Kategori: adoption

En global revolution pågår i skrivande stund inom den internationella adoptionsvärlden vars frön såddes redan på 1990-talet

Har i veckan intervjuats i både svenska Expressen, tyska Der Spiegel och norska Aftenbladet angående de illegala utlandsadoptionerna och förra året intervjuades jag i ett flertal medier rörande samma ämne och bl a i franska Le Monde och brittiska The Guardian och det är bara att konstatera att något som liknar en revolution äger rum i skrivande stund världen över och både i ursprungsländerna i Latinamerika, Afrika och Asien och i de västerländska mottagarländerna inklusive i Sverige.

Sedan Koreakriget på 1950-talet, när den internationella adoptionen ”uppfanns” och föddes, har runt en miljon barn från Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, Asien, Oceanien och det postkommunistiska Östeuropa adopterats till ett 20-tal västländer varav Sverige med sina 60 000 utlandsadopterade är det land som har adopterat flest barn per capita från det globala syd, de gamla kolonierna och den före detta kommunistiska världen.

Sedan 1990-talet har jag kämpat för att få både mottagarländerna och ursprungsländerna att förstå att den internationella adoptionsverksamheten med åren kom att utvecklas till en regelrätt industri och inte minst till en genomkorrupt verksamhet som kom att omsätta gigantiska summor pengar.

I Sverige var jag länge ensam om att föra denna kamp för att både få fram sanningen och avslöja oegentligheterna och därmed också i slutänden för att försöka få upprättelse och till slut förhoppningsvis uppnå någon slags försoning och i Korea var jag likaså den första personen som har bortadopterats till ett västland som gjorde detsamma genom att i många år skriva debattartiklar och framträda i koreansk media, tala på koreanska konferenser och anklaga Sydkorea och de sydkoreanska adoptionsbyråerna för att sälja koreanska barn till Väst. Sydkorea är då likt en spegelbild av Sverige det ursprungsland som har adopterat bort flest barn till Väst – runt 200 000 sedan 1953.

Utöver att jag både var den första och länge den enda adopterade personen i både Sverige och i Sydkorea som kritiserade den internationella adoptionsverksamheten reste jag också under många år till en mängd andra västländer (USA, Frankrike, Nederländerna, Belgien, Tyskland, Italien, Spanien, Kanada, Norge, Danmark, Finland, Storbritannien o s v) och talade på konferenser samt skrev artiklar och intervjuades i respektive lands medier och framförde där samma typ av kritik.

Under decennier var detta en fullständigt ojämn kamp p g a att jag i det närmaste förde ett ”enmanskrig” och jag framställdes därför som något av den internationella adoptionsvärldens ”onda genius”, ”superskurk” och ”demon” och inte bara i Sverige och i Sydkorea utan också i andra länder och råkade därtill rejält illa ut både i privat- och yrkeslivet p g a detta. 

På en middag på en koreansk restaurang i Stockholm vädjade Adoptionscentrums dåvarande ordförande Ulf Kristersson till andra adopterade från Korea att försöka få mig att lugna ned mig (och underförstått då jag enligt Kristersson hotade den internationella adoptionsverksamheten genom att i år efter år vara närmast hyperaktiv i den svenska offentligheten och kritisera densamma), vid ett tillfälle blev jag utpekad av den amerikanska skådespelaren Mark Wahlberg, som på den tiden var aktiv i att stötta utlandsadoptionerna till USA, som någon slags extremistisk galning som kort och gott var emot att ”rädda barn”, i samband med en internationell konferens i Seoul pekade dottern till grundaren av världens största adoptionsbyrå (d v s amerikanska Holt) ut mig i sitt tal som ”hjärnan” och ”ideologen” bakom en ”grupp extremister” som ville skada den internationella adoptionsverksamheten och när min f d chef en gång besökte Nya Zeeland och träffade en forskare där fick han höra av denna att hon hade hört ett rykte om att det fanns en ”extrem forskare” i Sverige som sades vara ”emot adoption”.

Under loppet av 2010-talet, och fr a fr o m 10-talets slut, kom sedan allt fler andra adopterade att ansluta sig till kritiken och både i Sverige och i andra västländer och både adopterade från Korea och från andra ursprungsländer och med åren har en kritisk massa av vuxna utlandsadopterade växt fram i hela västvärlden som till slut har lyckats åstadkomma en global revolution vars långtgående konsekvenser och bestående effekter vi just nu antagligen bara kan ana oss till.

Att ett flertal utredningar om korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten redan har offentliggjorts och att än fler utredningar pågår just nu i både flera mottagar- och ursprungsländer (senast beslutades det exempelvis om sådana utredningar i Norge och Frankrike respektive i Sydkorea) är bara en del av denna globala revolution som med all sannolikhet kommer att förändra hela synen på internationell adoption världen över och kanske än viktigare skriva om hela historien om den internationella adoptionsverksamheten från dess uppkomst efter Koreakriget och fram tills idag.

Och sist men inte minst kommer alla vi utlandsadopterade, våra västerländska adoptivföräldrar, våra förstaföräldrar i ursprungsländerna liksom våra eventuella partners och barn nu att behöva förhålla oss till den internationella adoptionsverksamheten på ett helt nytt sätt, som i år f ö fyller 70 år (d v s i sju årtionden på raken har runt en miljon barn adopterats till Väst), och som i många fall med all säkerhet kommer att innebära mycket smärta och lidande när sanningen nu kommer fram men förhoppningsvis till slut också någon slags försoning för alla inblandade parter även om det kanske är att önska för mycket.

Det går slutligen t o m att tänka sig att den internationella adoptionsverksamheten snart upphör för gott mot bakgrund av den pågående revolutionen och åtminstone som en i det närmaste industriell verksamhet som under vissa år har transporterat så många som 40 000 barn från Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, Asien, Oceanien och det postkommunistiska Östeuropa till 20-talet västländer (sådana enorma årliga globala adoptionssiffror präglade fr a 2000-talet – år 2021 genomfördes endast runt 4000 adoptioner till Väst från fr a Asien och Afrika samt några enstaka länder i Latinamerika och Östeuropa) – och även p g a att andra reproduktionstekniker successivt har kommit att både konkurrera ut och ersätta internationell adoption som reproduktionsmetod i Väst.

