Kategori: litteratur

Barn- och ungdomsförfattaren Hans Peterson har gått bort som skapade den adopterade karaktären från Korea Hassan Hassan

Barn- och ungdomsförfattaren Hans Peterson gick bort igår i en ålder av 99 år som debuterade 1945 och därefter kom att publicera långt över 200 böcker varav den sista utkom 2016. Fram till sin bortgång igår kan Peterson mycket väl ha varit den svenska författare som har givit ut flest böcker under sin livstid.

För ett antal år sedan publicerade jag en akademisk artikel om olika framställningar av koreanska adoptivbarn i svensk barn- och ungdomslitteratur och då skrev jag bl a följande p g a att Peterson på 90-talet skapade barnbokskaraktären Hassan Hassan som förärades totalt fyra böcker:

”Hans Peterson är sedan debuten 1945 en av den svenska barn- och ungdomslitteraturens mest publicerade författare, och särskilt ensamma barn har varit det genomgående temat i hans stora produktion. Genom alla år har Peterson blåst liv i mängder av barnbokskaraktärer såsom Stina och Lars, Magnus, Liselott och Petter, och Pelle och Simon, och en av dessa är en pojke som går under smeknamnet Hassan Hassan, som är adopterad från Korea, bor i Norrland och går på lågstadiet. Den bok som berör Hassan Hassans koreanska bakgrund mest är ”Hassan Hassan svartskalle” från 1993 där frågor om rasism tas upp. I berättelsen kommer en ny pojke till byn som kallas Bamse, och som är bråkig och stökig och kallar Hassan Hassan svartskalle. Hassan Hassan har aldrig varit med om att bli betraktad som utlänning tidigare, förutom att någon då och då tror att han är en samisk pojke. När Bamse även bråkar med Elin som Hassan Hassan tycker bra om, blir Hassan Hassan arg och i en tvekamp på fjället vinner denne till slut över Bamse.”

Om Liza Marklunds nya bok ”Polcirkeln” och dess huvudkaraktär SD:aren Carina Burstrand

Journalisten Annakaisa Suni skriver idag i SvD om att Liza Marklunds nya bok ”Polcirkeln” introducerar den svenska samtidslitteraturens första sverigedemokratiska huvudkaraktär och t o m den första fiktiva sverigedemokratiska hjältinnan. 

Suni verkar dock inte ha någon vidare ”koll” på svenska litterära verk och fiktionstexter där SD och SD:are figurerar.

SD och SD:are har då genom åren figurerat i ett flertal romaner och även i en del dikter och pjäser och ibland explicit – d v s det har tydligt framgått att det just handlar om SD såsom i Sami Saids debutroman ”Väldigt sällan fin ”– men ofta implicit såsom t ex i Zulmir Bečevićs roman ”Avblattefieringsprocessen” och i Johannes Anyurus kritikerrosade roman ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”. Det går också att argumentera för att det är SD som åsyftas i bl a Camilla Stens ”En annan gryning” och i Christin Ljungqvists ”Vita tigern” vilka båda kategoriseras som ungdomsromaner liksom även i Niklas Ekdals roman ”Öppna era hjärtan”.

Att det just är Sveriges okrönta ”deckardrottning” och Piratförlagets medgrundare Liza Marklund som har skapat ”vår första sverigedemokratiska deckarhjältinna” är nog inte en slump.

Från att tidigare ha stått till vänster och arbetat på syndikalistiska Arbetaren och socialdemokratiska Aftonbladet samt stöttat SAP har hon under de senaste åren likt en del andra feminister på vänsterkanten rört sig åt SD-hållet och i samband med att hon sommarpratade för 6-7 år sedan valde hon att s k hundvissla genom att spela SD:s mångåriga husband Ultima Thules första hitsång ”Sverige Sverige fosterland” som SD:s föregångare BSS gav ut på skiva.

”SD-politikern Carina är den mest omsorgsfullt skildrade karaktären i Liza Marklunds deckare ”Polcirkeln”. Det är ett gigantiskt utropstecken i tiden.”

https://www.svd.se/a/66xMdz/det-ar-ett-gigantiskt-utropstecken-i-tiden

”I skönlitteraturen har sverigedemokrater varit mindre synliga. Lars Andersson doppade tårna i SD-tjärnen med ”Nu”, där han lät litteraturvetaren Sten Wadh råka bli representant för Sverigedemokraterna i kyrkorådet. Ett parti som karaktären inte sade sig sympatisera med och en position som han inte aktivt strävat efter, men som han inte heller frånsade sig.

