Kategori: litteratur

Om Ted Stenströms debutroman ”Drömmegården”

Just nu diskuteras adoptionsfrågorna som aldrig förr i den svenska offentligheten och intressant nog utkommer åtminstone sex böcker inom ett års tid som (utlands)adopterade har författat, och vilket antagligen är unikt – d v s i skrivande stund ”peak:ar” helt enkelt sannolikt de adopterades bokutgivning i just Sverige: 

Under sensommaren 2020 kom Patrik Lundbergs bok ”Fjärilsvägen” ut, nyligen kom Mara Lee ut med boken ”Främlingsfigurer”, om några veckor kommer jag själv ut med boken ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” samtidigt som Ted Stenströms roman ”Drömmegården” ges ut, i juni månad kommer Ida Ali-Lindqvist ut med boken ”Jag är visst någonting” och framåt hösten kommer Lisa Wool-Rim Sjöblom ut med en ny grafisk roman som bär titeln ”Den uppgrävda jorden”. Utöver dessa sex titlar utgår jag ifrån att jag antagligen har missat en eller åtminstone ytterligare två böcker som är författade av adopterade och vilka ges ut inom samma tidsperiod.

Ted Stenströms bok ”Drömmegården” handlar om en adopterad man från Sydkorea vid namn Tom som hamnar på ett behandlingshem för missbrukare i Västernorrland, där han träffar en behandlingsassistent vid namn David som också han är adopterad från Sydkorea. Läsaren får sedan följa de båda adopterade koreanska männens uppväxter och livsöden och utöver händelserna som äger rum i nuet på det norrländska behandlingshemmet så utspelar sig större delen av romanen i Skåne.

.
Teds roman sticker ut vad gäller böcker skrivna av adopterade i både Sverige och i västvärlden i övrigt, då de allra flesta av de adopterade författarna annars är kvinnor, och eftersom Teds båda huvudkaraktärer är adopterade män från just Sydkorea såsom jag själv är så är det svårt (för mig som läsare) att värja sig ifrån hur naket och ärligt Ted skildrar Toms och Davids barndomar och situationer som varande vuxna adopterade män från Östasien i dagens Sverige.


Teds debutroman är kort och gott en smärtsam och gripande berättelse om och beskrivning av hur det är att vara en sydost/nordost)asiatisk man i Sverige. Teds ”Drömmegården” är därmed en litterär studie i den antagligen mest underordnade och av de allra flesta (och både hetero- och homosexuella icke-asiatiska män och kvinnor) föraktade och förnedrade maskuliniteten i Sverige – d v s just den (nordost- och sydost)asiatiska maskuliniteten med allt vad den innebär av feminisering (och ”homosexualisering”), infantilisering och avsexualisering.

Recension av min bok ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” i senaste Samlaren

Litteraturvetaren Therese Svensson recenserar min bok ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” (2019) i senaste numret/årgången av den litteraturvetenskapliga års(tid)skriften Samlaren och själv finner jag Thereses långa recension (OBS: detta är då bara ett utdrag) rättvisande.

Att som icke-litteraturvetare ta sig an den icke-vita svenskspråkiga (fiktions)litteraturen var sannerligen en utmaning som jag nog inte riktigt lyckades ro i land med till fullo och likaså var det en minst lika stor utmaning att genomföra ett så stort ras- och vithetskritiskt forskningsprojekt som det jag just genomförde med den närmast megalomaniska för att inte säga vansinniga ambitionen att under två års tid på halvtid (d v s på 50%) försöka hitta, läsa, tematisera, kategorisera och analysera varenda bokpublikation som en icke-vit svensk författare har utkommit med mellan 1969-2018 och därtill försöka redogöra för hur de svenska rasformationerna, rasstrukturerna, rashierarkierna och rasrelationerna har utvecklat sig och tagit sig uttryck under denna långa och omfattande tidsperiod:

”I takt med att en allt större andel fiktionslitteratur på den svenska bokmarknaden är författad av människor med någon form av personlig erfarenhet av utomeuropeisk migration till Sverige ökar behovet av en litteraturvetenskaplig praktik som kan ta sig an denna litteratur på professionella sätt. Att detta behov överhuvudtaget uppkommer kan härledas till det faktum att de svenskspråkiga litterära rummen så länge har präglats av det som sedan ungefär tio år tillbaka allt oftare benämns som vithet på svenska.”

(…)

”Den forskare som förmodligen framför allt förknippas med den svenskspråkiga ras- och vithetsforskningen är emellertid koreanologen Tobias Hübinette, som efter att ha redigerat ett par forskningsantologier nu utkommit med sin första monografi på ämnet ras och vithet i en svenskspråkig kontext.”

(…)

””Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” (2019) har som syfte att undersöka ”hur ras skrivs fram, förstås, görs, levs, känns och erfars i relation till Sverige, svenskhet och svenskar” genom ”ett antal tematiska studier och motivstudier” av den svenskspråkiga litteratur som ”härrör från icke-vita författare”.”

(…)

”Den begreppsliga aspekten hänger i Hübinettes forskning samman med den befolkningsmässiga genom hans problematisering av vad han benämner ”tabuiseringen av glosan ras”, vilken i Sverige antas ha tagit för västvärlden unika proportioner i takt med att landets befolkning förändrades. Problemet ligger – antar jag som läsare – i att erfarenheter av fenomenet ras inte kan artikuleras på adekvata sätt då svenskan saknar accepterade ord för denna verklighet. 

