Kategori: högskolevärlden

Reflektioner kring den svenska kritiska ras- och vithetsforskningens framtid

Som forskare hör det till yrket att inte få s k abstracts till och presentationer på konferenser accepterade (och ibland t o m retroaktivt – i varje fall i mitt fall) samt att inte få texter i tidskrifter och publikationer accepterade (och ibland t o m retroaktivt – i varje fall i mitt fall) och själv har jag liksom nästan alla andra forskare fått uppleva att åtskilliga s k abstracts och texter har blivit refuserade.
 
Tidigare hände det ofta att mina s k abstracts och texter inte accepterades då de uppfattades och upplevdes som ”extremistiska” och ”essentialistiska” och även som ”aggressiva” och ”oetiska” och fortfarande än idag händer det att en och annan granskare, läsare, expert, sakkunnig, redaktör, redaktion och förlag ”säger ifrån på skarpen”.
 
Detta hände just alldeles nyligen och även om min (forskar)heder gör att jag inte namnger publikationen ifråga så kan jag ändå inte låta bli att referera till de utlåtanden som gjorde att min text inte antogs även om jag vet att det kanske inte är helt okej då de nog säger en del om (o)möjligheten att kunna forska om ras inom den svenska akademin inför framtiden.
 
Texten ifråga behandlar det jag kallar den icke-vita svenska samtidslitteraturen och talar bl a om olika grupper av icke-vita och kategoriserar även denna litteratur utifrån olika icke-vita grupper men granskaren och redaktören ifråga reagerade då mycket starkt på just detta ”kategoriserande” utöver de sedvanliga mycket starka reaktionerna på och mot att jag så ohämmat och skamlöst använder mig av glosan ras ”rakt av” på svenska. En av granskarna rådde t o m redaktören att anlita en jurist för att ta reda på om det ens är lagligt att dela upp människor i olika kategorier utifrån hur de ser ut och varifrån de kommer.
 
En invändning från en av granskarna, och som jag visserligen kan förstå, handlade också om att en del av de författare som jag kategoriserar antagligen inte kategoriserar sig själva utifrån hur de ser ut och varifrån de kommer och en del av dem kanske inte ens lägger märke till hur de ser ut (det gäller nog fr a adopterade och blandade författare som inte alltid bryr sig om hur de råkar se ut rent kroppsligen medan förstagenerationsförfattarna omvänt nästan alltid självkategoriserar sig utifrån utseende och ursprung).
 
Jag har naturligtvis stor respekt för att den svenska högskole- och forskarvärlden till överväldigande delen består av antirasister och många forskare reagerar just därför oerhört starkt så fort frågor om ras kommer på tal och det räcker för många av dem att bara se glosan ras dyka upp i skrift (och fr a på just svenska) för att de ska bli uppbragda och upprörda.
 
Tidigare förfäktade jag en hypotes som sade att det nog faktiskt skulle bli lättare att forska om och skriva om ras och även att debattera om ras i Sverige i framtiden mot bakgrund av hur den demografiska (ras)sammansättningen ser ut idag och då Sverige numera tillhör ett av västvärldens allra mest (ras)segregerade länder.
 
I stället tyder mycket just nu snarare på att det kan bli tvärtom när den svenska högskole- och forskarvärlden reagerar allt starkare mot rasism (och fr a mot SD) och därmed blir det antagligen också svårare att bedriva forskning om ras för sådana som mig som helt enkelt får leva med att ”kryssa mellan Skylla och Karybdis” – d v s mellan ett antirasistiskt och progressivt anti-SD-läger som fördömer allt tal om ras i antifascismens och anti-essentialismens namn och en höger och faktiskt även ett SD som också fördömer allt tal om ras men i anti-identitetspolitikens namn (för ibland kan det faktiskt bli lite märkligt att bli hårt bannad och i det närmaste bannlyst som ”biologist” och ”essentialist” av militanta antirasister och antifascistiska forskare samtidigt som också SD:are, moderater och liberaler fördömer ”rasfixeringen” och ”den rasistiska identitetspolitiken”).

