Kategori: högskolevärlden

Den gångna veckan har bjudit på flera ”tecken i tiden” för min del

Ibland kan en enda vecka bjuda på flera ”tecken i tiden” på en och samma gång (d v s under just samma vecka):

I veckan bad SVT för första gången någonsin åtminstone mer eller mindre om ursäkt för att återigen ha spridit rasstereotyper av asiater på bästa sändningstid (i samband med Idrottsgalan) efter att under årtionden både ha producerat och sänt närmast otaliga exempel på rasstereotyper av asiater och framför allt och inte minst ha hyllat och försvarat desamma. För mig innebär detta ett ”tecken i tiden” i den meningen att enskilda personer i Sverige med fr a asiatisk bakgrund inklusive mig själv under åratal har kritiserat just SVT för att massprida rasstereotyper av asiater och därigenom legitimera anti-asiatisk rasism. För något år sedan bad också DN om ursäkt för att ha tryckt och spridit en s k ”gulinghumor”-bild så nu är det bara att hoppas att denna nya syn på rasstereotyper av asiater håller i sig framöver. 

I veckan har både de svenskspråkiga historikerna vid finlandssvenska Åbo akademi och historikerna vid Stockholms universitet bjudit in mig oberoende av varandra och frågat om jag vill komma och presentera och berätta om min forskning om ras i ett svenskt sammanhang och då är jag ju inte ens någon historiker. I båda fallen handlar det om att forskare och fr a doktorander verkar ha önskat att de sagda institutionerna ska bjuda in just mig. För mig innebär detta ett ”tecken i tiden” i den meningen att jag sedan flera år tillbaka har hamnat utanför större delen av den antirasistiska forskarvärlden p g a alla konflikter med densamma och det känns därför lite speciellt att bli inbjuden till dessa båda lärosäten (och återigen oberoende av varandra) under en och samma vecka. För bara några år sedan hade det inte setts som särskilt ”politiskt” accepterat att göra det och nu är det bara att hoppas att denna nya syn på mig håller i sig framöver.

I veckan har jag haft möten med Ernst & Young och stiftelsen Allbright och i båda fallen angående jämlikhetsdatafrågan samt hållit en gästföreläsning på Karolinska institutet som också den handlade om jämlikhetsdata samt deltagit i Göteborgs-Postens och dess ledarredaktör Adam Cwejmans podcast där vi bl a diskuterade frågan om jämlikhetsdata med anledning av att det är 10 år sedan som rasfrågorna började debatteras i den svenska offentligheten (i form av den s k REVA-debatten 2013). För mig innebär detta ett ”tecken i tiden” i den meningen att de allra flesta antirasister i Sverige inklusive merparten av den antirasistiska forskarvärlden är emot jämlikhetsdata men samtidigt har intresset för frågan växt på senare tid trots det starka antirasistiska motståndet mot jämlikhetsdata. Det finns i skrivande stund kort och gott en skapligt god möjlighet att jämlikhetsfrågan snart får sitt stora genombrott i Sverige och återigen trots det starka antirasistiska motståndet och nu är det bara att hoppas att denna nya syn på jämlikhetsdata håller i sig framöver.

Idag har regeringen tillsatt en utredning som ska undersöka förekomsten av s k ”cancelkultur” inom högskolevärlden

Många av oss som verkar inom den svenska högskole- och forskarvärlden blev nog rätt förvånade för att inte säga chockade när den då nytillträdde utbildningsministern Mats Persson i november ifjol förklarade krig mot den s k ”identitetspolitiken” och den s k ”cancelkulturen” som ministern och många andra på högerkanten menar genomsyrar den högre utbildningen och akademin.

