Kategori: Sverigedemokraterna

Björn Söder är medlem i riksdagsledamotnätverket Minnet av Förintelsen som arrangerar minnesstunden över Förintelsens offer i riksdagen den 23 januari i år och som SD ska delta i för första gången

DN:s Alexandra Carlsson Tenitskaja intervjuar Björn Söder, som är medlem i riksdagsledamotnätverket Minnet av Förintelsen som arrangerar minnesstunden över Förintelsens offer i riksdagen den 23 januari i år:
söder o nazism.jpg
 
”I år är första året som Sverigedemokraterna är med i riksdagens nätverk Minnet av Förintelsen, en förändring som väckt kritik.
 
Förintelseöverlevaren Hédi Fried uttrycker stort obehag inför att SD ska få delta i minnesceremonin av Förintelsens årsdag.
 
– Jag tycker att det är tråkigt att hon gör partipolitik av det här, säger riksdagsledamoten Björn Söder (SD).”
 
Söder har då en lång historia av att frottera sig med antisemiter som den gamle SS-veteranen Franz Schönhuber och den gamle Algeriet-veteranen Jean-Marie Le Pen liksom med de gamla skånska nazisterna och högerextremisterna som deltog i att grunda och bygga upp SD i Skåne även om Söder själv började sin högerpopulistiska bana i Framstegspartiet. Tillsammans med den gamle högerextremisten Lars Hultén var Söder f ö länge känd som den enda s k ”nationella” kandidaten som någonsin har valts in i en kårfullmäktigeförsamling, vilket i båda fallen skedde i Lund 1971 respektive 1999, och 1965 återupplivade Hultén 30 november-ceremonin i Lund på samma sätt som att Söder gjorde det 1999 tillsammans med Åkesson, Jomshof och Karlsson.
 
Söder har flera gånger uttalat sig anmärkningsvärt om judar och senast i april 2019 angrep Söder George Soros på ett möte i utrikesutskottet i riksdagen och påstod att Soros ”drar i trådarna” samtidigt som han hyllade Ungern och Orbán för att han ”försvarar den västerländska civilisationen”:
 
”Vad beträffar George Soros så anser jag att han är en av de farligaste… för tillfället. Den påverkan han har på politiska grupperingar och partier i Europa är skrämmande… De senaste diskussionerna inom EPP-gruppen visade klart och tydligt att han är den som drar i trådarna. Det skrämmer verkligen mig.”
 
Det ska påminnas om att på minnesstunden över Förintelsens offer i Göteborg har SD Göteborg med dess ”starke man” rasideologen och antisemiten Jörgen Fogelklou i spetsen deltagit sedan flera år tillbaka, d v s Åkessons vän Fogelklou som bl a har skrivit att ”judar är roten till allting ont” och andra antisemitiska sentenser har då under flera år deltagit i minnesstunden i Göteborgs stadshus och i Göteborgs synagoga.
 
 
”Hédi Fried är psykolog, författare och föreläsare och en av dem som överlevt Förintelsen. På torsdag ska riksdagen hålla en minnesstund för Förintelsens offer. Minnesstunden arrangeras av riksdagens nätverk Minnet av Förintelsen. Nätverket har funnits sedan 2007 och haft representanter från samtliga av riksdagens partier – utom Sverigedemokraterna. För första gången ska partiet nu vara med och arrangera minnesstunden den 23 januari. Inbjudan som har skickats ut till riksdagsledamöter och andra skrivs bland annat under av SD-riksdagsledamoten Björn Söder.”
 
(…)
 
”Björn Söder (SD) är riksdagsledamot och nybliven medlem i riksdagsnätverket Minnet av Förintelsen. Han har tidigare flera gånger sagt att samer och judar har en minoritetsställning i Sverige och bör därför inte anses som svenskar, ett uttalande han fick massiv kritik för senast i juni 2018.
 
Han tycker att det är fel att ”diskriminera olika partier” när det finns regler som säger att vänskapsföreningar och olika nätverk ska vara öppna för alla partier.
 
