Kategori: mångfald

År 2021 hade 58% av alla barn som föddes under året en majoritetssvensk mor

Under ”pandemiåret” 2021 föddes det totalt 114 263 levande födda barn i riket vilka folkbokfördes i befolkningsregistret.

30% eller 34 279 av barnen som föddes i Sverige 2021 hade en utrikes född mor medan 70% eller 79 984 hade en inrikes född mor. Av de sistnämnda hade 83% eller 66 387 en inrikes född mor med två inrikes födda föräldrar (d v s mödrarna var majoritetssvenskar), 10% eller 7998 en inrikes född mor med en inrikes född och en utrikes född förälder (d v s mödrarna var blandade eller mixade) och 7% eller 5599 en inrikes född mor med två utrikes födda föräldrar (d v s mödrarna var andragenerationare).

Totalt sett hade m a o 58% av alla barn som föddes i riket 2021 en majoritetssvensk mor. Det är inte troligt att samtliga dessa 58 procent hade en majoritetssvensk far utan det går att anta att åtminstone 6-7% hade en far som antingen var utrikes född, blandad/mixad eller tillhörde den s k andragenerationen.

Uppskattningsvis hade minst 35% av alla barn som föddes under ”pandemiåret” 2021 någon form av utomeuropeisk bakgrund och antingen via båda föräldrarna eller via modern eller fadern.

Den 31 december 2021 hade sammantaget 34,04% av samtliga folkbokförda invånare i riket någon slags utländsk bakgrund

Idag har SCB uppdaterat den nationella befolkningsstatistiken sådan den såg ut den 31 december 2021 och då hade sammantaget 34,04% av samtliga folkbokförda invånare i riket någon slags utländsk bakgrund inräknat de invandrade (de utrikes födda inklusive de adopterade), de s k andragenerationarna (inrikes födda med två utrikes födda föräldrar) och de s k blandade eller mixade (inrikes födda med en utrikes född och en inrikes född förälder).

Andelen invånare med någon form av utländsk bakgrund utifrån denna definition och detta urval har ökat kraftigt under de senaste 10-12 åren och under 2021 ökade denna andel i sammanlagt 232 av 290 kommuner. Majoriteten av alla invånare med någon form av utländsk bakgrund har idag utomeuropeisk bakgrund.

andel invånare med någon slags utländsk bakgrund i ett urval län, storstadsregioner, kommuner och ålderskategorier den 31 december 2021:

Botkyrka: 69,68%

Södertälje: 65,61%

Malmö: 56,81%

Järfälla: 56,43%

Solna: 52,9%

Göteborg: 47,01%

Stockholms län: 45,41%

Helsingborg: 45,1%

Stockholm: 44,92%

Eskilstuna: 44,54%

Stor-Malmö: 43,08%

Borås: 41,02%

Stor-Göteborg: 37,77%

0-4 år: 39,62%

5-14 år: 39,21%

15-24 år: 39,4%

25-34 år: 40,35%

35-44 år: 43,41%

45-54 år: 34,8%

Stor-Stockholm 0-4 år: 47,75% 

Stor-Stockholm 5-14 år: 49,58%

Stor-Stockholm 15-24 år: 48,35%

Stor-Stockholm 25-34 år: 51,28%

Stor-Stockholm 35-44 år: 55,6%

Stor-Stockholm 45-54 år: 45,71%

Stockholm 0-4 år: 45,98%

Stockholm 5-14 år: 48,67%

Stockholm 15-24 år: 50,27%

Stockholm 25-34 år: 47,18%

Stockholm 35-44 år: 53,07%

Stockholm 45-54 år: 46,2%

Göteborg 0-4 år: 52,94%

Göteborg 5-14 år: 54,25%

Göteborg 15-24 år: 51,71%

Göteborg 25-34 år: 48,95%

Göteborg 35-44 år: 55,11%

Göteborg 45-54 år: 48,02%

Malmö 0-4 år: 64,35%

Malmö 5-14 år: 68,18%

Malmö 15-24 år: 65,07%

Malmö 25-34 år: 57,25%

Malmö 35-44 år: 64,5%

Malmö 45-54 år: 58,06%

Den 31 december 2021 hade totalt 3 557 912 (folkbokförda) invånare i landet någon form av utländsk bakgrund i Sverige motsvarande 34,04% varav:

2 090 503 var utrikes födda (d v s invandrare varav 58 449 var adopterade)

1 467 409 var inrikes födda varav:

662 069 var inrikes födda med två utrikes födda föräldrar från samma land eller från två olika länder (s k andragenerationare)

805 340 var inrikes födda med en utrikes född och en inrikes född förälder (s k blandade eller mixade)

Den s k ”tredje generationen” är ej medräknad och bör numera utgöra ytterligare kring 3-4% och likaså är de allra flesta nationella minoritetsinvånarna ej medräknade utöver sverigefinnarna.

andel utrikes födda (d v s invandrare) i Sverige: 20% 

Detta innebär att Sverige numera hamnar på 6:e eller 7:e plats i världen vad gäller andelen utrikes födda (d v s andelen invandrare) efter Luxemburg, Australien, Schweiz, Nya Zeeland och Israel samt på 7:e eller 8:e plats i världen vad gäller andelen flyktinginvandrare efter bl a Libanon, Jordanien, Nauru, Turkiet, Liberia och Uganda.

andel som talar ett annat (invandrar)språk än svenska som förstaspråk: minst och antagligen över 25% (30% bland barn och unga) 

Detta innebär att Sverige idag hamnar på 1:a plats i västvärlden vad gäller andelen invånare som talar ett annat (invandrar)språk än majoritetsspråket som förstaspråk i landet ifråga.

andel med muslimsk kulturell bakgrund: minst och antagligen över 10% (20% bland barn och unga)

Detta innebär att Sverige hamnar på 3:e eller 4:e plats i västvärlden och inom EU efter Cypern, Bulgarien och möjligen Frankrike.

andel icke-vita: minst och antagligen över 20% (30% bland barn och unga) 

Detta innebär att Sverige hamnar på 2:a eller 3:e plats i västvärlden efter USA, Australien och möjligen Frankrike.

andel svarta invånare: cirka 3,5% (cirka 8% bland barn och unga)

Detta innebär att Sverige hamnar på 3:a eller 4:e plats i västvärlden efter USA, Frankrike Belgien och möjligen Nederländerna.

andel (öst- och sydost)asiatiska invånare: 2,22% 

Detta innebär att Sverige hamnar på 6:e eller 7:e plats i västvärlden efter Kanada, Australien, Nya Zeeland, USA, Frankrike och möjligen Storbritannien. 

antal invånare med bakgrund i:

Västasien och Nordafrika (d v s den s k MENA-regionen): 1 012 773 (9,69% av totalbefolkningen)

Norden: 628 631

Balkan: 414 189

Subsahariska Afrika: 326 772

Västeuropa 262 291

Nordost- och Sydostasien: 232 167

Centraleuropa: 197 491

Latinamerika och Karibien: 175 095

Sydasien: 134 655

Sydeuropa 97 858 

Östra Europa: 87 853

Baltikum: 61 621

Angloamerika: 59 336

Sveriges 60 största invandrargrupper (10 000 invånare och uppåt) uppdelade på ursprungsland såsom ”styrkeförhållandena” såg ut den 31 december 2021 och inräknat både de utrikes födda (d v s de invandrade inklusive de adopterade), de inrikes födda med två utrikes födda föräldrar (d v s den s k andra generationen) och de inrikes födda med en utrikes och en inrikes född förälder (d v s de s k blandade).

Vissa grupper innehåller en mycket hög andel invandrade (t ex Syrien) och andra en mycket hög andel adopterade (t ex Sydkorea) medan ytterligare andra grupper består av en mycket hög andel s k andragenerationare (t ex Turkiet) och andra av en mycket hög andel blandade (t ex Filippinerna).

Ursprungsländerna Jugoslavien, Sovjetunionen och Serbien är dubbelräknade – de som ingår i ”Jugoslavien” hittas också under bl a Bosnien, Kosovo och Serbien o s v, de som hittas i ”Sovjetunionen” hittas också under bl a Ryssland, Ukraina och Georgien o s v och de som hittas i ”Serbien” hittas också under Serbien och Montenegro och de som hittas i ”Tjeckoslovakien” härrör både från f d Tjeckoslovakien, Tjeckien och Slovakien. Slutligen är de som är inrikes födda och som t ex har en mor från Finland och en far från Libanon dubbelräknade, d v s de dyker upp både under Finland och Libanon.

