Kategori: vänstern

Intervjuad i Flammans ”Norrskenet – en idépodd” med anledning av min senaste bok ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946-1977”

(Den ärevördiga tidningen) Flammans (d v s gamla Norrskensflamman) nya chefredaktör Leonidas Aretakis intervjuar och samtalar med mig i Flammans nya podcast ”Norrskenet – en idépodd” med anledning av min senaste (tegelstens)bok ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946-1977”. 

Leonidas och jag dyker tillsammans ned i den omedelbara svenska efterkrigstiden för att försöka förstå hur dagens svenska syn på ras och dagens debatter om rasism är ett direkt resultat av det som hände under denna tidsperiod vad gäller frågor om ras och rasism.

Leonidas ställer vidare rejält svåra frågor (till mig) om bl a varför jag menar att vi behöver använda rasbegreppet (vilket ju knappt några andra svenska forskare anser och än färre antirasister i övrigt), om vad som egentligen är problemet med internationell adoption (som ju faktiskt ändå innebär att familjer bildas över de s k rasgränserna), om vad jag egentligen menar med vithet i ett svenskt sammanhang, om hur rastänkandet följde med in i välfärdsstaten (mot bakgrund av att Sverige under Kalla kriget kom att utveckla världens mest avancerade välfärdssystem utanför den kommunistiska världen), om varifrån den svenska antirasismen egentligen emanerar, om varför den rådande och dominerande färgblindheten är problematisk (trots dess goda intentioner), om den komplexa relationen mellan klass och ras liksom om varför landets invånare med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena har kommit att bli de fattigaste och mest marginaliserade i det samtida Sverige.

”Tobias Hübinette är forskare och antirasistisk aktivist, aktuell med boken ”Svensk rasism under efterkrigstiden”. Där berättar han om diskriminering av och våldsamheter mot vad han kallar icke-vita, och hur Sverige gradvis börjar prata om olikheter på ett färgblint sätt. Han driver den kontroversiella tesen att vi måste prata om ras för att förstå vår tids konflikter om invandring och segregation.”

Här nedan följer ett kort utdrag ur avsnittet:

”Leonidas Aretakis (LA): I boken skriver du att föreställningen om svenskarna som en raslig elit kom att prägla välfärdsstaten. Är det inte tvärtom? Att välfärdsstatens universella anspråk är vad som förflyttade landet från 30-talets rasbiologiska värderingar till den solidariska perioden, och att detta på många sätt är en bragd.

Tobias Hübinette (TH): Rastänkandet följde med in i välfärdsstaten, är kanske ett bättre sätt att uttrycka det på. Idén om välfärdsstaten började ju formuleras när rastänkandet nådde sin kulmen på 1920- och 30-talen, när även delar av arbetarrörelsen och vänstern var en del i det här. Då uppstod ett märkligt giftermål mellan rastänkandet och den progressiva välfärdsstaten. Men sedan blir det ju något annat efter kriget. På 60-talet är Sverige ett helt annat land, som lämnar rastänkandet bakom sig. Det är det Sverige vi känner i dag, som vi också är väldigt stolta över, världens ledande biståndsland som dessutom länge hade västvärldens mest generösa invandringspolitik. 

LA: Finns det inte en paradox här? Var det homogeniteten i Sverige som gjorde att välfärdsbygget kunde gälla alla, till skillnad från i USA där rassegregationen byggdes in i ”the new deal”? Kan den långa homogeniteten delvis förklara Sveriges starka antirasism? 

TH: Helt klart är det så. Det var också väldigt närvarande i den tidens socialdemokrati, som öppet sade att homogenitet var en förutsättning för att skapa världens mest avancerade välfärdsstat. En av hjärnorna bakom välfärdsprojektet, Gunnar Myrdal, var väldigt tydlig med det. Så när Sverige blev allt mer heterogent var han en av dem som tog avstånd från att Sverige tog in invandrare i en allt större utsträckning. Inte för att han var rasist, utan för att han var så övertygad om att homogeniteten hade möjliggjort hela projektet. Men han blev därmed också en alltmer marginell figur inom socialdemokratin.  

LA: Han skrev väl också en rapport om rasrelationerna i USA?

TH: Ja, 1944 kommer han ut med boken ”An American dilemma”, som var dåtidens kanske viktigaste studie om rasrelationerna i USA. Där vände han på steken och sade att det inte var de svarta amerikanernas fel att de var så marginaliserade, utan att det var det vita Amerika som upprätthöll segregationen, och inte efterlevde värderingarna i den amerikanska konstitutionen.

LA: Det är ju en antirasistisk hållning. 

TH: Ja, helt klart.  

LA: Ändrade han sig eller menade han att heterogenitet är fel för då reagerar vita som de gjorde i USA? 

TH: Han var rädd för det och menade, liksom Tage Erlander, att homogeniteten gjorde att de allra flesta i Sverige gick med på uppbyggnaden av välfärdsstaten, som ju var jättedyr att bygga upp. Och när allt fler invandrare kom till Sverige, framför allt från länder utanför Norden och Europa, så fanns det en farhåga att det som senare blev SD skulle komma att växa fram. Man hade då sett att liknande rörelser hade växt fram i Storbritannien bland den vita arbetarklassen. Så det här är ju svåra frågor, som har direkt bäring på det politiska läget av idag.”

Historikern Håkan Blomqvist påminner om att den europeiska kolonialismen och idén om den vita rasens överlägsenhet också hittade sina ivriga försvarare inom arbetarrörelsen och vänstern under 1900-talets första hälft och så även i Sverige.

Historikern Håkan Blomqvist påminner i det senaste numret av ETC Magasin om att den europeiska kolonialismen och idén om den vita rasens överlägsenhet också hittade sina ivriga försvarare inom arbetarrörelsen och vänstern under 1900-talets första hälft och så även i Sverige.

Håkan påminner också om att det var efter Första världskriget som ett fönster öppnades för ett kort ögonblick vad gällde att kunna ifrågasätta kolonialismen och rastänkandet men som dock gick om intet ganska snart därefter. 

När Nationernas förbund bildades 1920, d v s FN:s föregångare, begärde Japan att förbundets statuter skulle ta upp rasfrågan och att rasernas likaberättigande skulle skrivas in som en av förbundets grundsatser. Första världskrigets segrarmakter i form av den s k Ententen avslog dock med bestämdhet Japans begäran då de ju nästan alla var kolonialmakter på den tiden.

