Kategori: barn

Internationella brottmålsdomstolen anklagar Putin för att vara skyldig till tvångsadoptionerna av ukrainska barn

I fredags utfärdade den Internationella brottmålsdomstolen i Haag en arresteringsorder rörande Putin och Maria Aleksejevna Lvova-Belova, som är Putins kommissionär för barns rättigheter, och Associated Press har i samband med det publicerat ett långt reportage om orsaken och bakgrunden till att de båda anklagas för krigsbrott.

Arresteringsordern handlar konkret om att Ryssland bortför ukrainska barn i tusental och adopterar bort dem till ofrivilligt barnlösa ryssar och till andra ryssar som vill ha ”utökning” i familjen och det ska då påminnas om att fruktsamhetstalen i Ryssland är katastrofalt låga och har varit så ända sedan kommunismens fall.

Det ligger en synnerligen dagsaktuell och tung symbolik över det faktum att domstolen i Haag har valt att driva och fokusera på just detta specifika krigsbrott som rör tvångsadoptioner mot bakgrund av att det i skrivande stund pågår flera utredningar rörande illegala och korrupta adoptioner i bl a Sverige, Sydkorea, Chile, Norge och Frankrike.

Frågan om tvångsadoptioner och felaktiga, oriktiga och brottsliga adoptioner är m a o politiskt sprängstoff, vilket i sin tur går tillbaka på att allt som rör barn, reproduktion, familj, föräldraskap, sexualitet och ”det lilla livet” och intimsfären i stort av naturliga skäl är en fråga om liv eller död för både enskilda personer, familjer och släkter och hela länder. 

Bland alla vid det här laget närmast oräkneliga ryska krigsbrott som har begåtts i Ukraina och mot ukrainarna sedan den första ryska invasionen av landet 2014 och fram till idag är det högst sannolikt tvångsadoptionerna som upprör allra mest och som får både ukrainarna och omvärlden och nu också juristerna i Haag att reagera allra starkast.

Mot bakgrund av Internationella brottmålsdomstolens i Haag arresteringsorder från i fredags, som då specifikt rör de ryska tvångsadoptionerna av ukrainska barn, hamnar de illegala och korrupta adoptionerna av barn från den utomvästerländska världen som västvärlden, inklusive Sverige och svenskarna, har gjort sig skyldig till under många årtionden också i ett annat ljus.

För mig som har bekämpat den globala adoptionsindustrin i åratal är detta nämligen inget annat än ett erkännande av att alla typer av oriktiga adoptioner är ett brott mot de mänskliga rättigheterna om än ett senfärdigt sådant – d v s domstolen i Haag hade mycket väl kunnat fördöma illegala och korrupta adoptioner långt tidigare än så här.

On Friday, the International Criminal Court said it had issued an arrest warrant for Russian President Vladimir Putin for war crimes, accusing him of personal responsibility for the abductions of children from Ukraine. Lopatkina told the AP on Friday, “Everyone must be punished for their crimes.”

https://apnews.com/article/ukrainian-children-russia-7493cb22c9086c6293c1ac7986d85ef6

Russia’s open effort to adopt Ukrainian children and bring them up as Russian is already well underway, in one of the most explosive issues of the war, an Associated Press investigation shows.

Thousands of children have been found in the basements of war-torn cities like Mariupoland at orphanages in the Russian-backed separatist territories of Donbas. They include those whose parents were killed by Russian shelling as well as others in institutions or with foster families, known as “children of the state.” 

Russia claims that these children don’t have parents or guardians to look after them, or that they can’t be reached. But the AP found that officials have deported Ukrainian children to Russia or Russian-held territories without consent, lied to them that they weren’t wanted by their parents, used them for propaganda, and given them Russian families and citizenship. 

The investigation is the most extensive to date on the grab of Ukrainian children, and the first to follow the process all the way to those already growing up in Russia. The AP drew from dozens of interviews with parents, children and officials in both Ukraine and Russia; emails and letters; Russian documents and Russian state media.

Whether or not they have parents, raising the children of war in another country or culture can be a marker of genocide, an attempt to erase the very identity of an enemy nation. Prosecutors say it also can be tied directly to Russian President Vladimir Putin, who has explicitly supported the adoptions. 

“It’s not something that happens spur of the moment on the battlefield,” said Stephen Rapp, a former U.S. Ambassador-at-Large for War Crimes Issues who is advising Ukraine on prosecutions. “And so your ability to attribute responsibility to the highest level is much greater here.” 

Even where parents are dead, Rapp said, their children must be sheltered, fostered or adopted in Ukraine rather than deported to Russia.

Russian law prohibits the adoption of foreign children without consent of the home country, which Ukraine has not given. But in May, Putin signed a decree making it easier for Russia to adopt and give citizenship to Ukrainian children without parental care — and harder for Ukraine and surviving relatives to win them back.

Russia also has prepared a register of suitable Russian families for Ukrainian children, and pays them for each child who gets citizenship — up to $1,000 for those with disabilities. It holds summer camps for Ukrainian orphans, offers “patriotic education” classes and even runs a hotline to pair Russian families with children from Donbas.

