Kategori: invandring
Denna vecka har SD kovänt och vänt kappan efter vinden i tre för partiet centrala frågor och det med råge
Denna vecka har SD kovänt i tre frågor och det med råge:
1, Synen på Ryssland
Fram tills nyligen var SD av nationalistiska skäl det mest ryssvänliga partiet i den svenska riksdagen men sedan den ryska invasionen inleddes framstår partiet idag i det närmaste som det mest Rysslandskritiska partiet. Några dagar innan invasionen inleddes valde SD också att ändra en formulering på sin hemsida som implicit handlade om Ryssland. Fram tills nyligen var SD dessutom det parti i riksdagen vars väljare var mest positivt inställda till Putin.


2, Synen på flyktinginvandring
Fram tills nyligen var SD av nationalistiska skäl det mest flyktinginvandringskritiska partiet i den svenska riksdagen men sedan den ryska invasionen inleddes framstår partiet idag i det närmaste som det mest flyktinginvandringspositiva partiet. Några dygn efter att invasionen inleddes valde SD också att ändra en formulering på sin hemsida som handlade om flyktinginvandring från Ukraina. Fram tills nyligen var SD dessutom det parti i riksdagen vars väljare var mest negativt inställda till flyktinginvandring från Ukraina.


3, Synen på Nato
Fram tills nyligen var SD av nationalistiska skäl det mest Nato-kritiska partiet i den svenska riksdagen bredvid V men sedan den ryska invasionen inleddes framstår partiet idag i det närmaste som det mest Nato-positiva partiet. Än så länge har SD inte ändrat någon formulering om Nato på sin hemsida men det är troligt att detta sker ganska så snart.

Samtliga dessa omvändelser under galgen säger allt om att SD är ett högerpopulistiskt parti som är beredd att kohandla även om de mest centrala frågorna för partiet för att kunna komma närmare makten.
Om de första (öst- och sydost)asiaterna i Sverige
Några spridda anteckningar kring de första (öst- och sydost)asiaterna i Sverige:
Den förste indonesiern som besökte Sverige och som antagligen var den förste asiaten som också invandrade till Sverige och kvarstannade här permanent var en uppskattningsvis 9-årig pojke från dagens Indonesien som holländarna hade rövat bort på Sumatra och förslavat och som en svensk kapten tillhörande Svenska ostindiska kompaniet köpte från holländarna och tog med sig hem till Sverige. Pojken anlände till Göteborg 1767 och döptes sedermera till Pehr Philander och var på sin tid känd som ”Javanen” bland dåtidens svenskar. Han fick sammanlagt fem barn och hans efterkommande lever än idag och det är möjligt att han kom att träffa den samtida och långt mer kände Gustav ”Badin” Couchi. År 1889 deltog även representanter från dagens Indonesien vid 8:de internationella orientalistkongressen som ägde rum i Stockholm och Oslo. Därefter är det okänt vem som var den näste indonesen som invandrade till och bosatte sig permanent i Sverige. År 1960 fanns det 122 invånare i landet som var födda i Indonesien varav några troligen var sjömän som arbetade för och i den svenska handelsflottan medan andra antagligen var adoptivbarn och någon eller några kan också ha varit invandrade holländare som hade fötts i Indonesien.
Det finns dock uppgifter om att en ”ostindier” ska ha tjänstgjort som soldat vid garnisonsregementet i Göteborg på 1760-talet och om det handlade om en person från Öst- eller Sydostasien så kan det vara så att denne person var den förste asiaten i Sverige som det åtminstone finns skriftliga spår efter.

Den förste kinesen som besökte Sverige var köpmannen och tolken Afock Choi 1786, som var knuten till Svenska ostindiska kompaniet. Därefter bör det ha varit det första kinesiska diplomatiska besöket som kom till Sverige 1866. Den förste kinesen som bosatte sig i Sverige, om än för en kort period mellan 1904-06, var antagligen reformpolitikern Kang Yuwei. Efter Kang Yuwei är det svårt att säga vem som var den förste kinesen som invandrade till Sverige och kvarstannade här permanent men möjligen var det översättaren och universitetsläraren Hwang Tsu-yü som ankom till Sverige 1939. År 1900 fanns det i varje fall 34 invånare i Sverige som var födda i Kina och år 1930 handlade det om 201 invånare varav flera var studenter och i båda fallen är det också troligt att flera av dem var svenskar och andra västerlänningar som hade fötts i Kina.
