda invånarna.
1,5% av de inrikes födda invånarna lever med materiell fattigdom, varav en mycket hög andel utgörs av s k andragenerationare, att jämföra med 10,3% av de utrikes födda invånarna.
Med materiell fattigdom menas att inte ha råd med att kunna betala oförutsedda utgifter, att inte ha råd med tillräcklig uppvärmning av bostaden eller att inte kunna betala skulder inom utsatt tid liksom att inte ha råd att kunna delta i sociala aktiviteter, såsom att äta middag med släkt och vänner minst en gång i månaden eller att inte kunna delta i en fritidsaktivitet som kostar pengar.
11% av de inrikes födda, varav återigen en mycket hög andel utgörs av s k andragenerationare, saknar vidare kontantmarginal jämfört med 43% av de utrikes födda.
Eftersom den materiella fattigdomen nästan enbart gäller landets invånare med utomeuropeisk och icke-västerländsk bakgrund (d v s det handlar inte om de som har bakgrund i t ex USA, Finland eller Tyskland) så går det att utgå ifrån att ovanstående siffror är än högre inom denna grupp.
I nästan alla EU-länder finns det fortfarande stora grupper av infödda majoritetsinvånare vilka också är fattiga och lever med materiell fattigdom, vilket förklarar varför klyftan är som allra störst i Sverige.
I Sverige är andelen utrikes födda invånare som lever i materiell fattigdom nästan sju gånger så stor som bland de inrikes födda invånarna och inget annat land i EU uppvisar en sådan extrem skillnad.
Klassklyftan i dagens Sverige är m a o i mycket hög grad en fråga om en rasklyfta även om det ska sägas att det fortfarande finns en del infödda majoritetssvenskar som fortfarande lever med materiell fattigdom – möjligen handlar det om knappt 1% (d v s efter att de s k andragenerationarna med utomeuropeisk bakgrund har subtraherats från andelen som är inrikes födda, och som lever med materiell fattigdom).
Hade det bara bott majoritetssvenskar i dagens Sverige så hade svenskarna antagligen varit världens mest välmående och förmögna s k folkslag bredvid norrmännen, schweizarna och gulfstataraberna.
Igår lät Richard Jomshof masken falla
Igår firade SD:arna att partiet nu äntligen har kommit till makten efter decennier av s k nationell kamp, efter att ha gått framåt i samtliga riksdagsval (vilket f ö inget annat parti någonsin har gjort) och efter att partiet offentliggjort namnen på de fyra SD:are som tar över ordförandeposterna i utrikes-, justitie-, arbetsmarknads- och näringsutskotten.
Det talades om en milstolpe i SD:s (och den svenska s k nationella rörelsens) historia och inte minst Richard Jomshof, som snart intar ordförandeposten för justitieutskottet (som bl a handlägger migrationsfrågorna utöver frågor som rör brottsbekämpning mm), tog tillfället i akt att inför öppen ridå fullständigt låta masken falla genom bekräfta att han ska försöka genomföra allt det han har sagt och skrivit genom åren påhejad av jublande SD:are liksom av ett flertal veteraner från den s k nationella rörelsen som i några fall var (nazi)skinheads redan på 1980-talet (och även dömdes för politiska mord på 90-talet) och av medlemmar och aktivister i bl a AfS, Det fria Sverige och NMR liksom av namn som Katerina Janouch och Ingrid Carlqvist och sist men inte minst av de SD-associerade alternativmedierna.
Samtidigt höll SD:s chefsideolog Mattias Karlsson ett keynote-tal på tidskriften The European Conservatives konferens på Hotel Quirinale i Rom som kan betecknas som något av ett segertal i närvaro av högerpopulistiska och högerradikala ledare, intellektuella och aktivister från bl a Spanien, Frankrike, Storbritannien, Portugal, Ungern, Rumänien och Österrike liksom av representanter för Italiens nya regeringspartier Fratelli d’Italia och Lega.
