Kategori: högskolevärlden

Varför lyckas SD och högern inte få igång en kampanj mot ras- och vithetsforskningen i Sverige såsom Republikanerna och Trump har lyckats med i USA?

SvD:s Göran Eriksson frågar sig idag när den just nu alltmer intensiva amerikanska konflikten om critical race theory (CRT) eller kritisk rasforskning kommer att slå igenom även i Sverige.

SD:s forskningspolitiska talesperson har då tidigare ifrågasatt regeringens och Vetenskapsrådets satsning på forskning om rasism och SD har också motionerat om att organisationer som använder sig av termen vithet inte bör tilldelas offentliga bidrag samt länge drivit frågan om s k omvänd rasism, rasism mot vita och s k svenskfientlighet. 

Dock har SD haft svårt att få sin kritik mot ras- och vithetsforskningen att flyga och sannolikt p g a att Sverige är världens mest färgblinda land där även de allra flesta antirasister är emot rasbegreppet och t o m själva ordet ras i sig till skillnad från i USA där ingen har några som helst problem att tala om ras i sig. Detta innebär att exempelvis även DN och stora delar av vänstern liksom de allra flesta forskare är emot att forska om ras och därmed också emot att critical race theory (CRT) eller kritisk rasforskning får ett fäste inom den svenska akademin för i Sverige är vi beredda att prata om rasism men inte om ras, som Eriksson skriver i dagens SvD.

Och sist men inte minst och framför allt är antalet svenska forskare som forskar om ras i relation till dagens Sverige (d v s inte i relation till t ex den historiska svenska rasbiologin eller till USA, Sydafrika under apartheid, Nazi-Tyskland eller Brittiska imperiet o s v) försvinnande få vilket innebär att det går att attackera, ”hänga ut” och dreva mot enskilda forskare i landet som studerar ras men det går inte att hävda att critical race theory (CRT) eller kritisk rasforskning har ett starkt fäste i Sverige även om försök har gjorts från en del SD:ares sida att påstå det.

https://www.svd.se/a/y4obpg/goran-eriksson-rasistbebisen-snart-aven-svensk-konflikt

Amerikanska barn indoktrineras med critical race theory (CRT) i skolorna. Konservativa Fox News nämnde förra året begreppet 1 300 gånger på fyra månader.

Kritiken från höger siktar bland annat på att CRT hävdar att strukturell rasism genomsyrar hela USA. Och beskriver vita som innehavare av ett ”vitt privilegium” och svarta som offer, en uppdelning som kritikerna menar är just rasistisk.

I ett tal i South Carolina i mars sa Donald Trump att det är en fråga om ”nationell överlevnad” att få bort teorin från skolorna: ”Om vi ​​tillåter marxisterna och kommunisterna och socialisterna att lära våra barn att hata Amerika, kommer det inte att finnas någon kvar att försvara vår flagga.”

Trumps ord är förstås en del i det överpolariserade politiska klimatet i USA, som inte har någon riktig motsvarighet i Sverige. Men rasism finns förstås i Sverige också, liksom politiska idéer om hur den ska motverkas.

I slutet av april skickade kulturminister Jeanette Gustafsdotter ut ett pressmeddelande med den här rubriken: ”Kunskapshöjande insatser om rasism riktade till barn och unga”. Det är ett uppdrag till Barnombuds­mannen (BO) med syftet att ”öka kunskapen om rasism och dess uttryck och stärka barns och ungas förmåga att ta tillvara sina rättigheter”.

Det måste ju inte vara kontroversiellt. Barn drabbas av fördomar och rasism, och politiker vill motverka det. Men den amerikanska CRT-debatten är en del i det så kallade ”kulturkriget”, alltså den konflikt mellan framför allt liberala och konservativa värderingar som inspirerar och tar allt större plats också i svensk politik.

Regeringen Andersson uppmanar BO att anlägga ett ”intersektionellt” perspektiv i arbetet. Det begreppet är nära förknippat med CRT och handlar om att flera olika maktordningar samspelar. Att vara kvinna är att vara underordnad, men underordningen ser inte likadan ut för en vit kvinna, en svart kvinna eller en svart funktionshindrad kvinna.

Begreppet intersektionalitet är ett rött skynke för stora delar av den politiska högern, precis som den närliggande identitetspolitiken. Alltså politik kopplad till olika gruppintressen där grupperna kan vara baserade på exempelvis ras, klass, religion, könsidentitet, etnicitet eller sexualitet.

Kastar man in barn i den här mixen, så uppstår politisk konflikt också i Sverige. Tänk på KD-ledaren Ebba Buschs attacker på genuspedagogiken i förskolorna – ska inte flickor få leka med dockor? I ett tal för några år sedan sa Busch att regeringen har släppt in ”radikalfeminismen och genusflummet på förskolan”.