Och på Stockholmskonferensen 1917, när många av Europas socialister möttes i Stockholm för att bl a försöka verka för ett slut på kriget och återuppbygga den internationella arbetarrörelsen besökte även representanter från olika europeiska kolonier Sverige för att delta i konferensen. Bland konferensdeltagarna hittades långväga delegater från bl a Algeriet, Indien, Egypten och Marocko men deras antikoloniala frågor fick inget större gehör. 

Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Carl Lindhagen kommenterade i efterhand (1935) Stockholmskonferensen och de europeiska socialisternas ointresse för de antikoloniala frågorna på följande vis i ett anförande i riksdagen:

”I detta bortseende från rasernas likställighet och även de andra rasernas människovärde ligger också en för freden särdeles farlig europeisk synvilla. Även arbetarpartiernas representanter äro liksom övriga partiers medlemmar i regel ”européer”, och där stanna vi. En ambassad av ombud från samtliga nordafrikanska folk samt åtskilliga asiatiska nationaliteter infann sig i Stockholm hösten 1917 för att uppsöka den Skandinavisk-Holländska socialdemokratiska kommitté, som var församlad i Stockholm för att återuppväcka Internationalen till en protest mot världskriget. Främlingarna ville kräva frigörelse från de europeiska herraväldena. De klappade dock förgäves på den nämnda kommitténs dörr, och ännu mindre skulle det lönat sig, förmodar jag, att vädja till de övriga svenska partiernas högkvarter.”

””Det är enbart komiskt, när blonda och blåögda saknare av fast mark under fötterna stå upp och predika internationell jämlikhet och broderskap för alla raser, högt utvecklade och efterblivna. Om jag nu talar som vit man, så gör jag det med den vita rasens absoluta överlägsenhet, den ras som lett och skall leda till nästa istid.” 

Nej citatet är inte från Ku Klux Klan eller Nordiska motståndsrörelsen. Det var tidningen Social-Demokratens utrikesredaktör, den socialdemokratiske diplomaten Gösta Langenfelt som i partiets tidskrift Tiden 1918 inte skrädde orden mot vänstersocialister som ville avveckla kolonialvälden. 

”Företagsamma folk” som bar den högre kulturen, förklarade Langenfelt, kunde inte invänta de efterblivna raserna och hade rätt att expandera, ”principen om ägandet av kolonier är orubblig och säker”. 

Inom den internationella socialdemokratiska rörelsen hade i början av 1900-talet en ledande strömning utvecklats som förespråkade att ”socialistisk kolonialpolitik” skulle reformera, inte avskaffa, tidens kolonialvälden. ”Socialimperialister”, kallades de av vänstern. 

I kölvattnet av Första världskriget varnade filosofen Oswald Spengler för västerlandets undergång. Enligt den inflytelserika socialdarwinismen och rasvetenskapen var Europa illa ute, rent demografiskt. Dess dugligaste unga män ruttnade bort i massgravarna. Franska kolonialtrupper från Afrika påstods producera ”bastarder” i fältbordeller och genom våldtäkter på tyska kvinnor. ”Den svarta skammen vid Rehn”, blev fältrop både för kvinnorörelser och blivande svenska Furugårdsnazister. 

De besuttnas rädsla för ”massan” som alltsedan franska revolutionen plågat överheten stegrades när världskriget övergick i europeiska folkresningar. Det var ”samhällets bottensats” som ansågs ha flutit upp till ytan och hotade det vita Europas världsdominans från snart sagt alla håll, i öster av bolsjevismens ”judiska fanatiker” i spetsen för den slaviska ”hjordmänniskan”, från söder av ”de lägre rasernas” antikolonialism och underifrån av underklassernas ”blodkaos”. 

Det var i detta första sammanbrott för de europeiska stormakternas världskontroll som rasistiska överideologier knakade i fogarna. Demokrater och humanister i olika politiska och religiösa läger sökte trycka tillbaka det värsta och förespråka olika varianter av ”människors lika värde”. Bolsjeviker och andra revolutionärer stormade mot kapitalistisk rasism och antisemitism för de koloniala folkens frihet och ”rasernas jämlikhet”. Under ett historiskt ögonblick. 

Kunde något nytt växa ur världskrigets ruiner? Säkert, men fascism och nazism hann före och lyckades samla ihop den gamla världens överhetsideal bakom nya stormtrupper. Det krävdes ett nytt världskrig plus 1950-och 60-talets koloniala revolutioner och upproriska medborgarrättskamp för att åter pressa tillbaka rasmaktsidéerna. USA:s seger mot Japan 1945 förklarades ännu gärna med hjälp av rasistisk vithetspropaganda, fram till nederlaget i Vietnam. 

Den så kallade neoimperialismens exploateringar liksom globaliseringens massmigration av lågbetald arbetskraft har emellertid bildat grund för reproduktion av rasistisk praktik och idévärld. Men långt ifrån motståndslöst. 

Om FN:s deklaration om mänskliga rättigheter 1948 i ord vände sig mot allt rasförtryck, och den koloniala frigörelsen etablerade nya realiteter, kom även vetenskapen att efterhand ompröva tidigare rasdogmer. Det är nu länge sedan idéer om den vita rasens överlägsenhet kunde torgföras i till och med socialdemokratiska pressorgan.”

Ny bok om hur termen ”identitetspolitik” har blivit ett slagträ i debatten

Statsvetarna Ulf Bjereld och Marie Demker skriver idag på DN Debatt om sin nya bok ”Det är identitetspolitikens fel! Makt, mobilisering och mångfald” (Timbro 2021) som undersöker hur termen ”identitetspolitik” har kommit att bli ett slagträ och ett hjärnspöke både för den svenska vänstern och högern samtidigt som i stort sett ingen av dem som pekas ut kallar sig ”identitetspolitiker” eller säger sig ägna sig åt ”identitetspolitik”. 

Bjereld och Demker konstaterar att det i dagens Sverige anses helt accepterat att analysera samhället utifrån klass och kön, att organisera sig utifrån klass och kön och att mäta mångfald utifrån klass och kön och, skulle jag i alla fall tillägga, numera även utifrån funktionsvariation och sexuell läggning, men inte utifrån ras och etnicitet (dock har de nationella minoriteterna mer eller mindre frikort – d v s det anses idag accepterat bland majoritetssvenskarna, och både de som står till vänster och till höger, att sverigefinnar, tornedalingar, judar, samer och romer organiserar sig). 

