Kategori: antirasism

Förhandsinfo om min kommande bok som går till botten med den svenska antirasismens uppkomst och utveckling

Boken är den 8:e i ordningen på 5 år som jag ger ut och som handlar om ras i relation till Sverige, svenskarna och svenskheten, d v s som inte handlar om rassegregationen i den amerikanska Södern, om den nazi-tyska rasstaten, om rastänkandet i Brittiska imperiet eller om apartheid-Sydafrika – d v s jag är en av ytterst få svenska forskare som studerar rasfrågorna i just en svensk nutidskontext (p g a att de allra flesta svenskar på både höger- och vänsterkanten och inklusive de svenska forskarna är emot ordet ras i sig och det är just det faktumet jag försöker förstå i denna bok):

”Under 1990- och 2000-talen städades ordet ras målmedvetet ut ur svenska språket på en statlig nivå och i det offentliga samtalet. Sverige skulle bli världens första antirasistiska statsbildning och alla svenskar skulle bli antirasister. Men i samband med avståndstagandet från det tidigare rastänkandet blev kampen för att avskaffa ett ord kanske viktigare än att bekämpa själva rasismen.

I Den svenska färgblindheten granskar Tobias Hübinette framväxten av den svenska antirasismen och dess dominerande ideologi färgblindheten. Hur har kritiken mot rasbegreppet uttryckts sedan 1960-talet och till idag? Och varför har just Sverige kommit att bli det land i världen som har investerat allra mest i antirasism?

Tobias Hübinette är lärare och forskare vid Karlstads universitet. Han har bland annat skrivit böcker som Att skriva om svenskheten (2019), Svensk rasism under efterkrigstiden (2021), Adopterad (2021) samt (med Catrin Lundström) Vit melankoli (2020) och Den färgblinda skolan (2022).”

Boken ges ut på Verbal förlag i oktober i år och undersöker när, hur och varför Sverige kom att bli det land i världen som har gått allra längst vad gäller att utveckla ett färgblint förhållningssätt till ras.

Utgångspunkten är att Sverige under stora delar av 1900-talet var ett av de länder i Europa där rastänkandet fick som mest utrymme och att Sverige från och med 1900-talets slut därefter har kommit att bli det mest färgblinda landet i världen och syftet är att spåra den svenska färgblindheten bakåt i tiden för att utröna dess uppkomst och därefter följa dess utveckling under tidsperioden 1962-2015.

Än en gång om Henrik Schyffert som antirasist

Henrik Schyffert har i många år åtnjutit ett högt förtroende bland landets antirasister och när Ebba Busch i förrgår i DN uttalade att ”Henrik Schyffert är min värsta kulturupplevelse” jublade både Schyffert själv och många antirasister. 

Schyffert har i många år kritiserat SD och när han fick ett s k blandat eller mixat barn med sin nuvarande fru, som har bakgrund i den s k MENA-regionen, gick han även ut och berättade om att han hånades för det (och bl a antagligen av de som är emot s k rasblandning).

Satirtecknaren Steget Efter (OBS – det handlar så klart om en pseudonym), som står nära SD-sfären i vid mening, påminner dock sarkastiskt om att Schyffert fram tills för några år sedan envisades med att fortsätta att hylla sin egen och Killinggängets/NileCitys antagligen allra mest odödliggjorda och folkkära sketch ”Mina sjungande ko-l-eanska adoptivpä-l-on” som också SVT tidigare hyllade och som han själv framförde i SVT 1995 tillsammans med Robert Gustafsson och Johan Rheborg.

Steget Efters satirteckning, som ska betraktas som ett svar-på-tal på Schyfferts och antirasisternas jubel över Buschs uttalande i DN i förrgår, har fått en rätt så ordentlig spridning i sociala medier och delats och spritts av både SD:are och en del KD- och M-företrädare som ett sätt ”ge tillbaka”.

Samtidigt har många av dem också passat på att ändå hylla sketchen ”Mina sjungande ko-l-eanska adoptivpä-l-on” och därmed indirekt Schyffert (liksom Gustafsson och Rheborg) för här gäller det att hålla flera tankar i huvudet samtidigt:

SD:arna är naturligtvis inte emot den folkkära svenska ”gulinghumorn”, som sketchen är ett synnerligen typiskt uttryck för, utan de föraktar Schyffert för hans politiska åsikter (och kanske också för att han har en fru från den s k MENA-regionen som också hon är antirasist).

