Kategori: högskolevärlden

En totalöversikt över den svenska forskningen om ras och rasism uttryckt i siffror liksom över forskarna som bedriver forskningen uttryckt i antal publikationer

En totalöversikt över den svenska forskningen om ras och rasism uttryckt i siffror liksom en kartläggning av forskarna som bedriver forskningen ifråga: 

Vilka metoder används, hur publiceras forskningen och på vilket språk? Och vilka forskare har publicerat sig oftast vad gäller studier och texter om ras och rasism i Sverige?

Markus Lundströms och Fanny Wendt Höjers nya rapport ”Erfarenheter av rasism i kontakt med svenska myndigheter och andra offentliga verksamheter – en kunskapsöversikt”, som Forum för levande historia publicerade idag, utgörs av en presentation av hela den svenska forskningen om ras och rasism i Sverige som har publicerats mellan januari 2016 och maj 2021 i form av sammanlagt 523 avhandlingar, böcker, rapporter, tidskriftsartiklar och bokkapitel.

Ingen har tidigare bemödat sig om att göra en sådan här totalöversikt men nu finns den och så här ser den svenska forskningen om ras och rasism ut. Sedan går det naturligtvis att fråga sig om urvalet är ”korrekt” då t ex väldigt många forskare inte använder sig av rasbegreppet överhuvudtaget då det är emot själva ordet ras och därmed även emot att operationalisera ras som analytiskt begrepp alternativt som statistisk kategori. Därtill använder sig många forskare inte heller av termen rasism utan det är begreppet etnicitet och termen diskriminering som gäller i åtskilliga studier liksom kategoribenämningar som invandrare, utrikes födda och/eller utländsk bakgrund.

De 523 publikationerna har i huvudsak hittats via de vetenskapliga databaserna DiVA, SwePub, Scupus och Web of Science.

Av de 523 publikationerna består 7% av historiska studier medan 93% studerar dagens Sverige, 59% utgörs av tidskriftsartiklar, 16% av antologikapitel, 16% av rapporter, 6% av doktorsavhandlingar och 3% av böcker (s k monografier).

36% är vidare skrivna på svenska och 64% på engelska och 82% bygger på kvalitativa metoder (32% på textanalyser, 29% på intervjuer/fokusgrupper och 8% på observationer och etnografiskt arbete) och 18% på kvantitativa metoder (främst registerstudier och enkätstudier).

antal publikationer per år:

2016: 127

2017: 149

2018: 115

2019: 116

2020: 154

2021 (jan-maj): 70

Bland de svenska ras- och rasismforskarna sticker följande namn ut vad gäller dels antalet publikationer (här inkluderas enbart texter som forskaren har skrivit ensam eller tillsammans med andra) och dels antalet gånger som forskarna refereras och omnämns i själva rapporten. 

Det ska då sägas att väldigt många av nedanstående personer mestadels eller enbart skriver artiklar medan andra (av oss) både skriver artiklar och böcker som då tar allra längst tid att skriva och några av dem som har fyra referenser har skrivit en sammanläggningsavhandling bestående av fyra artiklar. Jag har själv publicerat fyra böcker mellan januari 2016 och maj 2021 varav tre som ensamförfattare och en tillsammans med Catrin Lundström och för närvarande arbetar jag på sammanlagt fyra bokmanus ensam eller tillsammans med andra utöver allt artikelskrivande. Av de 523 publikationerna utgörs 15 av böcker, vilket innebär att jag har legat bakom 27% av bokpublikationerna. Andra som har givit ut böcker (och en bok vardera) inom samma tidsperiod bredvid Catrin Lundström är bl a Mattias Gardell, Stefan Jonsson och Benjamin Teitelbaum.

forskare som studerar ras och rasism i Sverige efter antalet publikationer mellan januari 2016 och maj 2021 (här nedan listas enbart de personer som har fler än fyra publikationer – och efter bokstavsordning sorterat på efternamn):

Magnus Dahlstedt: 12

Tobias Hübinette: 12

Diana Mulinari: 11

Alireza Behtoui: 8

Mattias Gardell: 6 

Rickard Jonsson: 6

René León Rosales: 6

Anders Neergaard: 6

Sayaka Osanami Törngren: 6

Carl-Ulrik Schierup: 5

May-Britt Öhman: 5

Emma Arneback: 4

Leila Brännström: 4

Martin Ericsson: 4

Erik Hansson: 4

Jan Jämte: 4

Catrin Lundström: 4

Markus Lundström: 4 

Paula Mulinari: 4

Ov Cristian Norocel: 4

Fanny Pérez Aronsson: 4

forskare som studerar ras och rasism i Sverige efter antalet referenser och omnämnanden i rapporten (här nedan listas enbart de personer som har fler än fyra referenser – och efter bokstavsordning sorterat på efternamn):