1, Finland 395 820

2, f d Jugoslavien 341 165

3, Syrien 256 496

4, Irak 233 157

5, f d Sovjetunionen 149 474

6, Polen 145 036

7, Iran 126 982

8, Tyskland 119 222

9, Norge 116 682

10, Somalia 113 980

11, Turkiet 109 269

12, Danmark 105 525

13, Bosnien 97 920

14, Afghanistan 78 208

15, Libanon 68 036

16, Eritrea 67 962

17, Thailand 66 678

18, Indien 64 352

19, Chile 59 334

20, Storbritannien 60 256

21, USA 50 673

22, Kina 48 673

23, Rumänien 46 941

24, Etiopien 41 122

25, Serbien 39 113

26, Grekland 35 193

27, Ryssland 34 163

28, Ungern 33 018

29, Pakistan 34 752

30, Vietnam 33 708

31, Italien 27 999

32, Filippinerna 27 431

33, Estland 26 653

34, Marocko 25 765

35, Spanien 23 941

36, Frankrike 23 038

37, Nederländerna 22 801

38, Colombia 22 493

39, Sydkorea 22 218

40, Kosovo 20 837

41, Litauen 20 794

42, Kroatien 20 088

43, f d Tjeckoslovakien 19 125

44, Bangladesh 18 403

45, Brasilien 18 395

46, Ukraina 17 304

47. Nordmakedonien 17 059

48, Egypten 16 560

49, Österrike 16 275

50, Sri Lanka 15 141

51, Peru 15 113

52, Bulgarien 14 381

53, Lettland 14 174

54, Tunisien 13 918

55, Palestina 13 528

56, Nigeria 12 512

57. Gambia 12 068

58, Albanien 11 702

59, Jordanien 10 623

60, Island 10 611

Den 31 december 2021 var 20% av samtliga invånare utrikes födda

Idag har SCB publicerat de färskaste siffrorna som finns att tillgå vad gäller landets invånare som är utrikes födda: Den 31 december 2021 (d v s för lite mer än en och en halv månad sedan) var sammanlagt 20% av den svenska totalbefolkningen utrikes födda vilket innebär att Sverige numera ligger 6:a eller 7:a bland alla i-länder på jorden (efter bl a Luxemburg, Australien, Schweiz, Nya Zeeland och Israel) vad gäller just andelen utrikes födda.

Eftersom en så stor proportion av alla utrikes födda i Sverige består av flyktingar och anhöriga till flyktingar så innebär det att Sverige nummer ligger 7:a eller 8:a bland alla länder i världen (efter bl a Libanon, Jordanien, Nauru, Turkiet, Liberia och Uganda) vad gäller just andelen flyktingar.

Det faktum att 20% av den svenska totalbefolkningen var utrikes födda den 31 december 2021 innebär med stor sannolikt samtidigt att 35% av samtliga invånare i riket hade någon form av utländsk bakgrund på nyårsafton 2021 inräknat andragenerationarna och de blandade eller mixade.

Om fruktsamheten bland yngre och äldre kvinnor

SCB har jämfört fruktsamheten bland kvinnor som tillhör två olika ålderskategorier – yngre kvinnor (15-19 år) och äldre kvinnor (45-49 år) – och både yngre och äldre kvinnor med utländsk bakgrund uppvisar en högre fruktsamhet än yngre och äldre kvinnor med svensk bakgrund.

I början av 2000-talet hade 70% av barnen som föddes av yngre kvinnor svensk bakgrund och idag handlar om 44%. Och i början av 2000-talet hade 66% av barnen som föddes av äldre kvinnor svensk bakgrund och idag handlar om 55%.

Kvinnor med utländsk bakgrund uppvisar överlag en högre fruktsamhet än kvinnor med svensk bakgrund oavsett ålder. Slutligen konstaterar SCB att tidigare i början av 2000-talet var fruktsamheten generellt högre bland kvinnor som uppvisar en högre utbildningsnivå men sedan 2010-talet är fruktsamheten generellt högre bland kvinnor som uppvisar en lägre utbildningsnivå.

Ny bok om den aktuella och kontroversiella frågan om raslig och etnisk mångfald i den svenska mediebranschen

Nu är Institutets för mediestudier nya bok ”Vitt eller brett. Vilka får ta plats i medier och på redaktioner?” även publicerad gratis som pdf-fil.

