Kategori: högskolevärlden

Om egna böcker som används som kurslitteratur

Kul att kunna konstatera att en hel del av de böcker som jag genom åren har samskrivit, samutgivit eller varit ensamförfattare för numera används som kurslitteratur vid landets olika högskolor: Campusbokhandeln, som ägs av Adlibris och som har fysiska butiker på ett 10-tal campusområden inklusive i Karlstad, säljer just nu dessa böcker och det är rätt så uppenbart att den röda tråden vad gäller alla dessa titlar heter ras/rasism.

Vissa citeringar väger tyngre än andra

Via en (gratis) ”alert”-mejl-tjänst som Google Scholar tillhandahåller får jag sedan flera år tillbaka åtminstone ett mejl per dygn som listar och länkar till nyutkomna publikationer där mitt namn förekommer – d v s när en akademisk publikation som jag står bakom är citerad och refererad till i en annan publikation.


I det senaste mejlet upptäcker jag att jag dels är refererad i den (världs)uppmärksammade nederländska statliga utredningen om korruptionen inom den globala adoptionsindustrin och dels är refererad i en ny omfattande s k metastudie publicerad i den akademiska tidskriften Du Bois Review som går igenom en mängd akademiska studier som handlar om vardagsrasism – det handlar då om en artikel som Carina Tigervall och jag har stått bakom som behandlar erfarenheter av vardagsrasism bland adopterade och adoptivföräldrar och som är en av endast två svenska studier som förekommer i artikeln och antagligen då så få svenska forskare intresserar sig för ras som en konkret kroppslig upplevelse.

De tre senaste månaderna har inneburit en revansch för mig efter åratal av marginalisering, stigmatisering och konflikter på grund av att de frågor som jag har varit engagerad i under flera decennier plötsligt har hamnat på agendan

Innevarande års tre senaste månader (d v s februari, mars och april 2021) har nog varit bland de mest händelserika i mitt (yrkes)liv (åtminstone hitintills) och de har bl a bjudit på två mycket uppmärksammade bokutgivningar (såsom i form av ett stort antal recensioner och i form av flera topplaceringar på olika bokförsäljningslistor), fyra eller fem framträdanden i Sveriges Television (beroende på hur en räknar), fem eller sex framträdanden i Sveriges Radio (beroende på hur en räknar), en understreckare i SvD, en DN Debatt-artikel, ett 20-tal offentliga framträdanden och föreläsningar, ett 10-tal intervjuer i olika tidningar och tidskrifter, ett 90-tal omnämnanden i olika medier, ett 70-tal citeringar och refereringar i andras akademiska texter o s v för plötsligt har nästan alla de frågor som jag har varit engagerad i ”non-stop” under flera årtionden hamnat på den offentliga agendan såsom frågan om asiaters situation och rasism mot asiater, frågan om jämlikhetsdata och om att kartlägga, räkna, mäta och följa upp representation och mångfald, frågor som rör internationell adoption och utlandsadopterade, frågor som rör SD och extremhögern och sist men inte minst frågor som rör ras, vithet, svenskhet och rasism i allmänhet i ett svenskt sammanhang och i relation till olika minoriteter.


Inte minst har de senaste tre månaderna bjudit på reaktioner som dessa varav flertalet härrör från svenska asiater och från utlandsadopterade och är det något jag kommer att minnas i efterhand när detta för min del händelserika år väl är över så är det just att våren 2021 innebar det definitiva genombrottet för både frågan om de svenska asiaterna och rasism mot asiater och för frågan om korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten och de utlandsadopterades situation.


Under alltför många år har jag dessutom upplevt och uppfattat (och även andra har också gjort det och kunnat intyga det så jag har inte varit paranoid) att jag (liksom mitt namn) har varit ute i kylan och marginaliserad och något av persona non grata i offentligheten och i media och både i public service-sammanhang och i de stora tidningarna då jag har förknippats med att vara ”extremist”, ”biologist” och essentialist” (och bl a då jag har förespråkat jämlikhetsdata och att använda rasbegreppet liksom att jag har ansetts gått alltför för långt vad gäller att kritisera internationell adoption och rasstereotyper av asiater) liksom med att vara en slags enfant terrible-förrädare mot kampen mot rasism och mot SD och extremhögern p g a min uppmärksammade konflikt med den antirasistiska och feministiska forskarvärlden (som jag numera inte är en del av längre och i förlängningen med hela den antirasistiska och feministiska rörelsen, som jag likaså numera står utanför) så denna vår har slutligen inte minst varit något av en personlig revansch och ”comeback” för mig.

Idag kom min nya bok ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946–1977” från tryckeriet

Så har nu den sista av fyra böcker som jag har samskrivit eller författat på egen hand publicerats inom sju månaders tid, d v s inom i det närmaste ett halvår, och detta är onekligen den mest omfattande av de fyra böckerna (d v s i relation till Jenny Heijun Wills, Indigo Willings och min bok ”Adoption and multiculturalism. Europe, the Americas, and the Pacific”, Catrin Lundströms och min bok ”Vit melankoli. En analys av en nation i kris” och min egen bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt”):

Det handlar om boken ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946–1977” som uppgår till 450 sidor och som behandlar hela den svenska efterkrigstida rapporteringen och diskussionen om och fr a synen på och förståelsen av ras och rasism i ett specifikt svenskt sammanhang. Med utgångspunkt i kring 10 000 sidor tidnings- och tidskriftstext som publicerades mellan 1946-77 går boken systematiskt och kronologiskt igenom bl a incidenser av rasdiskriminering i det sena 40-talets Sverige, 1950-talets svenska rasord och språkliga benämningar på olika minoriteter, de svenska så kallade rasfrågornas 60-tal och 1970-talets utländska rapportering om svensk rasism liksom 70-talets svenska raskravaller.

