Kategori: barn

Edsbergs fritidsgård i Sollentuna kommun har i sommar ohämmat och skamlöst frossat i den så älskade svenska s k ”gulinghumorn” 

En av fritidsledarna, en majoritetssvensk man vid namn Magnus, satte i somras på sig en mask i form av en karikatyr av en asiatisk man och lät sig fotograferas i fritidsgårdens lokaler och därefter postades bilden på fritidsgårdens officiella Instagram-sida som i övrigt annars explicit hyllar mångfald och antirasism och kommunicerar att alla barm och ungdomar är välkomna till fritidsgården såsom exempelvis alla ”gäris”, alla afrosvenska barn, alla hbtq-ungdomar samt alla som gillar manga och japansk populärkultur.

Magnus benämndes i bildtexten som ”Jong Un” och en riktigt snäll tolkning från min sida säger att det kan ha handlat om en edgy:ig politisk kritik mot Kim Jong-uns regim i Nordkorea men det är dock inte särskilt troligt att det var intentionen och budskapet utan bilden hade egentligen bara ett enda syfte – att sprida glädje och njutning och locka fram till hånskratt och hånleenden bland alla icke-asiater. 

Det är f ö troligt att masken ifråga tillhör fritidsgården och i förlängningen komunnen och används vid maskerader och andra utklädningstillfällen av fritidsledarna och/eller av de barn och unga som besöker fritidsgården och deltar i dess aktiviteter.

Den person som tipsade mig om bilden, som i sammanhanget kan kallas en visselblåsare, är knuten till kommunen och hen försökte förgäves under en hel månads tid få fritidsgården och kommunen att reagera och även agera genom att avpublicera och ta bort fotot på Magnus. 

Detta gjordes också till slut (och för några dagar sedan) men först efter att visselblåsaren kontaktade Instagram-kontot Stop Asian Hate Sweden och andra antirasistiska Instagram-konton vilka tillsammans uppmärksammade och kritiserade Edsbergs fritidsgård och kommunen för att både ha postat bilden och låtit den vara kvar så länge.

OBS: Detta handlar inte om att underblåsa den s k identitetspolitiska s k cancelkulturen.

Det är nämligen en sak när majoritetssvenskar och icke-asiater i övrigt har kul åt hur asiater uppfattas se ut, röra sig och bete sig när den s k ”gulinghumorn” är riktad till vuxna majoritetssvenskar och vuxna icke-asiater i övrigt. 

Det är naturligtvis illa nog när svenska skådespelare och artister iscensätter sig själva som asiater i s k yellowface och ropar på låtsasasiatiska och ler lismande och bugar och bockar likt robotar till publikens (när det exempelvis handlar om scenkonstföreställningar och ståuppkomik-shower) eller tittarnas (när det handlar om spelfilmer, tv-program, reklamfilmer och annonser) förtjusning men när det handlar om utbildade (för att bli fritidsledare krävs utbildning) kommunanställda som arbetar med och för barn och unga så är det riktigt illa för att inte säga en ren katastrof.

De asiatiska barn och unga som bor i stadsdelen Edsberg i Sollentuna och som besöker den kommunala fritidsgården får för det första träffa och ha att göra med fritidsledare som öppet har kul åt deras förmodade utseende. 

De majoritetssvenska och icke-asiatiska barn och unga som frekventerar och ”hänger” på fritidsgården socialiseras för det andra in i att det är fullständigt socialt accepterat att ha kul åt hur asiater föreställs se ut när vuxenvärlden (i form av fritidsledarna) och det offentliga Sverige (i form av kommunen) både skapar och sprider, och sanktionerar och legitimerar rasstereotyper av asiater via ett officiellt Instagram-konto.

För det tredje innebär det att den så folkkära svenska s k ”gulinghumorn” fortsätter att vidmakthållas även in i framtiden och det faktum att Edsbergs fritidsgård och Sollentuna kommun inte på något sätt förstod visselblåsarens kritik och prompt vägrade att avpublicera bilden i en hel månads tid säger allt om den närmast fullständiga okunskapen om antiasiatisk rasism och rasstereotyper av asiater liksom nog också om den närmast totala bristen på empati för just asiater och detta trots att alla hatbrott som begicks mot asiater i Väst inklusive i Sverige under de båda pandemiåren 2020-21 borde vara i färskt minne.

Det råder just nu en högervåg utan dess like bland landets tonåringar och unga vuxna

Nu har det preliminära resultatet för årets skolval offentliggjorts som genomförts bland över 382 000 högstadie- och gymnasieelever runtom i landet och även bland landets barn och ungdomar råder idag en högervåg utan dess like på samma sätt som bland de unga vuxna. Skolvalresultatet liknar hur förstagångsväljarna röstade igår (d v s 18-21-åringarna) och det är uppenbart att landets invånare som just nu är mellan 13-39 år står rejält till höger i politiken.

