Kategori: Sverigedemokraterna

Om att SD inte är pro-Kina

För en gångs skull väljer SD rätt väg här – d v s inte pro-Kina-linjen. SD har heller inte valt att åtminstone officiellt slå in på pro-Ryssland-linjen samtidigt som delar av den SD-associerade alternativmedievärlden är pro-Ryssland medan partiet i övrigt stödjer omvandlingen av de f d kommunistiska länderna i Central- och Östeuropa i auktoritär riktning liksom USA:s f d president Trump och hans tidigare försök att omvandla USA i samma riktning.

Synen på Ryssland är annars den stora vattendelaren inom den alleuropeiska högerpopulismen och extremhögern: Medan ungefär hälften av partierna stöttar Ryssland under Putin såsom bl a österrikiska FPÖ, brittiska Nigel ”Mr Brexit” Farage, italienska Lega och franska RN så har den andra halvan med många av partierna i de f d kommunistiska länderna i Central- och Östeuropa i spetsen av historiska skäl valt att inte göra det med några undantag (såsom bl a bulgariska Ataka och ungerska Jobbik).


SD har av likaledes av historiska skäl också valt att göra det – hela den svenska s k nationella rörelsen, som SD härstammar direkt ifrån, har då alltid ända sedan dess uppkomst för snart 100 år sedan varit emot Ryssland av just historiska skäl. Ett närmast övertydligt exempel på det är att medan stora delar av den europeiska extremhögern stödjer Rysslands annektering av Krimhalvön och invasion av Ukraina så har svenskarna i stället valt Ukrainas sida och t o m valt att strida som frivilliga tillsammans med den ukrainska armén.


Vad gäller Kina så är det lite svårare att veta vilka partier inom den paneuropeiska högerradikala partifamiljen som stöttar fastlands-Kina men tyska AfD, som just nu tyvärr har medvind i opinionen, verkar åtminstone göra det liksom svenska AfS.


I framtiden återstår det m a o att se om pro-Kina-linjen också kommer att vinna anhängare bland Europas högerpopulister såsom pro-Ryssland-linjen har gjort och naturligtvis handlar det i så fall om en beundran av en auktoritär och alltmer extremnationalistiska (läs: nymaoistisk) regim som inte minst ”tar i med hårdhandskarna” mot landets minoriteter och inte minst mot muslimerna i Kina. Historiskt är det annars vänstern som har stöttat Kina men idag är det inte särskilt många europeiska vänsterpartier som fortfarande gör det.

Kommer Kristerssons nya TAN-höger att kunna tämja SD: Om den svenska s k nationella rörelsens relation till den svenska borgerligheten under 1900-talet

DN:s ledarskribent Susanne Nyström varnar idag TAN-högern för att SD inte har några lojaliteter till den svenska borgerligheten och hon hade kunnat komplettera bilden med en kort historik som lyder som följer:

Dagens svenska s k nationella rörelse, som SD är ett direkt ideologiskt/idéhistoriskt och rörelse/organisationshistoriskt resultat av (och dessutom denna rörelses hittills mest framgångsrika parti), såg dagens ljus i Värmland för 97 år sedan och uppstod efter Första världskriget i opposition mot dåtidens höger och faktiskt ungefär på samma sätt som den kommunistiska rörelsen föddes efter Första världskriget i opposition mot dåtidens vänster (för att generalisera en aning).

En direkt orsak till den s k nationella rörelsen uppkomst och framväxt berodde på den parlamentariska demokratins successiva genombrott efter Första världskriget, som den s k nationella rörelsen menade att högern hade misslyckats med att förhindra och därigenom kapitulerat och gjort sig själv illegitim.

Därför kom den svenska borgerligheten och högern att bli ett minst lika stort hatobjekt för den s k nationella rörelsen som vänstern var under mellankrigstiden och visuellt framställdes den ibland som bestående av kraftigt ålderstigna, vithåriga gubbar med enorma s k kulmagar av Göring-snitt som struttade runt på sina slott och i sina våningar och pimplade konjak medan kvinnorna framställdes som högdragna ”fruntimmer” i korsett ”av den högre skolan”.

Efter kriget, när särskilt M tidvis höll på att i det närmaste smälta bort under Kalla kriget i takt med att den socialistiska välfärdsstaten växte fram under SAP:s mångåriga maktinnehav, var högern därför bara värd förakt från den s k nationella rörelsens sida. Faktum är att den s k nationella rörelsen snarare kunde uttrycka en illa dold motvillig beundran för SAP under dessa årtionden, som hade lyckats samla arbetarna och den lägre medelklassen i ett gigantiskt massparti som under hela Kalla kriget var världens mäktigaste socialistiska arbetarparti utanför kommunistvärlden, medan M symboliserade en borttynande och impotent höger.

Efter Kalla krigets slut och kommunismens fall blev den triumferande svenska borgerligheten återigen ett hatobjekt för den s k nationella rörelsen under nyliberalismens ”guldålder” när pro-invandringsfalangen inom högern i det närmaste segrade sig till döds.

Kristersson tillhörde ju själv denna falang och den kom som bekant till slut att styra landet i form av Reinfeldts två regeringar. Faktum är att den s k nationella rörelsen med SD i spetsen snarare föraktade och hatade Reinfeldts alliansregering mer än det efter Kalla kriget stadigt krympande SAP under både Persson, Sahlin och Juholt.

När nu den nya svenska TAN-högern allierar sig med SD så är det denna korta rekapitulation av den svenska s k nationella rörelsens historiska förhållningssätt till högern som den svenska borgerligheten bör ha i åtanke om TAN-högern + SD nu tar hem 2022 års val och när SD därefter börjar trilskas och fr a uppvisar en illojalitet mot borgerligheten som antagligen kommer att chockera densamma.

Så ”lycka till!” som det heter nu när den svenska borgerligheten ska försöka tämja SD och ”rida tigern” eller snarare rida den varg som en gång föddes i Värmland för 97 år sedan i form av den svenska s k nationella rörelsen:

https://www.dn.se/ledare/susanne-nystrom-akessons-styrka-ar-att-han-inte-har-nagra-lojaliteter-till-borgerligheten

”Det är inte bara Moderaternas, Kristdemokraternas och Liberalernas syn på Sverigedemokraterna som håller på att ändras: Från att aldrig samarbeta eller samtala till att Ulf Kristersson (M) ser det som ”självklart” att kunna ta stöd av Jimmie Åkesson (SD). Vidare Nyamko Sabunis (L) uttalande om att SD läser av samhällsproblemen på samma sätt som de borgerliga.

Även SD:s syn på sig själva har svängt, vilket har skett lika snabbt som de andras. 2014 släppte SD igenom alliansbudgeten med orden ”Give’em hell”. Nu säger Åkesson i en intervju i Göteborgs-Posten att partiet vill ha ett skriftligt avtal, önskar inleda sakpolitiska förhandlingar före valet och förbereder sig på ett större politiskt inflytande än någonsin.

