Kategori: litteratur

Reflektioner kring att skriva en akademisk monografi och forska om den icke-vita svenska litteraturen

Att skriva en bok på akademisk svenska och dessutom en rätt diger sådan, d v s en s k monografi, gör en inte precis i en handvändning och särskilt inte om en som jag samtidigt pendlar och reser mycket i övrigt, samtidigt skriver på många andra texter och samtidigt undervisar på halvtid samt sist men inte minst samtidigt är djupt engagerad i en massa annat både innanför och utanför akademin och högskolevärlden. Tyvärr tvingas jag därtill också spendera enormt mycket tid och energi på en massa trista konflikter och tråkiga problem av allehanda slag som jag tenderar att kontinuerligt hamna i och dra på mig så kontentan är väl att min arbetstid och i praktiken hela min vakna tid ständigt äts upp av alltför mycket annat.

 

 
Nu har jag i alla fall verkligen lagt på ett kol under jul- och nyårshelgerna och under de första veckorna i januari och jag har just idag nog faktiskt lyckats färdigställa ett preliminärt manuskript som nu ska ”finsplipas” under den kommande tiden och dessutom ska ett sammanfattande efterord också skrivas.
 
Min ”resa” tillsammans med detta manuskript och denna kommande bok började i februari 2017 när jag inledde arbetet med mitt forskningsprojekt ”Att rasialisera Sverige: Berättelser om en ny svenskhet” men vårterminen 2017 ägnades till största delen åt undervisning så det var egentligen först under sommaren 2017 som jag kom igång på allvar med arbetet genom att systematiskt leta upp och läsa in mig på all tidigare forskning om den svenska ”invandrarlitteraturen” på de språk jag själv behärskar och som jag då i stället väljer att kalla den icke-vita svenska litteraturen.
 
Sommaren 2017 ägnade jag inte minst åt att börja spåra upp och köpa eller låna samt läsa själva litteraturen i sig och jag har sedan dess och fram tills dags dato (om jag nu har räknat rätt) läst sammanlagt 553 böcker författade av icke-vita svenskar och även inkluderande alla de nya böcker som fortlöpande har publicerats under arbetets gång (cirka 50 per år), och varav jag har inhandlat och numera äger kring 200 titlar (d v s jag har sammanlagt sedan februari 2017 spenderat 10 000-tals kronor på denna litteratur och dess författare och förlag).
 
Under sommaren 2017, höstterminen 2017 och vårterminen 2018 läste jag 10 000-tals boksidor, d v s jag var verkligen inne den (ö)kända s k ”bokslukaråldern” under det året och hade alltid med mig högar med olästa böcker när jag pendlade mellan Stockholm och Karlstad (och vilket ledde till att jag förbrukade två väskor ”till på köpet”) samtidigt som jag ”terroriserade” ett stort antal antikvariat och bibliotek runtom i landet på jakt efter samtliga titlar som ingår i den icke-vita svenska litteraturen.
 
Samtidigt som jag läste 100-tals böcker skapade jag ett system för att kategorisera författarna (efter minoritet) och deras böcker (efter genre) och inte minst vad författarnas böcker handlar om (d v s intriger, karaktärer, teman, ämnen o s v) och jag har nu en mapp i min dator som just idag består av totalt och exakt 11 346 filer, d v s 1000-tals avfotograferade och inscannade boksidor i form av bildfiler och över 400 Word-filer fyllda med utdrag, extrakt och citat ur böckerna som jag löpande har skrivit av/ned och vilka är kategoriserade efter författare, titlar och teman och varav vissa Word-filer uppgår till långt över 200 A4-sidor. Dessutom innehåller Word-filerna mina anteckningar om varje enskild författare och om varje enskilt verk.
 
Om jag någonsin skulle ”print:a” detta jättelika digitala arkiv som kan sägas dokumentera den icke-vita svenska litteraturens totala utgivning mellan 1969-2019 så skulle det antagligen handla om mellan 80 000-90 000 A4-sidor (och jag kommer så klart aldrig någonsin att print:a hela denna mapp i datorn). I alla fall så sitter jag ju i alla fall på s k empiri som heter duga för många år framåt såvida jag framgent vill fortsätta med att studera den icke-vita svenska litteraturen.
 
Någon gång under vårterminen 2018 och framför allt under sommaren 2018 och än mer under höstterminen 2018 kom jag slutligen på allvar igång med själva skrivandet och denna vinter 2018-19 har du varit rejält produktiv för min del – i alla fall mätt i antal tecken och ord.
 
