Category: kulturvärlden

Kommer Tidningen Kulturen bli mindre högerradikal nu när Per Nilsson tar över efter Guido Zeccola?

Intressant att notera att den nätbaserade Tidningen Kulturen som ges ut av h:ströms förlag i Umeå nu verkar vilja gå in i ett nytt skede efter att Julius Evola-anhängaren och ”antirasisten” Guido Zeccola som har varit tidningens redaktör sedan starten 2006 har avgått och nu när docent Per Nilsson, lektor vid Konsthögskolan vid Umeå universitet, tar över redaktörskapet.
 
Zeccola var tidigare kulturchef på vänsterinriktade Fria Tidningar och har bl a varit aktiv inom SIOS (Samarbetsorgan för etniska organisationer i Sverige – d v s den paraplyorganisation som bl a samlar landets italienare, chilenare, kurder, eritreaner, finlandssvenskar, assyrier, greker, iranier, kineser, serber, portugiser, ryssar, somalier, romer, spanjorer, turkar, syrianer och ukrainare) och dess plattform mot rasism liksom i andra antirasistiska och antifascistiska sammanhang.
 
Under Zeccolas redaktörskap bjöds både sverigedemokrater, Avpixlat/Samhällsnytt-skribenter, rasideologer, radikalkonservativa, identitära och antisemiter in för att skriva i Tidningen Kulturen såsom bl a Niclas Lundkvist (d v s Nikanor Teratologen) som också var en av redaktionsmedlemmarna tillsammans med bl a Crister Enander (d v s grundaren av den största svenskspråkiga antirasistiska och antifascistiska Facebook-gruppen ”Front mot rasism och gryende fascism”) och böcker utgivna på Daniel Fribergs förlag Arktos anmäldes och recenserades.
 
 
”Den första januari 2018 tillträder Per Nilsson, docent i filosofi med inriktning mot konstens filosofier, universitetslektor vid Konsthögskolan vid Umeå universitet, författare och performancekonstnär, som ny redaktör för Tidningen Kulturen. Tidningen Kulturen har sedan starten haft som kraftfull ambition att verka som smältdegel. Yttrandefrihet och tolerans har under detta dryga decennium utmärkt redaktionens arbete i stort som i smått. Åsikter, intressen, möjligheter och problem har diskuterats, utmanats och konfronterats. Under Per Nilssons ledning kommer Tidningen Kulturen att vidareutveckla detta demokratiska ställningstagande.”
 

Korruptionen och nepotismen inom Svenska Akademien fortsätter att (inte?) förvåna: Akademiledamoten Tomas Riad finansierar sin egen partner i Akademiens ”antirasistiska” flaggskeppsprojekt

Akademiledamoten Anders Olsson om det han kallar ”den nya exillitteraturen på svenska” och som enligt denne bl a innefattar Jila Mossaed, Johannes Anyuru, Evin Ahmad, Negra Efendić, Mustafa Can och Arkan Asaad.
 
 
”Detta har verkligen varit till hjälp för oss i Svenska Akademien, när vi under det gångna året har arbetat fram en intensivkurs i svenska språket för nyanlända, en kurs som nu testas på gymnasieskolor i Stockholmstrakten. I den kursen har också litteraturen en given plats, och i det förslag som jag har varit med om att utforma, tillsammans med Ann Boglind och Monica Karlsson, har vi på flera sätt kunnat använda oss av denna nya exillitteratur på svenska.”
 