Det är inte svårt att föreställa sig politiska konflikter när regeringen vill lära barn mer om rasism och antirasism, i alla fall om det baseras på teorier om intersektionalitet och vithetsnormer.

Det finns i det här avseendet stora skillnader mellan USA och Sverige. En är att i USA talar man ständigt och odramatiskt om ras. I Sverige pratar vi mycket om rasism, men helst inte om raser.

En annan skillnad är att critical race theory och forskning om vithet inte alls är lika vanlig på universiteten i Sverige som den är i USA.” 

(…)

”Mot detta finns redan ett politiskt formulerat motstånd. I en riksdags­motion från i höstas skriver fyra SD-ledamöter att ”organisationer med vithet på agendan” inte borde få offentliga bidrag, eftersom de ”propagerar för att vissa personer i kraft av sin härkomst inte kan utsättas för rasism och för att dessa är priviligierade på bekostnad av personer av annan härkomst.”

Det, menar Sverigedemokraterna, riskerar att ”underminera samman­hållningen” mellan olika grupper i samhället. En del av den teoretiska grunden för regeringens skolprojekt är alltså redan en konfliktfråga.”

Reflektioner kring att undervisa i ras- och vithetsfrågor

Skriver om mina erfarenheter av att undervisa om ras- och vithetsfrågor i ett svenskt sammanhang i senaste numret av SO-didaktik som går att läsa och ladda ned här:

https://www.so-didaktik.se/so-didaktik

”Dagens Sverige är med största sannolikhet mer mångfaldspräglat än aldrig förr. Totalt är numera över 34 procent av alla invånare antingen själva utrikes födda eller så är de födda i Sverige med en eller två utrikes födda föräldrar. Bland barn, ungdomar och unga vuxna från förskole- till högskoleålder handlar det om 40 procent och ibland om mer än så vad gäller vissa ålderskohorter. Denna procentsiffra är dessutom än mer förhöjd i de tre storstadsregionerna och i de mellanstora kommunerna. Åtminstone en tredjedel av alla barn, ungdomar och unga vuxna har idag bakgrund utanför Norden och främst från Afrika och Mellanöstern men också från Latinamerika och Asien och betecknas här som icke-vita. Minst en femtedel av alla barn, ungdomar och unga vuxna har dessutom en kulturell muslimsk bakgrund oavsett om de är troende och praktiserande eller ej. Uppemot en av tre av alla grundskoleelever är slutligen berättigade till modersmålsundervisning och kan antas vara flerspråkiga och tala ett annat språk än svenska som förstaspråk.”

(…)

”Utöver USA, där mångfalden som bekant är än mer förhöjd, finns i praktiken endast en handfull länder i västvärlden som kan mäta sig med Sverige såsom Kanada, Storbritannien, Frankrike, Nederländerna och Australien. Det kan dessutom mycket väl vara så att mångfalden är högre i Sverige än i dessa länder bland just barn och unga i skolåldern. 

Det som inte minst skiljer Sverige från samma länder är att klyftorna mellan invånarna med svensk bakgrund och invånarna med framför allt utomeuropeisk bakgrund är långt mer extrema här. Det gäller i stort sett samtliga utfall som rör arbetslivet liksom bostadssektorn och privatekonomin som helhet vad beträffar skillnader i arbetslöshet, i att ha en fast heltidstjänst, i att vara överutbildad, i att bo och leva i miljonprogramsområdena, i att bo trångt, i att bo i hyresrätt eller i att vara fattig och bidragsberoende och så vidare. 

Framför allt gäller detta skolans värld där de majoritetssvenska eleverna och eleverna med utomeuropeisk bakgrund numera och överlag befinner sig i helt olika världar vad gäller vilka skolor de går på och deras respektive skolresultat. 

Faktum är att mycket tyder på att den svenska skolan numera kan vara västvärldens mest rassegregerade skola liksom den skola som tyvärr även uppvisar det största skolresultat- och studiegapet mellan majoritetssvenska barn och ungdomar och icke-vita barn och ungdomar. 

Om det nu är så att Sverige numera faktiskt både härbärgerar västvärldens mest heterogena elevsammansättning efter USA, och särskilt gäller det den rasliga, religiösa och språkliga mångfalden, och västvärldens mest rassegregerade och rasojämlika skola, och i båda fallen finns det mycket som tyder på det, så går det att fråga sig varför frågor om ras och rasism så sällan lyfts fram i den svenska skoldebatten och skolforskningen och i undervisningen i sig. Svaret på denna fråga står enligt mig att hitta i att Sverige antagligen har utvecklat den mest radikala formen av antirasistisk färgblindhet i världen. Detta innebär kort och konkret att frågor som rör ras och vithet, och därmed också rasism och rasojämlikhet, är i det närmaste tabubelagda då antirasism har kommit att betyda detsamma som att inte tala om ras överhuvudtaget i just Sverige.”

