Kategori: invandring

Om det icke-vita Sveriges tidiga historia och om de första spåren av ett svenskt rastänkande

Jag har nu äntligen ”plöjt” igenom släktforskaren Eva Engbloms gigantiska magnum opus ”Naturliga morianer. Afrosvensk kulturhistoria från vikingatid fram till år 1900” som kom ut i höstas på eget förlag och som på närmare 400 sidor och i storformat redogör för samtliga svarta, icke-vita och utomeuropeiska invandrare som kom till Sverige innan förra sekelskiftet som det så här i efterhand går att hitta (skriftliga) spår av. 

Det handlar om totalt 600 afrikaner och svarta personer inklusive deras barn och barnbarn samt ett stort antal andra icke-vita personer såsom turkar, kurder, araber, berber, kineser, indier, japaner, indonesier, thailändare m fl vilka av en mängd olika anledningar hamnade i Sverige innan år 1900 varav en del kom att kvarstanna här permanent och även reproducera sig.

Tack vare att Sverige kan ståta med världens äldsta folkbokföringssystem, som Svenska kyrkan tidigare ansvarade för och som Skatteverket numera administrerar, kan Engblom konstatera i sin bok att av de svarta invandrare som ankom till Sverige innan cirka 1880 finns det idag levande ättlingar till åtminstone fem av dem.

Det finns exempelvis ett 40-tal personer i landet som heter Zamore i efternamn och de är då ättlingar till Antoine Zamore som föddes i Algeriet runt 1736 som förslavad afrikan och invandrade till Sverige 1770 i sällskap med Gustav III:s bror hertig Karl, som sedermera blev kung som Karl XIII, och som hade träffat Zamore i Paris dit han på något sätt hade förts av franska slavhandlare. Zamore deltog i kriget mot Ryssland 1788-90 som pukslagare och var fram till sin död 1814 i den höga åldern av 78 år ägare av en gård i Runby i nuvarande Upplands-Väsby där en kulle fortfarande är uppkallad efter denne – Zamores kulle.

Därtill finns det än idag ättlingar till en blandad eller mixad person vid namn John Bull, som föddes 1807 i den svenska karibiska kolonin Saint-Barthélemy och som hade en vit svensk far – baron Carl Gustaf Koskull – och en svart förslavad mor som föräldrar. När baron Koskull återvände hem till Sverige 1817 tog han med sig sin blandade eller mixade son John som frigavs så fort han satte sin fot på svenskt territorium då slaveriet hade avskaffats i själva kungariket Sverige 1335 av kung Magnus Eriksson. 

Bull slutade som målare i Växjö och gifte sig med en majoritetssvensk kvinna vid namn Lena Östergren och det är deras ättlingar som lever än idag och som bär efternamnet Bull. Idag finns det runt 200 just nu levande personer som bär efternamnet Bull men inte alla av dem är ättlingar till just John Bull. 

De Bull:are som är det är samtidigt sannolikt de enda invånarna i dagens Sverige som kan spåra sitt direkta ursprung till de svenska förslavade afrikanerna på Saint-Barthélemy och därmed är de också de enda kända specifikt svenska slavättlingarna som finns i landet. 

Ytterligare två blandade eller mixade personer i betydelsen ”halvsvarta” personer som ankom till Sverige innan cirka 1900 har efterlämnat ättlingar som lever än idag. 

Dels handlar det om den blandade eller mixade Joseph Marino från dagens Colombia (som möjligen var född i dagens Kuba) som invandrade till Sverige 1827 i sällskap med den svenske kaptenen Carl August Gosselman och som sedermera kom att bli fabrikör och uppfinnare och den förste personen i landet att 1849 ta patent på uppförandet av en rutschbana med tillhörande fordon för ”luståkning”, d v s kort och gott på Sveriges första berg- och dalbana, och senare i livet fick han under några år patent på den ”luktfria klosetten”, d v s vår tids vattenklosett, i hela det dåtida danska kungariket innan han gick bort 1863 och idag finns det ett flertal personer runtom i Sverige som bär efternamnet Marino och som är ättlingar till Sveriges allra första icke-vita entreprenör.

Dels handlar det också om den blandade eller mixade John Hood (ca 1854-1908) som själv påstod sig vara barn till en vit holländsk kolonialguvernör i nuvarande Indonesien och en svart kvinna men som i själva verket sannolikt var en blandad eller mixad svart amerikan från New York. 

Hood besökte Sverige vid ett flertal tillfällen mellan 1879-91 i egenskap av cirkusdirektör och s k impressario och han var något av en skojare och visade bl a upp zulukrigare i Stockholm vilka i själva verket var utklädda svarta amerikaner som låtsades komma från dagens Sydafrika. En av dem knivhögg Hood i ett slagsmål som utspelades sig 1880 i närheten av Oxtorget i Stockholm p g a en dispyt om pengar då Hood också var en vidlyftig s k kvinnokarl som spenderade stora belopp på ett flertal kvinnor i Stockholm. Hood tilldrog sig flera djupa skärsår och lades för en tid in på Sabbatsbergs sjukhus och en Stockholmstidning skrev om denna på sin tid uppmärksammade händelse som ”n-g-rkravaller”. 

Det är oklart hur många barn Hood egentligen fick med sina många älskarinnor i Stockholm men 1882 födde i varje fall Emma Dorotea Reinfeldt, som var invandrare och tillhörde den tysktalande minoriteten i nuvarande Lettland, den s k ”oäkta” sonen John som blev stamfader till familjen Reinfeldt och som idag räknar runt 40 personer varav den mest kända är Hoods barnbarnsbarnbarn den f d statsministern Fredrik Reinfeldt.

Slutligen kan Engblom konstatera att det första dokumenterade (och återigen i skriftliga källor) kända utbrottet av ”främlingsfientlighet” (eller om en så vill rasism) i Sverige som riktade sig mot icke-vita personer som då bodde i landet permanent antagligen ägde rum på 1770-talet. Innan dess finns det helt enkelt inga åtminstone skriftliga indikationer som tyder på att icke-vita personer utsattes för diskriminering i det dåtida Sverige annat än att de naturligtvis uppmärksammades för att deras kroppar såg annorlunda ut rent utseendemässigt sett.

Redan vid 1700-talets slut fanns det 10 000-tals svarta personer i Europa p g a att den transatlantiska slavhandeln ”peak:ade” under just 1700-talet och enbart i London ska det ha bott runt 10 000 svarta personer vid denna tid, i Paris antagligen ungefär lika många om inte fler än så och likaså fanns det många svarta personer även i Nederländerna, Spanien och Portugal varav en del var fria och andra var förslavade. ’

I Köpenhamn fanns det uppskattningsvis 100-tals svarta personer på 1770-talet och en del svarta personer bodde också i Oslo (som ju då ingick i det som var kvar av den gamla Kalmarunionen) och för svensk del är det känt att ett dussintal svarta personer var permanent boende enbart i Stockholm såsom bl a den tidigare nämnde Antoine Zamore liksom den mest berömda afrosvensken av dem alla under tidigmodern tid Gustav Badin som egentligen hette Kwasi eller Couchi.

Innan 1770-talet hade endast en enda svart person i Sverige ingått i en s k intimrelation över de s k rasgränserna (OBS: återigen enligt bevarade skriftliga källor), d v s personen i fråga hade gift sig med en vit majoritetssvensk. 

Det handlade om den svarte mannen Thomas Berg som troligen hade invandrat från Karibien på 1670-talet och som 1704 ingick äktenskap med Karin Eriksdotter och fick två döttrar med denna. Detta äktenskap är då den allra första dokumenterade s k intimrelationen över de s k rasgränserna och som därtill också bevisligen resulterade i blandade eller mixade barn. De två döttrarna som Thomas och Karin fick tillsammans är m a o de första dokumenterade blandade eller mixade barnen som föddes i Sverige.