Olsson, som (liksom f ö även Olssons fru) genom åren har stått mycket nära akademiledamoten Katarina Frostenson och dennes man Jean-Claude ”Kulturprofilen” Arnault och deras post-#metoo-famösa kulturscen och handelsbolag Forum (som f ö Svenska Akademien genom åren finansierade med stora belopp), undviker dock nogsamt att nämna att det ”antirasistiska” projekt som Svenska Akademien finansierar och driver i relation till nyanlända och som Sara Danius (vars f d partner f ö har finansierats Akademien) gjorde ett stort och stolt nummer av (OBS: att Akademien finansierar och driver ett antirasistiskt integrationsprojekt är naturligtvis inte fel i sig) vid Akademiens årliga högtidssammankomst den 20 december i år (då f ö även Jayne Svenungsson installerades som ny akademiledamot, som också hon har stått mycket nära Frostenson och Arnault) har språkvetaren och akademiforskaren Maria Lim Falk (d v s hon har forskningsmedel från Svenska Akademien) som projektledare och dennes partner akademiledamoten Tomas Riad (som f ö nyligen ”anställde” och tog in sin egen dotter som praktikant vid Akademien) som en av projektdeltagarna (f ö är Lim Falk och Riad även kollegor vid samma institution utöver att de är ett par och utöver att Riad har finansierat sin egen partner med Akademiens medel), d v s återigen och för femtielfte gången i rad så visar Svenska Akademien upp sig från sin från sin bästa (genom)korrupta och nepotistiska sida, d v s än en gång visar det sig att Akademiens pengar inklusive Akademiens forskningsmedel (liksom f ö även Akademiens lägenheter och palatsliknande våningar) går till akademiledamöterna själva samt till deras partners, barn, vänner, nära och bekanta såsom f d studentkamrater och doktorander, nuvarande eller f d kollegor, nuvarande eller f d partners och ”signifikanta andra”, nuvarande eller f d s k älskare och älskarinnor, nuvarande eller f d s k dryckessystrar och dryckesbröder o s v o s v o s v och helst ska de f ö även tillhöra och vara knutna till Stockholms universitet och Södertörns högskola och helst ska de bo på Södermalm eller i Vasastan i Stockholm och helst ska de stå till vänster o s v o s v o s v (OBS: att tillhöra Vasastansvänstern eller arbeta vid Södertörns högskola är naturligtvis inte fel i sig).

Utomeuropéerna är fortsatt kraftigt underrepresenterade inom kultursektorn medan de vita engelsktalande bosättarättlingarna, nordborna och västeuropéerna är överrepresenterade

Myndigheten för kulturanalys har idag publicerat en ny rapport som undersöker representationen av invånare med utländsk bakgrund inom den statligt finansierade kultursektorn och såsom den har förändrats över tid mellan 2000-2015 (d v s de färskaste siffrorna härrör från 2015) och i rapporten ingår totalt 125 kulturverksamheter och kulturinstitutioner (teatrar, museer, orkestrar, bibliotek, myndigheter, institut, stiftelser o s v) och 10 406 anställda.
UE totalt.jpg
 
Rapporten visar att mellan 2000-2015 har andelen anställda med utländsk bakgrund ökat i absoluta tal men då andelen invånare med utländsk bakgrund har ökat i befolkningen i stort under denna tidsperiod så handlar det om en försämrad representation i proportionella tal – d v s kort och gott så ser det inte särskilt bra ut. År 2015 hade över 25% av alla invånare i åldrarna 20-64 år utländsk bakgrund och varav 52% hade bakgrund i Afrika, Asien och Latinamerika sammantaget och 3,8% var födda i Sverige med två utrikes födda föräldrar (d v s den s k ”andra generationen”).
 
Totalt sett hade 15,2% av alla anställda inom den statligt finansierade kultursektorn utländsk bakgrund år 2015 och vilket främst beror på den höga procentandelen vid kulturverksamheter som har inriktning på scenkonst, musik, opera och dans (ca 20%) medan andelen var lägre vid exempelvis museerna (ca 10-15%). Generellt har de nationella institutionerna en högre andel anställda med utländsk bakgrund än de regionala institutionerna. Samtidigt är den s k ”andra generationen” underrepresenterad och vilket är oroväckande – 2,7% av alla anställda inom kultursektorn tillhörde den s k ”andra generationen” år 2015 samtidigt som denna grupp utgjorde 3,8% av befolkningen mellan 20-64 år.
UE.jpg
 
Vidare är underrepresentationen av anställda med utländsk bakgrund kraftig bland kultursektorns chefer – endast 10% av cheferna hade utländsk bakgrund år 2015 – medan den ser bättre ut bland de konstnärliga yrkena där 20% hade utländsk bakgrund.
 
