Kategori: högskolevärlden
Om UKÄ:s rapport om hot mot den akademiska friheten
Idag publicerades UKÄ:s rapport om hot mot den akademiska friheten som utbildningsminister Mats Persson har beställt och som bygger på en omfattande enkätundersökning (närmare 3800 svar) som bl a visar följande:
Den akademiska friheten är mindre hotad i Sverige jämfört med andra länder och även i jämförelse med andra västländer där situationen är mer akut.
Samtidigt anser 53% av den undervisande och forskande personalen inklusive doktorander att den akademiska friheten är under utmaning även i Sverige och fr a gäller det de som verkar inom ett samhällsvetenskapligt (69%) och humanistiskt ämne (65%).
44% av den undervisande och forskande personalen (och återigen inklusive doktorander) uppger vidare att de någon gång i yrkeslivet har upplevt att deras akademiska frihet har utmanats och det är vanligast att ha upplevt det för de som verkar inom ett samhällsvetenskapligt ämne.
Vad gäller de som har upplevt utmaningar i undervisningen och forskningen så svarar 21% att det fr a handlar om studenter som utövar påtryckningar vad gäller kursinnehållet och därefter handlar det om att studenter inte accepterar ett öppet samtalsklimat (17%).
33% svarar också att de har bytt forskningsinriktning medan 26% svarar att de har undvikit kontroversiella forskningsämnen och 20% svarar dessutom att de har undvikit kontroversiella frågor i undervisningssammanhang. Detta gäller återigen särskilt de som verkar inom samhällsvetenskap och humaniora.
Vad gäller frågan om vad som specifikt hotar den akademiska friheten så svarar 29% att det handlar om politisk styrning och påverkan, 28% att det handlar om forskningsfinansiering och 10% att det handlar om tendenser till homogenitet och konformism.
Några procent anger också Tidöavtalet, högerregeringen, SD och extremhögern medan ytterligare några procent anger kritik från studenter, politisk korrekthet, cancelkultur, woke, identitetspolitik och vänstern.
https://www.uka.se/om-oss/nyheter/nyhetsartiklar/2024-05-15-akademisk-frihet-i-sverige
”Caroline Tovatt är projektledare i uppdraget. Vi ställde några frågor till Caroline.
Vad tycker du är det mest intressanta ni kommit fram till i uppdraget?
– Resultaten visar att det är svårt att främja och värna den akademiska friheten. Det ligger till exempel i akademins hjärta att kollegor ska granska och kritisera varandras forskning. Samtidigt ska det akademiska samtalet vara fritt och öppet där lärare, forskare, doktorander och studenter bemöter varandras argument i sak och det är inte alltid så lätt. I riktigt svåra situationer kan akademisk frihet, den enskildes yttrandefrihet och arbetsmiljö utmanas. Alla har ett gemensamt ansvar för att värna en god akademisk kultur men lärosätet är ytterst ansvarigt.
Få söker hjälp när den akademiska friheten utmanas. Vad tror du det beror på?
– Det finns bland annat en tradition att forskare tränas i att klara sig själva. När den akademiska friheten utmanas så ber de inte om hjälp. Det betyder att lärosätet inte får kännedom om det som händer men också att situationen inte hanteras som den ska. Det är för svårt för att en person att klara av alldeles själv och frågan behöver komma upp flera nivåer. En enskild lärare, forskare eller doktorand kan inte ensam lösa situationen när deras akademiska frihet utmanas.
Vad spelar sociala medier för roll när vi pratar om akademisk frihet?
– Vi ser i rapporten att sociala medier har skapat nya möjligheter till drev eller att sprida hat och hot. Det är självklart utmanande för lärare, forskare och doktorander. Det innebär också nya typer av påfrestningar för lärosätena än tidigare då den akademisk debatten och samtal fördes i akademiska miljöer och traditionella medier.
Är det något som varit särskilt utmanande i uppdraget?
– Enkätsvaren och rapporten visar att det finns olika uppfattningar om vad akademisk frihet är. Det blir svårt att diskutera något som inte alla har samma syn på. Här har lärosätena en uppgift att tillhandahålla kunskap, något som också efterfrågas av lärare, forskare och doktorander.”
