Intervjuad av Rakel Clinton Lucas i dagens DN med anledning av min nya bok ”Den svenska färgblindheten”. I stort sett alla svensktalande reagerar med aversion, för att inte säga aggression, så fort de ser ordet ras i skrift eller hör ordet uttalas och orsaken till att Sverige och svenskarna har kommit att utvecklas till världens mest färgblint antirasistiska land och folk som har tabubelagt allt tal om ras och t o m valt att avskaffa själva ordet ras genom ett riksdags- och regeringsbeslut har jag då försökt att förstå i boken.

Samtidigt är Sverige idag ett av västvärldens mest mångrasliga länder – närmare 23% av totalbefolkningen utgörs numera av s k synliga minoritetsinvånare som utseendemässigt inte kan passera som vita och bland invånarna under 50 år och i de tre storstadsregionerna och mellanstora städerna handlar det om 30-35%. Därtill är Sverige västvärldens kanske mest rassegregerade land men så länge vi svensktalande saknar ett språk att tala om ras på så kan vi vare sig sätta ord på, sätta siffror på eller diskutera dagens mångrasliga, rasojämlika och rassegregerade Sverige.

I åtminstone 15 års tid har jag bedrivit ett ”enmanskrig” mot den svenska färgblinda antirasismen och både inom och utanför akademin och försökt att lägga grunden för framväxten av ett specifikt svenskt kritiskt ras- och vithetsforskningsfält samt försökt att utveckla en vokabulär kring ras på svenska och bl a har jag lanserat termer som majoritets- och minoritetssvenskar, blandade, vita och icke-vita o s v.

”Är svenskan i sig ett hinder för en diskussion om segregation? I engelskan har man etablerade begrepp som race och people of colour. Men vad ska man säga på svenska?

År 2020 skakades världen av brutala bilder från USA när amerikanen George Floyd kvävdes till döds vid ett polisingripande. ”I can’t breathe”, ”jag kan inte andas”, blev slagord som ekade runt om i USA, och ledde till att Black lives matter-rörelsen fick nytt liv. Protesterna spred sig från land till land och nådde även Sverige. 

I samband med att demonstranter tog sig ut på gator och torg för att protestera mot polisvåldet i USA vändes blicken också mot vårt eget land. Men när diskussionen fördes i en svensk kontext förlorade den skärpa. 

Till skillnad från i engelskan finns det i svenskan inte vedertagna begrepp som people of colour, colorism eller race. 

Även om språket ofta utvecklas organiskt, där ord uppstår för att beskriva nya samhällsfenomen, tycks språkutvecklingen ibland haka upp sig. När det gäller att beskriva individer och grupper tar osäkerheten över och orden låter vänta på sig. Så med vilka begrepp kan vi föra diskussioner om rasism och segregation?

Tobias Hübinette är lärare och forskare vid Karlstads universitet. Enligt honom finns det en brist i diskussionen i Sverige, som i grunden beror på just avsaknaden av allmänna begrepp och uttryck som rör ras. 

– Problemet är att det i dag finns ett tomrum kring dessa frågor. Framför allt på grund av att vi inte har ett språk som tillåter oss att prata om ras.

Han är författare till böcker som ”Vit melankoli” (2020) (tillsammans med Catrin Lundström), ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” (2021) samt den nyutkomna ”Den svenska färgblindheten” (2023). I sina böcker ställer han sig kritisk till den svenska antirasismen. Och menar att färgblindheten i det svenska samhället och i svenska språket har blivit ett hinder för jämlikhetsarbetet. 

– Alla sitter vi ju på första parkett och ser i realtid hur Sverige är på god väg att bli det mest rassegregerade landet i västvärlden. Men vi kan samtidigt inte prata om det eftersom vi inte har ett språk att tala om ras på, säger Hübinette.

Finns det inga konkreta begrepp så finns det ingen diskussion, fortsätter han. Därför försöker han lansera egna termer som han använder för att diskutera rasism. Bland dessa nämner han ord som icke-vit (taget från engelskans non-white), blandad (som betyder mixed-race) samt det kontroversiella begreppet ras.

Är inte rasbegreppet väldigt problematiskt i dag? 

– När jag använder ordet ras i relation till dagens Sverige, och när forskare i andra länder använder denna term, så syftar ordet enbart på utseendemässiga aspekter, det vill säga på hur vi råkar se ut till det yttre, rent kroppsligen, säger Tobias Hübinette. 

Han förklarar att ordet ras under 1900-talet uppfattades i en kombinerad biologisk och psykologisk mening, där man trodde att de olika föreställda rasgrupperna kännetecknades av skilda mentala karaktärsdrag.

Numera har begreppet fått en annan betydelse, påpekar han. Konkret handlar det om historiskt skapade kulturella och sociala föreställningar som kopplar vissa utseenden till vissa delar av världen.  

Men för många i Sverige har begreppet dåliga konnotationer och det blir därför svårt att ta till sig.

– På svenska använder man inte begreppet ras utan man talar om etnicitet. Det är inte riktigt samma sak men ofta används det så. Och man klarar kanske av att föra en diskussion med hjälp av begreppet etnicitet i dess plats, säger Sofia Tingsell på Språkrådet.

