Kategori: kulturvärlden

Den högerradikala författaren Per Landin har gått bort

Den högerradikala författaren, germanisten, litteraturvetaren, kulturkritikern och översättaren Per Landin har gått bort i en ålder av 65 år. 

https://www.svt.se/kultur/forfattaren-och-oversattaren-per-landin-har-gatt-bort 

Landin var under 25 års tid anställd vid DN:s kulturredaktion och författade ett 15-tal böcker som handlade om den tysktalande världen. Landin doktorerade i tyska med litteraturvetenskaplig inriktning vid Stockholms universitet och översatte bl a verk av Günter Grass, Wolf Biermann och Thomas Mann från tyska till svenska. Han var länge känd som en av landets ledande Tysklandskännare och inte minst som en kännare av DDR eller Östtyskland, som Landin menade hade bevarat den förkrigstida tyskheten på ett annat sätt än det amerikaniserade BRD eller Västtyskland hade gjort.

Landin var samtidigt något så ovanligt som en 50-talist vars föräldrar hade varit högerextremister innan kriget, som inte gick till vänster på 70-talet utan i stället gick han i föräldrarnas ideologiska fotspår. 70-talsvänstern var ju annars ”proppfull” av akademikerbarn och socialgrupp ett-barn av Landins typ, vars föräldrar hade varit högerextremister innan eller under kriget. Landin föräldrar hade en gång varit medlemmar i högerradikala Sveriges nationella förbund i Kalmar och själv anslöt han sig till fascistiska Nysvenska rörelsen i Helsingborg. När Nysvenska rörelsens grundare och mångåriga ledare Per Engdahl gick bort 1994 skrev Landin därför inte oväntat en nekrolog som tog denne i försvar.

Landin var den som (bredvid den gamle 68-vänsterförläggaren Bo Cavefors) introducerade den tyska radikalkonservatismen i Sverige på 1990-talet och både den historiska radikalkonservatismen i form av bl a Ernst Jünger och Ernst Niekisch och den radikalkonservatism som växte fram runt den tyska tidskriften Junge Freiheit under detta årtionde med namn som Dieter Stein och Botho Strauss. Landin var dessutom även tidig med att introducera den italienska högerradikala filosofen Julius Evola för en svensk publik.

År 1998 utkom antologin ”Politisk korrekthet på svenska” (Brutus Östlings bokförlag/Symposion) med Pierre Kullbom och Per Landin som redaktörer, som Bulletins Per Gudmundson har hyllat som startskottet på den (radikal)konservativa vändningen inom den svenska högern. Bland skribenterna hittades bl a litteratur- och språkvetare som Anita Ankarcrona, Anders Piltz och Landin själv, idéhistoriker som Svante Nordin, teologer som Per Beskow och statsvetare som Svante Nycander. När sedan den radikalkonservativa tidskriften Salt började ges ut 1999 var Landin en av tidskriftens självskrivna skribenter.

Jag hade själv en hel del att göra med Landin på 1990-talet då han angrep Expo vid ett flertal tillfällen. Bland annat kartlade jag den radikalkonservativa miljö som växte fram i spåren av och runt Landin och jag gick också på några av de radikalkonservativa möten som Landin också bevistade. Jag minns bl a ett föredrag som Landin höll för Germanistföreningen vid Stockholms universitet om Junge Freiheit, som slutade med att flera i sällskapet började segerhälsa eller s k ”heil:a” på fyllan.

Sista gången jag hörde av Landin var för några år sedan då han ringde mig och bad mig att ta bort ett inlägg på min blogg som handlade om denne, vilket jag omedelbart gjorde.

Under de sista åren, och särskilt sedan han slutade på DN Kultur 2012, brydde sig Landin inte längre om att dölja sina högerradikala åsikter. Han deltog bl a på den tidigare årliga identitära konferensen och valde att distribuera och sälja några av sina böcker via det högerextrema bokförlaget Arktos.

Landin var länge en av landets mycket få högerextrema intellektuella men med tanke på allt som har hänt inom den svenska högern under de senaste åren går det inte att säga något annat än att han på alla sätt och vis var en pionjär och bebådare.