Hela en femtedel av högskolestudenterna uppger att de utsätts för diskriminering och fr a gäller det de kvinnliga studenterna och studenterna med utländsk bakgrund
Den stora Eurostudent-undersökningen som genomförs runtom i Europa och som i Sverige bygger på svar från 7300 högskolestudenter visar att 19% uppgav att de har utsatts för diskriminering i samband med studierna enligt en färsk rapport från Universitets- och högskolerådet. Det europeiska genomsnittet ligger på 11% vilket innebär att en högre andel svenska studenter uppgav att de har utsatts för diskriminering.
Det är vanligare att kvinnliga studenter uppger det – 22% jämfört med 14% bland de manliga studenterna – liksom att studenter med utländsk bakgrund uppger det – 26% jämfört med 16% av studenterna med svensk bakgrund.
Bland de kvinnliga studenter som uppgav att de utsatts för diskriminering var kön den vanligaste diskrimineringsgrunden medan etnicitet var den vanligaste diskrimineringsgrunden bland de manliga studenter som uppgav att de utsatts för diskriminering.
52% uppgav att andra studenter hade utsatt dem med 32% uppgav lärare och 16% annan personal vid lärosätet ifråga.
Bland annat medicin och tandvård, farmaci, estetiska ämnen, media, humaniora och religion var några av de områden och ämnen som de studenter som uppgav att de utsatts för diskriminering oftast studerade inom.
Hela en femtedel av högskolestudenterna uppger att de utsätts för diskriminering och fr a gäller det de kvinnliga studenterna och studenterna med utländsk bakgrund
Den stora Eurostudent-undersökningen som genomförs runtom i Europa och som i Sverige bygger på svar från 7300 högskolestudenter visar att 19% uppgav att de har utsatts för diskriminering i samband med studierna enligt en färsk rapport från Universitets- och högskolerådet. Det europeiska genomsnittet ligger på 11% vilket innebär att en högre andel svenska studenter uppgav att de har utsatts för diskriminering.
Det är vanligare att kvinnliga studenter uppger det – 22% jämfört med 14% bland de manliga studenterna – liksom att studenter med utländsk bakgrund uppger det – 26% jämfört med 16% av studenterna med svensk bakgrund.
Bland de kvinnliga studenter som uppgav att de utsatts för diskriminering var kön den vanligaste diskrimineringsgrunden medan etnicitet var den vanligaste diskrimineringsgrunden bland de manliga studenter som uppgav att de utsatts för diskriminering.
52% uppgav att andra studenter hade utsatt dem med 32% uppgav lärare och 16% annan personal vid lärosätet ifråga.
Bland annat medicin och tandvård, farmaci, estetiska ämnen, media, humaniora och religion var avslutningsvis några av de områden och ämnen som de studenter som uppgav att de utsatts för diskriminering oftast studerade inom.
SD:s studentförbund erhöll 7,5% i kårvalet vid Karlstads universitet
SD:s studentförbund Konservativa förbundet (KF) erhöll 7,5% och två mandat i förra veckans kårval vid Karlstads universitet, vilket inte är ett dåligt resultat mot bakgrund av att KF:s avdelning vid Karlstads universitet bildades formellt först under förra höstterminen.
I Karlstad gick KF till val under beteckningen Konservativa kårpartiet och det är också den beteckningen som gäller vid Stockholms universitet där KF erhöll 8,6% i förra årets kårval.
KF har ställt upp i uppemot 6-7 högskolors kårval runtom i landet och förbundet har eller har haft avdelningar vid bl a KI, KTH, Handelshögskolan, Försvarshögskolan, Södertörns högskola, Lunds universitet, Linköpings universitet och Göteborgs universitet. Hittills har KF lyckats allra bäst i Uppsala under beteckningen Högerpartiet och det handlar om 11,1% som partiet uppnådde i 2023 års kårval.
Generellt attraherar KF studenter som läser på olika naturvetenskapliga program och kurser liksom en del jurist-, psykolog- och lärarstudenter att döma av kandidatlistorna och styrelseledamöterna.
