Kategori: Operan

Om två skivinspelningar med de båda operasångarna Set Svanholm och Birgit Nilsson

Kan musik döda? Åtminstone kan musik spelas när människor dödas såsom till tonerna (och rösterna) av två stora svenska operasångare – nämligen Set Svanholm och Birgit Nilsson:


En genomläsning av Alex Ross bok “Wagnerism: Art and Politics in the Shadow of Music” har fått mig att förstå att den skivinspelning som (nazityska) Reichsmusikkammer gjorde av Wagners Götterdämmerung i Bayreuth i juli 1942 då den svenske tenoren Set Svanholm uppträdde som den ”ariske” hjälten Siegfried och den skivinspelning som (brittiska) Decca gjorde av Wagners Die Walküre i en studio i Wien i november 1965 då den svenska sopranen Birgit Nilsson uppträdde som den likaledes ”ariska” hjältinnan Brünnhilde i båda fallen kan ha spelats upp (d v s på skiva) när människor dödats.


Götterdämmerung-föreställningen i Bayreuth ägde rum den 21 juli 1942 dagen innan Förintelsen i dess industriella skala igångsattes i och med att förintelselägret Treblinka öppnades och gettot i Warszawa tömdes och skivan som förevigade Svanholms röst kan mycket väl ha spelats i just olika läger och getton av kommendanter och SS-officerare under krigsåren.


Deccas Die Walküre-inspelning användes av Coppola i den kanoniserade flyganfallsscenen i Vietnamkrigsfilmen Apocalypse Now från 1979 och skivan och just stycket Valkyriernas ritt som inleder den tredje akten och där Nilssons röst hörs tillsammans med sina valkyriesystrar kom sedan att spelas på hög volym från luften när bl a USA invaderade Grenada 1983 liksom bl a även när USA invaderade Irak både 1991 och 2003.


Svanholm uppträdde i det s k Grossdeutschland (såsom på operahusen i Prag, Berlin och Wien och just även på Wagner-festspelen i Bayreuth) åtminstone ett 40-tal gånger och märkligt nog bl a på Berlinoperan i samband med den s k Kristallnatten i november 1938 samt på Wienoperan den 31 januari 1943 när fältmarskalk von Paulus kapitulerade i Stalingrad – d v s den svenske hjältetenoren hann med att ”pricka” in både Novemberpogromen, Förintelsen och när kriget vände i och med att ryssarna vann slaget om Stalingrad och han räknades som en av de högst betalda sångarna i Tredje riket tillsammans med sin landsmaninna värmländskan och populärkulturikonen Zarah Leander.


Efter kriget kom f ö både Svanholm och Nilsson att uppträda på ”överklassnazistiska” Hjälpkommittén för Tysklands barns välgörenhetskonserter 1948 respektive 1953 som bl a samlade in pengar till änkorna och barnen till de avrättade, suiciderade och stupade nazistledarna och SS-officerarna liksom till återuppbyggnaden av naziströrelsen bland de nazistiska flyktingarna i Spanien, Sydamerika och Mellanöstern och båda slutade dessutom som hovsångare respektive hovsångerska (och Svanholm slutade därtill som chef för det som idag är Kungl. Operan).

Om alla gamla operabesök

Eftersom det var så länge sedan som jag hade möjlighet att bevista en operaföreställning p g a den rådande pandemin har jag nu i brist på operabesök ”roat” mig med att försöka räkna ut hur många gånger jag hittills har hunnit besöka några av Europas stora operahus (hur mycket pengar jag genom åren har spenderat/”slösat” på alla dessa ständiga operabesök runtom i Europa vågar/vill jag dock inte ens räkna på) utöver Kungl. Operan i Stockholm och Oslooperan (som jag ibland besöker tack vare att jag tidvis bor/arbetar i Karlstad och ibland stannar i Värmland över helgen för att kunna göra korta s k weekendresor till den norska huvudstaden där jag både brukar ”beta” av Oslooperan, Nationaltheatret och olika pågående utställningar samt sover över någon natt på någon av de gamla, ärevördiga oscariska unionstidshotellen), vilka jag har besökt så många gånger att jag inte längre vet hur många gånger det handlar om:
110831750_10157692604330847_4466423460256229378_o.jpg
 