På 1770-talet ingicks dock minst fem äktenskap mellan svarta män och vita kvinnor och på 1780- och 90-talen följde sedan närmare tio äktenskap varav ett var Badins förmälning med Elisabeth Svart 1782 och därefter efter den första hustruns bortgång med Eleonora Norell 1799 (Badin dog dock barnlös).

På 1770-talet hade det moderna rastänkandet ännu inte slagit igenom och Stockholms folkmängd uppgick till runt 70 000 invånare varav endast runt 0,17% var svarta och icke-vita men trots det så inkom 1772 en skrivelse från Stockholms stad och Maria Magdalenas församling till kung Gustav III som protesterade mot att Antoine Zamore skulle gifta sig med en vit svensk kvinna:

”…hermed detta giftermål i synnerhet beträffar, så företar sig… någon betänklighet, i anseende til släktens fortplantande i Riket, emedan Antoine Zamore är morian, och will gifta sig med en swensk qvinna.” (OBS: ursäkta 1700-talssvenskan men den är ju ändå skapligt förståelig än idag)

Gustav III valde dock att ignorera protesten och välsigna äktenskapet och när Zamores första barn föddes 1774, den blandade eller mixade sonen Charles, agerade hertig Karl (d v s återigen kungens bror och sedermera den siste holstein-gottorpska kungen som kom att adoptera den förste Bernadotte-monarken Jean Baptiste Bernadotte) fadder åt pojken.

År 1772 höll även den dåvarande biskopen av Strängnäs ett tal inför prästståndet i Stockholm där han anmärkte på att hertig Karl (d v s återigen Gustav III:s bror och den blivande Karl XIII) hade låtit inhysa Sveriges antagligen första lagligt vigda icke-vita par Gustaf Phaeton, som sades komma från Etiopien, och Ulrika Sophia Alsir från Algeriet i Tessinska palatset i Gamla stan i Stockholm som idag fungerar som residens för landshövdingen i Stockholms län och som hertigen disponerade över vid denna tid. Strängnäsbiskopen tyckte antagligen att det inte passade sig att inhysa det icke-adliga paret Phaeton och Alsir i palatset – i ”detta präktiga hus”, som han uttryckte det – och som enligt biskopen inte borde få bebos av ”flerehanda slags folk”.

År 1776 protesterade dessutom även Stockholms prästerskap mot att Petter Watkins Montese, som var en svart man som hade invandrat från London till Sverige, skulle gifta sig med Lovisa Dorothea Sundberg men änkedrottningen Lovisa Ulrika, som hade varit fostermor till Badin, såg till att äktenskapet till slut kom till stånd. Stockholms präster menade i en skrivelse att detta s k blandäktenskap över de s k rasgränserna skulle leda till barn och avkommor som ”i flera generationer” skulle präglas av ”besvärligt och okynnigt sinnelag”.

Det är så här i efterhand naturligtvis svårt för att inte säga omöjligt att veta varför dessa protester inkom till kungen och hovet men det går att tänka sig att en del av dåtidens stockholmare kanske upplevde att det dussintal svarta och icke-vita invånare som fanns i staden på 1770-talet favoriserades av kungahuset (d v s av Huset Holstein-Gottorp). Strängnäsbiskopen verkar till exempel inte ha irriterat sig uttryckligen över att just icke-vita personer bodde i Tessinska palatset utan snarare var han sur över att hertig Karl hade låtit ”kreti och pleti” få bo i ett ståtligt palats där endast adliga personer borde få bo (OBS: det är i varje fall min tolkning av biskopens skrivelse).

Dock tyder ändå talet om ”besvärligt och okynnigt sinnelag” på åtminstone ett proto-rastänkande – d v s den inom det s k ”vetenskapliga” rastänkandet så klassiska idén om att blandade eller mixade personer (d v s kort och gott ”halvvita” personer) blir ”obalanserade” och kort och gott ”konstiga” – och t o m över generationerna – verkar ju faktiskt spöka när Stockholms prästerskap 1776 protesterade mot att en svart person skulle gifta sig med en vit person och möjligen går det därför att faktiskt betrakta denna skrivelse som något av den moderna, svenska rasismens urtext (OBS: återigen kan vi idag år 2022 enbart uttala oss om det som finns bevarat i skriftliga källor då människorna som levde i 1770-talets Sverige och Stockholm är döda sedan länge).

Det icke-vita Sveriges tidigmoderna historia bjuder i övrigt på en rad märkliga levnadsöden och några av dem kretsar kring greve Johan Henrik Rosenschütz i Göteborg som ärvde en stor förmögenhet från sin far som hade varit direktör för svenska Ostindiska kompaniet. År 1798 köpte greven herrgården Marieberg i nuvarande Kungälv som han ”renoverade” om och dekorerade som ett slags utomeuropeisk ”exotisk” fantasivärld. Greve Rosenschütz ”beställde” och ”importerade” därefter flera kinesiska och afrikanska betjänter via kompaniet som han lät klä upp i egenhändigt designade fantasiuniformer och på herrgården höll han sedan överdådiga fester som enligt dåtida vittnesmål kännetecknades av inmundigandet av enorma mängder alkohol och troligen också av allehanda droger från Asien och där lättklädda kvinnor s k ”betjänade” den dåvarande (manliga) Göteborgselitens mest extrema festprissar. 

Den bisarre greve Rosenschütz, som lät titulera sig ”kommendant”, blev t o m portad från att få delta i kungens och hovets fester i Stockholm med omnejd p g a att han var så skandaliserad på sin tid och det mesta tyder på att han helt enkelt blev ”biten av” och besatt av den utomeuropeiska världen. Det hela slutade med att Rosenschütz kom på obestånd då han ”partajade” upp hela sin förmögenhet och han tvingades till slut även sälja herrgården men det är oklart vad som sedermera hände med hans icke-vita betjänter annat än att de har avsatt vissa fragmentariska spår i olika besvarade skriftliga källor.

Om de första icke-vita och icke-kristna invandrarna i Sverige

För ”kalenderbitare” som liksom jag intresserar sig för de första invandrarna i landet (innan cirka 1900) vilka på sin tid inte betraktades som vita eller som kristna – uppgifterna är mestadels hämtade ur Engbloms bok ”Naturliga morianer. Afrosvensk kulturhistoria från vikingatid fram till år 1900”:

Den första turken som kom till Sverige bör ha varit Katerina Magnusadottir som rövades bort som barn någonstans från dagens Västasien och skänktes till drottning Johanna av Neapel som i sin tur gav bort henne till heliga Birgitta. År 1374 togs hon till Sverige och Östergötland och slutade som nunna i Vadstena kloster där hon avled 1414. År 1656 anländer sedan Osmanska imperiets sändebud Mustapha Hanassa Aga till Karl X Gustavs hov i Stockholm. År 1669 kommer därefter Aslan Aga till Sverige som är s k Krimtatar och som kvarstannar i Stockholm i åtminstone något år innan han reser vidare till Amsterdam där han sedermera avlider. År 1688 tar greve Nils Bielke, som har stridit tillsammans med österrikarna mot Osmanska imperiet på Balkanhalvön, med sig ett antal kameler när han återvänder hem till Sverige liksom kamelskötaren Nils Schabbasch som antagligen kvarstannar i landet fram till sin död och tar hand om och vårdar den svenske grevens kameler.

De första romerna som kom till Sverige anlände till Stockholm 1512 och leddes av en ”hövding” som kallades Antonius.

Den första afrikanen som bodde i Sverige kan ha varit en viss Antonius ”Blåman” eller Antonius ”Morian” som mellan 1527-40 var inskriven som avlönad hillebardist vid Gustav Vasas livgarde i Stockholm. År 1647 anlände sedan fyra svarta barn – en flicka och tre pojkar – till Göteborg med den första svenska slavexpeditionen vilka skänktes som gåva till rikskansler Axel Oxenstierna och varav åtminstone en överlever ända fram till tonåren innan han avlider 1654 på Tidö slott.

Den första juden som kom till Sverige hette Benedictus de Castro och besökte drottning Kristina i Stockholm 1645.