KF stödde helhjärtat den högerradikala influensern Christian Petersons sabotage av min kurs i kritiska ras- och vithetsstudier i höstas liksom SD Karlstad, ett flertal SD-toppar, SD:s mediekanal Riks och SD:s forskningspolitiska talesperson i riksdagen.
Min första doktorand tilldelas Sveriges Radios lyrikpris
Poeten, kritikern och doktoranden Judith Kiros tilldelades igår det tredje litterära priset på kort tid – Sveriges Radios lyrikpris – för sin andra diktsamling ”Det röda är det gränslösa” som kom ut förra året och liksom de tidigare två utmärkelserna är det synnerligen välförtjänt.
Judith och jag har känt varandra sedan 2010-talets debatter om ras och rasism och vi är idag kollegor vid Karlstads universitet och det har slumpat sig så att Judith är min första doktorand någonsin – jag är nämligen hennes bihandledare och om lite mer än två månader äger slutseminariet rum i Karlstad vad beträffar hennes avhandlingsprojekt.
”Judith Kiros, doktorand i engelsk litteratur vid Karlstads universitet, tilldelas Sveriges Radios Lyrikpris 2024 för diktsamlingen Det röda är det gränslösa.
– Det betyder mycket för mig, säger en mycket glad Judith Kiros.”
https://www.kau.se/nyheter/judith-kiros-belonad-med-tredje-litteraturpris
Detta är det tredje priset till Judith Kiros och diktsamlingen på kort tid. I slutet av förra året belönades hon både med Svenska Dagbladets litteraturpris och Mare Kandrepriset.
Sveriges Radios Lyrikpris har delats ut sedan 1958. Det är landets äldsta poesipris och därmed också ett av de mest välrenommerade.
– Det känns såklart väldigt fint att ha tilldelats det här priset och att veta att boken har kommunicerat någonting meningsfullt till folk som har läst den. Det betyder mycket för mig, säger Judith Kiros, på kvällen efter att priset delats ut.
Lyrikprisjuryns motivering är: ”Ett visionärt raseri strömmar över sidorna när medeltida helgonlegender flätas samman med en igenkännlig vardag i Judith Kiros ‘Det röda är det gränslösa’. Beskt, humoristiskt och briljant frammanas en samtid och tidlöshet som flimrar av både ljus och beckmörker.”
– En jättefin motivering! Den handlar ju mycket om isolering, om depression, om hopplöshet. Men jag tänker mig ändå att det finns någonting i den obotliga tröstlösheten som också kan tilltala folk. Samtidigt som vi lever i en samtid som präglas av optimism eller hets kring optimism, sa Judith Kiros till Sveriges Radio direkt efter tillkännagivandet, efter lunch på torsdagen.
Hon berättade också att firandet skulle få vänta till kvällen, eftersom hon skulle sätta sig och skriva vidare på sin avhandling. Hon är doktorand vid Karlstads universitet där hon ingår i Kulturvetenskaplig forskargruppen, KuFo. Hennes avhandlingsprojekt fokuserar på svart brittisk poesi från 1970-talet till 2010-talet och undersöker genom närläsningar av ett antal poeter idén om den svarta diasporans syn på hemsökelsens poetik.
Förutom forskningen undervisar hon också på Karlstads universitets nya, ettåriga utbildning i kreativt skrivande, som ges för första gången detta läsår.
Förra året förbjöds fler böcker än någonsin tidigare i USA
Medan högern (inklusive SD) i Sverige (och påhejad av utbildningsminister Mats Persson) just nu hävdar att det är ”woke-vänstern” som censurerar, cancellerar och deplattformerar och hotar den akademiska friheten rapporterade Amerikanska biblioteksförbundet i torsdags att fler böcker än någonsin tidigare förbjöds på amerikanska skolor (inklusive högskolor) och bibliotek (inklusive universitetsbibliotek) under förra året. Det handlar om totalt 4240 titlar varav de allra flesta förbjöds med hänvisning till att de på något sätt handlar om ras och rasism eller om hbtq-frågor.
