Kategori: antirasism

Snart ges den första boken ut som handlar om frågor om ras i efterkrigstidens Sverige

Snart ges den första boken ut som handlar om frågor om ras i efterkrigstidens Sverige:



Sedan 2020 har Peter Wikström och jag tillsammans bedrivit ett forskningsprojekt, som Vetenskapsrådet finansierar, och som förenklat handlar om hur Sverige och svenskarna förstår frågor om ras och rasism (och även antirasism), d v s hur frågor om ras och rasism (och även antirasism) uppfattas och hur det diskuteras och förhandlas om vad t ex rasism (och även antirasism) är eller inte är i ett svenskspråkigt sammanhang. 

Som en del i detta fortfarande pågående forskningsprojekt som avslutas i år kommer snart en antologi i form av en s k ”tegelsten” (400 sidor) ut som kommer att publiceras digitalt och därmed gratis som en del i Kriterium-systemet, som kort och gott innebär att samtliga bidrag i antologin är sakkunniggranskade. 

De forskare som har skrivit i denna antologi kommer dock alla att erhålla några tryckta exemplar av boken och i morse fick jag i min hand ett provtryck av ”Sveriges avrasifiering, Svenska uppfattningar om ras och rasism under efterkrigstiden” som är den första publikationen som tar ett helhetsgrepp på vart det svenska rastänkandet tog vägen efter 1945.

Bland artiklarna hittas bl a studier som undersöker hur rasbiologin skrevs in i (1935) och därefter skrevs ut ur (på 1960-talet) den svenska skolans läroplan, hur rastänkandet följde med in i den svenska biståndssektorn, hur de svenska riksdagsledamöterna förstod ras under revolutionsåret 1968, hur blandade eller mixade svenskar förhåller sig till frågor om ras och rasism, hur den svenska jämlikhetsdatadebatten ser ut och hur föreställningen om att majoritetssvenska kvinnor ser exceptionellt bra ut uttrycktes i efterkrigstidens ”tjejtidningar” och i introduktionskapitlet skriver Peter och jag bl a följande: 

”Utgångspunkten för boken är att det inte går att säga att idén om ras försvann ut för gott 1945 och den övergripande hypotesen är att det förkrigstida rastänkandet och idén om ras kom att fortsätta att göra sig gällande inom olika områden och sfärer även i det efterkrigstida Sverige. 

Denna bok består av 13 artiklar vilka har det gemensamt att de studerar frågor om ras, rasism och antirasism i ett svenskt efterkrigstida eller samtida sammanhang.” Bidragen begränsar sig i enlighet därmed till svenskt och i huvudsak svenskspråkigt empiriskt material som främst härrör från 1945 och framåt och som explicit handlar om ras och rasism och relaterar till ett svenskt sammanhang. 

Den direkta upprinnelsen till boken står att hitta i att vi i samband med att vi planerade vårt forskningsprojekt systematiskt gick igenom den befintliga forskningen om ras och rasism i Sverige efter 1945. Vi insåg då att inte särskilt mycket har gjorts i forskningsväg vad gäller studier av svenska föreställningar om och attityder till ras och rasism under efterkrigstiden och kanske framför allt inte från och med 1960-talet och framåt. Boken syftar därför till att fylla en tydligt identifierad lucka i forskningen om ras och rasism i en svenskspråkig och svensk kontext. 

Boken är redigerad av Tobias Hübinette och Peter Wikström, med bidrag författade av Martin Ericsson, Johan Samuelsson, Ludwig Schmitz, Emma Severinsson, Mattias Tydén, Mats Wickström, David Assadkhan, Karin Idevall Hagren, Catrin Lundström, Sayaka Osanami Törngren och Jeff Werner.”



Nominerad till utnämningen ”hållbarhetsmäktigast 2023” av magasinet Aktuell hållbarhet

Fick tidigare i veckan veta att jag finns med på magasinet Aktuell hållbarhets lista över personer som magasinet har valt ut och som dess läsare uppmanas att rösta på för att utse ”hållbarhetsmäktigast 2023” och detta är då en utnämning som Aktuell hållbarhet står bakom.

