Kategori: vänstern

Ny rapport om kvinnor i radikala politiska miljöer

En ny rapport från Nordiska ministerrådet – ”Women in violent extremism in Sweden” – som bygger på registerdata och som undersöker 200 kvinnor som var aktiva i höger- och vänsterradikala och jihadistiska miljöer mellan 2007-16 visar att kvinnor utgjorde en av sju eller 15% inom dessa tre miljöer under denna tidsperiod.

De höger- och vänsterradikala kvinnorna utgjordes till allra största delen av majoritetssvenskar medan de jihadistiska kvinnorna till allra största delen hade utländsk och antagligen fr a utomeuropeisk bakgrund. De vänsterradikala kvinnorna var vidare generellt högutbildade till skillnad från de högerradikala och jihadistiska kvinnorna vilka omvänt var lågutbildade och de förstnämnda kvinnorna led av mer psykisk ohälsa än de två sistnämnda kvinnogrupperna.

https://pub.norden.org/temanord2021-513/

“The typical woman in violent extremism is around 28 years old. Both the youngest, 15 years old, and the oldest, 63 years old, women are affiliated with violent Islamic extremism. More than 97 percent of women in violent far-right extremism are Swedish-born. Women in violent far-left extremism are also predominantly born in Sweden (89 percent), and there are no great differences between women and men in far-left extremism in this regard. Both far-right and far-left extremists are dominated by individuals born in Sweden with two Swedish-born parents. More than 55 percent of women in violent Islamic extremism are foreign-born, compared to almost 75 percent of the men in violent Islamic extremism.

Across the three milieus, violent far-left extremist women perform best at school with consistently higher grades. The average score of women in violent far-left extremism is identical to that of their sisters, and women in violent far-left extremism perform on average substantially better than violent far-left men. Violent Islamic extremist women in contrast perform on average similarly to violent far-left men, and they perform better than their biological sisters. This is not the case for violent far-right women, whose sisters outperform them. Women in violent far-right extremism have the lowest levels of education, with 44 percent of the women having only primary education. Comparing violent far-right women to their non-extremist biological sisters reveals that the former have significantly lower educational attainment than their sisters.”

Den högerradikaliserade sociologen Alf Ronnby har gått bort

I februari i år gick sociologen och docenten Alf Ronnby bort och idag skriver två kända socialt arbete-professorer vid och från Socialhögskolan vid Lunds universitet om denne i DN:


Ronnby är en av alla de svenska forskare på vänsterkanten som kom att högerradikaliseras under 2010-talet och han var fram till sin död skribent för och krönikör i högerradikala Nya Tider.


Ronnby var under sin yrkeskarriär en produktiv forskare och publicerade ett flertal fackböcker liksom även ett antal romaner och på senare år också några högerradikala skrifter. På 90- och 00-talen var Ronnby f ö en av dem på vänsterkanten som i den färgblinda antirasismens namn kritiserade ordet ras och som t o m tyckte att ordet ”rasism” borde användas med försiktighet då denna -ism-term ju bygger på ordstammen ras. Varför så många forskare med just vänsterbakgrund har kommit att högerradikaliseras under 2010-talet och nog än mer nu under 2020-talet är dock svårt att veta.

Intervjuad i ETC Nyhetsmagasin om min forskning om och engagemang i adoptionsfrågan

Intervjuad av ETC:s Christopher Holmbäck:

”Han har kämpat sedan 1990-talet för att Sverige ska göra upp med sina utlandsadoptioner, eller som Tobias Hübinette kallar det, människohandeln.

Nu kommer genombrottet. Regeringen har utlovat en utredning.

– Det är på alla sätt och vis historiskt, också eftersom det händer i världens mest adopterande land, säger Tobias Hübinette.”

https://www.etc.se/inrikes/tobias-hubinette-kommer-uppdagas-valdigt-manga-otacka-saker

”Han kom fram till den smärtsamma insikten på egen hand. Ett läshuvud har han alltid haft. Böcker om anarkism och syndikalism började han läsa på mellanstadiet. På 1990-talet, i tjugoårsåldern, engagerade han sig i små vänstergrupper i hemstaden Motala och i Uppsala och fortsatte läsa, om postkolonialism och antirasism. Han ”la ihop ett och ett” och kom fram till att internationell adoption var en kolonialt färgad människohandel.

Fram till dess hade Tobias Hübinette sett på sig själv på samma sätt som många runtomkring honom. Det var bra för honom att han blev adopterad och fick en familj i Sverige, och dessutom var adoptionen en form av anti­rasistisk handling – han var en del av att göra Sverige mindre inskränkt, mer modernt och humant.

I stället alltså detta. Han var en bricka i ett spel, skapat enligt ett kolonialt tänkande, där vita människor i den rika delen av världen ska ”rädda” barn från fattiga länder. För att den fantasin ska upprätthållas växer en industri fram som skapar dessa barn, ofta genom att barn stjäls eller på andra sätt tilltvingas från fattiga mödrar i fattiga länder. Han var själv ett av dessa barn.

Det var ”smärtsamt och omskakande” att definiera om sig själv och sin roll i samhället på det viset, säger Tobias Hübinette idag. Men han bestämde sig för att plantera den för sin tid sällsynta analysen i den svenska offentligheten, även inom den vänster som kanske omfamnat den romantiska adoptionsföreställningen ännu mer än samhället i stort.