Samtidigt har 18 delstater i USA hittills förbjudit undervisning om ras och rasism från grundskole- till högskolenivå och i ytterligare 30 delstater pågår försök att förbjuda undervisning om ras och rasism från grundskole- till högskolenivå. Även i flera europeiska länder kampanjar högern (inklusive extremhögern) för att stigmatisera och marginalisera både undervisning och forskning om ras och rasism såsom i Frankrike där utbildningsminister Jean-Michel Blanquer har fördömt densamma. Och i Sverige vill SD avskaffa genusvetenskap som ämne och partiets forskningspolitiska talesperson har uttryckt starka aversioner mot all undervisning och forskning om ras och rasism.
Vad beträffar genusvetenskap är Sverige samtidigt idag det land i världen där undervisning och forskning om genus är som allra störst proportionellt sett med ett dussintal genusforskningscentra runtom vid landets högskolor, vilket kan jämföras med att det bara finns 1-5 sådana centra i de allra flesta andra västländer och i många fall inget alls – i hela Central- och Östeuropa finns det till exempel numera bara sammanlagt en handfull genusforskningscentra.
Vad gäller undervisning och forskning om ras och rasism så är USA och den engelsktalande världen fortsatt ledande men Sverige är numera också ett land att räkna med i sammanhanget. Sveriges största forskningsfinansiär Vetenskapsrådet har vid tre tillfällen delat ut särskilda medel till forskning om rasism och undervisning och forskning om ras och rasism pågår i bred mening vid flera högskolor i form av centrumbildningar vid bl a Linnéuniversitetet, Malmö universitet, Uppsala universitet, Linköpings universitet och Göteborgs universitet.
Sverige anses allmänt vara det ledande landet i Norden på undervisning och forskning om ras och rasism och i jämförelse med stora kontinentaleuropeiska länder som Tyskland, Spanien, Italien och Frankrike står sig lilla Sverige och den svenska högskole- och forskarvärlden väl och svenska forskare som studerar ras och rasism blir idag citerade och refererade till världen över.
Samtal om ”Wokeism och extremism på universiteten”
Deltog igår på ett samtal om ”Wokeism och extremism på universiteten” på Kulturhuset i Stockholm tillsammans med Karin Hübinette, Anna-Karin Wyndhamn, Natalie Lantz och Paulina Sokolow och sade då bl a följande.
Jag har blivit ombedd att hålla ett inledande anförande på cirka tre minuter och jag har valt att göra det utifrån mina egna erfarenheter och min egen situation.
Detta är inte första gången som jag har bjudits in till ett arrangemang för att samtala om hot mot den akademiska friheten och inte minst har detta skett vid ett flertal tillfällen sedan det uppmärksammade sabotaget mot min kurs i kritiska ras- och vithetsstudier vid Karlstads universitet i höstas som inte minst SD helhjärtat backade upp.
Jag vill börja med att säga att jag inte på något sätt är för censur, och vare sig för självcensur eller censur uppifrån eller utifrån, eller för så kallad kancellering och deplattformering.
Jag har under de senaste 15 åren ägnat mig åt att både forska och undervisa om frågor om ras och vithet i relation till svenskhet och dagens Sverige, och även aktivt och kontinuerligt drivit och diskuterat nämnda frågor i offentligheten. Utöver det har jag i snart över 25 års tid kritiserat den internationella adoptionsverksamheten liksom även synen på och stereotyper av asiater och mitt antifascistiska engagemang och kamp mot den svenska extremhögern går tillbaka än längre än så.
I samtliga dessa sammanhang har jag på olika sätt dragit på mig en kraftig och omfattande vrede som i alltför många fall har gränsat till öppet hat och – ska sägas – från både vänster- och högerhåll om än av olika skäl.
Jag har därför också hotats ett otal gånger och bland annat haft kriminella efter mig som har fått betalt för att få mig att sluta undervisa, forska och publicera mig och jag kan nog vara den enda forskaren i landet som har fått upprättelse i en rättegång som direkt handlade om att jag skulle sluta att undervisa och forska om de frågor som jag just undervisar och forskar om – det handlade om en SD:are i Värmland som hotade mig då han ville att jag skulle avskedas från Karlstads universitet.
