Kategori: adoption
Dags att Sverige slutar adoptera från Madagaskar
Nu när Danmark har avbrutit alla adoptioner från Madagaskar p g a misstanke om korruption och oegentliga adoptioner bör även Sverige göra det. Genomkorrupta Adoptionscentrum erbjuder nämligen fortfarande ofrivilligt barnlösa svenskar att adoptera från Madagaskar för en rundlig summa pengar. Nästan aldrig har Sverige avbrutit några samarbetsavtal med något ursprungsland trots varningar och i många fall larm om korruption och illegala adoptioner. I stället har svenskarna omvänt medvetet sökt upp länder där korruptionen är som allra mest utbredd för att försöka få igång adoptioner från länderna ifråga (såsom exempelvis Kambodja och flera centralasiatiska länder där korruptionen är extremt utbredd).
Endast vid något enstaka tillfälle har Sverige avbrutit alla adoptioner från ett visst land och det mesta kända exemplet rör Vietnam på 00-talet vilket skedde efter att flera västländer redan hade gjort detsamma inklusive USA.
Fem danske par var stillet i udsigt, at de kunne adoptere et barn fra Madagaskar. Det kommer ikke til at ske, da social- og boligminister Pernille Rosenkrantz-Theil har besluttet at sætte en stopper for adoptioner fra det fattige, afrikanske land.
Adoptioner fra udlandet skal følge en række internationale og etiske regler. Men en aktindsigt viser, at Ankestyrelsen som kontrolmyndighed har mistanke om, at flere af sagerne ikke har fulgt de etiske regler for frigivelse af børn i Madagaskar. Derfor indstillede Ankestyrelsen i midten af maj, at social- og boligministeren skulle stoppe adoptioner fra Madagaskar til Danmark, fordi de vurderede, at de ikke kunne gennemføres på en lovlig, etisk og faglig forsvarlig måde.
Et af de børn, der skulle have været adopteret til Danmark, er ifølge Aktindsigtenfødt af en mindreårig mor. Det får undervejs i forløbet Ankestyrelsen til at stille flere kritiske spørgsmål til Danish International Adoption, DIA, der som det eneste bureau i Danmark formidler internationale adoptioner. Her rejser Ankestyrelsen spørgsmålet om, hvorvidt der har været samtykke til adoption fra den mindreårige mor.
Samtal om hur diktaturerna i Spanien, Chile och Sydkorea använde sig av adoptioner både inom och utom landet
På måndagen den 5 juni kl. 18 på kvällen arrangerar Vänsterpartiet och konkret gruppen Latinxs inom partiet och Vänsterpartiet Storstockholm ett samtal på Kafé Marx på Kungsgatan 84 i Stockholm på temat ”Stolen children – perspectives from three continents” som handlar om hur diktaturerna i Spanien, Chile och Sydkorea använde sig av adoptioner både inom och utom landet för att både straffa (vänster)oppositionella genom att omhänderta och adoptera bort deras barn, ”bond:a” med västvärlden via internationella adoptioner samt göra sig av med ett slags ”överflödsbefolkning” (läs: under- och arbetarklassens liksom urfolkens barn).
I samtalet deltar riksdagsledamoten Lorena Delgado Varas, Anna Bohrn och Maria Diemar från Chileadoption.se, den spanska historikern Esther López Barceló, Juan Carlos Cruz Suárez som är lärare och forskare i spanska vid Stockholms universitet, fotografen och författaren Kerstin Ekström som har intervjuat spanjorer som utsattes för tvångsadoptioner under Franco-regimen samt jag själv som har forskat om den koreanska adoptionsfrågan och den internationella adoptionen från Sydkorea till Väst.
Samtalet är på engelska och alla är välkomna och ingen föranmälan krävs.
https://www.facebook.com/events/s/stolen-children/181920031132009
The history of Chile, South Korea and Spain is very similar in terms of post-dictatorship policies and the lack of action and demands regarding the stolen children. In this panel discussion with representatives from three different continents, we will bring the discussion to a transnational level about the experiences and future actions in the different countries.
Panelists:
– Maria Diemar, part of the board of Chileadoption.se. The organisation demanded Sweden to take part and action regarding the criminal investigation on international adoptions from Chile, many of them to Sweden
– Anna Bohrn, also member of the board of Chileadoption.se
– Esther López Barceló, writer, graduated in history, with a specialization in archeology, co-founder of the Association of War, Exile and Historical Memory of the Valencian County, who has worked with democratic memory, to expose and deal with the consequences of the Spanish dictatorship
– Juan Carlos Cruz Suárez, Associate Professor in Spanish of Stockholm University
– Kerstin Ekström, photographer and writer who has described the consequences of the Spanish dictatorship through depictions of survivors
– Tobias Hübinette, Senior lecturer at Karlstad University, Ph.D. in Korean studies, and a writer and researcher on international adoptions
Utlandsadopterade är fortsatt den grupp i samhället som drabbas allra mest av psykisk ohälsa och självmord
Mötet i riksdagen i torsdags om problematiken med illegala och korrupta adoptioner aktualiserade än en gång att de utlandsadopterade sticker ut i statistikens och siffrornas värld vad gäller i praktiken precis allt som är negativt och både i jämförelse med invandrarna (och deras barn), majoritetsinvånarna och de inrikes födda inhemskt adopterade.
