Kategori: högskolevärlden

Dagens boksläpp och tre Open Access-kapitel

I samband med dagens eftermiddagsfika firade min institution vid Karlstads universitet (som innefattar högskolans klassiska humanioraämnen) samt Kulturvetenskapliga forskargruppen (som samlar humanioraforskarna vid lärosätet) att Peter Wikström och jag tillsammans har givit ut två böcker nu i vår som en del i vårt gemensamma forskningsprojekt som finansieras av Vetenskapsrådet och som undersöker hur Sverige och svenskarna uppfattar och förhandlar om vad som är rasism (eller ej).

Dels handlar det om Karlstads universitets första Kriterium-publikation antologin ”Sveriges avrasifiering. Svenska uppfattningar om ras och rasism under efterkrigstiden av Sverige” som innebär att samtliga bidrag är fackgranskade och dels handlar det om boken ”Race in Sweden: Racism and anti-racism in the world’s first ’colourblind’ nation” som Peter och jag har samskrivit tillsammans med Catrin Lundström och som likaledes den är fackgranskad.

Efter att vid det här laget snart ha arbetat i åtta år vid Karlstads universitet kan jag inte säga något annat (och i jämförelse med Stockholms universitet och Södertörns högskola) än att detta är en bra arbetsplats som värnar om sina anställda och medarbetare och där det råder en inom den svenska akademin ovanligt god seminariekultur bland oss som tillhör den forskande delen av personalen vad gäller att läsa och kritisera varandras artikel- och kapitelmanus, ansökningar och andra typer av akademiska texter.


Som sig bör så går det att ladda ned och läsa hela antologin gratis här:

https://www.kriterium.se/site/books/e/10.59217/kriterium.47/

samt tre av kapitlen från den engelskspråkiga boken här:

Introduction: https://www.researchgate.net/publication/371399327_Introduction#fullTextFileContent

The emergence and development of the world’s first colourblind nation: https://www.researchgate.net/publication/369292800_The_emergence_and_development_of_the_world’s_first_colourblind_nation#fullTextFileContent

The Swedish N-issue, Swedish N’s and white transracial identifications: https://www.researchgate.net/publication/369288510_The_Swedish_N-issue_Swedish_N’s_and_white_transracial_identifications#fullTextFileContent

A unique morning with three Korean adopted men presenting after each other at an academic conference

This morning the on-going conference Avoiding Origin Deprivation and Genetic Identity Losses at Queen’s University in Belfast opened with three presentations by three male Korean adoptees who all have in common that they are researchers. This has most probably never happened before at any academic event in the world given that not many adoptees have a Ph.D. at all and that most of them who are researchers are not doing adoption studies and most adoptees who are researchers are also female adoptees.

The philosopher Nikolaj Jang Lee Linding Pedersen from Yonsei University, Seoul, and a Korean adoptee from Denmark, presented about “What could have been: Alternative lives and the adoptee predicament” by using decision making theory to be able to understand how adoptees reflect upon and relate to alternative outcomes of their lives had they not been adopted and how many adoptees suffer from the uncertainty of not knowing about their origins as well as L.A. Paul’s concept of a transformative experience. 

Adoption is for Linding Pedersen an epistemically transformative experience and adoptees are subject to a principled uncertainty which may lead to severe psychological pressure, anxiety, stress, anger and frustration.

After Linding Pedersen I presented about “Adoptees of colour and Swedish antiracism: Decolonising Sweden’s master narrative on transnational adoption” and thereafter Ryan Gustafsson from the University of Melbourne took over, who is an adoptee from Australia and like Linding Pedersen also a philosopher specializing on phenomenological theory. 

Gustafsson’s presented about “Ghostliness, haunting, and Korean overseas adoption” focusing on Korean adoptee memoirs and self-narratives by the way of the concept of haunting. Gustafsson argued that ghosts abound in adoption narratives as the adoptee is haunted by who they once were, who they might have been, and who they could have become as well as by the ghosts of their first parents and original families. The adoptee is according to Gustafsson therefore a kind of an afterlife – and the post-adopted world a milieu in which the past is at once irretrievable (the adoptee’s ghostly origins) and not-quite-over, continuing to exert a both permanent and powerful force on the present. 

