Kategori: transrasialitet

När ens teori om transrasialitet ”vidimeras” på Flashback

Lite lustigt att min teori om transrasialitet och min performativa förståelse av ras även verkar delas och ha ”prövats” och ”bevisats” av SD-killarna på Flashback eller åtminstone av en förmodad ung manlig SD:are:

”För att bete sig på kinesiskt vis måste man ha växt upp med kinesiska föräldrar, och helst i det kinesiska samhället. Det är helt uppenbart. En svensk unge som adopteras till afrikanska föräldrar kommer också bete sig till stor del som en afrikan.”


”…jag har väl sett med egna ögon massor av koreanska/kinesiska adopterade plugga i exempelvis KTH och de betedde sig precis som svenskar, kom kanske aldrig de så nära för att veta vilka psykologiska besvär de hade eller den hur pass deras innersta väsen egentligen ville växa upp bland svenskar som delvis främlingar, men kan inte säga att de hade annorlunda kroppspråk eller att de hade annorlunda emotionella register än svenskar (som koreaner i Sydkorea definitivt har). De var faktiskt väldigt mycket lika som moderna svenskar, det måste jag erkänna oavsett hur mycket jag ogillar adoption som förteelse.”


Jag följer regelbundet olika diskussioner på Flashback där utlandsadopterade förekommer och vilket de ofta gör i sammanhang som har med invandring, minoriteter och svenskhet att göra och ofta i relation till den ständigt pågående och aldrig avslutade (eller avgjorda) diskussionen om arv och miljö men också då SD har lyft fram de adopterade som benchmark-grupp för alla invandrare i egenskap av att vara idealexemplet på de mest integrerade och assimilerade ”invandrarna” i landet.


I detta fall handlar det om en diskussion mellan två förmodade SD:are där den ene menar att inte ens de adopterade kan bli svenskar till fullo p g a deras arv från ursprungsländerna medan den andre som då tror att miljön överväger såsom framgår av detta specifika citat underbygger sin argumentation med att berätta om de adopterade som hen har stött på som bl a studenter på KTH i Stockholm och det personen ifråga beskriver utan att vara bevandrad i forskning och teorier om ras är helt enkelt både de adopterade som transrasiala subjekt och ras som en performativ kategori.

Om adoptioner över de s k rasgränserna när adoptivföräldrarna är icke-vita och adoptivbarnen antingen är vita eller icke-vita men inte tillhör samma rasliga grupp som adoptivföräldrarna

Bland världens alla adoptivfamiljer (OBS: de allra flesta familjebildningar på jorden liksom i historien är naturligtvis biogenetiska och endast några enstaka procent av världens alla barn växer upp med vuxna som de inte är blodsrelaterade till) gäller alltid regeln eller kanske t o m ”lagen” att adoptivföräldrarna och adoptivbarnen antingen tillhör samma rasliga och etnokulturella grupp (såsom vid styvbarnsadoptioner eller surrogatbarnsadoptioner när vita vuxna adopterar vita barn inom Väst) eller att adoptivföräldrarna är vita och adoptivbarnen icke-vita (såsom vid utlandsadoptioner eller fosterbarnsadoptioner när icke-vita barn från den postkoloniala och utomvästerländska världen eller från minoritetsgrupperna i Väst adopteras av vita vuxna).
 
Långt under 0,1%, ja sannolikt under 0,01%, av världens alla adoptivfamiljer består av adoptivfamiljer där adoptivföräldrarna är icke-vita och adoptivbarnen vita (såsom när t ex svarta amerikanska övremedelklass- eller överklasspar adopterar ett vitt fosterbarn) och än färre består av adoptivfamiljer där adoptivföräldrarna är icke-vita och adoptivbarnen icke-vita men inte tillhör samma rasliga grupp som adoptivföräldrarna.
 
Det finns dock fr a ett antal svarta amerikanska par och även enstaka svarta amerikanska singlar som ända sedan 1950-talet, när internationell adoption såsom vi uppfattar praktiken idag uppstod i kölvattnet efter Koreakriget, har adopterat fr a asiatiska barn men också enstaka latinamerikanska och nordafrikanska (arabiska och berbiska) barn och även i Sverige har på sistone enstaka latinamerikanska par och par med bakgrund i den s k MENA-regionen adopterat asiatiska barn även om dessa adoptivfamiljer sannolikt kan räknas på båda händernas fingrar.
 
