Category: adoption

1972 var miljonprogramsområdet som figurerade i SVT:s Julkalendern helvitt

Nu när (SVT:s) Julkalendern har börjat sändas och nu när Julkalendern inte längre är en ”helvit affär” sedan några år tillbaka (d v s fram tills alldeles nyligen var SVT:s Julkalendern en av de mer homogena SVT-produktionerna) så skadar det inte att påminna om att den första skådespelaren och karaktären med utomeuropeisk bakgrund som fick vara med i Julkalendern (som tidigare hette Adventskalendern) var en liten flicka från Östasien som sannolikt skulle föreställa ett invandrarbarn i en förort och i ett miljonprogramsområde och som fick heta Su-san för att understryka hennes östasiatiska ursprung (med en viss japansk ”touch”) och som sannolikt spelades av en adopterad flicka från Sydkorea.
Su-san.jpg
 
Su-san 3.jpg
Det handlar om 1972 års utskällda julkalender ”Barnen i höjden” som just utspelade sig i ett (på den tiden nybyggt) miljonprogramsområde och som intressant nog också ”bjöd” på karaktärer som skulle föreställa invandrare från bl a Jugoslavien, Ungern och Finland. ”Barnen i höjden” tillhör dock en av de mer utställda julkalendrarna och beskrevs både som ”vänstervriden” och som ”diskbänksrealistisk” men det som är intressant att konstatera så här i efterhand är dels att den förort som skildras i ”Barnen i höjden” helt saknar utomeuropeiska invånare utöver den östasiatiska flickan samt att idén om miljonprogramsförorten som en plats präglad av misär och sociala problem var väletablerad redan innan utomeuropéerna flyttade in i och ”tog över” landets miljonprogramsområden.
MV5BN2UzMDNkOTgtZTJkZi00MjFiLTlkNDQtMGU0YjViMDQ5NGQwXkEyXkFqcGdeQXVyMTQzMjU1NjE@._V1_UY1200_CR90,0,630,1200_AL_

Om Sverige som Tredje världens vita moder än en gång

Den svenska antirasistiska ikonografin som högt och ljudligt och med buller och bång (d v s det är verkligen ingen hejd på den svenska antirasistiska stoltheten och självgodheten) kommunicerar och säger att Sverige och svenskarna är Tredje världens och alla icke-vita människors allra närmaste och kanske t o m enda vän och beskyddare i västvärlden (och därmed i världen eftersom Väst fortfarande är den dominerande ”civilisationen”) är alldeles uppenbarligen vid strålande vigör och ”still going strong” att döma av det senaste omslaget (d v s decembernumret) till SJ:s tidskrift Kupé och ironiskt nog så säger Carola ”Främling, vad döljer du för mig?” Häggkvist i intervjun att ”jag har ofta lägre trösklar gentemot främlingar än de har mot mig” (och passande nog så är det vit klädkod som gäller).
Kupé dec 2017.jpg
 
Svenskarna har då adopterat ojämförligt flest barn från de gamla kolonierna i Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien per capita och Sverige har också tagit emot allra flest invandrare (i form av adopterade, flyktingar, anhörig- och kärleksinvandrare o s v) från de gamla kolonierna i förhållande till sin folkmängd jämfört med alla andra västländer och detta demografiska faktum går tillbaka till 1960-talet då Sverige som enda västland i världen (utanför det s k Östblocket) utvecklade en alldeles unik (antirasistisk) relation till Tredje världen och till icke-vita människor under en tid när Sverige också kom att formulera och konstruera den likaledes absolut unika svenska antirasismen som först idag börjar slå igenom i andra västländer och som stavas färgblindhet (d v s den färgblinda antirasismen som är en svensk ”uppfinning” som nu exporteras till övriga västvärlden), d v s svenskarna var både först med att utveckla en helt ny relation till människorna i de gamla kolonierna i Tredje världen som var anpassad till en ny postkolonial samtid där det mest rationella (för Sverige och svenskarna) efter den formella kolonialismens upphörande var att vara och att bli antirasist (i stället för de ”genomrasistiska” amerikanerna, britterna, fransmännen, belgarna, portugiserna, holländarna, italienarna o s v som inte fattade att det var det som gällde förrän flera decennier senare) liksom först med att utveckla den moderna antirasismen sådan vi känner den idag och därtill så har svenskarna proportionellt sett tagit in och tagit emot fler icke-vita människor än något annat västland.