Den första östasiaten som möjligen invandrade till Sverige var en kinesisk kvinna som ska ha befunnit sig i Medelpad på 1680-talet och som var gift med en svensk man. År 1868 uppträdde sedan en trupp japanska akrobater i Stockholm och Göteborg och 1889 deltog tre japaner, varav en var en prins och kusin till den dåvarande japanske kejsaren, och några representanter från Thailand och Indonesien på den åttonde internationella orientalistkongressen som ägde rum i både Stockholm och Oslo.

Den första iraniern som kom till Sverige kallades Mauritta och var köpman samt besökte Stockholm 1692.

Den första araben som kom till Sverige var möjligen Hajji Jussuf från Jerusalem som tillhörde en av Karl XII:s fordringsägare och som kom till Sverige 1715 i sällskap med kungen och resterna av den svenska armén. Hajji Jussuf tituleras tältmästare och syr tält åt svenskarna tillsammans med sju andra ej namngivna araber i bl a Göteborg och Strömstad innan han återvänder hem till Palestina 1725. Det finns uppgifter om att en arabisk man besökte Sverige innan dess men antagligen kom han bara så långt som till Danmark.

De första sydostasiaterna som ankom till och kvarstannade i Sverige permanent var tre pojkar från dagens Indonesien som holländarna hade rövat bort på Sumatra och förslavat och som anställda vid Svenska ostindiska kompaniet köpte från holländarna och tog med sig hem till Sverige 1767. Den mest kände av dem var en ”malej-gosse” som anlände till Göteborg 1767 i en ålder av uppskattningsvis nio år och sedermera döptes till Pehr Philander och han kallades på sin tid också ”Javanen”. Philander fick flera barn innan han gick bort 1811, hans ättlingar lever än idag och det är möjligt att han kom att träffa den samtida och i efterhand långt mer kända Gustav ”Badin” Couchi som växte upp vid det kungliga hovet och som kan ha varit den mest porträtterade svarta personen i hela västvärlden innan kameratekniken uppfanns. 

Den andra indonesiska pojken som anlände till Sverige 1767 i en uppskattad ålder av tio år kallades Cupido och döptes sedermera till Johan Gustaf Agorander. Den tredje pojken slutligen kan ha döpts till Ludvig Ulric Javander och avled i Stockholm 1814. År 1779 ankom ytterligare en indonesisk pojke till Sverige, ”malajen” Johannes Zanton, som var kammartjänare hos kapten Adam Wimmercrantz. Zanton gick bort så sent som 1857 i den för sin tid mycket höga åldern av 85 år. Det finns slutligen också spår efter en man från ”Ostindien” som ska ha tjänstgjort som garnisonssoldat och tillhört stadsvakten i Göteborg på 1760-talet.

De första centralasiaterna som kom till Sverige var tre kalmuckiska kvinnor som anlände till Stockholm 1734 – Altan, Iamankiss och Sara – vilka var tjänarinnor åt en svensk officer som hade spenderat flera år i rysk krigsfångenskap.

De första sydasiaterna som kom till Sverige var 12 indiska sjöman som anlände till Göteborg 1735 ombord på ett fartyg tillhörande Svenska ostindiska kompaniet som hade avrest från Kanton eller Guangzhou i dagens Kina. De 12 indierna ska bl a ha frekventerat det dåtida Göteborgs många krogar innan de återvände hem. En 12-årig pojke från Malabar som anlände till Göteborg 1769 på ett av Svenska ostindiska kompaniets fartyg och som året därpå döptes till Johan Abraham Rasbury är antagligen nästa sydasiat som kom till Sverige och den första som bosatte sig här permanent. Rasbury är betjänt till kompaniets s k superkargör Johan Abraham Grill och är på 1770-talet bosatt på Godegårds säteri utanför Motala innan han flyttar till Göteborg. År 1777 anländer sedan en 14-årig flicka från Bengalen till Malmö som kallas Daphne och som senare döps till Fredrika Dorothea tillsammans med två andra indiska barn som inte är namngivna.

Den första berbern som kom till Sverige döptes till Anna Dorothea och kom från Marocko – 1775 är hon folkbokförd som piga i Gamla stan i Stockholm hos en på sin tid berömd svensk spåkvinna.

Den första armeniern som invandrade till Sverige hette Ohan Demirgian och anlände till Stockholm 1866 i egenskap av sändebud för den egyptiske khediven. Han anställdes som stallmästare vid hovet och var bosatt på Ulriksdals slott.

Den första urfolksamerikanen som kom till Sverige var möjligen White Fox som tillhörde pawnee-nationen och som tillsammans med Red Fox och White Eagle genomförde en turné 1874 och bl a besökte Stockholm, Linköping, Norrköping, Malmö, Karlstad och Örebro där de visades upp under spektakelliknande former. White Fox avled sedermera ett år senare av tuberkulos i Göteborg och hans kropp stoppades upp och ställdes ut i den dåtida rasforskningens tjänst innan den repatrierades 1996.

Den första kurden som kom till Sverige var Mirza Said från iranska Kurdistan som bjöds in av en svensk missionär och som ankom 1893 för en föreläsningsturné.

Och för den som måhända undrar det – inga representanter för Lenape-nationen som svenskarna interagerade med i kolonin Nya Sverige i dagens amerikanska delstat Delaware verkar ha besökt Sverige. Inte heller besökte någon tillhörande akan-folket Sverige från Svenska Guldkusten i Västafrika på 1600-talet. Däremot togs åtminstone ett 10-tal svarta personer till Sverige från den svenska kolonin Saint-Barthélemy i Karbien på 1800-talet varav många var barn.

Endast ett enda äktenskap som ingicks mellan två (heterosexuella) icke-vita personer är kända i Sverige innan cirka år 1900 och endast tre ”hel-icke-vita” barn föddes antagligen inom rikets gränser innan cirka år 1900 varav två var svarta pojkar och en var en flicka som hade två föräldrar från den s k MENA-regionen och som föddes inne på Östermalm i Stockholm.

Inga svenskar ska f ö ha adopterat några icke-vita barn innan cirka år 1900.

Däremot föddes 100-tals blandade eller mixade barn inom landet fram tills dess och ett stort antal svenska män och även några enstaka svenska kvinnor fick därtill blandade eller mixade barn med icke-vita personer i kolonierna över haven (och fr a med urfolksamerikanska, afrikanska och asiatiska kvinnor) fram tills cirka 1900. I stort sett alla dessa ”halvvita” och ”halvsvenska” barn kom dock aldrig någonsin till Sverige med några undantag utan kvarblev med och hos sina icke-vita mödrar utanför Europa och genomlevde sedan sina liv där fram tills dess att de gick bort även om en del av dem bar ”svenska” namn och ibland fick de t o m heta Oden, Tor eller Freja.

Om den finska rikshalvan också räknas in fram tills 1809 och den norska rikshalvan likaså gör det fram tills 1905 ser ovanstående faktauppgifter något annorlunda ut och detsamma gäller om de av svenskarna temporärt erövrade och ockuperade områdena i bl a Danmark, Tyskland, Polen, Ryssland, Tjeckien och Balticum också räknas in.

Slutligen vet vi inte mycket alls om hur alla de här tidiga invandrarna behandlades men det står i varje fall klart att religion trumfade ras långt in på 1800-talet – d v s så länge personerna ifråga döptes och anslöt sig till den ”sanna lutherska läran” så accepterades de som svenska undersåtar och senare som svenska medborgare. De kunde t ex inneha olika yrken, äga lägenheter i städerna och mark, hus, fastigheter och gårdar på landet och de kunde strida i svenska armén i de fall då de var män liksom avancera i graderna och bli statstjänstemän o s v liksom utbilda sig i Uppsala och Lund eller på Konstakademien i Stockholm. Sedan ska det sägas att många av dem dog mycket unga men det gjorde även många vanliga svenskar i gemen på den tiden.