Det handlar då om den sociala hållbarhetsaspekten i just mitt fall och konkret om att jag under många år har engagerat mig i jämlikhetsdatafrågan och hjälpt ett mycket stort antal organisationer, föreningar, myndigheter, kommuner, koncerner, företag o s v att arbeta med denna fråga och på min ”CV” i denna fråga hittas bl a stora föreningar och fackförbund, flera stora myndigheter och Sveriges tre största kommuner samt flera multinationella svenska företag m fl.

Det ska samtidigt sägas att jag är väl medveten om att jag både är en solitär och en s k enfant terrible i ett svenskt antirasistiskt sammanhang då nästan alla svenska antirasister, och både de som står till höger och de som står till vänster, är emot jämlikhetsdata i den svenska färgblinda antirasismens namn då jämlikhetsdata anses handla om ”ren registrering” och om att staten ska upprätta ett ”rasregister” och ”registrera” exempelvis alla muslimer, svarta, romer, judar, samer eller finsktalande (vilket är osant), om något som både är ”fullständigt oetiskt” och ”fullständigt olagligt” (vilket är osant) och fr a om något som är ”genomrasistiskt” och som ”reproducerar rasism” (vilket inte heller stämmer).

I november ifjol publicerade exempelvis Edda Manga, Mattias Gardell, Alireza Behtoui, René León Rosales och Alexander Ekelund boken ”Att mäta rasism” vars samlade budskap just är att det är fel att praktisera jämlikhetsdata såsom jämlikhetsdata praktiseras i bl a den engelsktalande världen och såsom bl a FN och EU begär att Sverige ska göra p g a att det anses ”reproducera rasism” när frågor om exempelvis ras, etnicitet, religion eller språk finns med i självsvarsformulär som bygger på principerna om självidentifikation, anonymitet och frivillighet.

Sveriges antirasister och inte minst landets antirasistiska forskare är m a o och kort och gott fortfarande emot jämlikhetsdata p g a en ultraradikal och hypermilitant antirasism som i den svenska färgblindhetens namn menar att allt tal om ras innebär detsamma som att ”reproducera rasism”.

Den första akademiska boken på engelska om ras och Sverige kommer ut i april nästa år

Idag blev det officiellt att den första akademiska boken på engelska (d v s en s k monografi) som handlar om ras och Sverige (och som inte handlar om den svenska extremhögern eller om den historiska svenska kolonialismen och rasbiologin) kommer ut på det brittiska akademiska bokförlaget Routledge i april 2023. Boken är samförfattad av Catrin Lundström vid Linköpings universitet, Peter Wikström vid Karlstads universitet och mig själv och handlar om hur Sveriges och svenskarnas förhållningssätt till ras och vithet har sett ut sedan efterkrigstiden liksom hur frågor om rasism och antirasism behandlas och betraktas i dagens Sverige.

https://www.routledge.com/Race-in-Sweden-Racism-and-Antiracism-in-the-Worlds-First-Colourblind/Hubinette-Lundstrom-Wikstrom/p/book/9781032385891#

Race in Sweden is an introduction to, and a critical investigation of, the Swedish relationship to race in the post-war and contemporary era. This relationship is fundamentally shaped by an ideology of colourblindness, with any kind of race talk being taboo in public discourse and everyday language use, and in practice forbidden in official and institutional language.

A study of a country which was until recently strikingly white but has become extremely diverse, yet where the legacy of Swedish whiteness co-exists with a radical, colourblind, antiracist ideology, Race in Sweden will appeal to scholars across the social sciences and humanities with interests in race and ethnicity, whiteness and Nordic studies.

Table of Contents
Introduction

1. The modern history of Swedish whiteness and Swedish race relations

2. The emergence and development of the world’s first colourblind nation

3. The Swedish N-issue, Swedish N’s and white transracial identifications

4. Non-white adoptees and a new relationship between race and Swedishness

5. Swedish whiteness as white terror and non-white rage in antiracist Sweden

6. When colourblindness runs amok: The Swedish debate on equality data

Conclusion

Tobias Hübinette has a PhD in Korean studies and is a reader in intercultural education and a senior lecturer in intercultural studies and Swedish as a second language at Karlstad University, Sweden. He is engaged with Korean adoption studies and critical adoption studies, migration studies and Asian Swedish studies, and Swedish critical race and whiteness studies and he has published several books and other publications within these research fields both in Korean, English and Swedish.