“It is absolutely a terrible story,” said Petro Andryushchenko, an adviser to the Mariupol mayor, who claims hundreds of children were taken from that city alone. “We don’t know if our children have an official parent or (stepparents) or something else because they are forcibly disappeared by Russian troops.”

The picture is complicated by the fact that many children in Ukraine’s so-called orphanages are not orphans at all. Ukraine’s government acknowledged to the U.N. before the war that most children of the state “are not orphans, have no serious illness or disease and are in an institution because their families are in difficult circumstances.”

Nevertheless, Russia portrays its adoption of Ukrainian children as an act of generosity that gives new homes and medical resources to helpless minors. Russian state media shows local officials hugging and kissing them and handing them Russian passports.

It’s very hard to pin down the exact number of Ukrainian children deported to Russia — Ukrainian officials claim nearly 8,000. Russia hasn’t given an overall number, but officials regularly announce the arrival of Ukrainian orphans in Russian military planes. 

In March, Russian children’s rights ombudswoman Maria Lvova-Belova said more than 1,000 children from Ukraine were in Russia. Over the summer, she said 120 Russian families had applied for guardianship, and more than 130 Ukrainian children had received Russian citizenship. Many more have come since, including a batch of 234 in early October.

Lvova-Belova has said these children need Russia’s help to overcome trauma that has left them sleeping badly, crying at night and drawing basements and bomb shelters. She acknowledged that at first, a group of 30 children brought to Russia from the basements of Mariupol defiantly sang the Ukrainian national anthem and shouted, “Glory to Ukraine!” But now, she said, their criticism has been “transformed into a love for Russia,” and she herself has taken one in, a teenager. 

“Today he received a passport of a citizen of the Russian Federation and does not let go of it!” she posted on Telegram on Sept. 21, along with a photo. “(He) was waiting for this day in our family more than anyone else.” 

Lvova-Belova has been sanctioned by the United States, Europe, the U.K., Canada and Australia. Her office referred the AP to her reply in a state-owned news agency that Russia was “helping children to preserve their right to live under a peaceful sky and be happy.”

In August, a post from a senior official at the Moscow Department of Labor and Social Protection thanking the Russian foster families declared: “Our children… Now they are ours.”

En ny rapport från SCB visar att en mycket hög andel av barnen med utländsk bakgrund växer upp i fattigdom

En ny rapport från SCB visar att en mycket hög andel av barnen med utländsk bakgrund, vilka idag utgör runt 40% av alla barn i landet, växer upp i fattigdom.

Runt en av fyra av alla barn med utländsk bakgrund bor och lever med en eller flera vårdnadshavare som uppvisar en låg eller mycket låg inkomstnivå att jämföra med 4% av barnen med svensk bakgrund.

OBS: I kategorin barn med svensk bakgrund ingår också s k blandade eller s k mixade barn vilka i hög grad växer upp med en ensamstående förälder då skilsmässofrekvensen tyvärr är mycket högre vad gäller par (med barn) som t ex består av en svenskfödd man och en kvinna som är född i Thailand eller Ukraina eller en man som är född i Gambia eller Colombia och en svenskfödd kvinna. Kort och gott slutar de allra flesta s k blandäktenskap och bland(intim)relationer med skilsmässa och barn som växer upp med en ensamstående förälder som har utländsk bakgrund löper en mycket hög risk att växa upp i fattigdom.

Av barnen med utländsk bakgrund som bor tillsammans med båda två föräldrarna har hela en femtedel (SIC!) inte någon förälder som arbetar (d v s de står mer eller mindre helt och hållet utanför arbetslivet och både modern och fadern) att jämföra med endast 2% av barnen med svensk bakgrund.

Hälften (SIC!) av samtliga barn med utländsk bakgrund har någon gång under de senaste 5 åren bott och levt med en eller flera vårdnadshavare som uppvisar en låg eller mycket låg inkomstnivå att jämföra med endast runt 10% av barnen med svensk bakgrund.

Många vuxna invånare, som är föräldrar, och som har utländsk bakgrund har tre barn eller fler barn än så (t ex 4-6 barn per hushållsenhet) och risken att växa upp i fattigdom som barn med utländsk bakgrund ökar kraftigt om föräldrar med utländsk bakgrund just har tre barn eller fler barn än så.

40% av alla barn med utländsk bakgrund har två syskon eller fler syskon än så att jämföra med under 10% av alla barn med svensk bakgrund. Vuxna invånare, som är föräldrar, och som har svensk bakgrund har generellt (till 90%) antingen ett eller två barn.

En av tre (SIC!) av alla barn som bor i miljonprogramsområden som domineras av invånare med utländsk bakgrund bor och lever med en eller flera vårdnadshavare som uppvisar en låg eller mycket låg inkomstnivå

Idag bor sammanlagt 322 000 barn i miljonprogramsområden som domineras av invånare med utländsk bakgrund motsvarande över en av tre av samtliga barn i riket.

”Omvänt” bor endast 13% av alla barn i landet i områden som domineras av majoritetssvenskar och som uppvisar goda eller mycket goda socioekonomiska förhållanden – d v s det handlar konkret om TCO- och SACO-kollektivens stadsdelar, d v s konkret de historiska innerstäderna och villa- och radhusområdena.

