Kategori: antirasism

Det färgblinda antirasistiska Sverige fortsätter att blanda ihop termerna ras och etnicitet

När de färgblinda antirasistiska svenskarna, som har avskaffat rasbegreppet och själva ordet ras och därför ständigt blandar samman ras- och etnicitetstermerna, ska skriva om amerikanska rasrelationer så blir det oftast fel och så tyvärr även denna gång. SvD:s Anna Hellsten recenserar idag Rebecca Halls filmatisering av Nella Larsens klassiska novell/kortroman ”Passing” från den s k Harlemrenässansen och skriver att huvudpersonen Clare har bytt etnicitet.

Detta är då en litterär text som helt och hållet centrerar och behandlar ras för rent etniskt-kulturellt har ju vita och svarta amerikaner allt annat gemensamt (d v s det är just ras som skiljer vita och svarta amerikaner åt) – de talar amerikansk engelska, de är amerikanska medborgare, de är kristna o s v – så Clare byter inte etnicitet utan hon passerar över den svarta-vita rasgränsen (the black-white divide) i egenskap av att vara mixed race eller s k blandad eller mixad på svenska.

https://www.svd.se/passera-kan-vara-arets-basta-debut/av/anna-hellsten

”För genom att ”byta” etnicitet har ju Clare fått ett mycket bekvämare liv, men efter mötet med Irene inser hon att hon också längtar tillbaka till Harlem, till en tillvaro där hon inte behöver vara rädd för att bli avslöjad. Irene är dock tveksam till att återuppta umgänget.”

Om att erhålla ett diplom

Igår erhöll jag ett klassiskt diplom av Per Han, som ligger bakom podden Osvenskheter (https://www.osvenskheter.se), ”för långt och ihärdigt arbete för Sverige och svenskhet då, nu och i framtiden” vilket gjorde mig både rörd och glad. Per (vars mor är från Sydkorea) har liksom jag ursprung i Sydkorea och därför har det tjusiga diplomet försetts med både Sydkoreas och Sveriges flaggor.

Enligt Per har jag bidragit väsentligen till att förändra Sveriges och svenskarnas syn på (internationell) adoption (d v s vad adoption egentligen innebär och hur fenomenet uppstod och vidmakthålls inklusive korruptionen inom adoptionsindustrin) och adopterade (d v s hur det går för de adopterade, hur de kan förstås teoretiskt-politiskt o s v) och på den svenska extremhögern och nazismen (genom att bl a ha grundat Expo och genom att ha kartlagt och publicerat namnen på 10 000-tals och åter 10 000-tals svenska högerextremister och nazister) och jag har också fått upp frågan om rasism mot (öst- och sydost)asiater och rasstereotyper av asiater på agendan i den svenska offentligheten liksom bidragit till att grunda och bygga upp ett specifikt svenskt kritiskt rasforskningsfält och även driva jämlikhetsdatafrågan i relation till bl a svenska muslimer och afrosvenskar.

Tack Per för diplomet och uppskattningen!

Termen blåbrun/a har ett direkt antirasistiskt (vänster)ursprung inom den svensktalande gemenskapen och går tillbaka till 1994

Termen blåbrun/a, som just nu diskuteras ”som aldrig förr”, har ett direkt antirasistiskt (vänster)ursprung – åtminstone inom den svensktalande gemenskapen att döma av vad som går att finna i medietextdatabaserna:


För den som ”går till läggen”, som framlidne Jan Myrdal alltid uppmanade till att göra (d v s att gå till primärlitteraturen/källorna), så är det tydligt att termen blåbrun/a i (parti)politisk mening använt i ett specifikt svenskt sammanhang verkar ha myntats av Gudrun Schyman 1994 som ett svar på Carl Bildts dåvarande tal om en ”rödgrön röra”. Detta skedde i september 1994 när Schyman höll tal på ett möte i Stockholm som TT rapporterade ifrån på följande sätt:


”Skratt och applåder fick hon för sitt försök att härma Carl Bildts halländska skorrande då han talar om den rödgröna röran – det vill säga en majoritet efter valet för S, V och Miljöpartiet.


– Men det är mycket värre med den blåbruna soppa som han har administrerat i tre år och som gått ut även över miljön, fastslog Schyman.”


Schyman syftade då på att Bildts högerregering som styrde landet mellan 1991-94 hade stöd av högerpopulistiska Ny demokrati. Innan 1994 kunde termen ibland användas på svenska för att beteckna andra länders partipolitiska allianser såsom t ex när norska M samarbetade med Fremskrittspartiet. Sedan 1994 har termen ökat rejält i omfattning vad gäller dess förekomst i svenskspråkiga medietexter och fr a under och efter 2014 när GAL-TAN:iseringen av den svenska politiken inleddes på allvar och när blåbrun utsågs till ett nyord av Språkrådet.

