Kategori: invandring

Den 20 juli 2021 inleds den svenska mångkulturella politikens långsamma och utdragna död som sedan den infördes 1975-77 har utgjort västvärldens mest radikala och progressiva politik gentemot invandrare och minoriteter

DN:s Saeed Alnahhal påminner idag om den nya svenska migrationslagen som röstades igenom i riksdagen under förra veckan i skuggan av den pågående regeringskrisen och som är det direkta slutresultatet av den extremt polariserade debatt om invandring/invandrare som har gällt nonstop i Sverige sedan det s k flyktingkrisåret 2015 när Sverige tog emot flest flyktingar per capita i hela västvärlden.

Efter 2015 började SD växa explosionsartat liksom alternativmedierna och SD:s dominans i de sociala medierna och det nya konservativa höger-TAN-blocket började ta form. Den nya svenska migrationslagen som börjar gälla om några veckor den 20 juli 2021 är visserligen inte lika radikal som den som SD har krävt och drömmer om men den är ändå en på alla sätt och vis revolutionerande förändring för Sveriges del och mot bakgrund av den svenska nutidshistorien.

Sverige var nämligen länge det enda landet i västvärlden som tillämpade PUT (permanent uppehållstillstånd), som i sin tur de facto garanterade svenskt medborgarskap för alla som ville bli svenska medborgare. Sverige är vidare fortfarande ett av en handfull länder i Väst som ännu inte kräver att invandrare måste göra ett (medborgarskaps)test eller svära en (trohets)ed för att erhålla ett svenskt medborgarskap.

PUT-systemet infördes 1976 som en del av införandet av västvärldens mest progressiva och radikala mångkulturella politik, som senare har kompletterats med världens mest progressiva och radikala integrationspolitik, antisegregationspolitik och antidiskrimineringspolitik och inte minst antirasistiska politik. Sedan 1970-talet har Sverige också tagit emot allra flest invandrare från den utomeuropeiska världen per capita i form av både flyktingar och anhöriga till flyktingarna som ett resultat av det mångkulturella reformpaket som infördes 1975-77.

På samma sätt infördes förenklade regler för att erhålla svenskt medborgarskap vid samma tid och som en del av samma mångkulturella politik, som i sin tur var ett resultat av den s k Invandrarutredningen (som f ö hade sjösatts under det symboltyngda året 1968), och som gjorde att Sverige på den tiden var det andra landet i västvärlden att deklarera sig som ett mångkulturellt land efter Kanada och bredvid Australien.

Den svenska mångkulturella politiken var dock mer långtgående, radikal och progressiv än den som infördes i Kanada och Australien vid samma tid då den bl a innebar och fortfarande innebär att alla invandrare i landet får rösta i kommun- och regionval och även de som inte är svenska medborgare.

Denna mångkulturella rösträttsreform är f ö fortfarande tämligen unik och gäller endast i ett fåtal länder till på jorden. Undersökningar har också visat att invandrarna och minoriteterna känner ett starkare band till och lojalitet med Sverige än vad invandrarna och minoriteterna gör gentemot mottagar- och värdlandet i andra västländer och högst sannolikt tack vare decennier av mångkulturell politik.

Den 20 juli 2021 går därmed på sätt och vis den svenska mångkulturalismen i graven även om rätten till modersmålsundervisning, rätten till tolkhjälp, rätten för invandrarnas och minoriteternas föreningar och församlingar att erhålla offentliga bidrag och ytterligare några andra ”ingredienser” från västvärldens mest progressiva och radikala politik gentemot invandrare och minoriteter fortfarande kvarstår.

Snart kommer som bekant dock också något slags medborgarskapstest att införas även i Sverige och även modersmålsundervisningen lever under mycket starkt hot idag från SD:s och den nya TAN-högerns sida liksom rätten för invandrarnas och minoriteternas föreningar och församlingar att erhålla offentliga bidrag.

Det kommer m a o troligen aldrig att gå att säga exakt när den svenska mångkulturalismen går i graven till fullo då det snarare handlar om en långsam och utdragen död än om en plötslig sådan men den 20 juli 2021 är definitivt ett avgörande datum i sammanhanget.

”Sverige har alltid haft modet att gå sin egen väg i känsliga och avgörande frågor. Landet var först i EU att erkänna den palestinska staten och ensamma om att garantera ett nytt hemland för asylsökande.”

(…)

”Den nya migrationslagen är i praktiken inte mycket hårdare än de tillfälliga regler som tillämpats sedan 2016. Men i och med att reglerna blir permanenta förlorar Sverige positionen som det enda landet i världen som garanterat beviljar de som berövats sitt hemland det mest värdefulla som finns – ett nytt hemland. Det får Sverige att mista sin unika ställning i världen. Nu gör Sverige som alla andra.”

https://www.dn.se/kultur/saeed-alnahhal-med-den-nya-migrationslagen-forlorar-sverige-sin-sarstallning

”Den nya utlänningslagen gör tillfälliga uppehållstillstånd till huvudregel, ställer högre krav på att utlänningen försörjer anhöriga som kommer hit och innebär att permanenta uppehållstillstånd ska beviljas tidigast efter tre år – om utlänningen kan försörja sig. Utöver detta ska regeringen återkomma med ett förslag om att införa kunskapskrav i svenska och samhällskunskap som utlänningen måste klara för att få permanent uppehållstillstånd, och senare medborgarskap.

