Kategori: högskolevärlden

Om att söka forskningsmedel

Idag öppnar Riksbankens jubileumsfond sitt ansökningssystem för alla oss som ämnar söka forskningsprojektmedel hos denna forskningsfinansiär nu i vår och eftersom alla ens tidigare ansökningar arkiveras i systemet är det lite nedslående att konstatera hur många forskningsprojekt som en har fått avslag på genom åren och antingen ensam eller tillsammans med andra. Det blir också rätt så tydligt att ända sedan jag disputerade och därigenom kunde börja söka forskningsmedel för 15 år sedan så har jag uppenbarligen varit rätt ”enkelspårig” – d v s det är bara frågor om ras/ism, vithet, svenskhet och minoriteter av olika slag som har gällt för min del.

Refererad till i den akademiska tidskriften Childhoods temanummer om korruptionen inom adoptionsindustrin

Den akademiska tidskriften Childhood har nyligen förpublicerat de artiklar som ingår i ett kommande specialtemanummer som handlar om den i Sverige just nu aktuella problematiken med korruptionen inom den globala adoptionsindustrin och om hur denna har behandlats i både ursprungs- och mottagarländerna liksom hur de drabbade, och främst de adopterade själva och deras förstaföräldrar, eventuellt ska kunna kompenseras i efterhand. 

Bland artiklarna hittas en (intervju)studie av hur adoptivföräldrar i Spanien förhåller sig till frågan (ett citat hämtat ur en av intervjuerna med de spanska adoptivföräldrarna talar för sig själv – ”I prefer not to know”…), hur Schweiz har hanterat landets tvångsadoptioner av romska barn och hur Uganda, Guatemala och Samoa hanterar frågan i egenskap av att vara ursprungsländer och i introduktionsartikeln, som är författad av de spanska forskarna och gästredaktörerna Aranzazu Gallego Molinero och Chandra Kala Clemente-Martínez dyker mitt namn upp som ett exempel på en forskare som tillhör den ena extremen inom det internationella forskningssamfundet vad gäller synen på problematiken medan Elizabeth Bartholet vid Harvard University (liksom UNICEF:s Nigel Cantwell) omnämns som min absoluta motsats.

Bakgrunden till detta omnämnande i tidskriften Childhood, som jag inte på något sätt opponerar mig emot utan tvärtom är stolt över, är då att i internationella (liksom i svenska) forskningssammanhang (och även i policysammanhang) så betraktas mitt namn allmänt som en av de forskare i världen som genom åren tydligast har argumenterat för att hela den internationella adoptionsverksamheten har varit mer eller mindre korrupt ända sedan dess uppkomst på 1950- och 60-talen samt att alla ursprungsländer (liksom mottagarländer) berörs av problematiken medan Bartholet omvänt under alla år har argumenterat för att den internationella adoptionsverksamheten på det stora hela är både juridiskt och etiskt fullt legitim och att de exempel på korruption som har uppdagats utgör enstaka undantag.

Och i ärlighetens namn så ska det väl också sägas att de allra flesta forskare runtom i världen, och både i ursprungs- och mottagarländerna, anser nog allmänt att både jag och Bartholet är extremister fast på varsin kant.

Västerviks-Tidningen skriver om Catrin Lundströms och min bok ”Vit melankoli” på ledarplats

Ledarskribenten Mathias Bred skriver idag om den svenska kritiska ras- och vithetsforskningen i Västerviks-Tidningen och omnämner bl a Catrin Lundströms och min bok ”Vit melankoli. En analys av en nation i kris”:

https://vt.se/bli-prenumerant/artikel/re02w4wl

”Det har blossat upp en debatt om kritiska vithetsstudier. Detta är numera ett ämne som kan läsas vid universitetet. Stockholms universitet har under hösten gett en kurs om vithetsnormer i nordiskt sammanhang.

Medan tillskyndarna menar att vithetsstudier krävs för att förstå rasism menar andra att vithetsstudier är rasism. Förmodligen har båda rätt. 

