Kategori: adoption

Youn-Taek Tahk har gått bort i en ålder av 99 år som var juridisk fosterfar till runt 7000 adoptivbarn som adopterades från Sydkorea till Sverige

Fick idag veta att Youn-Taek Tahk gick bort den 8 juni i år två dagar innan han skulle ha fyllt 100 år. 

Tahk föddes den 10 juni 1922 strax efter Första världskrigets slut och han hann under sitt långa liv genomleva den japanska kolonialtiden i Korea och Japanska imperiets slutgiltiga apokalyptiska undergång 1945 liksom den amerikanska och ryska ockupationen av Koreahalvön 1945-48 och Koreakriget 1950-53 samt de efterföljande diktaturåren och militärregimerna och den under 1990-talet därpå följande demokratiseringen av Sydkorea.

Under Koreakriget tjänstgjorde Tahk i den sydkoreanska armén varinom han kvarstannade fram till 1962. Efter att ha tagit examen vid både Yonsei- och Seoul National-universiteten handplockades han 1965 av Sydkoreas moderna ”landsfader” diktatorn och generalmajoren Park Chung-hee för att leda adoptionsbyrån CPS (Child Placement Service) som hade hand om alla adoptioner till Sverige och som hade bildats 1954 med det uttryckliga syftet att adoptera bort alla blandade eller mixade barn till Väst som hade blivit till under och efter Koreakriget och vilka fr a hade vita amerikanska soldatpappor.

Tahk var chef för CPS, som senare bytte namn till SWS (Social Welfare Society), ända fram till pensionen 1987 och under sin 22-åriga tid som chef för CPS/SWS var han juridiskt sett fosterfar åt samtliga runt 7000 sydkoreanska barn som adopterades till Sverige under hans chefskap (inkluderande mig själv) liksom till 10 000-tals andra barn som adopterades till USA och till andra västländer. 

Jag hann träffa Tahk vid 3-4 tillfällen på 90- och 00-talen och även besöka hans hem i Ilsan norr om Seoul då jag också fick en fin gåva av denne som jag fortfarande har kvar – en replika av en kungakrona från det forntida Kaya-riket. 

Under några år hjälpte jag även Tahk, som också var verksam som konstnär, att sälja sina tavlor i Sverige vilka i huvudsak bestod av landskapsmålningar med motiv hämtade från Tahks hemprovins Södra Cholla varifrån många adopterade från Korea som bor och lever i Sverige också härstammar (inklusive mig själv).

Tahk var väl medveten om att han en gång i tiden hade varit fosterfar eller ”pappa”, som han själv sade, till 10 000-tals adopterade från Sydkorea vilka idag befinner sig i ett dussintal västländer inklusive i Sverige. 

Ny banbrytande avhandling om hur den internationella adoptionsverksamheten institutionaliserades i Sydkorea

Det är inte varje dag som en får ta del av en avhandling som handlar om en själv men just igår hände det för min egen del:

Igår disputerade Youngeun Koo vid det tyska (synnerligen respekterade) universitetet i Tübingen inom ämnet koreaforskning (eller Koreanistik på tyska) och jag var en av ledamöterna i betygskommittén. Koos avhandling (som jag f ö har bidragit med empiriskt material till) ”The Politics of Care: Intercountry Adoption and South Korean Modernity, 1961-1979” (den är då skriven på engelska) handlar om hur Sydkorea kom att bli världens mest ”bortadopterande” land, d v s det land på jorden och även i historien som har adopterat bort flest av sina egna medborgare till andra länder och närmare bestämt till ett 20-tal västländer (det handlar om totalt över 200 000 barn varav 10 000 har hamnat i Sverige).

Avhandlingen studerar hur den internationella adoptionsverksamheten institutionaliserades under Kalla kriget och under den sydkoreanska militärjuntans tid med fokus på 1960- och 70-talen och bygger på ett imponerande empiriskt material i form av arkivmaterial från hela fem mottagarländer (inklusive bl a svenska UD:s arkiv) och intervjuer med ännu levande sydkoreanska socialarbetare som arbetade med utlandsadoptioner på fr a 1970-talet (och en av dem stod även bakom min egen adoption).

