Category: adoption

Surrogatindustrin fortsätter att gå i adoptionsindustrins fotspår

Surrogatindustrin beter sig just nu precis som adoptionsindustrin alltid har gjort:
 
 
Genomkorrupta länder och s k ”failed states” föredras, lokal lagstiftning ignoreras eller kringås och företagen och verksamheten är hela tiden ”steget före” och flexibel, mobil och transnationell och försöker ständigt hitta nya länder att både operera i och emellan för att kunna tillfredssställa den närmast omätliga efterfrågan på barn som har blivit till utanför kroppen (d v s tack vare en reproduktionsteknik) i Väst där förekomsten av ofrivillig barnlöshet aldrig har varit större och mer utbredd än idag och mot bakgrund av de kraftigt fallande födelsetalen bland i huvudsak de infödda majoritetsvästerlänningarna.
 
I helgen ska f ö surrogatindustrin och pro-surrogatlobbyn i Sverige samlas till konferens i Stockholm: http://www.familiesthrusurrogacy.com/scandinavian-conference-12-august-2017
 
OBS: Jag är naturligtvis samtidigt mycket väl medveten om den oerhörda smärta och det fruktansvärda lidande som ofrivillig barnlöshet innebär och medför för ett närmast otaligt antal singlar och par i Sverige och i Väst och vilka självklart både är heteros och icke-heteros liksom den gigantiska demografiska utmaning som Väst står inför inom den närmaste framtiden p g a en i skrivande stund snabbt åldrande och/eller kraftigt åldrad infödd majoritetsbefolkning.

Om Åke J. Ek och adoption – än en gång

Sent på kvällen måndagen den 22 januari 1945 och samma dag som sovjetryska Röda arméns styrkor befann sig endast 27 mil från Rikets huvudstad Berlin kastades en bomb mot brittiska legationen på Strandvägen 82 i Stockholm och attentatspersonen som hade tagit sig till och från platsen på cykel greps aldrig då den rådande snöyran gjorde att alla cykelhjulspår suddades ut. Säkerhetspolisen misstänkte dock med stort fog att bombkastaren var den 20-årige Åke J Ek som trots sin ungdom hade varit aktiv nazist i det s k lindholmspartiet SSS (Svensk socialistisk samling) ända sedan tonåren och som nyligen hade återvänt hem efter att ha varit krigsfrivillig på östfronten. För alla som undrar vad alla just nu överlevande och återvändande svenska krigsfrivilliga från Mellanöstern kan tänka sig att företa sig i framtiden när de nu är tillbaka i Sverige så kan ju detta vara en händelse som är värd att lägga på minnet och just Ek kom f ö att iscensätta och ligga bakom dylika attentat ända in på 2000-talet och som jag själv ”oförhappandes” kom att bli ”inblandad” i (men det är så klart en annan historia).
20706599_10154942542725847_1372156384_n.jpg
 
Ek kom sedermera att bli en av landets mest framgångsrika s k varulvar, d v s en person som gjorde en s k borgerlig karriär i ”mainstream-samhället” men som samtidigt fortsatte att vara aktiv högerextremist (Eks mapp och fil i Säkerhetspolisens arkiv är extremt omfattande), och han var även medlem i ”varulvsrörelsen” och i den s k Svenska motståndsrörelsen (d v s samma namn som dagens Nordiska motståndsrörelsen tidigare bar och vilket nog inte är en slump) som grundades och leddes av Eks gamle partikamrat Otto Hallberg på 1950-talet. Även den sedermera superrike och världsberömde Ingvar Kamprad var f ö medlem i ”varulvsrörelsen” och i Svenska motståndsrörelsen på 1950-talet som utgjorde ursprunget till den svenska s k Stay Behind-organisationen och som samlade ”gräddan” av de överlevande och återvändande svenska krigsfrivilliga från fronterna runtom i Europa och fr a från östfronten och vilka hade slagits på Tysklands, axelmakternas och deras allierades sida.
 
Ek kom även under efterkrigstiden att bli en av landets mest kända ”Koreaexperter” och ”Koreavänner” efter att ha deltagit i Koreakriget som fältväbel vid Svenska Röda korsets s k Svenska Koreaambulans och han var aktiv i svenska Koreasammanhang ända fram till sin död 2011. Ek kom vidare att grunda den allra första vänskapsföreningen i västvärlden och för västerlänningar (och i Eks fall naturligtvis för svenskar) som har ett intresse och engagemang för Korea och för koreaner, d v s den pro-sydkoreanska Svenska Koreaföreningen (OBS: ej att förväxla med den pro-nordkoreanska Svensk-koreanska föreningen som bildades 1969 som en del av den s k 68-rörelsen) som bildades redan 1951, och som var den största och viktigaste föreningen för alla svenskar som hade någon relation till Sydkorea ända in på 1970-talet när det konkurrerande Koreanska sällskapet slutligen övertog den rollen.
 