Boken är den första i sitt slag som tar ett helhetsgrepp på den både aktuella och kontroversiella frågan om raslig och etnisk mångfald i den fortfarande homogena svenska mediebranschen, d v s på en fråga som det har debatterats intensivt om på senare år.

I boken, som har Lars Truedson och Jonathan Lundqvist som redaktörer, hittas bidrag författade av Peter M. Dahlgren, Rouzbeh Djalaie, Roshanak Fatahian, Paul Frigyes, Karl-Arvid Färm, Heike Graf, Kerstin Gustafsson Figueroa, Jan Inge Jönhill, Malcom Kyeyune, Nicole Kavander, Sakine Madon, Arash Mokhtari, Sayaka Osanami Törngren, Hynek Pallas, Sofia Ulver och mig själv.

I boken framgår det bl a att av den svenska mediebranschens högsta makthavare och toppchefer – VD:ar, styrelseledamöter, ansvariga utgivare o s v – i samtliga stora och större svenska mediekoncerner, mediehus och nyhetsredaktioner (såsom bl a Bonniers, Schibsted, SVT, SR, Stampen/GP, TV4 o s v) är sammanlagt två födda utanför Europa – en är adopterad från Indien och en är invandrad från Australien (och sitter i svenska Discoverys styrelse) – och en född i Sverige med två utrikes födda föräldrar (d v s en är en s k andragenerationere) och det handlar då om en person som har två föräldrar som har invandrat från Centraleuropa.


I mitt bidrag – ”Hur vet vi det vi inte kan mäta? Om svenska medievärldens paradoxala förhållande till mångfald” – kritiserar eller snarare attackerar jag den svenska mediebranschen för att å ena sidan vara den mest antirasistiska sfären i det svenska samhällslivet (i konkurrens med akademin och kulturvärlden) som talar sig varm för mångfald och just antirasism samtidigt som mediebranschen å andra sidan är emot att räkna, mäta, kartlägga och följa upp mångfalden p g a den närmast militanta och fr a utdaterade färgblinda antirasism som råder inom branschen och därmed fortsätter samma annars synnerligen antirasistiska samhällssfär att paradoxalt nog vidmakthålla sin egen homogenitet:


https://mediestudier.se/publikationer/vitt-eller-brett/?fbclid=IwAR0OaR4FTN3bOXNpcxayHJi4-2Z-w0CjCSzGQxaupIJwpTV8qmwOE9U6Ja4


”I framtiden är det antagligen så att debatten om mångfald inom den svenska mediebranschen kommer att fortsätta och troligen också trappas upp mot bakgrund av att andelen invånare med utomeuropeisk bakgrund kan komma att utgöra en tredjedel av samtliga invånare i riket inom bara något decennium.

Särskilt de icke-vita journalister som är verksamma i branschen idag är väl medvetna om den, antagligen mycket extrema underrepresentation av sin demografiska kategori bland landets journalister, och än mer bland mediecheferna, samtidigt som medieföretagen och mediesverige hittills har vägrat att vare sig diversifiera registerdata eller börja ställa frågor om självidentifierad ras, etnicitet, religion och språk i olika medarbetarenkäter i enlighet med jämlikhetsdataprincipen.
Så länge vi fortsätter att sakna data, siffror och statistik om hur det verkligen ser ut vad gäller mångfald med avseende på ras och etnicitet inom den svenska medievärlden så kommer denna sektor att fortsätta att karaktäriseras av dels en fortsatt mycket positiv syn på mångfald, dels en total frånvaro av statistik om mångfald, och dels en fortsatt negativ syn på att mäta mångfald och i förlängningen en fortsatt de facto-underrepresentation av personer med utomeuropeisk bakgrund.”

Ett år efter den första granskningen som Global Bar Magazine genomförde visar det sig nu att biståndssektorn är fortsatt homogen på ledningsnivå

Enligt årets granskning (som avser situationen 2020) så har andelen vita i organisationernas styrelser minskat en aning, från 95 procent 2019 till ca 90 procent 2020. I ledningsgrupperna är siffran så gott som identisk, 94 procent 2020, mot 95 procent året innan.

Totalt sitter det 149 personer i de granskade organisationernas styrelser. Av dem är bara 15 vad vi definierat som icke-vita. ”Bäst” är två organisationer (IM och Amnesty) som både ”enbart” har 70 procent vita i sina styrelser.

