Category: invandring

Sveriges 35 största minoritetsgrupper med över 20 000 invånare vardera och uppdelade på ursprungsländer den 31 december 2017

Sveriges 35 största minoritetsgrupper med över 20 000 invånare vardera och uppdelade på ursprungsländer den 31 december 2017: I samtliga nedanstående siffror ingår både de utrikes födda, de adopterade, den så kallade ”andra generationen” och de blandade (d v s de som har en utrikes född och en inrikes född förälder) men inte den s k ”tredje generationen” som numera beräknas uppgå till 3-5% (åtminstone vad gäller vissa av nedanstående grupper).

 

1, Finland 411 740

2, Irak 212 978

3, Syrien 211 980

4, Serbien + Serbien & Montenegro + f d Jugoslavien 169 743 (totalt f d Jugoslavien 308 831)

5, Polen 136 941

6, Norge 118 256

7, Tyskland 114 743

8, Iran 111 686

9, Danmark 106 993

10, Somalia 101 633

11, Turkiet 99 084

12, Bosnien 90 498

13, Libanon 62 514

14, Thailand 60 232

15, Chile 57 408

16, Afghanistan 53 774

17, Storbritannien 53 360

18, Eritrea 51 066

19, USA 46 328

20, Ryssland + f d Sovjetunionen 44 223 (totalt f d Sovjetunionen 129 441)

21, Indien 43 249

22, Kina 40 742

23, Rumänien 40 395

24, Etiopien 34 668

25, Ungern 32 844

26, Grekland 32 532

27, Vietnam 29 542

28, Estland 27 322

29, Italien 24 651

30, Filippinerna 23 291

31, Marocko 22 288

32, Pakistan 21 816

33, Spanien 21 266

34, Sydkorea 20 530

35, Nederländerna 20 070

Över en tredjedel av informanterna var emot invandrare från Afrika och Mellanöstern år 2016

Gång efter annan får vi alla läsa och höra om otaliga attitydundersökningar som om och om igen visar att svenskarna är allra mest positiva till invandring och till invandrare i hela västvärlden och så har det varit åtminstone ända sedan det senaste sekelskiftet men mycket sällan frågar alla dessa undersökningar om olika typer av invandring/invandrare och antagligen då det fram tills nu har ansetts vara oetiskt att göra det (d v s det är mycket vanligt att i svenska undersökningar helt enkelt klumpa ihop samtliga invandrare i en enda grupp för att inte peka ut, ”spec:a” och stigmatisera en viss grupp av invandrare).
 
Nu finns i alla fall Delmis (Delegationen för migrationsstudier) senaste rapport att tillgå – ”Attityder till invandring – en analys av förändringar och medieeffekter i Sverige 2014-2016” som är författad av Jesper Strömbäck och Nora Theorin och som bygger på en paneldataundersökning – och så här ser det ut i reda och rena siffror:
Namnlöst.jpg
 
Det kan tyckas vara kontroversiellt eller t o m rasistiskt att ”hänga ut” utomeuropéerna så här genom att be informanterna att mer eller mindre ”ranka” och ”rate:a” vilka invandrare som de är ”för” eller ”emot” men faktum kvarstår att skillnaderna är mycket stora (t ex finns det i praktiken ingen invandringsfientlig opinion att tala om överhuvudtaget som är emot invandring och invandrare från Norden och Europa och knappt ens heller från Nordamerika) och det är alldeles uppenbart att det är invandrare från Afrika (35% är emot dessa) och invandrare från Mellanöstern (34% är emot dessa) och därefter invandrare från Asien (16% är emot dessa) och invandrare från Sydamerika (15% är emot dessa) som delar av det s k svenska folket är emot.
 
Sedan är det kanske inte särskilt ”roligt” att se dessa siffror för de invånare i landet som har bakgrund i Afrika, Mellanöstern, Asien och Sydamerika men jag är i varje fall för denna typ av diversifierade undersökningar och särredovisade siffror i stället för att klumpa samman samtliga invandrare i en enda grupp. Det ska slutligen också sägas att det är fler i Sverige som är för än emot de olika utomeuropeiska invandrargrupperna samt att det är sju resor värre i övriga västvärlden där de procentandelar som är emot utomeuropéerna generellt är (sky)höga.