Catrin Lundström is associate professor of sociology and professor designate in ethnicity and migration studies at the Institute for Research on Migration, Ethnicity and Society (REMESO) at Linköping University. She holds a PhD in sociology from Uppsala University and has been a visiting researcher at University of Arizona and at University of California, Santa Barbara. She is the author of several books and articles within the fields of transnational migration, critical race and whiteness studies, ethnography, and gender studies.

Peter Wikström is associate senior lecturer in English Linguistics at Karlstad University, Sweden. He is a discourse analyst specialising in online and social media discourse, as well as in the areas of language and gender, language and politics, and language and ideology, in both Swedish-language and Anglophone contexts. His research has touched on topics such as race and racism, political correctness, public apologies, and metadiscourse. In addition to publishing in these areas, he teaches courses in applied linguistics and discourse analysis.

”Europeans claim that racial thinking ended in the continent after WWII, the Holocaust and decolonization. Hübinette, Lundström, and Wikström challenge this myth by examining the most extreme case of racial innocence in Europe – Sweden. Relying on an impressive array of sources, cases, and historical material, they convincingly show that behind the Swedes’ self-proclaimed color-blindness lies a white racial regime. This book serves as a clear, empirical correction to the color-blind nonsense so many in Sweden believe in.”
Eduardo Bonilla-Silva, Professor of Sociology, Duke University, US

Ett försök att analysera de starka reaktionerna på SD-riksdagsledamoten Rashid Farivars uttalande om ”vita människor”, d v s om vita majoritetssvenskar

Att ett närmast otal antal SD:are har förorsakat ett likaledes närmast otal antal rasskandaler genom decennierna är som bekant ett faktum och nästan alltid handlar det om vita SD:are som uttrycker något pejorativt om invandrare och minoriteter.

I veckan orsakade dock en icke-vit SD:are en rasskandal – den nyinvalde SD-riksdagsledamoten Rashid Farivar som är invandrad från Iran och som nyligen fick sitt tredje barn.

Farivar skrev på Twitter i anslutning till sitt tredje barns födsel att han tackar alla ”vita människor” som har skapat det svenska välfärdssystemet och många upprördes över att Farivar använde beteckning ”vita” i sammanhanget och han blev också bannad av partiet för det, som menade det var olyckligt att han gjorde det. 

Farivar har i en efterföljande intervju förklarat att han ville tacka den svenska sjukvården för att den håller en så hög klass samt uttrycka att det svenska välfärdssamhället tillkom ”långt innan massinvandringen till Sverige hade påbörjats” samt att ”arbetande, vita svenska män och kvinnor” har skapat det svenska välfärdssystemet. 

Han tillade också att det inte var iranier, ”kurder, irakier, afrikaner eller afghaner” som en gång skapade det svenska välfärdssystemet utan just vita människor – d v s vita majoritetssvenskar – samt att han uttryckte sig så utifrån ”mitt perspektiv och jag tycker att jag har rätt att ha det perspektivet för mig själv”.

För mig som forskar om frågor om ras och vithet i en svensk samtidskontext innehåller denna färska SD-rasskandal flera bottnar och den sticker just ut då den förorsakades av en icke-vit SD:are.

För det första är det uppenbart att Farivar ville kritisera den utomeuropeiska flyktinginvandringen (d v s såsom hans parti SD alltid gör) med sitt uttalande och det hör då till saken att han själv inte har invandrat till Sverige som flykting utan för att studera här och efter avslutade studier (Farivar är ingenjör) så valde han helt enkelt att kvarstanna i landet.

För det andra är det likaså uppenbart att många upprördes över att Farivar talade så explicit om majoritetssvenskar som varande vita – d v s det är helt enkelt mycket ovanligt att benämna majoritetssvenskar som vita och när så sker blir många majoritetssvenskar både obekväma och osäkra samt arga och ibland t o m ledsna över att bli betraktade och betecknade som varande vita.

Utomeuropeiska invandrare och deras barn och efterkommande uppfattar dock generellt att majoritetssvenskarna är vita och oftast har de långt mindre problem med att benämna majoritetssvenskarna som varande vita än vad majoritetssvenskarna själva har, vilka i många fall kan uppleva ett stort obehag över att bli kategoriserade som och kallade vita. Många majoritetssvenskar har samtidigt inga större problem med att tala om vita amerikaner eller t o m om vita britter som just vita amerikaner och vita britter men undviker samtidigt nogsamt att tala om sig själva som vita.