Lagändringarna börjar gälla den 20 juli 2021. De tillfälliga begränsningarna av möjligheten till uppehållstillstånd som infördes 2016 blir då permanenta. Sverige har fram till nu varit det enda landet i världen där permanenta uppehållstillstånd varit huvudregeln.

Det har inneburit garanterat medborgarskap fem, sex år efter asylansökan, utan några språk- eller samhällskunskapskrav. Vi flyktingar har uppfattat detta som en modig och unik strategi. Medan andra länder har reagerat konservativt, har Sverige gett ett effektivt och generöst stöd åt personer som behöver det. Sverige har ju även tidigare visat prov på ett sällsynt mod i andra frågor som rör människor med rötter i Mellanöstern. Det var till exempel det första EU-land som erkände Palestina, 2014.

Generösa migrationsregler har inte fått flyktingar att slappna av och sluta kämpa. Min erfarenhet och min kunskap om de som kommit hit under de senaste åren gör att jag känner mig säker på att reglerna har lönat sig.

Känslan av tillhörighet slår rot redan första dagen hos nyanlända – eftersom de vet att Sveriges är deras nya land. På den senaste nationaldagen bjöd kommunen in till en digital medborgarceremoni, som hölls för att fira de som nyligen fått svenskt medborgarskap. Vi behövde inte sjunga nationalsången eller svära någon trohetsed. Inte heller måste själva beslutet om medborgarskap undertecknas av kungen, vilket är fallet i exempelvis Nederländerna. Det kändes vackert, rent av extraordinärt – att Sverige anser att du formellt har blivit en del av oss utan att behöva visa din lojalitet mot landet.

Den nya migrationslagen är i praktiken inte mycket hårdare än de tillfälliga regler som tillämpats sedan 2016. Men i och med att reglerna blir permanenta förlorar Sverige positionen som det enda landet i världen som garanterat beviljar de som berövats sitt hemland det mest värdefulla som finns – ett nytt hemland. Det får Sverige att mista sin unika ställning i världen. Nu gör Sverige som alla andra.”

Sveriges nestor vad gäller forskning om invandrare och minoriteter och om rasism och diskriminering Anders Lange har nyligen gått bort

Sveriges nestor (OBS: det anser i varje fall jag att han var fram till sin död) vad gäller forskning om invandrare och minoriteter och om rasism och diskriminering Anders Lange har nyligen gått bort:


Psykologen Lange var lärjunge åt den moderna svenska forskningens om invandrare och minoriteter grundare pedagogen Arne Trankell och han var genom decennierna och fram tills pensionen en mycket produktiv forskare och särskilt tillsammans med pedagogen Charles Westin och särskilt vad gäller forskning om rasism och diskriminering. Langes och Westins tegelstenspublikation på över 500 sidor ”Etnisk diskriminering och social identitet. Forskningsöversikt och teoretisk analys” som gavs ut 1981 som en del i Sveriges första statliga utredning om diskriminering Diskrimineringsutredningen står sig t ex fortfarande liksom Langes egen bok ”Reflektioner kring rasism” från 1992.


Jag hade till och från kontakt med Anders, som också under hela livet var antirasist och antifascist och inte då han hade fötts i Polen och hade barndomsminnen av ljud av skott från det tyskockuperade Warszawa, ända sedan det tidiga 90-talet och inte minst då han intresserade sig för utlandsadopterade.


År 2000 publicerade Anders exempelvis rapporten ”Diskriminering, integration och etniska relationer” som byggde på enkäter och som undersökte självupplevda erfarenheter av rasism och diskriminering bland olika invandrargrupper och bl a bland personer födda i Indien somAnders misstog för att vara invandrare men som jag påpekade högst sannolikt var adopterade till åtminstone 65-75%.


I rapporten stack indierna ut, som då med all sannolikhet till största delen utgjordes av adopterade vilket också Anders gick med på och höll med om, och det oroväckande i rapporten var att de adopterade från Indien hamnade högst vad gällde att utdöma Sverige och svenskarna som rasistiska (75-78%) samt att bedöma att rasismen i Sverige hade ökat under de senaste åren (69%).


Både Anders och jag trodde på den tiden att det anmärkningsvärda resultatet berodde på att utlandsadopterade generellt växer upp i den övre medelklassen eller t o m i överklassen och därför kan och känner Sverige och (majoritets)svenskarna på djupet och ”närgånget” långt mycket bättre än invandrarna och deras barn i miljonprogramsområdena, d v s de utlandsadopterade är helt enkelt något av svenskhetens ”infödda informanter” då de permanent befinner sig i hjärtat av svenskheten och inte i svenskhetens marginaliserade periferi.


Under 2010-talet hängdes jag ut vid flera tillfällen i och av DN för att jag ville tala om ras och operationalisera rasbegreppet och sätta siffror på rasdiskrimineringen och forska om ras o s v och Anders var då en av mycket få svenska forskare (han hade vid det laget gått i pension) som försvarade mig i DN genom att poängtera att ras och etnicitet är olika termer och att det råder en närmast fullständig begreppsförvirring i den svenska forskarvärlden som nästan enbart använder sig av termen etnicitet och knappt aldrig av rasbegreppet:


”Etnicitet” och ”ras” är inte samma sak och det förstnämnda kan inte ersätta det sistnämnda, men relationen mellan begreppen och de företeelser de syftar på är komplicerad och otillräckligt utforskad… Tobias Hübinette har rätt när han säger att det är nästintill tabubelagt i Sverige, men denna tabubeläggning bygger på missuppfattningar rörande de olika betydelser som ordet ”ras” kan ha.”