Ett helt kapitel handlar dessutom om adoptionsverksamheten från Sydkorea till Sverige med fokus på 70-talet när jag själv blev adopterad och utöver det rent vetenskapliga bidraget till både koreaforskningen och adoptionsforskningen har jag personligen fått en helt annan förståelse för både när, hur och varför den internationella adoptionsverksamheten från Sydkorea till Väst kom att anta närmast industriella former just från och med detta årtionde tack vare Koos avhandling.

Om att hitta biologiska släktingar till adopterade

År 1975 fylldes svensk och sydkoreansk press av nyheten om att en koreansk pojke hade adopterats till Sverige som egentligen inte var föräldralös. Det handlade om att en treårig pojke uppgavs ha hittats på gatan i Daegu i juni 1974 och överlämnats till polisen som i sin tur överlämnade denne till adoptionsbyrån och därefter blev han efter bara några ynka månader adopterad till Sverige. 

Det visade sig dock att pojken inte alls var ett s k hittebarn utan vid tillfället ifråga bodde han hos sin faster och farfar och det är oklart hur han egentligen ”hittades”. I alla fall valde pojkens far, som var ensamstående och försörjde sig som en kringresande s k diversearbetare och bl a inom byggbranschen samt på en cementfabrik, att kontakta koreansk media och anklaga adoptionsbyrån för att helt enkelt ha kidnappat hans enda barn och sålt honom till Sverige. 

Svenska Socialstyrelsen som på den tiden skötte alla adoptioner från Korea och som företräddes av Birgitta Thunström, som f ö också ansvarade för min egen adoption och som dessutom fortfarande är vid liv, valde då att gå ut i svensk media och anklaga pappan för att ljuga ”med 99% säkerhet” och det hela slutade med att Sverige resolut vägrade att återlämna pojken till pappan.

Thunströms hållning var att den koreanska adoptionsbyrån som Socialstyrelsen samarbetade med aldrig skulle skicka iväg ett barn till Sverige som inte var övergivet och föräldralöst och att pojken helt enkelt var ett hittebarn och inget annat.

Den koreanska adoptionsbyråns chef Tahk Youn-taek gick dock i god för att pappan verkligen var den verkliga pappan och han berättade dessutom att det ofta hände att barn som adopterades bort till Väst inklusive till Sverige egentligen inte var hittebarn och föräldralösa. Bara under 1974, berättade Tahk i en intervju, hade 60-talet barn som var på väg att adopteras bort till Väst (och återigen inklusive till Sverige) via hans adoptionsbyrå befunnits vara falska hittebarn och återlämnats till sina föräldrar eller släktingar innan de hann flygas iväg till något västland.

Det har fram tills idag varit okänt vad som sedan hände pojken då ingen har kunnat spåra denne p g a att adoptionsbyrån gav pojken ett nytt helt och hållet påhittat namn men idag lyckades jag ”knäcka” dennes identitet och det visar sig att han fortfarande lever.

Förhoppningsvis går det snart att spåra hans numera 74-årige koreanska pappa om han fortfarande är vid liv och därmed återförena far och son efter att ha varit separerade i 48 år p g a svenska statens dåvarande hållning att inte tro på pappan och prompt vägra att återlämna pojken till Sydkorea.

Och avslutningsvis ska jag väl egentligen inte ”skryta” om sådana här synnerligen allvarliga och också väldigt intima saker men det är ett faktum att jag ända sedan 90-talet har lyckats hitta och även återförena ett vid det här laget mycket stort antal utlandsadopterade från olika ursprungsländer. 