Kort och gott går det att säga att termen ”identitetspolitik” slog igenom med full kraft i svenska språket på 2010-talet att döma av artikeldatabaserna och termen har sedan dess de facto kommit att beteckna alla försök att analysera samhället utifrån ras och etnicitet och att organisera sig utifrån ras och etnicitet liksom alla försök att försöka mäta mångfald utifrån ras och etnicitet. ”

Debatten om identitetspolitik fördunklas av att de som använder begreppet sällan definierar det. Vi menar att det inte finns någon självklar motsättning mellan identitetspolitik och intressebaserad politik. Och att det är kraven på resursfördelning och ifrågasättande av ideologiska värden konflikterna handlar om.” 

https://www.dn.se/debatt/ordet-identitetspolitik-ar-ett-slagtra-som-saknar-funktion

”Om identitetspolitik bara handlar om grupper som slåss för sina politiska och ekonomiska intressen så är arbetarrörelsen och kvinnorörelsen de två självklart mest framstående exemplen på identitetspolitiska rörelser. Men i dag anses identitetspolitik oftast relatera till grupper baserade på ras/etnicitet (”svarta”), religion (”muslimer”) eller sexuell läggning/könsidentitet (”hbtq-personer”). 

Det som kallas identitetspolitik utgår från ett rättighetsbaserat rättvisetänkande tillämpat på en grupp. Men när industrisamhället fasas ut och ett allt mer individualiserat samhälle växer fram förväntas grupptillhörigheten stå tillbaka för människors individualitet. 

Debatten om identitetspolitik handlar därför ytterst om makt och om frågan vilka grupptillhörigheter, gemensamma identiteter och erfarenheter som utgör en legitim grund för politisk organisering och mobilisering. Klass anses av de flesta fortsatt vara en sådan legitim bas. Även kön har över tid vunnit legitimitet. Men andra grupptillhörigheter diskuteras och ifrågasätts.” 

(…) 

”Men på det sätt som ordet ”identitetspolitik” används i dag fyller det ingen funktion. Ordet används som en svepande kritik mot så vitt skilda samhällsföreteelser som kvotering, postmodernitet, feminism, mångfaldsproblematik och strukturell diskriminering. Kritiken mot ”identitetspolitiken” utmynnar dessutom i sin praktik inte sällan i ett försvar av majoritetssamhällets historiskt formade privilegier. Den som ändå vill använda ordet ”identitetspolitik” måste precisera sig. Vad är det som avses? Är det att politisk mobilisering sker genom att grupper organiserar sig? Eller att dessa gruppers ”identitet” baseras på kultur och inte på klass eller kön? Är det krav på kvotering eller riktade insatser för att öka mångfalden som man är emot? Eller antagandet att personlig erfarenhet av en grupps specifika livsvillkor är nödvändigt för att förstå eller kunna uttala sig om det förtryck och den diskriminering gruppen utsätts för? 

Det är kraven på resursfördelning och ifrågasättande av ideologiska värden de så kallade identitetspolitiska konflikterna handlar om. Endast om vi lyfter av den fördunklande slöjan kan förhandlingar och konstruktiva lösningar kring reformer, resurser och representation uppnås.”

Kan danska S komma att bli en förebild för svenska S och den svenska arbetarrörelsen och vänstern vad gäller att ta tillbaka de högerpopulistiska arbetarväljarna?

Den danska journalisten och författaren Carsten Jensen skriver idag i DN om danska S som är det enda av de en gång så mäktiga, traditionella socialistiska arbetarpartierna i Europa (vilka under större delen av 1900-talet alltid erhöll mellan 35-50% av rösterna, och vilka fr a mobiliserade och samlade den allra största delen av de olika ländernas arbetarklass) som har lyckats med att ta tillbaka de arbetarväljare som tidigare röstade högerpopulistiskt (d v s på DF i Danmarks fall) och som därför numera ligger på närmast osannolika 30% i de danska opinionsundersökningarna.

De traditionella socialistiska arbetarpartierna runtom i Europa är då annars numera antingen i det närmaste utraderade eller så ”harvar” de på med runt 15-25% i opinionsundersökningarna och i de olika valen – d v s de är helt enkelt numera ”blott en skugga av sitt forna jag” (d v s i jämförelse med 1900-talet och även med 00-talet) då de högerpopulistiska och högerradikala partierna har tagit deras arbetarväljare.

Också i Sverige finns det röster och krafter inom svenska S liksom inom den svenska arbetarrörelsen och vänstern i allmänhet som ser danska S som en ideologisk förebild och som ser danska S väg och vänsterpopulismen som den enda vägen framåt för vänstern för att ta tillbaka alla de svenska arbetare som idag röstar på SD. 

En del av dem hittas i och runt tankesmedjan Tiden, d v s arbetarrörelsens gamla tankesmedja, medan andra som står till vänster om både S och V redan har ”bildat eget”, d v s det finns idag en mindre vänsterpopulistisk flora av lokalpartier och mindre partier till vänster om S och V som har anammat samma retorik som danska S står för varav flera valdes in i olika kommunfullmäktigeförsamlingar i 2018 års val.

Det ska dock sägas att den svenska vänstern i bred mening antagligen är mer antifascistisk och antirasistisk än i något annat europeiskt land och inte minst beror det på att både S och V har valt att stå emot SD på ett sätt som nog inga andra motsvarande partier har gjort runtom i Europa. Om detta mest bara beror på partiledarna och partiledningen eller inte är svårt att veta men det är ett faktum att både de före detta och nuvarande partiledarna för S och V har varit och är mycket tydligt emot SD. Inte minst har svenska S nuvarande ledare Stefan Löfven om och om igen upprepat utan att vare sig blinka eller rynka pannan att SD är ett rasistiskt parti med ett nazistiskt förflutet.

Det är dock tyvärr samtidigt ett faktum att SD har stulit 100 000-tals och åter 100 000-tals arbetarväljare (och även lägre medelklassväljare) från S under de senaste åren även om det på sistone mest verkar vara f d M-(medelklass)väljare som numera gör att SD fortsätter att växa och inte f d S-(arbetar)väljare (åtminstone inte i samma utsträckning som tidigare).

https://www.dn.se/kultur/carsten-jensen-danska-s-har-blivit-populisternas-arvtagare/

”En ny storhetstid tycks ha inletts för den danska socialdemokratin. Den bygger på en robust folklig tradition och hyllar välfärdsstaten, men har noll tolerans för invandring. Dogmen att integrationen har misslyckats härskar nu enväldigt i dansk politik, skriver Carsten Jensen.

