Kategori: antirasism

Så minns jag Gerald Nagler

Gerald Nagler har i dagarna gått bort i en ålder av 92 år, som 1982 grundade Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter som sedan 2009 heter Civil Rights Defenders (CDR). Ursprungligen stöttade kommittén och organisationen dissidenter och demokratiaktivister i det fortfarande kommunistiska Östeuropa och Ryssland och snart också i övriga världen och på senare tid har både jag och andra som genom åren har engagerat sig antirasistiskt och i och för olika minoriteter i Sverige lärt känna CDR som en kämpande organisation som bl a har drivit frågan om den svenska polisens register över svenska romer, problemet med rasprofilering i miljonprogramsområdena samt de svenska samernas rättigheter. Nagler var därtill också medgrundare av Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) 1983 liksom av organisationen Judisk kultur i Sverige.

Tillsammans med sin fru Monica Nagler Wittgenstein, som är brorsondotter till Ludwig Wittgenstein, var Gerald en av dem som valde att öppet ge sitt stöd till Expo i ett tidigt skede av tidskriftens historia. Detta skedde redan från och med hösten 1995 när det första tryckta numret av Expo kom ut trots att de båda var väl införstådda med att jag själv hade en vänsterradikal bakgrund.

Paret Gerald och Monica uttryckte alltid på ett tydligt sätt hur oroade de var över 90-talets framväxt av en nymornad svensk extremhöger med SD i spetsen och inte minst på grund av deras egen familjebakgrund och släkthistoria i den gamla habsburgska dubbelmonarkins huvudstad Wien. Jag minns hur Expos första chefredaktör Andreas Rosenlund och jag regelbundet kom att träffa paret Gerald och Monica i olika sammanhang under Expos första två dramatiska och intensiva år och för min egen del var det också personligen mitt första möte med och introduktion till en svunnen, högborgerlig, centraleuropeisk och mångkulturell värld som inte fanns mer då och än mindre idag.

Intervjuad i podcasten Haveristerna

Intervjuad i podcasten Haveristerna, som Henrik ”Henko” Johansson, Axel Luo Öhman och Sanna Fielding står bakom och som ska vara en av de svenskspråkiga poddar som står till vänster som antagligen är mest populär. 

https://shows.acast.com/haveristerna/episodes/avsnitt-154-med-tobias-hubinette-del-1

I avsnittet berättar jag bl a om min uppväxt i ett (rasligt) homogent Motala, om mina tidiga vuxenår som antifascist i Uppsala, om Expos tillkomst, om min tid i mediebranschen, om att vara (utlands)adopterad och om den adoptivkoreanska rörelsen, om hur sydkoreaner ser på adopterade i Sverige och i Väst samt om varför många antirasister på både vänster- och högerkanten upplever och uppfattar mig som kontroversiell och ”extremistisk” och kanske t o m som ”helt fel” eftersom jag bl a använder mig av ordet ras och förespråkar jämlikhetsdata.

Dessutom berättar jag också om varför jag är så besatt av blod, socialgrupp ett:arna, högborgerligheten, överklassen, furstehusen och aristokratin – d v s om vem som är barn till vem, vem som är syskon eller kusin till vem, vem som har varit gift med vem, vem som ”går i säng med vem” (och både bland heteros och homos naturligtvis) o s v – i relation till att jag ”hängde ut” nästan 30 000 svenskar som en gång hade varit medlemmar i nazistiska och högerextrema organisationer under mellankrigstiden och krigsåren i form av en bok för 20 år sedan. Slutligen säger jag något om kungafamiljens och hovets olika kopplingar till nazismen och extremhögern.

Mitt minne av den nyligen bortgångne Thorbjörn Larsson

Mitt minne av den nyligen bortgångne Thorbjörn Larsson är kort följande:

Under våren 1996 försökte nazisterna i Stockholm, som på den tiden var organiserade i Nationella alliansen (NA) med tidskriften Info-14 som organ och med Christopher Rangne som ledare, att en gång för alla krossa och tysta Expo, som då hade existerat i ett år som en tryckt tidskrift och som antagligen upplevdes ha förstört mycket för den dåvarande svenska s k nationella rörelsen. 

NA-aktivister slog bl a sönder rutorna på återförsäljarnas butiker, hotade systematiskt de som stöttade Expo samt attackerade även Expos tryckeri som då valde att säga upp avtalet med Expo.

