Kategori: mångfald

Den 31 december 2020 hade totalt 3 477 819 invånare någon form av utländsk bakgrund i Sverige motsvarande 33,51% och mellan 17,66-21,55% kan räknas som synliga minoritetsinvånare

Den 31 december 2020 hade totalt 3 477 819 (folkbokförda) invånare någon form av utländsk bakgrund i Sverige motsvarande 33,51% varav:

2 046 731 var utrikes födda (d v s invandrare)

1 431 088 var inrikes födda varav:

638 309 var inrikes födda med två utrikes födda föräldrar från samma land eller från två olika länder (d v s s k ”andrageneration:are”)

792 779 var inrikes födda med en utrikes född och en inrikes född förälder (d v s s k blandade eller mixade)

Den s k ”tredje generationen” är ej medräknad här och bör numera utgöra kring 3-4% och likaså är de allra flesta nationella minoritetsinvånarna ej medräknade utöver sverigefinnarna. 17,66% av ovanstående personer har någon form av utomeuropeisk bakgrund och kan betecknas som icke-vita och om även invånarna med bakgrund på Balkanhalvön också räknas in, vilka också brukar inkluderas i kategorin synliga minoritetsinvånare, så handlar det om 21,55%. Bland invånarna i åldrarna 0-44 år liksom bland invånarna i de tre storstadsregionerna har idag en bra bit över 25% utomeuropeisk bakgrund.

antal invånare den 31 december 2020 med bakgrund i:

Västasien och Nordafrika (den s k MENA-regionen): 985 638

Norden: 633 660:

Balkan: 404 559

Subsahariska Afrika: 314 134

Västeuropa: 255 426

Nordost- och Sydostasien: 225 964

Centraleuropa: 194 997

Latinamerika och Karibien: 169 705

Sydasien: 123 677

Sydeuropa: 95 576

Östra Europa: 84 133

Balticum: 60 345

Angloamerika: 57 924

Centralasien: 13 372

Australien, Nya Zeeland och Oceanien: 11 884

Okänd bakgrund 6010

Sveriges 60 största invandrargrupper (10 000 invånare och uppåt) uppdelade på ursprungsland den 31 december 2020 och inräknat både de utrikes födda (d v s de invandrade inklusive de adopterade), de inrikes födda med två utrikes födda föräldrar (d v s den s k andra generationen) och de inrikes födda med en utrikes och en inrikes född förälder (d v s de s k blandade).

Vissa grupper innehåller en mycket hög andel invandrade (t ex Syrien) och andra en mycket hög andel adopterade (t ex Sydkorea) medan ytterligare andra grupper består av en mycket hög andel s k andrageneration:are (t ex Turkiet) och andra av en mycket hög andel blandade (t ex Filippinerna).

Ursprungsländerna Jugoslavien, Sovjetunionen och Serbien är dubbelräknade – de som ingår i ”Jugoslavien” hittas också under bl a Bosnien, Kosovo och Serbien o s v, de som hittas i ”Sovjetunionen” hittas också under bl a Ryssland, Ukraina och Georgien o s v och de som hittas i ”Serbien” hittas också under Serbien och Montenegro och de som hittas i ”Tjeckoslovakien” härrör både från f d Tjeckoslovakien, Tjeckien och Slovakien. Slutligen är de som är inrikes födda och som t ex har en mor från Finland och en far från Libanon dubbelräknade.

1, Finland 400 031

2, Jugoslavien 334 537

3, Syrien 249 162

4, Irak 229 481

5, Sovjetunionen 144 478

6, Polen 142 802

7, Iran 123 646

8, Norge 117 200

9, Tyskland 117 013

10, Somalia 112 844

11, Danmark 105 872

12, Turkiet 106 868

13, Bosnien 96 446

14, Afghanistan 74 914

15, Libanon 66 760

16, Thailand 65 341

17, Eritrea 64 977

18, Chile 58 896

19, Indien 58 845

20, Storbritannien 58 599

21, USA 49 505

22, Kina 47 109

23, Rumänien 45 462

24, Etiopien 38 871

25, Serbien 37 383

26, Grekland 34 782

27, Ryssland 33 001

28, Ungern 32 996

29, Vietnam 32 945

30, Pakistan 30 982

31, Italien 27 135

32, Estland 26 772

33, Filippinerna 26 447

34, Marocko 25 077

35, Spanien 23 226

36, Frankrike 21 962

37, Sydkorea 21 895

38, Nederländerna 21 807

39, Colombia 21 707

40, Litauen 20 013

41, Tjeckoslovakien 19 199

42, Kroatien 19 428

43, Kosovo 19 230

44, Bangladesh 17 413

45, Brasilien 17 125

46, Österrike 16 240

47. Nordmakedonien 16 229

48, Ukraina 15 958

49, Egypten 15 606

50, Peru 14 737

51, Sri Lanka 14 595

52, Bulgarien 14 061

53, Tunisien 13 607

54, Lettland 13 560

55, Palestina 13 168

56. Gambia 11 712

57, Nigeria 11 545

58, Island 10 557

59, Albanien 10 499

60, Jordanien 10 128

Andelen chefer med utländsk bakgrund är fortsatt mycket låg och sämst är det inom den offentliga sektorn där det handlar om endast kring 10%

Tidningen Chef har i dagarna undersökt hur stor andel av landets 10 000-tals chefer inom både den offentliga och privata sektorn som har utländsk bakgrund och det handlar om totalt knappt 15% vilket ska jämföras med 25% i befolkningen i stort och allra sämst är det i den offentliga sektorn där det handlar om 10%.