Genom att införa en flora av begrepp hämtade från i huvudsak den usaitiska (ett mer precist adjektiv knutet till USA än det vedertagna ”amerikansk”, som är knutet till flera länder på två kontinenter) forskningen hoppas Hübinette att ”normalisera och utveckla den svenska ras- och vithetsforskningen”. I sitt arbete med att realisera detta syfte närmar han sig ”den icke- vita svenska litteraturen”, vilken i Hübinettes mening består av runt 510 publikationer som sedan 1969 ”har författats av icke-vita utifrån definitionen att ha någon form av bakgrund i Afrika, Asien, Mellanöstern, Latinamerika, Karibien eller sydöstra Europa”.”

(…)

”Som framkommer av bokens utgångspunkter kretsar Hübinettes undersökning kring fenomenet ras, en slags samhällelig brännpunkt där språkliga strukturer möter demografiska. Märkligt nog kan jag inte finna att Hübinette diskuterar sin egen definition av rasbegreppet någonstans i boken. Att resonemangens begreppsliga kärna på så vis förblir oklar framstår som onödigt och i viss mån också ödesdigert för bokens projekt såväl som det ras- och vithetskritiska fältet i en svenskspråkig kontext givet bokens ambitioner. 

Även om det likt Hübinette går att förhålla sig kritisk till den beröringsskräck med ”glosan ras” som till vis mån existerar i samhället, varav forskarvärlden är en del, går det samtidigt inte att bortse från att ”ras” iscensätter en ordning som fördelar liv och död mellan människor och andra levande varelser i den koloniala modernitet som vi fortfarande lever och verkar i. 

Att undvika att föra en diskussion kring användandet av begreppet framstår i ett sådant ljus som en oansvarig forskarpraktik som, tillsammans med den genomgående vanan att konstatera framför att argumentera, alltför ofta lämnar mig som läsare i ovisshet om projektets egentliga innebörder.” 

(…)

”Mest övertygad av boken blir jag när Hübinette fokuserar de rent språkvetenskapliga aspekterna av sitt material. Med utgångspunkt i ett urval av texter som publicerades mellan åren 1969 och 1992 undersöker Hübinette vilka ord författarna och deras karaktärer brukar för att benämna sig själva. Till detta urval fogar han även senare tillkomna texter vilka har det gemensamt att de skildrar det aktuella tidsspannet. 

Metoden att ta fasta på vissa glosor med rasifierande innebörd visar enligt Hübinette i förlängningen på ”hur de svenska rasformationerna har uppstått och utvecklats och inte minst förändrats över tid”. Även om Hübinette tar upp och diskuterar utdrag ur ett 20-tal texter, menar han att det ”enda som med ganska så stor säkerhet går att konstatera i efterhand är att i praktiken samtliga beteckningar som användes på 1960- och 70-talen för att benämna personer […] som inte kunde passera som vita var exonymer eller utifrånbeteckningar då det verkar som att det ännu inte hade uppstått någon endonym eller självbeteckning för att beskriva sig själv som icke vit under dessa decennier”.”

(…)

”Under 1980-talet utvecklas vad Hübinette med hjälp av Frances Winddance Twine benämner en raslitteracitet, eller med andra ord ”förmågan att kunna se och att kunna läsa av ras” vilken mer konkret består i författarnas försök att ”bena ut hur relationerna mellan ras, vithet och svenskhet egentligen ser ut”. Orsaken till dessa ansträngningar att ”avkoda och dekonstruera den svenska rasgrammatiken” ligger i att författarna och deras karaktärer upptäcker att de i Sverige inte ”räknas som vita trots att de i många fall har uppfattat sig som vita i sina hemländer eller i varje fall inte som icke-vita rakt av”. 

1980-talet är också det årtionde då det för första gången växer upp en generation i Sverige med bakgrund i utomeuropeiska länder, och många av de texter som Hübinette använder sig av för att undersöka perioden är i själva verket skrivna några decennier senare då 1980-talisterna vuxit upp. Det är framförallt med stöd i dessa texter som publicerades under 2000-talet som Hübinette menar att ”en icke-vit subjektivitet och ett icke- vitt svenskt kollektivt medvetande sakta men säkert började formeras” under det tidiga 1990-talet.” 

(…)

”Att de långa linjernas historia görs synlig i Hübinettes undersökning är en välkommen passning i riktning mot en fördjupad kritisk blick på hur rasfenomen träder fram i vår samtid, och tillsammans med hans bibliografiska kartläggning av en stor mängd titlar öppnar den dörrar för fortsatta studier inom området. 

När Hübinette går vidare och undersöker hur den icke-vitifierade svenska subjektiviteten tar form i litteraturen återkommer emellertid min frustration över den bristfälliga argumentation som dyker på avgörande platser i texten. Av runt 100 svenskspråkiga antologier innehållande texter av icke-vita skribenter väljer Hübinette ut de som iscensätter en ”icke-vit svensk gemenskap” snarare än att rikta sig till ”majoritetssvenska läsare”, och som på så vis bär på en potential att ”utveckla en kollektiv röst” och i förlängningen en ”icke-vit svensk subjektivitet”. 

Det handlar om åtta titlar sedan 1992 då Dr. Albans och Tom Hjeltes Svartskallarnas sammansvärjning kom ut. Det ”mest fullödiga och medvetna exemplet […] vad gäller att uttrycka en icke-vit svensk subjektivitet och erfarenhet och att konstruera en kollektiv röst och gemenskap som icke-vit svensk” finner Hübinette i Camila Astorga Díaz, Valerie Kyeyune Backströms, Mireya Echeverría Quezadas och Judith Kiros Rummet (2015). Denna antologi följdes av ytterligare titlar av andra kollektiv vilka har de gemensamt att de genomsyras ”av ett språk och en retorik som är sprängfylld med starka känslor vilka fungerar som ett slags sammanlänkande kitt för att skriva fram och formulera en icke-vit svensk subjektivitet”.”