Boken handlar då enbart om Sverige – d v s ingenting tas upp om hur svenskarna såg på frågor om ras och rasism i USA, i Sydafrika, inom Brittiska imperiet eller i de franska eller portugisiska kolonierna.

Allt det arbete som har krävts för att ge ut fyra böcker – och återigen antingen tillsammans med andra eller ensam – inom i det närmaste ett halv års tid har möjliggjorts av att jag har Vetenskapsrådet-forskningsmedel på 50% tillsammans med Karlstads universitet-kollegan Peter Wikström samtidigt som att jag undervisar på 50%.

Det ”ironiska” i sammanhanget är att jag 2017 sökte en 4-årig 100%:ig forskartjänst i rasismforskning vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (Cemfor) vid Uppsala universitet som hade inneburit att jag mellan 2018-21 hade haft 100% forsknings(arbets)tid, d v s då hade jag kunnat forska på heltid i hela fyra år på raken och högst sannolikt hunnit med mycket mer än det jag har hunnit med under rådande förhållanden (d v s just 50% undervisning plus ett evigt tidsödande pendlande till och från Karlstad mm).

Nu fick jag dock aldrig denna tjänst, jag ingick inte ens i den av de sakkunniga uttagna tätgruppen bestående av de mest meriterade sökande och jag blev inte kallad till anställningsintervju ihop med de tre topprankade kandidaterna. Sedan dess har jag fått överleva på egen hand inom den svenska akademin p g a att jag överklagade tillsättningen och därigenom blev hårt stigmatiserad och marginaliserad som en ”förrädare” och därefter hamnade i konflikt med och inte minst utanför i praktiken hela den antirasistiska och feministiska svenska forskarvärlden.

Jag har samtidigt publicerat totalt sex böcker sedan 2018 inräknat även Andréaz Wasniowskis och min bok ”Studier om rasism. Tvärvetenskapliga perspektiv på ras, vithet och diskriminering” (2018) och min egen bok ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” (2019) och ytterligare tre böcker om ras och rasism skriver jag på just nu tillsammans med andra eller ensam vilka förhoppningsvis kommer ut under 2022.

Då samtliga dessa tre kommande böcker alla handlar om ras och rasism just i ett svenskt sammanhang så kan jag med fog numera även hävda att jag antagligen är den som har publicerat mest om specifikt svenska frågor om ras och rasism inom högskole- och forskar-Sverige – det vill säga inte om frågor som rör ras och rasism i USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Italien, Ryssland, Nederländerna o s v utan enbart om frågor om ras och rasism i Sverige och i relation till svenskarna och svenskheten.

Därtill har jag sedan 2018 också publicerat ett 10-tal vetenskapliga tidskriftsartiklar och ett 35-tal andra texter (rapporter, antologibidrag, recensioner, översiktsartiklar, debattinlägg mm) samt stått bakom ett 15-tal internationella konferenspapers och ett 60-tal seminariepresentationer och offentliga föreläsningar och totalt kan jag även räkna in runt 750 citeringar i texter författade av andra forskare sedan 2018 så jag får väl trots allt vara nöjd ändå antar jag trots att jag aldrig fick den 4-åriga Cemfor-forskartjänsten i rasismforskning vid Uppsala universitet.

Svensk rasism under efterkrigstiden

”Svensk rasism under efterkrigstiden undersöker den offentliga rapporteringen och diskussionen om frågor som rör ras och rasism i ett svenskt efterkrigstida sammanhang. Boken börjar i 1940-talets incidenter med rasdiskriminering av svarta amerikaner på svenska hotell och restauranger och slutar med raggarkravallerna i Södertälje 1977 som drabbade assyrierna och syrianerna i staden. 

Författaren berättar samtidigt något om vår tids ständiga diskussioner om svensk rasism och hur de är en fortsättning på, och i många fall också en upprepning av, de diskussioner som ägde rum under efterkrigstiden. Med utgångspunkt i tusentals artiklar hämtade från dagspress och magasin undersöks hur språket kring ras och rasism har förändrats genom årtiondena liksom synen på vilka minoriteter som anses ha varit offer för rasdiskriminering, vilka händelser som har räknats som rasistiska och inte minst olika föreställningar om hur svenskarnas rasfördomar har varierat över tid.

Tobias Hübinette är lärare vid Karlstads universitet och undervisar i interkulturella studier, svenska som andraspråk, litteratur- och genusvetenskap. Han är docent i interkulturell pedagogik och verksam som forskare inom fältet svenska kritiska ras- och vithetsstudier varinom han har publicerat ett flertal böcker och studier.”

Fram tills nu har jag publicerat ett 30-tal artiklar i vetenskapliga tidskrifter

Alltid lika speciellt att få hem ett nummer av en tryckt, analog vetenskaplig/akademisk tidskrift med den fysiska pappersposten (d v s tack vare en kroppslig brevbärare) som innehåller en artikel som en (jag) själv har författat och som en (jag) en gång i tiden skickade in, fick s k peer review-feedback på, reviderade (ibland två gånger om), fick accepterad och därefter slutligen publicerad:


Det kan då ta mellan 1-3 år att få en vetenskaplig/akademisk artikel publicerad i en vetenskaplig/akademisk tidskrift från det att artikeln har skickats in och till dess att en just får hem den tryckta, analoga tidskriften ifråga med den fysiska pappersposten (d v s tack vare en kroppslig brevbärare).