Ibland har det handlat om en eller två förstaföräldrar, oftast om förstamodern, eller om en eller flera biosyskon och ibland t o m inom landet – d v s jag har vid flera tillfällen lyckats hitta biosyskon till utlandsadopterade i Sverige som också har hamnat här via adoption och någon gång också via invandring. Det finns nämligen också, tack vare den omfattande flyktinginvandringen, invandrare i landet som på olika sätt är släkt med adopterade.

Jag var bl a med och byggde upp tv-programmet Spårlöst för över 20 år sedan och under de första åren som programmet gick sökte jag efter 100-tals utlandsadopterades biologiska släktingar och hittade också många av dem. 

Vid samma tid skrev jag av ett gigantiskt handskrivet kartotek över alla adopterade från Sydkorea till Sverige som på den tiden förvarades i den svenska adoptionsmyndighetens arkiv och som sedan dess har gjort att jag har lyckats spåra upp ett stort antal adopterade från Korea i Sverige när koreanska förstaföräldrar eller biosyskon har sökt efter dem och jag har därtill vid flera tillfällen lyckats knyta samman biologiska hel- eller halvsyskon med varandra vilka tidigare inte hade någon som helst kännedom om varandras existens. 

Ibland har det dock inte slutat lyckligt för det gör det nog egentligen bara i filmens och fiktionens värld. 

Vid ett tillfälle kontaktade en sydkoreansk man mig och bad mig att hitta hans biobror i Sverige vilket jag också lyckades göra men den bortadopterade brodern som bodde i ett mindre samhälle i Närke sade sig ha stängt dörren för gott till Korea till den sydkoreanske broderns förtvivlan. 

Vid ett annat tillfälle hittade jag en adopterad kvinna uppe i Norrbotten vars biosyster i Sydkorea letade efter denna men kvinnan, som adopterades till Sverige när hon var sju år gammal, uppgav till mig att hon hade klara minnen av att hon och systern hade sagt adjö till varandra för gott på flygplatsen i Seoul någon gång på 80-talet och att hon ville låta det vara så. 

Min förhoppning är nu så klart att det denna gång ändå ska kunna sluta lyckligt – d v s att det till slut ska kunna gå att återförena pojken som figurerade i både svensk och koreansk media 1975, och som idag är en svensk man i 50-årsåldern, med hans koreanska pappa som för 48 år sedan längtade så mycket efter honom att han utan att tänka på sin egen säkerhet valde att gå till frontalangrepp mot den på sin tid så mäktiga koreanska adoptionsbyrån i ett land som då styrdes av en hårdför militärjunta trots att han bara var en simpel arbetare och kräva tillbaka sin son som bokstavligen befann sig på andra sidan jorden även om det tyvärr var förgäves.

Både Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson hyllar 1989 års partiprogram där partiets rasideologiska motstånd mot icke-vita adoptivbarn omtalades som ”onaturliga inslag i befolkningspolitiken”

SD:s Martin Kinnunen, som är projektansvarig för vitboksarbetet, intervjuas idag av DN:s Marcus Admund Funck och säger nu att det Åkesson menade på Twitter när han skrev att SD aldrig glömmer sina rötter (till skillnad från SAP) bl a syftar på att Åkesson, likt Mattias Karlsson i den färska intervjun i SvD, hyllar 1989 års partiprogram som bl a skrevs av högerextremisten Johan Rinderheim som jag själv en gång hade mycket kontakt med, och där partiets rasideologiska motstånd mot utlandsadoptioner av utomeuropeiska barn dök upp under avsnittet ”Aborter” – internationell adoption och utlandsadopterade omtalades där som ”onaturliga inslag i befolkningspolitiken” (för den som vill läsa mer om SD, rastänkandet och adoptionsfrågan – se https://www.dagensarena.se/essa/sd-och-adoptionsfragan).

