Kategori: högskolevärlden

Ännu en recension av boken ”Studier om rasism. Tvärvetenskapliga perspektiv på ras, vithet och diskriminering”

Statsvetaren Nazem Tahvilzadeh recenserar boken ”Studier om rasism. Tvärvetenskapliga perspektiv på ras, vithet och diskriminering” (2018) i det senaste numret av den antirasistiska tidskriften Mana och ger både ”ris och ros” (d v s såsom det anstår recensionsgenren) och säger fr a ärligt och öppet som det är vad gäller den svenska högskole- och forskarvärlden, d v s att de allra flesta svenska forskare opponerar sig mot att använda rasbegreppet och att detta kanske särskilt gäller de antirasistiska forskarna (och vare sig de står till vänster eller till höger och vare sig de är majoritetssvenskar eller minoritetssvenskar) vilka i de allra flesta fall hellre säger att de ägnar sig åt rasismforskning än åt ras- och vithetsforskning:

45773045_2180226332232952_1651042972554231808_n.jpg

”Få andra… har påverkat det svenska samtalet och reflekterandet kring rasism som Tobias Hübinette… flitig och aldrig okontroversiell har käpphästen varit att avdramatisera och återinföra begreppet ”ras” i syfte att aktualisera kritiska perspektiv på vithet och rasism. Här ligger också den centrala skiljelinjen gentemot andra forskare.”

Kommer 2018 att bli det år då kritiken av den svenska forskningen om ras, vithet och svenskhet och om rasifiering, rasism och rasdiskriminering nådde sin kulmen?

Historikern Jonny Hjelm kritiserar (eller snarare attackerar) idag rapporten ”Kartläggning av rasism mot samer i Sverige” och Vaartoe – Centrum för samisk forskning vid Umeå universitet och i förlängningen landets samiska studier-forskare (vilka då förestår rapporten) på dagens DN Debatt två dagar efter att statsvetaren Bo Rothstein kritiserade (eller snarare attackerade) VitKrit-seminariet och vithetsforskningen vid Göteborgs universitet och tidigare i år har f ö även Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Uppsala universitet kritiserats liksom även (på Aftonbladets kultursida) en antologi som emanerar från det nationella forskarnätverket för svenska ras- och vithetsstudier.
 
2018 kommer m a o ord kanske att ”gå till historien” som det år då kritiken av den svenska forskningen om ras, vithet och svenskhet och om rasifiering, rasism och rasdiskriminering i relation till invandrare och minoriteter möjligen nådde sin kulmen.
 
Rapporten om rasism mot samer är då den möjligen sjätte rapporten i ordningen efter att den förra alliansregeringen började beställa (och finansiera) rapporter om diskrimineringen av specifika minoriteter från olika högskolor och institut (bl a så har då islamologer vid Lunds universitet tagit fram en rapport om islamofobi, Mångkulturellt centrum skrev en rapport om afrofobi och Kommissionen mot antiziganism har publicerat en rapport om antiziganism o s v) och därmed bröt med den tidigare ”traditionen” i Sverige att mer eller mindre ”bunta ihop” alla invandrare och minoriteter (d v s tidigare så var det brukligt att regeringen beställde rapporter om rasismen mot och diskrimineringen av ”invandrarna och minoriteterna” från olika högskolor och institut utan att specificera en viss grupp utan det var oftast ”alla på en gång” som gällde).
 
Hjelm menar i sin kritik att rapporten i praktiken går SD till mötes genom att ”essentialisera” en uppdelning mellan svenskar och samer, genom att applicera urfolksforskningen i andra länder på situationen för de svenska samerna och genom att spä på SD:s förakt för forskare i allmänhet och för progressiva forskare i synnerhet:
 
 
”I början av oktober 2018 överlämnades ”Kartläggning av rasism mot samer i Sverige” till regeringen. Rapporten uppmärksammades stort i medierna som förklarade att ”Två av tre samer har blivit utsatta för rasism” och Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke var ”förfärad över rasismen mot samer” och såg ett stort behov av politiska åtgärder.
 
Kartläggningen har utförts av en projektgrupp vid Vaartoe – Centrum för samisk forskning vid Umeå universitet. Det rör sig om uppdragsforskning som beställts av Sametinget och indirekt av den svenska regeringen som beslutat om kartläggningen och för detta avsatt en miljon kronor. I projektgruppen ingår några av landets främsta sameforskare.”
 
