Kategori: adoption

Varför har Adoptionscentrum inte lyft ett finger för att hjälpa de adopterade från Chile som organisationen en gång i tiden tog till Sverige efter under över 20 års tid ha vetat om oegentligheterna och varför vidhåller AC än idag att adoptionerna gick rätt till?

Den stora frågan som infinner sig nu är dels varför Adoptionscentrum (AC) inte har gjort någonting alls för att ens försöka informera alla de över 2000 adopterade från Chile som de en gång tog till Sverige liksom deras svenska föräldrar och familjer och dels varför AC inte har gjort någonting alls för att ens försöka återförena de över 2000 adopterade från Chile som de en gång tog till Sverige med sina chilenska föräldrar och familjer.

Detta hade AC kunnat göra rent praktiskt och utan någon större ansträngning redan under Ulf Kristerssons tid som ordförande när vetskapen om de korrupta Chile-adoptionerna uppdagades – det vill säga redan för 20 år sedan: Idag 20 år senare har de adopterade och inte minst både deras svenska och chilenska föräldrar hunnit bli 20 år äldre och alltför många av dem har av naturliga skäl tyvärr hunnit gå bort under dessa 20 år.

Inget av detta är då någon omöjlighet på något sätt och särskilt inte för AC med alla sina personella och ekonomiska resurser och fr a då AC har alla uppgifter som krävs i sitt eget arkiv om alla de över 2000 adopterade från Chile som de en gång tog till Sverige.

Själv har jag nämligen uppgifter om kring 6000 adopterade i Sverige från Sydkorea inklusive om deras adoptivföräldrar och deras koreanska ursprungsnamn och födelsedatum mm och tack vare att jag en gång antecknade och skrev ned dessa visserligen mycket omfattande uppgifter som är hämtade från ett arkiv så har jag genom åren som privatperson ”på fritiden” och helt gratis lyckats hjälpa åtskilliga adopterade från Sydkorea att dels återförenas med sina koreanska föräldrar och familjer och dels hitta sina syskon och släktingar som också har adopterats till Sverige men till andra familjer.

Vidare har jag inte minst genom åren lyckats hjälpa åtskilliga koreanska föräldrar och släktingar att hitta sina bortadopterade barn och släktingar i Sverige tack vare dessa nedtecknade uppgifter som jag sitter på.

Antagligen är svaret, förklaringen och orsaken att AC ju fortfarande skamlöst vidhåller att allt gick rätt till med både Chile-adoptionerna och med alla andra av de 25 000 utlandsadoptioner som AC har stått bakom sedan organisationen grundades 1969 samt sist men inte minst att AC fortfarande säger sig ha fullt förtroende för sin ”child finder” på plats i Chile Anna-Maria ”Aja” Elmgren.

Dessutom finns det en del som tyder på att AC åtminstone implicit och kanske också omedvetet upplever och uppfattar Chile som ett mer eller mindre dysfunktionellt och kaotiskt ”Tredje världen”-land där inte ens en brottsutredning som rör 1000-tals korrupta utlandsadoptioner varav över 600 rör AC:s adoptioner går att lita på.

För lite mer än 20 år sedan, när tv-programmet Spårlöst började sändas i Sverige, och när åtminstone 90% av alla avsnitt redan från start rörde utlandsadopterade (d v s precis som idag), var AC:s hållning till att hjälpa utlandsadopterade i Sverige att återförenas med sina förstaföräldrar i ursprungsländerna extremt negativ och AC och Spårlöst-redaktionen, som jag själv tillhörde under programmets första år, var i öppen konflikt med varandra. AC vägrade att bistå programmet och att hjälpa de adopterade och menade att det var negativt att gräva i ”det förflutna” och ”riva upp gamla sår” och inte minst att störa fr a förstamödrarna i deras nuvarande liv i ursprungsländerna.

Idag misstänker jag att den hållningen från AC:s sida som vi på Spårlöst tvingades hantera och som alla enskilda utlandsadopterade som ville hitta sina förstamödrar och förstafamiljer också möttes av och fick känna av på 90- och 00-talen när AC samtidigt tog rundligt betalt för en ”röttersök”-verksamhet som sällan ledde någonstans, egentligen handlade om en panisk skräck för att AC en gång för alla skulle avslöjas som den genomkorrupta, brutala och hänsynslösa människohandelsorganisation som AC nu visar sig vara.

”Över 600 fall med adoptioner till Sverige finns med i den chilenska polisens utredning av brott mot mänskligheten. Flera adopterade har återförenats med sina biologiska föräldrar som sedan länge trott att deras barn varit döda eller försvunna för alltid. Men det finns de som fortfarande letar – och tror att deras barn kan finnas i Sverige.”

https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/familjerna-som-fortfarande-letar-efter-sina-barn-tror-att-de-kan-finnas-i-sverige

”Den svenska organisationen Adoptionscentrum saknade kontroll över var barnen som adopterades till Sverige kom ifrån. Ändå har uppgifterna om stulna barn ständigt tillbakavisats genom åren. En återkommande förklaring har varit att mammorna har efterkonstruerat sina historier – för att de känner skuld och skam när de har blivit uppsökta av sina vuxna barn.

Men i Chile träffar Uppdrag granskning familjer som fortfarande letar efter sina försvunna söner och döttrar. Sara Jineo berättar att hennes son Camilo bara var några dagar gammal när han kidnappades från ett sjukhus i Temuco. Hon berättar att en för henne okänd kvinna kontaktade henne redan under graviditeten. Kvinnan ställde frågor om hur många barn hon hade, men Sara Jineo förklarade att hon och hennes man inte hade några problem att försörja sin stora familj. När hon besökte sjukhuset med sin nyfödda son blev hon presenterad för en socialsekreterare.

– De tog min bebis och gick in med honom. “Du behöver inte komma in” sade kvinnan. Det fanns en skylt: “Tillträde förbjudet.” Jag började misströsta, det hade redan gått en halvtimme. Jag frågade efter mitt barn. Det var en sjuksköterska som gick förbi. “Mitt barn är därinne med socialassistenten. De säger att han är allvarligt sjuk, jag vill veta”, sade jag. Hon öppnade dörren. “Här finns inget”, sade hon.

De lurade mig, berättar Sara Jineo. Det var senaste gången hon såg sin son. Hon berättar att hon sprang till polisen, men att de trodde att hon var tokig. Familjen tillhör ursprungsbefolkningen mapuche. I dag är det känt att många av de svenska adoptivbarnen kommer just från mapucheområden kring Temuco, i de södra delarna av Chile. Därför misstänker familjen att sonen Camilo befinner sig någonstans i Sverige.

– Jag var en flicka vid den här tiden, 13 år gammal. Det var en väldigt tung dag för familjen när allt det här hände. Min mamma led mycket under den här perioden., säger dottern Sonia Collinau Jineo.

Familjen är inte ensam om att tro att deras försvunna barn kan finnas i Sverige. Verónica Campos och Ítalo Vaccaro berättar att deras barn togs ifrån dem direkt vid födseln på ett sjukhus i Chile, 1984. De säger att de fick beskedet att barnet dött och när de bad om att få se kroppen, fick de veta att kroppen donerats till forskning. I klippet nedan kan du se när Ítalo Vaccaro läser högt ur sitt brev till deras försvunna barn.

Adoptionscentrum skriver i ett mejl till Uppdrag granskning att om utredningen i Chile kommer fram till att deras medarbetare ”agerat olämpligt eller olagligt utifrån den tidens lagar och regler, får vi ta ställning till det då”.