Vithetsstudier är ett utskott på den familj av kritiska studier som uppstod vid västerländska universitet på 60- och 70-talen. I grunden finns en vilja att avslöja och därmed undanröja förtryckande strukturer, inte sällan i språket. Det anspråket måste sägas vara gott. 

Ett problem är att kritiska kulturstudier präglas av anglosaxiska och i synnerhet då amerikanska erfarenheter. Besattheten vid just vithet som grund för rasism blir förståelig sett till USA:s historia. Landet har en helt annan historia än Europa när det kommer till slaveri, segregation och tänkande i rastermer. 

Men vithetsstudier kan tillföra något utanför en amerikansk kontext. Ett exempel är boken ”Vit melankoli. En analys av en nation i kris” (Makadam förlag 2020). Där beskriver forskarna Tobias Hübinette och Catrin Lundström hur självförståelse kopplat till etnisk särart präglat Sverige under folkhemsperioden och därefter. Det är en bok som för fram tänkvärda teser och som hjälper oss förstå dagens samhälle bättre. 

Tobias Hübinette, till vardags verksam vid Karlstad universitet, är med i senaste avsnittet av Ivar Arpis podd ”Rak höger” där de två diskuterar just vithetsstudier och forskning kring ras. Det är ett program väl värt att lyssna på. En påminnelse om att två personer med väldigt olika utgångspunkter och perspektiv kan förstå varandra om det finns en välvilja.”

(…)

”Trots kritiken kan vi vara förvissade om att vithetsstudier kommer att etableras på fler högskolor. Intresset bland akademiker verkar stort. Idéerna och perspektiven har funnits närvarande i flera humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen sedan tidigt 2000-tal. Vi kan därför anta att debatten kommer att fortsätta.”

Om att ha uppnått ett rätt så stort antal följare i sociala medier

Under årets första dag har jag av en ren slump råkat uppnå 3500 följare på Facebook, 8000 följare på Twitter och 9000 följare på Instagram – d v s s k jämna tal (och ibland lite mer än så) utan att någonsin ha arbetat för det på ett medvetet och planerat sätt och visserligen är de här siffrorna mycket långt från s k influencer-siffror men kanske är jag trots allt idag den forskare i landet som ägnar mig åt frågor om ras, rasism, vithet, svenskhet, adoption, adopterade, asiater och minoriteter i allmänhet som ändå räknar flest följare på dessa tre sociala medier-plattformar oavsett vad det egentligen säger, betyder och innebär.

Under 2021 besökte slutligen närmare 180 000 unika besökare dessutom min blogg vid något tillfälle och tittade på och läste ett eller flera blogginlägg, vilket är den högsta siffran hittills, och flest besökare erhöll följande inlägg:

1, Om den högerextreme prins Carl Bernadotte och Husebyaffären

2, Idag har 33,5% av alla invånare någon slags utländsk bakgrund, invånarna med utländsk bakgrund stod för 99% av folkökningen under 2020, mellan 38-40% av alla invånare som är mellan 0-34 år har någon form av utländsk bakgrund och medan medelåldern bland desamma ligger på kring 35 år så ligger medelåldern bland majoritetssvenskarna numera på uppemot 50 år

3, SD-anknutna Jeanette Höglund blev utsedd till årets stockholmare 2020

4, Den gripne mannen som har kartlagt uppemot 200 personer och som är misstänkt för grovt brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor är SD-sympatisör

5, ”Dogge” poserar tillsammans med en nazist på gårdagens högerextrema bokmässa i Solna

6, I går festade Åkesson ihop med en SD-topp som har hyllat Förintelsen och nazismen

7, Idag har över 33% av Sveriges befolkning utländsk bakgrund, över 20% är synliga minoritetsinvånare och runt 40% av alla mellan 0-44 år har utländsk bakgrund liksom runt 45% av alla storstadsbor

8, Reflektioner kring att bli anklagad av andra forskare för att engagera mig i minoriteter som jag själv inte tillhör och därmed också anklagas för att vilja företräda minoriteten ifråga och därigenom förtrycka och marginalisera densamma

