Kategori: antirasism

Den svenska ”gulinghumorn” har även letat sig in i Wistis antirasistiska satirvärld

Trist att tvingas konstatera att även duen i vänstersammanhang populära antirasisten och antifascisten Kent Wisti hemfaller åt någon slags åtminstone implicit ”gulinghumor”, som i sin tur sannolikt får andra (icke-asiater) att ”dra pi smilbanden” – d v s blotta antydan om skämt om Kinarestauranger och omnämnandet av stapelfödan ris slår helt enkelt sannolikt an den så folkkära och socialt accepterade svenska ”gulinghumor”-nerven, som tyvärr har traderats i generationer och som numera även delas av alltför många minoritetsinvånare.

Sedan är det samtidigt helt rätt av Wisti att både kritisera friskolorna i Sverige och Kinas regim på en och samma gång och inte heller jag är så klart för att Kina ska börja driva friskolor i Sverige.

Några timmar efter att jag postade detta inlägg svarade Kent på Twitter och förklarade att han nu förstår att han riskerar att spä på redan existerande stereotyper om kineser och asiater.

Radiotips: Dagens sommarpratare i P1 Hanna Wallensteen

Lyssna gärna på dagens sommarpratare i P1 Hanna Wallensteen, psykolog och adopterad från Etiopien, som talar om sin uppväxt som icke-vit utlandsadopterad liksom om adoption och rasism. 

Radiotips:

Lyssna gärna på dagens sommarpratare i P1 Hanna Wallensteen, psykolog och adopterad från Etiopien, som talar om sin uppväxt som icke-vit utlandsadopterad liksom om adoption och rasism. 

Hanna och jag har känt varandra sedan 90-talet och det kan nog faktiskt vara så att vi är de enda utlandsadopterade som var aktiva i adoptionsfrågorna redan då, som fortfarande är det än idag. Jag minns idag inte när jag träffade Hanna för första gången – det kan ha varit på ett antirasistiskt möte som Adoptionscentrum (AC) anordnade eller så var det på ett gemensamt möte mellan Adopterade koreaners förening (AKF) och Adopterade etiopiers och eritreaners förening (AEF) – men i vilket fall som helst så har Hanna och jag tillsammans kämpat både för de adopterades rättigheter och mot rasism ända sedan dess om än ibland i olika sammanhang, sfärer och sektorer men våra vägar har samtidigt alltid korsats genom åren.

Hannas sommarprat sänds i P1 från kl. 13 men går också att lyssna på via mobil eller dator:

”Du minns plötsligt besvikelsen i ett par mörkt bruna ögon, när du ställde en obetänksam fråga.

Minns hur du log snett när dina barn, till synes oskyldigt, drog sina ögonvrår uppåt och neråt och sa någon ramsa om tjing-tjong.

Och den där adopterade släktingen, som du alltid sett som en självklar del av familjen. Har den känt sig utanför hela tiden?

*Suckar*

Blandade känslor.
Vad har jag gjort?
Vad har jag inte gjort?
Hur kan jag gottgöra?
Och hur ska jag undvika att upprepa?

Jag heter Hanna Wallensteen, är legitimerad psykolog och adopterad från Etiopien och det här är frågor som har kommit att uppta både mitt privatliv och mitt yrkesliv.

Det finns förstås lika många olika upplevelser och berättelser av hur det är att, som jag, vara brun och adopterad, som det finns bruna och adopterade människor. Så det här är MIN berättelse.”

(…)

”Jag ville helst bli dansare eller skådespelare. Men med en brun hud och ett krulligt hår som bara räckte två huvuden under resten av ensemblens, reducerades utbudet av roller för mig till tre: 1) Förortstjej 2) Hora och 3) Skogstroll. Så jag bestämde mig för att skriva manus själv. Ett manus som bara jag skulle kunna spela huvudrollen i. Det blev en tragikomisk monolog om en adopterad ung kvinna som hade anammat en rasistisk världsbild som sin egen självbild.

Det här var i början av 00-talet och osannolikt nog fick jag förtroendet att resa runt i svenska adoptionsförmedlares lokalavdelningar över hela landet och spela den här monologen.

Texten var sprängfylld av rasistiska ord och uttryck som jag själv fått till mig under min uppväxt och nu hade gjort en dramatisk gestaltning av. Men efter föreställningarna fick jag lov att ha långa publiksamtal, där jag förklarade att orden i monologen sas av en rollfigur Att syftet var att synliggöra något problematiskt. Alltså inte att det var okej att säga sånt. Min publik lyssnade förvånat. En del undrade om det inte kunde vara bra att i stället vänja adoptivbarn vid de rasistiska orden, så att de inte tog det så negativt?

Idag är det få svenskar som skulle resonera på samma sätt. Någonting har definitivt förändrats i det svenska medvetandet om hur laddade ord och uttryck kan vara. En ängslig politisk korrekthet skulle en del kalla det. Andra, jag själv inkluderad, skulle snarare kalla det för hyfs och respekt.”

(…)

”Vi var 8 år och gick i tvåan när Lisa började i vår klass. En Lisa vet man ju hur hon ser ut. Inga problem. Det var bara det att jag inte hade tänkt på att den här Lisan hade ett konstigt efternamn som inte gick att uttala och att hon hade bott i Afrika en tid. Därför stod jag bara där som ett fån och glodde tillsammans med resten av klassen när Liza klev in i vår värld och fick oss alla att upptäcka att jag också kom från Afrika. Liza var nämligen också brun.

Liza hade ett stort och välskött afrohår som hon till min enorma förvåning bar med stolthet. Mitt eget afro var en torr och tovig historia som ingen i min närhet hade en aning om hur det skulle skötas. Det var svenskt sjuttiotal och vi tvättade håret med Timotej schampo. Ungefär lika vårdande som att hälla Ajax i håret. Mamma hade hittat på en frisyr där hon klippte mitt hår kort på huvudet, men sparade sex långa testar längst ner som jag kunde vira ihop till två flätor eller tofsar. Det var inte samma sak som Annas, Sussis och Krisses hår, men vi förstod alla vad det föreställde och det räckte. Tills Liza kom.

Liza satte upp sitt hår i en stor burrig tofs. Under lektionerna satt hon och tvinnade håret runt fingrarna. När hon drog i lockarna blev håret minst dubbelt så långt. Frestelsen var oemotståndlig. Snart bara måste mina klasskamrater få känna på Lizas hår. Ivriga små åttaårsfingrar letade sig fram, pillrade sig in i den stora kalufsen och pang! Smällen kom som en blixt från klar himmel.

”Aj! Vaddå? Får man inte ta på ditt hår?”
”Nej!”
Liza sa nej. Man fick inte ta på Lizas hår.
”Varför inte det? På Hannas hår har man alltid fått ta! Eller hur, Hanna, visst har vi?”
”Jaaa… ”

De andra barnen gick demonstrativt fram till mig. Körde ner händerna djupt i mina tovor. Drog i krulligheten och utropade att det kändes som stålull, som Svinto! Drog och vred håret uppåt: ”Kolla! Det ser ut om ett penntroll!” Förtjusta fniss och glada skratt av ungar som hade kul.

Jag drömde mardrömmar om ett långt, rakt, ljust hår som brändes till ett svart, ostyrigt krull. Jag var hår-öm och jag hatade mitt hår. Men jag var van vid händer i håret och nu var i alla fall klasskamraterna med mig. De gillade mig. De tyckte att jag var generös. Mig förstod de sig på. Mitt krulliga hår var inget mystiskt afrikanskt. Det var liksom deras afrikanska. Och då fick jag vara med. Då fick jag vara en av Tommy och Annika. Och Liza fick vara utanför.”

(…)

”När svenska föräldrar inte kan ta hand om sina svenska barn kan barnen placeras i familjehem. Då kan barnen ändå ha kvar kännedom om och kontakt med de biologiska föräldrarna. Om de adopteras, så måste de biologiska föräldrarna först ge sitt medgivande och deras uppgifter sparas för barnets framtida kännedom. Det anses viktigt att svenska barn och deras biologiska föräldrar får ha kännedom om och tillgång till kontakt med varandra, när så är möjligt.

På barnhem, i andra delar av världen, fanns barn som hade föräldrar som inte kunde ta hand om dem. De barnen skickades till nya föräldrar på andra sidan jordklotet, så att de inte kunde ha kvar kontakten med sina biologiska föräldrar. Så gjorde man förresten även med barn som hade föräldrar som kunde ha tagit hand om dem.

Då kontrollerade inte svenska staten närmare om de biologiska föräldrarna först hade gett sitt medgivande och inte heller sparades deras uppgifter för barnets framtida kännedom. Det verkar inte ha ansetts viktigt att utländska barn och deras biologiska föräldrar fick ha kvar kännedom om och tillgång till kontakt med varandra, när så var möjligt.

Eller ansågs det viktigt att adoptivföräldrar inte skulle få kännedom om och tillgång till kontakt, med barnens biologiska föräldrar, när så var möjligt?

Ja. Nu har vi kommit en bra bit in i mitt Sommar och det är väl ungefär här någonstans som det brukar vara comme il faut att vi adopterade berättar om hur vi till slut funnit vårt ursprung. Så låt mig göra det nu.