Om Ingegärd Gardell – Sveriges första forskare som specifikt studerade de utlandsadopterade redan på 1970-talet

Malin Ullgren intervjuar Jonas Gardell i dagens DN Kultur angående dennes nya bok ”Till minne av en villkorslös kärlek” som handlar om dennes mor Ingegärd Gardell liksom om dennes (högborgerliga, frikyrkliga och progressiva) familj och släkt i övrigt:

https://www.dn.se/kultur-noje/mamma-och-pappa-borde-kanske-aldrig-ha-blivit-foraldrar

Gardell som var psykolog vid Stockholms universitet var då Sveriges första adoptionsforskare som specifikt studerade utlandsadopterade (i första hand de s k ”Koreabarnen” som var den demografiska subkategori som närmast fullständigt dominerade den internationella adoptionens första år på 1950- och 60-talen och ända in emot 1970-talets mitt) och jag hade kontakt med henne på 1990- och 2000-talen när jag själv skrev och forskade om (och även debatterade om) adoption och adopterade.

Gardell publicerade på 1970-talet bl a en studie av 207 utlandsadopterade barn och ungdomar som var födda mellan 1956-64 och som hade ankommit till Sverige innan 1971 (och de allra flesta var då s k ”Koreabarn” och i praktiken i huvudsak flickor och ”tonårstjejer” från Sydkorea). Gardell fokuserade bl a på omställningsperioden, identitetsutvecklingen, skolmiljön samt kunskaper i svenska språket.

Det unika med Gardells studie var då att Gardell uppmärksammade s k ”negativa” utfall som få om ens några i Sverige ville tala om på 1970-talet när de utlandsadopterade i särskilt vänsterradikala, vänsterliberala och progressiva kretsar omtalades och betraktades som ”Tredje världen-barn” som hade ”räddats” till Sverige av de antirasistiska svenskarna förutom att de utlandsadopterade även var Sveriges första och under en period också största utomeuropeiska och utomvästerländska invandrargrupp.

I Gardells studie framkom det bl a att en mycket hög andel av hennes ”probander” uppvisade både svåra och långvariga omställningsprocesser för att ”bli svenskar” och ”komma in i svenskheten” liksom i svenska språket. Särskilt gällde detta de som ankom efter 6 års ålder varibland hela 64% uppvisade mycket svåra problem (aggressivitet, asocialt beteende, fysisk våldsamhet, ätstörningar, sexuell promiskuitet och destruktivt leverne o s v) enligt Gardell och totalt hade 90 av barnen eller 43% av Gardells ”probander” även brister i svenska språket.

Jag kontaktade Gardell dels för att jag var fascinerad över att hon så tidigt hade funnit att utlandsadopterade uppvisade ganska så svåra problem redan som barn och tonåringar och Gardells studie skulle ju senare på 2000-talet tyvärr bekräftas i mycket omfattande registerstudier som visar att vuxna utlandsadopterade är kraftigt överrepresenterade som missbrukare av alkohol och droger, som ”självmordsbenägna”, som ”brottslingar” och lagförda, som sjukskrivna och ”psykiskt sjuka”, som lågutbildade och arbetslösa, som låginkomsttagare, som singlar/partnerlösa, frånskilda och barnlösa o s v och detta trots att den absoluta majoriteten av de utlandsadopterade har växt upp i de s k övre skikten i Sverige (d v s bland de mest högutbildade och förmögna och ofta också mäktigaste majoritetssvenskarna).

Det jag fr a ”ville åt” av och från Gardell var dock hennes stora (pappers)kartotek som innehöll namnen (inklusive personnumren) på samtliga utlandsadopterade som hade invandrat till Sverige efter 1945 och fram tills cirka 1970 (eftersom jag var och fortfarande är aningen besatt av namnlistor och namnregister o s v) och efter flera långa och upprepade telefonsamtal (jag ringde henne typ varje år ett tag) så sade hon till slut att jag skulle få kartoteket av henne (Gardell berättade f ö bl a att hon brukade läsa mina artiklar om adoption och adopterade som jag skrev på den tiden men jag tror dock inte att hon uppskattade det jag framförde och tyckte) men i det sista (telefon)samtalet som vi hade med varandra så var hon tyvärr rätt så dement (såsom jag uppfattade det i varje fall – att hon hade ”problem med spriten” som hennes son nu skriver om att hon tydligen hade i sin nya bok märkte jag då inget av) så det slutade tyvärr med att jag aldrig fick något kartotek av henne innan hon gick bort år 2010 (och tur är väl kanske det för de utlandsadopterades och deras adoptivföräldrars och nuvarande närståendea och eventuella barns skull för jag hade väl använt Gardells kartotek i någon slags övergripande kartläggning och studie gissar jag idag).