Andelen invånare som vill ha en restriktiv (eller kanske t o m en mycket restriktiv) (flykting)invandringspolitik har exploderat under de senaste tre åren liksom andelen som anser att integrationen har misslyckats och inte fungerar

Andelen invånare i landet som vill ha och vill se färre (utomeuropeiska) flyktingar har mer än fördubblats på bara tre år sedan 2015 (från 20 till hela 41 procent) medan andelen som vill ha och vill se fler flyktingar har mer än halverats sedan dess (från 26 till ynka 12 procent).
 
Den negativa anti-flyktinginvandring-attitydomsvängningen är extremt kraftig och det har aldrig svängt så här snabbt och så här tydligt någonsin tidigare och detsamma gäller den numera mycket negativa synen på integration.
 
 
”Den negativa omsvängningen syns också i synen på hur nyanlända integreras i det svenska samhället. Andelen som anser att integrationen fungerar mycket dåligt har fördubblats på tre år, från 19 till 39 procent. I dag är det bara 7 procent som anser integrationen är välfungerande, medan de som är mycket eller ganska kritiska summerar till 76 procent.”
 
(…)
 
”Bland centerväljare är det 1 av 5 som vill att Sverige ska ta emot färre flyktingar. Motsvarande siffror för Moderaterna är nästan 4 av 5. Skillnaderna är nästan lika tydliga mellan Socialdemokraternas och Miljöpartiets sympatisörer. Bland MP-väljarna vill 19 procent ha en stramare flyktingpolitik, jämfört med 55 procent för S-väljare.
 
Polariseringen syns också mellan kommuner med olika stort flyktingmottagande. I kommunerna med högst mottagande per capita 2015–2017 anser 4 av 10 att invandring är dåligt för Sverige. I kommunerna med lägst mottagande är andelen 3 av 10.”

Svenskarna fortsätter att uppvisa de mest antirasistiska och inkluderande åsikterna i EU

De genomantirasistiska svenskarna i Europas mest genomsegregerade land Sverige fortsätter att gå sin egen antirasistiska och segregerade s k Sonderweg genom svara på ett helt annat sätt än alla andra europeiska s k folkslag:
 
 
Svenskarna fortsätter att uppvisa de allra mest positiva attityderna till invandring och invandrare och särskilt gäller det utomeuropeisk invandring och utomeuropéer (hela 76% – SIC!) i EU-kommissionens senaste Eurobarometer som handlar om invandring och integration samtidigt som svenskarna är det europeiska s k folkslag som allra mest (hela 73% – SIC!) anser att integrationen har misslyckats.
Om mer om svenskarna och deras invandrare – ett axplock svenska extremresultat (d v s där svenskarna antingen är först/bäst eller sist/värst) ur Eurobarometer-rapporten som handlar om hur invånarna i de olika medlemsstaterna relaterar till invandring och invandrare i post-flyktingkrisåret 2015-EU:
 
Hur ofta interagerar du med invandrare på arbetsplatsen?: dagligen 35% (högsta procentsiffran i EU)
 
Hur viktigt är det att invandrarna delar samma kulturella traditioner som svenskarna?: mycket viktigt 16% (lägsta procentsiffran i EU)
 
Invandrarna tar jobben från svenskarna?: håller helt med 12% (lägsta procentsiffran i EU)
Take jobs.jpg
 
Synen på invandrarnas påverkan på samhället: mycket positiv 58% (högsta procentsiffran i EU)
 
Skulle du känna dig trygg med att ha en invandrare som chef?: helt och hållet 76% (högsta procentsiffran i EU)
 
Skulle du känna dig trygg med att ha en invandrare som granne?: helt och hållet 82% (högsta procentsiffran i EU)
 
Är diskriminering ett problem för invandrarna?: ett stort problem 85% (högsta procentsiffran i EU)
Diskriminering.jpg
Är negativa mediaframställningar av invandrare ett problem för invandrarna?: ett stort problem 67% (högsta procentsiffran i EU)
Media.jpg
 
Är de begränsade interaktionerna mellan invandrare och svenskar ett problem?: ett stort problem 74% (högsta procentsiffran i EU)
 