Mitt bokmanus uppgår just nu till nästan exakt 200 A4-sidor och då jag tillämpar enkelt radavstånd, Word-programmets förinställda sidlayout samt 11-12 punktstext så gissar jag att det handlar om åtminstone 350 tryckta boksidor och det återstår nu för mig att hitta ett förlag och en förläggare som både vill och vågar ge ut en bok som just nu preliminärt bär titeln ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” och som enbart handlar om ras och svenskhet (d v s boktiteln är då inte på något sätt någon falsk varudeklaration utan den håller garanterat vad den lovar).
 

När ”snille och smak” fortsätter att betyda vänskapskorruption på högsta nivå

När ”snille och smak” fortsätter att innebära vänskapskorruption på högsta nivå samt även ekonomiskt stöd till en högerextrem skribent:
 
En gissning är väl att denna namnlista över årets Lundbergsstipendiater, som tidigare då inte var offentlig men blev det idag, innehåller åtminstone tre kontroversiella namn: Dels självklart Stig Larsson som står mycket nära flera akademiledamöter och vars vänner i Svenska Akademien (som Stig åtskilliga gånger har varit ute och ”partaj:at” och ”raggat” tillsammans med under ledning av Arnault och vilka tillsammans bl a ägnade sig åt att färgkoda ”brudarna”) har belönat denne med stipendier och ekonomiska medel sedan många år tillbaka och nu blir han återigen belönad för sitt osvikliga stöd till Arnault, dels Alberte Bremberg som också hon står mycket nära flera akademiledamöter och som nyligen vittnade i rätten till förmån för just Arnault (d v s även hon belönas för sitt osvikliga stöd till Arnault) och dels den högerradikaliserade Einar Askestad som visserligen även han tidigare har belönats med stipendier från Akademien men då hade han ännu inte högerradikaliserats.
 
Sedan kan självklart även en högerradikaliserad författare och skribent skriva utmärkta romaner, noveller och artiklar även om artiklarna ifråga numera ofta publiceras i högerradikala sammanhang. Det bör i sammanhanget f ö påminnas om att Askestad publicerade en artikel i den likaledes högerradikaliserade Katerina Janouchs ”Katerina Magasin” för knappt ett år sedan:
 
 
”Kalla det ”postmodernism”, kalla det ”kulturmarxism”, det rör sig om en medveten ideologisk kamp mot ”borgerliga värderingar”, mot förnuftet såsom vi känner det inom vår västerländska civilisation. I slutändan är denna kamp vad den är. En total ideologisering av tillvaron, en dekonstruktion av de få zoner som allt jämt är förskonade, en vilja till att utplåna de fredade världar vars själva kärna motverkar allt totalitärt tänkande inom de allra mest heliga av mänskliga dimensioner. De ser ut att ha lyckats. Själva samhällsbygget krackelerar. Svenska Akademien visar vägen.”
 
 
”Svenska Akademien har nu offentliggjort namnen på dem som i höstas tilldelades 60.000 kronor ur Stina och Erik Lundbergs stiftelse. Bland stipendiaterna finns författarna Johanna Frid, Stig Larsson och Mara Lee, men också sångaren och låtskrivaren Kjell Höglund.
 
Samtliga Lundbergsstipendiater
 
Erik Andersson
Einar Askestad
Emeli Bergman
Thorstein Bergman
Erik Bergqvist
Alberte Bremberg
Johanna Frid
Tomas Håkanson
Kjell Höglund
Pamela Jaskoviak
Stig Larsson
Mara Lee
Andrea Lundgren
Nino Mick
Henrik Nilsson
Yngve Nilsson”

Att försöka skriva om ras och om den icke-vita litteraturen på svenska

Har ägnat jul- och nyårsledigheten åt att så mycket som möjligt arbeta med mitt bokmanus som nu preliminärt ser ut som följer men det är då inte särskilt enkelt att skriva om ras och svenskhet och om vita och icke-vita på det här sättet och just på svenska då ingen verkar ha gjort det tidigare på ett så här explicit och konsekvent och möjligen också ”hänsynslöst” och ”ohämmat” sätt:
 
Preliminär titel:
Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen
 
Preliminär innehållsförteckning:
 
Förord
 
Kapitel 1. Att rasialisera Sverige
1.1 Framväxten av det icke-vita Sverige
1.2 Den icke-vita svenska litteraturen
1.3 Forskning om ”invandrarförfattarna”
1.4 Svenska ras- och vithetsstudier
 