Det var helt enkelt nära att Expo hade gått omkull – jag minns fortfarande än idag hur desperata vi på Expo kände oss i det ögonblicket när tryckeriet ringde och sade att de inte längre vågade trycka tidskriften.

Då ringde en närmast överentusiastisk Larsson, som på den tiden var chefredaktör på Aftonbladet, liksom även Expressens dåvarande chefredaktör Christina Jutterström och erbjöd oss på Expo att trycka hela nästa nummer av Expo som en gratisbilaga i de båda kvällstidningarna. 

Även Svenska Dagbladets Mats Svegfors och Dagens Nyheters Hans Bergström ”hakade” på och tryckte stora delar av nästa nummer av Expo i ”sina” respektive tidningar och därmed skrev Larsson tillsammans med de andra tre chefredaktörerna svensk mediehistoria: 

Den 10 juni 1996 trycktes Expo i den största (pappers)upplagan som en periodisk skrift någonsin har tryckts i – i över 800 000 exemplar och om DN och SvD också räknas in kanske i närmare två miljoner exemplar.

Den nuvarande svenska (S-)regeringen fortsätter att stå ut på en global nivå bredvid Bidens amerikanska regering vad gäller att motverka och bekämpa rasism

Igår sjösatte Magdalena Anderssons S-(minoritets)regering hela fem åtgärdsprogram för att motverka och bekämpa rasism riktad mot fem olika minoriteter i landet som ska gälla under de kommande åren: anti-muslimsk rasism, antisemitism, anti-svart rasism, antiromsk rasism och antisamisk rasism. 

Det är högst sannolikt att ingen annan regering i världen (bredvid Bidens amerikanska regering) satsar så mycket på att motverka och bekämpa rasism mot olika minoriteter som den svenska regeringen gör just nu. Allt detta kommer dock troligtvis att förändras i grunden om Kristersson väljs till statsminister om några månader och bildar regering tillsammans med eller med stöd av SD, KD och L.

I regeringens pressmeddelande från igår står bl a följande att läsa:

”Åtgärdsprogrammen tar avstamp i den nationella planen mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott. Den nationella planen beslutades 2016 och är ett verktyg för att förebygga och motverka rasism och polarisering i samhället och skapa förutsättningar för ett solidariskt och sammanhållet Sverige. Åtgärdsprogrammen innehåller åtgärder på fyra av de fem strategiska områden som anges i den nationella planen: Mer kunskap, utbildning och forskning, Förstärkt förebyggande arbete på nätet, Ett mer aktivt rättsväsende och Civila samhället, ökat stöd och fördjupad dialog.  

Åtgärdsprogrammen ska bidra till att synliggöra och motverka respektive form av rasism och har tagits fram med utgångspunkt i dialoger med företrädare för det civila samhället, rapporter om förekomsten av rasism och hatbrott i Sverige och rekommendationer från regionala och internationella människorättsorgan.

Inom ramen för åtgärdsprogrammen har regeringen bland annat beslutat om uppdrag för att motverka rasism inom hälso- och sjukvården, öka kunskapen om samband mellan vissa gruppers utsatthet och arbetsrelaterad stress samt uppdrag för att fördjupa kunskapen om hatbrott mot samer. Barn och ungas utsatthet för rasism uppmärksammas särskilt bland annat genom uppdrag riktade till skolan.”

Och TT medddelar följande:

https://www.svd.se/a/MLKVVo/regeringen-storsatsar-mot-rasism

”Rasism är ett problem som drabbar många svenskar i vardagen – på arbetet, i skolan eller i vården. Nu presenterar regeringen fem åtgärdsprogram mot rasism.

De åtgärdsprogram som nu presenteras är en del av de åtaganden Sverige gjorde i samband med Malmös internationella forum om hågkomst av Förintelsen och bekämpande av antisemitism i höstas. De rör afrofobi, islamofobi, antisemitism, rasism mot samer och antiziganism.

– Nu förstärker vi och fördjupar arbetet mot rasism. Vi tillsätter också extra medel för att kunna göra detta så konkret och kraftfullt som möjligt, säger kulturminister Jeanette Gustafsdotter (S) som ansvar för arbetet mot rasism.

Åtgärdsprogrammen ska komplettera den nationella planen mot rasism och innehåller en rad riktade åtgärder, bland annat mot arbetsmiljö och skola.