Tobias Hübinette: 39

Diana Mulinari: 17

Magnus Dahlstedt: 15

Alireza Behtoui: 13

Mattias Gardell: 13

Anders Neergaard: 13

Rickard Jonsson: 12

Paulina de los Reyes: 10

May-Britt Öhman: 10

Fanny Pérez Aronsson: 9
René León Rosales: 8

Sayaka Osanami Törngren: 7

Carl-Ulrik Schierup: 7

Markus Lundström: 6

Catrin Lundström: 5

antal citeringar sedan 2016 enligt Google Scholar (för Magnus Dahlstedt, Mattias Gardell, Diana Mulinari och Sayaka Osanami Törngren saknas uppgifter):

Tobias Hübinette: 1219

Anders Neergaard: 1131

Alireza Behtoui: 639

Rickard Jonsson: 427

René León Rosales: 254

h-index enligt Google Scholar (för Magnus Dahlstedt, Mattias Gardell, Diana Mulinari och Sayaka Osanami Törngren saknas uppgifter):

Tobias Hübinette: 21

Anders Neergaard: 20

Alireza Behtoui: 17

Rickard Jonsson: 11

René León Rosales: 7

i10-index enligt Google Scholar (för Magnus Dahlstedt, Mattias Gardell, Diana Mulinari och Sayaka Osanami Törngren saknas uppgifter):

Tobias Hübinette: 43

Anders Neergaard: 39

Alireza Behtoui: 22

Rickard Jonsson: 13

René León Rosales: 6

Stort reportage om den kritiska vithetsforskningens ställning inom den svenska högskolevärlden

SvD:s Elisabet Andersson rapporterar idag om det ökande intresset för den kritiska vithetsforskningen vid landets högskolor och intervjuar konstvetaren Jeff Werner med anledning av Jeffs nya kurs i ämnet vid Stockholms universitet.

Den kritiska vithetsforskningen växte fram inom den engelsktalande akademin på 1980- och 90-talen (och betecknande nog samtidigt som maskulinitetsforskningen växte fram – både vithetsforskningen och maskulinitetsforskningen studerar då den överordnade normen) och började introduceras i Sverige och inom den svenska forskarvärlden på 00-talet men det skulle dröja ända tills höstterminen 2021 innan den första renodlade svenska högskolekursen i kritiska vithetsstudier såg dagens ljus (d v s Jeffs kurs).

Vid Karlstads universitet ges sedan höstterminen 2020 den första renodlade svenska högskolekursen i kritisk rasforskning, som betraktas som än mer kontroversiellt i en svensk kontext – d v s den kritiska vithetsforskningen är trots allt numera mer accepterad än den kritiska rasforskningen inom den svenska forskarvärlden och i Sverige i stort.

För ordningens (och sanningens skull) ska det dock sägas att “Modernist legacies and constructions of whiteness”, som gavs vid Kungl. Konsthögskolan i Stockholm 2016-17 och som Donatella Bernardi initierade, samt kursen Litteratur och vithetskritik, som gavs vid Göteborg universitet 2018 och som Therese Svensson initierade, var de första högskolekurserna i kritisk vithetsforskning och själv undervisade jag vid båda dessa kurser liksom att jag för närvarande undervisar vid kursen i kritisk rasforskning vid Karlstads universitet.

https://www.svd.se/nu-startar-forsta-svenska-kursen-i-vithetsstudier

”Det har länge varit självklart i den anglosaxiska världen. Nu kommer den första svenska universitetskursen i kritiska vithetsstudier. Men vad är vithetsstudier egentligen och varför väcker det irritation?”

(…)

”På 2000-talet har det kommit en handfull svenska avhandlingar med vithetsperspektiv. Filmvetaren Hynek Pallas har skrivit ”Vithet i svensk spelfilm 1989– 2010”. Idéhistorikern Håkan Blomqvist använde begreppet ”socialistisk vithet” i sin avhandling om rasism och antisemitism i svensk arbetarrörelse. Förra året kom litteraturvetaren Therese Svenssons avhandling ”Vithetens koagulerade hjärta”, med en vithetskritisk blick på verk av bland andra Hjalmar Söderberg och Karin Boye. Men det är fortfarande ett mindre antal forskare som arbetar med kritiska vithetsperspektiv. 