Kapitel 2. Svenska rasformationer i vardande
2.1 De svenska rasordens magiska kraft
2.2 Att utveckla en raslig litteracitet
2.3 Kan det icke-vita Sverige tala?
2.4 Raskänslor och den icke-vita subjektiviteten
 
Kapitel 3. Begäret efter integration
3.1 Drömmen om Sverige och om den vita kvinnan
3.2 ”Svenneguzzen” och ”svennehoran”
3.3 Den vita kvinnan som ett integrationsobjekt
 
Kapitel 4. De adopterade som de Andras Andra
4.1 Att vara en icke-vit rasförrädare
4.2 De adopterade som projektionsytor
4.3 (O)möjligheten att vara icke-vit svensk
 
Kapitel 5. Vit terror i det antirasistiska Sverige
5.1 Att minnas den svenska kolonialismen och rasbiologin
5.2 Våldsamma möten med den svenska extremhögern
5.3 Att bjuda motstånd mot det vita våldet
5.4 Den svenska vitheten som vit terror
 
Kapitel 6. Att studera den svenska vitheten
6.1 Stereotyper av vita svenskar
6.2 Den svenska vithetens infödda informanter
6.3 Att möta den vita blicken och avbryta det färgblinda talet
 
Kapitel 7. Går det att överskrida ras?
7.1 Queera rasöverskridanden i ett genomsegregerat Sverige
7.2 Vad väntar bortom ”svennarna” och ”blattarna”?
 
Efterord
 
Den icke-vita svenska litteraturen består sammantaget av cirka 550 tryckta bokpublikationer som är författade av personer med bakgrund utanför Europa och på Balkanhalvön och vilka har utkommit sedan 1969 och samtliga verk är originaltexter skrivna på svenska och utgivna i Sverige.
 
Genrer:
diktsamlingar: 177
självbiografier: 148
antologier: 111
romaner: 100
reportageböcker: 46
novellsamlingar: 21
handböcker: 19
essäer: 16
kokböcker: 13
pjässamlingar: 9
barnböcker: 7
fotoböcker: 2
seriealbum: 2
 
Kategorier (OBS: vissa författare ingår i flera kategorier):
adopterade: 94
afghaner: 5
afrosvenskar: 76
araber: 45
assyrier, syrianer, mandéer och maroniter: 26
blandade: 108
greker: 36
iranier: 113
f d jugoslaver, albaner, bulgarer och rumäner: 60
kurder: 42
latinamerikaner, karibier och nordamerikaner: 70
oceanier: 1
sydasiater: 34
turkar: 11
öst- och sydostasiater: 78
 
Utgivningsår:
1969-79: 21 titlar
1980: 3
1981: 1
1982: 4
1983: 1
1984: 3
1985: 3
1986: 0
1987: 3
1988: 6
1989: 4
1990: 5
1991: 5
1992: 2
1993: 7
1994: 8
1995: 9
1996: 11
1997: 11
1998: 16
1999: 14
2000: 17
2001: 18
2002: 16
2003: 25
2004: 26
2005: 22
2006: 22
2007: 14
2008: 15
2009: 16
2010: 20
2011: 36
2012: 30
2013: 21
2014: 41
2015: 35
2016: 48
2017: 53
2018: 52

2018 års produktion av böcker skrivna av författare med någon form av utomeuropeisk bakgrund

Året börjar lida mot sitt slut och jag gjorde en sista ”räd” på fyra bibliotek igår och i förrgår och tror mig nu har skaplig koll på innevarande års utgivning av böcker författade på svenska (d v s ej på författarnas eventuella förstaspråk eller på de stora utomeuropeiska diaspora- och exilspråken utan just originaltexter författade på svenska) och utgivna i Sverige (d v s ej i Finland eller i USA eller någon annanstans i världen) och vilka är skrivna av författare med någon form av utomeuropeisk bakgrund (d v s både invandrade, adopterade, blandade, ”1,5-generation:are”, ”andrageneration:are” och ”tredjegeneration:are”).
49343061_10156131298895847_7001348909310148608_n.jpg
 
Till på köpet så sprang jag av en ren slump också på en mig veterligen bortglömd (debut)bok utgiven av Bonniers som jag själv hade missat fram tills igår – den svarta amerikanska författaren Victor Herbert Tyus roman ”Den stora klyvningen” från 1969 som därmed bör vara den första boken författad av en afrosvensk.
 