Den icke-vita svenska samtidslitteraturen exploderar just nu vad gäller antalet nyutgivna boktitlar

Känns fint att ha blivit och att vara omnämnd i två av de mer uppmärksammade och aktuella/nyutgivna böckerna för i år som enligt min definition/kategorisering (OBS: jag är mycket medveten om att det i stort sett bara är jag som tänker så här inom den svenska högskole- och forskarvärlden och antagligen i Sverige i stort och definitivt inom den svenska litteraturvärlden och bokbranschen/förlagsvärlden för i Sverige är det helt normalt att tala om kvinnolitteratur och arbetarförfattare men bara jag talar då om icke-vit litteratur) ingår i den just nu i realtid blixtsnabbt växande icke-vita svenska litteraturen för förra året gick verkligen ”proppen ur” vad gäller antalet böcker författade på (original)svenska (d v s inte på författarnas ifråga förstaspråk – d v s de siffror som hittas här nedan listar enbart bokpublikationer och titlar utgivna på svenska i Sverige såsom romaner, memoarer, antologier, diktsamlingar, novellsamlingar, pjäsmanus o s v) av personer med bakgrund utanför västvärlden eller på Balkanhalvön vilka tillsammans numera utgör över 20% av den svenska totalbefolkningen (d v s cirka en femtedel av invånarna i Sverige kommer antagligen att ”producera” och stå bakom närmare 100 boktitlar i år):


De första 21 titlarna gavs ut mellan 1969-79.
Under 1980-talet gavs mellan 0-5 titlar ut per år.
Under 1990-talet gavs mellan 5-15 titlar ut per år.
Under 2000-talet gavs mellan 15-25 titlar ut per år.
Under 2010-talet gavs mellan 20-55 titlar ut per år.
antalet titlar utgivna 2018: 56antalet titlar utgivna 2019: ca 60-70antalet titlar utgivna 2020: ca 80-90 och kanske närmare 100

Intervjuad i P1:s Kulturnytt om den icke-vita svenska litteraturen

Blev idag intervjuad av (Sveriges Radios, P1:s och) Kulturnytts Duraid Al-Khamisi om den icke-vita svenska litteraturen, som var ämnet för mitt förra av Vetenskapsrådet finansierade forskningsprojekt ”Att rasialisera Sverige. Berättelser om en ny svenskhet” som jag slutredovisade 2019 i form av boken ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen”.

I intervjun prognoserar jag att de icke-vita svenska författarnas samlade produktion just nu formligen exploderar mätt i antal nyutgivna bokpublikationer men jag vidhåller också att det kan vara etiskt problematiskt att tala om icke-vita svenskar utifrån definitionen att ha någon form av bakgrund i Latinamerika, Centralamerika, Karibien, subsahariska Afrika, Mellanöstern, Balkanhalvön, Asien och Oceanien – d v s att benämna någon som icke-vit svensk är väl mest bara något som jag gör och långt ifrån alla som jag betecknar som icke-vita svenskar skulle själva säga att de är det.

Håkan Bravinger på Norstedts intervjuas också i reportaget och bekräftar att allt fler icke-vita svenskar på sistone har debuterat som författare och/eller etablerat sig som författare inom den svenska kultur- och litteraturvärlden och på den svenska bokmarknaden även om Bravinger till skillnad från mig helt och hållet undviker att tala om ras och i stället talar om författare som har ”benen i två kulturer” vilka enligt honom har ”berikat svensk litteratur” med sina ”kulturer” (OBS: den typen av färgblint antirasistiskt tal skulle jag då själv aldrig använda mig av men jag har naturligtvis all respekt för de som inte vill tala om ras och vithet och i stället använder termer som andra generationens invandrare och författare som har benen i två kulturer o s v) samtidigt som den svenska förlagsvärlden liksom kulturvärlden i stort fortfarande är extremt homogen och vit.

”Bilden av vad som är en svensk författare har förändrats över tid. Det är något som intresserat forskaren Tobias Hübinette som undersökt 50 års utgivning av böcker av det han kallar icke-vita svenska författare.”