Det faktum att antalet (och andelen) barn är så stort i miljonprogramsområdena som domineras av invånare med utländsk bakgrund och ”omvänt” så lågt i områden som domineras av majoritetssvenskar och som uppvisar goda eller mycket goda socioekonomiska förhållanden beror på att de vuxna invånarna i miljonprogramsområdena generellt är mycket yngre än de majoritetssvenska vuxna invånarna, d v s de är oftast fortfarande i s k reproduktiv och s k fertil ålder, medan de allra flesta majoritetssvenskar numera inte är i s k reproduktiv och s k fertil ålder p g a att den majoritetssvenska delen av totalbefolkningen är åldrad (och dessutom lever majoritetssvenskarna mycket länge numera).

”Översatt” till ras innebär ovanstående siffror att uppskattningsvis långt över 40% av alla icke-vita barn för närvarande växer upp med en eller flera vårdnadshavare som uppvisar en låg eller mycket låg inkomstnivå att jämföra med runt 2% av de vita svenska barnen (vilket så klart är illa nog, d v s det är naturligtvis två procent för mycket) och även om många av dessa icke-vita barn kanske inte förstår att deras ena eller båda föräldrar är fattiga så gör rätt många nog ändå det och en hel del av dem lider antagligen av det och inte minst då de därtill växer upp trångt eller t o m mycket trångt med många syskon i miljonprogramsområdenas oftast nedslitna hyresrätter medan de majoritetssvenska barnen växer upp i oftast (ny)renoverade bostadsrätter och villa- och radhus som ensambarn eller med ett syskon vilka dessutom nästan alltid är rymliga eller t o m mycket rymliga rent ytmässigt sett.

Närmare en av fyra av alla barn med utländsk bakgrund växer upp med en låg ekonomisk standard

SCB har idag publicerat nya siffror rörande den svenska barnfattigdomen. Idag finns det runt 2,2 miljoner folkbokförda barn i landet (personer som är 0-18 år gamla) och över 25% av landets barn har någon slags utomeuropeisk bakgrund och det är i huvudsak inom denna sistnämnda grupp som en mycket hög andel växer upp med en eller två vårdnadshavare som är fattiga.

Totalt växer 8,5% av alla barn upp i en hushållsenhet som uppvisar en låg inkomststandard motsvarande över 180 000 barn, vilket innebär att vårdnadshavarens eller vårdnadshavarnas inkomst/er är lägre än vad de nödvändiga utgifterna (den så kallade baskonsumtionen) kräver för mat, boende, försäkring, barnomsorg o s v. Gränsen för en låg inkomststandard för ett barnhushåll ligger på 14 936 kronor per månad innan skatt.

I barnhushåll som uppvisar en låg inkomststandard består inkomsten i huvudsak av bidrag och offentliga transfereringar av olika slag såsom i form av föräldrapenning, arbetsmarknadsstöd, barnbidrag, bostadsbidrag och socialbidrag.

Bland de majoritetssvenska barnen växer 4% upp med en låg inkomststandard att jämföra med 23% av barnen med utländsk bakgrund och bland barnen med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena är denna sistnämnda siffra än mer förhöjd. De sistnämnda barnen lever dessutom med en låg inkomststandard under en längre period än de majoritetssvenska barnen vilka generellt gör det under en kortare tidsperiod. 

De allra flesta av de majoritetssvenska barnen som växer upp med en låg inkomststandard har en ensamstående förälder och mestadels en ensamstående mor.

Det är vidare vanligare att växa upp med en låg inkomststandard för barn som bor i miljonprogramsområdena, för barn som bor tillsammans med tre eller fler syskon (d v s i barnhushåll som innefattar fyra barn eller fler barn än så), för barn vars vårdnadshavare inte har klarat grundskolan och saknar en gymnasieexamen och för barn vars vårdnadshavare är arbetslösa eller står helt utanför arbetsmarknaden.  

21% av alla barn med utländsk bakgrund som bor med båda sina föräldrar i samma hushållsenhet har föräldrar som inte förvärvsarbetar att jämföra med 2% av de majoritetssvenska föräldrarna. Och 17% av alla barn med utländsk bakgrund som bor med båda sina föräldrar i samma hushållsenhet har föräldrar som inte har en gymnasieexamen att jämföra med 2% av de majoritetssvenska föräldrarna. Vidare är det vanligare att föräldrar med utländsk bakgrund har fyra barn (eller fler barn än så) jämfört med majoritetssvenska föräldrar och bland barnen som bor i miljonprogramsområdena växer slutligen hela 32% upp med en låg inkomststandard.

Om att berätta för efterkommande att deras föräldrar eller far- och morföräldrar var högerextremister

Det slår verkligen aldrig fel: 

Varje gång jag avslöjar att jag råkar känna till en viss persons föräldrar, syskon, partners, barn, familj och släkthistoria blir personen ifråga alltid lika förvånad och ganska så ofta också smått förnärmad och fr a lite paranoid vilket måhända nog är en både förståelig och inte minst sund reaktion.

För ett tag sedan träffade jag en forskare som jag ganska så snart förstod var X till professor X som möjligen sympatiserade med Nazi-Tyskland som så många andra svenska akademiker en gång i tiden gjorde innan och under kriget. 