Jag tror jag mig nu också kunna hävda följande (och vänligen rätta mig om jag har fel tack!):
– den första boken författad av en afrosvensk var Victor Herbert Tyus roman ”Den stora klyvningen” från 1969
– den första boken författad av en turk var Lütfi Özköks diktsamling ”Utanför” från 1971
– den första boken författad av en karibier var Gilbert Lindets a.k.a. Antoine Petits självbiografi ”Dagbok över en småborgerlig, svart T-banespärrvakts liv” från 1975
– den första boken författad av en latinamerikan var Enelia Paz Gómez självbiografi ”Svart i Colombia” från 1979
– den första boken författad av en sydasiat var M. Jamil Ahsans diktsamling ”Fisken törstar i havet” från 1980
– den första boken författad av en arab var Abdul Sadoon diktsamling ”Ett leende till salu” från 1988
– den första boken författad av en östasiat var Li Lis diktsamling ”Blick i vattnet” från 1989
– den första boken författad av en utlandsadopterad var Tom Hjeltes roman ”Generation” från 1990
– den första boken författad av en kurd var Eshat Ayatas novellsamling ”Mörka världar och andra noveller” från 1991
– den första boken författad av en iranier var Sharock Kamyabs novellsamling ”Svalornas bukt” från 1991
– den första boken författad av en ”1,5-generation:are” var Alejandro Leiva Wengers novellsamling ”Till vår ära” från 1991
– den första boken författad av en kristen från MENA-regionen var Erol Severs diktsamling ”Ishtars duvor” från 1991
– den första boken författad av en blandad var Mohamed Omars diktsamling ”Orientalisk sejd” från 1995
– den första boken författad av en ”andrageneration:are” var Daniel Boyaciouglus diktsamling ”I stället för hiphop” från 2003
– den första boken författad av en urfolksinvånare från Oceanien var Erena Rhöses självbiografi ”Flickan från Aotearoa” från 2011
(och den första boken författad av en ”tredjegeneration:are” har då mig veterligen ännu ej kommit ut)
 