Klart är att SD inte kommer att sälja sig billigt. Och som Arne Larsson, politikreporter på GP, skriver: ”M och KD gör just nu allt de kan för att SD ska trivas i deras sällskap”. Det senare är logiskt för partier som satsar allt på att vinna regeringsmakten med hjälp av SD.

För som Åkesson säger har han och hans parti ”inga lojaliteter till borgerligheten” och L:s krumbukter om att SD ska stödja en budget utan att vara med på riktigt ger han ingenting för: ”Vi tänker inte komma in från sidan”.”

Dagens Arena publicerar idag ett utdrag ur min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt”

Dagens Arena publicerar idag ett utdrag ur min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt”, som just nu bl a ligger på plats 13 på Bokus försäljningslista i kategorin Samhälle & politik liksom på plats 13 på Adlibris försäljningslista i kategorin Sociala frågor & processer.

Utdraget är hämtat från bokens sista kapitel, som består av en kronologisk genomgång av hur den svenska s k nationella rörelsen har sett på internationell adoption och utlandsadopterade ända sedan de första icke-vita adoptivbarnen ankom till landet på 1960-talet.

Det empiriska underlaget till detta sista kapitel och denna genomgång är helt unikt, då jag med all sannolikhet är den enda i landet som systematiskt har sökt efter och samlat på precis allt som den svenska s k nationella rörelsen har sagt och skrivit om adoption och adopterade (liksom även gjort mot adopterade) ända sedan 1960-talet och framåt: Det handlar bl a om allt ifrån ledarstick, debattartiklar och insändare som hittas i den s k nationella rörelsens olika tidningar, tidskrifter och periodica till domar, DO- och polisanmälningar som rör adopterade som har utsatts för hatbrott och diskriminering.

Det utdrag som Dagens Arena publicerar handlar specifikt om SD:s syn på internationell adoption och utlandsadopterade, som jag i boken med all tydlighet (be)visar att den är ett direkt (ras)ideologiskt arv från just den svenska s k nationella rörelsen, d v s detta är då ett (ypperligt) bevis för att SD har sina direkta rötter i den svenska nationalsocialistiska rörelsen.

I detta utdrag slutligen driver jag även tesen att hade SD aldrig ändrat sin syn på internationell adoption och utlandsadopterade 2002, så hade SD aldrig kommit in i riksdagen 2010 och aldrig blivit det mycket stora parti som SD är idag, som ju just nu ”nosar” på makten inför 2022 års val. Det ska dock sägas att när SD valde att ta bort kravet på förbud mot utomeuropeiska (läs: icke-vita) utlandsadoptioner så fortsatte SD ändå under en tid att driva kravet på att adoptionsbidraget skulle slopas liksom också att s k internationella äktenskap skulle beskattas särskilt (åren efter Kalla krigets slut exploderade nämligen både de internationella adoptionerna i antal globalt sett liksom de internationella intimrelationerna mellan vita och icke-vita heterosexuella par, vilket i båda fallen oroade det dåtida SD).

Därefter har SD på alla sätt och vis (över)exploaterat och inte minst (över)exponerat de adopterade i sin propaganda och i sin politik (i sitt partiprogram, i sina valfilmer, i tal och intervjuer, på affischer och broschyrer o s v) på ett sätt som inget annat parti av SD:s slag gör någonstans i Europa och västvärlden. Detta förklaras i sin tur av 1960-talets svenska adoptionsdebatt, som min bok just handlar om, och som också den var exceptionell och inte lät på samma sätt i något annat västland som också började adoptera barn på 1960- och 70-talen. Allt handlar helt enkelt och kort och gott och Sveriges och svenskarnas syn på ras, om relationen mellan ras och svenskhet och sist men inte minst om den specifika svenska antirasismen:

”Kanske hade Sverigedemokraterna inte hade varit det parti det är idag utan de utlandsadopterade. Det var åtminstone indirekt tack vare sin vändning i adoptionsfrågan som partiet till slut kom in i riksdagen, skriver Tobias Hübinette.

Tobias Hübinette är verksam som lärare och forskare vid Karlstads universitet. Hans senaste bok är Adopterad: En bok om Sveriges sista rasdebatt.”

SD och adoptionsfrågan

År 1979 bildades Bevara Sverige Svenskt (BSS), som sedermera kom att utvecklas till och bli SD 1988. Det är symptomatiskt att ett av BSS första och tidigaste flygblad som bar rubriken »Bryr du dig om ditt land?« just tog upp adoptionsfrågan genom att citera genetikern Jan Lindsten. I ett reportage i veckotidningen Allers hade han sagt så här om de adopterades påverkan på den majoritetssvenska arvsmassan:

”… vi har tiotusentals adoptivbarn, varav många kommer från Indien och Fjärran Östern. Såframt de inte återvänder till sina hemländer, såframt de adopterade barnen av nån otrolig anledning skulle återsändas, så kommer svenskar och svenskor att i oerhört mycket högre grad än i dag gifta sig med kvinnor och män från Jugoslavien, Grekland, Korea etc. Detta är ur genetisk synpunkt en fascinerande tanke, säger Jan Lindsten. Det kommer i framtiden ge en helt ny »genpool« att plocka arvsmasseförändringar ur. Förändringarna blir med all säkerhet större än vad kärnkraften ens i ett katastrofläge skulle kunna åstadkomma!”

I BSS:s program, antaget på årsmötet 1983, fanns rubriken »Adoption av utländska barn« varunder det stod att läsa att den internationella adoptionsverksamheten från »avlägsna, exotiska länder« gödde en »svart barnbörs« medan de adopterade riskerade att få »stora anpassningssvårigheter«. Därför krävde BSS att utlandsadoptionerna skulle förbjudas:

”Att på detta sätt rycka loss små barn från en viss etnisk kulturmiljö och omplantera dem till en helt annan, det är att i onödan bereda dem stora anpassningssvårigheter här i världen. Dessa barn från Korea, Sri Lanka, Indien eller Afrika kan aldrig bli fullt svenska. Det är en ren fördom, att tro på en dylik försvenskning. För nöjet att få ett efterlängtat litet barn har dessa adoptivföräldrar inte besinnat sitt ansvar varken för barnet eller gentemot det egna folket. Därför yrkar BSS på att adoption av utländska barn skall förbjudas i lag.”

Sverigedemokraterna ärvde sedan BSS negativa inställning till internationell adoption och till de utlandsadopterade, vilken i sin tur var ett arv från den samlade svenska extremhögern. År 1990 sade SD:s dåvarande talesperson Ola Sundberg under ett SD-möte i Linköping: »Det är onaturligt och osvenskt med främmande barn på dagis. Jag vill inte använda ordet ras, men det ser äckligt ut när man ser två föräldrar med en indisk unge mellan sig.«.