Jag reste tillbaka till Etiopien för första gången när jag var 29 år. Jag hade då inga som helst medvetna planer på att söka mina biologiska rötter, men jag hade, på ett betydligt mer omedvetet plan, lyckats få med mig alla mina adoptionshandlingar i resväskan.

Väl på plats fick jag en fantastisk etiopisk vän som hjälpte mig att söka efter mina rötter. De få uppgifter som finns om min biologiska bakgrund spretar åt olika håll. Jag och min vän besökte sjukhuset där jag föddes, barnhemmet jag kom ifrån, socialministeriets arkiv, stadskontoret, högsta domstolen och sjukhusets bårhus.

Den svenska, privata adoptionsförmedlaren som jag kom hit genom, påstod att min biologiska mamma kom medvetslös till sjukhuset och dog under förlossningen utan att någon visste vem hon var. På sjukhuset där jag föddes bekräftades att hon dog i barnsäng, men där fanns plötsligt hennes för- och efternamn. Men inget mer.

På socialministeriet påstod administratören att en mormor gett sitt godkännande till min adoption, men inte heller de dokumenten går att återfinna. I övrigt hittade vi ingenting.

Ganska många i Sverige har föreslagit att min biologiska mamma förmodligen var väldigt fattig och säkert prostituerad. En bakgrund de tillskrivit henne, helt utan annat underlag än sina egna, fria fantasier.

Sådär ja. Nu vet du precis lika mycket om mitt ursprung som jag.

Det som aldrig får hända är det som händer adopterade. Adoption börjar alltid med en tragedi. Det som blir någons högsta lycka är någon annans djupaste sorg. Att som barn förlora sina första föräldrar, strider mot ett litet barns hela väsen. Det får inte hända. Hur ska ett barn kunna överleva utan sina föräldrar?

Det är som att falla
handlöst mot avgrunden
Ett barn kan inte själv hejda
Fallet

Och medan du faller
vet du fortfarande inte
Hur det kommer att kännas

Att landa mot marken
Att landa i landet därborta
Att andas i tusen bitar

Flygplan mot landningsbana
Point of no return
Första familjen förlorad för alltid
Förlorad för alltid

Flygplansmotorerna bromsar
Oerhörda krafter
Klipper banden

Tuggar dokumenten
Krossar tiden
Lämnar skärvor

Sverige är det land som adopterat flest barn per capita i världen. I många decennier har Sverige bistått svenskar med kompetens och resurser för att underlätta processen att adoptera från andra länder. Nästan lika länge har önskan om tillgång till specialistvård och ett kompetenscentrum för adopterade och deras närstående efterfrågats.

Som internationellt adopterad har du att förhålla dig till ett avgörande uppbrott från dina första föräldrar och ditt första uppväxtsammanhang. Du ska knyta an till din nya familj, din nya kultur och din nya miljö. Många adopterade bär på erfarenheter av trauma och försummelse. Många adopterade lever med funktionsvariationer. Många adopterade måste förhålla sig till rasism och idag måste vi också förhålla oss till faktum eller frågor om vår adoption har skett på oetiska eller illegala grunder.

Den lilla forskning som finns om internationellt adopterade i Sverige visar på stora överrisker för allvarlig psykisk ohälsa. Utöver ett tillfälligt samtalsstöd för adopterade, som regeringen tillsatte förra året, saknas fortfarande fördjupande forskning, kunskapsspridning och tillgång till specialiserad vård för de adopterade som behöver det.”

(…)

”Idag föreläser jag om adoption och rasism. Efter en föreläsning blir jag kontaktad av en sjuttonårig tjej, adopterad från Korea. Hon bor i en vanlig, svensk småstad och hon berättar att i hennes klass säger alla att gult är fult. På rasterna berättar klasskamraterna för andra som vill höra på, att tjejen från Korea vore mycket snyggare utan kinesögon och att adopterade borde åka tillbaka dit de kom ifrån. De flesta verkar vilja höra på.

Den sjuttonåriga tjejen har sagt ifrån till klasskamraterna och sagt att hon visst får vara här. Men klasskamraterna säger ändå att hon inte har något här att göra. Den adopterade tjejen från Korea, har berättat för sina lärare. Men lärarna har inte hört något som sägs på rasterna. Som sagt: Om man inte lyssnar, så har man ingenting hört.

I stället frågar lärarna om den adopterade tjejen är säker på att hon har hört rätt? Den här tjejen har fått höra samma sak varje dag i över ett års tid nu, så hon vet att hon har hört rätt. Tjejen från Korea, undrar om alla lärarna på skolan håller med klasskamraterna? Om de avsiktligt väljer att ge klasskamraterna sitt tysta bifall? Varje dag.

Och nu frågar tjejen mig om alla i Sverige tycker likadant eller om det bara är något fel på just henne? Jag svarar att de flesta svenskar inte är rasister. Att inte skolan, inte vården, inte myndigheten, extrajobbet, dejten, busschauffören och inte heller banken är rasister. Att de allra flesta vill och menar väl.

Men jag säger också att många människor kan vara obetänksamma och klumpiga, utan att det är deras avsikt att såra. Att många kan bete sig rasistiskt utan att ens veta om det. Och att det gör ont.

Men jag säger också att hennes skolsituation, är helt oacceptabel. Jag frågar om jag kan göra något? Om hon har andra att prata med och om hon vet hur hon kan ta hand om sig själv? Medan vi pratar önskar jag att jag kunde kontakta någon ansvarig, tryggt förvissad om att det skulle göra skillnad. Jag tittar ut över en avgrund av vanmakt, men det är inte ett alternativ att rasa just nu.

För just nu måste jag berätta för en sjuttonårig tjej, som är adopterad från Korea till en vanlig, svensk småstad, att en del svenskar faktiskt är rasister. Att många med icke-europeisk bakgrund i Sverige idag, någon gång möter rasister. Att det kan vara vem som helst och när som helst.

Och att det inte är något fel på henne.

Att hon är helt perfekt precis som hon är.”

(…)

”Det finns sådant som hjälper mot minoritetsstress.
Att ha tillgång hjälper.
Att få gå i terapi kan hjälpa.
Att ha råd att skaffa boende och utbildning hjälper de flesta.

Men det finns också annat som hjälper mot minoritetsstress.
Att genom kultur ha tillgång till alternativa sätt att uttrycka sig på,
hjälper mot självdestruktivitet.

Att visa hyfs och respekt mot den kropp du bor i
Att vörda den jord som kroppen går på
hjälper ofta mot hopplöshet.

Att möta andra med liknande erfarenheter som en själv,
att simma i ett hav av gemenskap,
hjälper mot självförakt.

Och att möta varandra som olika och jämbördiga
att arbeta tillsammans mot något som är större än oss själva
stärker oss alla.

Det har varit ett mycket speciellt år
Tack alla ni som tagit er tiden att lyssna under det här året.
Tack alla som villigt utsatt sig för risken
att konfronteras med egna fördomar,
tillkortakommanden och skyldigheter.
Ni gör skillnad.

Tack alla, som ödmjukt gått in i samtal.
Som orkat lyssna aktivt.
Prövat att göra på ett annat sätt.

Som varit beredda att be om ursäkt
när det har blivit fel
och ändå vågat försöka på nytt.
Det gör stor skillnad.

Det största privilegiet av alla:
Kärleken. Mina närmaste.
Oändlig skillnad.

Tack du som lyssnat idag.
Tack för att du fortsätter
fylla lungorna med syre
Andas in och lyssna ut.
Lyssna in och andas ut.

Du gör skillnad.”

I år är det 90 år sedan som den stora kolonialutställningen i Paris ägde rum

Ibland är tidsperspektiven verkligen hisnande: Kom just att tänka på att det faktiskt bara var 90 år sedan som den stora kolonialutställningen i Paris ägde rum, vilket ju innebär att det finns människor som lever än idag som faktiskt levde även då.

Utställningen räknas som den antagligen största och mest påkostade av det mycket stora antalet kolonialutställningar som olika europeiska och västerländska imperiemakter (liksom även Japanska imperiet) avhöll mellan cirka 1880-1950 (och bl a Danmark) och i Franska kolonialimperiets gigantiska utställning i Bois de Vincennes i Paris som officiellt gick under benämningen Exposition coloniale internationale deltog även bl a Nederländerna, Portugal, Belgien och Italien med egna paviljonger som visade upp både artefakter, djur och levande människor från dessa länders olika kolonier.

Utställningen pågick mellan maj-november 1931 och sammanlagt såldes otroliga 33 miljoner biljetter och möjligen besöktes utställningen av så många som 10 miljoner enskilda personer från hela Europa och västvärlden (många Parisare sägs då ha besökt utställningen vid flera tillfällen då den var så jättelik och därför krävde flera besök).

Samtidigt pågick en antikolonial och antirasistisk utställning som det dåvarande franska kommunistpartiet PCF anordnade med bidrag av bl a André Breton, Paul Éluard och Louis Aragon – Sanningen om kolonierna eller La verité sur les colonies – som handlade om övergreppen och förtrycket i det Franska kolonialimperiet och som bara ska ha besökts av ynka 5000 personer. Denna utställning genomfördes med stöd av Sovjetunionen och av den lilla icke-vita minoritet som då bodde och levde i Paris och i Frankrike, som härrörde från de franska kolonierna.