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=7594069

”– Det som går att se är att det händer någonting runt slutet av 90-talet som sedan fortsätter efter millennieskiftet och det är att antalet titlar skrivna av dem som jag kallar icke-vita svenska författare och som skriver på svenska som originalspråk, ökar stadigt i antal, säger Tobias Hübinette, forskare och lärare vid Karlstads universitet.

– Inte minst går det att se en ganska kraftig ökning från 2010-talet och framåt. 2018 kom jag fram till att det handlar om ett 50-tal titlar. Och därefter är jag ganska säker på att det är bra många fler. 2019 så var det säkert 70-80 titlar. Och i år kan det mycket väl handla om över hundra. Och det här kommer förmodligen att fortsätta öka, för det handlar om en demografisk kategori av den svenska totalbefolkningen som har börjat producera litteratur på ett sätt som inte skedde förut.

Tobias Hübinette vid Karlstad universitet har gjort en genomgång och räknat hur många böcker som getts ut av det som han kallar för icke-vita författare.

Hur definierar du icke-vit?

– Jag utgick från personer som har bakgrund utanför västvärlden och på Balkanhalvön. Det går ju inte att veta rakt ut. Utan jag har också lagt ner väldigt mycket tid på att ta reda på författarnas bakgrund. Det framgår också utifrån intervjuer, författarsamtal och annat.

Ser du några problem med att man kategoriserar människor på det här viset?

– Jo, jag kan förstå det. Det finns säkerligen personer som exempelvis är födda i Sverige men har föräldrar från Iran. De kanske inte ser sig själva som svenskiranier, utan bara som svenskar. Och jag har då definierat de som svenskiranier. De kanske inte vill vara det och det har jag full respekt för. Det här är ett sätt att definiera, räkna och kategorisera som enbart jag kan ta ansvar för.

Håkan Bravinger är litterär chef på bokförlaget Norstedts och ser samma trend som Tobias Hübinette, där framförallt andra generationens invandrare just nu ger ut mycket böcker.

– Om man tittar på förlagsbranschen i stort så är det pinsamt få som inte har en helsvensk bakgrund som jobbar på förlag. Men tittar man på litteraturen så har litteraturen legat i framkant.

– Jag skulle säga att ingenting har berikat svensk litteratur som de nya rösterna de senaste 20 åren. Och det har att göra med det kommit in nya kulturer i den svenska litteraturen. Några av de viktigaste utgivningarna i både poesi och prosa har benen i två kulturer. Att vi kommer få se mer angenäma berättelser, är jag helt övertygad om, och det förvånar mig inte det minsta, säger han.”

Kommer arkitekturfrågan att bli SD:s biljett in i kulturdebatten och kulturpolitiken?

DN:s Mohamed Yussuf skriver idag om Arkitekturupproret som vurmar för den nationalromantiska och nyhistoriska (sekelskiftes)stilen som dominerade i Sverige och Europa (liksom f ö även i Europas alla kolonier och bosättarstater över haven) under den s k ”la belle epoque” (ca 1870-1914).

Många med mig har säkerligen noterat att SD på sistone och alltmer har engagerat sig i arkitekturfrågan och många med mig reagerade säkert på att SD Stockholms ”starke man” Peter Wallmark nyligen föreslog att Stockholms universitets studenter borde få nya studentbostäder i någon slags nysekelskiftesstil.

Den stora frågan är väl nu om arkitekturfrågan ska komma att bli SD:s ”hävstång” och väg in i den svenska kulturdebatten och kulturpolitiken efter att partiet hittills har misslyckats med att debattera både teater-, musik- konst- och litteraturfrågor (OBS: självklart har en mängd SD:are försökt att debattera både olika scenkonstverk och teaterpjäser, olika popkulturella låtar och musikstycken, olika konstverk och tavlor och olika romaner och dikter men åtminstone hittills i varje fall har SD:arna misslyckats med att bli tagna på allvar i kulturdebatten vad gäller just dessa estetiska uttryck).