Eks allra viktigaste ”insats” som s k varulv handlar dock om att utan denne (som kvarstod som en av de allra sista och mest fanatiska partimedlemmarna när SSS upplöstes 1950 och även tidvis arbetade på SSS partihögkvarter på Markvardsgatan 5 i Stockholm) så hade Sverige kanske aldrig blivit det land i världen som har adopterat flest s k Tredje världen-barn per capita då Ek i egenskap av folkpartistisk politiker (d v s dagens Liberalerna som han gick med i på 1950-talet och helt i enlighet med den nazistiska varulvsstrategin) och offentlig opinionsbildare var en av dem som allra mest och allra tydligast kampanjade och ”lobbade” för utlandsadoptioner under den internationella adoptionens ”pionjärår” på 1960-talet och hans förening organiserade även den första generationen av svenska adoptivföräldrar som nästan uteslutande adopterade från just Sydkorea (adoptivbarn från Sydkorea, s k ”Koreabarn”, dominerade helt den internationella adoptionen till Sverige under 1960-talet och ända in mot mitten av 1970-talet).
 
Så outgrundliga kan Herrens vägar vara efter att en bombkastande 20-åring (som f ö avslutade sitt liv som en bombbeställande 80-åring) valde att bli en s k varulv och därefter kom att spela en avgörande roll för att göra Sverige till världens mest utlandsadopterande land (och f ö möjligen också gjorde att undertecknad överhuvudtaget hamnade här i Sverige).

Portrayed as a extemist in an academic article in an academic journal

Just read an academic article which was recently published in an academic journal where I am referred to and quoted quite extensively and both by the author/scholar and by an informant as a kind of a political extremist when it comes to the field of transnational and transracial adoption studies and which I find a bit disturbing as this is an academic article in an academic journal which is written by a researcher – selected extracts from the article:
 
”Hubinette, a researcher and a political activist interested in issues of adoption and racism especially as it focuses on the adoption community of Korea, describes the origins of transnational and interracial adoptions in his words as “forced child migration”… In the 1950s, the practice was initiated as a rescue mission with strong Christian fundamentalist and particularly Lutheran undertones, while it came to be perceived as a progressive act of solidarity during the left liberal 1960s and 1970s. Today, and since the 1980s, international adoption has developed into a consumerist choice in the leading adopting countries and regions of the United States and Scandinavia.
 
In regard to these suggestions that international adoptions, including Holt International Children’s Services adoption, could be categorized as a type of child trafficking or forced migration, in conversation with a colleague about this research, Patterson, an adoptive mother and adult education researcher responded:
 
”He (Hubinette) could not be more wrong . . . While I have no doubt that some individuals and even agencies do traffic children, Holt International is not one of them. In Korea, according to Bertha Holt who I met before her passing, the biracial children of Korean nationals and US soldiers were summarily rejected and frequently left to die.”
 
Patterson goes on to clarify that Holt International adoptions, one of the largest and most successful international adoption agencies, cannot be characterized and is the furthest thing from a “consumerist choice, child migration, or trafficking.”
 
But for Hubinette, international adoptions, which are frequently transracial, are the privilege of whites; thus in a postcolonial world the extension of colonial privilege and hegemony. Postcolonialist theorists… view (is) perhaps encapsulated in Hubinette and Arvanitakis’s (2012) quote about what they call the “glorification of today’s white adopters of Third World children:
 
”…interracial families and transracial adoptions of our time seek to complete the processes of conceptualized and autochtonisation, thereby encapsulating the desire to live with and become the Other in a way that had not been accomplished previously. Here we see the division between the Western Self and the non-Western Other collapse into an antiracist transracial fantasy of postcolonial reconciliation, white cosmopolitanism and a vision of a future global family . . . white people can finally feel that they are comfortable with non-white people and at home in the non-Western world.”
 