För 90 år sedan går det med andra ord och kort och gott att konstatera att fransmän, européer och västerlänningar i gemen var helhjärtat för kolonialismen medan ett mycket litet antal av desamma var emot kolonialismen. Mellankrigstiden är också den period då de europeiska och västerländska kolonialimperierna stod i zenit när kring 85% av jordens yta antingen styrdes direkt från Europa som kolonier och protektorat eller av ättlingar till européerna som bosättarstater.

Efter Andra världskriget och efter 1945, d v s bara 14 år efter den stora kolonialutställningen i Paris, gick det sedan som bekant sakta men säkert utför de europeiska och västerländska kolonialimperierna och inte minst p g a att Japanska imperiet hade besegrat och förnedrat desamma i Stillahavsasien (inklusive Franska kolonialimperiet), vilket i sin tur resulterade i att först just Asien och därefter Afrika kom att avkoloniseras mellan 1946-99. 

Ironiskt nog är Palais de la Porte Dorée, som uppfördes för kolonialutställningen och som därefter inhyste Musée des Colonies numera Frankrikes och Paris invandringsmuseum Cité nationale de l’histoire de l’immigration. Idag befolkas Stor-Paris av ett mycket stort antal invånare som har bakgrund i det gamla Franska kolonialimperiet och vars förmödrar och förfäder ställdes ut på kolonialutställningen 1931. Minst lika ironiskt är också att utanför byggnaden och museet finns det numera ett monument över alla de 10 000-tals fransmän som stupade i Indokinakriget eller Guerre d’Indochine mellan 1946-54.

Journalisten, antirasisten och adoptivpappan Roland Hjelte har gått bort

Journalisten Roland Hjelte har gått bort som anses vara något av den samhällskritiska dokumentärens pionjär i svenska tv-sammanhang. Hjelte kom f ö även att adoptera flera barn från Sydkorea tillsammans med sin dåvarande fru Gudrun som också hon var journalist.


Hjelte har inte minst skrivit in sig i den svenska antirasismens (medie)historia genom att år 1962 ligga bakom dokumentärerna ”Främling i folkhem” och ”Färgad i folkhem” (och i båda fallen tillsammans med Karl-Axel Sjöblom), vilka var de första tv-programmen någonsin som handlade om dåtidens svenska arbetskraftsinvandrares respektive svarta och icke-vita invandrares prekära situation.


Särskilt dokumentären ”Färgad i folkhem”, som sändes på tv den 12 februari 1962, skrev svensk mediehistoria då den innebar att icke-vita och svarta erfarenheter och röster fick komma till tals i sin egen rätt för första gången i den svenska offentligheten.


”Färgad i folkhem” kan i efterhand sägas ha blivit en vändpunkt vad gällde förståelsen för och insikten om att rasdiskriminering även förekom i Sverige att döma av de dåtida kommentarerna och recensionerna i pressen.
I programmet annonserade exempelvis reportern Karl-Axel Sjöblom efter ett rum åt en svart afrikansk SIDA-gäststudent med hjälp av den metod som idag skulle kallas situation testing eller praktikprövning, det vill säga det var Sjöblom som stod bakom annonsen för att testa förekomsten av rasdiskriminering. Det kom också många positiva svar men när det visade sig att det handlade om en ”färgad” student var alla tidigare lediga rum plötsligt uthyrda.


Det framgick även i samma dokumentär att i den svenska handelsflottan så slapp vita svenska sjömän att dela hytt med ”färgade” kollegor från bl a Kina och Filippinerna enligt Sjöfolksförbundets ordförande som öppet och ohämmat hänvisade till att ”de har olika vanor och religioner” i tv-programmet.


Aftonbladets Gunnar Rosell framställde filmen som ”en salva utan dess like” och menade att det var det ”främsta inslaget hittills i vår unga televisionshistoria” samt varnade svenska folket genom att skriva ”håll i er ordentligt i karmstolarna ni som i kväll sitter framför TV-apparaterna”.
Programmet följdes upp med ett så kallat estradsamtal om svensk rasism i Lars Bobergs tv-program ”I brännpunkten” en vecka senare och när Expressen i slutet av året sammanfattade det svenska tv-året listades dokumentären bland andra tv-inslag med den lakoniska kommentaren ”vi fick en knäck den 12 februari”.

Svenska Amnestys gamle ordförande antirasisten Bo Lindblom har gått bort

Så har ännu en svensk antirasistisk legend gått bort, nämligen svenska Amnestys gamle ordförande Bo Lindblom som var mycket aktiv i det offentliga samtalet om svensk rasism under efterkrigstiden och bl a på 1960- och 70-talen.


1968-69 engagerade sig Lindblom i fallet med den nigerianske studenten Anthony Engurube som stod inför rätta i Stockholms tingsrätt åtalad för att bland annat ha hotat två poliser och för att ha misshandlat en vit svensk student i samband med Kårhusockupationen i maj 1968 liksom för att ha angripit en vit svensk man i samband med en vänsterdemonstration på Sergels torg som hade kallat denne för ”n-g-rjävel”.


Rättegången blev mycket uppmärksammad på sin tid, Engurube fick stöd av flera av dåtidens vänsterstudenter i Stockholm och Engurube själv menade att åtalspunkterna handlade om en rent rasistisk förföljelse.


Engurube anklagade fr a den svenska polisen för övervåld, vilket gör detta rättsfall till det första i Sverige när en icke-vit person anklagade polisen och rättsväsendet för just övervåld, brutalitet och fr a rasism.


Det hela slutade med att Engurube dömdes till sex månaders fängelse och utvisning på livstid i februari 1969 trots ett flertal stödmöten, sympatiyttringar i media och engagemang från en grupp som kallade sig Förenade afrikanska arbetare, som under samma år gav ut skriften ”Dokument om fallet Engurube”, vilket gör att Engurubes fall var den första händelsen i Sverige som ledde till att svarta och icke-vita invandrare började organisera sig politiskt och i antirasistiskt syfte.


Bo Lindblom skrev 1969 en rasande artikel i Aftonbladet om fallet Engurube och sammanfattade dennes situation genom att beskriva fallet som ett skolexempel på en ren provokation från vita rasistiska majoritetssvenskars, polisens och rättsväsendets sida i en artikel som var författad som en slags fiktiv manual för att ”klämma åt” och sätta dit en svart person:


”Ge dig nu i diskussion med honom och förolämpa honom grovt. Kontrollera att det finns polismän på lagom avstånd. Kalla honom ”djävla n-gg-r” och be honom åka hem till djungeln och de andra aporna, eller något sådant. Det kommer att göra honom upprörd. Om han nu höjer rösten eller tar tag i dig, så ropar du genast på polis.”


Två år dessförinnan hade Lindblom dessutom varit en av de allra första i landet som lyfte frågan om visuella rasstereotyper i svensk offentlighet i en uppmärksammad artikel i Stockholms-Tidningen vari han bl a påpekade att många svenska tidningar ”spred rasism på seriesidan” och Lindblom sin föreslog följande övning i skolan:


”Den som vill veta mera om hur serier sprider fördomar kan be en grupp femte- eller sjätteklasspojkar rita en japansk soldat, en n-g-rhövding, en amerikansk detektiv och en mördare.”


Lindblom menade helt enkelt att dåtidens vita majoritetssvenska barn, ungdomar och unga vuxna hjärntvättades med visuella rasstereotyper i form av barn- och ungdomslitteratur, serier och tecknat, populärkultur och populärmusik, filmer och tv-serier o s v.


Lillemor Håtveit, skolbibliotekarie och lärarinna, tog Lindblom på orden och gjorde just denna övning i en årskurs 2-klass i grundskolan och det visade sig då att dåtidens svenska barn och ungdomar var fullständigt marinerade i visuella rasstereotyper:


”Jag kunde inte låta bli att undra hur ett svenskt barn uppväxt i vårt fördomsfria (!) land föreställer sig en n-g-r. Alla dessa otaliga bilder av glosögda, rundskalliga, krullhåriga varelser med enorma ”fläskläppar” och med framskjutande käkparti osv. kan väl knappast undgå att göra intryck… Barnen i klassen (en 2:a) fick som uppgift att teckna en ”n-g-r” utan några förklarande eller vägledande ord till hjälp. Jag har nu hemma en kollektion av infödingsromantik. På varje teckning som innehöll någon bakgrund (vilket de flesta gjorde) utgjordes den av palmer, palmhyddor m.m. oundgängligt tillbehör i en n-g-rs vardagsliv. Inte en enda hade tecknat en n-g-r i modern miljö! N-gr-rna själva var till största delen trogna avbilder av våra vanliga barnboksillustrationer.”

Nu är boken ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” ute som handlar om varför Sverige och svenskarna kom att bli världens och historiens mest adopterande land och folk samt utveckla en unik attityd till ras och en unik relation till icke-vita människor i samband med 1960-talets adoptionsdebatt

Nu är boken ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” ute som handlar om varför Sverige och svenskarna kom att bli världens och historiens mest adopterande land och folk samt utveckla en unik attityd till ras och en unik relation till icke-vita människor i samband med 1960-talets adoptionsdebatt: Så kom till slut dagen när min bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” ges ut – d v s idag – på Verbal förlag och fr o m idag kan boken också beställas via bl a nätbokhandlarna Bokus och Adlibris samt genom Akademibokhandeln.