Detta sade jag också till slut – d v s jag kunde helt enkelt inte hålla mig från att säga det – varvid forskaren ifråga blev rejält ställd över att jag för det första ens visste om hens s k ”pedigree” och genetiska blodsanförvant och fr a att jag kände till den specifika faktauppgiften att hen är X till professor X (”men hur sjutton kan du veta det – det är ingen som vet det annars?” utbrast personen ifråga) och för det andra att jag överhuvudtaget visste om att professor X en gång i tiden möjligen hade stöttat A.H.:s regim nere på kontinenten (”det visste jag faktiskt inte” lät den perplexa reaktionen).

Och nyligen kunde jag bara inte hålla mig från att avslöja att jag råkar veta att ingenjör Ove Tollerz, som är en av tyvärr alltför många SACO-kollektivet-medlemmar som på sistone har högerradikaliserats (för numera är det ju inte bara byggare, lastbilschaffisar och undersköterskor som högerradikaliseras utan också alltför många läkare, jurister, lärare, docenter och inte minst ingenjörer), är son till direktör Carl-Herman Tollerz och dennes fru Kajsa. 

Jag har dock hitintills besparat Ove kunskapen om att hans båda föräldrar var inskrivna som betalande partimedlemmar i högerradikala Sveriges nationella förbund (SNF) och det mesta tyder på att de var aktiva i Gävles livaktiga SNF-avdelning ända fram till krigets vändpunkt 1942-43 (d v s fram till och en bit efter slagen vid Stalingrad, El Alamein, Guadalcanal och Midway).

Att som jag vara smått fixerad vid Sveriges socialgrupp ett:are på ett intergenerationellt, biogenetiskt och därmed kanske måhända också aningen essentialistiskt sätt är kanske inte helt sunt men jag får skylla på att det nog är en s k yrkesskada för jag har nämligen ”grävt” i de svenska elitfamiljernas (d v s kort och gott den svenska aristokratin och högborgerligheten) högerextrema ”göranden och låtanden” i decennier och med tiden fastnar väl helt enkelt en del socialgrupp ett-namn i minnet utan att jag kan rå för det (d v s jag är ju helt enkelt rejält yrkesskadad).

En enda gång har f ö en person försökt att påskina och kanske också ”avslöja” (eller åtminstone hotat med att ”hänga ut”) att jag skulle vara släkt med en högerextrem person av socialgrupp ett-snitt. 

Det handlade om en äldre, högutbildad och i övrigt mycket påläst och bildad man i Göteborg som en gång ringde mig då jag enligt denne hade ”hängt ut” hans X som nazist. ”Tänk om någon skulle avslöja att du är X till kirurgen Samuel Hybbinette som omvittnat trallade på Horst Wessel-sången när han opererade på Sabbatsbergs sjukhus?”, sade personen ifråga. 

Jag är dock inte släkt med gamle professor Hybbinette (som därtill var tenor) vilket jag också upplyste mannen ifråga om men om jag nu hade varit det så hade jag inte på något sätt dragit mig för att i så fall själv ta upp det – d v s att Samuel Hybbinette verkar ha ”hejat” på A.H. och hans anhang.

En aktuell H&M-reklamaffisch som sticker ut

Denna utomhusreklambild från H&M är inte alldeles enkel att läsa av och här följer några aspekter som åtminstone jag läser in i den:

Efter BLM-året 2020 har förekomsten av svarta personer ökat rejält i den svenska offentliga och kommersiella bildkulturen. Detta gäller inte minst svarta personer som inte är blandade eller mixade, vilka tidigare dominerade eller åtminstone var rejält framträdande. 

När asiater förekommer i svensk visuell kultur är det oftast flickor och kvinnor som gäller medan asiatiska pojkar och män är långt mindre vanligt förekommande på bild.

Det är mycket vanligt att en icke-vit person placeras tillsammans med en eller flera vita personer för att kommunicera mångfald och antirasism men så är ju inte fallet vad gäller denna bild.

Att kombinera en svart person med en asiatisk person sker mycket sällan och vare sig det gäller två vuxna som ska föreställa ett (hetero- eller homosexuellt) par, två kollegor eller två vänner och än mer sällan sker detta med barn.

Det går att tänka sig att barnen på bilden är:

1, klasskamrater eller vänner

2, adoptivsyskon då det finns adoptivfamiljer som består av två majoritetssvenska adoptivföräldrar (eller en för det finns också singlar som har adopterat) och ett adopterat barn från Afrika (eller från Latinamerika för det kan också handla om en slavättling) och ett från Asien

3, styvsyskon och i så fall växer de upp tillsammans i ett hushåll där den ena vuxna personen är invandrad från subsahariska Afrika och den andra är invandrad från Stillahavsasien och de båda har helt enkelt barn från tidigare äktenskap med personer som härstammar från samma region som dem själva

4, fostersyskon och i så fall har de i båda fallen omhändertagits av socialtjänsten – antagligen från något miljonprogramsområde – och de bor troligen hos ett majoritetssvenskt fosterföräldrapar i en villa eller i ett radhus

Oavsett vad den som ligger bakom denna H&M-reklamaffisch hade för intention med att placera en svart flicka och en asiatisk pojke tillsammans och helt ensamma så fick bilden åtminstone mig att reagera så fort jag såg den häromdagen då det just är så ovanligt att se en svart person tillsammans med en asiatisk person.