– Det blev ännu mer smärtsamt, eftersom det blev oerhört mycket konflikter.

Om liv och död

Tobias Hübinette har varit bra på att skapa dålig stämning. Att det rör upp så starka känslor att debattera adoption, menar Tobias Hübinette, handlar om att det är en fråga om liv och död.

– För en adoptivförälder är det ju så att du bildar familj. Väldigt många som är barnlösa och inte vill vara barnlösa, de kan må så otroligt dåligt, att det blir som en fråga om liv eller död innan de väl får det här barnet.

Men det är en avgörande fråga för alla inblandade.

– Jag har symboliskt dött som korean, men har återfötts som svensk, och jag kan aldrig bli korean igen, säger Tobias Hübinette, som utan framgång sökt efter sin biologiska familj.

– Och för de biologiska föräldrarna är det nästan som att vi har dött, för de kommer aldrig någonsin återse oss såvida inte vi lyckas hitta dem igen.

Det är frågor om liv och död, som avgörs av ett korrupt system, hävdar Tobias Hübinette. Därför måste det systemet rivas upp.

Han har kämpat för det under en stor del av sin vakna tid, genom sin forskning, genom att medverka i tv-dokumentärer och radioproduktioner, genom att debattera frågan i alla möjliga sammanhang. Ibland har adoptionsfrågan blossat upp i den svenska samhällsdebatten, för att sedan slumra igen. Tills nu.

Det som nu sker i Sverige liknar ingenting annat, menar Tobias Hübinette. För första gången är en riktig uppgörelse på kartan. Beviset för det är inte minst att den svenska regeringen genom socialminister Lena Hallengren häromveckan utlovade en utredning om internationella adoptioner.

– Det är på alla sätt och vis historiskt, också eftersom det händer i världens mest adopterande land, säger Tobias Hübinette.

Fram tills för en månad sedan var det endast Vänsterpartiet som ville se en utredning av Sveriges utlandsadoptioner, en fråga partiet har drivit i tre år. Idag är alla riksdagens åtta partier överens om att så bör ske. Bakgrunden är att Dagens Nyheter har rapporterat om flera barn som stulits eller på andra otillbörliga sätt adopterats till Sverige, samt att tidningen slår fast att ”det larmats om oegentligheter från majoriteten av alla de större ursprungsländerna”.

Men varför kommer denna ambitiösa granskning, och varför följs den av ett sådant politiskt genomslag, just nu?

– Det beror på att några av oss adopterade har drivit den här frågan oupphörligt och outtröttligt, i mitt fall då sedan 1990-talet. Till sist har det blivit vad som brukar kallas ”en kritisk massa” och nu har det nästan exploderat, säger Tobias Hübinette.

Att det inträffar just nu kan också handla om att adoptionsfrågan debatteras friskt i flera andra länder. För Hübinette är händelserna i Nederländerna centrala för att förstå vad som sker i Sverige. Resultaten i deras adoptionsutredning slog som ned som en bomb i februari, både för befolkningen och för regeringen – som inte såg något annat val än att omedelbart stoppa alla utlandsadoptioner.

– Utredningen sa att under nästan 50 år har det handlat om en systematiskt korrupt verksamhet. Det är onödigt att säga att varenda adoption som skett är illegal, men det har varit en sådan gråzon hela tiden av olika skäl att hela verksamheten i sig behöver stängas ned. Det var det man gjorde i Nederländerna.

Måste gå till botten

Samtidigt poängterar han att striden på intet sätt är avgjord. En svensk utredning kan också bli ”bara en massa papper och tomma ord”. Lena Hallengren insisterar just nu på att endast adoptioner fram till 1990-talet ska utredas. Det råkar vara samma ursprungsdirektiv som den nederländska utredningen hade, berättar Hübinette.

– Men under resans gång, utredningen höll på i tre år, så insåg de att det var så massivt, att de var tvungna att titta på ett tjugotal ursprungsländer – de täcker typ 90 procent av hela populationen av adopterade i Nederländerna – och fram till 2018.

För att detta ska bli en vändpunkt på riktigt i Sverige krävs att vår utredning är lika genomgående som den nederländska, menar han.

– Då blir det en utredning som går till botten med allt som hänt sedan de internationella adoptionerna drog igång på 1960-talet och fram till idag, med allt vad det innebär. Det kommer att komma fram väldigt många otäcka saker, och då får det göra det. Det måste få göra det, säger Tobias Hübinette.

– Det som dykt upp i DN och även i andra sammanhang under de senaste tre åren, med Chile i fokus, det är verkligen bara toppen på ett isberg kan jag lova, det är en försmak av den massiva människohandel som har pågått sedan 1960-talet.

Skulle skapa tolerans

Allt detta sker samtidigt som två nya böcker av Tobias Hübinette är på väg till tryck. Den ena, som kommer ut i månadsskiftet, bär titeln ”Adopterad – en bok om Sveriges sista rasdebatt”. Där argumenterar Hübinette för att svaret på varför Sverige har blivit det land som har adopterat flest barn i världen, sett till vår befolkningsmängd, står att finna i 1960-talets debatt om adoption.