Sedan jag disputerade för 15 år sedan har jag nu publicerat ett 30-tal vetenskapliga/akademiska artiklar i olika vetenskapliga/akademiska tidskrifter och inräknat ett 15-tal dito i vetenskapliga/akademiska antologier har jag m a o snittat på 3 vetenskapliga/akademiska artiklar per år.


Vissa år har jag dock kanske bara publicerat en artikel och något år t o m ingen alls medan andra år har resulterat i 4-5 artiklar och vissa av artiklarna har refererats och citerats långt över 200 gånger av andra forskare i deras artiklar, texter och publikationer medan andra bara har refererats och citerats ett 20-tal gånger av andra forskare fram tills dags dato.


Inräknat min avhandling, som publicerades som en s k vetenskaplig/akademisk monografi, har jag därtill hunnit med att ge ut ett dussintal böcker ensam eller tillsammans med andra forskare sedan jag tog min doktorsexamen och för närvarande har jag 54 poster eller s k specimina i Kungl. bibliotekets digitala katalog Libris (liksom 294 poster i de svenska högskolornas och forskningsinstitutens publikationsdatabas DiVA – d v s Digitala vetenskapliga arkivet).

Om att anklagas för rasism som lärare i och föreläsare om rasstereotyper

Filmvetaren Mariah Larsson ger nu sin version i Sydsvenskan av vad som hände, vad hon undervisade om och vad hon egentligen visade för studenterna under sin (gäst)föreläsning om sexuella rasstereotyper vid Malmö universitet, som slutade med att hon kritiserades av en grupp studenter för att ha visat dem visuella rasstereotyper och därmed för att förestå och reproducera rasism. 

Den föreläsning som Mariah höll handlade om sexuella rasstereotyper såsom om svarta mäns eller för delen latinamerikanska eller s k MENA-mäns föreställt närmast gränslösa virilitet liksom om asiatiska kvinnors föreställda underdånighet och den Power Point-”slide” som hon visade, och som då upprörde flera studenter, ser i det närmaste ut att vara hämtad från mina egna olika Power Point-presentationer om rasstereotyper. 

Mariah är då inte den första universitetsläraren som på sistone har anklagats för att vara rasist eller åtminstone för att sprida rasism i sin undervisning. En annan lärare vid Uppsala universitet – Inga-Lill Aronsson – råkade ut för en liknande kritik när hon i samband med ett handledningstillfälle sade till studenterna, varav några därefter anmälde henne, att de skulle söka på det svenska n-ordet om de ville hitta rasstereotyper som empiriskt underlag för sina uppsatsarbeten om rasism. 

Det är då ett faktum att många av landets högskolestudenter just nu skriver uppsatser och examensarbeten om rasism och nog särskilt efter 2020 års BLM-rörelse men för att hitta historiskt empiriskt material så är det tyvärr så att det faktiskt handlar om att söka på exempelvis just det svenska n-ordet i olika kataloger, översikter, bibliografier, text- eller bildsamlingar liksom för den delen på bl a i-ordet, z-ordet, g-ordet och l-ordet o s v. 

Jag har åtminstone sedan 2010-talets början forskat och publicerat om rasstereotyper (en term som just jag f ö har populariserat om än kanske inte har myntat och jag föredrar då denna term före att tala om ”rasistiska stereotyper” vilket jag undviker att göra) och fr a föreläst i mängder av olika sammanhang och fr a mängder av gånger om både visuella rasstereotyper, språkliga sådana i form av rasord (en term som jag har myntat och som jag föredrar före att säga ”rasistiska ord”) och rasperformativa (ännu en term som jag har myntat och teoretiserat kring) iscensättningar på scen, på vita duken och på tv. 

Också jag har då på sistone märkt av att studenter eller andra (jag har ofta föreläst om rasstereotyper även utanför högskolevärlden liksom inte bara vid Karlstads universitet utan bl a vid Konstfack, Kungl. Konsthögskolan, Stockholms konstnärliga högskola, KTH, KI o s v o s v) allt oftare meddelar mig på olika sätt att jag använder mig av läromedel som är stötande. 

Mina Power Point-presentationer om rasstereotyper brukar ibland uppgå till 80-90 s k slides med skrivna föreläsningsmanus som ibland uppgår till 20 A4-sidor vilka ibland är ”pepprade” med rasord och sammanlagt kan en åhörare få möta åtminstone 400 rasstereotypa exempel under blott två timmars tid och dessutom har uppemot 90% av det material jag visar enbart svensk proveniens. Det är m a o sannolikt så att jag är den i landet som både har föreläst längst (d v s tillbaka i tiden) och mest om rasstereotyper och som fr a ”bjuder” på allra flest rasstereotyper av alla de slag (d v s visuella, lingvistiska och performativa sådana) när jag just föreläser. Jag råkar då vara den i landet som sitter på den sannolikt största svenska samlingen av fr a visuella svenska rasstereotyper av fr a asiater, och denna min privatsamling som jag på egen hand systematiskt har skapat ända sedan 90-talet har då utgjort det empiriska underlaget i flera av mina publicerade akademiska texter i olika akademiska tidskrifter och antologier och samlingen är så klart en ”guldgruva” att ösa ur när jag föreläser om rasstereotyper.

