Category: antirasism

Sveriges antirasistiska och antifascistiska vänsterforskarelit smutskastar grovt sina kritiker och låter ideologi gå före bibliometri och kompetens

Efter alltför många bortkastade timmar av trixanden och lirkanden har jag äntligen fått ut åtminstone en del av de Uppsala universitet-mejl som rör tillsättningen av en fyraårig forskartjänst i rasismforskning vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CemFor) vid Uppsala universitet (för bakgrundsinformation, se https://tobiashubinette.wordpress.com/2017/12/12/uppsala-hogskolevarlden-antirasism-nepotism) och nog måste en säga att flera av mejlen bär syn för sägen som det heter och därtill framkommer det också att Mattias Gardells förläggares son nyligen har anställts vid CemFor samt att Gardells förlag (som förläggarens son dessutom sitter i bolagsstyrelsen för) ska inleda ett samarbete med CemFor och börja ge ut böcker med Gardell, Ulrika Dahl, Irene Molina och Ylva Habel i redaktionsrådet samt att de även anser att afrofobirapporten (som jag då författade åt förra alliansregeringen) är undermålig:
 
Mejlväxling mellan de sakkunniga Mekonnen Tesfahuney vid Karlstads universitet och Diana Mulinari vid Lunds universitet:
 
Från Mekonnen Tesfahuney till Diana Mulinari 2017-07-17
Håller med om rangordningen – för min del är delvis för att utlysningen är tvetydigt i första hand är det de som disputerade under de senaste sju åren samtidigt som jag fick veta när jag pratade med Ingela Johansson att de som disputerade före skall räknas inte bort heller.
 
Från Diana Mulinari till Mekonnen Tesfahuney 2017-08-22
Jag tycker inte du är hårt men undantag av Adrian G, inte minst i jämförelse med kollegor som aldrig engagerat sig i frågor om antirasism.
 
Från Mekonnen Tesfahuney till Diana Mulinari 2017-08-25
Vi få ”skilja oss” i vår rankning – det ser inte bra ut om vi lämna exakt samma tror jag.
 
Från Diana Mulinari till Mekonnen Tesfahuney 2017-10-01
Jag sätter Lena Sohl också som tvåa så att det blir stabli ifall lärarförslagsnämnden inte acceptera vår första kandidat.
 
Mejlväxling mellan Mattias Gardell, Irene Molina, Shahram Khosravi och Per-Erik Nilsson vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CemFor) vid Uppsala universitet samt med Paulina de los Reyes vid Stockholms universitet som är nära vän med de inblandade samt med Sandra Torres vid Uppsala universitet och Fredrik Hertzberg vid Stockholms universitet vilka båda har ifrågasatt om tillsättningen har gått rätt till:
 
Från Mattias Gardell till Irene Molina 2017-10-29
Kanske bör man ändå svara Tobias på FB? Hans post har 112 likes…
Från Irene Molina till Mattias Gardell 2017-10-29
Jag hittade många namn som gjorde mig ledsen som Rami och andra men även andra som var helt oväntade som Mats Deland, Christian Abrahamsson, min fd doktorand som flippade ur för länge sedan och dito Zahra Bayati m fl.
 
Från Per-Erik Nilsson till Irene Molina och Mattias Gardell 2017-10-30
Jag håller med dig Irene om att vi borde lägga till en snygg formulering att anklaga universitetet, Teologen och CEMFOR för korruption är utom rim och reson.
 
Från Irene Molina till Paulina de los Reyes 2017-10.30 (översättning från spanska till svenska)
Angående den fördömda T så skrev vi till honom på fb. Jag fördömde flera som försvarade honom och bland dem Mats Deland.
 
Från Paulina de los Reyes till Irene Molina 2017-10-30 (översättning från spanska till svenska)
De som stödjer Tobias har alla det gemensamt att de är bittra. Jag vet att Mats Deland är bränd för alltid genom hans koppling till Stasi. Han är inte etisk och han skulle utan ånger ha skickat oss till Sibirien och Gulag. Jag skrev till Patricia och hon svarade mig och tackade och självklart är hon inte likgiltig inför vad TH skriver: ”Jag försöker nu hålla huvudet kallt i den ganska ledsamma storm som brutit ut kring rankningen, och ser fram emot intervjuerna. Oavsett vad som händer kommer jag att glädja mig åt den bedömning som de sakkunniga gjort.”
Även om du nu måste kämpa för detta, kommer det att vara värt det. Vi är också vana vid det.
 