Bör starkare verktyg införas för att stävja diskrimineringen mot invandrare?: håller helt med 56% (högsta procentsiffran i EU)
 
Regeringen gör tillräckligt mycket för att uppmuntra integrationen?: håller med 39% (lägsta procentsiffran i EU)
 
Hur viktiga är arbetsgivarna för integrationen?: mycket viktiga 75% (högsta procentsiffran i EU)
 
Hur viktiga är skolorna och utbildningsväsendet för integrationen?: mycket viktiga 81% (högsta procentsiffran i EU)
 
Invandrarna bidrar till landet med nya idéer: håller helt med 87% (högsta procentsiffran i EU)
 
Invandrarna bidrar till landet med sina kulturer: håller helt med 93% (högsta procentsiffran i EU)
Kultur.jpg
 
Det måste göras mer för att invandrare och svenskar ska interagera mer med varandra på skolor och i bostadsområden: håller helt med 73% (högsta procentsiffran i EU)

Invandrarna i Sverige är bland de lyckligaste av alla invandrare i världen medan invandrarna i Danmark och Norge är ännu lyckligare än de svenska invandrarna

I senaste World Happiness Report (indexet mäter bl a medellivslängd, förekomst av psykisk ohälsa, överdödlighet och sjukskrivningstal) framgår det med all önskvärd tydlighet att vi som råkar bo och leva i Norden just nu är planetens överlägset mest lyckliga (och lyckade?) invånare. Finland intar denna gång förstaplatsen tätt följd av Norge och Danmark medan Sverige hamnar på plats nio och de nordiska länderna ”monopoliserar” tillsammans hälften av de översta tio platserna medan människorna som bor i Afrika, Mellanöstern och Asien tyvärr omvänt är världens mest olyckliga invånare i världen. Däremot hamnar Sverige på delad andraplats inom OECD (d v s den s k i-världen som i praktiken motsvarar västvärlden) vad gäller konsumtion av antidepressiva mediciner per capita efter USA och bredvid Portugal.
 
Det intressanta med årets World Happiness Report är att huvudtemat denna gång är migration och för svensk del så undersöks bl a om invandrarna är lyckligare i Sverige än invandrare i andra länder mot bakgrund av att (majoritets)svenskarna överlag är pro-invandring och pro-invandrare, d v s svenskarna tillhör då i attitydernas och åsikternas värld jordens absoluta toppskikt vad gäller att explicit säga sig vara för invandring och för invandrare medan de allra flesta av invånarna i exempelvis Östeuropa och i många länder i Mellanöstern och Asien är explicit mot invandring och mot invandrare.
Namnlöst.jpg
 
Enligt World Happiness Report är de utrikes födda (d v s invandrarna) i Sverige något mer olyckliga än majoritetssvenskarna medan invandrarna i särskilt Nederländerna och Schweiz är påtagligt mer olyckliga än majoritetsinvånarna i dessa båda länder (och vilka i sin tur f ö är lyckligare än svenskarna).
 
I övrigt är så det ju lite fascinerande att konstatera att de utrikes födda (d v s invandrarna) i genomrasistiska Danmark (liksom även i genomrasistiska Norge) är lyckligare än de utrikes födda (d v s invandrarna) i genomantirasistiska Sverige. Tyvärr är slutligen de utrikes födda (d v s invandrarna) mycket eller extremt olyckliga i länderna i Afrika, Mellanöstern, Asien och Östeuropa.

Idag för 60 år sedan inleddes den internationella adoptionen till Sverige som långt in på 1970-talet dominerade den utomeuropeiska invandringen till landet och i grunden kom att förändra den tidigare så homogena svenska befolkningssammansättningen

Idag för 60 år sedan inleddes den (barn)migration till Sverige som vi numera känner som internationell adoption och som har resulterat i att svenskarna sedan dess har adopterat flest utlandsfödda barn per capita – under efterkrigstiden och fram tills idag har uppemot 60 000 utlandsadoptioner genomförts av svenskar.
 