I organisationernas ledningsgrupper ingår 105 personer. Av dem är bara sju icke-vita. Faktum är att bara en organisation har under 80 procent vita i sin ledningsgrupp (We Effect, 75 procent vita), samtidigt som mer än hälften av organisationerna enbart har vita i sina ledningsgrupper.

– Nej, jag är inte så förvånad, det är inte så konstig och på sätt och vis också lite förståeligt, det är ju långa processer och folk sitter länge på sina positioner, så av den anledningen hade jag inte förväntat mig att det skulle ha skett så mycket på det här året, konstaterar Maria Eriksson Baaz, professor i statskunskap vid Uppsala universitet, som förra året skrev en uppmärksammad debattartikel i DN kring biståndets brist på mångfald.

– Men det som är lite oroväckande är att de svar jag sett inte verkar tyda på att det pågår så mycket konkret heller, förutom att organisationerna poängterar att de tycker att det är en viktig fråga, fortsätter hon.

Tobias Hübinette är en av Sveriges mest produktiva forskare när det gäller frågor om ras och mångfald. Inte heller han är särskilt förvånad över resultatet:

– Men med tanke på att er förra granskning fick så stort genomslag hade man kunnat tänka sig att det åtminstone skulle ha sett lite annorlunda ut, men så är det ju inte. Grundproblemet är inte att vi saknar vilja, mångfaldsretorik eller ens handlingsplaner. Det står ju numera så gott som alltid inskrivet att organisationer, företag och myndigheter bejakar mångfald. Det som saknas är accepterade instrument för att följa upp och mäta mångfalden. Och så länge vi saknar dessa kommer det nog att förbli ganska mycket status quo, säger Tobias Hübinette.

(…)

Men det går faktiskt att mäta den etniska mångfalden, menar både Tobias Hübinette och Maria Eriksson Baaz. De efterlyser båda det som ofta kallas för jämlikhetsdata och där man ibland frågar om språk, etnicitet och religion i anonyma och frivilliga självsvarsformulär utifrån en självkategorisering. En organisation som arbetat med detta sedan några år tillbaka är fackförbundet DIK https://dik.se/om-oss/villkor-och-policyer/darfor-arbetar-dik-med-jamlikhetsdata

– Ett argument som jag ofta får höra från de som motsätter sig användningen av jämlikhetsdata är att man på något sätt vill värna om människor som är i minoritet och inte ”hänga ut dem” som ”annorlunda”. Men framför allt tror jag att det handlar om att många inte vill tänka – eller erkänna för sig själva – att dessa skillnader faktiskt har betydelse. Man gömmer sig istället bakom en slags övertygelse om att man talar för de här minoritetspersonernas väl och ve, och antyder att det här i det närmaste är någon form av rasism att presentera denna typ av data, konstaterar Tobias Hübinette.

Maria Eriksson Baaz poängterar att ett problem i sättet som många organisationer mäter mångfald är att alla utlandsfödda klumpas ihop i en grupp, oavsett ursprung:
– Om en organisation har många i personalen som är födda i andra länder i Europa kan det se ut som att organisationen har en stor mångfald och inte har anledning att oroa sig för potentiell diskriminering. Detta blir ett problem, eftersom vi vet från andra områden att diskriminering framför allt drabbar icke-vita människor. Det faktum att biståndet traditionellt setts som en bransch där vita människor hjälper icke-vita kan dessutom antas skapa ytterligare problem just inom biståndet. 

Den svenska polisen består fortfarande till närmare 95% av majoritetssvenskar

Den svenska polismyndigheten och poliskåren fortsätter att vara en av Sveriges och det svenska samhällsbyggets allra mest homogena arbetsplatser och yrkesgrupper (bredvid försvaret där f ö exakt samma problematik föreligger – d v s de sökande med utländsk bakgrund faller även där ifrån på det s k IQ-testet och det s k personlighetstestet precis som med polisutbildningen). 

Närmare 95% av de över 30 000 anställda inom myndigheten och kåren är fortfarande majoritetssvenskar och de resterande är i mycket hög grad sverigefinnar, barn till andra nordiska och europeiska invandrare samt utlandsadopterade. 