Fram tills dags dato har Catrin Lundströms och min gemensamma bok ”Vit melankoli. En diagnos av en nation i kris” legat etta på både Bokus och Adlibris försäljningslistor och både bland mina egna böcker och bland bokförlaget Makadams böcker så det ska nu bli intressant att se om min nya bok kommer att ”konkurrera” ut ”Vit melankoli” eller ej framöver liksom hur den kommer att stå sig i relation till Verbal förlags andra böcker. 

Boken kunde heller inte komma lägligare än nu när Sverige och svenskarna som världens och historiens mest adopterande land och folk debatteras och när t o m ett slags bokslut över och en uppgörelse med den internationella adoptionens historia sakta men säkert håller på att ta form genom den kommande statliga utredningen om korruptionen inom den svenska utlandsadoptionsverksamheten från 1960-talet och framåt. 

Boken handlar konkret om 1960-talets svenska adoptionsdebatt, som också var den sista svenska rasdebatten i den meningen att debatten explicit också handlade om förhållandet mellan ras och svenskhet. 1960-talets adoptionsdebatt grundlade och utvecklade dessutom också den svenska färgblinda antirasismen, som idag är hegemonisk. Vidare tar boken också upp 1970-talets debatt om icke-vita adopterade utsattes för rasism eller ej mot bakgrund av att de utlandsadopterade utgjorde kring en tredjedel av samtliga utomeuropeiska invandrare i Sverige så sent som år 1980. 

Därmed har boken också bäring på vår tids diskussioner om ras, vithet och svenskhet och då det sista kapitlet dessutom behandlar den svenska s k nationella rörelsens syn på de icke-vita adopterade och inte minst SD:s syn på internationell adoption och utlandsadopterade så har den slutligen också något att säga om dagens SD och om vår tids svenska extremhöger. 

Jag har vetat om 1960-talets adoptionsdebatt ända sedan 1990-talet när jag (så här i efterhand ironiskt nog) delvis skrev om densamma i Adoptionscentrums tidskrift Att Adoptera och sedan dess har jag gått och väntat på att någon forskare skulle ta sig an densamma. Eftersom ingen forskare tog upp handsken, även om både Cecilia Lindgren och Carolina Jonsson Malm berörde debatten i sina respektive avhandlingar och det också delvis var Hanna Markusson Winkvists postdoktorala projekt, så såg jag mig tvungen att till slut själv göra det för två år sedan. 

Jag föresatte mig för två år sedan när jag inledde arbetet med boken att (min vana brukligt) hitta precis allt som går att hitta från och om 1960-talets adoptionsdebatt och enligt min dator så innehåller mappen med det empiriska underlaget till boken idag sammanlagt 2148 objekt varav flertalet är Word- och PDF-filer bestående av 1960-talstexter av olika slag som behandlar den internationella adoptionsfrågan. 

Jag lyssnade också igenom en mängd radioprogram och tittade mig igenom ett stort antal tv-program och filmer samt läste ett relativt stort antal faktaböcker, utredningar, rapporter, romaner, dikter och pjäser vilka härrör från 1960- och 70-talen och även 1980-talet och vilka alla handlar om internationell adoption och utlandsadopterade på något sätt. 

Så utan att låta förmäten så tror jag mig nu faktiskt ha ”skaplig koll på läget” som det heter vad gäller varför Sverige kom att bli världens största adoptionsland liksom världens mest antirasistiska statsbildning samt varför Sverige härbärgerar världens enda högerradikala parti som omfamnar de icke-vita adopterade och inkluderar dem i svenskheten och sist men inte minst vad Sveriges 60 000 utlandsadopterade faktiskt har ”gjort” och inneburit för att både utveckla och upprätthålla dagens svenskhet inklusive både dess gränser och öppningar. 

Jag väljer här att avslutningsvis citera mig själv mot bakgrund av att väldigt få av dagens svenskar nog vet att de utlandsadopterade en gång var Sveriges första och största koherenta icke-vita minoritetsgrupp som ”invandrade” till Sverige för att bo här permanent till skillnad från de icke-vita vuxeninvandrarna och därtill t o m hemma hos de vita majoritetssvenskarna. Detta var då omvänt 1960- och 70-talens svenskar mycket väl medvetna om. 

”Med avstamp i 1960-talets adoptionsdebatt… har jag undersökt hur den internationella adoptionen och de utlandsadopterade sedan dess har kommit att spela en avgörande roll för utvecklingen av den svenska synen på relationen mellan ras och svenskhet. Jag har valt att lyfta fram hur just frågor om adoption och adopterade relaterar till den svenska synen på ras liksom till de svenska rasrelationerna och i förlängningen till svenskheten som sådan och till frågan om vem som räknas som svensk. 

Därmed har jag också valt att skriva in de adopterade – en grupp som annars sällan eller aldrig kopplas samman med frågor om invandrare och minoriteter – i den allmänna diskussionen om svenskhet sådan den har framträtt och tagit sig uttryck från 1960-talet och fram till idag. 

Det faktum att adoption och adopterade numera sällan omnämns och förekommer i den samtida och pågående debatten om migration, integration, mångfald och rasism innebär också att min bok även kan ses som ett försök att inför framtiden förhindra att de utlandsadopterade glöms bort, inte minst med tanke på att antalet internationella adoptioner har minskat dramatiskt på senare år. Jag hoppas därför avslutningsvis att boken kommer att kunna tjäna som ett korrektiv mot historiens glömska och fylla ett både dokumenterande och folkbildande syfte genom att påminna om vilken avgörande betydelse de icke-vita utlandsadopterade har haft för uppkomsten och framväxten av det svenska förhållningssättet till ras, de svenska rasrelationerna, den svenska antirasismen och den samtida svenskheten som sådan.”

Glöm aldrig den homosexuelle hockeyspelaren Peter Karlsson som mördades i Västerås för 26 år sedan av en nazist

Glöm aldrig den homosexuelle hockeyspelaren Peter Karlsson som mördades i Västerås för 26 år sedan av en nazist:

Den 11 mars 1995 inleddes den svenska s k nationella rörelsens mest blodiga år hittills räknat i antalet dödade personer: Den homosexuelle hockeyspelaren Peter Karlsson dödades då i Västerås av en medlem i Westra Aros SA (stormavdelning) med hela 64 knivhugg, som tillhörde stadens på den tiden mycket stora (nazi)skinheadsubkulturmiljö. Efteråt kom talet ”64” att användas av den svenska extremhögern som ett slags kombinerat hotmeddelande och en kodad hyllning till Karlssons mördare.

Då i början av 1995 var det ingen som såg ett mönster och inte heller när mord efter mord inträffade – under året skulle sammanlagt sju personer falla offer för nazister och högerextremister varav John Hron i Kungälv kom att bli det mest kända offret.

Själv var jag på den tiden närmast besatt av att försöka få Sverige att fatta att landet just då härbärgerade västvärldens kanske mest dynamiska extremhöger och som den enda personen i landet samlade jag därför systematiskt och närmast fanatiskt på samtliga förundersökningar och domar som rörde de många högerextrema och rasideologiska morden och våldsdåden i allmänhet vilka jag dokumenterade, kronologiserade och analyserade.

Även när skinheadgäng efter skinheadgäng dök upp i landets kommuner – bara i min lilla hemstad Motala kunde ibland 40-talet skinheads samlas tillsammans i olika sammanhang (bl a var de nära att dränka och döda en tjeckisk invandrarpojke som hade gått i samma klass som min syster och som blev invalidiserad för livet därefter) – var tyvärr inställningen på den tiden bland det s k etablissemanget att ”de är våra grabbar och tjejer och de är inte några riktiga rasister eller nazister utan mest bara lite förvirrade”. 

Den synen kolporterades tyvärr inte minst av representanter för den gamla 70-talsvänstern såsom bl a av Anders Carlberg och Jan Guillou m fl. Det var f ö ETC:s (med)grundare Timo Sundberg som introducerade mig till alla namn inom den svenska 68-rörelsen då han delade min kritik av de av hans egna gamla vänsterkamrater som värnade om skinnskallarna, vilket gjorde att Timo och jag ”hängde” med varandra på den tiden.

Jag var själv så besatt av den svenska extremhögern och uppfylld av en ”sense of urgency” p g a att ingen verkade fatta vad som höll på att hända då trots att alla egentligen satt på första parkett och såg vad som hände men blundade och vägrade se mönstret att jag på den tiden var (ö)känd som den där ettrige och hyperaktive adopterade killen från Sydkorea (OBS: på den tiden var mediebranschen extremt homogen) som ständigt sprang runt på och ”terroriserade” de stora redaktionerna i Stockholm och hade kontakt med ett stort antal journalister och ständigt tjatade och pratade om den svenska s k nationella rörelsen för att försöka få alla att fatta och fr a hjälpte alla och envar med faktauppgifter, research, tips och uppslag. 

Vid ett tillfälle hjälpte jag ärkerivalerna Expressen och Aftonbladet på en och samma gång, vilket då inte anses okej i medievärlden, och trots att jag själv kom från vänstern hade jag inga problem med att även bistå moderater eller högertidningar med information om den svenska extremhögern.