Gustafsson further argues that the prism of haunting, ghostliness or spectrality is highly productive for understanding the psychic existence of Korean and other adoptees as well as their bodily experience of not really being alive and perhaps of already having died and thus of being a ghost whose fate it is to always being outside of the real world as well as outside of history and outside of discourse itself.

Docenten i japanska Whaja Park har gått bort

Av någon anledning är det mycket sällan som utomeuropéernas dödsfall – eller för att vara exakt utomvästerlänningarnas dito – meddelas på de svenska tidningarnas familjesidor men idag är ett undantag: Docenten i japanska Whaja Park har gått bort, vilket egentligen skedde redan 2021, och det är docenten och Japanforskaren Bert Edström som har författat ”runan” över henne i dagens DN. 

Whaja föddes i Chosen, som var det japanska namnet på Korea under kolonialtiden, i nuvarande Sydkorea och flyttade till Sverige från Frankrike 1968. Whaja hade en kandidatexamen från Sydkoreas förnämsta universitet Seoul National University samt en kandidatexamen från Uppsala universitet och 1982 disputerade hon på doktorsavhandlingen ”Aspects contrastifs du japonais et du coréen” vid Stockholms universitet och året därpå gav Whaja ut en japansk grammatikbok på svenska.

Jag träffade Whaja vid flera tillfällen då vi båda tillhörde samma institution vid Stockholms universitet, Nordens största institution för asienforskning där jag själv disputerade, samt kände Seung-bog Cho, Sveriges förste professor i japanska, och både Whaja och Seung-bog hade det gemensamt att de hade växt upp i Japanska imperiet när Koreahalvön var en japansk bosättarkoloni samt att de hade en nära koppling till Frankrike – Whaja hade varit lektor i franska vid världens största kvinnliga universitet Ewha i Seoul medan Seung-bog gifte sig med Michel Foucaults kollega när Foucault och Seung-bogs blivande fru arbetade som fransklärare i Uppsala.

Whaja, som liksom Seung-bog stod till vänster politiskt sett vilket gjorde att de blev rätt så isolerade från den koreanska invandrargruppen i Sverige under Kalla kriget, brukade ringa mig ibland och jag hjälpte henne bl a med att få kontakt med en adopterad person från Korea som ibland tittade till henne på äldre dar. 

I Whajas lägenhet i Bergshamra fanns en stor samling böcker och tidskrifter som härrörde från den koreanska minoriteten i Japan, som hon en gång visade mig och ville att jag skulle ta över (vilket jag inte gjorde p g a platsbrist), och Whaja värnade också om alla oss adopterade från Korea i Sverige och förstod mycket väl att vi hade hamnat här p g a Koreas våldsamma och blodiga 1900-talshistoria som hon själv hade fått uppleva. 

När Whaja föddes 1930 började högerradikala och extremnationalistiska officerare få ett allt starkare grepp om Japan och hon hann både uppleva när Japanska imperiet besegrade västvärldens alla stormakter på slagfältet och under några år kom att styra över runt en tredjedel av planetens land- och havsyta och när samma imperium sedan gick under i ett hav av blod med miljontals och åter miljontals döda och därefter fick hon också uppleva världens blodigaste krig sett till antal dödade per dygn – d v s Koreakriget 1950-53 – och en synnerligen brutal högerextrem militärdiktatur som kom att styra Sydkorea ända tills Kalla krigets slut.

Whaja tog slutligen också mycket illa vid sig av hur jag behandlades av hennes f d kollegor vid institutionen under min doktorandtid och i samband med disputationen liksom därefter p g a att min avhandling i koreanska som behandlade den koreanska adoptionsfrågan ansågs vara ”extremistisk” och i samband med en middag hemma hos henne berättade hon en gång för mig om hur hon själv hade upplevt de majoritetssvenska asienforskarna som tidigare hade varit hennes kollegor.

Utrikes födda forskare publicerar mycket mer än inrikes födda forskare sett till antalet vetenskapliga publikationer

SNS har idag publicerat en rapport som undersöker den vetenskapliga produktiviteten inom högskolesektorn med avseende på antalet publicerade vetenskapliga texter och som bl a visar att utrikes födda (och både invandrare i Sverige och inresande utländska forskare som är här temporärt) forskare publicerar sig i långt högre utsträckning än inrikes födda forskare, att relativt nya universitet såsom Örebro och Karlstads universitet har ökat sin produktionstakt rejält efter att de gick från högskolor till universitet samt att manliga forskare publicerar sig i högre utsträckning än kvinnliga.