Högskoleskandalen med den riggade tjänsten vid Uppsala universitets Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism har nu blivit ett empiriskt exempel

Nu har (riks)praktskandalen med den riggade (rasismforskar)tjänsten vid Uppsala universitets Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (Cemfor) blivit ett empiriskt fall och exempel i antologin ”Kejsarens nya kläder. Om New Public Management och de svenska universitetens sönderfall” och i Daniel Rauhauts antologibidrag ”Efter förtjänst och skicklighet? En karriär i kunskapens högborg” som bl a räknar upp just ett antal aktuella exempel på ohämmad nepotism och flagrant korruption för att exemplifiera det maffia-, klan-, kotteri- och fraktionsliknande tillstånd som gäller inom den svenska högskole- och forskarvärlden som då tyvärr befinner sig så långt som det bara går från vad den meritokratiska ytan trots allt påbjuder:
 
 
Och vad gäller ”karaktärsomdömet” att jag skulle vara en psykiskt sjuk rättshaverist så har det tyvärr utslungats av några av landets ledande och mest aktade antirasister och feminister inom den svenska akademin såsom av Cemfors vetenskapliga ledare Mattias Gardell och Irene Molina (och bl a i mejlkorrespondens med Oscar Pripp och Sandra Torres) och av Stefan Jonsson, Paulina de los Reyes och Diana Mulinari m fl (och tyvärr är jag då inte den enda som har råkat ut för förklenande omdömen från deras sida).
 
”Tobias Hübinette, Karlstads universitet, och hans ansökan till en tjänst på Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (Cemfor) vid Uppsala universitet håller redan på att bli en klassiker när det gäller nepotism, maktmissbruk och ideologiskt betingat kamaraderi. (Den nyfikne läsaren kan fördjupa sig i detta fall på https:// tobiashubinette.wordpress.com/, eller Academic Rights Watchs hemsida, eller Universitetsläckan på Facebook.) Även i detta fall handlar det om att den bäst meriterade sökanden kommer utanför den egna kretsen, och även i detta fall finns det ideologiska förtecken till varför man valt ”sin egen” kandidat. På sin tjänstemail beskrivs Hübinette i korrespondensen mellan sakkunniga, centrumledning och universitetet som bl.a. ”psyksjuk” och ”rättshaverist”. En anställning enligt ”förtjänst och skicklighet” gäller bara om du accepterats i ”gänget”, annars kan du glömma att du blir erbjuden anställning. Då gäller det att man har ”rätt” åsikter.
 
För att lyckas med att få en framgångsrik karriär inom akademin ska du se till att hålla dig väl med makthavarna på institutionen, tycka som de tycker och inte vara mer självständig än nöden kräver. Detta kan inte upprepas för många gånger. Om det finns en person på institutionen som ledningen tycker illa om ska du inte hjälpa och stötta kollegan, utan följa strömmen och mobba ut kollegan. Om du inte följer med strömmen riskerar du nämligen själv att bli nästa offer.”

Elin Grelsson Almestad anmäler boken ”Studier om Rasism. Tvärvetenskapliga perspektiv på ras, vithet och diskriminering” i dagens Expressen