Ett rejält dopp tar däremot Liza Marklund, som i fjol återvände till deckarscenen och bästsäljarlistorna med ”Polcirkeln”. Fem tonårstjejer har en bokcirkel tillsammans, en av dem mördas och kroppen hittas först 40 år senare. När de andra medlemmarna återförenas inför begravningen visar det sig att bokcirkelns bärande kraft, Nabokov-entusiasten Carina Burstrand, har blivit sverigedemokratisk lokalpolitiker.”

(…)

”Carina säger saker som ”Kriminologerna får inte ens räkna på hur överrepresenterade invandrarna är på våra fängelser. Fattar ni vad de kostar samhället?” och ”En majoritet av utrikesfödda utan högre utbildning blir aldrig självförsörjande. Inte min åsikt, studie från Entreprenörskapsforum”. I författarens tack skriver Marklund att studien egentligen inte var publicerad i december 2019 då boken utspelar sig, utan kom i april 2020. Och det är just detta lilla medgivande som paradoxalt nog höjer bevisvärdet av Carinas ord. Genom att antyda att det endast är datumet som är fel skapas känslan att Carina nog har rätt på övriga punkter.

I övrigt är hon en tuff kvinna som kämpar vidare trots att hon blir kallad rasist på Systembolaget och trots att hennes ena dotter har sagt upp kontakten efter att mamma gick med i SD. Hon gör sin egen grej, oavsett vad andra tycker om henne. Där liknar hon faktiskt Annika Bengtzon, den egensinniga journalisten som svenskarna lärde sig att älska i Liza Marklunds tidigare böcker. 

I Carina Burstrand har vi fått vår första sverigedemokratiska deckarhjältinna.”

Ett besök i författaren och greven Miklós Bánffys fotspår i Transsylvanien

Besökte i helgen Transsylvanien och närmare bestämt dess residensstad Cluj som ungrarna känner som Kolozsvár och österrikarna som Klausenburg för detta var en gång i tiden en av det gamla Österrike-Ungerns viktigaste städer och inte minst för den ungerska adeln vars många palats närmast översållar den historiska innerstaden.

Idag är Cluj Rumäniens andra eller tredje största stad beroende på om en räknar in alla studenter för staden inhyser då landets äldsta och mest välrenommerade universitet. Under den habsburgska dubbelmonarkins tid var 80% av invånarna ungrare liksom 15% judar men idag råder det omvända förhållandet – 80% är numera rumäner och det finns bara 2-300 judar kvar i staden.

Liksom i större delen av det gamla Österrike-Ungern går det att skönja att en viss Habsburg-nostalgi råder även i Cluj liksom det ständigt närvarande Julius Meinl-kaffet och sist men inte minst alla ståtliga imperiebyggnader som minner om att staden en gång i tiden var en del av Donaumonarkin.

Jag har fr a gått i den transsylvaniska författaren greve Miklós Bánffys fotspår och besökt Bánffys gamla stadspalats samt ett flertal av de adresser som förekommer i dennes berömda transsylvaniska romantrilogi som publicerades mellan 1934-40 och utspelar sig under Österrike-Ungerns sista dranmatiska decennium och som allmänt betraktas som den ungerska litteraturens motsvarighet till Tolstojs ”Krig och fred” vad gäller episk verkshöjd.

Jag har då aldrig varit en litteraturturist och än mindre en film- eller musikturist, d v s någon som i akt och mening besöker platser kopplade till en nyckelscen eller en huvudkaraktär i någon roman, en inspelningsplats för en spelfilm eller en tv-dramaserie eller en adress som har skrivit in sig i musikhistorien (OBS – det är verkligen inget fel på de som gör det och de är som bekant väldigt många), men någon gång ska väl vara den första.