Däremot har Steget Efter helt rätt i att Schyfferts antirasism klingar falskt.

Sedan dess har Schyffert sent omsider, och bl a i finlandssvenska Hufvudstadsbladet, uttryckt att han idag tar avstånd från sketchen men intressant nog tar Schyffert enbart avstånd från sexismen och homofobin som Killinggänget/NileCity gav uttryck för vilket avslöjar att han antingen fortfarande inte förstår att sketchen är rasstereotyp eller vägrar erkänna att han har bidragit till att inte bara roa miljontals och åter miljontals icke-asiatiska svenskar med denna sketch utan också till att massprida ”gulinghumorn” till miljontals och åter miljontals icke-asiatiska svenskar.

Är epoken som världens samvete och humanitära stormakt över nu?

SvD:s Torbjörn Nilsson bjuder idag på en ordrik kommentar i den historiserande nostalgins tecken som försöker sätta ord på den traumatiska fantomsmärta som Sverige, svenskarna och SAP går igenom just nu p g a den ryska invasionen av Ukraina och helomvändningen i Nato-medlemskapsfrågan.

Under efterkrigstiden var Sverige som bekant i decennier det enda industrialiserade vita västlandet som alltid stod upp för den postkoloniala och icke-vita s k Tredje världen, som om och om igen attackerade både britter, fransmän, amerikaner, ryssar, portugiser, vita sydafrikaner och israeler, som obrutet och helhjärtat stöttade de svarta amerikanerna och de svarta sydafrikanerna, som finansierade och beväpnade antiimperialistiska befrielserörelser världen över, som gav allra mest bistånd per capita till den s k Tredje världen och som nästan alltid röstade tillsammans med Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien mot stormakterna och övriga Väst i FN:s generalförsamling liksom det land som tog emot allra flest flyktingar i Väst per capita i årtionde efter årtionde men nu är den eran sannolikt över för gott och ett land (d v s Sverige), ett folk (d v s svenskarna) och ett parti (d v s SAP) som i generationer (och till allra största delen med rätta) har närt självbilden av att ha varit jordens och mänsklighetens goda (vita västerländska) samvete tvingas nu ömsa skinn och hitta en ny identitet inför framtiden som en del av Nato.

https://www.svd.se/a/y4d5mK/debatten-om-nato-sa-har-s-drivit-en-sjalvstandig-utrikespolitik

”Därför är bombningarna ett illdåd.” Sedan en övergång. ”Därav finns många i historien. De förbinds ofta med namn.”

Och så uppräkningen.

”Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville, Treblinka.”

Det blev en dikt. ”Våldet har triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden – Hanoi julen 1972.”

På morgonen den 23:e ringde Olof Palme pensionären Tage Erlander, nedrustningsministern Alva Myrdal, statssekreteraren Thage G Peterson, ledarskribenten på Dagens Nyheter Olle Alsén – vilket är intressantare än man tror – och talskrivaren Anders Ferm. Läste upp det han fått ihop. Alla godkände utom Tage, som ville ändra ett ord. Åtminstone är det så Ferm refererar det i sin dagbok, vilken återges av journalisten Björn Elmbrant, som vackrast men inte okritiskt har skildratdenna centralscen i svensk utrikespolitik under 1900-talet.

Man kan tycka vad man vill. Men ser man inte jultalet för vad det var och vilka spår det har lämnat förstår man inte situationen. Palme ringer TT. Läser sin dikt. Reuters kablar ut den. Kissinger blir vansinnig. Det är vad de menar och alltid har menat med att ”Sverige ska ha en egen röst i utrikespolitiken”.

(…)

”Idén är äldre än de flesta tror. Hjalmar Branting var delegat i fredsförhandlingarna i Versailles 1919 och anklagade ententen för att missbruka sin seger i första världskriget. Det här skulle leda till ett nytt krig, sa han. Han trodde på Nationernas Förbund, tog plats i nedrustningskommissionen där, bråkade med stormakterna. Till Genève reste också Richard Sandler och Östen Undén, som inte alltid tyckte lika, men som båda höll hårt i att småstaternas skyldighet var att stå upp för folkrätten.

Därefter kom Alva Myrdal. Tredje tyngst i FN:s generalsekretariat i New York 1949. Unesco och de sociala frågorna. Nedrustningsförhandlare i kalla kriget. Nobels fredspris.