Reflektioner kring att bli anklagad av andra forskare för att engagera mig i minoriteter som jag själv inte tillhör och därmed också anklagas för att vilja företräda minoriteten ifråga och därigenom förtrycka och marginalisera densamma

Påmindes nyligen (och av och i Samnytt av alla ställen/medier) om att jag för ”femtielfte” gången hängdes ut av den afrosvenska forskaren Ylva Habel för något år sedan (i ett inlägg som dessutom även ”like:ades” av en hel del antirasister och feminister) efter att ha uttalat mig om och blivit intervjuad rörande afrosvenskars situation i någon facklig tidskrift (jag tror att det kanske handlade om Akademikerförbundet SSR:s Akademikern).


På samma sätt blev jag för några år sedan föremål för en samisk forskares vrede efter att ha uttalat mig om och blivit intervjuad rörande samiska samtidskonstnärer i någon konsttidskrift (jag tror att det kanske handlade om Paletten eller om det var Konstperspektiv). Likaså ställde en judisk person en fråga till mig för några år sedan – ”vem kämpar du för egentligen?” – efter att jag kanske hade engagerat mig lite väl intensivt i svenska judars situation (jag minns inte riktigt vad det handlade om men kanske rörde det svenska hiphop-artisters ibland rätt så konspiracistiska syn på judar).


Tidigare har jag också titt som tätt engagerat mig för både sverigefinnars, svenska romers och svenska muslimers situation (liksom även för andra invandrar- och minoritetsgrupper såsom bl a de blandade eller mixade) i olika sammanhang, en gång i tiden studerade jag t o m (nord)samiska och i flera år på raken deltog jag förut och talade på minnesdagen för avskaffandet av det svenska slaveriet på Saint-Barthélemy den 9 oktober på olika platser runtom i landet.


Idag när jag ser tillbaka på mitt mångåriga antirasistiska engagemang efter att jag numera inte längre är en del av den antirasistiska rörelsen och och den antirasistiska forskarvärlden (p g a min konflikt med Uppsala universitet), och som går tillbaka många decennier, har jag ärligt talat inget minne av att representanter för och från olika invandrar- och minoritetsgrupper tidigare hade invändningar mot mitt engagemang.


Visst hände det kanske att någon same någon gång frågade mig ”varför har du egentligen läst samiska?” och jag (över)hörde också en gång en jude som frågade en annan jude i en synagoga ”är han yid?” och någon gång har det väl känts lite konstigt att vara den enda icke-svarta personen på något möte eller den enda som inte går iväg för att be vid något muslimskt arrangemang och visst har jag kanske själv hajat till någon gång när jag har föreläst för en publik bestående av enbart romer som den enda icke-romen i rummet.


Att jag själv – och åtminstone fram tills rätt nyligen (p g a att både adopterade och asiater tidigare knappt förekom och var aktiva i antirasistiska sammanhang i Sverige) – i stort sett alltid har varit både den enda adopterade och den enda asiaten i antirasistiska sammanhang är väl sedan ”en annan femma” – d v s det är min högst personliga erfarenhet som kanske inte hör hit men jag nämner den ändå här då den väl ändå också hör till saken.


Efter alla de årtionden som jag har varit antirasistiskt engagerad har det som bekant under de senaste åren hänt rejält mycket vad gäller synen på vem som anses kunna forska om, skriva om och föreläsa om (och bli intervjuad rörande) vem och så till den grad att jag ibland börjar känna mig rätt gammaldags numera. För kort och gott så är väl ”regeln” idag att den som tillhör minoriteten och gruppen ifråga också är den som ska forska om, skriva om och föreläsa om (och bli intervjuad rörande) gruppen ifråga.


Idag inser jag också att jag faktiskt är tillbaka ”på ruta noll” i och med de två grupper som jag nog själv alltid har förknippats med allra mest av omgivningen (förutom majoritetssvenskarna så klart) – nämligen dels de (utlands)adopterade och dels (öst- och sydost)asiaterna – d v s det är de två grupperna i det svenska samhället som jag antagligen förväntas engagera mig i och för, studera och forska om, skriva om och bli intervjuad rörande och så har det också i stort sett blivit på sistone (och inte minst och särskilt i år).


Numera är det nämligen oftast antingen adopterade eller asiater som själva hör av sig till mig och ber om hjälp av olika anledningar och det är också de två grupperna som det oftast rör när media nuförtiden hör av sig och vill intervjua mig, när någon kulturinstitution eller kulturtidskrift ber mig om råd eller om en text eller när någon student, doktorand eller forskare kontaktar mig rörande olika forskningsfrågor.


Slutligen brukar det ju heta att det inte går att lära gamla hundar att sitta men jag är nog vid det här laget ändå ett exempel på att det åtminstone går att lära gamla antirasister att sitta och i mitt fall vet jag väl nu min plats helt enkelt – d v s den är bland de adopterade och bland asiaterna och inget annat/inga andra.







