Kategori: barn

Om vita svenska fantasier om att adoptera ett icke-vitt barn och om Sverige som alla icke-vita människors vita moder

En måhända slarvig och slängig psykoanalytiskt inspirerad analys av ett antal aktuella och uttalanden av s k ”kändistjejer” (som f ö nog också kan sättas i samband med post-BLM-rörelsen 2020):

Den historiska bakgrunden bakom dessa färska uttalanden står att hitta i att Sverige är det land (och svenskarna är därmed det s k folkslag) på jorden som har adopterat flest icke-vita barn från andra länder per capita och när den internationella adoptionsverksamheten och den svenska adoptionsrörelsen uppstod på 1960-talet och blommade ut till fullo på 1970- och 80-talen så gjorde den det som en fullt integrerad del (d v s diskursivt och ideologiskt o s v) av den allmänna svenska solidaritetsrörelsen med ”u-länderna”, de s k ”färgade folken” och ”Tredje världens människomassor”.

De olika västländerna kom efter Andra världskriget och under Kalla kriget och i samband med avkoloniseringen att inta olika könade roller gentemot den icke-vita och icke-västerländska världen: 

Medan USA, Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Belgien m fl av de allierade segrarmakterna som själva också innehade kolonier framstod som ”den vite fadern”, och både ibland som en straffande ”vit far” och som en skyddande sådan, så kom Sverige som kanske det enda västlandet att göra det att inta rollen som ”den vita modern” (och möjligen tillsammans med Norge, men det låter jag vara osagt då Norge trots allt ändå var en del av Nato under Kalla kriget).

Den internationella adoptionsverksamhetens och den svenska adoptionsrörelsens ”grundandemödrar” hänvisade själva till att de som barn på 1940- och 50-talen tidigt utvecklade fantasier om att ta hand om de Andras barn och just adoptera desamma.

Adoptionscentrums (OBS – AC är då världens näst största adoptionsförmedlare efter amerikanska Holt) grundare Margareta Blomqvist såg sig t o m själv som något av ”Tredje världens vita svenska moder” och hon har berättat för en amerikansk forskare hur hon som ung besökte den legendariska MoMA-utställningen ”The Family of Man” som visades på Liljevalchs i Stockholm och hur hon då blev så besatt av ett fotografi föreställande en asiatisk flicka att hon utvecklade ett närmast religiöst ”jag-ska-senare-i-livet-till-varje-pris-ha-en-flicka-från-Asien-som-jag-kan-pussa-på-och-krama-om-och-gosa-med”-begär som hon sedermera också realiserade: ”I said to myself: That one there, that child is the one we want!”.

Det kan tyckas som naturligt för oss svenskar att majoritetssvenskar redan som barn och tonåringar fantiserar om att adoptera ett icke-vitt barn och vare sig det handlar om personer som AC:s grundare Margareta Blomqvist eller artisten Dotter och Sveriges kanske största s k influencer Bianca Ingrosso som når ut till 100 000-tals svenska barn, ungdomar och unga vuxna men då ska en komma ihåg att denna typ av fantasier och begär inte är något universellt eller ens panvästerländskt:

Det är inte särskilt troligt att t ex italienska barn på 50-talet, tyska barn på 70-talet, belgiska tonåringar på 80-talet eller kanadensiska tonåringar på 90-talet hyste sådana fantasier och begär och antagligen gör inte unga ”kändistjejer” i Nederländerna, Finland, Frankrike eller Australien det heller idag – d v s detta är helt enkelt en specifik svensk företeelse som är intimt förknippad med den svenska vithetens känslostrukturer och just med vita svenska fantasier och begär vilka går tillbaka till Sveriges och svenskarnas syn på sig själv/a som den utomeuropeiska och utomvästerländska världens vita moder och i förlängningen som alla icke-vita människors vita moder.