I åratal har de s k andragenerationarna med utomeuropeisk bakgrund, vilka är de som numera helt dominerar bland de sökande till polisutbildningen som har utländsk bakgrund, fallit ifrån på det s k IQ-testet och det s k personlighetstestet och tyvärr fortsätter denna massiva utsortering trots att polisen numera är medveten om problematiken med en homogen arbetsplats och kår. Inte minst har den senaste mycket uppmärksammade BRÅ-rapporten visat vilket stort behov det numera finns inom den svenska polismyndigheten av anställda som inte talar svenska som förstaspråk. 

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/personer-med-utlandsk-bakgrund-har-svarare-att-klara-polisprovet

”Personer med utländsk bakgrund misslyckas dubbelt så ofta med testerna till polisutbildningen när man jämför med personer med svensk bakgrund. Det visar SVT:s genomgång. Trots att polisen har som mål att öka mångfalden inom kåren har de inte analyserat varför. I dag har 6,5 procent av poliskåren utländsk bakgrund, men målet är det ska bli fler. 

– För polisen är det viktigt att vi representerar det samhälle som vi verkar i, det är en trovärdighetsfråga, säger Max Lutteman på polisens HR-avdelning. 

Trots detta är det få med utländsk bakgrund som utbildar sig till polis. 

SVT har gått igenom antagningsstatistik som visar att personer med utländsk bakgrund har betydligt svårare att komma in på utbildningen än personer med svensk bakgrund. För att bli antagen behöver den sökande förutom att uppfylla betygskraven, ta sig igenom en rad olika tester. De senaste åren har ungefär 20 procent av de som kommit till testerna haft utländsk bakgrund. 

Redan efter första testet, som prövar logiskt tänkande och personlighetsdrag, så sorteras hälften av de med utländsk bakgrund bort, men bara en fjärdedel av de med svensk bakgrund. När alla tester är genomförda har var femte person med svensk bakgrund blivit antagen till programmet, men bara var tionde med utländsk bakgrund. 

– Har man inte svenska som modersmål så kan det vara en förklaring till att man klarar det något sämre. 

Men om språket verkligen är förklaringen vet man inte, eftersom någon analys av bortfallet inte har gjorts av polisen. Forskaren Anders Sjöberg som haft flera uppdrag för polisen, menar att om de vill få in mer mångfald så skulle en lösning till exempel kunna vara att föra in språkkunskap utöver svenska och engelska som ett ytterligare bedömningskriterium i testerna. 

– Man kanske vill ha mer mångfald, och det är ju politiskt korrekt att säga. Men då måste man föra in det i modellen, säger Anders Sjöberg, docent i arbetspsykologi. 

En av de cirka 1 200 poliserna i Sverige som har utländsk bakgrund är Rissa Seidou. Hon är född i Togo i Afrika, uppväxt i Frankrike, och kom till Sverige som 20-åring. Enligt henne behövs det fler poliser som inte är helsvenska, speciellt i områden där det bor många med annan bakgrund: 

– Om vi pratar om det dödliga våldet som sker just nu i vårt område så har det varit en tillgång, att föräldrarna anförtror sig åt mig och berättar “min son har vapen hemma” eller “han har börjat umgås med fel kompisar”. 

Att sänka kraven på de som vill bli poliser vore enligt Rissa Seidou fel väg att gå. Däremot tror hon att man skulle kunna bredda bilden av vad som kan vara relevant erfarenhet, och värdesätta det även i antagningen till polisprogrammet.”

Hur många svenska journalister har egentligen någon slags utomeuropeisk bakgrund?

Hur många svenska journalister har egentligen någon slags utomeuropeisk bakgrund?

På s k förekommen anledning har jag på sistone försökt att hitta data och siffror rörande procentandelen svenska journalister som har någon slags utomeuropeisk bakgrund och detta är vad jag har funnit:

På 1990-talet hade runt 10% av alla journalister i landet någon slags utländsk bakgrund – de var antingen födda utomlands eller så hade de en eller två föräldrar som var det. År 2009 hade denna siffra växt till 14% och idag har denna siffra troligen fördubblats sedan 1990-talet – numera har antagligen runt 20% (och i vissa fall såsom på SR uppemot 25%) av Sveriges journalister någon form av utländsk bakgrund utifrån samma definition. Totalt är över 33% av alla invånare i riket numera födda utomlands eller så har de en eller två föräldrar som är det.

