Category: adoption

Sverige har adopterat flest barn från Sri Lanka i världen men ändå rapporterar inte svensk media om att den senaste korruptionsavslöjandet inom adoptionsvärlden

Det är stötande för att inte säga chockerande att de svenska medierna, den svenska adoptionsmyndigheten och den svenska regeringen samt de svenska adoptionsorganisationerna (och även de svenska adoptivföräldrarna) hittills har vägrat att rapportera om, kommentera och diskutera att Sri Lankas regering nu äntligen har erkänt och medgett att 1000-tals barn adopterades bort till Sverige, Frankrike, Nederländerna (Sri Lanka var f ö en gång i tiden en holländsk koloni), Danmark, Tyskland och andra västländer på 1970-, 80- och 90-talen på synnerligen otillbörliga sätt samtidigt som bl a dansk, tysk, australiensisk, fransk och holländsk media har gjort det.
 
 
Adoptionerna från Sri Lanka till Väst (liksom från Sydkorea, Etiopien, Indien, Thailand, Colombia, Chile o s v o s v o s v…) har genom åren i mycket hög grad handlat om ren människohandel av barn som en gång i tiden inte på något sätt var föräldralösa (eller familjelösa) och som f ö även flera svenskar som var på plats var inblandade i (d v s flera s k ”expatsvenskar” eller utlandssvenskar som bodde på Sri Lanka var då inblandade i denna genomkorrupta adoptionsverksamhet och människohandel).
 
För att tillfredsställa svenskarnas och västerlänningarnas närmast omätliga efterfrågan på s k adopterbara ”Tredje världen-barn” som föranleddes av de kraftigt fallande födelsetalen bland den infödda vita majoritetsbefolkningen i västvärlden från och med 1970-talet och framåt (liksom även av den mycket starka antirasistiska och vänsterliberala ideologi som uppstod i kölvattnet av avkolonialiseringen och den s k 68-revolutionen och som gjorde att familjebildningar över rasgränserna sågs som något mycket progressivt och positivt i Sverige och i Väst fr o m 1970-talet och framåt) försågs barnen med förfalskade och manipulerade dokument som för alltid raderade ut deras identiteter och deras kopplingar till sina föräldrar och familjer (alltför många döptes t ex om och förseddes med nya och falska födelsedatum och födelseorter för att så effektivt som möjligt radera ut barnens historia och band bakåt).
 
Svenskarna har då adopterat kring 3500 barn från Sri Lanka under fr a 1970-, 80- och 90-talen (och varav ett 60-tal tyvärr redan har hunnit gå bort p g a i huvudsak självmord – jag råkar f ö ”sitta på” namnlistan över de redan avlidna adopterade från Sri Lanka) och Sverige är därmed det land i världen som har adopterat flest barn från Sri Lanka (och vilket i sin tur innebär att Sverige och svenskarna är ansvariga för och har gjort sig skyldiga till allra flest korrupta adoptioner från Sri Lanka liksom från 100-tals andra f d kolonier i Afrika, Mellanöstern, Latinamerika, Karibien, Asien och Oceanien).
 
adoptioner från Sri Lanka till västvärlden 1968-
 
Sverige: 3465
Nederländerna: 3271
Frankrike: 1556
Danmark: 930
Australien: 912
Schweiz: 829
Tyskland: 774
Italien: 459
Belgien: 281
Storbritannien: 270
Norge: 223
USA: 81
Island: 80
Finland: 58

Adoptivföräldern, antirasisten och antifascisten Hans ”Hasse” Alfredson har gått bort

Regissören, författaren, adoptivföräldern, antirasisten, antifascisten och anarkosyndikalisten Hans ”Hasse” Alfredson har gått bort:

 

 

På 1960-talet engagerade sig Alfredson starkt i den s k adoptionsfrågan och han tillhörde då det avantgardistiska, vänsterliberala och antirasistiska läger som bekämpade det gamla etablissemanget och eliten inom dåvarande Socialstyrelsen, forskarvärlden och läkarkåren som fortfarande drev linjen att icke-vita människor inte borde få invandra till och bosätta sig permanent i Sverige i större mängd och genom adoption då de i förlängningen skulle ”förstöra” den s k ”nordiska rasen” då det i en statlig utredning hade prognoserats att i stort sett alla av adoptivbarnen (som s k könsmogna vuxna) skulle komma att reproducera sig med vita svenskar (och därmed få s k blandrasbarn vilka på 1960-talet bedömdes vara s k ”mindervärdiga”) och 1968 valde Alfredson själv att adoptera ett barn, d v s samma år som utlandsadoptionerna tog fart på allvar i Sverige och fullkomligen exploderade i antal i samband med den s k 68-revolutionen.