Om British Journal of Social Psychologys temanummer om ras och rasism 

Nu har British Journal of Social Psychologys temanummer om ras och rasism publicerats (i förväg). Numret innehåller följande artiklar varav Peter Wikström och jag ligger bakom den artikel som handlar om Sverige och om den svenska debatten om jämlikhetsdata och närmare bestämt om det svenska färgblinda antirasistiska fördömandet av jämlikhetsdata som varande en påstått rasistisk idé:

Shrikant, N., & Sambaraju, R. (2021) ”‘A police officer shot a Black man’: Racial Categorization, Racism, and Mundane Culpability in News Reports of Police Shootings of Black People in the United States of America”

West, K., Greenland, K.,& Laar, C. (2021). “Implicit racism, colour-blindness, and narrow definitions of discrimination: Why some White people prefer ‘All Lives Matter’ to ‘Black Lives Matter’”

Wikström, P., & Hübinette, T. (2021). ”Constructing equality data as immoral race politics: A case study of liberal, colourblind, and antiracialist opposition to equality data in Sweden”

Xie, Y., Kirkwood, S., Laurier, E., & Widdicombe, S. (2021). “Racism and misrecognition”

Blir Catrin Lundströms och min bok ”Vit melankoli. En diagnos av en nation i krig” den analys som förankrar 2020-talets samtal om ras och rasism i ett specifikt svenskt sammanhang?

Hynek Pallas skriver i dagens ETC om 2010-talets genompolariserade rasismdebatter och om sin (för den svenska vithetsforskningens del banbrytande) avhandling ”Vithet i svensk spelfilm 1989-2010” samt efterlyser en teoretisk och politisk analys om vithet som specifikt handlar om Sverige, svenskarna och svenskheten och i det sammanhanget hoppas han att Catrin Lundströms och min bok ”Vit melankoli. En diagnos av en nation i krig” ska komma att bli den analys som förankrar 2020-talets samtal om ras och rasism i ett specifikt svenskt sammanhang:

”Sårigheten hos allt som rör rasismen skapar bitter polarisering. Hynek Pallas ser tillbaka på de tio år av svensk antirasistisk debatt som följt på Ruben Östlunds omstridda film ”Play”.

(…)

”Har rasistbegreppet förändrats? Man brukar påstå att rasismen skiftade skepnad efter Förintelsen. Att den sen kom att formuleras i form av kodord, förklädd till påståenden om avvikande kulturer. Det är lite missvisande eftersom både kodord och kultur alltid varit del av rasismen. Men det stämmer att biologisk rasism – skallmätande – omöjliggjordes i möblerade rum. Tyvärr frös därför begreppet i det allmänna medvetandet också fast i ett historiskt ögonblick. Främjades från sin långa historia. Blev främst fråga om att vara en ond, dålig person. Enbart applicerbart på skinheads och folk i nazistuniform.

Allt detta spelar roll i de debatter som har pågått under 2010-talet – som också är en kamp om vad rasism är. Är det en struktur? Gäller det alla vita? Är det ett begrepp som bör frikopplas från individens dåliga moral? Eller är det tvärtom bara en fråga om några ruttna äpplen? Är det som vissa kallar för växande rasism bara rimliga reaktioner på ökad invandring?

Idag kan ”Play”-debatten ses som symboliskt startskott på det här decenniet.

Filmen gestaltar rasismens väsen. Hur svarta ungdomar av sin omgivning – det omgivande samhället och den globala kulturen – lär sig att de uppfattas som farliga. Hur vita ingår i samma diskurs men sällan tvingas reflektera över sin roll. ”Blicken hos en pojke som alltid har haft allt och har en självklar framtidstro” som en debattdeltagare i Göteborg sa om skillnaden mellan filmens svarta och vita barn. Hur det diffusa begreppet privilegier inte enbart handlar om (men i filmens spel knyts till) något materiellt.”

(…)

”Rasistbegreppets känslighet och historia kräver nyanserade samtal. Dess sårighet ger oftare debatter där nyansering ses som motstånd mot inkludering. Till och med som rasism. Jag tror, möjligen överraskande för en filmkritiker, till exempel att den under 2010-talet allt populärare representationsdebatten riskerar att leda fel. Om rasism är den främsta förklaringen när kultur- och mediavärlden diskuteras så missar man grunden för mycket snedrekrytering. Det finns en anledning till att andra generationens invandrare inte söker utbildningar som leder till otrygga anställningar. (”Inga snabba cash” 12/12/14 Expressen). Individuella förändringar blir ett bekvämt fikonlöv över branschers avgörande strukturella problem.

Sammanfattningen i min avhandling skrevs samma vecka som Sverigedemokraterna tog plats i riksdagen. Jag menade att det var viktigt att svensk rasism efter det inte uteslutande projicerades på föreställningen om dåliga SD-röstande lantisar. Att rasism spelade lika stor roll för Stockholms segregering. Att vi måste förstå rasismens historia i en nationell kontext – och den roll den smärtsamma förlusten av ett homogent folkhem och god svensk självbild spelar i den – och diskutera detta i relation till klass.

Nog har nation och klass kopplats ihop med vithet sedan dess. Men från ett annat håll.