Danmark har de senaste årtiondena varit ett politiskt laboratorium i Europa, där nya politiska idéer provats ut. Under 1990-talet berodde det på Dansk Folkeparti, det första högerpopulistiska partiet i Europa som kombinerade motstånd mot invandring med ett försvar för välfärdsstaten, den som gjort Danmark till internationell förebild.

Partiets framgångsrecept var inte bara Danmark åt danskarna utan också, vilket var långt mer slagkraftigt, att den danska välfärdsstaten skulle vara etnisk och förbehållen danskarna. Det var inte bara vid gränsen det skulle vara tillträde förbjudet för utlänningar. Det skulle det vara också i dörren till danska sjukhus.

Nu är Danmark åter igen ett politiskt laboratorium. Den danska socialdemokratin har blivit den mest livskraftiga i Europa, där socialismen annars överallt tycks vara i kris. Vore det val i morgon skulle socialdemokraterna efter två år vid makten vinna stort med över 30 procent av rösterna, siffror partiet inte har nått upp till sedan 1998. Vilket annat socialistparti i Europa har ett sådant stöd?

Har de danska socialdemokraterna hittat receptet på säker succé? Bör partiet vara en förebild för Europas krisdrabbade socialistpartier? Partiets eget svar är ett eftertryckligt ja: Och receptet är detsamma som Dansk Folkepartis: Noll flyktingar och en hård, konfrontativ linje mot invandrare.

Den danska välfärdsstaten har skapats av arbetarrörelsen. Under större delen av 1900-talet var den danska socialdemokratins dominans ojämförlig. Så började erosionen. Sedan millennieskiftet har partiet bara haft makten under sex år, men nu tycks en ny storhetstid ha inletts.

Ett bottenläge nåddes under socialdemokraternas förra regeringsperiod, från 2011 till 2015, fyra fatala år som resulterade i en dånande valförlust och en stormande framgång för Dansk Folkeparti. Det var inte invandringspolitiken som avgjorde valet, det var välfärdsstaten. 

Den politiskt oerfarna socialdemokratiska partiledaren Helle Thorning-Schmidt förklarade att välfärdsstaten avlösts av den så kallade konkurrensstaten, där anpassning till globaliseringen och världsmarknaden var det centrala. Resultatet blev att den yttersta högerflanken stärktes och plötsligt framstod som välfärdsstatens sista trovärdiga försvarare.

Socialdemokraterna nämnde aldrig mer konkurrensstaten. I stället återintroducerade de gamla socialdemokratiska värderingarna. Partiets nya ledare, Mette Frederiksen, inkarnerar bejakandet av en robust folklig tradition, som i hennes tolkning också rymmer mot¬vilja mot invandrare. För att återvinna arbetarröster som förlorats till den yttersta högern ska äkta socialdemokrater från och med nu tala och låta som den yttersta högern.”

(…)

”Socialdemokraterna samtyckte till att Danmark från 2017 och fram till 2020 inte tog emot en enda av FN:s kvotflyktingar, trots att FN rekommenderar Danmark att ta emot 500 per år. Under 2020 togs 30 kvotflyktingar emot. En lag har just antagits som gör det möjligt att skicka asylsökare till länder utanför Europa, där de i läger kan vänta på svaret på sina ansökningar. Med sikte på ett framtida avtal har socialdemokratiska ministrar under våren besökt Rwanda, som på 1990-talet var skådeplats för ett bestialiskt folkmord.

Sedan 2015 har det bara givits tillfälliga uppehållstillstånd till asylsökare. Det är också därför det nu finns planer på att skicka hem 500 syriska flyktingar till Damaskus-området, som Danmark som enda europeiskt land har förklarat vara säkert.”

(…)

”Dogmen att integrationen har misslyckats härskar nu enväldigt i dansk politik. Kritik utifrån kommer enligt partiet bara att öka dess popularitet bland de högerpopulistiska väljare som tidigare röstade på Dansk Folkeparti.

Och vilka är då de arbetarväljare som socialdemokraterna friar till? Väljarundersökningar visar att de framför allt är äldre outbildade arbetare från landsorten. Storstädernas unga och den utbildade medelklassen, grupper som historiskt sett också alltid varit en del av socialdemokratins bas, har lämpats åt sidan i en kortsiktig fokusering på makt, där mål och medel förväxlas.

Så om Danmark ännu en gång blir en förebild och ett modelland så kommer det att vara i en framtid när EU befinner sig i upplösning och ett isolationistiskt, splittrat Europa förlorar all politisk betydelse. Danmark först betyder Europa sist. Det är den danska socialdemokratins politik under kommande år: Nej till unga väljare som är engagerade i klimatet och framtiden. Ja till dem som vill sätta klackarna i marken och rösta för ett etniskt rent Danmark.”

Generalmajoren och friherren Gunnar af Klintberg som var en av aktivisterna i och strategen bakom Almstriden i maj månad 1971 var en gammal högerextremist

I dagarna har det gått 50 år sedan den legendariska Almstriden ägde rum i maj månad 1971 i Kungsträdgården i Stockholm som var något av den frihetliga vänsterns stora 68-händelse liksom något av startskottet för den gröna rörelsen och i sammanhanget har generalmajoren och friherren Gunnar af Klintberg lyfts fram av de som var med ”när det begav sig”, som den bland Almstridsaktivisterna som bl a stod för strategin och planeringen som den garvade yrkesofficer han var.


af Klintberg stack ut rejält under Almstriden då han både var officer och mer än dubbelt så gammal som de anarkistiska ungdomarna men han stack också ut av ett annat skäl som dåtidens Almstridsaktivister antagligen inte kände till och som nog kanske inte så många känner till idag heller.


af Klintberg tillhörde nämligen den svenska extremhögern ända sedan ungdomsåren och han var bl a medlem i högerradikala Marsklubben och Nationella arbetsförbundet på 1930-talet liksom sist men inte minst i Sveriges nationella ungdoms/förbund (SNU/SNF), som verkade som dåtidens MUF innan moderpartiet (d v s dagens M) valde att bryta med SNU/SNF p g a att SNU/SNF började orientera sig mot fascismen.


