Kategori: litteratur

Är termen icke-vit litteratur eller den icke-vita litteraturen på väg att slå igenom?

Årets kanske första större kulturdebatt som rör svensk (samtids)litteratur handlar som bekant om att de icke-vita svenska författarna (som skriver originalverk på svenska) både är fortsatt underrepresenterade liksom att receptionen av desammas verk i mångt och mycket fortsätter att se ut som den alltid har gjort – d v s recensenterna, kulturkritikerna, litteraturvetarna och antagligen också många av läsarna anmäler, analyserar och läser verken på ett mer eller mindre exotiserande sätt – och i sammanhanget har en term som jag har myntat och teoretiserat kring liksom även kartlagt, kategoriserat och kvantifierat antagligen fått sitt stora genombrott. Det handlar kort och gott om termen och kategoribeteckningen icke-vit litteratur eller icke-vit svensk litteratur (eller i bestämd form den icke-vita litteraturen eller den icke-vita svenska litteraturen) som jag lanserade i mitt tidigare forskningsprojekt ”Att rasialisera Sverige. Berättelser om en ny svenskhet” och via min bok ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” (som kom ut 2019) och som Maya Abdullah använde sig av i ett inlägg i debatten i en artikel som publicerades i ETC för några dagar sedan.

https://www.etc.se/debatt/laesningar-som-reducerar-oss-till-offer-till-kroppar?fbclid=IwAR3KqEQRQ8TYMp_wU6EvIqLEtx5_HW1_aN4gfhVxJYH_zN4haQNMejUlDFc

Därmed hoppas i varje fall jag att de tidigare (och nog fortfarande) dominerande termerna som gäller för denna litteraturkategori äntligen är på utgång – d v s invandrarlitteratur (då flertalet av de icke-vita författare som debuterar idag är s k andragenerationare och därmed inte invandrare), förortslitteratur (då många av de icke-vita författarna inte har växt upp i eller bor i ett miljonprogramsområde), världslitteratur (då inte alla icke-vita författare kommer från det globala Syd och det som tidigare kallades Tredje världen), flerspråkig litteratur (då många av de icke-vita författare som debuterar idag har svenska som förstaspråk eller i varje fall som primärt skriftspråk) eller exil- och flyktinglitteratur (då inte alla icke-vita författare uppfattar att de befinner sig i exil utan de ser Sverige som sitt hem och många av dem har inte kommit till landet på flyktingstatus).

Än en gång kan jag slutligen konstatera att jag ligger lite före min (sam)tid och tenderar att vara ”först på bollen” i rätt så många frågor och sammanhang och därtill verkar jag vara rätt så flitig med att mynta och lansera nya termer på (nutids)svenska att döma av att jag utöver termen icke-vit litteratur genom åren har legat bakom begrepp och uttryck som rasstereotyp/er och rasord (i st f rasistiska stereotyper och rasistiska ord), rasperformativitet (och uttryck som rasperformativa praktiker och rasperformativa iscensättningar), majoritetssvenskar (i st f etniska svenskar), minoritetssvenskar (i st f invandrare), transrasialitet (och uttryck som transrasiala subjekt och transrasiala identifikationer), adoptivkorean/er (liksom adoptivetiopier, adoptivcolombian/er o s v), gulinghumor, svensk vithet (eller den svenska vitheten i bestämd form), svenska rasformationer och svenska rasrelationer liksom svenska raskategorier och sist men inte minst vill jag nog hävda att jag är den som har spridit kategoribeteckningen icke-vit/a (i st f rasifierade, färgade eller helt enkelt bara invandrare) allra mest och tydligast genom åren liksom rasbegreppet som sådant (OBS: naturligtvis har jag varken myntat uttrycket icke-vit/a eller ordet ras på svenska, men jag har antagligen spridit dessa termer mer frekvent och konsekvent än vad åtminstone de allra flesta andra svensktalande forskare har gjort).

Icke-vit litteratur är därmed enligt mig den mest inkluderande termen och jag hoppas nu att min term icke-vit litteratur till slut etableras framöver.

Ny rapport om den svenska minoritetslitteraturen

Idag publicerade Delmi (Delegationen för migrationsstudier) litteraturvetaren Daniel Pedersens rapport ”Exillitteratur i Sverige 1969 till 2019” som behandlar minoritetsförfattares litterära skildringar av att vara i exil Sverige och som delvis bygger på min egen bok ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen”.

På rapportsläppet, som ägde rum i eftermiddag, deltog förutom rapportförfattaren Daniel Pedersen bl a Delmis Joakim Palme, journalisten Kerstin Brunnberg, litteraturvetaren och akademiledamoten Anders Olsson samt den svensk-iranska poeten och akademiledamoten Jila Mossaed och min bok omnämndes i samband med de olika presentationerna.