– Jag har förstått att Hédi Fried, även med tanke på kritiken som hon tidigare framfört mot Ulf Kristersson, starkt ogillar Sverigedemokraterna. Jag har stor respekt för henne och det hon har gått igenom men jag tycker att det är tråkigt att hon gör partipolitik av det här, säger Björn Söder.
 
Han säger också att anledningen till att hans parti aldrig tidigare bett om att få vara med i nätverket beror på att de inte haft tillräckligt med riksdagsledamöter.
 
– Det är först nu som vi känner att vi är såpass många att vi har tid att engagera oss i den här typen av sidoverksamhet. Jag tycker att det är viktigt att visa upp att hela riksdagen står bakom det här, eftersom att det är en så viktig fråga, säger Björn Söder.”

 

45% av alla majoritetssvenska män i Sydsverige, 35% av alla västsvenska arbetare och en tredjedel av alla manliga stockholmare skulle rösta på SD om det hade varit val idag

SD är nu för första gången någonsin det enskilt största partiet i en Sifo-undersökning (d v s i den senaste Sifo-undersökningen som gäller för januari i år) när det s k Januariavtalet ”fyller” ett år och partiet är numera större än M i Stockholms län, som ”normalt” annars domineras av M, även om M fortfarande ”håller ställningarna” i Stockholms kommun.
SIFO.jpg
 
 
SAP fortsätter att förlora fr a kvinnliga arbetarväljare till SD och SD är nu det största partiet i Sydsverige med 35%, i Västsverige med 29%, i Malmö med 28% och i Stor-Stockholm med 24% liksom även i Mellansverige och Bergslagen (Närke, Västmanland, Värmland, Dalarna, Gästrikland) och SD är fortsatt det största partiet bland landets män liksom bland landets arbetare.
 
36% av arbetarna uppger i Sifo-undersökningen att de skulle rösta på SD om det vore val idag medan 29% säger att de skulle rösta på SAP och bland de manliga arbetarna handlar det om 44% att jämföra med 26%.
 
SAP:s väljare består idag i första hand av dels arbetarkvinnor och dels arbetare som är 70 år och uppåt liksom inte minst av miljonprogramsområdesinvånare med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund vilka tillsammans med de äldre arbetarna numera är SAP:s mest ”lojala” väljargrupp.
 
”Omräknat” i bakgrund innebär detta bl a att kring 45% av alla majoritetssvenska män i Sydsverige och kring 35% av alla västsvenska arbetare liksom en tredjedel av alla manliga stockholmare just nu ”självidentifierar” sig som SD-sympatisörer.
 
För bara några år sedan var SD ett av Europas allra minsta högerpopulistiska partier men idag är då SD proportionellt sett på samma nivå som några av Europas allra största och mäktigaste högerpopulistiska partier såsom SD:s syskonpartier i bl a Frankrike, Schweiz, Finland och Italien.

Om den s k folkutbytetdiskursens ”uppfinnare” den gamle nazisten och SD:aren Karl-Erik S Nilsson

Den s k folkutbytetdiskursen, som säger att de infödda majoritetssvenskarna är på väg att bli en minoritet ”i sitt eget land”, utgör numera mer eller mindre något av SD:s raison d’être och motsvarande diskurs i andra västländer spelar då en minst lika central roll där för SD:s syskonpartier även om benämningen på densamma skiftar såsom den franska ”le grand replacement”-diskursen.
82504083_10157067148425847_8007862473514287104_o.jpg
 
Den person som allra först formulerade denna diskurs för svensk del var med största sannolikhet den gamle Sjöbo-nazisten Karl-Erik S Nilsson som 1972 skrev om och lanserade denna idé i högerradikala Sveriges nationella förbunds tidning Fria ord. Just 1972 inleddes f ö den utomeuropeiska flyktinginvandringen till Sverige i form av de s k ugandaindierna.
81454832_10157067148725847_4808332517708922880_o.jpg
 
Nilsson hade en bakgrund i den nazistiska s k lindholmsrörelsen och var på 1950-talet medlem i Nordiska rikspartiet, på 1960-talet i Frisinnade unionspartiet och på 1970-talet i Svenska folkets väl innan han gick med i SD på 1980- och 90-talen samtidigt som han var aktiv i Sveriges pensionärers intresseparti. När SD splittrades 2001 var Nilsson under en period medlem i Nationaldemokraterna innan han återigen gick med i SD där han kvarstannade fram till sin bortgång.