På 1990-talet radikaliserades SD:s hållning under en tid då en liknande utveckling ägde rum även i andra västländer, där motsvarande partier skärpte sin inställning till internationell adoption. År 1997 gick exempelvis ett norskt högerextremt parti vid namn Hvit valgallianse till val på ett program som krävde att de icke-vita adopterade i Norge antingen skulle repatrieras eller låta sterilisera sig. År 1998 sade även Povl Heinrich Riis-Knudsen, som då var ledare för Danmarks nationalsocialistiske bevægelse, följande om de icke-vita adopterade i Danmark i en tv-intervju: ”I det ögonblick vi har ett nationalsocialistiskt samhälle får de inte möjlighet att föröka sig. Hur är en teknisk fråga som jag inte kan ta ställning till idag.” 

I 1994 års partiprogram ställde SD aborterna mot adoptionerna under rubriken »Befolkningspolitiken« och tillade att »möjligheten att adoptera svenska barn ska öka, samtidigt som möjligheten att adoptera utomnordiska barn starkt begränsas« . I nästföljande 1996 års partiprogram hade abort- och adoptionsfrågan rent av fått en egen rubrik, »Abort och adoption«:

”Sexualiteten är något mycket fint som framtidens ungdomar måste lära sig att handskas ansvarsfullt med. Sverigedemokraterna vill verka för att aborter efter tolfte havandeskapsveckan förbjuds, såvida medicinska skäl för abort ej föreligger. Samtidigt som möjligheten till adoption av barn med ursprung utanför Europa skall upphöra, skall nationell adoption ge icke önskade barn en chans till en sund uppväxt. Barn och ungdomar som redan kommit till Sverige genom icke-europeisk adoption skall fåsärskilt stöd i skolorna om de utsätts för mobbning.”

Återigen ses här tydliga spår av tidigare och andra högerextrema partiers och organisationers syn på de adopterade som offer för »kulturradikalerna«, »marxisterna« och »vänsterliberalerna«. SD:s krav på att alla utlandsadoptioner av utomeuropeiska barn skulle upphöra kom att kvarstå till dess att ett nytt partiprogram antogs 2002.

Adoptionsfrågan skulle under åren 1996–2002 komma att förfölja SD både externt och internt då utomstående kritiker av partiet ständigt lyfte fram meningen »möjligheten till adoption av barn med ursprung utanför Europa skall upphöra« som ett exempel på SD:s rastänkande, samtidigt som en hätsk diskussion inom partiet till slut ledde fram till att förbudskravet togs bort. År 2002 resulterade exempelvis just denna skrivning till att Dagens Nyheters dåvarande chefredaktör Hans Bergström, som själv har adopterat internationellt, vägrade att ta in en annons från partiet i tidningen.

Internt kom adoptionsfrågan att utvecklas till en av de viktigaste särskiljande frågorna mellan den falang som företräddes av dåvarande partiledare Mikael Jansson, som hade infört förbudskravet, och den falang som till slut tog över Sverigedemokraterna, ledd av Jimmie ÅkessonBjörn SöderMattias Karlsson och Richard Jomshof vilka ibland benämns som »de fyras gäng«. År 1999 skrev signaturen »Hemma är alltid bäst, Norrtälje« i partiorganet SD-Kuriren »tänk er för noga, flera gånger, innan ni adopterar ett utländskt barn« eftersom de adopterade »kommer att känna sig främmande i Sverige«. Signaturen anslöt sig därmed till den då rådande partilinjen.

Under valåret 2002 föreslog vidare företrädare för SD:s radikala Göteborgsavdelning att alla partimedlemmar som ville kandidera i något av de tre valen skulle underteckna ett lojalitetskontrakt och en vandelsförsäkran som bestod av flera frågor av personlig art. En av dem var »Har Du adoptivbarn?« .

Mikael Jansson har i efterhand försvarat det tidigare förbudskravet i sin självbiografi I eget spår genom obruten terräng genom att hävda att det infördes enbart för de adopterades skull, vilka partiet ville behandla »med särskild värme och respekt«. Jansson, som idag tillhör det konkurrerande partiet Alternativ för Sverige, skriver vidare i sin bok att orsaken till att just utomeuropeiska adoptioner skulle förbjudas var »att svårigheterna för adoptivbarnen torde öka i proportion till de kulturella skillnaderna«.

I praktiken tog samtliga svenska högerextrema organisationer avstånd från utomeuropeiska adoptioner under 1990- och 2000-talen, däribland även Konservativa partiet, Nationalsocialistisk front och Nationaldemokraterna. År 2000 skrev en företrädare för dåvarande Svenska motståndsrörelsen, idag Nordiska motståndsrörelsen, följande om de icke-vita utlandsadopterade. Jag väljer att citera detta in extenso då stycket sammanfattar den samlade svenska extremhögerns syn på de adopterade vid denna tid:

”Dels fyller de samma funktion som främlingsinvasionen, d v s de tränger undan svenskar av traditionellt, potentiellt »nazistiskt« snitt, vilka ersätts med mer lättkontrollerade, främmande element. Dessutom blir dessa adoptivbarn främlingar av en, ur regimens synvinkel, särskilt intressant kvalitet, eftersom de har tränats in i ett svenskt sätt att tänka och vara sedan barnsben, och därför ofta beter sig förvirrande likt vanliga svenskar. Detta tjänar det pedagogiska syftet att göra svenskarna mindre benägna att dra slutsatser om kopplingen mellan en persons biologiska arv och personens beteende, samtidigt som frekvensen av förhållanden och äktenskap över rasgränserna helt naturligt blir hög för denna grupp. Berövade som de är på sitt egentliga folks språk och kultur, är det svårt att återvända till hemlandet, trots att det i många fall är vad de helst skulle vilja när de uppnår vuxen ålder.

Ytterligare en anledning är adoptivföräldrarna själva. Dessa har så att säga satsat allt på ett kort, det mångkulturella Sverige – var annars skulle deras barn kunna fungera normalt? – och blir därmed en användbar grupp att rekrytera lojala politiker, chefredaktörer, höga polischefer, och dylikt ur. Detta underlättar för regimen att utåt sett visa upp ett ansikte där en hel del framträdande politiska- och massmediala maktpositioner trots allt besitts av svenskar, samtidigt som den bedriver en politik och propaganda som i själva verket syftar till att driva bort svenskarna från jordens yta. Att det är villkorat att man måste ha släppt all lojalitet med det svenska folket för att få inta dessa positioner, syns så att säga inte utanpå.”

Kring millennieskiftet började dessutom allt fler utlandsadopterade själva att framträda i högerextrema sammanhang, bland andra den riksbekante krigsförbrytaren och för Malexandermorden livstidsdömde Jackie Arklöv som var medlem i den nazistiska terroristgruppen Nationella revolutionära armén, liksom enstaka adopterade medlemmar inom både Nysvenska rörelsen och SD.

