Category: högskolevärlden

Södertörns högskola tillsätter nu en utredning för att försöka bringa klarhet i den omfattande korruptionshärvan Svenska Akademien-Forum-Stockholms universitet-Södertörns högskola efter att det har framkommit att Hans Ruin har manipulerat högskolans pressmeddelande om sexuella övergrepp

Hans Ruin som under många år har stått nära Jean-Claude ”Kulturprofilen” Arnault och Katarina Frostenson och deras klubb och företag Forum tillsammans med sin fru Claudia Lindén och ett dussintal andra lärare och forskare vid Södertörns högskola och som bl a har försett Arnault med kvinnliga studenter och doktorander i form av praktikanter och ”skyddslingar” (d v s s k ”Forum-flickor”) har nu blivit föremål för vissa disciplinära åtgärder och högskolans rektor tillsätter även en utredning som ska försöka bringa klarhet i den mycket omfattande korruptionshärvan Svenska Akademien-Forum-Stockholms universitet-Södertörns högskola som både handlar om stora summor pengar, övergrepp, maktmissbruk och nepotism.
 
 
Även vid Uppsala universitet har rektorn f ö nyligen tillsatt en utredning som rör nepotistiska tjänstetillsättningar efter den senaste tidens avslöjanden av ett flertal genomkorrupta rekryteringar där såsom bl a den skandalösa processen bakom tillsättandet av en fyraårig forskartjänst i rasismforskning vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (Cemfor).
 
Det må vara så att nästan alla svenska humaniora- och samhällsvetenskapliga lärare och forskare hyser s k progressiva åsikter och ser sig som antirasister och feminister men tyvärr är nepotismen och korruptionen samtidigt alltför utbredd bland desamma.

Göteborgs universitet intervjuar två av de studenter som under vårterminen gick den svenska högskolevärldens allra första kurs i kritiska ras- och vithetsstudier

Elin Widfeldt vid Göteborgs universitet intervjuar Veronica D’Arrò och Filip Hallbäck vilka båda har gått Therese Svenssons fantastiska kurs ”Litteratur och vithetskritik” inom ämnet litteraturvetenskap vid Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion vid Göteborgs universitet och som Vuokko Hirvonen och jag fick äran att undervisa på. Kursen ”Litteratur och vithetskritik” som gick under vårterminen 2018 var och är den svenska högskolevärldens allra första högskolekurs i kritiska ras- och vithetsstudier.
 
 
”– Samhället i stort utgår fortfarande ifrån ett slags vit överhöghet, säger studenten Veronica D’Arrò.
 
Begreppet vithetskritik är relativt nytt och innebär att upptäcka och analysera fördomar och stereotyper byggda på människors utseende, kulturella markörer och ursprung, exempelvis hur en stor del av samhället fortfarande utgår ifrån normen att människan har ljus hy.”
 
(…)
 
”Utöver teoretisk litteratur har de läst bland annat borgerlig litteratur, arbetarlitteratur, samisk litteratur och migrationslitteratur från 1920-talet fram tills i dag. Det har varit närläsning av klassiska svenska författare som Karin Boye, Selma Lagerlöf, Moa Martinson och Dan Andersson.”
 
(…)
 
”Studenterna har också läst samtida texter av författare som Athena Farrokhzad och Johannes Anyuru. Där går det att se ett nytt perspektiv i svensk litteratur.
 
– Förr pratade man om ”de andra”, men nu reclaimar ”de andra” och börjar tala utifrån sina egna erfarenheter. Det speglar en utveckling, äganderätten till sin egen berättelse, säger Filip Hallbäck.”
 