Ännu ett försök att förklara SD:s rekordartade tillväxt under innevarande höst och vinter

SvD försöker idag att med hjälp av både grafik och statistik förstå hur SD har kunnat vinna närmare 500 000 nya sympatisörer sedan i somras, d v s under den fortfarande innevarande hösten och vintern, och kommer bl a fram till följande:
SVD.jpg
 
– SD har på sistone lyckats bredda sin politik och bl a tagit över M:s roll som ”lag och ordning”-partiet liksom inte minst M:s roll som det största och ledande oppositionspartiet. 43% av det s k svenska folket ”rankar” idag SD som det parti som har den allra bästa migrations- och integrationspolitiken, så fortfarande är ju SD:s ”paradnummer” migrations- och integrationspolitiken, men allt högre procentandelar av det s k svenska folket anser också att SD t ex har den bästa vård- och omsorgspolitiken och den bästa skol- och utbildningspolitiken.
 
– SD har gjort stora inbrytningar i de tre storstadsregionerna och är numera t ex jämnstarka med S i Stor-Göteborg och i Stockholms län minus Stockholm (d v s sammanlagt 25 kommuner) ligger partiet numera på hela 26% (i huvudstadskommunen handlar det då om 15%) vilket är något av en bedrift då de högerpopulistiska partierna runtom i Europa sällan eller aldrig uppnår sådana höga nivåer i en huvudstadsregion, då det ”normala” är att de högerpopulistiska partierna dominerar ett visst lands andra och tredje största städer (vilka ju brukar vara hamn- och industri- och arbetarstäder) men inte just huvudstadsregionen. Detta i sin tur indikerar att SD har gjort stora inbrytningar bland utländsk bakgrund-invånarna då både Stor-Malmö, Stor-Göteborg och Stor-Stockholm numera domineras av invånare med utländsk bakgrund. I övrigt vad gäller regionalt stöd är SD just nu antagligen det enskilt största partiet i Sydsverige, Västsverige och Mellansverige/Bergslagen (norra Närke, större delen av Västmanland, Värmland och Dalarna samt Gävleborg).
 
– SD har nu antagligen ”erövrat” och ”vunnit” arbetarklassen och den lägre medelklassen från S och bland arbetarmännen och de lägre medelklassmännen är SD idag det överlägset största partiet.
 
– SD har under denna höst lyckats ”attrahera” och ”charma” allt fler kvinnor och särskilt gäller det arbetarkvinnorna och de lägre medelklasskvinnorna. SD har sedan länge varit det överlägset största partiet bland landets samtliga män men numera är SD även det näst största partiet bland Sveriges alla kvinnor med ett stöd på närmare 19% inom denna grupp.

När blev invandringen egentligen en fråga för den svenska extremhögern mot bakgrund av att Sverige var ett utpräglat homogent land sett till befolkningssammansättningen långt framemot 1900-talets slut?

Stötte nyligen på en annons i en högerextrem publikation som kallade till ett protestmöte mot invandringen på Medborgarplatsen på Södermalm i Stockholm den 12 september 1970 (och med s k ”eftersits” på anrika Restaurang Pelikan – OBS: 1970 var då ”Söder” i huvudsak ett arbetarområde), som jag faktiskt tror kan ha varit det allra första offentliga mötet och demonstrationen som explicit riktade sig mot invandringen sedan den svenska extremhögerns tyvärr rejält framgångsrika antisemitiska anti-invandringskampanj ”Mota Moses i grind” som utspelade sig 1938-39 i kölvattnet efter Novemberpogromen eller den s k ”Rikskristallnatten” den 9 november 1938 och som tog sig uttryck i ett flertal möten och demonstrationer.
Sven (kopia).jpg
 