Den förste japanen som besökte Sverige bestod av en trupp japanska akrobater som uppträdde i bl a Stockholm och Göteborg 1868. Det första japanska diplomatiska besöket ägde sedan rum 1873 och 1889 deltog tre japanska representanter vid den 8:de internationella orientalistkongressen som ägde rum i Stockholm och Oslo. Därefter är det okänt vem som var den förste japanen som invandrade till och bosatte sig permanent i Sverige men år 1900 fanns det i varje fall tre invånare i landet som var födda i Japan och år 1930 handlade det om 29 invånare.
Den förste thailändaren som besökte Sverige var möjligen diplomaten prins Prisdang 1883. Prins Sai Sanitwongse samt två thailändska representanter vid den 8:de internationella orientalistkongressen som ägde rum i Stockholm och Oslo besökte sedan Sverige under 1889. Några år senare år 1897 besökte sedan kung Chulalongkorn Sverige. Därefter är det svårt att säga vem som var den förste thailändaren som invandrade till Sverige och kvarstannade här permanent. År 1950 fanns det i varje fall 13 invånare i Sverige som var födda i Thailand.
Den förste koreanen som besökte Sverige var Young Sook Choi 1926, som kvarstannade i landet som student fram tills 1931. År 1927 besökte också den dåvarande koreanske kronprinsen och dennes japanska fru Sverige. Den förste koreanen som invandrade till Sverige och kvarstannade här permanent var Seung-bog Cho 1950 som sedermera blev Sveriges förste professor i japanska. Det första adoptivbarnet från Korea anlände sedan till Sverige 1957.
Det är okänt vem som var den förste filippinaren som besökte Sverige. År 1960 fanns det i varje fall fem invånare i Sverige som var födda i Filippinerna och det är troligt att någon eller flertalet av dem var sjömän som arbetade för och i den svenska handelsflottan medan någon kan ha varit adoptivbarn.
Det är okänt vem som var den förste vietnamesen som besökte Sverige. År 1973 fanns det i varje fall 19 invånare i Sverige som var födda i Vietnam och det är troligt att flera om inte flertalet av dem var adoptivbarn och någon eller några kan också ha varit invandrade fransmän som hade fötts i Vietnam.
Det är okänt vem som var den förste malaysiern som besökte Sverige. År 1970 fanns det i varje fall 45 invånare i Sverige som var födda i Malaysia varav flertalet antagligen var etniska kineser från provinsen Penang och dagens Singapore och någon eller några kan också ha varit invandrade britter som hade fötts i Malaysia och Singapore.
Den 20 juli 2021 inleds den svenska mångkulturella politikens långsamma och utdragna död som sedan den infördes 1975-77 har utgjort västvärldens mest radikala och progressiva politik gentemot invandrare och minoriteter
DN:s Saeed Alnahhal påminner idag om den nya svenska migrationslagen som röstades igenom i riksdagen under förra veckan i skuggan av den pågående regeringskrisen och som är det direkta slutresultatet av den extremt polariserade debatt om invandring/invandrare som har gällt nonstop i Sverige sedan det s k flyktingkrisåret 2015 när Sverige tog emot flest flyktingar per capita i hela västvärlden.
Efter 2015 började SD växa explosionsartat liksom alternativmedierna och SD:s dominans i de sociala medierna och det nya konservativa höger-TAN-blocket började ta form. Den nya svenska migrationslagen som börjar gälla om några veckor den 20 juli 2021 är visserligen inte lika radikal som den som SD har krävt och drömmer om men den är ändå en på alla sätt och vis revolutionerande förändring för Sveriges del och mot bakgrund av den svenska nutidshistorien.
Sverige var nämligen länge det enda landet i västvärlden som tillämpade PUT (permanent uppehållstillstånd), som i sin tur de facto garanterade svenskt medborgarskap för alla som ville bli svenska medborgare. Sverige är vidare fortfarande ett av en handfull länder i Väst som ännu inte kräver att invandrare måste göra ett (medborgarskaps)test eller svära en (trohets)ed för att erhålla ett svenskt medborgarskap.
PUT-systemet infördes 1976 som en del av införandet av västvärldens mest progressiva och radikala mångkulturella politik, som senare har kompletterats med världens mest progressiva och radikala integrationspolitik, antisegregationspolitik och antidiskrimineringspolitik och inte minst antirasistiska politik. Sedan 1970-talet har Sverige också tagit emot allra flest invandrare från den utomeuropeiska världen per capita i form av både flyktingar och anhöriga till flyktingarna som ett resultat av det mångkulturella reformpaket som infördes 1975-77.