 
 

Jag drar nu tillbaka min ansökan rörande forskartjänsten vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Uppsala universitet på grund av Teologiska fakultetens flagranta och skandalösa fusk, mygel, svågerpolitik och vänskapskorruption

Jag har idag meddelat Uppsala universitet följande samt tillställt mitt meddelande till nedanstående personer vilka alla har varit inblandade i den genomkorrupta rekryteringen (se https://www.onh.se/avgoranden/anstallning/anstallning/2018-04-20-beslut-2018-04-20-reg.nr-213-1254-17.html):
 
”Jag drar härmed tillbaka min ansökan rörande den fyraåriga forskartjänsten i rasismforskning vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Uppsala universitet (ref nr: UFV-PA 2017/528) som jag inkom med den 9 mars 2017 då Teologiska fakulteten vid Uppsala universitet uppenbarligen inte respekterar och tar hänsyn till kompetens och meriter utan kontrakterar och rekryterar både sakkunniga och medarbetare på basis av en synnerligen olämplig och även oetisk kombination av ideologiska och sociala grunder som inte kan kallas något annat än fusk, mygel, svågerpolitik och vänskapskorruption.
 
Tobias Hübinette”
 
Uppsala universitets rektor Eva Åkesson
Uppsala universitets universitetsdirektör Katarina Bjelke
Uppsala universitets jurist Magnus Hallberg
 
Styrelsen vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism:
Irene Molina
Önver Cetrez
Sandra Friberg
Oscar Pripp
Christina Kullberg
Anna Carita Evaldsson
Madelene Persson
Per-Erik Nilsson
 
Teologiska fakultetens rekryteringsgrupp:
Mattias Martinson
Kajsa Ahlstrand
James Kelhoffer
Elena Namli
Cecilia Wejryd
Carl Johan Berglund
Mohammad Fazlhashemi
Lena Roos
Evelina Lundmark
 
Teologiska fakultetsnämnden:
Mattias Martinson
Cecilia Wejryd
Kajsa Ahlstrand
Göran Eidevall
Mohammad Fazlhashemi
Jonas Holmstrand
Malin Löfstedt
Mia Lövheim
Anders Sjöborg
Evelina Lundmark
Hans Nicklasson
Peter Mannheimer
Maria Essunger
Ernils Larsson

Recension av det svenska forskarnätverkets för kritisk ras- och vithetsforskning bok ”Ras och vithet. Svenska rasrelationer i går och i dag”

Recension av det svenska forskarnätverkets för kritisk ras- och vithetsforskning bok ”Ras och vithet. Svenska rasrelationer i går och i dag” i senaste numret av den akademiska tidskriften ”Capital and Class” (vol. 42, no. 2).
 
Review of ”Race and whiteness. Swedish race relations yesterday and today” which was published in 2017 by the Swedish research network for critical race and whiteness studies in the latest issue of the journal ”Capital and Class” (vol. 42, no. 2).
 
Book Review: Ras och vithet: Svenska rasrelationer i går och i dag by Tobias Hübinette (ed.)
 
Guy Lancaster
 
As Tobias Hübinette writes in the introduction to his edited volume, the title of which translates to Race and Whiteness: Swedish Race Relations Yesterday and Today, ‘The category of race and the social and cultural representations of race in relation to historical and contemporary Sweden, and to past and contemporary Swedish whiteness, is still a relatively unexplored area’ (p. 9, translations by the reviewer).
 
While applications of critical race theory – and explorations of power, privilege, and oppression – have become a norm within American academic writing across disciplines, the same cannot be said of Sweden, which, for the most part, still imagines itself a society where the category of ‘race’ is not applicable.
 
However, the 21st century has witnessed a growing body of academic and popular work on issues of race and racism. In 2007, Uppsala University published an anthology exploring structural discrimination faced by immigrants to Sweden (Burns et al., 2007).
 
Hübinette himself has co-authored two books on the challenges faced in Sweden by people of African descent and by those adopted from other countries (Hübinette and Tigervall, 2008; Hübinette et al., 2014). The growing profile of hate groups has also served as a catalyst for some national self-reflection in recent years. Mattias Gardell, a professor in religious history, used the life of serial killer and white supremacist Peter Mangs to interrogate the phenomenon of ‘new racism’ (Gardell, 2015), while journalist Gellert Tamas (2016) paired the rise of Islamic fundamentalism with anti-Islamic, right-wing extremists in his Det svenska hatet.
 