På ett flertal skolor där arbetarbarnen och arbetarungdomarna liksom den lägre medelklassens barn och ungdomar dominerar har SD f ö erhållit i det närmaste skyhöga valresultat i årets skolval.

Uppdelat på kön är det mycket troligt att uppemot 25-30% av alla pojkar, ynglingar och unga män röstar SD numera och på vissa skolor handlar det antagligen om 30-35% av alla högstadie- och gymnasieelever som är pojkar och unga män. I SVT:s valundersökning uppgav 26% av dee unga männen att de röstade på SD att jämföra med 11% bland de unga kvinnorna (18-29 år).

”Översatt” till ras handlar det troligen om extremt höga procentandelar bland landets vita barn och unga mot bakgrund av att runt 25-30% av alla barn och unga numera har utomeuropeisk bakgrund av något slag (och 30% av landets barn och unga talar dessutom ett annat språk än svenska som förstaspråk medan 20-25% av alla barn och unga har en kulturellt muslimsk bakgrund) och även om det naturligtvis finns barn och unga med bakgrund i subsahariska Afrika och i MENA-regionen som röstar SD så är SD-röstandet kraftigt koncentrerat till barn och unga som är vita majoritetssvenskar liksom till barn och unga som har någon slags bakgrund i övriga Norden och i Europa.

Det ”normala” är annars att barnen, ungdomarna och de unga vuxna står till vänster medan de äldre står till höger men numera råder en omvänd situation då det är bland invånarna som är över 65 år som de proportionellt flesta och mest lojala S-väljarna och röda väljarna överlag hittas numera.

Detta innebär kort och gott att pensionärerna sannolikt kommer att fortsätta att rösta övervägande socialistiskt även i framtiden och troligtvis mer eller mindre ”in i döden” medan barnen, ungdomarna och de unga vuxna till stora delar kommer att fortsätta att rösta höger och inte minst rösta på SD även när de blir äldre.

Huruvida en högervåg även råder bland landets invånare som är mellan 0-12 år är dock omöjligt att säga något om.

Barn- och ungdomsförfattaren Hans Peterson har gått bort som skapade den adopterade karaktären från Korea Hassan Hassan

Barn- och ungdomsförfattaren Hans Peterson gick bort igår i en ålder av 99 år som debuterade 1945 och därefter kom att publicera långt över 200 böcker varav den sista utkom 2016. Fram till sin bortgång igår kan Peterson mycket väl ha varit den svenska författare som har givit ut flest böcker under sin livstid.

För ett antal år sedan publicerade jag en akademisk artikel om olika framställningar av koreanska adoptivbarn i svensk barn- och ungdomslitteratur och då skrev jag bl a följande p g a att Peterson på 90-talet skapade barnbokskaraktären Hassan Hassan som förärades totalt fyra böcker:

”Hans Peterson är sedan debuten 1945 en av den svenska barn- och ungdomslitteraturens mest publicerade författare, och särskilt ensamma barn har varit det genomgående temat i hans stora produktion. Genom alla år har Peterson blåst liv i mängder av barnbokskaraktärer såsom Stina och Lars, Magnus, Liselott och Petter, och Pelle och Simon, och en av dessa är en pojke som går under smeknamnet Hassan Hassan, som är adopterad från Korea, bor i Norrland och går på lågstadiet. Den bok som berör Hassan Hassans koreanska bakgrund mest är ”Hassan Hassan svartskalle” från 1993 där frågor om rasism tas upp. I berättelsen kommer en ny pojke till byn som kallas Bamse, och som är bråkig och stökig och kallar Hassan Hassan svartskalle. Hassan Hassan har aldrig varit med om att bli betraktad som utlänning tidigare, förutom att någon då och då tror att han är en samisk pojke. När Bamse även bråkar med Elin som Hassan Hassan tycker bra om, blir Hassan Hassan arg och i en tvekamp på fjället vinner denne till slut över Bamse.”

Antalet barn som placeras i särskolan har ökat på senare år och en mycket hög andel utgörs av barn med utländsk bakgrund

Antalet (och därmed också andelen) barn som placeras i den s k särskolan har ökat på senare år och en mycket hög andel utgörs av barn och ungdomar med utländsk och antagligen i huvudsak utomeuropeisk bakgrund men det är ingen som egentligen vet varför det är så:

https://tt.omni.se/sarskolan-vaxer-oklart-varfor/a/8QnWp2?fbclid=IwAR32Y0mb-IVdG6r_a7nM-JcSlkos7sCVGVxJe6cTuuAciET4GgIo9yXjCtg

”Andelen barn och ungdomar som placeras i särskola har ökat de senaste åren. Och ökningen måste följas noga, framhåller experter.