– När det gäller skolan ser man att det är många som utsätts för olika former av rasism. Där har det kanske funnits en otydlighet om vart man ska vända sig för att få stöd och hjälp, säger biträdande arbetsmarknadsminister Johan Danielsson (S) som ansvarar för arbetet mot diskriminering

– Nu får Diskrimineringsombudsmannen ett tydligt uppdrag att arbeta med information för att tydliggöra vart man ska vända sig och vilken typ av hjälp man kan förvänta sig att få från samhället.

Åtgärderna har tagits fram i dialog med civilsamhället och identifierats som viktiga. De är å ena sidan generella för att möta rasism, men också specifika för att möte specifika gruppers behov, förklarar Jeanette Gustafsdotter.

– Den helheten gör att vi nu har möjlighet att verkligen ta ett brett grepp för att bryta rasismen i vårt samhälle.”

Ny studie om den svenska BLM-debatten 2020

Ny artikel i en akademisk tidskrift, som Peter Wikström, Johan Samuelsson och jag står bakom tillsammans och som är den första studien om den specifikt svenska BLM-debatten som ägde rum under pandemiåret 2020. Artikeln går att läsa och/eller ladda ned gratis via Journal of Ethnic and Cultural Studies hemsida:

https://www.ejecs.org/index.php/JECS/article/view/1095/pdf

”This is a study of the Swedish debate on statues and monuments to the world-famous Swedish natural scientist Carl Linnaeus that took place during the Black Lives Matter movement breakthrough in the summer of 2020. The purpose is to examine how understandings of race, racism, identity, and history were articulated in the debate. The empirical material consists of Twitter posts and newspaper editorials, which we approach through thematic analysis complemented with discourse analysis of illustrative examples and excerpts. Theoretically, we conceptualize the debate as a case of a Swedish racialized memory war. 

The results show that discourse participants constructed the terms of the debate as a matter of being “for” or “against” Linnaeus’ legacy, and consequently as a matter of being for or against science, reason, progress, and a supposedly non-ideological historiography, rather than as a matter of qualitatively renegotiating how we selectively remember and celebrate historical persons and legacies, and formulate tendentious narratives of the past that serve present agendas. 

In this memory war, discourse participants mainly representing the white majority population of Sweden mobilized a defense of a “canonized” understanding of Linnaeus’ legacy on the editorial pages of the Swedish newspapers and on Twitter. This defense, we argue, supports an ongoing effort to absolve Swedes of any substantial complicity in European and Western racism and colonialism. In effect, what is defended is a white-washed use and understanding of history – a status quo that largely remains unchallenged in Sweden.”

Förhandsinfo om min kommande bok som går till botten med den svenska antirasismens uppkomst och utveckling

Boken är den 8:e i ordningen på 5 år som jag ger ut och som handlar om ras i relation till Sverige, svenskarna och svenskheten, d v s som inte handlar om rassegregationen i den amerikanska Södern, om den nazi-tyska rasstaten, om rastänkandet i Brittiska imperiet eller om apartheid-Sydafrika – d v s jag är en av ytterst få svenska forskare som studerar rasfrågorna i just en svensk nutidskontext (p g a att de allra flesta svenskar på både höger- och vänsterkanten och inklusive de svenska forskarna är emot ordet ras i sig och det är just det faktumet jag försöker förstå i denna bok):

”Under 1990- och 2000-talen städades ordet ras målmedvetet ut ur svenska språket på en statlig nivå och i det offentliga samtalet. Sverige skulle bli världens första antirasistiska statsbildning och alla svenskar skulle bli antirasister. Men i samband med avståndstagandet från det tidigare rastänkandet blev kampen för att avskaffa ett ord kanske viktigare än att bekämpa själva rasismen.

I Den svenska färgblindheten granskar Tobias Hübinette framväxten av den svenska antirasismen och dess dominerande ideologi färgblindheten. Hur har kritiken mot rasbegreppet uttryckts sedan 1960-talet och till idag? Och varför har just Sverige kommit att bli det land i världen som har investerat allra mest i antirasism?

Tobias Hübinette är lärare och forskare vid Karlstads universitet. Han har bland annat skrivit böcker som Att skriva om svenskheten (2019), Svensk rasism under efterkrigstiden (2021), Adopterad (2021) samt (med Catrin Lundström) Vit melankoli (2020) och Den färgblinda skolan (2022).”