Tidningens Chefs redaktör Cissi Elwin kommenterar det nedslående resultatet på följande vis:

https://chef.se/cissi-elwin-sluta-tjafsa-borja-mata

När det gäller att arbeta för att öka andelen chefer som är kvinnor har de flesta hållit med. Självklart ska kvinnor ha samma möjligheter som män. Det är vägen dit man tjafsat om. Länge låg kvoteringsfrågan som en våt filt över debatten. Men målet har inte varit kontroversiellt på ett bra tag, även om det fortfarande är frustrerande långt kvar tills vi når dit.

Men när det gäller etnicitet låter det helt annorlunda. Med samma argument som när det gäller kvinnors rätt till inflytande i enlighet med att de utgör halva befolkningen, borde man kunna hävda att människor med utländsk bakgrund ska ha inflytande i samhället som rimmar med deras andel av befolkningen. Samma ansvar, samma skyldigheter och samma möjligheter till utbildning, jobb och karriär. Men så är det inte. Långt ifrån.

Trots att en fjärdedel av dagens svenskar är födda i ett annat land eller har två utlandsfödda föräldrar är möjligheterna sämre för dem på nästan alla plan. I pandemin har vi blivit varse att det till och med handlar om liv och död och att denna grupp drabbats hårdast. Det är de som i större utsträckning har jobb där man inte kan jobba hemma. De bor trängre och längre bort från stan och är beroende av kollektivtrafik. Arbetslösheten är högre än för befolkningen som helhet.

Men när det gäller denna grundläggande rättvise­fråga, representation för invandrare, är det inte alls självklart att vi delar målbilden. Ofta fastnar man i snåriga resonemang om hur man ska mäta etnicitet och vilka farliga konsekvenser det har fått historiskt. Och det är ju sant och viktigt.

Men vi vet också att inget händer om vi inte sätter mål och mäter. Det var länge en knäckfråga, men är det inte längre sedan SCB 2016 tog fram det verktyg där man kan skicka in de anställdas personnummer och få reda på hur representationen ser ut på en anonymiserad nivå. Det ger helt nya möjligheter för företag att arbeta med att öka mångfalden.

För vad händer i ett samhälle där 25 procent redan från början vet att det kommer att vara så mycket svårare för dem i alla delar av livet att nå sin fulla potential? Jag vet inte hur många unga, välutbildade, ambitiösa människor jag träffat som trots alla sina meriter inte ens fått komma till intervju.

När vi nu för tredje gången (de andra två tillfällena var 2013 och 2016) har undersökt hur många av Sveriges chefer som har utländsk bakgrund visar det sig IGEN att underrepresentationen är kraftig. Och allra sämst är den offentliga sektorn där närmare 90 procent av cheferna har inhemsk bakgrund.

https://chef.se/fa-chefer-med-utlandsk-bakgrund

”Oerhört nedslående, verkligen. Att privat sektor, som gärna vill agera förebild i mångfaldsfrågor, uppvisar så här dåliga resultat tycker jag är pinsamt. Det verkar fortfarande som att vänskapsband är den bästa meriten i Sverige.”

Det säger Amanda Lundeteg, vd för Allbright, en ideell stiftelse som verkar för jämställdhet och meritokrati i näringslivet, om den bristande etniska mångfalden bland chefer. Medan över en fjärdedel av svenskarna har utländsk bakgrund, är det högst 15 procent av cheferna som har det, visar färsk statistik som Chef tagit fram med hjälp av SCB.

Inom den offentliga sektorn har bara runt var tionde chef utländsk bakgrund. För regionerna är det en andel som i det närmaste stått stilla de senaste fem åren, och enbart ökat med dryga två procentenheter sedan 2013 och en procentenhet sedan 2016, tillfällen då Chef granskat frågan tidigare.

Störst är mångfaldsgapet inom kommunerna. Andelen kommunala medarbetare med utländsk bakgrund avspeglar numera befolkningens, men uppåt 90 procent av deras chefer är fortfarande av helsvensk börd.

Nu växer kraven på förändring. Blackrock, världens största fondförvaltare med närmare 73 000 miljarder kronor i sina fonder, har förklarat att börsbolag som inte uppvisar etnisk och könsmässig mångfald i styrelser och bland medarbetarna hotas av uteblivna investeringar. Som grund anförs rena affärsskäl.

