Kategori: adoption

Refererad till i den akademiska tidskriften Childhoods temanummer om korruptionen inom adoptionsindustrin

Den akademiska tidskriften Childhood har nyligen förpublicerat de artiklar som ingår i ett kommande specialtemanummer som handlar om den i Sverige just nu aktuella problematiken med korruptionen inom den globala adoptionsindustrin och om hur denna har behandlats i både ursprungs- och mottagarländerna liksom hur de drabbade, och främst de adopterade själva och deras förstaföräldrar, eventuellt ska kunna kompenseras i efterhand. 

Bland artiklarna hittas en (intervju)studie av hur adoptivföräldrar i Spanien förhåller sig till frågan (ett citat hämtat ur en av intervjuerna med de spanska adoptivföräldrarna talar för sig själv – ”I prefer not to know”…), hur Schweiz har hanterat landets tvångsadoptioner av romska barn och hur Uganda, Guatemala och Samoa hanterar frågan i egenskap av att vara ursprungsländer och i introduktionsartikeln, som är författad av de spanska forskarna och gästredaktörerna Aranzazu Gallego Molinero och Chandra Kala Clemente-Martínez dyker mitt namn upp som ett exempel på en forskare som tillhör den ena extremen inom det internationella forskningssamfundet vad gäller synen på problematiken medan Elizabeth Bartholet vid Harvard University (liksom UNICEF:s Nigel Cantwell) omnämns som min absoluta motsats.

Bakgrunden till detta omnämnande i tidskriften Childhood, som jag inte på något sätt opponerar mig emot utan tvärtom är stolt över, är då att i internationella (liksom i svenska) forskningssammanhang (och även i policysammanhang) så betraktas mitt namn allmänt som en av de forskare i världen som genom åren tydligast har argumenterat för att hela den internationella adoptionsverksamheten har varit mer eller mindre korrupt ända sedan dess uppkomst på 1950- och 60-talen samt att alla ursprungsländer (liksom mottagarländer) berörs av problematiken medan Bartholet omvänt under alla år har argumenterat för att den internationella adoptionsverksamheten på det stora hela är både juridiskt och etiskt fullt legitim och att de exempel på korruption som har uppdagats utgör enstaka undantag.

Och i ärlighetens namn så ska det väl också sägas att de allra flesta forskare runtom i världen, och både i ursprungs- och mottagarländerna, anser nog allmänt att både jag och Bartholet är extremister fast på varsin kant.

Debattartikel i dagens Le Monde som kräver att Macrons regering utreder korruptionen inom den franska adoptionsverksamheten

Idag har Le Monde publicerat en unik debattartikel som har undertecknats av ett flertal utlandsadopterade i Frankrike och andra personer som stöttar de adopterades krav på Macrons regering att tillsätta en utredning för att gå till botten med korruptionen inom den franska internationella adoptionsverksamheten.

Frankrike har sedan 1960-talet adopterat runt 150 000 barn från fr a sina kolonier över haven och 1000-tals av dessa adoptioner misstänks ha varit illegala och i praktiken handlat om ren människohandel och trafficking. Jag är inte någon fransman men jag har valt att som enda svensk underteckna dagens Le Monde-debattartikel för att stötta mina adopterade systrar och bröder i Frankrike i deras kamp för sanning, rättvisa, upprättelse och försoning.

Det finns totalt en miljon utlandsadopterade i Väst och i hela västvärlden kräver nu vuxna utlandsadopterade från det global Syd och från de gamla utomeuropeiska kolonierna att de olika västerländska mottagarländerna ska erkänna att alltför många av adoptionerna inte gick rätt till och att de adopterades förstaföräldrar och förstafamiljer i ursprungsländerna helt enkelt har utsatts för mycket grova brott och övergrepp.

