Kategori: vänstern

Har Patrik Engellau hittat hem nu?

Nu har stiftelsen Den nya välfärdens och nätpublikationen Det goda samhällets Patrik Engellau till synes nått vägs ände och hittat hem och den högerextrema bokmässan är då en mer radikal miljö än SD (för den som inte vet det).

Engellau köper till och från helsidesannonser i bl a DN tack vare goda annonsinkomster och han har namnkunniga skribenter som Lena Adelsohn Liljeroth och Krister Thelin knutna till sig tack vare sitt respekterade renommé men frågan är väl kanske hur det blir med det framöver. 

Engellau kan sägas ha gjort en ideologisk resa från socialist (han skrev bl a i syndikalistiska Arbetaren på 70-talet) till nyliberal (han anses ha legat bakom högerpopulistiska Ny Demokratis partiprogram på 90-talet) och på senare tid och fr a efter det s k flyktingkrisåret 2015 har han blivit kraftigt högerradikaliserad.

Intervjuad i podcasten Haveristerna

Intervjuad i podcasten Haveristerna, som Henrik ”Henko” Johansson, Axel Luo Öhman och Sanna Fielding står bakom och som ska vara en av de svenskspråkiga poddar som står till vänster som antagligen är mest populär. 

https://shows.acast.com/haveristerna/episodes/avsnitt-154-med-tobias-hubinette-del-1

I avsnittet berättar jag bl a om min uppväxt i ett (rasligt) homogent Motala, om mina tidiga vuxenår som antifascist i Uppsala, om Expos tillkomst, om min tid i mediebranschen, om att vara (utlands)adopterad och om den adoptivkoreanska rörelsen, om hur sydkoreaner ser på adopterade i Sverige och i Väst samt om varför många antirasister på både vänster- och högerkanten upplever och uppfattar mig som kontroversiell och ”extremistisk” och kanske t o m som ”helt fel” eftersom jag bl a använder mig av ordet ras och förespråkar jämlikhetsdata.

Dessutom berättar jag också om varför jag är så besatt av blod, socialgrupp ett:arna, högborgerligheten, överklassen, furstehusen och aristokratin – d v s om vem som är barn till vem, vem som är syskon eller kusin till vem, vem som har varit gift med vem, vem som ”går i säng med vem” (och både bland heteros och homos naturligtvis) o s v – i relation till att jag ”hängde ut” nästan 30 000 svenskar som en gång hade varit medlemmar i nazistiska och högerextrema organisationer under mellankrigstiden och krigsåren i form av en bok för 20 år sedan. Slutligen säger jag något om kungafamiljens och hovets olika kopplingar till nazismen och extremhögern.

Reflektioner kring Sverige och Algerietkriget 

Statsvetaren Inga Brandell skriver idag i SvD om att det i dagarna har gått exakt 60 år sedan Algeriet blev självständigt och påminner om att Algerietkriget fick samma betydelse för framväxten av den franska 68-vänstern som Vietnamkriget senare fick för framväxten av den amerikanska (och även svenska) 68-vänstern. 

Brandell påminner också om att de antikoloniala konflikterna och avkoloniseringen blev som mest besvärlig (och inte minst blodig) i de kolonier där bosättarna utgjorde uppemot 10% av totalbefolkningen och vilket bl a var fallet i Algeriet vad gäller Franska imperiets del, i Korea vad gäller Japanska imperiets del, i Rhodesia/Zimbabwe vad gäller Brittiska imperiets del, i Angola vad gäller Portugisiska imperiets del och i Eritrea vad gäller Italienska imperiets del.

Sverige var f ö det första västlandet som valde att aktivt stötta den antikoloniala kampen mot Frankrike – d v s det svenska engagemanget under Vietnamkriget kan sägas ha haft sitt direkta ursprung i det långt mindre kända svenska engagemanget under Algerietkriget. När självständigheten väl var ett faktum kom Sverige sedan att bli det första västlandet som erkände landets självständighet och närmast omedelbart inrättade svenska UD därefter en svensk ambassad i den nya huvudstaden Alger.

Än mindre känt än det svenska engagemanget under Algerietkriget är att under själva kriget bodde och befann sig ett relativt stort antal algerier i Sverige vilka kom att skriva svensk antirasistisk historia (enligt den dåtida svenska folkbokföringen, som Svenska kyrkan administrerade på den tiden, fanns det två algerier i Sverige år 1900 men i början på 1960-talet hade antalet algerier i landet ökat till knappt hundra personer och år 1970 handlade det om långt över 200 och idag har över 8000 invånare någon form av bakgrund i Algeriet inräknat även andragenerationarna och de blandade eller mixade vilka oftast har en algerisk far och en svensk mor): 

I mars 1957 ägde nämligen det första större antikoloniala och antirasistiska mötet rum i Sverige när anarkisten Inge Oskarsson från Motala (som f ö gick bort nyligen under pandemin) lyckades mobilisera hela ett 40-tal algerier, indier, egyptier, kineser, sydostasiater och afrikaner till ett möte vid dåvarande Stockholms högskola (d v s dagens Stockholms universitet) i Vasastan för att diskutera det pågående Algerietkriget och de flesta av dem var just algerier.

Mötet samlade totalt omkring 150 deltagare varav över en fjärdedel var icke-vita, vilket i sig var historiskt i ett på den tiden extremt rasligt homogent och vitt Sverige (och Stockholm), och slutade i handgemäng då en grupp svenska högerextremister dök upp och attackerade mötet och ropade nedsättande s k rasord. En algerier ska bl a ha fått en rejäl käftsmäll av en ”livvakt” (så skrev i varje fall DN efteråt) till fil lic Per Olov Ihlefeldt som under kriget hade varit frivillig i 5. SS-Panzer-Division Wiking.