Edsbergs fritidsgård i Sollentuna kommun har i sommar ohämmat och skamlöst frossat i den så älskade svenska s k ”gulinghumorn” 

En av fritidsledarna, en majoritetssvensk man vid namn Magnus, satte i somras på sig en mask i form av en karikatyr av en asiatisk man och lät sig fotograferas i fritidsgårdens lokaler och därefter postades bilden på fritidsgårdens officiella Instagram-sida som i övrigt annars explicit hyllar mångfald och antirasism och kommunicerar att alla barm och ungdomar är välkomna till fritidsgården såsom exempelvis alla ”gäris”, alla afrosvenska barn, alla hbtq-ungdomar samt alla som gillar manga och japansk populärkultur.

Magnus benämndes i bildtexten som ”Jong Un” och en riktigt snäll tolkning från min sida säger att det kan ha handlat om en edgy:ig politisk kritik mot Kim Jong-uns regim i Nordkorea men det är dock inte särskilt troligt att det var intentionen och budskapet utan bilden hade egentligen bara ett enda syfte – att sprida glädje och njutning och locka fram till hånskratt och hånleenden bland alla icke-asiater. 

Det är f ö troligt att masken ifråga tillhör fritidsgården och i förlängningen komunnen och används vid maskerader och andra utklädningstillfällen av fritidsledarna och/eller av de barn och unga som besöker fritidsgården och deltar i dess aktiviteter.

Den person som tipsade mig om bilden, som i sammanhanget kan kallas en visselblåsare, är knuten till kommunen och hen försökte förgäves under en hel månads tid få fritidsgården och kommunen att reagera och även agera genom att avpublicera och ta bort fotot på Magnus. 

Detta gjordes också till slut (och för några dagar sedan) men först efter att visselblåsaren kontaktade Instagram-kontot Stop Asian Hate Sweden och andra antirasistiska Instagram-konton vilka tillsammans uppmärksammade och kritiserade Edsbergs fritidsgård och kommunen för att både ha postat bilden och låtit den vara kvar så länge.

OBS: Detta handlar inte om att underblåsa den s k identitetspolitiska s k cancelkulturen.

Det är nämligen en sak när majoritetssvenskar och icke-asiater i övrigt har kul åt hur asiater uppfattas se ut, röra sig och bete sig när den s k ”gulinghumorn” är riktad till vuxna majoritetssvenskar och vuxna icke-asiater i övrigt. 

Det är naturligtvis illa nog när svenska skådespelare och artister iscensätter sig själva som asiater i s k yellowface och ropar på låtsasasiatiska och ler lismande och bugar och bockar likt robotar till publikens (när det exempelvis handlar om scenkonstföreställningar och ståuppkomik-shower) eller tittarnas (när det handlar om spelfilmer, tv-program, reklamfilmer och annonser) förtjusning men när det handlar om utbildade (för att bli fritidsledare krävs utbildning) kommunanställda som arbetar med och för barn och unga så är det riktigt illa för att inte säga en ren katastrof.

De asiatiska barn och unga som bor i stadsdelen Edsberg i Sollentuna och som besöker den kommunala fritidsgården får för det första träffa och ha att göra med fritidsledare som öppet har kul åt deras förmodade utseende. 

De majoritetssvenska och icke-asiatiska barn och unga som frekventerar och ”hänger” på fritidsgården socialiseras för det andra in i att det är fullständigt socialt accepterat att ha kul åt hur asiater föreställs se ut när vuxenvärlden (i form av fritidsledarna) och det offentliga Sverige (i form av kommunen) både skapar och sprider, och sanktionerar och legitimerar rasstereotyper av asiater via ett officiellt Instagram-konto.

För det tredje innebär det att den så folkkära svenska s k ”gulinghumorn” fortsätter att vidmakthållas även in i framtiden och det faktum att Edsbergs fritidsgård och Sollentuna kommun inte på något sätt förstod visselblåsarens kritik och prompt vägrade att avpublicera bilden i en hel månads tid säger allt om den närmast fullständiga okunskapen om antiasiatisk rasism och rasstereotyper av asiater liksom nog också om den närmast totala bristen på empati för just asiater och detta trots att alla hatbrott som begicks mot asiater i Väst inklusive i Sverige under de båda pandemiåren 2020-21 borde vara i färskt minne.

Det råder just nu en högervåg utan dess like bland landets tonåringar och unga vuxna

Nu har det preliminära resultatet för årets skolval offentliggjorts som genomförts bland över 382 000 högstadie- och gymnasieelever runtom i landet och även bland landets barn och ungdomar råder idag en högervåg utan dess like på samma sätt som bland de unga vuxna. Skolvalresultatet liknar hur förstagångsväljarna röstade igår (d v s 18-21-åringarna) och det är uppenbart att landets invånare som just nu är mellan 13-39 år står rejält till höger i politiken.

På ett flertal skolor där arbetarbarnen och arbetarungdomarna liksom den lägre medelklassens barn och ungdomar dominerar har SD f ö erhållit i det närmaste skyhöga valresultat i årets skolval.