(…)

Kritiska vithetsperspektiv på nordisk kultur” ges på Stockholms universitet. Sedan tidigare finns en kurs om kritiska rasstudier och feministisk postkolonialism på Karlstads universitet.”

”Det talas om ”arga vita män”, ”vit innerstad” och ”vit flykt” från bostadsområden. I våras skapade ”Vita havet” på Konstfack debatt om en vit konstvärld med dolda normer. På Elverket Dansens hus är det snart premiär för ”Cosmic Latte”; dansföreställningen utspelas i en utopisk framtid där kategoriseringar som ”svart” och ”vit” inte existerar. 

Nästa vecka startar den första svenska universitetskursen i kritiska vithetsstudier. Men utforskande av vithetsbegreppet har inte haft någon självklar plats i den svenska, akademiska världen. 

– Det har varit jättesvårt att få forskningsmedel för den här typen av arbeten. Det här är ett forskningsfält som institutionaliserades redan på 1990-talet i den anglosaxiska världen, och det är sällan vi ser sådan eftersläpning i Sverige när det gäller nya teoretiska perspektiv, säger Jeff Werner, professor i konstvetenskap vid Stockholms universitet och ansvarig för kursen. 

Han är även författare till den nya boken ”Kritvit?”. Boken är en introduktion till kritiska vithetsstudier där han skriver om föreställningar om vithet och svenskhet, men också om den vita färgens symbolik. 

Kritiska vithetsperspektiv handlar bland annat om att granska hur föreställningar om gemenskap och normalitet konstrueras och verkar i samhället, säger han. 

Varför behövs det? 

– Det blir ofta konflikter kring de här frågorna, exempelvis när svenskhet diskuteras och när diskussioner om rasstereotyper kommer upp. Men det som blir osynligt i de här konflikterna är det normativa centrumet, ”det vita vi:et”. 

Jeff Werner säger att syftet är att studera vit hegemoni, inte att vara kritisk till vithet. 

– Det handlar om att granska fenomenet vithet och hur människor pekas ut som vita eller icke-vita. 

Det handlar om vithet som maktordning, men det handlar också om vithetens symbolik i film, bildkonst eller litteratur. I boken skriver han bland annat om skönhetstävlingar, föreställningar om blond design och bilder av Jesus; på 1930- och 40-talen kritiserades konstnären Bror Hjorth för att hans Kristusfigurer inte var tillräckligt ljushyllta. Det handlar om den vita färgens symbolik i kristen västerländsk kultur, där vitt bland annat står för ärlighet, upplysning och transparens, och gamla rasideologiska idéer om att vithet i betydelsen renhet kan kopplas samman med en vit ras. 

Idag kan stadsdelar uppfattas som vita eller icke-vita, och frågan är vad som gör att människor definieras som vita. 

– Föreställningen om vem som är vit omförhandlas hela tiden. Hudfärgen är en faktor. Men det finns en massa andra saker som också spelar in. Det är kopplat till seder och bruk, kläder och religion och en mängd fenomen. Det är något som gått till på olika sätt i olika tider. 

Men riskerar man inte att hamna i en fixering vid hudfärg? 

– Människor noterar utseenden och skillnader, vi noterar vilka som har mörkare hy och vilka som har ljusare. Det är inget problematiskt med det, det är en del av vår perception. Det är först när vi knyter det till föreställningar om exempelvis förmågor eller intelligens som det blir problematiskt. Genom historien har vithet haft en koppling till makt; arbetare har ansetts mindre vita än övre medelklass och överklass. Men på 1930-talet kom den svenska arbetaren att framställas med allt ljusare hudfärg. 

– Jag tänker att det hänger ihop med ändrade maktförhållanden. Med en mer fullständig parlamentarism på 1920-talet där arbetarklassen blir representerad och så småningom tar makten genom socialdemokratin. 

Jeff Werner började intressera sig för vithetsstudier när han bodde i USA för 20 år sedan. Men det går inte att bara flytta över anglosaxisk forskning till svenska förhållanden, säger han och konstaterar att diskussionerna och föreställningarna om vithet ser annorlunda ut i Storbritannien och USA än i Sverige. 