Det ska påminnas om att detta möte som Inge arrangerade ägde rum två år innan den stridbara Gunnar Helander (som f ö ironiskt och kanske också symboliskt nog hade varit organiserad nazist innan kriget – även Inges far var f ö nazist innan och under kriget) grundade Fonden för rasförtryckets offer tillsammans med den då unge blivande författaren Pär Wästberg som allmänt anses utgöra startskottet för den svenska anti-apartheidrörelsen och i förlängningen för hela den svenska antikoloniala, antiimperialistiska och antirasistiska pro-Tredje världen-solidaritetsrörelsen och därmed också något av embryot till den svenska 68-vänstern.

År 1957, d v s samma år som den gamle Motala-anarkisten Inge anordnade det historiska mötet i Vasastan i Stockholm, erhöll Albert Camus, som var född och uppvuxen i Algeriet, som bekant Nobels litteraturpris och när han i december besökte Sverige sov han över hemma hos den sedermera världsberömde Michel Foucault i dennes lägenhet i Luthagen i Uppsala enligt uppgift från den framlidne Cho Seung-bog, etnisk korean från japanska Manchukuo som slutade som Sveriges förste professor i japanska, och som gifte sig med Foucaults väninna och kollega i Uppsala Rose Lutz.

Vid en presskonferens i Stockholm i december 1957 dök sedan en grupp algerier bosatta i Sverige upp, och högst sannolikt samma grupp som Inge hade mobiliserat några månader dessförinnan, och en av dem konfronterade Camus genom att fråga vad han ansåg om det då pågående kriget i Algeriet. Camus svar blev därefter odödliggjort om än missförstått – han svarade att han föredrog sin mamma framför rättvisan – ”entre la justice et ma mère, je choisis ma mère” – och med det menade han att han fortfarande trodde att de franska bosättarna skulle kunna leva i fred med den arabiska majoritetsbefolkningen och att han var emot all form av terrorism och alla övergrepp mot civilbefolkningen vare sig de begicks av den franska armén eller de algeriska nationalisterna.

https://www.svd.se/a/jaRPeq/algeriet-visar-att-ingen-nation-kan-vara-en-o

Det första bilaterala avtalet mellan Sverige och Algeriet undertecknades 1729. Svenska ambassaden i Alger öppnade efter Algeriets självständighet 1962. Algeriet har en ambassad i Stockholm sedan 1966.  

”När Algeriet i juli 1962 blev en självständig stat efter sju års befrielsekrig hade folkens rätt till självbestämmande redan befästs i FN:s stadga. En deklaration antagen av generalförsamlingen 1960 utsträckte den till alla koloniserade folks och länders rätt till självständighet. Men Algeriet var ingen vanlig koloni. Det som nu till ytan är Afrikas största land var sedan 1860 inlemmat i metropolen Frankrike och utgjorde tre franska departement med en särskild ordning för det vidsträckta Sahara. Det skilde landet från andra kolonier och grannstaterna Tunisien och Marocko som endast stod under ”franskt beskydd”. Ur fransk synvinkel utgjorde alltså kravet på algerisk självständighet ett ”angrepp på nationens territoriella integritet” och på statens suveränitet. Dessutom var en tiondel av befolkningen inflyttade sydeuropéer som vanligen inte talade lokal arabiska eller berbiska språk och inte hade en tanke på att byta nationell tillhörighet.

I Frankrike angick den algeriska revolutionen alltså alla. Algerietkriget kom att prägla de unga generationerna i hela Europa och utgöra startpunkten för den ”nya vänster” som breddades med motståndet mot Vietnamkriget. De äldre som präglats av andra världskriget undrade om fascismen skulle återuppstå i Frankrike, i synnerhet när arméns användning av tortyr avslöjades. De yngre var upptagna av den storm som drog över världen, fyllda av tanken på en framtid med fria folk som varken lydde under Sovjetunionens eller västvärldens färla. Olof Palme och Pierre Schori reste till Alger och firade självständigheten. Kanske bidrog den algeriska erfarenheten att hos de svenska socialdemokratiska ledarna utforma den aktiva neutralitet, i allians med de icke-allierade, som i några decennier präglade svensk utrikespolitik. Sydafrikanerna, ledarna för självständighetsrörelserna i Moçambique, Angola och Guinea-Bissau, fann stöd och en fristad i Alger. Ja, till och med de amerikanska Svarta Pantrarna togs emot i det som betecknades som revolutionens Mecka.

Decenniet efter Boumédiènnes död 1978 präglades av lokala protester. Trots stolta framgångar i internationella forum motsvarade inte den socialistiska – och statskapitalistiska – ordning som rådde den snabbt växande befolkningens förväntningar på varor men också på vidgade utrymmen för individuella och kollektiva intressen. Regionala språk och kulturer och andra versioner av islam än den som predikades i de statskontrollerade moskéerna lyftes fram. Efter upplopp och en politisk kris hösten 1988 lanserades reformpaket. I början av 1989 antog den algeriska befolkningen i folkomröstning en liberal och demokratisk konstitution. Det socialistiska Algeriet visade därmed vägen för Östeuropas befolkningar och än mer för sina afrikanska grannar. Där skulle de kommande månaderna och åren innehålla breda nationella konferenser, omvandling av statsskicken med införande av flerpartisystem, lagstiftning för att säkra rättsväsendets självständighet och så vidare.

Algeriet var mer än en tillflyktsort och centrum för revolutionärer. När kolonierna uppnått självständighet återstod frågan om tillgången till deras naturresurser och ekonomier och hur de stora skillnaderna i välstånd mellan världens befolkningar skulle kunna utjämnas. Då som nu var olje- och gastillgångarna, som i Algeriets fall är stora, viktiga. Algeriet nationaliserade dem och den internationella strategin utvecklades. I april 1974 höll den algeriska presidenten, Houari Boumédiènne, insvept i sin vita bournous, ett historiskt tal inför FN:s generalförsamling. En ny ekonomisk världsordning skulle ge de tidigare kolonierna deras rättmätiga plats och främja utveckling och välstånd. Samma år återvände Olof Palme till Algeriet, en i en lång rad politiska ledare från Europa och västvärlden, alla i sällskap med företagsledare. Nu var det den algeriska marknaden som lockade efter nationaliseringarna och stigande oljepriser.”