På samma sätt infördes förenklade regler för att erhålla svenskt medborgarskap vid samma tid och som en del av samma mångkulturella politik, som i sin tur var ett resultat av den s k Invandrarutredningen (som f ö hade sjösatts under det symboltyngda året 1968), och som gjorde att Sverige på den tiden var det andra landet i västvärlden att deklarera sig som ett mångkulturellt land efter Kanada och bredvid Australien.
Den svenska mångkulturella politiken var dock mer långtgående, radikal och progressiv än den som infördes i Kanada och Australien vid samma tid då den bl a innebar och fortfarande innebär att alla invandrare i landet får rösta i kommun- och regionval och även de som inte är svenska medborgare.
Denna mångkulturella rösträttsreform är f ö fortfarande tämligen unik och gäller endast i ett fåtal länder till på jorden. Undersökningar har också visat att invandrarna och minoriteterna känner ett starkare band till och lojalitet med Sverige än vad invandrarna och minoriteterna gör gentemot mottagar- och värdlandet i andra västländer och högst sannolikt tack vare decennier av mångkulturell politik.
Den 20 juli 2021 går därmed på sätt och vis den svenska mångkulturalismen i graven även om rätten till modersmålsundervisning, rätten till tolkhjälp, rätten för invandrarnas och minoriteternas föreningar och församlingar att erhålla offentliga bidrag och ytterligare några andra ”ingredienser” från västvärldens mest progressiva och radikala politik gentemot invandrare och minoriteter fortfarande kvarstår.
Snart kommer som bekant dock också något slags medborgarskapstest att införas även i Sverige och även modersmålsundervisningen lever under mycket starkt hot idag från SD:s och den nya TAN-högerns sida liksom rätten för invandrarnas och minoriteternas föreningar och församlingar att erhålla offentliga bidrag.
Det kommer m a o troligen aldrig att gå att säga exakt när den svenska mångkulturalismen går i graven till fullo då det snarare handlar om en långsam och utdragen död än om en plötslig sådan men den 20 juli 2021 är definitivt ett avgörande datum i sammanhanget.
”Sverige har alltid haft modet att gå sin egen väg i känsliga och avgörande frågor. Landet var först i EU att erkänna den palestinska staten och ensamma om att garantera ett nytt hemland för asylsökande.”
(…)
”Den nya migrationslagen är i praktiken inte mycket hårdare än de tillfälliga regler som tillämpats sedan 2016. Men i och med att reglerna blir permanenta förlorar Sverige positionen som det enda landet i världen som garanterat beviljar de som berövats sitt hemland det mest värdefulla som finns – ett nytt hemland. Det får Sverige att mista sin unika ställning i världen. Nu gör Sverige som alla andra.”
”Den nya utlänningslagen gör tillfälliga uppehållstillstånd till huvudregel, ställer högre krav på att utlänningen försörjer anhöriga som kommer hit och innebär att permanenta uppehållstillstånd ska beviljas tidigast efter tre år – om utlänningen kan försörja sig. Utöver detta ska regeringen återkomma med ett förslag om att införa kunskapskrav i svenska och samhällskunskap som utlänningen måste klara för att få permanent uppehållstillstånd, och senare medborgarskap.
Lagändringarna börjar gälla den 20 juli 2021. De tillfälliga begränsningarna av möjligheten till uppehållstillstånd som infördes 2016 blir då permanenta. Sverige har fram till nu varit det enda landet i världen där permanenta uppehållstillstånd varit huvudregeln.
Det har inneburit garanterat medborgarskap fem, sex år efter asylansökan, utan några språk- eller samhällskunskapskrav. Vi flyktingar har uppfattat detta som en modig och unik strategi. Medan andra länder har reagerat konservativt, har Sverige gett ett effektivt och generöst stöd åt personer som behöver det. Sverige har ju även tidigare visat prov på ett sällsynt mod i andra frågor som rör människor med rötter i Mellanöstern. Det var till exempel det första EU-land som erkände Palestina, 2014.
Generösa migrationsregler har inte fått flyktingar att slappna av och sluta kämpa. Min erfarenhet och min kunskap om de som kommit hit under de senaste åren gör att jag känner mig säker på att reglerna har lönat sig.
Känslan av tillhörighet slår rot redan första dagen hos nyanlända – eftersom de vet att Sveriges är deras nya land. På den senaste nationaldagen bjöd kommunen in till en digital medborgarceremoni, som hölls för att fira de som nyligen fått svenskt medborgarskap. Vi behövde inte sjunga nationalsången eller svära någon trohetsed. Inte heller måste själva beslutet om medborgarskap undertecknas av kungen, vilket är fallet i exempelvis Nederländerna. Det kändes vackert, rent av extraordinärt – att Sverige anser att du formellt har blivit en del av oss utan att behöva visa din lojalitet mot landet.