För tio år sedan var folkutbytesteorier – att vita västerlänningar genom invandring ersätts med mörka invandrare – något som marginaliserade högerextremister pratade om. Och ingen nämnde vit arbetarklass som en hotad grupp det var synd om. Under 2010-talet flyttade detta in i mainstreampolitiken. 

Vikten av vit nationell identitet spökade i Brexit och driver på det republikanska partiets radikalisering i USA. Svenska högerskribenter som hånflinade när jag skrev en avhandling om vithet har introducerat ytterhögerakademikern Eric Kaufmanns bok ”Whiteshift” (2018). Kaufmann menar att det inte är rasistiskt att försvara ”vit kultur” genom att inte släppa in mörka invandrare – det är ”rasmässigt självintresse” i en ”demografisk” förändring. Bara häromveckan upprepades dessa teorier av författarinnan Lionel Shriver i den engelska tidningen The Spectator (28/8).

Varför ser vi sådana reaktioner? 2011 formulerade forskarna Tobias Hübinette och Catrin Lundström i artikeln ”Sweden after the recent election” liknande tankar om svensk historia och självbild som jag gör i min avhandling. Sådana teorier om sorgen efter en homogen nation borde ha blivit grunden för 2010-talets rasistdebatt. 

Jag slutar inte hoppas: ”Vit melankoli”, den bok där Hübinette och Lundström ifjol utvecklade tankegångarna, bör blir det för 2020-talet. För debatten saknar en fast idéhistorisk grund med nödvändig lokal kontext.”

När Stefan Löfven avgår gör han det som åtminstone västvärldens (eller kanske t o m världens) mest antirasistiska regeringschef

Det finns väl en del att säga om Löfvens tid som statsminister och om hans två rödgröna regeringar (eller tre om en också räknar den regering som tillträdde efter sommarens regeringskris) vad gäller bl a migrationspolitiken men det går inte att säga något annat än att Löfven med största säkerhet åtminstone är västvärldens (eller kanske t o m världens) mest antirasistiska regeringschef när han avgår då han dels:


1, Kontinuerligt och gång på gång har benämnt SD som ett rasistiskt parti med ett nazistiskt förflutet (få europeiska regeringschefer vågar idag uttrycka sig så explicit om sina länders högerpopulistiska partier),


2, har stått bakom västvärldens (eller kanske t o m världens) enda nationella plan mot strukturell rasism (åtminstone fram tills dess att Biden tillträdde efter Trump och gjorde detsamma för USA:s del),


3, har allokerat 10-tals och åter 10-tals miljoner till antirasistisk verksamhet liksom till utbildning och forskning om rasism,


4, har allokerat 100-tals miljoner för att bekämpa fattigdomen i miljonprogramsområdena,

5, har tagit intiativ till ett svenskt museum om Förintelsen,

6, samt i sitt första regeringstal explicit lovat att bekämpa antisemitism, islamofobi, afrofobi och andra former av rasism.

Reflektioner kring att Sverige har avskaffat ordet ras i antirasismens namn mot bakgrund av DN:s aktuella avslöjande om rasdiskriminering inom vården

Att DO nu reagerar starkt efter DN:s uppmärksammade avslöjande är lovvärt men här någonstans har Sveriges och svenskarnas närmast gränslösa antirasistiska vrede (eller t o m hat) mot rasbegreppet (och t o m mot själva ordet ras) fullständigt gått in i väggen och slagit knut på sig själv för DN:s reportage handlade då enbart om diskriminering på grund av kroppsskillnader och utseendeaspekter – d v s om just ras – och inte om språk, religion, kultur o s v (d v s etnicitet).

Sedan 1990-talets slut har Sverige, som första land i världen och i opposition mot både FN och EU (d v s både FN och EU liksom nästan alla av världens alla stater använder sig då av rasbegreppet i mängder av olika sammanhang), succesivt systematiskt utmönstrat ordet ras från all officiell och offentlig textproduktion vilket bl a har fått till följd att 2008 års svenska diskrimineringslag, som är den som fortfarande gäller, avskaffade ras som diskrimineringsgrund.

Rent tekniskt-juridiskt-lingvistiskt innebär det att om t ex en icke-vit utlandsadopterad läkare diskrimineras, så kan hen inte få någon upprättelse just i Sverige då rasdiskriminering inte längre existerar i Sverige (OBS: det enda som skiljer utomeuropeiska utlandsadopterade från majoritetssvenskarna är då kroppen och utseendet – d v s ras – inget annat för etniskt-kulturellt är de adopterade till 100% eller åtminstone till 99,99% svenskar).

Den svenska utmönstringen av ordet ras, som syftar till att utrota själva ordet från språket i sig, har då ägt rum i den svenska antirasismens namn för att bekämpa rasism och på sikt avskaffa rasismen i Sverige.

Det kanske mest fascinerande av allt i denna svenska antirasistiska ”kråksång” är att nyligen offentliggjordes en statlig utredning rörande en framtida lag om att förbjuda rasistiska organisationer, vilket FN sedan länge har krävt att Sverige ska införa, och i utredningen står det explicit att läsa att det var ett misstag av Sverige att avskaffa rasbegreppet.