Från Irene Molina till Diana Mulinari 2017-11-03 (översättning från spanska till svenska)
Jag vet inte riktigt vad vi kan göra med Tobias. Jag kommer att diskutera detta med Mattias. Kanske också med dekanen. Sanningen är att han förstör för mycket. Jag känner mig hemsk med det här. Jag föreställer mig att du också gör det. Vi behöver en strategi.
 
Från Sandra Torres till Irene Molina 2017-11-17
Ja, det är illa men problemet är att om han har rätt så finns det klara jävsförhållanden här. Det faktum att den ena av de sökande som rangordnats har angivit den ena av de sakkunniga som referensperson är illa… Dessutom är frågan om vem som varit redaktör för antologierna i vilka man publicerat en oerhört delikat fråga… Det är på basis av allt detta som jag inte kan låta bli att undra om inte ni borde avbryta tillsättningen. Det ser illa ut helt enkelt… Måste också säga att om Tobias är rätt så är det oerhört svårt att förstå att de sakkunniga tackade JA när det finns så många jävförhållanden.
Från Irene Molina till Shahram Khosravi, Per-Erik Nilsson och Mattias Gardell 2017-11-17
Ja detta, kommer att medföra en och annan huvudvärk. Jag fick brev från en kvinna på sociologen, Sandra Torres, som trodde på allt han påstod och frågade mig om vi inte borde avbryta tillsättningen… Jag mår illa av denna häxjakt.
 
Från Fredrik Hertzberg till Mattias Gardell 2017-12-18
Jag tycker det är riktigt konstigt att Mählck och Tobias blivit så lågt rankade, när de med ett trots allt delvis rimligt kompetenskriterium är de mest kvalificerade.
Från Mattias Gardell till Fredrik Hertzberg 2017-12-20
Förstår inte hur du kom fram till att Mählk och Tobias skulle vara de mest meriterade… Visst kan man ondgöra sig över att antalet publicerade texter inte var enda kriterium om man nu vant sig vid new public management och bibliometrins framfart inom humsam… (Personligen skulle jag gärna se att humsam gör helt om. Sluta räkna antalet publikationer – ingen forskare har ändå en chans att läsa allt som publiceras. Premiera de som publicerar sig först då de faktiskt har något att säga).

Både TT, SCB, regeringen och landets journalister och forskare sprider systematiskt och massivt lögner och faktafel om vad jämlikhetsdata är

Det stora skandalen med den fullständigt urspårade jämlikhetsdatadebatten som inte är någon debatt utan ett gigantiskt antirasistiskt vredesutbrott och en gränslös antifascistisk hatstorm som i ett slag har enat och fört samman landets alla sverigedemokrater, högerextremister, vänsteraktivister och radikala socialister och allt och alla däremellan inklusive hela Sveriges journalistkår och hela Sveriges forskarvärld i den gemensamma kampen mot all typ av statistik om minoriteter av alla de slag (och i den sturska och stolta svenska kampen mot FN och EU som vill ”tvinga” Sverige att börja praktisera jämlikhetsdata) är inte att alla tror, tycker och tänker (och fr a känner) att jämlikhetsdata är detsamma som ”rasregister” utan att till och med TT och SCB rapporterade om och kommenterade Vänsterpartiets kongressbeslut i söndags på ett helt igenom felaktigt och oinformerat sätt och med utgångspunkten att jämlikhetsdata innebär registrering.
 
När inte ens TT och SCB förstår vad jämlikhetsdata är så har den svenska antirasistiska och antifascistiska masspsykosen verkligen gått in i väggen, nått vägs ände och förlorat sig själv för alltid i ett tillstånd av splendid isolation och för att strö ytterligare salt i svenskarnas antirasistiska och antifascistiska sår så påminner jag gärna om att även landets statsapparat, regering och riksdag är totalt okunnig om vad jämlikhetsdata är trots att den absoluta majoriteten av världens alla stater använder sig av jämlikhetsdata inklusive flera av våra grannländer.
 