Konferensen i Rom, som äger rum efter att ett flertal högerpopulistiska och högerradikala partier på senare tid har lyckats inhösta rejäla valframgångar i bl a Ungern, Frankrike, Portugal, Serbien, Italien och Sverige, handlar om att skapa en ny kulturell hegemoni bland européerna och en gång för alla bryta med den s k vänsterliberala hegemoni som är ett arv efter den s k 68-revolutionen och som just nu gäller (läs: feminism, antirasism, hbtqi-rättigheter o s v) och detta tycks just nu ligga inom möjligheternas gräns då alltför höga andelar av Europas barn, ungdomar och unga vuxna numera sympatiserar med dessa partier och det de står för.
Som om inte detta vore nog så fortsätter Europas ”bruna höst” att rulla på: Igår lyckades tre högerpopulistiska och högerextrema partier tillsammans kapa åt sig närmare 20% av rösterna i det lettiska parlamentsvalet och i dagens bulgariska parlamentsval förväntas flera liknande partier göra bra ifrån sig och inte minst gäller det det högerextrema partiet Vazrazjdane som spås fördubbla sin röstandel jämfört med förra valet.
Idag styr högerpopulistiska och högerextrema partierIdag i åtminstone sju länder i Europa
Sedan 2000, när österrikiska FPÖ tog plats i regeringen i Wien tillsammans med landets konservativa parti, och sedan 2001 när italienska AN tog plats i Berlusconis andra regering har högerpopulistiska och högerextrema partier varit med och styrt i ett dussintal europeiska länder inklusive i våra tre nordiska grannländer och antingen som regeringsparti eller som stödparti till en regering och det har alltid handlat om högerregeringar, d v s om gamla, traditionella borgerliga partier som har valt att liera sig med högerpopulistiska och högerextrema partier.
Just nu under Europas ”bruna höst” och efter svenska SD:s och italienska FdI:s färska valframgångar styr högerpopulistiska och högerextrema partier i åtminstone sju länder i Europa:
I Ungern, Polen, Sverige (även om Kristerssons regering ännu ej har tillträtt), Italien (även om Melonis regering ännu ej har tillträtt), Serbien, Schweiz och Lettland.
Och i bl a Frankrike, Belgien, Bulgarien, Finland, Nederländerna och Slovenien är olika högerpopulistiska och högerextrema partier fortsatt starka och har gjort bra ifrån sig i de senaste valen i respektive länder även om de inte sitter i regeringsställning i något av dessa länder.
Ett urval valresultat för högerpopulistiska och högerextrema partier i Europas huvudstäder
Det brukar heta att de högerpopulistiska och högerextrema partierna har mycket svårt att hävda sig i Europas huvudstäder p g a att invånarna i huvudstäderna generellt är högutbildade höginkomsttagare liksom yngre än i landet i övrigt och kanske fr a långt mer mångfaldspräglade än invånarna i övriga landet:
I det svenska riksdagsvalet kom Stockholm att bli den svenska kommun där SD idag är allra svagast (med 10,67%) men i gårdagens val i Italien lyckades SD:s syskonparti FdI uppnå 28,45% i huvudstaden Rom.
Här nedan hittas ett urval valresultat i ett urval av Europas huvudstäder vad gäller ett urval av kontinentens högerpopulistiska och högerextrema partier och det ”normala” verkar vara att dessa partier uppnår runt 10-15% i huvudstaden medan ett fåtal lyckas kapa åt sig mellan 20-30% av huvudstadsbornas röster.
Madrid 2021: V 9,15%
Helsingfors 2021: PS 10,2%
Stockholm 2022: SD 10,67%
Bern 2015: SVP 11,4%
Berlin 2014: AfD 14,2%
Paris 2022: RN 14,89%
Amsterdam 2019: FvD 15,1%
Aten 2014: XA 16,12%
Oslo 2003: FrP 16,5%
London 2019: BP 17,9%
Köpenhamn 2014: DF 22,1%
Warszawa 2019: PiS 27,49%
Rom 2022: FdI 28,45%
Wien 2015: FPÖ 30,79%
Den paneuropeiska rörelsen fyller 100 år i år
Det är en händelse som ser ut som en tanke att det i år har gått exakt 100 år sedan den paneuropeiska rörelsen grundades av greve Richard von Coudenhove-Kalergi i samarbete med ärkehertig Otto von Habsburg som fr a är känd för att han spelade en aktiv för att inte säga aktivistisk roll i Kalla krigets slut och i kommunismens fall genom att 1989 arrangera den paneuropeiska picknicken i Sopron längs den österrikisk-ungerska gränsen vilken utgjorde startskottet för den s k Järnridåns öppnande.