 

På 1970-talet fortsatte Alfredson att engagera sig i adoptionsfrågan och 1974 valde han att gå ut i media och provokativt och explicit uppmana och ”utmana” svenska folket att ”föröka er genom adoption” för att hjälpa och stödja Tredje världen och (de icke-vita) människorna i de gamla kolonierna. På 1980- och 90-talen engagerade sig Alfredson mot rasismen och han berättade gärna i media att hans egen utlandsadopterade dotter behandlades annorlunda p g a att hon såg annorlunda ut rent fysiskt-kroppsligt. År 1996 slutligen publicerade Alfredson romanen ”Attentatet i Pålsjö skog” som hängde ut mängder av svenska högerextremister med namn inklusive hans egen far och som indirekt inspirerade mig själv att publicera min ”namnbok” ett antal år därefter (d v s ”Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympatisörer 1931-45” som kom ut 2002).

Skatteverket agerar normkritiskt och antirasistiskt genom att använda en adopterad asiatisk kvinna på det nya ID-kortet

Endast i Sverige (liksom nog även i Danmark och i Norge men dock ej i Finland och på Island) med sin massiva demografiska täthet och massiva kroppsliga närvaro av adopterade från Öst- och Sydostasien fungerar ett sådant här visuellt pedagogiskt exempel, d v s att använda den ”svenskaste” av alla (kvinnliga) ”svenska” namnkombinationer och illustrera namnet med ett foto på en asiatisk kvinna (OBS: jag vet så klart att de namn som uppfattas som ”svenska” antingen är allnordiska s k ”vikinganamn” och nordeuropeiska germanska namn eller panvästerländska och kristna namn som i praktiken och ursprungligen är judiska, grekiska eller romerska namn).
 
447eb30c-e8cd-4bb7-9ecf-ee572908d4ae.jpeg
 
En majoritet av alla infödda majoritetssvenskar har numera en adopterad släkting från Öst- och Sydostasien i sitt s k ”extended kin network” och tillsammans med de adopterade från Sydasien så behöver de adopterade från Öst- och Sydostasien bara presentera sig med sina ”svenska” namn så förstår de allra flesta människor i Sverige i det närmaste per automatik att de just är adopterade och vilket då inte är fallet i andra västländer där ett utseende och en kropp som härrör från Öst- och Sydostasien i första hand och faktiskt enbart kopplas till invandrare från Öst- och Sydostasien (och deras efterkommande).
 
Sedan kan en ju undra hur Skatteverket egentligen tänkte med sitt namn- och bildval som i teorin ju åtminstone riktar sig till alla som just nu lever och befinner sig i Sverige och får vara här s k lagligt – d v s alla som behöver ett ID-kort:
 
Handlar det om en normkritisk intervention av en myndighet som de allra flesta människor i Sverige associerar med anonym och ”tråkig” statlig byråkrati (och skattetryck)? Eller är det kanske en antifascistisk och antirasistisk handling utförd av en antirasistisk kommunikatör (och fotograf) som riktar sig till (och mot) SD och landets alla s k sverigevänner?

Surrogatindustrin fortsätter att gå i adoptionsindustrins fotspår

Surrogatindustrin beter sig just nu precis som adoptionsindustrin alltid har gjort:
 
 
Genomkorrupta länder och s k ”failed states” föredras, lokal lagstiftning ignoreras eller kringås och företagen och verksamheten är hela tiden ”steget före” och flexibel, mobil och transnationell och försöker ständigt hitta nya länder att både operera i och emellan för att kunna tillfredssställa den närmast omätliga efterfrågan på barn som har blivit till utanför kroppen (d v s tack vare en reproduktionsteknik) i Väst där förekomsten av ofrivillig barnlöshet aldrig har varit större och mer utbredd än idag och mot bakgrund av de kraftigt fallande födelsetalen bland i huvudsak de infödda majoritetsvästerlänningarna.
 