År 2001 intervjuade Mattias Karlsson och Björn Söder partikamraten Håkan, adopterad från Indien, som beklagade sig över att »invandrares dåliga beteende drabbar adopterade, då många svenskar tycks förväxla adopterade med invandrare«. Håkan tillade också att han »aldrig« hade »stött på någon rasism från svenskar«, samtidigt som han kritiserade SD:s förbudskrav:

”Han menar, till skillnad från sverigedemokraterna [sic], att argumentet om att utomeuropeisk adoption inte ska tillåtas på grund av att det skapar identifikationsproblem är starkt överdrivna:

– Jag har aldrig känt några andra rötter än de svenska.”

Karlsson och Söder avslutade intervjun med att provokativt skriva:

”… vi lämnar mötet med en förvissning om att våra idéer ligger i tiden, att stödet för dem blir allt större och att stödet finns även hos personer som vid första anblick inte ser ut att vara svenska nationalister.”

Det är troligt att de båda artikelförfattarna var väl medvetna om att de retade upp åtskilliga partikamrater som sympatiserade med Janssons linje i adoptionsfrågan. 2002 röstade den falang som stödde »de fyras gäng« till slut bort förbudskravet och 2005 valde den då nytillträdde partiledaren Jimmie Åkesson att utesluta det dåvarande ungdomsförbundet SDU:s tidigare ordförande tillika före detta partisekreteraren Jimmy Windeskog.

Orsaken var att Windeskog under ett partistyrelsemöte hade sagt att Tony Wiklander, på den tiden SD:s vice partiledare, »skadar partiets trovärdighet som motståndare till mångkultur« eftersom han hade en adopterad dotter från Indien.

Mellan 2003 och 2010 nämndes sedan inget särskilt om adoption i officiella SD-sammanhang fram till 2011 års partiprogram, där partiet under rubriken »Sverigedemokraterna, familjen och jämställdheten« motsatte sig alla adoptioner av »såväl ensamstående, som samkönade par och polyamorösa grupper« samt explicit inkluderade de adopterade i svenskheten under rubriken »Sverigedemokraterna och nationen«:

”Sverigedemokraterna definierar den svenska nationen i termer av lojalitet, gemensam identitet, gemensamt språk och gemensam kultur. Medlem av den svenska nationen kan man enligt vår uppfattning bli genom att antingen födas in den eller genom att senare i livet aktivt välja att uppgåi den. Som infödd svensk räknar vi den som är född eller i tidig ålder adopterad till Sverige av svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet. Som assimilerad till den svenska nationen räknar vi den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation.”

År 2011 hade Jimmie Åkesson dessutom svarat i en intervju i brittiska BBC:s HARDtalk-program att han i praktiken betraktade sverigefinnarna och de utlandsadopterade, med de adopterade från Korea som konkretexempel, som svenskar på BBC:s fråga om vilka invandrargrupper i det svenska samhället som Åkesson ansåg vara tillräckligt integrerade och assimilerade.

I 2014 års valrörelse producerade SD flera valfilmer varav den med namnet »Låt er inte tystas« fick både störst spridning och mest uppmärksamhet när den sändes på TV4 dagarna före valet. I denna valfilm förekom två dåvarande utlandsadopterade SD-medlemmar från Sri Lanka respektive Sydkorea vilka tillsammans med Jimmie Åkesson tog avstånd från rasism:

”Rasism är vidrigt. Det har orsakat några av de värsta brotten i historien och det får aldrig accepteras. Att värna om vårt land, vår kultur, vår historia, är inte rasism. Inte heller är idén att stoppa hedersvåld, tiggeri och människohandel rasism. Det är omtanke och medmänsklighet. Låt inte debatten tystas av åsiktspoliser och fega makthavare. Stå upp mot rasism. Och våga stå upp för vårt Sverige. Och det på riktigt.”

En av de adopterade som deltog i ”Låt er inte tystas”-filmen förekom även i valfilmen ”Ung svensk tjej” som det dåvarande ungdomsförbundet SDU stod bakom.

Genom att regelbundet använda sig av icke-vita adopterade i sin retorik och propaganda har Sverigedemokraterna kunnat freda sig från alla anklagelser om den typ av rastänkande som präglade partiet fram till antagandet av 2002 års partiprogram. I och med 2014 års valfilm blev SD:s officiella framhävande av utlandsadopterade mer utstuderat än tidigare.

Kanske kan man rent av säga att Sverigedemokraterna inte hade varit det parti det är idag om det inte vore för de utlandsadopterade – det vill säga det var åtminstone indirekt tack vare sin vändning och om-orientering i adoptionsfrågan som partiet till slut kom in i riksdagen 2010 och i skrivande stund nosar på positionen som Sveriges största parti. På så sätt valde SD att till slut anpassa sig till den rådande hegemoniska antirasismen i landet vilken även den svenska extremhögern måste förhålla sig till och vara i fas med.

På 2010-talet har slutligen flera politiker som själva är adoptivföräldrar kommit att framhäva att de är just det, till skillnad från tidigare då exempelvis ministrar som var adoptivföräldrar inte gärna talade offentligt om att de var det. Likväl är det svårt att säga om trenden att använda adopterade som politiska symboler har att göra med att just SD har kommit att göra det eller inte.

Under 2017 års Järvavecka, den andra i ordningen, höll till exempel Liberalernas dåvarande partiledare Jan Björklund ett tal där han lovade sina två adopterade söner från Sydkorea att han aldrig skulle släppa fram SD till makten. I efterhand går det heller inte att säga annat än att Björklund, innan han avgick som partiledare, höll sitt löfte till sina två adoptivbarn efter valet 2018 i och med att den så kallade januariöverenskommelsen 2019 gjorde det möjligt för Stefan Löfven att fortsätta regera med Miljöpartiet och med stöd av Liberalerna och Centerpartiet. Ytterligare ett exempel på en adoptivförälder som också är politiker, och som på sistone har låtit detta synas i offentligheten är Ulf Kristersson som därtill tidigare var ordförande för Adoptionscentrum. Under 2018 års valkampanj bjöd Moderaternas valfilm på ett slags ”hemma hos”-reportage hos Kristersson och dennes familj och i filmen syntes hans tre adopterade döttrar från Kina och en av döttrarna förekom också på en av Moderaternas valaffisch under samma valkampanj.

Den gamle Göteborgsnazisten, SD:aren och mördaren Daniel Karlsson misstänks för en mordbrand i Glava utanför Arvika

Så har en av SD Göteborgs gamla medlemmar Daniel Karlsson som har minst två mord på sitt samvete gjort sig bemärkt i Värmland på sistone och närmare bestämt utanför Arvika genom att i lördags bränna ned HVB-hemmet Hillringsbergs rehabcenter i Glava till grunden:

Karlsson dömdes 1990 till sex års fängelse för mord efter att i Göteborg ha dödat en 32-årig homosexuell man på en parkeringsplats i närheten av RFSL:s lokal i staden med 50-talet hugg med en bajonett. 