Reflektioner kring den nyligen bortgångne Johan Cullberg och hans far John Cullberg med avseende på de svenska socialgrupp ett-familjernas politiska preferenser

Författaren och psykiatrikern Johan Cullberg har nyligen gått bort, som var ännu en av åtskilliga (för att inte säga mängder) av ”socialgrupp ett:are” vars föräldrar var pro-tyska innan och under kriget men som själv blev vänster efter kriget. Hela denna generation som hade högutbildade och förmögna föräldrar liksom andra äldre släktingar som innan och under kriget stöttade Nazi-Tyskland och vilka själva sedan orienterade sig åt vänster i olika grad som barn, ungdomar och unga vuxna har som bekant satt djupa spår i den svenska efterkrigstiden ända sedan 1960-talet och framåt och i det närmaste dominerat densamma.

Och på tal om just psykoanalytisk teori – Johan Cullberg var ju en av Sveriges mest kända psykoanalytiker inom läkarkåren – så undrar en (en = jag, d v s en person som är rejält intresserad av sykooch kanske även har någorlunda skaplig koll på just de svenska ”socialgrupp ett:arnas”, den svenska övre medelklassens och högborgerlighetens och landets elit- och överklassfamiljers politiska preferenser) ju ibland i sitt stilla sinne om inte detta (d v s den politiska generationskonflikt inom socialgrupp ett-familjerna som jag beskrev här ovan) utgör den egentliga och ”hemliga” historien om Sveriges vänsterlutande efterkrigstid.

Och mest fascinerande rent psykoanalytiskt blir det ju i de fall när barnen, som gick åt vänster under efterkrigstiden, aldrig någonsin fick veta att deras föräldrar var högerextremister och pro-nazister eller t om nazister. Och om möjligt än mer fascinerande, och återigen utifrån ett psykoanalytiskt perspektiv, blir det väl om föräldrarna, som en gång var högerradikala, senare i livet också orienterade sig åt vänster för sådana exempel finns det nämligen också.

Och nu undrar säkert någon ”vän av ordning” om jag inte ska ”hänga ut” Cullbergs far så då gör jag väl det och utan att på något sätt hävda att det kastar en skugga över den nyligen avlidne sonen: Johans far John var biskop i Växjö och registrerades av det dåtida Säpo, d v s av Allmänna säkerhetstjänsten, som pro-(nazi)tysk och som inskriven och betalande medlem i ”överklassnazistiska” Riksföreningen Sverige-Tyskland under krigsåren. 

Detta faktum kan nog innebära att Johan aldrig fick veta detta och pappa biskopen, som sannolikt själv inte visste att svenska staten hade registrerat honom, har mig veterligen heller aldrig blivit ”uthängd” som pro-(nazi)tysk. 

Jag hade slutligen själv heller aldrig kontakt med Johan Cullberg när denne levde för annars hade jag nog berättat detta om hans far för honom men nu är det försent att kunna göra det.

Om att ETC har avskedat Kajsa ”Ekis” Ekman och om den påstådda orsaken till beslutet 

För alla som undrar så är det lika bra att berätta hur ETC anser att det gick till liksom vad ETC hävdar är orsaken och hur jag ser på saken:

Att Kajsa ”Ekis” Ekman fick sparken igår från ETC har säkert inte undgått någon vid det här laget och ETC hänvisar lite vagt till att det beror på Kajsas kommentarer om RT (Russia Today) i sociala medier. Det handlar konkret och specifikt om en replikväxling som Kajsa och jag hade på mitt Instagram-konto i samband med att jag återigen och för femtielfte gången kritiserade och påminde om att så många SD:are genom åren har deltagit i rysk regimmedia och dit räknar jag RT.

Kajsa menade dock att RT är ungefär lika mycket/lite lite vinklad som t ex CNN och denna replikväxling ägde rum i förrgår, d v s en dag innan ETC publicerade Kajsas artikel om Kyiv Independent som ETC fortfarande står bakom om jag har förstått det rätt.

Jag tror för det första att ETC ljuger – d v s jag tror inte att det handlar om vad Kajsa skrev på mitt Instagram-konto utan om att ETC hamnade i ett sådant blåsväder för att inte säga ”shitstorm” efter att ha publicerat Kajsas artikel om Kyiv Independent att tidningen riskerade att börja lida rejält ekonomiskt och kanske upplevde ETC i förlängningen t o m att tidningens själva existens var hotad och i panik sparkades därför Kajsa.

Jag tycker för det andra inte att det är rätt att göra som ETC nu har gjort trots att Kajsa och jag inte är överens i synen på RT. Jag har själv genom åren både fått sparken och blivit utfryst, isolerad, marginaliserad och hårt stämplad och massivt stigmatiserad av olika anledningar och vid ett alltför stort antal tillfällen och vet därför av egen erfarenhet att det inte är särskilt behagligt och sällan rättvist.

https://www.svt.se/kultur/dagens-etc-bryter-med-kajsa-ekis-ekman

”Dagens ETC:s chefredaktör Andreas Gustavsson menar dock att kritiken mot Ekmans text i Dagens ETC inte är skälet till att tidningen bryter med skribenten, som skrivit i Dagens ETC sedan 2014.

– Det kom till min kännedom i dag att Kajsa Ekis Ekman i sociala interaktioner har bagatelliserat Russia Today och vad de sysslar med i världen och där går min gräns, säger han. Russia today, RT, är en rysk statskontrollerad tv-kanal och den ”sociala interaktionen” har ägt rum i ett kommentarsfält på Instagram.”