Det Farivar gjorde i veckan var helt enkelt att uttrycka att han som icke-vit uppfattar och upplever att majoritetssvenskarna är vita och han bröt därmed mot den rådande färgblinda antirasistiska överenskommelsen i landet (som främst gäller bland majoritetssvenskarna varibland den helt enkelt utgör en oskriven lag som kort och gott säger ”tala aldrig om ras och vithet i relation till dagens Sverige”) vilket gjorde att han just förorsakade en rasskandal och även blev tillrättavisad av sitt eget parti, som gör allt som står i dess makt för att försöka förmå partimedlemmarna att aldrig öppet tala om vita svenskar (för om så sker, och fr a om vita SD:are gör det, så påminns alla icke-SD:are än en gång om partiets rasideologiska rötter).

Än en gång om den förvirra(n)de beteckningen ”etniska svenskar”

DN:s Emma Bouvin intervjuade igår den nyblivna SD-riksdagsledamoten Jessica Stegrud som tidigare var EU-parlamentariker för partiet och ibland även kallas ”SD:s kronprinsessa” (såsom f ö även Paula Bieler tidigare gjorde innan hon lämnade partiet p g a sin konservativa inställning i abortfrågan).

Stegrud villar bort sig fullständigt när hon resonerar kring svenskhet och kring vem som är svensk eller ej p g a den rådande svenska färgblinda antirasismen som har resulterat i att de svensktalande inte längre kan skilja på ras (d v s den materiella och visuella kroppen och ”skalet” som vi bebor och befinner oss inom så länge vi är levande organiska varelser, d v s kort och gott det utseendet för att förenkla det hela) och etnicitet (d v s allt annat än den materiella och visuella kroppen, d v s det språk som kroppen talar, den religion som kroppen utövar, de värderingar som kroppen lever efter, de kläder som kroppen har på sig, den mat och dryck som kroppen inmundigar o s v, d v s kort och gott kultur för att förenkla det hela). 

De svensktalande har nämligen p g a sin världsunika genomhysteriska, hypermilitanta och ultraradikala färgblinda antirasism myntat den synnerligen förvirra(n)de och eufemistiska beteckningen etniska svenskar, som tyvärr även större delen av landets forskare och flertalet av landets högutbildade också använder sig av (d v s det är verkligen inte bara ”jobbarna” och de s k massorna som svänger sig med denna benämning utan även landets disputerade, docenter och professorer), och som en gång uppstod på 1990-talet för att slippa säga vita svenskar och den gör sannerligen både SD:are och de som är emot SD förvirrade.

Stegrud menar då i intervjun att hennes egna barn, som via fadern (skulle jag gissa) har utländsk bakgrund, inte helt och fullt är etniska svenskar medan jag skulle säga att de (d v s Stegruds barn) definitivt är det p g a att etniska svenskar för mig, som till skillnad från andra svensktalande försöker ta termen etnicitet på allvar (OBS etnicitet är då inte detsamma som ras – d v s det finns en poäng att kunna skilja mellan ras och etnicitet), helt enkelt innebär kulturella svenskar och Stegruds barn är högst sannolikt kulturella svenskar.

När Fredrik Reinfeldt sade att etniska svenskar i stort sett inte är arbetslösa (vilket han både då och idag hade/har rätt i) blev han hårt anklagad för rasism och stämplad som rasist av närmast otaliga röster från både höger- och vänsterkanten trots att han är offer för samma färgblinda antirasistiska begreppsförvirring (och semantiska kollaps mellan begreppen ras och etnicitet) som Stegrud är och jag var antagligen den ende som försvarade Reinfeldt i den animerade debatt som följde på den dåvarande statsministerns uttalande, vilket jag också fick bannor för av antirasister på både höger- och vänsterkanten. Jag menade just att Reinfeldt dels hade helt rätt i siffrornas och statistikens värld (d v s det är invånarna med utomeuropeisk bakgrund som är massarbetslösa i Sverige, inte majoritetssvenskarna) och dels att Reinfeldt försökte säga något som inte på något sätt handlade om att han är rasist – d v s Reinfeldt ville kort och gott säga att majoritetssvenskarna överlag har det oerhört bra idag materiellt sett och att ytterst få av dem är arbetslösa.