Svårast för min del, och nu kan jag bara tala av egen erfarenhet, är när jag enbart föreläser om rasord för då går det inte att undvika att skriva ut dem i citat liksom när jag enbart föreläser om rasperformativitet och visar filmklipp från olika tv-serier, spelfilmer, teater- och operaföreställningar, sketcher, musikaler, folklustspel eller ståuppkomik-shower. 

Det har då hänt att studenter har kommit fram till mig efteråt och sagt att de tog illa vid sig när jag t ex använde ordet ”inföding” vid något tillfälle i en föreläsning om rasord och när jag visar längre filmklipp föreställande t ex vita amerikanska skådespelare som är utstyrda i blackface eller som spelar urfolksamerikaner i någon film eller vita svenska musiker och artister som är yellowface-utklädda till asiater och bugar och ler lismande och ropar ”tjing tjong” till den i huvudsak vita svenska publikens hämningslösa förtjusning (d v s till den majoritetssvenska publikens vrålskratt) så är det naturligtvis väldigt svårt för mina åhörare att värja sig och självklart tar många mycket illa vid sig av att få se filmklipp efter filmklipp av den typen.

Det är samtidigt pedagogiskt sett väldigt effektivt (och kanske t o m aningen manipulativt) av visa filmklipp när kanske 6-700 majoritetssvenskar eller åtminstone icke-asiater vrider sig av (hån)skratt på en svensk teater i samband med någon föreställning som ”bjuder” på s k ”gulinghumor” omedelbart efter att jag har försökt att förklara olika och rätt så avancerade psykoanalytiska teoretiska sätt att förstå hur vissa rasstereotyper faktiskt kan producera lust och njutning hos publiken. 

Snart kommer jag f ö ut med en 450-sidig bok på Carlssons som heter ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946–1977” och som bygger på kring 10 000 sidor med artiklar hämtade ur dagspress, veckopress, månads- och kvartalsmagasin. Det svenska n-ordet förekommer då 276 gånger i min bok, och i samtliga fall i form av extrakt och citat och referat, då jag själv inte skriver ut ordet numera ens i akademiska texter men jag ska dock erkänna att jag gjorde det tidigare i just fr a akademiska texter. 

Dessutom förekommer z-ordet i min kommande bok 136 gånger, l-ordet 83 gånger, i-ordet 16 gånger och g-ordet 10 gånger och i samtliga fall i citat. Detta är också något som jag självklart kommenterar i introduktionskapitlet genom att bl a skriva följande: ”På 1940-, 1950- och 1960-talen och delvis också på 1970-talet uttrycktes åsikter som numera anses vara förlegade och ord och uttryck förekom som idag upplevs som sårande och nedsättande. Jag har dock valt att återge och bibehålla dåtidens texter sådana de lät när jag citerar ur dem samtidigt som jag är väl medveten om att det finns etiska problem med denna lösning.” 

https://www.sydsvenskan.se/2021-03-16/jag-ska-formedla-kunskap-inte-skydda-studenter-fran-obehag?fbclid=IwAR3iW2MF1eNE8mOxOGaOEIRNwU_HENTio65T_6kRVfwa1Ete6nOY-cCVWZg

”Som lärare och forskare på universitetet har jag en uppgift: kunskap. Lite förenklat kan man säga att mitt jobb är att samla in, producera och förmedla kunskap. Denna kunskap inbegriper med nödvändighet olika perspektiv och ingångar, den inbegriper att utmana förgivettaganden och att ställa saker på sin spets. En förutsättning för att denna verksamhet skall kunna fortgå är den öppenhet som präglar universiteten – även udda ämnen skall kunna undersökas och besvärliga frågor skall kunna ställas, och även saker som är obehagliga och fruktansvärda måste kunna läggas på bordet. 

Min föreläsning, som just nu löper något slags gatlopp genom press och sociala medier under mycket märkliga och felaktiga beteckningar som ”rasistiska nidporrbilder” i ”syfte att chockera”, handlar om just sådana obehagliga saker. Till skillnad från hur den har framställts är det inte en föreläsning om ”rasistisk porr” utan om huvudsakligen rasistiska sexuella stereotyper med exempel hämtade från film-, konst- och idéhistorien. Bland det den här studentgruppen såg innan jag stängde ner powerpointen fanns exempelvis Fazers kinapuffar och lakritsstång, Max von Sydow som den onde kejsaren Ming i ”Blixt Gordon” (Mike Hodges, 1980) och Stina Wirséns Lilla hjärtat (2012).” 

(…) 

”Det är en föreläsning som jag, med vissa uppdateringar, har hållit för nästan varje kull på masterprogrammet i sexologi sedan programmet startade 2007. Jag gör detta därför att den här föreläsningen är viktig och högst relevant för studenterna inte bara inom ramen för den kurs den har ingått i, ”Sexualitet i ord och bild”, utan även generellt om man skall ha en master i sexologi, eftersom den ger verktyg för en kritisk granskning och en historisk kontextualisering av stereotyper såväl inom som utanför pornografin. För vissa studenter är den en ögonöppnare, för andra sätter den kunskap de redan hade i ett nytt specifikt sammanhang av sexuella representationer och relationer. Och ja, en sådan föreläsning ackompanjeras av visuellt material, eftersom den handlar om hur dessa stereotyper tar sig visuella uttryck. Det finns inte heller någon annan situation där jag överhuvudtaget skulle uttala n-ordet eftersom det endast här borde vara tydligt vad avsikten är. Syftet är inte att chockera eller provocera, däremot är jag väl medveten om att bilderna gör studenterna illa berörda. Jag skulle nog bli lite oroad om de inte blev det. 