(…)

”Förutom den redan nämnda kopplingen mellan olika tiders rasformationer som tentativt upprättas i boken förmår Hübinette föra in motiv, teman och genrer som tidigare har studerats i framförallt en usaitisk kontext och visa på dess potentiella relevans även i en svenskspråkig sådan. I en övertygande delstudie vänder Hübinette blicken mot det svenska rasarvet i syfte att undersöka ”hur dagens icke-vita svenska författare som inte tillhör någon av de fem historiska minoriteterna minns och förhåller sig” till ämnen som ”svensk kolonialism, svensk rasbiologi och svensk extremhöger”. 

Hübinette presenterar en rad exempel från olika texter som visar på hur i synnerhet de två sista tematikerna finns närvarande, och tar slutligen bell hooks begrepp ”vit terror” till hjälp för att ytterligare precisera hur detta fenomen ”kan sägas utgöra ett bärande tema i den icke-vita svenska litteraturen”. Hypotesen beläggs därefter genom att Hübinette citerar och refererar ett större antal texter av olika genrer vilka framförallt är tillkomna under de senaste tio åren, och vilka sammantaget visar hur ”de icke- vita författarna skriver från positionen att när som helst riskera att bli utsatta för hatbrott och högerextremt våld liksom för diskriminering, segregering och vardagsrasism”.”

(…)

”Som läsaren av den här recensionen börjar ana utmärks Att skriva om svenskheten av en ojämnhet mellan dess olika delstudier när det gäller det grundläggande vetenskapliga hantverket och den tillförlitlighet som jag som läsare tillskriver bokens olika slutsatser. Den osäkerhet som präglar bokens bruk av termen ras återkommer också i dess sista analyskapitel då det av Hübinette myntade begreppet ”transras” – en slags raskritisk pendang till transsexualitet – ställs i centrum för resonemangen. 

Detta kapitel utgår från frågan huruvida det går att överskrida ras, vilken Hübinette menar förekommer i det undersökta materialet. Hübinette visar fram texter där det motiv han benämner transrasialitet skildras på magiska och ironiska vis, för att därefter poängtera att det samtidigt är ”ett faktum att det än så länge inte är möjligt att helt och hållet byta ras på kirurgisk väg”. Som läsare hajar jag till över den okommenterade förankringen av ras i människors köttslighet och önskar återigen att Hübinette diskuterat sin egen förståelse av rasbegreppet i bokens inledning.” 

(…)

”Den ras- och vithetskritiska studie som genomförs i Att skriva om svenskheten utgår till syvende och sist från Hübinettes intresse för demografi och inte för litteratur, och motiveras – gissar jag – av det faktum att fiktionslitteraturen har visat sig vara en privilegierad plats för formulerandet av en i andra textuella genrer undertryckt kunskap om hur rasifiering och vitifiering verkar i det svenska språkområdet i vår tid. 

Detta framlyftande av fiktionslitteraturen som en plats för formulerandet av en på samma gång exklusiv och vital kunskap – tillsammans med insisterandet på att denna iscensätts utifrån en icke-privilegierad situering inom den rasrelationalitet som är studiens egentliga fokus – gör att Hübinettes bok på ett på samma gång uppfriskande och uppfordrande sätt bankar på porten till en alltför vithetsnormativ disciplin som litteraturvetenskapen. Det är därför synd att dess projekt samtidigt väcker så många frågor kring såväl utgångspunkter och genomförande som slutsatser. 

Att kombinera en demografisk ingång med en litteraturvetenskaplig analys har visat sig möjlig i skrivandet av bland annat den svenska arbetarlitteraturens historia, och med ett på samma gång tydligare och mer komplext begreppsliggörande av fenomenet ras inom samtidslitteraturen – vilket framför allt inte lägger hela tyngden av dess börda på icke-vitifierade skribenter – kan formulerandet av en vithetskritisk litteraturhistoria fortgå.”

Intervjuad i SVT:s Kulturnyheterna om de utlandsadopterades litteratur

Lisa Wool-Rim och jag intervjuades ikväll kl. 18.15 i SVT:s Kulturnyheterna om de utlandsadopterades litteratur i relation till frågan om de korrupta adoptionerna och Lisa berättade om sin uppmärksammade debutbok ”Palimpsest” medan jag berättade om de adopterades i Sverige litteratur i allmänhet:

https://www.svt.se/kultur/bok/hennes-papper-var-forfalskade-skildrade-sin-adoption-i-serieroman

Till skillnad från de adopterades litteratur i t ex USA, där bl a Jane Jeong Trenkas romaner har behandlat frågan om illegala adoptioner, har få adopterade i Sverige gjort det i sina böcker och Lisas ”Palimpsest” från 2016 är därför något av ett undantag liksom hennes kommande grafiska roman ”Den uppgrävda jorden”.

Ny bok om internationell adoption författad av en amerikansk adoptivförälder

Så har ännu en vit amerikansk adoptivförälder skrivit en bok om att vara förälder till ett icke-vitt adoptivbarn som inte skyggar för de svåra och ofta också mycket smärtsamma frågorna om ras och kolonialism utan tar sig an dem och lyssnar på dem då det inte går att göra något annat som adoptivförälder till ett icke-vitt barn (det anser i varje fall dessa vita amerikaner liksom jag själv).


Sedan 1990-talet när adoptivföräldern och genusvetaren Cheri Register gav ut sin bok ”Are those kids yours?” har en rad amerikanska adoptivföräldrar, och nästan alltid vita adoptivmödrar (OBS: några undantag finns – d v s någon vit adoptivpappa har också skrivit om att just vara adoptivpappa), författat och publicerat både böcker och andra texter som just handlar om att på ett kritiskt sätt och med stöd i postkolonial feministisk forskning vara en vit förälder till ett icke-vitt adopterat barn.