110211939_10157692604580847_5240753274904344299_o
Opéra Garnier i Paris (fyra gånger)
Nationalteatern i Prag (två gånger)
Royal Opera House i London (två gånger)
Statsoperan i Wien (två gånger)
Mariinskijteatern i Sankt Petersburg (två gånger)
Statsoperan i Budapest (två gånger)
La Monnaie i Bryssel (två gånger)
Den Kongelige Opera i Köpenhamn (två gånger)
111237714_10157692604800847_8284384815683649831_o
 
De resterande operahusen har jag besökt vid endast ett tillfälle:
Teatro Real i Madrid
Liceu i Barcelona
Teatro Nacional i Lissabon
San Carlo i Neapel
La Fenice i Venedig
Statsoperan i Berlin
Deutsche Oper i Berlin
Semperoperan i Dresden
Bayerische Staatsoper i München
Staatstheater i Stuttgart

Nationaloperan i Amsterdam

Operan i Graz
Volksoper i Wien
Grand Théâtre i Genève
Operan i Zürich
Nationaloperan i Belgrad
Nationalteatern i Zagreb
Nationaloperan i Bukarest
Nationalteatern i Bratislava
Nationaloperan i Sofia
Teatr Wielki i Warszawa
Nationaloperan i Ljubljana
110256794_10157692604665847_2933622898034680901_o.jpg
 
Tyvärr har jag dock ännu ej haft möjlighet att besöka Bolsjojteatern i Moskva, La Scala i Milano, Glyndebourne i Lewes eller Festspielhaus i Bayreuth och mina ”favoriter” är Statsoperan i Wien, Mariinskijteatern i Sankt Petersburg och Opéra Garnier i Paris och därefter antagligen Statsoperan i Budapest, La Fenice i Venedig, Liceu i Barcelona och Bayerische Staatsoper i München.
110156946_10157692604350847_6456973548065385018_n
110164002_10157692605025847_7772909604652262648_o.jpg

Ett kärt återseende av de stora operahusen

En av de få ”positiva” sidorna med den pågående pandemin (OBS: jag förstår så klart att det gäller att vara riktigt försiktig just nu med bruket av adjektivet ”positiv” när allt fler människor dör även i Sverige) är att nästan alla stora operahus har öppnat sina digitala arkiv med inspelade föreställningar medan vissa av dem producerar nya mindre föreställningar och även filmer och för mig är det också något av ett kärt återseende:
91216656_10157320791290847_1565359397201248256_o.jpg
Det gäller då bl a Wiener Staatsoper, som jag har besökt tre gånger vid det här laget, Royal Opera House i London som jag har varit på vid två tillfällen, Liceu-teatern i Barcelona som jag har besökt en gång, Sankt Petersburgs Mariinskijteater som jag har bevistat vid två tillfällen och Parisoperan där jag har varit åtminstone 4-5 gånger genom åren och vars hemsidor jag har ”hängt på” under de senaste dygnen. Dock har jag ännu inte lyckats besöka La Scala i Milano eller ”The Met” i New York och ej heller Bolsjojteatern i Moskva för den delen men både Semperoperan i Dresden, Bayerische Staatsoper i München, Deutsche Oper i Berlin liksom operahusen i bl a Lissabon, Madrid, Oslo, Köpenhamn, Amsterdam, Stuttgart, Frankfurt, Bryssel, Zürich, Genève, Venedig, Neapel, Prag, Budapest, Bratislava, Ljubljana, Belgrad, Zagreb, Sofia och Bukarest har jag hunnit med att besöka någon gång eller flera gånger.
91179596_10157323658225847_547204027788558336_o.jpg
Och av alla (västerländska) sånger som på något sätt tematiserar s k bland(intim)relationer över de s k rasgränserna och specifikt heterosexuella sådana mellan asiatiska kvinnor och icke-asiatiska och fr a vita män (såsom t ex Iggy Pops och David Bowies “China Girl”, Gyllene Tiders ”Teaser Japanese” eller Ace of Bases ”Tokyo Girl” o s v) bör Giacomo Puccinis sång och aria ”Un bel di vedremo” vara den allra mest kända och antagligen också ursången för alla dessa sånger då den hade premiär redan 1904 när Madama Butterfly uruppfördes på Scalateatern i Milano.
 