– Även om många av dem som kommer till särskolan får en positiv upplevelse så begränsar särskolan en människas liv, säger pedagogikprofessor Daniel Östlund.

Särskolan är en egen skolform för elever som har en intellektuell funktionsnedsättning och därför inte kan följa undervisningen i vanlig skola.

Innan en elev får plats i särskola måste en noggrann utredning göras, eftersom det är ett stort beslut. För många elever innebär särskolan en pedagogik och ett tempo som passar bra. Men det innebär också att individen kan känna sig stämplad och att vägen till högre studier stängs.

Under de senaste åren har särskoleplaceringarna blivit vanligare. Särskolan är fortfarande en relativt liten skolform, men andelen elever i grundsärskolan har ökat från 0,98 procent till 1,29 procent.

Varför ökningen har skett vet inte de experter som TT varit i kontakt med. Men Therese Lindahl, rådgivare på Specialpedagogiska skolmyndigheten, och Daniel Östlund, biträdande professor i pedagogik med inriktning specialpedagogik på Högskolan Kristianstad, pekar på en rad omständigheter som kan ha inverkat.

De ökade kraven i vanliga grundskolan, som följde på 2011 års läroplan, i kombination med större klasser kan ha slagit ut svagare elever.

– Jag hoppas att den nya läroplanen som kommer i år och som är mindre detaljstyrd kommer att lösa flera problem, säger Therese Lindahl.

Ekonomi kan också spela in, framhåller Daniel Östlund.

– Genom att flytta en elev till särskolan får någon annan än den vanliga skolan bära kostnaden för eleven. I en del kommuner samlar man särskolan i en stor skola och det ökar kravet på att skriva in fler elever, säger han.

Det råder stora skillnader mellan kommunerna när det gäller andelen placerade.

– Antagligen handlar det om olika synsätt inom kommunerna, man kan föreställa sig att vissa samordnare har en snävare syn. Man har kanske också en medvetenhet om vad ett mottagande innebär i ett längre perspektiv. Även om många av dem som kommer till särskolan får en positiv upplevelse så begränsar särskolan en människas liv, säger Daniel Östlund.

Utredningarna av vilka barn och ungdomar som ska tas emot i särskolan görs av arbetslag som finns på kommunnivå. Som rådgivare på Specialpedagogiska skolmyndigheten har Therese Lindahl noterat att det finns skillnader i kommunernas sätt att arbeta med utredningarna.

Det finns också variationer i kommunernas förmåga att göra de uppföljningar av särskoleplaceringar som ska göras var sjätte månad.

– Om anpassningarna fungerar så ska eleven skrivas ur särskolan, och det sker ofta. Men vissa kommuner brister, man hinner inte med, konstaterar Lindahl.

Konsekvenserna av bristerna kan bli att det går elever i särskolan som kan klara av vanlig skolgång.

Daniel Östlund framhåller att eftersom fler och fler utreds för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som adhd och autism, så upptäcks också fler med intellektuell funktionsnedsättning.

– En annan förklaring till ökningen kan vara att utredarna börjat slira och är mer generösa i sina tolkningar av manualen, säger Daniel Östlund.

Han syftar på den manual som används för att fastslå graden av intellektuell funktionsnedsättning. Gränsen – mätt i IQ – har blivit mer flexibel, med följd att en högre andel kan få diagnosen lindrig intellektuell funktionsnedsättning. Denna utveckling har för övrigt noterats även för vuxna som utreds.

Elever med utländsk bakgrund är överrepresenterade i grundsärskolan enligt Skolverket. 42 procent av eleverna i grundsärskolan har utländsk bakgrund vilket kan jämföras med att 26 procent har det i den vanliga grundskolan.

– Det kan finnas funktionsnedsättningar, som till exempel en allvarlig synnedsättning eller hörselnedsättning, som medfört att man inte kunnat göra de rätta testerna i det forna hemlandet. Man tror att barnet har en intellektuell funktionsnedsättning men så får det nya glasögon eller hörapparat i Sverige och då öppnar sig en ny värld och barnet kan prestera mer i skolan, säger Therese Lindahl.

Daniel Östlund tror att ökningen av antalet barn i särskola kan fortsätta.

– Om man anlägger ett historiskt perspektiv så har det tidigare skett ökningar när ekonomin blivit sämre. Därför är det enormt viktigt att man sätter ljus på de här frågorna nu.