af Klintberg var t o m vice kårchef för SNU/SNF:s paramilitära s k Kampgrupper (KG), som leddes av den blivande riksbibliotekarien Uno Willers och vars uniformer hade designats av den blivande SvD-skribenten mm Arvid Fredborg och så sent som 1974 var af Klintberg även medlem i Medborgarrättsrörelsen, som hade bildats av och leddes av den gamle nazisten Gustaf Petrén.


af Klintberg kunde m a o slåss innan han blev yrkesofficer då SNU/SNF:s paramilitära och uniformerade KG-avdelningar, som i huvudsak bestod av läroverkselever och universitetsstudenter av överklasstyp och som af Klintberg var vice ledare för, slogs med antifascistiska och socialistiska arbetarungdomar på gator och torg under mellankrigstiden (dagens NMR använder f ö också termen ”kampgrupper”, vilket möjligen inte är en slump då dagens nazister oftast kan sin egen historia bättre än de flesta andra).


af Klintberg var f ö inte den enda som tillhörde den gamla svenska extremhögern som anslöt sig till 70-talsvänstern – det gjorde bl a även det största förkrigstida svenska nazistpartiets ledare Sven Olov Lindholm.

Ny rapport om kvinnor i radikala politiska miljöer

En ny rapport från Nordiska ministerrådet – ”Women in violent extremism in Sweden” – som bygger på registerdata och som undersöker 200 kvinnor som var aktiva i höger- och vänsterradikala och jihadistiska miljöer mellan 2007-16 visar att kvinnor utgjorde en av sju eller 15% inom dessa tre miljöer under denna tidsperiod.

De höger- och vänsterradikala kvinnorna utgjordes till allra största delen av majoritetssvenskar medan de jihadistiska kvinnorna till allra största delen hade utländsk och antagligen fr a utomeuropeisk bakgrund. De vänsterradikala kvinnorna var vidare generellt högutbildade till skillnad från de högerradikala och jihadistiska kvinnorna vilka omvänt var lågutbildade och de förstnämnda kvinnorna led av mer psykisk ohälsa än de två sistnämnda kvinnogrupperna.

https://pub.norden.org/temanord2021-513/

“The typical woman in violent extremism is around 28 years old. Both the youngest, 15 years old, and the oldest, 63 years old, women are affiliated with violent Islamic extremism. More than 97 percent of women in violent far-right extremism are Swedish-born. Women in violent far-left extremism are also predominantly born in Sweden (89 percent), and there are no great differences between women and men in far-left extremism in this regard. Both far-right and far-left extremists are dominated by individuals born in Sweden with two Swedish-born parents. More than 55 percent of women in violent Islamic extremism are foreign-born, compared to almost 75 percent of the men in violent Islamic extremism.

Across the three milieus, violent far-left extremist women perform best at school with consistently higher grades. The average score of women in violent far-left extremism is identical to that of their sisters, and women in violent far-left extremism perform on average substantially better than violent far-left men. Violent Islamic extremist women in contrast perform on average similarly to violent far-left men, and they perform better than their biological sisters. This is not the case for violent far-right women, whose sisters outperform them. Women in violent far-right extremism have the lowest levels of education, with 44 percent of the women having only primary education. Comparing violent far-right women to their non-extremist biological sisters reveals that the former have significantly lower educational attainment than their sisters.”

Intervjuad i ETC Nyhetsmagasin om min forskning om och engagemang i adoptionsfrågan

Intervjuad av ETC:s Christopher Holmbäck:

”Han har kämpat sedan 1990-talet för att Sverige ska göra upp med sina utlandsadoptioner, eller som Tobias Hübinette kallar det, människohandeln.

Nu kommer genombrottet. Regeringen har utlovat en utredning.

– Det är på alla sätt och vis historiskt, också eftersom det händer i världens mest adopterande land, säger Tobias Hübinette.”

https://www.etc.se/inrikes/tobias-hubinette-kommer-uppdagas-valdigt-manga-otacka-saker

”Han kom fram till den smärtsamma insikten på egen hand. Ett läshuvud har han alltid haft. Böcker om anarkism och syndikalism började han läsa på mellanstadiet. På 1990-talet, i tjugoårsåldern, engagerade han sig i små vänstergrupper i hemstaden Motala och i Uppsala och fortsatte läsa, om postkolonialism och antirasism. Han ”la ihop ett och ett” och kom fram till att internationell adoption var en kolonialt färgad människohandel.

Fram till dess hade Tobias Hübinette sett på sig själv på samma sätt som många runtomkring honom. Det var bra för honom att han blev adopterad och fick en familj i Sverige, och dessutom var adoptionen en form av anti­rasistisk handling – han var en del av att göra Sverige mindre inskränkt, mer modernt och humant.

I stället alltså detta. Han var en bricka i ett spel, skapat enligt ett kolonialt tänkande, där vita människor i den rika delen av världen ska ”rädda” barn från fattiga länder. För att den fantasin ska upprätthållas växer en industri fram som skapar dessa barn, ofta genom att barn stjäls eller på andra sätt tilltvingas från fattiga mödrar i fattiga länder. Han var själv ett av dessa barn.

Det var ”smärtsamt och omskakande” att definiera om sig själv och sin roll i samhället på det viset, säger Tobias Hübinette idag. Men han bestämde sig för att plantera den för sin tid sällsynta analysen i den svenska offentligheten, även inom den vänster som kanske omfamnat den romantiska adoptionsföreställningen ännu mer än samhället i stort.

– Det blev ännu mer smärtsamt, eftersom det blev oerhört mycket konflikter.

Om liv och död

Tobias Hübinette har varit bra på att skapa dålig stämning. Att det rör upp så starka känslor att debattera adoption, menar Tobias Hübinette, handlar om att det är en fråga om liv och död.

– För en adoptivförälder är det ju så att du bildar familj. Väldigt många som är barnlösa och inte vill vara barnlösa, de kan må så otroligt dåligt, att det blir som en fråga om liv eller död innan de väl får det här barnet.

Men det är en avgörande fråga för alla inblandade.

– Jag har symboliskt dött som korean, men har återfötts som svensk, och jag kan aldrig bli korean igen, säger Tobias Hübinette, som utan framgång sökt efter sin biologiska familj.

– Och för de biologiska föräldrarna är det nästan som att vi har dött, för de kommer aldrig någonsin återse oss såvida inte vi lyckas hitta dem igen.