SNS har valt att lansera sin rapport i form av en DN Debatt-artikel som bl a konstaterar att det vore fel att utvisa utländska forskare, att det vore fel att lägga ned eller slå ihop de nya universiteten och enbart koncentrera forskningsanslagen till de gamla och stora universiteten samt att kvinnliga forskares situation behöver förbättras så att det går att kombinera ett forskningsliv med ett familjeliv.

Att invandrade forskare är mer produktiva än inrikes födda forskare har att göra med att de behöver överprestera p g a att andelen forskare som har invandrat är underrepresenterade inom akademin medan manliga forskare är mer produktiva än kvinnliga forskare p g a den fortsatta ojämställdheten som gäller för barnhushåll. 

”Diskussionen om Sveriges forskningspolitik pågår för fullt, med utspel, utredningar och målkonflikter. Men forskning påverkas av fler faktorer än bara det ekonomiska. Stora lärosäten ska inte nödvändigtvis prioriteras, och det krävs krafttag för att komma åt könsgapet i publikationstakt, skriver innovationsforskarna Olof Ejermo och Yotam Sofer.”

https://www.dn.se/debatt/utlandsfodda-forskare-mer-produktiva-an-svenskfodda

I skuggan av den dramatiska säkerhetspolitiska och ekonomiska utvecklingen diskuteras hur Sve¬riges forsknings- och utbildningspolitik ska se ut. Nästa år kommer en ny forskningsproposition och redan vid sitt tillträde slog rege¬ringen fast att ”universitet och högskolor ska styras mer utifrån principer av utbildningskvalitet och vetenskaplig excellens, än av rena volymmål”.

Utbildningsminister Mats Persson (L) utvecklar de politiska tankegångarna i Sveriges universitetslärare och forskares medlemstidning: ”Det finns en målkonflikt mellan att koncentrera resurserna och den högskolepolitik som Socialdemokraterna har bedrivit som inneburit stor utbyggnad och regionalpolitisk hänsyn.” Sedan 2022 pågår också en utredning som undersöker hur statlig forskningsfinansiering bäst organiseras.

Det är ännu oklart vad uttalandena och utredningen kommer att leda till. Men det låter på utbildningsministern som att regeringen – liksom tidigare borgerliga regeringar – vill prioritera satsningar på etablerade lärosäten. 

(…)

1. Det behöver inte vara bättre att satsa på större än mindre lärosäten. I vår undersökning av det naturliga experiment som uppstod då högskolorna i Karlstad, Växjö och Örebro blev universitet – och därmed fick mycket större resurser – finner vi en rejält ökad produktion av vetenskapliga verk bland de anställda forskarna. Ökningen är tydlig såväl i förhållande till vad de tidigare presterade som jämfört med en kontrollgrupp av liknande forskare vid andra högskolor. Dessutom tar högskole- och universitetslärare snabbare in nya rön från forskningen om de själva är verksamma som forskare, vilket ökar kvaliteten på undervisningen.

Detta innebär inte nödvändigtvis att det skulle ge låg effekt att öka resurserna till etablerade lärosäten. Men eftersom det saknas forskning som stödjer ett ökat fokus på större etablerade lärosäten bör man undvika att ställa olika typer av lärosäten mot varandra. Forskningssatsningar kan mycket väl vara samhällsekonomiskt lönsamma bland både små och stora lärosäten.

2. Utlandsfödda forskare är mer produktiva än svenskfödda. I en ny granskning av 25 000 forskare framgår tydligt vilka som publicerar mest. Utlandsfödda forskare har cirka 50 procents högre forskningsproduktivitet än svenskfödda.

I dagens system krävs långa arbetstidskontrakt för att få stanna kvar som forskare om man inte har fast anställning. Med tanke på att offentliga medel i många fall har finansierat deras forskarutbildning eller postdoc-vistelse med flera miljoner kronor per person, så innebär utvisning av utländska forskare inte bara att Sverige tappar excellenta förmågor som kan bidra till att lösa viktiga problem. En sådan förlust av investeringar i humankapital är också samhällsekonomiskt trögtänkt.

