Kategori: adoption

Idag tilldelades jag TAR:s stipendium

TAR (Transnationellt adopterades riksorganisation) har idag tilldelat mig TAR:s stipendium för att genom åren ha bidragit till att synliggöra de utlandsadopterades situation i Sverige och stärka de adopterades rättigheter i landet.

Detta innevarande år har varit exceptionellt och unikt vad gäller den mediala och politiska uppmärksamheten kring den korrupta adoptionsindustrin som jag har bekämpat ända sedan 1990-talet. I år har jag antagligen också ”peak:at” vad gäller min yrkesverksamhet och bl a givit ut den uppmärksammade boken ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt”.

Jag är därför mycket glad och tacksam över att ha utsetts till TAR:s stipendiat just i år samtidigt som att jag är väl medveten om att många andra adopterade också har gjort väldigt mycket för oss utlandsadopterade i Sverige och framför allt att det just jag har stått bakom och bidragit med sedan 90-talet och fram tills idag inte hade kunnat åstadkommas och genomföras utan stöd från andra adopterade liksom från olika allierade till oss adopterade. 

Denna sistnämnda aspekt gäller också min verksamhet i Sydkorea, där jag också har varit synnerligen aktiv under många år som både forskare och politisk aktivist med syftet att stärka alla oss adopterade koreaners rättigheter i förhållande till den koreanska staten, som en gång adopterade bort oss till västvärlden, och till det koreanska samhället i stort. I år var jag f ö också en av dem som hade nominerats till Raoul Wallenberg-priset.

Om adoptionsforskningen i Sverige och i Skandinavien

Fick i veckan hem det senaste numret av den akademiska tidskriften Adoption & Culture (Ohio State University Press), vari jag har en text som försöker sammanfatta hur situationen ser ut för adoptionsforskningen och fr a för den kritiska adoptionsforskningen i Sverige och i Skandinavien.

Tyvärr är adoptionsforskningen i Sverige och i Skandinavien för det första inte särskilt omfattande alls, vilket är synnerligen problematiskt (och rent ut sagt tragiskt) p g a att Sverige och Skandinavien är världens mest adopterade land och region per capita.

Den adoptionsforskning som finns och bedrivs i Sverige och i Skandinavien är därtill mestadels mainstream – d v s den kritiska adoptionsforskningen är med några undantag inte särskilt närvarande just i Sverige och i Skandinavien, d v s forskning om adoption, adopterade, adoptivföräldrar och adoptivfamiljer som t ex tar avstamp i postkolonial, feministisk eller queerteori.

I min text pläderar jag slutligen också för att den kritiska adoptionsforskningen behöver bli mindre USA-centrerad och mer Europa-fokuserad samt att adoptionsforskningen överlag skulle tjäna på att öppna upp sig mot den forskning som bedrivs om andra reproduktionstekniker och om andra icke-normativa familjebildningar.

Ny avhandling om adoptivföräldrar

Disputations- och avhandlingstips för alla som forskar om adoption eller är intresserade av adoptionsfrågor:

Idag från kl. 13.15 försvarar Madeleine Wirzén sin doktorsavhandling vid Tema Barn vid Linköpings universitet ”Granskning och vägledning. Utredningssamtal med presumtiva adoptivföräldrar som institutionell praktik”.

kl. 13.15 – 16.00 Campus Valla, Linköping och via Zoom

Disputationen är öppen för allmänheten och hålls på svenska. Opponent är professor Åsa Mäkitalo, Göteborgs universitet.

http://liu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A1585932&dswid=-453

”Avhandlingen undersöker hur lämplighet för adoptivföräldraskap granskas i och genom samtal. I avhandlingen analyseras utredningssamtalens innehåll och genomförande i relation till institutionella mål. Avhandlingens empiriska underlag bygger på intervjuer med familjerättssekreterare och inspelade utredningssamtal mellan familjerättssekreterare och presumtiva adoptivföräldrar. Materialet har analyserats med tematiska och interaktionsanalytiska metoder.


Analyserna visar att familjerättssekreterare har förväntningar på presumtiva adoptivföräldrars deltagande och bidrag i utredningssamtalet. Dessa förväntningar handlar om att adoptionssökande ska prata om vissa ämnen på specifika sätt för att deras lämplighet ska kunna bedömas och för att utredningens trovärdighet ska kunna garanteras.


Vidare visar avhandlingens studier hur familjerättssekreterarna med hjälp av olika frågekonstruktioner utvecklar och fördjupar utredningssamtalet så att bedömning av lämplighet och förberedelse för adoption realiseras. Avhandlingens studier visar även att presumtiva adoptivföräldrar presenterar sig som lämpliga för adoptivföräldraskap genom att bekräfta familjerättssekreterarnas perspektiv och därefter demonstrera sin kunskap om adoption.


Sammanfattningsvis visar avhandlingen att utredningssamtal inför medgivande om adoption präglas av både granskning och vägledning, ett kommunikativt arbete som utförs gemensamt av familjerättssekreterare och presumtiva adoptivföräldrar.”

Denna vecka föreläser jag vid två olika museer

Denna vecka presenterar jag på två olika platser för den som råkar befinna sig där då och är intresserad:

Imorgon på onsdagen den 8 september presenterar jag på Värmlands museum i Karlstad från kl. 18 om 1960-talets svenska adoptionsdebatt och vad den betyder för oss idag. Alla är välkomna och ingen föranmälan krävs:

”I denna presentation, som är en del i samtalsserien Bättre snacka än slåss, berättar Tobias Hübinette, lärare och forskare vid Karlstads universitet, om 1960-talets adoptionsdebatt och om vad den säger oss idag utifrån sin bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” (Verbal förlag 2021). Det blir även ett efterföljande samtal under ledning av Philip Johnsson.