9, Sveriges 69 största invandrargrupper den 31 december 2019 från finländare till kongoleser

10, Ulf Kristersson ljuger både sina egna väljare och svenska folket rakt upp i ansiktet ikväll i SVT genom att påstå att SD har blivit ett seriöst parti på sistone och särskilt under pandemin

Under 2021 bröts den nedåtgående trenden vad gäller antalet citeringar och refereringar 

Att bli citerad och refererad i andras texter är något som alla forskare drömmer om och eftersträvar – det är kort och gott enbart på det sättet som ens egna texter och ens egen forskning blir läst, sprids, lever vidare, kommer till användning och ”nyttogörs” och antalet citeringar och refereringar ligger också till grund för olika index och ”poängsystem” som varje enskild forskare erhåller utifrån just antalet citeringar och refereringar.


För min egen del gick antalet citeringar och refereringar bara uppåt år efter år ända sedan jag disputerade i december 2005 och fram tills 2018 när en tydlig nedåtgående trend plötsligt inträdde.

Inom forskarvärlden och akademin talas det ibland om ”the politics of citation”, d v s att detta med att just bli citerad och refererad i andras texter också handlar om politik och inte bara om att ens forskning och publikationer uppvisar en viss relevans, kvalitét och ”verkshöjd”.


Den nedåtgående trend som jag drabbades av efter 2018 vad gäller antalet citeringar och refereringar i andras texter handlar då i allra högsta grad om ”the politics of citation”:


Det var nämligen under de åren, och med start just under 2018, som jag blev utslängd och utkastad från den antirasistiska forskarvärlden (och i förlängningen från den antirasistiska rörelsen i stort) p g a att jag valde att ta strid om tillsättningen av en forskartjänst vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR) vid Uppsala universitet.


På grund av att jag därigenom anses ha huggit den antirasistiska forskarvärlden (och i förlängningen den antirasistiska rörelsen i stort) i ryggen genom att ha gjort just det och i samma stund avslöjat korruptionen och nepotismen inom densamma hamnade jag inte bara ute i kylan och blev isolerad i det närmaste över en natt från att under så många år ha rört mig som ”fisken i vattnet” inom den antirasistiska forskarvärlden (och i förlängningen inom den antirasistiska rörelsen i stort) utan jag blev också de facto en s k persona non grata i alla akademiska antirasistiska sammanhang (och i förlängningen i alla antirasistiska sammanhang i stort) och som en direkt konsekvens därav upphörde merparten av de antirasistiska forskarna att citera och referera till mina texter.


Det är därför med stor glädje som jag nu kan konstatera att den nedåtgående trenden vad gäller antalet citeringar och refereringar ser ut att ha brutits för min del just i år (d v s under 2021) vilket i hög grad antagligen beror på att icke-svenska/utländska/internationella forskare numera citerar och refererar till mina texter i allt högre utsträckning, d v s även om alltför många svenska forskare numera låtsas som om jag inte ens existerar längre och betraktar mig som den antirasistiska forskarvärldens (och i förlängningen den antirasistiska rörelsens i stort) förrädare och Judastyp par préférence så har mina publikationer och min forskning trots det kunnat fortleva och fortsätta att komma till användning utanför den svenska akademin och utanför landets gränser.

Och sist men inte minst – tiden kanske inte läker alla sår (d v s det fattar jag också mot bakgrund av att konflikten kom att vända upp och ned på och förändra många forskares och andra människors liv i grunden och i många fall på ett destruktivt och negativt sätt som innefattade väldigt mycket smärta och lidande) – men förhoppningsvis har åtminstone några svenska antirasistiska forskare och några svenska antirasister i övrigt faktiskt börjat förlåta mig på sistone för den närmast suicidala Davids-kamp-mot-Goliat-strid som jag valde att inleda för några år sedan.