(…)

”Jag har själv under åtminstone de senaste tio åren arbetat målmedvetet för att inte bara introducera kritisk ras- och vithetsforskning i Sverige utan också för att utveckla ett eget svenskt kritiskt ras- och vithetsforskningsfält. Det handlar om att studera specifikt svenska förhållanden med hjälp av detta perspektiv och där ingår inte minst att studera den svenska skolan med fokus på frågor om ras, vithet och rasism. Jag har därför under många år gjort vad jag har kunnat för att adressera dessa frågor i undervisningen både i den reguljära undervisning som jag bedriver vid Karlstads universitet och som gästlärare vid andra högskolor och även som inbjuden föreläsare på bland annat gymnasieskolor. Sedan höstterminen 2020 har jag haft förmånen att få undervisa på den första högskolekursen i landet som explicit handlar om kritisk rasforskning – ”Feministisk postkolonialism och kritiska rasstudier” – som ges av Centrum för genusforskning vid min arbetsplats Karlstads universitet och som sedan dess även har haft flera verksamma lärare som studenter.”

(…)

”Avslutningsvis vill jag samtidigt inte sticka under stol med att tillsammans med en handfull andra forskare är jag fortfarande än idag en av ytterst få personer inom högskolevärlden och i utbildningssammanhang som både undervisar i kritisk ras- och vithetsforskning och författar böcker i ämnet och som menar att så länge skolvärlden och utbildningsväsendet fortsätter att ducka för frågor om ras och rasism så kommer ingenting att förändras utan den svenska skolan kommer att fortsätta att förbli västvärldens antagligen mest rassegregerade och rasojämlika skola.”

Andelen studenter med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund är ojämnt utspridda inom högskolevärlden och endast 1,16% av alla doktorandnybörjare hade någon form av bakgrund i Afrika läsåret 2020/21

Idag publicerade SCB nya siffror rörande samtliga personer som studerade vid samtliga högskolor i Sverige under läsåret 2020/21 inklusive samtliga personer som påbörjade sina högskolestudier (inklusive forskarstudier – d v s som doktorandnybörjarna) under samma läsår.

Av högskolestudentnybörjarna är tyvärr de personer som är födda utanför Europa rejält underrepresenterade exkluderande alla inresande utländska studenter som ej har växt upp i Sverige och detta beror på att så många av dem har slagits ut redan i grund- och/eller gymnasieskolan – d v s alltför många inom denna grupp saknar helt enkelt högskolebehörighet: 

Av de utrikes födda med bakgrund i Norden som är födda 1995 hade hela 41% påbörjat högskolestudier vid 25 års ålder att jämföra med 21% av de som har bakgrund i Afrika, 31% av de som har bakgrund i Asien och 32% av de som har bakgrund i Sydamerika. 

OBS: Samtidigt är det så klart ingen mänsklig rättighet att få studera på högskolan.

Detta får i sin tur till följd att antalet doktorandnybörjare under läsåret 2020/21 är mycket få vad gäller de som har bakgrund i sagda kontinenter exklusive alla inresande utländska doktorander som ej har växt upp i Sverige. 

Under detta läsår nyantogs totalt 1901 doktorander vid samtliga högskolor i Sverige och av dem hade 1% någon form av bakgrund i Latinamerika, 1,16% någon form av bakgrund i Afrika och 6,7% någon form av bakgrund i Asien vilket i samtliga fall handlar om kraftiga underrepresentationer.

OBS: Samtidigt är det så klart ingen mänsklig rättighet att få studera doktorera.

Högst andel studenter med utländsk bakgrund har receptarie- och tandläkarutbildningarna med 85 respektive 80 procent och högst andel studenter med utländsk bakgrund har Karolinska institutet (varav väldigt många är inresande utländska studenter som ej har växt upp i Sverige) och Södertörns högskola med 38 respektive 35 procent (och för Malmö universitets del handlar det om 32%). Lägst andel studenter med utländsk bakgrund har Försvarshögskolan med 10%.

Omvänt har 83% svensk bakgrund bland studenterna vid de konstnärliga högskolorna och utbildningarna och 78% av studenterna inom humaniora och teologi liksom inom samhällsvetenskap och juridik har svensk bakgrund.

Vad gäller ursprungsland sticker vissa länder ut: 

Bland de utrikes födda som är födda år 1995 med bakgrund i Ryssland hade hela 52% påbörjat högskolestudier vid 25 års ålder och därefter kom personer med bakgrund i Tyskland med 40%.

Bland de s k andragenerationarna var det vanligast att de med bakgrund i Vietnam och Iran som är födda i Sverige år 1995 hade påbörjat högskolestudier vid 25 års ålder – 69 respektive 64 procent. 