Håller en ny TAN-vänster på att formera sig i detta nu?

SvD:s Maggie Strömberg intervjuar idag Nooshi Dadgostar som berättar om V:s nya strategi för att nå väljarna i det svenska ”hjärtlandet” – d v s arbetarna och den lägre medelklassen på landsbygden och i glesbygden och i bruksorterna och de mindre kommunerna runtom i landet.

Under sommaren 2021 lyckades V under en period med den närmast osannolika bedriften att både ”erövra” arbetarväljare från SD och S på en och samma gång, vilket antagligen har gett s k ”blodad tand” och liksom Andersson (under pandemin lyckades ju S återerövra 100 000-tals arbetarväljare från SD) väljer nu Dadgostar till synes en TAN-vänsterinriktning (och inte en GAL-vänsterdito) som betyder att tala mindre om klimatkatastrofen liksom om hbtq-frågor, feminism och antirasism och om att vara ”livsstilsvänster” av storstadssnitt (d v s inte äta kött, äta och även dricka ekologiskt, konsumera hållbart o s v) mer om motsättningen stad-land liksom om de mindre kommunernas problematik.

Kvar i GAL-fältet är därmed i huvudsak MP och C om TAN-vänsterinriktningen fortsätter hos både V och S. ”Under Nooshi Dadgostars ledning ska V sluta prata livsstil och klimat – för att nå SD-sympatisörer i bruksorten.

”Man kan ta en charter till Sunny beach och ändå vara vänsterpartist”, säger vice ordförande Ida Gabrielsson.”

https://www.svd.se/v-direktiv-undvik-ta-upp-kottkritik-och-bilskam

”I ett internt dokument finns en lista på ämnen som partiledningen vill att vänsterpartisterna ska undvika när de talar med väljare om klimatet: Minskad köttkonsumtion. Förändringar av privatkonsumtion. Förbud av försäljning av fossildrivna bilar efter 2025. Behovet av livsstilsförändringar ska helst inte nämnas alls. Allt det riskerar att skrämma bort partiets nya målgrupp, människor i bruksorten. Eller som det står i kommunikationsdokumentet om frågorna man inte ska prata om:

”De befäster klyftan mellan progressiv, urban medelklass, och mer konservativ rural arbetarklass.”

En torsdagskväll i slutet av januari sitter vice ordförande Ida Gabrielsson i ett konferensrum på riksdagskansliet och pratar in i en skärm.

– Jag tycker ibland att vänstern, inte vi som är med på det här mötet så klart, utan några andra i vänstern. De kan vara lite… Hon söker efter en formulering.

– …vi ska inte ha en elitistisk stämning. Vi måste hitta ett sätt att bli ett självklart val för folk som är från bruksorten. Jag kan själv uppleva en skillnad om jag är i Sandviken eller på en tillställning här i Stockholm. På några ställen jag har varit på har det känts som att man är lite udda när man inte har högskoleutbildning eller så. På andra sidan datorn finns 150 medlemmar som lyssnar på Ida Gabrielssons presentation av rapporten ”Ett nytt sätt att vara vänster tillsammans”. I den är bruksorten central.

Ida Gabrielsson är själv uppvuxen i Sandviken, alla manliga vänner jobbade på järnverket Sandvik, alla kvinnliga på kommunen. Föräldrarna var arbetarklass och Ida Gabrielsson fikade bort gymnasiet. Hon läste upp betygen långt senare på komvux och hade precis börjat en socionomutbildning när hon kom in i riksdagen 2018. I rapporten beskriver Ida Gabrielsson hur Vänsterpartiet framför allt har vuxit i storstäder och universitetsstäder. Nu är målet att få människor som har slutat rösta rött att komma tillbaka. Hemma i Sandviken hade Socialdemokraterna 48 procent och Vänsterpartiet 13 procent när Ida Gabrielsson satt i fullmäktige 2002. Nu har båda partierna krympt och Sverigedemokraterna vuxit.”

(…)

”I kompisgänget finns Jenny Lindahl, kommunikationschefen som ligger bakom den nya kommunikationsstrategin. Den som säger att vänsterpartisterna ska fokusera på några få frågor. Hon brukar säga att de ska prata om sådant som gör konkret materiell skillnad för människor och inte lägga energi på det som bara är åsikter, där det egentligen inte spelar någon roll vad man röstar på. Här finns Kalle Larsson, kanslichef och en av dem som deltog i förhandlingarna med regeringen om att släppa fram Magdalena Andersson i höstas. Han är gift med Ida Gabrielsson. Ali Esbati, ny ekonomisk-politisk talesperson, är med på ett hörn. Men viktigare för partiledaren är kanske Sandro Scocco, som väckte stor uppmärksamhet när han kom till partiet förra året eftersom han har bakgrund som LO-ekonom.”

(…)

”Som många andra pratar hon om att förutsättningarna förändrades när Nooshi fällde Löfvens regering i somras.

– Oj, vilken respons vi har fått det senaste året. På orten där jag bor älskar SD-sympatisörer det vi har gjort. Vi har stått upp för vanligt folk mot etablissemanget.”

Intervjuad i Flammans ”Norrskenet – en idépodd” med anledning av min senaste bok ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946-1977”

(Den ärevördiga tidningen) Flammans (d v s gamla Norrskensflamman) nya chefredaktör Leonidas Aretakis intervjuar och samtalar med mig i Flammans nya podcast ”Norrskenet – en idépodd” med anledning av min senaste (tegelstens)bok ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946-1977”. 

Leonidas och jag dyker tillsammans ned i den omedelbara svenska efterkrigstiden för att försöka förstå hur dagens svenska syn på ras och dagens debatter om rasism är ett direkt resultat av det som hände under denna tidsperiod vad gäller frågor om ras och rasism.