Han skrev ”Kritvit?” för att det saknades en introducerande bok på svenska, men också för att han tycker att han sett en del slarv i den svenska debatten på senare är. Det har exempelvis dragits en rak linje från Carl von Linnés klassificeringssystem till 1800-talets rasideologiska forskning. Samtidigt har debatten om utställningshallen ”Vita havet” på Konstfack aktualiserat frågan om den vita konstvärlden. 

Du skriver om konstmuseer som några av de ”vitaste av västerländska institutioner”. Vad menar du med det? 

– Museerna är i runda slängar en 1800-talskonstruktion. De växte fram i dialog med den moderna vetenskapen och det moderna samhället, och hade rollen att visa det bästa av den västerländska kulturhistorien. De konstruerade på så sätt en historia som var väldigt sammanflätad med ras under 1800-talet. Det som inte tillhörde den civilisationshistorien stängdes ute och hamnade på etnografiska museer. Föreställningen om skillnaden mellan konst och kulturföremål är så formerad, och uppgörelsen med det arvet har kommit väldigt sent. 

Han tillägger att konst ofta visats i museer byggda i klassicistisk stil, som anspelar på den vita antiken, och i 1900-talets vita utställningssalar. 

– På ett kanske lite slumpartat sätt flätas det samman med föreställningar om vitt som en neutral färg. Det är inte så att man börjar måla rummen vita för att uttrycka vit överhöghet på något sätt, men den vita färgens symbolik spelar med i de betydelsebildningar som uppstår. 

På 2000-talet har det kommit en handfull svenska avhandlingar med vithetsperspektiv. Filmvetaren Hynek Pallas har skrivit ”Vithet i svensk spelfilm 1989– 2010”. Idéhistorikern Håkan Blomqvist använde begreppet ”socialistisk vithet” i sin avhandling om rasism och antisemitism i svensk arbetarrörelse. Förra året kom litteraturvetaren Therese Svenssons avhandling ”Vithetens koagulerade hjärta”, med en vithetskritisk blick på verk av bland andra Hjalmar Söderberg och Karin Boye. Men det är fortfarande ett mindre antal forskare som arbetar med kritiska vithetsperspektiv. 

– I Sverige brukar vi vara ganska receptiva när det gäller nya teoretiska perspektiv, och ibland också i fronten. Men det här har väl uppfattats som lite obehagligt och problematiskt, säger Jeff Werner som menar att det bland annat handlar om att Sverige har en speciell historia av rasforskning. 

Under 1900-talet gick Sverige från att vara ett land besatt av rasforskning till att bli ett land som uppfattar sig som ett av världens mest antirasistiska. Det svenska färgblinda idealet, där hudfärg inte ska spela roll, har också gjort det svårt att ägna sig åt kritiska vithetsstudier, menar han. 

Kritiska vithetsstudier kan väcka irritation av flera skäl. Sara Ahmed, som själv är ett viktigt namn inom anglosaxisk vithetsforskning, har varnat för att intresset för vithet kan leda till en vit narcissism. Vissa menar att det blir en fokusering som i förlängningen kan leda till ökad rasism. 

I Sverige reagerade statsvetarprofessor Bo Rothstein starkt efter en artikel i universitetstidningen GU-journalen om forskarnätverket ”Vitkrit” i Göteborg. Han kopplade ihop vithetsstudier med kränkthetsstudier. Andra varnar för att intresset för vithet kan skymma frågor om klass. 

Gunlög Fur, professor vid Institutionen för kulturvetenskaper vid Linnéuniversitetet, ser inte vithetsstudier som något kontroversiellt.” 

Ny rapport om forskningsläget vad gäller frågan om rasism i kontakt med myndigheter och offentliga verksamheter visar att ämnet är relativt outforskat på den svenska forskarvärldens antipatier mot rasbegreppet och jämlikhetsdata

Idag publicerar myndigheten Forum för levande historia en ny rapport som ingår i den rödgröna regeringens stora och långsiktiga (liksom påkostade – det går inte att säga någonting annat) satsning på att motverka rasism, som Löfvens första regering sjösatte redan 2014 – Markus Lundströms och Fanny Wendt Höjers ”Erfarenheter av rasism i kontakt med svenska myndigheter och andra offentliga verksamheter – en kunskapsöversikt”.