De anställda med utländsk bakgrund som har bakgrund i Västeuropa och i engelsktalande länder som Storbritannien, USA och Australien är slutligen kraftigt överrepresenterade medan de som har bakgrund i Asien, Afrika och Latinamerika omvänt är kraftigt underrepresenterade jämfört med hur det ser ut i befolkningen i stort.

Forums Jean-Claude Arnault har med benäget bistånd av Frostenson och flera av ledamöterna i Akademien bestämt vilka som ska få Nobelpriset och vilka som ska bli akademiledamöter

Nu är det äntligen ute – d v s att Forums Jean-Claude Arnault (tack vare Katarina Frostenson som har varit ”med på noterna”) under många år har ”läckt” och berättat om vem som ska få Nobelpriset i litteratur i förväg liksom att han även har bestämt vilka som ska få priset samt att han också har ”tillsatt” flera av ledamöterna i Svenska Akademien:
 
 
Nobel(mid)dagen den 10 december i år lär knappast bli särskilt munter och frågan är nu vem som egentligen ska våga meddela ”stackars” Kazuo Ishiguro hur det egentligen står till och och hur det faktiskt går till i ”svennarnas” annars så genomfeministiska kungarike uppe i norr och specifikt hur genomrutten och nepotistisk Svenska Akademien och den svenska kulturvärlden är innan denne anländer till Sverige om några dagar för att ta emot priset och delta i middagen, festen och den efterföljande dansen.
 
Den stora skandalen är m a o inte bara att en inre (geniförklarad) krets har getts tillgång till unga tjejer i åratal, påhejad, hyllad och finansierad av Svenska Akademien, Kulturrådet och Stockholms stad m fl finansiärer, utan att samma inre (geniförklarade) krets som har gjort sig skyldig till övergreppen också har ”fjärrstyrt” och utsett ledamöter till Svenska Akademien samt bestämt vilka som ska få Nobelpriset i litteratur. Om hela vidden av allt detta nu kommer ut utanför Sverige så är Sveriges heder och ära ute i världen antagligen nedsolkad för alltid (inklusive Svenska Akademien och Nobelpriset i litteratur) av en smutsig blandning av sexuella övergrepp och trakasserier, ekonomisk korruption av den högre skolan och en nepotism som även får den nepotism som gäller i många länder i Tredje världen att blekna.
 
”Tre av de kvinnorna berättar nu att Klubbens konstnärlige ledare, som är gift med en ledamot i Svenska Akademien, ska ha läckt Nobelpristagarna till dem i förväg. Det handlar om Elfriede Jelinek år 2004, Harold Pinter 2005 och Patrick Modiano 2014. Enligt flera personer ska mannen också ha talat om sig själv som inblandad i priset till Jean-Marie Gustave Le Clézio år 2008.
 
– Kulturprofilen har alltid velat framställa sig som stor och viktig så jag vet inte vad som stämmer men han talade ofta om sin delaktighet i de nya ledamöter som valdes in. Och i Nobelprisen, säger en av de tre kvinnorna, som jobbade på Klubben hösten år 2014.”

”The plot thickens” som det heter när kultur- och medievärldens ”intellektuella högdjur” och ”supercasanovor” uttrycker sin beundran för varandra

”The plot thickens” som det heter när kultur- och medievärldens ”intellektuella högdjur” en efter en visar sig ha mycket nära band till varandra och fr a så visar det sig att de alla verkar vara s k ”svaga för” och ha en s k ”fäbless för” samma s k ”böjelser”, ”begär” och ”beteenden”:
 
 
Igår förnekade författaren Stig ”Geniet” Larsson, nära vän till både Horace ”Svenska Akademien” Engdahl och Jean-Claude ”Kulturprofilen” Arnault, att han har känt till någonting om den sistnämndes övergrepp och trakasserier i en intervju i Expressen:
 
”Tänk efter, jag har känt killen väldigt länge, i flera decennier. Du har säkert känt många i flera decennier också och så har du en viss bild av den människan. Sen påstår någon någonting om den människan. Låt oss säga att en väninna till dig påstås vara pyroman. Då är väl det första du tänker; ”det här kan inte stämma”.”
 