(…)

Olof Åslund är professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet och ledamot i Delegationen för migrationsstudier. Han är inte förvånad över bristerna i chefsmångfald som Chef kan redovisa. Att invandrare och deras ättlingar har särskilda svårigheter att nå inflytelserika poster i samhället är knappast något okänt fenomen, varken i forskningen eller i människors konkreta arbetsvardag. Olof Åslund kan i studier visa hur chefer tenderar att anställa sina likar, och i hög grad rekryterar människor med ungefär samma bakgrund, utbildning och kulturella referenser som de själva. Vilket gör det extra svårt för minoriteter att göra karriär.

”Sedan återstår frågan om varför rekryteringsmönstren ser ut som de gör. Att fördomar och diskriminering har betydelse råder det inget tvivel om. Vi ser ju i återkommande undersökningar hur arbetsgivare schablonmässigt sorterat jobb­ansökningar utifrån namn”, säger han.

Andra tänkbara orsaker till den brist­ande chefsmångfalden är begränsningar i rekryterarnas nätverk och upplevda svårigheter att bedöma arbetssökande med annorlunda bakgrund, menar Olof Åslund. 

(…)

Kommer mångfalds­gapet mellan chefer och den övriga befolkningen att jämna ut sig med tiden?

”Jag vill ju tro det. Det nedslående är samtidigt att de stora gapen mellan människor med inhemsk och utländsk bakgrund är ett så kroniskt problem på arbetsmarknaden och i samhället i stort, som bestått i decennier och under skiftande regeringar och konjunkturlägen. Och det är inte något unikt för Sverige, utan så här ser det ut i många länder.”

Bland politiker och proffstyckare finns en påtaglig tilltro till egenföretagande som en bra, alternativ väg till integration och avancemang för människor med utländsk bakgrund. Men Chefs undersökning visar att andelen egenföretagare med utländsk bakgrund minskar, efter att tidigare ha ökat kraftigt med 12 procent­enheter från 2013 och tre år framåt.

Anneli Muhr, forskare och migrationsexpert vid Södertörns högskola, pekar på hur egenföretagandet långt ifrån alltid följer politikernas förutsägelser om ekonomiskt avancemang. Utan tvärtom i många fall blir en återvändsgränd för andra generationens unga invandrare, med osäkra inkomster och orimligt långa arbetsdagar på en marknad som är mer eller mindre informell.

(…)

Den envisa bristen på mångfald bland chefer och i hela samhällssektorer leder till krav på mer statistik och rapportering. Personuppgifter om etniskt ursprung, sexuell läggning, religiös övertygelse och åtskilligt annat klassas emellertid som särskilt känsliga och regleras av omfattande lagstiftning. Huvudregeln är att hantering av känsliga personuppgifter är förbjuden. När spelföretaget King för några år sedan kartlade personalens etnicitet och sexualliv för att förhindra karriärmässiga orättvisor, stoppades registreringen av Integritetsskyddsmyndigheten. Trots att personalen gett sitt samtycke.

Att Axfood ändå lyckas få grepp om mångfaldsläget inom företaget förklarar hr-direktören Monica Längbo så här:

”Varje år skickar vi in listor till SCB med personnummer på alla våra medarbetare, strukturerat på olika nivåer, och får igen ett aggregerat resultat över hur det ser ut på olika nivåer och i olika bolag. Självklart registrerar vi inte etnicitet, SCB kan däremot se utifrån personnummer att en person är utlandsfödd och/eller har två utlandsfödda föräldrar, vilket är definitionen på utländsk bakgrund. Vi vet inte vem som har utländsk bakgrund utan kan bara se det aggregerade resultatet.”

Idag har 33,5% av alla invånare någon slags utländsk bakgrund, invånarna med utländsk bakgrund stod för 99% av folkökningen under 2020, mellan 38-40% av alla invånare som är mellan 0-34 år har någon form av utländsk bakgrund och medan medelåldern bland desamma ligger på kring 35 år så ligger medelåldern bland majoritetssvenskarna numera på uppemot 50 år

Den 31 december 2020 hade sammanlagt 33,5% av samtliga invånare i landet någon form av utländsk bakgrund en generation bakåt – d v s inräknat de utrikes födda och de inrikes födda med en eller två utrikes födda föräldrar. Skulle även den s k ”tredje generationen” inräknas så handlar det om över 35%. En majoritet av dessa 33,5 procenten (eller 35 procenten) har utomeuropeisk bakgrund. Den 31 december 2020 var vidare nästan 20% av alla invånare i Sveriges utrikes födda.

Detta gör att Sverige idag med fog kan utropas till det land i västvärlden som uppvisar den allra mest heterogena befolkningssammansättningen efter USA och bredvid Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Kanada och Australien.

Under 2020 ökade vidare Sveriges befolkning med sammanlagt 51 706 personer varav invånarna med någon form av utländsk bakgrund stod för 99% av densamma – d v s nästan 100% av befolkningsökningen stod invånarna med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund för under förra året. 