De skriver också att det var domstolarna i Chile som ansvarade för att en tillräcklig utredning av barnens bakgrund skulle ha gjorts och att det aldrig framkommit något som tyder på att det förekommit brottslig verksamhet under deras år i Chile. Under våren 2021, efter att också Dagens Nyheter granskat adoptioner till Sverige, meddelade socialminister Lena Hallengren att regeringen öppnar för en svensk översyn av adoptionerna.”

Aftonbladets ledarskribent Lina Stenberg frågar Ulf Kristersson: ”Hade familjerna kunnat återförenats redan för 20 år sedan?”

Aftonbladets ledarskribent Lina Stenberg frågar Ulf Kristersson: ”Hade familjerna kunnat återförenats redan för 20 år sedan?”.


Kristersson var då den som både fick vetskap om och avfärdade kunskapen om de korrupta adoptionerna från Chile till Sverige som ogrundad och osann när han var ordförande för genomkorrupta Adoptionscentrum (AC) samtidigt som att han var synnerligen politiskt aktiv för att försöka stoppa alla försök från den svenska statens sida att reglera den svenska internationella adoptionsverksamheten.

Kristersson kampanjade på den tiden mycket hårt och tyvärr framgångsrikt mot en dåvarande svensk statlig utredning som syftade till att stävja, motverka och förhindra den korruption inom verksamheten som grasserade på inte minst 00-talet när Kristersson just ledde AC och inte minst då Kina hade öppnat upp sig för Väst efter Kalla krigets slut vilket ledde till att 100 000-tals kinesiska barn och fr a kinesiska flickor kom att adopteras till Väst inklusive till Sverige på bara några år.

https://www.aftonbladet.se/ledare/a/86eG5d/svara-om-de-stulna-barnen-kristersson

”I dag har Uppdrag gransknings omtalade ”De stulna barnen” kommit upp på SVT Play. I programmet granskar programledaren Lena Sundström skandalen som rullats upp på senare år. Den om svenska Adoptionscentrum roll i stölden av barn från Chile under 70- och 80-talet. Sammanlagt rör det sig om över 2 000 adoptioner där ingen egentligen vet de gick till.

Men misstankarna är inte nya. Redan i början av 00-talet började en chilensk journaliststudent nysta i försvinnanden av barn i fattiga familjer där hon såg sambandet med svensk adoption. Och de allra flesta fall verkade ha gått genom Adoptionscentrum (AC).

Den som var ordförande för organisationen när AC nåddes av misstankarna var nuvarande M-ledaren Ulf Kristersson. Och trots att frågan lyftes internt, att man borde titta närmare på informationen, valde han att lägga locket på. Också när en statlig utredning föreslog att adoptionerna borde granskas av staten förblev Kristersson indignerat och hårdnackat emot större insyn.

Han varnade för att adoptioner skulle bli svårare att förverkliga om reglerna skärptes och kallade förslaget ”cyniskt” och ”kränkande.” När Ulf Kristersson i dokumentären ombeds kommentera de stulna barnen och sin egen roll, vägrar han.

Locket ligger alltså fortfarande på för M-ledaren, trots att det var han som var ytterst ansvarig då för 18 år sedan.

Uppdrag granskning berättar om fallet med bröderna David och Gabriel. Under hela sin barndom har de trott att deras mamma lämnat dem på en kyrktrappa, då i början på 70-talet . Att hon inte ville ha dem. Mamman, Antonia Orellana Gatica, som hade tillfångatagits av Pinochets junta fick å sin sida höra att sönerna dött i lunginflammation.

När SVT 2018 grävde i de chilenska adoptionerna och de chilenska myndigheterna startade en polisutredning om ”brott mot mänskligheten” har allt fler oegentligheter nystats upp. Och på kort tid har föräldrar likt David och Gabriels mamma blivit varse att deras barn blivit stulna, samtidigt som deras vuxna barn har fått sina liv kullkastade när en helt annan berättelse uppdagats om varför de kommit till Sverige.

Och i djup sorg blandat med stor lycka har familjer nu återförenats. Men långt ifrån alla har fått veta sanningen. Och ingen har ännu fått upprättelse, ingen har ställts till svar.

Sverige måste göra en noggrann granskning av internationella adoptioner, inte bara från Chile, som socialminister Lena Hallengren lovat. Och Adoptionscenter behöver se över hur de låtit en nyckelperson, i dokumentären kallad ”Aja”, få helt fria tyglar att ordna fram ständigt nya barn trots den chilenska polisens misstankar.

Men det kan inte stanna där. Också Ulf Kristersson behöver ge svar till alla dem som har frågor, både de adopterade och deras familjer.”

I Uppdrag Gransknings program ”De stulna barnen” vägrar genomkorrupta Adoptionscentrums f d ordförande Ulf Kristersson att svara på frågor om hans ansvar vad gäller problematiken med de korrupta utlandsadoptionerna från Chile medan flera representanter för Adoptionscentrum vidhåller att inga som helst fel har begåtts

I Uppdrag Gransknings program ”De stulna barnen” (4 avsnitt) som publiceras idag på SVT Play framkommer det bl a att Adoptionscentrums (AC) f d ordförande Ulf Kristersson vägrar att svara på flera i allra högsta grad relevanta frågor om hans eget ansvar vad gäller problematiken med de korrupta utlandsadoptionerna från Chile (liksom från Kina och en mängd andra länder) samt att Elisabet Sandberg, som ledde AC dagligdags mellan 1976-2002, vägrar att vidkänna att några utlandsadoptioner har varit korrupta överhuvudtaget utan i stället prisar hon AC:s gamla ”child finder” i Chile Anna-Maria ”Aja” Elmgren som systematiskt sökte efter och stal barn vars ursprungsidentiteter hon förstörde och förfalskade samtidigt som hon smutskastade och demoniserade de chilenska förstaföräldrarna och förstafamiljerna. Det oerhört effektiva och predatoriska adoptionssystem som AC och ”Aja” arbetade fram i Chile kopierades sedan av representanter för andra västländers adoptionsbyråer.

Än idag menar AC indirekt att förstamammorna fabulerar och fantiserar och står fast vid att inga oegentligheter ägde rum i vare sig Chile eller i några andra ursprungsländer. I programmet erkänner samtidigt AC:s nuvarande chef Kerstin Gedung att de allra flesta av de ursprungsländer som AC opererade i på 1970- och 80-talen var diktaturer där förtryck och korruption grasserade.

I Uppdrag Granskning-programmet används en del dokument som jag har fått fram via bl a UD-arkivet samt filmklipp från en dokumentärfilm som jag var med att ta fram 2002 – Erik Sandbergs ”Sveket mot de adopterade”.

AC:s f d Latinamerika-chef och informationschef grevinnan Catharina Stackelberg, som senare I livet sadlade om och bl a låg bakom de tecknade Pippi Långstrump-filmerna, säger vidare i programmet att det inte fanns några varningstecken på att något inte gick rätt till i Chile trots att det finns dokument som visar det. Stackelberg säger också att hon fortfarande än idag har förtroende för ”Aja”.

Lojaliteten till AC och till hela det svenska adoptionsprojektet är m a o total än idag bland de f d cheferna och f d anställda vid AC.

I programmet framgår det också att svenska UD genom svenska ambassaden i Santiago de Chile hela tiden har bistått AC i den korrupta adoptionsverksamheten då utlandsadoptionerna har sett som en ett vitalt ”svenskt intresse” eftersom så många svenskar var och är ofrivilligt barnlösa och då adoptionerna också har varit och är viktiga för de svenska relationerna med den utomeuropeiska s k Tredje världen liksom sist men inte minst för den svenska antirasistiska självbilden. Samtidigt samlade AC in stora mängder pengar i form av ”bistånd” bland svenska adoptivföräldrar i Sverige för att belöna korrupta chilenska jurister och tjänstepersoner på plats som var inblandade i den korrupta verksamheten.

https://www.svtplay.se/uppdrag-granskning-de-stulna-barnen

Elisabet Sandberg ledde AC under organisationens ”guldålder” på 1970-, 80- och 90-talen när Sverige och svenskarna blev världens mest adopterande land och folk av barn från andra länder och när AC var världens största adoptionsförmedlare efter amerikanska Holt.