Idag intervjuar den sydkoreanska tidningen Korea Times Kang Hyun-kyung den utlandsadopterade amerikanskan Cindy Wilson, som är född i Sydkorea och som adopterades av ett svart amerikanskt par och växte upp i den amerikanska Södern.
 
Wilson betraktar sig själv som etnokulturellt svart samtidigt som hon rasligt är asiat och visserligen ställer alla adoptioner över de s k rasgränserna frågan om vad ras egentligen innebär idag på sin spets men antagligen gäller det särskilt det fåtal adoptioner över de s k rasgränserna när adoptivföräldrarna är icke-vita och adoptivbarnen antingen är vita eller icke-vita men inte tillhör samma rasliga grupp som adoptivföräldrarna.
 
 
”Cindy Wilson, author of ”Too Much Soul: The Journey of an Asian Southern Belle,” was born I Wol-yang in Seoul and adopted by African-American parents in 1975 when she was a few months old. Her name was changed to Cindy and she was brought to America by her adoptive parents the following year.
 
Unlike some other adoptees who have spent a great deal of time and energy to find their birth parents, Wilson has never tried to find her roots. She said she considers her adoptive parents, not birth parents, to be her true family.
 
Raised in Mississippi, Wilson identifies as being part of the African American community, even though she is Asian.”
 
(…)
 
”Q: In an interview, you mentioned that America became racially divided in 2016, and this prompted you to publish the book.
 
A: I was speaking about the election of President Trump and I do believe our country is divided more so now than ever. I cannot speak to President Trump’s intention but I do think there are moments when he either blatantly or indirectly empowers certain groups and overlooks others, which causes divide. I am a huge believer in inclusivity but I think that even with President Obama he allowed for certain groups of people to finally feel included, which is great, but resulted in others feeling excluded. I think there is a lot of work, in which we all play a part, in order for us to have a more United America.
 
Q: How did your readers react to your book?
 
A: I have loved the responses, reviews and messages that people send to me about my book! A lot of people have different things in the book that they relate to and has really made an impact on them like being different and not being accepted, being bullied, people wanting to put them in a box of who they should be based on how they look, and family issues. It validates the reason why I wrote my book and that is to let others know that as extreme as my situation may be, they are not alone.
 
Q: In the book, you said you took a DNA test.
 
A: I did take a 23andMe DNA test. I speak about it in my book and how nervous I was to get the results back. Growing up everyone always called me Chinese, which is not a bad thing, but that wasn’t who I was. So when I took the test I wondered what my reaction would be if it came back anything other than Korean, which I was told my entire life. Luckily it did come back that I was 87 percent Korean and I believe 9-10 percent Japanese so that was interesting. Being an adoptee and not knowing your family history or background, you are seeing a lot of us take the DNA tests for some sort of validation. That was my initial reason but I had to remind myself that the results wouldn’t change who I am as a person but maybe my journey.
 
Q: You said you are an Asian but your culture is black. When I heard about this, I was thinking about the 1992 LA riots and alleged tensions between Korean Americans and African Americans back then. Twenty-eight years have passed since the tragic incident. I am wondering if there has been any progress. Do you have any plan to play a bridging role between the two ethnic groups?
 
A: I can only speak to this personally because I was raised and lived in the South so I am not sure about other areas in America. From what I have noticed, Korean Americans and African Americans are still pretty segregated. I would say in the younger generation you may see more interaction but the more traditional generation, maybe not so much. Also, since I have been doing interviews I have had a lot of people comment or send me messages to help bridge the divide between the two groups from a more educational perspective of African Americans and how they are treated by Asians. Most recently in the news we are seeing African Americans being discriminated against and physically harmed by some Asians overseas during COVID-19 so I would say that would be a huge indicator that there is a lot of work to be done in bringing those two groups together. It is unfortunate because being exposed to both groups, they have more in common than not.”