Det ska understrykas att i de undersökningar som existerar (och som redovisas här nedan) så framkommer det att de allra flesta journalister som både har utländsk och utomeuropeisk bakgrund är födda och/eller huvudsakligen uppväxta i Sverige och många är både utlandsadopterade (från exempelvis Sydkorea) och blandade eller mixade (d v s de har exempelvis en pappa från Gambia och en majoritetssvensk mamma) samt s k ”andrageneration:are”.

År 1995 visade en enkätundersökning att av de 10 procent journalister som hade någon form av utländsk bakgrund under det året så hade nästan alla bakgrund i Norden eller i Europa och endast 0,2% hade bakgrund utanför Europa.

År 2000 visade ännu en enkätundersökning att andelen journalister med bakgrund utanför Europa hade ökat till 0,5%. 

År 2011 publicerades ytterligare en enkätundersökning som visade att samma andel hade växt till 0,8%.

Därefter verkar det inte finnas några undersökningar av landets journalistkår som vare sig bygger på enkätundersökningar eller registerdata och som har specificerat utomeuropeisk bakgrund men enligt en muntlig uppgift som en SVT-chef meddelade mig år 2015 så handlade det om 2-3% för SVT:s del just under detta år motsvarande ett 60-tal anställda av det årets 2200 SVT-anställda.

Idag år 2021 verkar ingen veta hur stor andelen är, vilket är mycket typiskt för Sverige där i stort sett alla å ena sidan hyllar och är för mångfald samtidigt som å andra sidan i stort sett ingen vill mäta och följa upp mångfalden (utom när det gäller kön och klass), men min kvalificerade gissning säger att det kan handla om 4-5% numera vilket då ska jämföras med att över 20% av hela den svenska totalbefolkningen numera har någon slags utomeuropeisk bakgrund.

andel svenska journalister med någon form av utomeuropeisk bakgrund:

1995: 0,2%

2000: 0,5%

2011: 0,8%

2015: ca 2-3%

2021: ca 4-5%

Sverige fortsätter att vara västvärldens antagligen mest mångspråkiga land

Sverige fortsätter att vara västvärldens antagligen mest mångspråkiga land: 

Idag talar 28,6% av samtliga barn och ungdomar i åldrarna 7-16 år ett annat språk än svenska som förstaspråk enligt statistik som publicerades i dagarna (denna procentsiffra är f ö än högre än så bland alla barn i åldrarna 0-6 år) och i storstadsregionerna handlar det om runt 45%.

USA sägs ofta vara västvärldens allra mest mångspråkiga land men frågan är om inte Sverige nu faktiskt har gått om USA: 

Idag talar runt 23% av samtliga invånare i USA som är 5 år eller äldre ett annat språk än engelska i hemmet och bland barn och ungdomar i skolåldern gäller siffran 25% och denna siffra är m a o lägre än den som numera gäller i Sverige. Även Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Kanada och Australien är numera också utpräglat mångspråkiga länder men de når antagligen inte upp till vare sig de amerikanska eller de svenska mångspråkighetsnivåerna.

Den svenska mångspråkigheten är vidare också unik på åtminstone tre andra sätt: 

Dels handlar det om ett extremt stort antal olika språk (vilket det inte alltid gör i de andra mångspråkiga västländerna), dels handlar det numera om fr a utomeuropeiska språk och dels handlar det om att Sverige har kommit att bli så här utpräglat mångspråkigt på mycket kort tid och egentligen inom en enda generation (vilket inte alltid är fallet i de andra mångspråkiga västländerna).

År 2020 var 28,6% av samtliga grundskoleelever berättigade till modersmålsundervisning (d v s samtliga barn och ungdomar i åldrarna 7-16 år) och denna procentandel har aldrig varit så stor som under ”pandemiåret” 2020 (år 1994 handlade det t ex om 12,2%). 

andel elever som är berättigade till modersmålsundervisning under verksamhetsåret 2020 (OBS endast ett urval kommuner där procentsiffran överstiger 33%):