However, there persists an aversion to applying ideas of race or whiteness to the Swedish experience, past or present. Ras och vithet, therefore, works to counter this aversion by offering a broad range of essays showcasing how critical race theory can capture certain nuances of Swedish social relations.
 
The first half of the book consists of historical perspectives. Andréaz Wasniowski opens with an overview of scientific and ideological race-thinking, focusing particularly on ethnopluralism, a right-wing alternative to multiculturalism that supports segregation of ethnic groups on the basis of their purported right to be different. In 1922, Sweden became the first nation in the world to establish an institute for the study of racial biology, based at Uppsala University, and Ulrika Kjellman surveys the work of the institute, especially its use of photography to present racial differences; instead of photographing naked bodies for ‘scientific’ analysis, however, workers at Statens institut för rasbiologi sought to present what they already knew to be true: ‘Those races seen as inferior were photographed … in threadbare clothes and in impoverished environments, while the Nordic population, perceived as superior, was placed in opulent interiors or in idyllic pastoral exteriors’ (p. 60).
 
In similar vein, a chapter by Jeff Werner covers how Swedish photography and television broadcasts were calibrated, consciously and unconsciously, in accordance with normative whiteness. Standard to critical race theory is the acknowledgement that race is not simply a function of pigment but also of class, gender, language, and more, and Pia Laskar illustrates the fluidity of whiteness in a chapter covering Swedish academic efforts to place Finns outside the boundaries of the Nordic race despite their own stereotypical blond hair and blue eyes.
 
Closing up the historical section of the book are two chapters touching upon the Swedish American experience. First, Jens Björk Andersson covers the little-known story of the New York–based newspaper Folkets Röst (Voice of the People), which reflected for Swedish immigrants the American racial hierarchy – namely, by comparing other European ethnic immigrants ‘with non-whites, and by conferring upon them non-white attributes, the newspaper placed other ethnicities on a lower level in order to make it possible for Swedish Americans to be viewed as white’ (pp. 134–135).
 
Therese Svensson closes the section with a chapter on the 1920 novel Chi-mo-ka-ma by Dan Andersson, which touches the fluidity of whiteness for Swedish immigrants on the American frontier, whose condition put them in the category of ‘poor white trash’.
 
The second section brings the reader up to the present-day applicability of ‘whiteness’ as a category in Sweden. Nina Jakku and Anna Waara reveal the experiences of ethnic Swedish women who have converted to Islam and begun wearing the hijab; not only are these women treated as ethnic outsiders upon the adoption of Muslim dress, they undergo a class transformation due to stereotypes of Muslims as lower-class immigrants.
 
Race and class undergo a paired analysis in Lena Sohl’s chapter on the downwards class journey of immigrants to Sweden, where a trained doctor may end up working as a taxi driver due, in part, to the structural racism of the labour market. Daphne Arbouz reveals, in the experience of multiracial Swedes, the paradox of a nation ‘that has not had success in formulating and rearticulating a new Swedishness in time with the demographic changes that have occurred in the country’ (p. 210).
 
Exploring this paradox further are two chapters on ‘colour-blind racism’. First, Magnus Dahlstedt and Vanja Lozic, through interviews with those who work with non-white communities in public service fields, illustrate how the traditional Swedish welfare state is increasingly viewed not ‘as a collective entitlement but, in greater and greater degree, as a question of the individual citizen’s own responsibility, priorities, and choice’ (p. 233). Second, editor Hübinette explicates some of the key themes underlying Swedish resistance to the use of race as a category, including a widespread belief that ‘use of the word race risks creating a race-thinking that doesn’t exist in today’s Sweden’ (p. 243).
 
Closing up the volume is a piece by Zahra Bayati on the persistence of a racial hierarchy of languages in Sweden’s education system, in which many instructors behave as if those from a different language background are fundamentally incapable of mastering Swedish – and thus finding their proper place in society.
 
Ras och vithet is not meant to be a comprehensive survey of Swedish race relations, and there are many areas of Swedish history and contemporary society that would prove ripe for the application of critical race theory, from the legacy of anti-Semitism (as has been covered in great depth by Henrik Bachner (1999 [2004])) to issues of indigeneity and the country’s Sami population.
 