Intervjuad idag i Expressen

Intervjuad idag av Expressens Anna Gullberg och i intervjun reflekterar jag bl a över det pris jag har fått betala för att tidigare ha bedrivit ett slags ”enmanskrig” mot adoptionsindustrin och p g a alla konflikter jag har hamnat i inom den svenska forskarvärlden.

”Han är skuggestalten som gömts i de stora redaktionernas granskningar av adoptionsindustrin de senaste 20 åren.

Tobias Hübinette fick varken kredden eller karriären. Men han fick rätt.

Anna Gullberg har träffat den ständigt konfliktande rasismforskaren som berättar om brytningen med Stieg Larsson och Expo, och att vara på Theodor Engströms dödslista.”

https://www.expressen.se/kultur/anna-gullberg/vithetsforskaren-sd-har-vunnit-pa-stor-invandring/

”När vi träffas i tvåan i Flemingsberg är Dagens Nyheter i gång med en ny del i adoptionsgranskningen, den ska komma att publiceras 21 november, men där och då är det ett pågående arbete.

Det ska handla om statsminister Ulf Kristersson, om hans egna adoptioner och om hans tid som ordförande för Adoptionscentrum.

Samma jobb görs en våning upp i DN-skrapan, där Dagens Industri också gräver i Kristerssons förflutna.

Ingen av redaktionerna har ännu fått en intervju med statsministern för att kunna ställa honom mot väggen, och racet mot att vara först med publicering pågår. 

Det här vet Tobias Hübinette, på samma sätt som att han haft koll på och aktivt medarbetat i de flesta stora redaktioners adoptionsgranskningar genom årtionden, för det mesta som en skuggfigur, ibland omnämnd för sitt arbete, ibland arvoderad, ibland rakt ut ombedd att sluta kräva erkännande och bara vara tacksam för att frågan om adoptionerna lyfts.

Men han har alltid varit den som bistått med sitt enorma arkiv och sin närmaste encyklopediska kunskap i ämnet, den som jobbat i flera år med landets största redaktioner som i bästa fall angivit honom som en av många källor, men som lika ofta behandlat honom som pestsmittad.

När Expressens kultursida i höstas berättade historien om prisbelönta grävaren My Vingren, vars omfattande researcharbete låg till grund för Dagens Nyheters guldspade- och Stora Journalistpris-belönade adoptionsgranskning, ett arbete som DN mörkade, så var det en erfarenhet som Hübinette kunde relatera till.

För egen del hade han redan resignerat och tagit sin roll som ”en av många uppgiftslämnare” som den enda möjliga.

Men han fick frågor från erfarna grävare som förstod att han varit inblandad och undrade varför det inte syntes tydligare?

– De fattade ju det. Att det här har Patrik (Lundberg) och de andra inte gjort helt och hållet själva, säger Hübinette.

I över 25 år har han varit motorn i granskningar av Sveriges adoptionsindustri.

Och nu har han äntligen fått rätt. Den av regeringen tillsatta adoptionsutredningen närgranskar adoptionsförmedlingen från sex länder: Polen, Sri Lanka, Kina, Chile, Colombia och landet där Hübinette föddes 1971 – Sydkorea.

Han var 23 år när adoptionsfrågan väcktes i honom och det hann gå ytterligare några år innan det blev det han ägnade sin gärning åt. Under tonårstiden i Motala, åren som AFA-aktivist och centralgestalt i bekämpandet av svenska nazister, var han inte särskilt intresserad.

Hübinette hann starta Expo, först ett nyhetsbrev i pappersform som kopierades upp och delades ut på caféer och bokhandlar, som senare blev en riktig tidskrift där journalisten och Millennium-författaren Stieg Larsson senare var chefredaktör och Hübinette ingick i redaktionen.

– De första numren ligger här någonstans, säger han och pekar ut i den sprängfyllda lägenheten som är fylld av tusentals böcker, konstföremål och mörka möbler. 

Men sökandet efter sin identitet blev också det som till sist gjorde att han lämnade Expo och rollen som blåslampa på svenska nazister.

Han hittade aldrig sina koreanska föräldrar, trots år av medverkande i sydkoreansk tv och tidningar, men han tog tillbaka sitt födelsenamn Sam Dol Lee bredvid sitt svenska namn och lärde sig allt han kunde om sitt födelseland, språket, kulturen. Han doktorerade till och med på Koreas behandling av och syn på alla de som adopterades bort till Väst.

Han gick från att vara svenskare än svensk, till att bli en med flera identiteter, så som många av de nu två miljoner som har invandrat till Sverige. Och det fanns med i slitningen med de gamla vänstervännerna i Expo.

– Jag ser mig som svensk i de flesta sammanhang. Jag blev ofrivillig svensk precis som alla adopterade, och svenskar behandlar mig oftast som svensk. Sen är jag också asiat eftersom det är det första folk ser, sen är jag också korean, sydkorean specifikt och enligt den sydkoreanska staten är jag fortfarande det, säger han. Sedan ser jag mig som östgöte också, från Motala, en liten industri- och arbetarstad.

– I vardagen tänker jag mestadels som de flesta adopterade, att man är en svensk, och på alla andra sätt än utseendet är jag ju det.

Den nya identiteten ligger också bakom valet av Flemingsberg som bostadsort. Här, i de färgglada höghusen, bor tusentals människor som delar hans erfarenhet:

– Här bor det i stort sett bara icke-vita personer, säger han.

Efter höstens val skrev han i en amerikansk tidskrift om SD:s framgångar.

Han tillskriver dem den omfattande utomeuropeiska invandringen till Sverige inom en kort tidsperiod, och förändringen av ett monosamhälle till ett pluralistiskt.

– Så sent som 1980 var det bara en procent som hade bakgrund utanför västvärlden i Sverige varav en tredjedel var adopterade. Resten var vita. Idag är det runt 20 procent. Det är en enorm skillnad. Flertalet av alla som lever i dag har därför ett minne av när Sverige var homogent. Den förändringen är helt världsunik. Att vi till skillnad från andra länder var så homogena så sent in i modern tid tror jag ligger bakom SD:s framgångar.

Det var också en homogenitet som länge sågs som viktig.