(…)

3, Publikationstakten skiljer sig tydligt åt mellan kvinnor och män.Det finns ett könsgap i forskares publikationstakt som växer tydligt vid ungefär 30 års ålder. Mellan 30 och 35 sjunker kvinnornas produktivitet från 60 till 41 procent av männens. Och då gäller det ändå bara de som fortsätter som forskare. Skillnaden är än större om hänsyn tas till att fler kvinnor lämnar akademin vid denna ålder.

Dessa resultat ligger helt i linje med forskning som visar att kvinnor får bära stora kostnader för familjebildning. Vi ser därför ett tydligt behov av åtgärder för att stärka forskares möjligheter att kombinera familjebildning och akademisk karriär, till exempel genom en högre andel forskning i tjänsten efter föräldraledigheten.
Många lämnar den akademiska karriären på grund av ett hårt konkurrenstryck som inte fungerar väl med familjebildningen. Det leder till en ojämn fördelning av talang i samhället och snedvrider typen av upptäckter. Dessutom får det förstås konsekvensen att få kvinnor avancerar till högre positioner inom akademin.

SD:s studentorganisation Konservativa förbundet ska kartlägga ”vänstervridningen” av högskolevärlden

SD:s studentorganisation Konservativa förbundet (KF), som räknar cirka 1500 medlemmar och som har avdelningar vid ett 15-tal högskolor, har nu inlett en kampanj för att kartlägga ”vänstervridningen” av landets högskolor och det handlar om att kartlägga lärare, forskare, föreläsningar, kurser, program, kurslitteratur och den ”internkultur” som gäller bland studenterna vid en viss högskola, i en viss klass, på ett visst program eller på en viss kurs. 

KF uppmanar alla sina medlemmar och sympatisörer att kartlägga ”vänstervridningen” och KF kommer sedan framöver att publicera exempel på densamma i form av s k ”vittnesmål”. Denna kartläggning har antagligen inspirerats av högerradikala studenters liknande kartläggningar vid amerikanska och brittiska universitet och påminner samtidigt åtminstone delvis om en kartläggning som genomfördes på 30-talet av dåtidens s k nationella studenter och som gällde judiska lärare och forskare och lärare och forskare som ansågs vara marxister och ”kommunister”.

Tyvärr råder det som bekant en högervåg utan dess like just nu bland landets barn, ungdomar och unga vuxna och särskilt gäller det bland pojkarna och de unga vuxna männen vilket syntes med all önskvärd tydlighet i 2022 års skolval respektive riksdagsval och SD erhöll uppskattningsvis runt 25% av de unga vuxna männens röster.

Det är svårt att veta hur många av just landets högskolestudenter som för närvarande röstar SD men det är möjligt att det kan handla om kring 15% och inom vissa fakulteter och vid vissa högskolor kan det handla om än mer än så. För ett antal år sedan lyckades KF:s avdelning vid Stockholms universitet erhålla kring 8% av de avgivna rösterna i det årets kårval och under 2021 besatte KF:s avdelning vid Karolinska Institutet flera styrelseposter i studentkåren Medicinska föreningens styrelse.

Att vara landets antagligen mest ”uthängda” forskare

Statsvetaren Victor Galaz skriver idag i SvD om att den en gång så (åtminstone utåt sett) lugna och anonyma svenska forskarvärlden på senare tid har hamnat i det pågående s k kulturkrigets epicentrum (efter modell från den amerikanska universitetsvärlden varinom själva termen kulturkrig en gång populariserades).

Galaz nämner bl a Sameh Egyptsons disputation vid Lunds universitet som antagligen var den mest uppmärksammade svenska disputationen sedan Sven Stolpes dito vid Uppsala universitet 1959 och däremellan bör min egen disputation vid Stockholms universitet 2005 ha varit det, som också den drog rekordpublik och resulterade i alltför många destruktiva förvecklingar för min egen del. Egyptsons avhandling är redan den mest nedladdade svenska avhandlingen i teologi såsom att min avhandling har kommit att bli en av de mest nedladdade svenska avhandlingarna i humaniora och därtill en av de mest citerade dito (huruvida Egyptsons avhandling också kommer att citeras av andra forskare återstår väl att se). 