”Allt fler svenskar har sina rötter i ett annat land, hur avspeglas detta i litteraturen? Och hur förhåller sig exilförfattare till det svenska språket? I en ny kunskapsöversikt från Delmi skriven av Daniel Pedersen analyseras exillitteratur i Sverige från de senaste 50 åren.”

https://www.delmi.se/publikationer/kunskapsoversikt-2022-1-exillitteratur-i-sverige-1969-till-2019

”Genom att visa på hur både författarskap och teman varierar över tid speglas samhällsförändringar i Sverige genom exilförfattarnas berättelser. Medan den tidiga exillitteraturen fokuserar på diskrepansen mellan ett homogent majoritetssamhälle och de få invandrarna, handlar den samtida exillitteraturen om social utsatthet kopplat till ursprung, etnicitet och livssituation.

Den ambivalenta synen på det svenska samhället och känslan av att inte tillhöra majoritetssamhället förenar många av skildringarna. Det som gått förlorat med exilen är den självklara tillhörigheten, medan det som vunnits med exilen är frihet och en viss lättnad från traditioner.

Gemensamt för de undersökta författarna är ett självreflekterande förhållningssätt till svenska språket. Förhållningssättet skiljer sig emellertid mellan första och andra generationens exilförfattare. Medan de förstnämnda i högre grad strävar efter anpassning eller ett erövrande av språket, söker den andra generationens exilförfattare snarare skapa en demarkationslinje mellan svenska språket som officiell representant för majoritetssamhället och de uttryck som förekommer i det språkliga myller som emellanåt kallas för ”nysvenska”.”

Ny avhandling om den icke-vita postinvandringslitteraturen i Norden

Idag försvarade Maïmouna Jagne-Soreau sin avhandling ”Postinvandringslitteratur i Norden. Den litterära gestaltningen av icke-vita födda och uppvuxna i Norden” i Helsingfors.


Avhandlingen tar sin utgångspunkt i en skarp kritik av och vidräkning med den rådande forskningen om denna typ av litteratur som hittills har varit besatt av migration och mångkulturalism och som benämner litteraturen och författarna som mångkulturell litteratur och invandrarförfattare.


Maïmouna argumenterar i stället för kategoribeteckningen postinvandringslitteratur eller mellanförskapslitteratur genom att decentrera migration och kultur och centrera ras och erfarenheten av att rasifieras som ”invandrare” i sitt eget hemland i relation till icke-vita författare och karaktärer som tillhör andragenerationen eller är adopterade eller blandade.


Med avstamp i kritiska ras- och vithetsstudier och via närläsningar av verk författade av bl a Maria Navarro Skaranger (romanen ”Alle utlendinger har lukka gardiner” från 2015), Yahya Hassan (debutverket ”Yahya Hassan” från 2013), Adrian Perera (diktsamlingen ”White monkey” från 2017) och Erik Lundin (sången ”Suedi” 2015) menar Maïmouna att när författarna behandlar frågor om rasism så är det ett försök att synliggöra vitheten och avhandlingen avslutas med en uppmaning till forskarvärlden att en gång för alla bryta med den färgblinda antirasismen som har tabubelagt all forskning om ras och i stället börja uppmärksamma hur vithet tar sig uttryck och gestaltas i den nordiska litteraturen.


Dagens disputationsakt ägde rum i Helsingfors och samtidigt vid både Helsingfors universitet och Université Paris-Sorbonne – d v s det var en slags dubbeldisputation – och för min egen del var detta första gången någonsin som jag satt i en betygsnämnd.


Jag träffade Maïmouna på en litteraturvetenskaplig konferens i Oslo för tre år sedan och har sedan dess följt hennes avhandlingsarbete på nära håll och för något år sedan bad Ebba Witt-Brattström mig att agera sakkunnig och förhandsgranskare och idag var jag ledamot av betygsnämnden för Sorbonnes räkning.

”Litteraturvetaren Maïmouna Jagne-Soreau insåg att det fanns en brist på förståelse av hur icke-vita personer som är födda eller uppvuxna i Norden gestaltas i litteraturen. Hon ville veta varför och det här ledde till en doktorsavhandling.”

https://svenska.yle.fi/a/7-10010021?fbclid=IwAR0fsVeYNsnimu7Vnp67LIdtMCc5exL4hqc2niVEm6r6vrRf2fz-pfIotMc


”Postinvandringslitteratur är inte bara ett nytt begrepp, det är även en relativt nytt litterärt fenomen som Jagne-Soreau beskriver. Så, vad är då postinvandringslitteratur?


– Det är litteratur som gestaltar det som jag kallar postinvandringsgenerationen. Kort sagt är det andra generationen, blandade (mixed race på engelska) och transnationella adopterade, berättar Jagne-Soreau och fortsätter:


– Dessa tre grupper är ju egentligen ganska olika om man tänker på deras livssituationer. Men det gemensamma är att de är icke-vita och uppvuxna i Norden, vilket leder till att de ofta betraktas som invandrare i sitt eget hemland.