Sista gången Anders och jag hade kontakt var i samband med att jag forskade om den icke-vita svenska litteraturen för några år sedan. Anders var då generös nog att privat delge mig opublicerade data från en stor enkätstudie som han låg bakom 2010 tillsammans med SCB när han var knuten till Forum för levande historia, och som handlade om hur svenska tonåringar ser på utseendeaspekten i relation till svenskhet, d v s hur mycket kroppen/utseendet (d v s ras) egentligen betyder för att inkluderas i respektive exkkuderas ur svenskheten.


Under många år var Anders intresserad av just utseendeaspekten eller den s k rasfaktorn och han såg ofta till att i sina många enkäter inkludera en specifik fråga om vad respondenterna ansåg om internationell adoption och om utlandsadopterade, då han betraktade denna fråga som en slags proxyfråga om ras och om relationen mellan ras och svenskhet.


År 1981 exempelvis svarade 75% av dåtidens svenskar i en enkätundersökning som Anders hade varit med att ta fram att de var för utomeuropeiska adoptioner samtidigt som utseendeaspekten kom tvåa på frågan om hur majoritetssvenskarna på den tiden ”kände igen” en svensk: På första plats hittades att tala svenska flytande och utan brytning men på andra plats hittades just att ”se svensk ut”.


Utlandsadopterade ser då generellt annorlunda ut till kroppen/utseendet rent visuellt-materiellt sett men är till den absolut övervägande delen i övrigt som vilka majoritetsvenskar som helst etniskt-kulturellt sett (och inte minst då de allra allra flesta av de utlandsadopterade växer upp i den massivt majoritetssvenskdominerade övre medelklassen eller t o m överklassen) och därigenom såg Anders, som själv var adoptivförälder, frågan om adoption/adopterade som ett slags det ultimata lackmustestet på svensk rasism och på det svenska rastänkandet. Under de senare åren av sitt yrkesliv och än mer under pensionärstiden blev Anders rejält bitter på alla konflikter bland de svenska forskarna som studerar rasism och diskriminering och invandrare och minoriteter och han skrev då bl a följande till mig för några år sedan då han bl a hade följt alla de konflikter som jag själv tyvärr har hamnat i inom högskole- och forskarvärlden:


”Rent allmänt vill jag meddela dig att jag i stort sett helt släppt “invandrarområdet”, och återgått till mina gamla intressen som kosmologi, fysik, filosofi, biologi… Skälet till denna “emigration” är nog primärt att jag insett att forskningsområdet stampar på stället – samma gamla trätor, samma politisering, inga nya insikter och om någon vågar antyda de sistnämnda så tystas vederbörande av plikttrogna pk-röster.”


Anders var m a o inte särskilt tillfreds alls med det akademiska arv han lämnade efter sig som Sveriges nestor (OBS: återigen – det anser i varje fall jag att han var fram till sin död) vad gäller forskning om invandrare och minoriteter och om rasism och diskriminering.

Har SD helt enkelt vunnit debatten om invandringen sedan 2015?

Det är alldeles uppenbart att något hände efter det s k flyktingkrisåret 2015 – d v s det var verkligen efter 2015 som den högerpopulistiska stormen började blåsa upp på allvar och därefter kom slag i slag – de centraleuropeiska Visegrád-länderna förlamade och slog sönder EU-samarbetet inifrån, Brexit-sidan vann den brittiska folkomröstningen, Trump blev vald till USA:s president och förra året erhöll de högerpopulistiska partierna sammanlagt över 47 miljoner röster eller 23,7% i EU-parlamentsvalet.


För svensk del var det just efter 2015 som de högerpopulistiska alternativmedierna började explodera i popularitet mätt i antal läsare/dygn medan SD succesivt besegrade vänstern och antirasisterna på internet och i de sociala medierna för att idag vara helt dominerande och i det närmaste ohotade i den digitala världen och i 2018 års val erhöll de högerpopulistiska partierna sammanlagt 18,1% av riksdagsrösterna och SD blev det största eller det näst största partiet i över 60% av de 29 valkretsarna, i närmare 80% av de 290 kommunerna och i nästan 50% av de 6325 valdistrikten.
Så den stora frågan – när en ser denna färska Sifo-undersökning – är väl om detta resultat hade sett ut så här även utan den högerpopulistiska post-2015-stormen eller om den helt enkelt i rätt så hög grad är en konsekvens av densamma – d v s är det kanske i första hand SD-lägret i bred mening som faktiskt har lyckats åstadkomma detta resultat?

Några anteckningar rörande svensk afrofobi eller svensk antisvart rasism och rörande den afrosvenska eller afrikansvenska eller svarta svenska minoritetens historia ca 1930-70:

I samband med den svenska debatten om BLM-rörelsen heter det generellt att visserligen har Sverige en gång i tiden haft en koloni med svarta slavar, d v s Saint-Barthélemy i Karibien, och visserligen har Sverige också präglats av rasstereotyper av svarta i t ex uppslagsverk och barnböcker men vad gäller modern tid så har Sverige och svenskarna inte förtryckt svarta personer på samma sätt som andra västländer/västerlänningar har gjort.
 