På den ena sidan stod de han kallar ”raspessimisterna”: företrädare för svenska myndigheter, biståndsorganisationer och andra som menade att de adopterade skulle bli diskriminerade i Sverige. På den andra sidan stod ”rasoptimisterna”, ledda av bland andra författaren Eva Moberg, som menade att ett inflöde av icke-vita adopterade skulle göra det homogena Sverige mer tolerant, modernt och internationellt. Ett tidstypiskt uttalande kom från sångerskan Lill Lindfors, som på 70-talet sade i Aftonbladet att ”människor skulle redan som barn vänja sig vid att en annan hudfärg inte betyder någonting”.

Sverige ansågs av många också som extra väl lämpat för utlandsadoptioner, eftersom vi till skillnad från många andra västländer inte sades ha haft ett kolonialt förflutet. När regeringen öppnade för utlandsadoptioner i slutet av 1960-talet hade ”rasoptimisterna” vunnit. Att utlandsadoptera hade blivit en svensk antirasistisk handling.

Den svenska staten och svenska myndigheter har på ett aktivt sätt, som saknar motstycke, understött utlandsadoptionerna, enligt Tobias Hübinette. Han tror att det är mot den bakgrunden som det har varit så svårt att få till en utredning som går till botten med Sveriges utlandsadoptioner. Det är därför det vi ser nu är ett så avgörande genombrott.

SD kramar adopterade

I det sista kapitlet i ”Adopterad – en bok om Sveriges sista rasdebatt” fördjupar sig Hübinette ytterligare i Sveriges inställning till de utlandsadopterade genom att titta närmare på Sverigedemokraterna. Till en början, rotade i den svenska naziströrelsen som de är, var SD:s motstånd mot adoptioner kompakt. Men i samband med att partiets nya kostym började ta form på 00-talet omdefinierade SD ”svenskheten”. Utlands­adopterade som vuxit upp med svenska eller nordiska föräldrar är nu att betrakta som svenska, enligt SD:s partiprogram. Därmed anpassade sig SD till vad svenskar i gemen tycker.

– Är du adopterad så räknas du som svensk, det tycker i stort sett alla svenskar idag, säger Tobias Hübinette.

– Det tyckte dock inte alla svenskar på 1960-talet, kan jag säga.

Sedan dess har SD lyft fram adopterade i intervjuer, linjetal, partiprogram och reklamfilmer.

– De kramar adopterade på ett nästan sjukt sätt, säger Hübinette, som menar att SD:s inställning till adopterade är unik bland högerextrema partier i världen.

– Jimmie Åkesson har själv vid ett flertal tillfällen öppet refererat till adopterade från utomeuropeiska länder och lyft fram dem som det bästa exemplet på en invandrargrupp som är assimilerad, som till fullo har blivit svenskar.

Det låter absurt, men det han vill säga egentligen är dels ”vi är inte rasister”, och dels vill han sända en signal till invandrarna och deras barn i förorterna att ”ska ni få vara med, måste ni bli som dem”. Alla invandrare vet ju att det är helt kört att bli svensk på samma nivå som de adopterade, säger Hübinette.

– Det SD vill säga är ungefär så här: ”du kan vara med oss svenskar, bo i Sverige, få stanna här, få uppehållstillstånd eller medborgarskap – om du beter dig som oss.”

Att SD trots allt accepterar adopterade leder Tobias Hübinette till en oväntad förhoppning. Han låter nästan som en ”rasoptimist” från 1960-talet. Men nu handlar det inte bara om att lära oss att acceptera människor med olika hudfärger, utan om att acceptera dem oavsett ”om de beter sig som oss”.

– Är det någonstans i västvärlden där det finns en öppning att man till fullo, alltså till nästan 100 procent, kan vara icke-vit men ändå svensk, så är det ju här tack vare att så många här har adopterat och tack vare att så många vita svenskar har adopterade i sin närhet. Det är ett löfte som jag ser det, som jag tror att man kan använda sig av från det andra hållet.

VEM ÄR TOBIAS HÜBINETTE?

Född 1971.

Han är idag docent i interkulturell pedagogik och lärare i interkulturella studier och i svenska som andraspråk vid Karlstads universitet.

Aktuell med två böcker i vår. ”Adopterad – en bok om Sveriges sista rasdebatt” på Verbal förlag. ”Svensk rasism under efterkrigstiden” på Carlsson förlag.

TRE SNABBA FRÅGOR

Har vi i Sverige något ansvar för barn i andra länder som behöver en familj?

– Det har varit ett väldigt explicit argument för internationella adoptioner. Idag när det ser annorlunda ut och vi har den här diskussionen om en utredning så är det tänket inte lika starkt. Men vi har ju det ansvaret i den meningen att vi är medlemmar i FN och har en väldigt hög svansföring när det gäller att hjälpa flyktingar världen runt. Där gör vi en stor insats, på plats, det tycker jag att Sverige ska fortsätta att göra.

Varför vill du inte gärna använda ordet rasist?

– Ordet rasism dyker upp väldigt sent i Sverige, och får den betydelse vi lägger i ordet först på 1990-talet. Då fick det i princip associationen nazist. I och med att det blev så fastlåst så är ordet rasist ofta närmast obrukbart.