Det går nämligen inte att införa en lag om att förbjuda rasistiska organisationer utan att definiera vad en rasistisk organisation är och står för, och då behövs ordet ras i själva lagtexten. Utredningen skriver bl a följande om Sveriges avskaffande av rasbegreppet:

”I fråga om förföljelse på grund av ”ras” kan följande sägas. Som inledningsvis nämnt har den här behandlade definitionen sin bakgrund i beskrivningen av de sammanslutningar för vilka föreningsfriheten kan begränsas enligt 2 kap. 24 § andra stycket regeringsformen. Den språkliga utformningen av begränsningsstadgandet ändrades år 2011, genom att ”ras” togs bort. I stället infördes ”annat liknande förhållande” som i första hand avses träffa (ogrundade) föreställningar om ras. Detta uttryck är dock oprecist och lämpar sig inte att användas i den straffrättsliga lagstiftningen mot bakgrund av legalitetsprincipens krav… Med beaktande av de krav som legalitetsprincipen ställer bör ”annat liknande förhållande” inte användas i lagtexten utan i stället ”ras”.”

Just nu är utredningens lagförslag, som då innehåller ordet ras i själva lagtexten, ute på remiss och i början av september ska remissvaren ha inkommit. Bland remissinstanserna hittas bl a just DO liksom Forum för levande historia, Expo, Amnesty, BRÅ, Delmos, Mångkulturellt centrum, RFSL, Svenska FN-förbundet, Uppsala universitet (antagligen p g a Cemfor) och Säpo och det är åtminstone min förhoppning att åtminstone några av dessa instanser kommer att ställa sig bakom att Sverige återinför rasbegreppet om en lag om att förbjuda rasistiska organisationer ska kunna införas.

https://www.dn.se/sverige/do-efter-dn-granskning-om-bortvalda-lakare-vi-kommer-agera

”I samtliga regioner i Sverige finns det vårdgivare som går med på patienters önskemål om att välja att vårdas av etniskt svenska läkare eller tandläkare, visar DN:s granskning.

Bland de vårdcentraler och tandläkarmottagningar som DN kontaktat har flera även gett instruktioner om hur man ska göra för att försäkra sig om att man får en etnisk svensk behandlare.

Flera fackförbund har reagerat på det granskningen visar och Tandläkarförbundet vill se att Diskrimineringsombudsmannen, DO, utreder vårdgivare som gått med på sådana önskemål.

Nu agerar DO efter granskningen och ska i ett första steg tillkalla ansvariga ute i regionerna för samtal.”

(…)

”– Detta är ett första steg, att kalla till oss ansvariga för att få mer underlag. Efter det tar vi ställning till om det blir en större tillsyn.

– Syftet med initiativet från min sida är att komma fram till hur DO bäst kan agera för att komma tillrätta med problemen, fortsätter Arrhenius.

Att personer upplever sig diskriminerade på grund av sin etniska tillhörighet är ett stort problem inom flera områden i samhället, säger Arrhenius och syftar på de anmälningar och klagomål som kommer in till DO.”

Den svenska ”gulinghumorn” har även letat sig in i Wistis antirasistiska satirvärld

Trist att tvingas konstatera att även duen i vänstersammanhang populära antirasisten och antifascisten Kent Wisti hemfaller åt någon slags åtminstone implicit ”gulinghumor”, som i sin tur sannolikt får andra (icke-asiater) att ”dra pi smilbanden” – d v s blotta antydan om skämt om Kinarestauranger och omnämnandet av stapelfödan ris slår helt enkelt sannolikt an den så folkkära och socialt accepterade svenska ”gulinghumor”-nerven, som tyvärr har traderats i generationer och som numera även delas av alltför många minoritetsinvånare.

Sedan är det samtidigt helt rätt av Wisti att både kritisera friskolorna i Sverige och Kinas regim på en och samma gång och inte heller jag är så klart för att Kina ska börja driva friskolor i Sverige.

Några timmar efter att jag postade detta inlägg svarade Kent på Twitter och förklarade att han nu förstår att han riskerar att spä på redan existerande stereotyper om kineser och asiater.

Radiotips: Dagens sommarpratare i P1 Hanna Wallensteen

Lyssna gärna på dagens sommarpratare i P1 Hanna Wallensteen, psykolog och adopterad från Etiopien, som talar om sin uppväxt som icke-vit utlandsadopterad liksom om adoption och rasism. 

Radiotips:

Lyssna gärna på dagens sommarpratare i P1 Hanna Wallensteen, psykolog och adopterad från Etiopien, som talar om sin uppväxt som icke-vit utlandsadopterad liksom om adoption och rasism. 