2018 års utgivning av böcker skrivna av författare med någon form av utomeuropeisk bakgrund (och vänligen komplettera bibliografin om någon titel saknas tack!):
Abraham, Getahun Yacob. 2018. Min röst. Göteborg: Getahun Yacob Abraham.
Al-Khamisi, Duraid. 2018. Mellan floderna. Stockholm: Atlas.
Anyuru, Johannes. 2018. Strömavbrottets barn. Texter om konst, våld och fred 2010-2018. Stockholm: Norstedts.
Asaad, Arkan. 2018. Bortom solens strålar. En berättelse om en splittrad familj, ett nytt land och kampen att finna sig själv. Stockholm: Norstedts.
Assai, Daniel. 2018. Facklan i riksdagen. Stockholm: Vulkan.
Badran, Samir, Viktor Frisk & Pascal Engman. 2018. Samir & Viktor. Berättat för Pascal Engman. Fotograf: Magnus Ragnvid. Stockholm: Bookmark Förlag.
Behdjou, Behrang. 2018. Gå med mig. Stockholm: Mondial.
Björn, Monika. 2018. Stark genom klimakteriet. Fysiskt – psykiskt – mentalt. Foto: Meddi Kabirzadeh. Stockholm: Norstedts.
Bohm Ramirez, Yolanda Aurora. 2018. Ikon. Stockholm: Bromberg.
Carlsson, Marika. 2018. ”Såna som du ska inte va här”. Stockholm: Forum.
Choi, Soki. 2018. Kimchi och kombucha. Den nya vetenskapen om hur tarmbakterierna stärker din hjärna. Ny spännande forskning och fakta. Stockholm: Bonnier fakta.
Dousa, Benjamin. 2018. Snöflingorna faller över Husby. Stockholm: Timbro.
Farshin, Melody. 2018. Mizeria. Stockholm: Bonnier Carlsen.
Ganman, Jens & Mustafa Panshiri. 2018. Det lilla landet som kunde. Stockholm: Vulkan.
Imam, Silvana. 2018. Silvana. Förord av Ida Therén. Foto: Elisabeth Ohlson Wallin. Stockholm: Norstedts.
Jamatipour, Mashaallah. 2018. Drömmen om frihet. Stockholm: Författares bokmaskin.
Jamatipour, Mashaallah. 2018. I drömmarnas land. Stockholm: Författares bokmaskin.
Jamatipour, Mashaallah. 2018. Världens vackraste strand. Stockholm: Författares bokmaskin.
Jobe, Mariama. 2018. SANNU. En diktsamling utav Mariama Jobe. Illustratör: Tara Salim. Stockholm: Type & Tell.
Karam, Balsam. 2018. Händelsehoristonen. Stockholm: Norstedts.
Khavari, Fatemeh & Annie Hellquist. 2018. Jag stannar till slutet. Berättat för Annie Hellquist. Stockholm: Norstedts.
Khemiri, Jonas Hassen. 2018. Pappaklausulen. Stockholm: Bonnier.
Kim, Mia. 2018. Bland arbetsmyror, dammråttor och solkatter. Kluriga ordens ABC. Illustratör: Maria Källström. Linköping: Olika Förlag.
Kobane, Dorpec & Theodor Lundgren. 2018. Kobanesyndromet. Min berättelse från kriget. Stockholm: Storyhood.
Lagoun, Sabinha. 2018. Koreografi. Hörby: Venaröd förlag.
Lee, Mara. 2018. Kärleken och hatet. Stockholm: Bonnier.
Lundberg, Patrik. 2018. Berättelsen om Sverige. Texter om vår demokrati. Illustratör: Daria Bogdanska. Stockholm: Rabén & Sjögren.
Mohammed, Iman. 2018. Bakom trädet ryggar. Stockholm: Norstedts.
Mossaed, Jila. 2018. Vad jag saknades här. Stockholm: Lejd.
Motturi, Aleksander. 2018. Onåbara. Stockholm: Norstedts.
Möllås, Hanna. 2018. Hela mig. Om konsten att adoptera sin kropp och sina känslor. Örebro: Marcus förlag.
Nylén, Mårten. 2018. Resultat, balans och lite magi. Foto: Daniel Stigefelt. Stockholm: Pagina.
Ortiz, Joel Mauricio Isabel. 2018. Sången om en son. Stockholm: Norstedts.
Ringskog Ferrada-Noli, Caroline. 2018. Rich boy. Stockholm: Natur & Kultur.
Sahin, Burcu. 2018. Broderier. Stockholm: Bonnier.
Sahin, Helin. 2018. Minnesstädningen. Stockholm: Natur & Kultur.
Said, Sami. 2018. Människan är den vackraste staden. Stockholm: Natur & Kultur.
Saleh, Jakob. 2018. Rosenboms stad. Stockholm: Vulkan.
Saliba, Michael. 2018. ”Du kommer aldrig att bli nåt”. Framgången finns inom dig. Malmö: Roos & Tegner.
Vargas Alaeb, Nachla, Nina Rashid, & Daniela Ruz. 2018. Revolution Poetry. Illustrationer: Maria Fröhlich och Steffi Aluoch. Formgivning: Sepidar Hosseini. Stockholm: Bonnier Carlsen.
Walldén, Jenny. 2018. Mycket smak på nolltid. Asiatiskt gott på bara 10, 20, 30 minuter. Stockholm: Bonnier.
Zakariae, Melika. 2018. 8 diagnoser. Det var f#n inte lätt. Tillsammans med Theodor Lundgren. Stockholm: Storyhood.

Författaren Heidi von Born har gått bort

Författaren, översättaren, hedersdoktorn och friherrinnan mm Heidi von Born har nyligen gått bort och vars (samtids)historiska romaner gärna bär spår av hennes finlandssvenska adelsfamiljs dramatiska öden och dessutom gärna utspelar sig i Vasastan i Stockholm.
48419548_10156117164225847_8512088550278168576_n.jpg
 
Heidis far swedenborgaren, genealogen, författaren och friherren mm Eric von Born var då en av den både finska och svenska extremhögerns (och den s k ”överklassnazismens” – delar av den finlandssvenska aristokratin var då om möjligt än mer högerradikaliserad än den rikssvenska adeln) mest mångåriga aktivister, skribenter och intellektuella (han verkar ha varit aktiv inom denna politiska miljö i närmare ett halvt sekel, d v s från och med 1920-talets slut och fram till sin bortgång 1975) och åtminstone jag tycker mig kunna avläsa spår av detta i vissa av Heidis romaner (mig veterligen berättade Heidi aldrig om sin högerextrema uppväxt och om sin nazistiskt och antisemitiskt lagde far i offentligheten) såsom i ”En högtidlig yra” från 2003 som Åke Leijonhufvud anmälde på följande vis i Svenska Dagbladet.
 
 
””En högtidlig yra” är en roman med stark tidsdoft, så stark att man ibland tycker sig se Sickan Carlsson och Hasse Ekman uppträda på scenen. Tiden är 1946, det är vargavinter, man använder galoscher och Stockholm är fullt av konditorier och spårvagnar.
 