Invånarna med någon slags utländsk bakgrund står vidare idag för den absoluta majoriteten av ”påfyllningen” av både nya invånare i form av nya bebisar och barn (d v s antingen personer som är födda i Sverige eller personer som invandrar till Sverige som barn) liksom av ”påfyllningen” av nya invånare i s k arbetsför ålder (d v s personer i ålderskategorin 16-64 år).

Allt detta beror på att invånarna med någon form av utländsk bakgrund en generation bakåt är påtagligt mycket yngre än majoritetsinvånarna och därtill får de fler barn per kvinna i s k fertil ålder.

Bland samtliga invånare med någon form av utländsk bakgrund ligger medelåldern idag på 37 år men i miljonprogramsområdena där invånare med utomeuropeisk bakgrund dominerar så handlar det om mellan 30-35 år. Bland landets 639 309 s k ”andrageneration:are” ligger medelåldern just nu till exempel på 21 år och de allra flesta av de s k ”andrageneration:arna” har utomeuropeisk bakgrund. Den stora majoriteten av fr a invånarna med utomeuropeisk bakgrund är med andra ord i s k barnafödande och familjebildande liksom i produktiv och arbetsför ålder.

Av alla invånare som var mellan 0-44 år den 31 december 2021 hade mellan 38-41% någon slags utländsk bakgrund och en majoritet av dem hade utomeuropeisk bakgrund och bland invånarna i Stor-Malmö handlade det om 42,4%, i Malmö stad om 56,1%, i Stor-Stockholm eller Stockholms län om 44,8%, i Stockholms stad om 44,5% och i Göteborgs stad om 46,3% och så vidare.

Bland samtliga majoritetsinvånare som är födda i Sverige med två föräldrar som också är födda i riket – d v s majoritetssvenskarna – så ligger medelåldern numera på bortåt 50 år. En majoritet av majoritetssvenskarna är m a o idag inte längre i s k fruktsam ålder och kan därmed bara reproducera sig ”utanför kroppen” genom olika reproduktionstekniker, vilket många majoritetsinvånare också gör. Antalet (d v s i absoluta tal) majoritetssvenskar är f ö numera lägre eller åtminstone lika många som antalet majoritetssvenskar var på 1970-talet och uppemot en tredjedel av alla majoritetssvenskar är snart över 65 år gamla.

Under 2020 slutligen beviljades det  fler svenska medborgarskap än någonsin tidigare i svensk historia – det handlade om 80 175 personer som blev nya svenska medborgare varav de allra flesta var utomeuropéer.

Idag är närmare 20% av alla deltagare i de svenska underhållnings-tv-programmen icke-vita

En färsk c-uppsats i medie- och kommunikationsvetenskap som nyligen har lagts fram vid Uppsala universitet och som är författad av Sofie Ragnå och Karin Andersson undersöker hur mångfalden bland deltagarna har sett ut i svenska underhållnings-tv-program år 2005 respektive år 2020 och kommer bl a fram till följande vad gäller just ras:


År 2005 var sammanlagt 8% av deltagarna icke-vita, vilket var en underrepresentation då kring 16% av den svenska totalbefolkningen uppskattas ha varit icke-vit under det året. Endast programmen “Idol” och “Expedition Robinson” uppnådde 16% under det året samtidigt som det fanns flera tv-program vars deltagare var 100% vita såsom bl a “Bonde söker fru”, “På spåret” och “Så ska det låta”.


År 2020 var sedan 18% av deltagarna i de undersökta tv-programmen icke-vita vilket i stort sett motsvarar befolkningsgenomsnittet på 20%. I “Melodifestivalen”, “Idol “, “Paradise Hotel” och “Big Brother” var över 20% av deltagarna medan samtliga deltagare i “Bonde söker fru” fortfarande var vita år 2020. Vad gäller SVT:s program så var hela 32% av deltagarna icke-vita medan 15% av deltagarna i de program som sändes på de kommersiella kanalerna var det just under det året.

Icke-vita adoptivbarn fortsätter att signalera och kommunicera både (raslig) mångfald och (majoritetssvensk) övre medelklass på en och samma gång i den svenska visuella samtidskulturen

Kan konstatera att utrikes födda utomeuropeiska adoptivbarn fortsätter att signalera och kommunicera både (raslig) mångfald och (majoritetssvensk) övre medelklass på en och samma gång i den svenska visuella samtidskulturen:

Den myckna och frekventa förekomsten av utomeuropeiska adoptivbarn i svensk bildkultur är då nästan bara gångbar i Sverige eftersom den ”kräver” att de som tilltalas och adresseras av dessa annonser och denna reklam (i form av majoritetssvensk övre medelklass) dels omedelbart förstår att det är adoptivbarn det handlar om och inget annat och dels känner till att adoptivbarnen oftast är de enda som ser annorlunda ut i sina (övre medelklass-)miljöer.