Om den hittills okända roll som svarta amerikaner spelade för att institutionalisera internationell adoption på 1950-talet

Igår avslutades den första tyska akademiska konferensen om internationell adoption (som mellan 1946-2016 har transporterat över en miljon barn till västvärlden) i Kassel och vad som blev särskilt tydligt vad gäller forskningsläget är det vita amerikanska perspektiv som har dominerat fram tills idag vad gäller att förstå den internationella adoptionens första år mellan cirka 1946-60.
23768770_10155206762295847_221760022_o.jpg
 
Internationell adoption är idag en reproduktionsmetod bland många andra reproduktionsmetoder för västvärldens barnlösa (och för singlar såväl som par liksom för heteros såväl som icke-heteros) men innan så blev fallet (på 1970-talet) så var verksamheten snarare en blandning av temporära räddningsaktioner för ensamkommande flyktingbarn (t ex de kontinentaleuropeiska barn som transporterades till USA mellan ca 1946-50 och vilka placerades hos släktingar som redan bodde i landet) och ”brandkårsutryckningar” för att ”rädda” s k mixed race-barn (d v s blandade eller blandbarn) som hade kommit till i samband med den amerikanska ockupationen av Japan respektive Tyskland och under Koreakriget.
23757556_10155206762795847_291033990_o.jpg
 
Tidigare har allt forskningsfokus varit på ett antal vita amerikanska nyckelaktörer (såsom Harry Holt) vilka spelade en avgörande roll för att internationell adoption överhuvudtaget skulle utvecklas till det det är idag och inte minst för att verksamheten skulle institutionaliseras och bli en del av den globala migrationsregimen (och för att lagar och förordningar skulle införas och förändras i 100-tals ursprungsländer och mottagarländer för att kunna ackommodera verksamheten inklusive i Sverige på 1960-talet), d v s utan dessa nyckelpersoner så hade sannolikt den internationella adoptionsverksamheten inte existerat idag överhuvudtaget och därmed hade de barntransporter som ägde rum mellan ca 1946-60 inte utvecklats till den reproduktionsmetod som internationell adoption idag är (och jag själv hade exempelvis aldrig blivit adopterad till Sverige på 1970-talet).
23757604_10155206762785847_640918051_o.jpg
 
Igår på konferensen lyfte flera forskare i stället fram ett antal svarta amerikanska nyckelaktörer (såsom Mabel Grammer) vilka var minst lika aktiva i att etablera den internationella adoptionen både efter Andra världskriget och efter Koreakriget genom att de kom att engagera sig i adoptionen av blandade svarta barn i Tyskland respektive i Japan och Korea.
 
Mellan ca 1946-60 kan så många som 10 000 blandade mixed race-barn ha adopterats till USA (och av svarta amerikaner) från dessa tre länder och adoptionerna spelade också en viktig roll i den gryende medborgarrättsrörelsen genom att de visade att även svarta amerikaner tog ansvar för USA:s nya stormaktsroll i världen och var lika kapabla som vita amerikaner att ta hand om ”sina” barn.
23760261_10155206762830847_1298311319_o.jpg
 
Om något år kommer också den första akademiska boken (d v s en s k monografi) som just handlar om denna hittills okända historia om hur ett antal svarta amerikanska nyckelaktörer bidrog till att etablera internationell adoption som både en reproduktionsmetod och som en del av den internationella migrationen under verksamhetens första staplande år på 1940- och 50-talen.