Om att ha myntat termen transrasialitet och formulerat en transrasialitetsteori

Om att ha myntat termen transrasialitet och formulerat en transrasialitetsteori som numera har börjat leva sitt eget liv:

Efter att jag disputerade på den koreanska adoptionsfrågan sökte och erhöll jag medel för ett s k postdoktoralt och fr a teoretiskt forskningsprojekt som handlade om den transrasiala erfarenheten och begreppet transrasialitet med utgångspunkt i icke-vita adopterades litterära texter som empiriskt underlag.

Tyvärr blev jag fråntagen medlen då jag hamnade i konflikt och klammeri med högskolevärlden och senare också med rättvisan (se https://tobiashubinette.wordpress.com/2020/04/14/adoption-adopterade-sverige-korea-hogskolevarlden-stockholm) men jag hade ändå sedan många år tillbaka samlat på mig ett mycket omfattande material, som jag sedermera också ”omsatte” i ett flertal s k vetenskapliga akademiska texter.

Dessa texter publicerade jag i bl a genusvetenskapliga och postkoloniala sammanhang och i och via de publicerade texterna lanserade jag successivt denna teori om transrasialitet, som jag var först med i världen att både mynta, formulera och teoretisera kring (inklusive begreppet i sig liksom termer som transrasial identifikation, transrasiala subjekt o s v), förläst som jag var på den tiden på queerteori, poststrukturalism och forskning om transpersoner liksom på transrasiala kolonialhistoriska berättelser.

Allt detta är historia nu för min del, även om jag fortfarande kan sörja att jag aldrig fick till den slutgiltiga akademiska engelskspråkiga monografin om den transrasiala erfarenheten och begreppet transrasialitet p g a att jag aldrig fick forskningsmedel och därmed tid att skriva boken.

Denna bok drömde jag då tidigare s k våta drömmar om i den meningen att jag föreställde mig att jag skulle få hela den s k vetenskapliga och akademiska världen, och i förlängningen hela världen, att med denna bok äntligen förstå de icke-vita adopterades rasliga-kroppsliga belägenhet på djupet och till fullo, som jag då menade och fortfarande menar är så grundläggande för att både förstå och förklara varför de adopterade ”är som de är” – d v s de icke-vita adopterade är helt enkelt de ideala transrasiala subjekten och inget annat. Dessutom hoppades jag så klart också revolutionera hela synen på och forskning om ras, begär, våld, psyken och kroppar för att uttrycka mig lite förenklat.

Eftersom jag trots allt lyckades publicera kanske 6-7 s k vetenskapliga akademiska texter om transrasialitet utifrån en rad olika aspekter så har ändå min transrasialitetsteori, som många tyvärr samtidigt har skrattat och t o m hånflinat åt i Sverige (”hur kan en svart person tro att hen är vit?”, ”det finns väl ingen likhet mellan kön och ras?”, ”vad har transpersoner med adopterade att göra?”, ”vad tror du adopterade tycker om du jämför dem med transpersoner?” o s v), ändå kommit att leva sitt eget liv och det gläder mig fortfarande när jag läser nya akademiska artiklar i s k vetenskapliga akademiska tidskrifter och antologier som refererar till och operationaliserar min transrasialitetsteori såsom i de belgiska forskarna Atamhi Cawayus och Katrien De Graeves nya artikel ”From primal to colonial wound. Bolivian adoptees reclaiming the narrative of healing”, som nyligen publicerades i den engelskspråkiga akademiska tidskriften Identities.

Marika Carlsson nya bok ”’Såna som du ska inte va här’” bjuder på fantastiska inblickar i den transrasiala erfarenheten

Ur Marika Carlsson nya bok ”Såna som du ska inte va här” (2018) som är ”späckad” och ”pepprad” med vardagliga transras(ialitets)-erfarenheter:

När (svenska) språket (och på perfekt och flytande småländsk dialekt) och en sannolikt ”helsvensk” (liksom helt och hållet nordisk, europeisk och västerländsk) apparition i övrigt (klädstil, frisyr, mimik, kroppsspråk o s v) till en början och för ett ögonblick (och gissningsvis under 4-5 sekunder) faktiskt lyckas trumfa och ”slå ut” ras (och i just detta exempel en utlandsadopterads från Etiopien icke-vita kropp) innan ras återigen tar över och gör att en (majoritetssvensk göteborgares) hjärna tror sig höra ett språk som inte används (möjligtvis någon slags pidgin-engelska med kraftig s k afrikansk brytning) och därför svarar på (sv)engelska (och sannolikt med kraftig s k göteborgsk brytning) och därefter är (ras)ordningen återställd då transras-personer (d v s utlandsadopterade) fortfarande uppfattas som oläsbara, ologiska och monstruösa av alltför många cisras-personer (d v s de som bor i en kropp som överensstämmer med en viss nationalitet, etnicitet, majoritet, minoritet, språk, religion o s v).