– Det var homogeniteten man ville ha, och nu pratar jag inte om extremhögern, alla var överens om det. Det var själva grundförutsättningen för välfärdsstaten, för socialdemokraterna. Ända fram till 90-talet försökte S på olika sätt minska den utomnordiska och utomeuropeiska invandringen. Under krisen med de vietnamesiska båtflyktingarna pratade Palme om att de var så annorlunda oss svenskar att vi kanske inte borde ta emot dem. Det är den här historien om att vilja ha ett homogent land som ligger bakom SD:s framgångar, säger han, men tillägger att det också finns andra faktorer som väger in.

– Är man marxist skulle man säga att det är uppenbart att SD dominerar bland arbetarna, det är också sant. Är man genusvetare skulle man säga att det är helt uppenbart att SD dominerar bland männen, och det är också sant. 

I början av november blev det känt att terroristdömde Theodor Engström hade dödslistor över journalister och politiker. Sju namn stod på den så kallade A-listan, de som skulle dödas först, däribland Centerpartiets partiledare Annie Lööf, och SVT:s vd Hanna Stjärne samt före detta statsministern Fredrik Reinfeldt.

Bland de sju fanns också Tobias Hübinette.

Inte förrän förundersökningen släpptes fick han reda på det, och då av en antifascist som läst hans namn.

– Det är upprörande att jag inte fick veta det av polisen. Jag har varit med på sådana listor sedan 90-talet, men har bara blivit meddelad det en enda gång, det var när en man i Tumba som hade gjort om sin lägenhet till en bombfabrik.

Han ser flera faktorer som spelat in för den smått unika svenska adoptionsindustrin:

– Den första är ofrivillig barnlöshet som ändå drev majoriteten av de som adopterade, den andra faktorn är den speciella relation som Sverige utvecklar till tredje världen, till de gamla kolonierna, till den icke-vita världen, eller vad man nu vill kalla den. Man ser det som att man har räddat de här barnen. Den synen är så mycket starkare i Sverige än i andra länder, kanske är det bara här den finns.

Men barnen som blivit ofrivilliga svenskar känner sig inte räddade. En rättmätig vrede väcks, och utforskandet av den nya identiteten får i många fall omgivningen att reagera. Så skedde också på antirastiska Expo.

– Det blev en konflikt efter att jag åkte till Korea för första gången. Jag blev som besatt av Korea efter hemkomsten. Och jag vill inte prata skit om Stieg, men jag minns han att tyckte att det var väl kanske förståeligt att jag åkte till Korea eftersom jag är därifrån, men att sedan skulle jag komma tillbaka och bara hålla på med antifascism.

Hübinette säger att han inte kände sig riktigt accepterad därefter.

Hans nya umgänge med andra koreanska adopterade i stället för ölkvällar på puben med det vanliga gänget av vänsterkillar eller kvällskursen i koreanska som dömdes ut som onödig. 

– Då sa Stieg att jag borde bättra på min franska i stället för att kunna hålla koll på de franska fascisterna, att jag borde göra det för kampens skull, säger han.

– Som adopterad är det inte accepterat att bli alltför uppslukad av sitt ursprungsland.

Och konflikter har följt honom genom åren. Från de rent handgripliga i den antifascistiska kampen, ”det var efter att jag lämnat den mer militanta antifascistiska rörelsen, jag har en jäkla massa domar på mig från den tiden” (Hübinette har dömts för bl a ofredande och skadegörelse), till alla år i spalterna som gjort honom till persona non grata – en stämpel som nu efter att han fått rätt om adoptionerna ser ut att luckras upp.

När DN-journalisten Patrik Lundberg under julhelgen vinterpratade i P1 nämner han omsorgsfullt både My Vingren och Tobias Hübinettes arbete. 

Men med 51-åringens självrannsakande tillbakablick på livet ser Hübinette också sin egen del i att den möjliga karriären som välbetald professor vid ett stort universitet inte blev av.

Aldrig kommer att bli av.

– Det är ju för att jag hamnat i en massa konflikter. Det är för att jag har principer, antar jag. Det har alltid varit så, och ofta har jag förlorat konflikterna, nästan alltid faktiskt, även om jag vunnit vad gäller självrespekten. Jag har gått emot normer som alla skriver under på, i forskarvärlden, i mina uthängningar av kända personer, i mina attacker på människor. Jag blev kanske som något av en demon, säger han.

– Jag sade och skrev saker ohämmat i åratal. Många höll nog med, men man får inte säga sådant i exempelvis en DN-artikel. Man kan prata så diskret på krogen men inte i offentligheten. 

Finns det strider du ångrar?

– Det är att jag inte förstod spelreglerna, att vissa saker kan man inte göra. Jag gav ut en bok, ”Den svenska nationalsocialismen – medlemmar och sympatisörer 1931-45”, med 28 000 svenskar som var med i olika nazistiska organisationer och jag bara namngav dem rakt ut. Det blev en jäkla debatt och det hade jag räknat med, men de här som jag hängde ut, de har ju också ofta barn och barnbarn. Det fanns till och med folk i vår förening för adopterade från Korea som hade släktingar med i boken. Adopterade kom fram och sa ”du har hängt ut min morfar, jag älskade honom, varför gjorde du det?”. Jag fattade inte att sådana saker kan få konsekvenser.

– Men med åren har jag förstått att det liv man får beror på hur man hanterar exempelvis konflikter, och väldigt tidigt har jag hamnat i konflikter i olika sammanhang. Du antyder att jag skulle kunna vara professor sedan länge och ha en bekväm tjänst här i Stockholm eller Uppsala, och så är det nog. Jag hade nog kunnat vara det sedan länge men det blev aldrig så, och det kommer aldrig att bli så – eftersom jag betett mig som jag har gjort. 

– Jag vet vilket liv jag kommer att få resten av livet. Det är så det blev, att det här som du nämnde att jag skulle kunna vara, som jag fattar själv att jag hade varit idag om jag hade skött mina kort rätt, det kommer inte att ske. Men det får vara så. Jag har ju lyckats få igenom så många frågor som jag brinner för, fått dem att bli mainstream, och det räcker för mig.

Regeringens särskilda adoptionsutredare Anna Singer, professor i civilrätt vid Uppsala universitet, lämnar sin slutrapport i november. En av uppgiftslämnarna till rapporten är Tobias Hübinette.”

Varför säger inte adoptivföräldrarna något om korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten?