(…)
 
”Projektgruppens essentialiserande beskrivning av samer och svenskar ligger farligt nära det kulturrasistiska synsätt som finns inom den yttersta högern. Enligt detta synsätt är människor djupt präglade av sin historia och kulturella tillhörighet, och geografisk-rumsliga förankring på ett sätt som innebär att kulturbegreppet blivit en funktionell variant av det gamla biologiska rasbegreppet. De ultranationalistiska gruppernas retorik vilar på dylika föreställningar, och här skiljer man sig från den äldre, biologiskt präglade rasismen, om att dessa kulturer inte är hierarkiskt rangordnade eller åtskilda, utan beskrivs som essentiellt olika varandra och därför också exempelvis antas ha rätt till olika platser.
 
Ytterligare ett problem är att kartläggningen av rasism mot svenska samer under resans gång förändrats till handla om identifierandet av ”rasistiska mekanismer”, och dess ”effekter”, inte förekomsten av diskriminering som uppdraget var formulerat. Det görs bland annat genom en omfattande läsning av internationell urfolksforskning. Med litteraturgenomgången som utgångspunkt spekuleras sedan oförskräckt, exempelvis om den kanadensiska polisens systematiska övergrepp mot urfolkskvinnor – polisövergrepp anges som en av de tio mekanismerna – även är vanligt i Sverige.”
 
(…)
 
”Rapporten reser frågor rörande Vaartoes verksamhet, men också om projektgruppens rasifiering av urfolk representerar en generell tendens inom urfolksforskningen. SD:s Björn Söders ord om att samer inte är svenskar bekräftas ju märkligt nog i denna rapport. Rapporten aktualiserar även frågor om hur vetenskapssamhället ska värna oberoende och kritiskt kunskapssökande när viktiga samhällsfrågor – exempelvis rasistiskt präglad diskriminering av samer och andra etniska grupper – kräver åtgärder av politisk-ekonomisk-administrativ natur. I en tid när vetenskapsbaserad kunskap ifrågasätts världen över är det extra angeläget att forskare värnar sin professionella integritet och efter bästa förmåga försöker hålla på rågången mellan vetenskap och politik.
 
Mot bakgrund av rapportens undermåliga kvalitet finns det en uppenbar risk att den av rasister och likasinnade tolkas som ett politiserat ”beställningsjobb”, klädd i vetenskaplig skrud. Detta riskerar sammantaget leda till ökad rasism mot samerna, men kan också leda till ökad misstro mot ”etablissemanget”, intellektuella och politiker, det vill säga underblåsa de stämningar som lett till att främlingsfientlighet och populism vunnit allt större inflytande i folkvalda församlingar i västerländska demokratier de senaste decennierna.”

Tråkig kritik av den svenska ras- och vithetsforskningen och specifikt av ”VitKrit. Seminarium för dekolonialitet inom humaniora och konst”

Ett tråkigt, onödigt och populistiskt och därtill oinformerat angrepp på den svenska (ras- och)vithetsforskningen och specifikt på ”VitKrit”-seminariet vid Göteborgs universitet:
 
 
Statsvetaren Bo Rothstein kritiserar (eller snarare attackerar i populistisk anda) idag i GP den svenska (ras- och)vithetsforskningen och specifikt ”VitKrit. Seminarium för dekolonialitet inom humaniora och konst” som är en seminarieserie vid Rothsteins eget lärosäte som förestås av Institutionen för kulturvetenskaper, Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion, Institutionen för språk och litteraturer vid Humanistiska fakulteten samt Akademin Valand vid Konstnärliga fakulteten vid Göteborgs universitet samt föreslår (eller snarare raljerar över i populistisk anda) att seminarieserien snarare borde inrikta sig på judiskhet i s t f på vithet och ägna sig åt ”kritiska judestudier” i stället för åt kritiska vithetsstudier.
 
Och kan detta verkligen stämma vad gäller Sociologiska institutionen vid Göteborgs universitet?
 
”Läste på sociologen i våras. På vetenskapsteorin var vithetstudier och Tobias Hübinette det enda de varnade för. Av alla teorier… På sociologen…”
 
Nu har jag visserligen genom åren fått höra och veta från både studenter, doktorander och andra att det varnas för mig lite varstans inom olika ämnen och på olika högskolor runtom i landet (i stil med ”han kan du omöjligt citera”, ”du får inte referera till honom”, ”han kan vi inte bjuda in att föreläsa”, ”han får inte komma på ett seminarium”, ”han kan inte bli handledare”, ”han får inte vara opponent”, ”han kan inte vara med i konferenspanelen”, ”han kan vi inte ta med i temanumret eller antologin” o s v) och av olika anledningar dessutom (”han har skrivit så oetiska texter om adoption”, ”han är rasist”, ”han är emot intimrelationer över de etniska gränserna”, ”han vill registrera både judar, muslimer, samer och afrosvenskar”, ”han är en extremist” och på sistone ”han är ju en förrädare som har svikit kampen” o s v) men detta tar nog priset om det nu stämmer.