Det går att göra en uppräkning här med: Inga Thorsson. Gunnar Jarring och Dag Hammarskjöld. Sten Anderssons ”tysta diplomati” i Mellanöstern. Caleb J Andersons analyser i tidningen Skogsindustriarbetaren. Carl Bildt i Bosnien. Hans Blix i Irak. Jag Eliasson, som Göran Persson skämtade.

Men går det att foga någon till raden? Det är frågan. Är det slut nu med att vara en röst utanför stormakternas hägn?”

(…)

”I uppräkningen här ovan av svenskar som medlat i internationella konflikter, som skällt ut stormakter, som sagt det otrevliga bland viktigare makthavare – helt enkelt eftersom de tyckt att någon måste ta på sig den rollen här i världen – smög det sig in en del namn som inte alls är socialdemokrater. Gunnar Jarring – Musslan kallad – hade inte partibok. Inte Dag Hammarskiöld, FN-reformatorn, heller. Hans Blix, kärnvapeninspektören i Team America, är folkpartist.”

(…)

Den självständiga utrikespolitiken blev till ett nationellt arv.”

(…)

”Det land vi lever i har Raoul Wallenberg och Folke Bernadotte och Harald Edelstam som nationella klenoder. Åtminstone är de tre de enda ickepolitiker som har tillägnats statyer i parlamentet. Arvet är vad det är. Snart släcks strålkastarljuset över de gamla stjärnorna.”

Svenskarnas färgblinda antirasism blir ibland (läs: oftast) tämligen löjeväckande

Svenskarnas visserligen välmenande ultramilitanta och hyperradikala färgblinda antirasism blir ibland (läs: oftast) tämligen löjeväckande för att inte säga fullständigt vansinnig – Goldberg använde då termen ras och inte etnicitet: ”the Holocaust is not about race…” etc.

Sveriges och svenskarnas (d v s de ”rikssvensktalande”, för vad de svensktalande i Finland och annorstädes anser om ordet ras vet jag faktiskt inte) fullständigt fanatiska färgblinda antirasistiska vrede och hat mot ordet ras i sig handlar i grund och botten inte om något dåligt samvete i relation till de svenska judarna, romerna eller samerna (eller i relation till andra minoriteter i Sverige som genom åren har drabbats av det svenska rastänkandet) utan om att exorcera den egna historien om det svenska rastänkandet och göra så att den på en fantasmagorisk nivå aldrig har ägt rum.

Samtidigt projiceras Sveriges och svenskarnas fanatiska färgblinda antirasistiska vrede och hat på den engelsktalande världen (d v s på de genomrasistiska amerikanerna, britterna o s v) vilket ytterligare gör att historien om det specifikt svenska rastänkandet både exileras och exorceras än mer. 

”Amerikanska ABC stänger av Whoopi Goldberg i två veckor till följd av hennes uttalande om Förintelsen.”

https://www.dn.se/kultur/whoopi-goldberg-stangs-av-efter-kritiserat-uttalande-om-forintelsen

”Det var under en paneldiskussion i programmet som Goldberg fällde en kommentar om att Förintelsen ”inte har med etnicitet att göra” utan att den snarare ”handlar om människans grymhet mot andra människor”.

Efter blåsväder på sociala medier bad Goldberg om ursäkt på Twitter och skrev att Förintelsen hade sin grund i så väl mänsklig grymhet som etnicitet.

– Mina ord upprörde så många personer, vilket aldrig var min avsikt, säger hon och tillägger att hon är tacksam för den information hon har fått, vilket hjälpt henne förstå olika saker.”

Den politiska könspolariseringen fortsätter att växa bland ungdomar och unga vuxna

Den politiska könspolariseringen fortsatte att växa rejält (för att inte säga kraftigt) även under 2021 enligt den senaste Ungdomsbarometern, som bygger på enkätsvar från och intervjuer med 17 809 personer i åldrarna 15-24 år.

Jämfört med året dessförinnan (d v s ”BLM-året” 2020) då hela 35% av alla ungdomar och unga vuxna som deltog i 2020 års Ungdomsbarometer identifierade sig som antirasister så har denna andel minskat till 25% i år.