Familjen von Morian vaknar upp efter kriget. Men det vore fel att säga att de skakats om av det. De åtnjuter det skydd som namn och börd ännu på 40-talet gav sina bärare. De enda konflikter de upplever är de som utspelas i familjen eller inom dem själva.
 
Ansel von Morian forskar i gamla släktöden och lider av bacillskräck och kanske också livsskräck. Djupare är den dock inte än att han har två små utomäktenskapliga barn på betryggande avstånd från den vackra sexrummaren på Apelbergsgatan. Hans hustru Charlotta hjälper Rädda Barnen med klädinsamlingar men har svårt att hjälpa sig själv. Deras båda vuxna barn Henrika och Stellan söker förgäves en fast punkt i tillvaron, vingklippta som de är av traditionens och förväntningarnas krav.”
 
(…)
 
”Här och var strör Heidi von Born in små lustiga kännetecken för den klass hon beskriver, finstilta men pregnanta. När familjen von Morian går på Stockholms gator gör de det försiktigt för att inte halka på isskorpan under snön. Och när solen träffar det stora porträttet av Charlotta i våningen på Apelbergsgatan, flyttas det raskt för att inte färgerna ska blekna och suddas ut. Den verkliga Charlotta kan gå mot sin upplösning, men porträttet av henne får inte skadas.
 
Vi får heller inte glömma Satu, det finska hembiträdet. Precis som amerikanska långfilmer sparar Heidi von Born mycket av det bästa till bifigurerna. Denna robusta men förskrämda flicka iakttar sitt herrskap med stum förvåning, stryker barons skjortor och serverar kokt gös till middag. Det står en fläkt av stora skogar och karelska insjöar kring henne!
 
Säkert har Heidi von Born tänkt sig en fortsättning på ”En högtidlig yra”. Vi får då hoppas att hon ger plats åt Ansel von Morians båda utomäktenskapliga, undangömda barn som nu bara skymtar i några hastiga men talande scener. De har säkert mycket att berätta om ett liv i de bättre familjernas skamvrå.”

”Våldet börjar med musiken”: SD:s chefsideolog Mattias Karlsson citerar indirekt både den nationelle poeten Ossiannilsson, den gamle nazistledaren Lindholm och vit makt-musiksånger som Pluton Sveas ”Stöveltramp” vilka alla har använt sig av uttrycket ”seger eller död”

Några reflektioner kring (och referenser till) SD:s chefsideolog Mattias Karlssons användning av uttrycket ”seger eller död” (som sedan länge är något av ett favorituttryck inom den svenska s k nationella rörelsen) eller ”våldet börjar med musiken” för Karlsson citerade helt enkelt textrader från olika vikingarock- och vit makt-musiksånger som använder sig av just detta uttryck i sitt Facebook-inlägg:
fdhsfdhsfdhshjsdfhs.png
Även jag har liksom Karlsson genom åren lyssnat på mängder av vikingarock och vit makt-musik och även jag har liksom Karlsson genom åren tagit mig igenom ett mycket stort antal s k nationella publikationer, tidskrifter och texter av allehanda slag och liksom Karlsson har även jag genom åren läst både historiska och samtida skrifter som emanerar från den svenska s k nationella rörelsen och även i mitt huvud ”ekar” ibland uttrycket ”seger eller död” eller ”segra eller dö” på grund av just denna min samlade och mångåriga (mass)konsumtion av s k nationell musik och s k nationell textproduktion och även, ska tilläggas, (mass)konsumtion av s k nationella symboler och bilder av olika slag såsom den som Karlsson nyligen använde sig av för att illustrera sitt redan famösa Facebook-inlägg.
 
Redan den gamle nazistledaren Sven Olov Lindholm använde då uttrycket ”seger eller död” i sin bok ”Svensk frihetskamp” från 1943 och Mattias Karlsson står då inte långt efter Lindholm vad gäller att skriva både poetiskt och pompöst på en och samma gång i sitt Facebook-inlägg från i måndags:
 
Sven-Olov Lindholm 1943:
”När nu våra fanor höjas, våra anfallssignaler ljuda och våra skaror samlas till avgörande strider, gå vi som glada, frimodiga soldater emot faran. Det är inte bara ”vi” som komma här – nej, förgångna släkten och ofödda släkten ha också del i denna kamp och skall ha del i framtidens Sverige. Intet av deras strävanden skall ha varit förgäves – vad som i tusende år har offrats för detta folks styrka och fortlevnad skall genom vår frihetskamp nå sin fullbordan. Vi kan med ett leende betrakta de motståndare, som tro, att de i längden skall kunna hindra naturmakterna att taga ut sin rätt! Kampen går vidare – mot seger eller död!.”
 