Sandberg och Kristersson var då de som jag själv hamnade i konflikt med när jag på 00-talet låg bakom olika avslöjanden om korruptionen inom den svenska adoptionsverksamheten och fr a var jag på den tiden den i stort sett enda i den dåtida svenska offentligheten och medievärlden liksom inom den dåtida svenska akademin som debatterade om och skrev om frågan. Kristersson var på den tiden aktiv i att bekämpa alla försök att stävja korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten.

På den tiden hade AC tyvärr Dagens Nyheter och dess dåvarande chefredaktör bakom sig (som f ö är adoptivförälder) och år 2002 hängde Sandberg ut mig (d v s mitt namn) i DN och skrev att jag var något av ideologen, motorn och hjärnan bakom all kritik av den svenska adoptionsverksamheten och adoptionsvärlden och inte minst av just AC.

Det ironiska är att den som ligger bakom Uppdrag Gransknings program ”De stulna barnen” är Lena Sundström, som också är adopterad från Korea liksom jag själv, och som på 1990- och 00-talen var en av de starkaste pro-internationell adoption-rösterna i den dåtida svenska mediebranschen. Även Sundström hängde på den tiden ut mig ”efter noter” i olika sammanhang och i en artikel i Expressen menade hon att all kritik av den svenska adoptionsverksamheten indirekt och implicit ”smutskastar” landets 10 000-tals adoptivföräldrar.

https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/ulf-kristersson-vagrar-svara-pa-fragor-var-ansvarig-nar-larm-om-stulna-barn-avfardades-for-18-ar-sen

”Ulf Kristersson, Moderaternas partiledare, var själv ordförande för den organisation som genomförde de flesta av adoptionerna – när de avfärdade tidiga larm om oegentligheter. Men när Uppdrag granskning ställer frågor om hans eget ansvar vägrar Ulf Kristersson att svara.”

(…)

”Det var 2003 som den chilenska journaliststudenten Ana Maria Olivares publicerade en uppsats där hon intervjuat mödrar i Chile som vittnade om att deras barn försvunnit under diktaturen på 1970- och 80-talen.

I uppsatsen beskrevs ett nätverk av personer som tagit barn från deras mödrar för att sedan föra ut dem från Chile – och den svenska organisationen Adoptionscentrum spelade då en viktig roll. Svenska Maria Diemar, som själv är adopterad från Chile och satt i Adoptionscentrums styrelse, tog del av uppsatsen – där även hennes egen adoption togs upp som en adoption som inte hade gått rätt till. Hon kontaktade då organisationens dåvarande ordförande, Ulf Kristersson.

– De gjorde en utredning på AC där de tittade hur de har jobbat. Jag fick ta del av det här PM:et om vad de kom fram till efter att ha läst hennes uppsats och tittat på deras verksamhet och det var att allting hon sa inte stämde, säger Maria Diemar.

Ana Maria Olivares allvarliga uppgifter om oegentligheter avfärdas av organisationen.

I PM:et står det bland annat:

“De hade ingen uppsökande verksamhet. Dessa socialarbetare försökte alltid i första hand se om det var möjligt för mamman att behålla barnet.”

“Även arbetet i barnavårdsdomstolen i Concepcion´ (som är den som mest ifrågasatts i Oliveros uppsats) har varit föremål för utredning av myndigheterna./…/Man fann allt i sin ordning.”

I dag pågår en brottsutredning i Chile som utreder brott mot mänskligheten. Den omfattar totalt tusentals adoptioner internationellt, där över 600 fall rör adoptioner till Sverige.

Flera barn har återförenats med sina biologiska föräldrar, de berättar att de hela tiden trott att deras barn varit döda eller försvunna. Adoptionscentrum skriver till Uppdrag granskning att det aldrig framkommit något som tyder på att det förekommit brottslig verksamhet under deras år i Chile. De skriver också att om den chilenska utredningen kommer fram till att deras medarbetare ”agerat olämpligt eller olagligt utifrån den tidens lagar och regler, får vi ta ställning till det då”.”

(…)

”• Du var ordförande för Adoptionscentrum 2003 när det kom uppgifter om oegentligheter kring adoptionerna från Chile på 70- och 80-talet – på vilket sätt utredde ni uppgifterna då?

• I programmet riktas det kritik mot att Adoptionscentrum kunde gjort betydligt mer för att utreda och vara transparenta angående kritiken och oron gällande adoptioner från Chile, redan 2004. Utifrån vad vi vet i dag – anser du fortfarande att Adoptionscentrum gjorde tillräckligt?

• Vilka talade ni med, som jobbat med Chile på den här tiden?

• Talade ni med några av de mödrar som nämns i utredningen, för att skapa er en egen bild?

• Hade ni kontakt med Ana Maria Olivares som skrivit rapporten?

• I er utredning kommer ni bland annat fram till att Adoptionscentrum inte ägnade sig åt uppsökande verksamhet. Vad byggde ni den informationen på för källor?

• Vid tiden som ordförande för Adoptionscentrum argumenterade du för att Sverige också måste kunna hämta barn från länder som är drabbade av inre oroligheter och korruption samt länder som saknar lagstiftning kring internationella adoptioner. Är detta din hållning också i dag?

• När du slutade som ordförande sa du att ”det finns frågor som den kommande styrelsen måste ta tag i, frågor som handlar om vår organisation och vårt förhållningssätt”. Vad menade du med det?

• 2003 kom det en statlig utredning, ”Adoption till vilket pris”, som ville ha mer krav och kontroller. Du uttryckte en stark oro för att detta skulle kunna innebära att antalet barn som kunde adopteras skulle minska drastiskt om samtliga förslag gick igenom. Hur ser du på detta i dag?

• Du var också kritisk till att Adoptionsorganisationer inte skulle få syssla med bistånd? Kan du i dag se några problem med att Adoptionscentrum också sysslade med bistånd?

• Du var den som kanske fick de allra tidigaste varningssignalerna till dig – vad är den stora skillnaden nu – varför kräver du en vitbok nu 17 år senare?

• Varför tror du att det har dröjt så länge innan den här frågan har prioriterats politiskt i Sverige?

• Vad behöver göras nu, enligt dig?””

Ett referat av dagens unika debatt i riksdagen om korruptionen inom adoptionsindustrin

Mellan cirka kl. 18.30-19.40 ägde en unik och historisk debatt idag rum i riksdagen med anledning av Socialutskottets förslag att tillsätta en utredning om korruptionen inom den svenska adoptionsverksamheten som alla partier utom S och MP har ställt sig bakom och som ska innefatta alla år från 1960-talet och fram tills idag.

På talarlistan hittades Yasmine Bladelius (S), Nicklas Attefjord (MP), Acko Ankarberg Johansson (KD), Camilla Waltersson Grönvall (M), Linda Lindberg (SD), Martina Johansson (C), Jon Thorbjörnson (V) som är den som har tagit initiativ till Socialutskottets förslag, Juno Blom (L) och Lorena Delgado Varas (V).

https://www.riksdagen.se/sv/webb-tv/video/debatt-om-forslag/internationella-adoptioner_H801SoU12?fbclid=IwAR2JTZn530kDhRMX8stPzbqK0QE9PmV3VGEa_I09PnsiO8n9roAqFrMbFVI

Medan Bladelius (S) mest bara rutinmässigt redogjorde för den internationella adoptionsverksamhetens historik och nuvarande status så nämnde Attefjord (MP) att självmordsfrekvensen och den psykiska ohälsan är alltför utbredd bland landets utlandsadopterade och Ankarberg Johansson (KD) krävde att alla adoptioner från alla ursprungsländer måste utredas med inspiration från den nederländska adoptionsutredningen och hon ställde sig också frågan om dagens internationella adoptionsverksamhet kanske också präglas av oegentligheter.