I 1960-talets Sverige rasade en debatt om internationell adoptions vara eller icke-vara i den internationella adoptionens barndom. På den ena sidan stod framför allt myndigheterna och experterna, vilka förhöll sig skeptiska till utlandsadoptionerna och avrådde svenskarna från att adoptera utländska barn. Denna skeptiska sida, som på den tiden kunde benämnas som raspessimisterna, oroade sig bland annat för att den dåvarande demografiska homogeniteten i landet hotades av adoptivbarnens närvaro i landet. På den andra sidan stod en mer brokig samling aktörer bestående av journalister, författare, kändisar och kulturpersonligheter som såg på utlandsadoptionerna som mer än bara ett sätt för ofrivilligt barnlösa svenskar att kunna bilda familj. Denna sida, som till slut vann debatten och som ibland kallades rasoptimisterna, menade att adoptivbarnen också skulle bekämpa svenskarnas så kallade rasfördomar och på sikt blanda upp den svenska befolkningen.”

I övermorgon på torsdagen den 9 september presenterar jag på Norrköpings stadsmuseum i Norrköping från kl. 18 om den svenska extremhögerns betydelse för efterkrigstidens Sverige. Alla är välkomna, det är gratis inträde men föranmälan krävs senast 30 min. före start – se museets hemsida https://www.norrkopingsstadsmuseum.se

”År 1924 bildades världens första nazistiska organisation utanför den tysktalande världen och sedan dess har det kontinuerligt funnits en extremhögerrörelse i landet. Det heter allmänt att den svenska extremhögern var en misslyckad politisk rörelse historiskt sett och att den inte samlade särskilt många röster alls fram tills SD:s genombrott på 2010-talet. Denna beskrivning stämmer mer eller mindre men tar samtidigt inte hänsyn till att den svenska extremhögern genom åren trots allt har lyckats attrahera 10 000-tals personer, vilka i en del fall kan ha påverkat den svenska efterkrigstiden och det svenska samhällsbygget på olika sätt utan att ha avsatt några explicita högerextrema spår. Det är detta problemkomplex som Tobias Hübinette reflekterar kring i denna presentation, nämligen den inte alldeles lättbesvarade frågan om den svenska extremhögerns eventuella betydelse för det efterkrigstida Sverige.”

Nu har den belgiska adoptionsutredningen offenliggjorts

Idag offentliggjorde (flamländska, d v s nederländsktalande) Belgien sin statliga rapport om internationell adoption till och utlandsadopterade i Belgien, som tillsattes 2019.

Den belgiska rapporten består av flera delrapporter varav en bl a handlar om problematiken med den psykisk ohälsan bland de adopterade i Belgien medan en annan handlar om korruptionen inom den belgiska adoptionsverksamheten.

Liksom den tidigare i år mycket uppmärksammade nederländska statliga rapporten har forskare liksom jurister varit involverade i den belgiska rapporten och liksom den nederländska rapporten kan den belgiska rapporten inte oväntat också konstatera förekomsten av oegentligheter och människohandel.

Och belgarna har f ö uppenbarligen också begagnat sig av några av mina publikationer i sitt arbete att döma av referenslistan.

https://www.opgroeien.be/nieuws-en-pers/nieuws/rapport-expertenpanel-interlandelijke-adoptie-in-vlaanderen?fbclid=IwAR1t6l0scMcVCNCd2Dv9Wx6d_nDCvNQrQuF_GukpvW0Xlq-HHhzSQVx2564

Recension av ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” i tidskriften Folkhögskolan

Journalisten Holger Nilén skriver om min bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” i tidskriften Folkhögskolan:


”I boken Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt utgår Tobias Hübinette från 500 artiklar, riksdagsdebatter, radio- och tv-inslag och attitydundersökningar.


Han är själv adopterad från Sydkorea, forskare vid Karlstads universitet och studerar frågor om ras och vithet i Sverige.


Hübinette beskriver den vita renhetsperioden 1905-1968. Det är en stundtals obehaglig läsning. Svenska kvinnor som blivit gravida med svarta ansökte om abort på så kallade sociala indikationer, ofta övertalade av familjen.


I början av 60-talet avrådde Socialstyrelsen från internationella adoptioner: sociala skäl talade emot att barn från ”exotiska länder” eller med ”från svensk avvikande hudfärg” förflyttades till Sverige” och Rädda Barnen varnade för att icke-vita barn skulle växa upp som ”särlingar” och förbli ”främlingar”.


På 60-talet var Sverige utpräglat rasligt homogent. Svenskarna hade knappt börjat resa utanför Europa. Så kom de första adoptivbarnen: en koreansk flicka 1957 och ett koreanskt syskonpar 1958.


1950-66 kom 240 barn, de flesta från Sydkorea. Idag finns 60 000 internationellt adopterade i Sverige. Den högsta årssiffran var 1977 med 1 800. 2018 var den drygt 350.


1966 undertecknade Sverige FN:s konvention mot rasdiskriminering. Samtidigt var engagemanget för svarta amerikaner, koloniernas frigörelsekamp och kampen mot apartheidregimen i Sydafrika stort.


Men att föda ett barn med avvikande hudfärg ansågs omoraliskt. Att adoptera ett så kallat u-landsbarn blev däremot en god gärning.


Hübinette beskriver raspessimister, mest myndigheter, och rasoptimister, opinionsbildare som hoppades på att många adopterade u-landsbarn skulle minska rasfördomarna. Han talar om den vita solidaritetsperioden 1968-2001, när det blev vanligt med ”färgblindhet”. Många adoptivföräldrar menade att barn vänjer sig vid andra hudfärger. Några gick så långt att de kallade sina barn för ”din lille svarting” eller ”kinesen”.


Hübinette menar att de utlandsadopterade haft stor betydelse för den svenska antirasismen.”