År 2012 uttalade sig Larsson på följande vis i en intervju i Sydsvenskan efter att dennes självbiografi ”När det känns att det håller på att ta slut” hade kommit ut och som innehåller rätt så detaljerade skildringar av övergrepp av olika slag (precis som i dennes upphöjda litterära texter) samtidigt som boken hyllades av kultur-Sverige:
 
”- I slutet av boken beskriver du hur du har sadomasochistiska relationer med väldigt unga kvinnor som har självskadebeteenden. Det finns en obehaglig scen där en tjej börjar gråta när du binder, piskar och sen har analt samlag med henne.
 
– Ja, det kunde ju ha gått riktigt åt helvete. Tänk om hon hade anmält mig!
 
– Tyckte du inte att det var jobbigt att tjejen blev ledsen?
 
– Äh, hon ville ju själv egentligen. Hon ville att vi skulle göra det igen sen. Det är ju det som är det knepiga, tjejer vill en sak men säger något annat.”
 
Samma år (2012) skrev Fredrik ”Aftonbladet-profilen” Virtanen följande i Aftonbladet när han höjde Stig Larsson till skyarna efter att ha läst dennes självbiografi:
 
”Stig Larsson är som alla oss som ­upp­daterar på fejjan för att bli omtyckta. Skillnaden är att han vågar ta omvägen genom smutsen och pinsamheten. Och det är förstås den sanna vägen.”
 
Virtanen kommenterade senare även att Stig Larsson (som Horace ”Svenska Akademien” Engdahl hyllar som ”Geniet”) ”säger som det är” när han skriver om att unga tjejers könsorgan smakar bäst, när han berättar om att han använder samma måhända aningen rättframma ”jag-är-minnsann-en-alfahanne-så-jag-går-rakt-på-sak-för-jag-har-den-starkes-rätt-till-dig”-raggningsmetod som både Jean-Claude ”Kulturprofilen” Arnault (som Horace ”Svenska Akademien” Engdahl hyllar som ”Gentlemannen”) och Donald ”The Donald” Trump gör (d v s praktiserandet av en s k ”pussy grab”) och när han beskriver hur det känns att ha intimrelationer med tjejer som tillhör olika s k raser och därmed uppvisar annorlunda s k kroppstyper än vita kvinnor (d v s hur det känns att gå i säng med olika s k rastyper av icke-vita kvinnor, d v s det bland vissa vita män så populära s k mångkulturella och s k antirasistiska ”menageritänket”).

Den antirasistiska oron för och vreden mot statistik om etnisk mångfald förstör alltmer allt arbete för att bredda den etniska mångfalden inom kulturvärlden

Den alltmer hypermilitanta och ultraradikala svenska (färgblinda) antirasismen och antifascismen inom kultur-Sverige som i skrivande stund verkar vara på väg att uppnå rena orkanstyrkan (gissningsvis p g a det brinnande hatet mot SD inom den svenska kulturvärlden) håller på att fullständigt marginalisera (och konkurrera ut) alla frågor som rör etnisk mångfald (d v s den kulturella, rasliga, religiösa och språkliga mångfalden) p g a vreden (och hatet) mot jämlikhetsdata (”det är så fel att dela upp så”, ”det är helt fel att tänka så”, ”jag ser faktiskt inte att vissa människor ser annorlunda ut rent kroppsligen”, ”det är helt ointressant för mig om någon bär slöja eller talar arabiska eller samiska”, ”jag vägrar räkna ras”, ”det är totalt oviktigt hur många muslimer som besöker oss”, ”jag kommer aldrig att gå med på att räkna antalet kurder eller syrianer som jobbar hos oss” o s v o s v o s v):
 
Myndigheten för kulturanalys har i dagarna publicerat en ny rapport som handlar om och säger att frågor som rör den etniska mångfalden (d v s den kulturella, rasliga, religiösa och språkliga mångfalden) hela tiden får ”maka på sig” och alltmer kommer ”i skymundan” för jämställdhetspolitiken liksom också för arbetet med andra diskrimineringsgrunder såsom funktionsnedsättning och sexuell läggning vid landets kulturinstitutioner och inom den svenska kulturvärlden.
 