Ingen annan demografisk grupp i det svenska samhället begår eller försöker begå så mycket självmord som de utlandsadopterade och uppemot 10% av samtliga just nu vuxna utlandsadopterade kvinnor (den äldsta utlandsadopterade kvinnan är f ö idag runt 70 år) har någon gång (tvångs)vårdats (inom slutenvården) för ett (eller flera) självmordsförsök. Fr a de utomeuropeiska flyktinginvandrarna (och deras anhöriginvandrare och även deras barn – d v s ”andrageneration:arna”) ”borde” egentligen försöka begå eller begå självmord i högre grad än de utlandsadopterade mot bakgrund av vad de har varit med om och genomlider men så är då inte fallet.
Ingen annan demografisk grupp lider av en diagnosticerad psykisk sjukdom (de som mår dåligt och inte har haft kontakt med psykiatrin är ej medräknade i statistiken – d v s det finns med all sannolikhet också ett tyvärr rejält stort mörkertal i sammanhanget) i så hög grad som just de utlandsadopterade. Att ha ankommit till landet som äldre (ca 2-3 år och uppåt) är en överrisk men även bland dem som ankom som spädbarn (ca 0-1 år) föreligger det en 60-70% högre risk för att utveckla psykisk ohälsa jämfört med andra grupper i samhället. Hela en fjärdedel av samtliga vuxna utlandsadopterade kvinnor har någon gång i livet (och flera gånger i alltför många fall) haft kontakt med psykiatrin liksom hela en sjättedel av de utlandsadopterade männen.
Ingen annan demografisk kategori drabbas i så hög grad av missbruk (och både p g a alkohol och droger) som de utlandsadopterade mätt i att ha vårdats för missbruk – d v s det finns med all sannolikhet ett mörkertal även vad gäller detta sammanhang.
Därtill är de utlandsadopterade överlag lågutbildade och har som helhet ”misslyckats” med att reproducera sina adoptivföräldrars generellt mycket höga socioekonomiska (och sociala) status liksom även sina adoptivsyskons dito i de fall då deras adoptivföräldrar har biologiska barn (samtidigt som att de har utlandsfödda adoptivbarn) och en mycket hög andel av de utlandsadopterade står vidare helt utanför arbetslivet trots att nästan alla utlandsadopterade fortfarande är i s k arbetsför ålder – de är förtidspensionerade, sjukskrivna, institutionaliserade o s v – och alltför många är tyvärr också arbetslösa eller så är de s k rentierer (d v s de lever på sina oftast ganska så förmögna adoptivföräldrars arv i de fall då adoptivföräldrarna har gått bort).
Ingen annan demografisk grupp i landet är i lika hög grad singlar och barnlösa som de adopterade och både i jämförelse med invandrarna (och deras barn), majoritetsinvånarna och de inrikes födda inhemskt adopterade och fr a gäller detta de utlandsadopterade männen. Därtill löper de utlandsadopterade en 50% ökad risk för skilsmässa när de väl är gifta vilket innebär att de utlandsadopterade som någon gång har varit gifta (och fr a gäller detta de utlandsadopterade kvinnorna) är frånskilda och, i de fall då de har barn, ensamstående föräldrar i högre grad än andra grupper i samhället. De utlandsadopterade män som trots allt har fått barn är därtill oftare s k frånvarande föräldrar än vad andra grupper i samhället är.
Det finns två hyvudhypoteser som anses förklara ovanstående sorgliga statistik som dessutom troligtvis tar ut sin rätt alltmer när åren går och som ”nöter ned” gruppen ifråga och gör att den generella (över)dödligheten i sig (oavsett om dödsorsaken handlar om självmord eller ej) är högre bland de utlandsadopterade än bland andra grupper i samhället.
Den ena hypotesen, som dominerar, säger att det handlar om tiden i ursprungslandet innan adoptionen till Sverige (s k modersdeprivation, undernäring, ”tropiksjukdomar”, vanvård, barnhemsvistelse mm) medan den andra hypotesen säger att det handlar om tiden i Sverige efter adoptionen och själv har jag sedan 00-talet drivit tesen att det mesta (men absolut inte allt) handlar om en destruktiv kombination av riskfaktorerna adoption och ras.
De inrikes födda inhemskt adopterade, som rent kroppsligen ser ut som vilka ”svennar” som helst (d v s de är osynligt adopterade), löper nämligen också en viss överrisk för att exempelvis utveckla psykisk sjukdom och missbruk, men dock inte i lika hög grad som de utlandsadopterade, vilket indikerar att adoption i sig är en riskfaktor och detta måste kunna sägas utan att anklagas för att vara biologist och essentialist. Det är helt enkelt ett ”problem” att växa upp med vårdnadshavare som en inte har några biogenetiska band med utan att det för den skull är något fel med det (för det är det absolut inte).