Fick denna fråga tillställd mig för några dagar sedan och undrar själv över var de svenska adoptivföräldrarnas röster och reaktioner är just nu och under de senaste åren mot bakgrund av att SVT:s Göteborgsredaktion uppmärksammade de korrupta adoptionerna från Chile till Sverige för nästan exakt fem år sedan (i slutet av januari 2018) och med tanke på att den holländska statliga adoptionsutredningen offentliggjordes för snart exakt två år (i början av februari 2021). 

Båda dessa händelser slog ju som bekant ned som en (atom)bomb i Sverige och kom att vända uppochner på hela synen på den internationella adoptionsverksamheten i världens mest adopterande land där den allmänna inställningen till utlandsadoptioner har varit mer hyllande och mer positiv än i något annat land på jorden fram tills alldeles nyligen och troligen p g a att (majoritets)svenskarna just har slagit världs(historiskt)rekord (och utan konkurrens dessutom) i antal internationella adoptioner per capita.

Därefter följde DN:s prisbelönta artikelserie ”Barn till varje pris” och tillsättandet av en statlig svensk adoptionsutredning efter att en samlad opposition i form av M, SD, KD, L, C och V krävde det av Löfvens sista rödgröna regering liksom tillsättandet av liknande utredningar i bl a Belgien och Norge och nu senast i Frankrike där Macrons regering slutligen gav efter för de franska utlandsadopterades krav på en sådan utredning samt i Sydkorea som blir det andra ursprungslandet i världen efter Chile att utreda de illegala adoptionerna och i förrgår röstade det chilenska parlamentet närmast enhälligt för att Chiles president och dennes regering ska verka för att betala ut skadestånd till alla de som har drabbats av den korrupta adoptionsverksamheten.

Ett antal svenska adoptivföräldrar till adopterade från Chile har visserligen trätt fram i offentligheten sedan 2018 och vittnat om hur de känner och tycker om oegentligheterna inom den internationella adoptionsverksamheten och det har också enstaka andra adoptivföräldrar som har adopterat från andra ursprungsländer men med tanke på att Sveriges 10 000-tals och åter 10 000-tals adoptivföräldrar till överväldigande delen tillhör både den mest högutbildade gruppen, den översta inkomstdecilen och inte minst både de mest förmögna och de mäktigaste av landets alla invånare vilka både har språket i sin makt och direkt tillträde till offentligheten så är det märkligt för att inte säga chockerande hur tysta adoptivföräldrarna har varit fram tills nu. 

Det fullkomligen vimlar av adoptivföräldrar bland Sveriges politiker, högre tjänstepersoner, företagsledare, journalister, kulturutövare, forskare, jurister, läkare, präster, officerare o s v men trots det är det i det närmaste öronbedövande tyst från de svenska adoptivföräldrarnas sida. 

I andra västländer och inte minst i USA (OBS: det är då mer eller mindre exakt samma demografiska segment som har adopterat internationellt överallt i västvärlden – d v s kort och gott de övre skikten oavsett om det handlar om USA, Kanada, Australien, Tyskland, Italien, Spanien, Belgien, Finland o s v) har adoptivföräldrar sedan många år tillbaka både uttalat sig och varit aktiva och delaktiga i det offentliga samtalet om problematiken med korruptionen inom adoptionsverksamheten men i Sverige är det i stort sett knäpptyst trots att Sverige demografiskt sett är världens mest adoptivföräldratätaste land per capita och trots att det finns i det närmaste hur många toppolitiker, generaldirektörer, VD:ar, redaktörer, författare, musiker, konstnärer, kändisar, professorer, docenter, domare, advokater, chef- och överläkare och biskopar som helst som är adoptivföräldrar.

Sedan är det väl gissningsvis så att mängder av adoptivföräldrar sannolikt har luftat sina känslor, reaktioner och åsikter privat och antingen sinsemellan eller inför och tillsammans med sina adopterade barn (vilka i de flesta fallen numera är vuxna) men i den svenska offentligheten är det i stort sett enbart vuxna utlandsadopterade som syns och hör, intervjuas och uttalar sig medan adoptivföräldrarna fortsatt lyser med sin frånvaro.

Varför de svenska adoptivföräldrarna är så tysta och passiva är samtidigt så klart omöjligt att veta och kanske kan det tänkas handla om en utdragen chock som i det närmaste kan liknas vid ett trauma och som gör att landets adoptivföräldrar just nu och sedan flera år tillbaka helt enkelt är fullständigt förlamade av en blandning av skuld, skam, sorg och vrede. 

Oavsett orsak så är det ändå märkligt att inte ens någon av alla de adoptivföräldrar som ständigt skriver i tidningarna, som regelbundet syns och hörs i tv och radio, som i vissa fall kan ha 100 000-tals följare i sociala medier och som fr a har egna plattformar att tala ifrån vare sig de är folkkära artister, kända skådespelare, framgångsrika forskare eller förmögna företagsledare tar bladet från munnen och åtminstone kommenterar allt som har hänt både i Sverige och globalt vad gäller de senaste årens närmast otaliga avslöjanden om korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten.

Igår skrev Chile historia: Den chilenska staten ska nu ge skadestånd åt alla de som har fallit offer för de illegala och korrupta utlandsadoptionerna

Igår beslutade det chilenska parlamentet i det närmaste enhälligt att anta resolution nr. 557 som innebär att landets president Gabriel Boric och dennes regering uppmanas att upprätta en Sannings-, rättvise- och skadeståndskommission för alla de som har fallit offer för illegala och korrupta adoptioner sedan 1950-talet och fram till 2000 när utlandsadoptionerna till västvärlden upphörde. Totalt röstade 136 ledamöter för resolutionen medan en ledamot röstade emot densamma och åtta ledamöter lade ned sina röster.

Från och med 1950-talet och fram till 1990-talet adopterades runt 20 000 chilenska barn till västvärlden varav runt 2200 adopterades till Sverige och ett stort antal av dessa adoptioner genomfördes illegalt och bestod i praktiken av rena kidnappningar, barnstölder och människohandel. Chile blir nu det första landet i världen där ett parlament har röstat för att ge skadestånd åt alla de som har fallit offer för den korrupta internationella adoptionsverksamheten och nu är det bara att hoppas att landets regering hörsammar uppmaningen.