Samtidigt har jag genom åren varit med om att studenter har begärt att jag bl a ska stryka nedsättande rasord från mina Power Point-presentationer, sluta att använda vissa kontroversiella uttryck i mina föreläsningar och även i direkta citat i mina publikationer.
Jag minns exempelvis hur en icke-vit student blev så arg på mig under en lektion som handlade om postkolonial teori, då jag vid det tillfället använde mig av termen ”inföding”, att hen stannade kvar efter att lektionens slut och sade åt mig på skarpen att aldrig mer använda det ordet i en undervisningssituation.
Forskare som kommer från den samiska och svarta eller afrosvenska minoriteten och även från andra minoriteter har vidare genom åren kritiserat mig mer eller mindre hårt för att jag har berört och tagit upp dessa minoriteter utan att tillhöra minoriteterna ifråga.
Allt detta har jag varit med om långt innan den nuvarande debatten om den s k identitetspolitiska s k ”woke-vänstern” inleddes och likaså har jag drabbats av inställda konferenspresentationer och seminarier och indragna publikationer och forskningsmedel långt innan den nuvarande debatten om så kallad kancellering och deplattformering initierades.
Med allt detta som bakgrund kan jag inte annat än att tycka att den just nu pågående diskussionen om den s k ”woke-vänsterns” hot mot den akademiska friheten blir alltmer skev och i många fall saknar den också proportioner. Jag vill här även passa på att understryka att de konkreta fall som hela tiden tas upp när den s k ”woke-vänstern” anses ha försökt att eller lyckats med att censurera, kancellera och deplattformera lärare och forskare inom högskolevärlden är då inte några fall som jag applåderar och hyllar.
Alla som har verkat inom den svenska högskolevärlden under åtminstone de senaste tio åren vet samtidigt väl att det främst är lärare och forskare som ägnar sig åt frågor om genus, hbtq-frågor, invandring, minoriteter och rasism liksom om klimat- och miljöfrågor som är de som drabbas allra mest av uthängningar, trakasserier, hat och hot.
Min analys av den pågående diskussionen om den s k ”woke-vänsterns” hot mot den akademiska friheten som inte minst utbildningsminister Mats Persson har underblåst från regeringshåll är kort och gott att högern i bred mening och i detta fall inklusive SD driver denna fråga på ett sätt som är importerat från den amerikanska Trump-högern för att kunna måla upp bilden av att vänstern dominerar inom högskolesektorn på ett liknande sätt som att det heter att vänstern också dominerar inom medie- och kultursektorerna med syftet att någon gång i framtiden trycka till densamma i form av en fortsatt nedbantning av särskilt samhällsvetenskap och humaniora och då blir den s k woke-vänsterns hot mot den akademiska friheten inget annat än ett instrumentellt slagträ för att uppnå detta syfte.
Så har SD debuterat inom akademin
Så har SD i all tysthet gjort sin debut inom akademin och forskarvärlden för sedan november förra året tillhör SD:aren Dennis Dioukarev forskningsfinansiären Riksbankens jubileumsfonds (RJ) styrelse liksom dess arbetsutskott och han är därtill också vice ordförande för RJ och SD-toppen Martin Kinnunen, SD:s klimat- och miljöpolitiska talesperson, är dennes ersättare.
Det är en sak att SD sedan länge har en forskningspolitisk talesperson och åtminstone någon form av forskningspolitik som bl a går ut på att avskaffa genusvetenskap som ämne samt dra in allt stöd till forskning om rasism och det är också en sak att SD har haft enstaka disputerade och forskare i sina led ända sedan 90-talet men det är något helt nytt att SD numera är med och styr en av landets viktigaste forskningsfinansiärer.
Medan den mer kända Kinnunen är ökänd för att vara en klimatförnekare så har Dioukarev bl a gjort sig känd för att ha krävt att skolan ska börja undervisa om den s k svenskfientligheten och han har även uppmärksammat att jag tidigare startade och drev ett riksomfattande forskarnätverk för svenska kritiska ras- och vithetsstudier som Forte finansierade.
Dioukarev har även uttalat sig negativt om vegetarisk mat på matsedeln och i skolsammanhang som han har liknat vid att servera och få i sig ”socialism i halsen” – många SD:are associerar då vegetarianism med att vara vänster.