År 1995 dömdes Karlsson återigen till fängelse för mord och denna gång i åtta år för att ha dödat den 60-årige förmodade homosexuelle konstnären Per Skoglund på Nya Allén i närheten av Järntorget i Göteborg tillsammans med sonen till en av Göteborgspolisens högsta polischefer som också han möjligen var SD:are.

Skoglund troddes vara homosexuell och utsattes för en mycket grov misshandel innan han dog – de båda nazisterna hoppade på hans huvud och ansikte, flera inre organ var kraftigt skadade, ena lungan hade punkterats av upprepade sparkar i liggande ställning och flera ben var krossade.

Polischefens son frikändes för mordet då den tekniska bevisning som hade funnits i form av en tårgassprej försvann på ett mystiskt sätt på och från Polishuset i samband med utredningen.

Den s k nationella scenen i Göteborg runt SD Göteborg var på 1980- och 90-talen synnerligen brutal och våldsam. Den blivande Ace of Base-världsstjärnan Ulf Ekberg var t ex en av grundarna av SD Göteborg och Ace of Base:s debutskiva ”Happy Nation” som är det bäst säljande debutalbumet någonsin inom den västerländska populärmusikens historia producerades av en SD Göteborg-medlem.

Och Ekbergs allra första ”hit” var då inte ”Wheel of Fortune” utan den inom dåtidens SD Göteborg-kretsar kultförklarade våldsdyrkande sången ”Vit makt, svartskalleslakt!” som bl a innehåller stroferna ”Män i vita kåpor på vägen tågar. Vi njuter när vi huvudena av n-a sågar. Svartskalle, vi hatar dig! Ut, ut, ut, ut! Nordens folk, vakna nu! Skjut, skjut, skjut, skjut!” och ”Där n-a finns, följer fattigdom, svält och kulturellt mörker. Där de vita finns, följer civilisation, upplysning och välstånd. Vit makt, svartskalleslakt! Vit makt, svartskalleslakt!”.

”De boende på HVB-hemmet var ute för att hälsa på en nyanländ klient. Då upptäckte en i personalen att det brann inne i byggnaden. 

– Oturligt nog stod ett fönster uppe, därför lyckades elden sprida sig till taket, säger föreståndaren Karolina Midböe. Nu är en man i 50-årsåldern misstänkt för grov mordbrand.

De boende och personalen på HVB-hemmet Hillringsbergs rehabcenter i Glava utanför Arvika var ute på gårdsplanen vid 19-tiden på lördagen för att hälsa en ny person välkommen till hemmet.

Men plötsligt larmade en i personalen och en boende om att det kom rök från byggnaden.

De tog sig snabbt in i det timrade huset och hämtade ut den enda person som då fortfarande var kvar i byggnaden. I samband med det öppnades en dörr och i och med att ett fönster också stod öppet blev det korsdrag.

– En sådan här brand skulle egentligen inte vara möjlig, vi trodde aldrig att det skulle gå så här illa. Men på grund av korsdraget tog elden sig ut genom ett fönster och tog tag i taket, säger Karolina Midböe.

Byggnaden blev snabbt övertänd och på söndagsmorgonen fanns ingenting kvar av det timrade huset.

Karolina Midböe fick larm om branden kort efter att 112 larmats på lördagen. Hon åkte omedelbart till HVB-hemmet där de boende snabbt kunde placeras om i en annan byggnad på området.

– Alla är trygga och lugna nu även om det finns någon som är lite mer ledsen och har förlorat familjefoton och sådant i branden, säger hon.

HVB-hemmet har åtta lägenheter för män med missbruksproblem och psykisk ohälsa. Hemmet var inte fullbelagt när branden bröt ut.”

(…)

”En man i 50-årsåldern greps på plats under lördagskvällen och är nu anhållen misstänkt för grov mordbrand.” See less

Den nationella podden Vita pillret kommenterar debatten om den svenska internationella adoptionsverksamheten

Så har den f d riksdagsledamoten (SD) Christoffer Dulny tagit upp den just nu pågående uppmärksamheten kring den svenska internationella adoptionsverksamheten i det senaste avsnittet av podcasten Vita pillret. Christoffer Dulny talar mestadels medan två andra personer kommenterar ibland och deras inlägg är här nedan försedda med parenteser.

Det är alldeles uppenbart att den svenska s k nationella rörelsen i bred bemärkelse sedan länge har varit smått besatt av frågan om utlandsadoptionerna och om de utomeuropeiska adopterade och nyligen blev jag f ö också approcherad av SD:s tv-kanal Riks som bad om att få intervjua mig i denna fråga – d v s SD ville intervjua mig om internationell adoption och utlandsadopterade.

”Hela insikten om vad adoptionsfrågan gick ut på är ett svart piller för att rötan går ned till den absoluta botten. Jag undrar hur många svenskar på 60-, 70-, 80- och 90-talen som ens övervägde vad konsekvensen av ett mångrasligt Sverige skulle bli och som var emot det.

Tillåt mig att citera Tobias Hübinette, grundare av Expo. Han är adopterad från Korea och han är professor vid Karlstads universitet idag. Han har fått ganska mycket att säga till om, dels i hela vithetsdebatten som vi pratade om i föregående Vita pillret. 

Sedermera så har det uppstått en debatt om adoptioner till Sverige. Och hör och häpna, det visar sig nu att mycket av den här adoptionen inte styrdes av rationella beslut utan den styrdes av en artificiell efterfrågan. Det kanske aldrig var ett så panikartat läge såsom man framställde det som. Folk tror ju att man gick och hämtade svältande barn från någon hydda och sedan helikopter:ade dem till Sverige och så fick dom ligga på intensiven i två veckor.

Vad man gjorde i Sverige var att man skapade en artificiell efterfrågan som sedan fylldes av marknaden i sk-th-lsländer. Och det intressanta är att alla i Sverige var med på det här när det väl satte igång. Politiska partier, myndigheter, svenskarna själva i allra högsta grad. Ju mer man gräver i det här så går det inte att friskriva Sverige och svenskarna som folk från det här.

En längre artikel som Tobias Hübinette har författat i SvD försöker svara på frågan hur. 

Det har då uppstått en stor debatt om att många av dom har barnen har rövats bort och dom har sålts och myndigheter har varit medvetna om det här i Sverige och i andra länder och det kan röra sig om 10 000-tals barn. Det kan typ vara alla, vem vet? Vi har adopterat 10 000-tals till Sverige.

Hur blev Sverige det land som har adopterat flest barn i världen per capita? Det är också någonting, om folk inte visste det, att Sverige är världsledande när det gäller adoptioner. 

Det handlade inte om adoptioner från närområdet ska sägas då utan i Sverige gjorde man genom lagar det närmast omöjligt att adoptera inom Sverige. Man talade om barnets bästa och möjligheten att ha kontakt med sina biologiska föräldrar. Men det förstår ju vem som helst att det finns ju folk som absolut aldrig borde bli få föräldrar.