Men min främsta uppgift är att förmedla kunskap, inte att skydda studenter från obehag. Samtidigt finns det ett pedagogiskt problem i det, för om studenterna upplever alltför stort obehag, kommer det att stå i vägen för deras och deras medstudenters lärande. Det gör min situation svårlösbar: Hur skall jag kunna undervisa om ett visuellt material utan att använda bilder? Hur skall vi lära oss att identifiera och analysera olika stereotyper om vi aldrig får se dem? Att utplåna dem ur akademiska sammanhang – där syftet är att man skall kontextualisera och analysera – betyder ju inte att de försvinner, att den historia som har producerat dem försvinner, eller att effekterna av dem försvinner. 

I USA har det här problemet blivit så stort att University of Chicago 2015 gick ut med ett uttalande till stöd för den akademiska friheten. Här lyfter man bland annat att även om ömsesidig respekt skall råda inom universitetet kan aldrig hänsyn och ömsesidig respekt användas som förevändning för att stänga ner diskussioner. Detta gjordes därför att forskning och undervisning riskerade att bli lidande av att vissa saker blev onämnbara. Även här i Sverige hör jag om kolleger som börjar självcensurera. Historier om studentreaktioner på känsliga ord i klassificeringssammanhang eller i gamla artiklar är avskräckande, inte minst när lärarna inte vågar lita på att få stöd från sitt universitet. Hotet att bli utpekad som rasist, sexist, homofob eller transfob är väldigt effektivt. Självcensuren beror alltså inte på hänsyn och respekt, utan rädsla. Och rädsla skapar inte någon bra arbetsmiljö, vare sig för lärare och forskare eller för studenter. Rädsla begränsar forskningen och hämmar undervisningen. Den viktigaste uppgiften – kunskap – går förlorad.”

Mina minnen av studenttidningen Ergo

Så går då Uppsala universitets studentkårs tidning Ergo, en av Sveriges mest anrika studenttidningar som grundades 1924 och därmed aldrig kom att få uppleva och överleva sin 100-årsdag, sorgligt nog i graven idag efter ett beslut av Uppsala universitets studentkårs styrelse.

Min egen relation till Ergo består i att jag skrev i tidningen när jag var student i Uppsala på 90-talet och att jag ända sedan dess har läst tidningen till och från, som jag alltid har uppfattat som landets bästa studenttidning (OBS: jag är så klart ”biased” då jag just är en gammal Uppsala-student, d v s en s k ”upsaliensare”).

Jag har också ibland kontaktats och intervjuats av tidningen genom åren såsom i relation till en artikelserie som handlade om de olika studentnationernas sångböcker, som fram tills åtminstone 2010-talet ”vimlade” av både rasstereotypa och sexistiska (och homofoba) sånger och visor. I det sammanhanget berättade jag om hur det kändes när jag var student i Uppsala och var på middagar eller s k gasquer när alla oftast kraftigt påstrukna studenter (utom jag) sjöng om ”gula kineser” mm när de skålade och skrålade med varandra. 

Titt som tätt har Ergo också ringt mig under åren och berättat om olika högerradikala studentaktiviteter och om SD-relaterad studentaktivism samt ställt frågor till mig om både olika studenter och forskare på högerkanten.

Jag minns särskilt att Ergo engagerade sig starkt i mitt fall när jag vid hela tre tillfällen fick tre seminarier och föreläsningar vid Uppsala universitet avbokade mellan 2013-14 innan uttrycket deplattformering existerade och innan någon talade om den s k cancel-kulturen. 

Dels handlade det om en öppen föreläsning om rasbegreppet i gamla Universitetshuset som Utrikespolitiska föreningen vid Uppsala universitet arrangerade, dels handlade det om en seminariepresentation om ras och vithet på Queerseminariet vid Centrum för genusvetenskap och slutligen handlade det om ytterligare en föreläsning om adoption som också ställdes in. 

Bakgrunden till denna så här i efterhand fullständigt absurda och närmast osannolika deplattformeringshistoria som jag då drabbades av tre gånger om, och vilket så klart var särskilt förnedrande för mig som just gammal s k upsaliensare och f d Uppsalabo, står att hitta i att det på 2010-talet (och nog fortfarande än idag på 2020-talet) var oerhört kontroversiellt att tala om ras.

Förutom Ergo och UNT:s dåvarande kulturchef Lisa Irenius (som idag är SvD:s dito) var det tyvärr inte särskilt många alls som engagerade sig i mitt fall överhuvudtaget just 2013-14 då de allra allra i landet, och både inom och utom akademin och både inom vänstern och högern, på den tiden (och i rätt så hög grad fortfarande än idag) var helt emot rasbegreppet och än mer att tala om ras i relation till dagens Sverige och därför nog uppfattade att jag helt enkelt fick ”stå mitt kast” (enligt den färgblinda antirasistiska logiken ”om grabben j-vl-s med de antirasistiska svenskarna får han inte vara med”).

Dessutom handlade det om att universitetsledningen hävdade att de inte kunde garantera säkerheten med mig i universitetets lokaler då jag dras med en historia av att vara en s k ”extremist” – det talades t ex om att det historiska Universitetshuset är ömtåligt och en del av det svenska kulturarvet och underförstått att jag av någon anledning skulle kunna tänka mig att vandalisera detsamma mitt under min egen föreläsning alternativt att jag kanske t o m skulle kunna plantera en bomb i byggnaden ifråga efter föreläsningen. 