Grundförutsättningen för att denna visuella kommunikation överhuvudtaget ska kunna fungera, accepteras som realistisk och ”träffa” rätt – d v s hitta sina kunder och klienter (i form av majoritetssvensk övre medelklass) – är kortfattat följande:

1, En mycket kraftig demografisk densitet av utlandsadopterade per capita som bara går att hitta i de skandinaviska länderna Sverige, Danmark och Norge (plus i den amerikanska delstaten Minnesota) och som gör att nästan alla invånare i dessa tre länder (och i denna delstat) både känner till och känner igen att utlandsadopterade existerar som en egen demografisk kategori vilket gör att de därmed intuitivt klarar av att särskilja adopterade från invandrare och deras barn.

2, En mycket kraftig socioekonomisk dominans av akademiker och högutbildade bland de som adopterar, d v s bland adoptivföräldrarna och adoptivfamiljerna, som gör att nästan alla invånare i ovanstående tre länder (och i ovanstående delstat) känner till att de utlandsadopterade i huvudsak står att hitta inom SACO-gruppen.

3, En mycket kraftig etnisk-raslig strukturell segregation inom bostadssektorn, i skolan, i arbetslivet och i samhället i stort liksom på fritiden och på livets alla områden som gör att nästan alla invånare känner till att de utlandsadopterade i huvudsak växer upp bland majoritetsinvånarna och bor och lever med och bland majoritetsinvånarna även som vuxna till skillnad från invandrarna och deras barn.

Det är då bara om dessa tre demografiska, socioekonomiska och strukturella villkor uppfylls som den strida strömmen av bilder som med all sannolikhet ska föreställa utomeuropeiska adoptivbarn ens kan fortsätta att produceras och distribueras. Denna typ av fotografier och bildkompositioner är sammanfattningsvis helt enkelt inte socialt, kulturellt, semiotiskt, diskursivt, kommersiellt eller kommunikationsmässigt gångbara i några andra länder på jorden än i Sverige, Danmark och Norge (och i den amerikanska delstaten Minnesota).

Sveriges Radios ledning fortsätter att försvara sin linje att de icke-vita journalister som skrev under uppropet ”Vems SR?” inte längre anses kunna rapportera om frågor om rasism

I skuggan av den senaste tidens hårda kritik av public service och fr a av SVT som anses lägga sig platt för SD och sedan gömma sig bakom talet om opartiskhet har de icke-vita journalister på SR som undertecknade ”Vems SR?”-uppropet straffats på olika sätt.

DN:s Agnes Laurell skriver idag om att de SR-journalister som författade och undertecknade den gångna sommarens ”Vems SR?”-upprop har drabbats av repressalier. SR:s ledning försvarar dock att undertecknarna har fått byta arbetsuppgifter eller omplacerats och att de inte längre får bevaka och rapportera om frågor som rör representation, mångfald och rasism då SR:s ledning menar att uppropet är kopplat till BLM-rörelsen samt att uppropet kräver kvotering av icke-vita. SR:s ledning hänvisar till att ett antal högertidningar och högerdebattörer har hävdat att uppropet är en del av BLM-rörelsen och att ”vanligt folk”, d v s ”svensson”-radiolyssnarna därför också tror det.

Uppropets båda initiativtagare Palmira Koukkari Mbenga och Maya Abdullah tillbakavisar dock ledningens påståenden och har även stöd av DO i frågan. Det ska påminnas om att de SR-journalister som var engagerade i MeToo-rörelsen aldrig drabbades av några efterverkningar och dessutom har inte alla som har skrivit under ”Vems SR?”-uppropet drabbats av repressalier: Igår trädde Edgar Mannheimer fram i Journalisten som den ende vite mannen på SR som undertecknade uppropet och berättade att ingenting hade hänt honom och att han hade fått fortsätta att bl a rapportera om BLM-rörelsen fram tills igår när han just trädde fram i Journalisten (https://www.journalisten.se/nyheter/han-skrev-under-uppropet-pa-sr-men-fick-inga-restriktioner):

”Journalister på Sveriges Radio som skrivit under uppropet ”Vems SR?” får inte rapportera om vissa ämnen och vissa av dem har fått byta arbetsuppgifter.”

”Det var i höstas som flera medarbetare på Sveriges Radio skrev under protestuppropet ”Vems SR?”. Uppropet, som vittnar om rasism och diskriminering på Sveriges Radio, fick stor spridning och några av personerna bakom texten berättade också om sina upplevelser i ett DN-reportage.

Sedan dess har flera av undertecknarna fått begränsningar i vilka ämnen de får bevaka och vissa personer har fått andra arbetsuppgifter, något som Journalisten var först att rapportera om. Hur begränsningarna ser ut varierar mellan olika medarbetare, till exempel rör det sig om reportrar som inte får rapportera om Black lives matterrörelsen, BLM, eller frågor som rörelsen driver.

DN har sökt Sveriges Radios vd Cilla Benkö, men har blivit hänvisade till biträdande programdirektör Olov Carlsson.