 
Påminner gärna om att 1931 skrev en svensk myndighet rakt ut att ”…färgade raser under inga förhållanden, n-gr-r icke ens såsom tillfälliga besökare, utom i rena undantagsfall böra äga tillträde till riket” för att till varje pris förhindra s k blandäktenskap och s k rasblandning.
 
 
Samma år skrev professorn i zoologi Nils von Hofsten, som annars var antinazist och som senare blev rektor för Uppsala universitet, att ”ingen förnekar numera att de stora raserna äro skilda av djupgående ärftliga olikheter icke blott i fysiskt hänseende utan även i intellektuell förmåga och karaktär, och ehuru varje måttstock är subjektiv, ha vi vita rätt att anse oss stå högre än bl. a. de svarta raserna” i sin bok ”Ärftlighetslärans grunder”, som i flera decennier både var den ledande och den enda svenska läroboken i genetik. Professor von Hofsten var vidare i decennier (1935-53) även ansvarig centralt i landet för att besluta om vilka som skulle steriliseras eller ej i egenskap av att vara sakkunnig och ledamot i Medicinalstyrelsens vetenskapliga råd.
 
 
Under mellankrigstiden och just från och med 1930-talet invandrade också de första svarta amerikanerna och afrikanerna till Sverige, vilka inte var slavar, vilka hade invandrat av egen kraft och inte transporterats hit av andra och vilka kvarstannade i riket permanent, d v s de var inte bara exempelvis cirkusartister (såsom Fredrik Reinfeldts farfars far), etiopiska diplomater eller svarta amerikanska artister som turnerade runt i landet. De allra flesta av dem var män, även om några var kvinnor, och år 1950 uppgick exempelvis antalet afrikanska invandrare i Sverige till exakt 355 individer.
 
 
En av de första svarta afrikanska invandrarna som invandrade till Sverige och kvarstannade i riket var en man från Västafrika som 1937 ingick äktenskap med en vit svensk kvinna i Skåne. Tillsammans fick paret sju blandade eller mixade barn på 1930- och 40-talen, vilka samtliga kom att steriliseras på s k sociala grunder. Detta sorgliga öde, d v s att steriliseras, kom att drabba ett flertal blandade eller mixade icke-vita personer som föddes i landet på fr a 1930-, 40- och 50-talen och flera av dem tvångsomhändertogs även och institutionaliserades mer eller mindre livet ut.
 
 
Efter kriget på 1940-, 50- och 60-talen anlände än fler svarta amerikanska och svarta afrikanska män till Sverige liksom även vissa enstaka svarta brittiska, svarta portugisiska och svarta franska invandrarmän, vilka i många fall blev tillsammans med och även fick barn med vita svenska kvinnor.
 
 
Under dessa decennier var höga procentandelar av svenskarna starkt negativa till s k rasblandning och till (hetero)sexuella s k intimrelationer över de s k rasgränserna och dess s k resultat/produkter i form av blandade eller mixade icke-vita barn och s k blandpar som rörde sig i det offentliga rummet blev ofta hånade och trakasserade och t o m hotade och överfallna.
 
 
År 1951 inträffade exempelvis en incident som på sin tid omtalades som en svensk rasskandal som också fick internationell uppmärksamhet. Det handlade om att Etiopiens dåvarande kejsare Haile Selassies sonson arvprinsen Merid Beyne utsattes för smädelser och ”sparkar på benen” och blev kallad ”n-g-r” på öppen gata i Stockholm. ”Detta är det andra utslaget på kort tid av den rasfördom som tycks finnas i Sverige”, skrev Dagens Nyheter som berättade att incidenten hade inträffat då prinsen hade befunnit sig i sällskap med en ”vit dam” utanför sitt hotell i närheten av Stureplan i Stockholm och uppfattats vara ”en n-g-r som tänkte ta med sig en vit kvinna in på hotellet”. Nio år senare redogjorde Expressen för händelsen på följande sätt:
 
 
”Han vistades då här någon månad för att sköta sin hälsa. Den aktuella kvällen kom han gående tillsammans med en kvinna på Biblioteksgatan strax utanför sitt hotell. I den hop som stod och hängde utanför hotellet slängde någon ur sig:
 
 
– Se en n-g-r som försöker ta en vit kvinna med sig på hotellet!
 
 
Några i hopen blev så uppretade att de gick till attack mot prinsen. Han sparkades på benen och fick fly till hotellvestibulen där portiern kom till hjälp.”
 
 
År 1954 uppmärksammade Expressen att vita svenska kvinnor som hade fött blandade eller mixade barn uppmanades att ange s k rastillhörighet, såsom att deras barn var ”av blandras”, när de registrerade sina barn som nyfödda hos Svenska kyrkan som på den tiden handhade folkbokföringen.
 
 
Några år därpå skrev tidningen om att det hade blivit kutym bland de s k abortkuratorerna i landet (OBS: innan den fria aborten infördes i Sverige så var gravida kvinnor tvungna att ansöka om abort hos s k abortkuratorer) att uppmana vita svenska kvinnor som var gravida med blandade eller mixade barn att ansöka om och göra abort. Många av dessa kvinnor blev också tvingade till abort av sina föräldrar och familjer eller av den närmaste omgivningen av ”rasheder”-skäl.
 