Likaså har andelen som identifierar sig som feminister minskat från 32% under 2020 till 30% under 2021 och andelen som identifierar sig som miljövänner har minskat från 22% under 2020 till 19% under 2021.

Denna minskning beror i huvudsak på en fortsatt mycket kraftig politisk könspolarisering då andelen flickor och unga kvinnor som ser sig som antirasister, feminister och miljövänner är fortsatt hög medan den har minskat rejält bland pojkarna och de unga männen.

andel som anser att miljö- och klimatfrågor är viktiga:

tjejer 58%

killar 38%

andel som anser att en ökad jämställdhet är viktig:

tjejer 64%

killar 21%

andel som anser att jämställdheten har gått för långt i Sverige:

tjejer 4%

killar 20%

andel som anser att arbetet med att motverka rasism är viktigt:

tjejer 46%

killar 23%

andel som anser att all invandring ska stoppas:

tjejer 25%

killar 56%

Endast 5-6% av tjejerna ser sig f ö som gamers att jämföra med över 35% av killarna.

Ovanstående siffror stämmer väl överens med den extrema partipolitiska könspolarisering som gäller idag bland tonåringar och unga vuxna där endast runt 10% av flickorna och de unga kvinnorna sympatiserar med SD att jämföra med 25% (och ibland mer än så) av pojkarna och de unga männen.

En högerradikaliseringsvåg utan dess like verkar just nu vara under uppsegling bland landets tonårspojkar och unga vuxna män vilka verkar vara ”trötta” på allt vad mångkultur, antirasism, jämställdhet, feminism, klimatkris och miljömedvetenhet heter. Denna högerradikaliseringsvåg gynnar fr a SD och inte minst SD:s framtida ”reproduktion”.

På 90-talet resulterade en liknande högerradikaliseringsvåg bland dåtidens ”grabbar” och unga vuxna män i att SD fick ett rejält fotfäste bland ett försvarligt antal årskullar som fortfarande har hållit i sig – det är då t ex den generationen som SD:s ledargestalter tillhör.

Idag sympatiserar f ö långt över 60% av alla pojkar och unga vuxna män (16-29 år) med SD, M, KD eller L.

Det färgblinda antirasistiska Sverige fortsätter att blanda ihop termerna ras och etnicitet

När de färgblinda antirasistiska svenskarna, som har avskaffat rasbegreppet och själva ordet ras och därför ständigt blandar samman ras- och etnicitetstermerna, ska skriva om amerikanska rasrelationer så blir det oftast fel och så tyvärr även denna gång. SvD:s Anna Hellsten recenserar idag Rebecca Halls filmatisering av Nella Larsens klassiska novell/kortroman ”Passing” från den s k Harlemrenässansen och skriver att huvudpersonen Clare har bytt etnicitet.

Detta är då en litterär text som helt och hållet centrerar och behandlar ras för rent etniskt-kulturellt har ju vita och svarta amerikaner allt annat gemensamt (d v s det är just ras som skiljer vita och svarta amerikaner åt) – de talar amerikansk engelska, de är amerikanska medborgare, de är kristna o s v – så Clare byter inte etnicitet utan hon passerar över den svarta-vita rasgränsen (the black-white divide) i egenskap av att vara mixed race eller s k blandad eller mixad på svenska.

https://www.svd.se/passera-kan-vara-arets-basta-debut/av/anna-hellsten

”För genom att ”byta” etnicitet har ju Clare fått ett mycket bekvämare liv, men efter mötet med Irene inser hon att hon också längtar tillbaka till Harlem, till en tillvaro där hon inte behöver vara rädd för att bli avslöjad. Irene är dock tveksam till att återuppta umgänget.”

Om att erhålla ett diplom

Igår erhöll jag ett klassiskt diplom av Per Han, som ligger bakom podden Osvenskheter (https://www.osvenskheter.se), ”för långt och ihärdigt arbete för Sverige och svenskhet då, nu och i framtiden” vilket gjorde mig både rörd och glad. Per (vars mor är från Sydkorea) har liksom jag ursprung i Sydkorea och därför har det tjusiga diplomet försetts med både Sydkoreas och Sveriges flaggor.