Yesterday, the Chilean parliament almost unanimously decided to adopt resolution no. 557 which means that the country’s president Gabriel Boric and his government will be requested to establish a Truth, Justice and Reparations Commission for all those who have fallen victim to illegal and corrupt adoptions since the 1950s and until the year of 2000 when the adoptions to the West ended. A total of 136 members voted for the resolution, while one member voted against it and eight members abstained. 

From the 1950s and until the 1990s, around 20,000 Chilean children were adopted to the West out of whom around 2,200 were adopted to Sweden, and a large number of these adoptions were carried out illegally and in practice consisted of pure kidnappings, child thefts and human trafficking. Chile is since yesterday the first country in the world where a parliament has voted for compensating all those who have fallen victim to the corrupt international adoption business and it is now a matter of hoping that the country’s government heeds the request.

Om Hirokazu Kore-edas spelfilm “Broker”

Det är ändå lite speciellt för min del att ta in att den japanska regissören Hirokazu Kore-edas spelfilm “Broker” just nu är bioaktuell i Sverige (den svenska titeln är dock en aning märklig kort och gott mot bakgrund av det ämne som filmen behandlar) som helt och hållet utspelar sig i dagens Sydkorea:

Filmen handlar konkret om Sydkoreas illegala inhemska adoptionsverksamhet som de facto handlar om att mängder med barn adopteras utanför lagen inom landet för att dölja ofrivillig barnlöshet p g a ett utbrett blodstänkande som går tillbaka till konfucianismen och det (öst)asiatiska klantänkandet, men vid flera tillfällen hörs samtidigt repliker från huvudrollsinnehavarna som tydligt adresserar och kommenterar landets långa historia av internationell adoption till Väst inklusive till Sverige. 

I ett sammanhang säger en av huvudkaraktärerna exempelvis att han uttryckligen inte vill att barnet, som filmen kretsar kring, ska adopteras bort till västvärlden och i ett annat sammanhang talas det om en veritabel vinstdrivande adoptionsindustri. Vid ett tillfälle berörs också den revidering av den sydkoreanska adoptionslagen som satte stopp för de värsta avarterna av (utlands)adoptioner och som började gälla fr o m 2012 och jag var då själv inblandad i att få igenom denna lagändring som nu dyker upp och blir refererad till i en firad japansk regissörs spelfilm.

Min avhandling i Koreas språk och kultur ”Comforting an orphaned nation” (som f ö är en av de mest nedladdade svenska humanioraavhandlingarna) handlade just om hur populärkulturen i Sydkorea framställer adoption och adopterade i spelfilmer, tv-dramaserier, popsånger och musikvideos som handlar om ämnet och det går enligt min mening utan problem att säga att ”Broker” faller väl in i det mönster som min avhandling fann: 

Adoption är något negativt i populärkulturen i Sydkorea, som genomsyras av en särskild koreansk form av antivästlig vänsternationalism, och särskilt de som adopteras till Väst inklusive till Sverige uppfattas dra ”nitlotten” då ödet att adopteras till västvärlden förknippas med utsatthet för rasism och en allmän destruktiv livsstil och oftast också med en alltför tidig och ibland även ond bråd död.

Sydkorea Sannings- och försoningskommission ska utreda om utlandsadoptionerna till Väst var ett brott mot de mänskliga rättigheterna

Idag blev det klart att Sydkoreas Sannings- och försoningskommission ska utreda om utlandsadoptionerna till Väst var ett brott mot de mänskliga rättigheterna och inte minst mot barnets rättigheter efter att runt 350 adopterade från Sydkorea i olika västländer inklusive i Sverige via Svenska Koreaadopterades nätverk (SKAN) har anmält att deras adoptioner inte gick rätt till under den gångna hösten.

Den sydkoreanska myndigheten heter Truth and Reconciliation Commission på engelska och 진실화해를위한과거사정리위원회 på koreanska och bildades 2005 för att utreda de brott mot de mänskliga rättigheterna som begicks under Kalla kriget och diktaturåren och hittills har kommissionen bl a undersökt ett stort antal massakrer och mord som den sydkoreanska vänstern utsattes för innan, under och efter Koreakriget och under miltärjuntans tid 1961-87.

Arbetet med att få till detta har initierats och koordinerats av Peter Møller i Danmark, som är jurist och adopterad från Korea, och Danish Korean Rights Group (DKRG) i samarbete med adopterade som har flyttat tillbaka till Korea och progressiva koreanska forskare och jurister.

Sydkorea blir nu det andra ursprungslandet i världen efter Chile som väljer att utreda den internationella adoptionsverksamheten. Totalt har runt 200 000 koreanska barn adopterats bort till Väst sedan 1950-talet varav 10 000 till Sverige.

Sydkorea är det land som har adopterat bort ojämförligt flest barn till andra länder medan Sverige är det land som har adopterat flest barn från andra länder proportionellt sett vilket innebär att det för närvarande pågår utredningar om den internationella adoptionsverksamheten i både världens största bortadopterande land och i världens största adopterande land.

Det stora paradigmskiftet handlar om att Sveriges relation till det globala Syd nu är förändrad

Den franska demografen Jean-François Mignot är bredvid den engelska demografen Peter Selman den ledande forskaren i världen vad gäller att studera internationell adoption som både en del av den internationella migrationen och som en del av de olika västerländska mottagarländernas reproduktionspolitik (såsom i relation till majoritetsinvånarnas fruktsamhetstal o s v). 

I en demografisk översikt som bl a handlar om hur utlandsadoptionerna utvecklade sig efter den s k 68-revolutionen framstår Sverige som både Europas och västvärldens mest adopterande land per capita och Mignot skriver bl a följande (på engelska).

Det är högst sannolikt att inget annat s k folkslag på jorden och i (världs)historien någonsin kommer att komma upp i sådana extremt höga adoptionssiffror som Sverige gjorde i kölvattnet efter den s k 68-revolutionen, vilket reflekterar att Sverige och svenskarna utvecklade en absolut unik (och inte minst intim) relation till den postkoloniala, utomvästerländska och icke-vita världen (d v s den s k Tredje världen som det tidigare hette) under 1900-talets andra hälft och på ett sätt som ingen annan vit, kristen, västerländsk nation har gjort i historien och kommer att göra i framtiden.