Det är frågor om liv och död, som avgörs av ett korrupt system, hävdar Tobias Hübinette. Därför måste det systemet rivas upp.

Han har kämpat för det under en stor del av sin vakna tid, genom sin forskning, genom att medverka i tv-dokumentärer och radioproduktioner, genom att debattera frågan i alla möjliga sammanhang. Ibland har adoptionsfrågan blossat upp i den svenska samhällsdebatten, för att sedan slumra igen. Tills nu.

Det som nu sker i Sverige liknar ingenting annat, menar Tobias Hübinette. För första gången är en riktig uppgörelse på kartan. Beviset för det är inte minst att den svenska regeringen genom socialminister Lena Hallengren häromveckan utlovade en utredning om internationella adoptioner.

– Det är på alla sätt och vis historiskt, också eftersom det händer i världens mest adopterande land, säger Tobias Hübinette.

Fram tills för en månad sedan var det endast Vänsterpartiet som ville se en utredning av Sveriges utlandsadoptioner, en fråga partiet har drivit i tre år. Idag är alla riksdagens åtta partier överens om att så bör ske. Bakgrunden är att Dagens Nyheter har rapporterat om flera barn som stulits eller på andra otillbörliga sätt adopterats till Sverige, samt att tidningen slår fast att ”det larmats om oegentligheter från majoriteten av alla de större ursprungsländerna”.

Men varför kommer denna ambitiösa granskning, och varför följs den av ett sådant politiskt genomslag, just nu?

– Det beror på att några av oss adopterade har drivit den här frågan oupphörligt och outtröttligt, i mitt fall då sedan 1990-talet. Till sist har det blivit vad som brukar kallas ”en kritisk massa” och nu har det nästan exploderat, säger Tobias Hübinette.

Att det inträffar just nu kan också handla om att adoptionsfrågan debatteras friskt i flera andra länder. För Hübinette är händelserna i Nederländerna centrala för att förstå vad som sker i Sverige. Resultaten i deras adoptionsutredning slog som ned som en bomb i februari, både för befolkningen och för regeringen – som inte såg något annat val än att omedelbart stoppa alla utlandsadoptioner.

– Utredningen sa att under nästan 50 år har det handlat om en systematiskt korrupt verksamhet. Det är onödigt att säga att varenda adoption som skett är illegal, men det har varit en sådan gråzon hela tiden av olika skäl att hela verksamheten i sig behöver stängas ned. Det var det man gjorde i Nederländerna.

Måste gå till botten

Samtidigt poängterar han att striden på intet sätt är avgjord. En svensk utredning kan också bli ”bara en massa papper och tomma ord”. Lena Hallengren insisterar just nu på att endast adoptioner fram till 1990-talet ska utredas. Det råkar vara samma ursprungsdirektiv som den nederländska utredningen hade, berättar Hübinette.

– Men under resans gång, utredningen höll på i tre år, så insåg de att det var så massivt, att de var tvungna att titta på ett tjugotal ursprungsländer – de täcker typ 90 procent av hela populationen av adopterade i Nederländerna – och fram till 2018.

För att detta ska bli en vändpunkt på riktigt i Sverige krävs att vår utredning är lika genomgående som den nederländska, menar han.

– Då blir det en utredning som går till botten med allt som hänt sedan de internationella adoptionerna drog igång på 1960-talet och fram till idag, med allt vad det innebär. Det kommer att komma fram väldigt många otäcka saker, och då får det göra det. Det måste få göra det, säger Tobias Hübinette.

– Det som dykt upp i DN och även i andra sammanhang under de senaste tre åren, med Chile i fokus, det är verkligen bara toppen på ett isberg kan jag lova, det är en försmak av den massiva människohandel som har pågått sedan 1960-talet.

Skulle skapa tolerans

Allt detta sker samtidigt som två nya böcker av Tobias Hübinette är på väg till tryck. Den ena, som kommer ut i månadsskiftet, bär titeln ”Adopterad – en bok om Sveriges sista rasdebatt”. Där argumenterar Hübinette för att svaret på varför Sverige har blivit det land som har adopterat flest barn i världen, sett till vår befolkningsmängd, står att finna i 1960-talets debatt om adoption.

På den ena sidan stod de han kallar ”raspessimisterna”: företrädare för svenska myndigheter, biståndsorganisationer och andra som menade att de adopterade skulle bli diskriminerade i Sverige. På den andra sidan stod ”rasoptimisterna”, ledda av bland andra författaren Eva Moberg, som menade att ett inflöde av icke-vita adopterade skulle göra det homogena Sverige mer tolerant, modernt och internationellt. Ett tidstypiskt uttalande kom från sångerskan Lill Lindfors, som på 70-talet sade i Aftonbladet att ”människor skulle redan som barn vänja sig vid att en annan hudfärg inte betyder någonting”.

Sverige ansågs av många också som extra väl lämpat för utlandsadoptioner, eftersom vi till skillnad från många andra västländer inte sades ha haft ett kolonialt förflutet. När regeringen öppnade för utlandsadoptioner i slutet av 1960-talet hade ”rasoptimisterna” vunnit. Att utlandsadoptera hade blivit en svensk antirasistisk handling.

Den svenska staten och svenska myndigheter har på ett aktivt sätt, som saknar motstycke, understött utlandsadoptionerna, enligt Tobias Hübinette. Han tror att det är mot den bakgrunden som det har varit så svårt att få till en utredning som går till botten med Sveriges utlandsadoptioner. Det är därför det vi ser nu är ett så avgörande genombrott.

SD kramar adopterade

I det sista kapitlet i ”Adopterad – en bok om Sveriges sista rasdebatt” fördjupar sig Hübinette ytterligare i Sveriges inställning till de utlandsadopterade genom att titta närmare på Sverigedemokraterna. Till en början, rotade i den svenska naziströrelsen som de är, var SD:s motstånd mot adoptioner kompakt. Men i samband med att partiets nya kostym började ta form på 00-talet omdefinierade SD ”svenskheten”. Utlands­adopterade som vuxit upp med svenska eller nordiska föräldrar är nu att betrakta som svenska, enligt SD:s partiprogram. Därmed anpassade sig SD till vad svenskar i gemen tycker.

– Är du adopterad så räknas du som svensk, det tycker i stort sett alla svenskar idag, säger Tobias Hübinette.

– Det tyckte dock inte alla svenskar på 1960-talet, kan jag säga.