Den sittande rödgröna regeringen (d v s världens första och hittills enda feministiska och antirasistiska regering) upprepade nyligen i sin nationella handlingsplan mot strukturell rasism sitt avståndstagande mot jämlikhetsdata med utgångspunkten att det handlar om registrering och för några år sedan var det även den dåvarande alliansregeringens inställning när FN än en gång kritiserade Sverige för att sakna data och siffror om landets minoriteter – det ultramilitant och hyperradikalt antirasistiska och antifascistiska ”Goddag yxskaft-Sverige” svarade då till FN att ”under the Personal Data Act, the transfer of personal data that reveals race, ethnic origin or religious belief is prohibited as a general rule”, d v s även den dåvarande alliansregeringen utgick ifrån att jämlikhetsdata betyder detsamma som ”rasregister”.
DV8fb9iWkAE0WNd.jpg
 
Hittills är det bara högerns ”favvoforskare” Tino Sanandaji och jag själv som explicit är för jämlikhetsdata inom den svenska högskole- och forskarvärlden medan i praktiken samtliga forskare på både höger- och vänsterkanten som studerar och är engagerade i minoritetsfrågor (och vilka både betraktas som och ser sig själva som antirasister) är emot jämlikhetsdata och än värre än så – likt SCB, TT och regeringen utgår de ifrån att jämlikhetsdata är detsamma som registrering och de sprider därmed både faktafel, felaktigheter och lögner omkring sig i den (sken)heliga svenska antirasismens och antifascismens namn och landets forskare (om några) borde sannerligen veta bättre än så.

Om debatten om jämlikhetsdata än en gång

Igår eftermiddag och fram tills sent inpå natten gick landets 100 000-tals högutbildade, och varav åtskilliga har en MA-examen i botten och flera en doktorsgrad och varav flertalet både ser sig som och är pålästa och bildade, in i en jättelik och bisarr antirasistisk psykos efter att Vänsterpartiets kongress i Karlstad hade röstat igenom en motion som förespråkar och förordar jämlikhetsdata (för en kort informationsbroschyr om vad jämlikhetsdata är – se http://www.tobiashubinette.se/jamlikhetsdata_4.pdf).
 
En av ytterst ytterst få röster som manade till besinning var Tino Sanandaji som också var en av ytterst ytterst få att påpeka att t o m SCB:s presschef Nizar Chakkour inte vet någonting om vad jämlikhetsdata är och hur den svenska lagstiftningen ser ut (liksom EU-lagstiftningen) och tyvärr är Chakkour inte ensam om det utan han har sällskap av den absoluta majoriteten av alla röster som hördes igår på Facebook och Twitter och som hörs idag och kommer att höras den kommande veckan på bloggar och debattforum, i krönikor och kolumner, i ledarstick och kulturessäer, i radio och tv och i form av föreläsningar och panelsamtal. Min uppskattning, efter att ha ägnat åtskilliga timmar åt att i realtid följa reaktionerna, är att minst 90% av reaktionerna är (antirasistiskt) negativa medan 4-5% ändå är nyfikna eller neutrala (om det nu går att vara det) och endast 4-5% är positiva.
Tino.jpg
 
Den fanatiska svenska antirasistiska vreden mot, skräcken inför och t o m hatet mot all form av data, siffror och statistik om minoriteter av alla de slag har nog aldrig varit så tydlig som igår när 10 000-tals inlägg från SD:are och högerextremister till vänsterradikaler och progressiva och allt och alla däremellan förenades i en antirasistisk psykos och formligen spydde, pumpade och sprutade ut textmassor som talade om ”rasregister”, ”rasregistrering”, ”rasbiologer”, ”makarna Myrdal”, ”romregister”, ”juderegister”, ”professor Lundborg”, ”nazisterna”, ”rasistisk motion”, ”rasistiskt parti”, ”rasistisk idé” o s v o s v o s v.
tre-apor-500x320.jpg
 