I helgen ska f ö surrogatindustrin och pro-surrogatlobbyn i Sverige samlas till konferens i Stockholm: http://www.familiesthrusurrogacy.com/scandinavian-conference-12-august-2017
 
OBS: Jag är naturligtvis samtidigt mycket väl medveten om den oerhörda smärta och det fruktansvärda lidande som ofrivillig barnlöshet innebär och medför för ett närmast otaligt antal singlar och par i Sverige och i Väst och vilka självklart både är heteros och icke-heteros liksom den gigantiska demografiska utmaning som Väst står inför inom den närmaste framtiden p g a en i skrivande stund snabbt åldrande och/eller kraftigt åldrad infödd majoritetsbefolkning.

Om Åke J. Ek och adoption – än en gång

Sent på kvällen måndagen den 22 januari 1945 och samma dag som sovjetryska Röda arméns styrkor befann sig endast 27 mil från Rikets huvudstad Berlin kastades en bomb mot brittiska legationen på Strandvägen 82 i Stockholm och attentatspersonen som hade tagit sig till och från platsen på cykel greps aldrig då den rådande snöyran gjorde att alla cykelhjulspår suddades ut. Säkerhetspolisen misstänkte dock med stort fog att bombkastaren var den 20-årige Åke J Ek som trots sin ungdom hade varit aktiv nazist i det s k lindholmspartiet SSS (Svensk socialistisk samling) ända sedan tonåren och som nyligen hade återvänt hem efter att ha varit krigsfrivillig på östfronten. För alla som undrar vad alla just nu överlevande och återvändande svenska krigsfrivilliga från Mellanöstern kan tänka sig att företa sig i framtiden när de nu är tillbaka i Sverige så kan ju detta vara en händelse som är värd att lägga på minnet och just Ek kom f ö att iscensätta och ligga bakom dylika attentat ända in på 2000-talet och som jag själv ”oförhappandes” kom att bli ”inblandad” i (men det är så klart en annan historia).
20706599_10154942542725847_1372156384_n.jpg
 
Ek kom sedermera att bli en av landets mest framgångsrika s k varulvar, d v s en person som gjorde en s k borgerlig karriär i ”mainstream-samhället” men som samtidigt fortsatte att vara aktiv högerextremist (Eks mapp och fil i Säkerhetspolisens arkiv är extremt omfattande), och han var även medlem i ”varulvsrörelsen” och i den s k Svenska motståndsrörelsen (d v s samma namn som dagens Nordiska motståndsrörelsen tidigare bar och vilket nog inte är en slump) som grundades och leddes av Eks gamle partikamrat Otto Hallberg på 1950-talet. Även den sedermera superrike och världsberömde Ingvar Kamprad var f ö medlem i ”varulvsrörelsen” och i Svenska motståndsrörelsen på 1950-talet som utgjorde ursprunget till den svenska s k Stay Behind-organisationen och som samlade ”gräddan” av de överlevande och återvändande svenska krigsfrivilliga från fronterna runtom i Europa och fr a från östfronten och vilka hade slagits på Tysklands, axelmakternas och deras allierades sida.
 
Ek kom även under efterkrigstiden att bli en av landets mest kända ”Koreaexperter” och ”Koreavänner” efter att ha deltagit i Koreakriget som fältväbel vid Svenska Röda korsets s k Svenska Koreaambulans och han var aktiv i svenska Koreasammanhang ända fram till sin död 2011. Ek kom vidare att grunda den allra första vänskapsföreningen i västvärlden och för västerlänningar (och i Eks fall naturligtvis för svenskar) som har ett intresse och engagemang för Korea och för koreaner, d v s den pro-sydkoreanska Svenska Koreaföreningen (OBS: ej att förväxla med den pro-nordkoreanska Svensk-koreanska föreningen som bildades 1969 som en del av den s k 68-rörelsen) som bildades redan 1951, och som var den största och viktigaste föreningen för alla svenskar som hade någon relation till Sydkorea ända in på 1970-talet när det konkurrerande Koreanska sällskapet slutligen övertog den rollen.
 