Fortsatt stora skillnader i barns tandhälsa i Stockholms län

DN rapporterar om att mycket stora skillnader fortfarande föreligger vad gäller barns tandhälsa i Stockholms län:

Tyvärr finns det som alltid inga exakta siffror rörande vilka barn det handlar om annat än att statistiken är baserad på var barnen är folkbokförda men allt tyder på att huvudstadsregionens majoritetssvenska barns tandhälsa överlag är mycket god medan det sannolikt handlar om barn med utomeuropeisk bakgrund (och främst s k andragenerationsbarn) som i huvudsak lider av en dålig eller t o m mycket dålig tandhälsa utöver att många av Storstockholms barn med utomeuropeisk bakgrund dessutom redan lider av andra hälsoproblem (såsom t ex barnfetma, diabetes mm).

https://www.dn.se/sverige/stora-skillnader-i-tandhalsa-bland-stockholms-barn

”I fjol hade 0,3 procent av treåringarna på Kungsholmen kariesskadade tänder, i Rinkeby 10,5 procent. Att tandhälsan tydligt beror på socioekonomiska orsaker är klart, vilket kan ses i en ny rapport från Region Stockholm.

– Detta är något vi jobbar med varje dag, hälsoklyftorna hänger ihop med socioekonomin. Det är inte helt lätt att lösa, segregationen märks också på fler områden såsom hjärt- och kärlsjukdomar, fetma, diabetes typ 2 och fler som röker, säger tandvårdsberedningens ordförande Karin Fälldin.”

(…)

”År 2021 hade 1,7 procent av 3-åringarna i områdena med bäst tandhälsa kariesskadade tänder. Motsvarande siffra för områdena med allra sämst var 10,6 procent.

När det gäller 7-åringarna hade 17,2 procent av barnen i områden med bäst tandhälsa kariesskadade tänder. Motsvarande siffra för områden med sämst tandhälsa var 56,8 procent.”

En påminnelse om att föreställningen om att svenskar, européer och västerlänningar omhändertar utomeuropeiska barn och gör dem till sina egna har långa historiska rötter

Den sedan lång tid tillbaka kokande vreden bland vissa av invånarna med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena p g a föreställningen om att det svenska majoritetssamhället och majoritetssvenskarna (omhänder)tar deras barn och gör dem till sina (d v s kort och gott försvenskar eller ”svennefierar” dem) har långa anor och går tillbaka till högimperialismen och kolonialtiden när utomeuropeiska barn omhändertogs och döptes av de europeiska och västerländska missionärerna, varav en hel del var svenskar.

https://www.gp.se/nyheter/göteborg/hundratals-demonstrerade-mot-lvu-i-göteborg-1.65796530

OBS: Detta säger jag inte för att jag är för den hets- och hatkampanj mot Sverige och konkret mot den svenska socialtjänsten och LVU-lagstiftningen som just nu pågår i delar av den muslimska världen utan för att helt enkelt påminna om att föreställningen om att européer och västerlänningar tar utomeuropeiska barn och gör dem till sina har långa historiska rötter.

Mellan ca 1860-1940 grundade och drev europeiska och västerländska missionärer ett mycket stort antal missionsstationer som ofta också fungerade som regelrätta barnhem i fr a Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien där de infödda barnen inte bara bodde utan även döptes, fick västerländska namn, kläddes i västerländska kläder och utfordrades med västerländsk mat o s v.

Bland de infödda i Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien uppstod samtidigt ofta rykten om att européerna och västerlänningarna tog deras barn och gjorde dem till sina samt utnyttjade dem på olika sätt. När upplopp och våldsamheter utbröt och ägde rum i Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien under denna tidsperiod handlade det relativt ofta om att sådana rykten om de infödda barnhemsbarnen hade florerat bland den infödda befolkningen, bland vilka många reagerade starkt mot att missionärerna hade givit de infödda barnen västerländska namn, hade lärt dem europeiska språk, hade klätt dem i västerländska kläder och hade givit dem västerländsk mat o s v.

År 1888 hade exempelvis en grupp europeiska missionärer ”paraderat” runt med sina döpta infödda barnhemsbarn på gatorna i det dåtida Seoul i dagens Sydkorea. De koreanska barnen hade även varit iförda den tidens europeiska och västerländska (viktorianska) barnkläder och ryktet spred sig som en löpeld bland de infödda att européerna inte bara hade gjort barnen till sina utan även transporterade dem till Europa, tog deras organ och t o m använde deras ögon för att tillverka kameralinser. Detta föranledde att ett upplopp bröt ut och att vita människor som befann sig på offentlig plats i Seoul hotades och attackerades och de europeiska och västerländska ambassaderna gick därför samman och fick den dåvarande kungen av Korea att sända ut trupper för att lugna ned situationen och skydda Seouls västerländska befolkning samt försäkra den infödda befolkningen om att missionärerna inte gjorde de infödda barnhemsbarnen illa.