Samma partiprogram från 1988, som både Åkesson och Karlsson m a o hyllar, pekade dessutom tydligt ut de utomeuropeiska invandrarna som det stora ”hotet” mot Sverige och svenskarna och också det implicit av rasideologiska skäl.

https://www.dn.se/sverige/flera-av-sds-grundare-var-nazister-forsta-delen-av-vitboken-klar

”Martin Kinnunen, partiets klimatpolitiska talesperson och den som haft ansvar för vitboken från partiet, menar att inget nytt egentligen kommer fram i delrapporten.

– Det är inga nyheter. Det är en väldigt bra saklig sammanfattning av annat som har publicerats av partiet. Bilden förändras egentligen inte nu.

Att en majoritet av grundarna kan kopplas till både BSS och nationalsocialistiska och nazistiska miljöer tycker han inte är uppseendeväckande.

– Vi har aldrig förnekat detta. Vi kan konstatera att det finns obehagliga kopplingar bland de som var med i partiet. Samtliga av de personerna försvann bara efter några år.

Er partiledare sa förra året att SD aldrig kommer att lämna sina rötter. Hur ser du då på detta nu?

– Det här är inte rötterna. Det här är individer som var med vid partiets bildande på olika sätt. Det Jimmie Åkesson syftar på är det första partiprogrammet som skrevs 1989 som beskriver ett Sverigevänligt, invandringskritiskt, parlamentariskt, demokratiskt parti, säger Kinnunen.”

Vad har abortfrågan med adoption att göra? Kommer nu de amerikanska adoptivbarnen att ersätta de utländska adoptivbarnen?

Vad har abortfrågan (och konkret amerikanska HD:s beslut i densamma) med adoption att göra? 

Detta foto har då synts och spridits i både medierna och i de sociala medierna sedan amerikanska HD:s beslut i abortfrågan och bakgrunden är kort denna:

Fram tills den s k 68-revolutionen, som i nästan hela västvärlden (utom på Irland och i något land till) ledde till att abort legaliserades i kölvattnet efter den andra vågens feminism, handlade nästan alla adoptioner i Väst om adoptioner av vita, västerländska barn som hade fötts inom det egna landet. Mammorna till dessa barn var nästan alltid ogifta, unga, ensamstående mödrar (varav många men inte alla var tonåringar – många var också i den tidiga 20-årsåldern) och papporna var nästan alltid frånvarande.

I Sverige utgjordes exempelvis antagligen 90% av samtliga adoptioner som genomfördes under 1960-talet av adoptioner av infödda, majoritetssvenska barn vilka adopterades inom riket av majoritetssvenskar. När abortlagen sedan infördes i Sverige samtidigt som staten började stödja ogifta, unga och ensamstående mödrar (varav många men inte alla var tonåringar – många var också i den tidiga 20-årsåldern) ekonomiskt medan de sociala normerna förändrades (d v s det blev socialt accepterat att vara en ogift, ung och ensamstående mor) försvann tillgången på adopterbara svenska barn närmast över en natt.

Sedan 1970-talets andra hälft och fram tills idag har därför ej mer än runt 20-40 inhemska adoptioner genomförts årligen gällande barn som fötts inom rikets gränser och som inte har någon biologisk-genetisk eller juridisk-social koppling till adoptivföräldrarna (d v s här exkluderar jag t ex alla styvbarnsadoptioner för de är då många fler än så).

Den internationella adoptionsverksamheten, d v s att västerlänningar inklusive svenskar adopterar barn från den utomvästerländska s k ”Tredje världen”, uppstod m a o som en nödlösning på grund av att de adopterbara vita, västerländska barnen helt enkelt ”tog slut” p g a 68-revolutionen och just i det närmaste över en natt.

Denna utveckling ser nu ut att snart bli historia i USA p g a amerikanska HD:s beslut i abortfrågan.

Året innan 1973, när abort legaliserades i USA, valde runt hälften av alla ogifta unga mödrar (varav många men inte alla var tonåringar – många var också i den tidiga 20-årsåldern) att adoptera bort sitt barn (och i många fall övertalades de till att göra det). På 1960-talet och än mer på 1940- och 50-talen var denna proportion och procentsiffra dessutom än högre än så.