Eks allra viktigaste ”insats” som s k varulv handlar dock om att utan denne (som kvarstod som en av de allra sista och mest fanatiska partimedlemmarna när SSS upplöstes 1950 och även tidvis arbetade på SSS partihögkvarter på Markvardsgatan 5 i Stockholm) så hade Sverige kanske aldrig blivit det land i världen som har adopterat flest s k Tredje världen-barn per capita då Ek i egenskap av folkpartistisk politiker (d v s dagens Liberalerna som han gick med i på 1950-talet och helt i enlighet med den nazistiska varulvsstrategin) och offentlig opinionsbildare var en av dem som allra mest och allra tydligast kampanjade och ”lobbade” för utlandsadoptioner under den internationella adoptionens ”pionjärår” på 1960-talet och hans förening organiserade även den första generationen av svenska adoptivföräldrar som nästan uteslutande adopterade från just Sydkorea (adoptivbarn från Sydkorea, s k ”Koreabarn”, dominerade helt den internationella adoptionen till Sverige under 1960-talet och ända in mot mitten av 1970-talet).
 
Så outgrundliga kan Herrens vägar vara efter att en bombkastande 20-åring (som f ö avslutade sitt liv som en bombbeställande 80-åring) valde att bli en s k varulv och därefter kom att spela en avgörande roll för att göra Sverige till världens mest utlandsadopterande land (och f ö möjligen också gjorde att undertecknad överhuvudtaget hamnade här i Sverige).

Portrayed as a extemist in an academic article in an academic journal

Just read an academic article which was recently published in an academic journal where I am referred to and quoted quite extensively and both by the author/scholar and by an informant as a kind of a political extremist when it comes to the field of transnational and transracial adoption studies and which I find a bit disturbing as this is an academic article in an academic journal which is written by a researcher – selected extracts from the article:
 
”Hubinette, a researcher and a political activist interested in issues of adoption and racism especially as it focuses on the adoption community of Korea, describes the origins of transnational and interracial adoptions in his words as “forced child migration”… In the 1950s, the practice was initiated as a rescue mission with strong Christian fundamentalist and particularly Lutheran undertones, while it came to be perceived as a progressive act of solidarity during the left liberal 1960s and 1970s. Today, and since the 1980s, international adoption has developed into a consumerist choice in the leading adopting countries and regions of the United States and Scandinavia.
 
In regard to these suggestions that international adoptions, including Holt International Children’s Services adoption, could be categorized as a type of child trafficking or forced migration, in conversation with a colleague about this research, Patterson, an adoptive mother and adult education researcher responded:
 
”He (Hubinette) could not be more wrong . . . While I have no doubt that some individuals and even agencies do traffic children, Holt International is not one of them. In Korea, according to Bertha Holt who I met before her passing, the biracial children of Korean nationals and US soldiers were summarily rejected and frequently left to die.”
 
Patterson goes on to clarify that Holt International adoptions, one of the largest and most successful international adoption agencies, cannot be characterized and is the furthest thing from a “consumerist choice, child migration, or trafficking.”
 
But for Hubinette, international adoptions, which are frequently transracial, are the privilege of whites; thus in a postcolonial world the extension of colonial privilege and hegemony. Postcolonialist theorists… view (is) perhaps encapsulated in Hubinette and Arvanitakis’s (2012) quote about what they call the “glorification of today’s white adopters of Third World children:
 
”…interracial families and transracial adoptions of our time seek to complete the processes of conceptualized and autochtonisation, thereby encapsulating the desire to live with and become the Other in a way that had not been accomplished previously. Here we see the division between the Western Self and the non-Western Other collapse into an antiracist transracial fantasy of postcolonial reconciliation, white cosmopolitanism and a vision of a future global family . . . white people can finally feel that they are comfortable with non-white people and at home in the non-Western world.”
 