Om min gamla avhandling

Märkligt att se sin (d v s min) gamla avhandling på biblioteket (som jag passerade förbi av en ren slump precis nyss) så här långt efteråt (den kom då ut 2006) och som förorsakade så många (inklusive mig själv) så mycket smärta, elände, lidanden och konflikter (d v s märkligt att en enda ”liten” bok kan förorsaka så mycket ”tjafs”) och lika märkligt nog så står den placerad under signum Oe (d v s rättsvetenskap).

43454573_1939770969650529_6142395612349333504_n

43389293_480017532480640_8359178927037480960_n

Om att med berått mod köra sitt eget (yrkes)liv i botten

Efter att jag till slut fick rätt i maj i år hos (Universitetskanslerämbetets) Överklagandenämnden för högskolan mot (Uppsala universitets) Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism och mot Mekonnen Tesfahuney vid Karlstads universitet (som jag f ö stöter på varje dag när jag är på jobbet i Karlstad och som i det närmaste hatar mig numera liksom en del andra i Karlstad som ser mig som en förrädare mot Kampen med stort K) och Diana Mulinari vid Lunds universitet efter den mest uppslitande och ödesdigra konflikt som jag någonsin har varit inbegripen i (se bl a http://academicrightswatch.se/?p=3184 och http://www.unt.se/nyheter/uppsala/han-fick-ratt-om-riggad-forskarrekrytering-4974973.aspx), och som i praktiken innebär att jag numera är s k persona non grata inom den s k progressiva antirasistiska och feministiska rörelsen, så har jag försökt att så gott det går följa och läsa en del av de inlägg om konflikten som går att hitta i sociala medier och i olika diskussionsforum och jag gissar att detta urval i stort sett sammanfattar vad ”den intresserade allmänheten” tycker och tänker om fallet ifråga:
42954455_10155939466010847_507865202553782272_n.jpg
 
1, Jag har fullständigt kört mitt yrkesliv (och mitt privatliv) i botten innan det ens tog fart (jag fick då min allra första fasta högskoletjänst för bara något år sedan) genom att välja att överklaga och genom att till slut få rätt och genom att utmana och kritisera och ”dra ner byxorna på” (OBS: jag är medveten om att det är ett rätt så nedsättande och sexistiskt uttryck) den svenska antirasistiska och feministiska (högskole- och forskar)världen.
 
2, Eftersom jag överklagade en tjänst som tillföll en person som anses vara underordnad mig själv (d v s en kvinna som också är en blandad latinamerikan även om hon klassmässigt och socioekonomiskt brädar mig med råge men det är en annan sak) så uppfattas jag numera som både en patriarkal sexist och som en misogyn kvinnohatare och kanske också som en rasist (då asiater anses stå över latinamerikaner och då adopterade anses stå över blandade). Ett försvarligt antal anställda inom den svenska högskole- och forskarvärlden anser också att jag faktiskt hade fel och att Överklagandenämnden för högskolan därmed dömde både fel och orätt och att jag inte är särskilt kvalificerad överhuvudtaget vad gäller frågor som rör ras, vithet, svenskhet, minoriteter, diskriminering, extremhögern o s v.
 
3, Jag har kritiserat och inte minst förnedrat och förolämpat Sveriges ”bästa hjärnor” och landets s k alfahanar och alfahonor och s k silverryggar och giganter inom den svenska antirasismen och feminismen inför öppen ridå och genom att strida med blanka vapen (d v s i offentligheten och i medierna och genom att rätt så hänsynslöst redovisa vilka som har blodsband med varandra, vilka som har gått eller går i säng med varandra, vilka som har barn med varandra, vilka som har bott eller bor tillsammans, vilka som forskar, presenterar och skriver tillsammans, vilka som söker medel tillsammans, vilka som umgås tillsammans o s v) och p g a att jag saknar ett i sammanhanget användbart nätverk (och en i sammanhanget användbar stamtavla) så har jag i stort sett inte en chans att klara mig mer i mitt fortsatta yrkesliv inom den svenska högskole- och forskarvärlden (d v s för min del så kommer det bara att gå utför fr o m nu).