Galaz nämner vidare att den iranske gästdoktoranden Vahid Saadattalab nyligen tilläts hylla den islamistiska iranska regimen i sin avhandling i kemi vid Stockholms universitet och i sammanhanget lägger jag gärna till att nazisten och mördaren Theodor Engströms pro-nazistiske vän vid Stockholms universitet (som f ö fortfarande är kvar där) tilläts citera den amerikanske rasideologen William Pierce i sin avhandling i psykologi. 

Utbildningsminister Mats Persson har som bekant nyligen tillsatt en utredning som ska utreda förekomsten av s k cancelkultur inom akademin och som de facto kommer att handla om att studenter, lärare och forskare på vänsterkanten anses bedriva en s k ”häxjakt” på lärare och forskare som står till höger och det är nog tyvärr troligt att forskare som mig själv inte kommer att bli föremål för denna utrednings intresse, engagemang och omsorg.

Jag är då högst sannolikt en av de lärare och forskare inom den svenska högskole- och forskarvärlden som är allra mest hotad, trakasserad och ”uthängd” och som dessutom har varit det ända sedan doktorandåren på 00-talet och möjligen är jag nog ”nummer ett” i sammanhanget även om det så klart inte existerar någon tävling i att vara den mest förföljda och ”uthängda” svenska forskaren. 

Jag är till exempel den enda svenska forskaren som har fått upprättelse i en svensk domstol efter att ha blivit hotad av en person och där hotet handlade om min undervisnings- och forskningsverksamhet. Det handlade konkret om en förmodad SD:are som inte ville att jag skulle få undervisa hens dotter. 

Varje gång jag tilldelas forskningsmedel ”hängs” jag vidare ut i de SD-associerade alternativmedierna och privatpersoner hör regelmässigt av sig till forskningsfinansiären ifråga och ber densamma att ta ifrån mig medlen retroaktivt.

Samma dag som jag anställdes vid Karlstads universitetet berättade den dåvarande personalchefen att privatpersoner hade kontaktat universitetet och begärt att jag inte skulle anställas. Och eftersom jag förekom på Theodor Engströms högst prioriterade dödslista tillsammans med Annie Lööf, Fredrik Reinfeldt och en handfull namn till har Karlstads universitet nyligen valt att för tillfället låsa den korridor som jag sitter i och som tidigare (liksom alla korridorer vid universitetet) var öppen. Jag blir också ständigt igenkänd av studenter på campusområdet och i korridorerna som röstar SD (och av studenter som antagligen är än mer politiskt radikala än så – OBS: naturligtvis har svenska högskolestudenter rätt att rösta SD).

I helgen hängde Värmlands och Karlstads största tidning NWT dessutom ut mig på en helsida på ledarplats som varande en s k ”omvänd rasist” som forskar om och undervisar i kritiska ras- och vithetsstudier. 

Artikeln, som mer eller mindre säger att jag är något av ”hjärnan” och ”motorn” bakom detta forskningsfält som inte borde få finnas inom den svenska högskole- och forskarvärlden, illustrerades med ett fotografi på mig och eftersom oerhört få svenska forskare har just (öst- och sydost)asiatisk bakgrund inom just humaniora och samhällsvetenskap så blir jag genom sådana regelbundna ”uthängningar” i både de s k gammelmedierna och i de SD-associerade alternativmedierna om möjligt än mer igenkännlig och igenkänd så fort jag går utanför dörren och befinner mig på allmän och offentlig plats.

Och betecknande nog har Stockholms universitet slutligen nyligen bjudit in mig för att berätta om hur det är att vara en forskare som ständigt lever under hot och som om och om igen ”hängs ut” och trakasseras och denna inbjudan handlar då om att arrangörerna är väl medvetna om att jag antagligen är den mest utsatta forskaren inom den svenska högskole- och forskarvärlden.

”Fråga en akademiker vad de önskar sig mest av allt, och de flesta kommer att få något drömskt i blicken och svara: att få arbeta i lugn och ro. Lönen må vara dålig, och yrkeslivet anonymt och långt borta från maktens korridorer, lyx och glamour. Med anonymitet följer dock också tryggheten i att slippa hamna i centrum för samhällskonflikter och mediedrev.