Just det att icke-vita rasifieras och ses som invandrare i sina hemländer, både i det vardagliga livet och som litterära gestalter, är en del av den problematik som Jagne-Soreau vill komma åt med sin avhandling.

Hon tar avstånd från begrepp som ”invandrarlitteratur” och ”invandrarförfattare”.


– Det är ett akut problem att vi i Norden pratar om invandrarförfattare som skriver invandrarlitteratur. Det är fel och väldigt rasifierande, om inte rasistiskt, förklarar Jagne-Soreau.


Därför föreslår hon att ett steg i rätt riktning kunde vara att i stället fundera på att prata om postinvandringslitteratur, när berättelsen inte uttryckligen handlar om invandring.


– Men i framtiden hoppas jag verkligen att det inte längre skulle behövas.


Under de fyra år som Jagne-Soreau har arbetat med sin avhandling har det framkommit att det finns en tendens att läsa in saker som läsare vill läsa eller tror sig förstå, istället för det som egentligen skrivs. Det här har hon kommit fram till genom att utveckla sin forskning inom nordisk litteratur med teoretisk bakgrund i kritiska studier om ras- och vithet.


– Jag kallar det här att läsa med etniska glasögon. Det vill säga att läsaren fokuserar på etniciteten. Exempelvis i Yahya Hassans fall att man fokuserar på att han är son till flyktingar och hur man tänker sig att det här måste påverka hans liv och hur det sen påverkar litteraturen.


Läsare med de här etniska glasögonen, som Jagne-Soreau kallar det, riskerar inte bara gå miste om berättelsen.


– Dessutom rasifierar man författaren och karaktären i texten. Det vill säga att man fokuserar på att det handlar om en invandrare som inte nödvändigtvis har invandrat. Istället börjar det handla om det här exotiska andra och man tänker ”oj så spännande, nu ska jag läsa om invandrarna i förorten”.


– Postinvandringslitteratur handlar inte om att öppna ett fönster in till det exotiska andras liv, utan det ska visa en spegel för det rasifierade nordiska samhället, slår Jagne-Soreau fast.


Postinvandringslitteratur må ha identifierats som litterär inriktning och definierats som begrepp först nu i och med Jagne-Soreaus avhandling, men det finns exempel på nordisk postinvandringslitteratur som skrivits redan för 20 år sedan.


Jagne-Soreau nämner de svenska författarna Alejandro Leiva Wenger och Jonas Hassen Khemiri. Wengers novellsamling Till vår ära (2001) och Hassen Khemiris roman Ett öga rött (2003) räknas som startskotten för postinvandringslitteratur i Norden.”

Kerstin Stjärne har gått bort, som var den som var först med att kritisera förekomsten av rasstereotyper i den svenska barn- och ungdomslitteraturen 

Den stridbara författaren, läraren och journalisten Kerstin Stjärne har gått bort, som var den som var först med att kritisera förekomsten av rasstereotyper i den svenska barn- och ungdomslitteraturen och barn- och ungdomskulturen genom att i flera artiklar som publicerades under loppet av det mytomspunna året 1968 gå till generalangrepp mot ett flertal kanoniserade svenska författare och illustratörer och anklaga dem för att kolportera rasfördomar, som det hette på den tiden.

Stjärne framstod på sin tid som landets mest högljudda kritiker av svenska rasstereotyper i både ord och i bild och på Biblioteksföreningens nationella kongress i Göteborg i augusti 1968 levererade hon en bredsida mot den svenska barn- och ungdomslitteraturvärlden med alla dess författare, tecknare, illustratörer och förlag och talade om en ”indoktrinering” i rasstereotyper av kolonialt snitt och en ”ansvarslöshet och tanklöshet som måste bekämpas”.

Stjärne pekade bl a ut ”eskimåtrollet” Figges skapare Bo Beskow som upplevde sig anklagad för ”rashets” och flera av dåtidens kulturkritiker valde därför att gå till försvar för Beskow och bl a för att Stjärne sades anlägga amerikanska perspektiv på det svenska sammanhanget vad gällde rasfrågorna. En av Beskows försvarare frågade sig ”var blir humorn av?” om böckerna ska ”censureras av gravallvarliga vuxna”. Andra menade att Astrid Lindgrens Pippi Långstrump och hennes pappa ”n-g-rkungen” snarare borde ses som ett positivt exempel då Pippi ”tar ur n-g-rbarnen deras fåniga vördnad för vitt skinn” samt att även vita karaktärer framställdes på ett stereotypt sätt såsom Ulf Löfgrens ”grisskära vita män”.

Det Stjärne gjorde 1968 var helt enkelt att initiera Sveriges första debatt om rasstereotyper i den svenska barn- och ungdomslitteraturen och barn- och ungdomskulturen.