Det finns två ämnen som (de svensktalande) de antirasistiska svenskarna verkligen går igång på, och det gäller som sagt allt och alla från SD och högerradikalerna till den radikala vänstern och vänsterliberalerna, och det är ordet och glosan ras (d v s rasbegreppet) och just (jämlikhetsdata)frågan om statistik om landets minoriteter och det är inte utan att en/jag börjar misstänka att hela det svenska antirasistiska engagemanget och projektet och i förlängningen hela den svenska antirasistiska självbilden och självidentiteten egentligen bara handlar om svenskhet i grund och botten och framför allt och inte minst om ett fanatiskt (och nationalistiskt) försvar för en svenskhet som har fastnat i och låst in sig i sin egen självgodhet, i sin egen självtillräcklighet och i sin egen självbelåtenhet och helt enkelt inte längre kan gå vidare och kvar blir just inget annat än en jättelik och kollektiv antirasistisk masspsykos som likt de tre aporna som håller för öronen och ögonen och vägrar ta in världen och verkligheten till slut bara kan tala med sig själva (d v s svenskarna kan till slut bara tala med andra svenskar för det är till slut inga andra än svenskarna som förstår den svenska antirasistiska vreden mot all form av statistik om minoriteter).

Den svenska kunskaps- och debattnivån om jämlikhetsdatafrågan är chockerande låg

Har idag systematiskt och kontinuerligt följt och dokumenterat både rapporteringen om och receptionen av Vänsterpartiets kongressbeslut i Karlstad att bifalla och rösta igenom motionen om att partiet ska förorda och förespråka jämlikhetsdata (och i opposition mot partiledningen) och kan konstatera att trots att svenskarna är ett av världens mest högut/bildade ”folkslag” i världen så är kunskapen om jämlikhetsdata och nivån på debatten om jämlikhetsdata sannolikt bland den lägsta och mest oinformerade och oavancerade på jorden:
 
Idag har mängder med forskare och akademiker, politiker och debattörer samt myndigheter och organisationer tagit avstånd från Vänsterpartiets beslut och både extremhögern och radikalvänstern och allt och alla däremellan verkar rörande överens om att svenskarna inte ska föra s k ”rasregister” och bli s k ”rasfixerade” och både SCB, toppolitiker, inflytelserika jurister samt antirasistiska forskare har idag farit med osanning och ljugit och helt och hållet utgått ifrån att jämlikhetsdata är detsamma som just ”rasregister” och ”rasregistrering” eller kommit med än mer fantasifulla påståenden om att jämlikhetsdata är förbjudet enligt både svensk lag och EU-lagstiftningen.
 
Endast ett mycket litet antal röster har hitintills försvarat motionen och jämlikhetsdata som sådant och det är skrämmande, absurt och surrealistiskt att faktiskt ta del av all denna antirasistiska vrede som formligen har exploderat idag och (än en gång) kunna konstatera att svenskarna faktiskt är fanatiska antirasister i själ och hjärta i just denna fråga och verkligen på djupet avskyr, fruktar och t o m hatar allt vad data, siffror och statistik om minoriteter heter.

Om internationell adoption som ett antirasistiskt och postkolonialt försoningsprojekt

De senaste dagarnas avslöjanden om de korrupta adoptionerna från Chile till Sverige och om den i alltför många fall regelrätta människohandel som har pågått ända sedan 1960-talet och fram tills idag från över 150 olika ursprungsländer i Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, Asien, Oceanien, Central- och Östeuropa har inte bara rört upp känslorna i både Chile och Sverige utan ställer också frågor om hela det internationella adoptionsprojektet och om vad det egentligen har handlat om utöver att internationell adoption numera betraktas som en reproduktionsmetod bland andra reproduktionstekniker av de allra flesta svenskar.
 
Varför har svenskarna egentligen adopterat flest s k Tredje världen-barn i världen? Har svenskarna exempelvis svårare att få barn på ”naturlig” väg än andra nordiska, europeiska och västerländska s k folkslag?
 
1969 bildades adoptionsorganisationen och adoptionsförmedlaren Adoptionscentrum genom en sammanslagning av två föreningar som redan innan dess hade börjat hjälpa svenskar att ta hit barn för adoption från bl a Indien, Etiopien och Sydkorea. 1969 var Sverige fortfarande ett i huvudsak vitt land sett till befolkningssammansättningen och mätt utifrån antalet invånare med någon form av utomeuropeisk bakgrund som då bara uppgick till ynka 5-6000 och inte ens antalet invandrare från dåvarande Jugoslavien och från Turkiet uppgick till fler än några tusen invånare. Faktum är att de utomeuropeiska adoptivbarnen dominerade den utomeuropeiska invandringen till Sverige ända fram tills 1970-talets slut.
 