Leonidas ställer vidare rejält svåra frågor (till mig) om bl a varför jag menar att vi behöver använda rasbegreppet (vilket ju knappt några andra svenska forskare anser och än färre antirasister i övrigt), om vad som egentligen är problemet med internationell adoption (som ju faktiskt ändå innebär att familjer bildas över de s k rasgränserna), om vad jag egentligen menar med vithet i ett svenskt sammanhang, om hur rastänkandet följde med in i välfärdsstaten (mot bakgrund av att Sverige under Kalla kriget kom att utveckla världens mest avancerade välfärdssystem utanför den kommunistiska världen), om varifrån den svenska antirasismen egentligen emanerar, om varför den rådande och dominerande färgblindheten är problematisk (trots dess goda intentioner), om den komplexa relationen mellan klass och ras liksom om varför landets invånare med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena har kommit att bli de fattigaste och mest marginaliserade i det samtida Sverige.

”Tobias Hübinette är forskare och antirasistisk aktivist, aktuell med boken ”Svensk rasism under efterkrigstiden”. Där berättar han om diskriminering av och våldsamheter mot vad han kallar icke-vita, och hur Sverige gradvis börjar prata om olikheter på ett färgblint sätt. Han driver den kontroversiella tesen att vi måste prata om ras för att förstå vår tids konflikter om invandring och segregation.”

Här nedan följer ett kort utdrag ur avsnittet:

”Leonidas Aretakis (LA): I boken skriver du att föreställningen om svenskarna som en raslig elit kom att prägla välfärdsstaten. Är det inte tvärtom? Att välfärdsstatens universella anspråk är vad som förflyttade landet från 30-talets rasbiologiska värderingar till den solidariska perioden, och att detta på många sätt är en bragd.

Tobias Hübinette (TH): Rastänkandet följde med in i välfärdsstaten, är kanske ett bättre sätt att uttrycka det på. Idén om välfärdsstaten började ju formuleras när rastänkandet nådde sin kulmen på 1920- och 30-talen, när även delar av arbetarrörelsen och vänstern var en del i det här. Då uppstod ett märkligt giftermål mellan rastänkandet och den progressiva välfärdsstaten. Men sedan blir det ju något annat efter kriget. På 60-talet är Sverige ett helt annat land, som lämnar rastänkandet bakom sig. Det är det Sverige vi känner i dag, som vi också är väldigt stolta över, världens ledande biståndsland som dessutom länge hade västvärldens mest generösa invandringspolitik. 

LA: Finns det inte en paradox här? Var det homogeniteten i Sverige som gjorde att välfärdsbygget kunde gälla alla, till skillnad från i USA där rassegregationen byggdes in i ”the new deal”? Kan den långa homogeniteten delvis förklara Sveriges starka antirasism? 

TH: Helt klart är det så. Det var också väldigt närvarande i den tidens socialdemokrati, som öppet sade att homogenitet var en förutsättning för att skapa världens mest avancerade välfärdsstat. En av hjärnorna bakom välfärdsprojektet, Gunnar Myrdal, var väldigt tydlig med det. Så när Sverige blev allt mer heterogent var han en av dem som tog avstånd från att Sverige tog in invandrare i en allt större utsträckning. Inte för att han var rasist, utan för att han var så övertygad om att homogeniteten hade möjliggjort hela projektet. Men han blev därmed också en alltmer marginell figur inom socialdemokratin.  

LA: Han skrev väl också en rapport om rasrelationerna i USA?

TH: Ja, 1944 kommer han ut med boken ”An American dilemma”, som var dåtidens kanske viktigaste studie om rasrelationerna i USA. Där vände han på steken och sade att det inte var de svarta amerikanernas fel att de var så marginaliserade, utan att det var det vita Amerika som upprätthöll segregationen, och inte efterlevde värderingarna i den amerikanska konstitutionen.

LA: Det är ju en antirasistisk hållning. 

TH: Ja, helt klart.  

LA: Ändrade han sig eller menade han att heterogenitet är fel för då reagerar vita som de gjorde i USA? 

TH: Han var rädd för det och menade, liksom Tage Erlander, att homogeniteten gjorde att de allra flesta i Sverige gick med på uppbyggnaden av välfärdsstaten, som ju var jättedyr att bygga upp. Och när allt fler invandrare kom till Sverige, framför allt från länder utanför Norden och Europa, så fanns det en farhåga att det som senare blev SD skulle komma att växa fram. Man hade då sett att liknande rörelser hade växt fram i Storbritannien bland den vita arbetarklassen. Så det här är ju svåra frågor, som har direkt bäring på det politiska läget av idag.”

Historikern Håkan Blomqvist påminner om att den europeiska kolonialismen och idén om den vita rasens överlägsenhet också hittade sina ivriga försvarare inom arbetarrörelsen och vänstern under 1900-talets första hälft och så även i Sverige.

Historikern Håkan Blomqvist påminner i det senaste numret av ETC Magasin om att den europeiska kolonialismen och idén om den vita rasens överlägsenhet också hittade sina ivriga försvarare inom arbetarrörelsen och vänstern under 1900-talets första hälft och så även i Sverige.

Håkan påminner också om att det var efter Första världskriget som ett fönster öppnades för ett kort ögonblick vad gällde att kunna ifrågasätta kolonialismen och rastänkandet men som dock gick om intet ganska snart därefter. 

När Nationernas förbund bildades 1920, d v s FN:s föregångare, begärde Japan att förbundets statuter skulle ta upp rasfrågan och att rasernas likaberättigande skulle skrivas in som en av förbundets grundsatser. Första världskrigets segrarmakter i form av den s k Ententen avslog dock med bestämdhet Japans begäran då de ju nästan alla var kolonialmakter på den tiden.