Få har nog kunnat undgå att jag under de senaste 10-15 åren har ”öst” ur mig texter av alla de slag (s k vetenskapliga publikationer, s k akademiska s papers, böcker, debattartiklar, kulturessäer, recensioner, inlägg o s v) som handlar om ras och vithet i relation till (gårdagens, dagens eller morgondagens) Sverige, svenskar och svenskhet samt grundat och lett det nationella forskarnätverket för svenska ras- och vithetsstudier och bl a har min s k ”rasfixering” (som otaliga anti-ras-kritiker från extremhögern till den radikala vänstern och alla däremellan menar att det handlar om när de under årens lopp i stort sett har utsett mig till något av landets ”Mister Ras” då extremt få svenska forskare överhuvudtaget är intresserade av ras och än färre forskar om och skriver texter om ras och tyvärr har mitt eget intresse och engagemang för frågor som rör ras knappast hjälpt mig utan snarare stjälpt mig i yrkeslivet såsom bl a min senaste konflikt med landets ledande antirasistiska och feministiska forskare visar) resulterat i tre antologier med texter författade av svenska forskare och varav den senaste utkom i våras – ”Studier om rasism. Tvärvetenskapliga perspektiv på ras, vithet och diskriminering” som Andréaz Wasniowski och jag var redaktörer för (och med bidrag av Catrin Lundström, Paula Mählck, Yael Feiler, Sabina Ivenäs, Leila B Khademi, Magnus Dahlstedt, Sayaka Osanami Törngren, Carolina Jonsson Malm, Linnéa Bruno, Erik Hansson, Cordelia Heß och Jonathan Adams).
 
Boken ”sågades jämns med fotknölarna” av liberala DN:s nya ledarskribent Mattias Svensson som fr a försvarade den s k 68-rörelsens och den s k nya vänsterns radikala färgblinda antirasism i socialdemokratiska Aftonbladet (och på dess kultursida vars redaktör Åsa Linderborg bedriver en slags anti-ras-”kampanj” sedan många år tillbaka) och idag anmäler journalisten och författaren Elin Grelsson Almestad (som för ett tag sedan slutade som skribent för Göteborgs-Posten med hänvisning till tidningens nya syn på migrationspolitiken) boken i Expressen:
 
 
”I antologin ”Studier om rasism. Tvärvetenskapliga perspektiv på ras, vithet och diskriminering” samlar redaktörerna Tobias Hübinette och Andréaz Wasniowski forskare inom allt från sociologi och juridik, till teatervetenskap och historia och texter inom vitt spridda områden, med rasism och vithet som gemensam utgångspunkt.
 
Den landar mitt i en valrörelse som präglas av utspel kring migration, invandrare, svenskhet, medborgarskap och ett konstant förfrämlingande av människor med mörk hud eller ”fel” religiös tillhörighet. En valrörelse där begreppet ”rasism” sällan nämns.”

Södertörns högskola tillsätter nu en utredning för att försöka bringa klarhet i den omfattande korruptionshärvan Svenska Akademien-Forum-Stockholms universitet-Södertörns högskola efter att det har framkommit att Hans Ruin har manipulerat högskolans pressmeddelande om sexuella övergrepp

Hans Ruin som under många år har stått nära Jean-Claude ”Kulturprofilen” Arnault och Katarina Frostenson och deras klubb och företag Forum tillsammans med sin fru Claudia Lindén och ett dussintal andra lärare och forskare vid Södertörns högskola och som bl a har försett Arnault med kvinnliga studenter och doktorander i form av praktikanter och ”skyddslingar” (d v s s k ”Forum-flickor”) har nu blivit föremål för vissa disciplinära åtgärder och högskolans rektor tillsätter även en utredning som ska försöka bringa klarhet i den mycket omfattande korruptionshärvan Svenska Akademien-Forum-Stockholms universitet-Södertörns högskola som både handlar om stora summor pengar, övergrepp, maktmissbruk och nepotism.
 
 
Även vid Uppsala universitet har rektorn f ö nyligen tillsatt en utredning som rör nepotistiska tjänstetillsättningar efter den senaste tidens avslöjanden av ett flertal genomkorrupta rekryteringar där såsom bl a den skandalösa processen bakom tillsättandet av en fyraårig forskartjänst i rasismforskning vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (Cemfor).
 
Det må vara så att nästan alla svenska humaniora- och samhällsvetenskapliga lärare och forskare hyser s k progressiva åsikter och ser sig som antirasister och feminister men tyvärr är nepotismen och korruptionen samtidigt alltför utbredd bland desamma.