– Om du tydligt tar ställning i en sakfråga så kan du inte bevaka den. Du är fri att nyttja din yttrandefrihet och du får engagera dig i vad du vill, men vi som arbetsgivare behöver ha en dialog om vilka frågor du då inte kan bevaka utefter att du har engagerat dig i de frågorna, säger Olov Carlsson och fortsätter:

– För att vi ska kunna följa vårt sändningstillstånd med staten har vi tydliga regleringar i våra kollektivavtal och i våra interna policyer. Men vi gör så klart individuella bedömningar utifrån uppdrag och hur enskilda agerat inom ramen för uppropet.

Palmira Koukkari Mbenga och Maya Abdullah som är två av initiativtagarna till uppropet, säger att uppropet handlar om Sveriges Radios journalistik, representationen bland anställda samt arbetsmiljön.

– Vi tar inte ställning i några kontroversiella frågor, inte heller några specifika sakfrågor som delar av den globala, löst sammansatta BLM-rörelsen driver. Det är oerhört tydligt för oss, säger Palmira Koukkari Mbenga. Maya Abdullah fortsätter:

– Jag känner mig hundraprocentigt trygg i att vi har hållit oss inom ramarna för vår opartiskhet och vår trovärdighet är inte skadad. Det enda vi har gjort är att vi har lyft saker som borde vara är självklara att diskutera öppet som journalister.

Sveriges Radios Olov Carlsson gör dock en annan tolkning av innehållet i uppropet.

– Jag kan konstatera att BLM nämns i uppropet på flera ställen, dessutom uppfattas det av omvärlden och av andra som att det är en del av BLM. Framför allt är det hur publiken och allmänheten uppfattar det som en del av BLM-rörelsen, säger han.

Menar du att det är publikens tolkning som avgör om de är oberoende eller inte?

– Ja, och i det här fallet är det ingen tvekan. Det har varit ett antal ledarsidor och debattörer som har varit ute och reagerat på detta, och uppfattat det precis på det sättet som vi har anledning att tolka det också. Det här är ingen gissningstävling utan det är väldigt tydligt.

Flera personer som skrivit under uppropet har också fått begränsningar vad gäller att rapportera om frågor som representation, kvotering och positiv särbehandling eftersom SR anser att uppropet ställer sådana krav. Något som både Maya Abdullah och Palmira Koukkari Mbenga ställer sig frågande till.

Tidningen Journalisten har låtit Diskrimineringsombudsmannen läsa uppropet ”Vems SR?” och enligt DO förekommer det i texten inga krav på kvotering.

– Vi gör en annan bedömning, det finns ett antal saker i det här som är bekymmersamt juridiskt.

Det är dels att vi uppfattar att uppnå de krav som finns i uppropet skulle vi inte kunna göra utan att faktiskt kvotera in människor, säger Olov Carlsson på Sveriges Radio. Maya Abdullah säger att Sveriges Radios tolkning är ytterligare ett bevis på några av uppropets centrala budskap.

– Det enda vi kräver är att SR gör transparenta, icke-diskriminerande, kompetensbaserade rekryteringar. Att SR tolkar det som att de måste kvotera in rasifierade, säger mycket om synen på rasifierade journalisters och chefers kompetens och kvalifikationer. Vår kompetens osynliggörs. Det är med den här typen av argument som kvinnor historiskt sett uteslutits, och delvis fortfarande utesluts, från att delta i samhälls- och arbetslivet på lika villkor som män.”

Ny uppsats visar att vita svensktalande män fortsätter att dominera totalt som experter i SVT: 77% av experterna är män och 90% är vita

En ny uppsats som nyligen lades fram inom ämnet journalistik vid Institutionen för kommunikation och medier vid Lunds universitet – Sara Manelius Larssons och Emma Wendels ”Vem får agera expert? En undersökning av mångfalden bland experter i SVT:s nyhetssändningar” – indikerar att vita svensktalande män fortsätter att dominera som experter i SVT:

”Resultatet visar att 77% (N =40 ) av experterna var män och att 90% (N=47) av dem var vita.”

https://lup.lub.lu.se/student-papers/search/publication/9035404

”Genom dels en kvalitativ innehållsanalys av totalt 25 sändningar av SVT:s nyhetsprogram, dels en intervjustudie med fyra journalister från SVT:s nyhetsredaktioner, har vi besvarat frågeställningar om hur mångfalden ser ut bland experter i SVT:s nyhetssändningar, samt vad som kännetecknar en typisk expert och vad som ligger bakom valet av vilka experter som får medverka. Under den konstruerade veckan medverkade totalt 52 experter i SVT:s huvudnyhetssändningar av dessa var 77 % män, 90 % vita, 92% talade flytande svenska och ingen uppvisade någon funktionsnedsättning. Att resultatet stämmer överens med såväl svenska undersökningar som internationell forskning stärker dess trovärdighet. Vi anser oss därmed kunna säga att mångfalden bland experter i SVT:s nyhetssändningar inte är tillfredsställande, då den varken motsvarar den mångfald som råder i samhället eller i expertgruppen.”