Mattias Karlsson 2018:
”Sverige är riktigt illa ute. Det har vi varit vid flera tillfällen i vår historia. Många gånger har det sett helt hopplöst ut. Vårt land har varit ockuperat av främmande stater, utländska fogdar har förtryckt befolkningen, vi har attackerats och stått ensamma mot en samlad styrka av Europas stormakter och befunnit oss i ett förkrossande numerärt underläge. Ändå har vi alltid gjort motstånd, ändå har vi alltid rest oss, ändå har vi alltid segrat mot alla odds och överlevt. Tack vare den orubbliga envisheten, övertygelsen, offerviljan och ledarskapet hos en liten skara patrioter. Vi måste vara den skaran nu. Ödet har utsett oss denna gången. Det finns ingen tid att vila eller att sörja brustna illusioner och förhoppningar. Vi har inte valt det här, men våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död.”
 
På 1990- och 2000-talen var det vanligt att svenska vikingarock- och vit makt-musikband (åter)använde sig av uttrycket ”seger eller död” eller ”segra eller dö” i sina sånger och gissningsvis var det sånger som Pluton Sveas mycket trallvänliga ”Stöveltramp” (”vi går i strid för våran ras mot dessa landsförrädar-as, det gäller seger eller död, för våran ras är vår framtid”) eller samma bands sång ”Svensk seger” (”mot svensk grynings himmel, så blixtrande röd, för fäder och framtid, mot seger eller död!”), Divisions S’ gamla skinhead-slagdänga ”Segra eller dö” (”vi är nazister och det är bra, vi kommer att segra en vacker dag, segra eller dö det är ditt val när stormen kommer en vacker dag”) eller Storms sång ”För Sveriges väl” (”bringa ljus, bringa kraft, bringa nordisk kämparglöd, väck nu åter krigarens själ, bringa styrka, bringa mod, bringa seger eller död”) som medvetet eller omedvetet ekade i Karlssons huvud när han skrev sitt ”seger eller död”-inlägg för precis så fungerar just musik och inte minst den s k nationella musiken för ”våldet börjar med musiken” som sångaren i det kanadensiska vit makt-musikbandet Rahowa sade på 1990-talet när Karlsson och 100 000-tals andra (majoritets)svenska barn och ungdomar lyssnade på vikingarock och vit makt-musik.
 
Fotnot 1: Möjligen ”härmade” Lindholm dock den ibland något överspände poeten K. G. Ossiannilsson som i sin tur naturligtvis ”härmade” Finlands store nationalskald Runeberg (”längs linjen hördes snart ett jubel skälla, framåt, framåt till seger eller död!”): Ossiannilsson började då som s k ungsocialist men anslöt sig sedermera till Mattias Karlssons ”favvoparti” och ideologiska förebild bland Sveriges otaliga högerradikala partier som har föregått SD, d v s Sveriges nationella förbund, och han skrev just gärna överspända dikter i Runebergs efterföljd som talade om ”seger eller död” och ”segra eller dö”.
 
Fotnot 2: I Pluton Sveas hemstad Eskilstuna erhöll SD 21,1% i söndags, i Division S’ hemstad Ekerö erhöll SD 16,2% och i Storms hemstad Ale erhöll SD 22,4%.
 
Fotnot 3: Texten till Pluton Sveas sång ”Stöveltramp” från 1995:
 
Jag ser en syn så underbar
Svastikafanan på standar
Jag ser ett ariskt folk så fritt
Ett rike byggt på sund moral
Med rasmedvetna ideal
Där svart är svart och vitt är vitt
 
Är du vår fiende? Är du vår vän?
När stöveltrampen ekar igen
Är du vår fiende? Är du vår vän?
När stormarna blåser upp till kamp igen
 
Vi går i strid för våran ras
Mot dessa landsförrädar-as
Det gäller seger eller död
För våran ras är vår framtid
Kommunismen kommer aldrig att få frid
Jag är hellre död än röd
 
Är du vår fiende? Är du vår vän?
När stöveltrampen ekar igen
Är du vår fiende? Är du vår vän?
När stormarna blåser upp till kamp igen
 
Skinheadsarméer på sin vakt
I täta led, vi går i takt
Nu ska regimen slås ut
Vi krossar Sions ockupation
En väpnad kamp för vår nation
Vi hälsar segern med salut – HELL!
 