Sedan 1990-talet har jämställdhetspolitiken gått hand i hand med statistik om kön, s k könsuppdelade statistik, som hela tiden och regelbundet följs upp, uppdateras och utvärderas och inte minst kompletteras med ofta mycket starkt formulerade policydokument (såsom jämställdhetsplaner som är statistikbaserade och innehåller kvantifierade mål) och med ofta mycket starkt intervenerande praktiker (såsom könskvotering vid nyrekryteringar, jämställdhetsbaserade uppräkningar av löner och könsbalanserade mellanchefs- och chefstillsättningar) och som sammantaget har revolutionerat det svenska samhället i grunden (de unga majoritetssvenska kvinnorna håller t ex just nu på att springa om de unga majoritetssvenska männen i rasande takt p g a könsstatistiken och den intervenerande statistikbaserade jämställdhetspolitiken – se t ex http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6725116) men vad gäller den etniska mångfalden (d v s den kulturella, rasliga, religiösa och språkliga mångfalden) så saknas helt och hållet siffror, data och statistik och vilket gör att ingen inom kultur-Sverige överhuvudtaget vet någonting vare sig om den egna personalen, om kulturutövarna eller om besökarna, brukarna, konsumenterna och publiken såsom exempelvis om afrosvenskar, muslimer, samer eller romer är över- eller underrepresenterade på museerna, konserthusen, konsthallarna och gallerierna eller inom konsten, litteraturen, kulturarvssektorn, filmindustrin, teatervärlden eller musikbranschen:
 
”En tydlig skillnad mellan styrningen kopplad till mångfaldsaspekterna etnisk och kulturell mångfald, tillgänglighet samt jämställdhet är att det finns mer av kompletterande styrning kopplad till de två senare aspekterna… Kön har även länge varit en variabel i publikundersökningar och diskrimineringslagen ställer sedan 1980 krav på aktiva åtgärder för att främja jämställdhet på arbetsplatserna, lönekartläggning (1997) och jämställdhetsplaner (1979). Det finns således en historia av att genomlysa verksamheten ur ett jämställdhetsperspektiv och politiken har institutionaliserats på ett annat sätt än avseende (etnisk) mångfald.”
 
Samtidigt som många kulturinstitutioner och kultursektoraktörer numera allt oftare även tar fram statistik över och frågar om funktionsnedsättning, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck i olika enkäter och kartläggningar så råder det en närmast öronbedövande tystnad kring, oro och rädsla för (och även vrede och hat mot) allt vad statistik, data och siffror heter vad gäller etnisk mångfald (d v s den kulturella, rasliga, religiösa och språkliga mångfalden) då den hypermilitanta och ultraradikala svenska (färgblinda) antirasismen och antifascismen som säger att jämlikhetsdata är helt och hållet fel och inget som passar oss genomantirasistiska svenskar (jämlikhetsdata anses både vara primordialistiskt, essentialistiskt och biologistiskt och något som endast de vidriga, avskyvärda och genomrasistiska britterna får ägna sig åt) utgör den allenarådande och allomfattande normen inom den svenska kulturvärlden liksom även inom den svenska högskole- och forskarvärlden:
 
”Många berättade att de upplevde det som problematiskt att kartlägga utvecklingen vad gäller andel personer i publik och personal med utländsk bakgrund. Våra intervjuer visar att motviljan att göra denna typ av mätning ofta är kopplad till en oro för att kategorisera människor och bidra till att rasistiska strukturer reproduceras. Varken statliga eller regionala kulturinstitutioner följer upp mångfaldsarbetet på något samordnat och systematiskt sätt som medger insyn i utvecklingen över tid (vad gäller etnisk mångfald)… I dag saknas data för att belägga om de insatser som genomförs för att exempelvis bredda deltagande leder till en ökad andel personer med utländsk bakgrund bland besökare.”
 