”Modernistisk arkitektur är färglös och fasaderna ser nakna ut. Hus borde i stället se ut som de gjorde före 1920. Det tycker den växande Facebookgruppen Arkitekturupproret. Nu börjar även svenska politiker ha åsikter om i vilken stil hus ska byggas.”

https://www.dn.se/kultur/upproret-delar-arkitektursverige-i-tva-lager

”I mitten av september kom nyheten att Sverigedemokraterna vill bygga 650 modulbostäder vid universitetet i Stockholm. Husen, som sammanfogas av färdiga sektioner, brukar vanligtvis ha ett enkelt utseende. SD:s förslag bygger däremot på fasader i sekelskiftesstil, med torn och brutna tak. ”Visst, vi kan bygga byggbodar på varandra utan omtanke för det estetiska, men vi tycker att man kan göra det vackert”, säger partiets gruppledare i Stockholms stadshus, Peter Wallmark, i en intervju med SVT.

Under året har Sverigedemokraterna även föreslagit nybyggen i så kallad klassisk stil vid bland annat S:t Eriks ögonsjukhus på Kungsholmen. Det tidigare förslaget i modernistisk stil sågades och benämndes av partiet som ”fyrkantiga lådor”.”

(…)

”I slutskedet av intervjun om modulbostäderna konstaterar sverigedemokraten Peter Wallmark att staden utvecklas i fel riktning: ”Vi vill ta tillbaka besluten om den estetiska utformningen till politiken.” Han är dock fortsatt optimistisk. Partiet har fått god respons bland grupper som vill bevara den klassiska arkitekturstilen, säger han, och refererar till Arkitekturupproret – en kontroversiell rörelse på Facebook med över 40.000 medlemmar.

Arkitekturupprorets ordförande Sigvald Freylander började intressera sig för byggnader redan vid ung ålder. Runt omkring honom fanns kunniga släktingar som berättade spännande historier om alla de fastigheter som fascinerade honom. I början av 2015 upptäckte Freylander, som till vardags arbetar som översättare, den nybildade Facebookgruppen Arkitekturupproret.

– Jag har alltid ogillat modernistisk arkitektur och helt plötsligt snubblade jag över gruppen. Från början var det bara en kul grej på Facebook där man kunde träffa likasinnade. Men gruppen växte snabbt och nu har det blivit en folkrörelse. Förutom huvudgruppen har vi både temagrupper och lokala grupper. Totalt är vi långt över 50.000 personer, kanske till och med 60.000, säger Sigvald Freylander.

Den väl uppdaterade hemsidan beskriver Arkitekturupproret som en politiskt obunden rörelse som arbetar för vackrare arkitektur – och mot ”den eskalerande förfulningen av våra städer”.

Gruppen är starkt kritisk till modernismen, som uppkom på 1920-talet, och sedan dess varit dominerande inom arkitektur. Eran kännetecknas av avskalade hus, inte sällan med platta tak och sparsmakad dekoration. Och med fokus på rationalitet och funktion. Modernismen var ett tydligt brott mot klassisk arkitektur, som karaktäriseras av hantverksmässigt utförande och utsmyckade fasader, ofta i stenmaterial med pelare och kolonner.

Nya siffror om nyantagna som påbörjade en eftergymnasial konst- eller kulturutbildning 2019

antal/andel personer som påbörjade en eftergymnasial konst- och/eller kulturarvsutbildning 2019: 2880 personer
 
utländsk bakgrund totalt: 18,5%
 
utrikes födda totalt: 15,4% (OBS: m a o extremt få s k ”andrageneration:are” och de utrikes födda är främst inresande vuxna som ej växt upp i Sverige)
bakgrund utanför Sverige/Norden totalt: 7,5%
bakgrund i EU utom i Sverige/Norden: 2,7% (78 personer)
bakgrund i övriga världen (Europa utanför EU, Nordamerika, Sydamerika, Afrika, Asien och Oceanien): 4,8% (139 personer)

Ännu fler inställda evenemang

Sedan den gångna helgen och fram tills tills mitten av april har nu sammanlagt 11 av mina egna föreläsningar, deltaganden och presentationer i akademiska sammanhang (konferenser, symposier, seminarier, panelsamtal, workshops o s v) och inom kulturvärlden (museer, teatrar, kulturhus o s v) ställts in liksom 9 evenemang som jag hade biljetter till i form av opera- och teaterföreställningar, konserter, visningar och föreläsningar på bl a Dramaten, Kungl. Operan, Konserthuset, Berwaldhallen, Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, museer och biografer och nu senast även på Värmlandsoperan.