Sedan dess har SD lyft fram adopterade i intervjuer, linjetal, partiprogram och reklamfilmer.

– De kramar adopterade på ett nästan sjukt sätt, säger Hübinette, som menar att SD:s inställning till adopterade är unik bland högerextrema partier i världen.

– Jimmie Åkesson har själv vid ett flertal tillfällen öppet refererat till adopterade från utomeuropeiska länder och lyft fram dem som det bästa exemplet på en invandrargrupp som är assimilerad, som till fullo har blivit svenskar.

Det låter absurt, men det han vill säga egentligen är dels ”vi är inte rasister”, och dels vill han sända en signal till invandrarna och deras barn i förorterna att ”ska ni få vara med, måste ni bli som dem”. Alla invandrare vet ju att det är helt kört att bli svensk på samma nivå som de adopterade, säger Hübinette.

– Det SD vill säga är ungefär så här: ”du kan vara med oss svenskar, bo i Sverige, få stanna här, få uppehållstillstånd eller medborgarskap – om du beter dig som oss.”

Att SD trots allt accepterar adopterade leder Tobias Hübinette till en oväntad förhoppning. Han låter nästan som en ”rasoptimist” från 1960-talet. Men nu handlar det inte bara om att lära oss att acceptera människor med olika hudfärger, utan om att acceptera dem oavsett ”om de beter sig som oss”.

– Är det någonstans i västvärlden där det finns en öppning att man till fullo, alltså till nästan 100 procent, kan vara icke-vit men ändå svensk, så är det ju här tack vare att så många här har adopterat och tack vare att så många vita svenskar har adopterade i sin närhet. Det är ett löfte som jag ser det, som jag tror att man kan använda sig av från det andra hållet.

VEM ÄR TOBIAS HÜBINETTE?

Född 1971.

Han är idag docent i interkulturell pedagogik och lärare i interkulturella studier och i svenska som andraspråk vid Karlstads universitet.

Aktuell med två böcker i vår. ”Adopterad – en bok om Sveriges sista rasdebatt” på Verbal förlag. ”Svensk rasism under efterkrigstiden” på Carlsson förlag.

TRE SNABBA FRÅGOR

Har vi i Sverige något ansvar för barn i andra länder som behöver en familj?

– Det har varit ett väldigt explicit argument för internationella adoptioner. Idag när det ser annorlunda ut och vi har den här diskussionen om en utredning så är det tänket inte lika starkt. Men vi har ju det ansvaret i den meningen att vi är medlemmar i FN och har en väldigt hög svansföring när det gäller att hjälpa flyktingar världen runt. Där gör vi en stor insats, på plats, det tycker jag att Sverige ska fortsätta att göra.

Varför vill du inte gärna använda ordet rasist?

– Ordet rasism dyker upp väldigt sent i Sverige, och får den betydelse vi lägger i ordet först på 1990-talet. Då fick det i princip associationen nazist. I och med att det blev så fastlåst så är ordet rasist ofta närmast obrukbart.

Varför vill du istället att vi talar om ras?

– Under 2010-talet var det mycket debatt i Sverige på kultursidorna om olika stereotyper av svarta, asiater, araber och så vidare. Det kunde vara teckningar, kanske någon filmsnutt, exempelvis Ruben Östlunds film Play. Då pratade många om rasistiska stereotyper. Jag gör inte det, jag pratar i stället om rasstereotyper. Om man tar ett steg tillbaka och säger: den här stereotypen handlar absolut om ras, då kan man kalla det en rasstereotyp, liksom att man kan kalla väldigt mycket för könsstereotyper. Men man behöver inte säga att någonting är en sexistisk stereotyp, för ingen vill vara sexist, och på samma sätt behöver man inte alltid säga att någonting är en rasistisk stereotyp.

I veckan har den f d maoisten Nils Funcke framträtt i SD:s tv-kanal Riksstudios

Under den snart gångna veckan har ytterligare två prominenta offentliga personer framträtt i SD:s tv-kanal Riks – dels den kände yttrandefrihetsexperten Nils Funcke som började sin politiska bana som maoist och dels idéhistorikern Johan Sundeen som har en bakgrund i Konservativa sällskapet och som skribent för Samtidsmagasinet Salt och som bl a har skrivit en bok om den högerextrema Karlstadbiskopen JA ”Fädernas kyrka” Eklund. År 2006 tilldelades Funcke f ö ironiskt nog Stora journalistpriset efter att ha avslöjat att den dåvarande utrikesministern Laila Freivalds hade bidragit till att släcka ned Sverigedemokraternas dåvarande hemsida.


I veckan har därtill ännu en idéhistorisk och ideologisk cirkel slutits, nämligen den svenska (radikal)konservarismens dito, när statsvetaren Johan Tralau nu har blivit en av Bulletins ledarkrönikörer:
Ernst Jünger-kännaren Tralau har liksom Sundeen en bakgrund inom Konservativa sällskapet och som skribent i Samtidsmagasinet Salt på 90-talet och han är dessutom barnbarn till den svenska (radikal)konservatismens chefsideolog och ”grand old man” Arvid Fredborg.

Reflektioner kring framväxten av den s k nationella vänstern med vänsterpopulistiska Framåt Sverige som exempel

Den svenska s k nationella rörelsen kännetecknas inte bara av att nästan alla organisationer på något sätt härrör från varandra vilket gör att hela rörelsen med fördel låter sig visualiseras som ett visserligen intrikat grenverk (och som ett vittförgrenat träd som börjar i Värmland 1924) samt att påtagligt många av dess ”medlemmar” på något sätt är släkt med varandra biologiskt, juridiskt och/eller socialt utan också att gamla ”medlemmar” ibland tar en paus i många år för att sedan återvända och göra en s k ”comeback” många år senare.


Ett exempel på detta är Christopher Karlsson/Rangne som idag är en av talespersonerna i vänsterpopulistiska Framåt Sverige och som därmed måhända inte är en del av den s k nationella rörelsens mittfåra samtidigt som formeringen av en s k nationell vänster börjar bli alltmer påtaglig och som därmed kan sägas utgöra den s k nationella rörelsens vänsterfraktion. Huvudartikeln i det senaste numret av Expo handlar just om framväxten av en svensk nationell vänster och där intervjuas bl a representanter för Framåt Sverige (se https://expo.se/2020/12/aktiv-i-vam-på-90-talet-nu-i-vansternationalistiskt-natverk).