Varför vill du istället att vi talar om ras?

– Under 2010-talet var det mycket debatt i Sverige på kultursidorna om olika stereotyper av svarta, asiater, araber och så vidare. Det kunde vara teckningar, kanske någon filmsnutt, exempelvis Ruben Östlunds film Play. Då pratade många om rasistiska stereotyper. Jag gör inte det, jag pratar i stället om rasstereotyper. Om man tar ett steg tillbaka och säger: den här stereotypen handlar absolut om ras, då kan man kalla det en rasstereotyp, liksom att man kan kalla väldigt mycket för könsstereotyper. Men man behöver inte säga att någonting är en sexistisk stereotyp, för ingen vill vara sexist, och på samma sätt behöver man inte alltid säga att någonting är en rasistisk stereotyp.

I veckan har den f d maoisten Nils Funcke framträtt i SD:s tv-kanal Riksstudios

Under den snart gångna veckan har ytterligare två prominenta offentliga personer framträtt i SD:s tv-kanal Riks – dels den kände yttrandefrihetsexperten Nils Funcke som började sin politiska bana som maoist och dels idéhistorikern Johan Sundeen som har en bakgrund i Konservativa sällskapet och som skribent för Samtidsmagasinet Salt och som bl a har skrivit en bok om den högerextrema Karlstadbiskopen JA ”Fädernas kyrka” Eklund. År 2006 tilldelades Funcke f ö ironiskt nog Stora journalistpriset efter att ha avslöjat att den dåvarande utrikesministern Laila Freivalds hade bidragit till att släcka ned Sverigedemokraternas dåvarande hemsida.


I veckan har därtill ännu en idéhistorisk och ideologisk cirkel slutits, nämligen den svenska (radikal)konservarismens dito, när statsvetaren Johan Tralau nu har blivit en av Bulletins ledarkrönikörer:
Ernst Jünger-kännaren Tralau har liksom Sundeen en bakgrund inom Konservativa sällskapet och som skribent i Samtidsmagasinet Salt på 90-talet och han är dessutom barnbarn till den svenska (radikal)konservatismens chefsideolog och ”grand old man” Arvid Fredborg.

Reflektioner kring framväxten av den s k nationella vänstern med vänsterpopulistiska Framåt Sverige som exempel

Den svenska s k nationella rörelsen kännetecknas inte bara av att nästan alla organisationer på något sätt härrör från varandra vilket gör att hela rörelsen med fördel låter sig visualiseras som ett visserligen intrikat grenverk (och som ett vittförgrenat träd som börjar i Värmland 1924) samt att påtagligt många av dess ”medlemmar” på något sätt är släkt med varandra biologiskt, juridiskt och/eller socialt utan också att gamla ”medlemmar” ibland tar en paus i många år för att sedan återvända och göra en s k ”comeback” många år senare.


Ett exempel på detta är Christopher Karlsson/Rangne som idag är en av talespersonerna i vänsterpopulistiska Framåt Sverige och som därmed måhända inte är en del av den s k nationella rörelsens mittfåra samtidigt som formeringen av en s k nationell vänster börjar bli alltmer påtaglig och som därmed kan sägas utgöra den s k nationella rörelsens vänsterfraktion. Huvudartikeln i det senaste numret av Expo handlar just om framväxten av en svensk nationell vänster och där intervjuas bl a representanter för Framåt Sverige (se https://expo.se/2020/12/aktiv-i-vam-på-90-talet-nu-i-vansternationalistiskt-natverk).


Det har också länge funnits ett tomrum i GAL-TAN-skalans vänsternationalistiska ruta men nu börjar detta vakuum att sakta men säkert fyllas av allt fler partier som har sitt ursprung i bl a V, den stalinistiska och den trotskistiska vänstern och inte minst ”tack vare” Kommunistiska partiets gamle ledare Frank Baude, framlidne Jan Myrdal och kretsen kring FiB/Kulturfront samt en del andra framträdande namn från 70-talsvänstern såsom Anders Björnsson som på senare år har kommit ut som mer eller mindre tillhörande den nationella vänstern i bred mening.


Den s k nationella vänstern har sitt ursprung i de s k Flyg- och Lindholmspartierna på 1940-talet och fortsatte under efterkrigstiden att hållas vid liv av Nordiska rikspartiet och senare av organisationer som Folksocialisterna och även av SD som på 90-talet odlade en tydlig vänsterkryptonazistisk linje.


Rangne var terroristgruppen Vitt ariskt motstånds (VAM) förgrundsfigur i början på 90-talet och hade innan dess gjort sig känd för att tillhöra de skinheads som hängde på Helikopterplattan i Gamla stan i Stockholm. Bland annat deltog Rangne i den grova misshandeln av två iranska män på Helikopterplattan vilken avslutades med att skinnskallarna urinerade på de båda halvt om halvt medvetslösa männen.
I samband med den uppmärksammade VAM-rättegången 1992 då Rangne stod åtalad för bl a bankrån förklarade denne i rätten öppet krig mot den s k sionistiska ockupationsmakten. Denna krigsförklaring kom sedan att inleda vit makt-musikbandet Vit aggressions sång ”Död åt ZOG!” som bl a framfördes på SD:s konsert i Stockholm den 30 november.