Jag brukade f ö alltid gå runt i kostym och väst på den tiden (och föregrep väl därmed Mattias Karlsson antar jag) samt hade alltid med mig en svart attachéväska full med namnlistor, researchsammanställningar, högerextrem press, SD-trycksaker och vit makt-musik-CD-skivor mm som jag ständigt visade upp och lånade ut till intresserade.

Jag hade vidare på egen hand startat Expo ett år dessförinnan som ett nyhetsbrev och byggt upp ett eget mycket omfattande arkiv om den svenska s k nationella rörelsen och senare under 1995 kom det första numret av den tryckta tidskriften ut och tog på alla sätt och vis Sverige med storm: 

Fram tills 1995 hade det varit mycket svårt för svensk media, svenska politiker och det svenska samhället i stort att ens erkänna att det fanns både rasism och nazism i Sverige (och inte bara i t ex USA eller i Tyskland) men 1995 förändrades denna inställning i grunden och närmast över en natt tack vare min research och det första numret av Expo vars huvudartikel var författad av Stieg Larsson och mig, och som i detalj gick igenom de sju högerextrema morden inklusive mordet på Karlsson och presenterade det mönster som ingen hade velat se fram tills dess. 

I efterhand visar alla befintliga (text)databaser att 1995 verkligen är det stora genombrottsåret och vattendelaren vad gäller det s k etablissemangets syn på både rasism och nazism i Sverige. Efter det första numret av Expo och efter 1995 var ingenting längre sig likt i Sverige vad gäller bevakningen av och diskussionen om extremhögern (inklusive SD) och även i olika vetenskapliga studier som behandlar denna tidsperiod framhålls regelmässigt 1995 som året då allting vände och då det svenska samhället äntligen började ta in på allvar att den dåvarande svenska s k nationella rörelsen faktiskt var en politisk rörelse att räkna med och inte minst med ett våldskapital som överträffade alla andra högerextrema rörelser i västvärlden på den tiden undantaget möjligen den amerikanska och tyska och möjligen brittiska extremhögern.

Södermanlands Nyheters ledarskribent Hanna Marie Björklund berättar om synen på internationell adoption när hon växte upp i 90-talets Sverige och frågar sig vad den synen egentligen gjorde med Sverige och svenskarna

Södermanlands Nyheters ledarskribent Hanna Marie Björklund berättar om synen på internationell adoption när hon växte upp i 90-talets Sverige och frågar sig vad den synen egentligen gjorde med Sverige och svenskarna. 

Utöver den för Sveriges och svenskarnas del unika antirasistiska ideologin som växte fram under 68-revolutionen och som har legitimerat utlandsadoptionerna och det faktum att tillgången på inhemska, svenska s k adopterbara barn ströps med 68-revolutionen finns en tredje faktor som förklarar varför Sverige och svenskarna har adopterat ojämförligt mest per capita i världshistorien och på jorden: 

Den mycket höga förekomsten av ofrivilligt barnlösa i Sverige bland både heteros och homos och par och singlar som också den kan förklaras av 68-revolutionen. 

Därtill kommer en gammaldags, ingrodd, kolonial syn kvinnorna och mammorna i länder som Korea, Thailand, Indonesien, Indien, Iran, Palestina, Etiopien, Kenya, Nigeria, Madagaskar, Colombia, Haiti, Chile och Brasilien som säger att deras känsloliv är lika med noll, att de är ”sexmaskiner” som ”ynglar” av sig oansvarigt och oupphörligen samt att de är ”lågliv” som saknar moderskänslor och som inte heller känner någon saknad om de blir av med och förlorar sina barn: 

”Idén om att det fanns så många fattiga kvinnor… som inte ville ha sina barn visade sig alltså i många fall vara falsk, barnen stals från dem. Det är oerhört allvarligt och ofattbart tragiskt att detta pågått i stor skala utan att svenska myndigheter reagerat. 

(…) 

En granskning av adoptioner till Sverige från länder utanför Europa har avslöjat en rad missförhållanden. Den visar på faran med en naiv och felaktig syn på världen.”

https://sn.se/nyheter/artikel/i-fraga-om-adoptioner-fran-utlandet-har-vi-varit-naiva/jn4kd0nl

”Det är intressant hur synen på en viss samhällsfråga förändras med tiden. För undertecknad som växte upp på 90-talet, var frågan om utlandsadoptioner något som under min uppväxt signalerade godhet och politisk korrekthet. 

90-talet präglades av en syn på resten av världen som fattig och i behov av västvärldens stöd och bistånd. Internationell massmedia spred narrativet om svältande barn i Afrika framgångsrikt på galor och välgörenhetsengagemang. Resten av världen var hjälplös och behövde våra gåvor, mer än exempelvis internationell handel. På sätt och vis kan det ha spelat in i synen på adoptioner. 

Jag hörde ofta som ung från jämnåriga som ville signalera godhet att jag behöver inte skaffa egna barn, det finns så många fattiga barn där ute, jag kan adoptera. Vilket passar in i bilden vi fick, av en hjälplös omvärld som behövde räddas. 

Behovet av barn att älska var stort. Mellan 10-15 procent av alla svenska par lider av ofrivillig barnlöshet. Adoptioner var under en tid en av de metoder som fanns mot detta. Sedan 1950 har 60 000 barn adopterats till Sverige, vilket är en av de högsta siffrorna i världen. Majoriteten kom under 70 och 80-talet, sedan dess har andra typer av fertilitetsbehandlingar, som IVF, blivit betydligt mer effektiva och vanliga. 

Men bakom utvecklingen döljer sig även andra faktum, som att vi generellt har överskattat hur stor del av världen som verkligen lever i fattigdom, en okunskap familjen Rosling exempelvis varit dedikerad till att bekämpa. Frågan är hur många i exempelvis de länder som vi adopterat mest från, Chile, Sydkorea och Etiopien som varit så fattiga att de frivilligt lämnade bort sina barn. 

Att adoptivföräldrar drivs av kärlek och längtan finns det ingen anledning att ifrågasätta. Erfarenheterna från de barn som adopterades hit skiljer sig såklart även mycket åt och alla har rätt till sina känslor kring detta. Men dessvärre har det framkommit att de länder som adopterade bort barn i många fall hade ett mycket mindre ädelt syfte än vi trodde. 

Tidningen Dagens Nyheter har gjort en bra och viktigt grundlig granskning av adoptioner till Sverige och avslöjat en rad missförhållanden. Ett exempel är Chile, där det har visat sig att många adoptionspapper varit förfalskade. Barnen lämnades inte bort av sina föräldrar utan stals av myndigheter. Ofta från kvinnor med låg social status som tillhörde urbefolkningen, och som efter förlossningen fick höra att deras barn dött och att kroppen givits bort till medicinsk forskning. 

Idén om att det fanns så många fattiga kvinnor där ute som inte ville ha sina barn visade sig alltså i många fall vara falsk, barnen stals från dem. Det är oerhört allvarligt och ofattbart tragiskt att detta pågått i stor skala utan att svenska myndigheter reagerat. Många inblandade menade väl men lät sig föras bakom ljuset. 

I frågan om adoptioner blir det alltmer tydligt att vi varit naiva, kanske delvis styrda av vår bild av en fattig och hjälplös omvärld. Nederländerna tillsatte nyligen en rejäl statlig utredning om utlandsadoptioner för att komma till botten med vad som hänt. Vi borde följa deras exempel.”

Skriver idag i Svenska Dagbladet om varför Sverige och svenskarna egentligen kom att bli världens och historiens överlägset mest adopterande land och folk per capita

Skriver idag, i form av en s k understreckare i Svenska Dagbladet, om varför Sverige och svenskarna egentligen kom att bli världens och historiens överlägset mest adopterande land och folk per capita:

Förklaringen står att hitta i att i ingen annan adopterande nation på jorden kom den internationella adoptionen att bli ett ideologiskt projekt såsom just i Sverige. Allt bottnar i och handlade om att Sverige fram tills 1950-talet hade varit fullständigt besatt av ras och att landet därför var ett av västvärldens mest rasligt homogena länder under 1960-talet när de första adoptivbarnen anlände till landet i större mängd.

DN (Kultur) refuserade tyvärr denna artikel och möjligen då det svenska s k r-ordet förekommer ymnigt i texten och både i dess grundform och i form av olika avledningar (”rasdiskriminering” o s v) och böjningsformer (”raslig” o s v) och SvD accepterade den till slut efter att ett stort antal förekomster av glosan ras (för det är det uttrycket r-ordet syftar på) togs bort så här kommer texten i sin helhet (OBS: i just denna version har jag dock själv ändrat stavningen i efterhand när n-ordet förekommer men jag har låtit m-ordet kvarstå liksom möjligen också g-ordet):

”Adoptionerna skulle utplåna svensk rasism Hur blev Sverige det land som adopterar flest barn per capita i värden? Svaret finner man i den debatt på 60-talet om för- och nackdelar med att adoptera utomeuropeiska barn till ett land som vid den tiden hade en av världens mest homogena befolkningar. Tobias Hübinette, lärare och forskare vid Karlstads universitet, utkommer i mars med boken ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” (Verbal Förlag).”

https://www.svd.se/adoptionerna-skulle-utplana-svensk-rasism

”Den senaste veckan har det med all tydlighet framgått att Sverige med sina 60 000 utlandsadopterade är det land i världen som proportionellt sett har adopterat flest barn från andra länder sedan 1960-talet. DN:s uppmärksammade artikelserie om de illegala utlandsadoptionerna och korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten som har kännetecknat praktiken ända sedan den uppstod i kölvattnet av Koreakriget på 1950-talet berör med andra ord ett mycket stort antal människor som står nära och är släkt med landets 60 000 adopterade och både i Sverige och i de över 100 ursprungsländer varifrån svenskarna har adopterat barn.