I måndags gick jag igenom UD-arkivets handlingar som just behandlar den internationella adoptionens första decennier och hittade där spåren efter Sveriges allra första s k ”Koreabarn” eller s k ”Tredje världen-barn” i ett s k handbrev daterat den 28 februari 1958 och som hade avsänts från ambassadör Tage Grönwall i Tokyo (som på 1930-talet f ö hade publicerat artiklar i Svensk Juristtidning om bl a ”Stortysk äktenskapsrätt” och ”Förbudet mot äktenskap mellan judar och arier” – d v s om s k blandäktenskap över de s k rasgränserna) till friherre Göran von Otter vid UD i Stockholm (som f ö var en av de första svenskarna som fick höra om massdödandet och ihjälgasandet av fångar i koncentrationslägrena från en tysk SS-officer som ville att informationen skulle hamna hos de allierade men det mesta tyder dock på att uppgifterna stannade hos svenska UD).
Namnlöst.jpg
 
1960 fanns det inte ens 3000 invånare i landet som hade någon form av ursprung i den s k Tredje världen och varav 100-tals i praktiken var återvändande ”Argentina-svenskar”, ”Brasilien-svenskar”, ”Kina-svenskar”, ”Indien-svenskar, ”Etiopien-svenskar” och ”Sydafrika-svenskar” och ända inpå 1970-talet var Sverige (tillsammans med de andra nordiska länderna) ett av västvärldens mest homogena länder i s k rasligt hänseende och vilket gjorde att de första adoptivbarnen från Afrika, Asien, Mellanöstern, Latinamerika och Karibien stack ut på alla sätt och vis under den internationella adoptionen första stapplande år.
 
Det faktum att Sverige var ett synnerligen homogent land långt in i efterkrigstiden var också något som myndighetsvärlden och forskarvärlden var väl medveten om (och nog också både nöjd och stolt över) och vilket föranledde att ett flertal negativa uttalanden (som närmast liknade fördömanden) gjordes av myndigheter och forskare som en reaktion på att alltfler s k ”Koreabarn” och s k ”Tredje världen-barn” invandrade till landet efter 1958 för att bosätta sig här permanent och därmed sakta men säkert förändrade den svenska s k gatubilden och befolkningssammansättningen i grunden (och för myndighetsvärlden och forskarvärlden var de utlandsadopterade f ö något helt annat än alla inresande diplomater, affärsmän och gäststudenter från exempelvis Chile, Mexiko, Egypten, Ghana, Filippinerna och Iran vilka också besökte och befann sig i Sverige på 1950- och 60-talen).
 
Dessa uttalanden föranledde i sin tur att ett yngre ”garde” av vänsterradikala och vänsterliberala intellektuella, kulturpersonligheter, akademiker och aktivister började reagera mot den dåtida svenska myndighetsvärldens och forskarvärldens alltmer utdaterade rastänkande och homogenitetskult och vilket gjorde att en hätsk debatt uppstod som just kom att kretsa kring det faktum att de utlandsadopterade inte är vita rent fysiskt-kroppsligt och till slut tillsatte regeringen en utredning som ett resultat av den upphetsade debatten och som i sin tur resulterade i att den internationella adoptionen kom att institutionaliseras från och med 1960-talets andra hälft och precis lagom till den s k 1968-revolutionen och resten är historia som det heter (för just efter 1968 formligen exploderade antalet utlandsadoptioner till Sverige och utlandsadoptionerna kom efter 1968 att under flera år dominera den utomeuropeiska invandringen till Sverige).
 
Socialstyrelsen generaldirektör Ernst Bexelius 1960:
Beträffande… barn som kommer från exotiska länder eller som eljest…på grund av sin hudfärg starkt avviker från det typiskt svenska, ligger förhållandena annorlunda till…Det är…styrelsens uppfattning att sociala skäl starkt talar emot att barn av nu ifrågavarande kategori förflyttas till Sverige för att stanna här. De måste nämligen antas få mycket stora svårigheter att anpassa sig i vårt land… Vid överläggningar i detta ämne mellan styrelsen och de nordiska grannländernas barnavårdsmyndigheter har enighet rått om att man bör avråda från en dylik omplacering av barn i främmande miljö. Vid förhandlingar… med den internationella organisationen International Social Service i Genève… har styrelsen erfarit att av nyss berörda skäl denna organisation icke anser sig vilja medverka till överflyttningar av exempelvis marockanska eller koreanska barn till Sverige. Enligt vad styrelsen även har sig bekant har en liknande ståndpunkt intagits av den svenska organisationen Rädda barnen.
 