Lugnets tid tycks dock vara förbi för akademin, som i allt högre grad blir en arena för känsliga politiska konflikter. Det började med avslöjandet att kinesiska militärforskare med nära band till Kinas regim har arbetat nära kollegor på svenska universitet och högskolor. Det fortsatte med Sameh Egyptsons omtalade avhandling om Muslimska brödraskapets historia i Sverige som kommit att bli en oväntat lång följetong på svenska debattsidor.”

(…) 

”Adam Cwejman ställde med anledning av Egyptsons omtalade avhandling nyligen frågan: är det för mycket begärt att forskningen ibland ska kunna säga något väsentligt om vår tid? (GP 1/3). Självklart inte. Den amerikanska professorn Jane Lubchenco menar att det har blivit dags att förnya det sociala kontraktet mellan akademi och samhälle där den förras rätt till lugn och frihet, är avhängig dess förmåga att bidra till förståelsen av de stora samhällsutmaningarna.

Föreställningen om att universitetens bristande samhällsrelevans skulle ha sitt ursprung i en ”woke agenda” med ideologiska krav på universitetsvärlden är en chimär. Framför allt är den ett problem eftersom den avleder diskussionen från andra viktigare hinder. Listan är lång. Hög arbetsbörda och osäkra anställningar. Starka normer som premierar inom¬vetenskaplig framför samhällsrelevant forskning.

Och sist men inte minst, som DN nyligen rapporterade om gällande klimatfrågan, en ökad aggressivitet mot forskare som engagerar sig i samhällsdebatten.

Akademikerns dröm om en stilla tillvaro känns allt mer avlägsen. Lugnet för att ta oss an frågan om akademisk frihet och universitetens ansvar kommer inte att infinna sig förrän vi slutat slåss mot ”anti-woke”-brigadernas väderkvarnar.”

Om att snart ha stått bakom 12 böcker om ras- och vithetsfrågor

Nu står det klart att jag snart har publicerat inalles 12 böcker om ras- och vithetsfrågor på svenska eller engelska och ensam eller tillsammans med andra inom loppet av sju år och jag är därmed den svenska forskare som har stått bakom allra flest bokpublikationer som behandlar och centrerar ras- och vithetsfrågor. 

 

Hela min agenda med denna strida bokutgivning som har ägt rum samtidigt som att jag löpande även har publicerat artiklar i ämnet i akademiska tidskrifter, föreläst om, undervisat på och initierat kurser i ras- och vithetsfrågor samt regelbundet aktualiserat och debatterat samma frågor i offentligheten och i media har alltid varit att målmedvetet arbeta för att lägga grunden för och skapa ett specifikt svenskt kritiskt ras- och vithetsforskningsfält och jag vågar nog idag hävda att ett sådant fält numera existerar inom den svenska högskole- och forskarvärlden.

Så uppdraget är nu slutfört, som det heter, efter sju års slit och hårt arbete i rejäl motvind och i brant uppförsbacke för detta har då inte varit särskilt omtyckt vare sig inom eller utanför akademin.

Och slutligen hade jag erhållit den fyraåriga forskartjänsten i rasismforskning vid Uppsala universitets Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism, som hade inneburit 100% forskningstid i hela fyra år i sträck, så hade jag med all säkerhet hunnit med ännu mer än så här. Allt detta har jag då åstadkommit samtidigt som att jag har undervisat på 50-80% samt pendlat mellan Stockholm och Karlstad vilket innebär åtskillig dyrbar arbetstid som läggs på att resa. Därtill har jag haft ett stort antal andra åtaganden under dessa år som har inverkat menligt på arbetskapaciteten och arbetsron.

Om att vara Sveriges mest citerade forskare vad gäller forskning om ras och rasism

Dagens ”understreckare” i SvD står biblioteks- och informationsvetaren Björn Hammarfelt för som skriver om Jorge Hirschs h-index, som mäter en viss forskares genomslag. 

Ett h-index på 20 (eller mer) betraktas som mycket bra, ett h-index på 40 (eller mer) anses vara enastående medan ett h-index på 60 (eller mer) ses som exceptionellt och är mycket få förunnat. 

En ”normal” disputerad person ligger på ett h-index på 2-5, en ”normal” docent på 6-10 och en ”normal” professor på 12-24.