(…)

”Abstract

Syftet med denna uppsats är att undersöka dels hur mångfalden ser ut bland experter i SVT:s huvudnyhetssändningar, dels att skapa en större förståelse för hur journalister väljer ut experter till nyhetsinslagen och reflekterar kring mångfalden bland dessa. För detta genomfördes en kvantitativ innehållsanalys av Aktuellt , Rapport , Sportnytt och Kulturnyheterna och därefter intervjuer med en journalist från respektive redaktion. Analysen innefattade 25 sändningar i vilka det totalt medverkade 52 experter. Av dessa var 77 % män, 90 % vita, 92% talade flytande svenska och ingen uppvisade någon funktionsnedsättning. Följaktligen visar vår studie att den typiske experten som medverkar i SVT:s nyhetssändningar tillhör normen, det vill säga är en vit man i åldern 30-60 år som talar flytande svenska och inte har någon funktionsnedsättning. Genom intervjuerna framkom att journalisterna ofta hör av sig till samma experter som de vet har medverkat tidigare och har medievana. Varför det blir så beror främst på tidsbrist som tar sig uttryck i snäva deadlines. Det framkom även att journalisterna trodde att deras kollegor jobbar på ett liknande sätt med mångfaldsfrågor, vår studie visar dock att så inte är fallet. Med utgångspunkt från gatekeeping-teorin, medielogiken och ett intersektionellt perspektiv diskuteras resultatet i förhållande till tidigare forskning.”

Bidens regering kommer att bli västvärldens mest mångfaldspräglade någonsin

Bidens regering kommer med största sannolikhet att bli den mest mångfaldspräglade i både USA:s och Västs historia och han slår därmed både Trudeaus kanadensiska regering samt Macrons olika franska regeringar och Löfvens olika svenska regeringar med ”hästlängder” och i stort sett så här ser också de väljare som röstade fram Biden ut:

”Joe Bidens tilltänkta regering har klart högre etnisk mångfald än både Trumps och Obamas administrationer. Hälften icke-vita är nominerade till ministerposter och andelen kvinnor är betydligt fler”:

https://www.dn.se/varlden/storre-mangfald-i-joe-bidens-regering/?fbclid=IwAR1vl8NsP6oYjbD4QQyODM2Egu6CxNynsbiUAywxfD_F_Lyt4zC2JbHZUEc

”I december sade Joe Biden att hans regering kommer att representera det amerikanska folket bättre än någonsin. Sett till hans nomineringar ser han, enligt CNN, ut att få rätt. Siffror från det amerikanska tv-bolaget visar att hälften av de nominerade (50 procent) är icke-vita. Det är en klart högre andel än i Obamas regering (41 procent) och betydligt högre än i Trumps (17 procent).

Vicepresident Kamala Harris spränger gränser på flera sätt – hon är inte bara första kvinnan på posten, utan även den första som är svart och har sydasiatiskt ursprung. När det gäller könsrepresentation ligger Biden också i framkant med 54 procent män och 46 procent kvinnor. Det kan jämföras med Trumps 83 procent män/17 procent kvinnor samt Obamas 68 procent män/32 procent kvinnor.”

Cirka 4% av landets kommunikatörer har någon slags utomeuropeisk bakgrund varav 1/4 har bakgrund i Nordamerika

Idag publicerade fackförbundet DIK en unik rapport som bygger på enkätsvar från 1404 DIK-medlemmar som arbetar inom den svenska kommunikationsbranschen, d v s som i praktiken är kommunikatörer. Tidigare har DIK enbart frågat om kön och ålder i sina medlemsenkäter men denna gång har respondenterna också tillfrågats om hur de själva identifierar sig utifrån könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet eller hudfärg, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning samt sexuell läggning och naturligtvis anonymt och frivilligt i enlighet med jämlikhetsdatametodens principer.


Enkätundersökningen visar att den svenska kommunikationsbranschen och den svenska kommunikatörskåren är ytterst homogen samt att hela 22% av de få kommunikatörer som har utomeuropeisk bakgrund har utsatts för diskriminering:


93% av respondenterna är födda i Sverige att jämföra med 80% i befolkningen i stort. 80% av kommunikatörerna har vidare två föräldrar som är födda i Sverige att jämföra med 65% i befolkningen i stort.


Cirka 4% av kommunikatörerna har någon slags utomeuropeisk bakgrund och runt 25% av dem har bakgrund i Nordamerika (d v s i USA och Kanada) medan de resterande 75 procenten har bakgrund i Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, Asien eller Oceanien. Inte ens 3% av respondenterna har en eller två föräldrar som är födda utanför Europa, d v s de är antingen blandade/mixade eller s k ”andrageneration:are” med utomeuropeisk bakgrund och återigen har runt 25% av dem har bakgrund i Nordamerika (d v s i USA och Kanada).