Idag gör bara 1% av alla ogifta unga mödrar (varav många men inte alla är tonåringar – många är också i den tidiga 20-årsåldern) i USA det, d v s väljer att adoptera bort sitt barn, men amerikanska HD:s beslut kommer sannolikt att förändra den situationen.

År 1970 genomfördes totalt 175 000 inhemska adoptioner i USA men idag handlar det om under 20 000 per år och detta trots att USA:s befolkning har växt dramatiskt sedan 1970.

Vissa experter i USA menar nu, efter HD-beslutet, att antalet inhemska adoptioner av USA-födda barn (varav de flesta f ö är minoritetsbarn) nu kan komma av mångfaldigas och vissa har t o m uppskattat att det kan komma att handla om en tjugofaldig ökning åtminstone i vissa delstater som styrs av Republikanska partiet och s k trumpister.

Eftersom antalet internationella adoptioner till USA och till västvärlden i övrigt inklusive till Sverige har rasat under hela 2010-talet medan andelen ofrivilligt barnlösa västerlänningar (singlar som par och heteros som homos) är fortsatt konstant (vissa menar t o m att andelen ofrivilligt barnlösa västerlänningar t o m är större än någonsin just nu i västvärldens historia) så skulle en ”återuppväckt” inhemsk adoptionsverksamhet helt enkelt passa som hand i handske för att ersätta det stadigt sinande antalet utländska adoptivbarnen och lösa den fortsatt stora efterfrågan på barn att adoptera. 

Till viss del har surrogatbarnen kommit att ersätta de utländska adoptivbarnen men långt ifrån alla ofrivillig barnlösa har råd att betala för ett surrogatbarn.

Det återstår nu att se om amerikanska HD:s beslut i abortfrågan innebär ännu ett nytt ”vaktombyte” av barn och en återgång till situationen innan den s k 68-revolutionen: 

Efter 68 ersatte ju de utrikes födda utomvästerländska adoptivbarnen de inhemskt födda amerikanska adoptivbarnen men kanske kommer nu de amerikanska adoptivbarnen att ersätta de utländska adoptivbarnen.

Protestmöte utanför Riksdagshuset för att uppmärksamma genomkorrupta Adoptionscentrums illegala adoptioner från Chile till Sverige

Tidigt i morse anordnade den svenska föreningen Chileadoption.se, som samlar adopterade från Chile, och den chilenska föreningen Hijos y Madres del Silencio, som arbetar för att återförena adopterade från Chile med sina chilenska förstafamiljer, en manifestation utanför Riksdagen i Stockholm i närvaro av ordföranden för den chilenska brottsutredningen samt ordföranden för den chilenska parlamentariska utredningen rörande Adoptionscentrums korrupta adoptioner från Chile till Sverige. Även den person som en gång i tiden avslöjade allt detta var på plats – nämligen Ana Maria Olivarez vars uppsats i journalistik var först med att skriva om frågan.

Hijos y Madres del Silencio visade även foton på personer i Chile som söker efter sina bortadopterade barn – förstamammor, förstapappor och biologiska syskon och släktingar till de som adopterats bort till bl a Sverige.do

På plats var också Vänsterpartiets båda riksdagsledamöter Jon Thorbjörnson och Lorena Delgado Varas som har drivit frågan om de korrupta adoptionerna allra längst i riksdagen.

Någon såg också justitieminister Morgan Johansson passera förbi protestmötet men enligt uppgift ville han inte ta emot det flygblad som delades ut i samband med manifestationen som krävde att preskriptionstiden för människohandel upphävs vad gäller just utlandsadoptioner till Sverige. Detta är då något som Nederländerna har valt att göra för de holländska adopterades skull så att de idag i efterhand kan stämma de holländska adoptionsbyråerna om de vet att deras adoptioner inte gick rätt till. 