Samtidigt pågick avkolonialiseringen för fullt ute i världen och ända sedan 1950-talet hade ett stort antal kolonialkrig och proxykrig rasat i det som då kallades Tredje världen och 1969 var Sverige det enda västlandet som närmast rutinmässigt alltid röstade tillsammans med Tredje världen-länderna i FN och som kritiserade och fördömde andra västländers inblandningar och interventioner i Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien. Redan 1969 var Sverige dessutom världens största biståndsnation per capita och vid samma tid var Sverige det första västlandet som hade undertecknat FN:s rasdiskrimineringskonvention.
 
Från och med 1968-69 exploderade antalet utlandsadoptioner i Sverige och vissa år på 1970-talet ankom närmare 2000 barn till landet årligen och vilket då motsvarade 2-3% per årskull och vilket är ett demografiskt världsrekord som inget annat land någonsin har uppnått sedan dess (OBS: det råder så klart ingen tävling om vilket västland som adopterar flest s k Tredje världen-barn per capita).
 
1976, samma år som hela 1791 utrikes födda barn adopterades till Sverige, anordnade Adoptionscentrum en utställning om internationell adoption på Kulturhuset i Stockholm med titeln ”Svenskar i flera kulörer” och en av de affischer som visades då och där kommunicerade på ett närmast övertydligt sätt att svenskarnas utlandsadoptioner handlade om så mycket mer än att bara vilja reproducera sig.
AC Kulturhuset.jpg
 
I USA fanns visserligen tydliga kristna och religiösa inslag under den internationella adoptionsverksamhetens första decennier på 1950- och 60-talen men i nästan alla andra västländer så handlade utlandsadoptionerna mer eller mindre enbart om just ett sätt att reproducera sig på och det egentligen enda sättet att göra det på fram tills 1978 när världens första s k provrörsbarn föddes levande (d v s det gick i praktiken inte att reproducera sig utanför kroppen fram tills 1978 annat än genom just adoption).
 
Det var helt enkelt bara i Sverige och bland svenskarna som den internationella adoptionsverksamheten uppstod och växte fram som en del av den s k 68-revolutionen och som en del av den vänsterliberala och antirasistiska pro-Tredje världen- och pro-icke-vita människor-ideologi som formulerades på 1960-talet och som allt sedan dess mer eller mindre fullständigt har dominerat landet. Slutligen och inte minst så betraktades den internationella adoptionsverksamheten just i Sverige som ett postkolonialt försoningsprojekt utifrån idén om att vita och icke-vita nu skulle börja ingå i intimrelationer med varandra och och bilda familj med varandra över de s k rasgränserna i en tid präglad av avkolonialisering, medborgarrättsrörelser, antirasism, Tredje världen-solidaritet och en begynnande icke-vit invandring.

Om alla de superentreprenöriella svenska expat-kvinnor som såg till att 10 000-tals s k Tredje världen-barn från Afrika, Asien, Mellanöstern, Latinamerika, Karibien och Oceanien kom att adopteras av svenskar mellan ca 1968-2005

Under utlandsadoptionernas storhetstid när huvudparten av landets uppemot 60 000 utrikes födda adopterade ankom till landet mellan ca 1968-2005 (innan 1968 var det ej särskilt många svenskar som adopterade internationellt och efter 2005 har antalet utlandsadoptioner minskat i antal och är nu nere på det tidiga 1960-talets nivåer), och inte minst från de nio största ursprungsländerna Sydkorea, Indien, Colombia, Kina, Sri Lanka, Chile, Thailand, Vietnam och Etiopien, så spelade en eller flera utlandssvenska s k expat-kvinnor (för det var nästan alltid kvinnor det handlade om) en absolut avgörande roll för att både initiera och driva verksamheten på plats såsom i fallet med de aktuella och korrupta adoptionerna från Chile:
 
I det chilenska fallet så handlade det om en svensk kvinna som var bosatt i Chile och som var gift med en chilensk man och det är den kvinnan och det paret och dess krets och nätverk av semikriminella ”child finders” och korrupta medarbetare i form av socialarbetare, jurister, läkare, poliser och tjänstepersoner (och vilka alla fick ”kommission” per genomförd adoption) som skildras i SVT:s reportage och som stod bakom flertalet av de kring 2200 adoptionerna från Chile till Sverige:
 
 
”– Det var personer som arbetade för Adoptionscentrum som organiserade en stor mängd olagliga adoptioner. Många inblandade har berikat sig och pengar som adoptionsföräldrar har trott varit för omkostnader har gått rätt ner i fickorna hos en rad aktörer, säger Alejandro Vega, journalist på Chilevision.
 