Hanna och jag har känt varandra sedan 90-talet och det kan nog faktiskt vara så att vi är de enda utlandsadopterade som var aktiva i adoptionsfrågorna redan då, som fortfarande är det än idag. Jag minns idag inte när jag träffade Hanna för första gången – det kan ha varit på ett antirasistiskt möte som Adoptionscentrum (AC) anordnade eller så var det på ett gemensamt möte mellan Adopterade koreaners förening (AKF) och Adopterade etiopiers och eritreaners förening (AEF) – men i vilket fall som helst så har Hanna och jag tillsammans kämpat både för de adopterades rättigheter och mot rasism ända sedan dess om än ibland i olika sammanhang, sfärer och sektorer men våra vägar har samtidigt alltid korsats genom åren.

Hannas sommarprat sänds i P1 från kl. 13 men går också att lyssna på via mobil eller dator:

”Du minns plötsligt besvikelsen i ett par mörkt bruna ögon, när du ställde en obetänksam fråga.

Minns hur du log snett när dina barn, till synes oskyldigt, drog sina ögonvrår uppåt och neråt och sa någon ramsa om tjing-tjong.

Och den där adopterade släktingen, som du alltid sett som en självklar del av familjen. Har den känt sig utanför hela tiden?

*Suckar*

Blandade känslor.
Vad har jag gjort?
Vad har jag inte gjort?
Hur kan jag gottgöra?
Och hur ska jag undvika att upprepa?

Jag heter Hanna Wallensteen, är legitimerad psykolog och adopterad från Etiopien och det här är frågor som har kommit att uppta både mitt privatliv och mitt yrkesliv.

Det finns förstås lika många olika upplevelser och berättelser av hur det är att, som jag, vara brun och adopterad, som det finns bruna och adopterade människor. Så det här är MIN berättelse.”

(…)

”Jag ville helst bli dansare eller skådespelare. Men med en brun hud och ett krulligt hår som bara räckte två huvuden under resten av ensemblens, reducerades utbudet av roller för mig till tre: 1) Förortstjej 2) Hora och 3) Skogstroll. Så jag bestämde mig för att skriva manus själv. Ett manus som bara jag skulle kunna spela huvudrollen i. Det blev en tragikomisk monolog om en adopterad ung kvinna som hade anammat en rasistisk världsbild som sin egen självbild.

Det här var i början av 00-talet och osannolikt nog fick jag förtroendet att resa runt i svenska adoptionsförmedlares lokalavdelningar över hela landet och spela den här monologen.

Texten var sprängfylld av rasistiska ord och uttryck som jag själv fått till mig under min uppväxt och nu hade gjort en dramatisk gestaltning av. Men efter föreställningarna fick jag lov att ha långa publiksamtal, där jag förklarade att orden i monologen sas av en rollfigur Att syftet var att synliggöra något problematiskt. Alltså inte att det var okej att säga sånt. Min publik lyssnade förvånat. En del undrade om det inte kunde vara bra att i stället vänja adoptivbarn vid de rasistiska orden, så att de inte tog det så negativt?

Idag är det få svenskar som skulle resonera på samma sätt. Någonting har definitivt förändrats i det svenska medvetandet om hur laddade ord och uttryck kan vara. En ängslig politisk korrekthet skulle en del kalla det. Andra, jag själv inkluderad, skulle snarare kalla det för hyfs och respekt.”

(…)

”Vi var 8 år och gick i tvåan när Lisa började i vår klass. En Lisa vet man ju hur hon ser ut. Inga problem. Det var bara det att jag inte hade tänkt på att den här Lisan hade ett konstigt efternamn som inte gick att uttala och att hon hade bott i Afrika en tid. Därför stod jag bara där som ett fån och glodde tillsammans med resten av klassen när Liza klev in i vår värld och fick oss alla att upptäcka att jag också kom från Afrika. Liza var nämligen också brun.

Liza hade ett stort och välskött afrohår som hon till min enorma förvåning bar med stolthet. Mitt eget afro var en torr och tovig historia som ingen i min närhet hade en aning om hur det skulle skötas. Det var svenskt sjuttiotal och vi tvättade håret med Timotej schampo. Ungefär lika vårdande som att hälla Ajax i håret. Mamma hade hittat på en frisyr där hon klippte mitt hår kort på huvudet, men sparade sex långa testar längst ner som jag kunde vira ihop till två flätor eller tofsar. Det var inte samma sak som Annas, Sussis och Krisses hår, men vi förstod alla vad det föreställde och det räckte. Tills Liza kom.

Liza satte upp sitt hår i en stor burrig tofs. Under lektionerna satt hon och tvinnade håret runt fingrarna. När hon drog i lockarna blev håret minst dubbelt så långt. Frestelsen var oemotståndlig. Snart bara måste mina klasskamrater få känna på Lizas hår. Ivriga små åttaårsfingrar letade sig fram, pillrade sig in i den stora kalufsen och pang! Smällen kom som en blixt från klar himmel.

”Aj! Vaddå? Får man inte ta på ditt hår?”
”Nej!”
Liza sa nej. Man fick inte ta på Lizas hår.
”Varför inte det? På Hannas hår har man alltid fått ta! Eller hur, Hanna, visst har vi?”
”Jaaa… ”

De andra barnen gick demonstrativt fram till mig. Körde ner händerna djupt i mina tovor. Drog i krulligheten och utropade att det kändes som stålull, som Svinto! Drog och vred håret uppåt: ”Kolla! Det ser ut om ett penntroll!” Förtjusta fniss och glada skratt av ungar som hade kul.