Den nya migrationslagen är i praktiken inte mycket hårdare än de tillfälliga regler som tillämpats sedan 2016. Men i och med att reglerna blir permanenta förlorar Sverige positionen som det enda landet i världen som garanterat beviljar de som berövats sitt hemland det mest värdefulla som finns – ett nytt hemland. Det får Sverige att mista sin unika ställning i världen. Nu gör Sverige som alla andra.”
Från fri invandring till alltför många invandrare
Sveriges nestor vad gäller forskning om invandrare och minoriteter och om rasism och diskriminering Anders Lange har nyligen gått bort
Sveriges nestor (OBS: det anser i varje fall jag att han var fram till sin död) vad gäller forskning om invandrare och minoriteter och om rasism och diskriminering Anders Lange har nyligen gått bort:

Psykologen Lange var lärjunge åt den moderna svenska forskningens om invandrare och minoriteter grundare pedagogen Arne Trankell och han var genom decennierna och fram tills pensionen en mycket produktiv forskare och särskilt tillsammans med pedagogen Charles Westin och särskilt vad gäller forskning om rasism och diskriminering. Langes och Westins tegelstenspublikation på över 500 sidor ”Etnisk diskriminering och social identitet. Forskningsöversikt och teoretisk analys” som gavs ut 1981 som en del i Sveriges första statliga utredning om diskriminering Diskrimineringsutredningen står sig t ex fortfarande liksom Langes egen bok ”Reflektioner kring rasism” från 1992.
Jag hade till och från kontakt med Anders, som också under hela livet var antirasist och antifascist och inte då han hade fötts i Polen och hade barndomsminnen av ljud av skott från det tyskockuperade Warszawa, ända sedan det tidiga 90-talet och inte minst då han intresserade sig för utlandsadopterade.
År 2000 publicerade Anders exempelvis rapporten ”Diskriminering, integration och etniska relationer” som byggde på enkäter och som undersökte självupplevda erfarenheter av rasism och diskriminering bland olika invandrargrupper och bl a bland personer födda i Indien somAnders misstog för att vara invandrare men som jag påpekade högst sannolikt var adopterade till åtminstone 65-75%.
I rapporten stack indierna ut, som då med all sannolikhet till största delen utgjordes av adopterade vilket också Anders gick med på och höll med om, och det oroväckande i rapporten var att de adopterade från Indien hamnade högst vad gällde att utdöma Sverige och svenskarna som rasistiska (75-78%) samt att bedöma att rasismen i Sverige hade ökat under de senaste åren (69%).
Både Anders och jag trodde på den tiden att det anmärkningsvärda resultatet berodde på att utlandsadopterade generellt växer upp i den övre medelklassen eller t o m i överklassen och därför kan och känner Sverige och (majoritets)svenskarna på djupet och ”närgånget” långt mycket bättre än invandrarna och deras barn i miljonprogramsområdena, d v s de utlandsadopterade är helt enkelt något av svenskhetens ”infödda informanter” då de permanent befinner sig i hjärtat av svenskheten och inte i svenskhetens marginaliserade periferi.
Under 2010-talet hängdes jag ut vid flera tillfällen i och av DN för att jag ville tala om ras och operationalisera rasbegreppet och sätta siffror på rasdiskrimineringen och forska om ras o s v och Anders var då en av mycket få svenska forskare (han hade vid det laget gått i pension) som försvarade mig i DN genom att poängtera att ras och etnicitet är olika termer och att det råder en närmast fullständig begreppsförvirring i den svenska forskarvärlden som nästan enbart använder sig av termen etnicitet och knappt aldrig av rasbegreppet:
”Etnicitet” och ”ras” är inte samma sak och det förstnämnda kan inte ersätta det sistnämnda, men relationen mellan begreppen och de företeelser de syftar på är komplicerad och otillräckligt utforskad… Tobias Hübinette har rätt när han säger att det är nästintill tabubelagt i Sverige, men denna tabubeläggning bygger på missuppfattningar rörande de olika betydelser som ordet ”ras” kan ha.”
Sista gången Anders och jag hade kontakt var i samband med att jag forskade om den icke-vita svenska litteraturen för några år sedan. Anders var då generös nog att privat delge mig opublicerade data från en stor enkätstudie som han låg bakom 2010 tillsammans med SCB när han var knuten till Forum för levande historia, och som handlade om hur svenska tonåringar ser på utseendeaspekten i relation till svenskhet, d v s hur mycket kroppen/utseendet (d v s ras) egentligen betyder för att inkluderas i respektive exkkuderas ur svenskheten.