Boken ges ut på Verbal förlag i oktober i år och undersöker när, hur och varför Sverige kom att bli det land i världen som har gått allra längst vad gäller att utveckla ett färgblint förhållningssätt till ras.

Utgångspunkten är att Sverige under stora delar av 1900-talet var ett av de länder i Europa där rastänkandet fick som mest utrymme och att Sverige från och med 1900-talets slut därefter har kommit att bli det mest färgblinda landet i världen och syftet är att spåra den svenska färgblindheten bakåt i tiden för att utröna dess uppkomst och därefter följa dess utveckling under tidsperioden 1962-2015.

Än en gång om Henrik Schyffert som antirasist

Henrik Schyffert har i många år åtnjutit ett högt förtroende bland landets antirasister och när Ebba Busch i förrgår i DN uttalade att ”Henrik Schyffert är min värsta kulturupplevelse” jublade både Schyffert själv och många antirasister. 

Schyffert har i många år kritiserat SD och när han fick ett s k blandat eller mixat barn med sin nuvarande fru, som har bakgrund i den s k MENA-regionen, gick han även ut och berättade om att han hånades för det (och bl a antagligen av de som är emot s k rasblandning).

Satirtecknaren Steget Efter (OBS – det handlar så klart om en pseudonym), som står nära SD-sfären i vid mening, påminner dock sarkastiskt om att Schyffert fram tills för några år sedan envisades med att fortsätta att hylla sin egen och Killinggängets/NileCitys antagligen allra mest odödliggjorda och folkkära sketch ”Mina sjungande ko-l-eanska adoptivpä-l-on” som också SVT tidigare hyllade och som han själv framförde i SVT 1995 tillsammans med Robert Gustafsson och Johan Rheborg.

Steget Efters satirteckning, som ska betraktas som ett svar-på-tal på Schyfferts och antirasisternas jubel över Buschs uttalande i DN i förrgår, har fått en rätt så ordentlig spridning i sociala medier och delats och spritts av både SD:are och en del KD- och M-företrädare som ett sätt ”ge tillbaka”.

Samtidigt har många av dem också passat på att ändå hylla sketchen ”Mina sjungande ko-l-eanska adoptivpä-l-on” och därmed indirekt Schyffert (liksom Gustafsson och Rheborg) för här gäller det att hålla flera tankar i huvudet samtidigt:

SD:arna är naturligtvis inte emot den folkkära svenska ”gulinghumorn”, som sketchen är ett synnerligen typiskt uttryck för, utan de föraktar Schyffert för hans politiska åsikter (och kanske också för att han har en fru från den s k MENA-regionen som också hon är antirasist).

Däremot har Steget Efter helt rätt i att Schyfferts antirasism klingar falskt.

Sedan dess har Schyffert sent omsider, och bl a i finlandssvenska Hufvudstadsbladet, uttryckt att han idag tar avstånd från sketchen men intressant nog tar Schyffert enbart avstånd från sexismen och homofobin som Killinggänget/NileCity gav uttryck för vilket avslöjar att han antingen fortfarande inte förstår att sketchen är rasstereotyp eller vägrar erkänna att han har bidragit till att inte bara roa miljontals och åter miljontals icke-asiatiska svenskar med denna sketch utan också till att massprida ”gulinghumorn” till miljontals och åter miljontals icke-asiatiska svenskar.

Är epoken som världens samvete och humanitära stormakt över nu?

SvD:s Torbjörn Nilsson bjuder idag på en ordrik kommentar i den historiserande nostalgins tecken som försöker sätta ord på den traumatiska fantomsmärta som Sverige, svenskarna och SAP går igenom just nu p g a den ryska invasionen av Ukraina och helomvändningen i Nato-medlemskapsfrågan.

Under efterkrigstiden var Sverige som bekant i decennier det enda industrialiserade vita västlandet som alltid stod upp för den postkoloniala och icke-vita s k Tredje världen, som om och om igen attackerade både britter, fransmän, amerikaner, ryssar, portugiser, vita sydafrikaner och israeler, som obrutet och helhjärtat stöttade de svarta amerikanerna och de svarta sydafrikanerna, som finansierade och beväpnade antiimperialistiska befrielserörelser världen över, som gav allra mest bistånd per capita till den s k Tredje världen och som nästan alltid röstade tillsammans med Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien mot stormakterna och övriga Väst i FN:s generalförsamling liksom det land som tog emot allra flest flyktingar i Väst per capita i årtionde efter årtionde men nu är den eran sannolikt över för gott och ett land (d v s Sverige), ett folk (d v s svenskarna) och ett parti (d v s SAP) som i generationer (och till allra största delen med rätta) har närt självbilden av att ha varit jordens och mänsklighetens goda (vita västerländska) samvete tvingas nu ömsa skinn och hitta en ny identitet inför framtiden som en del av Nato.

https://www.svd.se/a/y4d5mK/debatten-om-nato-sa-har-s-drivit-en-sjalvstandig-utrikespolitik

”Därför är bombningarna ett illdåd.” Sedan en övergång. ”Därav finns många i historien. De förbinds ofta med namn.”