Sedan 1990-talet när adoptivföräldern och genusvetaren Cheri Register gav ut sin bok ”Are those kids yours?” har en rad amerikanska adoptivföräldrar, och nästan alltid vita adoptivmödrar (OBS: några undantag finns – d v s någon vit adoptivpappa har också skrivit om att just vara adoptivpappa), författat och publicerat både böcker och andra texter som just handlar om att på ett kritiskt sätt och med stöd i postkolonial feministisk forskning vara en vit förälder till ett icke-vitt adopterat barn.


Jag har själv genom åren haft kontakt med ett flertal av dessa vita amerikanskor och t o m i något fall stått bakom en s k ”blurb” (d v s ett positivt baksidestextcitat) till en sådan bokpublikation.


Jag har vidare länge, och ända sedan 90-talet när jag själv ”upptäckte” den postkoloniala feministiska forskningen och började applicera densamma på frågan om adoptioner över de s k rasgränserna, gått och väntat på att även Sverige ska ”föda fram” en sådan kritisk genre av självbiografiskt färgade böcker författade av vita svenska adoptivföräldrar med icke-vita adoptivbarn.


Även om åtskilliga svenska adoptivföräldrar, och liksom i USA mestadels vita adoptivmödrar men också några vita adoptivfäder (och f ö i huvudsak också akademiker), har publicerat självbiografiskt färgade romaner och andra texter som handlar om att vara adoptivförälder så har hittills mig veterligen knappt någon kommit i närheten av en motsvarande amerikansk publikation.


Författaren Astrid Flemberg-Alcalá, som då är adoptivförälder, har visserligen skrivit romanen ”Och vet inte vart” som sticker ut i högen av böcker författade av svenska adoptivföräldrar då den skildrar en s k ”misslyckad” adoption (OBS: jag har måhända inte läst dem alla men jag tror att jag har läst de allra flesta av dem och fr a så tror jag mig ha ”koll” på i stort sett samtliga titlar som en svensk adoptivförälder står bakom som på något sätt handlar om adoption) men den kan ändå inte mäta sig med de amerikanska adoptivföräldrarnas autoetnografiska och självbiografiska texter vad gäller (själv)kritisk reflexivitet.


Tommy Karmans bok ”När haven tystnade” är nog den enda svenska boktiteln som jag kommer att tänka på i sammanhanget som då för ovanlighetens skull är skriven av en adoptivpappa och också den handlar om en utlandsadoption som får ett tragiskt slut.

Några reflektioner kring tecknaren Hans Lindström som nyligen har gått bort

DN:s Jonas Thente tecknar idag ett porträtt över en av Sveriges mest kända tecknare Hans Lindström som nyligen har gått bort och som också var litteraturvetare samt mångårig DN-medarbetare. Thente nämner dock märkligt nog inte att Lindström 2015 blev avskedad från DN efter att jag skrev om att Lindströms teckningar ibland var rasstereotypa och att DN:s Namn & Nytt-sida ibland också verkade uppskatta rasstereotyper.

År 2015 var kritiken mot rasstereotyper fortfarande en av de stora frågor som antirasismen, vänstern och minoritets-Sverige i bred mening fick gehör för i majoritetssamhället och att DN gjorde sig av med sin mångårige medarbetare Lindström efter ett 20-tal debatter om olika fr a visuella rasstereotyper som hade pågått mellan 2011-15 var därför inte oväntat just år 2015.

Jag krävde dock aldrig Lindströms avgång och hävdade f ö aldrig att han är någon ”rasist” utan egentligen enbart att hans teckningar ibland är rasstereotypa och idag kan jag tycka att det var fel av DN att göra sig av med Lindström p g a kritiken jag framförde och att den typen av avsked och avplattformering kom att leda fram till den högerpopulistiska backlash som slog till efter det s k flyktingkrisåret 2015 när antirasismen, vänstern och minoritets-Sverige i bred mening till stora delar förlorade debatten om rasism.

https://tobiashubinette.wordpress.com/category/hans-lindstrom

”Hans Lindström har avlidit, 71 år gammal. Det meddelar hans familj. Litteraturvetaren och tecknaren blev känd för DN:s läsare med sina vildsinta satirteckningar på Namn & Nytt. DN:s Jonas Thente minns.

DN:s läsare känner väl till honom som den ibland snudd på skandalöse satirtecknaren som medverkade på Namn & Nytt. Hans enkla men briljanta teckningar präglades av en sympatiskt tillbakalutad övertygelse om människans inneboende förmåga att skratta åt sig själv. Och att kanske titta lite mer skeptiskt på sig.

Vi brukade sitta på den fantasifullt döpta krogen Restaurang Stortorget vid Stortorget i Lund med ett gäng garvade litteraturvetare, och gå igenom Hans mest refuserade, skandalösa teckningar. En av hans första och mest trogna uppdragsgivare var tidskriften Hundsport. Redaktionen fick alltid problem närhelst de publicerade en av hans teckningar med till exempel taxar som hade samtliga ben amputerade och drogs fram på små slädar. Men de behöll honom, och han harangerade dem alltid för detta.

Jag har ett dedicerat exemplar av hans doktorsavhandling i litteraturvetenskap. Den heter ”Skrattet åt världen i litteraturen” (Carlssons 1993) och handlar om den karnevaliska litteraturen från Cervantes till Fritiof Nilsson Piraten och vidare i biblioteket. Ett passande ämne. Förstås. Hans Lindström blev doktor i litteraturvetenskap samma år.

I avhandlingens förord skriver han: ”Skrattet, som den här avhandlingen diskuterar det, är respektlöst, det skyr inga objekt, det är anti-auktoritärt, anti-systematiskt och subversivt; det är förbundet med de många möjligheterna, de många orden, inte med den enda möjligheten eller det enda ordet och det riktar sig mot det upphöjda, det bestämda, det ordnade, mot inordnandet, mot det falska och det slutna”.