Litteraturkritikern Yukiko Duke skriver om den nyligen bortgångna bell hooks i dagens SvD

Litteraturkritikern Yukiko Duke skriver idag i SvD om den nyligen bortgångna bell hooks, som gav ut ett 30-tal böcker och ett stort antal andra texter.

Själv har jag under alla år som både aktivist, debattör, student, lärare och forskare läst och inspirerats av hooks många böcker och texter – artikeln ”Eating the Other. Desire and resistance” är t ex en klassiker inom den postkoloniala feministiska forskningen medan boken ”Killing rage. Ending racism” likaså är en klassiker inom ras- och vithetsforskningen och boken ”Teaching to transgress” inom den dekoloniala och kritiska pedagogiska forskningen o s v.

I min bok ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” dyker hooks förståelse för vithet som ”white terror” upp när jag analyserar hur en del icke-vita svenska författare skriver fram den svenska vitheten. Jag tar avstamp i artikeln “Representing whiteness in the black imagination” där hooks, med exempel hämtade från den svarta amerikanska litteraturen såsom Toni Morrisons roman ”Beloved”, menar att den amerikanska vitheten kan framstå som hotfull och våldsam för svarta och icke-vita amerikaner på grund av det kollektiva minnet av slaveriet, segregationen, diskrimineringen och våldet men att vithet som terror samtidigt är något som vita amerikaner har svårt att ta till sig då de inte är särskilt medvetna om hur svarta och icke-vita amerikaner upplever vithet:

“Socialized to believe the fantasy, that whiteness represents goodness and all that is benign and non-threatening, many white people assume this is the way black people conceptualize whiteness. They do not imagine that the way whiteness makes its presence felt in black life, most often as terrorizing imposition, a power that wounds, hurts, tortures, is a reality that disrupts the fantasy of whiteness as representing goodness. Collectively, black people remain rather silent about representations of whiteness in the black imagination. As in the old days of racial segregation where black folks learned to ”wear the mask,” many of us pretend to be comfortable in the face of whiteness only to turn our backs and give expression to intense levels of discomfort. Especially talked about is the representation of whiteness as terrorizing.”

“White terror” i det svenska nutidssammanhanget handlar enligt min analys om de kombinerade uttrycken och effekterna av arvet efter det svenska rastänkandet, det potentiellt fysiska och fr a psykisk-existentiella hotet som emanerar från den svenska extremhögern liksom de aggregerade erfarenheterna av den svenska vardagsrasismen och den svenska rasdiskrimineringen och av att bo och leva i ett hypersegregerat och rasstratifierat samtida Sverige.

https://www.svd.se/hon-frigjorde-feminismen-fran-tunga-teoribyggen

”Hon hade ett alldeles eget sätt att skriva, fjärran alla klämkäcka, propagandistiska slagordstexter och tröglästa, tunga teoribyggen. Hon skrev, som den poet hon var, med ett exakt och sinnligt språk och utgick nästan alltid från sig själv, sina egna minnen och erfarenheter. Det är hennes genomlevda verklighet som ger de teoretiska resonemangen tyngd.

bell hooks föddes 1952 som Gloria Jean Watkins, det fjärde barnet av sex i en arbetarklassfamilj i den amerikanska Södern. Hon växte upp i den lilla, strängt rassegregerade staden Hopkinsville i Kentucky på 1960-talet, då medborgarrättsrörelsen växte sig allt starkare. hooks återkommer ofta till barndomen i sina böcker, till ett hem där hon inte kände sig älskad, och ett samhälle på väg att slitas sönder av rasmotsättningar. Hennes räddning blev litteraturen, som hon upptäckte tidigt. För att få vara ifred med sina böcker gömde hon sig på familjens vind. Det var där hon upptäckte Emily Dickinsons dikter, och fick upp ögonen för poesins kraft.

Efter gymnasiet fick bell hooks ett stipendium till det prestigefyllda Stanforduniversitetet i Kalifornien. Hon trodde att det förment liberala Kalifornien skulle vara en mer tillåtande miljö att befinna sig i, men insåg till sin stora förvåning att hennes omgivning var repressivt tolerant. Som svart kvinna från arbetarklassen accepterades hon bara så länge hon rättade sig efter den vita majoritetens regler. Frustrationen fick henne att som 19-åring börja skriva ”Ain’t I a woman: Black women and feminism”, som hon fick sitt stora genombrott med 1981.