”Tack vare” den rådande pandemin kan nu alla som vill se och höra sopranen Asmik Grigorian framföra denna sång på och via Kungl. Operans hemsida (https://www.operanplay.se) i en uppsättning som spelades där 2014, och som jag själv såg vid två tillfällen under detta år då Grigorian redan då omtalades som en blivande världsstjärna, vilket hon idag är.
 
Vid ett av dessa två tillfällen satt jag på tredje raden (vilket då är rätt dyrt men det är väl ändå bättre för miljön och kanske också för hälsan att som man lägga sina pengar på kulturevenemang än på maskiner och materia, d v s materiella föremål och prylar av alla de slag som många män annars brukar ”konsumera” och lägga pengar på i stora mängder, och väl än mer på ”bärs och brudar”, som många män annars också brukar ”konsumera” och lägga pengar på i stora mängder) och som jag minns det ville applådåskorna aldrig ta slut efter att Asmik Grigorian/Cio-Cio San hade begått självmord på en bädd av körsbärsblommor i slutscenen för att rädda sin ”asiatiska” heder.

För många asiater på Operan?

”Överhört” på Kungl. Balettens föreställning ”Dancing Forward” på parkettplats på Kungl. Operan i Stockholm (d v s där höginkomsttagarna, adeln och de s k ”operabögarna” gärna huserar):
 
En s k parant (vit svensk) dam till sin man vid åsynen av dansarna (förvånat och lite irriterat): ”Men det är ju bara asiater!”
 
Hennes (vita svenska) man (kort och lakoniskt och kanske också lite irriterat): ”Dom är väl japaner”
 
Och visst finns det onekligen en del asiater numera i Kungl. Baletten men långt ifrån alla är asiater och långt ifrån alla av asiaterna är japaner. Och kanske var det den gamle Sven Jerrings legendariska ”japaner, japaner, japaner”-citat som ekade i parets huvuden?
52569234_10156258994635847_4663495371400413184_n.jpg

Om den gamla Operachefen och NSDAP-medlemmen Set Svanholm som uppträdde i Bayreuth den 21 juli 1942

Nu när Birgit Nilsson-året har inletts så skadar det inte att påminna om att inte bara hovsångerskan Birgit Nilsson sjöng för ”överklassnazister”: Innan och under kriget uppträdde ett flertal svenskar på Wagnerfestspelen i Bayreuth och sommaren 1942 när Tyskland behärskade större delen av kontinenten sjöng hovsångaren och operachefen Joel Berglund i Den flygande holländaren i Bayreuth men priset tar nog hovsångaren och operachefen Set Svanholm som var medlem i tyska nazistpartiet och något av den tyskspråkiga operavärldens motsvarighet till Zarah Leander innan och under kriget och som likt Leander erhöll ett rejält gage som han bl a använde för att köpa sig en jättevilla i Saltsjöbaden (och mitt under Novemberpogromen 1938 uppträdde Svanholm bl a som Lohengrin på Berlinoperan och efter kriget när Svanholm blev operachef anställde han flera f d nazister vid Kungl. Operan).
 