Jag drömde mardrömmar om ett långt, rakt, ljust hår som brändes till ett svart, ostyrigt krull. Jag var hår-öm och jag hatade mitt hår. Men jag var van vid händer i håret och nu var i alla fall klasskamraterna med mig. De gillade mig. De tyckte att jag var generös. Mig förstod de sig på. Mitt krulliga hår var inget mystiskt afrikanskt. Det var liksom deras afrikanska. Och då fick jag vara med. Då fick jag vara en av Tommy och Annika. Och Liza fick vara utanför.”

(…)

”När svenska föräldrar inte kan ta hand om sina svenska barn kan barnen placeras i familjehem. Då kan barnen ändå ha kvar kännedom om och kontakt med de biologiska föräldrarna. Om de adopteras, så måste de biologiska föräldrarna först ge sitt medgivande och deras uppgifter sparas för barnets framtida kännedom. Det anses viktigt att svenska barn och deras biologiska föräldrar får ha kännedom om och tillgång till kontakt med varandra, när så är möjligt.

På barnhem, i andra delar av världen, fanns barn som hade föräldrar som inte kunde ta hand om dem. De barnen skickades till nya föräldrar på andra sidan jordklotet, så att de inte kunde ha kvar kontakten med sina biologiska föräldrar. Så gjorde man förresten även med barn som hade föräldrar som kunde ha tagit hand om dem.

Då kontrollerade inte svenska staten närmare om de biologiska föräldrarna först hade gett sitt medgivande och inte heller sparades deras uppgifter för barnets framtida kännedom. Det verkar inte ha ansetts viktigt att utländska barn och deras biologiska föräldrar fick ha kvar kännedom om och tillgång till kontakt med varandra, när så var möjligt.

Eller ansågs det viktigt att adoptivföräldrar inte skulle få kännedom om och tillgång till kontakt, med barnens biologiska föräldrar, när så var möjligt?

Ja. Nu har vi kommit en bra bit in i mitt Sommar och det är väl ungefär här någonstans som det brukar vara comme il faut att vi adopterade berättar om hur vi till slut funnit vårt ursprung. Så låt mig göra det nu.

Jag reste tillbaka till Etiopien för första gången när jag var 29 år. Jag hade då inga som helst medvetna planer på att söka mina biologiska rötter, men jag hade, på ett betydligt mer omedvetet plan, lyckats få med mig alla mina adoptionshandlingar i resväskan.

Väl på plats fick jag en fantastisk etiopisk vän som hjälpte mig att söka efter mina rötter. De få uppgifter som finns om min biologiska bakgrund spretar åt olika håll. Jag och min vän besökte sjukhuset där jag föddes, barnhemmet jag kom ifrån, socialministeriets arkiv, stadskontoret, högsta domstolen och sjukhusets bårhus.

Den svenska, privata adoptionsförmedlaren som jag kom hit genom, påstod att min biologiska mamma kom medvetslös till sjukhuset och dog under förlossningen utan att någon visste vem hon var. På sjukhuset där jag föddes bekräftades att hon dog i barnsäng, men där fanns plötsligt hennes för- och efternamn. Men inget mer.

På socialministeriet påstod administratören att en mormor gett sitt godkännande till min adoption, men inte heller de dokumenten går att återfinna. I övrigt hittade vi ingenting.

Ganska många i Sverige har föreslagit att min biologiska mamma förmodligen var väldigt fattig och säkert prostituerad. En bakgrund de tillskrivit henne, helt utan annat underlag än sina egna, fria fantasier.

Sådär ja. Nu vet du precis lika mycket om mitt ursprung som jag.

Det som aldrig får hända är det som händer adopterade. Adoption börjar alltid med en tragedi. Det som blir någons högsta lycka är någon annans djupaste sorg. Att som barn förlora sina första föräldrar, strider mot ett litet barns hela väsen. Det får inte hända. Hur ska ett barn kunna överleva utan sina föräldrar?

Det är som att falla
handlöst mot avgrunden
Ett barn kan inte själv hejda
Fallet

Och medan du faller
vet du fortfarande inte
Hur det kommer att kännas

Att landa mot marken
Att landa i landet därborta
Att andas i tusen bitar

Flygplan mot landningsbana
Point of no return
Första familjen förlorad för alltid
Förlorad för alltid

Flygplansmotorerna bromsar
Oerhörda krafter
Klipper banden

Tuggar dokumenten
Krossar tiden
Lämnar skärvor

Sverige är det land som adopterat flest barn per capita i världen. I många decennier har Sverige bistått svenskar med kompetens och resurser för att underlätta processen att adoptera från andra länder. Nästan lika länge har önskan om tillgång till specialistvård och ett kompetenscentrum för adopterade och deras närstående efterfrågats.