Kan forskning (och teori) förändra verkligheten? Ja, är i varje fall mitt svar.

Blev igår så tydligt påmind om att jag har förändrat synen på internationell adoption och utlandsadopterade genom min forskning (och avhandling) p g a att jag erhöll ett tryckt exemplar av Richey Wyvers avhandling, att Patrik Lundberg och hans DN-kollegor erhöll det prestigefyllda Guldspaden-priset för sin granskning av den svenska adoptionsverksamheten och då Anna ChuChu Schindele fick en artikel publicerad i en akademisk tidskrift i veckan. 

När jag antogs som doktorand vid Stockholms universitet 2001 och började publicera mig i forskningssammanhang 2002 (d v s i akademiska tidskrifter) var jag nämligen den första personen i världen som applicerade ett explicit postkolonialt feministiskt teoretiskt perspektiv på frågan om internationell adoption och utlandsadopterade. 

Jag minns fortfarande vilken skandal och vilka rubriker jag orsakade p g a detta på den tiden helt nya och fr a ”extremistiska” (”han är emot Väst”, ”han är emot adoption”, ”han är omvänd rasist”, ”han hatar sina egna adoptivföräldrar”, ”han biter den hand som föder honom”, ”han hatar oss vita västerlänningar” o s v) sätt att se på frågan under doktorandåren och både inom svenska och internationella forskarsammanhang för innan dess hade verksamheten betraktats som en ren reproduktionsmetod och det var därför som barn- och familjeforskare och socialt arbete-, medicin- och psykologiforskare i stort sett var de enda som ägnade sig åt att studera internationell adoption och utlandsadopterade (och f ö utan att vara särskilt teoretiska alls). 

När min avhandling sedan försvarades och publicerades 2005 – ”Comforting an orphaned nation. Representations of international adoption and adopted Koreans in Korean popular culture” som räknas som en av de mest nedladdade (d v s som digital pdf-fil – 250 000 s k views och 50 000 s k downloads) och refererade avhandlingarna någonsin inom svensk humaniora – kom synen på internationell adoption och utlandsadopterade att sakta men säkert förändras i flertalet västerländska mottagarländer och utomvästerländska ursprungsländer.

Idag går det sammanfattningsvis inte att säga något annat än att det kritiska perspektivet på internationell adoption och utlandsadopterade har fått ett genomslag världen över inklusive i Sverige och inte ens dagens s k mainstreamforskare som ägnar sig åt frågor om internationell adoption och utlandsadopterade kan numera undvika att åtminstone nämna att det också finns en kritisk adoptionsforskning som just anammar ett postkolonialt feministiskt teoretiskt perspektiv på frågan.

F ö är jag slutligen övertygad om att hade inte jag varit den första personen i världen att förfäkta ett postkolonialt feministiskt teoretiskt perspektiv på internationell adoption och utlandsadopterade så hade antagligen någon annan forskare blivit det kring år 2005 och högst sannolikt en amerikansk forskare – i alla fall är det min s k kvalificerade gissning.

Några tankar kring att Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Uppsala universitet söker en ny chef

Dessa två aktuella händelser, d v s att Malm nu har utsetts till Expressens nya kulturchef och att Uppsala universitet har utlyst tjänsten som chef för Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (Cemfor), påminner mig om att Malm var en av ett mycket stort antal inflytelserika personer inom forskar-, kultur- och medievärlden (liksom även politiker varav en del är riksdagspolitiker) som mer eller mindre helhjärtat stöttade Uppsala universitet och Cemfor när jag överklagade en tjänstetillsättning där rörande en fyraårig forskartjänst i rasismforskning, som jag sökte men som slutade med att jag rankades i botten (d v s mer eller mindre på jumboplats) av de sakkunniga och inte ens kallades till intervju. 

Malm och många många andra menade kort och gott att jag hade gått för långt som hade överklagat tillsättningen och när jag även fick rätt rent juridiskt och Uppsala universitet tvingades göra om hela tjänstetillsättningsprocessen så uppfattades det helt enkelt som ”en kniv i ryggen” på den svenska antirasistiska forskarvärlden och den som höll i ”kniven”, d v s jag, uppfattades som en förrädare ”av Guds nåde” mot den antirasistiska forskningen och i förlängningen mot hela den antirasistiska rörelsen och kampen och inte minst mot bakgrund av att jag har varit aktiv antirasist ända sedan barndomen och skolåren vilket anses göra förräderiet än mer skandalöst.