På 1990-talet flyttades ansvaret för särskolan från landstingen till kommunerna. Fokuset för särskolans verksamhet flyttades från vård och omsorg till utbildning. Med detta följde en kraftig tillväxt av antalet elever i särskolan som höll i sig fram till 2011 då det bestämdes att de med autism inte längre per automatik skulle placeras i särskola. Det blev en påtaglig nedgång av antalet barn i särskolan, men 2015 vände det uppåt igen. Större delen av ökningen har skett under 2020-talet.

Läsåret 2017/18 gick 0,98 procent (10 612 av all de 1 080 092 skolbarnen i Sverige) i grundsärskola. 2021/22 var andelen uppe i 1,29 procent (14 449 av 1 121 427 barn).

2 juli 2023 byter grundsärskolan namn till anpassad grundskola och gymnasiesärskolan ska heta anpassad gymnasieskola.”

S väljer alltmer TAN-vänsterpopulismens väg

Aftonbladets Anna Sjögren intervjuar jämställdhetsminister Eva Nordmark som nu öppnar för att anamma SD:s förslag om att ta bort barnbidragets flerbarnstillägg för familjer som är bidragsberoende (läs: barnrika hushåll med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena) för att få ut kvinnorna med utomeuropeisk bakgrund i arbetslivet.

Bakgrunden till intervjun och utspelet står att finna i att Magdalena Anderssons regering på sistone har sjösatt flera förslag för att en gång för alla försöka få kvinnorna med utomeuropeisk bakgrund att börja förvärvsarbeta och denna demografiska subgrupp i den svenska totalbefolkningen uppfattas behövas för den svenska ekonomins del och gruppen uppfattas också stå långt ifrån majoritetssamhället och leva marginaliserat och segregerat och inte minst ojämställt enligt majoritetssvenska mått mätt.

Idag är 3% av de majoritetssvenska kvinnorna arbetslösa att jämföra med 18,4% av de utrikes födda kvinnorna och bland kvinnorna med bakgrund i den s k MENA-regionen och subsahariska Afrika handlar det om en arbetslöshet på runt 30%. Därtill står 250 000 utrikes födda kvinnor helt och hållet utanför arbetslivet varav de allra flesta har bakgrund i den s k MENA-regionen och subsahariska Afrika och de är inte ens inskrivna som arbetssökande vilket innebär att de saknas helt i arbetslöshetsstatistiken. En hög andel av dessa kvinnor är unga och s k hemmafruar som har barn och oftast många barn och det är detta faktum som Nordmark adresserar i intervjun.

Medan en majoritet av de majoritetssvenska kvinnorna numera ej längre är i barnafödande ålder överhuvudtaget så är majoriteten av kvinnorna med utomeuropeisk bakgrund omvänt i s k fertil ålder. Kvinnor med utomeuropeisk bakgrund uppvisar därtill en betydligt högre fruktsamhet än kvinnor med svensk bakgrund. 

Den stora frågan är nu om det svenska majoritetssamhället kommer att lyckas att få ut de unga kvinnorna med utomeuropeisk bakgrund i arbetslivet vilka idag i hög grad är s k hemmafruar med i många fall ett flertal barn därhemma utifrån det majoritetssvenska idealet att både kvinnor och män ska förvärvsarbeta och om/när de väl får barn så ska de dela på både föräldraansvaret och hushållsarbetet.

”Kvinnor födda utanför Sverige är hårdast drabbade av arbetslöshet. För att isoleringen ska brytas vill regeringen informera om familjeplanering – och arbetsmarknads- och jämställdhetsminister Eva Nordmark öppnar nu för att fasa ut flerbarnstillägget. 

– Man ska inte skaffa fler barn än man kan försörja, säger hon till Aftonbladet.”

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/jay5w9/eva-nordmark-skaffa-inte-fler-barn-an-du-kan-forsorja?fbclid=IwAR3sAH5l8BfP4KSzjZEb48ij8QmIZnGobVm1GdjrfTi2k-2iIFsCnjLlMnA

”Det är stora skillnader mellan inrikes- och utrikesfödda när det gäller arbetslöshet. Mer än var tionde i gruppen saknar jobb att gå till. För utrikesfödda kvinnor är det värst: nästan var femte, 18,4 procent, är arbetslös. 

Det här är ett integrations- och jämställdhetsproblem som enligt Eva Nordmark beror på en rad orsaker. Många kommer från länder där kvinnor inte är en självklar del av arbetskraften, saknar arbetslivserfarenhet och har bristande kunskaper i svenska. 

– Man tar ett större ansvar för omsorgen i hemmet och tar också ut mer av föräldrapenningen, säger Eva Nordmark. Hon menar att vissa bidrag slår fel och ”låser in” kvinnor. 