Senare under 90-talet blev Rangne ledare för nazistiska Nationella alliansen (NA) som hade sitt uppstartsmöte i Folkets hus i Årsta 1996 och som förfogade över en lokal på Tomtebogatan i Vasastan.


NA lyckades under en kort period samla den spretiga nazistmiljön i Stockholm i en organisation med f d SUNS (Stockholms unga nationalsocialister) tidskrift Info-14 som organ innan NA attackerade Expos tryckeri och återförsäljare och de organisationer som stöttade Expo såsom LUF, MUF och SSU liksom ABF och Stockholms LS av Syndikalisterna vilket ledde till att samhället slog tillbaka och att DN, SvD, Expressen och Aftonbladet gick samman och tryckte delar av eller hela Expo i en upplaga av hela 800 000 exemplar.


Den s k Expo-affären 1996 blev början till NA:s slut, vid ett tillslag i organisationens lokal på Tomtebogatan beslogtogs bl a sprängämnen och gatustridsvapen i form av yxor och slagträn och några år senare upplöstes organisationen och därefter försvann Rangne från den svenska s k nationella rörelsen innan han nu nyligen dök upp igen som ledande medlem i Framåt Sverige.


Att Rangne har valt att ansluta sig till just vänsterfalangen inom den s k nationella rörelsen förvånar inte då han tidigare var en s k vänsternazist såsom SD även var på 90-talet om än inte explicit. Rangne är slutligen inte den enda av de ”gamla” medlemmarna som på senare år har dykt upp igen inom rörelsen – både på lokal och riksnivå dyker numera f d VAM:are och 90-talsskinheads upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang varav vissa tyvärr har en hel del ackumulerat s k våldskapital på sin antecedentia.

Om framväxten av en nationell vänster

Det senaste numret av Expo aviserar att nästa nummer (bl a) kommer att handla om den s k nationella vänstern eller den s k vänsternationalismen eller den vänsterpopulism som alltmer anammar högerpopulismens retorik och politik (OBS: långt ifrån all vänsterpopulism ”flirtar” då med högerpopulismen) och det ska verkligen bli intressant att ta del av den kommande granskningen.


Den stora historiska förlagan för svensk del är då det s k Flygpartiet eller Svenska socialistiska partiet som efter krigsutbrottet orienterade sig mot nationalsocialismen och som intressant nog ”överlevde” under efterkrigstiden i form av flera lokala vänsterpartier runtom i landet även efter att moderpartiet hade upplösts 1948.


Det faktum att den svenska s k nationella rörelsen generellt har stått till vänster snarare än till höger såsom det största svenska nazistpartiet innan och under kriget de s k Lindholmsnazisterna, vilka betecknande nog kallade sig svensksocialister mellan 1938-50, och inte minst SD under fr a 1990-talet hör så klart också till sammanhanget.


Även inom det både för- och efterkrigstida SAP fanns det en slags nationell vänster i form av bl a de s k 1940 års män (kort och gott ledande socialdemokrater som hade anpassat sig till att Tyskland skulle vinna kriget och behärska hela Europa) och på 1960- och 70-talen fanns det en relativt stark opposition inom partiet mot den tilltagande utomnordiska och utomeuropeiska invandringen och mot framväxten av den s k mångkulturella politiken som bl a Gunnar Myrdal förestod och idag finns namn som Lotta Gröning, Widar Andersson, Johan Westerholm och Stig-Björn Ljunggren samt, skulle i varje fall vissa hävda, Göran Greider och Åsa Linderborg.


Sedan 2010-talet har sedan ett flertal lokala vänsterpopulistiska nationell vänster-liknande partier växt fram i flera kommuner som leds och befolkas av personer som tidigare var medlemmar i eller åtminstone knutna till bl a Vänsterpartiet, Socialistiska partiet och Kommunistiska partiet liksom i eller till Clarté, Folket i Bild/Kulturfront och Rättvisepartiet, och som i kommunvalet 2018 även erhöll flera mandat i flera kommuner och varav Örebropartiet nog är mest känt och det är då den nationella vänster- och vänsternationalistiska och vänsterpopulistiska miljön som Expo kommer att skriva om i nästa nummer.


Den stora frågan inför framtiden är väl dock – hur stort utrymme finns det egentligen i Sverige för en s k nationell vänster eller en s k vänsternationalism eller en vänsterpopulism som inspireras av högerpopulismen? SD har trots allt sedan länge lagt beslag på merparten av de arbetarväljare som tidigare röstade på SAP och till höger om SD finns därtill ännu fler partier som också vill åt ”arbetarklassväljarkakan”.