Och på Stockholmskonferensen 1917, när många av Europas socialister möttes i Stockholm för att bl a försöka verka för ett slut på kriget och återuppbygga den internationella arbetarrörelsen besökte även representanter från olika europeiska kolonier Sverige för att delta i konferensen. Bland konferensdeltagarna hittades långväga delegater från bl a Algeriet, Indien, Egypten och Marocko men deras antikoloniala frågor fick inget större gehör. 

Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Carl Lindhagen kommenterade i efterhand (1935) Stockholmskonferensen och de europeiska socialisternas ointresse för de antikoloniala frågorna på följande vis i ett anförande i riksdagen:

”I detta bortseende från rasernas likställighet och även de andra rasernas människovärde ligger också en för freden särdeles farlig europeisk synvilla. Även arbetarpartiernas representanter äro liksom övriga partiers medlemmar i regel ”européer”, och där stanna vi. En ambassad av ombud från samtliga nordafrikanska folk samt åtskilliga asiatiska nationaliteter infann sig i Stockholm hösten 1917 för att uppsöka den Skandinavisk-Holländska socialdemokratiska kommitté, som var församlad i Stockholm för att återuppväcka Internationalen till en protest mot världskriget. Främlingarna ville kräva frigörelse från de europeiska herraväldena. De klappade dock förgäves på den nämnda kommitténs dörr, och ännu mindre skulle det lönat sig, förmodar jag, att vädja till de övriga svenska partiernas högkvarter.”

””Det är enbart komiskt, när blonda och blåögda saknare av fast mark under fötterna stå upp och predika internationell jämlikhet och broderskap för alla raser, högt utvecklade och efterblivna. Om jag nu talar som vit man, så gör jag det med den vita rasens absoluta överlägsenhet, den ras som lett och skall leda till nästa istid.” 

Nej citatet är inte från Ku Klux Klan eller Nordiska motståndsrörelsen. Det var tidningen Social-Demokratens utrikesredaktör, den socialdemokratiske diplomaten Gösta Langenfelt som i partiets tidskrift Tiden 1918 inte skrädde orden mot vänstersocialister som ville avveckla kolonialvälden. 

”Företagsamma folk” som bar den högre kulturen, förklarade Langenfelt, kunde inte invänta de efterblivna raserna och hade rätt att expandera, ”principen om ägandet av kolonier är orubblig och säker”. 

Inom den internationella socialdemokratiska rörelsen hade i början av 1900-talet en ledande strömning utvecklats som förespråkade att ”socialistisk kolonialpolitik” skulle reformera, inte avskaffa, tidens kolonialvälden. ”Socialimperialister”, kallades de av vänstern. 

I kölvattnet av Första världskriget varnade filosofen Oswald Spengler för västerlandets undergång. Enligt den inflytelserika socialdarwinismen och rasvetenskapen var Europa illa ute, rent demografiskt. Dess dugligaste unga män ruttnade bort i massgravarna. Franska kolonialtrupper från Afrika påstods producera ”bastarder” i fältbordeller och genom våldtäkter på tyska kvinnor. ”Den svarta skammen vid Rehn”, blev fältrop både för kvinnorörelser och blivande svenska Furugårdsnazister. 

De besuttnas rädsla för ”massan” som alltsedan franska revolutionen plågat överheten stegrades när världskriget övergick i europeiska folkresningar. Det var ”samhällets bottensats” som ansågs ha flutit upp till ytan och hotade det vita Europas världsdominans från snart sagt alla håll, i öster av bolsjevismens ”judiska fanatiker” i spetsen för den slaviska ”hjordmänniskan”, från söder av ”de lägre rasernas” antikolonialism och underifrån av underklassernas ”blodkaos”. 

Det var i detta första sammanbrott för de europeiska stormakternas världskontroll som rasistiska överideologier knakade i fogarna. Demokrater och humanister i olika politiska och religiösa läger sökte trycka tillbaka det värsta och förespråka olika varianter av ”människors lika värde”. Bolsjeviker och andra revolutionärer stormade mot kapitalistisk rasism och antisemitism för de koloniala folkens frihet och ”rasernas jämlikhet”. Under ett historiskt ögonblick. 

Kunde något nytt växa ur världskrigets ruiner? Säkert, men fascism och nazism hann före och lyckades samla ihop den gamla världens överhetsideal bakom nya stormtrupper. Det krävdes ett nytt världskrig plus 1950-och 60-talets koloniala revolutioner och upproriska medborgarrättskamp för att åter pressa tillbaka rasmaktsidéerna. USA:s seger mot Japan 1945 förklarades ännu gärna med hjälp av rasistisk vithetspropaganda, fram till nederlaget i Vietnam. 

Den så kallade neoimperialismens exploateringar liksom globaliseringens massmigration av lågbetald arbetskraft har emellertid bildat grund för reproduktion av rasistisk praktik och idévärld. Men långt ifrån motståndslöst. 

Om FN:s deklaration om mänskliga rättigheter 1948 i ord vände sig mot allt rasförtryck, och den koloniala frigörelsen etablerade nya realiteter, kom även vetenskapen att efterhand ompröva tidigare rasdogmer. Det är nu länge sedan idéer om den vita rasens överlägsenhet kunde torgföras i till och med socialdemokratiska pressorgan.”

Ny bok om hur termen ”identitetspolitik” har blivit ett slagträ i debatten

Statsvetarna Ulf Bjereld och Marie Demker skriver idag på DN Debatt om sin nya bok ”Det är identitetspolitikens fel! Makt, mobilisering och mångfald” (Timbro 2021) som undersöker hur termen ”identitetspolitik” har kommit att bli ett slagträ och ett hjärnspöke både för den svenska vänstern och högern samtidigt som i stort sett ingen av dem som pekas ut kallar sig ”identitetspolitiker” eller säger sig ägna sig åt ”identitetspolitik”. 