Som internationellt adopterad har du att förhålla dig till ett avgörande uppbrott från dina första föräldrar och ditt första uppväxtsammanhang. Du ska knyta an till din nya familj, din nya kultur och din nya miljö. Många adopterade bär på erfarenheter av trauma och försummelse. Många adopterade lever med funktionsvariationer. Många adopterade måste förhålla sig till rasism och idag måste vi också förhålla oss till faktum eller frågor om vår adoption har skett på oetiska eller illegala grunder.

Den lilla forskning som finns om internationellt adopterade i Sverige visar på stora överrisker för allvarlig psykisk ohälsa. Utöver ett tillfälligt samtalsstöd för adopterade, som regeringen tillsatte förra året, saknas fortfarande fördjupande forskning, kunskapsspridning och tillgång till specialiserad vård för de adopterade som behöver det.”

(…)

”Idag föreläser jag om adoption och rasism. Efter en föreläsning blir jag kontaktad av en sjuttonårig tjej, adopterad från Korea. Hon bor i en vanlig, svensk småstad och hon berättar att i hennes klass säger alla att gult är fult. På rasterna berättar klasskamraterna för andra som vill höra på, att tjejen från Korea vore mycket snyggare utan kinesögon och att adopterade borde åka tillbaka dit de kom ifrån. De flesta verkar vilja höra på.

Den sjuttonåriga tjejen har sagt ifrån till klasskamraterna och sagt att hon visst får vara här. Men klasskamraterna säger ändå att hon inte har något här att göra. Den adopterade tjejen från Korea, har berättat för sina lärare. Men lärarna har inte hört något som sägs på rasterna. Som sagt: Om man inte lyssnar, så har man ingenting hört.

I stället frågar lärarna om den adopterade tjejen är säker på att hon har hört rätt? Den här tjejen har fått höra samma sak varje dag i över ett års tid nu, så hon vet att hon har hört rätt. Tjejen från Korea, undrar om alla lärarna på skolan håller med klasskamraterna? Om de avsiktligt väljer att ge klasskamraterna sitt tysta bifall? Varje dag.

Och nu frågar tjejen mig om alla i Sverige tycker likadant eller om det bara är något fel på just henne? Jag svarar att de flesta svenskar inte är rasister. Att inte skolan, inte vården, inte myndigheten, extrajobbet, dejten, busschauffören och inte heller banken är rasister. Att de allra flesta vill och menar väl.

Men jag säger också att många människor kan vara obetänksamma och klumpiga, utan att det är deras avsikt att såra. Att många kan bete sig rasistiskt utan att ens veta om det. Och att det gör ont.

Men jag säger också att hennes skolsituation, är helt oacceptabel. Jag frågar om jag kan göra något? Om hon har andra att prata med och om hon vet hur hon kan ta hand om sig själv? Medan vi pratar önskar jag att jag kunde kontakta någon ansvarig, tryggt förvissad om att det skulle göra skillnad. Jag tittar ut över en avgrund av vanmakt, men det är inte ett alternativ att rasa just nu.

För just nu måste jag berätta för en sjuttonårig tjej, som är adopterad från Korea till en vanlig, svensk småstad, att en del svenskar faktiskt är rasister. Att många med icke-europeisk bakgrund i Sverige idag, någon gång möter rasister. Att det kan vara vem som helst och när som helst.

Och att det inte är något fel på henne.

Att hon är helt perfekt precis som hon är.”

(…)

”Det finns sådant som hjälper mot minoritetsstress.
Att ha tillgång hjälper.
Att få gå i terapi kan hjälpa.
Att ha råd att skaffa boende och utbildning hjälper de flesta.

Men det finns också annat som hjälper mot minoritetsstress.
Att genom kultur ha tillgång till alternativa sätt att uttrycka sig på,
hjälper mot självdestruktivitet.

Att visa hyfs och respekt mot den kropp du bor i
Att vörda den jord som kroppen går på
hjälper ofta mot hopplöshet.

Att möta andra med liknande erfarenheter som en själv,
att simma i ett hav av gemenskap,
hjälper mot självförakt.

Och att möta varandra som olika och jämbördiga
att arbeta tillsammans mot något som är större än oss själva
stärker oss alla.

Det har varit ett mycket speciellt år
Tack alla ni som tagit er tiden att lyssna under det här året.
Tack alla som villigt utsatt sig för risken
att konfronteras med egna fördomar,
tillkortakommanden och skyldigheter.
Ni gör skillnad.

Tack alla, som ödmjukt gått in i samtal.
Som orkat lyssna aktivt.
Prövat att göra på ett annat sätt.

Som varit beredda att be om ursäkt
när det har blivit fel
och ändå vågat försöka på nytt.
Det gör stor skillnad.

Det största privilegiet av alla:
Kärleken. Mina närmaste.
Oändlig skillnad.

Tack du som lyssnat idag.
Tack för att du fortsätter
fylla lungorna med syre
Andas in och lyssna ut.
Lyssna in och andas ut.

Du gör skillnad.”