För svensk del skulle det möjliggöra för de adopterade från Chile och från en mängd andra ursprungsländer att kunna polisanmäla genomkorrupta Adoptionscentrum (AC) för alla illegala adoptioner som AC har stått bakom under ett halvt sekels tid. AC är med sina 30 000 adoptioner till Sverige (sedan 1969) världens näst största adoptionsförmedlare efter amerikanska Holt som sedan 50-talet har stått bakom 100 000 adoptioner till USA.

Chileadoption.se kräver också att svenska staten ska ta över ansvaret för alla utlandsadopterades handlingar och (adoptions)dokument så att AC och de andra organisationerna inte längre ska kunna undanhålla dem från de adopterade med hänvisning till att de är AC:s och de andra organisationers privata egendom. Det är högst sannolikt att AC inte alltid vill lämna ut samtliga adoptionshandlingar till de adopterade eftersom de helt enkelt innehåller bevis på att adoptionen var illegal.

Den svenska adoptionsmyndighetens första ordförande Anita Gradin har gått bort

Den socialdemokratiska politikern Anita Gradin har gått bort som bl a var statliga NIA:s (Nämnden för internationella adoptionsfrågor) första ordförande mellan 1973-79, d v s under de år då Sverige och svenskarna var världens mest adopterande land och folk per capita. Gradin fick bl a hantera ett flertal adoptionsskandaler som bl a rörde adoptioner från Sri Lanka och Thailand till Sverige och 2008 intervjuades hon av Adoptionscentrums (AC) dåvarande kommunikationschef Inga Näslund och hon sade då följande i AC:s magasin Att Adoptera vad gäller de illegala adoptionerna från Thailand:

”- Jag kan förstå att man drevs av desperation att bara rädda dessa barn, till varje pris. Reglerna var sådana att barnen inte kunde adopteras om inte en biologisk förälder närvarade i domstolen, och då föräldrarna var försvinna så blev det praxis att anlita ”bulvanföräldrar” – ett helt förkastligt sätt att arbeta, men som sagt, jag kan förstå att man var desperat.”

Kan forskning (och teori) förändra verkligheten? Ja, är i varje fall mitt svar.

Blev igår så tydligt påmind om att jag har förändrat synen på internationell adoption och utlandsadopterade genom min forskning (och avhandling) p g a att jag erhöll ett tryckt exemplar av Richey Wyvers avhandling, att Patrik Lundberg och hans DN-kollegor erhöll det prestigefyllda Guldspaden-priset för sin granskning av den svenska adoptionsverksamheten och då Anna ChuChu Schindele fick en artikel publicerad i en akademisk tidskrift i veckan. 

När jag antogs som doktorand vid Stockholms universitet 2001 och började publicera mig i forskningssammanhang 2002 (d v s i akademiska tidskrifter) var jag nämligen den första personen i världen som applicerade ett explicit postkolonialt feministiskt teoretiskt perspektiv på frågan om internationell adoption och utlandsadopterade. 

Jag minns fortfarande vilken skandal och vilka rubriker jag orsakade p g a detta på den tiden helt nya och fr a ”extremistiska” (”han är emot Väst”, ”han är emot adoption”, ”han är omvänd rasist”, ”han hatar sina egna adoptivföräldrar”, ”han biter den hand som föder honom”, ”han hatar oss vita västerlänningar” o s v) sätt att se på frågan under doktorandåren och både inom svenska och internationella forskarsammanhang för innan dess hade verksamheten betraktats som en ren reproduktionsmetod och det var därför som barn- och familjeforskare och socialt arbete-, medicin- och psykologiforskare i stort sett var de enda som ägnade sig åt att studera internationell adoption och utlandsadopterade (och f ö utan att vara särskilt teoretiska alls). 