I debatten har fr a feministiska och antirasistiska studenter som uppfattas vara vänsterradikala explicit pekats ut som de som är skyldiga till den s k ”identitetspolitiken” och den s k ”cancelkulturen” liksom genusvetare och forskare som studerar ras, rasism och olika minoriteter vilka anses ha hetsat studenterna ifråga till att omfamna och anamma den s k ”identitetspolitiken” och den s k ”cancelkulturen” och det är alldeles uppenbart att det är de grupperna som Persson också syftade på när han gjorde sitt både märkliga och beryktade utspel mot den s k ”identitetspolitiken” och den s k ”cancelkulturen” i november förra året.

Själv trodde jag att det mest bara var ännu ett hysteriskt högerutspel riktat mot ännu ett hjärnspöke och ytterligare en s k halmgubbe i det pågående kulturkriget, om än kanske lite mer högljutt än vanligt och inte minst rejält anmärkningsvärt då det kom från en minister, men idag har Persson uppenbarligen gjort ”slag i saken” och gett i uppdrag åt Universitetskanslersämbetet (UKÄ) att utreda förekomsten av s k ”identitetspolitik” och s k ”cancelkultur” inom den svenska högskole- och forskarvärlden för att bekämpa densamma och därigenom värna om den akademiska friheten.

Det är nu bara att hoppas på att UKÄ också kommer att utreda hur lärare och forskare som mig själv under många år har utsatts för hot och hat och olika typer av kampanjer för att få oss – och jag syftar inte minst på genusvetare och forskare som studerar ras, rasism och olika minoriteter – att tystna och just bli ”cancellerade” men det är nog samtidigt tyvärr rätt så troligt att så inte kommer att ske.

Allt fler forskare deltar numera i SD:s tv-kanal Riks

SD:s tv-kanal Riksstudios eller Riks som har nästan 100 000 prenumeranter (SIC!) på Youtube och som har registrerat närmare 90 miljoner visningar (SIC!) sedan kanalen startade i januari 2020 för nästan exakt två år sedan har på sistone lyckats få allt fler svenska forskare att ställa upp och delta i dess olika program och senast gäller det statsvetaren docent Katarina Barrling som nyligen lät sig intervjuas av språkvetaren Richard Sörman som likaledes är docent. 

Tidigare har bl a sociologen docent Göran Adamson, historikern docent Johan Sundeen, fysikern professor Jan Blomgren, teknologen professor Per Fahlén, kemisten professor Christian Ekberg, meteorologen professor Lennart Bengtsson, medicinaren professor Germund Hesslow, teknologen professor Harry Frank, medievetaren Nils Funcke samt kriminologen docent Manne Gerell deltagit i Riks liksom ett flertal andra disputerade personer och jag hade själv kunnat finnas med på denna växande namnlista då jag vid åtminstone tre tillfällen har bjudits in att delta i olika Riks-program men varje gång valt att tacka nej.

Jag är rätt så övertygad om att de svenska forskare och disputerade som väljer att delta i något av Riks olika program vet att det är en kanal som ägs och drivs av SD med undantag för Manne Gerell som i efterhand ångrade sitt deltagande då han nog faktiskt inte visste vad Riks var men Barrling vet definitivt det. Det ska samtidigt sägas att detta med att delta i Riks inte betyder detsamma som att vara SD:are men det innebär åtminstone en legitimering av SD och det faktum att fler och fler forskare, disputerade och högutbildade generellt tillhörande vad som kan kallas SACO:s övre skikt numera deltar i Riks är nog antagligen något slags tecken i tiden.

Att vara en av de mest citerade forskarna som studerar ras och rasism

Inte så illa om nu dessa siffror överhuvudtaget stämmer: 

Av runt 15 miljoner ”medlemmar” på Researchgate vilka utgörs av forskare världen över inklusive åtskilliga svenska forskare är mitt ”research index score” tydligen högre än 97% av de andra ”medlemmarnas” dito som forskar om ras och rasism. Indexet handlar förenklat om att bli citerad och refererad till av andra forskare och enligt Researchgate snittar jag tydligen på 6 publikationer per vecka som citerar och refererar till mig – d v s texter författade av andra forskare där mina publikationer omnämns och förekommer.