Han bygger sina anklagelser på intervjuer med anhöriga, men även med olika myndighetspersoner som var aktiva under den här perioden. Han har också tillsammans med kollegor granskat handlingar och funnit att namnteckningar har förfalskats, att uppgifter om föräldrar har förändrats eller utelämnats och att historier om varför barn har adopterats har hittats på.
 
Marta Garcia var chef inom den chilenska barnavårdsmyndigheten SENAME under slutet av 80-talet. Hon säger till Chilevision att Adoptionscentrums personal hade ”nära kopplingar” till särskilda domstolar som gav utresetillstånd till barn som adopterades bort.
 
– Man samarbetade med advokater, socialarbetare och läkare. Alla fick sin del av kakan. Marta Garcia, fd chef inom den chilenska barnavårdsmyndigheten SENAME.
 
Hon beskriver personer kopplade till Adoptionscentrum som en del i ett nätverk där socialarbetare aktivt sökte upp barn som kunde vara lämpliga att adopteras bort.”
 
I Sydkorea, Indien, Colombia, Sri Lanka, Thailand och Etiopien liksom i ett flertal andra större adoptionsländer såsom i Brasilien, Indonesien och Iran fanns utlandssvenska s k expat-kvinnor på plats för att antingen helt och hållet inleda och organisera adoptionsverksamheten (inklusive att i många fall även driva en resebyrå- och hotellverksamhet och naturligtvis också en ”barnhemsverksamhet” med slutna institutioner där barn som befanns vara adopterbara låstes in innan transporten till Sverige) eller för att facilitera och underlätta densamma på plats och särskilt gällde det alla de ursprungsländer i Tredje världen där konflikter pågick och där auktoritära regimer styrde (d v s där kaos mer eller mindre rådde och där statsapparaterna oftast utgjordes av s k ”failed states”).
 
I många fall var dessa uppfinningsrika och superentreprenöriella expat-svenskor på plats tillsammans med ”local”-män från ursprungslandet såsom i t ex Chile, Sri Lanka, Sydkorea och Etiopien (d v s de levde i s k intimrelationer med män i ursprungslandet och vare sig de hade en svensk man eller ej, d v s i flera fall så tog de sig helt enkelt en s k älskare i ursprungslandet och var s k otrogna) och vilket naturligtvis och på alla sätt och vis underlättade adoptionsverksamheten. I länder som Thailand och Colombia var bl a diplomatfruar inblandade i adoptionsverksamheten och i Brasilien har det handlat om fruar till svenska affärsmän och i Sydkorea så spelade självaste Adoptionscentrums (AC) grundare en avgörande roll för att rädda hela adoptionsverksamheten efter militärjuntans fall på 1990-talet när den sydkoreanska adoptionsbyrån som AC samarbetar med skakades av korruptionsskandaler.
 
För några år sedan berättade flera av dessa idag äldre damer vilka i många fall har blivit smått förmögna p g a sin entreprenöriella adoptionsverksamhet och vilka sammantaget har tagit hit 10 000-tals barn om sina minnen av att vara en s k ”adoption broker” och de svenska adoptionsorganisationernas kontakt på plats i ett utomeuropeiskt land (flera av dem har dock redan hunnit avlida) i en bok som delvis dokumenterar hur det kunde gå till när nära relationer och kontakter med korrupta socialarbetare, läkare, advokater, domare, tjänstemän och även ministrar i länder som Sydkorea, Kina, Vietnam, Bolivia, Filippinerna, Ecuador och Taiwan var absolut avgörande för att både få igång och hålla igång den enorma ruljangsen och den jättelika apparat som krävdes för att transportera närmare 60 000 människor till Sverige för adoption under knappt 40 års tid (d v s mellan ca 1968-2005 så forsade det formligen in adoptivbarn till Sverige även om det kan låta som SD-retorik att uttrycka det så).
 