Jag menar vidare att den demografiska subkategori som jag själv ingår i, d v s de utlandsadopterade, är etniska svenskar, d v s vi adopterade är kulturella svenskar och detta är också något som Stegruds eget parti har konstaterat genom att ha skrivit in i partiprogrammet att utlandsadopterade (inklusive de som har utomeuropeisk bakgrund, d v s detta gäller även adopterade som inte är vita) räknas som svenskar enligt SD:s (och, ska tilläggas, enligt det absoluta flertalet av det s k svenska folket) syn såvida de utlandsadopterade är adopterade av ”svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet” (d v s av majoritetssvenskar eller av personer som har invandrat från övriga Norden eller som har en eller två föräldrar som har gjort detsamma – OBS det finns då adoptivföräldrar som har invandrat från Finland, som är födda i Sverige men som har två danska föräldrar eller som har en norsk mor och en svensk far).

Sedan blir det slutligen lite lustigt när Stegrud och jag egentligen är överens om SD:s nazistiska ursprung som första delen av SD:s vitbok också kom fram till och som är en uppgift som knappt någon ifrågasätter numera vare sig innanför eller utanför SD efter att hört den från ”hästens mun” (d v s från partiet själv i form av vitboken). 

Och än lustigare är det väl kanske att det var jag som bistod idéhistorikern Tony Gustafsson när han arbetade med vitboken och det är kort och gott bl a tack vare de uppgifter som jag delgav Gustafsson som SD:s vitbok kunde belägga att SD har ett nazistiskt ursprung, d v s uppgiften att SD har ett nazistiskt ursprung som SD:s vitbok har konstaterat har jag bidragit till i den meningen att det bl a är uppgifter som jag har förmedlat som ligger bakom den slutsatsen.

Om det sedan betyder att det var fel av mig att hjälpa SD är en annan fråga som det nog inte finns något bra svar på för som antirasist och antifascist är det förstås problematiskt att hjälpa SD. Samtidigt har som bekant både svensk och utländsk media ständigt hänvisat till SD:s vitbok både innan, under och kanske än mer efter valet (p g a SD:s valframgång) och kunnat skriva och rapportera om att partiet själv har kommit fram till att det har en nazistisk bakgrund tack vare vitboken såsom DN exempelvis gjorde igår:

”Hon har kallats Jimmie Åkessons kronprinsessa och väjer aldrig för en nätfajt mot Magdalena Anderssons regeringsunderlag.

Nu blir det riksdagen för Jessica Stegrud.

En viktig fråga för henne är vem som är etniskt svensk. Den gäller även hennes egna barn.”

https://www.dn.se/sverige/jessica-stegrud-sd-etniska-svenskar-maste-fa-kanna-sig-svenska

”Hon är ”natural born Sverigedemokrat” säger hon, trots att hon blev medlem i partiet först inför EU-valet för tre år sedan.

– Det är ett parti som är för folket. Det handlar om sunt förnuft. Ett parti som sätter Sverige, svenskarna och svenska medborgare först.

Du säger ”svenskarna och svenska medborgare”, vad är det för skillnad?

– Jag är bara noga med att understryka, för annars tror folk att jag inte menar dem som har migrerat hit. En del tycker det är exkluderande att säga ”svenskar”.

Kan man bli svensk?

– Det beror på vad man menar med svensk. Man kan inte flytta hit och bli etnisk svensk. Men man kan absolut bli svensk om man vill vara en del av Sverige.

Och det är ingenting fel med att inte vara just etnisk svensk, resonerar Jessica Stegrud och tar sina egna barn som exempel.

– Mina söner har delvis utländska rötter. Vad är de då? Är de etniska svenskar? Nej, de har något annat i sig, det är ju en rikedom.

Hon drar en parallell till att hon själv titulerar sig ”gotlänning” efter sin uppväxt på ön.

– Men om du ska vara ”gute”, då ska du vara gotlänning i minst tredje generationen. Det är fine för mig. Jag älskar Gotland. Jag har all respekt för att gutar har brukat jorden i generationer, men det betyder inte att vi har olika rättigheter. Det är en fråga som har blivit väldigt stigmatiserad.

Är det en viktig fråga?

– Jag tycker den är intressant. Den kan vara viktig. Även etniska svenskar måste få känna sig svenska. ”Jag är verkligen svensk”, det måste man få säga.”