Det faktum att Cemfor just nu söker en ny föreståndare har att göra med den turbulens som min överklagan resulterade i, som gjorde att den dåvarande Cemfor-chefen tog mycket illa vid sig av min överklagan och när han sedan avgick tillträdde en tillförordnad föreståndare som nu i sin tur avgår p g a att en internutredning vid Uppsala universitet har funnit att Cemfors grundare, vetenskapliga ledare och första ledning inte har uppfyllt Uppsala universitets förväntningar på Cemfor vad gäller publikationer, budgetering av medlen, extern verksamhet mm. Kort och gott har utredningen funnit att Cemfor efter min överklagan kom att sluta sig inåt med allt färre seminarier, forskningsoutput och publikationer o s v och till slut utkristalliserades en mindre kärntrupp vid och runt Cemfor som mer eller mindre kom att bjuda in varandra till seminarierna o s v.

Sedan kan en tycka att det väl gör detsamma om en massa kända och väletablerade forskare (d v s personer inom akademin som styr över vem som ska få forskningsmedel och vem som ska anställas), inflytelserika namn inom kultur- och medievärlden (d v s personer som bestämmer vem som ska få publiceras och vem som ska få synas och höras i offentligheten) och även politiker tycker illa om en och stämplar en som en svekfull förrädare – d v s det går så klart att (över)leva ändå och klara sig ensam, marginaliserad och isolerad helt på egen hand som någon som ingen längre vill ”ta i ens med tång” och så är det väl trots allt. 

Samtidigt är det inte särskilt enkelt att inte längre ”få vara med” och inte längre få vara ”mitt i smeten” i ett så litet land som Sverige och inom en så liten språkgemenskap som den svenskspråkiga och det borde jag så klart ha tänkt på tidigare, d v s jag visste nog egentligen hur min överklagan skulle sluta, men ändå valde jag att göra det jag gjorde för idealens skull då jag faktiskt tror på meritokratin hur banalt (och kanske också ”liberalt”) det än kan låta och för oss klassklättrare som inte har några akademikerföräldrar är meritokratins principer faktiskt vår enda chans att både komma in i, hålla oss kvar och komma någonstans inom den elitvärld som stavas den svenska högskole- och forskarvärlden.

För tio år sedan kom boken ”Om ras och vithet i det samtida Sverige” ut som lade grunden till framväxten av den svenska kritiska rasforskningen

För tio år sedan 2012 kom boken ”Om ras och vithet i det samtida Sverige” ut som jag var huvudredaktör för tillsammans med medredaktörerna Helena Hörnfeldt, Fataneh Farahani och René León Rosales och som får sägas vara rena ”kioskvältaren” vad gäller antalet sålda böcker – närmare 3500 exemplar, vilket är väldigt mycket för en fackbok av detta slag – och mot bakgrund av antalet gånger som bokens introduktionskapitel har laddats ned enligt Researchgate (över 6000 gånger) och därtill har boken citerats och refererats av andra forskare i närmare 150 olika publikationer.

Boken som gavs ut av min f d arbetsplats Mångkulturellt centrum kan sägas ha utgjort startskottet för uppkomsten och framväxten av ett specifikt svenskt kritiskt rasforskningsfält och samtidigt som boken kom ut bildades också ett nationellt forskarnätverk för svensk kritisk ras- och vithetsforskning. Då för tio år sedan var det närmast skandal och chockartat att en bok om ras kunde komma ut i Sverige och på svenska som dessutom enbart handlade om dagens Sverige och boken sågades därför av många recensenter p g a den rådande svenska färgblinda antirasismen som fördömer och t o m tabuiserar allt tal om ras.

Den enda bok som jag har givit ut och som överhuvudtaget kan ”tävla” med denna bok är i så fall ”Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympatisörer 1931–45” från 2002, som också har sålt i 1000-tals exemplar och som listar namnen på närmare 30 000 svenskar som en gång var knutna till olika högerextrema partier och organisationer.

Min gamle ”beskyddare” ordförande Choong-sik Chang lever än idag

När jag var doktorand i koreanska vid Stockholms universitet mellan 2001-05 erhöll jag ett STINT-stipendium och spenderade en termin vid Dankook University i Seoul, Sydkorea.

Under denna termin kom universitetets ägare och ordförande Choong-sik Chang, son till grundaren av universitetet och född i Manchuriet under Japanska imperiets tid, att av någon anledning ta mig under sina vingars skugga och antagligen eftersom jag är adopterad.

Choong-sik Chang var i sin krafts dagar en mycket känd och fr a aktad och respekterad person i det sydkoreanska samhällslivet som varande icke-korrupt och omutlig och han var bl a tilltänkt som minister i flera regeringar om jag har förstått det rätt men han valde att alltid stå utanför politiken.

Jag trodde inte att Choong-sik Chang fortfarande levde men nu visar det sig att han äntligen lät sin son Hosung Chang efterträda honom för bara ett år sedan efter att ha verkat som ordförande för Dankook University under osannolika 60 års tid.

Ordförande Chang, som jag förväntades kalla honom på koreanska och som då fortfarande verkar leva än idag, berättade öppet för mig att han inte litade på att hans son, som jag också tröffade, skulle kunna klara av uppgiften att äga och leda ett stort universitet så jag förvånas samtidigt inte över att överlämnandet tog så lång tid att genomföra.