Årets produktion

Det börjar bli dags att sammanfatta årets akademiska ”output” och totalt ser den just nu ut som följer utöver all reguljär undervisning vid Karlstads universitet:

2 böcker i form av en samskriven bok tillsammans med Catrin Lundström (”Den färgblinda skolan – ras och vithet i svensk utbildning”) och en samredigerad bok tillsammans med Peter Wikström (”Sveriges avrasifiering. Svenska uppfattningar om ras och rasism under efterkrigstiden”)

6 kapitel i antologier och bl a i Christian Abrahamssons och Torbjörn Elenskys ”Radikalism och avantgarde. Sverige 1947-1967”, i Shona Hunters och Christi van der Westhuizens “Routledge handbook of critical studies in whiteness” och i Åsa Bharathi Larssons ”Bilder av ras i svensk visuell kultur”

3 tidskriftsartiklar och bl a i Journal of Ethnic and Cultural Studies tillsammans med Peter Wikström och Johan Samuelsson

3 debattartiklar och bl a i Expressen och ETC

3 populärvetenskapliga artiklar och bl a i Boston Review och Kvartal

26 konferens- och seminariepresentationer samt föreläsningar vid bl a Kungl. Konsthögskolan, Linnéuniversitetet, Malmö universitet, Stockholms universitet, Uppsala universitet, Bokmässan, Röda Korsets folkhögskola, Goethe-Universität i Frankfurt och Moderna museet

243 citeringar och refereringar (d v s av mina akademiska texter) i andras akademiska texter

61 omnämnanden (i form av bl a intervjuer, recensioner, reportage, kulturessäer o s v) i analog, tryckt svenskspråkig dagspress 

131 träffar i Mediearkivet som även inkluderar digitala samt utländska medier utöver analoga medier

Om att få delta på ett arrangemang i en historisk byggnad i Uppsala

Deltog i måndags på SCAS (Swedish Collegium for Advanced Study) Critically urgent societal problems-seminarium i Uppsala tillsammans med den belgiska grecisten Gonda van Steen från King’s College i London, som 2019 gav ut boken ”Adoption, memory, and Cold War Greece” som handlar om de tusentals grekiska barn som adopterades bort till USA, Nederländerna och även Sverige under efterkrigstiden, och Anna Singer som är professor i civilrätt vid Uppsala universitet och som leder den just nu pågående statliga adoptionsutredningen som tillsattes för ett år sedan och att arrangemanget (som behandlade problematiken med de korrupta adoptionerna) kunde gå av stapeln var något av en upprättelse för mig.

Jag flyttade till Uppsala direkt efter gymnasiet för att studera och bodde där under flera år och har därför en relation till både universitetet och staden. Jag har sedan genom åren regelbundet återvänt till Uppsala för att bevista konferenser, symposier och seminarier samt för att besöka universitetsbiblioteket och för några år sedan sökte jag även en forskartjänst i rasismforskning vid universitetets Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (som jag dock aldrig fick).

På 2010-talet blev jag vid hela tre tillfällen nekad att delta i seminarier samt att föreläsa i Uppsala och officiellt då universitetet inte sade sig kunna garantera säkerheten p g a att jag på den tiden ansågs vara en mycket kontroversiell ich även ”extremistisk” forskare.

Vid ett tillfälle skulle jag föreläsa om Sveriges syn på rasbegreppet i en av salarna i Universitetshuset men min föreläsning ställdes in på order av universitetet som menade att huset är ett byggnadsminne som dessutom har ett stort affektionsvärde för både universitetet och Uppsala som stad. 

En av de personer som hade bjudit in mig började då ”luska” och ”gräva” i universitetets beslut att ställa in föreläsningen och det gjorde även UNT:s dåvarande kulturchef Lisa Irenius. Irenius författade också två ledartexter om mig efter två på varandra inställda seminarier där hon ställde sig frågan om det egentligen var rätt att censurera och marginalisera mig samt stämpla mig som en extremist bara för att jag kritiserade den svenska färgblinda antirasismen.