Kajsa Ekis Ekman recenserar min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” i dagens Aftonbladet

Kajsa Ekis Ekman skriver om min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” i dagens Aftonbladet och likt tidigare recensenter efterlyser hon min egen röst i boken. DN:s Lars Linder skrev t ex tidigare i år att boken har ”en ton av neutral forskningsrapport”, vilket Linder beklagade då även han efterlyste min röst i boken (Linder påminde då om att ”Hübinette har tidigare skrivit en hel del – och skarpt – i adoptionsfrågan” och frågade sig besviket varför denna min röst inte hördes i boken). 

Nu har just denna bok f ö omskrivits och recenserats i bl a Dagens Nyheter, Aftonbladet, Arbetaren, Göteborgs-Posten, Värmlands Folkblad, Nya Wermlands-Tidningen, Borås Tidning, Folkhögskolan, Ystads Allehanda, Kristianstadsbladet, Smålands-Posten, ETC, Svenska Dagbladet, Internationalen, Dagen och SVT och jag har trots pandemin hållit presentationer och föredrag om boken vid hittills fyra tillfällen och ett femte tillfälle är inbokat senare i augusti. Dessutom skulle Polens sista oberoende (d v s i relation till den högerradikala regimen) pressröst Gazeta Wyborcza ha intervjuat mig idag om boken och franska Le Monde har redan gjort det och jag ska också presentera om boken på en amerikansk akademisk konferens i höst liksom på Bokmässan i Göteborg och på Värmlands museum i Karlstad. 

I övrigt påminner Kajsa Ekis Ekman om de senaste (över) 20 årens alltför utbredda nidbild och demonisering (med vidhängande stigmatisering och marginalisering) av mig och både i och utanför offentligheten (d v s även i privatlivet) liksom tyvärr även inom vänstern (och i medie- och kulturvärlden liksom inte minst inom högskole- och forskarvärlden) som något av en (bind)galen och gränslös enfant terrible-extremist vad gäller frågor om både adoption (och adopterade), (öst- och sydost)asiater och ras (och svenskhet), som år efter år sades spruta ur sig (oetiska och hatiska) texter av alla de slag (vetenskapliga publikationer, populärvetenskapliga texter, kulturessäer, debattinlägg, böcker o s v) som ansågs förfäkta ett totalt förkastligt essentialistiskt och biologistiskt synsätt.

Den allmänna bilden av mig i Sverige fram tills alldeles nyligen (och fortfarande än idag tycker nog en hel del fortfarande så) var kort och gott att jag var en isolerad ”loner” (som ingen ville förknippas med eller ens ”ta i med tång”) bland landets alla (utlands)adopterade, (öst- och sydost)asiater och antirasistiska forskare vad gäller att driva och förestå mina analyser, perspektiv och åsikter och naturligtvis och sist men inte minst att jag hade fullständigt fel i allt och att jag därför inte skulle få bli publicerad, inbjuden, intervjuad, engagerad eller kontaktad i alla möjliga och omöjliga sammanhang och inte heller få bli omnämnd med namn, (av)tackad, citerad eller refererad till o s v (bl a fick jag t ex en grupp kriminella ”Orten-andrageneration:are” efter mig för några år sedan som hade fått rundligt betalt för att ”medelst tvångsmedel” få mig att tystna och upphöra helt med att skriva/publicera mig, vilket i sin tur tyvärr ledde till en hel serie av rättegångar): 

https://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/752Kev/tiden-har-gett-tobias-hubinette-ratt

”Den kritik av adoptionsindustrin som nu fått brett genomslag, de dokumentärer som gjorts och den aktivism som blossat upp, har vi alla en person att tacka för: Tobias Hübinette. 

Utan hans mångåriga forskning och debattinlägg hade detta aldrig hänt. När ingen annan talade om frågan, gjorde Hübinette det. Trots att han stötte på ett kompakt motstånd, och i många fall blev smutskastad. 

2003 skrev han i Dagens Nyheter att västländerna borde ”öppna sina ögon och sätta sig in i vad internationell adoption innebär bortanför den rosenskimrande fasaden – en ovärdig och grym människohandel”. 

Konspirationsteorier, menade andra. Privat korståg, kallades det. I dag har tiden hunnit ifatt Tobias Hübinette. 

I juni beslutade riksdagen att utreda samtliga internationella adoptioner. Och kanske är det också dags att diskutera det han tar upp i sin senaste bok ”Adopterad – en bok om Sveriges sista rasdebatt”. Hübinette har ju på senare år skrivit mycket om ras, och i den här boken gifter han ihop sina två ämnen i en genomgång av 1960-talets adoptionsdebatt. 

Den sparkades igång 1961, då Medicinalstyrelsen avrådde svenskarna från att adoptera flyktingbarn från Hongkong och Algeriet, då de tillhörde ”starkt skilda rasgrupper”. Det visade sig att formuleringen härrörde från Sveriges siste professor i rasbiologi, Jan Arvid Böök, som konsulterats som expert. Många reagerade naturligtvis på uttalandet och debatten kom därför att handla, inte om adoption, utan om ras. 

Det var sista gången ras debatterades i Sverige, och Hübinette indelar positionerna i å ena sidan raspessimister – som menade att olika raser inte borde leva tillsammans – och rasoptimister. Vad som chockerar är emellertid inte de förras uttalanden, utan de senares. För även rasoptimisterna talade glatt om ras, men på ett sätt som framstår som så fördomsfullt i sin fördomsfrihet, och så självgott i sin tolerans, att man som läsare hamnar i den underliga positionen att man inte vet vilken sida man ogillar mest. 

Hör här, till exempel: ”Det är nyttigt för oss att få ett rasproblem i smått!”, ”Blanda på bara – det är vår enda chans som världsmedborgare!” eller ”De färgade barnen, som adopteras till Sverige, får en uppgift att lära svenskarna praktisk tolerans och frihet från fördomar”. 

En tung börda att lägga på en föräldralös, kan man tycka. För samtidigt som rasoptimisterna menade att hudfärg inte spelade någon roll, så var innebörden precis den motsatta. Ett land som längtade efter att bli en del av världen, som skulle visa USA hur man hanterar rasproblemet, ett folk som var särskilt lämpat att ta hand om andra, och barnen blev symboler snarare än människor i egen rätt. 