(…)

Men vad var det som hände då? Man styrde om adoptionen från inhemsk till utomeuropeisk, alltså inte från Europa utan från länder lååångt bort. Poängen var att barnen inte skulle vara vita. Och SD har därmed fått rätt för SD hade ju tidigare samma argument som på 60-talet när en del vettiga röster argumenterade mot adoptionerna, för SD motsatte sig ju tidigare utomeuropeiska adoptioner.

(…)

Det fanns två läger i adoptionsdebatten under 60-talet när debatten rasade. Det första lägret benämner Hübinette som raspessimisterna. Och de bestod faktiskt av myndighets-Sverige, biståndsvärlden och experterna och dom menade att de icke-vita adoptivbarnen skulle utsättas för diskriminering och oroade sig för att den rasliga homogenitet som då rådde i Sverige skulle luckras upp.

Sedan fanns det ett annat läger som han benämner som rasoptimisterna och dom bemötte pessimisternas farhågor med att svenskarnas rasfördomar skulle bekämpas med hjälp av dom icke-vita adoptivbarnen samt att den homogena svenska befolkningssammansättningen behövde blandas upp. 

Så vad vi hade här var att i princip en del, alltså den djupa sossestaten, insåg att det här är troligen ingen särskilt bra idé, för dom hade ändå koll på läget. Å sedan fanns det en annan rörelse, tyvärr ska sägas, som representerades av kultur-Sverige naturligtvis såsom av författaren Eva Moberg. Hon gick ut och krävde att någonting skulle göras för att underlätta för utomeuropeiska adoptioner och regeringen valde då att tillsätta utredningen Adoption av utländska barn. Och det här optimistiska lägret ville då att Sverige skulle bli internationellt och att svenskarna skulle bli världsmedborgare och att Tredje världen i form av adoptivbarnen skulle komma till Sverige. Det gick helt enkelt inte att låta svenskarna vara ”nästan kemiskt fria från färgade folkinslag” som Richard Sterner uttryckte det.

(…)

Det fanns en livlig diskussion på 60-talet som var väldigt färgad av diskussionen om afroamerikanernas emancipation i USA, som Sverige var besatt av. Någonstans ville dom här personerna ha dom konflikterna även i Sverige, dom ville ha ett mångrasligt Sverige helt enkelt, det var explicit anledningen till att man drev igenom den generösa adoptionslagstiftningen.

Media var med på banan. Hübinette skriver bland annat att optimisternas önskan om att till varje pris och så fort det bara gick öka den rasliga mångfalden i Sverige ledde till hyllande reportage om adoptivfamiljer i pressen. 

(…)

Adoptionen, den har ju varit lite av en doldis när vi analyserar. Alltså när man tänker på svensk migrationspolitik, då går man direkt från biståndspolitikens hjälp på plats till att dom ska få komma hit och få hjälp men adoptionen kom emellan de båda.

(…)

(Att det var en del av förbrunandet av Sverige, att det var medvetet, den tagningen har jag inte ens hört förut.)

(Men taktiken har ju fungerat ganska bra. Jag tänker nu på mina gamla vänner. Anledningen till att man inte kan tänka sig att minska invandringen är ju ofta adoptivungar, att ”då hade ju min kompis bla bla bla aldrig kommit till Sverige och han är ju så j-la skön och ändå svensk”. Det är en himla vanlig förevändning så den här politiken uppfyllde ju sin tilltänkta roll.)

Precis, den normaliserade ju allting som kom därefter. Det intressanta är ju att detta var det väldigt explicita syftet. Alltså det kom före idén om hjälptanken. Hjälptanken var ju det man sedan sålde in till Karin Knutby och Pelle Plankstek, det var ju typ det sista steget. Men på en högre nivå var det ju dom här argumenten som i slutänden var ledande för att genomföra den här förändringen. 

(…)

Man bör ha lite siffror här i huvudet. Alltså 1960, innan den här adoptionen kom igång fanns det bara 5000 utomeuropeiskt födda här i landet. Och även så sent som 1970 så handlade det om 0,2 procent som hade någon form av utomeuropeisk bakgrund. Och svenskar hade ju knappt träffat eller sett en svart, en indier eller en kines – bara 0,2 procent – dom fanns ju inte i Sverige. Och jämför sedan 1970 med 1980 – det handlar om en explosion.

Optimisterna menade ju att blotta närvaron av de icke-vita adoptivbarnen skulle vänja svenskarna vid att acceptera ”färgade” människor och i förlängningen göra svenskarna till antirasister. 

(…)

Så Sverige hade själv lanserat en idé om att vi skulle lösa rasproblemen i hela världen genom att vi skulle visa att det här fungerade. Och tanken var, såväl i biståndspolitiken såväl som i adoptionspolitiken, att vi skulle visa resten av världen hur det skulle gå till.

Och vad som hände på slutet av debatten det var ju att när den här utredningen Adoption av utländska barn kom med ett betänkande 1967 och gav optimisterna rätt så gick luften helt ur pessimisterna. Och året därpå började man med internationella adoptioner i större skala och det här nådde sin kulmen under 70- och 80-talen. En till två procent per årskull utgjordes av utländska adoptivbarn.

År 1980 hade de icke-vita adoptivbarnen förändrat den svenska befolkningssammansättningen i grunden och runt år 2000 var dom adopterade en tiondel av alla utomeuropeiska invandrare. 

Det här är så intressant med Hübinette, jag vet att det finns mycket kritik mot honom och sådär, men snubben skriver ju verkligen och säger som det är, det kan man inte anklaga honom för att inte göra. 

För tack vare den antirasistiska ideologin kastade sig Sverige in i det internationella adoptionsprojektet med hull och hår och det kom att uppfattas som en nationell angelägenhet och både UD och Sida har genom åren bistått med tusentals adoptioner. Vilket vi nu vet har utgjort den kanske största internationella människohandeln, det återstår att se.

(…)

Vad som hände efter 1967 var att alla gick ihop och drog åt samma håll vilket innebär att alla är skyldiga. Och den utredning som nu ska tillsättas, även om det naturligtvis inte kommer att bli så mycket med den, och den skada som har skett här för alla inblandade, alla barn som har kommit hit, deras familjer som har fått sina barn stulna. Jag kan faktiskt sympatisera med föräldrarna för ingen förtjänar att få sina barn stulna och bli transporterade till en annan kontinent där dom egentligen inte hör hemma. 

Det här har skapat enormt mycket lidande och det här har gynnat antirasister, godhetsknarkare och människohandlare och det här möjliggjordes, som Hübinette skriver, tack vare den antirasistiska överideologin. När man ser att resultatet inte leder till någonting positivt för alla inblandade, hur kan man fortfarande vara en del av den här antirasistiska ideologin. Den enda förklaringen jag kan se är att man inte vill att vita ska få ha sina egna länder. Jag vet dock inte var Hübinette står i den frågan.

Det här är ändå ett intressant tredje ben i hela folkutbytet.

(Det är klart det är j-vl-igt smart att ha en brun eller gul människa i varje klass i skolan för att påverka resterande 25-50 ungar genom att normalisera dom. ”Hon är väl precis som vi”, liksom. Det är en j-vl-igt smart grej.)