Bjereld och Demker konstaterar att det i dagens Sverige anses helt accepterat att analysera samhället utifrån klass och kön, att organisera sig utifrån klass och kön och att mäta mångfald utifrån klass och kön och, skulle jag i alla fall tillägga, numera även utifrån funktionsvariation och sexuell läggning, men inte utifrån ras och etnicitet (dock har de nationella minoriteterna mer eller mindre frikort – d v s det anses idag accepterat bland majoritetssvenskarna, och både de som står till vänster och till höger, att sverigefinnar, tornedalingar, judar, samer och romer organiserar sig). 

Kort och gott går det att säga att termen ”identitetspolitik” slog igenom med full kraft i svenska språket på 2010-talet att döma av artikeldatabaserna och termen har sedan dess de facto kommit att beteckna alla försök att analysera samhället utifrån ras och etnicitet och att organisera sig utifrån ras och etnicitet liksom alla försök att försöka mäta mångfald utifrån ras och etnicitet. ”

Debatten om identitetspolitik fördunklas av att de som använder begreppet sällan definierar det. Vi menar att det inte finns någon självklar motsättning mellan identitetspolitik och intressebaserad politik. Och att det är kraven på resursfördelning och ifrågasättande av ideologiska värden konflikterna handlar om.” 

https://www.dn.se/debatt/ordet-identitetspolitik-ar-ett-slagtra-som-saknar-funktion

”Om identitetspolitik bara handlar om grupper som slåss för sina politiska och ekonomiska intressen så är arbetarrörelsen och kvinnorörelsen de två självklart mest framstående exemplen på identitetspolitiska rörelser. Men i dag anses identitetspolitik oftast relatera till grupper baserade på ras/etnicitet (”svarta”), religion (”muslimer”) eller sexuell läggning/könsidentitet (”hbtq-personer”). 

Det som kallas identitetspolitik utgår från ett rättighetsbaserat rättvisetänkande tillämpat på en grupp. Men när industrisamhället fasas ut och ett allt mer individualiserat samhälle växer fram förväntas grupptillhörigheten stå tillbaka för människors individualitet. 

Debatten om identitetspolitik handlar därför ytterst om makt och om frågan vilka grupptillhörigheter, gemensamma identiteter och erfarenheter som utgör en legitim grund för politisk organisering och mobilisering. Klass anses av de flesta fortsatt vara en sådan legitim bas. Även kön har över tid vunnit legitimitet. Men andra grupptillhörigheter diskuteras och ifrågasätts.” 

(…) 

”Men på det sätt som ordet ”identitetspolitik” används i dag fyller det ingen funktion. Ordet används som en svepande kritik mot så vitt skilda samhällsföreteelser som kvotering, postmodernitet, feminism, mångfaldsproblematik och strukturell diskriminering. Kritiken mot ”identitetspolitiken” utmynnar dessutom i sin praktik inte sällan i ett försvar av majoritetssamhällets historiskt formade privilegier. Den som ändå vill använda ordet ”identitetspolitik” måste precisera sig. Vad är det som avses? Är det att politisk mobilisering sker genom att grupper organiserar sig? Eller att dessa gruppers ”identitet” baseras på kultur och inte på klass eller kön? Är det krav på kvotering eller riktade insatser för att öka mångfalden som man är emot? Eller antagandet att personlig erfarenhet av en grupps specifika livsvillkor är nödvändigt för att förstå eller kunna uttala sig om det förtryck och den diskriminering gruppen utsätts för? 

Det är kraven på resursfördelning och ifrågasättande av ideologiska värden de så kallade identitetspolitiska konflikterna handlar om. Endast om vi lyfter av den fördunklande slöjan kan förhandlingar och konstruktiva lösningar kring reformer, resurser och representation uppnås.”

Kan danska S komma att bli en förebild för svenska S och den svenska arbetarrörelsen och vänstern vad gäller att ta tillbaka de högerpopulistiska arbetarväljarna?

Den danska journalisten och författaren Carsten Jensen skriver idag i DN om danska S som är det enda av de en gång så mäktiga, traditionella socialistiska arbetarpartierna i Europa (vilka under större delen av 1900-talet alltid erhöll mellan 35-50% av rösterna, och vilka fr a mobiliserade och samlade den allra största delen av de olika ländernas arbetarklass) som har lyckats med att ta tillbaka de arbetarväljare som tidigare röstade högerpopulistiskt (d v s på DF i Danmarks fall) och som därför numera ligger på närmast osannolika 30% i de danska opinionsundersökningarna.

De traditionella socialistiska arbetarpartierna runtom i Europa är då annars numera antingen i det närmaste utraderade eller så ”harvar” de på med runt 15-25% i opinionsundersökningarna och i de olika valen – d v s de är helt enkelt numera ”blott en skugga av sitt forna jag” (d v s i jämförelse med 1900-talet och även med 00-talet) då de högerpopulistiska och högerradikala partierna har tagit deras arbetarväljare.

Också i Sverige finns det röster och krafter inom svenska S liksom inom den svenska arbetarrörelsen och vänstern i allmänhet som ser danska S som en ideologisk förebild och som ser danska S väg och vänsterpopulismen som den enda vägen framåt för vänstern för att ta tillbaka alla de svenska arbetare som idag röstar på SD. 

En del av dem hittas i och runt tankesmedjan Tiden, d v s arbetarrörelsens gamla tankesmedja, medan andra som står till vänster om både S och V redan har ”bildat eget”, d v s det finns idag en mindre vänsterpopulistisk flora av lokalpartier och mindre partier till vänster om S och V som har anammat samma retorik som danska S står för varav flera valdes in i olika kommunfullmäktigeförsamlingar i 2018 års val.

Det ska dock sägas att den svenska vänstern i bred mening antagligen är mer antifascistisk och antirasistisk än i något annat europeiskt land och inte minst beror det på att både S och V har valt att stå emot SD på ett sätt som nog inga andra motsvarande partier har gjort runtom i Europa. Om detta mest bara beror på partiledarna och partiledningen eller inte är svårt att veta men det är ett faktum att både de före detta och nuvarande partiledarna för S och V har varit och är mycket tydligt emot SD. Inte minst har svenska S nuvarande ledare Stefan Löfven om och om igen upprepat utan att vare sig blinka eller rynka pannan att SD är ett rasistiskt parti med ett nazistiskt förflutet.