Utlandsadopterade kan därtill oftast inte passera som vita, d v s deras kroppar ser annorlunda ut, på samma sätt som att de utomeuropeiska invandrarnas (och deras barns) kroppar ser annorlunda ut. Även de utomeuropeiska invandrarna löper en högre risk att exempelvis drabbas av arbetslöshet och av att bli bidragsberoende – d v s det finns kort och gott en rasaspekt i sammanhanget som de utlandsadopterade delar med invandrarna (och deras barn), d v s att inte kunna passera som en vit svensk är i sig en riskfaktor. Det är helt enkelt ett ”problem” att inte vara vit utan att det för den skull är något fel med det (för det är det absolut inte).
Dock finns det mycket som tyder på att det som trots allt ”skyddar” invandrarna (och deras barn) är att de bor tillsammans i endogama biogenetiska familjer i miljonprogramsområdena där de utgör majoritetsbefolkningen och därmed den demografiska normen – d v s de flesta som bor i miljonprogramsområdena ser annorlunda ut till kroppen. De utlandsadopterade växer i stället upp i en extrem raslig isolering bland majoritetssvenskarna vilket antagligen gör att de riskerar att bli mer utsatta än invandrarna (och deras barn) och detta säger jag naturligtvis inte utan att för den skull förstå att de utomeuropeiska flyktinginvandrarna och deras anhöriginvandrare och även deras barn – d v s ”andrageneration:arna” – lever under mycket stora och svåra påfrestningar i trånga hyreslägenheter och generellt är de fattiga o s v.
Utlandsadopterade delar m a o adoptionsaspekten som en riskfaktor med de inrikes födda inhemskt adopterade och rasaspekten som en riskfaktor med invandrarna (och deras barn) men p g a deras uppväxtsammanhang och levnadsomständigheter – och dessutom lever nästan alla utlandsadopterade även som vuxna i ett majoritetssvenskt sammanhang (antalet utlandsadopterade som bor och lever i miljonprogramsområdena är då ytterligt få och även antalet utlandsadopterade som är tillsammans med och har barn med en utomeuropeisk flyktinginvandrare eller med en anhöriginvandrare till eller med ett barn till en flyktinginvandrare) – så drabbas de troligtvis mycket hårdare av dessa båda riskfaktorer.
De utlandsadopterade är kort och gott både biogenetiskt isolerade och rasligt isolerade och denna destruktiva kombination tar ut sin rätt i form av ovanstående utfallssiffror.
Föreläsning i riksdagen om illegala och korrupta adoptioner
Föreläste idag i riksdagen (vilket jag f ö har gjort tidigare) om illegala och korrupta adoptioner inbjuden av riksdagsledamöter som representerar V, MP och C och i närvaro av ledamöter från samtliga partier tillsammans med forskaren Anders Hjern, Anna Bohrn från Chileadoption.se samt Hanna Wallensteen och Maria Nilsson som presenterade flera konkreta förslag till lagstiftarna som härrör från flera av de adopterades organisationer (och bl a från AKF – Adopterade koreaners förening, AEF – Adopterade etiopiers och eritreaners förening, SKAN – Svenska koreaadopterades nätverk och AFO som organiserar nationellt adopterade och f d fosterhemsplacerade).
Förhoppningsvis kommer dagens seminarium att leda till ett samarbete över partigränserna liksom över höger- och vänsterskalan så att preskriptionstiden till slut kan tas bort för barnarov/människorov (d v s trafficking) så att alla de adopterade som vet att de blev stulna och sålda (och de är tyvärr alltför många) kan polisanmäla de som stod bakom deras adoptioner såsom Nederländerna har valt att göra (just nu går det då inte att göra det då detta brott är preskriberat efter ett visst antal år).
Vidare borde de svenska adoptionsorganisationerna och adoptionsförmedlarna tvingas till att överlämna sina arkiv till staten (och förslagsvis till Riksarkivet) för just nu räknas de adopterades dokument som privat egendom vilket innebär att sanningen om adoptionerna aldrig kan komma fram och dessutom bör svenska staten understödja (och även betala för) systematiska DNA-tester så att alla de adopterade vars ursprungsidentiteter är bortsuddade för alltid p g a adoptionsindustrins hänsynslöshet och girighet åtminstone får någon chans att kunna hitta några biologiska släktingar.
Ännu en artikel i den koreanska dagstidningen Hankyoreh
I långt över 20 års tid har jag fört en ”enmanskrig”-liknande kamp mot adoptionsindustrin (och i förlängningen mot reproduktionsindustrin) som nu äntligen börjar bära frukt och på ett sätt som jag aldrig hade kunnat föreställa mig när jag inledde denna kamp på 90-talet. På den tiden blev jag både hånad och hatad liksom stigmatiserad och marginaliserad och både mitt privat- och yrkesliv förstördes. Jag har alltid varit aktiv och bekämpat adoptionsindustrin både i Sverige och i Korea liksom internationellt och därmed bedrivit ett ”flerfrontskrig” och genom åren har jag också hjälpt ett mycket stort antal adopterade från olika ursprungsländer att hitta sina förstaföräldrar och familjer och fr a sina förstamödrar, vilket jag har sett som en motståndshandling då det aldrig var tänkt att de adopterade någonsin skulle få träffa sina förstaföräldrar mer i livet (i alla fall inte i detta liv).