När min avhandling sedan försvarades och publicerades 2005 – ”Comforting an orphaned nation. Representations of international adoption and adopted Koreans in Korean popular culture” som räknas som en av de mest nedladdade (d v s som digital pdf-fil – 250 000 s k views och 50 000 s k downloads) och refererade avhandlingarna någonsin inom svensk humaniora – kom synen på internationell adoption och utlandsadopterade att sakta men säkert förändras i flertalet västerländska mottagarländer och utomvästerländska ursprungsländer.

Idag går det sammanfattningsvis inte att säga något annat än att det kritiska perspektivet på internationell adoption och utlandsadopterade har fått ett genomslag världen över inklusive i Sverige och inte ens dagens s k mainstreamforskare som ägnar sig åt frågor om internationell adoption och utlandsadopterade kan numera undvika att åtminstone nämna att det också finns en kritisk adoptionsforskning som just anammar ett postkolonialt feministiskt teoretiskt perspektiv på frågan.

F ö är jag slutligen övertygad om att hade inte jag varit den första personen i världen att förfäkta ett postkolonialt feministiskt teoretiskt perspektiv på internationell adoption och utlandsadopterade så hade antagligen någon annan forskare blivit det kring år 2005 och högst sannolikt en amerikansk forskare – i alla fall är det min s k kvalificerade gissning.

Om vita svenska fantasier om att adoptera ett icke-vitt barn och om Sverige som alla icke-vita människors vita moder

En måhända slarvig och slängig psykoanalytiskt inspirerad analys av ett antal aktuella och uttalanden av s k ”kändistjejer” (som f ö nog också kan sättas i samband med post-BLM-rörelsen 2020):

Den historiska bakgrunden bakom dessa färska uttalanden står att hitta i att Sverige är det land (och svenskarna är därmed det s k folkslag) på jorden som har adopterat flest icke-vita barn från andra länder per capita och när den internationella adoptionsverksamheten och den svenska adoptionsrörelsen uppstod på 1960-talet och blommade ut till fullo på 1970- och 80-talen så gjorde den det som en fullt integrerad del (d v s diskursivt och ideologiskt o s v) av den allmänna svenska solidaritetsrörelsen med ”u-länderna”, de s k ”färgade folken” och ”Tredje världens människomassor”.

De olika västländerna kom efter Andra världskriget och under Kalla kriget och i samband med avkoloniseringen att inta olika könade roller gentemot den icke-vita och icke-västerländska världen: 

Medan USA, Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Belgien m fl av de allierade segrarmakterna som själva också innehade kolonier framstod som ”den vite fadern”, och både ibland som en straffande ”vit far” och som en skyddande sådan, så kom Sverige som kanske det enda västlandet att göra det att inta rollen som ”den vita modern” (och möjligen tillsammans med Norge, men det låter jag vara osagt då Norge trots allt ändå var en del av Nato under Kalla kriget).

Den internationella adoptionsverksamhetens och den svenska adoptionsrörelsens ”grundandemödrar” hänvisade själva till att de som barn på 1940- och 50-talen tidigt utvecklade fantasier om att ta hand om de Andras barn och just adoptera desamma.

Adoptionscentrums (OBS – AC är då världens näst största adoptionsförmedlare efter amerikanska Holt) grundare Margareta Blomqvist såg sig t o m själv som något av ”Tredje världens vita svenska moder” och hon har berättat för en amerikansk forskare hur hon som ung besökte den legendariska MoMA-utställningen ”The Family of Man” som visades på Liljevalchs i Stockholm och hur hon då blev så besatt av ett fotografi föreställande en asiatisk flicka att hon utvecklade ett närmast religiöst ”jag-ska-senare-i-livet-till-varje-pris-ha-en-flicka-från-Asien-som-jag-kan-pussa-på-och-krama-om-och-gosa-med”-begär som hon sedermera också realiserade: ”I said to myself: That one there, that child is the one we want!”.