Det framkom till slut att universitetet antingen fruktade att några representanter från Uppsalas extremhöger, som jag ”låg i krig med” när jag bodde i Uppsala på 90-talet, skulle besöka föreläsningen och försöka sabotera den genom att tillgripa kroppsligt eller materiellt våld eller att jag själv av någon outgrundlig anledning planerade att förstöra kanske inte universitetshuset i sin helhet, som uppfördes på 1880-talet, men åtminstone salen ifråga genom att låta en bomb brisera där i bästa/värsta al-Qaida/al-Shabab/IS-stil. 

Det framkom nämligen att det gick rykten i Uppsala om att jag en gång i tiden sprängde alternativt brände ned den gamla biografbyggnaden Grand i centrala Uppsala dagen innan en vit makt-musikkonsert skulle ha ägt rum där och jag jämfördes tydligen också internt med Lars Vilks, som hade blivit överfallen i samband med att han hade föreläst vid universitetet, d v s det uppfattades som att även jag skulle kunna bli alltför övermäktig för universitetet att hantera vad gäller säkerhetsaspekten (d v s det sades helt enkelt att jag var ett säkerhetsproblem på samma sätt som Vilks var det under sin levnad).

Måndagens arrangemang ägde rum i Thunbergsalen i Linneanum i Botaniska trädgården som är en minst lika ärevördig byggnad som Universitetshuset – även Linneanum är ett byggnadsminne och byggnaden stod färdig 1807 har likaledes ett stort affektionsvärde för både universitetet och Uppsala som stad. 

Säkerhetsfrågan var samtidigt också uppe inför måndagens seminarium men jag tackade dock själv nej till att ha en vakt på plats. I varje fall är jag nu både glad för och tacksam över att jag till slut har fått delta på ett seminarium i en av Uppsalas historiska byggnader även om det tog rejält många år innan det till slut skedde.

Seminarium om att forska och undervisa om ras

Var idag på blixtvisit i Malmö där jag höll i ett tretimmarsseminarium på inbjudan av och tillsammans med genusforskarna vid Malmö universitet som handlade om att undervisa och forska om ras i en svensk högskole- och forskningskontext. 

Efter att jag hade ”lagt ut texten” om hur den svenska forskarvärlden ser på rasbegreppet och på frågor som rör ras i egenskap av att under de senaste 12 åren medvetet och envetet (och dumdristigt, dödsdömt, självdestruktivt och ”suicidalt” skulle nog en hel del tillägga) ha försökt att skapa ett specifikt svenskt kritiskt ras- och vithetsforskningsfält konstaterade jag i stort sett följande (OBS: allt ägde rum på engelska då flera av deltagarna var icke-svensktalande):

The vast majority of all Swedish researchers adhere to the hegemonic norm of colourblindness and more or less totally refuse to operationalize the concept of race according to the following arguments:

The word race is completely unscientific, thoroughly unethical and politically dangerous and bears the potential of oppression and even genocide and the word is in itself simply racist which means that anyone who even utters the word is a potential racist. 

The reintroduction of the concept of race will result in the racialisation of Sweden as it will make both the majority and the minority inhabitants to become aware of race and to start seeing race.

It will also stigmatize the non-white inhabitants even more as it is better not to categorize them other than as immigrants, foreign-born or with a foreign background – that is by solely centering the migration factor. And white Swedes will be at risk of becoming racists (according to the logics of the Swedish proverb “väck inte den björn som sover”) if the concept of race would be used again in Swedish language.

And finally race is not important in any way apart from being simply wrong in itself and even uttering the word race and even more researching race means reifying and reproducing racial thinking. Therefore it is fully enough just to talk about racism without using the term race at all.