”Dans une tribune au «Monde» à l’initiative de l’association RAIF, des élus et des militants associatifs demandent une enquête indépendante sur les adoptions internationales réalisées depuis 1960 permettant de reconnaître les adoptions illégales.”

https://www.lemonde.fr/international/article/2021/12/08/du-guatemala-a-la-france-des-familles-brisees-par-les-adoptions-illegales_6105102_3210.html

Aller chercher ou faire venir un enfant du bout du monde pour le faire sien a souvent été considéré comme un acte d’amour inconditionnel. Longtemps idéalisée, l’adoption internationale s’est développée crescendo depuis le milieu du 20° siècle sans réelle considération de l’intérêt de l’enfant. Des milliers d’enfants adoptés à l’international ont ainsi été séparés abusivement et définitivement de leur famille et de leur culture de naissance. Aujourd’hui, si certains acteurs de l’adoption minimisent l’importance des pratiques frauduleuses, arguant qu’elles ont eu lieu il y a longtemps, il n’en demeure pas moins que depuis des décennies des dérives avérées entachent l’adoption internationale dans de nombreux pays : Tchad, Haïti, Chili, Sri Lanka, Mali, Éthiopie, Guatemala…

La Convention Internationale des Droits de l’Enfant (CIDE) consacre dès 1989 le principe d’intérêt supérieur de l’enfant qui suppose “la prise en compte de ses besoins fondamentaux, physiques, intellectuels, sociaux et affectifs, ainsi que le respect de ses droits devant guider toutes décisions le concernant” (art.3). La CIDE précise également le droit de l’enfant “à connaître et grandir dans sa famille d’origine et l’obligation des États de soutenir cette dernière pour qu’elle puisse élever dignement son enfant“ (art.7). Elle défend le droit de l’enfant à “préserver son identité et ses relations familiales” (art. et stipule “qu’aucun enfant ne peut être séparé de ses parents contre leur gré “ (art. 9). Pourtant, malgré ces textes normatifs repris par la Convention de La Haye de 1993 sur la protection des enfants et la coopération en matière d’adoption internationale, ratifiée par la France en 1998, les adoptions internationales en France n’ont cessé d’augmenter jusqu’en 2004 sans le contrôle nécessaire qui aurait permis d’éviter les dérives observées (défaut de consentement des parents, falsifications de documents, pression sur les familles biologiques, disparitions forcées, etc.).

Outre l’intérêt supérieur de l’enfant, la notion de subsidiarité est un autre pilier de la Convention de La Haye de 1993. En effet, il est dans l’intérêt supérieur de l’enfant de grandir et d’être élevé dans son environnement familial et culturel d’origine. Lorsqu’aucune solution ne peut être considérée au sein de la famille élargie, alors l’enfant peut être confié à une institution en vue d’un placement dans une famille d’accueil, voire d’une adoption. Avant de se prononcer sur une décision définitive, les autorités doivent vérifier ces différents niveaux de subsidiarité (parents, famille élargie, pays, communauté culturelle). Un examen méticuleux d’autres options de protection doit aussi être effectué afin d’évaluer si un enfant réunit les conditions requises à l’adoption (enfant réellement orphelin, acte d’abandon, consentement éclairé des parents, etc.), définissant ce qu’on appelle les critères d’adoptabilité. Beaucoup d’adoptions illégales ont ainsi été prononcées au mépris des principes fondamentaux de subsidiarité, d’intérêt supérieur de l’enfant et des critères d’adoptabilité. Selon la Rapporteuse spéciale des Nations Unies sur la vente d’enfants “Ces principes sont violés lorsque le but d’une adoption est de trouver un enfant pour les parents adoptifs plutôt qu’une famille pour l’enfant”. Au mépris des principes énoncés ci-dessus, la France peine encore à mettre en œuvre les recommandations de la Convention de la Haye, pourtant ratifiée il y a plus de 20 ans.

Nous demandons ainsi que la France honore ses engagements et, partant:

Applique strictement le principe de subsidiarité et évalue rigoureusement l’adoptabilité des enfants dans leurs pays de naissance

Consacre le droit au rétablissement de l’identité de naissance, pour ceux qui le souhaitent (art. 8 CIDE) et le droit d’accès à l’information relative aux origines, à l’identité et au passé médical (art. 30 Convention de La Haye de 1993) via une structure centrale effective.

Outre ces engagements inscrits dans des conventions internationales, nous demandons que la France instaure un protocole d’aide à la recherche des origines (RDO) gratuit, par pays et sans limite de temps. Cet accompagnement par des spécialistes de l’adoption internationale inclurait soutien juridique, diplomatique, administratif, financier et psychologique. Un encadrement étatique est nécessaire pour éviter la privatisation et la monétisation d’un marché lié à la RDO, celle-là même qui révèle bien souvent les pratiques illicites. L’État doit ainsi sécuriser l’accès aux tests ADN et coopérer avec les pays d’origine, afin d’empêcher toute activité commerciale qui en découlerait. Les transactions financières indissociables des adoptions illégales ne peuvent perdurer dans la RDO des personnes adoptées. Enfin, nous demandons qu’une enquête indépendante sur les adoptions internationales réalisées de 1960 à ce jour soit diligentée, permettant de reconnaître les adoptions illégales, mettre en lumière les pratiques illicites et s’assurer qu’il y soit mis fin.

