Kategori: antirasism

Leila Ali Elmi fortsätter att hängas ut

Idag har riksdagsledamoten Leila Ali Elmi (MP) fortsatt att hängas ut i media som påstådd anhängare av s k ”rasregister”/”rasregistrering” av bl a Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten, Expressen och Russia Today (liksom av en mängd antirasister i sociala medier på både höger- och vänsterkanten och både de som är majoritets- och minoritetssvenskar såsom Expo-skribenter, antifa-aktivister, vänsterjournalister, jurister, samhällsvetare, humanioraforskare, feminister m fl m fl) bara för att hon förespråkar jämlikhetsdata och tyvärr går det inte att diskutera med den här typen av hysterisk och psykotisk svensk färgblind antirasism.

 

54728129_10156308388485847_537775994753253376_n.jpg

53400540_2422487881129995_3363616600073699328_n.jpg

Poeter.se 190317 (kopia).jpg

RTTT.jpgIC 190318.jpg

 

AH.jpg

55517466_10156308388805847_1459844471783948288_n.jpg

Om det svenska antirasistiska hatet mot jämlikhetsdata

Den hypermilitanta och ultraortodoxa svenska antirasistiska och antifascistiska vreden, sorgen och nog även hatet mot riksdagsledamoten Leila Ali Elmi (MP) svämmar just nu över alla bräddar för att hon förespråkar jämlikhetsdata som påstås vara detsamma som ”rasregister” men som då nästan hela världen tillämpar i en eller annan form utom just Sverige och några länder till.
Leila.jpg
 
Att det s k svenska folket utan konkurrens är världens mest antirasistiska och antifascistiska s k folkslag på jorden står utom allt tvivel och både högern och vänstern liksom faktiskt även både den mer radikala högern och den radikala vänstern står fr a alla enade bakom den hypermilitanta och ultraortodoxa svenska färgblindheten som säger att det är fel att dela upp, kategorisera, benämna och räkna och som just tror att jämlikhetsdata är detsamma som ”rasregister”.
 
För mig är situationen fullkomligt absurd – vi saknar då just nu helt och hållet siffror, data och statistik om vilka grupper i samhället som utifrån diskrimineringsgrunderna är mest marginaliserade men trots det så kämpar de hypermilitanta och ultraortodoxa antirasistiska och antifascistiska svenskarna mot ett hjärnspöke som kallas ”rasregister”, och som jämlikhetsdata då inte handlar om på något sätt.
 
Den hypermilitanta och ultraortodoxa svenska antirasistiska och antifascistiska vreden och hatet mot jämlikhetsdata är inget annat än en gigantisk svensk antirasistisk och antifascistisk psykos!
 
 
”Leila Ali Elmi har nyligen i en intervju med Dagens ETC (26/2) förklarat att hennes ”hjärtefråga” är strukturell rasism och säger: ”Jag är positiv till att införa jämlikhetsdata där man registrerar människor efter deras ras”. Efter att Expressen rapporterat om saken hörde hennes pressekreterare av sig för att förtydliga att detta inte är Miljöpartiets officiella linje. Ännu.
 
I väntan på att se hur de numera rätt små gröna kommer utveckla sin raspolitik, kan vi andra göra ett lackmustest för att urskilja förslagets kvalitet. Sådana kommer att bli allt mer nödvändiga i ett landskap där politiker är representanter för identiteter mer än partiprogram. Och det är dessutom ett bra sätt att skilja person och sak åt.
 
Ponera att exakt samma sak hade utsagts av en nyinvald riksdagsledamot från Alternativ för Sverige. Att den strukturella rasismen måste bekämpas, och att Sverige därför borde införa jämlikhetsdata där man registrerar människor efter deras ras. Inte?”

Alexander Pärleros och John Lundvik spekulerar i de svenska rasorden och om varför de inte ”får säga” N-ordet längre

”Snillen spekulerar” om ras och om de svenska rasorden:
 
Ur den s k ”influencern” Alexander Pärleros ”Framgångspodden”, som har 2,5 miljoner lyssnare per månad och som räknas som en av de mest framgångsrika, en av de mest inflytelserika och en av de mest lyssnade svenskspråkiga poddarna efter Sveriges Radios P3 Dokumentär och podden Alice & Bianca.
 
Poddavsnittet heter ”En riktig framgångssaga” och postades och sändes den 6 mars i år och består av ett samtal mellan Pärleros, som förra året utsågs till bl a årets digitala influencer, årets framtida ledare, årets entreprenör samt årets supertalang, och årets svenska Melodifestivalen-vinnare John Lundvik, som är utlandsadopterad och blandad (från England och hans biologiska far är svart och hans biologiska mor är vit).
 