Uppdelat på kön är det mycket troligt att uppemot 25-30% av alla pojkar, ynglingar och unga män röstar SD numera och på vissa skolor handlar det antagligen om 30-35% av alla högstadie- och gymnasieelever som är pojkar och unga män. I SVT:s valundersökning uppgav 26% av dee unga männen att de röstade på SD att jämföra med 11% bland de unga kvinnorna (18-29 år).

”Översatt” till ras handlar det troligen om extremt höga procentandelar bland landets vita barn och unga mot bakgrund av att runt 25-30% av alla barn och unga numera har utomeuropeisk bakgrund av något slag (och 30% av landets barn och unga talar dessutom ett annat språk än svenska som förstaspråk medan 20-25% av alla barn och unga har en kulturellt muslimsk bakgrund) och även om det naturligtvis finns barn och unga med bakgrund i subsahariska Afrika och i MENA-regionen som röstar SD så är SD-röstandet kraftigt koncentrerat till barn och unga som är vita majoritetssvenskar liksom till barn och unga som har någon slags bakgrund i övriga Norden och i Europa.

Det ”normala” är annars att barnen, ungdomarna och de unga vuxna står till vänster medan de äldre står till höger men numera råder en omvänd situation då det är bland invånarna som är över 65 år som de proportionellt flesta och mest lojala S-väljarna och röda väljarna överlag hittas numera.

Detta innebär kort och gott att pensionärerna sannolikt kommer att fortsätta att rösta övervägande socialistiskt även i framtiden och troligtvis mer eller mindre ”in i döden” medan barnen, ungdomarna och de unga vuxna till stora delar kommer att fortsätta att rösta höger och inte minst rösta på SD även när de blir äldre.

Huruvida en högervåg även råder bland landets invånare som är mellan 0-12 år är dock omöjligt att säga något om.

Barn- och ungdomsförfattaren Hans Peterson har gått bort som skapade den adopterade karaktären från Korea Hassan Hassan

Barn- och ungdomsförfattaren Hans Peterson gick bort igår i en ålder av 99 år som debuterade 1945 och därefter kom att publicera långt över 200 böcker varav den sista utkom 2016. Fram till sin bortgång igår kan Peterson mycket väl ha varit den svenska författare som har givit ut flest böcker under sin livstid.

För ett antal år sedan publicerade jag en akademisk artikel om olika framställningar av koreanska adoptivbarn i svensk barn- och ungdomslitteratur och då skrev jag bl a följande p g a att Peterson på 90-talet skapade barnbokskaraktären Hassan Hassan som förärades totalt fyra böcker:

”Hans Peterson är sedan debuten 1945 en av den svenska barn- och ungdomslitteraturens mest publicerade författare, och särskilt ensamma barn har varit det genomgående temat i hans stora produktion. Genom alla år har Peterson blåst liv i mängder av barnbokskaraktärer såsom Stina och Lars, Magnus, Liselott och Petter, och Pelle och Simon, och en av dessa är en pojke som går under smeknamnet Hassan Hassan, som är adopterad från Korea, bor i Norrland och går på lågstadiet. Den bok som berör Hassan Hassans koreanska bakgrund mest är ”Hassan Hassan svartskalle” från 1993 där frågor om rasism tas upp. I berättelsen kommer en ny pojke till byn som kallas Bamse, och som är bråkig och stökig och kallar Hassan Hassan svartskalle. Hassan Hassan har aldrig varit med om att bli betraktad som utlänning tidigare, förutom att någon då och då tror att han är en samisk pojke. När Bamse även bråkar med Elin som Hassan Hassan tycker bra om, blir Hassan Hassan arg och i en tvekamp på fjället vinner denne till slut över Bamse.”

Antalet barn som placeras i särskolan har ökat på senare år och en mycket hög andel utgörs av barn med utländsk bakgrund

Antalet (och därmed också andelen) barn som placeras i den s k särskolan har ökat på senare år och en mycket hög andel utgörs av barn och ungdomar med utländsk och antagligen i huvudsak utomeuropeisk bakgrund men det är ingen som egentligen vet varför det är så:

https://tt.omni.se/sarskolan-vaxer-oklart-varfor/a/8QnWp2?fbclid=IwAR32Y0mb-IVdG6r_a7nM-JcSlkos7sCVGVxJe6cTuuAciET4GgIo9yXjCtg

”Andelen barn och ungdomar som placeras i särskola har ökat de senaste åren. Och ökningen måste följas noga, framhåller experter.

– Även om många av dem som kommer till särskolan får en positiv upplevelse så begränsar särskolan en människas liv, säger pedagogikprofessor Daniel Östlund.

Särskolan är en egen skolform för elever som har en intellektuell funktionsnedsättning och därför inte kan följa undervisningen i vanlig skola.

Innan en elev får plats i särskola måste en noggrann utredning göras, eftersom det är ett stort beslut. För många elever innebär särskolan en pedagogik och ett tempo som passar bra. Men det innebär också att individen kan känna sig stämplad och att vägen till högre studier stängs.

Under de senaste åren har särskoleplaceringarna blivit vanligare. Särskolan är fortfarande en relativt liten skolform, men andelen elever i grundsärskolan har ökat från 0,98 procent till 1,29 procent.