Rasoptimisterna vann debatten, och därefter kom ordet ras att försvinna från svensk debatt och ersättas av vad Hübinette kallar färgblind antirasism. Under det paradigmet, menar han, blir det svårare att uttrycka och sätta ord på erfarenheter av rasism, eftersom ras inte antas finnas. 

Vid första läsningen får jag kväljningar, vid andra läsningen framstår 60-talets dilemma i relief. Hur skulle ett svar kunnat se ut till raspessimisterna, som inte självt vore så präglat av rasism? Hade den tiden kunnat hantera frågan annorlunda? 

I denna väl genomarbetade bok saknar jag en sak: Hübinettes egen analys. Boken slutar precis när den borde börja på riktigt.”

Radiotips: Dagens sommarpratare i P1 Hanna Wallensteen

Lyssna gärna på dagens sommarpratare i P1 Hanna Wallensteen, psykolog och adopterad från Etiopien, som talar om sin uppväxt som icke-vit utlandsadopterad liksom om adoption och rasism. 

Radiotips:

Lyssna gärna på dagens sommarpratare i P1 Hanna Wallensteen, psykolog och adopterad från Etiopien, som talar om sin uppväxt som icke-vit utlandsadopterad liksom om adoption och rasism. 

Hanna och jag har känt varandra sedan 90-talet och det kan nog faktiskt vara så att vi är de enda utlandsadopterade som var aktiva i adoptionsfrågorna redan då, som fortfarande är det än idag. Jag minns idag inte när jag träffade Hanna för första gången – det kan ha varit på ett antirasistiskt möte som Adoptionscentrum (AC) anordnade eller så var det på ett gemensamt möte mellan Adopterade koreaners förening (AKF) och Adopterade etiopiers och eritreaners förening (AEF) – men i vilket fall som helst så har Hanna och jag tillsammans kämpat både för de adopterades rättigheter och mot rasism ända sedan dess om än ibland i olika sammanhang, sfärer och sektorer men våra vägar har samtidigt alltid korsats genom åren.

Hannas sommarprat sänds i P1 från kl. 13 men går också att lyssna på via mobil eller dator:

”Du minns plötsligt besvikelsen i ett par mörkt bruna ögon, när du ställde en obetänksam fråga.

Minns hur du log snett när dina barn, till synes oskyldigt, drog sina ögonvrår uppåt och neråt och sa någon ramsa om tjing-tjong.

Och den där adopterade släktingen, som du alltid sett som en självklar del av familjen. Har den känt sig utanför hela tiden?

*Suckar*

Blandade känslor.
Vad har jag gjort?
Vad har jag inte gjort?
Hur kan jag gottgöra?
Och hur ska jag undvika att upprepa?

Jag heter Hanna Wallensteen, är legitimerad psykolog och adopterad från Etiopien och det här är frågor som har kommit att uppta både mitt privatliv och mitt yrkesliv.

Det finns förstås lika många olika upplevelser och berättelser av hur det är att, som jag, vara brun och adopterad, som det finns bruna och adopterade människor. Så det här är MIN berättelse.”

(…)

”Jag ville helst bli dansare eller skådespelare. Men med en brun hud och ett krulligt hår som bara räckte två huvuden under resten av ensemblens, reducerades utbudet av roller för mig till tre: 1) Förortstjej 2) Hora och 3) Skogstroll. Så jag bestämde mig för att skriva manus själv. Ett manus som bara jag skulle kunna spela huvudrollen i. Det blev en tragikomisk monolog om en adopterad ung kvinna som hade anammat en rasistisk världsbild som sin egen självbild.

Det här var i början av 00-talet och osannolikt nog fick jag förtroendet att resa runt i svenska adoptionsförmedlares lokalavdelningar över hela landet och spela den här monologen.

Texten var sprängfylld av rasistiska ord och uttryck som jag själv fått till mig under min uppväxt och nu hade gjort en dramatisk gestaltning av. Men efter föreställningarna fick jag lov att ha långa publiksamtal, där jag förklarade att orden i monologen sas av en rollfigur Att syftet var att synliggöra något problematiskt. Alltså inte att det var okej att säga sånt. Min publik lyssnade förvånat. En del undrade om det inte kunde vara bra att i stället vänja adoptivbarn vid de rasistiska orden, så att de inte tog det så negativt?

Idag är det få svenskar som skulle resonera på samma sätt. Någonting har definitivt förändrats i det svenska medvetandet om hur laddade ord och uttryck kan vara. En ängslig politisk korrekthet skulle en del kalla det. Andra, jag själv inkluderad, skulle snarare kalla det för hyfs och respekt.”

(…)

”Vi var 8 år och gick i tvåan när Lisa började i vår klass. En Lisa vet man ju hur hon ser ut. Inga problem. Det var bara det att jag inte hade tänkt på att den här Lisan hade ett konstigt efternamn som inte gick att uttala och att hon hade bott i Afrika en tid. Därför stod jag bara där som ett fån och glodde tillsammans med resten av klassen när Liza klev in i vår värld och fick oss alla att upptäcka att jag också kom från Afrika. Liza var nämligen också brun.

Liza hade ett stort och välskött afrohår som hon till min enorma förvåning bar med stolthet. Mitt eget afro var en torr och tovig historia som ingen i min närhet hade en aning om hur det skulle skötas. Det var svenskt sjuttiotal och vi tvättade håret med Timotej schampo. Ungefär lika vårdande som att hälla Ajax i håret. Mamma hade hittat på en frisyr där hon klippte mitt hår kort på huvudet, men sparade sex långa testar längst ner som jag kunde vira ihop till två flätor eller tofsar. Det var inte samma sak som Annas, Sussis och Krisses hår, men vi förstod alla vad det föreställde och det räckte. Tills Liza kom.