Ordförande Chang, som ”naturligtvis” hade gått på Sydkoreas bästa gymnasium på sin tid Kyunggi High School tillsammans med den blivande postkoloniala överklassen i landet, introducerade mig för delar av den sydkoreanska makteliten.

Han lät mig bo gratis i hans gamla gigantiska villa i Kkachisan i nordvästra Seoul tillsammans med hans avlägsna släkting från Chicago, en s k Korean-American i min egen ålder som kunde sämre koreanska än vad jag kunde på den tiden och som jag senare kom att hälsa på i samband med en resa till USA. Hela min vistelse i Sydkorea bestod sedan av ständiga svindyra frukostar och middagar på den sydkoreanska huvudstadens alla lyxhotell och exklusiva restauranger där ofta levande orkestrar eller pianister spelade klassisk musik och jag fick också följa med och besöka diverse herrklubbar som höll sammankomster på exklusiva adresser.

Ordförande Chang köpte också en skräddarsydd kostym åt mig så fort jag landade i Seoul så att jag skulle vara presentabel när vi regelbundet träffade ägare till och direktörer för några av de största sydkoreanska företagen och ägare till och rektorer för landets ledande och finaste universitet. Jag minns än idag hur jag blev omkringskjutsad av en privatchaufför iförd vita silkeshandskar i en svindyr svart Mercedes och jag fick aldrig veta i förväg vart vi var på väg eller vad som skulle hända. Ibland kändes det dock som att han tog med mig på alla dessa ställen, evenemang, möten och tillställningar för att ”visa upp” mig i egenskap av att vara adopterad – d v s det handlade kanske om att min närvaro gav ordförande Chang någon slags status som välgörare mot bakgrund av att sydkoreaner i gemen har dåligt samvete över att runt 200 000 sydkoreanska barn har adopterats bort till västvärlden.

Sist men inte minst så bad ordförande Chang mig att ge honom privatlektioner i svenska språket då han hyste ett brinnande intresse för Sverige, svenskarna och den svenska samhällsmodellen och jag minns än idag hur han efter lektionerna lät en privatsekreterare sticka åt mig ett tjockt kuvert med sydkoreanska wonsedlar i ersättning. Jag fick t o m besöka ordförande Changs bostad vid åtminstone två tillfällen – en jättelägenhet bestående av minst 10 rum i den gigantiska staden Seouls finaste stadsdel.

Vid ett tillfälle anordnade ordförande Chang en middag på Seouls och Sydkoreas mest exklusiva och klassiska hotell Hotel Shilla som bevistades av Nobelstiftelsens dåvarande VD Michael Sohlman och den dåvarande svenska ambassadören liksom av den dåvarande Volvo-direktören i Sydkorea m fl prominenta expat-svenskar som just då befann sig i landet. Ordförande Chang hade kvällen till ära grundat en stiftelse för svensk-sydkoreanska kulturella utbyten som fortfarande existerar om jag förstår det rätt och han höll ett tal på svenska, som jag hade spökskrivit åt honom. Middagen, som på alla sätt och vis var något utöver det vanliga, syftade till att ”lobba” för att Sydkorea någon gång i framtiden skulle erhålla Nobelpriset i litteratur, vilket då ännu ej har skett och inte minst p g a att poeten Ko Un, som var den tilltänkte pristagaren under många år, blev ”meetoo:ad”.

Slutligen erbjöd ordförande Chang mig ett nytt liv i Sydkorea – han sade att han utan problem kunde ordna så att jag fick en fast heltidstjänst som lärare och forskare vid hans universitet och även om jag vänligt men bestämt tackade nej till det erbjudandet så kan jag än idag fantisera om hur mitt liv hade sett ut idag om jag hade tackat ja till ordförande Changs generösa erbjudande.

Om att ge ut 9-10 böcker om ras och rasism på 4-5 år – och om en utebliven forskartjänst som gjorde att ett (mitt) liv i det närmaste gick till spillo

Fint att få ge ut böcker på Sveriges just nu vassaste och piggaste bokförlag som står till vänster (OBS: jag säger inte att Piratförlaget, Leopard, Ordfront, Arena/Atlas, Tankekraft, Glänta och några förlag till med vänsterprofil skulle sakna ”cutting edge”-samtidsanknytning men ändå…):

Verbal förlag gav förra året ut min mycket uppmärksammade, (sakprosa)kritikerrosade och omdebatterade bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” och senare i år kommer Verbal att ge ut min bok ”Den svenska färgblindheten” med den preliminära undertiteln ”Ett bidrag till den svenska antirasismens historia 1962-2015” som går till botten med både när, hur och varför Sverige och svenskarna kom att bli världens utan konkurrens mest (färgblinda) antirasistiska land och folk på jorden och sannolikt även i historien.

