Kategori: kulturvärlden

Ett försök att förstå varför Stina Oscarson väljer att bjuda in och samtala med både Bert Karlsson och Patrik Forsén

Det finns en lång tradition inom den svenska vänstern i bred mening (d v s bland socialister och vänsterliberaler) att både bjuda in (såsom t ex för att föreläsa eller för samarbete i något projekt), samtala med (och rätt så ofta i deras egna medier) och stå upp för (i form av otaliga debattartiklar, kulturessäer och ledartexter) antisemiter, ultrakonservativa och högerradikaler och både vad gäller (för de sistnämndas del) att tala och föreläsa i offentligheten, att delta i offentliga samtal och paneler samt att få publicera sig i olika sammanhang.
 
Denna tradition gäller särskilt inom kultur-, högskole- och medievärlden – tre sfärer i det svenska samhället vilka alla mer eller mindre har tävlat om detta ända sedan 1980- och 90-talen när de första stora och samtida ”yttrandefrihet-till-varje-pris”-konflikterna uppstod i samband med bl a Lars Hillersberg, Radio Islam, Robert Faurisson, Dan Berner m fl m fl och både vänsterradikala forskare i Uppsala och Lund och vänsterliberala och socialistiska redaktörer och kultur- och ledarskribenter på DN och AB har i samband med dessa debatter alla gjort sig bemärkta som den svenska yttrandefrihetens försvarare.
 
Det går att fråga sig varför den högut/bildade och s k intellektuella kulturvänstern, medievänstern och den akademiska (forskar)vänstern i bred mening (vad LO-kollektivet och TCO:s lägre skikt tycker om saken är det nog ingen som vet eller kanske ens bryr sig om att ta reda på) egentligen drivs av i samband med dessa debatter och antagligen så handlar det nog om ren idealism för en del men för de flesta så handlar det nog mer om den måhända rättmätiga oron att nästa gång så är det vänstern i bred mening som inte kommer att få vara verksam i offentligheten och därför gäller det just att stå upp för yttrandefriheten till varje pris.
 
På 2000- och 2010-talen har denna kamp för ”yttrandefrihet-till-varje-pris” i den s k borgerliga offentligheten alltmer kommit att handla om sverigedemokrater, rasideologer, nationalsocialister och högerradikaler av alla de slag och det är mot den bakgrunden och i det ljuset som det senaste haveriet inom kulturvärlden och inom den s k kulturvänstern bör ses – d v s Stockholms stadsbiblioteks och Hornstulls biblioteks Maria Stenmarks val att bjuda in Jonas De Geer som sedan (på Stina Oscarsons initiativ) ersattes med Patrik Forsén för att samtala om demokratins tillstånd tillsammans med bl a Aase Berg och Stina Oscarson.
 
Stina Oscarson har då på sistone både bjudit in och samtalat med Nordisk ungdoms Patrik Forsén (som f ö var en av huvudtalarna på Nordisk ungdoms 30 november-demonstration i Stockholm igår kväll) till samtalet om demokrati på Hornstulls bibliotek samt bjudit in och samtalat med Bert Karlsson om populism på ABF-huset i Stockholm (se https://www.svd.se/jag-far-jag-inte-bjuda-in-en-sverigedemokrat-till-samtal) och hon har kämpat för Karlssons rätt att få tala på ABF-huset så till den milda grad att hon i samtalet med Nordisk ungdoms Patrik Forsén på Hornstulls bibliotek pekade ut ABF som ”eliten” (se https://m.facebook.com/551622423/posts/10156296702832424), d v s underförstått någon slags ”elit” som är emot yttrandefriheten, och vilket Forsén säkerligen instämmer i att ABF är en del av.