Efter min presentation diskuterade vi sedan följande frågeställningar som jag hade skrivit ned i förväg och som utgår från mina egna erfarenheter av att under många år ha forskat och undervisat om frågor om ras i just ett svenskt sammanhang:

Den nya utbildningsministern Mats Persson har med anledning av TV4:s senaste Kalla fakta-avsnitt om den s k ”cancelkulturen” och den s k ”identitetspolitiken” sagt att han ska utreda hur vanligt förekommande denna är. Det handlar konkret om att ett antal högskolelärare på sistone bl a har fått kritik av och även anmälts av sina studenter för att de har visat rasstereotypa bilder i sina föreläsningar eller uttalat rasord när de handleder studenter. 

Jag har själv kritiserats för det genom åren och fått rådet av studenter att t ex stryka alla rasord från mina handouts och Power Point-presentationer samt att sluta att använda vissa uttryck i mina föreläsningar och även vid direkta citat. 

Jag minns exempelvis fortfarande än idag hur en icke-vit student en gång blev så arg på mig under en lektion som handlade om postkolonial teori, då jag vid det tillfället använde mig av och uttalade termen ”inföding”, att hen stannade kvar efter att lektionen var slut och sade åt mig på skarpen att aldrig mer använda det ordet i en undervisningssituation. 

Så hur ska vi som lärare och forskare, som ägnar oss åt frågor som rör ras, förhålla oss till att vi ibland behöver visa exempelvis filmklipp eller nyhetsinslag som visar scener och situationer där rasstereotyper, rasperformativa iscensättningar, rasord, rasdiskriminerande handlingar och kanske även t o m rasligt våld förekommer? 

Och hur ska vi som lärare och forskare förhålla oss till källmaterial (det kan handla om allt ifrån lagtexter och politiska tal till intervjuextrakt och citat ur romaner, dikter, pjäser, tidningar o s v) där rasord eller kanske t o m rasideologiska åsikter förekommer när vi både undervisar, handleder studenter eller doktorander samt forskar och publicerar oss? 

Mot bakgrund av att frågor om ras är så extremt laddade inom den svensktalande gemenskapen uppstår det vidare ofta oerhört starka känslor i klassrummet när vi som ägnar oss åt dessa frågor undervisar om dem. 

Det kan t ex handla om att studenter ifrågasätter och protesterar mot att jag som lärare använder mig av ordet ras eller av kategoribeteckningar som icke-vita och vita då de uppfattar att det är rasistiskt i sig att göra det. 

Ibland händer det också att fr a vita studenter kan känna sig utpekade och t o m anklagade och en del vita studenter kan också bli ledsna, bedrövade och må dåligt vilket de visar genom att plötsligt tystna och titta ned och det kan då handla om studenter som i normala fall både är ”pratiga” och vältaliga. 

Därtill kan en del minoritetsstudenter också känna sig utpekade när jag exempelvis talar om svarta personer, muslimer eller judar och när det kanske finns en eller två studenter i klassen som tillhör någon av dessa minoritetsgrupper. 

Ibland kan vissa minoritetsstudenter nog känna sig sedda och hörda och därmed stärkta i sådana undervisningssituationer medan andra minoritetsstudenter tvärtom kan känna sig utpekade och ”översynliga” och uppleva att de nästan måste kommentera det jag säger och därmed tvingas representera sin minoritetsgrupp utan att de själva vill det.

Så hur förhåller vi oss till de oerhört starka känslor som väcks i klassrummet, och både bland majoritets- och minoritetsstudenter, när vi undervisar om frågor om ras? Vad gör vi när studenter protesterar mot att vi ens säger ordet ras och direkt eller indirekt anklagar oss lärare för att vara rasister? Och vad gör vi när exempelvis en afrosvensk eller romsk student känner sig utpekad och obekväm p g a att vi har valt att ta upp någon av dessa grupper i undervisningen?

Att undervisa och forska om frågor om ras innebär också att behöva förhålla sig till det omgivande samhällets minst sagt starka skepsis för att inte säga fientlighet mot dessa frågor. 