Patterson has taken argument with Hubinette and Arvanitakis’s terminology of “glorification” and “fantasy of postcolonial reconciliation,” stating:
 
”What if the adoptive parents aren’t glorified? Some people have praised us for taking an orphan from overseas, stating how “good” we were and what a “blessing” it was for our daughter to have us. We had to reply that we were the ones who were blessed by her coming into our family. Other people have been highly critical . . . constantly being noticed for our decision, or having to explain the relationship to strangers, doesn’t feel much like glorification!”.
 
Patterson goes on to say:
 
”It is an interesting word choice, this “fantasy.”When you are up with a sick child in the night who is howling because she has an ear infection, or sitting with her as she struggles line by line through a difficult homework assignment, there is no fantasy, only harsh reality, that of a child who needs her parent.”

Petition till den nya sydkoreanska regeringen för att stoppa adoptionerna från Sydkorea till västvärlden en gång för alla

För alla som vill se ett slutgiltigt stopp på (världs)historiens allra längst pågående (och även utan några avbrott) och allra mest omfattande och massiva barnmigration liksom tvångsmigration (även om jag vet att det kanske inte alltid går att jämföra adoption med annan typ av människohandel som har ägt rum i historien och som äger rum idag i form av exempelvis tvångsarbetskraft eller för sexuella ändamål) som fortfarande pågår och som har pågått i över 60 år vid det här laget och innefattar kring 200 000 sydkoreaner som har adopterats bort till ett 20-tal västländer varav över 25 000 till Norden och 10 000 till Sverige nu när vänstern är tillbaka vid makten i Sydkorea (den sydkoreanska vänstern har då traditionellt varit kritisk till fortsatt adoption och tidigare sydkoreanska vänsterregeringar har även försökt att stoppa utlandsadoptionerna till Väst om än förgäves).
 
Please consider signing the petition ”Declaration Calling for an Immediate End to the Industrial, International Adoption System from South Korea” which is directed towards the new South Korean government.
 
If sharing, please also repost the instructional context part and not just the link itself:
 
 
or
 
 
The deadline to sign and thereafter to submit this petition to the South Korean government is July 10, midnight, Pacific Time. After signing, please feel free to circulate this to garner further support and please make sure to include the July 10, midnight, Pacific Time signature deadline in your re-post.
 
”To the Government of the President of South Korea, Moon Jae-in:
 
Many people remember the 1988 Seoul Summer Olympic Games when South Korea’s pride as a newly industrializing nation was ruined by the revelation of its shameful 35-year-long dependence on international adoption. Yet South Korea, now clearly recognized as an advanced nation, continues to send children to families in the West. After sixty-five years of overseas adoption, will the PyeongChang Olympic Games mark another moment in which national pride turns into national shame? As South Korea plans to host the 2018 Winter Olympic Games, we ask the Moon Jae-in administration to immediately terminate overseas adoption from South Korea. Although South Korea has addressed many of the root causes of overseas adoption over the past decade by introducing legislation to support single mothers and prioritize family preservation, we believe that South Korea, now more than ever, can end the needless separation of children from their mothers and families.
 
WE CALL UPON THE GOVERNMENT TO IMMEDIATELY TERMINATE INDUSTRIAL ADOPTIONS FROM SOUTH KOREA.
 
(…)
 
South Korea’s international adoption program has been viewed as a model by adoption agencies in the West because it is a reliable and streamlined system that has delivered more than 200,000 children to parents in foreign countries since 1955. What should have been a temporary solution after the Korean War became a permanent one and South Korea continues to rank third in the world in numbers of children sent to foreign countries. Past efforts to end international adoption from South Korea have been stymied repeatedly by the lobbying efforts and demand for children by foreigners.
 
NOW IS THE TIME TO FINALLY END THE INDUSTRIAL ADOPTION SYSTEM, AND TO PROVE THAT SOUTH KOREA CAN BE A MODEL COUNTRY, NOT FOR ITS EFFICIENT EXPORT OF CHILDREN, BUT FOR UPHOLDING A JUST SOCIAL WELFARE SYSTEM THAT GUARANTEES A FLOURISHING FUTURE FOR ALL ITS CITIZENS.”