Kategori: Expressen

Barnläkaren och författaren Salomon Schulman skriver om min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” i Expressen

Barnläkaren och författaren Salomon Schulman skriver om min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” i Expressen: 

”I sin senaste bok kartlägger Tobias Hübinette historien om den svenska adoptionsdebatten. Salomon Schulman läser en nyanserad skildring av en länge omstridd fråga.” 

https://www.expressen.se/kultur/bocker/svenskarnablundade-for-adoptionens-komplexitet

”Kanske gjorde ungdomsrevolten på sextiotalet det svenska folket hyggligare? Ett tecken: man tog hit barn från Tredje världen. Hans Alfredson kunde inte säga det bättre – i en artikel i Expressen 1974 uppmanade han människor att föröka sig genom adoption. 

Sverige kom att hamna allra överst på topplistan i världen. Vår siffra för mottagande av utomeuropeiska barn ligger på kring 50 000 ungar sedan 1950-talet och framåt, enligt Hübinettes uppskattning. 

Nu har vår vassaste vetenskapsman i ämnet, Tobias Hübinette, utkommit med ett kritiskt verk som blandar ner en del smolk i glädjebägaren: ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt.” 

Författaren tar sats i ett 1960-tal som fortfarande bar på det gamla samhällets rasfördomar. Således avrådde Medicinalstyrelsen, Socialstyrelsen och Röda korset bestämt från att ta hit barn från ”starkt skilda rasgrupper”. Flera forskare och opinionsbildare slöt upp bakom dessa idéer som var ganska utbredda i den tidens tämligen homogena svenska samhälle. Det skulle dröja till slutet av förra seklet innan de stora flyktingskarorna anlände. 

Kungens livläkare, den ansedde högerriksdagsmannen Gunnar Biörck, sa år 1978 att han var emot att skaffa hit barn genom adoption från u-länderna. Inte förvånande om man känner till att denne efter Kristallnatten ledde medicinarkåren i stora rasdemonstrationer mot att några få judiska läkare skulle räddas till Sverige. 

När jag som doktor träffar adoptivbarn händer det att jag grips av ett slags förstämning. En del av dem har ju hamnat här som ett resultat av barnarov eller annan kriminell verksamhet emedan adoptionsorganisationerna varit blåögda. 

Jag tänker på att den separation de adopterade har upplevt som spädbarn kan ha bäddat för depressioner senare i livet. Jag tror att dessa trauman kan vara en viktig del i den identitetsproblematik flera adoptivungdomar senare upplevt. Påfallande är hur snälla deras svenska föräldrar varit, vilka jag mött i mitt läkarvärv. 

Ofta representerar de välbärgade och socialt goda sammanhang. De har så gott som alltid varit mycket fästa vid sina barn, är mitt intryck. 

Hübinette har på ett skarpsinnigt vis återgivit den debatt som löpt parallellt med dessa barns uppväxt genom att nagelfara hundratals artiklar, böcker och riksdagsreferat för att extrahera deras ofta fördomsfulla innehåll. 

Författaren pekar också på hur denna bäst integrerade minoritet, adoptivbarnen, utnyttjats av högerextremister för att tona ned deras rasism. Det grövsta exemplet som nämns är Jackie Arklöv som accepterades av nazisterna. Sannolikt hyllade de hans våldsbenägenhet. 

Det är en intressant bok skriven av en forskare, själv med adoptionsbakgrund. Den pekar på svensk rasism och på vilka svårigheter som möter dessa ofrivilliga invandrare. Ändå tror jag att de har det bättre förspänt än de utomeuropeiska flyktingarna, som alltför ofta hamnar i segregationens klor. 

Hübinette påpekar att den grundläggande inställningen till adoption förändrades 1968. Först då började man på allvar låta de små plantorna komma innanför de svenska grindarna – kanske det viktigaste bestående minnet av detta flower power-år?”