Det verkar vidare inte ha funnits några som helst betänkligheter från vare sig den svenska överhetens eller svenska folkets sida när dessa icke-vita personer gifte sig med vita svenskar och i många fall även fick (blandade eller mixade) barn med desamma (många av dem har då efterlämnat ättlingar som lever mitt ibland oss än idag även om de allra flesta av dem högst sannolikt inte känner till att en av deras anfäder/anmödrar var afrikan, kines, turk eller indier) så länge de just var lutheraner och deras kroppar och utseenden beskrevs mest på ett för den tiden neutralt sätt (blåmän, svarta, svartmuskiga, mörka, kulörta o s v). 

Det är först när rastänkandet slår igenom fr o m 1800-talets mitt och därefter med full kraft fr o m 1800-talets slut i och med högimperialismen och rasvetenskapen som personerna ifråga börjar beskrivas nedsättande i texterna och även porträtteras stereotypt rent visuellt och fr o m då går det att anta att de också diskriminerades och behandlades alltmer illa i vardagslivet liksom i det dåtida svenska samhället i stort.

Den nya Mångfaldsbarometern visar att stora skillnader råder i synen på invandring, minoriteter och mångfald bland de olika riksdagspartiernas väljare

Idag har 2022 års mångfaldsbarometer publicerats som bygger på en enkätundersökning och visar att stora skillnader råder i synen på invandring, minoriteter och mångfald bland de olika riksdagspartiernas väljare. Bland annat framkommer följande anmärkningsvärda skillnader.

91% av MP:s väljare anser att det svenska samhället bör skapa möjligheter för invånare med utländsk bakgrund att bevara sina kultur och sina traditioner att jämföra med endast 20% av SD:s väljare. Bland M:s och KD:s väljare anser 40% detsamma.

91% av SD:s väljare anser att alla invånare med utländsk bakgrund som begår brott i Sverige ska utvisas ur landet att jämföra med endast 14% av MP:s väljare. Bland M:s och KD:s väljare anser 80% detsamma.

86% av MP:s väljare anser att det är bra att invandrarna behåller sitt modersmål och även överför det till sina barn (d v s till den s k andra generationen) som föds och växer upp i Sverige att jämföra med 23% av SD:s väljare.

89% av SD:s väljare anser att människor invandrar till Sverige för att utnyttja de sociala förmånerna och välfärdstjänsterna att jämföra med 5% av MP:s väljare.

93% av SD:s väljare anser att det svenska medborgarskapet ska vara villkorat och endast ges till dem som inte begår brott, förvärvsarbetar och inte överutnyttjar socialförsäkringssystemet att jämföra med 18% bland MP:s väljare. Bland M:s och KD:s väljare anser 84% detsamma.

I stort sett 100% av MP:s väljare är positivt inställda till mångfald medan endast 5% av SD:s väljare är det medan 65% omvänt är explicit och uttalat negativa till mångfald bland SD:s väljare.

94% av MP:s väljare anser att invånare med utländsk bakgrund berikar Sverige ekonomiskt jämfört med 14% av SD:s väljare. Bland M:s och KD:s väljare anser runt 45% detsamma.

94% av V:s väljare anser att det är socioekonomiska faktorer som ligger bakom kriminaliteten och skjutningarna i miljonprogramsområdena medan 86% av MP:s väljare anser att det är social diskriminering som gör det. 82% av SD:s väljare anser i stället att inlärningsproblem hos vissa familjer (p g a våld i familjen, kultur och/eller religion) ligger bakom kriminaliteten och skjutningarna i miljonprogramsområdena. Detsamma anser också 79-80% av M:s och KD:s väljare.

36% av MP:s väljare anser att muslimska kvinnor är förtryckta att jämföra med 87%, 79% och 78% bland M:s, SD:s och KD:s väljare.

79% av SD:s väljare föredrar majoritetssvenska grannar att jämföra med 10% av MP:s väljare. 45% av M:s och KD:s väljare anser detsamma. 64% av SD:s väljare föredrar dessutom majoritetssvenska arbetskollegor.

89% av SD:s väljare anser att invandrarna hotar de svenska värderingarna att jämföra med 14% bland MP:s väljare.

87% av SD:s väljare anser att böneutrop är mer störande är kyrkklockor att jämföra med 9% av MP:s väljare.

Av samtliga deltagande respondenter träffar eller umgås 8% dagligen med någon från Afrika eller Latinamerika, 11% med någon från övriga Asien (d v s Sydasien och/eller Östasien), 16% med någon från Mellanöstern och 55% med någon från övriga Europa utanför Norden. 

Framför allt gäller detta personer som är i åldrarna 18-30 år samt högutbildade och höginkomsttagare och de som bor och lever i de tre storstadsregionerna. Bland V:s, L:s och C:s väljare uppger 24-29% att de dagligen träffar eller umgås med någon med utomeuropeisk bakgrund att jämföra med mellan 16-20% för de som röstar på M, SD eller KD respektive på S,V eller MP. 

I övrigt går följande större trender att urskilja:

Attityderna till mångfald har över tid blivit mer negativa bland kvinnor, bland unga och bland högutbildade men fortfarande är de långt mer negativa bland män, bland äldre respektive bland lågutbildade.

Allt fler anser också att vissa invånare skapar mer problem i bostadsområden (sociala problem, kriminalitet o s v) och fr a gäller det invånare med bakgrund i Afrika och Mellanöstern – det uppger 39% respektive 46%. 10% anser att invånare med bakgrund i Latinamerika och övriga Asien (d v s Sydasien och/eller Östasien) skapar mer problem i bostadsområden, 5% att invånare från övriga Europa utanför Norden gör det och i stort sett ingen anser att invånare med bakgrund i övriga Norden gör det. Mellan 27-31% uppger också att de skulle överväga att flytta om de fick en granne med bakgrund i Afrika eller Mellanöstern.

Denna vecka har SD kovänt och vänt kappan efter vinden i tre för partiet centrala frågor och det med råge

Denna vecka har SD kovänt i tre frågor och det med råge:

1, Synen på Ryssland

Fram tills nyligen var SD av nationalistiska skäl det mest ryssvänliga partiet i den svenska riksdagen men sedan den ryska invasionen inleddes framstår partiet idag i det närmaste som det mest Rysslandskritiska partiet. Några dagar innan invasionen inleddes valde SD också att ändra en formulering på sin hemsida som implicit handlade om Ryssland. Fram tills nyligen var SD dessutom det parti i riksdagen vars väljare var mest positivt inställda till Putin.

2, Synen på flyktinginvandring

Fram tills nyligen var SD av nationalistiska skäl det mest flyktinginvandringskritiska partiet i den svenska riksdagen men sedan den ryska invasionen inleddes framstår partiet idag i det närmaste som det mest flyktinginvandringspositiva partiet. Några dygn efter att invasionen inleddes valde SD också att ändra en formulering på sin hemsida som handlade om flyktinginvandring från Ukraina. Fram tills nyligen var SD dessutom det parti i riksdagen vars väljare var mest negativt inställda till flyktinginvandring från Ukraina.

3, Synen på Nato

Fram tills nyligen var SD av nationalistiska skäl det mest Nato-kritiska partiet i den svenska riksdagen bredvid V men sedan den ryska invasionen inleddes framstår partiet idag i det närmaste som det mest Nato-positiva partiet. Än så länge har SD inte ändrat någon formulering om Nato på sin hemsida men det är troligt att detta sker ganska så snart.

Samtliga dessa omvändelser under galgen säger allt om att SD är ett högerpopulistiskt parti som är beredd att kohandla även om de mest centrala frågorna för partiet för att kunna komma närmare makten.