Och på tal om böcker så påbörjade jag skrivandet av en ny bok under den gångna veckan som handlar om asiater i Sverige och antiasiatisk rasism liksom om de svenska asiaternas plats, ”roll” och situation i det nya genomsegregerade supermångfalds-Sverige som bygger på samtliga publicerade (original)texter på svenska som en svensk asiat har skrivit liksom på medietexter vari svenska asiater kommer till tals i form av intervjuer och reportage mm. Om jag framöver lyckas färdigställa denna bok och ta den i mål, som bygger på ett 90-tal bokpublikationer och runt 1000 artiklar hämtade från en mängd olika tidningar och tidskrifter, så blir det i så fall den första boken någonsin om de svenska asiaterna.

Sedan har jag ytterligare två bokmanus på gång ensam eller tillsammans med andra och bl a på det brittiska akademiska humaniora-förlaget Routledge utöver X antal artiklar i olika akademiska tidskrifter och antologier.

Så om allt vill sig väl så har jag givit ut 9-10 böcker (ensam eller tillsammans med andra men mestadels ensam) mellan 2019-23 (d v s på fyra år och innan 2023 års utgång) och därutöver har jag under samma tidsperiod hunnit publicera ett 15-tal andra akademiska texter i akademiska tidskrifter och antologier men det ironiska för att inte säga tragiska i sammanhanget är att jag hade kunnat göra allt detta som anställd vid Uppsala universitet.

Jag sökte nämligen för några år sedan en fyraårig forskartjänst i rasismforskning på heltid (d v s 100% forskning och 0% undervisning) vid Cemfor (Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism) vid Uppsala universitet som hade varit aktuell för min del mellan just 2019-23.

Tyvärr ansåg de sakkunniga Mekonnen Tesfahuney vid Karlstads universitet och Diana Mulinari vid Lunds universitet att jag överhuvudtaget inte var meriterad för tjänsten och i stället rankades jag som tillhörande den s k bottengruppen och kallades därför inte ens till anställningsintervju vilket tre personer sammanlagt gjorde som rankades mycket högre än mig.

Inte heller ansåg Cemfors dåvarande föreståndare Per-Erik Nilsson och båda vetenskapliga ledare Mattias Gardell och Irene Molina att jag på något sätt var kompetent nog för tjänsten trots att jag idag är den mest publicerade svenska forskaren som studerar ras och rasism och vid det här laget antagligen också den mest citerade och refererade svenska forskaren som studerar ras och rasism.

Dee tre är samtliga utbytta idag p g a att de inte anses ha lett Cemfor på ett adekvat och kompetent sätt och inte publicerat sig tillräckligt eller sträckt ut en hand till andra forskare utanför den egna kretsen enligt en internutredning vid Uppsala universitet. Jag minns att Mattias en gång sade till mig något i stil med att det vore fint att sluta sitt yrkesliv med att gå i pension som ledare för ett forskningsinstitut om rasism men så blev det m a o inte och bl a p g a min överklagan och allt den ledde till.

Därtill ansåg inte heller Uppsala universitets förra rektor Eva Åkesson att jag var tillräckligt meriterad och kompetent för tjänsten i en skrivelse där hon försäkrade att den som fick tjänsten var långt mer meriterad och kompetent än mig och Åkesson fick t o m den dåtida ordföranden för Uppsala studentkår liksom ett flertal andra s k ”tunga” dignitärer vid universitet att underteckna denna försäkran.

Jag valde att överklaga tjänstetillsättningsprocessen, sakkunnigförfarandet och anställningsbeslutet med hänvisning till jäv och korruption och vann också denna överklagan så till vida att den nämnd som avgör sådana ärenden för högskolevärldens del gav mig rätt och Uppsala universitet ”bakläxa”.

Samtidigt blev jag tyvärr hårt stämplad som den kanske mest ökända ”kniv-i-ryggen”-huggaren och förrädaren mot den antirasistiska och antifascistiska kampen i landet och särskilt av, inom och mot den antirasistiska och antifascistiska forskarvärlden liksom den antirasistiska rörelsen generellt (OBS: det finns några förrädare till såsom enstaka antirasistiska och antifascistiska forskare som har blivit SD:are men jag har då inte blivit SD:are på något sätt) och som ett resultat därav åkte jag ”över en natt” ut från densamma ”med buller och bång” efter att i åratal ha tillhört denna värld och rörelse och inte minst varit synnerligen lojal mot och hängiven (för att inte säga fanatisk gentemot) densamma.