(…)

””Vi har inget ‘nazistiskt’ förflutet. Det har däremot C och S”, twittrar hon en vecka efter valet, i ett svar till forskaren Tobias Hübinette som har skrivit en tweet om att ”världens största parti med ett nazistiskt förflutet (d v s SD)” tar strid för ”EU:s mest auktoritära land Ungern”.

Vad menade du?

– Att vi aldrig – såvitt jag vet – har haft någon nazism i partiprogrammet. Däremot i begynnelsen flera företrädare och medlemmar med nazistiska sympatier. Illa nog, svarar Jessica Stegrud.

En betydande del av SD:s grundare hade sin bakgrund i nazistiska, rasistiska eller odemokratiska sammanhang. Det framgår i den första delrapporten från partiets egen vitbok. Jessica Stegrud hänvisar till att Bondeförbundet, som Centerpartiet tidigare hette, hade ”bevarande av den svenska rasen” i partiprogrammet.

– Rätt ska vara rätt. De med nazistsympatier som fanns med i begynnelsen är inget att vare sig förneka eller vara stolt över, tvärtom. Men SD har de facto aldrig haft nazism i partiprogrammet, säger Jessica Stegrud.

Enligt Tony Gustafsson, idéhistoriker och på SD:s uppdrag författare till vitboken om partiet vars första del kom i somras, är en av de mer tydliga iakttagelserna kopplingen mellan den rasistiska kampanjorganisationen Bevara Sverige Svenskt (BSS) och partiet.

– Jag beskriver det som att partiet bildas på grundvalarna av BSS, sa han till DN i juli.

Av de 22 grundare vars ideologiska bakgrund Gustafsson har lyckats slå fast har 18 stycken bakgrund i BSS. Utöver det har drygt 9 eller 10 av de 22 kopplingar till den nationalsocialistiska, fascistiska, naziskinhead-rörelsen.”

Så minns jag Gerald Nagler

Gerald Nagler har i dagarna gått bort i en ålder av 92 år, som 1982 grundade Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter som sedan 2009 heter Civil Rights Defenders (CDR). Ursprungligen stöttade kommittén och organisationen dissidenter och demokratiaktivister i det fortfarande kommunistiska Östeuropa och Ryssland och snart också i övriga världen och på senare tid har både jag och andra som genom åren har engagerat sig antirasistiskt och i och för olika minoriteter i Sverige lärt känna CDR som en kämpande organisation som bl a har drivit frågan om den svenska polisens register över svenska romer, problemet med rasprofilering i miljonprogramsområdena samt de svenska samernas rättigheter. Nagler var därtill också medgrundare av Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) 1983 liksom av organisationen Judisk kultur i Sverige.

Tillsammans med sin fru Monica Nagler Wittgenstein, som är brorsondotter till Ludwig Wittgenstein, var Gerald en av dem som valde att öppet ge sitt stöd till Expo i ett tidigt skede av tidskriftens historia. Detta skedde redan från och med hösten 1995 när det första tryckta numret av Expo kom ut trots att de båda var väl införstådda med att jag själv hade en vänsterradikal bakgrund.

Paret Gerald och Monica uttryckte alltid på ett tydligt sätt hur oroade de var över 90-talets framväxt av en nymornad svensk extremhöger med SD i spetsen och inte minst på grund av deras egen familjebakgrund och släkthistoria i den gamla habsburgska dubbelmonarkins huvudstad Wien. Jag minns hur Expos första chefredaktör Andreas Rosenlund och jag regelbundet kom att träffa paret Gerald och Monica i olika sammanhang under Expos första två dramatiska och intensiva år och för min egen del var det också personligen mitt första möte med och introduktion till en svunnen, högborgerlig, centraleuropeisk och mångkulturell värld som inte fanns mer då och än mindre idag.

Intervjuad i podcasten Haveristerna

Intervjuad i podcasten Haveristerna, som Henrik ”Henko” Johansson, Axel Luo Öhman och Sanna Fielding står bakom och som ska vara en av de svenskspråkiga poddar som står till vänster som antagligen är mest populär. 

https://shows.acast.com/haveristerna/episodes/avsnitt-154-med-tobias-hubinette-del-1

I avsnittet berättar jag bl a om min uppväxt i ett (rasligt) homogent Motala, om mina tidiga vuxenår som antifascist i Uppsala, om Expos tillkomst, om min tid i mediebranschen, om att vara (utlands)adopterad och om den adoptivkoreanska rörelsen, om hur sydkoreaner ser på adopterade i Sverige och i Väst samt om varför många antirasister på både vänster- och högerkanten upplever och uppfattar mig som kontroversiell och ”extremistisk” och kanske t o m som ”helt fel” eftersom jag bl a använder mig av ordet ras och förespråkar jämlikhetsdata.