Om de första (öst- och sydost)asiaterna i Sverige

Några spridda anteckningar kring de första (öst- och sydost)asiaterna i Sverige:

Den förste indonesiern som besökte Sverige och som antagligen var den förste asiaten som också invandrade till Sverige och kvarstannade här permanent var en uppskattningsvis 9-årig pojke från dagens Indonesien som holländarna hade rövat bort på Sumatra och förslavat och som en svensk kapten tillhörande Svenska ostindiska kompaniet köpte från holländarna och tog med sig hem till Sverige. Pojken anlände till Göteborg 1767 och döptes sedermera till Pehr Philander och var på sin tid känd som ”Javanen” bland dåtidens svenskar. Han fick sammanlagt fem barn och hans efterkommande lever än idag och det är möjligt att han kom att träffa den samtida och långt mer kände Gustav ”Badin” Couchi. År 1889 deltog även representanter från dagens Indonesien vid 8:de internationella orientalistkongressen som ägde rum i Stockholm och Oslo. Därefter är det okänt vem som var den näste indonesen som invandrade till och bosatte sig permanent i Sverige. År 1960 fanns det 122 invånare i landet som var födda i Indonesien varav några troligen var sjömän som arbetade för och i den svenska handelsflottan medan andra antagligen var adoptivbarn och någon eller några kan också ha varit invandrade holländare som hade fötts i Indonesien.

Det finns dock uppgifter om att en ”ostindier” ska ha tjänstgjort som soldat vid garnisonsregementet i Göteborg på 1760-talet och om det handlade om en person från Öst- eller Sydostasien så kan det vara så att denne person var den förste asiaten i Sverige som det åtminstone finns skriftliga spår efter.

Den förste kinesen som besökte Sverige var köpmannen och tolken Afock Choi 1786, som var knuten till Svenska ostindiska kompaniet. Därefter bör det ha varit det första kinesiska diplomatiska besöket som kom till Sverige 1866. Den förste kinesen som bosatte sig i Sverige, om än för en kort period mellan 1904-06, var antagligen reformpolitikern Kang Yuwei. Efter Kang Yuwei är det svårt att säga vem som var den förste kinesen som invandrade till Sverige och kvarstannade här permanent men möjligen var det översättaren och universitetsläraren Hwang Tsu-yü som ankom till Sverige 1939. År 1900 fanns det i varje fall 34 invånare i Sverige som var födda i Kina och år 1930 handlade det om 201 invånare varav flera var studenter och i båda fallen är det också troligt att flera av dem var svenskar och andra västerlänningar som hade fötts i Kina.

Den förste japanen som besökte Sverige bestod av en trupp japanska akrobater som uppträdde i bl a Stockholm och Göteborg 1868. Det första japanska diplomatiska besöket ägde sedan rum 1873 och 1889 deltog tre japanska representanter vid den 8:de internationella orientalistkongressen som ägde rum i Stockholm och Oslo. Därefter är det okänt vem som var den förste japanen som invandrade till och bosatte sig permanent i Sverige men år 1900 fanns det i varje fall tre invånare i landet som var födda i Japan och år 1930 handlade det om 29 invånare.

Den förste thailändaren som besökte Sverige var möjligen diplomaten prins Prisdang 1883. Prins Sai Sanitwongse samt två thailändska representanter vid den 8:de internationella orientalistkongressen som ägde rum i Stockholm och Oslo besökte sedan Sverige under 1889. Några år senare år 1897 besökte sedan kung Chulalongkorn Sverige. Därefter är det svårt att säga vem som var den förste thailändaren som invandrade till Sverige och kvarstannade här permanent. År 1950 fanns det i varje fall 13 invånare i Sverige som var födda i Thailand.

Den förste koreanen som besökte Sverige var Young Sook Choi 1926, som kvarstannade i landet som student fram tills 1931. År 1927 besökte också den dåvarande koreanske kronprinsen och dennes japanska fru Sverige. Den förste koreanen som invandrade till Sverige och kvarstannade här permanent var Seung-bog Cho 1950 som sedermera blev Sveriges förste professor i japanska. Det första adoptivbarnet från Korea anlände sedan till Sverige 1957.

Det är okänt vem som var den förste filippinaren som besökte Sverige. År 1960 fanns det i varje fall fem invånare i Sverige som var födda i Filippinerna och det är troligt att någon eller flertalet av dem var sjömän som arbetade för och i den svenska handelsflottan medan någon kan ha varit adoptivbarn.

Det är okänt vem som var den förste vietnamesen som besökte Sverige. År 1973 fanns det i varje fall 19 invånare i Sverige som var födda i Vietnam och det är troligt att flera om inte flertalet av dem var adoptivbarn och någon eller några kan också ha varit invandrade fransmän som hade fötts i Vietnam.

Det är okänt vem som var den förste malaysiern som besökte Sverige. År 1970 fanns det i varje fall 45 invånare i Sverige som var födda i Malaysia varav flertalet antagligen var etniska kineser från provinsen Penang och dagens Singapore och någon eller några kan också ha varit invandrade britter som hade fötts i Malaysia och Singapore.

Den 20 juli 2021 inleds den svenska mångkulturella politikens långsamma och utdragna död som sedan den infördes 1975-77 har utgjort västvärldens mest radikala och progressiva politik gentemot invandrare och minoriteter

DN:s Saeed Alnahhal påminner idag om den nya svenska migrationslagen som röstades igenom i riksdagen under förra veckan i skuggan av den pågående regeringskrisen och som är det direkta slutresultatet av den extremt polariserade debatt om invandring/invandrare som har gällt nonstop i Sverige sedan det s k flyktingkrisåret 2015 när Sverige tog emot flest flyktingar per capita i hela västvärlden.

Efter 2015 började SD växa explosionsartat liksom alternativmedierna och SD:s dominans i de sociala medierna och det nya konservativa höger-TAN-blocket började ta form. Den nya svenska migrationslagen som börjar gälla om några veckor den 20 juli 2021 är visserligen inte lika radikal som den som SD har krävt och drömmer om men den är ändå en på alla sätt och vis revolutionerande förändring för Sveriges del och mot bakgrund av den svenska nutidshistorien.

Sverige var nämligen länge det enda landet i västvärlden som tillämpade PUT (permanent uppehållstillstånd), som i sin tur de facto garanterade svenskt medborgarskap för alla som ville bli svenska medborgare. Sverige är vidare fortfarande ett av en handfull länder i Väst som ännu inte kräver att invandrare måste göra ett (medborgarskaps)test eller svära en (trohets)ed för att erhålla ett svenskt medborgarskap.

PUT-systemet infördes 1976 som en del av införandet av västvärldens mest progressiva och radikala mångkulturella politik, som senare har kompletterats med världens mest progressiva och radikala integrationspolitik, antisegregationspolitik och antidiskrimineringspolitik och inte minst antirasistiska politik. Sedan 1970-talet har Sverige också tagit emot allra flest invandrare från den utomeuropeiska världen per capita i form av både flyktingar och anhöriga till flyktingarna som ett resultat av det mångkulturella reformpaket som infördes 1975-77.

På samma sätt infördes förenklade regler för att erhålla svenskt medborgarskap vid samma tid och som en del av samma mångkulturella politik, som i sin tur var ett resultat av den s k Invandrarutredningen (som f ö hade sjösatts under det symboltyngda året 1968), och som gjorde att Sverige på den tiden var det andra landet i västvärlden att deklarera sig som ett mångkulturellt land efter Kanada och bredvid Australien.

Den svenska mångkulturella politiken var dock mer långtgående, radikal och progressiv än den som infördes i Kanada och Australien vid samma tid då den bl a innebar och fortfarande innebär att alla invandrare i landet får rösta i kommun- och regionval och även de som inte är svenska medborgare.

Denna mångkulturella rösträttsreform är f ö fortfarande tämligen unik och gäller endast i ett fåtal länder till på jorden. Undersökningar har också visat att invandrarna och minoriteterna känner ett starkare band till och lojalitet med Sverige än vad invandrarna och minoriteterna gör gentemot mottagar- och värdlandet i andra västländer och högst sannolikt tack vare decennier av mångkulturell politik.

