Category: antirasism

Antirasistiska Flemingsberg

Här är Carina Tigervall och jag i gott sällskap tillsammans med bl a Emma Arneback, Jan Jämte, Nick Jones, Sven Lindqvist, Masoud Kamali, Magnus Linton, Fanna Ndow Norrby, Lawen Mohtadi och Devrim Mavi m fl under signumet Ohe på biblioteket i Flemingsberg som har utmärkt sig för att engagera sig i postkoloniala och antirasistiska frågor och som ligger granne med Svenska kyrkan som likaså har utmärkt sig för detsamma (en process som f ö inleddes av Stockholms stifts antifascistiska biskop Eva Brunne när denna var kyrkoherde i Flemingsberg).
Ohe Minoriteter.jpg
 
Signumet Ohe heter då normalt och på alla andra bibliotek i landet ”Minoriteter” och på Ohe-hyllan kunde åtminstone tidigare mer eller mindre rasbiologiska studier av olika minoriteter hittas men Flemingsbergs bibliotek har då i postkolonial och antirasistisk (och ”bibliotekarieaktivistisk”) anda i stället valt att kalla och döpa om Ohe-signumet/hyllan till ”Rasism – antirasism – diskriminering”.
 
Framför både biblioteket och kyrkan i Grantorp i Flemingsberg, där kring 85% av invånarna har utländsk bakgrund och flertalet från länder utanför Europa, hittas även Pye Engströms (som f ö intressant nog föddes i Pyeongchang i dagens Sydkorea under den japanska kolonialtiden där vinter-OS nyligen ägde rum då hennes föräldrar råkade befinna sig i det dåvarande Japanska imperiet 1928) antirasistiska skulpturgrupp ”Fredens rike” från 1991 som dels utgår ifrån Bibelversen ”Då skola vargar bo tillsammans med lamm…” (Jesaja 11:6-8) och dels utgår ifrån de starka motsättningar som gällde i Sverige mellan ”invandrare och svenskar” i början på 1990-talet (Ny demokrati, ”Lasermannen”, Vitt ariskt motstånd, Sverigedemokraterna, Ultima Thule, skinheads o s v) och som föreställer typiska ”svenska” djur (grodor, kossor o s v) som kramar och ”gosar” med typiska s k ”exotiska Tredje världen”-djur (elefanter, lejon o s v) och budskapet är då att infödda majoritetssvenskar och utomeuropeiska invandrare (och deras efterkommande) ska ”sluta fred med” och ta hand om varandra.
37337824_10155780923550847_648306385410326528_n.jpg

MED:aren Josefin Utas beskriver mig som mig som ”en av de största, verkliga rasister jag känner till”

Att MED:arna (Medborgerlig samling) just nu är ilskna som bin råder det väl inget tvivel om för den som har följt de senaste dagarnas hetsiga debatt om att Stockholm Pride har sagt nej till MED:s deltagande i (val)årets arrangemang (som utställare i EuroPride Park) och Ilan Sadés, Alexander Bards (som f ö nyligen hävdade att MED är ett parti som lockar många svenska judar), Katerina Janouchs et al. olika uttalanden och utspel och själv har jag blivit anklagad för att ha ”brunsmetat” MED i maskopi med ”fake news-DN” och bl a har MED:aren Josefin Utas (f d MP) beskrivit mig som ”en av de största, verkliga rasister jag känner till” utifrån den sedvanliga ”den som sa’t han va’t”-logiken – d v s helt enkelt att den som talar om, skriver om och (i mitt fall) forskar om ras är rasist (en logik som, som bekant, bara fungerar bland färgblinda antirasistiska svenskar och inom den färgblint antirasistiska svensktalande språkgemenskapen):
 
 
”På dag 3 publicerade självaste Dagens Nyheter en nyhetsartikel, ”Medborgerlig Samling portas från Pridefestivalen”, bakom betalvägg på nätet och i papperstidningen i Stockholmsdelen, där de lyckats få någon från Pride att uttala sig. I början är det en saklig artikel, men sedan väljer man att slänga in en hänvisning till den extrema rasteoretikern Hübinette, som alltså tycker att vi behöver prata mycket mer om raser och döma människor utifrån det:
 
”MED har beskrivs av forskaren Tobias Hübinette som högerradikalt.”
 