Ett är etableringstillägget, ersättning som nyanlända kan få när de deltar i etableringsprogram via Arbetsförmedlingen. Det ges baserat på hushållet. 

– Ofta börjar mannen i familjen jobba tidigare. När båda börjar jobba förlorar de ersättningen och då förlorar de på att kvinnan går ut i arbetslivet, säger Eva Nordmark. Nu ska det ges individuellt.

Eva Nordmark menar också att det är viktigt att informera kvinnorna om konsekvenserna av att skaffa många barn. Flera myndigheter, som Arbetsförmedlingen, Migrationsverket och Försäkringskassan, får i uppdrag att informera om familjeplanering och ge karriärsråd.

– Alla som kan arbeta ska arbeta. Man ska inte skaffa fler barn än man ska försörja, det är en viktig utgångspunkt. Det är därför vi ger det här uppdraget. 

Exakt hur det ska gå till är upp till myndigheterna men enligt Eva Nordmark kan det handla om att jobba uppsökande eller att man informerar i samband med att man har andra kontakter med kvinnorna. Man ska också koppla på trossamfund och civilsamhälle. 

Om man gör valet att skaffa många barn och stanna hemma med dem, är det inte okej?

– Man skaffar så många barn man vill, vi kommer inte begränsa det. Men det är viktigt att vi är tydliga med konsekvenserna om man skaffar flera barn. Gör jag det är risken att jag inte kommer in på arbetsmarknaden, får en sämre pension och att jag inte kan försörja mina barn på rätt sätt och ger dem rätt möjligheter i livet.

”Skaffa inte fler barn än du kan försörja” det kan ju låta som en rätt hård retorik. 

– Det är viktigt att man säger som det är. I Sverige förväntas det att både kvinnor och män jobbar. 

Ett bidrag som debatterats är barnbidragets flerbarnstillägg som innebär mer pengar ju fler barn man har. Sverigedemokraterna vill att det slopas för familjer som är bidragsberoende då man menar att det bidrar till segregation.

Något som Eva Nordmark nu öppnar för.

– Skulle vi ta bort det nu så skulle det innebära att flera barn blir fattiga. Men jag utesluter inte att vi kan fasa ut det framöver. Vi måste vara redo att ändra även dessa reformer, välfärdssystem ska inte stänga in människor i sina hem.” 

Om vita svenska fantasier om att adoptera ett icke-vitt barn och om Sverige som alla icke-vita människors vita moder

En måhända slarvig och slängig psykoanalytiskt inspirerad analys av ett antal aktuella och uttalanden av s k ”kändistjejer” (som f ö nog också kan sättas i samband med post-BLM-rörelsen 2020):

Den historiska bakgrunden bakom dessa färska uttalanden står att hitta i att Sverige är det land (och svenskarna är därmed det s k folkslag) på jorden som har adopterat flest icke-vita barn från andra länder per capita och när den internationella adoptionsverksamheten och den svenska adoptionsrörelsen uppstod på 1960-talet och blommade ut till fullo på 1970- och 80-talen så gjorde den det som en fullt integrerad del (d v s diskursivt och ideologiskt o s v) av den allmänna svenska solidaritetsrörelsen med ”u-länderna”, de s k ”färgade folken” och ”Tredje världens människomassor”.

De olika västländerna kom efter Andra världskriget och under Kalla kriget och i samband med avkoloniseringen att inta olika könade roller gentemot den icke-vita och icke-västerländska världen: 

Medan USA, Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Belgien m fl av de allierade segrarmakterna som själva också innehade kolonier framstod som ”den vite fadern”, och både ibland som en straffande ”vit far” och som en skyddande sådan, så kom Sverige som kanske det enda västlandet att göra det att inta rollen som ”den vita modern” (och möjligen tillsammans med Norge, men det låter jag vara osagt då Norge trots allt ändå var en del av Nato under Kalla kriget).

Den internationella adoptionsverksamhetens och den svenska adoptionsrörelsens ”grundandemödrar” hänvisade själva till att de som barn på 1940- och 50-talen tidigt utvecklade fantasier om att ta hand om de Andras barn och just adoptera desamma.

Adoptionscentrums (OBS – AC är då världens näst största adoptionsförmedlare efter amerikanska Holt) grundare Margareta Blomqvist såg sig t o m själv som något av ”Tredje världens vita svenska moder” och hon har berättat för en amerikansk forskare hur hon som ung besökte den legendariska MoMA-utställningen ”The Family of Man” som visades på Liljevalchs i Stockholm och hur hon då blev så besatt av ett fotografi föreställande en asiatisk flicka att hon utvecklade ett närmast religiöst ”jag-ska-senare-i-livet-till-varje-pris-ha-en-flicka-från-Asien-som-jag-kan-pussa-på-och-krama-om-och-gosa-med”-begär som hon sedermera också realiserade: ”I said to myself: That one there, that child is the one we want!”.