89971801_10157267661995847_6283363843527671808_n.jpg

Om att avplattformeras, marginaliseras och stigmatiseras – exemplet Stina Oscarson och mig själv

Jag är inte någon personlig vän till Stina Oscarson, som jag har delat evenemang med vid några tillfällen, och jag är än mindre en vän till hennes val att (tidigare) arrangera samtal med högerradikala antisemiter men jag är helt emot denna typ av marginalisering, utfrysning och stigmatisering.
 
Jag är då själv numera hårt marginaliserad, utfryst och stigmatiserad i i stort sett samma kretsar som Stina men av andra orsaker – d v s inom kultur- och medievärlden och i mitt fall även inom akademin och högskolevärlden liksom inom vänstern i bred mening och inom den antirasistiska och antifascistiska rörelsen.
 
Jag har själv genom åren åtskilliga gånger både blivit avbokad och fått inbokade evenemang (och både i akademiska och medie- och kultursammanhang liksom i aktivistiska och politiska sammanhang) inställda i efterhand och blivit vägrad publicering och fått accepterade texter ”inställda” i efterhand (och både i akademiska och medie- och kultursammanhang liksom i aktivistiska och politiska sammanhang) enbart p g a att jag är jag (eller snarare p g a ”saker” jag har skrivit, sagt och fr a publicerat).
 
Tidigare handlade det om att jag skrev om, talade om och forskade om ras i relation till dagens Sverige (vilket jag då fortfarande gör och vilket jag möjligen var först med i landet att göra – ”han är essentialist och biologist”, ”han är kanske t o m rasist” o s v) och om att jag skrev om, talade om och forskade om adoption utifrån ett postkolonialt feministiskt perspektiv (vilket jag då fortfarande gör och vilket jag möjligen var först med i landet att göra – ”han är emot att vita bildar familj med icke-vita”, ”han är emot att vita går i säng med icke-vita” o s v) – hela tre gånger har jag t ex blivit avbokad från seminarier och föreläsningar som jag skulle ha hållit bara vid Uppsala universitet p g a det och jag har blivit avstängd från mängder av konferenser, seminarier, panelsamtal och möten liksom utslängd från mängder av styrelser, föreningar, redaktioner, temanummer och antologier och mitt deltagande i dokumentärer, filmer, radioprogram, artiklar och reportage har tagits bort, strukits och suddats ut i efterhand p g a det.
 
Och numera och sedan några år tillbaka handlar det också eller kanske fr a om att jag anses ha förrått vänstern i bred mening och den antirasistiska och antifascistiska rörelsen genom att jag anses ha satt ”kniven i ryggen” på några av landets mest kända (och även mäktigaste) personer som tillhör vänstern i bred mening och den antirasistiska och antifascistiska rörelsen (”han har svikit kampen och saken”, ”han är okontrollerbar, illojal och osolidarisk”, ”han har förrått och hängt ut alla sina gamla kamrater, vänner, kollegor och bekanta”, ”han har förolämpat och förnedrat våra största hjältar och bästa hjärnor” o s v).
 
Sedan ska det/jag säga/s att jag samtidigt har all respekt och förståelse för alla de 100 000-tals och åter 100 000-tals som tillhör vänstern i bred mening och den antirasistiska och antifascistiska rörelsen och som just nu är paniskt rädda för GAL-TAN:iseringen av den både svenska och västerländska politiken liksom för SD:s rekordsiffror och normaliseringen av SD-sfären och jag har likaså all respekt och förståelse för alla de 100 000-tals och åter 100 000-tals invandrare och minoritetsinvånare som likaså är livrädda för både sin och Sveriges (och SD:s, M:s och KD:s) framtid.
 
”Deltagarna vägrade att vara med i samtalet på Stadsmuseet om jag var moderator, eftersom jag pratat med personer med fel åsikter. Arrangören underströk att hon inte tror att jag ”propagerar för främlingsfientliga åsikter”, men valde ändå att boka av mig.”
 
 
”Så hände det igen.
 