Uppenbarligen var DN tvungna att gräva rejält djupt, så djupt som till Hübinette, för att lyckas hitta något kontroversiellt för att fortsätta svartmåla oss. Men för all del: det stämmer att vi är ett högerparti, i bemärkelsen att vi vill flytta tillbaks makt från politikerna till medborgarna; rätt ”radikalt” i det socialism-marinerade Sverige. Vi har en liberal syn på människor, inte kollektivistisk. Vi vill banta staten, ha lägre skatter och vill att staten ska fokusera på kärnuppgifterna och hantera dem på ett riktigt bra sätt. Tror dock inte det var DN:s intention att säga att vi tycker så. Man kan vara tämligen säker på att DN med sin hänvisning till ”höger” ville associera oss till rasism och främlingsfientlighet. Så ironiskt, att de försöker göra detta genom att hänvisa till en av de största, verkliga ”rasister” jag känner till.”

När antirasismen blir en vara

När antirasismen blir en vara som går att inmundiga (i vätskeform) även om det visserligen kanske är något av ”proletärdrycken” par préférence som åtskilliga jobbare och kroppsarbetare närmast dagligen förtär (och i mycket stora mängder dessutom om jag har förstått det hela rätt) som röstar på SD liksom alla s k incel-grabbar, s k datakillar och s k gamers som numera också sympatiserar med SD.

36592275_10155748805315847_2315114563705503744_n.jpg

Än en gång om omvärldsbilden av Sverige som ett antirasistiskt eller t o m icke-rasistiskt land

DN:s Henrik Brandão Jönsson påminner idag om att inget annat s k folkslag på jorden har ett så grundmurat rykte som varande radikala antirasister eller t o m icke-rasister som just svenskarna och denna omvärldsbild av Sverige korrelerar som bekant i det närmaste helt och hållet med svenskarnas egen självbild (d v s av att just vara världens mest radikala antirasister eller t o m icke-rasister och vilket inte är särskilt vanligt – d v s att omvärldsbilden av ett visst s k folkslag överensstämmer med samma s k folkslags självbild) och i många postkoloniala och utomeuropeiska länder beror denna positiva bild av Sverige på adoption och migration (i många länder i Asien heter det exempelvis att svenskarna måste vara radikala antirasister eller t o m icke-rasister då de adopterar ”våra barn” i så stora mängder och i många länder världen över är bilden av Sverige och svenskarna extremt positiv på grund av att Sverige har tagit emot så många invandrare från länderna i fråga) medan det i Brasilien handlar om en händelse som ägde rum i samband med fotbolls-VM i Sverige 1958 och som åtminstone på ett slags symboliskt plan kan sägas ha förebådat det svenska engagemanget för den s k Tredje världen på 1960-, 70- och 80-talen:
 
 
”En annan myt som sprids om Sverige är att det är ett land utan rasism. Beviset kommer från sommaren 1958 i Stockholm, då Brasilien vann sitt första fotbolls-VM och Gustav VI Adolf delade ut guldmedaljerna till det brasilianska landslaget. När kungen gav den 17-årige Pelé medaljen tog han honom i hand. Att en vit kung tog en svart fotbollsspelare i hand var på den tiden uteslutet i Brasilien. Bilden av Sverige blev att det var ett märkligt land där till och med blonda monarker tog svarta i hand.”

Hölls det första större antikoloniala mötet i Sverige som också inbegrep ett försvarligt antal icke-vita redan i mars 1957?

På 1950-talet fanns det knappt 1800 utomeuropéer i hela landet under en tid när Sverige var ett av västvärldens allra mest homogena länder och varav åtskilliga (och minst en tredjedel om inte hälften) var utlandssvenskar som hade fötts och växt upp i de västerländska kolonierna över haven och ”återvänt” och invandrat till Sverige (d v s barn till svenska missionärer, journalister, företagare, diplomater, forskare och bosättare) och ytterligare åtskilliga var expats (d v s journalister, företagare, diplomater, forskare och studenter) från olika länder i Tredje världen (såsom sydafrikaner, egyptier, algerier, etiopier, iranier, turkar, kineser, indier, argentinare, brasilianare och chilenare) och många var också utlandsadopterade (och därmed fortfarande bebisar eller åtminstone ännu barn) men i mars 1957 lyckades ändå anarkisten Inge Oskarsson från Motala samla hela ett 40-tal afrikaner, indier, egyptier, kineser och algerier till ett möte vid dåvarande Stockholms högskola (d v s dagens Stockholms universitet) i Vasastan för att diskutera det pågående Algerietkriget och som bör ha varit det första större antikoloniala och antirasistiska mötet i svensk samtidshistoria som sammanlagt samlade kring 150 deltagare och varav hela en fjärdedel var icke-vita (och ”naturligtvis” överfölls mötet även av en grupp högerextrema studenter).