Rapporten konstaterar att den befintliga forskning som existerar vad gäller ämnet indikerar att ”det finns erfarenheter av rasism i kontakt med svenska myndigheter och andra offentliga verksamheter” men att ”det saknas komparativa och longitudinella studier, metaanalyser och internationella jämförelser” och att ämnet därmed fortfarande är relativt outforskat.

Med all sannolikhet har detta faktum dels att göra med att de svenska forskarna (och även de antirasistiska forskarna) är emot rasbegreppet och dels med att den svenska forskarvärlden (och även den antirasistiska forskarvärlden) är emot jämlikhetsdata: 

Därmed blir det mycket svårt för att inte säga omöjligt att forska om hur ras kan verka diskriminerande i kontakt med myndigheter och offentliga verksamheter såsom i praktiken alla ju idag är överens om att klass, kön och ålder gör – t ex i relation till och inom vården och skolan – d v s ingen ifrågasätter idag att t ex arbetare, kvinnor eller ungdomar behandlas annorlunda i olika myndighetssammanhang.

Den närmast totala frånvaron av data, siffror och statistik rörande erfarenheter av rasism i kontakt med myndigheter och offentliga verksamheter p g a avsaknaden av jämlikhetsdata gör vidare att forskningen om rasdiskriminering i relation till myndigheter och andra offentliga verksamheter tvingas förlita sig på mindre intervjustudier, som inte har samma ”status” och tyngd vare sig i forskningssammanhang eller i samhället i stort.

Den svenska antirasistiska vreden (för att inte säga hatet) mot rasbegreppet och mot jämlikhetsdata, som även och kanske inte minst de antirasistiska forskarna och den antirasistiska forskarvärlden delar, vill visserligen väl och säger sig värna om fr a invånarna med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena men den yttersta konsekvensen av denna vrede (för att inte säga detta hat) blir snarare ett forsknings- och kunskapsläge som famlar i blindo och saknar både en adekvat begreppsapparat (p g a den antirasistiska vreden för att inte säga hatet mot rasbegreppet) och en solid empirisk grund (p g a den antirasistiska vreden för att inte säga hatet mot jämlikhetsdata). 

”I november 2020 fick Forum för levande historia i uppdrag av regeringen att genomföra en kartläggning av kunskap om människors erfarenheter av rasism i kontakter med svenska myndigheter och andra offentliga verksamheter på nationell, regional och lokal nivå. Kartläggningen är en del av det arbete som utförs inom ramen för regeringens nationella plan mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott. 

Kartläggningen skulle redovisa forskning och andra relevanta studier på området och sammanfatta deras resultat. I uppdraget ingick även att göra en analys av vilka kunskapsluckor som finns inom detta område, samt att om möjligt påvisa eventuella skillnader i kunskap om olika gruppers utsatthet för rasism och i förhållande till kön.

Kartläggningen ger en översikt av vetenskapliga artiklar, böcker, bokkapitel och rapporter som publicerats mellan januari 2016 och maj 2021. I översikten presenteras studier som visar att det finns erfarenheter av rasism i kontakt med svenska myndigheter och andra offentliga verksamheter. Samtidigt betonar rapportförfattarna att bilden är ofullständig. Studierna som presenteras berör endast ett fåtal offentliga verksamheter och det saknas enligt författarna kunskap om olika gruppers utsatthet för rasism.”

Om adoptionsforskningen i Sverige och i Skandinavien

Fick i veckan hem det senaste numret av den akademiska tidskriften Adoption & Culture (Ohio State University Press), vari jag har en text som försöker sammanfatta hur situationen ser ut för adoptionsforskningen och fr a för den kritiska adoptionsforskningen i Sverige och i Skandinavien.

Tyvärr är adoptionsforskningen i Sverige och i Skandinavien för det första inte särskilt omfattande alls, vilket är synnerligen problematiskt (och rent ut sagt tragiskt) p g a att Sverige och Skandinavien är världens mest adopterade land och region per capita.

Den adoptionsforskning som finns och bedrivs i Sverige och i Skandinavien är därtill mestadels mainstream – d v s den kritiska adoptionsforskningen är med några undantag inte särskilt närvarande just i Sverige och i Skandinavien, d v s forskning om adoption, adopterade, adoptivföräldrar och adoptivfamiljer som t ex tar avstamp i postkolonial, feministisk eller queerteori.