Mot bakgrund av detta demografiska faktum är det nog många som ställer sig frågan varför det har blivit och är så utöver att Sverige är ett rikt land och att flertalet av ursprungsländerna har varit eller är fattiga.

För att förstå varför just Sverige utan konkurrens har slagit världsrekord i antal utlandsadoptioner per capita är det nödvändigt att gå tillbaka till den debatt om utlandsadoptioner som rasade under 1960-talet.

Mellan 1961-67, när Sverige till skillnad från idag var ett av västvärldens allra mest rasligt homogena länder, utspelade sig en debatt i dåtidens medier liksom i riksdagen, i civilsamhället och i offentligheten i stort som handlade om landet skulle börja adoptera specifikt icke-vita eller ”färgade” barn från andra länder eller ej.

Denna debatt avgjorde inte bara att Sverige kom att bli världens största adoptionsland utan resulterade framför allt i att hela den internationella adoptionsverksamheten kom att utvecklas till ett nationellt projekt som engagerade ett helt land och folk på ett sätt som saknar motstycke i något annat land och som handlar om relationen mellan ras och svenskhet och kort och gott om den svenska antirasismen som en slags överideologi.

De utländska adoptivbarnen var nämligen demografiskt-historiskt sett Sveriges första och största koherenta utomeuropeiska och icke-vita invandrargrupp som ankom till landet för att kvarstanna här permanent, vilket 1960-talets svenskar var väl medvetna om.

I 1960-talets adoptionsdebatt stod två läger mot varandra. Det första lägret, som på sin tid kunde benämnas som raspessimisterna, bestod av staten och myndighets-Sverige, biståndsvärlden och experterna och företrädde just en så kallad raspessimistisk hållning då de dels menade att de icke-vita adoptivbarnen skulle utsättas för rasdiskriminering i ett Sverige som genomsyrades av det som på den tiden kallades rasfördomar och dels oroade sig för att den rasliga homogenitet som rådde i dåtidens Sverige skulle försvinna. Det andra lägret bestod av en heterogen grupp av personer vilka kunde gå under beteckningen rasoptimisterna och detta läger, som också kom att vinna debatten, bemötte raspessimisternas farhågor med att argumentera för att svenskarnas rasfördomar skulle bekämpas med de icke-vita adoptivbarnen samt att den dåtida homogena befolkningssammansättningen behövde blandas upp.

I juli 1961 publicerade Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter samtidigt en notis, som meddelade att Medicinalstyrelsen avrådde svenskarna från att adoptera icke-vita barn från bland annat Algeriet och Hongkong. Notisen avslutades med följande anmärkningsvärda mening:

”Tillräckliga vetenskapliga undersökningar föreligger däremot inte för att adoption skall kunna tillåtas i större omfattning framför allt när det gäller barn till främmande från adoptionsföräldrarna [sic] starkt skilda rasgrupper.”

Formuleringen om ”starkt skilda rasgrupper” härrörde från Sveriges siste professor i rasbiologi Jan Arvid Böök, som var den som Medicinalstyrelsen använt som vetenskaplig expert. Kort därpå fick Medicinalstyrelsen mothugg från bland andra journalisten och författaren Evert Kumm, barn- och ungdomspsykiatern Magnus Kihlbom och Expressens Carl-Adam Nycop vilka anklagade myndigheten för bland annat ”rasvidskepelse”.

Under de efterföljande åren kom sedan en strid ström av artiklar i form av ledarstick och debattinlägg att publiceras, vilka alla behandlade frågan om Sverige skulle adoptera icke-vita barn från andra länder i stor skala liksom om staten skulle vara behjälplig i denna verksamhet. Aftonbladets klassiska Vi 5-fråga skulle till exempel komma att ta upp frågan om de ”färgade” adoptivbarnen vid hela fem tillfällen på 1960-talet och Sveriges Radio sände och visade under loppet av samma årtionde ett flertal längre radio- och tv-program som helt och hållet ägnade sig åt adoptionsfrågan.

På hösten 1961 valde svenska Röda korset att gå ut i DN och avråda från utlandsadoptioner genom att hänvisa till att ”en hjälpinsats i barnens hemland gör större nytta” och denna hållning, som mer eller mindre anslöt sig till myndighetsvärldens raspessimistiska linje och förespråkande av hjälp på plats, skulle komma att gälla för de humanitärt inriktade hjälp- och biståndsorganisationerna inklusive de olika kristna missions- och biståndsorganisationerna.

Även Rädda Barnen, den största av Sveriges hjälp- och biståndsorganisationer, var skeptiskt inställd till adoption av icke-vita barn, vilket många rasoptimister upprördes särskilt starkt över. På Rädda Barnens årsmöte på Folkets hus i Stockholm 1963, som även statsminister Tage Erlander bevistade, anordnades därför en debatt om adoptionsfrågan, som Sveriges Radio sände ut.

I debatten deltog Socialdepartementets Ingrid Hilding, Socialstyrelsens generaldirektör Ernst Bexelius, sociologen Joachim Israel samt barnläkaren Torsten Thysell från Karlstad. Thysell frågade under debatten om de hade ”hjärta att ’offra’ de utländska barnen genom att ta hit dem till dagens svenskar, som jag (i varje fall inte i mitt län) inte anser vara mogna för att ta emot barn som avviker från det vanliga?” och han menade vidare att ”färgade” kanske kunde accepteras som barn ”men hur går det för den vuxne färgade?”.

Argumentet att icke-vita utlandsadopterade skulle få mycket stora svårigheter under uppväxten, i skolan, på arbetsmarknaden och inte minst vad gäller att hitta en partner var raspessimisternas viktigaste argument då de menade att svenskarna hade hjärntvättats av ett rastänkande i årtionden på grund av den en gång så världsledande svenska rasbiologin och rashygieniska politiken. Flera opinionsundersökningar från 1963-68 som undersökte hur svenska folket såg på frågan om Sverige skulle börja adoptera icke-vita barn eller ej, indikerade också att så kan ha varit fallet.

År 1963 visade exempelvis en Sifo-undersökning att endast 30 procent svarade ja på frågan om det var lämpligt att svenskarna skulle började adoptera ”färgade” barn från andra länder och bara 21 samt 23 procent av dem som var yngre än 45 år svarade ja på frågan vad gällde specifikt svarta barn respektive kinesiska barn.

Ytterligare en myndighet utöver Medicinalstyrelsen som fick klä skott i 1960-talets adoptionsdebatt på grund av sin raspessimistiska hållning var Socialstyrelsen. År 1962 valde den tidigare nämnde Thysell att författa en skrivelse som innehöll följande anmärkningsvärda mening, som kom att kopplas till Socialstyrelsen då Karlstadläkaren agerade vetenskaplig expert åt myndigheten:

”En annan sak är att en korsning mellan två raser som befinner sig på olika kulturstadier ej ter sig önskvärd ur den mera högtstående rasens synpunkt.”

Flera chefer och företrädare för Medicinalstyrelsen, Socialstyrelsen och även för andra myndigheter fortsatte att komma med olika uttalanden under loppet av 1960-talet som gjorde att det framstod som att staten och experterna helt enkelt var emot att svenskarna skulle få adoptera icke-vita barn. Gerhard Bungerfeldt, chef för Stockholms stads adoptionsbyrå, uttalade exempelvis följande 1964 på en nationell socionomkonferens:

”Ett barn av främmande ursprung har ju givetvis olikheter i förhållande till oss. Om jag skall använda ett högst allmänt uttryck, kan jag tala om temperamentsolikheter, bland annat, som kanske inte slår igenom under den allra första tiden men senare, när barnet formas till en personlighet.”

I september 1964 gick författaren Eva Moberg till motattack mot den raspessimistiska staten i artikeln ”Vill ni rädda ett barn” i Idun-Veckojournalen som gav ett stort eko i dåtidens offentlighet. Mobergs artikel resulterade i att regeringen genom dess minister Ulla Lindström till slut valde att tillsätta den statliga utredningen Adoption av utländska barn.

Det rasoptimistiska lägret i 1960-talets adoptionsdebatt samlade sig kring tre huvudargument. Det första argumentet handlade om att Sverige ansågs vara alltför vitt på 1960-talet och att det därför var absolut nödvändigt att bryta upp denna rasliga homogenitet och blanda upp majoritetssvenskarna med hjälp av de icke-vita adoptivbarnen. Det andra argumentet handlade om föreställningen om att de ”färgade” adoptivbarnen skulle utrota svenskarnas ”rasfördomar” samt på sikt göra Sverige till ett antirasistiskt land. Det tredje argumentet slutligen rör färgblindhet som vision och tanken att en kraftigt ökad fysisk närvaro av permanent boende icke-vita invånare inom landets gränser i form av just de ”färgade” barnen till slut skulle göra svenskarna färgblinda.