Själv ligger jag på 22 och är därmed den svenska forskare som studerar ras och rasism, som uppvisar det allra högsta h-indexet i landet.

Utöver h-indexet finns också i10-indexet som mäter antalet publikationer som har citerats av andra forskare mer än tio gånger. 

En ”normal” disputerad person ligger på ett i10-index på 3-5, en ”normal” docent på 8-12 och en ”normal” professor på 15-20 medan ett i10-index på 25-30 anses vara enastående. 

Mitt i10-index ligger på 47 och även i det fallet är jag den svenska forskare som studerar ras och rasism, som uppvisar den allra högsta siffran i landet.

Ens yrkeskarriär påverkas dock inte av att råka kunna uppvisa ett högt h-index-tal eller en hög i10-indexsiffra – i alla fall har min egen yrkeskarriär inte gynnats av det på något sätt och överhuvudtaget – utan det är andra saker som räknas inom den svenska forskarvärlden. Jag rankades till exempel inte ens som kompetent och meriterad nog för att kallas till intervju när Uppsala universitets Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism utlyste en fyraårig forskartjänst på heltid (d v s 100% forskning i fyra år på raken) för några år sedan utan i stället kallades tre personer till anställningsintervjun vilka uppvisar ett h-index och ett i10-index som knappt är mätbart.

På Researchgate rankas jag f ö – som enda svensk forskare – som tillhörande de översta tre procenten av alla forskare i världen som studerar ras och rasism vad gäller genomslag.


https://www.svd.se/a/0Qv6yA/vetenskaplig-variant-av-jakten-pa-retweets


”Fysikprofessorn Jorge Hirsch tvekade. Var verkligen den relativt simpla metod för att utvärdera forskare som han skissat på något att gå ut med? I augusti 2005 bestämde sig Hirsch och skickade in det fyrsidiga manuskript där det index som skulle bära hans namn beskrevs. ”H-indexet” tog i beaktande både produktivitet och inflytande, och för den som kvickt ville jämföra forskares prestationer var metodens enkelhet lockande. Måttet blev snabbt mycket populärt, inte minst eftersom det var enkelt att räkna ut: en forskare som publicerat fem artiklar vilka alla citerats minst fem gånger har ett h-index på just fem; för ett h-index på sex krävs sex publicerade artiklar som citerats minst sex gånger, och så vidare. Den som uppnått ett index på 20 kunde, enligt Hirsch själv, anses kvalificerad för titeln som professor.”

År 2023 ”peak:ar” jag definitivt som forskare mätt i ”output”

Året har ”rivstartat” med att jag har fått en artikel accepterad i en vetenskaplig tidskrift, färdigställt och skickat in en ny artikel till en annan vetenskaplig tidskrift, avslutat och skickat in ett kapitel till en akademisk antologi, sänt in två forskningsprojektansökningar, fått en ansökningsstödsansökan beviljad, börjat planera ytterligare en forskningsprojektansökan samt korrekturläst och lagt sista handen vid tre bokmanus.

Mot bakgrund av att två av de tre böckerna som kommer ut i år innehåller artiklar som har fackgranskats så kommer jag att slå mitt tidigare rekord i år vad gäller antalet publicerade s k refereegranskade texter under ett visst år (under 2007 och 2008 publicerade jag 4 refereegranskade texter per år) med som det verkar just nu sammanlagt 5 refereegranskade texter innan innevarande år är slut och därmed har jag publicerat ett 40-tal refereegranskade texter sedan jag blev doktorand. 

Därtill slår jag i år mitt tidigare rekord vad gäller antalet publicerade böcker under ett visst år: År 2021 gav jag ut två böcker och i år handlar det om tre titlar och sammanlagt har jag publicerat ett 20-tal bokpublikationer ensam eller tillsammans med andra sedan det senaste millennieskiftet. 

Vidare har jag sedan nyårsdagen redan hunnit varit med i dussintalet svenskspråkiga tidningar och i ett 25-tal utländska medier och i de sistnämnda fallen p g a att jag gång efter annan intervjuas om SD:s valseger. Och som om inte det vore nog så undervisar jag i år på hela tre kurser vid Karlstads universitet som handlar om ras och rasism samt postkolonial feminism vilket är ett privilegium utan dess like.