Rapporten konstaterar samtidigt att vad gäller konstitutionen, lagtexter, policydokument, direktiv och normerande skrivningar så sticker Sverige samtidigt ut i en internationell jämförelse vad gäller att vilja främja den etniska mångfalden (d v s den kulturella, rasliga, religiösa och språkliga mångfalden) och uppnå ett interkulturellt, intersektionellt, normkritiskt och icke-diskriminerande samhälle och i det (globala) sammanhanget framstår Konungariket Sverige som den enda suveräna nationen på jorden som idag kan kallas en antirasistisk statsbildning mot bakgrund av de mycket radikala skrivningar som gäller i landet vad gäller att vilja eftersträva och uppnå etnisk mångfald:
 
Kort och gott – vi i Sverige och vi svenskar är som alltid och utan konkurrens (antagligen) bäst i (västvärlds)klassen på antirasism i texternas värld men samtidigt (antagligen) sämst i (västvärlds)klassen i siffrornas värld och därmed också i de reella och materiella (just nu levande) kropparnas värld.

Den svenska mångkulturalistiska och antirasistiska kulturpolitiken har vare sig gynnat minoriteterna eller majoritetsbefolkningen

Ola Wong fortsätter att kritisera den rödgröna (antirasistiska och antifascistiska och mångfalds- och intersektionellt och normkritiksinriktade) kulturpolitiken men har kanske inte helt rätt i historieskrivningen:
 
 
”Då var receptet för att skapa det mångkulturella lyckoriket att bryta ner svensk kultur och tvinga svensken att assimilera sig in i det mångkulturella…”
 
Fram tills 1970-talet var minoriteterna och invandrarna (och deras kulturarv och kulturuttryck) ej särskilt närvarande i den offentliga svenska kulturen och inom de svenska kulturarvsinstitutionerna med vissa undantag och när den svenska mångkulturella politiken sjösattes 1975 så var tanken snarare att minoriteterna och invandrarna skulle fortsätta att mer eller mindre hålla sig för sig själva och odla sina egna (sär)kulturer i sina respektive kulturföreningar med majoritetssamhällets välsignelse och kanske fr a med benägen finansiering från majoritetssamhällets sida.
 
På 1980- och 90-talen var det fr a delar av vänstern som kritiserade denna typ av mångkulturella politik som delar av högern sedan kom att anamma på 2000-talet – d v s att en mångkulturell politik som understödjer minoriteternas och invandrarnas kulturföreningar och kulturinstitutioner fortsätter att upprätthålla en fortsatt uppdelning mellan majoritetskulturen och minoritetskulturerna.
 
Det Wong syftar på i sin artikel är nog snarare den svenska antirasistiska politiken som sjösätts först på allvar på 1990-talet och än mer på 2000-talet och där det har funnits inslag som har gått ut på att göra majoritetsinvånarna mer s k toleranta och mindre s k främlingsfientliga genom att exponera dem för minoriteternas och invandrarnas kulturarv och kulturuttryck på ett ganska så rejält instrumentellt sätt och som kanske inte alltid vare sig har lett till särskilt tydliga resultat och förändringar och än mindre har gynnat minoriteterna och invandrarna själva då denna antirasistiska politik har föreståtts av majoritetssamhället.
 
Idag är arvet efter både den svenska mångkulturella politiken från 1970-talet och den svenska antirasistiska poltiken från 1990-talet närvarande både i dagens kulturpolitik och i dagens allt hätskare debatt om svenskhet, svenskt kulturarv och svenska värderingar och både bland de som kritiserar den rådande kulturpolitiken såsom Wong gör och bland de som kritiserar den utifrån ett minoritetsperspektiv och är missnöjda med densamma utifrån frågor om representation och stereotyper och båda lägren i den rådande debatten delar därmed det ressentiment som Wong skriver om – d v s ”en känsla av irritation, förolämpning och hämndbegär”.
 
För mig handlar detta arv dels om den uppdelning mellan majoritetssamhällets kultur och minoriteternas och invandrarnas kulturer som gjordes 1975 och som fortfarande hemsöker vår samtid och dels om den instrumentella användningen av minoriteternas och invandrarnas kulturarv och kulturuttryck som den svenska antirasistiska politiken började ägna sig åt på 1990-talet men dock inte med syftet att som Wong skriver ”bryta ner svensk kultur och tvinga svensken att assimilera sig in i det mångkulturella” utan snarare med syftet att få ”svensken” att bli mer s k tolerant och mindre s k främlingsfientlig.