Särskilt under efterkrigstiden och Kalla kriget och under avkolonialiseringen befann sig 10 000-tals svenskar och inte minst just svenskor i flertalet länder i den s k Tredje världen p g a det mycket omfattande politiska, ekonomiska och kulturella svenska engagemanget för Tredje världen som gällde mellan ca 1960-2000 och det är just denna (proportionellt sett) stora ”svensktäthet” i ursprungsländerna parad med det faktum att i stort sett alla utomeuropeiska länder (och utomeuropeiska folk) hyser en extremt positiv syn på och attityd till Sverige och svenskarna som inte bara förklarar att svenskarna har kommit att adoptera flest s k Tredje världen-barn på jorden per capita utan också att pyttelilla Sverige kunde konkurrera med och t o m i många fall även konkurrera ut långt mer mäktiga västländer som USA, Frankrike, Nederländerna, Tyskland, Australien och Italien på plats i ursprungsländerna tack vare alla dessa energiska expat-svenskor vilka ibland t o m lyckades ”outsmart:a” och jaga iväg flera av de amerikanska adoptionsbyråjättarna i de mest oländiga provinser i Etiopien eller Vietnam och i de mest svårarbetade megastäder i Kina eller Indien.
 
Det är m a o ingen slump att svenskarna lyckades lägga beslag på lejonparten av barnen från flertalet ursprungsländer i proportion till den svenska totalbefolkningen: Mellan ca 1968-95 genomfördes exempelvis totalt 13 000 utlandsadoptioner från Sri Lanka till västvärlden och hela 3500 av dessa barn hamnade just i (befolkningsmässigt sett) lilla Sverige.
 
Expat-svenskorna var ibland kopplade till Svenska kyrkan eller till någon frikyrka och drevs ibland av kristna motiv medan andra drevs av en slags allmän antirasistisk och vänsterliberal pro-Tredje världen-solidaritetskänsla men framför allt var de helt och hållet uppfyllda av idén om Sverige som paradiset på jorden och av föreställningen om att de därmed räddade alla dessa 10 000-tals barn och inte minst så upplevde de att de hade både svenska statens, svenska regeringens, svenska UD:s och de svenska beskickningarnas skydd och stöd (och vilket de också hade) och i förlängningen hela svenska folkets tillåtelse och välsignelse att till varje pris och med alla till buds stående medel hitta och transportera så många barn som möjligt på så kort tid som möjligt till Sverige och svenskarna och det går verkligen inte att säga något annat än att de lyckades med sitt grandiosa ”uppdrag” mot bakgrund av den gigantiska mängd utlandsadopterade som Sverige idag inhyser och kan ståta med.

Makode Lindes ”antirasistiska” blackface-konst fortsätter att uppskattas av högutbildade höginkomsttagande majoritetssvenskar

Annons i dagens Svenska Dagbladet:
SvD 27 jan 2018 Linde.jpg

Linde är både Sveriges mest kända, mest hyllade och mest framgångsrika icke-vita och afrosvenska konstnär och tillsammans med sin tidigare manager Alexander Bard är han också den som bredvid Bard har försvarat det fortsatta bruket av det svenska n-ordet allra högljuddast och allra tydligast i offentligheten.

År 2012 skrev jag följande artikel om Lindes konst tillsammans med Lennart E.H. Räterlinck och som jag gärna repriserar här nedan:
”Makode Lindes blackface-konst förstärker vit rashumor
Lindes blackface-konst leder inte till ett möte med den Andra och förstärker en vit rashumor och den vita antirasistiska hegemonin
 
Under många år har konstnären Makode Lindes signum utgjorts av att reproducera blackface-ansiktsmålningar på snart i stort sett alla upptänkliga föremål och bilder, och med en explicit referens till den amerikanska minstrel-showen som hade sin storhetstid i USA mellan ca 1830-1900. När Lindes famösa tårta som ställdes ut och konsumerades på Moderna museet den 15 april i år i samband med KROs 75-årsjubileum och World Art Day gjorde denne världsberömd över en natt hyllades han av en enad konst- och kulturvärld som en radikal antirasist. DN Kulturs Björn Wiman skrev att tårtan var ”djupt antirasistisk” och Linde själv påpekade att alla de som närvarade vid arrangemanget på museet var antirasister inklusive ministern. Den enda tydliga protesten som hördes i den svenska offentligheten kom från Afrosvenskarnas riksförbund som menade att oavsett konstnärens antirasistiska intention så reproducerar verket en både rasistisk och misogyn stereotyp av en svart kvinna. Detta synsätt avfärdades dock med beskyllningar om identitetspolitik och censurkrav, men däremot framförde svarta feminister i både USA och Storbritannien en liknande kritik. Några veckor senare förärades Linde med två utställningar som formligen frossar i blackface-reproduktioner, och den 8-9 juni arrangerade Linde tillsammans en performance på Galleri So i Kungsträdgården där han till en fnittrande publiks förtjusning iscensatte Nattvarden med blackface-målade deltagare och bjöd in besökare att låta sig målas i blackface.
 