Den 20 juli 2021 går därmed på sätt och vis den svenska mångkulturalismen i graven även om rätten till modersmålsundervisning, rätten till tolkhjälp, rätten för invandrarnas och minoriteternas föreningar och församlingar att erhålla offentliga bidrag och ytterligare några andra ”ingredienser” från västvärldens mest progressiva och radikala politik gentemot invandrare och minoriteter fortfarande kvarstår.

Snart kommer som bekant dock också något slags medborgarskapstest att införas även i Sverige och även modersmålsundervisningen lever under mycket starkt hot idag från SD:s och den nya TAN-högerns sida liksom rätten för invandrarnas och minoriteternas föreningar och församlingar att erhålla offentliga bidrag.

Det kommer m a o troligen aldrig att gå att säga exakt när den svenska mångkulturalismen går i graven till fullo då det snarare handlar om en långsam och utdragen död än om en plötslig sådan men den 20 juli 2021 är definitivt ett avgörande datum i sammanhanget.

”Sverige har alltid haft modet att gå sin egen väg i känsliga och avgörande frågor. Landet var först i EU att erkänna den palestinska staten och ensamma om att garantera ett nytt hemland för asylsökande.”

(…)

”Den nya migrationslagen är i praktiken inte mycket hårdare än de tillfälliga regler som tillämpats sedan 2016. Men i och med att reglerna blir permanenta förlorar Sverige positionen som det enda landet i världen som garanterat beviljar de som berövats sitt hemland det mest värdefulla som finns – ett nytt hemland. Det får Sverige att mista sin unika ställning i världen. Nu gör Sverige som alla andra.”

https://www.dn.se/kultur/saeed-alnahhal-med-den-nya-migrationslagen-forlorar-sverige-sin-sarstallning

”Den nya utlänningslagen gör tillfälliga uppehållstillstånd till huvudregel, ställer högre krav på att utlänningen försörjer anhöriga som kommer hit och innebär att permanenta uppehållstillstånd ska beviljas tidigast efter tre år – om utlänningen kan försörja sig. Utöver detta ska regeringen återkomma med ett förslag om att införa kunskapskrav i svenska och samhällskunskap som utlänningen måste klara för att få permanent uppehållstillstånd, och senare medborgarskap.

Lagändringarna börjar gälla den 20 juli 2021. De tillfälliga begränsningarna av möjligheten till uppehållstillstånd som infördes 2016 blir då permanenta. Sverige har fram till nu varit det enda landet i världen där permanenta uppehållstillstånd varit huvudregeln.

Det har inneburit garanterat medborgarskap fem, sex år efter asylansökan, utan några språk- eller samhällskunskapskrav. Vi flyktingar har uppfattat detta som en modig och unik strategi. Medan andra länder har reagerat konservativt, har Sverige gett ett effektivt och generöst stöd åt personer som behöver det. Sverige har ju även tidigare visat prov på ett sällsynt mod i andra frågor som rör människor med rötter i Mellanöstern. Det var till exempel det första EU-land som erkände Palestina, 2014.

Generösa migrationsregler har inte fått flyktingar att slappna av och sluta kämpa. Min erfarenhet och min kunskap om de som kommit hit under de senaste åren gör att jag känner mig säker på att reglerna har lönat sig.

Känslan av tillhörighet slår rot redan första dagen hos nyanlända – eftersom de vet att Sveriges är deras nya land. På den senaste nationaldagen bjöd kommunen in till en digital medborgarceremoni, som hölls för att fira de som nyligen fått svenskt medborgarskap. Vi behövde inte sjunga nationalsången eller svära någon trohetsed. Inte heller måste själva beslutet om medborgarskap undertecknas av kungen, vilket är fallet i exempelvis Nederländerna. Det kändes vackert, rent av extraordinärt – att Sverige anser att du formellt har blivit en del av oss utan att behöva visa din lojalitet mot landet.

Den nya migrationslagen är i praktiken inte mycket hårdare än de tillfälliga regler som tillämpats sedan 2016. Men i och med att reglerna blir permanenta förlorar Sverige positionen som det enda landet i världen som garanterat beviljar de som berövats sitt hemland det mest värdefulla som finns – ett nytt hemland. Det får Sverige att mista sin unika ställning i världen. Nu gör Sverige som alla andra.”

Sveriges nestor vad gäller forskning om invandrare och minoriteter och om rasism och diskriminering Anders Lange har nyligen gått bort

Sveriges nestor (OBS: det anser i varje fall jag att han var fram till sin död) vad gäller forskning om invandrare och minoriteter och om rasism och diskriminering Anders Lange har nyligen gått bort:


Psykologen Lange var lärjunge åt den moderna svenska forskningens om invandrare och minoriteter grundare pedagogen Arne Trankell och han var genom decennierna och fram tills pensionen en mycket produktiv forskare och särskilt tillsammans med pedagogen Charles Westin och särskilt vad gäller forskning om rasism och diskriminering. Langes och Westins tegelstenspublikation på över 500 sidor ”Etnisk diskriminering och social identitet. Forskningsöversikt och teoretisk analys” som gavs ut 1981 som en del i Sveriges första statliga utredning om diskriminering Diskrimineringsutredningen står sig t ex fortfarande liksom Langes egen bok ”Reflektioner kring rasism” från 1992.


Jag hade till och från kontakt med Anders, som också under hela livet var antirasist och antifascist och inte då han hade fötts i Polen och hade barndomsminnen av ljud av skott från det tyskockuperade Warszawa, ända sedan det tidiga 90-talet och inte minst då han intresserade sig för utlandsadopterade.


År 2000 publicerade Anders exempelvis rapporten ”Diskriminering, integration och etniska relationer” som byggde på enkäter och som undersökte självupplevda erfarenheter av rasism och diskriminering bland olika invandrargrupper och bl a bland personer födda i Indien somAnders misstog för att vara invandrare men som jag påpekade högst sannolikt var adopterade till åtminstone 65-75%.


I rapporten stack indierna ut, som då med all sannolikhet till största delen utgjordes av adopterade vilket också Anders gick med på och höll med om, och det oroväckande i rapporten var att de adopterade från Indien hamnade högst vad gällde att utdöma Sverige och svenskarna som rasistiska (75-78%) samt att bedöma att rasismen i Sverige hade ökat under de senaste åren (69%).


Både Anders och jag trodde på den tiden att det anmärkningsvärda resultatet berodde på att utlandsadopterade generellt växer upp i den övre medelklassen eller t o m i överklassen och därför kan och känner Sverige och (majoritets)svenskarna på djupet och ”närgånget” långt mycket bättre än invandrarna och deras barn i miljonprogramsområdena, d v s de utlandsadopterade är helt enkelt något av svenskhetens ”infödda informanter” då de permanent befinner sig i hjärtat av svenskheten och inte i svenskhetens marginaliserade periferi.


Under 2010-talet hängdes jag ut vid flera tillfällen i och av DN för att jag ville tala om ras och operationalisera rasbegreppet och sätta siffror på rasdiskrimineringen och forska om ras o s v och Anders var då en av mycket få svenska forskare (han hade vid det laget gått i pension) som försvarade mig i DN genom att poängtera att ras och etnicitet är olika termer och att det råder en närmast fullständig begreppsförvirring i den svenska forskarvärlden som nästan enbart använder sig av termen etnicitet och knappt aldrig av rasbegreppet:


”Etnicitet” och ”ras” är inte samma sak och det förstnämnda kan inte ersätta det sistnämnda, men relationen mellan begreppen och de företeelser de syftar på är komplicerad och otillräckligt utforskad… Tobias Hübinette har rätt när han säger att det är nästintill tabubelagt i Sverige, men denna tabubeläggning bygger på missuppfattningar rörande de olika betydelser som ordet ”ras” kan ha.”

Sista gången Anders och jag hade kontakt var i samband med att jag forskade om den icke-vita svenska litteraturen för några år sedan. Anders var då generös nog att privat delge mig opublicerade data från en stor enkätstudie som han låg bakom 2010 tillsammans med SCB när han var knuten till Forum för levande historia, och som handlade om hur svenska tonåringar ser på utseendeaspekten i relation till svenskhet, d v s hur mycket kroppen/utseendet (d v s ras) egentligen betyder för att inkluderas i respektive exkkuderas ur svenskheten.