La France doit respecter les droits des personnes adoptées, reconnaître les préjudices des victimes, condamner les responsables et empêcher les futures dérives. Aujourd’hui, au nom des générations présentes et à venir, au nom des parents de naissance et des parents adoptifs, il est impératif de replacer les droits et l’éthique au centre du dispositif de l’adoption internationale pour que cessent enfin abus et dénis.

Nytt UR:s Tänk till-avsnitt om och med adopterade

UR:s Tänk till-avsnitt om och med unga utlandsadopterade ”’Varför skulle jag vilja söka upp dom som lämnade bort mig?’. Adopterade diskuterar adoption” visar dels med all önskvärd tydlighet att gruppen adopterade inte är en homogen grupp och dels ger avsnittet en inblick i hur dagens unga adopterade ser på sig själva i relation till ”svenskar och invandrare”:

”vi är inte riktigt invandrare, men vi är inte riktigt svenskar”

”inte invandrare men heller inte svensk”

”vi hamnar mittemellan i en gråzon”

De frågor som ställs är då följande:

1, ”Jag har känt press från andra om att jag ska vara tacksam över min adoption” 

2, ”Det är viktigt att ha en stark relation till sitt ursprungsland” 

3, ”Jag känner mig utanför bland andra med invandrarbakgrund” 

4, ”Jag har undrat om min adoption gick rätt till”

5, ”Som adopterad möter jag ofta rasism och fördomar” 

6, ”Jag skulle själv vilja adoptera”

Sverige har antagligen världsrekord i andelen barn som föds per år via olika reproduktionstekniker – år 2019 handlade om totalt hela 6% av denna årskull

Dagens DN innehåller ett stort reportage om olika reproduktionstekniker eller ”alternativa sätt att få barn på” som bl a innefattar ett ”hemma hos”-besök hos ett manligt homosexuellt par som har fått barn via surrogatmödraskap och en översikt över vad de olika riksdagspartierna tycker i just frågan om surrogatmödraskap.

DN konstaterar också att Sverige kännetecknas av att en exceptionellt hög procentandel per årskull har tillkommit via någon reproduktionsteknik – år 2019 handlade det exempelvis om 6822 barn motsvarande hela 6% av denna födelsekohort.

Faktum är att väldigt mycket för att inte säga allt tyder på att Sverige och svenskarna har världsrekord i att få barn via någon reproduktionsteknik och så här såg statistiken ut för 2019 – tidigare fanns det enbart adoption att tillgå som reproduktionsteknik men fr o m det senare 1900-talet har allt fler tekniker tillkommit tack vare den medicinska forskningens landvinningar.

Det paradoxala i sammanhanget är då att tidigare under stora delar av 1900-talet var Sverige omvänt antagligen det land i världen där flest invånare per capita förhindrades att få reproducera sig och att ha barn via bl a steriliseringar, tvångsaborter och tvångsomhändertaganden av barn men efter den s k 68-revolutionen slog en pro-natalism igenom på bred front i Sverige som idag är normen – d v s inställningen att alla har rätt att få reproducera sig och få barn oavsett bakgrund.

antal barn som föddes 2019 och som tillkom via någon reproduktionsteknik: 6822 barn motsvarande 6% av hela denna årskull

12 barn som föddes efter en livmoderstransplantation (det första barnet i Sverige som tillkom via denna reproduktionsteknik föddes 2014)

96 barn som föddes med donerade ägg (det första barnet i Sverige som tillkom via denna reproduktionsteknik föddes 1985)

215 utrikes födda surrogatbarn (det första barnet som invandrade till Sverige efter ett surrogatmödraskapsarrangemang gjorde det ca 1995)

376 utrikes födda adoptivbarn (det första barnet som invandrade till Sverige efter ett adoptionsarrangemang gjorde det 1957)