Vad beträffar den demografiska tanken som kan sammanfattas med att ”ju fler icke-vita adoptivbarn dess bättre” så bottnade den i en önskan om att Sverige skulle bli ”internationellt” och att svenskarna skulle bli ”världsmedborgare” genom att ”Tredje världen” i form av adoptivbarnen skulle komma till Sverige. Utöver det trängande behovet av att till varje pris blanda upp svenskarna menade det rasoptimistiska lägret vidare att Sveriges rykte och omvärldsbilden av landet också stod på spel. Det gick helt enkelt inte längre att låta svenskarna vara ”nästan kemiskt fria från färgade folkinslag”, som rasoptimisten Richard Sterner uttryckte det i tidskriften Tiden 1962, om Sverige skulle tas på allvar i FN och framför allt i den icke-vita världen.

I ett temanummer av Ord & Bild från 1966 som handlade om invandrare och minoriteter utropade författaren och tidskriftens redaktör Lars Bäckström ”gör Sverige svartare!” och han syftade då bland annat på de ”färgade” adoptivbarnen:

”Vi, i Sverige, Norden, Europa, blir inte en del av den stora världen förrän vi har fått inpå oss och fått beblanda oss med en mängd människor från den färgade och fattiga världen. […] Vi behöver komma ut till dem, men de behöver också komma hit. […] Detta är fortfarande det land där de flesta inte träffat en färgad, där adoption av färgade barn åtminstone tills nyligen har motarbetats av myndigheterna…”.

I pressen kunde denna rasoptimistiska önskan om att till varje pris och så fort det bara gick öka den rasliga mångfalden i Sverige genom att ta in så många icke-vita adoptivbarn som möjligt ta sig uttryck i hyllande reportage. I september 1967 publicerade Aftonbladet ett stort reportage om familjen Ingelstam i Täby som hade tre biologiska barn och som hade adopterat en ”mulatt” och ett ”gult” barn från Korea. I Aftonbladet-reportaget, som författaren Gunilla Bergström stod bakom, förekom uttryck som ”en brun, en vit, en gul”, ”den ena brun, den andra snedögd och det tredje rågblond” samt ”den ena brun, den andra vit, den tredje har sneda ögon” i både bröd- och bildtexten för att gång efter annan verkligen understryka den rasliga mångfalden inom familjen.

Det rasoptimistiska lägret menade vidare att de adopterade också skulle kunna bidra till att bekämpa svenskarnas djupt rotade rasfördomar och så kallade ”rashögfärd”, som kom sig av att generation efter generation hade fått sig itutat att majoritetssvenskarna var världens vitaste nation och även renaste vita folk på jorden. Framför allt var Sverige utpräglat vitt under 1960-talet. År 1960 fanns det inte ens 5000 utomeuropeiska icke-vita invånare i landet och så sent som 1970 handlade det om under 0,2 procent eller lite mer än 13 000 personer som hade bakgrund i Latinamerika, Karibien, Mellanöstern, Afrika och Asien.

År 1964 visade en undersökning att få infödda majoritetssvenskar någonsin hade interagerat med eller ens mött en minoritetsperson och en icke-vit människa. Flertalet uppgav visserligen att de vid något tillfälle hade mött en jude men endast 5-10 procent hade interagerat med en svart amerikan eller med en indier, 5-6 procent med en same, 2-3 procent med en afrikan och endast 0,2 procent med en kines.

Rasoptimisterna menade därför att den blotta kroppsliga närvaron av de icke-vita adoptivbarnen skulle vänja den stora allmänheten att succesivt och slutgiltigt acceptera ”färgade” människor och i förlängningen göra svenskarna till antirasister. År 1963 uppmanade exempelvis Arboga Tidning på ledarplats att både skolans värld, Svenska kyrkan, föreningslivet, folkrörelserna, fackföreningsvärlden och partierna skulle börja engagera sig mot myndigheternas ”adoptionsförbud” och svenskarnas rasfördomar på en och samma gång.

Samma år skrev Sida-utbildaren och tecknaren Anna Wieslander i Stockholms-Tidningen att svenskarnas rasfördomar bara kunde stampas ut genom att ta in så många icke-vita adoptivbarn som möjligt:

”En ökning av ”främmande element” kan antas medföra en ökning av rasfördomarna. Men just på det sättet kommer dessa fördomar ett steg närmare sitt utrotande. Det går inte att bota en sjuka som saknar en yttre bild. I vår värld kan man heller inte undgå smittan – smitthärdarna finns även om man inte får lov att adoptera hit kinesbarn. För att fortsätta bildspråket: de adopterade barnen blir som en ympning – vissa individer kan antas reagera med att sjukdomen – rasfördomarna bryter ut i öppen dag. Men långt flera bildar antikroppar, som bidrar till sjukdomens kompletta nedkämpande. Ty på samma gång som ytlig kontakt tenderar att ge upphov till rasfördomar, skapar intim och långvarig kontakt den mänskliga förståelse som betyder slutet på fördomarna. Det är min tro att först när det sitter ett litet n-g-rbarn i varje skola eller en arab på varje arbetsplats, får den propaganda som redan påbörjats i skolor och massmedia sin fulla effekt.”

År 1963 gav även psykiatern Ruth Ettlinger uttryck för detta synsätt i dåtida Sveriges kommunistiska partis tidskrift Vi kvinnor där en debatt just då pågick om de svenska kommunisternas syn på adoptionsfrågan: ”De färgade barnen, som adopteras till Sverige får en uppgift att lära svenskarna praktisk tolerans och frihet från fördomar.” Även Svenska kyrkans veckotidning Vår kyrka menade 1964 i ett ledarstick att det inte var någon mening med att skjuta upp de eventuella problem som skulle kunna uppstå om antalet icke-vita adoptivbarn ökade alltför snabbt och kraftigt i landet – ”vi måste försöka klara av saken”. Det handlade enligt Vår kyrka om att avkoloniseringen och den begynnande postkoloniala icke-vita invandringen till Väst på sikt ändå skulle komma att resultera i ”rasernas sammanlevande och blandning med varandra” och då var det ingen idé att försöka skjuta upp den utomeuropeiska invandringen till Sverige i form av internationell adoption av ”färgade” barn.

Masterplanen att adoptivbarnen skulle frälsa svenskarna från deras rashögfärd och djupt ingrodda rasfördomar delades av politiker från vitt skilda läger. Under loppet av 1960-talet kom företrädare från i stort sett alla partier såsom dagens M, S, L och C att gång på gång interpellera och motionera i riksdagen om att Sverige en gång för alla skulle börja institutionalisera den internationella adoptionsverksamheten och inte minst att staten aktivt skulle engagera sig i utlandsadoptionerna. Det rådde vid denna tid en partipolitisk konsensus kring att adoptivbarnen skulle kunna utplåna rasfördomarna i det svenska folkdjupet och endast dagens V motsatte sig internationell adoption på den tiden.

Flera rasoptimister argumenterade dessutom för att svenskarna skulle lösa ”rasproblemen” även i andra länder genom att adoptera så många icke-vita barn som möjligt och därmed framstå som det stora undantaget och föredömet för resten av det vita Väst vad gäller att bilda familj och intimrelationer över de så kallade rasgränserna. Inför Martin Luther Kings besök i Sverige 1964 i samband med att han tog emot Nobels fredspris i Oslo skrev sociologen Harald Swedner i Expressen att Sverige även skulle kunna bidra till att lösa ”raskonflikterna” i andra länder såsom i bland annat USA genom att börja adoptera svarta amerikanska barn i massiv skala.

År 1969 intervjuade Hudiksvalls-Tidningen paret Per-Olof och Karin Nilsson i Hudiksvall, som hade adopterat en svart flicka och deras adopterade dotter introducerades i reportaget som ”ett av bevisen för att vi svenskar kan hjälpa till att – åtminstone till en del – lösa rasproblemen”. På 1960- och 70-talen var det mycket vanligt att även de som hade biologiska barn adopterade för att skapa en antirasistisk så kallad regnbågsfamilj. Den på sin tid firade skådespelaren och artisten Barbro Hörberg sade i en intervju att ”det är så oerhört viktigt att vi får vara med människor av annan ras” efter att ha adopterat ett barn från Sydkorea samt att ”inte minst för våra vita barn är det värdefullt att få växa upp naturligt med färgade syskon”. Vita svenskar som själva inte hade adopterat utan bara hade egna, biologiska barn kunde i spalterna uttrycka att de önskade se att deras vita barn skulle växa upp med icke-vita adoptivbarn i grannskapet, i klassen och i kompiskretsen så att deras vita barn skulle utvecklas till antirasister.

Denna idé att Sverige hade ett absolut unikt antirasistiskt manifest destiny att lösa rasproblemen, rasfrågorna och raskonflikterna i världen kopplades samman med föreställningen om Sverige som det land på jorden som sades vara allra mest lämpat för att ta emot icke-vita adoptivbarn. Det handlade om att Sverige ansågs sakna ett kolonialt förflutet till skillnad från de andra adopterande västländerna vilka framställdes som koloniala eller till och med som imperialister och som mer eller mindre genomrasistiska.