Jag har besökt Bánffys grav i Cluj där Transsylvaniens ungerska adel vilar (läs: Teleki, Bornemisza, Kendi m fl) liksom dennes stamslott i Bontida som tidigare var känt som ”Transsylvaniens Versailles” men som idag i det närmaste är en ruin. Tyvärr kunde jag inte bese det som är kvar av slottet inifrån då greve Bánffys systerdotter, som idag är 90 år gammal och formellt äger slottet, firade sin födelsedag och gästerna såg av allt att döma ut att bestå av det som idag är kvar av Rumäniens gamla ungerska adel.

F ö är trakten runt Bontida också s k ”Dracula-land”, d v s det var här som Bram Stoker förlade handlingen i sin odödliggjorda roman som sedan dess har resulterat i att de allra flesta numera förknippar Transsylvanien med vampyrer och inte med den ungerska adeln och med all säkerhet än mindre med greve Bánffy och dennes episka romantrilogi.

Jag hann också med ett besök på den mycket habsburgska Operan i Cluj som förekommer i en nyckelscen i Bánffys romantrilogi (OBS – jag vill inte ”spoil:a” handlingen så jag säger så klart inte hur) och där nästan ingenting verkar ha förändrats sedan Österrike-Ungerns dagar vad gäller själva interiören. Efter att ha besökt operahusen i bl a Wien, Linz, Budapest, Prag, Karlovy Vary, Bratislava, Lviv, Zagreb, Opatija, Bad Ischl och Ljubljana (och i många fall flera gånger om) så går det nämligen inte att säga något annat än att Operan i Cluj är rena tidsmaskinen tillbaka till Österrike-Ungern anno 1910.

Jag hade i förväg bokat den s k ”finaste” logen (och ändå kostade det bara 110 SEK/KR – OBS: jag vill så klart inte håna rumänernas fattigdom så jag ”out:ar” denna synnerligen obetydliga kostnad enbart på svenska) som en gång ”tillhörde” Bánffy-familjen och där både paraplystället och (ny)barockspegeln fanns kvar som en del av inredningen tillsammans med det utsökta sammetstyget. När ridån sedan gick upp var det visserligen inte Puccinis ”Madama Butterfly” som gällde just idag vilket är fallet i greve Bánffys roman men med fantasins hjälp gick det ändå att drömma sig tillbaka till dubbelmonarkins tidiga 1910-tal och inte minst tack vare att operahuset i Cluj t o m har bevarat de exklusiva original(tyg)tapeterna även om de är rejält slitna vid det här laget (OBS: naturligtvis p g a att Rumänien är ett fattigt land).

OBS: Jag är självklart medveten om att Transsylvaniens ungerska aristokrati var rena tyrannerna mot rumänerna (som allltid har utgjort majoritetsbefolkningen i Transsylvanien) liksom mot Transsylvaniens många romer och judar och även mot den tysktalande minoriteten men greve Bánffy försökte ändå att bryta med denna våldsamma och despotiska ”tradition” och detta säger jag utan att på något vis försöka romantisera de en gång så bördsstolta, ancien régime:iga och fr a (super)rika och mäktiga ungerska adelsfamiljerna vilka idag är fullständigt skingrade för vinden efter Österrike-Ungerns undergång, fascismens och kommunismens blodiga excesser och det postkommunistiska (d v s dagens) Rumäniens demokratisering.

Är termen icke-vit litteratur eller den icke-vita litteraturen på väg att slå igenom?

Årets kanske första större kulturdebatt som rör svensk (samtids)litteratur handlar som bekant om att de icke-vita svenska författarna (som skriver originalverk på svenska) både är fortsatt underrepresenterade liksom att receptionen av desammas verk i mångt och mycket fortsätter att se ut som den alltid har gjort – d v s recensenterna, kulturkritikerna, litteraturvetarna och antagligen också många av läsarna anmäler, analyserar och läser verken på ett mer eller mindre exotiserande sätt – och i sammanhanget har en term som jag har myntat och teoretiserat kring liksom även kartlagt, kategoriserat och kvantifierat antagligen fått sitt stora genombrott. Det handlar kort och gott om termen och kategoribeteckningen icke-vit litteratur eller icke-vit svensk litteratur (eller i bestämd form den icke-vita litteraturen eller den icke-vita svenska litteraturen) som jag lanserade i mitt tidigare forskningsprojekt ”Att rasialisera Sverige. Berättelser om en ny svenskhet” och via min bok ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” (som kom ut 2019) och som Maya Abdullah använde sig av i ett inlägg i debatten i en artikel som publicerades i ETC för några dagar sedan.