416 barn som föddes med donerade spermier (det första barnet i Sverige som tillkom via denna reproduktionsteknik föddes 1985)

5707 barn som föddes med hjälp av IVF (det första barnet i Sverige som tillkom via denna reproduktionsteknik föddes 1982)

Kerstin Sterky har gått bort som var ansvarig för genomkorrupta Adoptionscentrums 100-tals illegala adoptioner från Thailand till Sverige

Psykologen och f d AC-anställda Kerstin Sterky har gått bort som var den som var den högst ansvariga för de 100-tals illegala adoptionerna från Thailand till Sverige som ägde rum under fr a 1970-talet i egenskap av att vara chef för genomkorrupta Adoptionscentrums Thailandsadoptioner under åren 1974-78 och 1982-96.

Sterkys avgörande roll i de illegala adoptionerna från Thailand till Sverige framkom med all önskvärd tydlighet i Per Lapins SVT-dokumentär ”Barn till varje pris” från 2002, vilket föranledde två adopterade från Thailand att polisanmäla henne och ytterligare andra (och bl a en ambassadörsfru som skröt med att hon hade smugglat ut små thailändska bebisar i en resväska) som hade varit inblandade i Thailandsadoptionerna för människorov. Tyvärr lades denna polisanmälan ned p g a preskriptionstiden och Sterky och de andra inblandade kom därför aldrig att ens kallas till förhör och än mindre åtalas. det

I dokumentären säger Sterky bl a följande:

Lapins: ”Fanns det inte en risk för att barnen var stulna?”

Sterky: ”Det dök aldrig upp som en misstanke hos mig. Sedan skrev tidningarna om gråtande återföreningar med stulna barn och deras fattiga mödrar i slummen… Det förvånar mig för stulna barn – det tror jag faktiskt inte på. Faktiskt inte!”

I SVT-dokumentären ljög Sterky och for med osanning då hon mycket väl visste vad som pågick på plats i Thailand, vilket framgick i den dåtida medierapporteringen, d v s Sterky var lojal mot AC in i det sista och vägrade erkänna att hon faktiskt visste om att adoptionerna som hon var ansvarig för var illegala redan när de väl ägde rum och i alltför många fall handlade om rena barnstölder, trafficking och människohandel.


Sterky var paradoxalt nog samtidigt å AC:s och Sveriges vägnar verksam inom samarbetsorganisationen för Europas adoptionsförmedlare EurAdopt där hon arbetade för att utarbeta etiska riktlinjer för utlandsadoptionerna till Europa.

Därtill initierade Sterky en s k resor och rötter-verksamhet så att AC skulle kunna tjäna ännu mer pengar på samma adopterade från Thailand som AC en gång sålde men denna gång som vuxna och vars ursprungsidentiteter AC dessutom hade bidragit till att utradera och manipulera.

Likt de flesta andra som ingick i den svenska adoptionsrörelsen sådan den växte fram i anslutning till den s k 68-revolutionen tillhörde Sterky de s k övre skikten och bodde bl a i en stor s k våning på Östermalm i Stockholm, d v s det var i mycket hög grad vänsterinriktade överklasskvinnor som utgjorde hela det gigantiska svenska adoptionsprojektets s k ”urmödrar”.


Att vara högutbildad och förmögen och bo stort och bra på s k ”fina” adresser och att få och ha ett bra materiellt liv och i övrigt leva ett s k rikt liv är naturligtvis inte fel i sig men det sticker i ögonen när den typen av personer – d v s de s k socialgrupp ett:arna – samtidigt livnär sig på den utomvästerländska världens allra fattigaste och mest utsatta människor, stjäl deras barn och gör pengar på dem.

Om att utöva språklig makt

För mig som är väl medveten om vad makten över språket innebär, d v s rätt och slätt om ordets makt, så kan jag konstatera att jag på sistone har fått äran att utöva språklig och därmed även diskursiv makt vid tre tillfällen:

För runt två år sedan blev jag inbjuden att skriva i ”Routledge Handbook of Critical Studies in Whiteness”, som kommer ut i början av nästa år och som också i praktiken är en handbok i dekolonial teori, och mitt bidrag handlar om internationell adoption, vilket inte är en självklarhet. Postkolonial och dekolonial forskning liksom kritisk ras- och vithetsforskning var nämligen under många år mer eller mindre helt ointresserad av adoption och adopterade (liksom f ö även områdesforskningen om den utomvästerländska delen av världen, migrations- och minoritetsforskningen och forskning om rasism och diskriminering) och jag tog därför på mig uppgiften att övertyga dessa forskningsfält om att adoption och adopterade har en plats där redan under doktorandtiden. Det har varit en lång kamp att föra in adoption och adopterade i den kritiska forskningen överhuvudtaget och inte minst då många forskare som verkar inom denna typ av forskningsfält är adoptivföräldrar eller pro-internationell adoption i övrigt av politiska skäl och för mig är det faktum att jag för två år sedan inbjöds att skriva om internationell adoption i denna handbok något av ett kvitto på att jag till slut har lyckats med min uppgift.

För ett år sedan blev jag inbjuden av redaktionen bakom Svenska Akademiens ”Svensk ordbok” att presentera min syn på vad jag i alla fall kallar svenska rasord (d v s ord och uttryck som syftar på rasliga, etniska, religiösa och/efter språkliga minoriteter av olika slag och ofta men inte alltid pejoriserande sådana) och när Svenska Akademiens ”Svensk ordbok” väl gavs ut i år så kunde jag konstatera att jag antagligen har påverkat hur flera av dessa rasord beskrivs och presenteras i denna normerande ordbok för och inom den svensktalande gemenskapen. 

För någon månad sedan slutligen blev jag inbjuden av redaktionen bakom Nationalencyklopedin, d v s det mest normerande uppslagsverket på svenska (och kanske måhända bredvid svenskspråkiga Wikipedia) som idag har samma status som Nordisk familjebok och Svensk uppslagsbok en gång i tiden hade, att uppdatera Nationalencyklopedins uppslagsord som rör adoption och adopterade. Det handlar om de uppslagsord som ingick i den tryckta pappersversionen av uppslagsverket som gavs ut 1989-96 och som författades av Ann-Sophie Gleisner, Kristina Widgren, Ulla Fredriksson och Örjan Wikander och det är deras upplagsordtexter som jag har blivit ombedd att uppdatera för publicering i den digitala versionen av Nationalencyklopedin, som de flesta använder sig av idag (d v s internetversionen är vanligare att referera till och citera ur än pappersversionen och inte minst då pappersversionen har blivit alltmer utdaterad med åren).

Idag kan jag m a o inte säga att jag inte har någon makt över språket (och därmed över diskursen, d v s över det normerande sättet att tala om och förstå en viss fråga och ett visst fenomen) för de här tre ovanstående exemplen handlar då om att jag har inbjudits och tillåtits att utöva språklig och därmed även diskursiv makt i dessa tre sammanhang, d v s grovt sett i forskningssammanhang, i språksammanhang och i faktasammanhang.

DN:s Patrik Lundberg, Josefin Sköld och Alexander Mahmoud Stora Journalistprisets pris för årets avslöjande

Det är en händelse som ser ut som en tanke: Igår på adoptionernas dag den 18 november tilldelades DN:s Patrik Lundberg, Josefin Sköld och Alexander Mahmoud Stora Journalistprisets pris för årets avslöjande.

För mig som ända sedan 1990-talet har arbetat för att få upp frågan om korruptionen inom adoptionsindustrin på den politiska dagordningen och få både Sverige, Sydkorea och världen i övrigt att förstå att den internationella adoptionen i alltför hög grad har handlat om en gigantisk och global människohandel som har paralleller till slavhandeln och till andra tvångs- och barnmigrationer som har ägt rum i (den koloniala) historien liksom till dagens traffickingverksamhet är det i det närmaste overkligt att Sveriges mest prestigefyllda och finaste mediepris igår gick till Patrik Lundberg, Johanna Sköld och Alexander Mahmoud för deras artikelserie ”Barn till varje pris” i DN.

Detta sker då i det land som ojämförligt och utan konkurrens har adopterat allra flest utrikes födda barn per capita (d v s proportionellt sett) både på planeten Tellus och i världshistorien och där i stort sett alla (åtminstone infödda majoritetsinvånare) känner en utlandsadopterad eller har någon slags relation med en utlandsadopterad (som gammal granne eller gammal klasskompis, som vän, som kollega, som partner eller som förälder o s v) eller har en utlandsadopterad i sin egen släkt. 

