Kategori: antirasism

Norska Aftenposten skriver om det vita, vänsterliberala och antirasistiska Sverige i samband med valet

Catrin Lundström och jag blir idag citerade i norska Aftenposten i en artikel av Asle Toje och i en rätt så typisk utländsk (och icke-svensk) artikel som kommenterar den pågående svenska valrörelsen och det kommande svenska valresultatet (och vilket vi båda är tacksamma för även om sammanhanget kanske inte är så upplyftande då både Catrin och jag alltför ofta råkar ut för att andra använder sig av vår forskning och våra hypoteser, teorier, modeller och begrepp utan att nämna våra namn och utan att referera till oss men utomlands och bland s k utlänningar och icke-svenskar så blir vi då ofta refererade till):
41027631_10155885855020847_4617761232487710720_n.jpg
 
”Asle Toje: Velferdsstatens innvandrede klienter (Aftenposten 2018-09-06)
 
Den siste bølgen av migranter fra 2015 kan fort bli sittende fast på bunnen av det svenske samfunnet. Politikerne snakker mye om problemene, men få kommer med nye løsninger.”
 
(…)
 
”Forskerne Tobias Hübinette og Catrin Lundström beskriver i en fagartikkel et motsetningsfullt nasjonalt selvbilde som ”verdens mest progressive og venstreliberale land”, men også en hvit, homogen nasjon. Dette ”danner en dobbeltbinding som gjør det neste umulig å omdanne svenskhet til noe som også inkluderer fargede”.
 
I stort sett alla utländska (och icke-svenska) artiklar konstaterar då just nu ungefär följande (och själv har jag blivit intervjuad av några utländska medier men jag har också tackat nej till bl a danska Politiken, tyska Der Spiegel och en del andra utländska medier som har hört av sig):
 
1, att Sverige är det västland som proportionellt sett har tagit emot flest utomeuropéer per capita under de senaste 30-35 åren (d v s inom en generation och vilket dagens artikel i Aftenposten bl a konstaterar)
 
2, att Sverige bara står USA efter idag sett till (super)mångfalden i befolkningssammansättningen (och tillsammans med Frankrike, Storbritannien, Nederländerna, Kanada och Australien)
 
3, att svenskarna är västvärldens allra mest s k toleranta och antirasistiska s k folkslag (och vilket dagens artikel i Aftenposten bl a konstaterar – d v s svenskarna är fortfarande för utomeuropéerna i attitydundersökningarna medan negativa och s k intoleranta attityder dominerar i i stort sett alla andra västländer utom just i Sverige)
 
4, att Sverige samtidigt är västvärldens mest genomsegregerade och genomsegmenterade land (och vilket dagens artikel i Aftenposten bl a konstaterar – det råder t ex i det närmaste full sysselsättning bland majoritetsinvånarna och de nordiska invandrarna och deras efterkommande medan 25-30% av utomeuropéerna just nu är arbetslösa trots högkonjunkturen)
 
5, att det verkar vara svårare att räknas som svensk i Sverige än vad det är att räknas som amerikan i USA och som fransman i Frankrike o s v (och vilket dagens artikel i Aftenposten bl a konstaterar)
 
6, att SD snart är Sveriges största eller näst största parti och våra grannländer slutar så klart aldrig med att (skadeglatt) påpeka att SD nu är världens största parti med ett direkt nazistiskt förflutet till skillnad från deras egna partier (och det gör nog finländarna, danskarna och norrmännen då de antagligen upplever att vi i Sverige har rasiststämplat dem och pekat våra svenska antirasist-fingrar åt dem alltför länge nu, d v s nu ger finländarna, danskarna och norrmännen helt enkelt tillbaka för s k ”gammal ost”)

Högskoleskandalen med den riggade tjänsten vid Uppsala universitets Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism har nu blivit ett empiriskt exempel

Nu har (riks)praktskandalen med den riggade (rasismforskar)tjänsten vid Uppsala universitets Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (Cemfor) blivit ett empiriskt fall och exempel i antologin ”Kejsarens nya kläder. Om New Public Management och de svenska universitetens sönderfall” och i Daniel Rauhauts antologibidrag ”Efter förtjänst och skicklighet? En karriär i kunskapens högborg” som bl a räknar upp just ett antal aktuella exempel på ohämmad nepotism och flagrant korruption för att exemplifiera det maffia-, klan-, kotteri- och fraktionsliknande tillstånd som gäller inom den svenska högskole- och forskarvärlden som då tyvärr befinner sig så långt som det bara går från vad den meritokratiska ytan trots allt påbjuder:
 
 
Och vad gäller ”karaktärsomdömet” att jag skulle vara en psykiskt sjuk rättshaverist så har det tyvärr utslungats av några av landets ledande och mest aktade antirasister och feminister inom den svenska akademin såsom av Cemfors vetenskapliga ledare Mattias Gardell och Irene Molina (och bl a i mejlkorrespondens med Oscar Pripp och Sandra Torres) och av Stefan Jonsson, Paulina de los Reyes och Diana Mulinari m fl (och tyvärr är jag då inte den enda som har råkat ut för förklenande omdömen från deras sida).
 