Liza satte upp sitt hår i en stor burrig tofs. Under lektionerna satt hon och tvinnade håret runt fingrarna. När hon drog i lockarna blev håret minst dubbelt så långt. Frestelsen var oemotståndlig. Snart bara måste mina klasskamrater få känna på Lizas hår. Ivriga små åttaårsfingrar letade sig fram, pillrade sig in i den stora kalufsen och pang! Smällen kom som en blixt från klar himmel.

”Aj! Vaddå? Får man inte ta på ditt hår?”
”Nej!”
Liza sa nej. Man fick inte ta på Lizas hår.
”Varför inte det? På Hannas hår har man alltid fått ta! Eller hur, Hanna, visst har vi?”
”Jaaa… ”

De andra barnen gick demonstrativt fram till mig. Körde ner händerna djupt i mina tovor. Drog i krulligheten och utropade att det kändes som stålull, som Svinto! Drog och vred håret uppåt: ”Kolla! Det ser ut om ett penntroll!” Förtjusta fniss och glada skratt av ungar som hade kul.

Jag drömde mardrömmar om ett långt, rakt, ljust hår som brändes till ett svart, ostyrigt krull. Jag var hår-öm och jag hatade mitt hår. Men jag var van vid händer i håret och nu var i alla fall klasskamraterna med mig. De gillade mig. De tyckte att jag var generös. Mig förstod de sig på. Mitt krulliga hår var inget mystiskt afrikanskt. Det var liksom deras afrikanska. Och då fick jag vara med. Då fick jag vara en av Tommy och Annika. Och Liza fick vara utanför.”

(…)

”När svenska föräldrar inte kan ta hand om sina svenska barn kan barnen placeras i familjehem. Då kan barnen ändå ha kvar kännedom om och kontakt med de biologiska föräldrarna. Om de adopteras, så måste de biologiska föräldrarna först ge sitt medgivande och deras uppgifter sparas för barnets framtida kännedom. Det anses viktigt att svenska barn och deras biologiska föräldrar får ha kännedom om och tillgång till kontakt med varandra, när så är möjligt.

På barnhem, i andra delar av världen, fanns barn som hade föräldrar som inte kunde ta hand om dem. De barnen skickades till nya föräldrar på andra sidan jordklotet, så att de inte kunde ha kvar kontakten med sina biologiska föräldrar. Så gjorde man förresten även med barn som hade föräldrar som kunde ha tagit hand om dem.

Då kontrollerade inte svenska staten närmare om de biologiska föräldrarna först hade gett sitt medgivande och inte heller sparades deras uppgifter för barnets framtida kännedom. Det verkar inte ha ansetts viktigt att utländska barn och deras biologiska föräldrar fick ha kvar kännedom om och tillgång till kontakt med varandra, när så var möjligt.

Eller ansågs det viktigt att adoptivföräldrar inte skulle få kännedom om och tillgång till kontakt, med barnens biologiska föräldrar, när så var möjligt?

Ja. Nu har vi kommit en bra bit in i mitt Sommar och det är väl ungefär här någonstans som det brukar vara comme il faut att vi adopterade berättar om hur vi till slut funnit vårt ursprung. Så låt mig göra det nu.

Jag reste tillbaka till Etiopien för första gången när jag var 29 år. Jag hade då inga som helst medvetna planer på att söka mina biologiska rötter, men jag hade, på ett betydligt mer omedvetet plan, lyckats få med mig alla mina adoptionshandlingar i resväskan.

Väl på plats fick jag en fantastisk etiopisk vän som hjälpte mig att söka efter mina rötter. De få uppgifter som finns om min biologiska bakgrund spretar åt olika håll. Jag och min vän besökte sjukhuset där jag föddes, barnhemmet jag kom ifrån, socialministeriets arkiv, stadskontoret, högsta domstolen och sjukhusets bårhus.

Den svenska, privata adoptionsförmedlaren som jag kom hit genom, påstod att min biologiska mamma kom medvetslös till sjukhuset och dog under förlossningen utan att någon visste vem hon var. På sjukhuset där jag föddes bekräftades att hon dog i barnsäng, men där fanns plötsligt hennes för- och efternamn. Men inget mer.

På socialministeriet påstod administratören att en mormor gett sitt godkännande till min adoption, men inte heller de dokumenten går att återfinna. I övrigt hittade vi ingenting.

Ganska många i Sverige har föreslagit att min biologiska mamma förmodligen var väldigt fattig och säkert prostituerad. En bakgrund de tillskrivit henne, helt utan annat underlag än sina egna, fria fantasier.

Sådär ja. Nu vet du precis lika mycket om mitt ursprung som jag.

Det som aldrig får hända är det som händer adopterade. Adoption börjar alltid med en tragedi. Det som blir någons högsta lycka är någon annans djupaste sorg. Att som barn förlora sina första föräldrar, strider mot ett litet barns hela väsen. Det får inte hända. Hur ska ett barn kunna överleva utan sina föräldrar?

Det är som att falla
handlöst mot avgrunden
Ett barn kan inte själv hejda
Fallet

Och medan du faller
vet du fortfarande inte
Hur det kommer att kännas

Att landa mot marken
Att landa i landet därborta
Att andas i tusen bitar

Flygplan mot landningsbana
Point of no return
Första familjen förlorad för alltid
Förlorad för alltid

Flygplansmotorerna bromsar
Oerhörda krafter
Klipper banden

Tuggar dokumenten
Krossar tiden
Lämnar skärvor

Sverige är det land som adopterat flest barn per capita i världen. I många decennier har Sverige bistått svenskar med kompetens och resurser för att underlätta processen att adoptera från andra länder. Nästan lika länge har önskan om tillgång till specialistvård och ett kompetenscentrum för adopterade och deras närstående efterfrågats.