Under många år var Anders intresserad av just utseendeaspekten eller den s k rasfaktorn och han såg ofta till att i sina många enkäter inkludera en specifik fråga om vad respondenterna ansåg om internationell adoption och om utlandsadopterade, då han betraktade denna fråga som en slags proxyfråga om ras och om relationen mellan ras och svenskhet.
År 1981 exempelvis svarade 75% av dåtidens svenskar i en enkätundersökning som Anders hade varit med att ta fram att de var för utomeuropeiska adoptioner samtidigt som utseendeaspekten kom tvåa på frågan om hur majoritetssvenskarna på den tiden ”kände igen” en svensk: På första plats hittades att tala svenska flytande och utan brytning men på andra plats hittades just att ”se svensk ut”.
Utlandsadopterade ser då generellt annorlunda ut till kroppen/utseendet rent visuellt-materiellt sett men är till den absolut övervägande delen i övrigt som vilka majoritetsvenskar som helst etniskt-kulturellt sett (och inte minst då de allra allra flesta av de utlandsadopterade växer upp i den massivt majoritetssvenskdominerade övre medelklassen eller t o m överklassen) och därigenom såg Anders, som själv var adoptivförälder, frågan om adoption/adopterade som ett slags det ultimata lackmustestet på svensk rasism och på det svenska rastänkandet. Under de senare åren av sitt yrkesliv och än mer under pensionärstiden blev Anders rejält bitter på alla konflikter bland de svenska forskarna som studerar rasism och diskriminering och invandrare och minoriteter och han skrev då bl a följande till mig för några år sedan då han bl a hade följt alla de konflikter som jag själv tyvärr har hamnat i inom högskole- och forskarvärlden:
”Rent allmänt vill jag meddela dig att jag i stort sett helt släppt “invandrarområdet”, och återgått till mina gamla intressen som kosmologi, fysik, filosofi, biologi… Skälet till denna “emigration” är nog primärt att jag insett att forskningsområdet stampar på stället – samma gamla trätor, samma politisering, inga nya insikter och om någon vågar antyda de sistnämnda så tystas vederbörande av plikttrogna pk-röster.”
Anders var m a o inte särskilt tillfreds alls med det akademiska arv han lämnade efter sig som Sveriges nestor (OBS: återigen – det anser i varje fall jag att han var fram till sin död) vad gäller forskning om invandrare och minoriteter och om rasism och diskriminering.
Har SD helt enkelt vunnit debatten om invandringen sedan 2015?
Det är alldeles uppenbart att något hände efter det s k flyktingkrisåret 2015 – d v s det var verkligen efter 2015 som den högerpopulistiska stormen började blåsa upp på allvar och därefter kom slag i slag – de centraleuropeiska Visegrád-länderna förlamade och slog sönder EU-samarbetet inifrån, Brexit-sidan vann den brittiska folkomröstningen, Trump blev vald till USA:s president och förra året erhöll de högerpopulistiska partierna sammanlagt över 47 miljoner röster eller 23,7% i EU-parlamentsvalet.

För svensk del var det just efter 2015 som de högerpopulistiska alternativmedierna började explodera i popularitet mätt i antal läsare/dygn medan SD succesivt besegrade vänstern och antirasisterna på internet och i de sociala medierna för att idag vara helt dominerande och i det närmaste ohotade i den digitala världen och i 2018 års val erhöll de högerpopulistiska partierna sammanlagt 18,1% av riksdagsrösterna och SD blev det största eller det näst största partiet i över 60% av de 29 valkretsarna, i närmare 80% av de 290 kommunerna och i nästan 50% av de 6325 valdistrikten.
Så den stora frågan – när en ser denna färska Sifo-undersökning – är väl om detta resultat hade sett ut så här även utan den högerpopulistiska post-2015-stormen eller om den helt enkelt i rätt så hög grad är en konsekvens av densamma – d v s är det kanske i första hand SD-lägret i bred mening som faktiskt har lyckats åstadkomma detta resultat?

Några anteckningar rörande svensk afrofobi eller svensk antisvart rasism och rörande den afrosvenska eller afrikansvenska eller svarta svenska minoritetens historia ca 1930-70:
I dagarna för 75 år sedan inleddes en migrationshistorisk vändning i världen när Västeuropas ”omvända” invandring initierades



Amat Levin publicerar ett utdrag ur sin nya bok ”Slumpens barn” som handlar om den svensk-gambianska minoritetens historia
Den antirasistiske barnläkaren Göran Bodegård har gått bort