Det är dock tyvärr samtidigt ett faktum att SD har stulit 100 000-tals och åter 100 000-tals arbetarväljare (och även lägre medelklassväljare) från S under de senaste åren även om det på sistone mest verkar vara f d M-(medelklass)väljare som numera gör att SD fortsätter att växa och inte f d S-(arbetar)väljare (åtminstone inte i samma utsträckning som tidigare).

https://www.dn.se/kultur/carsten-jensen-danska-s-har-blivit-populisternas-arvtagare/

”En ny storhetstid tycks ha inletts för den danska socialdemokratin. Den bygger på en robust folklig tradition och hyllar välfärdsstaten, men har noll tolerans för invandring. Dogmen att integrationen har misslyckats härskar nu enväldigt i dansk politik, skriver Carsten Jensen.

Danmark har de senaste årtiondena varit ett politiskt laboratorium i Europa, där nya politiska idéer provats ut. Under 1990-talet berodde det på Dansk Folkeparti, det första högerpopulistiska partiet i Europa som kombinerade motstånd mot invandring med ett försvar för välfärdsstaten, den som gjort Danmark till internationell förebild.

Partiets framgångsrecept var inte bara Danmark åt danskarna utan också, vilket var långt mer slagkraftigt, att den danska välfärdsstaten skulle vara etnisk och förbehållen danskarna. Det var inte bara vid gränsen det skulle vara tillträde förbjudet för utlänningar. Det skulle det vara också i dörren till danska sjukhus.

Nu är Danmark åter igen ett politiskt laboratorium. Den danska socialdemokratin har blivit den mest livskraftiga i Europa, där socialismen annars överallt tycks vara i kris. Vore det val i morgon skulle socialdemokraterna efter två år vid makten vinna stort med över 30 procent av rösterna, siffror partiet inte har nått upp till sedan 1998. Vilket annat socialistparti i Europa har ett sådant stöd?

Har de danska socialdemokraterna hittat receptet på säker succé? Bör partiet vara en förebild för Europas krisdrabbade socialistpartier? Partiets eget svar är ett eftertryckligt ja: Och receptet är detsamma som Dansk Folkepartis: Noll flyktingar och en hård, konfrontativ linje mot invandrare.

Den danska välfärdsstaten har skapats av arbetarrörelsen. Under större delen av 1900-talet var den danska socialdemokratins dominans ojämförlig. Så började erosionen. Sedan millennieskiftet har partiet bara haft makten under sex år, men nu tycks en ny storhetstid ha inletts.

Ett bottenläge nåddes under socialdemokraternas förra regeringsperiod, från 2011 till 2015, fyra fatala år som resulterade i en dånande valförlust och en stormande framgång för Dansk Folkeparti. Det var inte invandringspolitiken som avgjorde valet, det var välfärdsstaten. 

Den politiskt oerfarna socialdemokratiska partiledaren Helle Thorning-Schmidt förklarade att välfärdsstaten avlösts av den så kallade konkurrensstaten, där anpassning till globaliseringen och världsmarknaden var det centrala. Resultatet blev att den yttersta högerflanken stärktes och plötsligt framstod som välfärdsstatens sista trovärdiga försvarare.

Socialdemokraterna nämnde aldrig mer konkurrensstaten. I stället återintroducerade de gamla socialdemokratiska värderingarna. Partiets nya ledare, Mette Frederiksen, inkarnerar bejakandet av en robust folklig tradition, som i hennes tolkning också rymmer mot¬vilja mot invandrare. För att återvinna arbetarröster som förlorats till den yttersta högern ska äkta socialdemokrater från och med nu tala och låta som den yttersta högern.”

(…)

”Socialdemokraterna samtyckte till att Danmark från 2017 och fram till 2020 inte tog emot en enda av FN:s kvotflyktingar, trots att FN rekommenderar Danmark att ta emot 500 per år. Under 2020 togs 30 kvotflyktingar emot. En lag har just antagits som gör det möjligt att skicka asylsökare till länder utanför Europa, där de i läger kan vänta på svaret på sina ansökningar. Med sikte på ett framtida avtal har socialdemokratiska ministrar under våren besökt Rwanda, som på 1990-talet var skådeplats för ett bestialiskt folkmord.

Sedan 2015 har det bara givits tillfälliga uppehållstillstånd till asylsökare. Det är också därför det nu finns planer på att skicka hem 500 syriska flyktingar till Damaskus-området, som Danmark som enda europeiskt land har förklarat vara säkert.”

(…)

”Dogmen att integrationen har misslyckats härskar nu enväldigt i dansk politik. Kritik utifrån kommer enligt partiet bara att öka dess popularitet bland de högerpopulistiska väljare som tidigare röstade på Dansk Folkeparti.

Och vilka är då de arbetarväljare som socialdemokraterna friar till? Väljarundersökningar visar att de framför allt är äldre outbildade arbetare från landsorten. Storstädernas unga och den utbildade medelklassen, grupper som historiskt sett också alltid varit en del av socialdemokratins bas, har lämpats åt sidan i en kortsiktig fokusering på makt, där mål och medel förväxlas.

Så om Danmark ännu en gång blir en förebild och ett modelland så kommer det att vara i en framtid när EU befinner sig i upplösning och ett isolationistiskt, splittrat Europa förlorar all politisk betydelse. Danmark först betyder Europa sist. Det är den danska socialdemokratins politik under kommande år: Nej till unga väljare som är engagerade i klimatet och framtiden. Ja till dem som vill sätta klackarna i marken och rösta för ett etniskt rent Danmark.”