 
År 1963 rapporterade Expressen även om ”det första mordet med rasmotsättning som tänkbart motiv”, som handlade om att en svart man från Storbritannien hade dödat sin vita svenska partner i en lägenhet på Östermalm i Stockholm i mitten av augusti under samma år. Mannen uppgav till polisen att hon ”inte ville föda ett barn som hade en n-g-r till far” och därför hade ansökt om abort, vilket hade gjort honom desperat och till slut fått denne att döda henne.
 
 
På 1960-talet approcherade danska Justitiedepartementet sin svenska motsvarighet och frågade hur Sverige ställde sig till utlandsadoptioner och specifikt till att börja ta emot blandade eller mixade svarta barn från dåvarande Västtyskland vars biologiska mödrar var vita tyska kvinnor och biologiska fäder svarta amerikanska soldater.
 
 
Svenska Justitiedepartementet skickade då frågan vidare till Socialstyrelsen som svarade att ”de flesta experter på barnavårdens område” i Sverige förordade en mycket restriktiv hållning till adoptioner av icke-vita barn från andra länder. Myndigheten hänvisade specfikt till överläkare Torsten Thysell vid Centralsjukhuset i Karlstad, som i sin tur hänvisade till ”en genom århundranden välgrundad erfarenhet att folk som ser annorlunda ut än sin omgivning kan bli hackkycklingar” och Karlstadsdoktorn skrev vidare följande i sitt expertutlåtande:
 
 
”…när det gäller barn, som kommer från exotiska länder eller som eljest – t. ex. på grund av sin hudfärg starkt avviker från det typiskt svenska (Korea, Marocko) – meningen vanligen inte är att de skall tillbringa endast en kortare ferie här, utan de skall kvarstanna i landet… Det är emellertid styrelsens uppfattning att sociala skäl starkt talar emot att barn av nu ifrågavarande kategori förflyttas till Sverige för att stanna här.”
 
 
På grund av detta utlåtande valde Sverige att i stället satsa på adoptioner från Asien och fr a från Sydkorea i st f på adoptioner av blandade eller mixade svarta barn från Västtyskland, som Danmark i sin tur valde att satsa på.
 
 
I november 1966 uppmärksammade Aftonbladet situationen för vita svenska kvinnor som hade fött blandade eller mixade icke-vita barn i ett reportage som byggde på en intervju med den ensamstående vita svenska modern Agneta och hennes blandade eller mixade son Mikael, vars biologiska far uppgavs vara från Nigeria. Aftonbladet berättade bl a om ett fall från 1958 när en vit svensk kvinna som var gravid med ett blandat eller mixat barn utan problem hade blivit beviljad abort på s k sociala grunder efter att i sin abortansökan ha skrivit att ”mitt barn blir färgat, pappan är n-g-r”.
 
 
I samma reportage uttalade sig också en s k abortkurator som menade att det var förståeligt att svenska kvinnor som blev gravida med s k ”färgade” män övertalades att ansöka om abort och även beviljades detta: ”Man får ju inte blunda för verkligheten. Det blir svårare för ensamstående mödrar med färgade barn…”.
 
 
Slutligen rapporterade tidningen att det bara i Stockholm fanns omkring 30-40 icke-vita inrikes födda blandade eller mixade barn som hade placerats ut som foster- eller adoptivbarn efter att deras vita svenska biologiska mödrar hade lämnat dem på barnhem på grund av att de just var blandade eller mixade efter ”hård press från omgivningen”.
 
 
I Göteborg uppgavs kring 35-40 blandade eller mixade barn födas årligen med vita svenska biologiska mödrar och invandrade svarta biologiska fäder, och även i rikets andra stad var det vanligt att dessa barn övergavs på barnhem för att adopteras bort inom landet.
 
 
Det tidigare så dominerande svenska rastänkandet och rashygieniska politiken, som hade syftat till att till varje pris upprätthålla den förment rasliga homogenitet som sades känneteckna det (majoritets)svenska folket som sades vara både renast, vackrast och vitast av alla folk på jorden, levde m a o kvar långt in på 1960-talet och drabbade de blandade eller mixade icke-vita och svarta barnen vilka antingen aborterades bort innan de ens föddes, steriliserades efter födseln eller placerades på barnhem varifrån de bortadopterades.
 
 
Först under 1960-talets andra hälft växte en större svart invandrad minoritet fram i landet, även om den till en början fortfarande var mycket liten numerärt sett:
 
 
År 1970 beräknas det ha funnits cirka 5000 svarta invandrare i hela landet varav 100-tals var svarta amerikanska soldater som hade deserterat till Sverige i samband med Vietnamkriget (Sveriges första amerikanska desertör var då en svart amerikan som anlände till landet 1967 i sällskap med sin vita västtyska fru – Ray Jones) medan kring 3500 var svarta afrikanska invandrare varav 100-tals var s k SIDA-studenter.
 
 
Det var också under 1960-talets sista år i samband med den s k 68-revolutionen som synen på svarta i Sverige förändrades och år 1969 utkom exempelvis den svarta amerikanen Victor Herbert Tyus debutroman ”Den stora klyvningen” på Bonniers som därmed både blev den första afrosvenska författaren och den första icke-vita författaren som gav ut ett eget litterärt svenskspråkigt originalverk på ett svenskt förlag.
 