Jag hade tackat ja till att moderera ett samtal om ungdomsupplopp och demokrati som skulle hållas på Stadsmuseet i Stockholm. Samtalet skulle utgå från två relativt nya böcker i ämnet och allt var klart. Trodde jag.
 
Men så fick jag ett mejl från arrangören där hon skriver att hon just hade talat med de medverkande författarna. De hade reagerat mycket starkt på att jag skulle vara moderator. Eftersom jag, som de tydligen uttryckt det, hade pratat med personer med fel åsikter. Och författarna var nu rädda att ”deras åsikter kletar av sig” på dem.
 
Arrangören underströk visserligen att hon, som följt mitt arbete, inte tror att jag ”propagerar för främlingsfientliga åsikter”, men hon valde ändå att gå de medverkande till mötes.
 
Det är tredje gången på kort tid detta händer. En beröringsskräck i både andra och tredje led och på det en arrangör som inte vågar stå upp för det hen anser vara moraliskt rätt. Troligtvis av rädsla för att svärta ner sitt eget rykte.
 
Det finns andra som råkat betydligt mer illa ut än jag och detta är ingen offerkoftetext. Utan jag skriver för att jag på allvar blev intresserad av att försöka besvara den fråga en vän ställde när jag berättade om händelsen: Hur har vi hamnat här?”

Inställda evenemang

Av alla inställda seminarier, symposier, konferenser och föreläsningar (och både sådana som andra och jag själv skulle hålla i och presentera på) p g a den pågående pandemin är dessa två de jag nog hade sett fram emot allra mest:
Inställt.jpg
Dels handlar det om Vetenskapsrådets heldagskonferens om den svenska forskningen om rasism, som bl a de brittiska (världsberömda) forskarna Ann Phoenix och Alastair Bonnett skulle delta på och där jag skulle tala om mitt nyligen avslutade forskningsprojekt om den icke-vita svenska litteraturen – Racializing Sweden: Narratives of a new Swedishness – samt om Peter Wikströms och mitt nyligen påbörjade forskningsprojekt om den svenska rasdiskussionen och debatten om rasism – ”The Swedish r-word. Uses and negotiations of the terms race and racism in contemporary Swedish online and social media discourse” – och jag hade även sett fram emot att få träffa landets ledande forskare inom fältet och området ras/rasism.
 
 
Dels handlar det om Stockholms universitets och Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionens heldagsymposium om den svenska och internationella mans/maskulinitetsforskningen, som flera (världsberömda) forskare från andra länder skulle ha deltagit i och som Lucas Gottzén, Ulf Mellström and Tamara Sheffer planerade att arrangera i samband med att deras tegelstensantologi ”Routledge international handbook of masculinity studies” nyligen har kommit ut och där jag skulle tala om mitt bidrag som handlar om vit maskulinitet och vita män och jag hade även sett fram emot att få träffa landets ledande forskare inom fältet och området critical studies on men and masculinities.
 
 
Ochv alla inställda föreställningar (jag lägger då väldigt mycket fri/tid och även mycket av min privatekonomi på kultur) under de kommande veckorna är nog denna den tråkigaste att missa även om jag redan har sett den vid två tidigare tillfällen – d v s Staffan Valdemar Holms uppsättning av Wagners Die Walküre med Iréne Theorin som Brünnhilde och Greer Grimsley som Wotan.
 
 
Nu kanske jag avslöjar min morbida sida men det är då alltid så speciellt att dels få omges av uppemot 2/3 (medelålders och äldre) män (”normalt” sett är då minst 2/3 av publiken annars medelålders och äldre kvinnor på svenska scenkonstföreställningar och kulturevenemang) varav en hel del är av högerradikalt snitt och en och annan även tillhör SD Senior och dels få uppleva en Wagner-opera i det operahus (d v s svenska Kungl. Operan i Stockholm) som en gång hade världstenoren och hovsångaren Set Svanholm som chef, som naturligtvis både hänger porträtt och står byst där.
 