Intervjuad i Expressen TV om rasism mot asiater

Expressens Amanda Zälle intervjuade mig igår i Expressen TV om rasism mot asiater och bl a sade jag, utöver att hatbrotten mot asiater alldeles uppenbart har gått upp i hela västvärlden och inte bara i USA utan också i Sverige, att pandemin antagligen bara är själva ”gnistan” då det sedan länge finns en utbredd rädsla i västvärlden och bland västerlänningarna för Stillahavsasiens ökande makt som under 1980- och 90-talen manifesterade sig i en rädsla för Japan och under 00- och 10-talen i en rädsla för Kina.

Nu har asiaterna som bor och lever permanent i Väst såsom i Sverige och i USA egentligen ingenting med Stillahavsasiens ökande makt att göra och än mindre är de ansvariga för regimerna där men när icke-asiater attackerar asiater så handlar det antagligen inte bara om en vrede p g a att viruset härrör från Kina utan också om den sekellånga föreställningen om den s k ”gula faran” som just handlar om en rädsla att Nordost- och Sydostasien en gång i framtiden ska komma att konkurrera ut Väst som världens och mänsklighetens dominerande ekonomi och civilisation:

https://www.expressen.se/tv/nyheter/hatbrotten-mot-asiater-okar-under-pandemin

”Forskaren Tobias Hübinette berättar om rasismen i Sverige:

Sedan starten av coronapandemin har hatbrotten och rasismen mot asiater ökat i Västvärlden. Tobias Hübinette, som forskar om rasism förklarar vad som händer.”

Elin Grelsson Almestad anmäler boken ”Studier om Rasism. Tvärvetenskapliga perspektiv på ras, vithet och diskriminering” i dagens Expressen

Få har nog kunnat undgå att jag under de senaste 10-15 åren har ”öst” ur mig texter av alla de slag (s k vetenskapliga publikationer, s k akademiska s papers, böcker, debattartiklar, kulturessäer, recensioner, inlägg o s v) som handlar om ras och vithet i relation till (gårdagens, dagens eller morgondagens) Sverige, svenskar och svenskhet samt grundat och lett det nationella forskarnätverket för svenska ras- och vithetsstudier och bl a har min s k ”rasfixering” (som otaliga anti-ras-kritiker från extremhögern till den radikala vänstern och alla däremellan menar att det handlar om när de under årens lopp i stort sett har utsett mig till något av landets ”Mister Ras” då extremt få svenska forskare överhuvudtaget är intresserade av ras och än färre forskar om och skriver texter om ras och tyvärr har mitt eget intresse och engagemang för frågor som rör ras knappast hjälpt mig utan snarare stjälpt mig i yrkeslivet såsom bl a min senaste konflikt med landets ledande antirasistiska och feministiska forskare visar) resulterat i tre antologier med texter författade av svenska forskare och varav den senaste utkom i våras – ”Studier om rasism. Tvärvetenskapliga perspektiv på ras, vithet och diskriminering” som Andréaz Wasniowski och jag var redaktörer för (och med bidrag av Catrin Lundström, Paula Mählck, Yael Feiler, Sabina Ivenäs, Leila B Khademi, Magnus Dahlstedt, Sayaka Osanami Törngren, Carolina Jonsson Malm, Linnéa Bruno, Erik Hansson, Cordelia Heß och Jonathan Adams).
 
Boken ”sågades jämns med fotknölarna” av liberala DN:s nya ledarskribent Mattias Svensson som fr a försvarade den s k 68-rörelsens och den s k nya vänsterns radikala färgblinda antirasism i socialdemokratiska Aftonbladet (och på dess kultursida vars redaktör Åsa Linderborg bedriver en slags anti-ras-”kampanj” sedan många år tillbaka) och idag anmäler journalisten och författaren Elin Grelsson Almestad (som för ett tag sedan slutade som skribent för Göteborgs-Posten med hänvisning till tidningens nya syn på migrationspolitiken) boken i Expressen:
 
 
”I antologin ”Studier om rasism. Tvärvetenskapliga perspektiv på ras, vithet och diskriminering” samlar redaktörerna Tobias Hübinette och Andréaz Wasniowski forskare inom allt från sociologi och juridik, till teatervetenskap och historia och texter inom vitt spridda områden, med rasism och vithet som gemensam utgångspunkt.
 