I min text pläderar jag slutligen också för att den kritiska adoptionsforskningen behöver bli mindre USA-centrerad och mer Europa-fokuserad samt att adoptionsforskningen överlag skulle tjäna på att öppna upp sig mot den forskning som bedrivs om andra reproduktionstekniker och om andra icke-normativa familjebildningar.

Fortsatt dramatik i yrkeslivet

Den senaste veckan bjöd på dramatik, som så ofta förr i mitt yrkesliv:

En viss kommun i landet som via en viss mycket stor myndighet har beställt en stor uppdragsutbildning från min arbetsplats Karlstads universitet hörde i veckan av sig till universitetet och anmärkte på att jag är inblandad som lärare i denna utbildning.

Nuförtiden är det då vanligt att högskolorna i landet ”säljer” och erbjuder uppdragsutbildningar av olika slag.

Det är högst troligt att det handlar om alla negativa rykten kring mig att jag skulle vara ”extremist” och ”biologist” och kommunen ifråga bad t o m universitetet om att få se min föreläsning (det handlar om en distansutbildning, så det rör en förinspelad föreläsning) i förväg innan de som ska gå utbildningen får se den, och antagligen för att kontrollera om jag uttrycker något problematiskt och förestår någon slags ”extremism” och ”biologism”. Universitetet valde dock inte att gå med på detta censurliknande önskemål, vilket jag är tacksam över.

Därtill har samma kommun kontaktat myndigheten ifråga och ”rapporterat” att Karlstads universitet använder sig av just mig som lärare i samband med uppdragsutbildningar och också det på ett negativt sätt.

Tyvärr är detta en s k ”långkörare” i mitt yrkesliv:

När jag arbetade på Mångkulturellt centrum i Botkyrka kommun hände det även då att myndigheter som beställde uppdragsutbildningar från Mångkulturellt centrum anmärkte på att jag var en av Mångkulturellt centrums utbildare och föreläsare och exempelvis Polismyndigheten i Stockholms län uttryckte rakt ut att jag inte var tänkbar som utbildare för huvudstadsregionens poliser trots att ämnet för utbildningen var rasism och diskriminering.

Det talas mycket om avplattformering numera och i mitt yrkesliv har jag otvivelaktigt råkat ut för detta fenomen åtskilliga gånger och på olika sätt innan uttrycket ens existerade i form av ett alltför stort antal liknande incidenter som den som ägde rum i veckan.

Ännu ett exempel på vad jämlikhetsdata syftar till och kan innebära rent konkret

Igår fyllde jag återigen i en enkätundersökning som ännu ett amerikansk universitetsförlag (d v s ett s k University Press) uppmanade mig att fylla i, i egenskap av att någon gång under de senaste åren ha publicerat en text i någon av förlagets tidskrifter eller i någon av förlagets böcker (d v s i form av en monografi eller i en antologi som förlaget har publicerat).


I kölvattnet efter ”BLM-året” 2020 har ett mycket stort antal av USA:s (liksom Storbritanniens och den övriga engelsktalande världens) olika högskolor och (deras) akademiska förlag valt att systematiskt försöka kartlägga den förmodade vita (super)dominansen bland forskarna (för så är det högst sannolikt i den engelsktalande världen liksom i västvärlden i övrigt inklusive i Sverige) med hjälp av enkätundersökningar som utgår från jämlikhetsdataprincipen.


Detta är då den tredje engelskspråkiga enkätundersökningen som just jag fyller i på kort tid och jag är övertygad om att ett stort antal svenska forskare (en hel del svenska forskare publicerar sig ju numera i engelskspråkiga tidskrifter och på engelskspråkiga förlag) har erhållit samma eller liknande enkätundersökningar efter ”BLM-året” 2020 som har syftat till att försöka kartlägga andelen icke-vita forskare bland förlagets (och dess tidskrifters och böckers) författare.


Denna typ av enkätundersökningar anses då vara något av det yppersta beviset på att den engelsktalande världen är både ”genomrasistisk” och ”identitetspolitisk” och fullständigt ”rasfixerad” MEN i ett medföljande mejl från universitetsförlaget ifråga står det då uttryckligen att denna enkätundersökning är helt och hållet 1, frivillig 2, anonym 3, baserad på självidentifiering (d v s jag hade t ex utan några som helst problem, och utan några som helst påföljder, kunnat ange att jag är vit eller något annat).