Det kan tyckas som naturligt för oss svenskar att majoritetssvenskar redan som barn och tonåringar fantiserar om att adoptera ett icke-vitt barn och vare sig det handlar om personer som AC:s grundare Margareta Blomqvist eller artisten Dotter och Sveriges kanske största s k influencer Bianca Ingrosso som når ut till 100 000-tals svenska barn, ungdomar och unga vuxna men då ska en komma ihåg att denna typ av fantasier och begär inte är något universellt eller ens panvästerländskt:

Det är inte särskilt troligt att t ex italienska barn på 50-talet, tyska barn på 70-talet, belgiska tonåringar på 80-talet eller kanadensiska tonåringar på 90-talet hyste sådana fantasier och begär och antagligen gör inte unga ”kändistjejer” i Nederländerna, Finland, Frankrike eller Australien det heller idag – d v s detta är helt enkelt en specifik svensk företeelse som är intimt förknippad med den svenska vithetens känslostrukturer och just med vita svenska fantasier och begär vilka går tillbaka till Sveriges och svenskarnas syn på sig själv/a som den utomeuropeiska och utomvästerländska världens vita moder och i förlängningen som alla icke-vita människors vita moder.

En påminnelse om att föreställningen om att svenskar, européer och västerlänningar omhändertar utomeuropeiska barn och gör dem till sina egna har långa historiska rötter

Den sedan lång tid tillbaka kokande vreden bland vissa av invånarna med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena p g a föreställningen om att det svenska majoritetssamhället och majoritetssvenskarna (omhänder)tar deras barn och gör dem till sina (d v s kort och gott försvenskar eller ”svennefierar” dem) har långa anor och går tillbaka till högimperialismen och kolonialtiden när utomeuropeiska barn omhändertogs och döptes av de europeiska och västerländska missionärerna, varav en hel del var svenskar.

https://www.gp.se/nyheter/göteborg/hundratals-demonstrerade-mot-lvu-i-göteborg-1.65796530

OBS: Detta säger jag inte för att jag är för den hets- och hatkampanj mot Sverige och konkret mot den svenska socialtjänsten och LVU-lagstiftningen som just nu pågår i delar av den muslimska världen utan för att helt enkelt påminna om att föreställningen om att européer och västerlänningar tar utomeuropeiska barn och gör dem till sina har långa historiska rötter.

Mellan ca 1860-1940 grundade och drev europeiska och västerländska missionärer ett mycket stort antal missionsstationer som ofta också fungerade som regelrätta barnhem i fr a Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien där de infödda barnen inte bara bodde utan även döptes, fick västerländska namn, kläddes i västerländska kläder och utfordrades med västerländsk mat o s v.

Bland de infödda i Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien uppstod samtidigt ofta rykten om att européerna och västerlänningarna tog deras barn och gjorde dem till sina samt utnyttjade dem på olika sätt. När upplopp och våldsamheter utbröt och ägde rum i Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien under denna tidsperiod handlade det relativt ofta om att sådana rykten om de infödda barnhemsbarnen hade florerat bland den infödda befolkningen, bland vilka många reagerade starkt mot att missionärerna hade givit de infödda barnen västerländska namn, hade lärt dem europeiska språk, hade klätt dem i västerländska kläder och hade givit dem västerländsk mat o s v.

År 1888 hade exempelvis en grupp europeiska missionärer ”paraderat” runt med sina döpta infödda barnhemsbarn på gatorna i det dåtida Seoul i dagens Sydkorea. De koreanska barnen hade även varit iförda den tidens europeiska och västerländska (viktorianska) barnkläder och ryktet spred sig som en löpeld bland de infödda att européerna inte bara hade gjort barnen till sina utan även transporterade dem till Europa, tog deras organ och t o m använde deras ögon för att tillverka kameralinser. Detta föranledde att ett upplopp bröt ut och att vita människor som befann sig på offentlig plats i Seoul hotades och attackerades och de europeiska och västerländska ambassaderna gick därför samman och fick den dåvarande kungen av Korea att sända ut trupper för att lugna ned situationen och skydda Seouls västerländska befolkning samt försäkra den infödda befolkningen om att missionärerna inte gjorde de infödda barnhemsbarnen illa.