Waltersson Grönvall (M) tackade V för att ha initierat utskottsinitiativet och menade att utredningen måste gå till botten med alla oegentligheter för både de adopterades, förstaföräldrarnas och adoptivföräldrarnas skull hur smärtsamt det än kommer att bli. Waltersson Grönvall påminde också om att hennes partiordförande Kristerssons har föreslagit en vitbok om utlandsadoptionerna efter modell från Vanvårdsutredningen. Waltersson Grönvall varnade också för att dagens surrogatmödraindustri är lika oreglerad idag som adoptionsverksamheten var under 1900-talet och underströk hur långt ofrivilligt barnlösa personer är beredda att gå för att få reproducera sig.

Lindberg (SD) nämnde att SD redan 2019 uppmärksammade de korrupta adoptionerna från Chile till Sverige och läste även upp citat ur den chilenska parlamentariska utredningen om desamma. Lindberg talade om hur ”child finders” lurade förstamödrarna att deras nyfödda barn eller småbarn falskeligen hade dött samt att utländsk media har rapporterat om korruptionen inom adoptionsverksamheten i många år utan att ingenting har hänt i Sverige och från svensk sida. Lindberg kritiserade också att adoptionsförmedlarna tilldelas statliga medel utifrån antalet adoptioner som de genomför och att detta riskerar att vara ett incitament för att prioritera organisationens intäkter före barnets bästa.

Johansson (C), som tidigare har motionerat i frågan om den korrupta adoptionsverksamheten, påminde om att under större delen av 1900-talet var utlandsadoptioner det enda sättet att kunna reproducera sig på för ofrivilligt barnlösa svenskar. De 10 000-tals svenska adoptivföräldrarna handlade sannolikt alla i god tro, menade Johansson, och kunde inte föreställa sig att verksamheten var korrupt. Johansson underströk att hela den internationella adoptionsverksamheten måste utredas från 1900-talets mitt och fram tills idag och inte bara fram tills 1990 som socialminister Hallengren har talat om. Johansson avslutade med att säga att det gäller många ursprungsländer, ja kanske t o m alla, och inte bara Chile, och att alltför lång tid har gått då den svenska regeringen har avvaktat med att tillsätta en utredning trots att tre år har passerat sedan Chile-adoptionerna uppmärksammades i svensk media.

Thorbjörnson (V), som är den som har kämpat allra mest i riksdagen ända sedan 2018 för frågan och som är den som ligger bakom utskottets förslag, påminde om att så många människor runtom på jorden i ursprungsländerna väntar på att Sverige nu måste agera och han blev så rörd när han höll sitt anförande att han flera gånger föll i tårar. Han tackade alla utlandsadopterade som har kämpat i åratal för att sanningen om korruptionen inom adoptionsverksamheten äntligen ska kunna komma fram och han frågade sig varför en svensk utredning har tagit så många år att få till samt räknade upp ursprungsländer som Sri Lanka, Kina, Sydkorea, Etiopien och Colombia som också har konstaterats vara involverade i illegala adoptioner. Thorbjörnson påminde också om att många mottagarländer i Väst nu har inlett uppgörelser med korruptionen såsom bl a Nederländerna och Schweiz och han menade att den internationella adoptionsverksamheten har handlat om en profithungrig människohandel som har exploaterat fattiga människor världen runt samt avslutade med att utbrista ”No más silencio!”.

Blom (L) inledde med att tacka V och fr a Thorbjörnson för dennes kamp för att driva frågan om korruptionen inom adoptionsverksamheten och liksom tidigare talare underströk Blom att den svenska utredningen måste få utreda alla år samt alla ursprungsländer och inte bara 1970- och 80-talen och Chile. Blom sade också att det har handlat om inget annat än människohandel och att det måste sägas och hon menade också att Nederländernas utredning bör stå modell för den svenska utredningen samt att alla inblandade nu behöver få upprättelse och de har rätt att få veta sanningen. Blom menade också att det är helt oacceptabelt att landets 60 000 utlandsadopterade fram tills nu har lämnats ensamma med att bearbeta de illegala adoptionerna och att alltför många av dem har blivit stulna och sålda.

Delgado Varas (V) slutligen, som liksom sin partikamrat Thorbjörnson också har kämpat med frågan i flera år, berättade att hon själv kommer från den del av Chile som har drabbats hårdast av adoptionsindustrin p g a att urfolket mapuche bor där som är den fattigaste och mest utsatta gruppen i Chile. Hon påminde om att samma mönster gäller i land efter land såsom i Kina, Sydkorea, Etiopien och Indien – det är de fattigaste och mest utsatta som alltid drabbas allra mest av adoptionsindustrin. Även Delgado Varas tackade de adopterade som har kämpat för att sanningen ska komma fram och avslutade med att säga ”utred alla adoptioner hur obekvämt det än blir för Sveriges självbild – no más silencio!”. 

Denna vecka händer det mycket vad gäller frågan om korruptionen inom den svenska och globala adoptionsindustrin

Idag torsdag äger en debatt om de illegala och oetiska internationella adoptionerna rum i riksdagen efter att Socialutskottet på V:s initiativ har begärt av regeringen att en svensk statlig utredning tillsätts snarast som ska utreda hela den svenska internationella adoptionsverksamheten från dess start på 1960-talet och fram tills idag. Samtliga partier i riksdagen utom de båda regeringspartierna S och MP (som har reserverat sig) har ställt sig bakom detta krav:

https://www.riksdagen.se/sv/aktuellt/2021/jun/3/regeringen-bor-snarast-utreda-internationella-adoptioner

Inför dagens debatt har både Transnationellt adopterades riksorganisation (TAR) och jag själv som privatperson uppvaktat riksdagsledamöterna och påmint om de adopterades egna önskemål om hur en sådan statlig utredning bör se ut (se https://tobiashubinette.wordpress.com/2021/03/10/om-dagens-dn-debatt-artikel-som-samtliga-existerande-svenska-foreningar-for-adopterade-har-undertecknat-och-som-bestar-av-en-kravlista-pa-hur-den-kommande-statliga-utredningen-om-korruptionen-inom-den) och i mitt eget fall har hittills märkligt nog endast SD återkommit till mig liksom MP, som då är ”bakbundet” i egenskap av att vara ett regeringsparti.

Imorgon fredag publicerar SVT:s Uppdrag granskning programmet ”De stulna barnen” i fyra delar som Lena Sundström ligger bakom och som handlar om de korrupta adoptionerna från Chile till Sverige och genomkorrupta Adoptionscentrums ”child finder” Anna-Maria ”Aja” Elmgren och hennes lokala nätverk av chilenare: https://www.svtplay.se/uppdrag-granskning-de-stulna-barnen

Och sist men inte minst:

I veckan kom också det senaste numret av Expo ut som uppmärksammar Lisa Wool-Rim Sjöbloms kommande seriealbum ”Den uppgrävda jorden”:

”Illustratören och författaren Lisa Wool-Rim Sjöblom är aktuell med ett nytt, adoptionskritiskt, seriealbum till hösten. Samtidigt tilldelas hon stipendium för sitt konstnärskap, och fortsätter sitt arbete mot illegala adoptioner. Nyligen har adoptionsfrågan och rättssäkerheten kring internationella adoptioner återigen uppmärksammats, bland annat tack vare en omfattande artikelserie i Dagens Nyheter.

