Hanif Bali backar nu från det han sade i en GP-intervju för en månad sedan när han även, enligt GP-journalisten, hänvisade till mig vilket sedan inte kom med i den tryckta versionen av intervjun. Samtidigt fortsätter Bali att upprepa det jag har sagt i många många år såsom t ex att klyftorna är mer extrema i Sverige än i USA när invånare med utomeuropeisk bakgrund jämförs med majoritetssvenskar respektive när svarta och icke-vita amerikaner jämförs med vita amerikaner.
Vidare skriver Bali i sin krönika i Expressen om den mycket stora gruppen barn och unga (ca 0-39 år) som har utomeuropeisk bakgrund och som är bosatt i och/eller uppväxt i miljonprogramsområdena (OBS – de allra flesta av dem är andragenerationare och en del är också tredjegenerationare) och som jag själv har varit närmast besatt av i många år då jag menar att denna grupp kommer att avgöra Sveriges framtid. Just i Expressen varnade jag exempelvis för tio år sedan att en jättelik icke-vit underklass höll på att växa fram i landet som har mycket stora svårigheter att ta sig fram i livet såsom i skolan och inom arbetslivet och alltför många av dem hamnar tyvärr i kriminalitet.
Bali går, vill jag hävda, m a o i mina fotspår och vi är också båda överens om att vi måste sluta vara så fixerade vid migration och nyanlända och inte längre dela upp totalbefolkningen i så grova kategorier som invandrare och svenskar mot bakgrund av att 100 000-tals och åter 100 000-tals invånare som uppfattas som ”invandrare” enbart för att de ser annorlunda ut rent kroppsligen är andragenerationare och i en del fall, vilket Bali mycket riktigt påpekar, även tredjegenerationare.
Kontentan av det Bali vill säga verkar vara – och detta är min ”översättning” – att han anser att det är vissa inom vänstern som förestår ett rastänkande och tror att allt beror på rasism, att högern inte behöver rasbegreppet samt att vi i Sverige inte är betjänta av att använda kategorin ras såsom den engelskspråkiga världen gör för att förstå det svenska samhället.
Dock ljuger Bali när han säger att ”vänstern lär ignorera det faktum att det i Sverige finns störst skillnader i hela västvärlden i förvärvsfrekvens, färdigheter och utbildningsnivå mellan den inrikes och utrikes födda befolkningen”. Det är ju just det jag själv har tjatat om – ja närmast vrålat ut – i decennier vid det här laget och både i tal och i text och i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Sedan har Bali måhända rätt i att inte så många som står till vänster har velat lyssna på det men jag har då basunerat ut både detta med att Sverige härbärgerar en gigantisk icke-vit underklass och att de svenska rasklyftorna är ”sju resor värre” än de som gäller i andra västländer långt innan Bali.
Slutligen stämmer det inte heller att det saknas ett intresse för blandrelationer och blandäktenskap och deras ”produkter” i form av blandade eller mixade personer inom akademin för det är de ”fenomenen” som Bali syftar på när han talar om att ”här saknas data och nyfikenhet från akademin”. Faktum är nämligen att Sverige är intimrelationernas förlovade land när det gäller s k sexuella relationer över de s k rasgränserna och inget annat land i västvärlden uppvisar antagligen samma höga proportion av blandade eller mixade personer som Sverige och också det är något som bl a jag har tjatat om i åratal.
https://www.expressen.se/ledare/hanif-bali/lagg-ner-det-tramsiga-snacket-om-ras
För några veckor sedan hamnade jag i blåsväder efter en intervju i Göteborgs-Posten. I en bisats råkade jag använda r-ordet. Efter migrationsdebatten kommer Sverige att få en rasdebatt, sa jag.
Ibland undrar jag om vänstern tror att den bara klarar av att vinna debatten om den utmålar sin meningsmotståndare som doktor Mengele. Socialistiska Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis gick i alla fall snabbt till attack och anklagade mig för att vara skallmätare.
Men till alla som greppat sina pärlhalsband och nosringar: En debatt om ras är inget jag önskar, det är bara vad jag tror att vi kommer att få.