Som internationellt adopterad har du att förhålla dig till ett avgörande uppbrott från dina första föräldrar och ditt första uppväxtsammanhang. Du ska knyta an till din nya familj, din nya kultur och din nya miljö. Många adopterade bär på erfarenheter av trauma och försummelse. Många adopterade lever med funktionsvariationer. Många adopterade måste förhålla sig till rasism och idag måste vi också förhålla oss till faktum eller frågor om vår adoption har skett på oetiska eller illegala grunder.

Den lilla forskning som finns om internationellt adopterade i Sverige visar på stora överrisker för allvarlig psykisk ohälsa. Utöver ett tillfälligt samtalsstöd för adopterade, som regeringen tillsatte förra året, saknas fortfarande fördjupande forskning, kunskapsspridning och tillgång till specialiserad vård för de adopterade som behöver det.”

(…)

”Idag föreläser jag om adoption och rasism. Efter en föreläsning blir jag kontaktad av en sjuttonårig tjej, adopterad från Korea. Hon bor i en vanlig, svensk småstad och hon berättar att i hennes klass säger alla att gult är fult. På rasterna berättar klasskamraterna för andra som vill höra på, att tjejen från Korea vore mycket snyggare utan kinesögon och att adopterade borde åka tillbaka dit de kom ifrån. De flesta verkar vilja höra på.

Den sjuttonåriga tjejen har sagt ifrån till klasskamraterna och sagt att hon visst får vara här. Men klasskamraterna säger ändå att hon inte har något här att göra. Den adopterade tjejen från Korea, har berättat för sina lärare. Men lärarna har inte hört något som sägs på rasterna. Som sagt: Om man inte lyssnar, så har man ingenting hört.

I stället frågar lärarna om den adopterade tjejen är säker på att hon har hört rätt? Den här tjejen har fått höra samma sak varje dag i över ett års tid nu, så hon vet att hon har hört rätt. Tjejen från Korea, undrar om alla lärarna på skolan håller med klasskamraterna? Om de avsiktligt väljer att ge klasskamraterna sitt tysta bifall? Varje dag.

Och nu frågar tjejen mig om alla i Sverige tycker likadant eller om det bara är något fel på just henne? Jag svarar att de flesta svenskar inte är rasister. Att inte skolan, inte vården, inte myndigheten, extrajobbet, dejten, busschauffören och inte heller banken är rasister. Att de allra flesta vill och menar väl.

Men jag säger också att många människor kan vara obetänksamma och klumpiga, utan att det är deras avsikt att såra. Att många kan bete sig rasistiskt utan att ens veta om det. Och att det gör ont.

Men jag säger också att hennes skolsituation, är helt oacceptabel. Jag frågar om jag kan göra något? Om hon har andra att prata med och om hon vet hur hon kan ta hand om sig själv? Medan vi pratar önskar jag att jag kunde kontakta någon ansvarig, tryggt förvissad om att det skulle göra skillnad. Jag tittar ut över en avgrund av vanmakt, men det är inte ett alternativ att rasa just nu.

För just nu måste jag berätta för en sjuttonårig tjej, som är adopterad från Korea till en vanlig, svensk småstad, att en del svenskar faktiskt är rasister. Att många med icke-europeisk bakgrund i Sverige idag, någon gång möter rasister. Att det kan vara vem som helst och när som helst.

Och att det inte är något fel på henne.

Att hon är helt perfekt precis som hon är.”

(…)

”Det finns sådant som hjälper mot minoritetsstress.
Att ha tillgång hjälper.
Att få gå i terapi kan hjälpa.
Att ha råd att skaffa boende och utbildning hjälper de flesta.

Men det finns också annat som hjälper mot minoritetsstress.
Att genom kultur ha tillgång till alternativa sätt att uttrycka sig på,
hjälper mot självdestruktivitet.

Att visa hyfs och respekt mot den kropp du bor i
Att vörda den jord som kroppen går på
hjälper ofta mot hopplöshet.

Att möta andra med liknande erfarenheter som en själv,
att simma i ett hav av gemenskap,
hjälper mot självförakt.

Och att möta varandra som olika och jämbördiga
att arbeta tillsammans mot något som är större än oss själva
stärker oss alla.

Det har varit ett mycket speciellt år
Tack alla ni som tagit er tiden att lyssna under det här året.
Tack alla som villigt utsatt sig för risken
att konfronteras med egna fördomar,
tillkortakommanden och skyldigheter.
Ni gör skillnad.

Tack alla, som ödmjukt gått in i samtal.
Som orkat lyssna aktivt.
Prövat att göra på ett annat sätt.

Som varit beredda att be om ursäkt
när det har blivit fel
och ändå vågat försöka på nytt.
Det gör stor skillnad.

Det största privilegiet av alla:
Kärleken. Mina närmaste.
Oändlig skillnad.

Tack du som lyssnat idag.
Tack för att du fortsätter
fylla lungorna med syre
Andas in och lyssna ut.
Lyssna in och andas ut.

Du gör skillnad.”

Föreställningstips: Madeleine In Hwa Björks performance-föreläsning ”Ingenting av det jag vet om mig stämmer”

Föreställningstips:


Tipsar varmt om Madeleine In Hwa Björks performance-föreläsning ”Ingenting av det jag vet om mig stämmer” (ca 50 min.), som hade premiär på Östgötateatern i Norrköping i februari 2020 och som nu går att se digitalt för alla som vill.


regi: America Vera-Zavala

filmregi och filmproducent: Salad Hilowle


Se föreställningen via:


https://www.ostgotateatern.se/pa-scen/471
eller via:


https://www.youtube.com/watch?v=w9aLKvHVE2Y


”I sitt uppmärksammade sommarprat 2019 berättade lyssnarnas sommarvärd Madeleine In Hwa Björk om sitt sökande efter sig själv. Hon vet vem hon är. Men på papper finns det en mängd olika versioner. Hon vill ta reda på vilka papper som finns, hur många uppdiktade sanningar som har hittats på, och för att dölja vad? Madeleine söker inte efter sanningen, hon söker efter förklaringar till varför människor har ljugit om hennes ursprung för att lättare kunna adoptera henne till Sverige.