Dessutom berättar jag också om varför jag är så besatt av blod, socialgrupp ett:arna, högborgerligheten, överklassen, furstehusen och aristokratin – d v s om vem som är barn till vem, vem som är syskon eller kusin till vem, vem som har varit gift med vem, vem som ”går i säng med vem” (och både bland heteros och homos naturligtvis) o s v – i relation till att jag ”hängde ut” nästan 30 000 svenskar som en gång hade varit medlemmar i nazistiska och högerextrema organisationer under mellankrigstiden och krigsåren i form av en bok för 20 år sedan. Slutligen säger jag något om kungafamiljens och hovets olika kopplingar till nazismen och extremhögern.

Mitt minne av den nyligen bortgångne Thorbjörn Larsson

Mitt minne av den nyligen bortgångne Thorbjörn Larsson är kort följande:

Under våren 1996 försökte nazisterna i Stockholm, som på den tiden var organiserade i Nationella alliansen (NA) med tidskriften Info-14 som organ och med Christopher Rangne som ledare, att en gång för alla krossa och tysta Expo, som då hade existerat i ett år som en tryckt tidskrift och som antagligen upplevdes ha förstört mycket för den dåvarande svenska s k nationella rörelsen. 

NA-aktivister slog bl a sönder rutorna på återförsäljarnas butiker, hotade systematiskt de som stöttade Expo samt attackerade även Expos tryckeri som då valde att säga upp avtalet med Expo.

Det var helt enkelt nära att Expo hade gått omkull – jag minns fortfarande än idag hur desperata vi på Expo kände oss i det ögonblicket när tryckeriet ringde och sade att de inte längre vågade trycka tidskriften.

Då ringde en närmast överentusiastisk Larsson, som på den tiden var chefredaktör på Aftonbladet, liksom även Expressens dåvarande chefredaktör Christina Jutterström och erbjöd oss på Expo att trycka hela nästa nummer av Expo som en gratisbilaga i de båda kvällstidningarna. 

Även Svenska Dagbladets Mats Svegfors och Dagens Nyheters Hans Bergström ”hakade” på och tryckte stora delar av nästa nummer av Expo i ”sina” respektive tidningar och därmed skrev Larsson tillsammans med de andra tre chefredaktörerna svensk mediehistoria: 

Den 10 juni 1996 trycktes Expo i den största (pappers)upplagan som en periodisk skrift någonsin har tryckts i – i över 800 000 exemplar och om DN och SvD också räknas in kanske i närmare två miljoner exemplar.

Den nuvarande svenska (S-)regeringen fortsätter att stå ut på en global nivå bredvid Bidens amerikanska regering vad gäller att motverka och bekämpa rasism

Igår sjösatte Magdalena Anderssons S-(minoritets)regering hela fem åtgärdsprogram för att motverka och bekämpa rasism riktad mot fem olika minoriteter i landet som ska gälla under de kommande åren: anti-muslimsk rasism, antisemitism, anti-svart rasism, antiromsk rasism och antisamisk rasism. 

Det är högst sannolikt att ingen annan regering i världen (bredvid Bidens amerikanska regering) satsar så mycket på att motverka och bekämpa rasism mot olika minoriteter som den svenska regeringen gör just nu. Allt detta kommer dock troligtvis att förändras i grunden om Kristersson väljs till statsminister om några månader och bildar regering tillsammans med eller med stöd av SD, KD och L.

I regeringens pressmeddelande från igår står bl a följande att läsa:

”Åtgärdsprogrammen tar avstamp i den nationella planen mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott. Den nationella planen beslutades 2016 och är ett verktyg för att förebygga och motverka rasism och polarisering i samhället och skapa förutsättningar för ett solidariskt och sammanhållet Sverige. Åtgärdsprogrammen innehåller åtgärder på fyra av de fem strategiska områden som anges i den nationella planen: Mer kunskap, utbildning och forskning, Förstärkt förebyggande arbete på nätet, Ett mer aktivt rättsväsende och Civila samhället, ökat stöd och fördjupad dialog.  