https://www.etc.se/debatt/laesningar-som-reducerar-oss-till-offer-till-kroppar?fbclid=IwAR3KqEQRQ8TYMp_wU6EvIqLEtx5_HW1_aN4gfhVxJYH_zN4haQNMejUlDFc

Därmed hoppas i varje fall jag att de tidigare (och nog fortfarande) dominerande termerna som gäller för denna litteraturkategori äntligen är på utgång – d v s invandrarlitteratur (då flertalet av de icke-vita författare som debuterar idag är s k andragenerationare och därmed inte invandrare), förortslitteratur (då många av de icke-vita författarna inte har växt upp i eller bor i ett miljonprogramsområde), världslitteratur (då inte alla icke-vita författare kommer från det globala Syd och det som tidigare kallades Tredje världen), flerspråkig litteratur (då många av de icke-vita författare som debuterar idag har svenska som förstaspråk eller i varje fall som primärt skriftspråk) eller exil- och flyktinglitteratur (då inte alla icke-vita författare uppfattar att de befinner sig i exil utan de ser Sverige som sitt hem och många av dem har inte kommit till landet på flyktingstatus).

Än en gång kan jag slutligen konstatera att jag ligger lite före min (sam)tid och tenderar att vara ”först på bollen” i rätt så många frågor och sammanhang och därtill verkar jag vara rätt så flitig med att mynta och lansera nya termer på (nutids)svenska att döma av att jag utöver termen icke-vit litteratur genom åren har legat bakom begrepp och uttryck som rasstereotyp/er och rasord (i st f rasistiska stereotyper och rasistiska ord), rasperformativitet (och uttryck som rasperformativa praktiker och rasperformativa iscensättningar), majoritetssvenskar (i st f etniska svenskar), minoritetssvenskar (i st f invandrare), transrasialitet (och uttryck som transrasiala subjekt och transrasiala identifikationer), adoptivkorean/er (liksom adoptivetiopier, adoptivcolombian/er o s v), gulinghumor, svensk vithet (eller den svenska vitheten i bestämd form), svenska rasformationer och svenska rasrelationer liksom svenska raskategorier och sist men inte minst vill jag nog hävda att jag är den som har spridit kategoribeteckningen icke-vit/a (i st f rasifierade, färgade eller helt enkelt bara invandrare) allra mest och tydligast genom åren liksom rasbegreppet som sådant (OBS: naturligtvis har jag varken myntat uttrycket icke-vit/a eller ordet ras på svenska, men jag har antagligen spridit dessa termer mer frekvent och konsekvent än vad åtminstone de allra flesta andra svensktalande forskare har gjort).

Icke-vit litteratur är därmed enligt mig den mest inkluderande termen och jag hoppas nu att min term icke-vit litteratur till slut etableras framöver.

Ny rapport om den svenska minoritetslitteraturen

Idag publicerade Delmi (Delegationen för migrationsstudier) litteraturvetaren Daniel Pedersens rapport ”Exillitteratur i Sverige 1969 till 2019” som behandlar minoritetsförfattares litterära skildringar av att vara i exil Sverige och som delvis bygger på min egen bok ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen”.

På rapportsläppet, som ägde rum i eftermiddag, deltog förutom rapportförfattaren Daniel Pedersen bl a Delmis Joakim Palme, journalisten Kerstin Brunnberg, litteraturvetaren och akademiledamoten Anders Olsson samt den svensk-iranska poeten och akademiledamoten Jila Mossaed och min bok omnämndes i samband med de olika presentationerna.

”Allt fler svenskar har sina rötter i ett annat land, hur avspeglas detta i litteraturen? Och hur förhåller sig exilförfattare till det svenska språket? I en ny kunskapsöversikt från Delmi skriven av Daniel Pedersen analyseras exillitteratur i Sverige från de senaste 50 åren.”

https://www.delmi.se/publikationer/kunskapsoversikt-2022-1-exillitteratur-i-sverige-1969-till-2019

”Genom att visa på hur både författarskap och teman varierar över tid speglas samhällsförändringar i Sverige genom exilförfattarnas berättelser. Medan den tidiga exillitteraturen fokuserar på diskrepansen mellan ett homogent majoritetssamhälle och de få invandrarna, handlar den samtida exillitteraturen om social utsatthet kopplat till ursprung, etnicitet och livssituation.