41659010_10155901925760847_7752201212325265408_n.jpg

 

Johannes Anyuru använder termerna ”transrasial” och ”adoptionsindustrin” i sin senaste bok

Noterar (med glädje) att Johannes Anyuru både använder sig av termen ”transrasial” samt uttrycket ”adoptionsindustrin” i sin aktuella artikelsamling ”Strömavbrottets barn. Texter om konst, våld och fred 2010-2018” och både i egenskap av att vara utlandsadopterad (och därmed transrasial/iserad), språkvetare (och därmed intresserad av frågor som rör ord och språk), aktivist (i både ras/ism- och adoptionsfrågor) samt den (forskare) som har teoretiserat kring ”transrasialitet” (i Sverige) och kritiserat internationell adoption samt introducerat uttrycken ”transrasial” och ”adoptionsindustrin” (på svenska).

Trans.jpg

Ett försök att förstå Rachel Dolezals disidentifikation som vit och identifikation som svart utifrån att hon både är en adoptivmor och en biomor till svarta barn

Efter att nu har sett hela Laura Brownsons kontroversiella (och långa) dokumentär “The Rachel Divide” (som går att se via Netflix) och som handlar om den än mer kontroversiella Rachel Dolezal (som numera f ö heter Nkechi Amare Diallo) så vågar jag mig på att hävda och argumentera för (i egenskap av att själv vara transrasial) att hennes transrasiala identifikation som svart amerikansk kvinna (trots att hon föddes och växte upp som en vit amerikansk kvinna) handlar om att hon både är adoptivmor till ett svart barn och mor till två blandade svarta barn och det är numera inte ovanligt att vita adoptivföräldrar liksom än mer vita föräldrar till blandade barn ibland kan identifiera sig med sina adoptiv- respektive blandbarns ”ursprungsgrupp”:
 
 
Dolezal som har svenskt-tjeckiskt-tyskt påbrå växte upp med fyra svarta adopterade syskon (och varav en är internationellt adopterad från Haiti medan de övriga är nationellt adopterade svarta amerikaner) som hennes vita amerikanska föräldrar adopterade utöver att hon också har ett biologiskt syskon som liksom hon själv är vit och hennes ”förvandling” från vit till svart ägde rum gradvis efter att hon hade gift sig med en svart amerikansk man (som hon sedermera skilde sig från) och fått ett blandat barn med denne och efter att hon adopterade sin egen svarta adoptivbror (som ensamstående mor) som hon växte upp tillsammans med och som hennes vita föräldrar ursprungligen hade adopterat.
 
Dessutom har Dolezal ytterligare ett blandat barn vars far (som hon dock inte har levt tillsammans med) också är en svart amerikansk man så hennes familje- och intimrelationsband med och juridiska kopplingar till svarta amerikaner är med andra ord många men de som betyder allra mest är (tror i alla fall jag) det faktum att hon är ensamstående adoptivmor till ett svart adoptivbarn (som då också är hennes adoptivsyskon) och ensamstående mor till två blandade svarta barn. Dolezal är m a o den enda vita personen i en annars icke-vit amerikansk familj och så har hennes familjesituation, intimsfär och privatliv sett ut ända sedan hon gifte sig med en svart amerikansk man.
 
Detta är inte ett försvar för Dolezal (för utöver allt ovanstående så är hon utan tvivel också en bedragare och en s k ”imposter”) utan ett försök från min sida att förstå henne i egenskap av att själv vara transrasial och det går exempelvis inte att rakt av jämställa och jämföra Dolezals (högst frivilliga) val att disidentifiera sig som vit och identifiera som svart och t o m byta namn med när exempelvis icke-vita utlandsadopterade (som ju högst ofrivilligt uppfostras och växer upp hos och som vita och därmed oftast betraktar sig själva som vita trots att deras kroppar är icke-vita) blir tillsammans med och får barn med andra icke-vita (och vare sig deras partners är invandrade eller adopterade som de själva) och får icke-vita barn (OBS: 97-98% av alla icke-vita utlandsadopterade som överhuvudtaget får barn får dock barn med vita partners och oavsett sexuell läggning och reproduktionsmetod) och t o m tar tillbaka sina ursprungsnamn och t o m lär sig sina bioföräldrars och födelseländers ursprungsspråk.
 