Varför ökningen har skett vet inte de experter som TT varit i kontakt med. Men Therese Lindahl, rådgivare på Specialpedagogiska skolmyndigheten, och Daniel Östlund, biträdande professor i pedagogik med inriktning specialpedagogik på Högskolan Kristianstad, pekar på en rad omständigheter som kan ha inverkat.

De ökade kraven i vanliga grundskolan, som följde på 2011 års läroplan, i kombination med större klasser kan ha slagit ut svagare elever.

– Jag hoppas att den nya läroplanen som kommer i år och som är mindre detaljstyrd kommer att lösa flera problem, säger Therese Lindahl.

Ekonomi kan också spela in, framhåller Daniel Östlund.

– Genom att flytta en elev till särskolan får någon annan än den vanliga skolan bära kostnaden för eleven. I en del kommuner samlar man särskolan i en stor skola och det ökar kravet på att skriva in fler elever, säger han.

Det råder stora skillnader mellan kommunerna när det gäller andelen placerade.

– Antagligen handlar det om olika synsätt inom kommunerna, man kan föreställa sig att vissa samordnare har en snävare syn. Man har kanske också en medvetenhet om vad ett mottagande innebär i ett längre perspektiv. Även om många av dem som kommer till särskolan får en positiv upplevelse så begränsar särskolan en människas liv, säger Daniel Östlund.

Utredningarna av vilka barn och ungdomar som ska tas emot i särskolan görs av arbetslag som finns på kommunnivå. Som rådgivare på Specialpedagogiska skolmyndigheten har Therese Lindahl noterat att det finns skillnader i kommunernas sätt att arbeta med utredningarna.

Det finns också variationer i kommunernas förmåga att göra de uppföljningar av särskoleplaceringar som ska göras var sjätte månad.

– Om anpassningarna fungerar så ska eleven skrivas ur särskolan, och det sker ofta. Men vissa kommuner brister, man hinner inte med, konstaterar Lindahl.

Konsekvenserna av bristerna kan bli att det går elever i särskolan som kan klara av vanlig skolgång.

Daniel Östlund framhåller att eftersom fler och fler utreds för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som adhd och autism, så upptäcks också fler med intellektuell funktionsnedsättning.

– En annan förklaring till ökningen kan vara att utredarna börjat slira och är mer generösa i sina tolkningar av manualen, säger Daniel Östlund.

Han syftar på den manual som används för att fastslå graden av intellektuell funktionsnedsättning. Gränsen – mätt i IQ – har blivit mer flexibel, med följd att en högre andel kan få diagnosen lindrig intellektuell funktionsnedsättning. Denna utveckling har för övrigt noterats även för vuxna som utreds.

Elever med utländsk bakgrund är överrepresenterade i grundsärskolan enligt Skolverket. 42 procent av eleverna i grundsärskolan har utländsk bakgrund vilket kan jämföras med att 26 procent har det i den vanliga grundskolan.

– Det kan finnas funktionsnedsättningar, som till exempel en allvarlig synnedsättning eller hörselnedsättning, som medfört att man inte kunnat göra de rätta testerna i det forna hemlandet. Man tror att barnet har en intellektuell funktionsnedsättning men så får det nya glasögon eller hörapparat i Sverige och då öppnar sig en ny värld och barnet kan prestera mer i skolan, säger Therese Lindahl.

Daniel Östlund tror att ökningen av antalet barn i särskola kan fortsätta.

– Om man anlägger ett historiskt perspektiv så har det tidigare skett ökningar när ekonomin blivit sämre. Därför är det enormt viktigt att man sätter ljus på de här frågorna nu.

På 1990-talet flyttades ansvaret för särskolan från landstingen till kommunerna. Fokuset för särskolans verksamhet flyttades från vård och omsorg till utbildning. Med detta följde en kraftig tillväxt av antalet elever i särskolan som höll i sig fram till 2011 då det bestämdes att de med autism inte längre per automatik skulle placeras i särskola. Det blev en påtaglig nedgång av antalet barn i särskolan, men 2015 vände det uppåt igen. Större delen av ökningen har skett under 2020-talet.

Läsåret 2017/18 gick 0,98 procent (10 612 av all de 1 080 092 skolbarnen i Sverige) i grundsärskola. 2021/22 var andelen uppe i 1,29 procent (14 449 av 1 121 427 barn).

2 juli 2023 byter grundsärskolan namn till anpassad grundskola och gymnasiesärskolan ska heta anpassad gymnasieskola.”

S väljer alltmer TAN-vänsterpopulismens väg

Aftonbladets Anna Sjögren intervjuar jämställdhetsminister Eva Nordmark som nu öppnar för att anamma SD:s förslag om att ta bort barnbidragets flerbarnstillägg för familjer som är bidragsberoende (läs: barnrika hushåll med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena) för att få ut kvinnorna med utomeuropeisk bakgrund i arbetslivet.

Bakgrunden till intervjun och utspelet står att finna i att Magdalena Anderssons regering på sistone har sjösatt flera förslag för att en gång för alla försöka få kvinnorna med utomeuropeisk bakgrund att börja förvärvsarbeta och denna demografiska subgrupp i den svenska totalbefolkningen uppfattas behövas för den svenska ekonomins del och gruppen uppfattas också stå långt ifrån majoritetssamhället och leva marginaliserat och segregerat och inte minst ojämställt enligt majoritetssvenska mått mätt.

