Category: adoption

Johannes Anyuru använder termerna ”transrasial” och ”adoptionsindustrin” i sin senaste bok

Noterar (med glädje) att Johannes Anyuru både använder sig av termen ”transrasial” samt uttrycket ”adoptionsindustrin” i sin aktuella artikelsamling ”Strömavbrottets barn. Texter om konst, våld och fred 2010-2018” och både i egenskap av att vara utlandsadopterad (och därmed transrasial/iserad), språkvetare (och därmed intresserad av frågor som rör ord och språk), aktivist (i både ras/ism- och adoptionsfrågor) samt den (forskare) som har teoretiserat kring ”transrasialitet” (i Sverige) och kritiserat internationell adoption samt introducerat uttrycken ”transrasial” och ”adoptionsindustrin” (på svenska).

Trans.jpg

Adoptionskritik i Caroline Ringskog Ferrada-Nolis nya roman ”Rich boy”

Fascinerande att konstatera (och även hoppfullt och positivt tycker i varje fall jag) att den postkoloniala feministiska adoptionskritiken alltmer ”smyger” sig in i och gör sig hörd i olika samtida (svenskspråkiga) kulturproduktioner (film, tv, teater, musik, litteratur etc) såsom i Caroline Ringskog Ferrada-Nolis nya roman ”Rich boy” från att tidigare nästan ha varit helt frånvarande i just olika svenska kulturproduktioner.

37119488_10155775210335847_2718187013823004672_n.jpg

Adoptionscentrum fortsätter att göra reklam för och marknadsföra s k ”Koreabarn”

Det är naturligtvis en grannlaga pedagogisk (marknadsförings)uppgift att försöka förklara för skapligt pålästa, medvetna och internationellt välorienterade (och högutbildade och höginkomsttagande) 70- och 80-talister (d v s de som adopterar internationellt idag) varför Sverige och svenskarna ska fortsätta att ta hit och adoptera ännu fler s k ”Koreabarn” (som om inte 10 000 s k ”Koreabarn” i landet räcker gott och väl liksom 200 000 s k ”Koreabarn” i hela västvärlden) trots att Sydkorea idag är en av världens största ekonomier och ett sedan 20 år tillbaka av Väst erkänt s k utvecklat i-land men Adoptionscentrum (världens näst största adoptionsförmedlare mätt i antalet genomförda adoptioner) gör ändå vad de kan för att slippa påminna alla prospektiva klienter och kunder om att den internationella adoptionsindustrins (glans)dagar är över nu och för att slippa säga var skon egentligen klämmer:
36222899_10155729993135847_4369697579466752000_n.jpg
 
Sedan den internationella adoptionen peak:ade globalt under den nyliberala globaliseringens guldålder på 1990- och 2000-talen (d v s innan 2008 års ekonomiska kris) så har mängder med västerländska adoptionsbyråer och adoptionsförmedlare gått i konkurs och de som är kvar i branschen och på marknaden blöder ymnigt p g a det kraftigt fallande antalet adoptioner (väst)världen över och för Adoptionscentrums del så är det därför absolut nödvändigt att nu en gång för alla försöka få förnyad fart på och återigen få snurr på (mass)beställningarna på s k ”Koreabarn” vilka inbringar 100 000-tals kronor per styck jämfört med de långt billigare adoptivbarnen från Östeuropa, Latinamerika, Afrika och övriga Asien innan även Adoptionscentrum tvingas stänga (barn)butiken och naturligtvis är det allra bästa sättet att göra detta på (åtminstone inför svenskarna) att kommunicera att (syd)koreanerna är kulturellt efterblivna (och primitiva p g a konfucianismen) och att de därför inte klarar av att ta hand om sina egna barn och därför måste de antirasistiska och feministiska svenskarna än en gång visa världen vad de går för (genom att fortsätta att adoptera s k ”Koreabarn”).

Stort reportage om Sveriges 10 000 adopterade från Sydkorea i senaste numret av M-Magasin

Senaste numret av M-Magasin innehåller ett stort reportage om världens och historiens mest omfattande barnmigration (d v s de 200 000 barn från Sydkorea som adopterats bort till ett 15-tal västländer sedan 1953) och specifikt om Sveriges 10 000 adopterade från Sydkorea i senaste numret av M-Magasin: Bl a intervjuas ett av Sveriges första adoptivbarn från ett utomeuropeiskt och postkolonialt s k Tredje världen-land som kom till Sverige för 60 år sedan (Camia Yoon Ohlsson som 1958 adopterades till ett av västvärldens då allra mest homogena länder tillsammans med sin biologiska bror Young Man och de båda syskonen var också två av Sveriges allra första utomeuropeiska och asiatiska invandrare) liksom en pensionerad SAS-flygvärdinna som eskorterade och tog hand om 100-tals adoptivbarn från ursprungsländerna i Afrika, Asien och Latinamerika under de under Kalla kriget mycket långa flygresorna till Sverige och även världens äldsta förening för utlandsadopterade Adopterade koreaners förening (AKF som bildades 1986) omnämns.