Om vad ett urval bilder och texter kan tänkas säga om Jimmie Åkessons självbild och världsåskådning

Eftersom det tyvärr finns en stor risk att Åkesson kommer att ha åtskilligt att säga till om i landet (och inte minst om landet) efter nästa års val så skadar det nog ändå inte att lära känna denne lite mer på (det psykiska och omedvetna) djupet genom att dels bjuda på ett kollage av bilder och foton som Åkesson åtminstone tidigare använde som profilbild(er) på sin egen privata Facebook-sida (OBS: m a o inte på partiets sida) mot bakgrund av det gamla talesättet ”en bild säger mer än tusen ord” och dels bjuda på ett urval sångtexter som Åkesson själv har författat åt sitt musikband Bedårande barn.


Den manga-inspirerade teckningen har f ö troligtvis högerradikala ”Jennifer Black” förestått som bl a var en av dem som stod bakom kryptonazistiska Folkets demonstration.

Vad gäller sångtexterna så ska det påminnas om att i den svenska s k nationella rörelsens historia har alla ledare med självaktning diktat och skrivit lyrik och sångtexter varav flera också har spelats in och bevarats för eftervärlden. Det största svenska förkrigstida (och krigstida) nazistpartiets ledare Sven Olov Lindholm gjorde exempelvis det och det är naturligtvis ingen slump att en av Lindholms sånger sjöngs av Åkesson och SD-topparna på den beryktade Estlandsfärjanresan 2009 (det handlade om sången ”Friheten leve”). Vidare gjorde inte minst Per Engdahl det och flera av Engdahls dikter kom senare att tonsättas och spelas in av 90- och 00-talens olika vikingarock- och vit makt-musikband såsom exempelvis Odins Änglars hitsång ”Karl XII” som åtskilliga av dåtidens SD:are lyssnade till.

Av alla de sångtexter som Åkesson har skrivit och som ekar av både s k vikingarock och vit makt-musik och klassisk svensk nationalromantisk poesi, d v s den typ av musik som Åkesson växte upp med när han var en del av 90-talets skinheadungdomssubkultur och den typ av litteratur som Åkesson gärna läser och även refererar till i sina tal, så kan ”Election day” vara av intresse att börja att citera ur då sången skrevs 2018 i samband med detta års val.

”Gråtit har vi länge nu, så lyfter landet åter

Ögon öppnas, blommor gror, nu vägen blott går framåt”

(…)

”Vi räddar vad som varit vårt, vår moder skadats svårt

Med kärlek, stolthet, tradition så läker det som sårats

Vi slåss för vår medborgarrätt”

En annan talande sång i sammanhanget är ”Försvara och bevara” som Åkesson skrev 2016 tillsammans med Ultima Thules Jan Törnblom:

”Låt dig ej förledas av den falska melodi

Dom lockar dig med lögn och hyckleri

Spott, förakt och slarv

Ack, så skändar ni vårt arv

Vad fäder byggt i tusen tidevarv

Jag färdas över landet

Genom byar, genom stad

Jag njuter allt det praktfulla dom gav

Ser en spegel, där syns ingen slav

Ah, vad jag sörjer allt dom gör

Sörjer att dom skövlar och förstör

Men om vi samlar oss, bekämpar den koloss

Kräver frihet, sliter bojor loss

Inget är av värde, allt ska bytas och bli nytt

Jag gråter över tider som har flytt

Minnet tycks så kort, allt raseras kastas bort

Jag bannar er för illdåd ni begått”

En aningen speciell sång är ”Nu och för alltid” som Åkesson också skrev 2016 och möjligen när han tvivlade på vart partiet och han själv egentligen var på väg:


”I en labyrint går jag utan mål

Här och nu

Var finns vägen ut, dit som jag vill nå

Säg svara nu

Varje sekund, varje minut

Min längtan tar aldrig slut
Var finns den väg jag ska gå

Var finns det liv jag hoppats på

Finns det nåt mera än det här

Nu och för alltid

Kan mina frågor få ett svar

Det är så många som jag har

Finns det nåt mera än det här

Nu och för alltid

Som en spegelbild utav den jag är

Ser jag mig

Undrar vem jag är, varför jag finns till”

Slutligen finns det ett antal andra Bedårande barn-sånger där vissa strofer säger en hel del ”mellan raderna” om Åkessons (och SD:s) självbild och världsbild på en och samma gång:


ur sången ”Stängda dörrar”:

”Sverige som var en homogen nation

Ingen som våldsamt bråkade med varandra

Dom kunde gå på torg och i parker

Utan att riskera sina liv”


ur sången ”Förändringarnas frö”:

”En vind sveper in å jag fattar ingenting

Men i själen och i hjärtat känns det bra

Något växt i tanken jag ser drömmens bild bli klar

Jag vaknar till en värld som jag vill ha

Tiden stannar, klockan slår

För alltid vill jag vara gul och blå

Tiden stannar, klockan slår

För alltid skall jag vara gul och blå”


ur sången ”Spegelbild”:

”Du har aldrig skådat, du har aldrig känt min dröm

Du har aldrig skådat du har aldrig känt min dröm

Hur du än försöker, hur mycket du än vill

Du kan aldrig se min sanning, du kan aldrig se som mig

Hur du än försöker, hur mycket du än vill”