Reflektioner kring den svenska kritiska ras- och vithetsforskningens framtid

Som forskare hör det till yrket att inte få s k abstracts till och presentationer på konferenser accepterade (och ibland t o m retroaktivt – i varje fall i mitt fall) samt att inte få texter i tidskrifter och publikationer accepterade (och ibland t o m retroaktivt – i varje fall i mitt fall) och själv har jag liksom nästan alla andra forskare fått uppleva att åtskilliga s k abstracts och texter har blivit refuserade.
 
Tidigare hände det ofta att mina s k abstracts och texter inte accepterades då de uppfattades och upplevdes som ”extremistiska” och ”essentialistiska” och även som ”aggressiva” och ”oetiska” och fortfarande än idag händer det att en och annan granskare, läsare, expert, sakkunnig, redaktör, redaktion och förlag ”säger ifrån på skarpen”.
 
Detta hände just alldeles nyligen och även om min (forskar)heder gör att jag inte namnger publikationen ifråga så kan jag ändå inte låta bli att referera till de utlåtanden som gjorde att min text inte antogs även om jag vet att det kanske inte är helt okej då de nog säger en del om (o)möjligheten att kunna forska om ras inom den svenska akademin inför framtiden.
 
Texten ifråga behandlar det jag kallar den icke-vita svenska samtidslitteraturen och talar bl a om olika grupper av icke-vita och kategoriserar även denna litteratur utifrån olika icke-vita grupper men granskaren och redaktören ifråga reagerade då mycket starkt på just detta ”kategoriserande” utöver de sedvanliga mycket starka reaktionerna på och mot att jag så ohämmat och skamlöst använder mig av glosan ras ”rakt av” på svenska. En av granskarna rådde t o m redaktören att anlita en jurist för att ta reda på om det ens är lagligt att dela upp människor i olika kategorier utifrån hur de ser ut och varifrån de kommer.
 
En invändning från en av granskarna, och som jag visserligen kan förstå, handlade också om att en del av de författare som jag kategoriserar antagligen inte kategoriserar sig själva utifrån hur de ser ut och varifrån de kommer och en del av dem kanske inte ens lägger märke till hur de ser ut (det gäller nog fr a adopterade och blandade författare som inte alltid bryr sig om hur de råkar se ut rent kroppsligen medan förstagenerationsförfattarna omvänt nästan alltid självkategoriserar sig utifrån utseende och ursprung).
 
Jag har naturligtvis stor respekt för att den svenska högskole- och forskarvärlden till överväldigande delen består av antirasister och många forskare reagerar just därför oerhört starkt så fort frågor om ras kommer på tal och det räcker för många av dem att bara se glosan ras dyka upp i skrift (och fr a på just svenska) för att de ska bli uppbragda och upprörda.
 
Tidigare förfäktade jag en hypotes som sade att det nog faktiskt skulle bli lättare att forska om och skriva om ras och även att debattera om ras i Sverige i framtiden mot bakgrund av hur den demografiska (ras)sammansättningen ser ut idag och då Sverige numera tillhör ett av västvärldens allra mest (ras)segregerade länder.
 
I stället tyder mycket just nu snarare på att det kan bli tvärtom när den svenska högskole- och forskarvärlden reagerar allt starkare mot rasism (och fr a mot SD) och därmed blir det antagligen också svårare att bedriva forskning om ras för sådana som mig som helt enkelt får leva med att ”kryssa mellan Skylla och Karybdis” – d v s mellan ett antirasistiskt och progressivt anti-SD-läger som fördömer allt tal om ras i antifascismens och anti-essentialismens namn och en höger och faktiskt även ett SD som också fördömer allt tal om ras men i anti-identitetspolitikens namn (för ibland kan det faktiskt bli lite märkligt att bli hårt bannad och i det närmaste bannlyst som ”biologist” och ”essentialist” av militanta antirasister och antifascistiska forskare samtidigt som också SD:are, moderater och liberaler fördömer ”rasfixeringen” och ”den rasistiska identitetspolitiken”).