Göteborgs universitet intervjuar två av de studenter som under vårterminen gick den svenska högskolevärldens allra första kurs i kritiska ras- och vithetsstudier

Elin Widfeldt vid Göteborgs universitet intervjuar Veronica D’Arrò och Filip Hallbäck vilka båda har gått Therese Svenssons fantastiska kurs ”Litteratur och vithetskritik” inom ämnet litteraturvetenskap vid Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion vid Göteborgs universitet och som Vuokko Hirvonen och jag fick äran att undervisa på. Kursen ”Litteratur och vithetskritik” som gick under vårterminen 2018 var och är den svenska högskolevärldens allra första högskolekurs i kritiska ras- och vithetsstudier.
 
 
”– Samhället i stort utgår fortfarande ifrån ett slags vit överhöghet, säger studenten Veronica D’Arrò.
 
Begreppet vithetskritik är relativt nytt och innebär att upptäcka och analysera fördomar och stereotyper byggda på människors utseende, kulturella markörer och ursprung, exempelvis hur en stor del av samhället fortfarande utgår ifrån normen att människan har ljus hy.”
 
(…)
 
”Utöver teoretisk litteratur har de läst bland annat borgerlig litteratur, arbetarlitteratur, samisk litteratur och migrationslitteratur från 1920-talet fram tills i dag. Det har varit närläsning av klassiska svenska författare som Karin Boye, Selma Lagerlöf, Moa Martinson och Dan Andersson.”
 
(…)
 
”Studenterna har också läst samtida texter av författare som Athena Farrokhzad och Johannes Anyuru. Där går det att se ett nytt perspektiv i svensk litteratur.
 
– Förr pratade man om ”de andra”, men nu reclaimar ”de andra” och börjar tala utifrån sina egna erfarenheter. Det speglar en utveckling, äganderätten till sin egen berättelse, säger Filip Hallbäck.”
 
 
 

Jag drar nu tillbaka min ansökan rörande forskartjänsten vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Uppsala universitet på grund av Teologiska fakultetens flagranta och skandalösa fusk, mygel, svågerpolitik och vänskapskorruption

Jag har idag meddelat Uppsala universitet följande samt tillställt mitt meddelande till nedanstående personer vilka alla har varit inblandade i den genomkorrupta rekryteringen (se https://www.onh.se/avgoranden/anstallning/anstallning/2018-04-20-beslut-2018-04-20-reg.nr-213-1254-17.html):
 
”Jag drar härmed tillbaka min ansökan rörande den fyraåriga forskartjänsten i rasismforskning vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Uppsala universitet (ref nr: UFV-PA 2017/528) som jag inkom med den 9 mars 2017 då Teologiska fakulteten vid Uppsala universitet uppenbarligen inte respekterar och tar hänsyn till kompetens och meriter utan kontrakterar och rekryterar både sakkunniga och medarbetare på basis av en synnerligen olämplig och även oetisk kombination av ideologiska och sociala grunder som inte kan kallas något annat än fusk, mygel, svågerpolitik och vänskapskorruption.
 
Tobias Hübinette”
 
Uppsala universitets rektor Eva Åkesson
Uppsala universitets universitetsdirektör Katarina Bjelke
Uppsala universitets jurist Magnus Hallberg
 
Styrelsen vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism:
Irene Molina
Önver Cetrez
Sandra Friberg
Oscar Pripp
Christina Kullberg
Anna Carita Evaldsson
Madelene Persson
Per-Erik Nilsson
 
Teologiska fakultetens rekryteringsgrupp:
Mattias Martinson
Kajsa Ahlstrand
James Kelhoffer
Elena Namli
Cecilia Wejryd
Carl Johan Berglund
Mohammad Fazlhashemi
Lena Roos
Evelina Lundmark
 
Teologiska fakultetsnämnden:
Mattias Martinson
Cecilia Wejryd
Kajsa Ahlstrand
Göran Eidevall
Mohammad Fazlhashemi
Jonas Holmstrand
Malin Löfstedt
Mia Lövheim
Anders Sjöborg
Evelina Lundmark
Hans Nicklasson
Peter Mannheimer
Maria Essunger
Ernils Larsson