Patterson has taken argument with Hubinette and Arvanitakis’s terminology of “glorification” and “fantasy of postcolonial reconciliation,” stating:
 
”What if the adoptive parents aren’t glorified? Some people have praised us for taking an orphan from overseas, stating how “good” we were and what a “blessing” it was for our daughter to have us. We had to reply that we were the ones who were blessed by her coming into our family. Other people have been highly critical . . . constantly being noticed for our decision, or having to explain the relationship to strangers, doesn’t feel much like glorification!”.
 
Patterson goes on to say:
 
”It is an interesting word choice, this “fantasy.”When you are up with a sick child in the night who is howling because she has an ear infection, or sitting with her as she struggles line by line through a difficult homework assignment, there is no fantasy, only harsh reality, that of a child who needs her parent.”

Petition till den nya sydkoreanska regeringen för att stoppa adoptionerna från Sydkorea till västvärlden en gång för alla

För alla som vill se ett slutgiltigt stopp på (världs)historiens allra längst pågående (och även utan några avbrott) och allra mest omfattande och massiva barnmigration liksom tvångsmigration (även om jag vet att det kanske inte alltid går att jämföra adoption med annan typ av människohandel som har ägt rum i historien och som äger rum idag i form av exempelvis tvångsarbetskraft eller för sexuella ändamål) som fortfarande pågår och som har pågått i över 60 år vid det här laget och innefattar kring 200 000 sydkoreaner som har adopterats bort till ett 20-tal västländer varav över 25 000 till Norden och 10 000 till Sverige nu när vänstern är tillbaka vid makten i Sydkorea (den sydkoreanska vänstern har då traditionellt varit kritisk till fortsatt adoption och tidigare sydkoreanska vänsterregeringar har även försökt att stoppa utlandsadoptionerna till Väst om än förgäves).
 
Please consider signing the petition ”Declaration Calling for an Immediate End to the Industrial, International Adoption System from South Korea” which is directed towards the new South Korean government.
 
If sharing, please also repost the instructional context part and not just the link itself:
 
 
or
 
 
The deadline to sign and thereafter to submit this petition to the South Korean government is July 10, midnight, Pacific Time. After signing, please feel free to circulate this to garner further support and please make sure to include the July 10, midnight, Pacific Time signature deadline in your re-post.
 
”To the Government of the President of South Korea, Moon Jae-in:
 
Many people remember the 1988 Seoul Summer Olympic Games when South Korea’s pride as a newly industrializing nation was ruined by the revelation of its shameful 35-year-long dependence on international adoption. Yet South Korea, now clearly recognized as an advanced nation, continues to send children to families in the West. After sixty-five years of overseas adoption, will the PyeongChang Olympic Games mark another moment in which national pride turns into national shame? As South Korea plans to host the 2018 Winter Olympic Games, we ask the Moon Jae-in administration to immediately terminate overseas adoption from South Korea. Although South Korea has addressed many of the root causes of overseas adoption over the past decade by introducing legislation to support single mothers and prioritize family preservation, we believe that South Korea, now more than ever, can end the needless separation of children from their mothers and families.
 
WE CALL UPON THE GOVERNMENT TO IMMEDIATELY TERMINATE INDUSTRIAL ADOPTIONS FROM SOUTH KOREA.
 
(…)
 
South Korea’s international adoption program has been viewed as a model by adoption agencies in the West because it is a reliable and streamlined system that has delivered more than 200,000 children to parents in foreign countries since 1955. What should have been a temporary solution after the Korean War became a permanent one and South Korea continues to rank third in the world in numbers of children sent to foreign countries. Past efforts to end international adoption from South Korea have been stymied repeatedly by the lobbying efforts and demand for children by foreigners.
 
NOW IS THE TIME TO FINALLY END THE INDUSTRIAL ADOPTION SYSTEM, AND TO PROVE THAT SOUTH KOREA CAN BE A MODEL COUNTRY, NOT FOR ITS EFFICIENT EXPORT OF CHILDREN, BUT FOR UPHOLDING A JUST SOCIAL WELFARE SYSTEM THAT GUARANTEES A FLOURISHING FUTURE FOR ALL ITS CITIZENS.”

Att bli en del av samtidshistorien

”Kul” att ha blivit inskriven i någon slags samtidshistoria även om det definitivt kostade alltför mycket att vara först med och gå i bräschen (i Norden) för en postkolonial feministisk analys och kritik av den internationella adoptionen (och som nog de allra flesta fortfarande uppfattar och upplever som ”extremistisk”, ”biologistisk”, ”essentialistisk”, ”omvänt rasistisk”, och ”antivästerländsk”: Hittade av en ren slump en ”typisk” intervjumetodbok på universitet i Karlstad som bl a använder intervjuer med utlandsadopterade som exempel på en (bl a etiskt) ”svår” informantgrupp och som troligen kvarglömts av en student och ser nu att jag omnämns i boken.