Året därpå 1923 författade och publicerade Coudenhove-Kalergi rörelsens manifest Pan-Europa och även om den paneuropeiska rörelsen inte hade särskilt mycket att säga till om inför och under upptakten till Andra världskriget och än mindre under Kalla kriget när Europa var mer (upp)delat än någonsin tidigare så går det inte att säga något annat än att Europa just nu och sedan den ryska invasionen av Ukraina faktiskt kanske är mer enat än på mycket länge.
T o m de s k Visegrádländerna som var på god väg att slå sönder EU inifrån under det s k flyktingkrisåret 2015 p g a att de vägrade att ta emot några utomeuropéer är med på det europeiska tåget just nu och Storbritannien, som av nationalistiska och högerpopulistiska skäl valde att lämna EU med ”buller och bång”, är numera kanske det land i Europa som ställer upp allra tydligast för Ukraina.
Sedan vet jag så klart också att en hel del européer och ett antal mindre europeiska länder hejar och håller på Putins Ryssland av olika skäl (läs: antiimperialistiska skäl hos vänstern, panslaviska skäl i Östeuropa samt auktoritära skäl inom extremhögern) och jag vet också att Coudenhove-Kalergi, som f ö var halvasiat då hans mor var japanska och hans far en österrikisk-ungersk greve, är väldigt illa omtyckt inom den högerpopulistiska och högerextrema världen som någon som påstås ha idealiserat judarna och förespråkat både en massiv s k rasblandning och en massiv icke-vit invandring.
Senare i år kommer en paneuropeisk jubileumskonferens att äga rum i Wien ”där allting började” och huvudtalare är passande nog ärkehertig Ottos son ärkehertig Karl von Habsburg som är Huset Habsburgs nuvarande överhuvud och som för närvarande är djupt engagerad i kriget i Ukraina och naturligtvis på Ukrainas sida besjälad som han är av den paneuropeiska rörelsens idéer och han har t o m sagt att ukrainarna just nu försvarar och dör för hela Europa.
När den gamla världen gick i graven
Idag för 108 år sedan vaknade svenskarna och hela den dåvarande världen till denna nyhet – en medlem av Europas på sin tid finaste furstehus hade mördats dagen dessförinnan i en avlägsen habsburgsk provins på den gudsförgätna Balkanhalvön:
I och med mordet på Österrike-Ungerns tronföljare inleddes början till slutet på den gamla (belle époque-)världens fullständiga undergång inklusive fyra europeiska imperiers och dynastiers (Romanov, Hohenzollern, Habsburg och Osmanoğlu) fall och det formidabla blodbad som Första världskriget innebar liksom i stort sett alla krig därefter inklusive Andra världskriget, Kalla kriget, kolonialkrigen och både kommunismens och fascismens uppkomst liksom det pågående kriget i Ukraina vars historiska bakgrund också går att härleda till det där fatala skottet i Sarajevo som både förstörde och förändrade en hel värld.
Det antirasistiska Sverige kraftsamlar än en gång för att attackera EU p g a att EU använder sig av rasbegreppet och förespråkar jämlikhetsdata
Det fanatiskt antirasistiska Sverige och de fanatiska antirasistiska svenskarna kraftsamlar än en gång för att attackera det genomrasistiska EU p g a att EU använder sig av rasbegreppet och förespråkar jämlikhetsdata:
I skuggan av det pågående kriget har de svenska EU-parlamentarikerna mobiliserat över partigränserna mot EU:s användning av ordet ras och mot EU:s förespråkande av jämlikhetsdata.
De svenska partierna som är företrädda i EU-parlamentet vill därmed återigen (be)visa att Sverige och svenskarna är världens mest antirasistiska land och folk.
De svenska politikerna och partierna är t o m emot ordet ras när det används i form av olika böjningsformer och i olika ordsammansättningar såsom ”rasmässig” och ”rasrättvisa”.