Är du vår fiende? Är du vår vän?
När stöveltrampen ekar igen
Är du vår fiende? Är du vår vän?
När stormarna blåser upp till kamp igen
 
Fotnot 4: Den som vill vara ”djävulens advokat” gentemot ovanstående antifascistiska tolkning kan så klart hävda att Mattias Karlsson i själva verket hyllade de gamla habsburgarnas Landesschützen-Regiment Nr. I som just hade ”Sieg oder Tod” som sitt valspråk och som sin regementsmarsch (”Sieg oder Tod im Alpenrot”).
 
Fotnot 5: Gustaf Cederströms målning från 1900 som Mattias Karlsson använde sig av som illustration till sitt rätt så hotfulla inlägg föreställer den svenska segern vid Fraustadt 1706 som innebar en katastrof för den förenade rysk-sachsiska hären och som avslutades med en massaker på de ryska krigsfångarna och frågan är väl nu vilka som ska offras och massakreras denna gång.
 
Slaget vid Fraustadt har slutligen också besjungits av vikingarock-bandet Odins änglar i dess vid det här laget legendariska tonsättning av den svenske fascistideologen Per Engdahls dikt ”Karl XII” från 1944 (”ändå gav han inte upp sin sista stora strid, ändå trodde han som vi på än en storhetstid, och från Bender gick appellen buren av hans viljas makt till en västerlandets samling i en väldig vapenvakt” samt ”men blodrött skall aftonen färga ett stormpiskat hav i sitt svall; kung Karl, du var vilja och värja, du var storhet och öde och fall, en gång stiger soldrucken våren över Bohusläns havsband och skär, en gång ska de bortglömda spåren letas fram av en nyrustad här”) som Mattias Karlsson säkerligen har sjungit eller åtminstone nynnat med i mot bakgrund av hur populär denna sång var i s k nationella kretsar på 1990- och 2000-talen samt av Sabaton i sången ”Ett slag färgat rött” (”en köldhärjad här föds som demoner ur krutrök” samt ”syndaflod, genom fiendens led, gjuter blod, ingen nåd kommer givas där, står på led, öga mot öga, visar mod, stridsformation, domedag, fruktar ej döden”).

Den första texten författad på svenska av en afrosvensk och publicerad i bokform härrör möjligen från 1975

Jag hittade idag möjligen den första (bok)publicerade texten författad på svenska av en afrosvensk:
Namnlöst.jpg
 
Den första afrosvenska texten författad på ett annat språk än svenska är Gustav ”Badin” Couschis (från Saint Croix i Karibien) minnen som han nedtecknade på franska i form av en dagbok samt i form av en levnadsbeskrivning innan han gick bort 1822.
 
En annan tidig text som åtminstone handlar om afrosvenskar i Sverige och specifikt om svarta amerikaner i Sverige på 1960- och 70-talen är Robert G. Weisbords artikel ”Scandinavia. A racial utopia?” som publicerades 1972 i amerikanska Journal of Black Studies och som byggde på intervjuer i Stockholm med bl a Bill Melson (som i artikeln omtalas som en ”Black Panther”), en viss ”A. Hardie”, en viss ”J. Henry” samt Madubuko Arthur Robinson Diakité (d v s Jason ”Timbuktu” Diakités far).
 
På 1980- och 90-talen började enstaka afrosvenskar publicera böcker på svenska såsom Cyndee Peters, Solomon Mwambua och Cletus Nelson Nwadike och tidigare har jag alltid utgått ifrån att de namnen måste ha varit de första afrosvenska författarna som skrev och publicerade sig på svenska men idag hittade jag en artikel författad av en afrosvensk i antologin ”Svenskarna och deras immigranter” som gavs ut redan 1975 av Immigrant-institutet och under Karl H. Bolays redaktörskap.
 
I antologin ”Svenskarna och deras immigranter” hittas en artikel författad på svenska författad av Flávio Pires Dos Santos från den dåvarande portugisiska kolonin São Tomé och Príncipe som bodde i Sverige mellan åtminstone ca 1965-75 (och som f ö fortfarande verkar leva) och som berättar om hur han betraktades, bemöttes och behandlades när han levde i Lund och i Stockholm tillsammans med sin vita europeiska fru och deras gemensamma blandade son som omvärlden ibland misstog för att vara adopterad och i artikeln så framgår det bl a även att han fick höra exakt samma fras som Frantz Fanon fick höra i 1950-talets Frankrike i 1970-talets Sverige (”Tiens, un N!” – ”Titta, en N!”).