Språkrådet är den myndighet i Sverige som ansvarar för språkvården i Sverige. Enligt myndigheten handlar försiktigheten om att inte röra upp historiska trauman. Främst för att tankarna förs till det rasbiologiska institutet i Uppsala. En skamfläck i den sociala ingenjörskonstens Sverige, menar Tingsell.

1996 gjordes det första försöket att utrangera rasbegreppet ur svenskan. I en motion till riksdagen skrev miljöpartisten Elisa Abascal Reyes att ”det inte finns någon vetenskaplig grund för att dela in människor i skilda raser” och menade att ordet därför skulle slopas. 

Senare bestämde sig regeringen för att ta bort begreppet ur den svenska lagstiftningen. I den nu gällande diskrimineringslagen och i Regeringsformen har ras ersatts med etniskt ursprung. Och i Svenska Akademiens ordbok definieras ras numera som ”en grupp som representerar ärftlig särtyp inom en art”, med tillägget att ordet ”bör användas med försiktighet som beteckning på mänskliga grupper”.

Men enligt Tobias Hübinette går begreppet etnicitet inte alls att använda som synonym till ras. Etnicitet är något annat, och handlar om kultur, språk, religion, värderingar och familjerelationer, menar han. För att förtydliga tar upp han upp exemplet utlandsadopterade i Sverige. 

– Rent utseendemässigt skiljer sig utlandsadopterade från vita svenskar, det vill säga på en kroppslig och raslig nivå. Men på i stort sett alla andra sätt är de precis som majoritetssvenskarna. Alltså på en etnisk-kulturell nivå.

Just diskrepansen mellan begreppen etnicitet och ras är Hübinette inte ensam om att påpeka. Både FN:s kommitté för medborgliga rättigheter och Europarådets kommission mot rasism och intolerans har fört fram skarp kritik mot Sverige för att ha fasat ut rasbegreppet och ersatt det med etnicitet.

Samtidigt påpekar Språkrådet att svenskans ord ras är svårt att jämföra med exempelvis engelskans race. 

– Till skillnad från i engelskan används ras huvudsakligen om djur. På engelska har man begreppet breed att tillgå om man pratar om djuravel och det gör att det dras upp lite andra gränser i betydelsefältet än på svenska, säger Sofia Tingsell. 

Vad finns det för andra ord som kan användas?

– Jag skulle tro att genetiskt ursprung är ett ganska accepterat sätt att tala om ras på svenska. Annars är ordet påbrå ett möjligt begrepp att använda.  

Hon påpekar att Språkrådet inte lanserar termer utan arbetar med att ge rekommendationer och att följa språkutvecklingen. 

Hur tänker ni kring den förvirring som finns kring begreppen i dag? 

– Från vår sida kan vi inte göra så mycket. Vi kan inte komma in och säga ”nu måste vi prata om det här och för att prata om det rekommenderar vi begreppen ras och svart”, säger hon och tillägger: 

– Många människor tycker kanske att det känns jobbigt att kallas svart exempelvis. Så det hade blivit ett slags språkligt övergrepp.”

(…)

Seher Yilmaz har tidigare skrivit om svenskans ordfattigdom. Hon blev av egna erfarenheter tidigt medveten om språkets betydelse.

– När vi inte har vedertagna termer blir det väldigt otydligt vad vi pratar om. Det blir svårt att rama in problemet och veta vad vi vill, säger hon. 

I grunden är hon statsvetare och kommunikatör. 2021 gjorde hon sin författardebut med boken ”Vad jag pratar om när jag pratar om rasism”, i vilken hon diskuterar olika begrepp som är fruktbara i samtalet. 

Vilka begrepp skulle du använda för att föra en diskussion om rasism och jämlikhet?

– Vit och icke-vit är exempel på begrepp som går att använda. Jag beskriver oftast mig själv som icke-vit. Även om det inte är optimalt att beskrivas som en icke-norm.

I vissa fall säger hon även att hon är brun, för att klargöra de skillnader som finns inom den grupp som ses som icke-vita.

Med rasbegreppet blir det mer komplicerat. Hon menar att det blir svårt att diskutera rasism utan begreppet ras. Men att rasbegreppet handlar om en social konstruktion och att det snarare kan användas som ett analytiskt verktyg – än ett vardagsbegrepp att ”slänga med runt fikabordet”. Hon jämför begreppet med termen genus.

– Om genus handlar om att göra kön, blir ras att göra hudfärg. Det är något vi bestämmer tillsammans, vilka konnotationer som väcks och stereotyper vi gör. Det är inget beständigt.

Först och främst, menar Seher Yilmaz, måste vi börja prata om hudfärg. Att hudfärg spelar roll i Sverige i dag. 

– Visionen är så klart att vi ska ha ett färgblint samhälle. På samma sätt som det inte ska spela någon roll vilket kön man har. Men på väg till färgblindheten måste vi bli färgmedvetna och där kan vi börja med språket, säger hon.”