Om jag hade fått tjänsten, som i stället gick till en till Cemfors dåvarande ledning närstående person, hade jag m a o fått forska på 100% i fyra års tid ”non-stop” och därmed hunnit långt långt mer än vad jag har hunnit med under de senaste åren samt fr a sluppit att ha utgifter på 80-90 000 kr per år för dubbelt boende och tågresor till och från Stockholm-Karlstad och sluppit att ägna enorma mängder outnyttjad tid på att ständigt vara på resande fot och mitt liv hade i övrigt dessutom varit långt mer stabilt och rikt livskvalitetmässigt sett med en permanent bas i huvudstadsregionen och Mälardalen.

Slutligen hade jag haft en skaplig chans att kunna hålla mig kvar vid Uppsala universitet medelst externmedel för under samma tidsperiod (d v s 2019-23) har jag mot alla odds trots allt lyckats erhålla externa forskningsmedel vid två tillfällen och jag hade sist men inte minst haft en åtminstone skaplig chans att kunna bli professor innan 50 men så blev det nu inte och så kommer det aldrig heller att bli, vilket jag kan sörja idag (OBS: jag är verkligen ingen karriärist som ”jagar” pengar, kvinnor, status, titlar och makt såsom flertalet manliga heterosexuella seniorforskare gör men det hade samtidigt inte varit fel att bo stort och s k ”bra” och att haft en skapligt hög s k SACO-lön o s v).

Svenska högskolor som jag har föreläst eller presenterat vid

Föreläste (återigen) igår vid Kungliga Konsthögskolan (d v s ”Mejan”) och ska till veckan föreläsa vid Malmö universitet och därefter nästkommande vecka vid både Kungliga Tekniska högskolan (d v s KTH) och Linnéuniversitetet (o s v) och har därför kommit att reflektera kring vilka högskolor i landet som jag just har föreläst vid utöver de som jag har varit anställd och undervisat regelbundet vid (d v s Stockholms universitet, Södertörns högskola samt numera Karlstads universitet) och så här ser det ut om jag har räknat rätt:

antal gånger som jag har gästföreläst och varit gästlärare vid samt seminarie- eller konferenspresenterat vid) (över 15 gånger anges ej och ej heller redovisas Stockholms universitet, Södertörns högskola eller Karlstads universitet)…

Uppsala universitet: över 15 gånger

Lunds universitet: över 15 gånger

Göteborgs universitet: över 15 gånger

Umeå universitet: 8 gånger

Linköpings universitet: 13 gånger

Karolinska institutet: 5 gånger

Kungliga Tekniska högskolan: 11 gånger

Chalmers tekniska högskola: –

Luleå tekniska universitet: –

Handelshögskolan: –

Sveriges lantbruksuniversitet: – (var en gång inbjuden men seminariepresentationen ställdes in p g a protester från tre forskare som är adoptivföräldrar)

Linnéuniversitetet: 2 gånger (inräknat nästnästa veckas föreläsning)

Örebro universitet: 4 gånger

Mittuniversitetet: 1 gång

Malmö universitet: 7 gånger (inräknat nästa veckas föreläsning)

Mälardalens universitet: 2 gånger

Blekinge tekniska högskola: –

Försvarshögskolan: –

Gymnastik- och idrottshögskolan: –

Högskolan i Borås: –

Högskolan Dalarna: –

Högskolan i Gävle: –

Högskolan i Halmstad: 1 gång

Högskolan Kristianstad: –

Högskolan i Skövde: –

Högskolan Väst: 1 gång

Högskolan i Jönköping: 2 gånger (inräknat en s k keynote-presentation som jag ger senare i vår)

Konstfack: 13 gånger

Kungliga Konsthögskolan: 8 gånger

Kungliga Musikhögskolan: –

Stockholms konstnärliga högskola: 7 gånger

Återigen om att bli citerad av andra forskare

Varje vecka får jag via ett automatiskt mejl från Google Scholar en översikt över alla (digitalt) nypublicerade akademiska texter där någon/några av mina akademiska publikationer citeras och med åren ser mejlen nuförtiden ut så här – d v s det handlar om 2-6 citeringar och refereringar per vecka.

Det är då något alldeles särskilt att bli citerad och refererad till av andra forskare och i andra(s) akademiska texter då det enbart är så som ens egna publikationer och därmed också ens egna studier, analyser, begrepp, hypoteser, modeller, perspektiv och slutsatser o s v hålls levande både i samtiden och inför framtiden. Många forskare publicerar t ex mycket men citeras och refereras nästan aldrig i andras akademiska texter då en vetenskaplig tidskriftsartikel ibland läses av max 5-10 personer runtom i världen och en dito antologiartikel av ibland nästan färre än så.

Själv har jag nog varit relativt priviligerad vad gäller att genom åren nå en viss spridning av mina akademiska texter vilket jag är mycket tacksam över och inte minst då det tyvärr finns en hel del svenska forskare som medvetet väljer att aldrig citera och referera till någon/några av mina akademiska publikationer.