 
På 1970-talet växte den svarta minoriteten i Sverige sakta men säkert p g a utlandsadoptioner, fortsatt invandring och allt fler inrikes födda blandade eller mixade svarta barn med vita svenska mödrar och invandrade svarta fäder vilka kring 1975 redan kunde räknas i 1000-tal och under detta årtionde skulle sedan den första afrosvenska gemenskapen växa fram i form av en rad organisationer, även om inga svarta invandrare kallade sig afrosvenskar i Sverige förrän på 1990-talet, såsom Pan-African Society in Sweden i Göteborg, Black Cultural Centre i Stockholm och aktions- och solidaritetsgruppen Förenade afrikanska arbetare.
 

I dagarna för 75 år sedan inleddes en migrationshistorisk vändning i världen när Västeuropas ”omvända” invandring initierades

I dagarna för 75 år sedan inleddes en migrationshistorisk vändning i världen och fr a i Västeuropa även om människorna som levde på den tiden säkerligen inte förstod det och människorna som lever idag har dessutom i hög grad glömt bort denna vändning.
 
Som en följd av Andra världskrigets slut i Europa inleddes Västeuropas ”omvända” invandring i och med att fördrivningen och ”repatrieringen” av kring 13 miljoner tysktalande från den europeiska kontinentens alla hörn och fr a från Central, Öst- och Sydösteuropa påbörjades i maj 1945 till de ockupationszoner som senare skulle komma att bli Väst- och Östtyskland respektive Österrike.
heimatvertriebene-10-jahre-vertreibung-gr
 
Efter att Andra världskriget även upphörde i Asien i augusti 1945 fördrevs och ”repatrierades” f ö även kring 6,5 miljoner japaner från Stillahavsasiens alla hörn och fr a från Japanska imperiets olika bosättarkolonier i Nordost- och Sydostasien till det på den tiden ockuperade Japan och efter 1955 fanns det därför väldigt få japansktalande personer kvar i Asien och Oceanien utanför dagens Japans gränser.
417Sun73sTL._SX302_BO1,204,203,200_
 
Fram tills Andra världskrigets utbrott 1939 hade (väst)européerna varit utvandrare, bosättare och fr a segrare och befolkat stora delar av den övriga världen i århundraden och i många fall t o m konkurrerat ut de infödda och särskilt gällde det perioden mellan ca 1815-1939 då över 60 miljoner européer utvandrade till den utomeuropeiska världen.
 
I och med krigsslutet och p g a den efterföljande avkoloniseringen inleddes dock efter 1945 en ”omvänd” invandring till Västeuropa som det tyska exemplet kan sägas ha varit ett slags förspel till.
91dpIsNGXXL
 
Uppemot 10% av ovanstående f d axelmakters (d v s Västtysklands, Östtysklands, Österrikes och Japans) invånare kom under 1950-talet att utgöras av ”repatrierade” personer och liknande procentsiffror skulle sedan bl a Frankrike och Portugal få uppleva på 1950-, 60- och 70-talen när miljontals fransk- respektive portugisisktalande ”repatrierades” i takt med att en efter en av kolonierna över haven förlorades. Även Storbritannien, Belgien, Italien och Nederländerna kom också att ta emot 100 000-tals ”repatrierade” personer från sina gamla kolonier under efterkrigstiden.
 
Denna ”omvända” invandringen gällde inte bara vita personer utan också de vita männens icke-vita partners och inte minst ett stort antal s k blandade personer med vita biologiska pappor och icke-vita infödda biologiska mammor liksom även infödda personer som ansågs ha ”kollaborerat” med européerna såsom t ex vissa folkgrupper från Indonesien, berber och judar från Nordafrika eller vissa specifika minoriteter från Sydasien.
 
På samma sätt gällde detta också de ”tyskar” och ”japaner” som ”repatrierades” efter 1945 – åtskilliga av dem var då icke-tyska respektive icke-japanska partners till tyska respektive japanska män och ett stort antal av de biologiska mammor som hade varit tillsammans med och fått barn med tyskar respektive japaner under krigsåren fördrevs likaså liksom deras s k blandade barn.
 
Denna ”omvända” invandringen har dock kommit att hamna i skuggan av den efterkrigstida invandringen till Västeuropa och i-världen (Nordamerika, Europa och Japan) från den utomvästerländska världen och särskilt gäller det den utomeuropeiska flyktinginvandringen som i det närmaste exploderade i omfattning efter Kalla krigets slut på 90-talet och framåt.
 
Arvet efter alla dessa ”repatrierade” västeuropéer, vilka i stort sett alltid förlorade allt de ägde när de fördrevs och vare sig det handlade om Ostpreussen, Banatet, Sudetlandet, Algeriet, Indonesien, Kongo, Eritrea, Vietnam, Tanzania eller Indien, har dock kommit att leva vidare som ett ännu ej helt bearbetat trauma och sår i många västeuropeiska länder och ett konkret politiskt arv är då den västeuropeiska extremhögern som redan när den uppstod under Kalla kriget i det närmaste kom att överbefolkas av ”repatrierade” och i flera länder kom de t o m att spela en avgörande roll för att grunda några av de organisationer som är ursprunget till de högerpopulistiska partier som är verksamma än idag.