Det internationella adoptionsprojektet har dessutom betytt mer än så för Sverige och svenskarna: Landets 60 000 utlandsadopterade har nämligen förändrat relationen mellan ras och svenskhet i grunden då de adopterade var Sveriges första koherenta icke-vita invandrargrupp som ankom för att stanna här permanent och livet ut (det var helt enkelt så de uppfattades av svenskarna på 1960- och 70-talen). Internationell adoption utgjorde under många år en betydande del av hela den utomeuropeiska invandringen till Sverige och år 1980 var nästan 1/3 av samtliga invånare i landet med utomeuropeisk bakgrund utlandsadopterade (och så sent som år 2000 var runt 10% av samtliga utomeuropéer adopterade).

På bara några månader har DN:s artikelserie ”Barn till varje pris” fått världens och historiens mest adopterande folk (d v s svenskarna och OBS – återigen proportionellt sett) att omvärdera utlandsadoptionerna och fått samtliga politiska partier (tidigare var då V ensamt om att driva detta krav) att ställa sig bakom tillsättandet av en statlig utredning som såg dagens ljus för några veckor sedan och som har ambitionen att gå till botten med korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten.

Och slutligen är det något av en historiens ironi att det just är DN som har publicerat artikelserien och som nu får Stora Journalistpriset för årets avslöjande då DN har varit en av de svenska tidningar (som dessutom råkar vara Sveriges största och mest inflytelserika tidning) som tidigare försvarade den internationella adoptionsverksamheten mer än någon annan svensk pressröst och som även bidrog till att svärta ned mig under alla år när jag ensam försökte få upp frågan om korruptionen inom adoptionsindustrin på agendan.

https://www.dn.se/sverige/folj-utdelningen-av-stora-journalistpriset

”DN:s Josefin Sköld, Alexander Mahmoud och Patrik Lundberg prisades då i kategorin Årets avslöjande för granskningen av det svenska adoptionssystemet: Barn till varje pris.

– Vi är stolta och glada. Det här är ett lagarbete från start till mål. Detta är ett erkännande för de adopterade, adoptivföräldrar och biologiska släktingar som har gett oss sitt förtroende, säger Patrik Lundberg.

”Nu kan ingen blunda mer. Vi vet sanningen om de systematiska stölderna av barn, som i Sverige fortsatte – i det godas namn”, löd juryns motivering.

Artikelseriens granskningar, som avslöjat allvarliga oegentligheter kopplade till internationella adoptioner, har lett till att regeringen tillsatt en omfattande utredning av adoptioner till Sverige från 1950-talet fram till i dag.

– Vi känner en enorm stolthet, Josefin Sköld, Alexander Mahmoud och Patrik Lundberg är värda all uppskattning. Hela tidningen firar att den goda journalistiken prisas på detta sätt, säger DN:s chefredaktör Peter Wolodarski.”

Idag kräver 26 utlandsadopterade i Finland att den finska regeringen tillsätter en statlig utredning för att gå till botten med oegentligheterna inom den finska internationella adoptionsverksamheten

När ens (utlands)adopterade systrar och bröder i Finland mobiliserar sig politiskt och kräver sanning, upprättelse och försoning kan en inte bli annat än djupt rörd:

Idag kräver 26 utlandsadopterade i Finland i Hufvudstadsbladet att den finska regeringen tillsätter en statlig utredning för att gå till botten med oegentligheterna inom den finska internationella adoptionsverksamheten. Både i Finland och i Norge har det tidigare av någon anledning varit mycket svårt att få utlandsadopterade att bli politiskt aktiva till skillnad från i Sverige och Danmark så dagens debattartikel är därför ett genombrott och en milstolpe i det finska sammanhanget.

Finland var historiskt länge ett ursprungsland för fr a svenskar, som började adoptera finska barn strax efter det finska krigsbarnsmottagandet under krigsåren (de första adoptivbarnen från Finland var helt enkelt finska krigsbarn som kvarstannade i landet efter kriget och blev adopterade av sina svenska fosterföräldrar) och fortsatte att göra det ända in på 70-talet, men sedan 1980-talet har även finländarna adopterat barn från andra länder i relativt stor omfattning och idag finns det runt 5000 utlandsadopterade i Finland varav en hög andel proportionellt sett är finlandssvenskar.