(Dessutom så finns det säkert en anledning att ta typ koreaner och börja där, för då har man någonstans i den unga hjärnan, då kan man bryta ned kategorierna svensk – asiat. För det vet ju alla hur adoptivkoreaner är liksom – de klarar sig bäst av alla icke-vita i den svenska skolan – och då har man ”in before:at” senegalesen som kommer 2015. Och i och med att minnet av den asiatiska adoptivungen finns kvar i huvet så har man planterat det och kategorin är trasig – kategorin svensk och icke-svensk har blivit blur:ad – det är dj-v-lskt smart.)

Och dom hade kommit undan med det om det inte var för den här ettrige koreanske professorn i Karlstad.”

Reflektioner kring den s k nationella rörelsens syn på adoption och adopterade

Under den senaste veckan i samband med DN:s stora artikelserie om de korrupta utlandsadoptionerna har ett flertal personer från SD-lägret i bred mening och från den svenska s k nationella rörelsen närmast triumfatoriskt uttryckt i olika sammanhang och på olika plattformar (Twitter, Facebook, bloggar, poddar, Flashback, Familjeliv o s v) att de alltid har haft rätt vad gäller både deras syn på internationell adoption och på utlandsadopterade.

Flera av dem har också kontaktat mig direkt och frågat mig rakt ut hur min syn på frågan egentligen skiljer sig från SD:s och de s k nationellas syn på frågan. Den samlade svenska s k nationella rörelsen med SD i spetsen upplever m a o just nu och kort och gott att de ”alltid har haft rätt” i frågan om internationell adoption och utlandsadopterade och för dem handlar det fr a om synen på att arv alltid trumfar miljö.

I min kommande bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” (https://verbalforlag.se/bocker/adopterad) har jag med ett helt kapitel om vad de s k nationella och SD har sagt och tyckt om denna fråga ända sedan 1960-talet och kort och gott handlar det om följande ”analys”:

De s k godhetsknarkande s k vänsterliberalerna och s k mångkulturalisterna köper helt sonika barn från genomkorrupta och dysfunktionella länder i Sydamerika, Karibien, Mellanöstern, Afrika, Asien och Oceanien där de skapar en adoptionsindustri. Utgångspunkten har m a o varit att de s k nationella alltid har betraktat den internationella adoptionsverksamheten som en cynisk människohandel som liberaler, socialister och även kristna understödjer för att framstå som ”goda” när de egentligen är s k hycklare som exploaterar den s k Tredje världen.

De utlandsadopterade mår generellt dåligt och det går dåligt för dem överlag då de ser annorlunda ut och därför inte passar in i Väst/Sverige och då arv betyder mer än miljö. I grunden har det naturligtvis alltid handlat om oro för s k rasblandning för till skillnad från invandrarna och deras barn så gifter sig de utlandsadopterade nästan alltid med majoritetsinvånarna och får barn med desamma som vuxna, vilket den s k nationella rörelsen utgick ifrån redan på 60-talet när de första utomeuropeiska adoptivbarnen anlände till landet.

Tidigare hade SD inskrivet i sitt partiprogram att utlandsadopterade mobbas, marginaliseras, stöts ut och trakasseras för att de ser annorlunda ut – d v s partiet utgick ifrån det som ett deterministiskt faktum och ville därför sätta in åtgärder för att samhället skulle stötta desamma. Och NRP drev linjen att staten och samhället skulle hjälpa de utlandsadopterade som vuxna med jobb på svenska ambassader i ursprungsländerna eller på svenska företag som verkar i dessa länder så att de adopterade skulle kunna återknyta till sitt ursprung och arv.

Utgångspunkten för de s k nationella och för SD har m a o alltid varit att de utlandsadopterade per automatik kommer att hamna utanför och råka illa ut. De utlandsadopterade har f ö aldrig inkluderats i några repatrierings- och återvandringskrav från den svenska s k nationella rörelsens sida. Och när SD:s tidigare krav på att Sverige skulle stoppa alla utomeuropeiska adoptioner togs bort år 2002 drev Åkesson och dagens SD:s ledargarnityr under en period därefter i stället linjen att adoptionsbidraget skulle tas bort då staten inte skulle stötta adoptionsverksamheten med skattemedel.

SD:s Ludvig Aspling säger i Dagens Arena precis vad jag själv har skrivit om i åratal (OBS: jag är inte pro-SD): Sverige är å ena sidan bäst i världen på antirasism i ordens värld (d v s på policynivån) OCH samtidigt å andra sidan sämst i siffrornas värld (d v s på ”kroppsnivån”)

SD:s Ludvig Aspling säger i Dagens Arena precis vad jag själv har sagt och skrivit i åratal: Sverige är å ena sidan bäst i världen på antirasism, antidiskriminering, integration, inkludering, mångfald o s v i ordens värld (d v s i retorikens, lagarnas, reglernas, förordningarnas, policydokumentens och direktivens värld) samtidigt som Sverige å andra sidan är sämst i siffrornas värld (d v s i kropparnas värld – d v s i den materiella-fysiska verkligheten).

Aspling väljer att lyfta fram att Sverige är sämst i hela i-världen (d v s i Väst plus Chile, Sydkorea, Turkiet, Japan och några andra icke-västerländska länder som också numera är industrialiserade) på förvärvsfrekvens och skolresultat när inrikes och utrikes födda jämförs med varandra och det finns då fler utfallsmått där Sverige hamnar sist.

Denna surrealistiska paradox – d v s att Sverige är världsbäst på antirasism på den språkliga nivån men intar jumboplatsen vad gäller hur det egentligen går för invandrare och minoriteter på den kroppsliga nivån – är mycket svår att förklara och jag ”köper” då inte SD:s och Asplings hypotes men jag delar gärna denna artikel i Dagens Arena även om en SD:are ligger bakom den då Aspling som sagt säger precis vad jag själv har sagt och skrivit i åratal.

Eftersom de mycket stora klyftor som föreligger i Sverige i huvudsak handlar om en mängd olika utfallsskillnader mellan invånarna med utomeuropeisk bakgrund och majoritetsinvånarna så kvarstår så klart frågan hur det kan komma sig att det går så dåligt för utomeuropéerna just i Sverige på den materiella nivån samtidigt som Sverige som land är mest välkomnande gentemot utomeuropéerna på den retoriska nivån.

Inget annat västland på jorden är då som suverän statsbildning betraktad så pro-utomeuropéerna som Sverige och ingen annan västerländsk nation i världen är då som s k folkslag så pro-utomeuropéerna som svenskarna.

MP skönmålar svensk integration

”Är Sverige bäst i världen på integration? Om frågan ställs till den före detta jämställdhetsministern Åsa Lindhagen (MP) är svaret ett otvetydigt ja. Lindhagen har i ett antal debatter lyft undersökningen MIPEX, i vilken Sverige återkommande rankas högst, som bevis.”