År 1933 utbröt likaså liknande oroligheter i Egypten p g a att en svensk kvinnlig missionär hade skällt ut ett arabiskt barn på svenska på ett svenskt barnhem i Port Said som dessutom hade klätts upp i svenska 30-talsbarnkläder. Ett infött ögonvittne som var anställd av svenskarna uppfattade situationen som att den svenska kvinnan hade försökt att med våld tvångskonvertera det infödda barnet och det felaktiga ryktet ledde till att antivästerländska oroligheter utbröt och påverkade inte minst det då nyligen bildade Muslimska brödraskapet som därefter började driva sina egna barnhem efter modell från svenskarnas och västerlänningarnas dito så att de infödda barnen inte längre skulle kunna bli europeiska och västerländska.

Inte minst det mycket blodiga och våldsamma kinesiska s k Boxarupproret 1899-1901 handlade om sådana rykten och upproret inleddes t o m med att en engelsk missionär kidnappades av en grupp infödda och torterades och dödades p g a rykten om att kinesiska barn som hade omhändertagits och döpts av européerna och västerlänningarna användes för att tillverka medicin (d v s vissa barnkroppsdelar sades användas för medicinskt bruk av de främmande vita ”djävlarna”) och totalt kom åtminstone ett 50-tal svenska missionärer att dödas under upproret som till slut resulterade i 10 000-tals döda.

Kerstin Stjärne har gått bort, som var den som var först med att kritisera förekomsten av rasstereotyper i den svenska barn- och ungdomslitteraturen 

Den stridbara författaren, läraren och journalisten Kerstin Stjärne har gått bort, som var den som var först med att kritisera förekomsten av rasstereotyper i den svenska barn- och ungdomslitteraturen och barn- och ungdomskulturen genom att i flera artiklar som publicerades under loppet av det mytomspunna året 1968 gå till generalangrepp mot ett flertal kanoniserade svenska författare och illustratörer och anklaga dem för att kolportera rasfördomar, som det hette på den tiden.

Stjärne framstod på sin tid som landets mest högljudda kritiker av svenska rasstereotyper i både ord och i bild och på Biblioteksföreningens nationella kongress i Göteborg i augusti 1968 levererade hon en bredsida mot den svenska barn- och ungdomslitteraturvärlden med alla dess författare, tecknare, illustratörer och förlag och talade om en ”indoktrinering” i rasstereotyper av kolonialt snitt och en ”ansvarslöshet och tanklöshet som måste bekämpas”.

Stjärne pekade bl a ut ”eskimåtrollet” Figges skapare Bo Beskow som upplevde sig anklagad för ”rashets” och flera av dåtidens kulturkritiker valde därför att gå till försvar för Beskow och bl a för att Stjärne sades anlägga amerikanska perspektiv på det svenska sammanhanget vad gällde rasfrågorna. En av Beskows försvarare frågade sig ”var blir humorn av?” om böckerna ska ”censureras av gravallvarliga vuxna”. Andra menade att Astrid Lindgrens Pippi Långstrump och hennes pappa ”n-g-rkungen” snarare borde ses som ett positivt exempel då Pippi ”tar ur n-g-rbarnen deras fåniga vördnad för vitt skinn” samt att även vita karaktärer framställdes på ett stereotypt sätt såsom Ulf Löfgrens ”grisskära vita män”.

Det Stjärne gjorde 1968 var helt enkelt att initiera Sveriges första debatt om rasstereotyper i den svenska barn- och ungdomslitteraturen och barn- och ungdomskulturen.

Sverige är det land inom EU där skillnaden i barnfattigdom är som allra störst mellan minoritets- och majoritetsbarnen: Nästan 45% av alla barn med utländsk bakgrund växer idag upp med socioekonomisk utsatthet

Idag har Rädda barnen publicerat en rapport som visar att Sverige är det land inom EU där skillnaden i risk för fattigdom och exkludering är som allra störst mellan minoritets- och majoritetsbarnen.

23,1% av alla barn i Sverige växer idag upp i risk för fattigdom och exkludering, vilket är den högsta siffran i Norden och på nivå med EU-medlemsstaterna i det postkommunistiska Central- och Östeuropa. I Västeuropa sticker annars Danmark ut som det land som uppvisar den lägsta andelen (13,2%) och Nordirland som en region som uppvisar en mycket hög andel (23%).

Att nästan en av fyra av samtliga barn i Sverige växer upp i risk för fattigdom och exkludering beror på att en så hög andel av samtliga barn i dagens Sverige har utländsk bakgrund (och inräknat även de inrikes födda barnen som har en inrikes född och en utrikes född förälder) – det handlar om 40-45% totalt sett (om inte fler än så numera).