Därtill har ju Sverige också tagit emot fler invandrare från den postkoloniala, utomvästerländska och icke-vita världen per capita än något annat land i Europa vilket har resulterat i att Sverige är ett av de tio länder på jorden som härbärgerar flest flyktinginvandrare per capita och inget annat västland än Sverige hittas på den globala topplistan över länder som har givit asyl åt proportionellt flest flyktingar och anhöriga till flyktingar i förhållande till den infödda majoritetsbefolkningen. Det finns också en del som tyder på att de infödda majoritetssvenskarna proportionellt sett kan ha ingått i fler s k intimrelationer över de s k rasgränserna än något annat västerländskt s k folkslag i världen.

M a o hör de mycket omfattande utlandsadoptionerna samman med både flyktinginvandringen och blandäktenskapen – d v s de reflekterar kort och gott alla Sveriges helt unika efterkrigstida relation till utomvästerländska och icke-vita människor.

Det har talats mycket om ett paradigmskifte vad gäller migrationspolitiken i och med Kristerssons nya regering men det stora paradigmskiftet är kanske just att Sverige speciella relation med det globala Syd helt enkelt är över nu mot bakgrund av att biståndet också har sänkts markant medan adoptivbarnen har ersatts av surrogatbarnen och de tidigare till antal omfattande blandäktenskapen mellan majoritetssvenskar och utomeuropéer verkar också ha minskat på sistone.

“Since the 1960s, inter-country adoptions have been much more frequent in Sweden than in France or Italy, let alone Germany and England and Wales (Figure 5). In the 1980s, inter-country adoptions in Sweden were at least ten times more frequent than in any other Western European country. In the 2010s, inter-country adoptions are approximately thirty times more frequent in Sweden than in England and Wales.

Why have Swedish couples adopted so many foreign children while English and Welsh couples have adopted so few? In Sweden as early as the late 1950s or early 1960s, adoption candidates faced a shortage of adoptable domestic children. This triggered a demand for inter-country adoptions, which the Swedish government facilitated. To this day, the Swedish government provides inter-country adopters with a financial grant that has been raised in 2016. Sweden thus pioneered inter-country adoption and reached one of the world’s highest rates of inter-country adoptions.

Inter-country adoption, an act of solidarity with the Third World, became part of Sweden’s self-image and reputation as one of the world’s most liberal and progressive countries.”

Samtal om de korrupta adoptionerna vid Swedish Collegium for Advanced Study i Uppsala

På måndag den 5 december kl. 14.15-16 anordnar Swedish Collegium for Advanced Study (SCAS) i Uppsala ett samtal om internationell adoption och problematiken med illegala adoptioner som en del i SCAS Critically urgent societal problems (CUSP)-seminarieserie. 

Deltar gör den belgiska grecisten Gonda van Steen från King’s College i London som 2019 gav ut boken ”Adoption, memory, and Cold War Greece. Kid pro quo?” som handlar om de 3200 grekiska barn som adopterades bort till USA mellan 1949-62, Anna Singer som är professor i civilrätt med särskild inriktning på familjerätt vid Uppsala universitet och som just nu leder den pågående statliga utredningen ”Sveriges internationella adoptionsverksamhet – lärdomar och vägen framåt” som tillsattes för ett år sedan samt jag själv.

Alla är välkomna, ingen föranmälan krävs och det går också att se samtalet via Zoom (se nedan).

http://www.swedishcollegium.se/CUSP/CUSP_Panel%20discussion_221205.html

A critically urgent discussion about intercountry adoption to Sweden and what remains to be done 

Time: Monday, 5 December 2022, at 2.15 – 4.00 p.m  
Venue: Thunbergssalen, SCAS, Linneanum, Thunbergsvägen 2, Uppsala
Participants: Tobias Hübinette, Anna Singer & Gonda van Steen

International adoption has by now been with us for more than seventy years in a row. First a post-WWII and postcolonial phenomenon, then a Cold War and thereafter a globalization phenomenon, it is a movement that has placed approximately 1 million children in new geographical, cultural, religious and racial locations and has given them new names and identities. However, little critical attention was paid to this phenomenon, which therefore has been called the silent migration, until the adult adopted persons started to speak for themselves, to question the need for and the legality of their adoptions, to connect with each other transnationally across the globe, and to speak openly about the profound racial and class issues involved in the practice. 

Sweden is the country that proportionally has received the largest number of adopted children from abroad and that has now committed itself to an in-depth investigation into the corrupt aspects of international adoption. What is the Swedish investigation and other similar investigations around the world discovering? To what extent are the investigations hampered by the loss or inaccessibility of records or falsified documents? Can the sometimes unsettling results of the investigations bring resolution and reconciliation to the most affected parties? And who has crafted the previous dominating narratives surrounding international adoption?

The panel participants will each deliver some position points (15 minutes each) and then engage with the audience in a (moderated) Q&A session. The panel discussion is organized within the framework of the SCAS CUSP Series.

The event will also be available via Zoom Webinar: https://uu-se.zoom.us/j/68199629353

Den märkliga historien om hur Adam Alsing kom att sätta igång en kedjereaktion som till slut ledde till att de illegala Chile-adoptionerna och hela problematiken med den korrupta adoptionsverksamheten avslöjades

Idag har Chileadoption.se anordnat ett möte på Solidaritetshuset i Stockholm med anledning av att två av föreningens styrelseledamöter nyligen besökte Chile för att ytterligare försöka bringa klarhet i de 1000-tals korrupta adoptioner som ägde rum från Chile under 1970-, 80- och 90-talen och under mötet kom jag att tänka på att det faktiskt är en ren slump att allt detta till slut uppdagades och därigenom förändrade hela synen på den internationella adoptionsverksamheten både i Chile, i Sverige och i världen i övrigt.

Eftersom avslöjandet om de illegala Chile-adoptionerna utgjorde startskottet på hela den process som sedermera ledde fram till att Löfvens regering tillsatte en statlig utredning om den korrupta adoptionsverksamheten i oktober 2021 så blir denna bakgrund som här sammanfattas i korthet än mer anmärkningsvärd.

STOCKHOLM 20170814 Adam Alsing aktuell med ny s‰song av ”Arga snickaren” p Kanal 5. Foto: Henrik Montgomery / TT / kod 10060

På 1990-talet var Adam Alsing från Karlstad, som ju var en av de allra första kändisarna i Sverige som dog av viruset under pandemin, en av cheferna på Nordisk film där jag arbetade på den tiden på produktionsbolagets dokumentäravdelning.