Hans Lindström såg humorn och satiren som en revolutionär handling och ett sätt att dra ner byxorna på makten. All makt, hur den än ter sig, var den än dyker upp. Han var med andra ord en övertygad humanist och har demonstrerat det i fler än 20 böcker med samlade teckningar.”

Reflektioner kring att kategorisera författare efter ras/etnicitet

Litteraturvetaren Karl Berglund skriver idag i SvD om Richard Jean Sos bok ”Redlining culture. A data history of racial inequality and postwar fiction” som utgörs av en kvantitativ studie som med hjälp av s k big data (be)visar hur vita författare och vita karaktärer liksom vita förläggare och vita litteraturkritiker/vetare o s v mer eller mindre fullständigt dominerar den amerikanska samtidslitteraturen trots att USA är det land i västvärlden som demografiskt präglas av den allra största etnisk-rasliga mångfalden:

”Sos diskussion av vita författares upptagenhet av vita författare är elak men träffande. Fram träder bilden av en vit litterär kultur som ger ut verk av vita författare som beskriver en vit litterär kultur – kort sagt: ett system som reproducerar vithet som en central men aldrig uttalad del av sin egen självbild.”

Tyvärr sprider Berglund dock (den färgblint antirasistiska) missuppfattningen för att inte säga (den färgblint antirasistiska) lögnen att det skulle vara förbjudet att kategorisera svenska författare utifrån ras/etnicitet – det har jag då själv gjort (se https://tobiashubinette.wordpress.com/bibliografi-over-den-icke-vita-svenska-litteraturen-1969-2018) som den visserligen sannolikt enda svenska forskaren att ha gjort det – men Berglund är tyvärr inte ensam om att tro det.

När jag för några år sedan ägnade mig åt att studera den icke-vita svenska samtidslitteraturen stötte jag nämligen på (färgblint antirasistisk) patrull gång efter annan:

En svensk akademisk tidskrift vägrade exempelvis att publicera mig då jag ansågs ha brutit mot en påhittad svensk lag som säger att det är förbjudet att kategorisera personer i Sverige utifrån ras/etnicitet och alldeles nyligen ifrågasatte en anonym peer review/referee-läsare (läs: en svensk litteraturvetare) av en artikel som jag skickade in till en akademisk tidskrift varför jag överhuvudtaget talar om svarta svenska författare, svensk-asiatiska författare och svenska latinamerikanska författare o s v.

Här nedan följer ett antal citat som härrör från både redaktörer av vetenskapliga tidskrifter och anonyma peer review/referee-läsare (läs: svenska litteraturvetare) vilka har kommenterat mina insända artiklar till sådana tidskrifter och som med all önskvärd tydlighet visar att svenska forskare (läs: svenska litteraturvetare) sannerligen reagerar med (den färgblint antirasistiska) ryggmärgen när de ombeds att komma med ett utlåtande om en text som handlar om ras/etnicitet (d v s om mina artiklar):

”En diskussion saknas även om varför den av författaren upprättade kategorin ”subsahariska Afrika” även inkluderar svarta amerikaner. Vad har svarta amerikaner från Georgia med svarta gambianer att göra överhuvudtaget? Eller för den delen gambianer med kenyaner? Går det ens att tala om en kategori som författaren benämner som svarta svenskar eller afrosvenskar? Samma sak gäller kategorin ”Sydasien” som inkluderar asiatiska afrikaner – varför skulle sikher och indier från Uganda eller Sydafrika ha något gemensamt med pakistanier eller indier? Här skulle författaren kunna diskutera på vilka grunder nationalitet eller etnicitet är underställt det som författaren kallar ras och om det ens är möjligt eller ens önskvärt att göra det. Obesvarade etiska frågor gör sig än en gång gällande: På vilka grunder tar sig författaren ens friheten att kategorisera författare efter något som de möjligtvis aldrig själva har identifierat sig med? Vet författaren att en viss författare från Etiopien överhuvudtaget ens tänker på sig själv som svart? Och adopterade från Indien eller Korea eller Colombia – de är ju svenskar och inget annat!

I exempelvis meningen ”Sverige har med andra ord på rekordtid och inom blott en generation gått från att ha varit ett av västvärldens allra mest homogena och vita länder till att numera vara ett av västvärldens allra mest mångfaldspräglade och mångrasliga länder sett till befolkningssammansättningen” är ordet ”mångrasliga” ett tydligt exempel på denna problematik. Tillsammans med betoningen på den demografiska utvecklingen i Sverige menar jag att bruket av begreppet ”ras” måste diskuteras grundligt innan det används överhuvudtaget i det här sammanhanget, det riskerar annars att frammana en bild av ”massinvandring”.

Författaren skriver vidare att författaren har eftersträvat att ”konstruera och formulera så neutrala kategoribeteckningar som möjligt som inkluderar alla som på något sätt härstammar från ett visst land, en viss region eller en viss kontinent oavsett om de själva gör det eller via en eller båda föräldrarna”, men kommenterar inte ytterligare den etiska problematiken med att upprätta den här typen av kategorier. En sådan diskussion finner jag nödvändig. Den måste därtill förankras i relevant vetenskaplig litteratur. Här uppenbaras den verkliga kärnfrågan: Är det ens lagligt att upprätta och sprida en lista över författare grundad på deras bakgrund eller utseende? Om tidskriften mot min tillstyrkan väljer att publicera artikeln rekommenderar jag en översyn av en juridisk expert – att tala om ”muslimska författare”, ”svarta författare” eller ”latinamerikanska författare” borde enligt mig inte förekomma inom svensk forskning.

Jag anser att det är mycket viktigt att författaren förklarar sina bevekelsegrunder i det här sammanhanget. Författaren visar inte på några relevanta argument som stödjer upprättandet av en sådan lista med sådana kategorier, och att signalera att författaren är medveten om problematiken räcker inte som motivering på långt när.