”Tobias Hübinette, Karlstads universitet, och hans ansökan till en tjänst på Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (Cemfor) vid Uppsala universitet håller redan på att bli en klassiker när det gäller nepotism, maktmissbruk och ideologiskt betingat kamaraderi. (Den nyfikne läsaren kan fördjupa sig i detta fall på https:// tobiashubinette.wordpress.com/, eller Academic Rights Watchs hemsida, eller Universitetsläckan på Facebook.) Även i detta fall handlar det om att den bäst meriterade sökanden kommer utanför den egna kretsen, och även i detta fall finns det ideologiska förtecken till varför man valt ”sin egen” kandidat. På sin tjänstemail beskrivs Hübinette i korrespondensen mellan sakkunniga, centrumledning och universitetet som bl.a. ”psyksjuk” och ”rättshaverist”. En anställning enligt ”förtjänst och skicklighet” gäller bara om du accepterats i ”gänget”, annars kan du glömma att du blir erbjuden anställning. Då gäller det att man har ”rätt” åsikter.
 
För att lyckas med att få en framgångsrik karriär inom akademin ska du se till att hålla dig väl med makthavarna på institutionen, tycka som de tycker och inte vara mer självständig än nöden kräver. Detta kan inte upprepas för många gånger. Om det finns en person på institutionen som ledningen tycker illa om ska du inte hjälpa och stötta kollegan, utan följa strömmen och mobba ut kollegan. Om du inte följer med strömmen riskerar du nämligen själv att bli nästa offer.”

Än en gång om den svenska antirasistiska oviljan och vreden (och hatet) mot att tänka i ras och än mer mot att räkna ras apropå den fortsatta rasliga homogeniteten inom den svenska barn- och ungdomslitteraturen

Sveriges Radios Kulturnytt uppmärksammar nu (och återigen) att den rasliga mångfalden i den svenska barn- och ungdomslitteraturen är bedrövligt låg och de senaste siffrorna (som visserligen har några år på nacken) från Svenska barnboksinstitutet visade att ungefär 5 procent av huvudkaraktärerna i 2014 års svenska bokutgivning kunde klassificeras som ”mörkhyade” och/eller som ”mörkhåriga” samtidigt som 25-30% (om inte fler än så idag) av alla barn och ungdomar i landet idag har någon form av utomeuropeisk bakgrund (det finns idag antagligen proportionellt fler icke-vita barn och ungdomar i Sverige än i något annat västland i världen bortsett från USA).
 
Tyvärr har den svenska antirasistiska oviljan (och vreden och t o m hatet mot) mot att tala om kroppsskillnader och utseendeaspekter (och i detta fall att tala om ras bland barn och ungdomar och vilket väl gör det ännu mer känsligt) kombinerat med den svenska antirasistiska oviljan (och vreden och t o m hatet mot) mot att kategorisera, sortera och räkna kroppar och utseenden (och i detta fall att räkna ras bland barn och ungdomar och vilket väl gör det ännu mer känsligt) annat än vad gäller kön gjort att vi fram tills nu både saknar siffror på hur det egentligen ser ut (och har sett ut bakåt genom åren) vad gäller den rasliga mångfalden och alla möjligheter att göra regelbundna uppföljningar och fr a att överhuvudtaget åtgärda situationen eftersom de allra allra flesta i Sverige vägrar att ens tänka i rasliga kroppsskillnader och utseendeaspekter och än mer att räkna desamma (d v s att räkna den rasliga mångfalden såsom vi sedan många år tillbaka har räknat könsmångfalden):
 
 
” Endast en procent av huvudpersonerna i brittiska barnböcker utgivna under förra året var av annan hudfärg än vit, visar en studie som presenterades förra veckan. Problematiken känns igen även i Sverige.
 
– Jag hoppas ju att vi har mer än en procent, men jag tror inte att det är så jättestor skillnad tyvärr. 2016 hade vi en konstvetare som tittade på omslagen och då kunde konstatera att det är ju nästan bara vita på omslagen, säger Lillemor Torstensson, kommunikations- och verksamhetsansvarig vid Svenska barnboksinstitutet.
 