Linde har förklarat sin konst med att den syftar till ett omstöpande av en enligt honom i Sverige välkänd kulturell referens, det vill säga minstrel-showens blackface. Han kallar sin konst för Afromantics och utgår från att blackface är en romantiserande stereotyp som när den placeras i ett anakronistiskt sammanhang, till exempel påmålad på Venus från Milo eller i form av Venus från Willendorf som på World Art Day, antas skapa en situation där betraktaren provoceras att inleda en antirasistisk reflektion. När det gäller konst i allmänhet som gestaltar lidande och förtryck ställer dessa betraktaren inför frågan: ”Förmår du titta på det här?”. Tanken att ett konstverk kan fungera som en provokation där chocken syftar till en ökad medvetenhet och ett förändrat beteende hos betraktaren är dock djupt problematisk i Lindes fall eftersom den förväntade kritiska reflektionen antas uppstå genom Lindes blackface-reproduktioner som inte kan vara något annat än sårande och nedsättande för svarta. I den meningen är Lindes konst en medveten gestaltning av det rastänkande och den rasistiska ideologi som han uppger sig vara emot och vilja bekämpa, och som han vill att de som betraktar hans konst ska börja reflektera kring. Det är helt enkelt inte möjligt att separera konstverket från den rasism den alltid redan är en del av.
 
Den avgörande frågan är därmed om Lindes konstnärliga iscensättande av en rasistisk stereotyp och ideologi har någon subversiv potential, och om hans konst förmår gå bortom det faktum att försöket att belysa rasismen bara blir en upprepning av rasismen. Den subversiva potentialen i Afromantics-blackfacekonsten sägs av Linde själv ligga i att betraktaren tvingas ikläda sig en rasistisk blick, förhoppningsvis med en antirasistisk självrannsakan som följd. En av huvudpoängerna med Lindes konst handlar om ett utplånande av det individuella, där den Andra inte längre är urskiljbar som individ utan endast förmås uppfattas som en stereotyp, som inte är fullt mänsklig och som blir på gränsen till monstruös. Tanken är uppenbarligen att detta ska ses som ett exemplifierande av en rasistisk blick. I stället blir den Andra genom att avskiljas från sitt sociala och historiska sammanhang till ett konsumtionsobjekt som endast existerar för att medvetandegöra betraktaren som dessutom alltid föreställs vara vit. Den Andra existerar i Lindes konst enbart för att befrämja att betraktaren blir antirasistiskt medveten. Lindes idé om att det bisarra och det monstruösa i det iscensatta mötet med den Andra skulle kunna leda till en antirasistisk insikt hos betraktaren är just det mest etiskt problematiska med dennes konst. Genom att den Andra redan på förhand är avhumaniserad och genom att hon inte har någon som helst egen röst utanför den stereotypa, rasistiska bilden av henne, så blir det tilltänkta mötet i stället ett möte som aldrig ens äger rum.
 
Eftersom Lindes konst existerar i en vit kontext med en oftast vit publik och med vita konstköpare och eftersom hans konst framför allt har ett så ensidigt vitt tilltal så är det inte förvånande att den vita svenska konst- och kulturvärlden geniförklarar denne som en radikal antirasist efter tillställningen på Moderna museet, de två utställningarna och det senaste blackface-performanceverket. Vad Lindes monomana blackface-reproducerande konst i själva verket handlar om är den både bygger på och förstärker en vit rashumor som redan är normaliserad i dagens Sverige och som knappast kan kallas antirasistisk, och framför allt resulterar den i det fortsatta upprätthållandet av en vit antirasistisk hegemoni som inte bryr sig om att lyssna på de minoriteter som i antirasismens namn stereotypiseras, marginaliseras och förnedras.”