 

33489577_10155661572480847_2483487160133484544_n.jpg

33313920_10155661572455847_8784569839701196800_n.jpg

SVT:s dokumentärchef Ingemar Persson ger mig rätt i min konflikt med Osmond Karim och Malin Holmberg Karim som vägrade tacka mig i dokumentären om adopterade ”De ensamma” (2017) trots att den aldrig hade kommit till stånd utan min (gratis)hjälp

Med anledning av mina problem med att inte bli omnämnd i eftertexterna i olika film- och medieproduktioner som jag har hjälpt till med och oftast jobbat gratis för så har jag nu haft kontakt med SVT:s dokumentärchef Ingemar Persson som åtminstone indirekt antyder att Osmond Karim och Malin Holmberg Karim ljuger när de hävdar att jag inte kom med i deras uppmärksammade dokumentär ”De ensamma” (2017) som handlar om hur det är att vara vuxen utlandsadopterad p g a att SVT inte ville det (se https://tobiashubinette.wordpress.com/2017/04/16/svt-media-adoption-adopterade – Osmond och Malin har f ö också stått bakom den minst lika uppmärksammade dokumentären ”Raskortet” som SVT sände och visade 2014 och som handlar om hur det är att vara svart svensk i Sverige och naturligtvis har paret samtidigt gjort mycket gott för antirasismens sak i Sverige).
 
Så här skriver nu SVT:s chef Ingemar Persson i ett mejl på en direkt fråga om jag togs bort från produktionen bara för att jag råkar hysa kontroversiella ståndpunkter i adoptionsfrågorna:

”För det första är jag för egen del ingen specialist på ämnet och har inte koll på vem som är kontroversiell eller inte. Om vi nu bortser från de gränsfall som kan vara svåra, kring vilka som helt enkelt har gjort ett bra jobb som man vill tacka och när detta står att betrakta som en upphovsrättskyddad insats så är min inställning är att vi skall vara ärliga mot tittaren. Grovt uttryckt: Den som har gjort programmet skall stå i eftertexten! …ingemar”

 
Mycket tyder m a o på att Osmond och Malin själva valde att ta bort mitt namn från eftertexterna för att jag anses vara alltför ”extremistisk” och kontroversiell (d v s det anses se illa ut att ens kopplas samman med mig i offentligheten då det anses gå illa i karriären för den som offentligt kopplas samman med mig då jag anses vara en s k ”extremist” och inte minst vad gäller frågor om ras, minoriteter, svenskhet, adoption och adopterade o s v) trots att dokumentärfilmen inte ens hade blivit av utan mig: Jag formulerade och ”spökskrev” deras synopsis/ansökan som beviljades av SVT, jag stod för rekryteringen av de som intervjuades och jag stod för alla faktatexter i hela filmen och fick då inte ens betalt för något av detta.

När fruktsamhetstalen sjunker krävs radikala avreglerade åtgärder för att få upp antalet adoptioner: Om regeringens proposition gällande nya adoptionsregler

Igår presenterade regeringen sin proposition gällande nya adoptionsregler som bl a kommer att innebära följande för landets potentiella och blivande adoptivföräldrar:
 
– Att åldersgränsen nedåt för att få adoptera sänks från 25 till 18 år
– Att åldersgränsen uppåt för att få adoptera på 43 år slopas helt
– Att samboende/”sambos” ska få adoptera på samma villkor som gifta par
– Att adoptionsutredningen ska utföras som en vårdnadsutredning
– Att ett medgivande att få adoptera ska förlängas från 2 till 3 år
– Att adoptioner som genomförts utomlands ska erkännas i Sverige utan att en särskild prövning ska behöva göras
– Att samkönade pars möjligheter att adoptera internationellt ska stärkas ytterligare
 
Regeringspropositionens förslag föreslås börja gälla från och med den 1 september i år och innebär en ny lag om adoption i internationella sammanhang samt ett nytt kapitel om adoption i Föräldrabalken.
 
Och slutligen får (vi) adopterade också sina ”rättigheter” stärkta: Det ska understrykas ytterligare i texternas och retorikens värld att barnets bästa ska gälla vid alla adoptioner OCH (hör och häpna!) det ska lagstadgas att alla adoptivföräldrar måste berätta för sitt/sina adoptivbarn att de just är adopterade.