Vidare mobiliserade ett antal forskare som är adoptivföräldrar mot min planerade och sedermera inställda föreläsning om adoption, vilka ansåg (och nog fortfarande anser) att jag har skrivit nedsättande texter om internationell adoption. Det hör då till saken att väldigt många forskare är adoptivföräldrar och kanske särskilt vid Uppsala universitet.

Till slut grep Hugo Valentin-centrum in via Mats Deland som bjöd mig till Uppsala i solidaritet efter att jag overkligt nog hade avplattformerats tre gånger på raken. 

Och i stället för att få tala i universitetets lokaler förlades min föreläsning till biblioteket i det av utomeuropeiska minoritetsinvånare dominerade miljonprogramsområdet Gottsunda en bra bit söder om Uppsalas historiska innerstad, vilket Ergo rapporterade om (och även förevigade i form av ett fotografi), och i stället för besökande majoritetssvenska forskare och studenter fick jag en publik bestående av till största delen icke-vita s k Orten-bor vilka inte verkade ha något som helst emot att jag talade om ras i relation till dagens Sverige (OBS: självklart finns det också utomeuropéer i miljonprogramsområdena som också är emot att tala om ras).

Om det asiatiska bidraget till den kritiska rasforskningen och intersektionalitetsteorin

På grund av den svart-vita dikotomin i USA, d v s kort och gott fixeringen vid antagonismen mellan svarta och vita amerikaner som om rasrelationerna i USA bara handlar om svarta och vita, har både latinamerikaner, urfolksamerikaner och asiater hamnat i skymundan i den amerikanska rasismens moderna historia och inte minst har den gamla alliansen mellan svarta och asiater glömts bort.

Inte många vet t ex att Malcolm X dog i famnen på Yuri Kochiyama, som var en av de över 100 000 japan-amerikaner som internerades i koncentrationsläger under kriget, eller att en av de första medlemmarna av Black Panther Party var Richard Aoki, som f ö också han hade internerats i ett läger under krigsåren.

Under 1990-talet uppstod den kritiska rasteorin eller kritiska rasstudier i USA bland svarta forskare liksom den vidhängande intersektionalitetsteorin men inte många vet att även asiater fanns med i sammanhanget. En av dem som var med och grundade den kritiska rasteorin eller kritiska rasstudier tillsammans med svarta amerikanska forskare var Mari Matsuda som här berättar om ursprunget till den kritiska rasteori-forskaren Kimberlé Crenshaws intersektionalitetsteori som från början handlade om den särskilda utsatthet som 100 000-tals asiatiska kvinnor från Nordost- och Sydostasien lever under som har invandrat till USA som partners till vita män.

Mari Matsuda: Critical Race Theory is not Anti-Asian

“Contrary to the experience of being “the Asian in the room” that had to bring our issues to the fore, we were part of an intellectual community in which Black participants understood that racism against Asian Americans was part of the legacy of U.S. white supremacy. It was Kimberlé Crenshaw who first brought up, at the Wisconsin meeting, the issue of particular forms of racialized misogyny deployed against Asian American women through media imagery. She was one of the first scholars, of any race, to push for an analysis of US immigration law in increasing Asian immigrant women’s vulnerability to intimate partner violence. Intersectionality theory came out of this crucible, with Asian women critical to the analysis. This was all back in the 80’s.”

(…)

“That is what Critical Race Theory is, and Asians have been at the center of it. If I start a citation list, it will go on for pages – many brilliant scholars using CRT to analyze anti-Asian racism. Suffice to say, Asian American thinkers were central in the development of CRT, and we were pushed and supported by our Black and Latinx colleagues. Attacks on CRT are boring and repetitive and will always find an audience because white gatekeepers love to pretend they care about Asians by elevating Asians who will attack Black people. I have responded already – in We Will Not Be Used; in my book Where is Your Body; Beyond and Not Beyond Black and White, in a CRT anthology; in Planet Asian America, etc., etc. I am sending this short statement to you, since the record is not known to people who were born yesterday, and I wanted to state it plain.”

Om Richey Wyvers nya avhandling om adoption

Avhandlingstips: Richey Wyvers avhandling i sociologi vid University of Auckland, Nya Zeeland – ”‘More Beautiful Than Something We Could Create Ourselves’: Exploring Swedish International Transracial Adoption Desire” – kunde inte komma mer lägligare än just nu när Sverige som världens mest adopterande land i historien (d v s proportionellt och per capita) är i fokus och debatteras som aldrig förr.

https://researchspace.auckland.ac.nz/handle/2292/54630?fbclid=IwAR0vM-jHapt4ZU8NXt1Lh9NVJ-IwAFcumzm465vnEXCRDJSTsWO2aq3lV2U

Wyvers avhandling utgörs av en postkolonial feministisk analys av varför Sverige och svenskarna både begär och behöver de icke-vita adoptivbarnen från utomeuropeiska länder och det är då för min egen del aningen ”speciellt” så klart att uppmärksammas i avhandlingen som den som grundade och utvecklade den kritiska och just postkoloniala feministiska adoptionsforskningen i både Sverige och i Korea och, skulle många forskare säga, i världen i övrigt.

En kort bakgrund till den svenska adoptionsforskningen i form av avhandlingar:

Historiskt sett har Sverige faktiskt ”producerat” en av världens största adoptionsforskare i form av Michael Bohman som genomförde flera världsuppmärksammade studier om inhemska adoptivbarn i Sverige på 1960- och 70-talen. Jag hann själv träffa Bohman vid flera tillfällen innan han gick bort och han både bjöd på middag hemma hos sig och gav mig bl a flera s k ”separat”, d v s gamla särtryck av hans vetenskapliga artiklar, som han hade sparat genom åren.