Om Ted Stenströms debutroman ”Drömmegården”

Just nu diskuteras adoptionsfrågorna som aldrig förr i den svenska offentligheten och intressant nog utkommer åtminstone sex böcker inom ett års tid som (utlands)adopterade har författat, och vilket antagligen är unikt – d v s i skrivande stund ”peak:ar” helt enkelt sannolikt de adopterades bokutgivning i just Sverige: 

Under sensommaren 2020 kom Patrik Lundbergs bok ”Fjärilsvägen” ut, nyligen kom Mara Lee ut med boken ”Främlingsfigurer”, om några veckor kommer jag själv ut med boken ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” samtidigt som Ted Stenströms roman ”Drömmegården” ges ut, i juni månad kommer Ida Ali-Lindqvist ut med boken ”Jag är visst någonting” och framåt hösten kommer Lisa Wool-Rim Sjöblom ut med en ny grafisk roman som bär titeln ”Den uppgrävda jorden”. Utöver dessa sex titlar utgår jag ifrån att jag antagligen har missat en eller åtminstone ytterligare två böcker som är författade av adopterade och vilka ges ut inom samma tidsperiod.

Ted Stenströms bok ”Drömmegården” handlar om en adopterad man från Sydkorea vid namn Tom som hamnar på ett behandlingshem för missbrukare i Västernorrland, där han träffar en behandlingsassistent vid namn David som också han är adopterad från Sydkorea. Läsaren får sedan följa de båda adopterade koreanska männens uppväxter och livsöden och utöver händelserna som äger rum i nuet på det norrländska behandlingshemmet så utspelar sig större delen av romanen i Skåne.

.
Teds roman sticker ut vad gäller böcker skrivna av adopterade i både Sverige och i västvärlden i övrigt, då de allra flesta av de adopterade författarna annars är kvinnor, och eftersom Teds båda huvudkaraktärer är adopterade män från just Sydkorea såsom jag själv är så är det svårt (för mig som läsare) att värja sig ifrån hur naket och ärligt Ted skildrar Toms och Davids barndomar och situationer som varande vuxna adopterade män från Östasien i dagens Sverige.


Teds debutroman är kort och gott en smärtsam och gripande berättelse om och beskrivning av hur det är att vara en sydost/nordost)asiatisk man i Sverige. Teds ”Drömmegården” är därmed en litterär studie i den antagligen mest underordnade och av de allra flesta (och både hetero- och homosexuella icke-asiatiska män och kvinnor) föraktade och förnedrade maskuliniteten i Sverige – d v s just den (nordost- och sydost)asiatiska maskuliniteten med allt vad den innebär av feminisering (och ”homosexualisering”), infantilisering och avsexualisering.

Recension av min bok ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” i senaste Samlaren

Litteraturvetaren Therese Svensson recenserar min bok ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” (2019) i senaste numret/årgången av den litteraturvetenskapliga års(tid)skriften Samlaren och själv finner jag Thereses långa recension (OBS: detta är då bara ett utdrag) rättvisande.

Att som icke-litteraturvetare ta sig an den icke-vita svenskspråkiga (fiktions)litteraturen var sannerligen en utmaning som jag nog inte riktigt lyckades ro i land med till fullo och likaså var det en minst lika stor utmaning att genomföra ett så stort ras- och vithetskritiskt forskningsprojekt som det jag just genomförde med den närmast megalomaniska för att inte säga vansinniga ambitionen att under två års tid på halvtid (d v s på 50%) försöka hitta, läsa, tematisera, kategorisera och analysera varenda bokpublikation som en icke-vit svensk författare har utkommit med mellan 1969-2018 och därtill försöka redogöra för hur de svenska rasformationerna, rasstrukturerna, rashierarkierna och rasrelationerna har utvecklat sig och tagit sig uttryck under denna långa och omfattande tidsperiod:

”I takt med att en allt större andel fiktionslitteratur på den svenska bokmarknaden är författad av människor med någon form av personlig erfarenhet av utomeuropeisk migration till Sverige ökar behovet av en litteraturvetenskaplig praktik som kan ta sig an denna litteratur på professionella sätt. Att detta behov överhuvudtaget uppkommer kan härledas till det faktum att de svenskspråkiga litterära rummen så länge har präglats av det som sedan ungefär tio år tillbaka allt oftare benämns som vithet på svenska.”

(…)

”Den forskare som förmodligen framför allt förknippas med den svenskspråkiga ras- och vithetsforskningen är emellertid koreanologen Tobias Hübinette, som efter att ha redigerat ett par forskningsantologier nu utkommit med sin första monografi på ämnet ras och vithet i en svenskspråkig kontext.”

(…)

””Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” (2019) har som syfte att undersöka ”hur ras skrivs fram, förstås, görs, levs, känns och erfars i relation till Sverige, svenskhet och svenskar” genom ”ett antal tematiska studier och motivstudier” av den svenskspråkiga litteratur som ”härrör från icke-vita författare”.”