John Lundvik: Det struntar jag i att jag sitter och säger i en podd men jag kan tycka att det har blivit ganska överdrivet det här att man får inte säga svart, och man får inte säga färgad, och man måste säga eh afro…
Alexander Pärleros: Afroamerikan.
John Lundvik: Afroamerikan och sådär och jag tycker att på nåt sätt är det väl såhär, nu har det blivit så överdrivet, så att folk vågar inte ens säga det man är. Rasen är ju… det heter ju Negro, det är ju det det heter, negress, Negro, det är ju liksom i ordboken. Det är rasen, samma som indier, det heter indier liksom, eller svensk.
 
Min första generösa översättning (för Lundvik är trots allt adopterad såsom jag själv): Jag som adopterad och icke-vit har växt upp i ett närmast helvitt sammanhang och jag har irriterat mig över att jag (och min bror, som också är adopterad) inte har tillåtits tala om att jag ser lite annorlunda ut till kroppen jämfört med de majoritetssvenskar jag växte upp med liksom i relation till mina adoptivföräldrar och nu känner jag en irritation över att det verkar pågå någon slags debatt som tabubelägger allt tal om ras och som gör att jag som adopterad känner igen hur svårt det var att just tala om ras när jag växte upp och nu när jag sitter här och samtalar med Alexander i hans podd så måste jag bara lufta min irritation över alla de som säger åt mig att jag inte får tala om ras och använda vissa ord som jag tycker är okej att använda om mig själv.
 
Min andra ”elaka” översättning: Jag har ingen som helst koll på vad ras är och jag tänker att svenskar är vita och termen svensk är ju detsamma som vit liksom att jag tänker att termen indier också är en rasterm och inte en nationalitetsterm.
 
Min tredje metaöversättning: P g a att nästan alla svensktalande, och fr a de unga svensktalande som är födda på 1980-talet och framåt är fullständigt förvirrade p g a att de har ”hjärntvättats” med den färgblinda svenska antirasismen så kan de inte längre skilja mellan ras (d v s ytan, kroppen, utseendet) och etnicitet eller kultur (som också kan vara nationalitet i vissa fall) och därmed blir de fullständigt förvirrade när de hör talas om den debatt som har pågått sedan några år tillbaka som rör just olika svenska rasord och glosor som betecknar olika rasminoriteter. Detta gäller särskilt de lågutbildade unga svensktalande som Pärleros och Lundvik representerar, d v s den stora massan av alla unga svenskar i landet.

Dags för en svensk adoptionsutredning?

Den danska journalisten Anne Kirstine Hermann skriver idag i DN om hur de 22 grönländska barnen som (tvångs)placerades i foster- och adoptivhem i Danmark på 1950-talet var brickor i den danska kolonialpolitikens maktspel i Nordatlanten med målet att skapa en s k infödd västerlandiserad elit som skulle hjälpa det Danska imperiet att ”civilisera” grönländarna under efterkrigstiden som ett sätt för Danmark att behålla Grönland som koloni även efter avkolonialiseringen.
 
grön.jpg
 
”Tvångsförflyttningarna, fördanskningen och experimentet med de 22 barnen anses av historiker vara den värsta delen av den danska kolonialhistorien på Grönland. Den postkoloniala forskaren Lars Jensen skriver: ”den danska kolonisationen av Grönland var faktiskt mest omfattande efter att den formella kolonialperioden avslutades 1953…”
 
Och en stillsam undran från min sida: Kanske är det även dags för en svensk uppgörelse med och utredning rörande den internationella adoptionens ursprung och framväxt i Sverige på 1960- och 70-talen?
 
Alltför mycket tyder nämligen på att hela detta gigantiska barn(tvångs)migrationsprojekt som Sverige initierade på 1960-talet i anslutning till den vänsterliberala s k 68-revolutionen, och som har resulterat i att inget annat folk på jorden sedan dess har adopterat så många barn från andra länder som just (majoritets)svenskarna, också handlade om att (adoptiv)barnen var brickor i ett större spel som handlade om att vänja (de vita majoritets)svenskarna vid att komma nära och umgås med människor som ser annorlunda ut i ett land som så sent som 1970 kanske var Västeuropas allra vitaste och mest homogena land bredvid Finland och Irland (år 1970 fanns det ungefär 10 000 utomeuropéer i Sverige motsvarande 0,15% av totalbefolkningen och varav just de adopterade utgjorde kanske en fjärdedel och så sent som 1980 var en bra bit under 1% av invånarna i Sverige utomeuropéer) och i förlängningen om att skapa en antirasistisk nation när Sverige närmast över en natt ville lämna sin tidigare rasbesatthet bakom sig.
53435271_10156291845105847_5470449464948817920_n.jpg
 
Till skillnad från den danska kolonialpolitiken så handlade m a o de första adoptionerna av utomeuropeiska barn i Sverige om en antirasistisk politik men i praktiken var detta visserligen vällovliga syfte att vänja svenskarna vid att komma nära icke-vita människor och därmed få dem att sluta att vara så s k ”rasfixerade” och intoleranta (på 1960-talet publicerades attitydundersökningar som visade att dåtidens svenskar var utpräglat s k rasmedvetna och intoleranta mot människor som dåtidens svenskarna inte betraktade som vita) också ett uttryck för koloniala attityder som såg de icke-vita adoptivbarnen från Tredje världen som verktyg för ett högre syfte – d v s för den på 1960-talet gryende svenska antirasismen som senare kom att utvecklas till världens mest militanta och radikala antirasism i form av den så unika och specifika svenska färgblinda antirasismen.