Under de senaste åren har allt fler av västvärldens och Sveriges adopterade återförenats med sina förstaföräldrar och därigenom börjat förstå att adoptionsindustrin är en genomkorrupt bransch genom att de har fått veta hur deras adoptioner egentligen gick till (läs: med illegala metoder och med hjälp av förfalskade adoptionsdokument) och samtidigt har fler och fler mottagar- och ursprungsländer genomfört och tillsatt utredningar som ska gå till botten med den kriminella traffickingverksamhet som denna efterfrågestyrda och vinstdrivande industri har gjort sig skyldig till på en både global och systemisk nivå, och som har förstört livet för ett närmast otaligt antal människor i både de västerländska mottagarländerna och i de utomvästerländska ursprungsländerna.
Den 11 maj i år, som är Barnens dag i Sydkorea, publicerade den koreanska progressiva dagstidningen Hankyoreh, som i år fyller 35 år och som grundades av oppositionella vänsterjournalister som stred mot den militärjunta som styrde landet under Kalla kriget, 20 texter författade av 20 adopterade som bor och lever i olika västländer med anledning av att det också har gått 70 år sedan den internationella adoptionsverksamheten uppfanns och föddes i kölvattnet efter Koreakriget 1953 och själv skrev jag följande (OBS – detta är en engelsk översättning av texterna som publicerades på koreanska den 11 maj).
Till skillnad från den svenska vänstern, som har varit pro-adoption i den svenska antirasismens namn, har den koreanska vänstern alltid varit kritisk till adoption med vetskap om att det i huvudsak var den högerextrema och synnerligen brutala militärdiktaturen som adopterade bort uppemot 200 000 koreanska barn till Väst. För min egen del har jag varit med i Hankyoreh flera gånger tidigare (åtminstone fyra gånger vid det här laget om inte fler gånger än så) och bl a 2005 när jag tilläts ”lägga ut texten” på flera sidor för Hankyorehs koreanska vänstersinnade läsare och förklara varför adoptionsindustrin är genomkorrupt.
To mark the 35th anniversary of the newspaper’s founding, the Hankyoreh is featuring the stories of 20 transnational Korean adoptees in several installments. May 11 was Adoption Day, and this year marks 70 years of international adoption from Korea.
South Korea is also the third country in the world, after Chile and Ireland, to launch a state-level investigation into human rights violations in the adoption process.
The Danish Korean Rights Group (DKRG) is the world’s largest community of Korean adoptees, with more than 650 members from 10 countries, including Denmark, Sweden, Norway, Germany, the Netherlands, and the US.
Since August 2022, the group has submitted 334 adoption cases to the Truth and Reconciliation Commission of Korea for investigation, leading to the opening of the investigation into human rights violations in the overseas adoption process in December 2022.
The Truth and Reconciliation Commission plans to conduct local investigations in Copenhagen and Oslo starting in June. The attention of the estimated 200,000 Koreans who were adopted across the world is on the case.
The Hankyoreh respects the desire of international adoptees to restore truth and justice by looking into their history, which has been tampered with from their birth by instances of infant trafficking and record falsification.
These brief personal histories of 20 adoptees are accompanied by their hopes for the TRC investigation — that the truth is revealed, and they can reconcile with their past.
High time to put an end to a shameful and dark chapter in modern Korean history
Time for reconciliation and reckoning for the Korean adoptees and their birth parents and families!
I was born somewhere in the southern part of the South Jeolla Province and am said to have been found on a moving train in the vicinity of Yeosu at the estimated age of about 1 month in September 1971. I was then transported to the provincial headquarter of Korea Welfare Services (KWS) in Gwangju which at that time was known as the Child Placement Service (CPS) and which was led by Tahk Youn-taek, who passed away last year at the age of 99 years. Around 7 months old, I was then adopted to Sweden in March 1972 and my name changed from Lee Sam-dol to Tobias Hübinette.
I grew up in the small industrial town of Motala in mid-South Sweden and my father was a welder and my mother a kindergarten teacher. Three years after my arrival, my parents adopted another child from Korea – a girl who also derives from South Jeolla Province like myself. I had my share of racism when I grew up, but I was never bullied although it was a racially isolating experience as me and my sister and a few other adopted kids from Korea were more or less the only Asians in Motala.
I had good grades in school which allowed me to study Irish at Uppsala University and later on Korean Studies at Stockholm University, where I finally earned my Ph.D. with a thesis: the first postcolonial feminist treatise on the Korean adoption issue. At the same time, I had already become politically involved in the Korean adoptee community in the 1990s and I have continued to be so ever since, including being active both in Sweden, Korea and elsewhere.