Amat Levin publicerar ett utdrag ur sin nya bok ”Slumpens barn” som handlar om den svensk-gambianska minoritetens historia

Amat Levin publicerar idag ett utdrag ur sin nya bok ”Slumpens barn. Den osannolika berättelsen när Sverige mötte Gambia” i Dagens Arena, som handlar om varför det den 31 december 2019 fanns 11 448 invånare i Sverige med någon form av bakgrund i Gambia varav 5505 var födda i Gambia och invandrade (och 54 av dem var adopterade till fr a infödda majoritetssvenskar), 2075 födda i Sverige och s k ”andrageneration:are” med båda föräldrarna från landet och de resterande 3868 födda i Sverige och blandade med en förälder från Gambia och i huvudsak en gambiansk far och en vit i huvudsak svensk mor.
 
Denna svensk-gambianska minoritet och diaspora som bl a inkluderar namn som Seinabo Sey, Erik Lundin, Amie Bramme Sey och Alice Bah Kuhnke liksom Amat själv har nu fått sin historia berättad tack vare Amats nya bok som bl a beskriver att allt började med den legendariska piratradiochefen och skådespelerskan Britt Wadner, som direkt eller indirekt låg bakom att statens etermediamonopol till slut försvann i Sverige, samt med den likaledes legendariske värmländske krigsveteranen Bertil Harding som bl a hade deltagit i Andra världskriget på norrmännens sida och i Koreakriget på amerikansk sida och som var den som drog igång charterflygen från Sverige till Kanarieöarna och Spanien och därmed direkt eller indirekt till hela världen (d v s för svenskarnas del) och som senare bl a blev revolutionär i Latinamerika och minister i Gambia:
 
 
”Det finns starka kopplingar mellan Gambia och Sverige. Två av anledningarna till detta är en stridsflygare och en radiopirat. Amat Levin berättar den osannolika historien om hur Bertil Harding och Britt Wadner upptäckte Gambia.”

Den antirasistiske barnläkaren Göran Bodegård har gått bort

Den antirasistiske barnläkaren Göran Bodegård har gått bort – hans dödsannons hittas idag i DN vars familjesidas dödsannonser f ö täcker hela sju sidor i dagens tidning (p g a pandemin, antar jag, då huvudstadsregionen ju är Sveriges epicentrum för viruset):
BODEgård.jpg
 
Bodegård var psykiatriker och barnläkare och medicine doktor (d v s han hade också disputerat) och verkade som överläkare vid Eugeniahemmet och därefter vid Barnavdelning Eugenia på Karolinska sjukhuset. Mest känd för det s k svenska folket blev Bodegård antagligen då han var aktiv i debatten om de apatiska flyktingbarnen på 2000-talet tillsammans med bl a journalisten och författaren Gellert Tamas.
 
Bodegård var under många år även aktiv i FARR – Flyktinggruppernas riksråd – samt ”medlem” i den av Masoud Kamali ledda Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering vartill han bidrog med en artikel om just asylsökande barn med uppgivenhetssymtom.
 
Bodegård var också en av dem som deltog i att grunda Antirasistiska akademin (ARA): Han deltog då på det möte på ABF-huset 2006 som ledde fram till att ARA till slut bildades ett år senare (det var f ö Mekonnen Tesfahuney som ”kläckte” namnet Antirasistiska akademin) enligt mina gamla anteckningar (jag tenderar som bekant att samla på, dokumentera, kategorisera och ”registrera” det mesta ”här i världen”) där också bl a Adrian Groglopo, Kristina Boreus, Gellert Tamas, Anders Neergaard, Marcus Lundgren, Katarina Mattsson, Urban Ericsson, Ali Osman, Alireza Behtoui, Monica Edgren, Fredrik Hertzberg, Paulina de los Reyes, Irene Molina, Carina Tigervalll och Juan Velasquez var med.
På senare år och in i det sista var Bodegård också aktiv för att försöka få samtliga unga ensamkommande tonåringar, som kom till Sverige under det s k flyktingkrisåret 2015, att få stanna i landet.

Sveriges 69 största invandrargrupper den 31 december 2019 från finländare till kongoleser

Sveriges 69 största invandrargrupper (8000 invånare och uppåt) uppdelade på ursprungsland den 31 december 2019 och inräknat både de utrikes födda (d v s de invandrade inklusive de adopterade), de inrikes födda med två utrikes födda föräldrar (d v s den s k andra generationen) och de inrikes födda med en utrikes och en inrikes född förälder (d v s de s k blandade).

 

Vissa grupper innehåller en mycket hög andel invandrade (t ex Syrien) och andra en mycket hög andel adopterade (t ex Sydkorea) medan ytterligare andra grupper består av en mycket hög andel s k andrageneration:are (t ex Turkiet) och andra av en mycket hög andel blandade (t ex Filippinerna).

 

Ursprungsländerna Jugoslavien, Sovjetunionen och Serbien är dubbelräknade – de som ingår i ”Jugoslavien” hittas också under bl a Bosnien, Kosovo och Serbien o s v, de som hittas i ”Sovjetunionen” hittas också under bl a Ryssland, Ukraina och Georgien o s v och de som hittas i ”Serbien” hittas också under Serbien och Montenegro och de som hittas i ”Tjeckoslovakien” härrör både från f d Tjeckoslovakien, Tjeckien och Slovakien.

 

Slutligen är de som är inrikes födda och som t ex har en mor från Finland och en far från Libanon dubbelräknade.