Ludwig Göranssons tystnad i P1 Morgon är ett utmärkt exempel på hur den svenska färgblinda antirasismen har satt sig på tungan

Ett utmärkt och närmast perfekt språkligt (d v s pragmatiskt, semantiskt och sociolingvistiskt) s k idealtypsexempel på när den hypermilitanta och ultraradikala färgblinda svenska antirasismen (som de infödda majoritetssvenskarna i det närmaste har fått ”med modersmjölken” hur patriarkalt och sexistiskt det än kan låta) slår till med full kraft i realtid (och dessutom i direktsändning) i både hjärnan och i talorganen (och dessutom på en s k mikrodels sekund) hos en svensktalande homo sapiens sapiens-varelse som antagligen har svenska som förstaspråk (och dessutom antagligen är enspråkig) och som tillhör den svenska språkgemenskapen:
 
Ludwig Göransson i P1 Morgon idag (ca kl. 7.47) när han kommenterar filmen ”Black Panther” som han har gjort (film)musiken till och när han samtidigt säger att filmen är en historisk milstolpe samt att den amerikanska filmindustrin tidigare kanske inte trodde att en sådan film skulle bära sig kommersiellt:
 
”Folk vill se folk som är… som kommer från andra bakgrunder.”
 
Min (måhända ”rasfixerade”) översättning:
 
”Vita människor i USA och i västvärlden i övrigt är faktiskt beredda att betala för och titta på en spelfilm vari nästan alla skådespelare är icke-vita och i detta fall svarta amerikaner och afrikaner.”

Om hur termerna ”rasifierade” och ”identitetspolitik” kom att explodera i användning tack vare Rummet

Kristina Lindh intervjuar idag i SvD Kultur Judith Kiros och Mireya Echeverría Quezada som tillsammans med Camila Astorga Diaz och Valerie Kyeyune Backström grundade sajten Rummets.se 2014 som ett år senare också blev en bok (med titeln Rummet) och som numera ligger bakom den nya medieplattformen Kontext vars första nummer kommer ut i maj i år. I reportaget, som handlar om hur debatten gick från att handla om rasifiering till s k ”identitetspolitik”, intervjuas bl a även Qaisar Mahmood, Adam Cwejman och Per Wirtén.
 
Det Rummet fr a lyckades med var att lansera termen rasifierad/e för att beteckna en person som i ett svenskt sammanhang inte kan passera som vit och vilket en sökning i det digitala artikelarkivet Svenska dagstidningar ger vid handen:
 
antal förekomster av ordet ”rasifiering”:
2013: 20
2014: 403
2015: 262
2016: 375
2017: 146
 
Samtidigt blir det så här i efterhand minst lika tydligt att användningen av termen ”identitetspolitik” formligen kom att explodera under och efter 2014 som en slags ”reaktion” på den debatt om rasifiering som Rummet initierade 2014:
 
antal förekomster av ordet ”identitetspolitik”:
2013: 33
2014: 220
2015: 407
2016: 1093
2017: 508
 
 
”Åren 2013–2014 stod diskussionen om vithetsnormen högt på agendan. Något år tidigare hade debatten om Lilla hjärtat briserat, där illustratören Stina Wirsén kritiserades för att ha tecknat en rasistisk stereotyp.
 
Med argumentet att Tintin-böckerna var afrofobiska kastade Kulturhusets konstnärlige ledare Behrang Miri ut den tecknade klassikern från hyllorna på barn- och ungdomsavdelningen. Och Jonas Hassen Khemiri slog delningsrekord i DN med ”Bästa Beatrice”, en text riktad till dåvarande justitieministern som beskrev hur det är att vara utsatt för vardagsrasism och för polisens rasprofilering.
 
I detta klimat fanns det ett sug efter något som Rummet. Grundarna skrev artiklar om den västerländska blicken och om att vara barn till föräldrar som invandrat.”
 
(…)
 
”Förra året kom Ivar Arpi och Adam Cwejman, borgerliga ledarskribenter i SvD respektive Göteborgs-Posten, tillsammans ut med boken ”Så blev vi alla rasister”. De tecknar bilden av ett debattklimat där ordet ”rasifiering” blivit ett så dominerade begrepp att det tappat sin verkan, och där tron på vår förmåga att förstå människor med annan kroppserfarenhet än vår egen satts på undantag. I skottgluggen står Sveriges Television, Sveriges Radio, vänstern och – inte minst – Rummet.
 