Jag är inte chef för Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism i Uppsala vilket Jonathan Friedman verkar hävda

Att jag omnämns lite här och där i den gamle marxisten (och maoisten) och (Lunda)antropologen Jonathan Friedmans bok ”PC worlds. Political correctness and rising elites at the end of hegemony” (Bergahn Books 2019 – och som sinologen/Kinaforskaren Magnus Fiskesjö skriver om i Kvartal https://kvartal.se/artiklar/politiskt-korrekt-ar-ett-maktmedel/?fbclid=IwAR1lsrWQMWJwFaeefvDsU8_y-k4QVbk1cjqlPUoTY9NOvGoppo68xIn2Da8) får jag väl stå ut med ”tack vare” att jag en gång i tiden ”bråkade” med Jonathans fru den gamla marxisten (och maoisten) och (Lunda)antropologen Kajsa Ekholm Friedman på DN Debatt efter att Kajsa hade talat på ett möte som den högerradikala organisationen Folkviljan och massinvandringen anordnade och sedan dess har mycket vatten onekligen flutit under broarna:

Idag skriver Jonathan och Kajsa öppet för de SD-anknutna alternativmedierna såsom alltför många (f d?) vänsterintellektuella numera ju gör men att utnämna mig till föreståndare för Uppsala universitets Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR) måste dock sägas vara höjden av märkligheter – Jonathan Friedman har då skrivit om mig tidigare i olika texter och verkar faktiskt ha någon slags ”hangup” på mig (OBS: Friedman är då långt ifrån den ende som verkar ha det) men att hävda att jag skulle vara CEMFOR:s chef är då att gå över gränsen på så många sätt och fr a gentemot så många andra personer utöver mig själv.

Det må kanske vara så att jag måhända har drivit frågor om ras allra mest i landet och nog både inom och utom högskole- och forskarvärlden men bara för att det möjligen stämmer så betyder inte det att en sådan person (d v s jag) ”belönas” med att bli föreståndare och chef för en centrumbildning och ett forskningscentrum i Uppsala såsom Jonathan verkar påskina i sin bok utan tvärtom är det oerhört stigmatiserande att tala om ras just i Sverige och både inom och utom den svenska akademin och den som envisas med att explicit göra det i år efter år, i föreläsning efter föreläsning och i text efter text (d v s jag) både marginaliseras, förstör sin yrkeskarriär och stämplas som biologist och essentialist och t o m som rasist inom både den svenska högern och vänstern och bland både majoritets- och minoritetssvenskar.

Jan Guillou undanhåller sin egen roll i att ha relativiserat SD i sin nya roman “Slutet på historien”

Therese Erikssons anmälan i dagens SvD av sista delen i Jan Guillous självbiografiskt färgade romansvit Det stora århundradet – “Slutet på historien” – uppmärksammar bl a SS-veteranen Harald som i den avslutande delen återvänder hem till Sverige från Argentina, dit han flyttat efter kriget, och den roll han tilldelas i romanen i relation till SD påminner åtminstone mig om Guillous egen skuld till att genom åren ha relativiserat och ”stöttat” SD:

 

JG.jpg

”Den gamle nazisten Harald, bildad och korrekt, utlöser som sagt inga större politiska konflikter i familjen Lauritzen. I stället får han i ”Slutet på historien” funktionen av en fingervisning om framtiden; han avfärdar pajaserna i Ny Demokrati, men ser hopp om god ideologisk återväxt hos de unga Sverigedemokraterna.”

 

 

På 1990-talet, när jag arbetade på Expo, besökte Guillou Expos redaktion som då vare belägen i en nedgången och trång källarlokal på Lundagatan i Stockholm och som då bara bestod av mig själv och ytterligare en person. I Stieg Larssons Millenium-trilogi, som ju handlar om Expo, får f ö de 100-tals miljoner läsarna runtom i världen veta att Lisbeth Salander växte upp på Lundagatan 41 och i barndomslägenheten bor hennes asiatiska flickvän Miriam Wu och det är så klart inte en slump att Stieg valde att använda sig av just denna adress men däremot är det en gåta för mig varför Stieg valde att ”tilldela” Salander en asiatisk flickvän.

 

 

Guillou var märkbart fascinerad av oss unga antifascister som entusiastiskt och ”entreprenöriellt” hade dragit igång och drev tidskriften som ständigt hade ont om pengar (det var då jag som drog in pengarna till dåtidens Expo genom att ständigt sälja researchmaterial och information och fakta om den svenska extremhögern till medierna) och fr a var han fascinerad av vår förmåga att kunna kartlägga dåtidens svenska naziströrelse inklusive SD.

 

 

Tyvärr valde dock Guillou, efter att ha besökt oss på Expo, att skriva en krönika i Aftonbladet som framställde dåtidens skinnskallar, vilka ofta var medlemmar i SD, som vilsna pojkar (och underförstått som ”våra grabbar”, d v s som majoritetssvenskarnas söner som mest bara var lite förvirrade) som inte utgjorde något större politiskt hot och 2009 valde Guillou att skriva ett antal artiklar om SD i Aftonbladet som antagligen spelade en rätt så stor roll för att normalisera partiet och som därmed möjliggjorde för SD att för första gången ta sig in i riksdagen 2010.

 

 

Återigen gör Guillou m a o sig skyldig till revisionism i sin romansvit Det stora århundradet – tidigare har Guillou felaktigt hävdat att den svenska överklassen och borgerligheten inte visste någonting om att judarna massdödades av nazisterna under kriget (vilket då inte stämmer, d v s det är en lögn) och vilket möjligen avspeglar Guillous egen pro-nazityska överklassfamiljs minne av krigsåren (se bl a https://tobiashubinette.wordpress.com/2016/08/31/jan-guillou-extremhogern-vanstern) liksom dennes agenda att i 70-talsvänsterns anda vilja framställa tyskarna som de minsta bovarna och Brittiska imperiet och USA som de största bovarna i romansviten.