För att hedra sin orädda och stolta gammelmormor tog hon hennes namn som pseudonym. Och för att tona ner författarens betydelse och rikta läsarens uppmärksamhet mot innehållet, valde hon att skriva namnet helt med gemener. Boken gjorde henne i ett slag till en förgrundsgestalt inom feminismen, men istället för att bli aktivist på heltid, fortsatte hooks hela livet att undervisa.

För henne, som kom från lågutbildad, svart arbetarklass, var undervisandet en form av politiskt motstånd. Därför nobbade hon tjänster vid elituniversiteten för att istället bli professor vid Berea College, det första college i södern som accepterade svarta studenter.”

Innervarande års ”output”

2 böcker (båda egenförfattade)

4 artiklar i akademiska tidskrifter (varav en recension)

2 antologiartiklar

8 tidningsartiklar (varav en DN Debatt-artikel och en SvD Under strecket-essä)

2 internationella konferenspresentationer (bl a i Dresden)

37 föreläsningar och seminariepresentationer utöver och utanför Karlstads universitet (bl a i Umeå, Örebro och Norrköping samt på Östasiatiska museet, Värmlands museum och Kungliga biblioteket och för Bonniers, Sida, H&M och Folkhälsomyndigheten)

antal citeringar och refereringar (i andras publikationer och texter): 152

antal deltaganden och omnämnanden i tryckt dagspress enligt Svenska dagstidningar: 68 (bl a intervjuer, recensioner och reportage)

antal deltaganden och omnämnanden i all media (inkl. digital media, radio och tv) enligt Mediearkivet: 206 (bl a intervjuer, recensioner och reportage)

antal deltaganden i radio och tv enligt Mediearkivet: 31 (bl a i SVT Morgonstudion, P4 Stockholm, SVT Kulturnyheterna, SVT Nyheter, P4 Dalarna, P4 Halland, SR Godmorgon världen mm)

Om att recensera och bli recenserad inom akademin

En sida av att vara verksam inom akademin är att både recensera andra forskares böcker och få sina egna böcker recenserade av andra forskare och viktigast är att bli det i de akademiska tidskrifterna snarare än på tidningarnas kultursidor även om det naturligtvis är roligt att få en akademisk bokpublikation uppmärksammad även utanför akademin.

På sistone har jag själv recenserat den amerikanska historikern Susie Woos bok ”Framed by war. Korean children and women at the crossroads of US empire” (New York University Press 2019) i anrika The American Historical Review, d v s de amerikanska historikernas tidskrift, och samtidigt har Jenny Heijun Wills, Indigo Willings och min antologi ”Adoption and multiculturalism. Europe, the Americas, and the Pacific. Ann Arbor” (University of Michigan Press 2020) nu recenserats av den amerikanska antropologen Barbara Yngvesson i Adoption & Culture, som är den viktigaste tidskriften för adoptionsforskare inom humaniora och kulturvetenskaperna.

Om att utöva språklig makt

För mig som är väl medveten om vad makten över språket innebär, d v s rätt och slätt om ordets makt, så kan jag konstatera att jag på sistone har fått äran att utöva språklig och därmed även diskursiv makt vid tre tillfällen:

För runt två år sedan blev jag inbjuden att skriva i ”Routledge Handbook of Critical Studies in Whiteness”, som kommer ut i början av nästa år och som också i praktiken är en handbok i dekolonial teori, och mitt bidrag handlar om internationell adoption, vilket inte är en självklarhet. Postkolonial och dekolonial forskning liksom kritisk ras- och vithetsforskning var nämligen under många år mer eller mindre helt ointresserad av adoption och adopterade (liksom f ö även områdesforskningen om den utomvästerländska delen av världen, migrations- och minoritetsforskningen och forskning om rasism och diskriminering) och jag tog därför på mig uppgiften att övertyga dessa forskningsfält om att adoption och adopterade har en plats där redan under doktorandtiden. Det har varit en lång kamp att föra in adoption och adopterade i den kritiska forskningen överhuvudtaget och inte minst då många forskare som verkar inom denna typ av forskningsfält är adoptivföräldrar eller pro-internationell adoption i övrigt av politiska skäl och för mig är det faktum att jag för två år sedan inbjöds att skriva om internationell adoption i denna handbok något av ett kvitto på att jag till slut har lyckats med min uppgift.

För ett år sedan blev jag inbjuden av redaktionen bakom Svenska Akademiens ”Svensk ordbok” att presentera min syn på vad jag i alla fall kallar svenska rasord (d v s ord och uttryck som syftar på rasliga, etniska, religiösa och/efter språkliga minoriteter av olika slag och ofta men inte alltid pejoriserande sådana) och när Svenska Akademiens ”Svensk ordbok” väl gavs ut i år så kunde jag konstatera att jag antagligen har påverkat hur flera av dessa rasord beskrivs och presenteras i denna normerande ordbok för och inom den svensktalande gemenskapen. 

För någon månad sedan slutligen blev jag inbjuden av redaktionen bakom Nationalencyklopedin, d v s det mest normerande uppslagsverket på svenska (och kanske måhända bredvid svenskspråkiga Wikipedia) som idag har samma status som Nordisk familjebok och Svensk uppslagsbok en gång i tiden hade, att uppdatera Nationalencyklopedins uppslagsord som rör adoption och adopterade. Det handlar om de uppslagsord som ingick i den tryckta pappersversionen av uppslagsverket som gavs ut 1989-96 och som författades av Ann-Sophie Gleisner, Kristina Widgren, Ulla Fredriksson och Örjan Wikander och det är deras upplagsordtexter som jag har blivit ombedd att uppdatera för publicering i den digitala versionen av Nationalencyklopedin, som de flesta använder sig av idag (d v s internetversionen är vanligare att referera till och citera ur än pappersversionen och inte minst då pappersversionen har blivit alltmer utdaterad med åren).

Idag kan jag m a o inte säga att jag inte har någon makt över språket (och därmed över diskursen, d v s över det normerande sättet att tala om och förstå en viss fråga och ett visst fenomen) för de här tre ovanstående exemplen handlar då om att jag har inbjudits och tillåtits att utöva språklig och därmed även diskursiv makt i dessa tre sammanhang, d v s grovt sett i forskningssammanhang, i språksammanhang och i faktasammanhang.

Om att bli citerad av ”kändisar” inom den anglo-amerikanska kritiska ras- och vithetsforskningen

Det är verkligen inte varje dag som en blir citerad av och refererad till av en ”kändis” inom den engelskspråkiga kritiska ras- och vithetsforskningen som dessutom tillhör UC Berkeley: 

Det handlar för min del om Zeus Leonardo, som är en av de ledande forskarna inom ras- och vithetsforskningen i relation till utbildningsfrågor och tillsammans med Blanca Gamez-Djokic har Leonardo i en artikel om vita kvinnliga lärare i den akademiska tidskriften Teachers College Record (som ges ut av Columbia University) använt sig av Lennart Räterlincks och min artikel ”Race performativity and melancholic whiteness in contemporary Sweden”. I artikeln förekommer Lennart och jag i sällskap med bl a Judith Butler, David Eng, Shinhee Han, Anne Cheng, Michalinos Zembylas, Sara Ahmed och Richard Dyer – d v s vi är i s k ”fint sällskap”.

Den engelsktalande världens kritiska ras- och vithetsforskare, och särskilt ”kändisarna”, brukar annars nästan enbart citera och referera varandra och svenska forskare bryr de sig i stort sett aldrig om vilket inte minst beror på att så få svenska forskare ägnar sig åt kritisk ras- och vithetsforskning och än färre av dem publicerar sig på engelska.