En av de som länge arbetat med frågan är illustratören och författaren Lisa Wool-Rim Sjöblom. Hon upplever inte att samtalet kring adoptioner i Sverige är konstruktivt.

– Det är tabu att vara kritisk mot adoption, i stället avkrävs man hela tiden att visa tacksamhet. Det gör att vi inte heller kan diskutera problematiken med adoption på ett strukturellt plan, berättar hon.

Under våren har Lisa Wool-Rim Sjöblom tilldelats ett stipendium från den amerikanska organisationen Be Seen Project som stöttar icke-vita konstnärer som använder sitt konstnärskap för att bekämpa sociala orättvisor. Hennes seriealbum ”Palimpsest” från 2016 har översatts till engelska, och en ny, internationell följarskara har hittat hennes Instragram. Det har gett Lisa Wool-Rim Sjöblom alltfler internationella uppdrag med illustrationer till projekt och undervisningsmaterial.

Det nya seriealbumet ”Den uppgrävda jorden” släpps till hösten. Albumet följer två svenska Chileadopterade syskon, Maria Diemar och Daniel Olsson. Som barn stals de från två olika familjer i Chile, och adopterats till samma familj i Sverige. Maria Diemar har under de senaste åren arbetat aktivt med den chilenska adoptionsfrågan och för chileadopterades rättigheter – genom möten med politiker, artiklar och flertalet resor till Chile. Hennes aktivism är stommen i albumets berättelse.

– Maria har gjort allt det som man förväntat sig att den svenska staten skulle göra. Detta är ett album om adoptionsaktivism och allt de har arbetat med i ensamhet utan stöd från svenska staten, trots att de varit brottsoffer, förklarar Lisa Wool-Rim Sjöblom.

Trots den ökade uppmärksamhet som illegala adoptioner nu fått, är Lisa fortsatt cynisk.

– Jag upplever ingen stark vilja att förbättra läget. Det viktigaste verkar vara att adoptionsorganisationerna får fortsätta.

Det Lisa Wool-Rim Sjöblom skulle vilja se är en oberoende utredning, bekräftelse till brottsoffer och ett konstruktivt samtal.

– Vi vill inte behöva svara på frågan om huruvida vi trivts i Sverige eller älskar våra adoptivföräldrar, vi vill prata om lagar, rättigheter och upprättelse.”

Samtliga partier ställer sig bakom ett förslag från socialutskottet om att Sverige snarast ska tillsätta en utredning om den korrupta svenska (och globala) adoptionsindustrin. S och MP har reserverat sig och riksdagsdebatt i frågan äger rum den 10 juni.

Tack vare Vänsterpartiets solidariska kamp och outtröttliga engagemang för de utlandsadopterades rättigheter har frågan om den korrupta svenska (och globala) adoptionsindustrin funnits med på den svenska politiska agendan ända sedan 2018 och nu har samtliga riksdagspartier i socialutskottet utom de två partierna i Löfvens rödgröna regering ställt sig bakom ett förslag (Socialutskottets betänkande 2020/21:SoU12) att Sverige snarast ska tillsätta en statlig utredning i frågan i stil med den nederländska utredningen som offentliggjordes i februari i år.

Den 22 februari i år lovade socialminister Lena Hallengren att regeringen skulle tillsätta en sådan utredning i en intervju i Dagens Nyheter med anledning av DN:s artikelserie ”Barn till varje pris”, den 2 mars lovade hon detsamma i ett interpellationssvar till Vänsterpartiet i riksdagen och den 28 april lovade Hallengren än en gång detsamma i ett svar till Sverigedemokraternas (och SD-Kvinnors ordförande) Linda Lindberg (SD har då skriftligen begärt en utredning av den svenska internationella adoptionsverksamheten under åren 1960–90).

Den 10 juni – samma dag som SVT:s Uppdrag granskning visar ”De stulna barnen” (en dokumentär i fyra delar) – är nu en debatt inplanerad i riksdagen om socialutskottets förslag.

Följande ledamöter har deltagit i beslutet och de socialdemokratiska och miljöpartistiska ledamöterna har reserverat sig mot förslaget: Acko Ankarberg Johansson (KD), Kristina Nilsson (S), Camilla Waltersson Grönvall (M), Ann-Christin Ahlberg (S), Johan Hultberg (M), Per Ramhorn (SD), Mikael Dahlqvist (S), Sofia Nilsson (C), Karin Rågsjö (V), Ulrika Heindorff (M), Carina Ståhl Herrstedt (SD), Yasmine Bladelius (S), Dag Larsson (S), Lina Nordquist (L), Nicklas Attefjord (MP), Pia Steensland (KD) och Linda Lindberg (SD).

”Regeringen bör snarast utreda internationella adoptioner Regeringen bör snarast utreda hur svenska myndigheter och adoptionsorganisationer hanterat internationella adoptioner till Sverige från 1900-talets mitt och fram till idag. Det anser socialutskottet som föreslår att riksdagen riktar ett tillkännagivande, en uppmaning, till regeringen om detta. Socialdemokraterna och Miljöpartiet reserverar sig mot förslaget.”

https://www.riksdagen.se/sv/aktuellt/2021/jun/3/regeringen-bor-snarast-utreda-internationella-adoptioner

”Det har gått tre år sedan misstänkta oegentligheter i samband med adoptioner från Chile första gången uppmärksammades av nyhetsmedia i Sverige. I Chile pågår en brottsutredning om bortförande av barn och oegentligheter inom adoption.

Socialutskottet anser att regeringen bör se till att klargöra hur adoptionsförmedlingen har fungerat i Sverige. Enligt utskottet finns det ett behov av en utredning av internationella adoptioner till Sverige från bland annat Chile sedan 1900-talets mitt och fram till idag. En sådan utredning bör också få betydelse för hur arbetet med internationella adoptioner bedrivs framöver.

Sammanfattningsvis anser utskottet att regeringen snarast bör tillsätta en utredning med syftet att klarlägga hur svenska myndigheter och adoptionsorganisationer hanterat internationella adoptioner till Sverige från 1900-talets mitt och fram till idag. Socialutskottet föreslår att riksdagen riktar ett tillkännagivande, en uppmaning, till regeringen om detta.

Förslaget om tillkännagivande är ett utskottsinitiativ från socialutskottet. Det betyder att förslaget har väckts i utskottet och att det inte bygger på ett regeringsförslag eller en riksdagsmotion, vilket annars är det vanliga.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet delar utskottets bedömning att det finns ett behov av att få klarhet i hur den internationella adoptionsverksamheten fungerat liksom av att få veta vilka effekter systemet fått och vilket ansvar staten och andra aktörer har haft. Men enligt en gemensam reservation från partierna pågår det inom Regeringskansliet ett arbete med att ta fram direktiv till en utredning om den internationella adoptionsverksamheten. Partierna anser att resultatet av det arbetet bör avvaktas och att något tillkännagivande därför inte bör lämnas.”

SVT:s Uppdrag granskning går till botten med genomkorrupta Adoptionscentrums utlandsadoptioner från Chile till Sverige i dokumentären ”De stulna barnen”

Torsdagen den 10 juni kl. 6.30 publicerar SVT:s program Uppdrag granskning en dokumentär i fyra delar på SVT Play – ”De stulna barnen” – som handlar om de över 2000 chilenska barn som adopterades till Sverige under fr a Pinochets militärdiktatur 1973-90 ”tack vare” genomkorrupta Adoptionscentrum och dess superentreprenöriella ”child finder” Anna-Maria ”Aja” Elmgren som fortfarande lever än idag.