Under många år var Anders intresserad av just utseendeaspekten eller den s k rasfaktorn och han såg ofta till att i sina många enkäter inkludera en specifik fråga om vad respondenterna ansåg om internationell adoption och om utlandsadopterade, då han betraktade denna fråga som en slags proxyfråga om ras och om relationen mellan ras och svenskhet.


År 1981 exempelvis svarade 75% av dåtidens svenskar i en enkätundersökning som Anders hade varit med att ta fram att de var för utomeuropeiska adoptioner samtidigt som utseendeaspekten kom tvåa på frågan om hur majoritetssvenskarna på den tiden ”kände igen” en svensk: På första plats hittades att tala svenska flytande och utan brytning men på andra plats hittades just att ”se svensk ut”.


Utlandsadopterade ser då generellt annorlunda ut till kroppen/utseendet rent visuellt-materiellt sett men är till den absolut övervägande delen i övrigt som vilka majoritetsvenskar som helst etniskt-kulturellt sett (och inte minst då de allra allra flesta av de utlandsadopterade växer upp i den massivt majoritetssvenskdominerade övre medelklassen eller t o m överklassen) och därigenom såg Anders, som själv var adoptivförälder, frågan om adoption/adopterade som ett slags det ultimata lackmustestet på svensk rasism och på det svenska rastänkandet. Under de senare åren av sitt yrkesliv och än mer under pensionärstiden blev Anders rejält bitter på alla konflikter bland de svenska forskarna som studerar rasism och diskriminering och invandrare och minoriteter och han skrev då bl a följande till mig för några år sedan då han bl a hade följt alla de konflikter som jag själv tyvärr har hamnat i inom högskole- och forskarvärlden:


”Rent allmänt vill jag meddela dig att jag i stort sett helt släppt “invandrarområdet”, och återgått till mina gamla intressen som kosmologi, fysik, filosofi, biologi… Skälet till denna “emigration” är nog primärt att jag insett att forskningsområdet stampar på stället – samma gamla trätor, samma politisering, inga nya insikter och om någon vågar antyda de sistnämnda så tystas vederbörande av plikttrogna pk-röster.”


Anders var m a o inte särskilt tillfreds alls med det akademiska arv han lämnade efter sig som Sveriges nestor (OBS: återigen – det anser i varje fall jag att han var fram till sin död) vad gäller forskning om invandrare och minoriteter och om rasism och diskriminering.

Har SD helt enkelt vunnit debatten om invandringen sedan 2015?

Det är alldeles uppenbart att något hände efter det s k flyktingkrisåret 2015 – d v s det var verkligen efter 2015 som den högerpopulistiska stormen började blåsa upp på allvar och därefter kom slag i slag – de centraleuropeiska Visegrád-länderna förlamade och slog sönder EU-samarbetet inifrån, Brexit-sidan vann den brittiska folkomröstningen, Trump blev vald till USA:s president och förra året erhöll de högerpopulistiska partierna sammanlagt över 47 miljoner röster eller 23,7% i EU-parlamentsvalet.


För svensk del var det just efter 2015 som de högerpopulistiska alternativmedierna började explodera i popularitet mätt i antal läsare/dygn medan SD succesivt besegrade vänstern och antirasisterna på internet och i de sociala medierna för att idag vara helt dominerande och i det närmaste ohotade i den digitala världen och i 2018 års val erhöll de högerpopulistiska partierna sammanlagt 18,1% av riksdagsrösterna och SD blev det största eller det näst största partiet i över 60% av de 29 valkretsarna, i närmare 80% av de 290 kommunerna och i nästan 50% av de 6325 valdistrikten.
Så den stora frågan – när en ser denna färska Sifo-undersökning – är väl om detta resultat hade sett ut så här även utan den högerpopulistiska post-2015-stormen eller om den helt enkelt i rätt så hög grad är en konsekvens av densamma – d v s är det kanske i första hand SD-lägret i bred mening som faktiskt har lyckats åstadkomma detta resultat?

Några anteckningar rörande svensk afrofobi eller svensk antisvart rasism och rörande den afrosvenska eller afrikansvenska eller svarta svenska minoritetens historia ca 1930-70:

I samband med den svenska debatten om BLM-rörelsen heter det generellt att visserligen har Sverige en gång i tiden haft en koloni med svarta slavar, d v s Saint-Barthélemy i Karibien, och visserligen har Sverige också präglats av rasstereotyper av svarta i t ex uppslagsverk och barnböcker men vad gäller modern tid så har Sverige och svenskarna inte förtryckt svarta personer på samma sätt som andra västländer/västerlänningar har gjort.
 
 
Påminner gärna om att 1931 skrev en svensk myndighet rakt ut att ”…färgade raser under inga förhållanden, n-gr-r icke ens såsom tillfälliga besökare, utom i rena undantagsfall böra äga tillträde till riket” för att till varje pris förhindra s k blandäktenskap och s k rasblandning.
 
 
Samma år skrev professorn i zoologi Nils von Hofsten, som annars var antinazist och som senare blev rektor för Uppsala universitet, att ”ingen förnekar numera att de stora raserna äro skilda av djupgående ärftliga olikheter icke blott i fysiskt hänseende utan även i intellektuell förmåga och karaktär, och ehuru varje måttstock är subjektiv, ha vi vita rätt att anse oss stå högre än bl. a. de svarta raserna” i sin bok ”Ärftlighetslärans grunder”, som i flera decennier både var den ledande och den enda svenska läroboken i genetik. Professor von Hofsten var vidare i decennier (1935-53) även ansvarig centralt i landet för att besluta om vilka som skulle steriliseras eller ej i egenskap av att vara sakkunnig och ledamot i Medicinalstyrelsens vetenskapliga råd.
 
 
Under mellankrigstiden och just från och med 1930-talet invandrade också de första svarta amerikanerna och afrikanerna till Sverige, vilka inte var slavar, vilka hade invandrat av egen kraft och inte transporterats hit av andra och vilka kvarstannade i riket permanent, d v s de var inte bara exempelvis cirkusartister (såsom Fredrik Reinfeldts farfars far), etiopiska diplomater eller svarta amerikanska artister som turnerade runt i landet. De allra flesta av dem var män, även om några var kvinnor, och år 1950 uppgick exempelvis antalet afrikanska invandrare i Sverige till exakt 355 individer.
 
 
En av de första svarta afrikanska invandrarna som invandrade till Sverige och kvarstannade i riket var en man från Västafrika som 1937 ingick äktenskap med en vit svensk kvinna i Skåne. Tillsammans fick paret sju blandade eller mixade barn på 1930- och 40-talen, vilka samtliga kom att steriliseras på s k sociala grunder. Detta sorgliga öde, d v s att steriliseras, kom att drabba ett flertal blandade eller mixade icke-vita personer som föddes i landet på fr a 1930-, 40- och 50-talen och flera av dem tvångsomhändertogs även och institutionaliserades mer eller mindre livet ut.
 
 
Efter kriget på 1940-, 50- och 60-talen anlände än fler svarta amerikanska och svarta afrikanska män till Sverige liksom även vissa enstaka svarta brittiska, svarta portugisiska och svarta franska invandrarmän, vilka i många fall blev tillsammans med och även fick barn med vita svenska kvinnor.
 
 
Under dessa decennier var höga procentandelar av svenskarna starkt negativa till s k rasblandning och till (hetero)sexuella s k intimrelationer över de s k rasgränserna och dess s k resultat/produkter i form av blandade eller mixade icke-vita barn och s k blandpar som rörde sig i det offentliga rummet blev ofta hånade och trakasserade och t o m hotade och överfallna.
 