Slutligen vad gäller frågan om färgblindhet som vision beskrev Richard Sterner 1962 i två artiklar i socialdemokratiska Tiden ett framtida Sverige som enligt honom till slut skulle komma att välja att börja ta emot inte bara arbetskraftsinvandrare från Finland och Europa, utan även till slut icke-vita invandrare från utomeuropeiska länder. Det var just i det sammanhanget som Sterner var den första rasoptimisten som använde sig av termen färgblindhet:

”Om också det färgade inslaget i vår immigration säkert ändå förblir litet, i varje fall under den tid som kan överblickas, så kommer likväl den integration av världen som nu börjat att leda till att vi får fler färgade bland oss än nu… […] Vi kan därför inte klara problemet om de psykiska hälsorisker som färgade vuxna och barn kan utsättas för i svensk miljö på det enkla sättet att vi hindrar att det problemet alls uppstår. Vi tvingas att ta tjuren vid hornen. Att effektivt undanröja dessa hälsorisker genom att utrota fördomarna hos oss. Ända därhän att vi till sist blir någorlunda ”färgblinda”, dvs. lär oss att rastecken inte är märkvärdigare i den mänskliga samlevnaden än blont eller mörkt hår.”

I en artikel i DN året därpå vidareutvecklade Sterner vad han menade med färgblindhet och han underströk då att det framför allt gällde att göra de svenska barnen och ungdomarna färgblinda mot bakgrund av att han uppfattade att de vuxna majoritetssvenskarna, och nog framför allt de äldre generationerna, var alltför marinerade i det gamla rastänkandet. Sterner var vidare övertygad om att det trots allt fanns en god beredskap i Sverige vad beträffar att möta det raspessimistiska lägrets oro för att de utomeuropeiska adoptivbarnen skulle komma att utsättas för rasdiskriminering:

”Skulle t ex färgade barn i våra skolor utsättas för otrevligheter, lär nog våra myndigheter och organisationer kunna ingripa med upplysning. Inte minst kommer ungdomens egna organisationer att kunna – och vilja – göra goda insatser. Och sådana insatser kan vara utomordentligt välgörande just för ungdomen själv. Ty i vår krympande värld gäller det för oss att låta varje ny generation fostra sig till en alltmer fullständig ”färgblindhet”.”

Idén om färgblindhet som mål kom under 1960-talets adoptionsdebatt inte minst att uttryckas som en förhoppning om att rasliga utseendeskillnader inte skulle komma att betyda något alls bland och för svenskarna någon gång i en avlägsen framtiden. Genom ett ökat antal utlandsadoptioner menade sångerskan och artisten Lill Lindfors att ”människor skulle redan som barn vänja sig vid att en annan hudfärg inte betyder någonting” i en intervju i Aftonbladet.

När den så kallade Lindström-kommittén, som den tidigare nämnda adoptionsutredningen Adoption av utländska barn ibland kallades på sin tid, till slut kom med sitt betänkande 1967 och gav rasoptimisterna rätt gick luften helt ur raspessimisterna samtidigt som proppen gick fullständigt ur och resten är historia som det heter. Året därpå under det symboltyngda revolutionsåret 1968 började antalet internationella adoptioner till Sverige nämligen att fullkomligen explodera i antal för att nå sin kulmen under 1970- och 80-talen när osannolika 1-2 procent per årskull ibland utgjordes av utländska adoptivbarn.

När den svenska 68-revolutionen väl inleddes tog tillgången på så kallade adopterbara, infödda, svenska barn nämligen slut över en natt på grund av inte minst den genomgripande sexuella revolution som det svenska 68-upproret innebar parat med införandet av fri abort, statligt stöd till ensamstående, ogifta, unga mödrar och dramatiskt sjunkande fruktsamhetstal, vilka sammantaget skapade ett närmast omättligt behov av utländska adoptivbarn bland svenskarna i flera årtionden på raken.

År 1980 hade de icke-vita adopterade dessutom förändrat den svenska rasliga befolkningsstrukturen i grunden. Det året utgjorde invånarna med bakgrund i Afrika, Asien och Sydamerika 0,71 procent av totalbefolkningen motsvarande knappt 60 000 personer varav uppemot en tredjedel var adopterade och så sent som kring år 2000 var en tiondel av alla utomeuropeiska invandrare i landet just adopterade.

Idag år 2021 går det att konstatera med denna historia i backspegeln att utan 1960-talets adoptionsdebatt och framför allt utan rasoptimisternas seger i densamma hade Sverige som stat aldrig kastat sig in med hull och hår i den internationella adoptionsverksamheten. Den antirasistiska ideologiska överbyggnad som denna verksamhet erhöll tack vare rasoptimisternas vinnande argument gjorde att det svenska adoptionsprojektet som sådant kom att uppfattas som en nationell angelägenhet, vilket förklarar varför svenska staten i form av bland annat UD och Sida genom årtiondena har engagerat sig i utlandsadoptionerna och bistått både 1000-tals privatadoptioner och 10 000-tals adoptioner som har förmedlats av de svenska adoptionsorganisationerna.

Det gamla, nattståndna svenska rastänkandet och den svenska rashögfärden som hade präglat Sverige och svenskarna sedan åtminstone 1900-talets början och ända fram tills 1950-talet skulle utraderas en gång för alla, svenskarnas på sin tid utbredda rasfördomar skulle bekämpas med alla medel och svenskarna skulle göras till antirasister och till slut till färgblinda antirasister med hjälp av de icke-vita adoptivbarnen vilka därigenom tilldelades uppgiften att frälsa en hel nation från rasismen. Ingen annan västerländsk stat på jorden som har adopterat barn från andra länder har just därför varit så aktivt involverad i den internationella adoptionsverksamheten som den svenska staten och det är därför ingen slump att över 20 statliga utredningar har tillsatts sedan 1960-talet vilka samtliga har handlat om att underlätta för svenskarna att adoptera utländska barn, vilket i sig är ett lika oslagbart rekord som över 60 000 genomförda utlandsadoptioner sedan 1960-talet och fram tills idag.”

DN:s avslöjande om de korrupta utlandsadoptionerna utmanar hela den svenska antirasistiska självidentiteten och Sveriges unika relation till icke-vita människor, till världen utanför Väst och till de gamla kolonierna

En genomgång av svenskspråkig ”gammelmedia” (vilket innebär att jag har hoppat över nyheter om Sverige på andra språk än svenska samt alternativmedia – OBS: jag kan så klart ha missat någon lokaltidning eller något lokalradioprogram) ger vid handen att inga andra tidningar, redaktioner och medier än så länge har ”hakat på” och följt upp DN:s stora artikelserie om korruptionen inom den svenska internationella adoptionsverksamheten förutom två TT-notiser, ett SVT-inslag och två SR-program.

Det enda undantaget som åtminstone jag kan hitta är i så fall Piteå-Tidningens intervju med adoptionsorganisationen och adoptionsförmedlaren Barnens vänners i Piteå chef men i övrigt är det knäpptyst och inaktivt i och från andra svenska mediers sida vilket är chockerande men samtidigt inte förvånande:

Sverige är då världens största adoptionsland per capita och en hög andel av alla majoritetssvenskar, och fr a inom det massivt majoritetssvenskdominerade SACO-kollektivet liksom bland TCO:s övre skikt, har åtminstone en adopterad i sitt ”extended kin network” vilket gör att miljontals människor i landet berörs av DN:s granskning utöver de 60 000 utlandsadopterade själva och deras närmaste kärnfamiljssläktingar och ”significant others” i form av adoptivföräldrar och eventuella adoptivsyskon, partners och egna barn.

Därtill är Sverige det enda landet i världen som har gjort internationell adoption till en del av sin nationella självbild – d v s hela den internationella adoptionsverksamheten sådan den sjösattes i stor skala från och med 1968 och framåt har helt enkelt engagerat en hel nation på ett ideologiskt plan och på ett sätt som fullständigt saknar motstycke någon annanstans i världen. Konkret handlar det om Sveriges och svenskarnas absolut unika relation till världen utanför Europa och Väst, till den s k Tredje världen och till icke-vita människor i allmänhet, d v s utöver att 10 000-tals enskilda svenskar har adopterat barn från Latinamerika, Karibien, Mellanöstern, Afrika och Asien så har de 60 000 utlandsadopterade spelat en absolut avgörande ideologisk roll för Sverige som land och för svenskarna som folk.

Det är just denna ideologiska roll som de adopterade har spelat för att frälsa Sverige och svenskarna från rasism och göra Sverige och svenskarna till världens mest antirasistiska land och folk som jag behandlar i min kommande bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” som utkommer den 31 mars i år (se https://verbalforlag.se/bocker/adopterad).

Det är antagligen också p g a denna ideologiska roll som de utlandsadopterade spelar för Sverige som tystnaden är så öronbedövande från medie-Sveriges sida – d v s ingen vill veta detta och ingen vill fr a gräva i detta då det antirasistiska projekt som stavas internationell adoption med åren har kommit att bli en så fundamental del av Sveriges självbild och den svenska folksjälen att svenskarna helt enkelt inte klarar av att på djupet ta in och psykiskt härbärgera sanningen om hur alltför många av dessa 10 000-tals barn från de gamla kolonierna egentligen hamnade här i Sverige för då skulle den svenska antirasistiska självidentiteten som just uppstod i relation till den internationella adoptionsverksamheten gå sönder och helt enkelt i det närmaste upphöra att existera.