År 2000 kom Adam tillbaka från en affärsresa i Nederländerna och där hade han köpt formatet till det som sedermera blev tv-programmet Spårlöst försvunnen, som idag går under namnet Spårlöst. 

Jag var en av dem som ingick i ursprungsredaktionen och som jobbade med programmet i totalt fem säsonger (d v s under två och ett halvt år) samtidigt som jag var doktorand vid Stockholms universitet. Jag var också den första anställda på Nordisk film som blev tillfrågad att arbeta med och starta upp detta program i Sverige p g a att Adam hade en så stor respekt för mina färdigheter att kunna spåra upp människor som inte är så lätta att hitta och som f ö kanske inte alltid heller vill bli funna.

För att göra en lång historia kort så slutade det med att 1000-tals utlandsadopterade runtom i landet skickade in sina adoptionsdokument till oss på Nordisk film och Spårlöst-redaktionen under de fem säsonger som jag arberade med programmet varav många var från Chile. 

Enbart under höstsäsongen 2000 inkom t ex över 700 enskilda fall till Spårlöst-redaktionen varav hela 40% rörde utlandsadopterade och ett 40-tal fall rörde just Chile bara under den säsongen. Min uppgift på redaktionen var, utöver att spåra upp och hitta förstaföräldrar till adopterade ”på löpande band” i en mängd olika ursprungsländer, att systematisera och kategorisera alla 1000-tals och åter 1000-tals inkomna fall och även göra statistik på dem såsom exempelvis hur många fall per säsong som gällde Chile-adoptioner. Jag skapade därtill också ett både sökbart och överblickbart arkiv över alla inkomna fall samt hjälpte också en massa adopterade att hitta sina förstaföräldrar utöver själva programmet – d v s ”vid sidan av” programmet. För mig var det på den tiden helt enkelt en politisk handling att hjälpa adopterade oavsett ursprungsland att hitta sin förstafamilj

I samband med Spårlösts första Chile-program som handlade om en utlandsadopterad person som sökte sin förstamamma i Chile anställde vi på redaktionen journaliststudenten Ana María Olivares som den som sökte efter förstamamman på plats i Chile p g a att en av oss i redaktionen som stod för foto plus redigering var en chilensk invandrare – Iván Blanco. 

Iván var bekant med Ana María och det var därför vi anlitade henne och när vi på redaktionen till slut insåg att de adopterade från Chile hade så likartade och märkliga för att inte säga fabricerade och manipulerade adoptionsdokument så skickade vi kopior av dem till Ana María och frågan om de illegala adoptionerna från Chile till Sverige blev sedan hennes examensuppsatsämne och upprinnelsen till att allt till slut kom ut i offentligheten i Chile. 

Kort och gott försåg vi på Spårlöst-redaktionen Ana María med det empiriska materialet till hennes uppsats. För övrigt blev alla Thailand-adopterade som kontaktade oss på Spårlöst ursprunget till den första svenska dokumentären någonsin om korrupta adoptioner (från Thailand) som sändes på SVT 2002 – d v s Spårlöst ledde m a o både fram till att de illegala adoptionerna från Chile och Thailand uppdagades tack vare alla adopterade från dessa båda länder som kontaktade oss på redaktionen för att få hjälp med att hitta sina förstaföräldrar.

På den tiden hade vi på Spårlöst-redaktionen också kontakt med Adoptionscentrum (AC) som var mer eller mindre emot programmet, och vi bråkade ständigt med AC p g a det. Det är troligt att AC var emot Spårlöst p g a att AC förstod att vi till slut skulle komma de korrupta adoptionerna på spåren. AC var inte minst på den tiden ökända för att inte vilja hjälpa adopterade att hitta sina förstaföräldrar vilket högst sannolikt var orsaken till att 1000-tals utlandsadopterade valde att vända sig till och kontakta oss på Spårlöst då de upplevde att inga andra än ett ”ytligt” och fr a (genom)kommersiellt tv-program som miljontals svenskar tittade på på den tiden ville och kunde hjälpa dem i deras sökande efter sina förstafamiljer.

När Ana Marías uppsats blev klar publicerades delar av den i en chilensk tidning och via en norsk adoptionsorganisation fick AC 2003 veta om uppsatsen och dess innehåll. Ulf Kristersson var då AC:s ordförande och han såg till att uppsatsen översattes från spanska till svenska samt tillsatte en internutredning inom AC som absurt nog kom fram till att allt mer eller mindre hade gått rätt till.

Därmed begravdes kunskapen om de illegala Chile-adoptionerna tack vare Ulf och dennes märkliga internutredning ända fram tills 2018 när en journalist på SVT:s Göteborgsredaktion i samarbete med en chilensk tv-kanal till slut rapporterade om de korrupta adoptionerna och resten är historia som det heter.

Inget av detta hade m a o hänt om inte Adam hade åkt till Nederländerna och fått nys om ett tv-programformat som senare kom att heta Spårlöst, om inte Adam hade bett mig att starta upp en svensk version av formatet, om inte Iván hade jobbat på redaktionen, om inte Iván hade varit tillsammans med Ana María och sist men inte minst om inte 1000-tals utlandsadopterade hade kontaktat oss på Spårlöst-redaktionen varav åtskilliga var adopterade från Chile p g a att AC inte ville hjälpa de adopterade att hitta sina förstaföräldrar.

Hade inte allt ovanstående hänt så hade Chile, Sverige och hela världen m a o inte vetat om det som är känt idag vad gäller problemet med de korrupta adoptionerna och de olika utredningarna som har tillsatts i ett flertal västländer inklusive den svenska utredningen hade aldrig kommit till stånd.

Så tack Adam för att du satte igång en kedjereaktion vars långtgående och genomgripande konsekvenser ingen av oss kunde ana år 2000 och som idag skriver historia världen över. Slutligen tipsar jag likt en epilog gärna om Jonas Sjöstedts nya roman ”Hämndens tid” som kom ut i veckan då den just handlar om de illegala Chile-adoptionerna och även det faktumet är ju den idag hädangångne Adams förtjänst.