Om de västerländska missionärernas ”barnhem” under kolonialtiden

Är på den första tyska akademiska konferensen om internationell adoption som äger rum vid Universität Kassel i Hessen i Tyskland och fick igår lära mig mycket nytt om de västerländska missionärernas ”barnhem” som grundades och drevs (i mängder) i fr a Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien under kolonialtiden (ca 1860-1960) och varav åtskilliga f ö var svenska (svenskarna var proportionellt sett extremt ”närvarande” i den s k Tredje världen redan under kolonialtiden):
 
 
Dessa ”barnhem” och de praktiker som utvecklades där utgör på många sätt grunden till dagens internationella adoptioner långt innan dessa började äga rum på riktigt från och med 1950-talet och framåt och vilket en tysk forskare som har studerat ett ”barnhem” i Beirut som drevs av tyska protestanter mellan ca 1860-1940 tydligt visade i sin presentation igår. På detta ”barnhem” bodde infödda (arabiska) flickor som nästan alltid egentligen inte var ”föräldralösa” (”orphans”) utan deras föräldrar och vårdnadshavare vilka oftast var fattiga hade snarare ingått ett slags avtal med tyskarna som gjorde att deras barn kom att bo där. ”Barnhemmets” agenda å sin sida var att erhålla donationer från européer som ville stödja missionsverksamheten som också var en slags tidig form av biståndsverksamhet och ”barnhemsbarnen” kläddes gärna upp och fotograferades för att visa att de hade blivit kristna och ”civiliserade” (de förseddes gärna t ex med en bok i handen) och dessa fotografier cirkulerade sedan i Europa och potentiella bidragsgivare som naturligtvis trodde att de infödda barnhemsbarnen alla var föräldralösa kunde välja ut sitt eget ”barnhemsbarn” som de ville sponsra på samma sätt som SOS Barnbyar gör idag.
 
De västerländska missionärerna upplevde även att barnen var ”deras” och i praktiken var de mer eller mindre inlåsta på ”barnhemmen” medan den infödda befolkningen och inte minst barnens föräldrar och släktingar inte verkar ha förstått att västerländska barnhem var s k slutna institutioner (d v s regementsliknande institutioner med sovsalar, uppställningar och fasta regler och rutiner o s v). Titt som tätt uppstod också rykten bland den infödda befolkningen i kolonierna att västerlänningarna ”förstörde” deras barn på ”barnhemmen” och antingen förvandlade dem till helt nya personer (genom att göra dem till västerlänningar) eller utnyttjade dem på olika sätt och t o m stal deras organ.
 
Vid upprepade tillfällen när upplopp och våldsamheter ägde rum i Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien under kolonialtiden så handlade det också ofta om att sådana rykten om de infödda barnhemsbarnen hade florerat bland den infödda befolkningen och eftersom barn har ett sådant starkt symbolvärde i alla kulturer så går det också att föreställa sig att den infödda befolkningen upplevde det som mycket obehagligt och märkligt att missionärerna hade givit deras infödda barn västerländska namn (de västerländska missionärerna döpte nästan alltid om sina barnhemsbarn), hade lärt dem västerländska språk, hade klätt dem i västerländska kläder och hade givit dem västerländsk mat o s v.
 
Ett sådant exempel var den svenska (protestantiska) missionsskolan och ”barnhemmet” i Port Said i Egypten där en infödd (arabisk) flicka blev åthutad av en svensk kvinna 1933. Denna historia omvandlades snart till ett rykte bland de infödda om att svenskarna hade försökt att tvångskonvertera flickan med våld och händelsen ledde till antivästerländska oroligheter och utnyttjades inte minst av det då nyligen bildade Muslimska brödraskapet som därefter började skapa sina egna skolor och barnhem efter modell från svenskarna och västerlänningarna. Flera västerländska ”barnhem” i Kina, Korea och i andra asiatiska länder attackerades också då och då och missionärerna blev i flera fall t o m ihjälslagna av uppretade infödda invånare som ville ”befria” sina infödda barn från de västerländska ”barnhemmen”.
 