(…)

”Den begreppsliga aspekten hänger i Hübinettes forskning samman med den befolkningsmässiga genom hans problematisering av vad han benämner ”tabuiseringen av glosan ras”, vilken i Sverige antas ha tagit för västvärlden unika proportioner i takt med att landets befolkning förändrades. Problemet ligger – antar jag som läsare – i att erfarenheter av fenomenet ras inte kan artikuleras på adekvata sätt då svenskan saknar accepterade ord för denna verklighet. 

Genom att införa en flora av begrepp hämtade från i huvudsak den usaitiska (ett mer precist adjektiv knutet till USA än det vedertagna ”amerikansk”, som är knutet till flera länder på två kontinenter) forskningen hoppas Hübinette att ”normalisera och utveckla den svenska ras- och vithetsforskningen”. I sitt arbete med att realisera detta syfte närmar han sig ”den icke- vita svenska litteraturen”, vilken i Hübinettes mening består av runt 510 publikationer som sedan 1969 ”har författats av icke-vita utifrån definitionen att ha någon form av bakgrund i Afrika, Asien, Mellanöstern, Latinamerika, Karibien eller sydöstra Europa”.”

(…)

”Som framkommer av bokens utgångspunkter kretsar Hübinettes undersökning kring fenomenet ras, en slags samhällelig brännpunkt där språkliga strukturer möter demografiska. Märkligt nog kan jag inte finna att Hübinette diskuterar sin egen definition av rasbegreppet någonstans i boken. Att resonemangens begreppsliga kärna på så vis förblir oklar framstår som onödigt och i viss mån också ödesdigert för bokens projekt såväl som det ras- och vithetskritiska fältet i en svenskspråkig kontext givet bokens ambitioner. 

Även om det likt Hübinette går att förhålla sig kritisk till den beröringsskräck med ”glosan ras” som till vis mån existerar i samhället, varav forskarvärlden är en del, går det samtidigt inte att bortse från att ”ras” iscensätter en ordning som fördelar liv och död mellan människor och andra levande varelser i den koloniala modernitet som vi fortfarande lever och verkar i. 

Att undvika att föra en diskussion kring användandet av begreppet framstår i ett sådant ljus som en oansvarig forskarpraktik som, tillsammans med den genomgående vanan att konstatera framför att argumentera, alltför ofta lämnar mig som läsare i ovisshet om projektets egentliga innebörder.” 

(…)

”Mest övertygad av boken blir jag när Hübinette fokuserar de rent språkvetenskapliga aspekterna av sitt material. Med utgångspunkt i ett urval av texter som publicerades mellan åren 1969 och 1992 undersöker Hübinette vilka ord författarna och deras karaktärer brukar för att benämna sig själva. Till detta urval fogar han även senare tillkomna texter vilka har det gemensamt att de skildrar det aktuella tidsspannet. 

Metoden att ta fasta på vissa glosor med rasifierande innebörd visar enligt Hübinette i förlängningen på ”hur de svenska rasformationerna har uppstått och utvecklats och inte minst förändrats över tid”. Även om Hübinette tar upp och diskuterar utdrag ur ett 20-tal texter, menar han att det ”enda som med ganska så stor säkerhet går att konstatera i efterhand är att i praktiken samtliga beteckningar som användes på 1960- och 70-talen för att benämna personer […] som inte kunde passera som vita var exonymer eller utifrånbeteckningar då det verkar som att det ännu inte hade uppstått någon endonym eller självbeteckning för att beskriva sig själv som icke vit under dessa decennier”.”

(…)

”Under 1980-talet utvecklas vad Hübinette med hjälp av Frances Winddance Twine benämner en raslitteracitet, eller med andra ord ”förmågan att kunna se och att kunna läsa av ras” vilken mer konkret består i författarnas försök att ”bena ut hur relationerna mellan ras, vithet och svenskhet egentligen ser ut”. Orsaken till dessa ansträngningar att ”avkoda och dekonstruera den svenska rasgrammatiken” ligger i att författarna och deras karaktärer upptäcker att de i Sverige inte ”räknas som vita trots att de i många fall har uppfattat sig som vita i sina hemländer eller i varje fall inte som icke-vita rakt av”. 

1980-talet är också det årtionde då det för första gången växer upp en generation i Sverige med bakgrund i utomeuropeiska länder, och många av de texter som Hübinette använder sig av för att undersöka perioden är i själva verket skrivna några decennier senare då 1980-talisterna vuxit upp. Det är framförallt med stöd i dessa texter som publicerades under 2000-talet som Hübinette menar att ”en icke-vit subjektivitet och ett icke- vitt svenskt kollektivt medvetande sakta men säkert började formeras” under det tidiga 1990-talet.” 