Att det finns kluster av människor som har en stark kulturell överlappning med varandra är visserligen sant. Dessa kluster blir i sin tur biologiska och genetiska när de i generationer reproducerar sig främst inom sin grupp. Det är så etniciteter skapas. Som svenskar, palestinier eller kurder.
Men jag vill klargöra att människan är allt för komplex för att sammanfattas med begreppet ras. Det är en pseudovetenskaplig term, ungefär lika precis och vetenskaplig som Migrationsverkets okulära åldersbedömning.
Lustigt nog blossade en rasdebatt raskt upp i Flamman efter Aretakis angrepp på mig. Där fick han svar på tal från vänsterdebattörer som försvarade rasbegreppet och poängterade vikten av dess användbarhet.
Evolutionsforskaren Patrik Lindenfors, religionshistorikern Stefan Arvidsson, sociologerna Tobias Hübinette och Catrin Lundström har alla i omgångar tagit begreppet i försvar. Kanske är de färgade av amerikansk litteratur, där r-ordet är mer frekvent än skiljetecken.
Sveriges sits skiljer sig dock markant från USA:s. Vår situation är mycket värre. Det är större skillnader i arbetslöshet mellan utrikes födda och inrikes födda i Sverige än mellan svarta och vita i USA. Även i vuxen-PISA, kallad PIAAC, har svarta och vita i USA mindre skillnader mellan sig än vad inrikes- och utrikesfödda har i Sverige.
Jag ber om ursäkt för denna grova indelning baserad på hudfärg, men det är så amerikanerna delar upp sin statistik. Det är även på detta sätt som vänsterns rasideologer vill dela upp konflikten i Sverige. På så sätt får man en evig och olöslig diskussion om ras och rasism.
Vi är nu inne på vår tredje generation av segregerade invandrarättlingar. De faktiska och bestående skillnaderna i framgång mellan inrikes- och utrikesfödda får så klart gigantiska konsekvenser för samhället.
Vänstern lär ignorera det faktum att det i Sverige finns störst skillnader i hela västvärlden i förvärvsfrekvens, färdigheter och utbildningsnivå mellan den inrikes och utrikes födda befolkningen. Men vi vet att dessa förmågor ärvs i generationer – vare sig man vill tro på biologisk eller social teori.
Därmed måste skillnaderna förklaras – något som vänstern självklart gör med anklagelser om rasism. Det går dock inte att anklaga någon för rasism utan att kategorisera det påstådda offret i termer av ras. I Sverige har vänstern valt begreppet ”rasifierade”.
Tar man del av demografisk statistik, håller ett öga på barnafödandet och tar volymen av etniskt segregerade i beaktande står det klart att Sverige håller på att få en nybildad etnicitet.
I våra betongförorter ser vi konturerna av en ny grupp, multietniskt beblandade, men icke-försvenskade invandrarättlingar med en gemensam ortenkultur. Det man kallar för kreolisering. Att försöka kategorisera denna grupp med begrepp som ras eller i enlighet med hudfärg är idiotiskt.
Samtidigt finns det en rörelse från andra hållet. Leonidas Aretakis och jag har – tillsammans med de flesta andra välkända debattörer i detta ämne – något gemensamt: Vi är försvenskade invandrarbarn. Aretakis ättlingar kommer förmodligen att vara lika grekiska som Selma Lagerlöf och Gustav Fröding var iranska.
Den stora frågan är dimensionerna av dessa två parallella rörelser. Här saknas data och nyfikenhet från akademin. I stället har sociologerna fastnat i oanvändbara amerikanska rasbegrepp.
Vi försöker sätta ord på det hela tiden: etnicitet, ras, adidasriddare och guccikepsar. Vi bör lämna denna diskussion om semantik och i stället fråga oss hur Sverige ska hantera denna nya destruktiva blandkultur som etablerat sig i våra miljonprogram.
I vilken takt kan den svenska gruppen absorbera och assimilera dessa utan att förlora sig själv?
Det är en diskussion där begreppet ras inte gör oss klokare.