Även i Norge och Frankrike pågår just nu en politisk mobilisering bland de utlandsadopterade där för att kräva att även den norska och franska regeringen tillsätter en adoptionsutredning efter modell från Nederländerna såsom Sverige gjorde för en tid sedan. 

https://www.hbl.fi/artikel/oegentligheter-i-internationella-adoptioner-maste-utredas

”Svenska Yle rapporterade (29.10) att allvarliga felaktigheter i adoptioner granskas i Sverige, och att oegentligheter även kan förekomma i Finland. Patrik Lundberg, en av journalisterna bakom Dagens Nyheters artikelserie om svensk internationell adoptionsverksamhet, säger att om det är fråga om samma adoptionsländer finns det stor anledning också för Finland att granska sina adoptioner. Detta för att samma barnhem adopterat barn till flera olika länder i västvärlden, och för att samma advokater och korrupta personer har varit inblandade. Enligt Lundberg har kontrollen varit speciellt dålig i länder som klassats som diktaturer.

Med hänvisning till andra länders utredningar av internationella adoptioner, och med tanke på att Finland i många fall använt samma adoptionskontakter som till exempel Sverige, kräver vi att även Finland tillsätter en egen oberoende utredning. Frågan kring adoptioner som inte gått rätt till är inte endast begränsad till Sverige, vars regering nyligen presenterade direktiven för en utredning som förväntas vara klar hösten 2023, eller Nederländerna, vars regering tidigare i år stoppade alla internationella adoptioner efter att en omfattande utredning visat att barn blivit stulna eller köpta från sina biologiska föräldrar.

Vi som undertecknat denna insändare kräver att staten Finland utreder de internationella adoptioner som skett fram tills i dag, från samtliga ursprungsländer som Finland adopterat barn från. Detta inkluderar även adoptioner som skett efter att Haagkonventionen ratificerades. Utredningen skall vara oberoende och självständig och inga medlemmar i utredningsgruppen får ha någon som helst koppling till de adoptionsförmedlande adoptionsorganisationerna.

Utredningen bör engagera experter och forskarkompetenser inom området såsom jurister, historiker och forskare, så att den internationella adoptionsverksamheten i Finland kan granskas fullständigt. Utredningen måste få tillräckliga resurser såväl personellt, finansiellt som tidsmässigt. Utredningen måste utöver adoptioner förmedlade av adoptionsorganisationer även undersöka självständiga adoptioner (privatadoptioner) och den finska statens roll i den internationella adoptionsförmedlingen i Finland.

Utredningen skall innehålla åtgärdsförslag på hur man säkerställer att dagens adoptioner sker rättssäkert och etiskt. Adoptionsförmedlingen måste kvalitetssäkras och följas upp på ett omfattande sätt. Utredningen måste säkerställa att korruption inte förekommer i samband med adoptioner i dag.

Staten Finland bör slutligen ge tillräckliga resurser för att utveckla och sprida kunskap om postadoptionstjänster för adopterade. Adopterade måste med låg tröskel få tillgång till kostnadsfria eller subventionerade terapitjänster eller annan nödvändig psykiatrisk vård för bearbetning av adoptionsrelaterade trauman. Adopterade bör även kunna ansöka om finansiellt bidrag för till exempel återresor, på samma sätt som adoptionssökande kan ansöka om adoptionsbidrag vid adoption av ett barn.

Muluken Cederborg, adopterad från Etiopien

Sabina Söderlund-Myllyharju, adopterad från Taiwan

Patrik Sigmundt, adopterad från Österrike

Oscar Lehtinen, adopterad från Colombia

Maria Kallio, adopterad från Kina

Mirjam Gullstén-Borg, adopterad från Sydkorea

Kati Ekstrand, adopterad från Taiwan

Anu-Rohima Mylläri, adopterad från Bangladesh

Kerttu Yuan, adopterad från Kina

Conny Wiik, adopterad från Taiwan

Khalid Wikström, adopterad från Bangladesh

Ada-Emilia Koskinen, adopterad från Kina

Jasmin Lindholm, adopterad från Kin

Jennifer Lönngren, adopterad från Kina

Anton Sundén, adopterad från Thailand

Yuli Andrea Paz, adopterad från Colombia

Pooja Sandell, adopterad från Indien

Naa Sippola, adopterad från Thailand

Janica Palonen, adopterad från Taiwan

Mei Monto, adopterad från Kina

Iida Kuukka, adopterad från Kina

Mimosa Torittu, adopterad från Kina

Saba Holm, adopterad från Etiopien

Belinda Söderlund, adopterad från Taiwan

Chris Gullmans, adopterad från Hongkong

Oscar Härkönen, adopterad från Colombia”