43,7% av alla barn i Sverige med utländsk bakgrund (och inräknat även de inrikes födda barnen som har en inrikes född och en utrikes född förälder) växer idag upp i risk för fattigdom och exkludering och med socioekonomisk utsatthet jämfört med 7,3% av de majoritetssvenska barnen, vilket är den allra största klyftan i EU. Därtill växer 58% av alla barn som har en ensamstående förälder med utländsk bakgrund upp med socioekonomisk utsatthet.

Tyvärr tyder allt på att bland landets barn med specifikt utomeuropeisk bakgrund som bor och lever i miljonprogramsområdena så uppgår andelen som växer upp med socioekonomisk utsatthet till långt över 50% och kanske t o m till närmare 60%.

Rädda barnens nya rapport om förekomsten av rasism i den svenska skolan indikerar att majoritetssvenska barn sällan utsätts för trakasserier och diskriminering samt att muslimska barn och pojkar med utländsk bakgrund är särskilt utsatta

Rädda barnens nya rapport om rasism i skolan – ”Vuxna – vad gör dom?” – innehåller en enkätundersökning som genomfördes 2020-21 och som besvarades av 1117 elever i årskurs fem vid 32 olika skolor runtom i landet. Totalt var 15% av de 1117 barnen utrikes födda, 37% hade utländsk bakgrund och 5% uppgav att de tillhör någon av de fem nationella minoriteterna. 35% av de 1117 barnen svarade vidare att de är troende och av dem svarade 58% islam, 37% kristendomen, 1% judendomen, 1% hinduism och 1% buddhism. 20% av de barn som deltog i enkätundersökningen är m a o troende muslimer medan 13% är troende kristna.

I rapporten och undersökningen framkommer följande:

En betydligt högre andel barn med utländsk bakgrund (57%) uppger att de har bevittnat rasism på sin skola jämfört med barnen med svensk bakgrund (43%). Två av tre muslimskt troende pojkar (67%) uppger att de har sett något rasistiskt på sin skola.

Det är vidare en dubbelt så hög andel barn med utländsk bakgrund (35%) som har varit med om att någon i skolan har sagt något, skämtat eller retats på ett taskigt sätt om en annan elevs hudfärg, religion, kultur eller vilket land man kommer ifrån jämfört med barnen med svensk bakgrund (18%).

En av fem barn med utländsk bakgrund (19%) svarar att de någon gång under det senaste året har känt sig oroliga för att bli retade för sin hudfärg, att de har namn som låter utländskt, att de inte pratar så bra svenska eller för vad de äter. Den högsta oron hittas bland flickor med utländsk bakgrund (21%). Bland barn med svensk bakgrund är det 7% som svarar att de är oroliga för detsamma och den största oron består i att deras namn kan låta utländskt, vilket 4% har svarat. Det finns då majoritetssvenska barn som t ex har utländskklingande för- och tilltalsnamn eller efternamn som låter ”osvenska”.

Vart fjärde barn med utländsk bakgrund (25%) uppger att de har blivit diskriminerade eller trakasserade och bland pojkar med utländsk bakgrund är siffran än högre än så (29%). Bland de barn som uppger sig vara muslimer är det mer än var fjärde (27%) som uppger att de blivit diskriminerade eller trakasserade. Bland barn med svensk bakgrund är det 2% som uppger att de har blivit diskriminerade eller trakasserade.

På frågan ”Känner du att du kan följa din religion eller kultur när du är på skolan? Det kan vara om du behöver någonstans att be, att det går bra att fasta eller att få ledigt för att fira högtider som är viktiga för dig” svarar 19% av de barn som uppger sig vara troende ”aldrig” eller ”sällan”, vilket indikerar att skolan förhindrar dem från att utöva olika trosuttryck såsom att be, fasta eller att få ledigt vid vissa religiösa högtider.

Av de barn som själva uppger att de har upplevt diskriminering eller trakasserier har 69% blivit utsatta av andra barn. 14% av barnen uppger att det är vuxna som har diskriminerat eller trakasserat dem, och då handlar det om skolpersonal (10%) men även ledare för fritidsaktiviteter, poliser/väktare, sjukvårdspersonal och socialtjänstpersonal. 37% av barnen som själva uppger att de har upplevt diskriminering eller trakasserier svarade vidare att det var någon som såg vad som hände, 21% svarade att det inte var någon som såg och 42% vet inte.

Av de barn som har uppgett att de har blivit diskriminerade och trakasserade är det en av fem som inte har pratat med någon om det som hände. Främst har barnen pratat med sina föräldrar (46%), en kompis (38%) eller en vuxen på skolan (21%).

I enkäten angav 40% av de barn som har sökt stöd och hjälp vid utsatthet att de inte har fått någon hjälp eller att de var osäkra på om de har fått det. Ett av tre barn tycker slutligen att det borde finnas fler ställen att vända sig till om man upplever diskriminering.