Det fria Sveriges podcast Radio Svegot tog idag upp den svenska ”gulinghumorn” och de korrupta adoptionerna

Den högerradikala organisationen Det fria Sveriges podcast Radio Svegots senaste avsnitt, som släpptes idag, handlar bl a om den svenska s k ”gulinghumorn” och rasstereotyper av asiater med anledning av att Chinateatern i Stockholm nyligen bytte ut sin gamla logo (efter åratal av kritik från svenska asiaters sida för att envist ha hållit fast vid densamma fram tills alldeles nyligen) samt om korrupta utlandsadoptioner mot bakgrund av DN:s färska reportage om Ulf Kristerssons tid som ordförande för Adoptionscentrum och om hur Sveriges nye statsminister underlät att göra något åt misstanken om att adoptionerna från Kina inte alltid gick rätt till. 

I reportaget omnämns både serietecknaren Lisa Wool-Rim Sjöblom p g a av att Lisa nyligen intervjuades i SVT:s Kulturnyheter med anledning av Chinateaterns beslut att byta ut sin logotyp, DN:s Patrik Lundberg som står bakom reportaget om Kristersson tillsammans med kollegan Josefin Sköld samt jag själv (och vi råkar alla tre vara adopterade från Sydkorea).

De inom den svenska extremhögern välkända veteranerna Magnus Söderman och Dan Eriksson säger i avsnittet bl a att de är på min sida vad gäller min mångåriga kritik av internationell adoption samtidigt som de raljerar länge och väl över att asiater i Sverige (såsom Lisa, Patrik och jag själv) kritiserar den svenska s k ”gulinghumorn”.

”Här är vi allierade med Hübinette” utbrister de entusiastiskt och underförstått menar de att i i stort sett alla andra frågor är den svenska extremhögern och jag oense och kort och gott ideologiska fiender med varandra men vad gäller just min kritik av internationell adoption så håller Söderman och Eriksson med mig.

Därefter ondgör de sig över att svenska kvinnor enligt dem är så lättlurade p g a att de vill ta hand om svaga grupper som i detta fall handlar om latinamerikanska, afrikanska och asiatiska barn och de talar fr a om att de utlandsadopterade har utnyttjats för att ”vänja” svenskarna vid ”mångkultur”. 

En av dem säger vidare att de adopterade beter sig helt och hållet som svenskar, att de enbart talar svenska samt att de t o m ”rör sig som svenskarna” rent kroppsligen (och underförstått till skillnad från invandrarna) och Eriksson berättar att när han växte upp i Huddinge på 90-talet så var de adopterade enbart ”med svenskarna” och att det också upplevdes som helt naturligt att så var fallet.

Söderman minns i sin tur att i hans ”gamla skinheadgäng” fanns det en tjej som var adopterad från Japan vilket antagligen betyder Sydkorea, d v s han minns antagligen fel vad gäller ursprungslandet ifråga, och han fyller i med att tillägga att ”det var inga problem med det”, d v s den adopterade tjejen från Östasien var för Söderman och de andra skinnskallarna mer eller mindre som en svensk till sättet och beteendet.

Vidare säger de båda att ända fram tills 80-talet var de adopterade den första och i en del fall kanske den enda egentliga direktkontakten med ”utlänningar” i vardagen för många svenskar mot bakgrund av att endast 1% av den svenska totalbefolkningen hade utomeuropeisk bakgrund så sent som 1980 varav en av tre just var utlandsadopterade.

Diskussionen om landets 60 000 utlandsadopterade slutar med att en av dem nästan blir rörd till tårar och åtminstone blir han rejält tagen när han lever sig in i att plötsligt en dag inse att ”men jag ser ju inte ut som mamma och pappa” och han fyller sedan i med att säga något i stil med att ”tänk att gå och lägga sig på kvällen den dagen efter att för första gången i livet ha förstått det”.

Den svenska extremhögern har ända sedan de första utländska adoptivbarnen ankom till landet på 1950- och 60-talen gång efter annan brottats med frågan om hur de adopterade ska betraktas och behandlas och genom årtiondena har de olika representanterna för denna politiska rörelse framför allt haft en sak gemensam oavsett om det har handlat om Sveriges nationella förbund, Nysvenska rörelsen, Nordiska rikspartiet, Bevara Sverige svenskt, Sverigedemokraterna, Nationalsocialistisk front, Nordiska motståndsrörelsen eller som i detta fall Det fria Sverige: 

Det har alltid funnits en märklig sentimental syn på de utlandsadopterade själva vilka inte enligt den svenska extremhögern på något sätt kan rå för att de hamnade här i Sverige (och återigen underförstått till skillnad från invandrarna) och denna sentimentala ”omtanke”, som i SD:s fall tidigare kunde uttryckas (i partiprogrammet) som att SD krävde att den svenska skolan och det svenska samhället i stort skulle stötta de adopterade om de exempelvis blev mobbade, paras samtidigt med en mer eller mindre aggressiv för att inte säga hatisk syn på de som har tagit hit de adopterade (vilka omväxlande bl a har kallats mångkulturalister, vänsterliberaler och globalister).

Representanter för både den danska och norska extremhögern har exempelvis tidigare krävt att de adopterade ska låta sterilisera sig alternativt att staten ska tvångssterilisera desamma så att de inte fortplantar sig med majoritetsdanskar respektive majoritetsnorrmän och får s k blandade eller mixade barn med desamma (OBS: nästan alla utlandsadopterade som har en intimrelationspartner har en sådan som tillhör majoritetsbefolkningen och oavsett sexuell läggning) men den svenska extremhögern har med något undantag då inte förespråkat detta utan just snarare ”tyckt synd om” de adopterade och velat ”värna” om dem.

Det är troligt att denna aningen bisarra ”omsorg” om de adopterade från den svenska extremhögerns sida, som då i SD:s fall t o m hittade in i partiprogrammet, handlar om en (medveten eller omedveten) rädsla för att själv befinna sig i fullständig minoritet, d v s det handlar om en oro för (och nog t o m skräck för) att en dag själv befinna sig i ett sammanhang där omgivningen inte ser ut som en själv. 

På djupet handlar den svenska extremhögerns ”omtanke” om de adopterades väl och ve m a o och kort och gott om ett medvetet eller omedvetet rastänkande i stil med att ”det måste vara helvetet på jorden att som ensam svensk växa upp bland och bo bland enbart iranier/chilenare/etiopier/indier/thailändare/koreaner” (eller bland valfritt utomeuropeiskt s k folkslag), d v s ”det ödet önskar jag inte ens min värsta fiende”.