År 1981 kom sedan den första avhandlingen om utländska, utrikes födda internationellt adopterade barn i form av psykologen Gunilla Halldéns ”Adoption i ett konflikt- och utvecklingsperspektiv” då psykologen Ingegärd Gardell, Sveriges första forskare om just internationellt adopterade, aldrig lyckades färdigställa sin studie vilket hon sörjde livet ut om jag har förstått Jonas Gardell rätt (vilket jag tror att jag har).

År 1997 kom sedan psykologen Malin Irhammars mycket uppmärksammade avhandling ”Att utforska sitt ursprung. Identitetsformande under adolescensen hos utlandsfödda adopterade. Betydelsen av biologiskt och etniskt ursprung” som av många fortfarande anses ha bevisat att adopterade som intresserar sig för både ursprungslandet och förstaföräldrarna mår sämre än den stora majoritet av landets utlandsadopterade som inte gör det.

År 2005 kom så min egen avhandling i Korean studies, ”Comforting an orphaned nation. Representations of international adoption and adopted Koreans in Korean popular culture”, som än idag är en av de mest nedladdade och därmed förhoppningsvis mest lästa svenska avhandlingarna och definitivt både en av de mest nedladdade och mest refererade avhandlingarna inom svensk humaniora. Jag var också den första adopterade som doktorerade inom ämnet – tidigare hade i stort sett samtliga av de som forskade om adoption i Sverige (förutom just Gardell) varit adoptivföräldrar.

Året därpå kom sedan Cecilia Lindgrens avhandling i historia ”En riktig familj. Adoption, föräldraskap och barnets bästa 1917-1975”, och två år senare psykologen Anna Elmunds avhandling i medicin ”Overrepresentation of internationally adopted adolescents in Swedish §12-institutions”, som därmed blev den andra utlandsadopterade att doktorera inom ämnet.

Därefter har Elizabeth Martinell Barfoeds avhandling inom socialt arbete ”Berättelser om adoption” (2008) utkommit liksom Em Anderssons ”Blodets och rötternas logik. Internationell adoption i välfärdens diskursiva praktik” (2010) och Carolina Jonsson Malms ”Att plantera ett barn. Internationella adoptioner och assisterad befruktning i svensk reproduktionspolitik (2011) och de båda sistnämnda är likaså utlandsadopterade.

Och slutligen ungefär samtidigt som Wyvers avhandling lades fram så försvarade Johanna Gustafsson sin avhandling ”Adoptivfamiljers återresor till barnens födelseländer” vid Linköpings universitet, som handlar om hur adoptivfamiljer besöker ursprungsländerna medan adoptivbarnen fortfarande är barn.

Abstract:

Globally the international adoption industry is in a time of crisis, beset by a steady stream of corruption and abuse scandals, and criticised by some as a racist and exploitative trade in children of colour. Yet, in Sweden, arguably the world’s leading adopting nation, international adoption remains celebrated, wrapped up in national myths of anti-racism and goodness. This thesis critically explores the unique nature of Swedish international transracial adoption desire, examining how the adoptee body is deployed in national myth building and in fantasies of colour-blindness and white cosmopolitanism.

Drawing on the theoretical work of Ghassan Hage, bell hooks and Homi K Bhabha, the thesis uses deconstructive narrative analysis techniques to explore meanings and desires concealed beneath the surface of published texts and images. Analysing a range of sources, from commercials to popular adopter and adoptee autobiographies, it seeks to deconstruct narratives of adoption and goodness, and build a new understanding of white adopters’ racial desires and their roles in maintaining a status quo of patriarchal white supremacy.

The thesis argues that the body of the transracial adoptee is used to signify a uniquely Swedish national goodness, and serves to unite a divided nation by symbolically connecting white Swedish subjects to a mythical glorious past, when white Swedes could have complete control over the positioning of bodies of colour in white national space. The adoptee body symbolises a safe version of multiculturalism, where a non-white body can be observed, controlled and consumed legitimately. It can also carry the possibility of white fantasies of being progressive, cosmopolitan digressive desiring subjects who are able to step out of whiteness to experience a world of Otherness.

However, while the adoptee body is central to upholding myths of Swedish goodness and exceptionalism it also troubles them: for it simultaneously carries hidden histories of Sweden’s colonial past and racist present, which its presence forever threatens to reveal. The adoptee body therefore risks exposing the inauthenticity of Swedish virtue and the good white Swedish subject, and the histories of eugenics, racism and colonialism that good Sweden and the international adoption project are built on.

Sveriges nestor vad gäller forskning om invandrare och minoriteter och om rasism och diskriminering Anders Lange har nyligen gått bort

Sveriges nestor (OBS: det anser i varje fall jag att han var fram till sin död) vad gäller forskning om invandrare och minoriteter och om rasism och diskriminering Anders Lange har nyligen gått bort:


Psykologen Lange var lärjunge åt den moderna svenska forskningens om invandrare och minoriteter grundare pedagogen Arne Trankell och han var genom decennierna och fram tills pensionen en mycket produktiv forskare och särskilt tillsammans med pedagogen Charles Westin och särskilt vad gäller forskning om rasism och diskriminering. Langes och Westins tegelstenspublikation på över 500 sidor ”Etnisk diskriminering och social identitet. Forskningsöversikt och teoretisk analys” som gavs ut 1981 som en del i Sveriges första statliga utredning om diskriminering Diskrimineringsutredningen står sig t ex fortfarande liksom Langes egen bok ”Reflektioner kring rasism” från 1992.