År 1933 utbröt likaså liknande oroligheter i Egypten p g a att en svensk kvinnlig missionär hade skällt ut ett arabiskt barn på svenska på ett svenskt barnhem i Port Said som dessutom hade klätts upp i svenska 30-talsbarnkläder. Ett infött ögonvittne som var anställd av svenskarna uppfattade situationen som att den svenska kvinnan hade försökt att med våld tvångskonvertera det infödda barnet och det felaktiga ryktet ledde till att antivästerländska oroligheter utbröt och påverkade inte minst det då nyligen bildade Muslimska brödraskapet som därefter började driva sina egna barnhem efter modell från svenskarnas och västerlänningarnas dito så att de infödda barnen inte längre skulle kunna bli europeiska och västerländska.

Inte minst det mycket blodiga och våldsamma kinesiska s k Boxarupproret 1899-1901 handlade om sådana rykten och upproret inleddes t o m med att en engelsk missionär kidnappades av en grupp infödda och torterades och dödades p g a rykten om att kinesiska barn som hade omhändertagits och döpts av européerna och västerlänningarna användes för att tillverka medicin (d v s vissa barnkroppsdelar sades användas för medicinskt bruk av de främmande vita ”djävlarna”) och totalt kom åtminstone ett 50-tal svenska missionärer att dödas under upproret som till slut resulterade i 10 000-tals döda.

Kerstin Stjärne har gått bort, som var den som var först med att kritisera förekomsten av rasstereotyper i den svenska barn- och ungdomslitteraturen 

Den stridbara författaren, läraren och journalisten Kerstin Stjärne har gått bort, som var den som var först med att kritisera förekomsten av rasstereotyper i den svenska barn- och ungdomslitteraturen och barn- och ungdomskulturen genom att i flera artiklar som publicerades under loppet av det mytomspunna året 1968 gå till generalangrepp mot ett flertal kanoniserade svenska författare och illustratörer och anklaga dem för att kolportera rasfördomar, som det hette på den tiden.

Stjärne framstod på sin tid som landets mest högljudda kritiker av svenska rasstereotyper i både ord och i bild och på Biblioteksföreningens nationella kongress i Göteborg i augusti 1968 levererade hon en bredsida mot den svenska barn- och ungdomslitteraturvärlden med alla dess författare, tecknare, illustratörer och förlag och talade om en ”indoktrinering” i rasstereotyper av kolonialt snitt och en ”ansvarslöshet och tanklöshet som måste bekämpas”.

Stjärne pekade bl a ut ”eskimåtrollet” Figges skapare Bo Beskow som upplevde sig anklagad för ”rashets” och flera av dåtidens kulturkritiker valde därför att gå till försvar för Beskow och bl a för att Stjärne sades anlägga amerikanska perspektiv på det svenska sammanhanget vad gällde rasfrågorna. En av Beskows försvarare frågade sig ”var blir humorn av?” om böckerna ska ”censureras av gravallvarliga vuxna”. Andra menade att Astrid Lindgrens Pippi Långstrump och hennes pappa ”n-g-rkungen” snarare borde ses som ett positivt exempel då Pippi ”tar ur n-g-rbarnen deras fåniga vördnad för vitt skinn” samt att även vita karaktärer framställdes på ett stereotypt sätt såsom Ulf Löfgrens ”grisskära vita män”.

Det Stjärne gjorde 1968 var helt enkelt att initiera Sveriges första debatt om rasstereotyper i den svenska barn- och ungdomslitteraturen och barn- och ungdomskulturen.

Sverige är det land inom EU där skillnaden i barnfattigdom är som allra störst mellan minoritets- och majoritetsbarnen: Nästan 45% av alla barn med utländsk bakgrund växer idag upp med socioekonomisk utsatthet

Idag har Rädda barnen publicerat en rapport som visar att Sverige är det land inom EU där skillnaden i risk för fattigdom och exkludering är som allra störst mellan minoritets- och majoritetsbarnen.