Det har också länge funnits ett tomrum i GAL-TAN-skalans vänsternationalistiska ruta men nu börjar detta vakuum att sakta men säkert fyllas av allt fler partier som har sitt ursprung i bl a V, den stalinistiska och den trotskistiska vänstern och inte minst ”tack vare” Kommunistiska partiets gamle ledare Frank Baude, framlidne Jan Myrdal och kretsen kring FiB/Kulturfront samt en del andra framträdande namn från 70-talsvänstern såsom Anders Björnsson som på senare år har kommit ut som mer eller mindre tillhörande den nationella vänstern i bred mening.


Den s k nationella vänstern har sitt ursprung i de s k Flyg- och Lindholmspartierna på 1940-talet och fortsatte under efterkrigstiden att hållas vid liv av Nordiska rikspartiet och senare av organisationer som Folksocialisterna och även av SD som på 90-talet odlade en tydlig vänsterkryptonazistisk linje.


Rangne var terroristgruppen Vitt ariskt motstånds (VAM) förgrundsfigur i början på 90-talet och hade innan dess gjort sig känd för att tillhöra de skinheads som hängde på Helikopterplattan i Gamla stan i Stockholm. Bland annat deltog Rangne i den grova misshandeln av två iranska män på Helikopterplattan vilken avslutades med att skinnskallarna urinerade på de båda halvt om halvt medvetslösa männen.
I samband med den uppmärksammade VAM-rättegången 1992 då Rangne stod åtalad för bl a bankrån förklarade denne i rätten öppet krig mot den s k sionistiska ockupationsmakten. Denna krigsförklaring kom sedan att inleda vit makt-musikbandet Vit aggressions sång ”Död åt ZOG!” som bl a framfördes på SD:s konsert i Stockholm den 30 november.


Senare under 90-talet blev Rangne ledare för nazistiska Nationella alliansen (NA) som hade sitt uppstartsmöte i Folkets hus i Årsta 1996 och som förfogade över en lokal på Tomtebogatan i Vasastan.


NA lyckades under en kort period samla den spretiga nazistmiljön i Stockholm i en organisation med f d SUNS (Stockholms unga nationalsocialister) tidskrift Info-14 som organ innan NA attackerade Expos tryckeri och återförsäljare och de organisationer som stöttade Expo såsom LUF, MUF och SSU liksom ABF och Stockholms LS av Syndikalisterna vilket ledde till att samhället slog tillbaka och att DN, SvD, Expressen och Aftonbladet gick samman och tryckte delar av eller hela Expo i en upplaga av hela 800 000 exemplar.


Den s k Expo-affären 1996 blev början till NA:s slut, vid ett tillslag i organisationens lokal på Tomtebogatan beslogtogs bl a sprängämnen och gatustridsvapen i form av yxor och slagträn och några år senare upplöstes organisationen och därefter försvann Rangne från den svenska s k nationella rörelsen innan han nu nyligen dök upp igen som ledande medlem i Framåt Sverige.


Att Rangne har valt att ansluta sig till just vänsterfalangen inom den s k nationella rörelsen förvånar inte då han tidigare var en s k vänsternazist såsom SD även var på 90-talet om än inte explicit. Rangne är slutligen inte den enda av de ”gamla” medlemmarna som på senare år har dykt upp igen inom rörelsen – både på lokal och riksnivå dyker numera f d VAM:are och 90-talsskinheads upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang varav vissa tyvärr har en hel del ackumulerat s k våldskapital på sin antecedentia.

Om framväxten av en nationell vänster

Det senaste numret av Expo aviserar att nästa nummer (bl a) kommer att handla om den s k nationella vänstern eller den s k vänsternationalismen eller den vänsterpopulism som alltmer anammar högerpopulismens retorik och politik (OBS: långt ifrån all vänsterpopulism ”flirtar” då med högerpopulismen) och det ska verkligen bli intressant att ta del av den kommande granskningen.


Den stora historiska förlagan för svensk del är då det s k Flygpartiet eller Svenska socialistiska partiet som efter krigsutbrottet orienterade sig mot nationalsocialismen och som intressant nog ”överlevde” under efterkrigstiden i form av flera lokala vänsterpartier runtom i landet även efter att moderpartiet hade upplösts 1948.


Det faktum att den svenska s k nationella rörelsen generellt har stått till vänster snarare än till höger såsom det största svenska nazistpartiet innan och under kriget de s k Lindholmsnazisterna, vilka betecknande nog kallade sig svensksocialister mellan 1938-50, och inte minst SD under fr a 1990-talet hör så klart också till sammanhanget.


Även inom det både för- och efterkrigstida SAP fanns det en slags nationell vänster i form av bl a de s k 1940 års män (kort och gott ledande socialdemokrater som hade anpassat sig till att Tyskland skulle vinna kriget och behärska hela Europa) och på 1960- och 70-talen fanns det en relativt stark opposition inom partiet mot den tilltagande utomnordiska och utomeuropeiska invandringen och mot framväxten av den s k mångkulturella politiken som bl a Gunnar Myrdal förestod och idag finns namn som Lotta Gröning, Widar Andersson, Johan Westerholm och Stig-Björn Ljunggren samt, skulle i varje fall vissa hävda, Göran Greider och Åsa Linderborg.


Sedan 2010-talet har sedan ett flertal lokala vänsterpopulistiska nationell vänster-liknande partier växt fram i flera kommuner som leds och befolkas av personer som tidigare var medlemmar i eller åtminstone knutna till bl a Vänsterpartiet, Socialistiska partiet och Kommunistiska partiet liksom i eller till Clarté, Folket i Bild/Kulturfront och Rättvisepartiet, och som i kommunvalet 2018 även erhöll flera mandat i flera kommuner och varav Örebropartiet nog är mest känt och det är då den nationella vänster- och vänsternationalistiska och vänsterpopulistiska miljön som Expo kommer att skriva om i nästa nummer.


Den stora frågan inför framtiden är väl dock – hur stort utrymme finns det egentligen i Sverige för en s k nationell vänster eller en s k vänsternationalism eller en vänsterpopulism som inspireras av högerpopulismen? SD har trots allt sedan länge lagt beslag på merparten av de arbetarväljare som tidigare röstade på SAP och till höger om SD finns därtill ännu fler partier som också vill åt ”arbetarklassväljarkakan”.