Samtidigt är det ett faktum att vita människor som identifierar sig som icke-vita och som minoritet såsom Dolezal gör har funnits även tidigare i historien (såsom t ex vita konvertiter, vita renegater, vita fångar och vita slavar) och Dolezal är med andra ord absolut inte den första vita personen som transrasialiserar men hon är definitivt den första vita personen som identifierar sig som icke-vit och som minoritet som har blivit ”världskändis” och som nu även har ”förärats” med en dokumentär.

Studie visar att transrasialt adopterade reagerar annorlunda än andra när de ser människor som ser ut som dem själva

Den alltmer avancerade hjärnforskningen har använt sig av utlandsadopterade som de ”perfekta” probanderna och informanterna för att undersöka betydelsen av ras (i relation till allt ifrån stress, empati och emotioner till ansiktsigenkänning, identifikation och attraktion) då utlandsadopterade är de enda människorna som ”byter” ras ”över-en-natt” (d v s abrupt för att inte säga brutalt), permanent (d v s för alltid) och oåterkalleligen (d v s det går inte att ”återvända”) i och med den internationella (och transrasiala) adoptionen då de allra flesta utlandsadopterade är icke-vita medan de allra flesta som adopterar är vita.
30742262_10155584864005847_1377649762790014976_n.jpg
 
En studie (ur Journal of Neuroscience 2013 33:33) som bl a refererar till tidigare studier på apor som har fått växa upp tillsammans med andra apraser än den de själva tillhör (d v s djurförsöksstudier) har exempelvis visat att utlandsadopterade från Östasien uppvisar svårigheter att känna igen och läsa av ansikten som ser ut som dem själva (d v s andra östasiater) samtidigt som deras amygdala producerar starka (och i huvudsak negativa) känslor när de ser ansikten som ser ut som dem själva och detta inträffar då inte hos exempelvis vuxna vita västerländska expats som bor och lever i Östasien och som inte har växt upp där men varje dag interagerar med människor som inte ser ut som dem själva (d v s med östasiater):
 
”Similar results have been found in monkeys deprived of faces, such that, during the first year of life, monkeys exposed to one species of faces (e.g. human or monkey) at the cost of the other species show a marked decline in the ability to recognize the non-exposed faces. Together, our findings suggest that the ability to perceive and recognize facial expressions at a level that allows for generalization across racial types develops during the first year of life, and deprivation to other-races (or species) results in a marked decline in the processing of out-group faces.”
 
(…)
 
Our findings provide strong evidence for the perceptual narrowing hypothesis of race perception, such that selective experience with own-race versus other-race faces early in life tunes the system toward the predominant category, leading to a decline in the ability to recognize emotional expressions in other-race faces.
 
Importantly, youths who had greater early deprivation (i.e. later age of adoption) showed the strongest differential bias to own- and other-race faces, suggesting that the amount of deprivation and the timing at which children are exposed to new faces can affect the tuning of the face perceptual system.
 
Such differential tuning of the face perceptual system leads to greater emotional arousal to other-race faces. Although youths in this study were exposed to other races by childhood, it is possible that the encoding of new faces is already limited by childhood, resulting in a deficit in recognizing emotional expressions in out-group faces.
 
Indeed, European adults who receive extensive interracial contact with Asian individuals (e.g. European individuals living in Singapore) do not show an improved ability to recognize the faces from the other race.
 
Together with our findings, this suggests that the age at which experience with other race faces begins is a crucial factor in face perception and emotional recognition of other-race faces.”