I have also contributed to the development of the global academic fields of Korean adoption studies and critical adoption studies and am considered something of a pioneer within the academic world. I’ve published the book “Overseas adoption and Korean nationalism: Images of overseas adoption and adopted Koreans in Korean popular culture” (from publisher Sonamoo in 2008), among others.
The global practice of international adoption was born in South Korea in the aftermath of the Korean War, and it can well be said to be one of Korea’s unique inventions to the rest of the world and to human history including the movable metal type for printing and the iron plate armor for warships.
Ever since the 1990s, it has been an established fact among us Korean adoptee activists, as well as among Korean adoption researchers, that a huge proportion and probably most of all of these 200,000 South Korean adoptions to the West have been conducted in an unethical and even illegal manner.
Most of these children were not orphans at all and many, if not most, of the adoption documents have been thoroughly falsified and manipulated on a systematic level including the full erasure of real family backgrounds, the conscious changing of birth dates and birthplaces and the bizarre manufacturing of the false clan seat or “bongwan,” which were invented by the adoption agencies with the sole purpose of concealing and erasing all traces of the adopted children to their real families.
We know today that the practice of international adoption developed into a fully fledged, corruption-ridden and profit-driven industry in South Korea, as well as globally, which severed the ties between the adoptees and their Korean parents forever and devastated the lives of countless people involved on a massive scale and not the least the lives of the adoptees themselves who at all too many times were subjected to racism, sexual abuse and a general marginalization in their Western adoptive countries.
After 70 years of non-stop international adoption from South Korea to the West it is therefore high time now to put a final end to this shameful and dark chapter in modern Korean history once and for all and at the same time try to find some kind of reconciliation and reckoning, for adoptees as well as our Korean families.
How this reconciliation and reckoning will come about and what it will contain is not yet clear but one step forward is at least to investigate and disclose the full unethical, illegal and even criminal part of the adoption industry and to condemn it once and for all and thereafter hopefully an official apology will follow as well as a final end to international adoption itself, as these ingredients are the preconditions for the beginning of a truth and reconciliation process encompassing the South Korean state, the Korean people, the 200,000 Korean adoptees and their Korean parents and families as well as their Western parents and families.
Adoptionsforskaren Yngve Hofvander har gått bort
Barnläkaren och professor emeritus Yngve Hofvander har gått bort, som var en av Sveriges första adoptionsforskare och som fortsatte att forska om adopterade ända fram tills att han gick i pension på 1990-talet.
Hofvander arbetade som barnläkare i Etiopien på 1950- och 60-talen under en tid när 1000-tals svenskar var stationerade och verksamma i den s k ”Tredje världen” och när Sverige höll på att bli världens största biståndsland per capita och utvecklade en egen, unik relation till den utomeuropeiska världen.
Under Hofvanders tid i Etiopien kom han i kontakt med de första svenska adoptivföräldrarna som adopterade barn från landet och under 1970-talet valde han att studera hur det gick för de utomeuropeiska adoptivbarnen i Sverige som barn och ungdomar. Hofvander intresserade sig även för förekomsten av s k tropiksjukdomar bland de nyanlända adoptivbarnen och argumenterade senare för att alla adoptivbarn borde HIV-testas vid ankomsten till Sverige.
På 90-talet åren innan pensionen var Hofvander handledare åt Lemm Proos tillsammans med framlidne Torsten Tuvemo och engagerad i Akademiska sjukhusets i Uppsala verksamhet med att ge tillväxthormoner till utlandsadopterade flickor för att försöka få dem att bli längre. Hofvander, Proos och Tuvemo menade att den svenska och västerländska kosten, som de adopterade erhåller omedelbart efter ankomsten till skillnad från invandrarbarnen vilka fortsätter att oftast äta ”sin egen” mat i större utsträckning än de adopterade, gör att många adopterade hamnar i puberteten tidigare än både majoritetssvenska och invandrarbarn och slutresultatet blir att många av dem blir osedvanligt kortväxta (liksom ofta också överviktiga) jämfört med om de hade fått stanna kvar i ursprungslandet och därför ville de tre läkarna försöka hjälpa dem att bli längre med hjälp av hormoner.
Hofvander var under alla år som verksam adoptionsforskare en röst i det offentliga samtalet och i den politiska debatten rörande adoption och adopterade och han tillhörde det läger som menade att det gick bra för de adopterade och 1975 skrev Hofvander exempelvis att ”de flesta adoptivbarn har avvikande utseende” men att ”det tycks inte vara färgproblemen i sig som är utslagsgivande utan barnets anpassning, temperament och trygghet, och föräldrarnas förmåga att förbereda barnet inför situationen att vara avvikande”.