(…)

”Att de långa linjernas historia görs synlig i Hübinettes undersökning är en välkommen passning i riktning mot en fördjupad kritisk blick på hur rasfenomen träder fram i vår samtid, och tillsammans med hans bibliografiska kartläggning av en stor mängd titlar öppnar den dörrar för fortsatta studier inom området. 

När Hübinette går vidare och undersöker hur den icke-vitifierade svenska subjektiviteten tar form i litteraturen återkommer emellertid min frustration över den bristfälliga argumentation som dyker på avgörande platser i texten. Av runt 100 svenskspråkiga antologier innehållande texter av icke-vita skribenter väljer Hübinette ut de som iscensätter en ”icke-vit svensk gemenskap” snarare än att rikta sig till ”majoritetssvenska läsare”, och som på så vis bär på en potential att ”utveckla en kollektiv röst” och i förlängningen en ”icke-vit svensk subjektivitet”. 

Det handlar om åtta titlar sedan 1992 då Dr. Albans och Tom Hjeltes Svartskallarnas sammansvärjning kom ut. Det ”mest fullödiga och medvetna exemplet […] vad gäller att uttrycka en icke-vit svensk subjektivitet och erfarenhet och att konstruera en kollektiv röst och gemenskap som icke-vit svensk” finner Hübinette i Camila Astorga Díaz, Valerie Kyeyune Backströms, Mireya Echeverría Quezadas och Judith Kiros Rummet (2015). Denna antologi följdes av ytterligare titlar av andra kollektiv vilka har de gemensamt att de genomsyras ”av ett språk och en retorik som är sprängfylld med starka känslor vilka fungerar som ett slags sammanlänkande kitt för att skriva fram och formulera en icke-vit svensk subjektivitet”.”

(…)

”Förutom den redan nämnda kopplingen mellan olika tiders rasformationer som tentativt upprättas i boken förmår Hübinette föra in motiv, teman och genrer som tidigare har studerats i framförallt en usaitisk kontext och visa på dess potentiella relevans även i en svenskspråkig sådan. I en övertygande delstudie vänder Hübinette blicken mot det svenska rasarvet i syfte att undersöka ”hur dagens icke-vita svenska författare som inte tillhör någon av de fem historiska minoriteterna minns och förhåller sig” till ämnen som ”svensk kolonialism, svensk rasbiologi och svensk extremhöger”. 

Hübinette presenterar en rad exempel från olika texter som visar på hur i synnerhet de två sista tematikerna finns närvarande, och tar slutligen bell hooks begrepp ”vit terror” till hjälp för att ytterligare precisera hur detta fenomen ”kan sägas utgöra ett bärande tema i den icke-vita svenska litteraturen”. Hypotesen beläggs därefter genom att Hübinette citerar och refererar ett större antal texter av olika genrer vilka framförallt är tillkomna under de senaste tio åren, och vilka sammantaget visar hur ”de icke- vita författarna skriver från positionen att när som helst riskera att bli utsatta för hatbrott och högerextremt våld liksom för diskriminering, segregering och vardagsrasism”.”

(…)

”Som läsaren av den här recensionen börjar ana utmärks Att skriva om svenskheten av en ojämnhet mellan dess olika delstudier när det gäller det grundläggande vetenskapliga hantverket och den tillförlitlighet som jag som läsare tillskriver bokens olika slutsatser. Den osäkerhet som präglar bokens bruk av termen ras återkommer också i dess sista analyskapitel då det av Hübinette myntade begreppet ”transras” – en slags raskritisk pendang till transsexualitet – ställs i centrum för resonemangen. 

Detta kapitel utgår från frågan huruvida det går att överskrida ras, vilken Hübinette menar förekommer i det undersökta materialet. Hübinette visar fram texter där det motiv han benämner transrasialitet skildras på magiska och ironiska vis, för att därefter poängtera att det samtidigt är ”ett faktum att det än så länge inte är möjligt att helt och hållet byta ras på kirurgisk väg”. Som läsare hajar jag till över den okommenterade förankringen av ras i människors köttslighet och önskar återigen att Hübinette diskuterat sin egen förståelse av rasbegreppet i bokens inledning.” 

(…)

”Den ras- och vithetskritiska studie som genomförs i Att skriva om svenskheten utgår till syvende och sist från Hübinettes intresse för demografi och inte för litteratur, och motiveras – gissar jag – av det faktum att fiktionslitteraturen har visat sig vara en privilegierad plats för formulerandet av en i andra textuella genrer undertryckt kunskap om hur rasifiering och vitifiering verkar i det svenska språkområdet i vår tid. 

Detta framlyftande av fiktionslitteraturen som en plats för formulerandet av en på samma gång exklusiv och vital kunskap – tillsammans med insisterandet på att denna iscensätts utifrån en icke-privilegierad situering inom den rasrelationalitet som är studiens egentliga fokus – gör att Hübinettes bok på ett på samma gång uppfriskande och uppfordrande sätt bankar på porten till en alltför vithetsnormativ disciplin som litteraturvetenskapen. Det är därför synd att dess projekt samtidigt väcker så många frågor kring såväl utgångspunkter och genomförande som slutsatser. 