Efter avkolonialiseringen är vi idag alla vana vid förekomsten och närvaron av adopterade från den s k Tredje världen i nästan alla västländer på jorden – d v s människor som kommer från de gamla kolonierna och som helt och hållet bär västerländska namn, talar ett västerländskt språk (och nästan alltid som sitt enda och förstaspråk), klär sig helt västerländskt och äter nästan enbart västerländsk mat o s v – men det var inte människorna i den s k Tredje världen under kolonialtiden utan sådana personer upplevdes nog i många fall som i det närmaste ”monstruösa”.

Sverige har adopterat flest barn från Sri Lanka i världen men ändå rapporterar inte svensk media om att den senaste korruptionsavslöjandet inom adoptionsvärlden

Det är stötande för att inte säga chockerande att de svenska medierna, den svenska adoptionsmyndigheten och den svenska regeringen samt de svenska adoptionsorganisationerna (och även de svenska adoptivföräldrarna) hittills har vägrat att rapportera om, kommentera och diskutera att Sri Lankas regering nu äntligen har erkänt och medgett att 1000-tals barn adopterades bort till Sverige, Frankrike, Nederländerna (Sri Lanka var f ö en gång i tiden en holländsk koloni), Danmark, Tyskland och andra västländer på 1970-, 80- och 90-talen på synnerligen otillbörliga sätt samtidigt som bl a dansk, tysk, australiensisk, fransk och holländsk media har gjort det.
 
 
Adoptionerna från Sri Lanka till Väst (liksom från Sydkorea, Etiopien, Indien, Thailand, Colombia, Chile o s v o s v o s v…) har genom åren i mycket hög grad handlat om ren människohandel av barn som en gång i tiden inte på något sätt var föräldralösa (eller familjelösa) och som f ö även flera svenskar som var på plats var inblandade i (d v s flera s k ”expatsvenskar” eller utlandssvenskar som bodde på Sri Lanka var då inblandade i denna genomkorrupta adoptionsverksamhet och människohandel).
 
För att tillfredsställa svenskarnas och västerlänningarnas närmast omätliga efterfrågan på s k adopterbara ”Tredje världen-barn” som föranleddes av de kraftigt fallande födelsetalen bland den infödda vita majoritetsbefolkningen i västvärlden från och med 1970-talet och framåt (liksom även av den mycket starka antirasistiska och vänsterliberala ideologi som uppstod i kölvattnet av avkolonialiseringen och den s k 68-revolutionen och som gjorde att familjebildningar över rasgränserna sågs som något mycket progressivt och positivt i Sverige och i Väst fr o m 1970-talet och framåt) försågs barnen med förfalskade och manipulerade dokument som för alltid raderade ut deras identiteter och deras kopplingar till sina föräldrar och familjer (alltför många döptes t ex om och förseddes med nya och falska födelsedatum och födelseorter för att så effektivt som möjligt radera ut barnens historia och band bakåt).
 
Svenskarna har då adopterat kring 3500 barn från Sri Lanka under fr a 1970-, 80- och 90-talen (och varav ett 60-tal tyvärr redan har hunnit gå bort p g a i huvudsak självmord – jag råkar f ö ”sitta på” namnlistan över de redan avlidna adopterade från Sri Lanka) och Sverige är därmed det land i världen som har adopterat flest barn från Sri Lanka (och vilket i sin tur innebär att Sverige och svenskarna är ansvariga för och har gjort sig skyldiga till allra flest korrupta adoptioner från Sri Lanka liksom från 100-tals andra f d kolonier i Afrika, Mellanöstern, Latinamerika, Karibien, Asien och Oceanien).
 
adoptioner från Sri Lanka till västvärlden 1968-
 
Sverige: 3465
Nederländerna: 3271
Frankrike: 1556
Danmark: 930
Australien: 912
Schweiz: 829
Tyskland: 774
Italien: 459
Belgien: 281
Storbritannien: 270
Norge: 223
USA: 81
Island: 80
Finland: 58

Adoptivföräldern, antirasisten och antifascisten Hans ”Hasse” Alfredson har gått bort