Jag har liknande invändningar mot valet av begreppet ”icke-vita”. Författaren bör problematisera för- och nackdelar med att skapa annanhet överhuvudtaget i relation till vithet! Att tala om exempelvis kurder, somalier, peruaner eller kineser som att de är De Andra utifrån mystiska ”rasbiologiska” utseendedefinitioner som aldrig definieras måste motiveras. Och vad syftar t. ex. ”de svenska rasorden” på? Detta diskuteras inte.

”Rasord” är en oklar term. Syftar det på ord som konnoterar ras och/eller etnicitet, eller är det rasistiska termer? Varför är ”n-g-r” enligt författaren rasord, och för vem? Ord som ”blatte” och ”n-gg-” uppfattas väl som obildade och ovårdade, men kan också användas som positiv markör för gemenskap i förorterna, framför allt inom vissa ungdomskulturer. Ords betydelser är kontextuella och att kalla alla sådana ord för svenska rasord rakt av som författaren gör blir konstigt.

Jag ställer mig överhuvudtaget frågande till beteckningar som ”icke-vita” och ”den icke-vita svenska litteraturen”. Det bör preciseras inledningsvis om ”icke-vit” syftar på hudfärg och/eller social status, t ex att bo i förorterna eller vara underklass och därmed betraktas som ”smutsig”. I det sammanhanget kunde det vara klargörande med referenser till att ras är en förhandlingsbar och föränderlig kategori.

Beträffande begreppet ”den icke-vita svenska litteraturen” så undrar jag också vem som lanserat det? För vem är denna litteratur ”icke-vit”? För författare, forskare, litteraturkritiker, statistiker, SD? Har det med författarnas självbild att göra överhuvudtaget? Tänker en arabisk prosaist ens på sig själv som icke-vit? Funderar en adopterad poet från Colombia ens på ras? Om det är artikelförfattarens kategorisering kan den uppfattas som en form av rasifiering av skribenter med minoritets- eller invandrarbakgrund och som en marginalisering av litteratur av författare p.g.a. deras utseendedrag.

På tredje stycket finns påståenden om rassegregation som konsolideras på 1980- och 90-talen. På vilket sätt rör det sig om ”rassegregation” och inte om social segregation? Sverige har en socialt segregerad bostadsmarknad som har att göra med skillnader i ekonomi och utbildning. Menar artikelförfattaren att ”ras” skulle ligga bakom segregeringen och inte sociala faktorer? Vad finns det i så fall för belägg för det? Det handlar väl om klass och inget annat?

På flera ställen används uttrycket ”passera som vit”. Begreppet användes exempelvis på sin tid av Gunnar Myrdal då han skrev om amerikaner med afroamerikanskt påbrå, som såg ut som den vita majoriteten – de kunde alltså ”passera som vita”, dvs dölja sitt afroamerikanska påbrå. Men vad menar artikelförfattaren då begreppet används i dagens svenska kontext? Kan japaner och brasilianare och algerier passera som vita i Sverige? Kan polacker och ungrare det?

Det behövs slutligen en utförlig och längre diskussion om hur den amerikanska forskningen om ”ras” och ”vita” kan föras över till ett svenskt sammanhang överhuvudtaget. En sådan diskussion måste också ta upp problem med denna forskning i ett svenskt sammanhang. Inte minst med tanke på hur belastat begreppet ”ras” är i förhållande till samer, romer och judar i Sverige.”

https://www.svd.se/ibland-ar-datorn-den-mest-klarsynta-lasaren

”So tar avstamp i den historieskrivning i tidigare forskning som säger att decennierna från 1970-talet och framåt har varit en framgångssaga för afroamerikansk litteratur i USA. Från att tidigare ha varit marginaliserade och direkt institutionellt motarbetade, blev afroamerikanska författare nu lanserade på bred front och välkomnande in i de litterära finrummen. Pulitzerpriset och Nobelpriset i litteratur till Toni Morrison ses ofta som en sorts logisk slutpunkt, ett erövrande av de sista bastionerna. Men So menar att den här bilden inte stämmer. Om man i stället ser till helheten syns i själva verket ingen progression alls, utan en besvärande status quo.

Redan i inledningskapitlet leder So sin tes i bevis genom att peka på fyra centrala procentsatser: 97 procent av den skönlitterära utgivningen på ett av USA:s största och viktigaste förlag (Random House) har utgjorts av vita författare; 90 procent av de mest recenserade författarna i den etablerade pressen är vita; 98 procent av de skönlitterära bästsäljarna i USA har skrivits av vita författare; 91 procent av de litterära priserna har tillfallit vita författare. Dessa siffror gäller prosa i efterkrigstidens USA, och ingenstans syns annat än ytterst marginella ökningar när det gäller andelen svarta författare. Då ska man ha i tankarna att andelen vita i USA under den studerade perioden utgjorde drygt 70 procent av befolkningen.

Dessa siffror är förstås i sig uppseendeväckande och ett av bokens huvudresultat. So har fått fram dem genom ett omfattande litteratursociologiskt kartläggningsarbete, där han sammanställt stora databaser och manuellt grupperat författare. Men i stället för att vila på lagrarna av detta arbete låter han siffrorna fungera som utgångspunkt för fallstudier, där han utifrån respektive snedfördelning gör fördjupade analyser av vad han kallar ”produktion”, ”reception”, och ”erkännande”.