På nationaldagen påminner jag gärna om att den transrasiala erfarenheten och det faktum att icke-vita adopterade är landets experter på vithet och svenskhet

SVT Opinion återpublicerar inför nationaldagen utlandsadopterade Martin Öbergs artikel om att vara transrasial – d v s att helt och hållet bebo en icke-vit kropp från kolonierna men samtidigt helt och hållet identifiera sig som vit och fr a att helt och hållet praktisera vithet:
 
 
Och som alltid vill jag understryka att det är de icke-vita utlandsadopterade från de gamla kolonierna som är de enda som verkligen vet vad det innebär att vara både vit svensk och icke-vit svensk på djupet – d v s den transrasiala erfarenheten må visserligen vara en möjligen bisarr, overklig och ”ovetenskaplig” skräckfilms- och ”monster:aktig” erfarenhet som nog inte ens erkänns vare sig av majoritetssamhället eller inom minoritets-Sverige men är det några som verkligen kan uttala sig om svenskhet och om vithet mer än både majoritetssvenskar och andra icke-adopterade minoritetssvenskar så är det de adopterade.
 
Faktum är att som demografisk minoritetsgrupp så har inga andra kommit och varit så nära vita människor någonsin i historien som just de adopterade med undantag för vissa extremt assimilerade och integrerade (d v s försvenskade, europeiserade eller västerlandiserade) s k husslavar och husbetjänter som växte upp med och bodde tillsammans med och hemma hos vita sedan barnsben under kolonialtiden samt enstaka vuxna icke-vita som i den postkoloniala samtiden har ingått i intimrelationer med vita och levt tillsammans med vita som partners och ”significant others” och med åren också har kommit att bli extremt assimilerade och integrerade (d v s försvenskade, europeiserade eller västerlandiserade).

Om transrasforskningen och dess forskare

Känns kul att Rogers Brubaker, författare till boken ”Trans: Gender and Race in an Age of Unsettled Identities”, hör av sig och hälsar att han har läst flera av mina texter om transrasialitet och om (både vita och icke-vita) transrasiala erfarenheter och fantasier och att han särskilt uppskattade det jag har skrivit om transrasiala iscensättningar (även om han tillägger att det jag har skrivit nog är rejält kontroversiellt för ”a lot of people”):
 
”…I’m happy to learn of your work (…) particularly the piece on race performativity…”
 
Vi är även båda överens om att jag nog är den som har ägnat mig allra mest åt frågan om det går att överskrida ras (d v s transrastematiken) innan den s k Dolezal-affären exploderade 2015 och som ledde till att Brubaker själv började intressera sig för transfrågor.
 
Sedan är det oftast inte särskilt bra och positivt att råka vara först med något och vilket f ö verkar vara något av just mitt öde – dels får en ”ta stryk” först genom att just vara först och dels är en hela tiden mer eller mindre ur fas med samtiden och när frågan till slut blir både ”up-and-coming” och ”mainstream” så blir den som en gång var först oftast både ”sidetrack:ad” och med tiden alltmer bortglömd.
 
Under många år bemöttes jag med skepsis eller t o m hån och förakt för att jag så hårt drev transrasialitetsbegreppet och transrasfrågan och vilket nog är särskilt svårt att göra just i Sverige där gränsen är knivskarp mellan ”svenskar och invandrare” och därmed också mellan vita och icke-vita. De allra flesta icke-vita adopterade (d v s de som enligt mig är idealtypen för transrasiala subjektiviteter, praktiker och identifikationer) vill heller inte sammanknippas med transkönfrågan och med trans(kön)personer och många vita som på olika sätt överskrider ras vare sig de är medvetna om det eller ej vill sannolikt heller inte det och själva tanken på att överskrida ras (till skillnad från att överskrida kön) är nog för de allra flesta människor fortfarande tämligen absurd.

Nu är transrasforskningen här på allvar

Plötsligt är nu (forsknings)frågor om transras och om transrasiala fantasier, iscensättningar och identifikationer ”all over” som det heter: Nu har ännu en akademisk text i ämnet sett dagens ljus och jag får väl ”skryta” om att jag ”såg det komma” mot bakgrund av vår s k utseendefixerade och genomvisualiserade samtid – har funderat kring, föreläst om och studerat och publicerat texter om transras-tematiken i många år vid det här laget även om jag aldrig har lyckats få finansiering för ämnet som nog anses smått bisarrt, knasigt och inte minst ovetenskapligt och oetiskt inom den svenska forskarvärlden (se bl a http://www.tobiashubinette.se/transrasiala_fantasier.pdf).

k10800