Enligt Per har jag bidragit väsentligen till att förändra Sveriges och svenskarnas syn på (internationell) adoption (d v s vad adoption egentligen innebär och hur fenomenet uppstod och vidmakthålls inklusive korruptionen inom adoptionsindustrin) och adopterade (d v s hur det går för de adopterade, hur de kan förstås teoretiskt-politiskt o s v) och på den svenska extremhögern och nazismen (genom att bl a ha grundat Expo och genom att ha kartlagt och publicerat namnen på 10 000-tals och åter 10 000-tals svenska högerextremister och nazister) och jag har också fått upp frågan om rasism mot (öst- och sydost)asiater och rasstereotyper av asiater på agendan i den svenska offentligheten liksom bidragit till att grunda och bygga upp ett specifikt svenskt kritiskt rasforskningsfält och även driva jämlikhetsdatafrågan i relation till bl a svenska muslimer och afrosvenskar.

Tack Per för diplomet och uppskattningen!

Termen blåbrun/a har ett direkt antirasistiskt (vänster)ursprung inom den svensktalande gemenskapen och går tillbaka till 1994

Termen blåbrun/a, som just nu diskuteras ”som aldrig förr”, har ett direkt antirasistiskt (vänster)ursprung – åtminstone inom den svensktalande gemenskapen att döma av vad som går att finna i medietextdatabaserna:


För den som ”går till läggen”, som framlidne Jan Myrdal alltid uppmanade till att göra (d v s att gå till primärlitteraturen/källorna), så är det tydligt att termen blåbrun/a i (parti)politisk mening använt i ett specifikt svenskt sammanhang verkar ha myntats av Gudrun Schyman 1994 som ett svar på Carl Bildts dåvarande tal om en ”rödgrön röra”. Detta skedde i september 1994 när Schyman höll tal på ett möte i Stockholm som TT rapporterade ifrån på följande sätt:


”Skratt och applåder fick hon för sitt försök att härma Carl Bildts halländska skorrande då han talar om den rödgröna röran – det vill säga en majoritet efter valet för S, V och Miljöpartiet.


– Men det är mycket värre med den blåbruna soppa som han har administrerat i tre år och som gått ut även över miljön, fastslog Schyman.”


Schyman syftade då på att Bildts högerregering som styrde landet mellan 1991-94 hade stöd av högerpopulistiska Ny demokrati. Innan 1994 kunde termen ibland användas på svenska för att beteckna andra länders partipolitiska allianser såsom t ex när norska M samarbetade med Fremskrittspartiet. Sedan 1994 har termen ökat rejält i omfattning vad gäller dess förekomst i svenskspråkiga medietexter och fr a under och efter 2014 när GAL-TAN:iseringen av den svenska politiken inleddes på allvar och när blåbrun utsågs till ett nyord av Språkrådet.

Reflektioner kring att bli anklagad av andra forskare för att engagera mig i minoriteter som jag själv inte tillhör och därmed också anklagas för att vilja företräda minoriteten ifråga och därigenom förtrycka och marginalisera densamma

Påmindes nyligen (och av och i Samnytt av alla ställen/medier) om att jag för ”femtielfte” gången hängdes ut av den afrosvenska forskaren Ylva Habel för något år sedan (i ett inlägg som dessutom även ”like:ades” av en hel del antirasister och feminister) efter att ha uttalat mig om och blivit intervjuad rörande afrosvenskars situation i någon facklig tidskrift (jag tror att det kanske handlade om Akademikerförbundet SSR:s Akademikern).


På samma sätt blev jag för några år sedan föremål för en samisk forskares vrede efter att ha uttalat mig om och blivit intervjuad rörande samiska samtidskonstnärer i någon konsttidskrift (jag tror att det kanske handlade om Paletten eller om det var Konstperspektiv). Likaså ställde en judisk person en fråga till mig för några år sedan – ”vem kämpar du för egentligen?” – efter att jag kanske hade engagerat mig lite väl intensivt i svenska judars situation (jag minns inte riktigt vad det handlade om men kanske rörde det svenska hiphop-artisters ibland rätt så konspiracistiska syn på judar).


Tidigare har jag också titt som tätt engagerat mig för både sverigefinnars, svenska romers och svenska muslimers situation (liksom även för andra invandrar- och minoritetsgrupper såsom bl a de blandade eller mixade) i olika sammanhang, en gång i tiden studerade jag t o m (nord)samiska och i flera år på raken deltog jag förut och talade på minnesdagen för avskaffandet av det svenska slaveriet på Saint-Barthélemy den 9 oktober på olika platser runtom i landet.