Och så uppräkningen.

”Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville, Treblinka.”

Det blev en dikt. ”Våldet har triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden – Hanoi julen 1972.”

På morgonen den 23:e ringde Olof Palme pensionären Tage Erlander, nedrustningsministern Alva Myrdal, statssekreteraren Thage G Peterson, ledarskribenten på Dagens Nyheter Olle Alsén – vilket är intressantare än man tror – och talskrivaren Anders Ferm. Läste upp det han fått ihop. Alla godkände utom Tage, som ville ändra ett ord. Åtminstone är det så Ferm refererar det i sin dagbok, vilken återges av journalisten Björn Elmbrant, som vackrast men inte okritiskt har skildratdenna centralscen i svensk utrikespolitik under 1900-talet.

Man kan tycka vad man vill. Men ser man inte jultalet för vad det var och vilka spår det har lämnat förstår man inte situationen. Palme ringer TT. Läser sin dikt. Reuters kablar ut den. Kissinger blir vansinnig. Det är vad de menar och alltid har menat med att ”Sverige ska ha en egen röst i utrikespolitiken”.

(…)

”Idén är äldre än de flesta tror. Hjalmar Branting var delegat i fredsförhandlingarna i Versailles 1919 och anklagade ententen för att missbruka sin seger i första världskriget. Det här skulle leda till ett nytt krig, sa han. Han trodde på Nationernas Förbund, tog plats i nedrustningskommissionen där, bråkade med stormakterna. Till Genève reste också Richard Sandler och Östen Undén, som inte alltid tyckte lika, men som båda höll hårt i att småstaternas skyldighet var att stå upp för folkrätten.

Därefter kom Alva Myrdal. Tredje tyngst i FN:s generalsekretariat i New York 1949. Unesco och de sociala frågorna. Nedrustningsförhandlare i kalla kriget. Nobels fredspris.

Det går att göra en uppräkning här med: Inga Thorsson. Gunnar Jarring och Dag Hammarskjöld. Sten Anderssons ”tysta diplomati” i Mellanöstern. Caleb J Andersons analyser i tidningen Skogsindustriarbetaren. Carl Bildt i Bosnien. Hans Blix i Irak. Jag Eliasson, som Göran Persson skämtade.

Men går det att foga någon till raden? Det är frågan. Är det slut nu med att vara en röst utanför stormakternas hägn?”

(…)

”I uppräkningen här ovan av svenskar som medlat i internationella konflikter, som skällt ut stormakter, som sagt det otrevliga bland viktigare makthavare – helt enkelt eftersom de tyckt att någon måste ta på sig den rollen här i världen – smög det sig in en del namn som inte alls är socialdemokrater. Gunnar Jarring – Musslan kallad – hade inte partibok. Inte Dag Hammarskiöld, FN-reformatorn, heller. Hans Blix, kärnvapeninspektören i Team America, är folkpartist.”

(…)

Den självständiga utrikespolitiken blev till ett nationellt arv.”

(…)

”Det land vi lever i har Raoul Wallenberg och Folke Bernadotte och Harald Edelstam som nationella klenoder. Åtminstone är de tre de enda ickepolitiker som har tillägnats statyer i parlamentet. Arvet är vad det är. Snart släcks strålkastarljuset över de gamla stjärnorna.”

Svenskarnas färgblinda antirasism blir ibland (läs: oftast) tämligen löjeväckande

Svenskarnas visserligen välmenande ultramilitanta och hyperradikala färgblinda antirasism blir ibland (läs: oftast) tämligen löjeväckande för att inte säga fullständigt vansinnig – Goldberg använde då termen ras och inte etnicitet: ”the Holocaust is not about race…” etc.