Om veckan som snart gått
Det blev en del gjort även denna arbetsvecka utöver all reguljär undervisning och andra åtaganden som ingår i min tjänst vid Karlstads universitet:
En artikel färdigställdes och skickades in till redaktören för en kommande akademisk antologi (om migration och minoriteter), en forskningsansökan om anti/rasism skickades in till Vetenskapsrådet tillsammans med två forskarkollegor, en bokidé ”kläcktes” (med vidhängande preliminär disposition), ett artikelförslag (i form av ett s k abstrakt) om transrasialitet skickades in till en akademisk tidskrift och en artikel till ytterligare en annan akademisk tidskrift påbörjades.
Utöver det blev jag bl a kontaktad av Associated Press, Süddeutsche Zeitung och magasinet Fotboll angående intervjuer, av en filmfestival, en tysk forskarkonferens och Kulturhuset i Stockholm angående presentationer och framträdanden samt av XX Bonnier och ytterligare en annan svensk förläggare och i båda fallen handlar det om att förlagen behöver hjälp med att översätta ord som handlar om ras på engelska till svenska och till en svensk (läsar)kontext, som då genomsyras av en färgblind syn på ras.
Jag har dessutom under veckan även korresponderat med och haft kontakt med SCB:s befolkningsstatistik-ansvariga, med en känd statsvetarprofessor samt med Ulf Kristerssons statssekreterare.
Därutöver blev jag rasifierad av SD:are på X (d v s f d Twitter) på ett sätt som jag tidigare inte har varit med om. Ofta kan SD:are och andra s k nationella använda sig av olika symboler och emojis som syftar på t ex sushi, ris, kampsport och buddhism när de svarar mig på X som ett sätt att både rasifiera mig och kommunicera att de gärna hänger sig åt s k gulinghumor men denna hundreferens var faktiskt något nytt för min del.
Och igår kväll avslutade jag arbetsveckan med att gå på premiären på Aliasteaterns i Stockholm föreställning ”1300 mil från verkligheten” (se https://www.aliasteatern.com/event-details/1300-mil-fran-verkligheten-2024-03-01-19-00) som bygger på det övergrepp som skådespelaren Nils Närman Svensson och hans förstamor i Chile har utsatts för av en genomkorrupt adoptionsindustri och som Nils nyligen berättade om i lokaltidningen Mitt i Stockholm:
”Gröndalsbon Nils Närman Svensson stals från sin mamma i Chile för att sedan adopteras bort. Nu har en pjäs som inspirerats av hans liv premiär, med honom själv på scenen.”
”Skådespelaren Nils Närman Svensson älskar att bo i Gröndal. Efter många år på Södermalm flyttade han hit med sin sambo för tre år sedan.
– Vi åkte hit och kollade och slogs av hur fint det var och hur nära det var till vatten och grönska. Jag som hade trott att jag skulle vara partyprins på Söder för alltid insåg att jag skulle trivas här, säger han och skrattar.
Mitt i träffar honom på Lundbergs konditori. Det är ett av hans favoritställen, så här års på grund av semlorna.
Men hade allt gått rätt till i Nils Närman Svensson liv skulle han inte ha bott i Gröndal – eller i Sverige överhuvudtaget. Om det fick han insikt för sex år sedan. Då uppdagades att han är ett av många chilenska barn som stulits från sina mödrar, för att adopteras till Sverige och andra rika länder.
För Nils Närman Svensson, då 33 år, ställdes livet på ända. Han hade haft en fin uppväxt i Växjö med sina föräldrar och syskon, och han levde ett kreativt liv som sångare, musiker och skådespelare. Och så visade det sig att allt börjat med ett brott och en lögn.
– Det skapade en stor dubbelhet i mig. Jag har levt ett privilegierat liv med jättefina föräldrar. Men min biologiska mamma blev lämnad kvar. Hur hon och andra fattiga mödrar behandlades säger mycket om förhållandet mellan fattiga och rika länder och om klass, säger han.
Mitt i träffar Nils Närman Svensson tidigt på morgonen över en kopp kaffe. Direkt efteråt ska han hasta vidare till Vasastan. Där repeterar han pjäsen ”1300 mil från verkligheten” på Aliasteatern. Det är ett drömspel om Chiles stulna barn, regisserad av Andreina Olivari, känd regissör i Chile.