Det kan tyckas som naturligt för oss svenskar att majoritetssvenskar redan som barn och tonåringar fantiserar om att adoptera ett icke-vitt barn och vare sig det handlar om personer som AC:s grundare Margareta Blomqvist eller artisten Dotter och Sveriges kanske största s k influencer Bianca Ingrosso som når ut till 100 000-tals svenska barn, ungdomar och unga vuxna men då ska en komma ihåg att denna typ av fantasier och begär inte är något universellt eller ens panvästerländskt:

Det är inte särskilt troligt att t ex italienska barn på 50-talet, tyska barn på 70-talet, belgiska tonåringar på 80-talet eller kanadensiska tonåringar på 90-talet hyste sådana fantasier och begär och antagligen gör inte unga ”kändistjejer” i Nederländerna, Finland, Frankrike eller Australien det heller idag – d v s detta är helt enkelt en specifik svensk företeelse som är intimt förknippad med den svenska vithetens känslostrukturer och just med vita svenska fantasier och begär vilka går tillbaka till Sveriges och svenskarnas syn på sig själv/a som den utomeuropeiska och utomvästerländska världens vita moder och i förlängningen som alla icke-vita människors vita moder.

Ofrivilligt barnlösa ryssar kommer snart att kunna adoptera ukrainska barn som har transporterats till Ryssland av den ryska invasions- och ockupationsarmén

Att krig och konflikter i fattiga länder (och Ukraina är då ett fattigt land) nästan alltid leder till utlandsadoptioner till Väst inklusive till Sverige är en regel som nästan inte har något undantag sedan den internationella adoptionsverksamheten såsom vi känner den idag föddes och uppstod i kölvattnet efter Koreakriget på 1950-talet.

Ukraina har ända sedan Kalla krigets slut varit ett relativt stort adoptionsland för västerlänningar och svenskar liksom också ett relativt stort land för surrogatmödraskapsarrangemang för samma västerlänningar och svenskar vilket också har framkommit i medierapporteringen vid ett flertal tillfällen. I Kiev finns just nu t ex ett helt rum fyllt med nyfödda surrogatbarn vars beställare i Väst (och i Sverige) just nu inte kan hämta barnen som de redan har betalt för och det har också rapporterats om att västerlänningar som har adopterat barn från Ukraina inte har kunnat åka dit och hämta barnet ifråga p g a kriget.

Rädda barnen har vidare krävt att samtliga västerländska adoptionsbyråer och adoptionsförmedlare slutar att adoptera barn från Ukraina så länge kriget pågår och mig veterligen kan i alla fall svenskarna inte längre adoptera barn från landet just nu och inte heller beställa några nya surrogatbarn.

Så så långt är allt gott och väl om det nu går att säga så under ett krig (d v s jag är då helt och hållet för att svenskarna just nu inte kan adoptera några ukrainska barn eller beställa några nya surrogatbarn från landet ifråga) men nu visar det sig att av de över 600 000 ukrainare som den ryska armén har tvångstransporterat till Ryssland är runt 120 000 barn och just nu förbereder den ryska duman (d v s Rysslands motsvarighet till riksdagen) en lag som ska göra det möjligt för att dessa ukrainska barn ska kunna adopteras av ofrivilligt barnlösa ryssar.

Detta är helt i linje med den ryska politiken som syftar till att russifiera det ukrainska folket för dessa ukrainska barn som snart kommer att adopteras av majoritetsryska adoptivföräldrar kommer naturligtvis att bli som majoritetsryssar när de växer upp och blir vuxna precis som att utlandsadopterade i Sverige blir som majoritetssvenskar när de växer upp och blir vuxna. 

Detta är heller inte första gången som något sådant sker i närhistorien: Under Andra världskriget lade tyskarna beslag på runt 200 000 barn i Polen och i flera andra slaviska länder som Tyskland invaderade och ockuperade vilka sedan till stora delar blev adopterade av ofrivilligt barnlösa tyskar och än idag upptäcker personer som alltid har trott att de är tyskar att de i själva verket är biologiska slaver då de en gång adopterades av tyskar under krigsåren.