Den ambivalenta synen på det svenska samhället och känslan av att inte tillhöra majoritetssamhället förenar många av skildringarna. Det som gått förlorat med exilen är den självklara tillhörigheten, medan det som vunnits med exilen är frihet och en viss lättnad från traditioner.

Gemensamt för de undersökta författarna är ett självreflekterande förhållningssätt till svenska språket. Förhållningssättet skiljer sig emellertid mellan första och andra generationens exilförfattare. Medan de förstnämnda i högre grad strävar efter anpassning eller ett erövrande av språket, söker den andra generationens exilförfattare snarare skapa en demarkationslinje mellan svenska språket som officiell representant för majoritetssamhället och de uttryck som förekommer i det språkliga myller som emellanåt kallas för ”nysvenska”.”

Ny avhandling om den icke-vita postinvandringslitteraturen i Norden

Idag försvarade Maïmouna Jagne-Soreau sin avhandling ”Postinvandringslitteratur i Norden. Den litterära gestaltningen av icke-vita födda och uppvuxna i Norden” i Helsingfors.


Avhandlingen tar sin utgångspunkt i en skarp kritik av och vidräkning med den rådande forskningen om denna typ av litteratur som hittills har varit besatt av migration och mångkulturalism och som benämner litteraturen och författarna som mångkulturell litteratur och invandrarförfattare.


Maïmouna argumenterar i stället för kategoribeteckningen postinvandringslitteratur eller mellanförskapslitteratur genom att decentrera migration och kultur och centrera ras och erfarenheten av att rasifieras som ”invandrare” i sitt eget hemland i relation till icke-vita författare och karaktärer som tillhör andragenerationen eller är adopterade eller blandade.


Med avstamp i kritiska ras- och vithetsstudier och via närläsningar av verk författade av bl a Maria Navarro Skaranger (romanen ”Alle utlendinger har lukka gardiner” från 2015), Yahya Hassan (debutverket ”Yahya Hassan” från 2013), Adrian Perera (diktsamlingen ”White monkey” från 2017) och Erik Lundin (sången ”Suedi” 2015) menar Maïmouna att när författarna behandlar frågor om rasism så är det ett försök att synliggöra vitheten och avhandlingen avslutas med en uppmaning till forskarvärlden att en gång för alla bryta med den färgblinda antirasismen som har tabubelagt all forskning om ras och i stället börja uppmärksamma hur vithet tar sig uttryck och gestaltas i den nordiska litteraturen.


Dagens disputationsakt ägde rum i Helsingfors och samtidigt vid både Helsingfors universitet och Université Paris-Sorbonne – d v s det var en slags dubbeldisputation – och för min egen del var detta första gången någonsin som jag satt i en betygsnämnd.


Jag träffade Maïmouna på en litteraturvetenskaplig konferens i Oslo för tre år sedan och har sedan dess följt hennes avhandlingsarbete på nära håll och för något år sedan bad Ebba Witt-Brattström mig att agera sakkunnig och förhandsgranskare och idag var jag ledamot av betygsnämnden för Sorbonnes räkning.

”Litteraturvetaren Maïmouna Jagne-Soreau insåg att det fanns en brist på förståelse av hur icke-vita personer som är födda eller uppvuxna i Norden gestaltas i litteraturen. Hon ville veta varför och det här ledde till en doktorsavhandling.”

https://svenska.yle.fi/a/7-10010021?fbclid=IwAR0fsVeYNsnimu7Vnp67LIdtMCc5exL4hqc2niVEm6r6vrRf2fz-pfIotMc


”Postinvandringslitteratur är inte bara ett nytt begrepp, det är även en relativt nytt litterärt fenomen som Jagne-Soreau beskriver. Så, vad är då postinvandringslitteratur?


– Det är litteratur som gestaltar det som jag kallar postinvandringsgenerationen. Kort sagt är det andra generationen, blandade (mixed race på engelska) och transnationella adopterade, berättar Jagne-Soreau och fortsätter:


– Dessa tre grupper är ju egentligen ganska olika om man tänker på deras livssituationer. Men det gemensamma är att de är icke-vita och uppvuxna i Norden, vilket leder till att de ofta betraktas som invandrare i sitt eget hemland.