23,1% av alla barn i Sverige växer idag upp i risk för fattigdom och exkludering, vilket är den högsta siffran i Norden och på nivå med EU-medlemsstaterna i det postkommunistiska Central- och Östeuropa. I Västeuropa sticker annars Danmark ut som det land som uppvisar den lägsta andelen (13,2%) och Nordirland som en region som uppvisar en mycket hög andel (23%).

Att nästan en av fyra av samtliga barn i Sverige växer upp i risk för fattigdom och exkludering beror på att en så hög andel av samtliga barn i dagens Sverige har utländsk bakgrund (och inräknat även de inrikes födda barnen som har en inrikes född och en utrikes född förälder) – det handlar om 40-45% totalt sett (om inte fler än så numera).

43,7% av alla barn i Sverige med utländsk bakgrund (och inräknat även de inrikes födda barnen som har en inrikes född och en utrikes född förälder) växer idag upp i risk för fattigdom och exkludering och med socioekonomisk utsatthet jämfört med 7,3% av de majoritetssvenska barnen, vilket är den allra största klyftan i EU. Därtill växer 58% av alla barn som har en ensamstående förälder med utländsk bakgrund upp med socioekonomisk utsatthet.

Tyvärr tyder allt på att bland landets barn med specifikt utomeuropeisk bakgrund som bor och lever i miljonprogramsområdena så uppgår andelen som växer upp med socioekonomisk utsatthet till långt över 50% och kanske t o m till närmare 60%.

Rädda barnens nya rapport om förekomsten av rasism i den svenska skolan indikerar att majoritetssvenska barn sällan utsätts för trakasserier och diskriminering samt att muslimska barn och pojkar med utländsk bakgrund är särskilt utsatta

Rädda barnens nya rapport om rasism i skolan – ”Vuxna – vad gör dom?” – innehåller en enkätundersökning som genomfördes 2020-21 och som besvarades av 1117 elever i årskurs fem vid 32 olika skolor runtom i landet. Totalt var 15% av de 1117 barnen utrikes födda, 37% hade utländsk bakgrund och 5% uppgav att de tillhör någon av de fem nationella minoriteterna. 35% av de 1117 barnen svarade vidare att de är troende och av dem svarade 58% islam, 37% kristendomen, 1% judendomen, 1% hinduism och 1% buddhism. 20% av de barn som deltog i enkätundersökningen är m a o troende muslimer medan 13% är troende kristna.

I rapporten och undersökningen framkommer följande:

En betydligt högre andel barn med utländsk bakgrund (57%) uppger att de har bevittnat rasism på sin skola jämfört med barnen med svensk bakgrund (43%). Två av tre muslimskt troende pojkar (67%) uppger att de har sett något rasistiskt på sin skola.

Det är vidare en dubbelt så hög andel barn med utländsk bakgrund (35%) som har varit med om att någon i skolan har sagt något, skämtat eller retats på ett taskigt sätt om en annan elevs hudfärg, religion, kultur eller vilket land man kommer ifrån jämfört med barnen med svensk bakgrund (18%).

En av fem barn med utländsk bakgrund (19%) svarar att de någon gång under det senaste året har känt sig oroliga för att bli retade för sin hudfärg, att de har namn som låter utländskt, att de inte pratar så bra svenska eller för vad de äter. Den högsta oron hittas bland flickor med utländsk bakgrund (21%). Bland barn med svensk bakgrund är det 7% som svarar att de är oroliga för detsamma och den största oron består i att deras namn kan låta utländskt, vilket 4% har svarat. Det finns då majoritetssvenska barn som t ex har utländskklingande för- och tilltalsnamn eller efternamn som låter ”osvenska”.

Vart fjärde barn med utländsk bakgrund (25%) uppger att de har blivit diskriminerade eller trakasserade och bland pojkar med utländsk bakgrund är siffran än högre än så (29%). Bland de barn som uppger sig vara muslimer är det mer än var fjärde (27%) som uppger att de blivit diskriminerade eller trakasserade. Bland barn med svensk bakgrund är det 2% som uppger att de har blivit diskriminerade eller trakasserade.

På frågan ”Känner du att du kan följa din religion eller kultur när du är på skolan? Det kan vara om du behöver någonstans att be, att det går bra att fasta eller att få ledigt för att fira högtider som är viktiga för dig” svarar 19% av de barn som uppger sig vara troende ”aldrig” eller ”sällan”, vilket indikerar att skolan förhindrar dem från att utöva olika trosuttryck såsom att be, fasta eller att få ledigt vid vissa religiösa högtider.