 

1, Finland 404 742

2, Jugoslavien 327 088

3, Syrien 242 150

4, Irak 225 780

5, Polen 141 783

6, Sovjetunionen 140 538

7, Iran 121 019

8, Norge 117 834

9, Tyskland 116 427

10, Somalia 111 014

11, Danmark 106 271

12, Turkiet 104 854

13, Bosnien 94 716

14, Afghanistan 71 384

15, Libanon 65 453

16, Thailand 63 899

17, Eritrea 61 615

18, Chile 58 508

19, Storbritannien 56 855

20, Indien 55 862

21, USA 48 736

22, Kina 45 868

23, Rumänien 44 400

24, Etiopien 38 665

25, Serbien 35 610

26, Grekland 34 354

27, Ungern 33 116

28, Vietnam 32 159

29, Ryssland 31 907

30, Pakistan 28 224

31, Estland 27 027

32, Italien 26 467

33, Filippinerna 25 662

34, Marocko 24 308

35, Spanien 22 760

36, Sydkorea 21 577

37, Frankrike 21 358

38, Nederländerna 21 315

39, Colombia 21 123

40, Litauen 19 422

41, Tjeckoslovakien 19 031

42, Kroatien 18 727

43, Kosovo 17 593

44, Bangladesh 16 344

45, Österrike 16 299

46, Brasilien 16 248

47, Makedonien 15 434

48, Ukraina 14 795

49, Egypten 14 785

50, Peru 14 431

51, Sri Lanka 14 218

52, Bulgarien 13 811

53, Tunisien 13 331

54, Lettland 13 249

55, Palestina 12 795

56, Australien 11 619

57, Gambia 11 448

58, Nigeria 10 807

59, Island 10 536

60, Jordanien 9802

61, Albanien 9254

62, Saudiarabien 9233

63, Sudan 9110

64, Uganda 8504

65, Bolivia 8417

66, Kanada 8275

67, Portugal 8066

68, Schweiz 8060

69, Demokratiska republiken Kongo 8003

 

Skolresultat- och studiegapet mellan inrikes och utrikes födda elever fortsätter att vara mycket stort och ökar även över tid

En ny rapport om skolresultat- och studiegapet mellan inrikes och utrikes födda elever presenteras idag av nationalekonomerna Hans Grönqvist och Susan Niknami i SvD och visar tyvärr att gapet är mycket stort och dessutom har det ökat över tid.
 
Rapporten undersöker skolresultaten för samtliga barn, ungdomar och unga vuxna som befann sig inom den svenska grund- och gymnasieskolan mellan 1990–2017 och studerar skillnader i medelbetyg, gymnasiebehörighet, val av studieprogram till gymnasiet samt avslutad gymnasieexamen.
 
Rapporten visar bl a att andelen inrikes födda elever som går ut grundskolan/högstadiet/9:an och uppnår gymnasiebehörighet ligger på över 90% och de inrikes födda elever som misslyckas i grundskolan/högstadiet/9:an är tyvärr i hög grad s k ”andrageneration:are”. Motsvarande siffra för utrikes födda elever ligger på omkring 60% och i åtskilliga miljonprogramsområden går mindre än 50% av alla elever per årskull ut grundskolan/högstadiet/9:an utan gymnasiebehörighet.
 
Av de utrikes födda elever som trots allt kommer in på gymnasiet så misslyckas 30% med att gå ut gymnasiet med fullständiga betyg och högskolebehörighet att jämföra med 10% bland de inrikes födda eleverna vilka tyvärr i hög grad utgörs av s k ”andrageneration:are”.
XXX.jpg
 
Skillnaden i medelbetyg mellan inrikes och utrikes födda elever är därtill betydande och har också den ökat med tiden. Sämst går det för eleverna från Östafrika och Mellanöstern och bäst går det för eleverna från Östasien. Elever som invandrat efter skolstartsåldern (7 år) är också en grupp som generellt presterar sämre än andra.
 
Familjens socioekonomiska bakgrund förklarar en stor del av gapets storlek tillsammans med en kombination av boende- och skolsegregationen: Elever med utländsk respektive svensk bakgrund går idag oftare i olika skolor jämfört med tidigare, och eleverna träffar därför i större utsträckning företrädesvis andra elever med samma bakgrund jämfört med tidigare samtidigt som boendesegregationen har exploderat mellan 1990-2017.
 
Mängder av de 10 000-tals barn, ungdomar och unga vuxna med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund som varje år slås ut och misslyckas i den svenska skolan går en mycket dyster framtid till mötes: De tvingas bo kvar hemma hos föräldrarna långt upp i 30-årsåldern, de har mycket svårt att få jobb, många går in i djupa depressioner och även missbruk av allehanda slag och alltför många av pojkarna och de unga männen väljer att börja försörja sig på brottslighet.
 
 
”Den senaste Pisa-undersökningen visade glädjande nog en uppgång i svenska elevers skolresultat. Men det var det många elever som inte kunde delta i undersökningen på grund av bristande kunskaper i svenska.
 
(…)
 
”Ett av huvudresultaten är att utrikes födda elever klarar sig betydligt sämre i skolan jämfört med elever födda i Sverige, oavsett vilket mått på studieprestationer som undersöks. Dessutom har studiegapet, skillnaden i studieprestationer mellan inrikes och utrikes födda elever, vuxit det senaste decenniet.”
(…)
 
”Vilka är då förklaringarna till studiegapet mellan inrikes och utrikes födda elever? Våra resultat visar att föräldrarnas socioekonomiska bakgrund och boendeområde har ett starkt samband med storleken på studiegapet.”