Samtidigt bygger denna hyperradikala och ultramilitanta svenska antirasistiska vrede för att inte säga hat mot ordet ras i sig och mot allt vad jämlikhetsdata heter på ett grovt och fullständigt felaktigt missförstånd:
EU är inte för ett klassiskt kolonialt och ”vetenskapligt” rastänkande såsom svenskarna tror utan liksom i stort sett hela världen gör utanför den svenskspråkiga gemenskapen så använder sig EU liksom FN, Europarådet o s v av termen ras för att kunna identifiera, uppmärksamma och om möjligt motarbeta rasdiskriminering.
Och EU kräver inte att Sverige ska registrera vilka invånare i Sverige som t ex är svarta i det svenska folkbokföringsregistret: Jämlikhetsdata har inget med register eller registrering att göra och är inte förbjudet på något sätt enligt svensk lag utan det handlar om att fråga hur människor själva identifierar sig i form av anonyma och frivilliga enkäter och självsvarsformulär som bygger på självkategorisering och där det bl a går att fråga om raslig självidentifikation.
Återigen gör sig Sverige och svenskarna med andra ord till åtlöje i EU-, överstatliga och internationella sammanhang genom att i den fanatiska svenska färgblinda antirasismens namn kraftsamla och mobilisera mot rena hjärnspöken i form av ordet ras och jämlikhetsdata.
https://www.europaportalen.se/2022/03/eu-utskott-vill-ha-statistik-om-raser
”Europaparlamentets kulturutskott har föreslagit att EU och medlemsländerna ska överväga att samla in data om människor utifrån rastillhörighet. I Sverige är det dock förbjudet att behandla personuppgifter som avslöjar ras eller etniskt ursprung.
På tisdagen ska Europaparlamentet ta ställning till en rapport från kulturutskottet som, för att bättre kunna bekämpa rasism, bland annat vill att medlemsländerna ska överväga möjligheten att samla in och dela upp data om människor utifrån ras.
Europaparlamentariker Abir Al-Sahlani vänder sig emot diskussionen om raser.
– Vi har endast en mänsklig ras och jag hoppas att de ändrar [i texten], säger Abir Al-Sahlani (C) och påpekar att den liberala partigruppen RE har begärt att rapporten inte ska prata om raser.
– Generellt sätt är rapporten ganska bra och lyfter viktiga aspekter. Det vore synd om den föll på sådana dumheter, säger hon och hoppas att de sista förhandlingarna om texten ska ta bort problematiska ord och begrepp.
I rapporten förekommer uttryck som rasrättvisa, rasmässig jämlikhet och rasmässig mångfald. Det är dock inget som Abir Al-Sahlani stödjer.
– Det här är inte USA där man talar om sådana termer. För mig handlar det om jämlikhet mellan olika grupper. Det är bättre att tala om rasifierade communities eller etniska minoriteter, inte olika raser, säger Abir Al-Sahlani.
Från socialdemokraterna säger gruppledaren Heléne Fritzon att EU måste respektera nationell lagstiftning som i flera länder förbjuder behandling av personuppgifter som avslöjar ras eller etnisk ursprung.
– Vi måste bekämpa rasismen som finns i vår union, att föra statistik över etnisk bakgrund riskerar att diskriminera snarare än att stoppa rasismen, Heléne Fritzon.
Alice Bah Kuhnke (MP) ser däremot bristen på statistik som ett problem.
– Brist på korrekt och relevant statistik står i vägen för att EU och dess medlemsstater ska kunna övervaka tillståndet för jämlikheten och analysera omfattningen av den intersektionella diskriminering i Europa. Allt beslutsfattande måste bygga på tillförlitlig statistik, utan denna riskerar stora grupper att osynliggöras. Självklart måste den data som samlas in vara anonymiserad, och bygga på frivillighet och samtycke med de enskilda individerna, säger Kuhnke.
Stödjer du användning av begrepp som ras, rasrättvisa och rasmässig jämlikhet?
– Nej, det är problematiskt på flera vis. Det är dels en olycklig översättning av engelskans “race” som tyvärr blir missvisande på svenska, säger Alice Bah Kuhnke.”
Tobias Hübinette 