Idag är 3% av de majoritetssvenska kvinnorna arbetslösa att jämföra med 18,4% av de utrikes födda kvinnorna och bland kvinnorna med bakgrund i den s k MENA-regionen och subsahariska Afrika handlar det om en arbetslöshet på runt 30%. Därtill står 250 000 utrikes födda kvinnor helt och hållet utanför arbetslivet varav de allra flesta har bakgrund i den s k MENA-regionen och subsahariska Afrika och de är inte ens inskrivna som arbetssökande vilket innebär att de saknas helt i arbetslöshetsstatistiken. En hög andel av dessa kvinnor är unga och s k hemmafruar som har barn och oftast många barn och det är detta faktum som Nordmark adresserar i intervjun.

Medan en majoritet av de majoritetssvenska kvinnorna numera ej längre är i barnafödande ålder överhuvudtaget så är majoriteten av kvinnorna med utomeuropeisk bakgrund omvänt i s k fertil ålder. Kvinnor med utomeuropeisk bakgrund uppvisar därtill en betydligt högre fruktsamhet än kvinnor med svensk bakgrund. 

Den stora frågan är nu om det svenska majoritetssamhället kommer att lyckas att få ut de unga kvinnorna med utomeuropeisk bakgrund i arbetslivet vilka idag i hög grad är s k hemmafruar med i många fall ett flertal barn därhemma utifrån det majoritetssvenska idealet att både kvinnor och män ska förvärvsarbeta och om/när de väl får barn så ska de dela på både föräldraansvaret och hushållsarbetet.

”Kvinnor födda utanför Sverige är hårdast drabbade av arbetslöshet. För att isoleringen ska brytas vill regeringen informera om familjeplanering – och arbetsmarknads- och jämställdhetsminister Eva Nordmark öppnar nu för att fasa ut flerbarnstillägget. 

– Man ska inte skaffa fler barn än man kan försörja, säger hon till Aftonbladet.”

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/jay5w9/eva-nordmark-skaffa-inte-fler-barn-an-du-kan-forsorja?fbclid=IwAR3sAH5l8BfP4KSzjZEb48ij8QmIZnGobVm1GdjrfTi2k-2iIFsCnjLlMnA

”Det är stora skillnader mellan inrikes- och utrikesfödda när det gäller arbetslöshet. Mer än var tionde i gruppen saknar jobb att gå till. För utrikesfödda kvinnor är det värst: nästan var femte, 18,4 procent, är arbetslös. 

Det här är ett integrations- och jämställdhetsproblem som enligt Eva Nordmark beror på en rad orsaker. Många kommer från länder där kvinnor inte är en självklar del av arbetskraften, saknar arbetslivserfarenhet och har bristande kunskaper i svenska. 

– Man tar ett större ansvar för omsorgen i hemmet och tar också ut mer av föräldrapenningen, säger Eva Nordmark. Hon menar att vissa bidrag slår fel och ”låser in” kvinnor. 

Ett är etableringstillägget, ersättning som nyanlända kan få när de deltar i etableringsprogram via Arbetsförmedlingen. Det ges baserat på hushållet. 

– Ofta börjar mannen i familjen jobba tidigare. När båda börjar jobba förlorar de ersättningen och då förlorar de på att kvinnan går ut i arbetslivet, säger Eva Nordmark. Nu ska det ges individuellt.

Eva Nordmark menar också att det är viktigt att informera kvinnorna om konsekvenserna av att skaffa många barn. Flera myndigheter, som Arbetsförmedlingen, Migrationsverket och Försäkringskassan, får i uppdrag att informera om familjeplanering och ge karriärsråd.

– Alla som kan arbeta ska arbeta. Man ska inte skaffa fler barn än man ska försörja, det är en viktig utgångspunkt. Det är därför vi ger det här uppdraget. 

Exakt hur det ska gå till är upp till myndigheterna men enligt Eva Nordmark kan det handla om att jobba uppsökande eller att man informerar i samband med att man har andra kontakter med kvinnorna. Man ska också koppla på trossamfund och civilsamhälle. 

Om man gör valet att skaffa många barn och stanna hemma med dem, är det inte okej?

– Man skaffar så många barn man vill, vi kommer inte begränsa det. Men det är viktigt att vi är tydliga med konsekvenserna om man skaffar flera barn. Gör jag det är risken att jag inte kommer in på arbetsmarknaden, får en sämre pension och att jag inte kan försörja mina barn på rätt sätt och ger dem rätt möjligheter i livet.

”Skaffa inte fler barn än du kan försörja” det kan ju låta som en rätt hård retorik. 

– Det är viktigt att man säger som det är. I Sverige förväntas det att både kvinnor och män jobbar. 

Ett bidrag som debatterats är barnbidragets flerbarnstillägg som innebär mer pengar ju fler barn man har. Sverigedemokraterna vill att det slopas för familjer som är bidragsberoende då man menar att det bidrar till segregation.

Något som Eva Nordmark nu öppnar för.

– Skulle vi ta bort det nu så skulle det innebära att flera barn blir fattiga. Men jag utesluter inte att vi kan fasa ut det framöver. Vi måste vara redo att ändra även dessa reformer, välfärdssystem ska inte stänga in människor i sina hem.”