Den koreanska arbetarrörelsen och synen på internationell adoption
I Sydkorea pågår just nu första maj-demonstrationerna för fullt p g a tidsskillnaden (och p g a att jorden är rund) 133 år efter att den första första maj-demonstrationen ägde rum i Chicago för att hedra minnet av de anarkistledare som avrättades i staden fyra år dessförinnan. De olika mötena och demonstrationerna äger rum i det land som historiskt har härbärgerat Asiens mest stridbara och militanta arbetar- och fackföreningsrörelse samtidigt som socialistiska partier länge var förbjudna att ställa upp i val eller ens att existera p g a den högerextrema militärjuntan som styrde den f d japanska kolonin fram tills Kalla krigets slut.
Idag kan de olika socialistiska partierna lokalt erhålla runt 10% av rösterna i vissa industristäder och arbetarstadsdelar och själv hade jag tidigare en del kontakt med det parti som idag heter Progressiva partiet, och vars medlemmar och aktivister just nu är ute på gatorna i de olika sydkoreanska städerna.
Partiet, som tidigare hette Demokratiska arbetarpartiet, är ett utpräglat arbetarparti och det var tidigare och är sannolikt fortfarande (i form av dagens Progressiva partiet) det enda sydkoreanska partiet som är helt emot fortsatt internationell adoption till Väst av den enkla anledningen att partiet är väl medvetet om att merparten av alla 200 000 barn som Sydkorea har adopterat bort till Väst ursprungligen är arbetarbarn – d v s det är kort och gott den sydkoreanska arbetarklassen som främst har drabbats av den predatoriska och brutala adoptionsindustrin 70-åriga härjningar (i år har det exakt 70 år sedan den internationella adoptionen uppfanns och uppstod just i Sydkorea i kölvattnet efter Koreakriget).
Jag deltog en gång själv på en demonstration som Demokratiska arbetarpartiet anordnade och jag hoppas idag att Progressiva partiet och den socialistiska rörelsen i allmänhet i Sydkorea, som fortfarande är marginaliserad och även stigmatiserad p g a hotet från Nordkorea och arvet efter militärregimen, fortfarande är emot att landet fortsätter att leverera adoptivbarn till Väst inklusive till Sverige.
Om de enda tre fotona som existerar på mig innan jag kom till Sverige
På förekommen anledning (som handlar om att jag nyss skickade iväg en artikel till en koreansk tidning, som bad om ett foto på mig, som togs innan jag kom till Sverige) har jag idag letat fram de enda tre kända fotografier som finns på mig innan jag adopterades från Sydkorea till Sverige i mars 1972 i en uppskattad ålder av sju månader.
Det är inte mycket som går att säga om dem och vare sig exakt var eller när de togs, vilka som tog fotona eller vem de två olika vuxna personerna som håller upp mig var (eller möjligen är, om de nu lever än idag).
Ett foto kan ha tagits på Röda korsets sjukhus i Gwangju där jag genomgick en hälsoundersökning i oktober 1971 efter att enligt adoptionsdokumenten ha hittats på ett tåg någonstans i närheten av Yeosu i Södra Jeolla-provinsen den 22 september 1971 och då uppskattats vara knappt en månad gammal.
Åtminstone en av personerna kan mycket väl vara den fostermor i Seoul, som jag bodde hos i över fem månader mellan oktober 1971 och mars 1972 innan jag skickades till Sverige. Fosterfamiljen bestod av en 44-årig fysiklärare och en 40-årig hemmafru samt deras 11-åriga dotter och 16-årige son och enligt adoptionsdokumenten tyckte fosterföräldrarna om mig och tog väl hand om mig. Det står vidare i dokumenten att jag såg ”handsome” och ”sensible” ut men också ”weak” och det skulle senare visa sig att jag hade tuberkulos, vilket gjorde att jag strax efter ankomsten till Sverige fick tillbringa över en månad i isolering (d v s i karantän) på ett gammalt barnsanatorium i Linköping.
Det står också att jag log när fosterfamiljemedlemmarna lekte och skojade med mig, att jag gärna sög på min ena hand och att jag uppskattade att bli kramad och antagligen också omkringburen. I Korea blir barnen traditionellt hela tiden omkringburna på sina mödrars ryggar ganska långt upp i åldrarna inlindade i en filt och jag vet att mina svenska föräldrar i början hade stora problem med att tvingas gå runt med mig i famnen då jag skrek så fort de lade ned mig, vilket jag i efterhand har tolkat som att jag hade vant mig vid det traditionella koreanska sättet att ta hand om barn på.
Ett av fotona var det som mina blivande svenska föräldrar fick sig tillsänt i december 1971 när de erbjöds att adoptera mig (d v s det s k barnbeskedfotot) av den koreanska adoptionsbyrån och svenska staten, som på den tiden hade hand om utlandsadoptionerna från just Korea via Socialstyrelsen, medan den passfotoliknande bilden fästes på det visum som gjorde att jag legalt kunde föras ut ur landet och transporteras till Sverige och till Stockholm via Seoul, Tokyo, Anchorage och Köpenhamn i mars 1972.