 

19679643_10154824957250847_415786488_n.jpg

Paddington(s skapare) har gått bort – det misslyckade icke-vita adoptivbarnet som förebådade den postkoloniala invandringen

Den både invandrade och adopterade peruanske björnen Paddingtons skapare (d v s författare) har gått bort – d v s den engelske författaren Michael Bond som blev över 90 år gammal.

https://www.svt.se/kultur/bok/bjornen-paddingtons-skapare-ar-dod

Paddington är en av flera (barn)litterära (djur)karaktärer som tillkom under senkolonial tid och i samband med avkolonialiseringen och när den postkoloniala invandringen till Väst tog sina första försiktiga steg liksom när de första transrasiala adoptionerna av icke-vita barn från kolonierna till Väst började genomföras och som jag en gång i tiden intresserade mig för som forskare då dessa (djur)karaktärer enligt mig både handlar om ras, om invandring och om adoption liksom inte minst att de förebådade (i fantasins värld så klart, för det som dessa barnböcker skildrade hade ju ännu inte inträffat) och även förutspådde den postkoloniala och mångkulturella samtid som vi befinner oss i idag.

paddington.jpg

4029667_1.jpg

nicke-nyfiken_184979443.jpg

Så här skrev jag i ett utkast till en artikel om Paddington och några av de andra barnbokskaraktärerna som för mig är ”stand-ins” för icke-vita adoptivbarn från kolonierna liksom för icke-vita invandrare från Tredje världen:

”Under första hälften av 1900-talet när de europeiska kolonialimperierna uppnådde sin största geografiska utbredning och när det västerländska rastänkandet kulminerade… framträder idén bakom den typ av transrasiala adoptioner som gäller idag, med andra ord att icke-vita barn kan och ska adopteras av vuxna vita västerlänningar, innan dessa adoptioner ens hade börjat genomföras, det vill säga själva idén var först en (vit) fantasi om något som skulle kunna hända i framtiden.

I Rudyard Kiplings ”Djungelboken” uttrycker kung Louie en slags önskan om att förvandlas inte bara till en människa utan till en engelsman, och i den tecknade filmen sjunger han således: ”Jag vill ju va som du, jag vill se ut som du, gå som du, du-u-u”. Mot bakgrund av apans nära släktskap med människan framstår de koloniala aporna dock paradoxalt nog snarare som de djur som verkar vara allra svårast att civilisera med King Kong och Nicke Nyfiken som exempel och vilka båda kan sägas bli adopterade av vita män som tar med dem hem till sina västerländska hemländer men sedan misslyckas med att förvandla dem till assimilerade och integrerade amerikaner respektive européer.

Jean de Brunhoffs böcker om Babar som ges ut från och med 1931 handlar om en elefant i en koloni i det Franska imperiet, antingen i Västafrika eller i Sydostasien, vars biologiska mor dödas av en vit jägare. Efter att ha levt en tid som ”gatubarn” i en fransk bosättarstad där han också utsätts för ”rasism” för att han ser så tydligt annorlunda ut rent kroppsligen, tas Babar om hand och adopteras av en högborgerlig äldre fransk bosättarkvinna som uppfostrar honom till en så kallad évolué, d v s en infödd icke-vit person som genom uppfostran och utbildning europeiserats och som kom att utgöra den icke-vita eliten och senare också den postkoloniala infödda eliten i de franska kolonierna. Babar kan därmed sägas symbolisera det ideala icke-vita adoptivbarnet från Tredje världen i sitt anammande av europeisk (hög)borgerlig kultur och i sin lojalitet gentemot sin adoptivförälder och hela det koloniala projektet.

När Babar återförenas med sin biologiska familj och återvänder till sitt ursprungsland följer dennes vita adoptivmamma dessutom med och deltar därmed i universella civilisationsuppdraget att göra alla Babars biologiska släktingar och stam- och klanfränder till européer och västerlänningar. Här förutspår Babar-böckerna den postkoloniala situation som uppstod efter självständigheten i många europeiska kolonier när dessa nya stater skulle ”civilisera” sig själva på 1960-, 70- och 80-talen och ofta tog hjälp av europeiska rådgivare, experter och forskare.