Den svenska extremhögern har då aldrig varit emot invandring i sig (det har snarare under decennierna formligen ”vimlat” av nordiska, europeiska och västerländska invandrare inom den svenska extremhögern) utan det har alltid handlat om att protestera och markera mot specifika invandrargrupper och 1938-39 handlade det då om judar som försökte fly från den alltmer tyskdominerade kontinenten medan det handlade om utomeuropéer 1970 för just under det året översteg det sammanlagda antalet invandrare i Sverige från Latinamerika, Afrika, Mellanöstern och Asien för första gången någonsin i svensk historia över 10 000 invånare motsvarande över 0,15% av den dåtida svenska totalbefolkningen. 10 000 utomeuropeiska invandrare kan låta löjligt lite idag men för dåtidens (majoritets)svenskar innebar det att den svenska gatubilden och vardagen sakta men säkert höll på att förändras från att tidigare ha varit extremt homogen (d v s Sverige var helt enkelt massivt och överväldigande vitt på den tiden).
 
Det som gör att 1970 års protestmöte även har bäring på vår samtid handlar om att mötet arrangerades av Nysvenska rörelsens Stockholmsavdelnings ordförande Sven Davidson, som måste sägas ha varit långt ”före sin tid” i den meningen att han just redan 1970 förutsåg och ”profeterade” att invandringsfrågan skulle komma att bli den avgörande politiska frågan för den svenska extremhögern under en tid när inte särskilt många svenska högerextremister ännu hade politiserat invandringsfrågan utöver Davidson själv.
 
Det var då först framåt 1970-talets slut som invandringsfrågan sakta men säkert kom att bli den alltmer överordnade och överskuggande frågan för den samlade svenska extremhögern p g a att den utomeuropeiska invandringen ökade successivt under denna tid, och vilket till slut ledde fram till att BSS bildades 1979 (se https://tobiashubinette.wordpress.com/2019/11/29/befolkningsfragan-ras-extremhogern-sverigedemokraterna).
 
År 1980 hade också antalet utomeuropéer i Sverige ökat till närmare 60 000 invånare motsvarande 0,7 procent av den dåtida svenska totalbefolkningen, vilket många inom den dåtida svenska extremhögern uppfattade som något av en demografisk katastrof och särskilt då en tredjedel av dem var utlandsadopterade vilket de facto innebar att de som vuxna skulle komma att blanda sig och reproducera sig med de infödda majoritetsinvånarna.
 
Sven Davidson kom inte överraskande att spela en viktig roll i grundandet av BSS och han var också BSS ”ansikte utåt” i egenskap av att vara organisationens första och enda ordförande och när SD bildades 1988 som en direkt fortsättning på BSS var Davidson återigen en centralfigur som kom att sitta med i SD:s partistyrelse ända fram tills 1990-talets slut innan han lämnade SD och gick över till Nationaldemokraterna 2001 där han kvarstannade fram till sin död 2005.
 
Just Nysvenska rörelsens Stockholmsavdelning var f ö under Sven Davidsons ordförandeskap på 1960- och 70-talen aldrig särskilt stor men innehöll samtidigt flera illustra medlemmar såsom elitgymnasten och adelsmannen Jean Cronstedt, svenska Wranglers direktör Ulf Engquist och dennes son Måns Pontén (d v s modeikonen Gunilla Ponténs man och son), Swedenborgarnas pastor Olle Hjern, Medicinalstyrelsens överdirektör Håkan Rahm, arkitekten Ivar Tengbom samt Sagerska husets ägarinna Vera Sager.

Berättelsen om hur SD gick från ett 0,25%-parti till ett 25%:igt stöd i opinionsundersökningarna

DN:s Ewa Stenberg berättar idag historien om hur Sverige (av alla länder – d v s världens mest antifascistiska land) och svenskarna (av alla s k folkslag – d v s världens mest antirasistiska folk) har kommit att härbärgera och ”få fram” världens största parti med ett direkt nationalsocialistiskt ursprung och om hur detta parti har ökat sitt stöd från 0,25% 1994 till möjligen 25% under 2010-talets sista dramatiska dygn, d v s det handlar om en ökning på osannolika och overkliga 9900% (inget annat parti har då någonsin lyckats växa så fort och så kraftigt som SD har gjort) och detta i ett land som både innan Andra världskriget och fram tills 2010 stolt kunde ståta med att tillhöra en mycket liten grupp länder i Europa som inte hade ett högerextremt eller högerpopulistiskt parti i sitt parlament (med undantag av SNF 1934-36 och NyD 1991-94).
81098098_10157026019190847_906197056748519424_o.jpg
 
Under denna höst och vinter har då SD inte bara ”nosat” på guldplatsen i svensk politik (SD är då redan störst i Syd- och Västsverige liksom i Bergslagen) utan också på rekordtid kommit att bli Sveriges största arbetarparti (i st f SAP), Sveriges största mansparti (i st f SAP och M) och Sveriges största oppositionsparti (i st f M) efter att just under denna höst och vinter ha värvat och ”erövrat” närmare 500 000 nya sympatisörer.
 