Av de barn som själva uppger att de har upplevt diskriminering eller trakasserier har 69% blivit utsatta av andra barn. 14% av barnen uppger att det är vuxna som har diskriminerat eller trakasserat dem, och då handlar det om skolpersonal (10%) men även ledare för fritidsaktiviteter, poliser/väktare, sjukvårdspersonal och socialtjänstpersonal. 37% av barnen som själva uppger att de har upplevt diskriminering eller trakasserier svarade vidare att det var någon som såg vad som hände, 21% svarade att det inte var någon som såg och 42% vet inte.

Av de barn som har uppgett att de har blivit diskriminerade och trakasserade är det en av fem som inte har pratat med någon om det som hände. Främst har barnen pratat med sina föräldrar (46%), en kompis (38%) eller en vuxen på skolan (21%).

I enkäten angav 40% av de barn som har sökt stöd och hjälp vid utsatthet att de inte har fått någon hjälp eller att de var osäkra på om de har fått det. Ett av tre barn tycker slutligen att det borde finnas fler ställen att vända sig till om man upplever diskriminering.

Sverige fortsätter att vara västvärldens antagligen mest mångspråkiga land

Sverige fortsätter att vara västvärldens antagligen mest mångspråkiga land: 

Idag talar 28,6% av samtliga barn och ungdomar i åldrarna 7-16 år ett annat språk än svenska som förstaspråk enligt statistik som publicerades i dagarna (denna procentsiffra är f ö än högre än så bland alla barn i åldrarna 0-6 år) och i storstadsregionerna handlar det om runt 45%.

USA sägs ofta vara västvärldens allra mest mångspråkiga land men frågan är om inte Sverige nu faktiskt har gått om USA: 

Idag talar runt 23% av samtliga invånare i USA som är 5 år eller äldre ett annat språk än engelska i hemmet och bland barn och ungdomar i skolåldern gäller siffran 25% och denna siffra är m a o lägre än den som numera gäller i Sverige. Även Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Kanada och Australien är numera också utpräglat mångspråkiga länder men de når antagligen inte upp till vare sig de amerikanska eller de svenska mångspråkighetsnivåerna.

Den svenska mångspråkigheten är vidare också unik på åtminstone tre andra sätt: 

Dels handlar det om ett extremt stort antal olika språk (vilket det inte alltid gör i de andra mångspråkiga västländerna), dels handlar det numera om fr a utomeuropeiska språk och dels handlar det om att Sverige har kommit att bli så här utpräglat mångspråkigt på mycket kort tid och egentligen inom en enda generation (vilket inte alltid är fallet i de andra mångspråkiga västländerna).

År 2020 var 28,6% av samtliga grundskoleelever berättigade till modersmålsundervisning (d v s samtliga barn och ungdomar i åldrarna 7-16 år) och denna procentandel har aldrig varit så stor som under ”pandemiåret” 2020 (år 1994 handlade det t ex om 12,2%). 

andel elever som är berättigade till modersmålsundervisning under verksamhetsåret 2020 (OBS endast ett urval kommuner där procentsiffran överstiger 33%):

Södertälje 66,8%

Botkyrka 60%

Malmö 59%

Burlöv 54,2%

Sundbyberg 54,1%

Flen 51%

Upplands-Bro 48,8%

Järfälla 48,7%

Solna 48,1%

Sigtuna 47,5%

Lessebo 47,5%

Göteborg 45,2%

Perstorp 44,1%

Landskrona 44,1%

Helsingborg 42,4%

Olofström 42,2%

Gnosjö 42%

Huddinge 41,8%

Högsby 40,1%

Katrineholm 39,2%

Stockholm 38,9%

Gislaved 38,5%

Borås 37,3%

Hultsfred 36,6%

Västerås 36,5%

Borlänge 36,1%

Trollhättan 35,9%

Eskilstuna 35,2%

Örebro 35%

Kristianstad 34,7%

Nyköping 34,2%

Ronneby 34,1%

Ludvika 33,4%

Älmhult 33%

Hur har Sveriges barn, ungdomar och unga vuxna klarat sig under pandemin vad gäller skolresultat?