However, Hübinette has assembled a sufficiently strong collection of essays to demonstrate the usefulness of categories like race and whiteness for analysing Swedish society; the historical cases establish the longevity of race-thinking in Sweden, thus making the contemporary cases not instances of Sweden grappling with new demographic change – not recent innovations but, instead, examples of how older cultural categories have persisted to the present day.
 
As such, this book marks more than a milestone for Swedish academic writing; it ranks as a milestone in the field of critical race theory in general.
 
References
Bachner, H (1999 [2004]) Återkomsten. Antisemitism i Sverige efter 1945. Stockholm: Natur och Kultur.
Burns, TR, Machado, N, Hellgren, Z. (eds) (2007) Makt, kultur och kontroll över invandrares livsvillkor. Multidimensionella perspektiv på strukturell diskriminering i Sverige. Uppsala: Uppsala University.
Gardell, M (2015) Raskrigaren. Seriemördaren Peter Mangs. Stockholm: Leopard Förlag.
Hübinette, T, Tigervall, C (2008) Adoption med förhinder. Samtal med adopterade och adoptivföräldrar om vardags rasism och etnisk identitet. Botkyrka: Mångkulturellt centrum.
Hübinette, T, Beshir, S, Kawesa, V (2014) Afrofobi. En kunskaps översikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige. Botkyrka: Mångkulturellt centrum.
Tamas, G (2016) Det svenska hatet. En berättelse om vår tid. Stockholm: Natur och Kultur.

Om att bli igenkänd och tilltalad ”på stan” i Karlstad

Att säga att något är fascinerande må vara aningen uttjatat men det är trots allt fascinerande (åtminstone för mig) att konstatera att bara under det senaste dygnet här i Karlstad så har fyra av och på varandra helt och hållet oberoende personer kommenterat min konflikt med Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (Cemfor) vid Uppsala universitet samt med de båda sakkunniga Diana Mulinari vid Lunds universitet och Mekonnen Tesfahuney vid Karlstads universitet:
 
Dels frågade en kollega igår på institutionsfikat om jag nu kommer att få den fyraåriga forskartjänsten vid Cemfor efter att ha fått rätt hos Överklagandenämnden för högskolan (ÖNH), dels frågade en för mig helt okänd person ”på stan” igår hur det känns att ”äntligen ha vunnit striden” (och som jag misstänker är en lärare eller forskare vid Karlstads universitet då personen ifråga talade värmländska såsom högutbildade värmlänningar gör men det är dock svårt att veta om så är fallet eller ej), dels kommenterade en man bakom disken i en butik som jag besökte och handlade hos igår kväll konflikten och frågade på bred socialgrupp 3/LO-kollektivet-värmländska ”men du stannar väl kvar nu ändå här i Karlstad?” och dels frågade ytterligare en person mig alldeles nyss på själva campusområdet om jag nu kommer att få Cemfor-forskartjänsten och personen ifråga tillade också något i stil med att ”det måste kännas bra ändå att du fick rätt till slut!”.
 
Att jag både blir igenkänd, ”approcherad” och tilltalad av för mig obekanta personer både när jag sitter och arbetar vid Södertörns högskola i Flemingsberg eller på Kungliga biblioteket på Östermalm i Stockholm och vilka på olika sätt kommenterar konflikten och vill byta några ord med mig om densamma är väl en sak men även här i Karlstad så händer då detta såsom det senaste dygnet väl indikerar.
 
För övrigt så är det intressant att också konstatera att i praktiken samtliga som kommenterar konflikten med, inför och till mig i det offentliga rummet och i den fysisk-kroppsliga världen verkar stå på min sida och åtminstone så stödjer de uppenbarligen ÖNH:s beslut och verkar anse att åtminstone några av mina anklagelser gentemot Uppsala universitetet och gentemot de båda sakkunniga har fog för sig.
 