Södertälje 66,8%

Botkyrka 60%

Malmö 59%

Burlöv 54,2%

Sundbyberg 54,1%

Flen 51%

Upplands-Bro 48,8%

Järfälla 48,7%

Solna 48,1%

Sigtuna 47,5%

Lessebo 47,5%

Göteborg 45,2%

Perstorp 44,1%

Landskrona 44,1%

Helsingborg 42,4%

Olofström 42,2%

Gnosjö 42%

Huddinge 41,8%

Högsby 40,1%

Katrineholm 39,2%

Stockholm 38,9%

Gislaved 38,5%

Borås 37,3%

Hultsfred 36,6%

Västerås 36,5%

Borlänge 36,1%

Trollhättan 35,9%

Eskilstuna 35,2%

Örebro 35%

Kristianstad 34,7%

Nyköping 34,2%

Ronneby 34,1%

Ludvika 33,4%

Älmhult 33%

De (majoritets)svenskar som har social kontakt med invånare med utomeuropeisk bakgrund uppvisar den högsta s k toleransen för mångfald

Den senaste Mångfaldsbarometern (som gäller för 2020) är fascinerande läsning för den som också har läst åtminstone några av de 100-tals attitydundersökningar som kontinuerligt har genomförts i Sverige (och bland fr a majoritetssvenskarna) ända sedan 1950-talet efter amerikansk modell och med utgångspunkt i Allports kontakthypotes och Bogardus sociala distans-skala.


Denna typ av undersökningar försöker helt enkelt mäta (majoritets)svenskarnas attityder till olika invandrar- och minoritetsgrupper utifrån bl a närhet och distans och negativa och positiva attityder till mångfald, invandring, religion o s v och i den senaste Mångfaldsbarometern framgår det än en gång att Allports kontakthypotes fortfarande verkar hålla i sig:


De (majoritets)svenskar som har social kontakt med en eller flera invånare med utomeuropeisk bakgrund uppvisar den högsta s k toleransen för utomeuropéer och för mångfald och det omvända gäller för de som knappt umgås med någon invånare med utomeuropeisk bakgrund alls, d v s de uppvisar den högsta s k intoleransen.


År 2020 umgicks runt 20% av deltagarna i Mångfaldsbarometern med en invånare med utomeuropeisk bakgrund och generationsskillnaderna är tydliga – det handlade om 6% bland de som var 65-75 år gamla att jämföra med uppemot 25% bland de unga vuxna i åldern 18-30 år. Bland SD-väljarna som deltog i Mångfaldsbarometern uppgav f ö 42% att de aldrig umgås med någon invånare med utomeuropeisk bakgrund.


Mångfaldsbarometern konstaterar i övrigt att något hände med attityderna till utomeuropéer och till mångfald liksom till migration och integration i allmänhet efter 2015, d v s det s k flyktingkrisåret 2015 var verkligen den stora ”game changer:n” i sammanhanget och därefter har allt fler (majoritets)svenskar uppgett i olika undersökningar att de är negativt inställda till utomeuropéer och till mångfald generellt.


Vidare visar 2020 års Mångfaldsbarometer att även om unga vuxna fortfarande är de som är mest positiva till mångfald så har även deras positiva attityder minskat från 82% till 71%. Särskilt unga vuxnas attityder till att ha invånare med utomeuropeisk bakgrund som grannar har försämrats rejält på senare år.


Inte bara unga vuxna utan också kvinnor blir alltmer negativa över tid till mångfald och särskilt till religion samtidigt som männen likaså blir alltmer negativa, vilket innebär att gapet mellan kvinnor och män kvarstår men att kvinnorna alltmer ändå närmar sig männen.


Därtill verkar TAN-högerns kulturkrig ha satt spår och fr a gett ”utdelning” – andelen som anser att människor bara kommer till Sverige för att utnyttja de sociala förmånerna i landet har ökat till 44% vilket är den högsta siffran sedan Mångfaldsbarometern började fråga om detta och detsamma gäller andelen som anser att (den utomeuropeiska) invandringen är orsaken till den svenska bostadsbristen – denna siffra ligger idag på skyhöga 70%.


Vad gäller specifika grupper som deltagarna pekar ut som ”stökiga” grannar så toppar fortsatt personer med bakgrund i Mellanöstern men personer med bakgrund i Asien och i Afrika knappar alltmer in på Mellanöstern-gruppen.


Tidigare har de högutbildade med höga inkomster, d v s akademikerna eller SACO-kollektivet, uppvisat de mest positiva attityderna till mångfald och så är fortfarande fallet men inom denna grupp har andelen som hyser negativa attityder till att ha invånare med utomeuropeisk bakgrund som grannar också ökat över tid.