Åtgärdsprogrammen ska bidra till att synliggöra och motverka respektive form av rasism och har tagits fram med utgångspunkt i dialoger med företrädare för det civila samhället, rapporter om förekomsten av rasism och hatbrott i Sverige och rekommendationer från regionala och internationella människorättsorgan.

Inom ramen för åtgärdsprogrammen har regeringen bland annat beslutat om uppdrag för att motverka rasism inom hälso- och sjukvården, öka kunskapen om samband mellan vissa gruppers utsatthet och arbetsrelaterad stress samt uppdrag för att fördjupa kunskapen om hatbrott mot samer. Barn och ungas utsatthet för rasism uppmärksammas särskilt bland annat genom uppdrag riktade till skolan.”

Och TT medddelar följande:

https://www.svd.se/a/MLKVVo/regeringen-storsatsar-mot-rasism

”Rasism är ett problem som drabbar många svenskar i vardagen – på arbetet, i skolan eller i vården. Nu presenterar regeringen fem åtgärdsprogram mot rasism.

De åtgärdsprogram som nu presenteras är en del av de åtaganden Sverige gjorde i samband med Malmös internationella forum om hågkomst av Förintelsen och bekämpande av antisemitism i höstas. De rör afrofobi, islamofobi, antisemitism, rasism mot samer och antiziganism.

– Nu förstärker vi och fördjupar arbetet mot rasism. Vi tillsätter också extra medel för att kunna göra detta så konkret och kraftfullt som möjligt, säger kulturminister Jeanette Gustafsdotter (S) som ansvar för arbetet mot rasism.

Åtgärdsprogrammen ska komplettera den nationella planen mot rasism och innehåller en rad riktade åtgärder, bland annat mot arbetsmiljö och skola.

– När det gäller skolan ser man att det är många som utsätts för olika former av rasism. Där har det kanske funnits en otydlighet om vart man ska vända sig för att få stöd och hjälp, säger biträdande arbetsmarknadsminister Johan Danielsson (S) som ansvarar för arbetet mot diskriminering

– Nu får Diskrimineringsombudsmannen ett tydligt uppdrag att arbeta med information för att tydliggöra vart man ska vända sig och vilken typ av hjälp man kan förvänta sig att få från samhället.

Åtgärderna har tagits fram i dialog med civilsamhället och identifierats som viktiga. De är å ena sidan generella för att möta rasism, men också specifika för att möte specifika gruppers behov, förklarar Jeanette Gustafsdotter.

– Den helheten gör att vi nu har möjlighet att verkligen ta ett brett grepp för att bryta rasismen i vårt samhälle.”

Ny studie om den svenska BLM-debatten 2020

Ny artikel i en akademisk tidskrift, som Peter Wikström, Johan Samuelsson och jag står bakom tillsammans och som är den första studien om den specifikt svenska BLM-debatten som ägde rum under pandemiåret 2020. Artikeln går att läsa och/eller ladda ned gratis via Journal of Ethnic and Cultural Studies hemsida:

https://www.ejecs.org/index.php/JECS/article/view/1095/pdf

”This is a study of the Swedish debate on statues and monuments to the world-famous Swedish natural scientist Carl Linnaeus that took place during the Black Lives Matter movement breakthrough in the summer of 2020. The purpose is to examine how understandings of race, racism, identity, and history were articulated in the debate. The empirical material consists of Twitter posts and newspaper editorials, which we approach through thematic analysis complemented with discourse analysis of illustrative examples and excerpts. Theoretically, we conceptualize the debate as a case of a Swedish racialized memory war. 

The results show that discourse participants constructed the terms of the debate as a matter of being “for” or “against” Linnaeus’ legacy, and consequently as a matter of being for or against science, reason, progress, and a supposedly non-ideological historiography, rather than as a matter of qualitatively renegotiating how we selectively remember and celebrate historical persons and legacies, and formulate tendentious narratives of the past that serve present agendas. 

In this memory war, discourse participants mainly representing the white majority population of Sweden mobilized a defense of a “canonized” understanding of Linnaeus’ legacy on the editorial pages of the Swedish newspapers and on Twitter. This defense, we argue, supports an ongoing effort to absolve Swedes of any substantial complicity in European and Western racism and colonialism. In effect, what is defended is a white-washed use and understanding of history – a status quo that largely remains unchallenged in Sweden.”