Åkesson är vidare numera den partiledare (bredvid Ebba Busch Thor) som det s k svenska folket har mest förtroende för (31%) och då SD:s lag- och ordning-/kriminalpolitik (31%) och migrations-, asyl- och integrationspolitik (43%) just nu åtnjuter ett skyhögt stöd bland det s k svenska folket så tyder det mesta tyvärr på att 2020-talet kommer att bli SD:s årtionde och allt detta trots att partiledaren och ledargarnityret om och om igen avslöjas med att frottera sig med högerextremister och med att komma med högerextrema uttalanden för att inte tala om lokal- och regionalpolitikerna, fotfolket och gräsrötterna och de 100 000-tals SD:are som närmast dygnet runt ”hänger” på bl a Facebook och Twitter samt skriver i alternativmediernas kommentarsfält:
 
 
”Decenniet började med att ett nytt parti gjorde entré i riksdagen. De andra partierna fördömde nykomlingarna som extremister och lovade unisont att isolera dem. 10 år senare släpptes SD ändå in i värmen. Då hade partiet sexdubblats i opinionen. Hänger det ihop?
 
”Jimmie Åkesson, tja-la-la-la-la!” Klockan var tre minuter före midnatt när den 31-årige partiledaren Jimmie Åkesson ställde sig på en stol och höjde ett glas.
 
Talkören ekade. SD hade denna valnatt 2010 gått från att vara ett litet extremparti till att få 5,5 procent av rösterna och chans att bli vågmästare i riksdagen.
 
Moderatledaren och tillika statsministern Fredrik Reinfeldt ledde sitt parti över 30 procentstrecket, partiets bästa valresultat sedan demokratin infördes. Ändå var han inte alls lika glad som Åkesson. Den borgerliga alliansen hade förlorat sin riksdagsmajoritet.
 
”Vi kommer inte att samarbeta med eller göra oss beroende av Sverigedemokraterna”, slog Fredrik Reinfeldt fast. Han sade att det i stället bör inledas samtal med Miljöpartiet.”
 
(…)
 
”Resonemangen har förts i tio år nu. Men trots ändlösa debatter om varför svenska väljare lockas allt mer av ett parti sprunget ur vit-makt rörelsen har de andra sju inte lyckats bryta trenden.
 
I januari 2010 fick Sverigedemokraterna 4 procent i DN/Ipsos, i decembermätningen i år 24 procent. Det är en sexdubbling.
 
Partiernas strategi att isolera SD från inflytande har alltså inte hindrat partiet från att nosa Socialdemokraterna i hälarna som Sveriges största parti. Har den tvärtom underlättat för SD?”
 
(…)
 
”I SOM-undersökningen från Göteborgs universitet sade 27 procent 2014 att invandring och integration var ett viktigt samhällsproblem. Efter flyktingkrisen hade andelen stigit till 53 procent.
 
Det som framför allt påverkat Sverigedemokraternas styrka är de andra partiernas beslut att inte lyssna på dem som oroade sig för invandringen. Regeringen Reinfeldt, MP och S valde istället att liberalisera migrationspolitiken ytterligare.
 
Det beslutet blev förödande i det ögonblick samma partier gjorde en helomvändning under flyktingkrisen. Framför allt Moderaterna, Miljöpartiet och Socialdemokraterna tappade mycket av sin trovärdighet. De fortsatte att isolera Sverigedemokraterna, men accepterade plötsligt en hel del av de argument som de tidigare tagit avstånd ifrån.
 