Särskilt värdefullt är hur So diskuterar de etiska aspekterna av att räkna på hudfärg. I Sverige är det olagligt att föra register över etnisk tillhörighet. Även i USA är det en känslig fråga som lätt väcker obehagliga associationer, inte minst betraktat i ett historiskt perspektiv. So resonerar kring sådana faror på flera ställen och är noggrann med att betona dels att författare i kategorin ”svarta författare” inte i övrigt ska reduceras till denna kategori, dels att ”svart litteratur” inte handlar om inneboende, ontologiska skillnader. ”Det är endast socialt konstruerade kategorier, och jag studerar deras relationer”, sammanfattar So. Men, framhåller han, det är viktigt med en medvetenhet om kvantitativa mönster av ojämlikhet vad gäller etnicitet. Använt på rätt sätt kan det bli ett medel för att kritisera maktförhållanden och för att problematisera föreställningar om etnicitet, litteratur och representation.”

(…)

”Vita romangestalter beskrivs ofta i termer av medelklassyrken (journalist, sociolog, läkare), allra särskilt sådana som kan kopplas till skrivande (kritiker, författare, poet). Svarta romangestalter associeras i stället främst med nedsättande epitet (gangster, jävel, galning, skojare) och arbetaryrken (arbetare, bonde, soldat). Dessutom finns starka band till polisväsende och prostitution.

Sos tolkning av resultaten är att vita författare tillsammans reproducerar en djupt problematisk bild av skillnaden mellan svarta och vita människor, där vita i normalfallet får representera det lyckade, tänkande och kritiska, medan svarta i stället reduceras till problematiska, våldsamma och fattiga. Sos diskussion av vita författares upptagenhet av vita författare är elak men träffande. Fram träder bilden av en vit litterär kultur som ger ut verk av vita författare som beskriver en vit litterär kultur – kort sagt: ett system som reproducerar vithet som en central men aldrig uttalad del av sin egen självbild.

I det andra kapitlet gör So en storskalig nätverksanalys av hur litterära verk har recenserats. Han visar vilka de mest centrala författarna i detta omfattande recensionsnätverk är, beräknat genom så kallad eigenvector centrality, ett mått som tar hänsyn till antalet recensioner såväl som det recenserade organets betydelse i nätverket. Toppskiktet bjuder på få överraskningar – Philip Roth, Toni Morrison, John Updike och så vidare – men So visar övertygande Morrisons särställning bland svarta författare. Hon rankas som den näst mest centrala författaren i hela nätverket, men vid sidan av henne finns inga svarta författare ens i närheten.”

Litteraturvetaren Bibi Jonsson återvänder till frågan om det finns någon svensk högerextrem författare som kan mäta sig med de stora litterära namnen i andra länder

Finns det överhuvudtaget någon svensk högerextrem författare som kan mäta sig med de stora litterära namnen i andra länder?


Bibi Jonsson, professor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, har i dagarna publicerat en akademisk artikel där hon tar avstamp i en fråga som jag ställde mig för några år sedan – d v s finns det en svensk litterär motsvarighet (d v s en svensk författare) som kan mäta sig med de s k nationella (högerextrema) författarna i andra länder såsom Norges Knut Hamsun, Finlands Örnulf Tigerstedt, Danmarks Harald Nielsen, Japans Yukio Mishima, Tysklands Ernst Jünger, USA:s Ezra Pound eller Frankrikes Louis-Ferdinand Céline?


Inte heller Jonsson, som tillhör en av mycket få svenska litteraturvetare som har studerat den svenska s k nationella litteraturen (d v s de svenska högerextrema författarna och deras verk – en annan svensk litteraturvetare som har gjort det är Jimmy Vulovic), kan dock svara på frågan efter att ha avfärdat namn som Magda Bergquist von Mirbach och Verner von Heidenstam (och vad gäller den sistnämnde tyvärr med hänvisning till Martin Kylhammar, professor i litteraturvetenskap vid Linköpings universitet, som både Dan Korn och jag har polemiserat emot och som är besatt vid att friskriva ”nationalskalden” från allt vad högerextremism heter trots att både Korn och jag har hittat åtskilliga bevis på dennes stöd till både ”det nya Tyskland” och den svenska extremhögern).


I slutet av artikeln skriver Jonsson sedan följande med inspiration från idéhistorikern Johan Östling som (liksom hans gamle handledare Svante Nordin) har försökt att avstigmatisera flera svenska författare och kulturpersonligheter som efter kriget fick lida av rykten om högerextremism såsom Fredrik Böök, Kurt Atterberg och Zarah Leander:


”Efter kriget gjordes upp med landsförrädare och före detta nazister som Hamsun och Tigerstedt, men inte i Sverige som ju skonats från krig och ockupation. Kanske är det därför det saknas officiella svenska representanter för denna diktning, om än de som jag visat fanns, både män och kvinnor, om än flera ofrivilligt annekterade och felaktigt associerade med nazism. Yttringar i vår tid av vad som betecknats som ultranationalism och populism i ytterlighetsrörelser, till sin spets dragna i form av nynazism, gör det mer angeläget än någonsin att göra upp med det nazistiska förflutna.”


(…)


”Viktigt är inte i att utnämna någon svensk diktare som skulle motsvara Mishima, Jünger, Céline, Hamsun eller Tigerstedt eller att skriva in kvinnorna i nazismen för att skapa ett slags genusbalans. Viktigare är att diktare som på felaktiga grunder associerats med fascism eller nazism inte längre gör det. Viktigast dock är att känna igen den totalitära stilens retorik och förmenta estetik för att inte lockas av dess emotionalitet och lömska lockelser.”