Någon gång i livet ska en ju som det heter ”peak:a” i yrkeslivet och det är nog ingen vild gissning att det för min egen del sker just i år åtminstone vad gäller bibliometrisk s k ”output” trots de senaste årens alltför många konflikter och bakslag i övrigt inom forskarvärlden som har resulterat i att jag är i det närmaste persona non grata inom större delen av den antirasistiska och feministiska delen av den svenska akademin varibland det finns alltför många som vill krossa mig och nog mer eller mindre se mig död eller i varje fall inaktiv och tystad.

För några år sedan när konflikterna brakade loss och jag hamnade ute i kylan närmast över en natt var jag övertygad om att mitt yrkesliv som forskare var över för gott men lärdomen så här i efterhand är väl kanske att det faktiskt går att arbeta på i motvind och i uppförsbacke och utan att få vara med och befinna sig inne i värmen, vilket jag själv tidigare inte trodde var möjligt att göra överhuvudtaget.

Om Sameh Egyptsons avhandling

DN:s Niklas Orrenius har intervjuat doktoranden Sameh Egyptson, som på fredag ska försvara sin avhandling i teologi vid Lunds universitet ”Global politisk islam? Muslimska brödraskapet & Islamiska förbundet i Sverige”. Mika Vähäkangas, professor i missionsvetenskap och ekumenik, och Mats Lindberg, professor i statsvetenskap, har agerat handledare medan statsvetaren Khaled Salih från University of Kurdistan Hewlêr har utsetts till opponent inför fredagens disputation.

https://www.dn.se/sverige/storbrak-vantas-kring-avhandling-om-muslimska-brodraskapet-i-sverige/

Det är ytterst sällan som svenska avhandlingar uppmärksammas och blir omdebatterade men någon gång händer det – min egen avhandling resulterade i en sprängfylld aula, en extremt aggressiv disputation och efterföljande försök att i efterhand underkänna mig och ta ifrån mig doktorstiteln samt anmälningar mm samtidigt som min avhandling kom att bli den mest nedladdade svenska humanioraavhandlingen – och det finns en del som tyder på att Samehs avhandling också kan komma att resultera i något liknande.

Avhandlingen, som är rena ”tegelstenen” (närmare 750 sidor), driver kort och gott hypotesen att organisationer och personer som sympatiserar med Muslimska brödraskapet (MB) har kommit att dominera stora delar av den svenska muslimska minoriteten med Islamiska förbundet i Sverige i spetsen samt att svenska staten och det svenska majoritetssamhället i stort har låtit detta ske genom att bl a tilldela dessa organisationer och personer 100-tals miljoner i stöd och bidrag.

Avhandlingen är fullspäckad med namn på personer som Sameh menar går att koppla till ett slags svenskt MB-associerat nätverk varav de flesta är svenska muslimer men många är också icke-muslimer och inte minst handlar det om ett flertal majoritetssvenska forskare och antirasister. Det ska samtidigt sägas att även om mängder med namn på kända svenska muslimer och kända majoritetssvenska antirasister förekommer i avhandlingen så har Sameh av forskningsetiska skäl tagit bort ett helt kapitel ur avhandlingen som utgjordes av en nätverks- och släktutredningsliknande översikt över vilka som går att knyta till vilka organisationsmässigt sett, vilka som är eller har varit gifta med vilka samt vilka som är barn och släktingar till vilka o s v.

Jag är själv uthängd i avhandlingen (OBS: jag är inte muslim) då jag bl a har arbetat för Ibn Rushd Studieförbund när jag hade finansiering från George Soros stiftelse Open Society Foundations för att sprida kunskap om jämlikhetsdatafrågan bland landets muslimer. Därtill deltog jag i att 2018 författa nätverket Svenska Muslimers i Samverkan rapport om svenska muslimers situation till FN:s rasdiskrimineringskommitté som sedermera kom att utgöra grunden för FN:s efterföljande kritik av Sverige. 

Sameh och jag kände båda journalisten Anders Thunberg, som gick bort 2020 och tillsammans författade vi en nekrolog över Anders i DN, och Sameh har också skickat mig ett exemplar av avhandlingen inför disputationen som sedan den s k spikningen ägde rum har gått att ladda ned och läsa här: https://lup.lub.lu.se/search/publication/24507e9e-1c05-469d-8594-7ee70735c252