Nu har den färskaste statistiken som går att uppbringa vad gäller vårterminens 2021 avgångsbetyg äntligen offentliggjorts, och som därmed är ett mått på hur det har gått för landets barn, ungdomar och unga vuxna i skolan under pandemin vad gäller skolresultaten:


Statistiken gäller både terminsbetygen i grundskolans årskurs 6, slutbetygen i grundskolans årskurs 9 och genomströmningen vad gäller gymnasieskolans elever och som det verkar har de majoritetssvenska eleverna klarat sig hyggligt under pandemin medan barnen och ungdomarna med utländsk bakgrund fortsätter att sacka efter de förstnämnda.


andel mellanstadieelever som har uppnått godkända betyg i alla lästa ämnen i årskurs 6 VT21:

elever med svensk bakgrund: 80,6%

elever med utländsk bakgrund: 55,1% (nyanlända elever: 25,1%)


andel högstadieelever som har avslutat årskurs 9 med gymnasiebehörighet VT21:

elever med svensk bakgrund: 90,6%

elever med utländsk bakgrund: 73,5% (nyanlända elever: 34,1%)


andel gymnasieelever som har tagit en gymnasieexamen inom tre år VT21:

elever med svensk bakgrund: 82,1%

elever med utländsk bakgrund: 70,1% (nyanlända elever: 62,9%)


Ovanstående siffror för elever med utländsk bakgrund är då tyvärr än lägre än så bland specifikt elever med utomeuropeisk bakgrund och bland specifikt elever som är uppväxta i och bosatta i miljonprogramsområdena.


Vad gäller de 61 s k utsatta bostadsområdena, vilka samtliga är miljonprogramsområden som domineras av invånare med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund och där runt 560 000 invånare bor och lever varav en mycket hög andel utgörs av barn, ungdomar och unga vuxna (hela 2/3 av samtliga dessa 560 000 invånare är t ex under 45 år gamla och 35% av dem är mellan 0-24 år gamla), lyckas tyvärr normalt endast mellan 50-60% att ta sig ur 9:an med gymnasiebehörighet och av de som ens påbörjar en gymnasieutbildning lyckas endast runt 50% ta en gymnasieexamen inom tre år.


Det går därmed att befara att det just är barnen, ungdomarna och de unga vuxna med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena som har drabbats allra hårdast av pandemin vad gäller skolresultat.

Nästan hälften av alla majoritetssvenska barn har tillgång till ett fritidshus jämfört med runt 1% av barnen med utomeuropeisk bakgrund

Inför den långa svenska s k industrisemestern har SCB idag publicerat siffror som visar att hela 35% av samtliga barn (0-18 år) i riket har tillgång till ett (eller t o m flera) fritidshus – d v s en s k ”sommarstuga” av något slag som för vissa handlar om ett litet men ändå beboeligt kolonihus och för andra om stora släktgårdar eller t o m herrgårdar som kan ha gått i arv i generationer.


Skillnaderna är dock mycket stora mellan majoritets- och minoritetsbarnen:


46% av alla majoritetssvenska barn har tillgång till ett fritidshus att jämföra med 4% bland invandrar- och andragenerationsbarnen, d v s minoritetsbarnen. Bland landets samtliga barn med specifikt utomeuropeisk bakgrund handlar det högst sannolikt om runt 1%.


På mikronivå är skillnaderna än mer extrema:


Exempelvis har över 50% av alla barn i Limhamn-Bunkeflo i Malmö tillgång till ett fritidshus att jämföra med under 1% av barnen på Rosengård. I Göteborg har vidare t ex hela 65% av alla barn i Långedrag tillgång till ett fritidshus att jämföra med 1% av barnen i bl a Hammarkullen och Bergsjön. Och i Stockholm har över 75% av alla barn i Bromma liksom på Djurgården tillgång till ett fritidshus att jämföra med 1-3% av barnen i exempelvis Husby och Rinkeby.


Det kan i sammanhanget påminnas om att idag har runt 40% av alla barn (0-18 år) någon form av utländsk bakgrund och de allra flesta av dem har utomeuropeisk bakgrund samt är födda och uppväxta i Sverige.