Beslutet att möta SD-väljarna med tvärtompolitik skiljer sig från reaktionen när Ny demokrati kom in i riksdagen 1991. Då stramade flera av partierna åt sin invandringspolitik för att ge väljarna andra alternativ än den högerpopulistiska nykomlingen.”
 
(…)
 
”Nu söker de svenska partierna sitt existensberättigande i en politisk debatt som alltmer handlar om nationell identitet, invandring och fastare normer. Alltså de frågor som är Sverigedemokraternas hemmaplan.
 
Svensk politik polariseras allt mer när dessa frågor dominerar debatten. De är moraliskt och känslomässigt laddade, och därmed mycket svårare att kompromissa om än skattesatser och vägbyggen. De sociala medier som växt sig starka under de gångna tio åren underblåser polariseringen.
 
Den nationalistiska och auktoritära vågen i världen har samtidigt fått de gemensamma regelsystemen att skaka. Mänskliga rättigheter, frihandel och rättsstatsprinciper som varit självklara börjar bli kontroversiella.
 
I denna nya tid ska de svenska partierna försöka hitta en kurs inför 20-talet.
 
Som ett led i det avslutade Moderatledaren Ulf Kristersson decenniet med ett möte med Jimmie Åkesson. De diskuterade migrationspolitik, rättspolitik och kärnkraft.
 
Det mest förvånande, sett i perspektiv av vad som sades och gjordes i början av 10-talet, var faktiskt inte själva träffen. Sverigedemokraterna har till exempel varit med i Försvarsberedningen och utformat svensk försvars- och säkerhetspolitik ända sedan riksdagsinträdet.
 
Nej, det mest förvånande var ämnena. Det är ju just i migrationspolitiken, synen på rättsstaten och klimatpolitiken som SD har varit så kontroversiella. Det var därför de isolerades från början.
 
Nu kritiserar inte M och KD längre SD. Inte ens när partiet bjöd in den holländska högerextremisten Thierry Baudet, kritiserad bland annat för att vara Rysslandsvän, sade de något kritisk.”

Nu ansluter sig även Gunnar Hökmark till SD-sfärens ”hypotes” att det är S som står för antisemitismen och inte SD

Dagens gästledare i SvD står M-veteranen Gunnar Hökmark för, som nu tyvärr också alltmer ansluter sig till alternativmediernas världsbild genom att bl a hävda att det är S och inte SD som har problem med antisemitism i sina led trots att både ledande SD:are och lokala gräsrots-SD:are om och om igen talar om Soros, ”globalister” och ”kosmopoliter” som hotar Sverige och Väst, styr världen och ”drar i trådarna”.
 
Och visst kan det visserligen finnas antisemiter med S-partibok men inget annat parti har i modern tid adresserat judarna i sitt partiprogram såsom SD har gjort: Fram tills 2000-talets början hade SD inskrivet i partiprogrammet att ”internationalisterna” (d v s judarna) skulle leva i fred med svenskarna precis som att A.H. ibland talade om att han önskade ”sluta fred med judarna”:
HÖK.jpg
 
”En statsminister som dömer ut en majoritet som går hans vilja emot som en hop på väg mot diktaturens mörker, skadar sitt lands demokrati. Den dag diktaturens krafter hotar oss på riktigt finns ingen som vill lyssna. Sverigedemokraterna är inte ett konservativt parti, som de själva liksom delar av medierna vill hävda, utan ett nationalistiskt och på många sätt trångsynt parti. De är heller inte nazister. Vet man något om vad nazismen är liksom vad antisemitism innebär, aktar man sig för att missbruka begreppen.
 
Är man dessutom företrädare för att parti som de facto och under lång tid har tillåtit antisemitism att existera i det egna partiet, inte minst i den stad som en gång tog emot danska judar på flykt men som i vår tid blivit känd över hela världen för judars otrygghet, borde man än mindre försöka spela det antisemitiska kortet mot de partier som under decennier stått starkast i att värna inte bara judars rätt i Sverige utan också den judiska staten Israels rätt att existera.
 
Så går vi mot ett nytt år. Det kan om det värsta händer leda till att vi slutgiltigt förlorar känslan för innebörden av begreppen nazism, extremism och antisemitism. Vilka som vinner på det är lätt att inse.”