Lillemor Torstensson menar även, precis som forskarna i den brittiska studien, att när huvudkaraktären väl inte är vita inom barnlitteratur då lyser vardagsberättelserna med sin frånvaro.
 
– Då är det ofta att man har problematiserat det här på något sätt. Det är en invandrarhistoria, det är i en förort där det finns problem, det är tvångsgifte eller flyktingproblematik eller någonting sånt.
 
På Svenska barnboksinstitutet gör man varje år en så kallad bokprovning där man går igenom övergripande teman och för statistik över dom barn- och ungdomsböcker som ges ut i Sverige.
 
Bokprovningen räknar inte på barnbokskaraktärers etnicitet som den brittiska studien, men den visar bland annat att det i stort sett inte förekommer några översättningar alls från andra delar av världen än den västerländska.”
 
Bonnier Carlsen ger ut flest barnböcker per år i Sverige. Förlagets litterära chef Eva Dahlin berättar att man förra året startade ett inkluderingsråd för att arbeta med de här frågorna.
 
– Vi har ett redan ett påbörjat initiativ till hösten att vi ska göra en räkning på vår egen utgivning, eftersom vi har en egen målsättning som är rätt tydlig att vi vill öka representationen i utgivningen. Dels våra karaktärer, de som befolkar våra böcker, men också våra upphovspersoner och våra medarbetare.”

Antirasistiska Flemingsberg

Här är Carina Tigervall och jag i gott sällskap tillsammans med bl a Emma Arneback, Jan Jämte, Nick Jones, Sven Lindqvist, Masoud Kamali, Magnus Linton, Fanna Ndow Norrby, Lawen Mohtadi och Devrim Mavi m fl under signumet Ohe på biblioteket i Flemingsberg som har utmärkt sig för att engagera sig i postkoloniala och antirasistiska frågor och som ligger granne med Svenska kyrkan som likaså har utmärkt sig för detsamma (en process som f ö inleddes av Stockholms stifts antifascistiska biskop Eva Brunne när denna var kyrkoherde i Flemingsberg).
Ohe Minoriteter.jpg
 
Signumet Ohe heter då normalt och på alla andra bibliotek i landet ”Minoriteter” och på Ohe-hyllan kunde åtminstone tidigare mer eller mindre rasbiologiska studier av olika minoriteter hittas men Flemingsbergs bibliotek har då i postkolonial och antirasistisk (och ”bibliotekarieaktivistisk”) anda i stället valt att kalla och döpa om Ohe-signumet/hyllan till ”Rasism – antirasism – diskriminering”.
 
Framför både biblioteket och kyrkan i Grantorp i Flemingsberg, där kring 85% av invånarna har utländsk bakgrund och flertalet från länder utanför Europa, hittas även Pye Engströms (som f ö intressant nog föddes i Pyeongchang i dagens Sydkorea under den japanska kolonialtiden där vinter-OS nyligen ägde rum då hennes föräldrar råkade befinna sig i det dåvarande Japanska imperiet 1928) antirasistiska skulpturgrupp ”Fredens rike” från 1991 som dels utgår ifrån Bibelversen ”Då skola vargar bo tillsammans med lamm…” (Jesaja 11:6-8) och dels utgår ifrån de starka motsättningar som gällde i Sverige mellan ”invandrare och svenskar” i början på 1990-talet (Ny demokrati, ”Lasermannen”, Vitt ariskt motstånd, Sverigedemokraterna, Ultima Thule, skinheads o s v) och som föreställer typiska ”svenska” djur (grodor, kossor o s v) som kramar och ”gosar” med typiska s k ”exotiska Tredje världen”-djur (elefanter, lejon o s v) och budskapet är då att infödda majoritetssvenskar och utomeuropeiska invandrare (och deras efterkommande) ska ”sluta fred med” och ta hand om varandra.
37337824_10155780923550847_648306385410326528_n.jpg

MED:aren Josefin Utas beskriver mig som mig som ”en av de största, verkliga rasister jag känner till”