Sedan är det väl så att alla de antirasister och feminister, och både alla de som befinner sig inom och utom högskolevärlden, och som helhjärtat och passionerat stödjer Uppsala universitetet och Mulinari och Tesfahuney (såsom väldigt många antirasister och feminister absolut gör här på FB liksom på Twitter, på bloggar och via andra kanaler) nog inte vill komma fram till mig och tilltala mig alls (numera och idag) och många eller kanske t o m de allra flesta av dem vill nog inte ha med mig att göra (mer och igen) överhuvudtaget eller ens se mig (d v s min lekamen och gestalt) någonsin mer (i livet och på jorden).

Uppsala universitet har beslutat att låta Patricia Lorenzoni behålla den fyraåriga forskartjänsten i rasismforskning vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (Cemfor) samt återigen pröva alla oss som sökte tjänsten från början genom att anlita två nya sakkunniga

SULFs (Sveriges universitetslärare och forskare) medlemstidning Universitetsläraren skriver idag om den omdebatterade fyraåriga forskartjänsten i rasismforskning vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (Cemfor) vid Uppsala universitet (UU) och har både intervjuat Petra Lundh som är ordförande för Överklagandenämnden för högskolan (ÖNH) samt Mattias Martinson som är dekan vid Teologiska fakulteten varunder Cemfor lyder och som det verkar så har UU beslutat att göra om hela anställningsprocessen och återigen pröva (och ranka) alla oss som sökte tjänsten från början men med nytt sakkunnigförfarande och vilket bör innebära att två nya sakkunniga anlitas (d v s utöver mig själv och Patricia Lorenzoni som behåller tjänsten – Moa Bursell, Maria Eriksson, Yulia Gradskova, Adrian Groglopo, Markus Holdo, Carolina Jonsson Malm, Karin Kvist Geverts, Markus Lundström, Iva Lucic, Paula Mählck, Rene Leon Rosales, Lena Sohl and Nadi Tofighian).
 
Det finns m a o i praktiken bara två scenarier:
 
1, Två nya sakkunniga kommer fram till att Lorenzoni är bäst och hon fortsätter därmed att arbeta vid Cemfor.
 
2, Två nya sakkunniga kommer fram till att någon annan är bäst men då Lorenzoni redan innehar tjänsten så finns det inte medel till att skapa en ny tjänst och den som de två nya sakkunniga anser vara bäst får därmed ändå ingen anställning och Lorenzoni fortsätter därmed att arbeta vid Cemfor.
 
 
”Anställningsprocessen fortsatte och de sakkunniga förordade en kvinnlig sökande som också tilldelades anställningen.
 
Beslutet överklagades av en av de sökande, Tobias Hübinette. Han anförde att hans meriter i form av publicerade artiklar vida överstiger meriterna hos de sökande som rangordnats före honom.
 
Han hävdade också att de sakkunniga var jäviga; att de står professionellt, privat och politiskt nära samtliga tre i tätgruppen och nära även de vetenskapliga ledarna för Cemfor. Detta har Hübinette även framfört upprepade gånger på sin blogg, i sociala medier och i tidningsintervjuer.
Debatten, bland annat på Facebook, har varit intensiv och mestadels till stöd för Hübinette.
 
Under överklagandeprocessen begärde Tobias Hübinette ut mejlväxling mellan de sakkunniga. Där framkom att de sakkunniga samrått om rangordningen på de sökande på ett sätt som Överklagandenämnden för högskolan, ÖNH, funnit strider mot Uppsala universitets anställningsordning.
 
ÖNH upphävde därför beslutet att anställa kvinnan som forskarassistent.
De sakkunniga har var för sig i media hävdat att de inte gjort något fel.
 
Petra Lundh, ordförande i Överklagandenämnden för Högskolan, menar att det inte fanns någon tvekan i nämndens bedömning.
 
– Ja, vi har ju läst mejlkonversationen som den klagande har åberopat och där tycker vi att det är helt klart att de sakkunniga inte har gjort en bedömning var för sig och helt självständigt. Konversationen visar att de har samrått. Redan på den grunden kan man undanröja anställningsbeslutet, säger hon.”
 
(…)
 
”Vad händer i ärendet härnäst?
 