33984654_10155673141480847_4611634444460097536_o.jpg

Patricia Lorenzoni som erhöll den fyraåriga forskartjänsten i rasismforskning vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (Cemfor) vid Uppsala universitet talar nu ut i Ergo och berättar om att en kampanj pågår som är riktad mot henne och mot landets antirasistiska forskare

Patricia Lorenzoni som erhöll den fyraåriga forskartjänsten i rasismforskning vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (Cemfor) vid Uppsala universitet talar idag ut i Ergo och berättar bl a om att en kampanj pågår som är riktad mot henne och mot landets antirasistiska forskare:
 
Patricia Lorenzoni som erhöll och innehar den fyraåriga forskartjänsten i rasismforskning vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (Cemfor) vid Uppsala universitet talar nu ut i Uppsala studentkårs tidning Ergo och berättar om hur den omfattande mediebevakningen av min överklagan har drabbat henne negativt efter att Överklagandenämndens för högskolan (ÖNH) beslut offentliggjordes för en tid sedan samt menar att det pågår en kampanj mot både henne själv, mot landets rasismforskare och mot Cemfor och Uppsala universitet (som jag orkestrerar eller åtminstone har initierat) och jag förväntar mig naturligtvis polisanmälningar för förtal och förolämpning från flera av de inblandade och deras anhöriga då jag idag kan erkänna att jag nog gick för långt vad gäller mitt sätt att överklaga på och idag även förstår att de inblandade och deras närstående vid Cemfor och Uppsala universitet och vid andra lärosäten runtom i landet har drabbats mycket negativt av mina skriverier:
 
 
 
Ergo.jpg
”I Patricias Lorenzonis yttrande till Överklagandenämnden frånsäger hon sig alla anklagelser från Tobias Hübinette och framhåller att hon inte har några personliga kopplingar till de sakkunniga. Hon menar att hon är utsatt för smutskastning.
 
– Jag mår givetvis väldigt dåligt av det som händer: det här är en kampanj för att skada mitt anseende, och den bygger på lösa påståenden om mitt privatliv. Det här är ingen som bara skriver arga statusuppdateringar på Facebook för att han inte fått en tjänst, säger hon och fortsätter:
 
– Men är man inte insatt vet man inte om det finns någon sanning i detta – jag har mött kollegor som skruvar på sig och inte vet hur de ska agera i frågan, och andra som har fått mail från honom där han skriver om saker om mig. Det är klart att det här åsamkar mig skada, fortsätter hon.
 
Länge var hennes ställningstagande att inte uttala sig om överklagandet offentligt – hon menar att det hade varit att godkänna premisserna för anklagelserna. Men när hon såg reaktionerna på nämndens beslut – och hur frågan tog sig ända in på dagspressens ledarsidor – kände hon sig tvungen att reagera. Hon skrev ett blogginlägg på sin hemsida där hon gav sin syn på rekryteringen och Hübinettes anklagelser.
 
– Det huvudsakliga skälet till att jag varit tyst är att jag inte ska behöva svara på påståendet att rekryteringen inte ens handlar om mig, utan att det skulle vara ett sätt att knyta min man till institutionen.”
 
(,,,)
 
”Att frågan om en rekryteringsprocess på ett universitet tar sig in i riksmedia tror Lorenzoni handlar om fältets natur: att allmänintresset för ett ämne som rasismforskning blir stort då det är ett fält som öppnar upp för kontroverser och har stor politisk tyngd.
 
– Detta ger en möjlighet att attackera rasismforskningen som är oerhört viktig men också kontroversiell så som det ser ut i det politiska klimatet idag. Det är väldigt sorgligt.
 
Ärendet om hennes tjänst har nu gått tillbaka till Uppsala universitet, där ett officiellt beslut om vad som händer med Patricia Lorenzonis tjänst ska fattas. Hon upplever att hon har fått bra stöd från universitetets sida, men vad framtiden bär med sig är just nu ovisst.”

‪En f d doktorand till Mattias Gardell berättar inifrån Teologen vid Uppsala universitet om hur Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (Cemfor) kom till samt att Cemfor är rektor Eva Åkessons personliga prestigesatsning, gunstling och skötebarn

‪En f d doktorand till Mattias Gardell ger sin syn på min överklagan angående tillsättningen av en forskartjänst vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (Cemfor) vid Teologen vid Uppsala universitet som Gardell leder tillsammans med Irene Molina och berättar inifrån om hur (både belönande och bestraffande) makt skapas, bibehålls och utövas inom den svenska högskolevärlden tack vare och via relationer av alla de slag liksom att Cemfor är rektor Eva Åkessons personliga prestigesatsning, gunstling och skötebarn:
 
 
”Jag fick tidigt ta del av Mattias Gardells drömmar om ett eget center för forskning om rasism eftersom jag var hans doktorand och jag lyssnade mycket uppmärksamt och med fascination på min erkänt framgångsrike mentor och handledare då jag inte ens skulle kunna drömma om, än mindre realisera något liknande. Enligt honom själv lunchade han med poliktiker och förankrade idén. Finansieringen och genomförandet skedde genom personliga relationer med människor i ledande ställningar, exempelvis rektor för Uppsala universitet Eva Åkesson. Eftersom Mattias Gardell är Mattias Gardell kan han göra så. Det är en del av hans privilegier.
 