 

Dagens researchfynd: En av nazistgreveparet Eric och Mary von Rosens barnbarn blev anarkist medan Himmlers andreman Walter Schellenberg fick bo på nuvarande kinesiska ambassaden i Stockholm inbjuden av greve Bernadotte

Lite nöjd (d v s med mig själv även om det kan låta rätt förmätet) trots allt över att jag idag på s k förekommen anledning har lyckats ”knäcka” två frågeställningar som jag har funderat på ett tag eller kanske snarare alltför länge:
d180cd5f-3562-11de-9058-c19a46729de1_PDF_FULL.jpg.png
Det handlar dels om att jag idag har lyckats identifiera ett barnbarn till Sveriges mesta/bästa överklassnazistiska adliga par Eric och Mary von Rosen som tillhörande kretsen kring den västtysk 2 juni-rörelsen-medlemmen Norbert Kröcher och det s k Kommando Siegfried Hausner och dels om att jag idag har lyckats ta/få reda på exakt var Himmlers andreman Walter Schellenberg egentligen bodde efter det att greve Folke Bernadotte hade tagit honom under sina Bernadotte:ska vingars beskydd och transporterat honom till Sverige efter krigsslutet för att Schellenberg skulle få tillfälle att vila upp sig här och kunna författa sin försvarsskrift i lugn och ro, vilket antagligen räddade honom från att stämplas som krigsförbrytare och dömas därför efter kriget.
unnamed.jpg
Ett av Eric och Mary von Rosens barn, dottern Birgitta, som bl a översatte den nazityska bästsäljarromanen om Horst Wessel till svenska och som var organiserad fascist i ungdomen och vän med både Göring, Goebbels och A.H. m fl inom nazitoppen, fick en dotter vid namn Christel och denna Christel gifte sig 1957 med fotografen John Eklöf. Mellan 1957-67 dokumenterade John f ö livet på von Rosens Rockelstad slott i Södermanland fram till dess att Mary von Rosen gick bort 1967, då slottet såldes vidare till den adliga familjen von Post som fortfarande än idag bebor slottet. John och Christel fick sedan en dotter som sedermera blev/var en Norbert Kröchers svenska flickvänner och en av dem som åtalades och dömdes i rättegången 1977.
 
Detta är då ännnu ett exempel ur högen på att en efterkommande till en högerextrem (överklass)familj blev vänsterradikal, d v s under 1960- och 70-talen var det mycket vanligt att personer som blev/var vänsterradikala hade föräldrar och/eller far/morföräldrar som hade blivit/varit högerradikala innan och under kriget.
 
Allt detta förklarar antagligen varför Birgitta von Rosen, som som gift mest var känd som Birgitta Wolf, engagerade sig så starkt för RAF-fångarna i Västtyskland på 1970-talet och för svenskarna som ställdes inför rätta efter den s k Operation Leo/Ebba Grön-operationen 1977. Det handlade helt enkelt för Birgitta om hennes eget barnbarn som stod åtalad och sedermera dömdes till ett fängelsestraff.
1200px-Dragongården_2009.jpg
Och slutligen vad gäller Heinrich Himmlers ”högra hand” och närmaste man och ”hjärna” SS-Brigadeführer Walter Schellenberg så kom han till Sverige i början av maj 1945, d v s för nästan exakt 75 år sedan, på inbjudan av greve Folke Bernadotte och i en av dennes och svenska Röda korsets s k vita bussar. Schellenberg hade dessutom med sig ett mindre entourage omkring sig bestående av bl a sin sekreterare och andra SS-män såsom SS-Obersturmbannführer Franz Göring.
IMG_0699.jpg
Det visar sig nu att Schellenberg först inkvarterades på greve Bernadottes eget gods Dragongården på Gärdet som idag inhyser Kinas ambassad och därefter fick han antagligen bo hemma hos en s k överklassnazist i en s k fashionabel sekelskiftesvilla i Saltsjö-Duvnäs i Nacka och sedan förflyttades han slutligen till en villa som ibland omtalas som ett pensionat i Trosa.
 
Samtidigt på våren 1945 ska Tysklands f d ambassadör Hans Thomsen ha varit internerad på Tyska skolans f d feriegård i anslutning till slottet Almare Stäket efter att tyska ambassaden (d v s dagens Lydmar Hotel på Blasieholmen – f ö har jag sovit över i Thomsens gamla rum där en gång i tiden) hade exprorierats när Tyskland gick under som statsbildning men tydligen var tyska UD och Himmlers SS i luven på varandra även efter kriget så Schellenberg och Thomsen, som då hade tjänat Joachim von Ribbentrop, ville ogärna ha kontakt med varandra för 75 år sedan i maj 1945.
 
Sedermera begärde de allierade att Sverige skulle utelämna Schellenberg vilket också skedde då greven inte hade något att ”sätta emot” och senare skulle greve Bernadotte infinna sig i Nürnberg under rättegångarna där för att agera karaktärsvittne åt Schellenberg, d v s den svenske greven gick helt enkelt i god för att Himmlers närmaste man var en s k gentleman av den s k gamla skolan.
 