 
Svanholm var då på sin tid och under mellankrigstiden och krigsåren en av världens stora s k ”hjältetenorer” som om och om igen framträdde i Wagners olika verk på några av Europas bästa (och fr a arieserade och genomnazifierade) operahus i bl a Wien, Dresden, München och Berlin och han var då en av ett försvarligt antal svenskar som gjorde sig en förmögenhet på Tredje rikets besatthet av svenskar (d v s svenska artister, skådespelare, sångare, dansare, författare, musiker o s v) och som han sedan köpte sig en enorm villa i Solsidan i Saltsjöbaden för.
 
 
Det är därför inte överraskande att konstatera att Svanholm inte var den ende svensken som uppträdde på de legendariska Wagnerfestspelen i Bayreuth inför A.H. och nazisteliten – det gjorde t ex även Joel Berglund som också han sedermera kom att bli chef för Kungl. Operan – men Svanholm var mig veterligen den ende svensken som gick med i det tyska nazistpartiet NSDAP vilket t o m det dåtida Europas största populärkulturella ikon Zarah Leander trots allt vägrade att göra.
 
 
Den blivande operachefen Svanholm, som fortfarande än idag har en minnesfond uppkallad efter sig, hade f ö en osviklig förmåga att ”tajma” de mest vidriga datumen och händelserna i Nazi-Tysklands historia.
 
 
Den 9 november 1938, d v s mitt under Novemberpogromen eller den s k Rikskristallnatten, uppträdde Svanholm på Berlinoperan som Lohengrin i Wagners opera med samma namn och den 21 juli 1942 uppträdde Svanholm som Siegfried i Wagners Götterdämmerung (d v s Ragnarök eller Undergången) på Bayreuthfestspelen inför A.H. och de församlade nazistledarna vilka lyssnade andäktigt till ”superkändis”-svenskens världsberömda tenorstämma och stålsatte sig mentalt inför genomförandet av den europeiska judenhetens Götterdämmerung.
 
 
Dagen därpå inleddes nämligen det industriella massmördandet av de (kontinental)europeiska judarna i och med att den ytterst brutala tömningen av det jättelika Warszawa-gettot inleddes i ”arla gryning” den 22 juli samtidigt som det systematiska massmördandet i förintelselägret Treblinka inleddes.
 
 
Svanholms framträdande i Bayreuth den 21 juli 1942 var dennes mest bejublade föreställning någonsin och kulmen på dennes artist- och sångarkarriär. Föreställningen, som kan sägas ha utgjort startskottet för Förintelsen såsom vi känner den idag, förevigades på en grammofonskiva som därefter kom att bli något av A.H.:s och nazitopparnas ”soundtrack” ända fram tills att de själva gick under på våren 1945 i ett hav av blod och eld men då hade Svanholm redan satt sig i säkerhet i sin Solsidan-villa i Nacka.
 
 
Likt en epilog kunde Svanholm sedan bara inte hålla sig från att sjunga för de svenska s k ”överklassnazisterna” den 10 december 1948 i Gustav Vasa kyrka i Stockholm när ”överklassnazistiska” Hjälpkommittén för Tysklands barn (HTB) anordnade en konsert till förmån för de avrättade och suiciderade nazisttopparnas fruar och barn och för att hjälpa och stötta de 10 000-tals nazister och fascister som var på flykt runtom i Europa eller som redan befann sig i exil i Mellanöstern, Spanien, Portugal och Latinamerika.
 
 
Mellan 1945-53 samlade HTB in hela 466 miljoner kr i dagens penningvärde bland den svenska ”överklassnazismens” (högutbildade och förmögna) efterkrigsnätverk inom bl a armén och kyrkan, adeln och högborgerligheten, forskar- och kulturvärlden, jurist- och läkarkåren, statsapparaten och näringslivet.
 
 
Åtskilliga av dessa medel slussades sedan vidare till tyska och andra europeiska (baltiska, norska, danska, holländska, belgiska, franska, italienska, kroatiska, ungerska, ukrainska, österrikiska, rumänska o s v) nazistiska flyktingar och krigsförbrytare i Argentina, i Brasilien, i Spanien och i Egypten för att återuppbygga naziströrelsen efter kriget.
 