Jag har själv till och från varit i kontakt med Uppdrag granskning-redaktionen och dess reporter Lena Sundström ända sedan sommaren 2020 och ser nu fram emot att få se resultatet den 10 juni i form av dokumentären ”De stulna barnen”.

Det har då varit ett mycket mödosamt arbete ”bakom kulisserna” för att få SVT och Uppdrag granskning att slutgiltigt ta beslutet att göra denna dokumentär (sommaren 2019 plockade jag ut komprometterande dokument från svenska ambassaden i Santiago de Chile som troligen fällde avgörandet) som är den andra i ordningen som SVT nu sänder som handlar om den korrupta svenska adoptionsindustrin sedan SVT:s Dokument utifrån visade Per Lapins och Erik Sandbergs dokumentär ”Barn till varje pris” 2002 som handlade om hur bl a genomkorrupta Adoptionscentrum har stått bakom 100-tals illegala adoptioner från Thailand till Sverige. Den dokumentären ledde till att två vuxna utlandsadopterade från Thailand polisanmälde de svenska expat-kvinnor som stod bakom de korrupta adoptionerna för människorov men tyvärr lades deras anmälan ned p g a preskriptionstiden och åtminstone min förhoppning är nu att rättvisan ska hinna ikapp Anna-Maria ”Aja” Elmgren innan hon hinner gå bort.

https://pressrummet.svt.se/program/1403160

”Uppdrag granskning: De stulna barnen    

Hur tar man igen förlorade år? Uppdrag granskning söker svar på vad som egentligen hände när chilenska barn adopterades bort till svenska föräldrar. Foto: SVT 

En ung kvinna fängslas i Chile och får veta att hennes två små söner är döda. 40 år senare börjar svenske David Henningson att gräva i sin och lillebroderns historia – snart kommer sanningar att uppdagas som förändrar allt. 

Året är 1973 i Pinochets Chile.  

Samma år som den blodiga militärkuppen startar svenska Adoptionscentrum sin verksamhet, och små barn börjar göra den långa resan över Atlanten för att bli adopterade av svenska föräldrar. Men det ska visa sig att organisationen saknar kontroll över var barnen kommer ifrån.  

Många år senare kommer en chilensk journaliststudent att börja rota i ett rykte som länge funnits i Chile. Det finns de som säger att barn stulits från sina mammor. Och runt om i landet finns kvinnor som än i dag vittnar om hur barn försvunnit spårlöst för att aldrig återvända. I centrum av ryktet finns en svensk representant för Adoptionscentrum: En kvinna som går under smeknamnet Aja.  

Genom ett unikt material följer Uppdrag granskning en svensk och en chilensk familjehistoria, där en händelse kommer att kasta långa skuggor in i framtiden. Vad var det som hände när barn togs från Chile till Sverige – och vad har gjorts för att ställa tillrätta det som gjorts fel?  

Uppdrag granskning sänder “De stulna barnen”, en serie i fyra delar på SVT Play. Den publiceras torsdag 10 juni klockan 06.30. Följ granskningen på http://www.svt.se/granskning”

Nu kräver förstamödrarna i Storbritannien upprättelse och en ursäkt för att de p g a ett patriarkalt hederstänkande tvingades lämna bort sina barn för adoption inom landet innan den s k 68-revolutionen

Innan den s k 68-revolutionen och mellan cirka 1918-70 tvingades uppemot 50 000 unga, ogifta (majoritets)svenska kvinnor att överge och lämna bort sina barn p g a press från sina föräldrar och från omgivningen i övrigt under en tid när det inte fanns någon fri abort, när samhället inte gav något (ekonomiskt) stöd till ensamstående, ogifta mödrar som saknade en partner och när desamma stigmatiserades hårt p g a ett patriarkalt hederstänkande. Barnen föddes ofta på särskilda ”hemliga” mödrahem runtom i landet, dit kvinnorna hade flyttat och tagit in ”i lönndom” när graviditeten började synas alltför mycket. Ofta fick kvinnorna inte ens se sina barn efter födseln och barnen blev sedan placerade på barnhem och bortadopterade inom landet. Även om flertalet av dessa (majoritets)svenska förstamödrar har hunnit gå bort så lever fortfarande 10 000-tals av dem (liksom naturligtvis även förstafäderna) och i flera västländer har denna demografiska grupp låtit höra talas om sig på sistone och krävt upprättelse och inte minst en ursäkt. Tidigare har det handlat om förstamödrar i bl a USA, Kanada, Australien och Nederländerna och nu sker detta även i Storbritannien.


Varför de svenska förstamödrarna inte har låtit höra talas om sig på samma sätt och ställt liknande krav i Sverige är dock för mig en gåta mot bakgrund av att den s k 68-revolutionen kanske var mer genomgripande just i Sverige än i något annat västland i världen vad gäller en ny och frigjord syn på sexualitet, reproduktion, barn, föräldraskap, familjebildning o s v. Ytterst få svenska förstamödrar har t ex någonsin valt att träda fram i offentligheten och berätta om att de just är förstamödrar och inte någon förstafäder har gjort det vad jag känner till.

”Hundreds of women forced into giving up their babies for adoption in the 1950s, 60s and 70s have called on the prime minister to issue a government apology. Up to 250,000 women in Britain were coerced into handing over their babies because they were unmarried. Many of the women never had more children and say the loss caused them to lead a lifetime of grief. They want the UK to follow Australia, which in 2013 was the first country to apologise for forced adoptions.”

https://www.bbc.com/news/uk-57231621?fbclid=IwAR1ot56wfgVNYpz24LpXqjS2up4T5pM-Ksk7Gep6UkqhsDCKo_RtDfPr9ws

“Veronica Smith became pregnant in 1965 while working as a nurse at a Butlin’s Holiday Camp in Bognor Regis in West Sussex. The chilling reality of her situation hit home when she broke the news to her mother.

”My mother told me if my father found out it would kill him, so I never told him, ever.”

Instead, Veronica was secretly sent to a mother and baby home in a part of London not far from her parents’ house and she would meet up with her mother on Wimbledon railway station every Saturday.

”She would bring a blank airmail envelope and I would write a letter saying I was in Spain enjoying work and life. She would then take the letter home and show it to my father, who believed I was in Spain.”

Lawyers examining the birth mothers’ cases have focused on the period between 1945 and 1975 – before a change in adoption law – when around 500,000 babies were adopted in Britain, mostly from mothers who were under 24 and unmarried.

Their research suggests about half of those women faced sustained pressure to give up their babies from professionals, including doctors, midwives, workers in mother and baby homes and adoption staff in religious and council-run homes.

Ann Keen was 17 when she became pregnant in 1966 and recalls a particularly cruel moment during the birth of her son.

”I wasn’t given any pain relief,” she says.

”The midwife said ‘you’ll remember this, so you won’t be wicked again’.”

Ann says she wasn’t even given the opportunity to say goodbye to her son.

”Eight days after giving birth, I went to the hospital nursery to see him and he wasn’t there,” she says.

”The midwife told me ‘he’s gone. He’s in that room over there. They’ll be happy and that’s the last you’ll see of him’.”

Ann says: ”It was coercion. The phrase they used was, ‘This is for the best’ and ‘if you really love your baby, you should give him up’.””

(…)

”Hundreds of women have now written to Prime Minister Boris Johnson to say they deserve one from the UK government, on behalf of the institutions and individuals who treated them so badly.

Birth mothers in Australia received the world’s first government apology in 2013 when Julia Gillard, the prime minister at the time, apologised to around 150,000 women whose babies were taken from them. And three years ago, the Canadian Senate recommended the federal government issue an apology to 300,000 Canadian women. In January of this year, the Irish Taoiseach, Micheal Martin, apologised to former residents of mother and baby homes in Ireland for the way they were treated over several decades.