Under mina år i akademin har jag flera gånger häpnat över att sådana saker kan ske men också över den bekvämlighet med vilken det sker. Hur är det möjligt? Personer med makt, inflytande och resurser etablerar och vidmakthåller ett system där den som kritiserar det bestraffas. Hur bestraffningen sker är något Tobias Hübinette är expert på av den anledning att han är mycket väl meriterad på området. Vill man veta mer om hur det går till uppmuntrar jag den intresserade att studera hans texter som är lätt tillgängliga och mycket välskrivna. Det är vad jag har gjort i flera år.
 
Och jag har följt med i händelseförloppet som ledde till den offentliga skandalen som handlar om när Tobias Hübinette sökte en forskarassistentjänst på Cemfor, Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism, den skapelse som Mattias Gardells drömmar ledde till, och blev grundligt dissad genom att placeras längst ner i rankningen till förmån för personer med betydligt tunnare meritlista. Tobias Hübinette surnade till för om det bildligt talat stod Tobias Hübinettes namn på den tjänst som utlysts så stod det jäv som en neonskylt framför ögonen när han såg tillsättningsbeslutet. Tobias Hübinette som är väl insatt i såväl akademisk rekryteringspraxis som relationer inom den svenska antirasistiska rörelsens profiler anmälde saken till Överklagandemyndigheten för högskolan (ÖNH).
 
När ÖNH som under veckan meddelat att den undanröjer beslutet att anställa Patricia Lorenzoni som är sambo till Stefan Jonsson, en av deltagarna i Cemfors vetenskapliga råd och en av Mattias Gardells vänner (vilket jag vet eftersom han själv berättat det för mig flera gånger), kommer reaktionerna i media. Och Tobias Hübinette lägger generöst ut länkar till texter relaterade till saken på sociala medier. Även de som talar till hans nackdel.”
 
(…)
 
”Jag känner Mattias Gardell som handledare och professor på den institution där jag tog min utbildning, Teologiska institutionen vid Uppsala universitet, och Tobias Hübinette främst som debattör och forskare inom mina forskningsområden. Jag har genom åren lärt känna dem båda personligen och sett dem båda glada som sura och kan identifiera mig med båda dessa starka personligheter. En sak är säker: De har trots sina likheter mycket olika positioner som i hög grad påverkar deras förmåga att nå ut och bli lyssnad och trodd på.
 
Mattias Gardell och Tobias Hübinette tar till olika metoder för att göra sina röster hörda. Mattas Gardell för att han kan, Tobias Hübinette för att han måste. Medan Tobias Hübinette är väldigt öppen med dessa förutsättningar är Mattias Gardell tyst. Han har inget att vinna på att redogöra för sin socioekonomiska situation, sina familjeförhållanden, sina uppväxtförhållanden, sin klasstillhörighet eller sin personliga karriär tycks han tro.”
 
(…)
 
”Men Mattias Gardell försvarar snarare sig själv med patriarkala argument. Patrizia Lorenzoni är nämligen fullt kapabel att föra sin egen talan. Och hans slag mot Tobias kommer uppifrån och blir hårt när man beaktar Mattias Gardells position som vit professor mot Tobias Hübinettes som ratad sökande till en eftertraktad tjänst. Vi som känner till Tobias Hübinette vet också att det inte är första gången denne högproduktive docent befinner sig ute i kylan, ganska ensam. Mattias Gardells position är betydligt bättre även när han sitter på de anklagades bänk utanför sin comfortzon.”
 
(…)
 
”Min forne handledare skriver att Cemfors anställda inte tillhör samma familjer, vänkretsar och organisationer. Men den kurslitteratur som valdes ut av samme person byggde i hög grad på att studera historien bakom positionerna, diciplinerna, och forskningscentren och argumentet att institutioner och deras ledare slipar fram och premierar vissa människor. Kan någon missa det höga antalet forskare med bakgrund i, eller historia på, Teologiska fakulteten bland Cemfors forskare? Och av de som inte skolats inom dessa väggar har personer mötts, klickat och slagit sig ihop inom dem – jag har sett det ske mitt framför ögonen på mig inte bara en gång.
 
Det behöver inte vara fel – men att låta påskina att den aspekten av det hela inte gäller även för Cemfor är att bluffa. Förlorarna har också en historia som förtjänar uppmärksamhet. Det bevisar loosern Hübinette som inte stoltserar bland Cemfors forskare på hemsidan.”