Sista avsnittet av SVT:s julkalender för i år reproducerar den koloniala fantasin om att det är feministiskt att en västerländsk flicka åker på äventyr i kolonierna och vänder sig därmed indirekt till majoritetsinvånarnas barn

SVT:s julkalender Mirakel har i år bjudit på en klassisk ”orphan”/adoptionsberättelse som känns väl igen från den västerländska litteraturen för den som kan denna tematik i den västerländska kulturhistorien – d v s kort och gott en föräldralös huvudkaraktär (och i detta fall en flicka vid namn Mira) får uppleva extraordinära händelser (och i detta fall att resa i tiden) och/eller innehar/erhåller superkrafter (och i detta fall att just kunna resa i tiden) och/eller utses att utföra/genomföra ett uppdrag/”quest” (och i detta fall att till slut rädda världen/samtiden/framtiden/mänskligheten) och blir i slutet av berättelsen antingen adopterad eller får veta hemligheten bakom varför hen blev föräldralös och vilka hens biologiska föräldrar var/är (och vilket fr a är fallet i de viktorianska romanerna medan berättelsen i SVT:s fall slutar med att huvudkaraktären blir adopterad).


Vidare har årets SVT-julkalender anmälts och kritiserats av fr a landets adoptionsorganisationer och adoptivföräldrar och även av en del vuxna adopterade för att dels romantisera hela situationen med att vara föräldralös och bo på barnhem och senare bli adopterad och dels fara med osanning om vad ett HVB/SiS-hem är varifrån det då inte går att adoptera/bli adopterad och de allra flesta barn som är placerade på dessa hem är dessutom heller inte föräldralösa.


Samtidigt går det tyvärr att konstatera att sista avsnittet av Mirakel som i övrigt har ”bockat av” allt ifrån barns rättigheter, miljömedvetenhet, antirasism (såsom kritik av rasstereotyper) och feminism reproducerar fantasin om ”äventyr i kolonierna” som antagligen finns med då det ska signalera någon slags ”girl power” – d v s idén om en stark flicka/ung kvinna som klarar allt och på egen hand:


I sista avsnittet av Mirakel från idag får Mira och alla tittare nämligen veta att Rakel som måste ha fötts på 1910-talet reste till någon afrikansk koloni kanske någon gång på 1930- eller 40-talet vilket återigen tyvärr avslöjar att trots all annan mångfald i Mirakel (i form av ett ensamkommande flyktingbarn som liksom Mira likaså är föräldralös och likaså blir adopterad och i form av en invandrad rörmokare som blir tillsammans med HVB/SiS-hemmets föreståndare) så riktar sig SVT:s julkalender från år indirekt ändå i huvudsak till majoritetsinvånarnas barn.

Sista delen av tre av podden Osvenskheter som handlar om den icke-vita svenska samtidslitteraturen

Nu har den sista delen av tre publicerats av Per Hans podcast Osvenskheter som handlar om min bok ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen”.

I denna tredje och sista del samtalar Per och jag bl a om hur icke-vita svenskar vänder på perspektiven genom att studera och stereotypisera vita svenskar och om hur icke-vita svenskar möter den vita blicken och avbryter det vita färgblinda talet:

”Med utgångspunkt i Tobias Hübinettes studie av icke-vit svensk samtidslitteratur samtalar Tobias med Per Han om svenskar och svenskhet. I det tredje och avslutande samtalet berörs Sveriges koloniala arv och hur så kallade invandrare, andragenerationare, blandade och adopterade upplever majoritetssvenskarna och de relationer som uppstår dem emellan. Per minns sin barndoms Hasse & Tage-idealism där Sverige alltid stod på de svartas och icke-vitas sida. Tobias redogör därefter för hur det gick till när Sverige – som första land i världen – avskaffade begreppet ras och därmed trodde sig vara befriat från rasism.

Per och Tobias kommenterar vidare också det aktuella uppropet mot rasism på Sveriges Radio. Du som lyssnar får höra hur Tobias skulle ha behandlat kritiken som cheferna fick. Mitt i allt detta dyker den möjliga motsvarigheten till n-ordet upp – det svenska r-ordet. Kanske väntat, kanske lika sårande. Avslutningsvis, för att summera de Andra svenskarnas drömmar om att accepteras som svenskar till fullo, föreslår Per ett nytt begrepp som kanske skulle kunna vara mer inkluderande än de som gäller idag.”

Den icke-vita svenska samtidslitteraturen exploderar just nu vad gäller antalet nyutgivna boktitlar

Känns fint att ha blivit och att vara omnämnd i två av de mer uppmärksammade och aktuella/nyutgivna böckerna för i år som enligt min definition/kategorisering (OBS: jag är mycket medveten om att det i stort sett bara är jag som tänker så här inom den svenska högskole- och forskarvärlden och antagligen i Sverige i stort och definitivt inom den svenska litteraturvärlden och bokbranschen/förlagsvärlden för i Sverige är det helt normalt att tala om kvinnolitteratur och arbetarförfattare men bara jag talar då om icke-vit litteratur) ingår i den just nu i realtid blixtsnabbt växande icke-vita svenska litteraturen för förra året gick verkligen ”proppen ur” vad gäller antalet böcker författade på (original)svenska (d v s inte på författarnas ifråga förstaspråk – d v s de siffror som hittas här nedan listar enbart bokpublikationer och titlar utgivna på svenska i Sverige såsom romaner, memoarer, antologier, diktsamlingar, novellsamlingar, pjäsmanus o s v) av personer med bakgrund utanför västvärlden eller på Balkanhalvön vilka tillsammans numera utgör över 20% av den svenska totalbefolkningen (d v s cirka en femtedel av invånarna i Sverige kommer antagligen att ”producera” och stå bakom närmare 100 boktitlar i år):


De första 21 titlarna gavs ut mellan 1969-79.
Under 1980-talet gavs mellan 0-5 titlar ut per år.
Under 1990-talet gavs mellan 5-15 titlar ut per år.
Under 2000-talet gavs mellan 15-25 titlar ut per år.
Under 2010-talet gavs mellan 20-55 titlar ut per år.
antalet titlar utgivna 2018: 56antalet titlar utgivna 2019: ca 60-70antalet titlar utgivna 2020: ca 80-90 och kanske närmare 100