Sveriges och svenskarnas (d v s de ”rikssvensktalande”, för vad de svensktalande i Finland och annorstädes anser om ordet ras vet jag faktiskt inte) fullständigt fanatiska färgblinda antirasistiska vrede och hat mot ordet ras i sig handlar i grund och botten inte om något dåligt samvete i relation till de svenska judarna, romerna eller samerna (eller i relation till andra minoriteter i Sverige som genom åren har drabbats av det svenska rastänkandet) utan om att exorcera den egna historien om det svenska rastänkandet och göra så att den på en fantasmagorisk nivå aldrig har ägt rum.

Samtidigt projiceras Sveriges och svenskarnas fanatiska färgblinda antirasistiska vrede och hat på den engelsktalande världen (d v s på de genomrasistiska amerikanerna, britterna o s v) vilket ytterligare gör att historien om det specifikt svenska rastänkandet både exileras och exorceras än mer. 

”Amerikanska ABC stänger av Whoopi Goldberg i två veckor till följd av hennes uttalande om Förintelsen.”

https://www.dn.se/kultur/whoopi-goldberg-stangs-av-efter-kritiserat-uttalande-om-forintelsen

”Det var under en paneldiskussion i programmet som Goldberg fällde en kommentar om att Förintelsen ”inte har med etnicitet att göra” utan att den snarare ”handlar om människans grymhet mot andra människor”.

Efter blåsväder på sociala medier bad Goldberg om ursäkt på Twitter och skrev att Förintelsen hade sin grund i så väl mänsklig grymhet som etnicitet.

– Mina ord upprörde så många personer, vilket aldrig var min avsikt, säger hon och tillägger att hon är tacksam för den information hon har fått, vilket hjälpt henne förstå olika saker.”

Den politiska könspolariseringen fortsätter att växa bland ungdomar och unga vuxna

Den politiska könspolariseringen fortsatte att växa rejält (för att inte säga kraftigt) även under 2021 enligt den senaste Ungdomsbarometern, som bygger på enkätsvar från och intervjuer med 17 809 personer i åldrarna 15-24 år.

Jämfört med året dessförinnan (d v s ”BLM-året” 2020) då hela 35% av alla ungdomar och unga vuxna som deltog i 2020 års Ungdomsbarometer identifierade sig som antirasister så har denna andel minskat till 25% i år.

Likaså har andelen som identifierar sig som feminister minskat från 32% under 2020 till 30% under 2021 och andelen som identifierar sig som miljövänner har minskat från 22% under 2020 till 19% under 2021.

Denna minskning beror i huvudsak på en fortsatt mycket kraftig politisk könspolarisering då andelen flickor och unga kvinnor som ser sig som antirasister, feminister och miljövänner är fortsatt hög medan den har minskat rejält bland pojkarna och de unga männen.

andel som anser att miljö- och klimatfrågor är viktiga:

tjejer 58%

killar 38%

andel som anser att en ökad jämställdhet är viktig:

tjejer 64%

killar 21%

andel som anser att jämställdheten har gått för långt i Sverige:

tjejer 4%

killar 20%

andel som anser att arbetet med att motverka rasism är viktigt:

tjejer 46%

killar 23%

andel som anser att all invandring ska stoppas:

tjejer 25%

killar 56%

Endast 5-6% av tjejerna ser sig f ö som gamers att jämföra med över 35% av killarna.

Ovanstående siffror stämmer väl överens med den extrema partipolitiska könspolarisering som gäller idag bland tonåringar och unga vuxna där endast runt 10% av flickorna och de unga kvinnorna sympatiserar med SD att jämföra med 25% (och ibland mer än så) av pojkarna och de unga männen.

En högerradikaliseringsvåg utan dess like verkar just nu vara under uppsegling bland landets tonårspojkar och unga vuxna män vilka verkar vara ”trötta” på allt vad mångkultur, antirasism, jämställdhet, feminism, klimatkris och miljömedvetenhet heter. Denna högerradikaliseringsvåg gynnar fr a SD och inte minst SD:s framtida ”reproduktion”.

På 90-talet resulterade en liknande högerradikaliseringsvåg bland dåtidens ”grabbar” och unga vuxna män i att SD fick ett rejält fotfäste bland ett försvarligt antal årskullar som fortfarande har hållit i sig – det är då t ex den generationen som SD:s ledargestalter tillhör.

Idag sympatiserar f ö långt över 60% av alla pojkar och unga vuxna män (16-29 år) med SD, M, KD eller L.