– Idéer om postkolonial kritisk vithetsteori fördes tidigare mest ut genom akademin. Med Rummet fick dessa föreställningar en ny, provokativ inramning som lockade kultursidorna och den tjattrande klassen, säger Adam Cwejman.
 
Det Rummet formulerade var en karbonkopia på strömningar i anglosaxiska länder, menar han. Många av teorierna är användbara i länder med kolonialt förflutet och på vissa grupper med en specifik rasistisk historia. Men applicerat på svensk kontext blir det bara konstigt, anser Adam Cwejman.”
 
(…)
 
”I centrum för Arpis och Cwejmans kritik står identitetspolitiken, termen som varit en av tiotalets stora stridsfrågor i svensk kultur- och samhällsdebatt. I grunden betyder det politik baserad på grupptillhörighet, men vad det faktiskt innebär beror helt på vem man frågar – från ytterkantstolkningen att bara svarta har rätt att skildra svarta, till självklarheten att svarta människor kan ha erfarenheter som inte andra har.
 
Från början var ordet ofta positivt laddat och förknippat med idén om en berättigad kamp för de marginaliserade. Snart blev det istället kritiserat för att framkalla just den rasism och särartslogik som dess förespråkare ville bekämpa.
 
– Folk stirrade sig verkligen blinda på det som kallas identitetspolitik under en period, säger Judith Kiros.
 
Därmed missade man de större rörelserna, menar hon.
 
– De som nu gör sig synliga i form av den framväxande konservatismen, i mediernas förskjutning och i hur fascismen över hela Europa organiserar sig med en målmedvetenhet som de flesta är överens om är otroligt skrämmande.”
 
(…)
 
”Rummet-gänget använder inte termen identitetspolitik. Den etablerades av personer som var kritiska till röster som pratade om rasism på ett strukturellt sätt, säger Mireya Echeverría Quezada.
 
– Tidigare hade man pratat om antirasism i form av kampanjer som ”Rör inte min kompis” eller ”Alla olika – alla lika”. Den antirasism som växte fram samtidigt som Rummet handlade snarare om ”Rör inte mig”. Om att vi behandlas olika.
 
Personer som själva utsattes för rasism tog tag i problemformuleringen. Det var då folk blev kritiska.
 
Det som väckte ont blod var att anspråket förändrades, säger de.
 
Om man ser rasism som något mellanmänskligt är det ”bara” att förändra sitt beteende – inte säga vissa saker, inte håna folk med ursprung i ett annat land.
– Men om man säger att det är något som går in i arbetsmarknaden och bostadsmarknaden, då vill man förändra något politiskt och då gör man anspråk på kapital. Identitetspolitik blev tidigt en term i syfte att förminska den som gör anspråk på ekonomisk jämlikhet, säger Judith Kiros.”

Vetenskapsrådet utlyser återigen medel för forskning om rasism

För andra gången i svensk vetenskapshistoria och i svensk forskningspolitisk historia utlyser nu Vetenskapsrådet medel för forskning om rasism enligt ett regeringsbeslut.
Regeringen.jpg
 
Första gången detta skedde var 2016 efter att Löfvens första rödgröna antirasistiska och feministiska regering hade tillträtt och nu händer det igen (och möjligen är detta f ö sista gången som det sker men det är ändå historiskt) och återigen visar Löfvens andra rödgröna regeringen att Sverige fortfarande är världens mest antirasistiska (och antifascistiska) statsbildning för denna typ utlysningar av medel som specifikt rör forskning om rasism äger då inte rum i några andra länder:
 
 
”Rasismen har en lång och mörk historia i Sverige och övriga världen. Genom historien har människor blivit diskriminerade, förföljda, förtryckta och mördade till följd av rasism. Rasistiska föreställningar och främlingsfientlighet får förödande konsekvenser för människor och samhällen.
 
Redan idag bedrivs framstående forskning av relevans för kunskapsutveckling om rasism, dess följder för människor och samhälle samt möjligheter att motverka rasistiska föreställningar inom snart sagt alla humanistiska och samhällsvetenskapliga discipliner. I många fall handlar forskningen om diskriminering på etnisk eller religiös grund.
 
Förutom diskriminering finns andra viktiga forskningsteman såsom etniska dimensioner av människans, samhällens och kunskapens utveckling, flyktingar, folkmord och förintelse, främlingsfientlighet, migration och integration, mänskliga rättigheter, etniskt baserade maktrelationer, rasbiologins utveckling, slaveri, samt hur rasismen förhåller sig till andra uteslutande klassificeringar och processer, till exempel våldsbejakande extremism.”