Idag när jag ser tillbaka på mitt mångåriga antirasistiska engagemang efter att jag numera inte längre är en del av den antirasistiska rörelsen och och den antirasistiska forskarvärlden (p g a min konflikt med Uppsala universitet), och som går tillbaka många decennier, har jag ärligt talat inget minne av att representanter för och från olika invandrar- och minoritetsgrupper tidigare hade invändningar mot mitt engagemang.


Visst hände det kanske att någon same någon gång frågade mig ”varför har du egentligen läst samiska?” och jag (över)hörde också en gång en jude som frågade en annan jude i en synagoga ”är han yid?” och någon gång har det väl känts lite konstigt att vara den enda icke-svarta personen på något möte eller den enda som inte går iväg för att be vid något muslimskt arrangemang och visst har jag kanske själv hajat till någon gång när jag har föreläst för en publik bestående av enbart romer som den enda icke-romen i rummet.


Att jag själv – och åtminstone fram tills rätt nyligen (p g a att både adopterade och asiater tidigare knappt förekom och var aktiva i antirasistiska sammanhang i Sverige) – i stort sett alltid har varit både den enda adopterade och den enda asiaten i antirasistiska sammanhang är väl sedan ”en annan femma” – d v s det är min högst personliga erfarenhet som kanske inte hör hit men jag nämner den ändå här då den väl ändå också hör till saken.


Efter alla de årtionden som jag har varit antirasistiskt engagerad har det som bekant under de senaste åren hänt rejält mycket vad gäller synen på vem som anses kunna forska om, skriva om och föreläsa om (och bli intervjuad rörande) vem och så till den grad att jag ibland börjar känna mig rätt gammaldags numera. För kort och gott så är väl ”regeln” idag att den som tillhör minoriteten och gruppen ifråga också är den som ska forska om, skriva om och föreläsa om (och bli intervjuad rörande) gruppen ifråga.


Idag inser jag också att jag faktiskt är tillbaka ”på ruta noll” i och med de två grupper som jag nog själv alltid har förknippats med allra mest av omgivningen (förutom majoritetssvenskarna så klart) – nämligen dels de (utlands)adopterade och dels (öst- och sydost)asiaterna – d v s det är de två grupperna i det svenska samhället som jag antagligen förväntas engagera mig i och för, studera och forska om, skriva om och bli intervjuad rörande och så har det också i stort sett blivit på sistone (och inte minst och särskilt i år).


Numera är det nämligen oftast antingen adopterade eller asiater som själva hör av sig till mig och ber om hjälp av olika anledningar och det är också de två grupperna som det oftast rör när media nuförtiden hör av sig och vill intervjua mig, när någon kulturinstitution eller kulturtidskrift ber mig om råd eller om en text eller när någon student, doktorand eller forskare kontaktar mig rörande olika forskningsfrågor.


Slutligen brukar det ju heta att det inte går att lära gamla hundar att sitta men jag är nog vid det här laget ändå ett exempel på att det åtminstone går att lära gamla antirasister att sitta och i mitt fall vet jag väl nu min plats helt enkelt – d v s den är bland de adopterade och bland asiaterna och inget annat/inga andra.







Om British Journal of Social Psychologys temanummer om ras och rasism 

Nu har British Journal of Social Psychologys temanummer om ras och rasism publicerats (i förväg). Numret innehåller följande artiklar varav Peter Wikström och jag ligger bakom den artikel som handlar om Sverige och om den svenska debatten om jämlikhetsdata och närmare bestämt om det svenska färgblinda antirasistiska fördömandet av jämlikhetsdata som varande en påstått rasistisk idé:

Shrikant, N., & Sambaraju, R. (2021) ”‘A police officer shot a Black man’: Racial Categorization, Racism, and Mundane Culpability in News Reports of Police Shootings of Black People in the United States of America”

West, K., Greenland, K.,& Laar, C. (2021). “Implicit racism, colour-blindness, and narrow definitions of discrimination: Why some White people prefer ‘All Lives Matter’ to ‘Black Lives Matter’”

Wikström, P., & Hübinette, T. (2021). ”Constructing equality data as immoral race politics: A case study of liberal, colourblind, and antiracialist opposition to equality data in Sweden”

Xie, Y., Kirkwood, S., Laurier, E., & Widdicombe, S. (2021). “Racism and misrecognition”