Jag hade till och från kontakt med Anders, som också under hela livet var antirasist och antifascist och inte då han hade fötts i Polen och hade barndomsminnen av ljud av skott från det tyskockuperade Warszawa, ända sedan det tidiga 90-talet och inte minst då han intresserade sig för utlandsadopterade.


År 2000 publicerade Anders exempelvis rapporten ”Diskriminering, integration och etniska relationer” som byggde på enkäter och som undersökte självupplevda erfarenheter av rasism och diskriminering bland olika invandrargrupper och bl a bland personer födda i Indien somAnders misstog för att vara invandrare men som jag påpekade högst sannolikt var adopterade till åtminstone 65-75%.


I rapporten stack indierna ut, som då med all sannolikhet till största delen utgjordes av adopterade vilket också Anders gick med på och höll med om, och det oroväckande i rapporten var att de adopterade från Indien hamnade högst vad gällde att utdöma Sverige och svenskarna som rasistiska (75-78%) samt att bedöma att rasismen i Sverige hade ökat under de senaste åren (69%).


Både Anders och jag trodde på den tiden att det anmärkningsvärda resultatet berodde på att utlandsadopterade generellt växer upp i den övre medelklassen eller t o m i överklassen och därför kan och känner Sverige och (majoritets)svenskarna på djupet och ”närgånget” långt mycket bättre än invandrarna och deras barn i miljonprogramsområdena, d v s de utlandsadopterade är helt enkelt något av svenskhetens ”infödda informanter” då de permanent befinner sig i hjärtat av svenskheten och inte i svenskhetens marginaliserade periferi.


Under 2010-talet hängdes jag ut vid flera tillfällen i och av DN för att jag ville tala om ras och operationalisera rasbegreppet och sätta siffror på rasdiskrimineringen och forska om ras o s v och Anders var då en av mycket få svenska forskare (han hade vid det laget gått i pension) som försvarade mig i DN genom att poängtera att ras och etnicitet är olika termer och att det råder en närmast fullständig begreppsförvirring i den svenska forskarvärlden som nästan enbart använder sig av termen etnicitet och knappt aldrig av rasbegreppet:


”Etnicitet” och ”ras” är inte samma sak och det förstnämnda kan inte ersätta det sistnämnda, men relationen mellan begreppen och de företeelser de syftar på är komplicerad och otillräckligt utforskad… Tobias Hübinette har rätt när han säger att det är nästintill tabubelagt i Sverige, men denna tabubeläggning bygger på missuppfattningar rörande de olika betydelser som ordet ”ras” kan ha.”

Sista gången Anders och jag hade kontakt var i samband med att jag forskade om den icke-vita svenska litteraturen för några år sedan. Anders var då generös nog att privat delge mig opublicerade data från en stor enkätstudie som han låg bakom 2010 tillsammans med SCB när han var knuten till Forum för levande historia, och som handlade om hur svenska tonåringar ser på utseendeaspekten i relation till svenskhet, d v s hur mycket kroppen/utseendet (d v s ras) egentligen betyder för att inkluderas i respektive exkkuderas ur svenskheten.


Under många år var Anders intresserad av just utseendeaspekten eller den s k rasfaktorn och han såg ofta till att i sina många enkäter inkludera en specifik fråga om vad respondenterna ansåg om internationell adoption och om utlandsadopterade, då han betraktade denna fråga som en slags proxyfråga om ras och om relationen mellan ras och svenskhet.


År 1981 exempelvis svarade 75% av dåtidens svenskar i en enkätundersökning som Anders hade varit med att ta fram att de var för utomeuropeiska adoptioner samtidigt som utseendeaspekten kom tvåa på frågan om hur majoritetssvenskarna på den tiden ”kände igen” en svensk: På första plats hittades att tala svenska flytande och utan brytning men på andra plats hittades just att ”se svensk ut”.


Utlandsadopterade ser då generellt annorlunda ut till kroppen/utseendet rent visuellt-materiellt sett men är till den absolut övervägande delen i övrigt som vilka majoritetsvenskar som helst etniskt-kulturellt sett (och inte minst då de allra allra flesta av de utlandsadopterade växer upp i den massivt majoritetssvenskdominerade övre medelklassen eller t o m överklassen) och därigenom såg Anders, som själv var adoptivförälder, frågan om adoption/adopterade som ett slags det ultimata lackmustestet på svensk rasism och på det svenska rastänkandet. Under de senare åren av sitt yrkesliv och än mer under pensionärstiden blev Anders rejält bitter på alla konflikter bland de svenska forskarna som studerar rasism och diskriminering och invandrare och minoriteter och han skrev då bl a följande till mig för några år sedan då han bl a hade följt alla de konflikter som jag själv tyvärr har hamnat i inom högskole- och forskarvärlden:


”Rent allmänt vill jag meddela dig att jag i stort sett helt släppt “invandrarområdet”, och återgått till mina gamla intressen som kosmologi, fysik, filosofi, biologi… Skälet till denna “emigration” är nog primärt att jag insett att forskningsområdet stampar på stället – samma gamla trätor, samma politisering, inga nya insikter och om någon vågar antyda de sistnämnda så tystas vederbörande av plikttrogna pk-röster.”


Anders var m a o inte särskilt tillfreds alls med det akademiska arv han lämnade efter sig som Sveriges nestor (OBS: återigen – det anser i varje fall jag att han var fram till sin död) vad gäller forskning om invandrare och minoriteter och om rasism och diskriminering.