Just det att icke-vita rasifieras och ses som invandrare i sina hemländer, både i det vardagliga livet och som litterära gestalter, är en del av den problematik som Jagne-Soreau vill komma åt med sin avhandling.

Hon tar avstånd från begrepp som ”invandrarlitteratur” och ”invandrarförfattare”.


– Det är ett akut problem att vi i Norden pratar om invandrarförfattare som skriver invandrarlitteratur. Det är fel och väldigt rasifierande, om inte rasistiskt, förklarar Jagne-Soreau.


Därför föreslår hon att ett steg i rätt riktning kunde vara att i stället fundera på att prata om postinvandringslitteratur, när berättelsen inte uttryckligen handlar om invandring.


– Men i framtiden hoppas jag verkligen att det inte längre skulle behövas.


Under de fyra år som Jagne-Soreau har arbetat med sin avhandling har det framkommit att det finns en tendens att läsa in saker som läsare vill läsa eller tror sig förstå, istället för det som egentligen skrivs. Det här har hon kommit fram till genom att utveckla sin forskning inom nordisk litteratur med teoretisk bakgrund i kritiska studier om ras- och vithet.


– Jag kallar det här att läsa med etniska glasögon. Det vill säga att läsaren fokuserar på etniciteten. Exempelvis i Yahya Hassans fall att man fokuserar på att han är son till flyktingar och hur man tänker sig att det här måste påverka hans liv och hur det sen påverkar litteraturen.


Läsare med de här etniska glasögonen, som Jagne-Soreau kallar det, riskerar inte bara gå miste om berättelsen.


– Dessutom rasifierar man författaren och karaktären i texten. Det vill säga att man fokuserar på att det handlar om en invandrare som inte nödvändigtvis har invandrat. Istället börjar det handla om det här exotiska andra och man tänker ”oj så spännande, nu ska jag läsa om invandrarna i förorten”.


– Postinvandringslitteratur handlar inte om att öppna ett fönster in till det exotiska andras liv, utan det ska visa en spegel för det rasifierade nordiska samhället, slår Jagne-Soreau fast.


Postinvandringslitteratur må ha identifierats som litterär inriktning och definierats som begrepp först nu i och med Jagne-Soreaus avhandling, men det finns exempel på nordisk postinvandringslitteratur som skrivits redan för 20 år sedan.


Jagne-Soreau nämner de svenska författarna Alejandro Leiva Wenger och Jonas Hassen Khemiri. Wengers novellsamling Till vår ära (2001) och Hassen Khemiris roman Ett öga rött (2003) räknas som startskotten för postinvandringslitteratur i Norden.”

Kerstin Stjärne har gått bort, som var den som var först med att kritisera förekomsten av rasstereotyper i den svenska barn- och ungdomslitteraturen 

Den stridbara författaren, läraren och journalisten Kerstin Stjärne har gått bort, som var den som var först med att kritisera förekomsten av rasstereotyper i den svenska barn- och ungdomslitteraturen och barn- och ungdomskulturen genom att i flera artiklar som publicerades under loppet av det mytomspunna året 1968 gå till generalangrepp mot ett flertal kanoniserade svenska författare och illustratörer och anklaga dem för att kolportera rasfördomar, som det hette på den tiden.

Stjärne framstod på sin tid som landets mest högljudda kritiker av svenska rasstereotyper i både ord och i bild och på Biblioteksföreningens nationella kongress i Göteborg i augusti 1968 levererade hon en bredsida mot den svenska barn- och ungdomslitteraturvärlden med alla dess författare, tecknare, illustratörer och förlag och talade om en ”indoktrinering” i rasstereotyper av kolonialt snitt och en ”ansvarslöshet och tanklöshet som måste bekämpas”.

Stjärne pekade bl a ut ”eskimåtrollet” Figges skapare Bo Beskow som upplevde sig anklagad för ”rashets” och flera av dåtidens kulturkritiker valde därför att gå till försvar för Beskow och bl a för att Stjärne sades anlägga amerikanska perspektiv på det svenska sammanhanget vad gällde rasfrågorna. En av Beskows försvarare frågade sig ”var blir humorn av?” om böckerna ska ”censureras av gravallvarliga vuxna”. Andra menade att Astrid Lindgrens Pippi Långstrump och hennes pappa ”n-g-rkungen” snarare borde ses som ett positivt exempel då Pippi ”tar ur n-g-rbarnen deras fåniga vördnad för vitt skinn” samt att även vita karaktärer framställdes på ett stereotypt sätt såsom Ulf Löfgrens ”grisskära vita män”.