I mitt eget fall har jag under många år bemöts av oerhört starka reaktioner från omgivningen och samhället i stort och i offentligheten varav de allra flesta har varit negativa, fyllda av både sorg och vrede och i många fall t o m hatiska. 

Konkret har det handlat om reaktioner som har följt på att jag exempelvis har tilldelats forskningsmedel om att forska om ras, om att jag har kommit ut med en ny bok som rör ras eller om att jag har initierat en högskolekurs om ras och de starka reaktionerna tar sig uttryck i form av vreda ledartexter i dagstidningar, ilskna blogginlägg, arga sociala medier-inlägg och i många fall också i hatiska meddelanden per telefon, mejl eller sms och ibland också brevledes. 

Det handlar nästan alltid om personer som betraktar sig själva som antirasister och som uppfattar att jag är rasist/isk för att jag använder ordet ras – d v s det handlar inte om personer som är rasideologiskt övertygade och som anser att jag kanske forskar om ras på ”fel sätt” utan i stället bemöts jag kort och gott av en hegemonisk färgblind antirasistisk kritik som säger att det är ”helt fel” i sig att undervisa och forska om frågor om ras. 

Ordet ras i sig gör helt enkelt dessa personer djupt ledsna då de omedelbart börjar tänka på allt lidande som rasbegreppet har åstadkommit så fort de ser ordet i skrift och i tryckt form eller hör ordet uttalas muntligen och många blir samtidigt uppfyllda av en helig antirasistisk vrede över att en svensktalande person tar sig friheten att ens säga ordet ras (och därmed bryta mot den antirasistiska konsensusöverenskommelse som gäller bland alla svensktalande att för alltid begrava ordet ras och aldrig någonsin yttra det och fr a inte i offentligheten) som då tyvärr i alltför många fall urartar i ett blint antirasistiskt hat och i att vissa t o m går till aktion och författar en hatisk ledartext, ett ilsket blogginlägg och ett vredgat inlägg på Twitter eller Facebook eller hör av sig till mig personligen för att i akt och mening försöka stoppa mig från att använda ordet ras så att de själva ska slippa att bli ledsna och arga.

Att undervisa och forska om frågor om ras innebär m a o vissa risker och frågan är helt enkelt hur många forskare som är beredda att ta risken att göra det och hur de som ändå gör det förhåller sig till det omgivande samhällets skepsis mot dessa frågor?

Det finns slutligen så klart inga exakta och ”rätta” svar på ovanstående frågeställningar och det var heller ingen av dem som deltog på seminariet som trodde det utan tillsammans kom vi att diskutera dessa frågeställningar och sammanfattningsvis utmynnade dagens seminarium vid Malmö universitet som handlade om vad det innebär att forska och undervisa om ras inom den svenska högskole- och forskarvärlden i en konstruktiv diskussion som snarare väckte än fler frågor än att utmynna i några ”lösningar”.

Om att snart möjligen ha givit ut 12 böcker om ras och vithet

Sedan 2017 har jag legat bakom sammanlagt åtta böcker på svenska eller engelska och antingen egenförfattade böcker eller böcker författade tillsammans med andra alternativt böcker som jag är ensam- eller medredaktör för utöver alla andra publikationer i form av artiklar i tidskrifter och antologier, rapporter mm.

Samtliga dessa boktitlar handlar dessutom om ras och vithet i ett svenskt sammanhang och just nu hittas ytterligare fyra bokmanus ”i pipeline” som behandlar detta ämne och varav två är egenförfattade, en är en antologi på svenska som jag är medredaktör för tillsammans med Peter Wikström och en, som är på engelska och som i dagarna skickades in till Routledge för sättning och tryckning, är samförfattad tillsammans med Catrin Lundström och Peter Wikström.

Det är med andra ord möjligt att jag snart har legat bakom totalt 12 böcker om ras och vithet i relation till Sverige vilket innebär att jag med råge är den svenska forskare och den svensk överhuvudtaget som har skrivit och givit ut flest bokpublikationer i ämnet någonsin.