– Vi vet att lagen säger att vi inte kan överklaga ÖNH:s beslut utan vi är ålagda att följa det och påbörja en ny process, säger Mattias Martinson.
I mitten på maj hade fakultetens rekryteringsgrupp ett möte där man beslöt att bereda frågan inför gruppens nästa möte 20 juni. Exakt hur den kommande processen ska se ut är inte klart, men att utlysa anställningen igen är inte aktuellt.
 
– Vi kommer att följa överklagandenämndens beslut på lämpligt sätt, sannolikt med prövning av de som sökte förra gången med nytt sakkunnigförfarande.
 
Men en sak är klar.
 
– Rekryteringsgruppen konstaterar att kvinnan som fick anställningen är fortsatt anställd med fullt arbetsrättsligt skydd. ÖNH:s beslut rubbar ju inte arbetsrätten utan bara det förvaltningsrättsliga beslutet, säger Mattias Martinson.”

Andelen ungdomar med utomeuropeisk bakgrund som går ut grundskolan utan gymnasiebehörighet ökar och vilket i slutänden får till följd att mycket få unga vuxna med utomeuropeisk bakgrund blir doktorander

Tyvärr så ökar procentandelen ungdomar som går ut grundskolan, högstadiet och 9:an utan fullständiga betyg för varje år som går och vilka därmed saknar behörighet att påbörja gymnasiet:
Obehöriga.jpg
 
År 2009 handlade det om 9%, år 2013 om 12% och år 2018 så går det tyvärr att anta att det handlar om kring 15% (om inte fler än så) och tyvärr så handlar det i mycket stor utsträckning om de ungdomar som är födda i Sverige med en eller två utrikes födda föräldrar (d v s de s k ”blandade” och de s k ”andrageneration:arna”) och inte minst de som har invandrat (och särskilt de som har invandrat efter 7 års ålder) och tyvärr så är dessa procentandelar än mer förhöjda bland pojkarna och tyvärr så rör detta negativa utfall främst ungdomar med utomeuropeisk bakgrund och tyvärr (för sjätte gången på raken) så går det generellt rätt så dåligt för dessa personer som ungdomar och unga vuxna och antagligen även senare i vuxenlivet (och i alltför många miljonprogramsområden kan det då handla om mellan en tredjedel till hälften per årskull som saknar gymnasiebehörighet).
 
Tyvärr så inverkar detta betydliga avtapp per årskull redan i grundskolan negativt på procentandelen ungdomar med utomeuropeisk bakgrund som tar sig vidare in i gymnasiet och som därefter går ut gymnasiet med fullständiga betyg och högskolebehörighet och som därefter påbörjar högskolestudier och som därefter slutligen tar ut en högskoleexamen.
 
Idag påbörjar exempelvis över hälften per årskull av samtliga majoritetssvenska unga vuxna högskolestudier innan 25 års ålder och en liknande siffra gäller för de unga vuxna som är födda i Nordamerika (45%) och nästan samma siffra för de unga vuxna som är födda i övriga Norden och Europa (42%) men bland unga vuxna som är födda i Sydamerika, Asien och Afrika så handlar det om 34%, 32% respektive 24%.
 
Tyvärr slutligen så innebär allt ovanstående att det är mycket svårt att ”hitta” doktorandämnen och därmed även blivande forskare bland landets unga vuxna med utomeuropeisk bakgrund som idag annars utgör en mycket stor andel av samtliga unga vuxna i landet (antagligen utgör utomeuropéerna uppemot 25% av alla invånare mellan 20-30 år): Under läsåret 2016/17 nyantogs därför sammanlagt endast 5 doktorander som är födda i Afrika och 6 doktorander som är födda i Sverige med två föräldrar som är födda i Afrika, endast 3 doktorander som är födda i Sydamerika och 5 doktorander som är födda i Sverige med två föräldrar som är födda i Sydamerika samt endast 99 doktorander som är födda i Asien (och varav 23 är födda i Iran, 17 i Kina och 15 i Irak) och 17 doktorander som är födda i Sverige med två föräldrar som är födda i Asien.