Den ideala adoptionsituationen gäller dock inte fullt ut för Michael Bonds Paddington, den bruna björnen som föddes i ”mörkaste Peru” och adopteras av medelklassparet Brown i London. Även om Paddington får lära sig allt från vikten av personlig hygien till att dricka té och bära gentlemannakläder skiljer han sig från Babar som verkligen, trots en viss initial klumpighet och tafatthet (och möjligen p g a av hans stora kroppshydda), i slutänden ändå lyckas lära sig att ta hand om och disciplinera sin egen icke-vita kropp, dricka vin, äta med kniv och gaffel och bära fransk tredelad kostym och plommonstop alternativt svart bonjour och cylinderhatt.

Samtidigt är det intressant att notera att böckerna om Paddington ges ut från och med 1950-talet vid den tidpunkt när det Brittiska imperiet börjar falla samman. Paddingtons regelbundna återfall till icke-vit ”primitivitet” kan sägas reflektera de antikoloniala rörelser som startade väpnade revolter i de brittiska kolonierna under efterkrigstiden, och slutligen kan hans permanenta boende i London och i England, det gamla imperiets metropol och världens centrum, sägas symbolisera början på den icke-vita invandringen till och närvaron i Europa.

Paddington är därmed både en aningen misslyckad icke-vit adopterad från kolonierna som inte lyckas uppfylla sina vita adoptivföräldrars önskan att assimileras till fullo liksom en icke-vit invandrare från Tredje världen som framstår som en aning stökig, bråkig och problematisk och det är inte särskilt svårt att föreställa sig att Paddington som tonåring och ung vuxen mycket väl kan komma att ställa till med bråk, social oro och kanske t o m med upplopp och kravaller liksom att han mycket väl kan komma att hamna i brottslighet och börja nyttja alkohol och droger och kanske t o m radikaliseras och utvecklas till en antivästerländsk s k extremist.”

Den (svensk)adopterade skådespelaren Michael Nyqvist har gått bort – en förebild för landets alla adopterade

Den (svensk)adopterade skådespelaren och författaren Michael Nyqvist har gått bort i cancer, en av de två s k svenskadopterade eller inhemskt eller nationellt adopterade som jag (som adopterad) har uppskattat och sett upp till allra mest och som har varit en förebild för landets alla fr a svenskadopterade då han var en av ytterst få svenskadopterade som var en offentlig adopterad person (d v s han hade ”kommit ut” som adopterad) och dessutom en av landets kändisadopterade: Den andre var författaren och kritikern Anders Paulrud som liksom Nyqvist grymt nog också gick bort i cancer och dessutom märkligt nog i samma ålder (d v s vid 56 års ålder).
 
 
Nyqvist och Paulrud har båda skrivit varsin bok som handlar om att vara adopterad (båda var då svenskadopterade eller inhemskt eller nationellt adopterade, d v s de föddes i Sverige och bortadopterades inom landet samtidigt som Nyqvists biologiska far var italienare) – nämligen ”När barnet lagt sig” respektive ”Amamamor” och vilka båda står ut inom både den svenska och internationella adopteradelitteraturen (d v s böcker skrivna av adopterade, och detta vågar jag ”påstå” då jag har läst 100-tals böcker skrivna av adopterade och även sitter på och ”äger” ett omfattande bibliotek bestående av adopterades böcker).
 
Även om de svenskadopterade i stort sett är lika många som de utlandsadopterade i landet (ca 60 000 vardera: samma år som Paulrud adopterades bort genomfördes t ex 2740 inhemska adoptioner och det år då Nyqvist blev bortadopterad genomfördes 2649 inhemska adoptioner) så har just de svenskadopterade inte låtit höra talas om sig i någon större utsträckning överhuvudtaget och f ö än mindre deras biologiska föräldrar (d v s mycket få av de svenskadopterade har överhuvudtaget talat om och skrivit om och behandlat ämnet att vara just adopterad) och vilket gjorde att Nyqvist och Paulrud vilka f ö båda ”kom ut” som adopterade sent i livet (d v s i offentligheten – OBS: de allra flesta av landets 10 000-tals svenskadopterade är s k ”hemliga” adopterade, d v s mycket få vet överhuvudtaget om att de är just adopterade, och i många fall blev de tyvärr också hemligt adopterade, då deras biologiska mödrar oftast födde dem i lönndom på mödrahem i pre-68-Sverige och adoptionerna genomfördes därefter också i lönndom) båda stack ut och dessutom var de båda adopterade män mot bakgrund av att både den svenska och den internationella adopteradelitteraturen är helt och hållet dominerad av (adopterade) kvinnor.