 
Görings änka Emmy fick t ex pengar av HTB som bl a samlade in medel via kollekt som togs upp av ”överklassnazistiska” präster i Svenska kyrkan. Förutom att de svenska ”överklassnazisternas” pengar användes för att rekonstruera den paneuropeiska extremhögern handlade det också om att hjälpa och skydda f d SS-män som hade överlevt kriget och inte minst det som var kvar av självaste nazisteliten genom att HTB samarbetade intimt med den tyska ”nazistprinsessan” Elizabeth von Isenburg och hennes organisation Stille Hilfe som in i våra dagar har fortsatt att stödja dagens tyska extremhöger. Det handlade helt enkelt om att hjälpa några av de nazistledare som Svanholm hade sjungit för i Bayreuth, som ännu inte hade begått självmord eller avrättats.
 
 
Vår nuvarande konungs mor prinsessan Sibylla av Sachsen-Coburg-Gotha stod mycket nära ”nazistprinsessan” Elizabeth von Isenburg och agerade som ”överklassnazistiska” HTB:s officiella beskyddarinna och hon närvarade på flera av HTB:s konserter och möten och sannolikt även när Svanholm sjöng för ”överklassnazisterna” i Vasastan i Stockholm 1948. Prinsessan Sibylla såg även till att de svenska ”överklassnazisternas” pengar också hamnade i hennes gamla hemstad Coburg där tidskriften Nation Europa hade sin redaktion ända in på 1990-talet och som utan konkurrens var den allra viktigaste intellektuella tidskriften för den västerländska extremhögern under efterkrigstiden.
89645286_10157255794570847_3032923922375901184_o.jpg

Rena skräckkabinett-”lineup:en” när den svenska extremhögern anordnar sin egen bokmässa

En av Sveriges tidigare mest respekterade barnboksförfattare och Medborgerlig samling-riksdagskandidat, en av landets tidigare mest kända frikyrkopredikanter, f d SD Stockholms medieprofil och Swebbtv:s frontfigur, en rejält högerradikaliserad f d Handels-ekonom och docent, extremhögerns svar på Greta Thunberg, en vänsterpopulistisk polis som indirekt skapade en av Facebooks största svenskspråkiga grupper, en hårt högerradikaliserad TV4-kändis och Alternativ för Sverige-riksdagskandidat, extremhögerns egna dokumentärfilmare, Kvällspostens gamla nyhetschef som på sistone har kommit ut som antisemit, en vänsterpopulist och f d Kommunistiska partiet-medlem, Chemtrails-konspirationens svenska chefsideolog, en högerradikaliserad Djursholm:are som har blivit besatt av Muslimska brödraskapet och en NMR-anknuten konstnär som målar figurativ konst i olja och som är mest känd för en Christer Pettersson-tavla.

88273550_10157221955630847_6449310328894259200_n.jpg

Det går bra för den sydkoreanska kulturbranschen just nu

Den sydkoreanska filmregissören Bong Joon-hos spelfilm ”Parasite” (”Gisaengchung” på koreanska), som förra året var den första sydkoreanska filmen någonsin att vinna en Guldpalm i Cannes, är nu den första sydkoreanska filmen någonsin att vinna en Oscar i Los Angeles.
84839649_10157158987890847_5749381481717825536_n.jpg
 
Att Bongs film ”Parasite” dessutom i allra högsta grad är en politisk (liksom våldsam) film som tematiserar de extrema klassklyftorna i ett av världens mest brutal-nyliberal-kapitalistiska och patriarkal-hierarkisk-konfucianska länder – d v s Sydkorea – gör inte saken sämre.
 
Tidigare har de sydkoreanska popbanden BTS och SuperM toppat amerikanska Billboard-listan medan sydkoreanska författare som Han Kang numera har läsare världen över och den koreanska vågen (”hallyu”), som den kallas i Asien, är ett tecken i tiden på att den utomvästerländska delen av världen, som fram tills nu har fått finna sig i att ”brädas” av västvärldens (populär)kulturindustri, alltmer utmanar densamma.
 
”Parasite” är då den första utomvästerländska filmen som vinner en Oscar som bästa film och på samma sätt var BTS och SuperM de första utomvästerländska banden som toppade amerikanska Billboard-listan som inte sjöng på ett västerländskt språk.