The women in Britain, most of whom are now in their 70s and 80s, say an apology would bring lasting comfort. Ann Keen, who went on to become an MP and junior minister, says:

”I did not give up my son or abandon him. An apology would clear my name and my son’s name. An historical injustice is what happened. It’s time to say sorry.”

In a statement, Children and Families minister Vicky Ford said: ”I want to express my deepest sympathy to all those affected by historic forced adoption. We cannot undo the past, but we can be reassured that our legislation and practices have been significantly strengthened since then.” ”

Författaren Aase Berg recenserar min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt”

Författaren och kritikern Aase Berg recenserar idag min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” i Borås Tidning och finner att min bok inte bara handlar om den internationella adoptionens uppkomst och de svenska rasrelationernas förändring utan också om den majoritetssvenska efterkrigstida medelklassens utveckling:

”Tobias Hübinettes bok om adoptionsfrågan ”Adopterad – en bok om Sveriges sista rasdebatt” berättar inte bara om adoptionernas historia utan om den svenska medelklassens utveckling.”

”När Hasse Alfredson år 1974 ska adoptera ett utomeuropeiskt barn vägrar han kryssa i önskad hudfärg på blanketten. Han anger inte heller sin egen hudfärg som ”white”, utan skriver istället ”pinkish” (skäraktig). Det är en nyckelscen i Tobias Hübinettes undersökning av adoptionsfrågan: ”Adopterad – en bok om Sveriges sista rasdebatt”.


Boken bygger på artiklar, böcker och riksdagsdebatter, och handlar om hur utlandsadoptionerna lägger grunden för vår tids syn på ras, vithet och svenskhet. Debatten var som hetast på 1960-talet, och övergick sen i en diskussion om de uppväxande adopterades situation på 70- och 80-talen.



Motståndet kom från raspessimister med rötter i rasbiologi och idéer om ett homogent Sverige, medan rasoptimisterna såg på de adopterade som ”ett slags bebådare av ett framtida, mångfaldspräglat, uppblandat” samhälle, och det Hübinette menar har resulterat i ”den färgblinda antirasism som gäller som norm i dagens Sverige”.


Man kan i och för sig diskutera det sociologiska begreppet ”färgblindhet”, eftersom ordet i sin bokstavliga betydelse signalerar en negativ defekt och inte ett värderingslöst tillstånd. Och kan hudfärg, utseende och ursprung betraktas som något neutralt i en tid när alla förväntas definiera sig själva in i minsta nyans, inte minst på färg- och genusskalan, just för att uppnå färgblindhet?


Man kan också fundera över om frågorna om själva adoptionsförfarandet drunknade i sextiotalets debatt om rasdebatt. Det blir förstås extra aktuellt om man kopplar Tobias Hübinettes bok till DN:s pågående adoptionsgranskning Barn till varje pris, om barnhandel, oegentligheter och svek.



Av någon anledning känns sextiotalets raspessimister mer igenkännbara, om än inte mer acceptabla, än rasoptimisterna. Åsikter som vi idag skulle kalla rasistiska har inte förändrats nämnvärt det senaste seklet. Även myndigheterna, till exempel Socialstyrelsen, anpassade sig efter dem.


Rasoptimisternas utspel framstår som vrickade på att annat sätt. Adoption användes ofta som ett slags aktivism med de färgade barnen som redskap: de skulle blandas med vita för att bekämpa rasfördomar och sågs som glada ”färgklickar” i det svenska folkhavet. Uttalanden som detta var inte ovanliga: ”Som en strimma choklad i svensk vanilj smälter de nya barnen in i bilden”.


Tobias Hübinette gestaltar alltså även själva tidsandan. Att många var härliga hippies visste vi redan, och att tillsammanskollektivismen var ett livsstilsideal, men att strategierna mot utfrysning av avvikare var så annorlunda, det kommer nog som en överraskning för många läsare.


När pessimisterna förde fram risken för mobbning som ett argument mot adoption, svarade optimisterna med att bagatellisera mobbningen. Man skilde mellan ”allmän retning” och mobbning och menade att det inte var svårare att ha en annan hudfärg än att till exempel ”skela, att vara rödhårig, att prata skånska”. Vissa föräldrar använde dessutom själva rasord mot sina egna barn, för att avdramatisera skällsorden. Eller, som vi skulle säga idag, reclaima dem. Det gick sådär.



Dessutom, menar Hübinette, fanns det även hos optimisterna en rashierarki under ytan, som kan avläsas i siffrorna över önskemål om ursprungsländer för adoptivbarn. ”Det faktum att adopterande svenskar uppenbarligen undvek och valde bort svarta barn, var med andra ord något som betydde mer än vad flertalet av dåtidens rasoptimister antagligen ville erkänna”. Alla betedde sig inte som Hasse Alfredson, som i en stort uppslagen artikel i Expressen uppmanade alla att ”föröka sig” genom adoption och inte lägga någon vikt vid hudfärg.



Parallellt fanns dessutom ett förakt mot svenska kvinnor med biologiska blandbarn. Tobias Hübinette skriver: ”Att allmänhetens syn på blandbarn var mer negativ än synen på adoptivbarn /…/ kan förstås som ett resultat dels av att de blandade barnens fäder ofta var svarta, föräldrarna ofta ogifta och mödrarna tenderade att vara unga och ensamstående, dels av att de sistnämnda faktiskt hade blandat upp sig rent konkret till skillnad från adoptivföräldrarna – trots allt rasoptimistiskt tal om att blanda sig genom adoption.”


Det handlar förstås om klassrelaterade familjenormer. För att citera en av artiklarna i DN:s granskning: ”Sverige blev pionjär. Alla hade rätt till en kärnfamilj”.


Adoptivbarnen skolades in i medel- och överklassen. Barnfamiljen är ju själva navet i den marknadsekonomi som senare skulle explodera, med den välbärgade familjen som viktigaste byggsten och konsumtionsenhet. Man var tvungen att visa upp en solid lyckadhet för att få adoptera. Auran som omgav adoptivfamiljer när jag själv var barn och tonåring på 70-80-talet var extremt prydlig och ordentlig. Inga skelett i garderoben där inte. Adoptivbarnet garanterade att familjen var noggrant genomlyst.



Idag handlar denna genomlysning, som då utfördes av myndigheter och organisationer, snarare om att familjer som vill framstå som lyckade måste belysa sig själva. Strålkastarljuset styrs genom konsumtion. Den djupare fråga Hübinette väcker, och som är mer aktuell idag än förr, är alltså vem som tjänar på att samhället byggs kring kärnfamiljsnormen. Ingen social konstellation idag är så känslig som barnfamiljen när det gäller att putsa fasaden med hjälp av pryl- och upplevelseuppvisning.



Detta blir inte minst tydligt i Sverigedemokraternas inställning, som skiljer sig från deras och de högerextrema föregångarnas tidigare synsätt. Nuförtiden anser SD att de adopterade, till skillnad från invandrare, har genomgått en lyckad assimilering i ”svenskheten”, det vill säga ett samhälle byggt på uppstyrda kärnfamiljer med jobbskatteavdrag. De adopterade betraktas som ett slags hederssvenskar, eftersom de har koll på hur man dansar runt både julgranen och midsommarstången.


Vad Tobias Hübinettes bok visar är alltså inte bara adoptionernas historia i Sverige, utan också en underliggande berättelse om den svenska medelklassens utveckling. Det är både klargörande och kusligt.”