Vidare anges det explicit att denna enkätundersökning ENBART har som syfte att försöka kartlägga mångfalden och representationen helt och hållet av jämlikhetsskäl. Och naturligtvis frågas det också om bl a ålder, könsuttryck, sexuell läggning och funktionsvariation mm.


Svårare än så här är m a o inte jämlikhetsdata trots alla antirasistiska svenskars fruktan för, vrede inför och t o m hat mot jämlikhetsdata och att som jag svara och fylla i att jag både råkar se ut som en (sydost- och öst)asiat när någon som inte känner mig ser mig ”på stan” och i det offentliga rummet så fort jag lämnar mitt hem och stiger utanför dörren samtidigt som att jag beter mig som en (vit majoritets)svensk verkar inte vara något problem alls – åtminstone inte i denna amerikanska enkätundersökning.

Studentlitteratur bjuder in till en digital, offentlig bokrelease om svensk vithetsforskning

Onsdagen den 18 augusti mellan kl. 15-17 arrangerar bokförlaget Studentlitteratur en bokrelease med anledning av att konstvetaren Jeff Werner utkommer med boken ”Kritvit? Kritiska vithetsperspektiv i teori och praktik” som totalt fyra forskare deltar i utöver författaren, vilka presenterar sin forskning om ras och vithet.  

Alla är välkomna att delta och ingen föranmälan krävs:

https://www.studentlitteratur.se/om-oss/om-studentlitteratur/kurslitteratur/evenemang/release-kritvit/

Vad avses egentligen med vithet när det används inom akademisk forskning och samhällsdebatt? Och hur kan vithet som analytiskt begrepp användas i studier av Sverige och svenska företeelser, i nutiden och i historien? Vad, som annars är svårupptäckt, kan synliggöras genom kritiska vithetsperspektiv. Detta slags teoretiska, metodologiska och praktiska problem står i fokus i Kritvit? Boken introducerar kritisk vithetsteori anpassad efter svenska förhållanden. Den prövar i ett antal konkreta tillämpningar hur vithetsperspektiv kan användas för att studera bland annat skönhetstävlingar och fototeknik, antik konst och modern design, reklamfilm och anatomiundervisning, förorter och tv-serier, bilder av kungar och gjuteriarbetare, ungdomsböcker och film. Boken vänder sig i första hand till studenter inom humaniora och samhällsvetenskap men passar också som introduktion för alla som vill orientera sig om kritiska vithetsperspektiv.

Program:

15.00-15.10 Introduktion av Jeff Werner

15.10-15.30 Jeff Werner talar om kapitlet Djungelpojkens vithet

15.30-15.50 Therese Svensson talar om Lubbe Nordström och vithet

15.50-16.10 Håkan Blomqvist talar om vit socialism

16.10-16.30 Tobias Hübinette talar om vita rasoptimister

16.30-16.50 Catrin Lundström talar om vit melankoli

16.50-17.00 Frågor från publiken

Om att svara på frågor om ras i en amerikansk enkätundersökning

Svårare än så här är det inte att svara på frågor om ras i en undersökning: Svarade nyss på en enkät som University of Michigan Press har sänt ut till alla dem/oss som på något sätt har publicerat en text någon gång hos förlaget under senare år.

Eftersom förlaget är väl medvetet om att många icke-engelsktalande forskare som har publicerat sig hos förlaget inte vet någonting om vad jämlikhetsdata är har förlaget beskrivit vad jämlikhetsdata är på följande kortfattade och pedagogiska sätt för t ex alla svenska forskare som ju inte är vana alls vid att få frågor om ras.

Bakom länken står det f ö bl a att läsa att ”We seek to increase the participation of Black, indigenous, and people of color (BIPOC) in our publishing as authors, domain experts, and selectors.” och vilket går att tolka som att förlaget är väl medvetet om att de allra flesta av dess författare antagligen är vita amerikaner eller vita västerlänningar i övrigt och det är mycket troligt att denna enkätundersökning är ett direkt resultat av 2020 års BLM-rörelse:


“This survey is intended to provide the University of Michigan Press with a baseline understanding of how diverse and inclusive we are in our publishing practices. 

This is the first time we have started to collect this data as part of the Association of University Presses (AUP) Demographic Survey Pilot program. By developing our demographic data gathering process, we aim to have a way to measure the extent to which we are achieving equitable and inclusive publishing practices over time. This helps us to achieve the ambitions set out in the Press’s Equity, Justice, and Inclusion statement www.press.umich.edu/about#equity, as approved by our faculty Executive Committee. 