Regissören, författaren, adoptivföräldern, antirasisten, antifascisten och anarkosyndikalisten Hans ”Hasse” Alfredson har gått bort:
På 1960-talet engagerade sig Alfredson starkt i den s k adoptionsfrågan och han tillhörde då det avantgardistiska, vänsterliberala och antirasistiska läger som bekämpade det gamla etablissemanget och eliten inom dåvarande Socialstyrelsen, forskarvärlden och läkarkåren som fortfarande drev linjen att icke-vita människor inte borde få invandra till och bosätta sig permanent i Sverige i större mängd och genom adoption då de i förlängningen skulle ”förstöra” den s k ”nordiska rasen” då det i en statlig utredning hade prognoserats att i stort sett alla av adoptivbarnen (som s k könsmogna vuxna) skulle komma att reproducera sig med vita svenskar (och därmed få s k blandrasbarn vilka på 1960-talet bedömdes vara s k ”mindervärdiga”) och 1968 valde Alfredson själv att adoptera ett barn, d v s samma år som utlandsadoptionerna tog fart på allvar i Sverige och fullkomligen exploderade i antal i samband med den s k 68-revolutionen.
På 1970-talet fortsatte Alfredson att engagera sig i adoptionsfrågan och 1974 valde han att gå ut i media och provokativt och explicit uppmana och ”utmana” svenska folket att ”föröka er genom adoption” för att hjälpa och stödja Tredje världen och (de icke-vita) människorna i de gamla kolonierna. På 1980- och 90-talen engagerade sig Alfredson mot rasismen och han berättade gärna i media att hans egen utlandsadopterade dotter behandlades annorlunda p g a att hon såg annorlunda ut rent fysiskt-kroppsligt. År 1996 slutligen publicerade Alfredson romanen ”Attentatet i Pålsjö skog” som hängde ut mängder av svenska högerextremister med namn och som indirekt inspirerade mig själv att publicera min ”namnbok” ett antal år därefter (d v s ”Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympatisörer 1931-45” som kom ut 2002).

Skatteverket agerar normkritiskt och antirasistiskt genom att använda en adopterad asiatisk kvinna på det nya ID-kortet

Endast i Sverige (liksom nog även i Danmark och i Norge men dock ej i Finland och på Island) med sin massiva demografiska täthet och massiva kroppsliga närvaro av adopterade från Öst- och Sydostasien fungerar ett sådant här visuellt pedagogiskt exempel, d v s att använda den ”svenskaste” av alla (kvinnliga) ”svenska” namnkombinationer och illustrera namnet med ett foto på en asiatisk kvinna (OBS: jag vet så klart att de namn som uppfattas som ”svenska” antingen är allnordiska s k ”vikinganamn” och nordeuropeiska germanska namn eller panvästerländska och kristna namn som i praktiken och ursprungligen är judiska, grekiska eller romerska namn).
 
447eb30c-e8cd-4bb7-9ecf-ee572908d4ae.jpeg
 
En majoritet av alla infödda majoritetssvenskar har numera en adopterad släkting från Öst- och Sydostasien i sitt s k ”extended kin network” och tillsammans med de adopterade från Sydasien så behöver de adopterade från Öst- och Sydostasien bara presentera sig med sina ”svenska” namn så förstår de allra flesta människor i Sverige i det närmaste per automatik att de just är adopterade och vilket då inte är fallet i andra västländer där ett utseende och en kropp som härrör från Öst- och Sydostasien i första hand och faktiskt enbart kopplas till invandrare från Öst- och Sydostasien (och deras efterkommande).
 
Sedan kan en ju undra hur Skatteverket egentligen tänkte med sitt namn- och bildval som i teorin ju åtminstone riktar sig till alla som just nu lever och befinner sig i Sverige och får vara här s k lagligt – d v s alla som behöver ett ID-kort:
 
Handlar det om en normkritisk intervention av en myndighet som de allra flesta människor i Sverige associerar med anonym och ”tråkig” statlig byråkrati (och skattetryck)? Eller är det kanske en antifascistisk och antirasistisk handling utförd av en antirasistisk kommunikatör (och fotograf) som riktar sig till (och mot) SD och landets alla s k sverigevänner?