Sedan går det ju att fråga sig (d v s jag frågar mig helt enkelt själv det ibland) om det har varit värt allt detta extremt hårda arbete som jag har lagt ned på ras- och vithetsforskningen för det är enormt mycket arbete med att bara få ihop och få ut en enda bok, d v s har det gagnat forskningsfältet, frågan i allmänhet och mig själv.

Har jag lyckats med det jag förutsatte mig för tio år sedan när jag 2012 grundade det nationella forskarnätverket för svenska kritiska ras- och vithetsstudier, d v s att skapa ett svenskt ras- och vithetsforskningsfält? Har jag lyckats få till en större acceptans för frågan om ras och vithet inom akademin liksom i den svenska offentligheten? Och har jag själv fått en s k ”skjuts i karriären” på grund av alla dessa publikationer? Svaret på dessa tre frågor är inte alldeles självklara annat än att jag kan konstatera att antalet forskare som studerar ras- och vithetsfrågor i ett svenskt sammanhang fortfarande är relativt litet samt att frågan om ras och vithet visserligen är närvarande på ett annat sätt än tidigare men långt ifrån helt accepterad. Däremot kan jag med säkerhet säga att mitt eget yrkesliv inte har gått framåt utan tvärtom har jag under de år då jag har givit ut dessa böcker snarare blivit alltmer isolerad p g a diverse konflikter.

SvD:s ledarsida sprider högerpopulistiska lögner om högskole- och forskarvärlden

Svenska Dagbladets ledarredaktion låter alltmer som Bulletin eller kanske t o m som SD-associerade Samnytt. I dagens SvD har ledarredaktionen listat 99 argument för att rösta borta Anderssons nuvarande S-regering och bland dem hittas både argumentet att genusforskning och postkolonial forskning mer eller mindre dominerar den svenska högre utbildningen och högskole- och forskarvärlden som helhet – det talas t o m om ”obligatoriska moment” – samt det s k ”omvänd rasism”-argumentet.

Ny banbrytande avhandling om hur den internationella adoptionsverksamheten institutionaliserades i Sydkorea

Det är inte varje dag som en får ta del av en avhandling som handlar om en själv men just igår hände det för min egen del:

Igår disputerade Youngeun Koo vid det tyska (synnerligen respekterade) universitetet i Tübingen inom ämnet koreaforskning (eller Koreanistik på tyska) och jag var en av ledamöterna i betygskommittén. Koos avhandling (som jag f ö har bidragit med empiriskt material till) ”The Politics of Care: Intercountry Adoption and South Korean Modernity, 1961-1979” (den är då skriven på engelska) handlar om hur Sydkorea kom att bli världens mest ”bortadopterande” land, d v s det land på jorden och även i historien som har adopterat bort flest av sina egna medborgare till andra länder och närmare bestämt till ett 20-tal västländer (det handlar om totalt över 200 000 barn varav 10 000 har hamnat i Sverige).

Avhandlingen studerar hur den internationella adoptionsverksamheten institutionaliserades under Kalla kriget och under den sydkoreanska militärjuntans tid med fokus på 1960- och 70-talen och bygger på ett imponerande empiriskt material i form av arkivmaterial från hela fem mottagarländer (inklusive bl a svenska UD:s arkiv) och intervjuer med ännu levande sydkoreanska socialarbetare som arbetade med utlandsadoptioner på fr a 1970-talet (och en av dem stod även bakom min egen adoption).

Ett helt kapitel handlar dessutom om adoptionsverksamheten från Sydkorea till Sverige med fokus på 70-talet när jag själv blev adopterad och utöver det rent vetenskapliga bidraget till både koreaforskningen och adoptionsforskningen har jag personligen fått en helt annan förståelse för både när, hur och varför den internationella adoptionsverksamheten från Sydkorea till Väst kom att anta närmast industriella former just från och med detta årtionde tack vare Koos avhandling.