Upprop mot surrogathandeln i dagens Aftonbladet
Just nu anses andelen barnlösa personer i västvärlden, heteros som homos och par som singlar, ”peak:a” rent historiskt sett och p g a att antalet utlandsadoptioner har gått ned dramatiskt sedan ”rekordåret” 2004 när runt 40 000 barn adopterades till västvärlden, har antalet surrogatarrangemang (och därmed också antalet surrogatbarn) kommit att explodera i antal och liksom under den internationella adoptionens barndom är det fr a västvärldens s k ”celebrities” som går först i ledet och för svensk del berättade kändisen Micael Bindefeld nyligen i SVT hur han fick barn via ett surrogatarrangemang.
”31 debattörer i upprop: Svenska medborgare utnyttjar utsatta kvinnor i fattiga länder”
https://www.aftonbladet.se/debatt/a/y6GL6R/upprop-infor-ett-forbud-mot-surrogathandeln-nu
”Svenskar fortsätter skaffa barn genom surrogatmoderskap utomlands, trots att det inte är tillåtet i Sverige.
I dag lanserar kvinnoorganisationer, journalister och feminister ett upprop mot den växande reproduktiva handeln. Vi kräver att Sverige omedelbart inför ett förbud mot internationella surrogatarrangemang, vilket det borde finnas en riksdagsmajoritet för.
Den senaste tiden har debatten om surrogatmoderskap blossat upp efter att kvinnoorganisationer, feminister och tv-tittare reagerat på hur svenska medier normaliserar handeln med kvinnor och barn.
En statlig utredning kom 2016 fram till att surrogatmoderskap inte är förenligt med kvinnors och barns rättigheter och inte bör tillåtas i Sverige. Utredningen menade att myndigheter bör motverka att svenskar ingår surrogatarrangemang i andra länder genom att informera om riskerna för utnyttjande.
Men trots utredningens tydliga slutsatser har ingenting gjorts för att stoppa den växande reproduktiva handeln.
Varje år kommer över 200 barn som tillkommit genom surrogatmoderskap till Sverige. Några av de vanligaste destinationerna dit svenskar vänder sig just nu är Ukraina, Georgien, Colombia och USA.
Den reproduktiva industrin söker sig till länder där kvinnors rättigheter har svagt rättsligt skydd och där det finns många utsatta kvinnor som kan förmås bära barn åt välbeställda svenskar och andra västerlänningar.
Ofta är länderna också drabbade av konflikter och kvinnor som flyr löper stor risk att bli utnyttjade. När de skriver på ett surrogatkontrakt säger de upp rätten att bestämma över sin egen kropp och göra abort.
Surrogatmoderskap medför stora hälsorisker kopplade till hormonbehandlingar, graviditet, förlossning samt det trauma det kan innebära att separeras från det barn en burit inom sig.
Forskning visar vilket psykiskt lidande surrogatmödraskap innebär för kvinnorna, men även hur deras egna barn påverkas. Även barnen som föds genom surrogatmoderskap påverkas av att skiljas från den kvinna vars röst och rörelser de känt i nio månader inne i magen.
Föräldrabalken säger att adoptioner bara får godkännas om ersättning inte utlovats och om samtycke inhämtas efter att mamman har återhämtat sig efter förlossningen.
Surrogatmoderskap, som ofta innebär att en av de beställande föräldrarna måste adoptera barnet, strider per definition mot dessa principer, som etablerats för att minska riskerna för barnhandel.
Regering och riksdag är skyldiga att vidta åtgärder som motverkar att svenska medborgare utnyttjar utsatta kvinnor i fattiga länder. Vi kräver att Sverige omedelbart inför ett förbud mot internationella surrogatarrangemang och stoppar handeln med kvinnor och barn, självklart med hänsyn tagen till att barn som redan tillkommit på detta sätt inte ska drabbas.
Företag som förmedlar eller marknadsför surrogatarrangemang bör inte få verka i Sverige då deras verksamhet strider mot kvinnors och barns rättigheter och svensk lagstiftning.
Frihet från surrogatmoderskap bör vara en självklar del av kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter som omfattar varje människas frihet att kunna besluta om barnafödande.
Detta förutsätter att alla kvinnors kroppar är till för dem själva och inte för att tillfredsställa andras behov.