(…)

”Svaret är antagligen att Sverige, enligt OECD-rapporten International Migration Outlook har det största gapet mellan in- och utrikes födda vad gäller både sysselsättning (employment rate) och det största skolresultatsgapet enligt PISA-undersökningen, av samtliga 37 länder.”

Kan det verkligen stämma att SD, AfS och MED nu har närmat sig varandra?

Kan det verkligen stämma att SD, AfS och MED nu har närmat sig varandra, d v s de partier som tillsammans fick över 18% i 2018 års riksdagsval?

Ja det verkar inte bättre/sämre när alternativmedierna nu ser ut att ha utvecklats till den svenska s k nationella rörelsens ”we-are-family”-kitt: 

Exakt24:s Luai Ahmed, Swebbtv:s Katerina Janouch och MED:s Emmie Mikaelsson framträder nu tillsammans i SD:s tv-kanal Riksstudios.

Att den s k nationella rörelsen alltid har varit incestuös organisationshistoriskt sett (OBS: jag vill inte förringa incest) samtidigt som att den har präglats av både matricid/patricid och filicid, d v s att utbrytargrupper försöker ”döda” (OBS: jag vill inte förringa föräldramord) moderpartiet eller att fadershuset försöker ”döda” ättelägget ifråga (OBS: jag vill inte förringa barnamord) är väl bekant ända sedan denna politiska rörelse uppstod i Värmland för 97 år sedan (se t ex https://tobiashubinette.wordpress.com/2017/07/07/sverigedemokraterna-extremhogern-nazister) men sedan SD och alternativmedierna tillsammans stod upp för Swebbtv mot Youtube under den senaste julhelgen och därefter efter nyår för Trump mot Twitter så har kampen mot de amerikanska techjättarna tillsammans med den gamla kampen mot s k ”vänstervridna” public service-media och mot de s k ”vänsterliberala” medierna på rekordtid kommit att ena i stort sett hela den vildvuxna svenska alternativmedievärlden.

”Tillsammans är vi starka” som Nyheter idag, Samnytt/Samhällsnytt, Exakt24, Nya tider och Fria tider uttryckte det när de gick samman tillsammans med både SD, AfS och MED (liksom f ö även NMR) för att stå upp för Swebbtv i december förra året.

Eftersom både SD, AfS och MED (liksom f ö även NMR) är helt beroende av alternativmedierna och sociala medier-plattformarna, och kanske särskilt SD som är väl medvetet om att partiet aldrig hade kunnat växa och bli så stort som SD är idag utan alternativmedierna, vilka varje dygn numera tävlar med och utmanar de s k gammelmedierna om störst genomslag på internet liksom på både Facebook, Youtube och Twitter (d v s om vilken nyhet som det s k svenska folket läser om och sprider i sociala medier allra mest per dygn), så är det slutligen också uppenbart att SD just nu och sedan Riksstudios sjösattes i november 2020 försöker knyta hela den svenska s k nationella rörelsen till sig inför 2022 års val via just alternativmedierna.

Ulf Kristersson deltar i SD:s tv-kanal Riksstudios

Kristersson går nu ”all in” efter att slutgiltigt ha låtit förlåten falla och deklarerat på prime time inför svenska folket att han vill bilda regering tillsammans med KD efter 2022 års val med SD som stödparti genom att delta i SD:s tv-kanal Riks som regelbundet ger utrymme åt allsköns högerextremister och konspirationsteoretiker och låter hatiska åsikter kvarstå i kommentarsfälten samtidigt som Åkesson och Busch fördjupar sin vänskap inför öppen ridå:


Det nya, svenska TAN-blocket är sannerligen här nu och med full kraft dessutom och större delen av de borgerliga medierna stödjer redan detta med några få undantag (DN, EK, HH och möjligen också VK och VLT), d v s på bara ynka 2-3 veckors tid har SD fått som partiet har velat ända sedan Åkesson deklarerade för närmare tio år sedan att hans högsta politiska dröm var att skapa ett konservativt block tillsammans med M och KD. Nu har M och KD m a o belönat SD trots 100-tals rasskandaler och otaliga avslöjanden som med all önskvärd tydlighet visar att SD snarare har radikaliserats på sistone och inte på något sätt normaliserats under pandemin såsom Kristersson hävdar.

Snart stänger den sista helt oberoende och självständiga medierösten i Ungern och därmed är SD:s ”våta dröm” ett faktum i just Ungern:

Ända sedan Fidesz och dess ledare Viktor Orbán kom till makten 2010 har SD och hela den samlade svenska s k nationella rörelsen hyllat Ungern som Europas mönster- och modelland (bredvid Polen) och särskilt efter 2014 när Orbán proklamerade att han skulle skapa Europas första ”icke-liberala statsbildning” och än mer under och efter det s k flyktingkrisåret 2015 när Ungern tillsammans med de andra s k Visegrád-länderna Polen, Tjeckien och Slovakien obstruerade EU-samarbetet inifrån har SD:s stöd till Ungern blivit om möjligt än mer entusiastiskt.

Åkesson har vid flera tillfällen hyllat Orbáns Fidesz-regering och under Almedalsveckan 2018 sade han att han hellre föredrog Orbán före Merkel, Richard Jomshof har skrivit att ”Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget” och senast i juli 2020 röstade SD:s ledamöter i Bryssel som de enda svenska EU-parlamentarikerna mot ett förslag att EU ska straffa Ungern (och Polen) för att de båda länderna under och i skuggan av pandemin har passat på att bli än mer auktoritära.

”En av de sista, oberoende och regeringskritiska radiorösterna i Ungern ser ut att tvingas stänga ner sin FM-frekvens i helgen och hänvisas till att sända över internet, efter ett domstolsutslag, skriver nyhetsbyrån AFP.”

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/kRQE0a/oberoende-ungerska-klubradio-tvingas-stanga

”Kritiker och Klubradio själv hävdar att det blir ytterligare ett steg i den ungerska regeringens korståg mot regimkritiska medier.

– Beslutet, om än väntat, var skamligt och fegt, säger chefen för stationen Andras Arato, enligt AFP. Han säger att beslutet ska överklagas till Högsta domstolen.

Klubradio hade överklagat ett beslut från den statliga mediemyndigheten, men en domstol har nu avvisat överklagan. Det gällde ett avslag på stationens begäran om om att få sändningstillståndet på FM-bandet förlängt i sju år till. Europarådets människorättskommissionär Dunja Mijatovic uttrycker oro för läget i landet i ett uttalande.

“Dagens utslag i domstolen i Budapest innebär slutet för Ungerns sista kvarvarande och oberoende radiostation” kommenterar hon och tillägger:

”Ännu en röst har tystats. Ännu en sorglig dag för mediers frihet”. Klubradio har enligt landets mediemyndighet brutit mot reglerna för sändningstillståndet. Brottet uppges bestå i att stationen två gånger har skickat in dokument för sent.”