 
År 1951 inträffade exempelvis en incident som på sin tid omtalades som en svensk rasskandal som också fick internationell uppmärksamhet. Det handlade om att Etiopiens dåvarande kejsare Haile Selassies sonson arvprinsen Merid Beyne utsattes för smädelser och ”sparkar på benen” och blev kallad ”n-g-r” på öppen gata i Stockholm. ”Detta är det andra utslaget på kort tid av den rasfördom som tycks finnas i Sverige”, skrev Dagens Nyheter som berättade att incidenten hade inträffat då prinsen hade befunnit sig i sällskap med en ”vit dam” utanför sitt hotell i närheten av Stureplan i Stockholm och uppfattats vara ”en n-g-r som tänkte ta med sig en vit kvinna in på hotellet”. Nio år senare redogjorde Expressen för händelsen på följande sätt:
 
 
”Han vistades då här någon månad för att sköta sin hälsa. Den aktuella kvällen kom han gående tillsammans med en kvinna på Biblioteksgatan strax utanför sitt hotell. I den hop som stod och hängde utanför hotellet slängde någon ur sig:
 
 
– Se en n-g-r som försöker ta en vit kvinna med sig på hotellet!
 
 
Några i hopen blev så uppretade att de gick till attack mot prinsen. Han sparkades på benen och fick fly till hotellvestibulen där portiern kom till hjälp.”
 
 
År 1954 uppmärksammade Expressen att vita svenska kvinnor som hade fött blandade eller mixade barn uppmanades att ange s k rastillhörighet, såsom att deras barn var ”av blandras”, när de registrerade sina barn som nyfödda hos Svenska kyrkan som på den tiden handhade folkbokföringen.
 
 
Några år därpå skrev tidningen om att det hade blivit kutym bland de s k abortkuratorerna i landet (OBS: innan den fria aborten infördes i Sverige så var gravida kvinnor tvungna att ansöka om abort hos s k abortkuratorer) att uppmana vita svenska kvinnor som var gravida med blandade eller mixade barn att ansöka om och göra abort. Många av dessa kvinnor blev också tvingade till abort av sina föräldrar och familjer eller av den närmaste omgivningen av ”rasheder”-skäl.
 
 
År 1963 rapporterade Expressen även om ”det första mordet med rasmotsättning som tänkbart motiv”, som handlade om att en svart man från Storbritannien hade dödat sin vita svenska partner i en lägenhet på Östermalm i Stockholm i mitten av augusti under samma år. Mannen uppgav till polisen att hon ”inte ville föda ett barn som hade en n-g-r till far” och därför hade ansökt om abort, vilket hade gjort honom desperat och till slut fått denne att döda henne.
 
 
På 1960-talet approcherade danska Justitiedepartementet sin svenska motsvarighet och frågade hur Sverige ställde sig till utlandsadoptioner och specifikt till att börja ta emot blandade eller mixade svarta barn från dåvarande Västtyskland vars biologiska mödrar var vita tyska kvinnor och biologiska fäder svarta amerikanska soldater.
 
 
Svenska Justitiedepartementet skickade då frågan vidare till Socialstyrelsen som svarade att ”de flesta experter på barnavårdens område” i Sverige förordade en mycket restriktiv hållning till adoptioner av icke-vita barn från andra länder. Myndigheten hänvisade specfikt till överläkare Torsten Thysell vid Centralsjukhuset i Karlstad, som i sin tur hänvisade till ”en genom århundranden välgrundad erfarenhet att folk som ser annorlunda ut än sin omgivning kan bli hackkycklingar” och Karlstadsdoktorn skrev vidare följande i sitt expertutlåtande:
 
 
”…när det gäller barn, som kommer från exotiska länder eller som eljest – t. ex. på grund av sin hudfärg starkt avviker från det typiskt svenska (Korea, Marocko) – meningen vanligen inte är att de skall tillbringa endast en kortare ferie här, utan de skall kvarstanna i landet… Det är emellertid styrelsens uppfattning att sociala skäl starkt talar emot att barn av nu ifrågavarande kategori förflyttas till Sverige för att stanna här.”
 
 
På grund av detta utlåtande valde Sverige att i stället satsa på adoptioner från Asien och fr a från Sydkorea i st f på adoptioner av blandade eller mixade svarta barn från Västtyskland, som Danmark i sin tur valde att satsa på.
 
 
I november 1966 uppmärksammade Aftonbladet situationen för vita svenska kvinnor som hade fött blandade eller mixade icke-vita barn i ett reportage som byggde på en intervju med den ensamstående vita svenska modern Agneta och hennes blandade eller mixade son Mikael, vars biologiska far uppgavs vara från Nigeria. Aftonbladet berättade bl a om ett fall från 1958 när en vit svensk kvinna som var gravid med ett blandat eller mixat barn utan problem hade blivit beviljad abort på s k sociala grunder efter att i sin abortansökan ha skrivit att ”mitt barn blir färgat, pappan är n-g-r”.
 
 
I samma reportage uttalade sig också en s k abortkurator som menade att det var förståeligt att svenska kvinnor som blev gravida med s k ”färgade” män övertalades att ansöka om abort och även beviljades detta: ”Man får ju inte blunda för verkligheten. Det blir svårare för ensamstående mödrar med färgade barn…”.
 
 
Slutligen rapporterade tidningen att det bara i Stockholm fanns omkring 30-40 icke-vita inrikes födda blandade eller mixade barn som hade placerats ut som foster- eller adoptivbarn efter att deras vita svenska biologiska mödrar hade lämnat dem på barnhem på grund av att de just var blandade eller mixade efter ”hård press från omgivningen”.
 
 
I Göteborg uppgavs kring 35-40 blandade eller mixade barn födas årligen med vita svenska biologiska mödrar och invandrade svarta biologiska fäder, och även i rikets andra stad var det vanligt att dessa barn övergavs på barnhem för att adopteras bort inom landet.
 
 
Det tidigare så dominerande svenska rastänkandet och rashygieniska politiken, som hade syftat till att till varje pris upprätthålla den förment rasliga homogenitet som sades känneteckna det (majoritets)svenska folket som sades vara både renast, vackrast och vitast av alla folk på jorden, levde m a o kvar långt in på 1960-talet och drabbade de blandade eller mixade icke-vita och svarta barnen vilka antingen aborterades bort innan de ens föddes, steriliserades efter födseln eller placerades på barnhem varifrån de bortadopterades.
 
 
Först under 1960-talets andra hälft växte en större svart invandrad minoritet fram i landet, även om den till en början fortfarande var mycket liten numerärt sett:
 
 
År 1970 beräknas det ha funnits cirka 5000 svarta invandrare i hela landet varav 100-tals var svarta amerikanska soldater som hade deserterat till Sverige i samband med Vietnamkriget (Sveriges första amerikanska desertör var då en svart amerikan som anlände till landet 1967 i sällskap med sin vita västtyska fru – Ray Jones) medan kring 3500 var svarta afrikanska invandrare varav 100-tals var s k SIDA-studenter.
 
 
Det var också under 1960-talets sista år i samband med den s k 68-revolutionen som synen på svarta i Sverige förändrades och år 1969 utkom exempelvis den svarta amerikanen Victor Herbert Tyus debutroman ”Den stora klyvningen” på Bonniers som därmed både blev den första afrosvenska författaren och den första icke-vita författaren som gav ut ett eget litterärt svenskspråkigt originalverk på ett svenskt förlag.
 
 
På 1970-talet växte den svarta minoriteten i Sverige sakta men säkert p g a utlandsadoptioner, fortsatt invandring och allt fler inrikes födda blandade eller mixade svarta barn med vita svenska mödrar och invandrade svarta fäder vilka kring 1975 redan kunde räknas i 1000-tal och under detta årtionde skulle sedan den första afrosvenska gemenskapen växa fram i form av en rad organisationer, även om inga svarta invandrare kallade sig afrosvenskar i Sverige förrän på 1990-talet, såsom Pan-African Society in Sweden i Göteborg, Black Cultural Centre i Stockholm och aktions- och solidaritetsgruppen Förenade afrikanska arbetare.