Att MED:arna (Medborgerlig samling) just nu är ilskna som bin råder det väl inget tvivel om för den som har följt de senaste dagarnas hetsiga debatt om att Stockholm Pride har sagt nej till MED:s deltagande i (val)årets arrangemang (som utställare i EuroPride Park) och Ilan Sadés, Alexander Bards (som f ö nyligen hävdade att MED är ett parti som lockar många svenska judar), Katerina Janouchs et al. olika uttalanden och utspel och själv har jag blivit anklagad för att ha ”brunsmetat” MED i maskopi med ”fake news-DN” och bl a har MED:aren Josefin Utas (f d MP) beskrivit mig som ”en av de största, verkliga rasister jag känner till” utifrån den sedvanliga ”den som sa’t han va’t”-logiken – d v s helt enkelt att den som talar om, skriver om och (i mitt fall) forskar om ras är rasist (en logik som, som bekant, bara fungerar bland färgblinda antirasistiska svenskar och inom den färgblint antirasistiska svensktalande språkgemenskapen):
 
 
”På dag 3 publicerade självaste Dagens Nyheter en nyhetsartikel, ”Medborgerlig Samling portas från Pridefestivalen”, bakom betalvägg på nätet och i papperstidningen i Stockholmsdelen, där de lyckats få någon från Pride att uttala sig. I början är det en saklig artikel, men sedan väljer man att slänga in en hänvisning till den extrema rasteoretikern Hübinette, som alltså tycker att vi behöver prata mycket mer om raser och döma människor utifrån det:
 
”MED har beskrivs av forskaren Tobias Hübinette som högerradikalt.”
 
Uppenbarligen var DN tvungna att gräva rejält djupt, så djupt som till Hübinette, för att lyckas hitta något kontroversiellt för att fortsätta svartmåla oss. Men för all del: det stämmer att vi är ett högerparti, i bemärkelsen att vi vill flytta tillbaks makt från politikerna till medborgarna; rätt ”radikalt” i det socialism-marinerade Sverige. Vi har en liberal syn på människor, inte kollektivistisk. Vi vill banta staten, ha lägre skatter och vill att staten ska fokusera på kärnuppgifterna och hantera dem på ett riktigt bra sätt. Tror dock inte det var DN:s intention att säga att vi tycker så. Man kan vara tämligen säker på att DN med sin hänvisning till ”höger” ville associera oss till rasism och främlingsfientlighet. Så ironiskt, att de försöker göra detta genom att hänvisa till en av de största, verkliga ”rasister” jag känner till.”

När antirasismen blir en vara

När antirasismen blir en vara som går att inmundiga (i vätskeform) även om det visserligen kanske är något av ”proletärdrycken” par préférence som åtskilliga jobbare och kroppsarbetare närmast dagligen förtär (och i mycket stora mängder dessutom om jag har förstått det hela rätt) som röstar på SD liksom alla s k incel-grabbar, s k datakillar och s k gamers som numera också sympatiserar med SD.

36592275_10155748805315847_2315114563705503744_n.jpg

Än en gång om omvärldsbilden av Sverige som ett antirasistiskt eller t o m icke-rasistiskt land

DN:s Henrik Brandão Jönsson påminner idag om att inget annat s k folkslag på jorden har ett så grundmurat rykte som varande radikala antirasister eller t o m icke-rasister som just svenskarna och denna omvärldsbild av Sverige korrelerar som bekant i det närmaste helt och hållet med svenskarnas egen självbild (d v s av att just vara världens mest radikala antirasister eller t o m icke-rasister och vilket inte är särskilt vanligt – d v s att omvärldsbilden av ett visst s k folkslag överensstämmer med samma s k folkslags självbild) och i många postkoloniala och utomeuropeiska länder beror denna positiva bild av Sverige på adoption och migration (i många länder i Asien heter det exempelvis att svenskarna måste vara radikala antirasister eller t o m icke-rasister då de adopterar ”våra barn” i så stora mängder och i många länder världen över är bilden av Sverige och svenskarna extremt positiv på grund av att Sverige har tagit emot så många invandrare från länderna i fråga) medan det i Brasilien handlar om en händelse som ägde rum i samband med fotbolls-VM i Sverige 1958 och som åtminstone på ett slags symboliskt plan kan sägas ha förebådat det svenska engagemanget för den s k Tredje världen på 1960-, 70- och 80-talen:
 
 
”En annan myt som sprids om Sverige är att det är ett land utan rasism. Beviset kommer från sommaren 1958 i Stockholm, då Brasilien vann sitt första fotbolls-VM och Gustav VI Adolf delade ut guldmedaljerna till det brasilianska landslaget. När kungen gav den 17-årige Pelé medaljen tog han honom i hand. Att en vit kung tog en svart fotbollsspelare i hand var på den tiden uteslutet i Brasilien. Bilden av Sverige blev att det var ett märkligt land där till och med blonda monarker tog svarta i hand.”