Bland de många tagna lyssnarna fanns dramatikern och regissören America Vera-Zavala, som direkt kände att hon ville lyfta upp Madeleines berättelse till teaterscenen. Resultatet blev en så kallad performance lecture på X-scenen i Norrköping i februari 2020, precis innan pandemin pausade all scenkonst.

På grund av pandemin kunde Ingenting av det jag vet om mig stämmer aldrig ges i Linköping, men istället för att lägga ner produktionen valde teaterledningen att göra om den till film för Östgötateaterns digitala scen.

Madeleine In Hwa Björk arbetar idag som socionom och är bosatt på Vikbolandet utanför Söderköping. Hon adopterades som ettåring från Sydkorea och när hon sökte sina rötter upptäckte hon att hennes ursprungsberättelse inte stämmer. I jakten på upprättelse möter hon en korrupt adoptionsindustri där barn behandlas som varor.


Under våren har Dagens Nyheter granskat Sveriges roll i de internationella adoptionerna och hittat en rad allvarliga brister. Berättelserna är många om hur svenskar i vuxen ålder fått uppgifter om att de lämnats till adoption mot sina biologiska föräldrars vilja. Madeleine är en av dem som intervjuats i tidningen. Hon är själv inte ett dugg förvånad över det som skrivits och berättar om hur tongångarna gått i adoptionsaktivistkretsar:


– Man tycker att det är jättebra att DN lyft upp det, men det framstår som ett gräv som gjorts och det är inte sant. Det här har många vetat i flera år, men inte fått gehör för. Det är inget nytt, det är bara nu som folk lyssnar. Det var samma med mitt sommarprat.


Madeleine efterlyser en statlig offentlig oberoende utredning – och bara några dagar efter intervjun får hon gehör. Regeringen har nu meddelat att man kommer att tillsätta en utredning som ska se över adoptioner till Sverige från andra länder, särskilt från Chile och Kina.


– Utredningen behöver leda till upprättelse för oss som drabbats. Men hur det ska ske tycker jag är så himla svårt att säga.”

Idag skriver Socialdemokraterna historia i skuggan av den politiska krisen och under Löfvens andra rödgröna regerings sista skälvande dygn

Idag skriver Socialdemokraterna historia i skuggan av den politiska krisen och under Löfvens andra rödgröna regerings sista skälvande dygn:

Nu lovar socialminister Lena Hallengren att samtliga (adoptions)länder och samtliga (adoptions)år ska utredas i den kommande statliga adoptionsutredningen som syftar till att gå till botten med korruptionen inom den svenska internationella adoptionsverksamheten. 

I så fall handlar det om över 60 000 utlandsadoptioner som har ägt rum till Sverige från åtminstone 130 olika ursprungsländer ända sedan 1950-talet och fram tills idag.

Med andra ord har 6 riksdagspartiers (med V i spetsen och det gäller då M, SD, C, L och KD) samlade krav på Löfvens rödgröna regering uppfyllts om Hallengren håller det hon idag aviserar till DN:s Josefin Sköld och Patrik Lundberg.

Inte minst var detta just det önskemål som landets utlandsadopterades samtliga föreningar och nätverk tillsammans krävde i en DN Debatt-artikel våras och som går helt i linje med den nederländska statliga adoptionsutredningens utformning och omfattning, som offentliggjordes tidigare i år.

Därmed skriver Socialdemokraterna historia under Löfvens andra rödgröna regerings sista skälvande dygn för det är symboliskt att det just är en SAP-minister som idag går ut med detta löfte: 

Det är nämligen värt att påminna om att den svenska arbetarrörelsen och vänstern ursprungligen var skeptisk till eller t o m emot internationell adoption och därmed går det möjligen att säga att ”cirkeln är sluten” som det brukar heta även om mycket vatten har flutit under broarna däremellan.

SAP var då ursprungligen på 1960-talet (liksom f ö även dåtidens V – d v s VPK – som faktiskt var emot internationell adoption ända in på 70-talet) rejält skeptiskt inställd till utlandsadoptionerna vilket föranledde dåtidens adoptionsförespråkare att ibland t o m utmåla svenska staten, myndighetsvärlden, SAP, Erlander och hans olika regeringar och ministrar som varande rasister. 

Så sent som 1969, när genomkorrupta Adoptionscentrum bildades på ett stort möte på ABF-huset i Stockholm, var Erlanders femte kvinnliga statsråd Camilla Odhnoff på plats, som bl a ansvarade för dåtidens invandrings- och familjepolitiken, och lade viss sordi på den annars uppsluppna stämningen genom att hålla ett tal där hon mellan raderna varnade för att internationell adoption höll på att utvecklas till ett ”överklassfenomen” och hon sade förmanande att de svenska adoptivföräldrarna skulle ”rensa ut varje föreställning om välgörenhet” samt tillade att ”tryck aldrig ned barnen i en tacksamhetsskuld”. Odhnoff refererade till att adoptivbarnen hade kommit att bli ”statussymboler” för den tidens svenska övre medelklass och överklass medan internationell adoption hade börjat uppfattas som ett slags ”u-hjälp”, en ”god gärning” och en ”humanitär” handling.

”Socialministern tillsätter en utredning av internationella adoptioner till Sverige. Lena Hallengren pekar särskilt ut Chile och Kina, men lovar att fler länder ska granskas. Utredningen kan sträcka sig fram till i dag.

– Människor i Sverige vill veta hur adoptionerna verkligen har gått till, säger hon.”

https://www.dn.se/varlden/hallengren-vi-ska-utreda-adoptionerna-fran-kina

”DN har under våren granskat brott i adoptionernas spår. Mödrar i fattiga länder, som Chile och Colombia, har vittnat om hur de berövats sina barn. De fick höra att barnen avled efter förlossningen. Barnen stals i hemmet, på gatan och från dagbarnvård.