Dramatikern Eva Maria Benavente Dahlin har skrivit manuset, inspirerad av de dagböcker Nils Närman Svensson skrev i Chile 2019. Där träffade han sin biologiska mamma Sandra, en omvälvande upplevelse.
– Det var otroligt så klart. Vi var båda väldigt glada men allt var dubbelt och jag skrev mycket under den resan, berättar han.
”1300 mil från verkligheten” är inte en dokumentär om hans liv utan ett poetiskt drömspel, där olika tider existerar samtidigt. Den vill lyfta alla de barn som stals – och dem som lämnades kvar.
– Vi vill skaka om den svenska självbilden. I Chile är det här en stor fråga och det pågår brottsutredningar. Den kvinna som fosterhemsplacerade mig står inför rätta, berättar han.
Vi avslutar intervjun med en promenad till Gröndals båtklubb, där familjen har en liten snipa. Det här är definitivt hemma – men numera har Nils Närman Svensson familj i både Sverige och Chile. Han har hälsat på Sandra fyra gånger och de pratar ofta i telefon.
– Det har varit många förlorade år. Nu lär vi känna varandra så sakta.”
Vem är Sveriges mest kancellerade, deplattformerade, censurerade och hotade forskare? Bo Rothstein? Sten Widmalm? Anna-Karin Wyndhamn? Sara Kristoffersson? Eller Johan Grant?
Mot bakgrund av den just nu pågående och inte minst intensiva debatten om hotet mot den akademiska friheten som högern (inklusive SD) driver mycket hårt just nu och som förenklat säger att en s k identitetspolitisks s k woke-vänster kancellerar, deplattformerar, censurerar och trakasserar lärare och forskare inom högskolesektorn och akademin (och mer eller mindre på löpande band framstår det ibland som) samtidigt som ett s k vänsterliberalt etablissemang inom högskole- och forskarvärlden gör allt för att dölja att allt detta pågår kan jag inte längre hålla mig från att hävda att jag bör vara landets mest kancellerade, deplattformerade, censurerade och hotade forskare (eller åtminstone en av de allra mest kancellerade, deplattformerade, censurerade och hotade forskarna i Sverige).
Få andra svenska forskare har avskedats och slängts ut från både olika arbetsplatser, discipliner och forskningsfält och dessutom (i mitt fall) flera gånger om, få andra svenska forskare har fått så många konferens- och seminariepresentationer indragna och inställda i efterhand (d v s efter att konferensdeltagandena hade accepterats och efter att seminarierna hade bokats in), få andra svenska forskare har snuvats på så många medelstilldelningar, tjänster och publikationstillfällen, få andra svenska forskare har blivit så marginaliserade och stigmatiserade inom högskole- och forskarvärlden (och så till den milda grad att andra lärare och forskare har avrått sina studenter och doktorander från att citera och referera till mig och mina publikationer medan redaktörer och redaktioner har sagt åt sina journalister att inte kontakta och intervjua mig) och få andra svenska forskare har slutligen blivit så hatade och hotade som jag för det är då mycket troligt att jag är den svenska forskare som statistiskt sett har förekommit på allra flest s k dödslistor och blivit uthängd allra mest och allra värst och därtill i alla möjliga och omöjliga sammanhang (i nazistiska sammanhang, på tidningarnas ledarsidor och dessutom många gånger om, i de SD-associerade alternativmedierna, på bloggar och i sociala medier o s v).
Det må vara så att Bo Rothstein också är utsatt liksom Sten Widmalm – en annan statsvetare som driver frågan om hotet mot den akademiska friheten från den s k woke-vänsterns sida – liksom ett antal andra forskare som oftast står till höger och som också är mer eller mindre djupt engagerade i att stå upp mot att svenska forskare kancelleras, deplattformeras, censureras och hotas (såsom t ex pedagogen Anna-Karin Wyndhamn, konstvetaren Sara Kristoffersson och psykologen Johan Grant) och dit hör inte minst utbildningsminister Mats Persson (L) som själv är forskare och som bl a vid flera tillfällen har lyft fram att Kajsa ”Ekis” Ekman har kancellerats.