Ida Östensson, folkbildare
Katarina Svensson Flood, barnmorska
Petra Tötterman Andorff, generalsekreterare Kvinna till kvinna
Emilie Rosqvist, journalist
Camilla Wagner, ordförande Fredrika Bremer-förbundet
Margot Wallström, f.d. utrikesminister
Luul Jama, ordförande Existera
Camilla Skyttman, ordförande Women’s right watch
Helena Granström, författare
Nina Björk, författare
Quetzala Mikko Blanco, journalist
Olga Persson, ordförande Unizon
Linn Saarinen, ordförande LHB-förbundet
Lisa Bjurwald, journalist, författare och förläggare
Malin Bergman, ordförande Centerkvinnorna
Linnéa Claeson, jurist
Susannah Sjöberg, ordförande Sveriges kvinnoorganisationer
Kajsa Ekis Ekman, författare och föreläsare om surrogatmödraskap
Tobias Hübinette, forskare
Annika Strandhäll, ordförande S-kvinnor
Maja Lundqvist, ordförande unga S-kvinnor Rebella
Ewa Larsson, ordförande Gröna kvinnor
Yvonne Hirdman, professor emerita
Lisa Wool-Rim Sjöblom, Svenska Korea-adopterades nätverk
Mia Fahlén, bröstcancerkirurg
Sarah Kullgren, ordförande Kristdemokratiska kvinnoförbundet
Jenny Westerstrand, Roks
Sofia Kühner, ordförande Kvinnliga läkares förening
Jyothi Svahn, frilandsskribent
Milla Järvelin, ordförande Avantgarde S-kvinnor
Rebecka Forsberg, språkrör Grön ungdom”
Just nu är den svenska adoptionsutredningen i Korea
Denna vecka är den svenska adoptionsutredningen, som Löfvens rödgröna regering tillsatte och som Kristersson nu har ärvt och ”fått i knät” i Sydkorea där allting började, d v s där den internationella adoptionsverksamheten såsom vi känner den idag uppfanns och uppstod i kölvattnet efter Koreakriget 1950-53
Det är aningen ödesmättat att det svenska utredningsteamet är där just nu exakt 70 år efter att den internationella adoptionen inleddes, som hittills har transporterat en miljon barn från Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien till Väst varav 60 000 har adopterats till Sverige och av dessa en miljon barn kommer hela 200 000 från just Sydkorea, och samtidigt som att en koreansk utredning arbetar med att utreda förekomsten av illegala och korrupta utlandsadoptioner till västvärlden inklusive till Sverige.
”A Swedish legal expert… trying to determine whether Swedish authorities were aware of falsified child origins as they approved the adoptions of thousands of South Korean children.”
https://apnews.com/article/korea-sweden-adoptions-false-origins-4015ccb5d48794c576e97313c72ecb1e
“A Swedish legal expert investigating the country’s international adoption practices said Tuesday she’s trying to determine whether Swedish authorities were aware of falsified child origins as they approved the adoptions of thousands of South Korean children.
Anna Singer spoke to The Associated Press during a weeklong trip to South Korea, where she plans to meet with officials from government and a Seoul-based agency that handled adoptions to Sweden to gather details on how South Korea procured and documented children for foreign adoptions.
Many South Korean adoptees accuse their agencies of fabricating documents to expedite adoptions by foreigners, such as falsely registering them as abandoned orphans when they had relatives who could be easily identified, which also make their origins difficult to trace.
Most South Korean adoptees were sent overseas during the 1970s and ’80s, when Seoul was ruled by a succession of military governments that saw adoptions as a way to deepen ties with the democratic West while reducing the number of mouths to feed.
“Our primary focus is the Swedish organizations and the Swedish actors – what did they do and what did they know? But in order to get a full understanding, we also need to know how (adoptions were) organized in the countries of origin,” said Singer, a law professor at Uppsala University who was appointed by the Swedish government to lead the investigation in 2021.
She said such findings would be key in determining whether Sweden had effective safeguards or monitoring measures to ensure South Korean adoptees weren’t wrongfully displaced from their biological parents.
Singer’s investigation is aimed at identifying irregularities in the way Swedish government agencies, municipalities and adoption organizations handled international adoptions, which came from around 80 countries, including whether they were aware that child origins were being fabricated in sending nations.
A number of European countries have begun investigating how they’ve conducted international adoptions, in the face of growing concerns that children were being wrongfully removed from their biological families.
While the investigations have been triggered by more recent adoptions from South America and other parts of Asia, another focus has been the thousands of children adopted from South Korea during the country’s 1970-80s adoption boom, which created the world’s largest diaspora of adoptees.
Hundreds of Korean adoptees from Europe, the U.S. and Australia are demanding South Korea’s Truth and Reconciliation Commission investigate the circumstances surrounding their adoptions, which they say were based on documents that falsified or obscured their origins.
The commission has accepted dozens among the nearly 400 applications filed last year and is expected to take more cases in the following months, opening what’s likely to be most meaningful inquiry into South Korea’s foreign adoptions yet.
South Korea sent around 200,000 children to the West for adoptions in the past six decades, with more than half of them placed in the U.S. Along with France and Denmark, Sweden was a major European destination of South Korean children, adopting nearly 10,000 of them since the 1960s.
Singer said she has no immediate plans to direct investigate the cases of the 21 Swedish adoptees who submitted applications to the South Korean truth commission, but was actively communicating with Korean adoptee groups in Sweden while trying to establish details about systemic problems surrounding South Korean adoptions.
Singer’s team has so far interviewed more than 40 adoptees since starting the investigation in February 2022, including those from South Korea, Chile, Brazil, and Colombia, who she says have expressed similar complaints about a lack of access to records.
“They’re not there, they were burnt, they were drowned, they disappeared,” Singer said. “I mean, there’s thousands of different explanations on why they can’t access original files.”
Tobias Hübinette 