Båda dessa spörsmål har jag då ”gått” och ”klurat” på genom åren men idag lossnade det plötsligt tack vare gamla adelskalendrar och viss tillgång till gammal tysk och svensk press och nu känns det faktiskt nästan som om ”en sten föll från mitt bröst” även om det nog låter lite väl dramatiskt.

Om den f d pro-nazisten Karl Vennbergs lek med elden och om Birgitta von Rosens/Wolfs stöd till de svenska 2 junirörelsen-sympatisörerna 1977 som greps i samband med ”Operation Leo”/”Ebba grön”

I KB:s digitala tidningsartikelarkiv hittar en verkligen alla ”hemligheter” om alla ”kändisar”:
 
1949 lekte poeten, författaren, redaktören mm Karl Vennberg uppenbarligen med elden genom att ”hint:a” om att han en gång själv hade tillhört den s k nationella rörelsen: ”Man blir lite skrämd när man känner igen tongångarna från Nationell Tidning 1934”, skrev han då i en krönika i Aftonbladet under sensommaren när han befann sig på Kymmendö i Stockholms skärgård.
93695799_10157369996360847_9070973914154270720_n.jpg
Den mytomspunne ”kulturvänstern”-kulturradikalen Karl Vennberg var då bl a litteraturkritiker och kulturchef på syndikalistiska Arbetaren och mångårig kritiker och kulturchef på socialistiska Aftonbladet i hela två decennier och Vennbergs roll på Aftonbladet kan sägas ha motsvarats av Olof Lagercrantz dito på Dagens Nyheter under den svenska efterkrigstiden vad gäller inflytande, och inte minst i samband med den s k 68-vänsterns framväxt. Vennberg var då bl a den som släppte in den s k 68-vänsterns ”orakel” och ”chefsideolog” Jan Myrdal på Aftonbladets kultursidor och Vennbergs betydelse för den s k nya vänsterns framväxt på 1960- och 70-talen kan s a s inte underskattas.
 
På 1930- och 40-talen lät dock Vennberg publicera sig i den svenska s k nationella rörelsens olika tidningar och tidskrifter och bl a i Den Svenske Nationalsocialisten och i Sverige-Tyskland men också just i Sveriges nationella förbunds partiorgan Nationell Tidning såsom denna s k kampdikt från 1936.
 
Och ännu en mytomspunnen person, nämligen grevinnan Birgitta von Rosen som som gift hette Birgitta Wolf, visar sig på 1970-talet nu inte bara ha stöttat de fängslade (väst)tyska RAF-aktivisterna, som hon t o m genomförde en egen hungerstrejk för, utan också de svenska anarkisterna och vänsteraktivisterna som ”hängde” runt den (väst)tyske 2 junirörelsen-aktivisten Norbert Kröcher och dennes ”cell” på Södermalm Kommando Siegfried Hausner, som efter RAF:s ockupation av den västtyska ambassaden i Stockholm planerade att kidnappa det dåvarande statsrådet Anna-Greta Leijon.
 
Birgitta von Rosen var då dotter till det s k ”överklassnazistiska” paret greve Eric von Rosen och grevinnan Mary von Rosen och därmed nära släkt med Hermann Göring och innan kriget var hon medlem i Sveriges fascistiska kamporganisation (SFKO) och ryktet säger att även Birgittas bror Carl-Gustaf von Rosen, som sedermera skulle bli världsberömd för sin vänskap med Etiopiens kejsare Haile Selassie och för sitt livslånga stöd till etiopierna och mot den italienska och europeiska imperialismen och kolonialismen i Afrika, också han var medlem i SFKO innan kriget.
 
Birgitta, som bl a översatte Hanns Heinz Ewers kioskvältarroman om SA-hjälten/martyren Horst Wessel till svenska, flyttade sedermera till Tyskland efter ett nazistiskt bröllop (med tysken Albert Nestler) som hette duga (bl a var det antagligen det första och det sista bröllopet på svensk mark när Horst Wessel-sången spelades och när en magnifik blomsterkrans från självaste A.H. fanns på plats i kyrkan) och under kriget stod hon både nära Göring och Goebbels liksom (självklart) A.H.
 
Efter kriget blev Birgitta sedan en s k rikskändis i Västtyskland som ”fångarnas ängel” då hon engagerade sig för brottslingar, kriminella, interner och fångar liksom även för hemlösa och övergivna barn, barnhemsbarn och fosterbarn. Även i Sverige var hon aktiv efter kriget och bl a deltog hon i att grunda Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering (KRUM).
 
Någon gång på 1970-talet verkar Birgitta ha vänsterradikaliserats och möjligen under inflytande av sin son vänsteraktivisten och journalisten Peter Nestler, som Göring ”himself” f ö döpte en gång i tiden, och som jag själv träffade i Stockholm förra året när han visade sin film Tod und Teufel på Filmhuset, som handlar om hans farfar greve Eric von Rosen.
 
År 1977, efter att ”Operation Leo” eller ”Ebba grön” hade ägt rum och Norbert Kröchers svenska kamrater i Stockholm hade gripits, engagerade sig Birgitta tydligen även för dem samtidigt som hon stöttade de fängslade RAF-ledarna i Stammheim i Västtyskland.