Idag fyller genetikprofessorn Marianne Rasmuson 100 år och hon står med anledning av sin 100-årsdag bakom dagens understreckare i SvD (såsom hon f ö gjorde också när hon fyllde 95 år). 

Rasmuson föddes i det dåvarande Japanska imperiets metropol Tokyo där hennes far statsvetaren Rütger Essén då var stationerad som svensk chargé d’affaires. Essén kom sedan att bli högerradikala och pro-nazityska Sveriges nationella förbunds (SNF) mångåriga partiledare och Marianne växte upp inom faderns ”överklassnazistiska” SNF-miljö och hennes eget privatliv kom också att präglas av partiet: I maj 1945 publicerade exempelvis SNF:s dåvarande dagstidning Dagsposten hennes och hennes blivande make Bertil Rasmuson (som även han slutade som genetikprofessor och vars far också tillhörde samma pro-nazityska miljö som Mariannes far var en del av) lysningsannons.

I dagens understreckare tar Rasmuson avstånd från 1900-talets rastänkande genom att kort skriva följande: 

”Humangenetiken är av gammalt datum. En mörk sida av den är eugenik och rasläror som missbrukar idéer om ärftlighet genom att åberopa den som skäl för nedvärdering och förföljelser av individer och etniska grupper.” 

Samtidigt döljer hon idag i SvD det faktum att hon själv är Sveriges antagligen sista genetiker av rang som i decennier öppet har talat om genetiska skillnader vad gäller både raser och kön (och jag skriver då av rang då jag här utesluter en genetiker vid Södertörns högskola, som åtminstone tidigare kunde skriva ganska så nedsättande åsikter om högskolans studenter med utomeuropeisk bakgrund i ett digitalt diskussionsforum).

På 70-talet hävdade Rasmuson bl a att ”rasuppdelningen har en biologisk grund” i tidskriften Forskning & Framsteg och på 80-talet publicerade hon artiklar i både högerextrema SNF:s Fria Ord och i den högerextrema tidskriften Operation Sverige (varifrån citatet nedan är hämtat) där hon menade att den svenska jämställdhetspolitiken inte tog hänsyn till genetiken:

”Många vill förklara svårigheterna att förändra samhället mot större jämställdhet som följden av tradition och fördomar eller rent av aktivt motstånd mot jämställdhet från de privilegierades sida. Men fakta talar för att orsaken i första hand är skillnaden i fråga om förutsättningar av betydelse för yrkesval och samhällsroller, förutsättningar som till stor del är genetiskt-biologiskt betingade.”

År 1995 bjöd Svenska Dagbladet in Rasmuson för att hon skulle reda ut förhållandet mellan rasism och biologi för Svenskans läsare med anledning av att det under 90-talet pågick en nymornad debatt i Sverige om rasism (p g a att hela 90-talet präglades av en rasideologisk våldsvåg utan dess like, en nazistisk skinheadsubkultur och ett långsamt växande SD). 

Rasmuson tilldelades en helsida i SvD där hon fick lägga ut texten och hon menade bl a att rasismen är inskriven i generna och implicit att framgångsrika västerlänningar bör slå vakt om sin arvsmassa (och inte s k rasblanda sig) genom att hänvisa till Richard Herrnsteins och Charles Murrays ökända bok ”The bell curve” som driver tesen att vita är framgångsrika i USA p g a sina goda gener medan svarta misslyckas och är marginaliserade p g a sina dåliga gener.

Idag på Rasmusons 100-årsdag har SvD m a o återigen öppnat sina spalter för Rasmuson.