Your participation is completely voluntary, and your survey responses and any results derived from them are completely anonymous. The data collected will only be used within the Press for establishing a benchmark and will not be shared beyond the Press.”

Sedan har alla antirasistiska svenskar som är emot rasbegreppet och oftast t o m ordet ras i sig naturligtvis all rätt att anse att amerikanerna är fullständigt genomrasistiska liksom rasfixerade essentialister och biologister som frågar om ras bredvid en andra variabler (såsom kön, funktionsvariation, sexuell läggning, akademisk titel mm) i enkäter som dessa och det är också helt okej att inte svara alls på frågan om ras eller skriva något i protest för att ”j-vlas med de j-kla jänkarj-vlarna” såsom exempelvis ”hudfärg: grön”, ”marsian”, ”marsvin” eller ”människa” vilket många svenskar också gör som bor i USA tillfälligtvis när de reagerar både starkt och argt på frågor som dessa.

Om att agera som sakkunnig

Lite speciellt att på sistone ha fått en utbetalning vardera från de båda lärosätena Institut d’études politiques de Paris eller Sciences Po och Massachusetts Institute of Technology eller MIT, vilka båda betraktas som ledande i sitt slag, och det handlar då om att jag (nog alltför ofta – 7-10 tidskriftsartiklar per år brukar jag normalt granska) åtar mig olika granskningsuppdrag som går ut på att i egenskap av sakkunnig granska andra forskares bokmanus, tidskriftsartiklar och forskningsansökningar.

Normalt görs detta tidsödande arbete nästan alltid gratis men i vissa fall när det gäller längre texter så erbjuder åtminstone de större universiteten en viss ersättning för en ibland tiosidig granskningsrapport. Nästan alla texter som just jag granskar handlar f ö om ras och vithet, adoption, reproduktion och familj, kolonialism och rasism eller extremhögern och nazism.

Om att få mejl från studenter

När sådana här mejl plötsligt ”dimper” ned i ens mejlkorg (just denna morgon kom det då av en ren slump två sådana mejl) från ”random” unga vuxna (d v s högskolestudenter som jag inte känner själv på något sätt eller ens har haft kontakt med och säkerligen aldrig kommer att träffa rent fysiskt och som dessutom är studenter vid andra lärosäten än det jag själv arbetar på) inser en att en inte skriver och publicerar för ”dövöron”, d v s de texter och publikationer som jag ligger bakom (tillsammans med andra eller ensam) läses, används och kommer till nytta och ”här och där” dessutom (d v s inom alla möjliga program, ämnen och kurser) och en del som läser texterna upplever dem t o m som s k ”ögonöppnare”, vilket måste sägas vara ett ”gott betyg”.


Flertalet akademiska texter läses då av endast ett fåtal personer och oftast av de ”närmast sörjande” – en doktorsavhandling t ex av maximalt kanske 25-talet personer (i bästa fall tyvärr) och en antologi- och tidskriftsartikel av än färre än så (vilket de akademiska tidskrifternas digitala räkneverk avslöjar med all önskvärd tydlighet – det finns 1000-tals och åter 1000-tals artiklar i otaliga vetenskapliga tidskrifter som bara har lästs av 10-15 personer och ibland inte ens av det) medan en normal akademisk antologi och monografi i bästa fall säljer i runt 100-talet exemplar om jag har förstått det rätt (några enstaka monografier kan naturligtvis sälja i 100-tals och t o m i 1000-tals exemplar men de är ytterst ytterst få).


mejl nr 1:


”Hejsan Tobias
Jag slutförde denna termin min masterutbildning inom X vid X universitet med att skriva en uppsats med titeln X. Jag använde en hel del av dina texter för både inspiration och som grund för min uppsats, bland annat dina texter om begreppen ras och färgblindhet, samt att jag applicerade begreppet ”hegemonic whiteness” som ett teoretisk koncept. Jag vill därför passa på att tacka för dina ögonöppnande texter.
MVH
X”


mejl nr 2:


”Hej Tobias! Förra året studerade jag X vid X universitet och under en del av utbildningen fick vi läsa några texter som du ligger bakom. Det var första gången jag stötte på dina ord. Sedan dess har det blivit betydligt mer av dem och jag insåg nu att jag faktiskt borde tala om det för dig. Du gör skillnad för så många människor på så många olika sätt och för det vill jag skicka ett stort tack!
Allt gott!
X”