Medicinalstyrelsen generaldirektör Arthur Engel 1961:
Erfarenheter talar för att förflyttningar av barn till främmande länder och miljöer… ej sällan leder till påtagliga personlighetspsykologiska och sociala svårigheter… Det synes därför vara lämpligare att hjälparbetet för nödlidande barn ordnas så att de får nödig hjälp i egen miljö och att förflyttning av barnen till främmande miljöer och kulturer så vitt möjligt undvikes… Tillräckliga vetenskapliga undersökningar föreligga däremot icke för att adoption skall kunna tillåtas i större omfattning, framför allt när det gäller barn tillhörande från adoptivföräldrarna starkt skilda rasgrupper.
 
Jan Arvid Böök, professor vid Institutionen för medicinsk genetik, Uppsala universitet, 1962:
Till dess ytterligare vetenskapliga undersökningar företagits menar jag att adoption bör tillåtas endast i begränsad omfattning när det gäller barn tillhörande starkt skilda rasgrupper.
 
Torsten Thysell, överläkare vid Barnpsykologiska kliniken, Centrallasarettet i Karlstad, 1962:
En annan sak är att korsning mellan två raser, som befinner sig på olika kulturnivå, ej ter sig önskvärd ur den mera högtstående rasens synpunkt.

Den efterkrigstida utomeuropeiska invandringen till Sverige i siffror 1950-2017

Nu börjar 2017 års siffror publiceras och som vanligt kastar sig ”alla” över de uppdaterade siffrorna om landets utomeuropér:
 
Födda i Afrika (d v s i följande siffror ingår enbart de utrikes födda och de invandrade):
1950: 355 (Sydafrika 259, Egypten 50, Etiopien 41)
1960: 596 (Sydafrika 335, Egypten 117, Etiopien 59)
1970: 4149 (Marocko 775, Sydafrika 527, Egypten 527)
1980: 10 025 (Etiopien 1797, Marocko 1584, Tunisien 952)
1990: 27 343 (Etiopien 10 027, Marocko 2720, Tunisien 1954)
2000: 53 138 (Somalia 13 082, Etiopien 11 907, Marocko 4492)
2010: 114 853 (Somalia 37 846, Etiopien 13 822, Eritrea 10 301)
2017: 207 886 (Somalia 66 369, Eritrea 39 081, Etiopien 19 358)
 
Födda i Asien (d v s i följande siffror ingår enbart de utrikes födda och de invandrade):
1950: 992 (Kina 397, Indien 242, Iran 110)
1960: 1678 (Kina 520, Indien 361, Turkiet 202)
1970: 9717 (Turkiet 3768, Sydkorea 1132, Indien 907)
1980: 44 708 (Turkiet 14 357, Sydkorea 5278, Indien 4452)
1990: 149 975 (Iran 40 084, Turkiet 25 528, Libanon 15 986)
2000: 252 571 (Iran 51 101, Irak 49 372, Turkiet 31 894)
2010: 452 610 (Irak 121 761, Iran 62 120, Turkiet 42 527)
2017: 745 416 (Syrien 172 258, Irak 140 830, Iran 74 096)
 
Födda i Sydamerika (d v s i följande siffror ingår enbart de utrikes födda och de invandrade):
1950: 412 (Argentina 197, Brasilien 106, Chile 30)
1960: 679 (Argentina 272, Brasilien 175, Chile 69)
1970: 2300 (Argentina 632, Brasilien 468, Bolivia 327)
1980: 17 206 (Chile 8256, Argentina 2211, Uruguay 2101)
1990: 44 230 (Chile 27 635, Colombia 4650, Uruguay 2430)
2000: 50 853 (Chile 26 842, Colombia 7317, Peru 4531)
2010: 63 725 (Chile 28 378, Colombia 10 531, Peru 6738)
2017: 70 851 (Chile 27 996, Colombia 12 315, Brasilien 8466)