Det Stjärne gjorde 1968 var helt enkelt att initiera Sveriges första debatt om rasstereotyper i den svenska barn- och ungdomslitteraturen och barn- och ungdomskulturen.

Om vad ett urval bilder och texter kan tänkas säga om Jimmie Åkessons självbild och världsåskådning

Eftersom det tyvärr finns en stor risk att Åkesson kommer att ha åtskilligt att säga till om i landet (och inte minst om landet) efter nästa års val så skadar det nog ändå inte att lära känna denne lite mer på (det psykiska och omedvetna) djupet genom att dels bjuda på ett kollage av bilder och foton som Åkesson åtminstone tidigare använde som profilbild(er) på sin egen privata Facebook-sida (OBS: m a o inte på partiets sida) mot bakgrund av det gamla talesättet ”en bild säger mer än tusen ord” och dels bjuda på ett urval sångtexter som Åkesson själv har författat åt sitt musikband Bedårande barn.


Den manga-inspirerade teckningen har f ö troligtvis högerradikala ”Jennifer Black” förestått som bl a var en av dem som stod bakom kryptonazistiska Folkets demonstration.

Vad gäller sångtexterna så ska det påminnas om att i den svenska s k nationella rörelsens historia har alla ledare med självaktning diktat och skrivit lyrik och sångtexter varav flera också har spelats in och bevarats för eftervärlden. Det största svenska förkrigstida (och krigstida) nazistpartiets ledare Sven Olov Lindholm gjorde exempelvis det och det är naturligtvis ingen slump att en av Lindholms sånger sjöngs av Åkesson och SD-topparna på den beryktade Estlandsfärjanresan 2009 (det handlade om sången ”Friheten leve”). Vidare gjorde inte minst Per Engdahl det och flera av Engdahls dikter kom senare att tonsättas och spelas in av 90- och 00-talens olika vikingarock- och vit makt-musikband såsom exempelvis Odins Änglars hitsång ”Karl XII” som åtskilliga av dåtidens SD:are lyssnade till.

Av alla de sångtexter som Åkesson har skrivit och som ekar av både s k vikingarock och vit makt-musik och klassisk svensk nationalromantisk poesi, d v s den typ av musik som Åkesson växte upp med när han var en del av 90-talets skinheadungdomssubkultur och den typ av litteratur som Åkesson gärna läser och även refererar till i sina tal, så kan ”Election day” vara av intresse att börja att citera ur då sången skrevs 2018 i samband med detta års val.

”Gråtit har vi länge nu, så lyfter landet åter

Ögon öppnas, blommor gror, nu vägen blott går framåt”

(…)

”Vi räddar vad som varit vårt, vår moder skadats svårt

Med kärlek, stolthet, tradition så läker det som sårats

Vi slåss för vår medborgarrätt”

En annan talande sång i sammanhanget är ”Försvara och bevara” som Åkesson skrev 2016 tillsammans med Ultima Thules Jan Törnblom:

”Låt dig ej förledas av den falska melodi

Dom lockar dig med lögn och hyckleri

Spott, förakt och slarv

Ack, så skändar ni vårt arv

Vad fäder byggt i tusen tidevarv

Jag färdas över landet

Genom byar, genom stad

Jag njuter allt det praktfulla dom gav

Ser en spegel, där syns ingen slav

Ah, vad jag sörjer allt dom gör

Sörjer att dom skövlar och förstör

Men om vi samlar oss, bekämpar den koloss

Kräver frihet, sliter bojor loss

Inget är av värde, allt ska bytas och bli nytt

Jag gråter över tider som har flytt

Minnet tycks så kort, allt raseras kastas bort

Jag bannar er för illdåd ni begått”

En aningen speciell sång är ”Nu och för alltid” som Åkesson också skrev 2016 och möjligen när han tvivlade på vart partiet och han själv egentligen var på väg:


”I en labyrint går jag utan mål

Här och nu

Var finns vägen ut, dit som jag vill nå

Säg svara nu

Varje sekund, varje minut

Min längtan tar aldrig slut
Var finns den väg jag ska gå

Var finns det liv jag hoppats på

Finns det nåt mera än det här

Nu och för alltid

Kan mina frågor få ett svar

Det är så många som jag har

Finns det nåt mera än det här

Nu och för alltid

Som en spegelbild utav den jag är

Ser jag mig

Undrar vem jag är, varför jag finns till”

Slutligen finns det ett antal andra Bedårande barn-sånger där vissa strofer säger en hel del ”mellan raderna” om Åkessons (och SD:s) självbild och världsbild på en och samma gång:


ur sången ”Stängda dörrar”:

”Sverige som var en homogen nation

Ingen som våldsamt bråkade med varandra

Dom kunde gå på torg och i parker

Utan att riskera sina liv”


ur sången ”Förändringarnas frö”:

”En vind sveper in å jag fattar ingenting

Men i själen och i hjärtat känns det bra

Något växt i tanken jag ser drömmens bild bli klar

Jag vaknar till en värld som jag vill ha

Tiden stannar, klockan slår

För alltid vill jag vara gul och blå

Tiden stannar, klockan slår

För alltid skall jag vara gul och blå”


ur sången ”Spegelbild”:

”Du har aldrig skådat, du har aldrig känt min dröm

Du har aldrig skådat du har aldrig känt min dröm

Hur du än försöker, hur mycket du än vill

Du kan aldrig se min sanning, du kan aldrig se som mig

Hur du än försöker, hur mycket du än vill”

Om Ted Stenströms debutroman ”Drömmegården”

Just nu diskuteras adoptionsfrågorna som aldrig förr i den svenska offentligheten och intressant nog utkommer åtminstone sex böcker inom ett års tid som (utlands)adopterade har författat, och vilket antagligen är unikt – d v s i skrivande stund ”peak:ar” helt enkelt sannolikt de adopterades bokutgivning i just Sverige: 

Under sensommaren 2020 kom Patrik Lundbergs bok ”Fjärilsvägen” ut, nyligen kom Mara Lee ut med boken ”Främlingsfigurer”, om några veckor kommer jag själv ut med boken ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” samtidigt som Ted Stenströms roman ”Drömmegården” ges ut, i juni månad kommer Ida Ali-Lindqvist ut med boken ”Jag är visst någonting” och framåt hösten kommer Lisa Wool-Rim Sjöblom ut med en ny grafisk roman som bär titeln ”Den uppgrävda jorden”. Utöver dessa sex titlar utgår jag ifrån att jag antagligen har missat en eller åtminstone ytterligare två böcker som är författade av adopterade och vilka ges ut inom samma tidsperiod.

Ted Stenströms bok ”Drömmegården” handlar om en adopterad man från Sydkorea vid namn Tom som hamnar på ett behandlingshem för missbrukare i Västernorrland, där han träffar en behandlingsassistent vid namn David som också han är adopterad från Sydkorea. Läsaren får sedan följa de båda adopterade koreanska männens uppväxter och livsöden och utöver händelserna som äger rum i nuet på det norrländska behandlingshemmet så utspelar sig större delen av romanen i Skåne.

.
Teds roman sticker ut vad gäller böcker skrivna av adopterade i både Sverige och i västvärlden i övrigt, då de allra flesta av de adopterade författarna annars är kvinnor, och eftersom Teds båda huvudkaraktärer är adopterade män från just Sydkorea såsom jag själv är så är det svårt (för mig som läsare) att värja sig ifrån hur naket och ärligt Ted skildrar Toms och Davids barndomar och situationer som varande vuxna adopterade män från Östasien i dagens Sverige.


Teds debutroman är kort och gott en smärtsam och gripande berättelse om och beskrivning av hur det är att vara en sydost/nordost)asiatisk man i Sverige. Teds ”Drömmegården” är därmed en litterär studie i den antagligen mest underordnade och av de allra flesta (och både hetero- och homosexuella icke-asiatiska män och kvinnor) föraktade och förnedrade maskuliniteten i Sverige – d v s just den (nordost- och sydost)asiatiska maskuliniteten med allt vad den innebär av feminisering (och ”homosexualisering”), infantilisering och avsexualisering.