Vad som hände med barnen fick föräldrarna aldrig veta.

I helgen har DN också berättat om hur gravida kvinnor i Sydkorea pressas att lämna sina barn för adoption. I Kina skapade donationer till barnhemmen ekonomiska incitament för kriminella och statstjänstemän att ”skaffa fram” övergivna barn.

Tusentals barn har kommit till Sverige med uppdiktade historierom att allt har gått rätt till.

DN:s granskning av rapporter och korrespondens mellan svenska myndigheter visar att oegentligheter har varit kända i fem årtionden.

Men adoptionerna har fortsatt.

Efter DN:s inledande publiceringar i februari öppnade socialminister Lena Hallengren (S) för en översyn av adoptionsförmedlingen från 1960-talen till 1990-talen.

Nu säger hon att frågan har vuxit.

– Människor i Sverige vill veta hur adoptionerna verkligen har gått till. Hur har vi arbetat? Hur har vi säkerställt att barnen är övergivna? Vi har ratificerat både Haagkonventionen och Barnkonventionen. Är det ändå något som brister? Och vad kan vi lära av det?

– Vi vill att utredningen ska ge svar, det är kanske inte möjligt på individnivå, men det är viktigt att veta hur det har sett ut på en strukturell nivå.

Lena Hallengren säger att utredningen kommer att spänna över ett längre tidsperspektiv och gälla flera länder, utöver Chile.

– Kina är ett av de länder som kommer att finnas med. Det är ett land som Sverige haft väldigt många adoptioner i från. Men det kommer absolut att bli fler länder.

Just nu pågår arbetet med att ta fram direktiv för utredningen. Vem som kommer att leda utredningen är ännu inte klart.

De nederländska utredarna pratade om vikten av opartiskhet, att det inte finns personer i utredningen som har intresse i adoptionsfrågan. Hur ser du på det?

– Det är klart att det inte är meningen att det ska vara en person med egna intressen, det tycker jag känns ganska självklart.

Lena Hallengren räknar med att utredningen kan komma igång i slutet av sommaren.

– Det är också viktigt att granska adoptionsorganisationerna. Det som ni har skrivit härrör ju väldigt ofta till individer, personer i organisationer. Där vi behöver granska deras arbete och förstås också tillsynen av organisationerna, hur det arbetet egentligen har gått till.

Kan det bli fler länder?

– Jag tror inte att det kommer att vara två länder. Ska man peka ut länder nu, så menar jag att Chile är så självklart, jag tycker också att Kina är väldigt självklart. Det kommer att vara fler länder.

Kan utredningen sträcka sig ända fram till 2000-talet och 2010-talet?

– Absolut. Vi har inte satt någon gräns.

I DN:s granskning av adoptionerna från Kina säger experter att svenska tjänstemän har varit naiva som har litat på kinesiska tjänstemäns utsagor: alla barn var inte övergivna.

De menar också att donationerna, som ingick i adoptionsavgiften, skapade ekonomiska incitament för att skaffa fram fler ”adopterbara” barn.

– Jag blir lika berörd som alla andra av att läsa sådana här saker.

Det här är något som Sverige har accepterat i många år. Vad tänker du om det?

– Jag kan inte säga att ”det här har vi tyckt varit en rimlig ordning”. Det är intressant att en tillsynsmyndighet som tittar på detta tycker att det är ett rimligt sätt att jobba.

I DN:s granskning av adoptionerna från Sydkorea avslöjas att gravida kvinnor än i dag pressas att adoptera bort sina barn – av den adoptionsbyrå som förmedlar adoptioner till Sverige.

– Jag tycker att det är helt orimligt. Rådgivningen ska inte syfta till det. Den ska ju handla om att en kvinna får just råd och information.

Socialministern menar att Adoptionscentrum och tillsynsmyndigheten Mfof har ett särskilt ansvar.

– Jag tänker att det är viktigt att de som är på plats gör de här avvägningarna. Arbetar man som auktoriserad organisation så har man ett väldigt stort ansvar. Vår tillsynsmyndighet har också ett väldigt stort ansvar att göra allt man kan för att auktorisera organisationen, men också landet. Att göra allt man kan för att få de svar man behöver.

Sverige har en uttalat feministisk regering, som har för avsikt att driva en ”feministisk utrikespolitik”. Socialministern vill inte resonera om hur adoptionerna från Sydkorea rimmar med den ambitionen.

I stället återkommer hon till tillsynsmyndigheten Mfof:s ansvar att följa Haagkonventionen vars princip är att adoptivbarn i första hand ska placeras inom ursprungslandet.

– Det kan fortfarande finnas situationer där adoption kanske är att föredra framför ett barnhem, men det finns ingenting i svensk politik som ska understödja hedersnormer eller kulturer eller vilket ord vi nu använder. Ingen ska hjälpa ett land att upprätthålla den sortens strukturer.

I DN:s granskning ”Barn till varje pris” finns två återkommande mönster: fattiga mammor på landsbygden har berövats på sina barn – och tusentals barn har kommit till Sverige med blanka papper, utan vetskap om sin bakgrund.

Vad vill du säga till dem?

– Vi ska göra allt vad vi kan för att vi ska ha strukturer som gör att vi inte har adoptioner som inte går rätt till, i den mån som vi har adoptioner.

Socialministern poängterar att staten kan finansiera röttersök, i och med ett pilotprojekt som tillsynsmyndigheten Mfof driver.

– De som vill ska känna att den möjligheten finns och kommer att finnas framöver.

Adoptionscentrum säger till DN att staten bör finansiera dna-test för adopterade från Kina. Vad tycker du?

– Jag kan inte ta ställning till den frågan på stående fot.

– Men jag tänker att Adoptionscentrum också får fundera över hur man har agerat och hur man har för avsikt att agera och inte försöka lägga bollen för mycket i statens knä. Även om staten naturligtvis ska ta fortsatt ansvar för det som är statens ansvar.”