Bland de respondenter som har utomeuropeisk bakgrund uppger 22% att de har blivit utsatta för diskriminering. Av samtliga respondenter som har utomeuropeisk bakgrund uppger 14% att de har blivit aktivt diskriminerade på grund av härkomst, hudfärg, etnicitet eller på grund av sitt namn. 10% av samtliga kvinnliga kommunikatörer uppger slutligen att de har blivit diskriminerade på grund av kön att jämföra med 5% bland de manliga kommunikatörerna.


https://dik.se/om-oss/sa-har-tycker-vi/anna-troberg-kommunikation-kristider


“Sist, men inte minst, några ord om DIK:s arbete för mångfald och mot diskriminering. Sverige har en av världens mest långtgående diskrimineringslagstiftningar, men faktum är att Sverige på grund av bristande möjlighet till uppföljning av lagen fått kritik av bland annat FN, EU-kommissionen och DO. Att det finns en dissonans mellan nationens goda självbild i mångfaldsfrågor och den faktiska verkligheten är något som många av oss som lagen är tänkt att stötta känner väl igen. Rasifierade vittnar om att vita talar om för dem att rasism inte existerar. Jag blir själv på regelbunden basis upplyst om att homofobi inte längre finns i Sverige, trots att mejlen i min inkorg tidvis vittnar om något helt annat. Alldeles för många har liknande historier att berätta och det får allvarliga konsekvenser både för individen och samhället.


Det är uppenbart att vi tillsammans måste hitta bra verktyg för att ta oss an dessa problem. DIK har därför under arbetet med kommunikationsrapporten för första gången erbjudit förbundets medlemmar den frivilliga möjligheten att även bidra med anonyma jämlikhetsdata. Tidigare har DIK, som de flesta andra organisationer, bara ställt frågor kring två diskrimineringsgrunder: kön och ålder. Lagen har dock fem diskrimineringsgrunder till och för att kunna bedriva ett effektivt arbete mot diskriminering måste man ta alla sju i beaktande. Genom att arbeta med jämlikhetsdata stärker vi förbundets arbete för inkludering och ett hållbart arbetsliv – för alla. Du kan hjälpa till genom att välja att bidra med dina anonyma jämlikhetsdata nästa gång du får möjligheten i någon av DIK:s enkäter.”

Ytterst få svenska företag redovisar etnisk mångfald medan i stort sett alla numera gör det vad gäller kön och även ålder

Branschtidningen Aktuell Hållbarhet undersöker med inspiration från sommarens BLM-rörelse/debatt vilka svenska storföretag som överhuvudtaget försöker att ens redovisa någon slags etnisk mångfald och representation.

I praktiken samtliga av Sveriges 100 största börsnoterade företag, vilka tillsammans innefattar 100 000-tals anställda och både i Sverige och i andra länder, redovisar numera mångfald och representation utifrån kön och oftast också utifrån ålder vad gäller både chefer och anställda men ytterst få eller 6% av desamma försöker ens att kartlägga och räkna mångfald och representation utifrån ras, etnicitet, nationalitet, språk eller religion på samma sätt som kön och ålder kartläggs och räknas. I praktiken handlar det dock nästan enbart om att redovisa utländsk bakgrund ”rakt av”, d v s ungefär som SVT och SR också gör idag, utan att på något sätt göra en åtskillnad mellan t ex utrikes födda/invandrare och ”andrageneration:are” eller mellan nordisk och utomeuropeisk bakgrund (OBS: Kindred, Sandvik och Assa Abloy försöker dock göra det):

”Många företag redovisar data om fördelning av kön och ålder bland anställda och chefer, men uppgifter kring etnisk mångfald lyser ofta med sin frånvaro. Aktuell Hållbarhets kartläggning visar att få storbolag redovisar data om etnisk mångfald bland anställda och chefer.”

https://www.aktuellhallbarhet.se/socialt-ansvar/mangfald/vit-flack-i-foretagens-mangfaldsrapportering

”När urvalskriterierna snävas åt så att redovisningen ska hålla en jämförbar nivå med hur kön och ålder i de flesta fall redovisas blir bolagen betydligt färre. Aktuell Hållbarhet har identifierat totalt 6 bolag som redovisar etnisk mångfald på en jämförbar nivå, det vill säga som procentuell andel av alla anställda eller olika chefsnivåer. Ett av bolagen är Axfood som redovisar andel anställda med svensk respektive internationell bakgrund. Data redovisas samlat för alla ledningsgrupper i koncernen, samt för tjänstemän, lagerarbetare och butikspersonal.”

(…)

”Ett annat bolag som har valt att redovisa fördelningen av svensk respektive internationell bakgrund både bland anställda och chefer är Swedish Match.”

(…)

”Gemensamt för bolagen som nämns i artikeln är att de har tagit hjälp av Statistiska centralbyråns, SCB, uppdragsverksamhet för att få fram anonymiserad och aggregerade data. Företagen skickar in anställdas personnummer till SCB som skickar tillbaka avidentifierade data kring andel anställda med utländsk bakgrund. Datan kan även redovisas efter en mer nyanserad indelning, exempelvis: Sverige, Norden utom Sverige, Europa utom Norden samt övriga världen.”