41Nv8zwwonL._SX425_51l7LuICuAL
Den 21 juli 1942 uppträdde Svanholm i rollen som Siegfried i Wagners Götterdämmerung (d v s Undergången) på Bayreuthfestspelen inför självaste A.H. och nazieliten som antagligen satt i mörkret och andäktigt lyssnade till svenskens världsberömda tenorstämma och stålsatte sig mentalt inför genomförandet av den europeiska judenhetens Götterdämmerung (d v s undergång) som inleddes i industriell skala på morgonen den 22 juli när den brutala tömningen av det jättelika Warszawagettot inleddes och när det systematiska massmördandet i förintelselägret Treblinka påbörjades samma dag (med 20-30 000 dödsoffer per dygn runtom på kontinenten under sensommaren och hösten 1942) medan Svanholm fortfarande låg och sov efter en av sina största och mest bejublade föreställningar någonsin som också förevigades inför eftervärlden i form av en inspelning och en grammofonskiva (som därefter kom att bli något av nazitopparnas ”soundtrack” ända fram tills att de själva gick under 1945 i ett hav av blod).
nazibayreuth1maxresdefault

Om Bertil Hagman

Men här är han ju – intendent Bertil Hagman – Kungl. Operans programredaktör och informations- och kommunikationschef under nästan 30 år på raken mellan 1957 och fram tills pensionen 1985 som gick bort för knappt tio år sedan och gav ut sina memoarer 2001 (”Guldåldrar och guldröster”) och som har publicerat texter i mängder av programblad som Operan har producerat mellan 1950- och 80-talen och även långt inpå 2000-talet. Hagman som växte upp på Östermalm och också var musikkritiker i SvD anses av flera ha varit en av de f d ”överklassnazisterna” som lyckades dölja sitt högerextrema förflutna allra bäst under efterkrigstiden trots att han som juriststudent vid Stockholms högskola under krigsåren hade varit medlem i Svenska aktiva studentförbundet liksom i Svensk opposition och i Riksföreningen Sverige-Tyskland i vars tidskrift Sverige-Tyskland han uppenbarligen publicerade sig liksom att han också skrev artiklar i fascistiska Sveriges nationella förbunds dagstidning Dagsposten.

19748541_10154841188970847_2780768384276169285_n.jpg

Operan och andra kulturinstitutioner överexponerar icke-vita för att kommunicera antirasism och mångfald

Apropå Kungl. Operans omdiskuterade och tillbakadragna Svansjön-affisch: Bakgrunden till affischen står då att hitta i att Operan på senare år närmast har ”överexploaterat” icke-vita i sin marknadsföring – gissningsvis för att både kommunicera antirasism och mångfald, och indirekt och kanske omedvetet för att p g a dåligt samvete överkompensera för att så få icke-vita i verkligheten är verksamma vid Operan och framför allt och än mer ens besöker och frekventerar Operan.

912@70

Denna smått hysteriska överexponering av icke-vita i marknadsföringen är tydlig både i Operans annonser, broschyrer och affischer liksom i de bildprojektioner som finns i huset. Det är betecknande att det asiatiska barn som pryder Madame Butterfly-affischen inte ens förekommer på scen, och samma mönster går igen vad gäller flera andra av Operans föreställningar i jämförelse med vad den visuella kommunikationen utlovar: Falsk marknadsföring skulle det kunna kallas, antar jag.

maxresdefault

Det är i sammanhanget viktigt att påpeka att denna tendens att överexponera icke-vita i den visuella marknadsföringen, och alltför ofta bokstavligen överexponera dem genom att blåsa upp närbilder på dem för att verkligen understryka deras kroppsliga Annanhet så att det närmast blir groteskt, verkligen inte bara är något som gäller Operan utan ett mycket stort antal för att inte säga flertalet av landets scener, museer och andra kulturinstitutioner vilka närmast desperat vill framstå som både radikala och militanta antirasister och som inkluderande arbetsplatser präglade av stor mångfald.