Särskilt under sommar(semester)veckorna är det då påtagligt att barnen med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund (liksom så klart även deras föräldrar) mer eller mindre helt dominerar den svenska stadsbilden och det urbana offentliga rummet medan havsbandet, skärgården, fjällen, skogarna, gles- och landsbygden och småorterna, där flertalet fritidshus är belägna, ”omvänt” domineras fullständigt av majoritetsbarnen (liksom så klart även deras föräldrar) p g a ovanstående närmast astronomiska skillnader i att ha tillgång till ett fritidshus eller ej.


För den som vågar se ras är rasojämlikheten m a o synlig för alla och envar särskilt under den svenska sommaren.

Ny rapport om ”Ungas uppväxtvillkor och integration” som bl a visar stora skillnader i skolresultat liksom i värderingsfrågor mellan majoritets- och minoritetsbarn

Delmis nya rapport ”Ungas uppväxtvillkor och integration” som utgörs av en antologi innehållande flera olika studier undersöker hur det går för landets barn och unga med utländsk bakgrund som numera uppgår till närmare 40% om även de som har en utrikes född förälder inkluderas.

En av studierna – Jan O. Jonssons ”Integration bland unga i Sverige” – sticker ut då den redovisar de utrikes födda och invandrade eleverna (”generation 1”) separat från de s k ”andrageneration:arna” (”generation 2”) i en större enkätstudie. Det ska sägas att de allra flesta av alla barn och unga som har utländsk bakgrund är inrikes födda – d v s de s k ”andrageneration:arna” är fler än de ”riktiga” invandrarbarnen.

Bl a visar studien att båda grupperna har alltför stora svårigheter att erhålla en gymnasieexamen – det handlar i båda fallen tyvärr om närmare 1/3 per årskull som inte lyckas gå ut gymnasiet med fullständiga betyg och ta en gymnasieexamen inom fyra år efter påbörjade gymnasiestudier. Särskilt låg andel återfinns bland de s k ”andrageneration:arna” vars föräldrar har invandrat från Mellanöstern och Latinamerika.

Studien undersöker vidare vilka barn och unga som umgås med andra barn och unga som inte tillhör den egna gruppen – d v s en s k utgrupp – och finner att fr a de barn och unga som har bakgrund i Mellanöstern tenderar att umgås med varandra, d v s med ingruppen men även påfallande många barn och unga med svensk bakgrund umgås mestadels inom och med sin egen ingrupp.

Barn och unga med utländsk bakgrund uppvisar vidare överlag en positiv eller mycket positiv inställning till barn och unga med svensk bakgrund och överhuvudtaget till majoritetssvenskarna. Denna märkbart positiva syn på majoritetsbefolkningen är mer påtaglig och utbredd i Sverige än i t ex Storbritannien, Nederländerna, USA eller Tyskland där relativt många minoritetsbarn hyser negativa attityder till majoritetsbefolkningen. Barn och unga med utländsk bakgrund kan ibland dock uppvisa negativa attityder gentemot andra grupper med utländsk bakgrund som de själva inte tillhör.

Barn och unga med svensk bakgrund hyser i sin tur mest positiva attityder till barn och unga med utländsk bakgrund som kommer från närområdet (d v s övriga Norden och Europa) och minst positiva attityder till barn och unga med utomeuropeisk bakgrund.

När det gäller värderingsfrågor är skillnaderna stora mellan de olika grupperna av barn och unga:

Runt 10% av barn och unga med svensk bakgrund svarar att ”det aldrig är OK’ med abort, homosexualitet, samboende och skilsmässa att jämföra med 50% eller högre bland barn och unga med utomeuropeisk bakgrund och även bland barn och unga med östeuropeisk bakgrund är det fler som svarar det än bland barn och unga med svensk bakgrund. Även vad gäller synen på jämställdhet föreligger det skillnader – runt 5% av barn och unga med svensk bakgrund uppvisar en traditionell och konservativ syn på könen att jämföra med t ex runt 30% bland ”generation 1”.

Slutligen föreligger det stora skillnader i studiemotivation och framtidstro: Barn och unga med fr a utomeuropeisk bakgrund har mycket höga skol- och studieambitioner liksom höga yrkesambitioner samtidigt som alltför många av dem tyvärr misslyckas i skolan liksom senare i yrkeslivet och barn och unga med utomeuropeisk bakgrund är också överlag allra mest optimistiska om framtiden tillsammans med barn och unga med östeuropeisk bakgrund jämfört med barn och unga med svensk bakgrund.