Att kombinera en demografisk ingång med en litteraturvetenskaplig analys har visat sig möjlig i skrivandet av bland annat den svenska arbetarlitteraturens historia, och med ett på samma gång tydligare och mer komplext begreppsliggörande av fenomenet ras inom samtidslitteraturen – vilket framför allt inte lägger hela tyngden av dess börda på icke-vitifierade skribenter – kan formulerandet av en vithetskritisk litteraturhistoria fortgå.”

Intervjuad i SVT:s Kulturnyheterna om de utlandsadopterades litteratur

Lisa Wool-Rim och jag intervjuades ikväll kl. 18.15 i SVT:s Kulturnyheterna om de utlandsadopterades litteratur i relation till frågan om de korrupta adoptionerna och Lisa berättade om sin uppmärksammade debutbok ”Palimpsest” medan jag berättade om de adopterades i Sverige litteratur i allmänhet:

https://www.svt.se/kultur/bok/hennes-papper-var-forfalskade-skildrade-sin-adoption-i-serieroman

Till skillnad från de adopterades litteratur i t ex USA, där bl a Jane Jeong Trenkas romaner har behandlat frågan om illegala adoptioner, har få adopterade i Sverige gjort det i sina böcker och Lisas ”Palimpsest” från 2016 är därför något av ett undantag liksom hennes kommande grafiska roman ”Den uppgrävda jorden”.

Ny bok om internationell adoption författad av en amerikansk adoptivförälder

Så har ännu en vit amerikansk adoptivförälder skrivit en bok om att vara förälder till ett icke-vitt adoptivbarn som inte skyggar för de svåra och ofta också mycket smärtsamma frågorna om ras och kolonialism utan tar sig an dem och lyssnar på dem då det inte går att göra något annat som adoptivförälder till ett icke-vitt barn (det anser i varje fall dessa vita amerikaner liksom jag själv).


Sedan 1990-talet när adoptivföräldern och genusvetaren Cheri Register gav ut sin bok ”Are those kids yours?” har en rad amerikanska adoptivföräldrar, och nästan alltid vita adoptivmödrar (OBS: några undantag finns – d v s någon vit adoptivpappa har också skrivit om att just vara adoptivpappa), författat och publicerat både böcker och andra texter som just handlar om att på ett kritiskt sätt och med stöd i postkolonial feministisk forskning vara en vit förälder till ett icke-vitt adopterat barn.


Sedan 1990-talet när adoptivföräldern och genusvetaren Cheri Register gav ut sin bok ”Are those kids yours?” har en rad amerikanska adoptivföräldrar, och nästan alltid vita adoptivmödrar (OBS: några undantag finns – d v s någon vit adoptivpappa har också skrivit om att just vara adoptivpappa), författat och publicerat både böcker och andra texter som just handlar om att på ett kritiskt sätt och med stöd i postkolonial feministisk forskning vara en vit förälder till ett icke-vitt adopterat barn.


Jag har själv genom åren haft kontakt med ett flertal av dessa vita amerikanskor och t o m i något fall stått bakom en s k ”blurb” (d v s ett positivt baksidestextcitat) till en sådan bokpublikation.


Jag har vidare länge, och ända sedan 90-talet när jag själv ”upptäckte” den postkoloniala feministiska forskningen och började applicera densamma på frågan om adoptioner över de s k rasgränserna, gått och väntat på att även Sverige ska ”föda fram” en sådan kritisk genre av självbiografiskt färgade böcker författade av vita svenska adoptivföräldrar med icke-vita adoptivbarn.


Även om åtskilliga svenska adoptivföräldrar, och liksom i USA mestadels vita adoptivmödrar men också några vita adoptivfäder (och f ö i huvudsak också akademiker), har publicerat självbiografiskt färgade romaner och andra texter som handlar om att vara adoptivförälder så har hittills mig veterligen knappt någon kommit i närheten av en motsvarande amerikansk publikation.


Författaren Astrid Flemberg-Alcalá, som då är adoptivförälder, har visserligen skrivit romanen ”Och vet inte vart” som sticker ut i högen av böcker författade av svenska adoptivföräldrar då den skildrar en s k ”misslyckad” adoption (OBS: jag har måhända inte läst dem alla men jag tror att jag har läst de allra flesta av dem och fr a så tror jag mig ha ”koll” på i stort sett samtliga titlar som en svensk adoptivförälder står bakom som på något sätt handlar om adoption) men den kan ändå inte mäta sig med de amerikanska adoptivföräldrarnas autoetnografiska och självbiografiska texter vad gäller (själv)kritisk reflexivitet.


Tommy Karmans bok ”När haven tystnade” är nog den enda svenska boktiteln som jag kommer att tänka på i sammanhanget som då för ovanlighetens skull är skriven av en adoptivpappa och också den handlar om en utlandsadoption som får ett tragiskt slut.