Den nederländska statliga utredningen om korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten och den globala adoptionsindustrin talar för sig själv

”Saxat” ur den nederländska statliga utredningen om korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten och den globala adoptionsindustrin, som med rätta har uppmärksammats världen över och som har resulterat i att även den svenska regeringen kommer att tillsätta en förhoppsningsvis liknande utredningen. 

Den nederländska utredningen genomförde även en omfattande enkätundersökning som närmare 3500 vuxna utlandsadopterade i Nederländerna deltog i och som gav vid handen att den absoluta majoriteten av respondenternas adoptioner inte har gått rätt till och att desammas adoptionsdokument till den övervägande delen är falska, manipulerade eller ofullständiga, vilket tyder på att det sätt som respondenterna adopterades på både var korrupt och illegalt och att jämställa med trafficking och människohandel – det är då det som figurerna illustrerar.

“Based on the investigation, the Committee has distinguished eight types of abuse in adoptions to the Netherlands. Usually, several types of abuse occurred within one adoption case. An example of this is child theft associated with document forgery and profiteering. In other words, abuses usually took place in conjunction with one another. 

The following types of abuse have emerged in the research material

1. Absence of documents and/or personal data; 

2. Document forgery; 

3. Failure to perform duties in accordance with general principles of good administration and associated rules and procedures; 

4. Fraud and corruption: Wilfully misleading and deceiving something or someone or misusing authority or power for personal gain.

5. Concealment of status: Deliberately making a person’s parentage and true descent ambiguous or uncertain. 

6. Child theft: deliberate and illegal removal of minors from parents or legal guardians. 

7. Child trafficking: transporting, recruiting or trafficking minors for the purpose of exploitation.

8. Baby farms: places where women (whether or not forced, and/or for a fee) are made pregnant, or where they stay to give birth; to then give up their new-born child for intercountry adoption. 

In the five countries studied (Bangladesh, Brazil, Colombia, Indonesia and Sri Lanka), serious intercountry adoption abuses occurred in the period of 1967-1998. There were also adoption abuses before 1967, after 1998 and in other countries.

• Abuses occurred in all five countries surveyed during the period of 1967-1998. Although the nature and extent of the abuses identified varied over time and between countries, abuses appear to be an almost permanent and systematic problem. 

• The identified abuses concern both activities that have taken place in violation of applicable laws and regulations, and unethical acts. 

Examples of illegal activities are: corruption; making it impossible or more difficult to find out the origin and identity of adoptees by forging documents; deliberately stating incorrect information in documents such as age; relinquishment of children for payment or under duress; child trafficking, theft and kidnapping; baby farming and concealment of status. 

Examples of unethical acts include: relinquishing children under false pretences or moral pressure; the abuse of poverty or other social and cultural circumstances of birth mothers such as war, disasters and social taboos; inadequate archiving, inaccuracies in recording data and a lack of transparency in documentation. 

The Committee has established that similar abuses also took place before 1967 and after 1998, and in other countries. The pattern of adoption abuses in those countries shows striking similarities with the five countries studied in depth. Regardless of the different contexts, abuses in intercountry adoption seem to occur everywhere to this day. The most important conservation factors in this are the demand for children and the financial incentive-driven intercountry adoption market where socio-economic inequality, poverty and making children tradable commodities come together.

For many of those involved, the consequences of their adoption are drastic. Due to the way in which their adoption was conducted, many adoptees are unable to find out their identity. Not knowing their origins and having to live with unanswered questions cause anger, pain and sorrow, regardless of how they fare in the Netherlands. Birth parents, birth families and adoptive parents also experience the drastic consequences of the adoption abuses.

The birth families, often single mothers with several children, are the least visible and heard of those involved. The birth mothers are first of all victims, and experience feelings of loss, sadness and isolation due to the loss of their child. They were sometimes pressured to give up their child, the concept of “adoption” as used in the Western world was unknown to them, and in the worst case their child was stolen. • 

A number of adoptive parents who adopted a child in good faith and according to the rules out of good intentions, or a deep desire to have children now (sometimes) feel guilty, because the adoption appears to be surrounded by abuse, or the transition from another culture has led to major problems. Some adoptive parents also feel like victims. 

Adoptees face all kinds of problems in their youth to a greater extent than a comparable group of non-adoptees. For some adoptees, such problems are permanent, while for others the problems are temporary. 

Many adoptees are partly or completely unable to find out their identity. Not knowing their origin and having to live with unanswered questions cause anger, pain and sadness. 

The vast majority of adoptees want recognition from the Dutch government for the loss that is partly caused by the actions or negligence of the government, and which has damaged confidence in the government. 

In addition to recognition, adoptees need more specialised psychological help and support in tracing their origins, such as making archives accessible, making DNA research available and facilitating searches.

The established abuses cannot be reversed. The Committee therefore wants to ensure that the consequences of the abuses receive sufficient attention and that they are prevented in the future. This concerns abuses in intercountry adoption, but care must also be taken to prevent abuses occurring in new forms of family formation, such as commercial surrogacy.

The Committee points to the need for the government to restore its violated relationship with adoptees, adoptive parents and birth parents and family. One condition for this is the recognition by the government that it has failed to combat adoption abuses. An attitude of openness and transparency towards those who want to retrieve information from the past is appropriate in this respect.

The current system of intercountry adoption with private elements cannot be maintained. The Committee has serious doubts whether it is possible to design a realistic public law system in which the identified abuses no longer occur. Pending decision-making, the Committee recommends to suspend the implementation of intercountry adoptions

Provide an independent national Expertise Centre in which knowledge in the field of identity questions, root searches and aftercare is bundled so that adoptees are facilitated in accessing their files, the search for their birth parents, finding suitable psychosocial help and legal support.

Factors of ‘supply and demand’ led to the creation of an international ‘adoption market’ motivated by financial incentives. The large sums paid out as compensation for adoptions had a corrupting effect, especially considering the standard of living in the States of origin. 

The positive image of intercountry adoption, which was sustained for a long time, was very influential. In spite of growing evidence to the contrary, this image caused intercountry adoption to be identified as the best solution for a child who could not be cared for at home. The dominant impression was one of ‘needy orphans’ and adoptive parents who wanted to help. Adoption was identified with ‘doing good’ by benefactors and aid providers. 

For a long time, the Dutch government saw adoption as a purely private matter, relying on Dutch intermediaries and overseas authorities despite frequent reports of abuses. The Dutch government failed to take action internationally, partly so as not to frustrate the adoption process and partly out of a desire not to damage diplomatic relations with the States of origin. 

The adoption system had almost no structure of checks and balances. The Dutch government itself was both operator and inspector, it maintained a close relationship with intermediaries who often also had political connections, the monitoring was inadequate, there was insufficient oversight, and the government barely enforced the rules. In terms of intercountry adoption, therefore, the government was a passive follower and did not act even when it had good reason to take action. This created a sense of impunity around abuses, both in the Netherlands and in the States of origin.

The Dutch intermediaries saw their primary task as meeting the demand for children. It was difficult to combine this priority with a critical attitude towards the States of origin. Although some intermediaries reported abuses, in general they – like the government – preferred to look the other way. In practice, this meant that the intermediaries were a factor in permitting abuses to continue. The pressure from adoptive parents was high, the waiting lists were long and the competition was fierce. Intermediaries’ documentation and archiving of adoption files often left a lot to be desired. 

Dutch politics has shown an interest in intercountry adoption since the 1960s. The Committee established that, although politicians did raise reports of abuses, they primarily served the interests of adoptive parents and not those of adoptees or their birth families. Politicians barely exercised control when it came to abuses.

All in all, the government and intermediaries did not set sufficient boundaries for abuses, either through procedural regulations or through oversight and control. Even today, the interests of the child are still subservient, because the system is not robust enough to protect them.”