Om Ingegärd Gardell – Sveriges första forskare som specifikt studerade de utlandsadopterade redan på 1970-talet

Malin Ullgren intervjuar Jonas Gardell i dagens DN Kultur angående dennes nya bok ”Till minne av en villkorslös kärlek” som handlar om dennes mor Ingegärd Gardell liksom om dennes (högborgerliga, frikyrkliga och progressiva) familj och släkt i övrigt:

https://www.dn.se/kultur-noje/mamma-och-pappa-borde-kanske-aldrig-ha-blivit-foraldrar

Gardell som var psykolog vid Stockholms universitet var då Sveriges första adoptionsforskare som specifikt studerade utlandsadopterade (i första hand de s k ”Koreabarnen” som var den demografiska subkategori som närmast fullständigt dominerade den internationella adoptionens första år på 1950- och 60-talen och ända in emot 1970-talets mitt) och jag hade kontakt med henne på 1990- och 2000-talen när jag själv skrev och forskade om (och även debatterade om) adoption och adopterade.

Gardell publicerade på 1970-talet bl a en studie av 207 utlandsadopterade barn och ungdomar som var födda mellan 1956-64 och som hade ankommit till Sverige innan 1971 (och de allra flesta var då s k ”Koreabarn” och i praktiken i huvudsak flickor och ”tonårstjejer” från Sydkorea). Gardell fokuserade bl a på omställningsperioden, identitetsutvecklingen, skolmiljön samt kunskaper i svenska språket.

Det unika med Gardells studie var då att Gardell uppmärksammade s k ”negativa” utfall som få om ens några i Sverige ville tala om på 1970-talet när de utlandsadopterade i särskilt vänsterradikala, vänsterliberala och progressiva kretsar omtalades och betraktades som ”Tredje världen-barn” som hade ”räddats” till Sverige av de antirasistiska svenskarna förutom att de utlandsadopterade även var Sveriges första och under en period också största utomeuropeiska och utomvästerländska invandrargrupp.

I Gardells studie framkom det bl a att en mycket hög andel av hennes ”probander” uppvisade både svåra och långvariga omställningsprocesser för att ”bli svenskar” och ”komma in i svenskheten” liksom i svenska språket. Särskilt gällde detta de som ankom efter 6 års ålder varibland hela 64% uppvisade mycket svåra problem (aggressivitet, asocialt beteende, fysisk våldsamhet, ätstörningar, sexuell promiskuitet och destruktivt leverne o s v) enligt Gardell och totalt hade 90 av barnen eller 43% av Gardells ”probander” även brister i svenska språket.

Jag kontaktade Gardell dels för att jag var fascinerad över att hon så tidigt hade funnit att utlandsadopterade uppvisade ganska så svåra problem redan som barn och tonåringar och Gardells studie skulle ju senare på 2000-talet tyvärr bekräftas i mycket omfattande registerstudier som visar att vuxna utlandsadopterade är kraftigt överrepresenterade som missbrukare av alkohol och droger, som ”självmordsbenägna”, som ”brottslingar” och lagförda, som sjukskrivna och ”psykiskt sjuka”, som lågutbildade och arbetslösa, som låginkomsttagare, som singlar/partnerlösa, frånskilda och barnlösa o s v och detta trots att den absoluta majoriteten av de utlandsadopterade har växt upp i de s k övre skikten i Sverige (d v s bland de mest högutbildade och förmögna och ofta också mäktigaste majoritetssvenskarna).

Det jag fr a ”ville åt” av och från Gardell var dock hennes stora (pappers)kartotek som innehöll namnen (inklusive personnumren) på samtliga utlandsadopterade som hade invandrat till Sverige efter 1945 och fram tills cirka 1970 (eftersom jag var och fortfarande är aningen besatt av namnlistor och namnregister o s v) och efter flera långa och upprepade telefonsamtal (jag ringde henne typ varje år ett tag) så sade hon till slut att jag skulle få kartoteket av henne (Gardell berättade f ö bl a att hon brukade läsa mina artiklar om adoption och adopterade som jag skrev på den tiden men jag tror dock inte att hon uppskattade det jag framförde och tyckte) men i det sista (telefon)samtalet som vi hade med varandra så var hon tyvärr rätt så dement (såsom jag uppfattade det i varje fall – att hon hade ”problem med spriten” som hennes son nu skriver om att hon tydligen hade i sin nya bok märkte jag då inget av) så det slutade tyvärr med att jag aldrig fick något kartotek av henne innan hon gick bort år 2010 (och tur är väl kanske det för de utlandsadopterades och deras adoptivföräldrars och nuvarande närståendea och eventuella barns skull för jag hade väl använt Gardells kartotek i någon slags övergripande kartläggning och studie gissar jag idag).