Om att erhålla ett diplom

Igår erhöll jag ett klassiskt diplom av Per Han, som ligger bakom podden Osvenskheter (https://www.osvenskheter.se), ”för långt och ihärdigt arbete för Sverige och svenskhet då, nu och i framtiden” vilket gjorde mig både rörd och glad. Per (vars mor är från Sydkorea) har liksom jag ursprung i Sydkorea och därför har det tjusiga diplomet försetts med både Sydkoreas och Sveriges flaggor.

Enligt Per har jag bidragit väsentligen till att förändra Sveriges och svenskarnas syn på (internationell) adoption (d v s vad adoption egentligen innebär och hur fenomenet uppstod och vidmakthålls inklusive korruptionen inom adoptionsindustrin) och adopterade (d v s hur det går för de adopterade, hur de kan förstås teoretiskt-politiskt o s v) och på den svenska extremhögern och nazismen (genom att bl a ha grundat Expo och genom att ha kartlagt och publicerat namnen på 10 000-tals och åter 10 000-tals svenska högerextremister och nazister) och jag har också fått upp frågan om rasism mot (öst- och sydost)asiater och rasstereotyper av asiater på agendan i den svenska offentligheten liksom bidragit till att grunda och bygga upp ett specifikt svenskt kritiskt rasforskningsfält och även driva jämlikhetsdatafrågan i relation till bl a svenska muslimer och afrosvenskar.

Tack Per för diplomet och uppskattningen!

DN:s Patrik Lundberg, Josefin Sköld och Alexander Mahmoud nomineras till Stora journalistpriset i kategorin Årets avslöjande för artikelserien ”Barn till varje pris”. 

DN:s Patrik Lundberg, Josefin Sköld och Alexander Mahmoud nomineras välförtjänt till Stora journalistpriset i kategorin Årets avslöjande.

Och min personliga motivering lyder som följer:

Trions artikelserie ”Barn till varje pris” fick det land (d v s Sverige) som har adopterat ojämförligt (proportionellt sett) flest utrikes födda barn i (världs)historien (från de gamla kolonierna och från de f d kommunistiska länderna) och det s k folkslag (d v s svenskarna) som har utvecklat och härbärgerat den mest positiva pro-internationell adoption-synen och attityden på jorden att tänka om och ta in att adoptionsindustrin är korrupt liksom samtliga riksdagspartier (d v s SD, M, KD, L och C) att ena sig bakom V i kravet på regeringspartierna MP och SAP att tillsätta en utredning om korruptionen inom den svenska adoptionsverksamheten vilket de båda regeringspartierna till slut hörsammade och för någon vecka sedan sjösattes också denna utredning.

https://www.dn.se/kultur/fem-dn-journalister-kan-fa-stora-journalistpriset-2021

”Patrik Lundberg, Josefin Sköld och Alexander Mahmoud nomineras för Årets avslöjande, med sin omfattande granskning av internationella adoptioner under decennier, i serien ”Barn till varje pris”. Serien har fått stort genomslag och ledde till att regeringen i förra veckan tillsatte en omfattande utredning om hur adoptionerna har hanterats. Motiveringen lyder: ”Nu kan ingen blunda mer, vi vet sanningen av de systematiska stölderna av barn som i Sverige fortsatte i de godas namn.”

– Vi är såklart jätteglada och stolta, framför allt för det genomslag artikelserien fått. Vi vet att den betytt mycket för många adopterade och föräldrar, säger Josefine Sköld efter nomineringen.

– Att gräva med Josefin Sköld och Alexander Mahmoud är som att rida barbacka på två kärnvapen. Jag är så stolt över att få vara en del av denna trio, säger Patrik Lundberg. Alexander Mahmoud fyller i:

– Vi har fått ta del av väldigt många sorgliga livsöden och gjort vårt bästa för att vårda berättelserna. Det känns väldigt bra att ha fått möjligheten att lägga mycket tid som fotograf och skribent på ett så omfattande gräv, och jag är väldigt glad att ha fått jobba med så proffsiga kollegor.”