Den landar mitt i en valrörelse som präglas av utspel kring migration, invandrare, svenskhet, medborgarskap och ett konstant förfrämlingande av människor med mörk hud eller ”fel” religiös tillhörighet. En valrörelse där begreppet ”rasism” sällan nämns.”

Den illiberala vändningen fortsätter bland borgerliga dagstidningar

Mattias Hagberg fortsatte igår sin granskning i DN Kultur av den illiberala vändningen med Expressen som fallstudie och uttryckt genom de borgerliga dagstidningarnas besatthet av och fixering vid migration och integration, ”identitetspolitik” och minoriteter och den ”vänsterliberala eliten” som har vänt (svenska) ”folket” ryggen och inte minst genom den hysteriskt uppiskade krisstämning som desamma i allra högsta grad har varit med om att skapa trots att arbetslösheten aldrig har varit lägre än vad den är just nu på länge både i EU och i Sverige och trots att Sverige egentligen behöver och borde ”importera” åtminstone 65 000 nya unga vuxna invandrare per år för att överhuvudtaget kunna klara kompetensförsörjningen och ersätta de stora pensionsavgångarna (p g a att majoritetssvenskarnas födelsetal har varit på tok för låga i flera decennier på raken).
 
 
Och som av en händelse så ägnade sig SvD:s ledarredaktion igår åt att försvara GP:s nya illiberala inriktning och slå tillbaka mot DN samt att ifrågasätta ”berättelsen” att det överhuvudtaget ens existerar en ”högerpopulistisk våg”.

Expressen far med osanning vad gäller ras- och vithetsforskningens position inom den svenska högskolevärlden

Expressens ledarredaktion antyder att det skulle finnas ett svenskt forskningscentrum om vithetsstudier eller åtminstone ett väletablerat svenskt forskningsfält som ägnar sig åt svenska vithetsstudier:
 
 
Sanningen är den att ytterst få svenska forskare självidentifierar och självkategoriserar sig som vithetsforskare samt att det inte finns en enda centrumbildning eller forskningsmiljö någonstans i landet som ägnar sig åt kritiska ras- och vithetsstudier och endast en handfull svenska forskare operationaliserar överhuvudtaget rasbegreppet.
 
Det som finns är ett i praktiken avslutat svenskt forskarnätverk för svenska kritiska ras- och vithetsstudier som undertecknad har ansvarat för under perioden 2014-16, och som bl a har anordnat ett dussintal fysiska forskarmöten samt 6-7 offentliga föreläsningar med kritiska ras- och vithetsforskare från fr a den engelsktalande världen där kritiska ras- och vithetsstudier idag är ett institutionaliserat forskningsområde.
 
Sanningen är vidare den att den absoluta majoriteten av alla svenska forskare och framför allt de mest radikala och progressiva svenska antirasistiska och antifascistiska forskarna, vare sig de står till höger eller till vänster och vare sig de är majoritets- eller minoritetssvenskar och vare sig de är samhälls- eller kulturvetare, snarare disidentifierar sig med att vara vithetsforskare och framför allt och inte minst så tar de med bestämdhet i den ultraradikala och hypermilitanta svenska (färgblinda) antirasismens och (marxistiska alternativt vänsterliberala) antifascismens namn avstånd från rasbegreppet och talar i stället och hellre om ”rasism” och självdefinierar och benämner sig följaktligen som rasismforskare i stället för att kalla sig för kritiska rasforskare, vilket undertecknad och möjligen ytterligare 2-3 svenska forskare explicit gör om ens så många som det.