Det går dock inte att komma ifrån att mitt eget fall inte handlar om något hot från någon s k identitetspolitisk s k woke-vänster även om det definitivt är ett faktum – och det sticker jag inte under stol med – att ett stort antal för att inte säga mängder av lärare och forskare inom högskolevärlden som står till vänster genom åren har tyckt mycket illa om mig och den forskning jag har förestått och bedriver (och i en hel del fall har vreden och avskyn nog t o m gränsat till hat).
Det är i sammanhanget därför inte en slump att jag är den enda forskaren som Aftonbladet har intervjuat i serien ”De högern vill tysta” och det är heller ingen slump att just jag var den forskare som ”journalisten” Christian Peterson satte igång att trakassera i höstas – d v s det finns naturligtvis fler antirasistiska och feministiska forskare på vänsterkanten utöver mig själv inom den svenska akademin men det var just jag som blev attackerad (vilket som sagt inte är en slump).
Sedan är det självklart ingen tävling om vem som är Sveriges just nu levande och mest kancellerade, deplattformerade, censurerade och hotade forskare och det är också möjligt att jag kan ha missat att det faktiskt finns någon forskare på högerkanten som är extremt utsatt och som har råkat ännu mer illa ut än jag själv har gjort (och vilket jag i så fall beklagar och i dubbel bemärkelse) men den just nu pågående debatten om hotet mot den akademiska friheten saknar fullständigt proportioner och håller på att gå över styr och därför finns det anledning att ta bladet från munnen och säga som det faktiskt är.
Academic Rights Watch (ARW) blir alltmer pro-SD
Det är tråkigt att behöva konstatera att Academic Rights Watch (ARW) högerradikaliseras alltmer för nyligen har SD:aren Julian Kroon blivit utsedd till ARW:s studentrepresentant och det går inte att tolka den utnämningen som något annat än att ARW blir alltmer pro-SD (se https://academicrightswatch.se/?p=5523).
ARW har annars genom åren gjort stora och viktiga insatser för att avslöja och bekämpa den alltför utbredda korruptionen inom den svenska akademin och högskolevärlden i form av bl a riggade tjänstetillsättningar och forskningsmedel som delas ut baserat på nätverk, kontakter och släktskap för att bara nämna några av de mer flagranta exemplen.
Jag fick själv goda råd från ARW när jag för några år sedan sökte en fyraårig forskartjänst i rasismforskning vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR) vid Uppsala universitet och inte ens blev kallad till intervju och därefter valde att överklaga processen bakom tjänstetillsättningen och samtidigt anklaga de ansvariga och de sakkunniga för korruption (se https://academicrightswatch.se/?p=3184).
Den nya rikspolischefen Petra Lundh, som då var knuten till Överklagandenämnden för högskolan (ÖNH), valde att bifalla min överklagan och ge mig rätt (se https://academicrightswatch.se/?p=3274), vilket resulterade i att jag över en natt blev utslängd från den antirasistiska och feministiska forskarvärlden och i förlängningen från hela den antirasistiska och feministiska rörelsen p g a min överklagan (som gick igenom hos ÖNH tack vare Petra Lundh) uppfattades som en ”kniv i ryggen” på den antirasistiska och feministiska forskarvärlden och i förlängningen på hela den antirasistiska och feministiska rörelsen.
Det hela slutade med att jag inte bara isolerades och stigmatiserades som den antirasistiska och feministiska forskarvärldens största och värsta Judasfigur par préférence och i förlängningen som hela den antirasistiska och feministiska rörelsen största och värsta förrädare utan också med att jag hotades med stämning av den person som fick tjänsten i Uppsala och därför tvingades betala ett ansenligt belopp till denna (se https://academicrightswatch.se/?p=3568) och även i det sammanhanget gav ARW mig råd.
Senare valde ARW att alliera sig med Medborgerlig samling (MED) vilket fick många att höja på ögonbrynen och nu har ARW m a o tyvärr valt att närma sig SD vilket bara är att beklaga.
Tobias Hübinette 