Kategori: kulturvärlden
Igår fick TAN-högern sin egen representant i Statens kulturråd
Idag har TAN-högern fått sin egen representant i Statens kulturråd tack vare samarbetet mellan M, KD, L och SD och det handlar närmare bestämt om idéhistorikern Svante Nordin, som på 70-talet var aktiv inom den nya vänstern och möjligen som en reaktion på att dennes far Per Gunnar Nordin var aktiv i högerradikala Sveriges nationella förbunds under mellankrigs- och krigsåren.
Svante Nordin lämnade sedermera den radikala vänstern och valde på 90-talet att bli skribent i den radikalkonservativa tidskriften Salt och sedan dess har han varit aktiv inom TAN-högern och för bara några veckor sedan var han en av huvudtalarna på den s k ”anti-woke”-konferensen på Engelsbergs bruk som Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse arrangerade och som samlade ett stort antal av landets TAN-höger-ledarskribenter, forskare, debattörer och skriftställare i allmänhet. På den s k ”anti-woke”-konferensen var just kulturvärlden liksom även medie- och högskolevärlden i fokus, d v s idén om att det är nödvändigt att stoppa och krossa det som kallas ”woke” inom TAN-högern handlar särskilt om kulturvärlden (men också om medie- och högskolevärlden) enligt Nordin och de andra som deltog på evenemanget.
”Regeringen har idag den 16 mars fattat beslut om nya ledamöter i styrelsen för Statens kulturråd för perioden 1 mars 2023 till 31 december 2025.
– Statens kulturråd har en central roll inom kulturpolitiken. Myndighetens viktiga uppdrag har en stor spännvidd inom hela kulturområdet. Det är därför av betydande vikt att styrelsen har en bredd i erfarenhet och djup kunskap om kulturområdet, vilket jag är övertygad om att styrelsen nu har, säger kulturminister Parisa Liljestrand.
Nya ledamöter i styrelsen är Paula Crabtree, konstnär och rektor för Stockholms konstnärliga högskola, Marlen Eskander, socialantropolog och verksamhetschef vid Läsfrämjarinstitutet, Leif Jakobsson, kulturråd och tidigare direktör för Svenska kulturfonden samt Svante Nordin, professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet.
Sedan tidigare är även Po Tidholm, journalist och författare, Ellen Nyman, skådespelare och doktorand samt Thomas Pålsson, f.d. generaldirektör för Statens servicecenter förordnade som ledamöter i styrelsen. I styrelsen ingår även generaldirektören för Statens kulturråd Kajsa Ravin. Ordförande i styrelsen är Ulrika Årehed Kågström, generalsekreterare för Cancerfonden.
Samtliga ledamöter är förordnade till och med den 28 februari 2026.”
Nu har SD även fått in en fot i kulturvärlden
Nu har SD också fått i en fot i kulturvärlden p g a att partiet nu är med och styr i Region Gävleborg och där dess ”starke man” som alldeles nyligen blev ordförande för Länsmuseet i Gävle är den f d skinnskallen och nazistsympatisören Roger Hedlund som 2001 dömdes för två fall av misshandel tillsammans med den dåvarande ledaren för Nationalsocialistisk front, som också drev ett vit makt-musikskivbolag, efter att bl a ha sprutat tårgas i ögonen på antirasister och syndikalister i samband med ett slagsmål.
SD har hittills inte haft någon större närvaro i eller inflytande över det svenska kulturlivet och kulturarvssektorn och endast några enstaka musiker, författare, konstnärer, översättare, skådespelare, dansare, museianställda och ytterligare ett mindre antal kulturutövare och kulturarbetare har genom åren varit eller är SD:are men nu håller detta på att ändras efter SD:s valseger i september 2022 och tack vare SD:s samarbete med M, KD och L.
Och nu på torsdag föreläser journalisten, tecknaren och författaren Ulf Ivar Nilsson om extremhögerns och nazismens historia i Gävle på Länsmuseet och det är bara att hoppas på att Hedlund inte kommer att kunna förhindra det.
Några tankar kring att Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Uppsala universitet söker en ny chef
Dessa två aktuella händelser, d v s att Malm nu har utsetts till Expressens nya kulturchef och att Uppsala universitet har utlyst tjänsten som chef för Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (Cemfor), påminner mig om att Malm var en av ett mycket stort antal inflytelserika personer inom forskar-, kultur- och medievärlden (liksom även politiker varav en del är riksdagspolitiker) som mer eller mindre helhjärtat stöttade Uppsala universitet och Cemfor när jag överklagade en tjänstetillsättning där rörande en fyraårig forskartjänst i rasismforskning, som jag sökte men som slutade med att jag rankades i botten (d v s mer eller mindre på jumboplats) av de sakkunniga och inte ens kallades till intervju.
Malm och många många andra menade kort och gott att jag hade gått för långt som hade överklagat tillsättningen och när jag även fick rätt rent juridiskt och Uppsala universitet tvingades göra om hela tjänstetillsättningsprocessen så uppfattades det helt enkelt som ”en kniv i ryggen” på den svenska antirasistiska forskarvärlden och den som höll i ”kniven”, d v s jag, uppfattades som en förrädare ”av Guds nåde” mot den antirasistiska forskningen och i förlängningen mot hela den antirasistiska rörelsen och kampen och inte minst mot bakgrund av att jag har varit aktiv antirasist ända sedan barndomen och skolåren vilket anses göra förräderiet än mer skandalöst.
Det faktum att Cemfor just nu söker en ny föreståndare har att göra med den turbulens som min överklagan resulterade i, som gjorde att den dåvarande Cemfor-chefen tog mycket illa vid sig av min överklagan och när han sedan avgick tillträdde en tillförordnad föreståndare som nu i sin tur avgår p g a att en internutredning vid Uppsala universitet har funnit att Cemfors grundare, vetenskapliga ledare och första ledning inte har uppfyllt Uppsala universitets förväntningar på Cemfor vad gäller publikationer, budgetering av medlen, extern verksamhet mm. Kort och gott har utredningen funnit att Cemfor efter min överklagan kom att sluta sig inåt med allt färre seminarier, forskningsoutput och publikationer o s v och till slut utkristalliserades en mindre kärntrupp vid och runt Cemfor som mer eller mindre kom att bjuda in varandra till seminarierna o s v.
Sedan kan en tycka att det väl gör detsamma om en massa kända och väletablerade forskare (d v s personer inom akademin som styr över vem som ska få forskningsmedel och vem som ska anställas), inflytelserika namn inom kultur- och medievärlden (d v s personer som bestämmer vem som ska få publiceras och vem som ska få synas och höras i offentligheten) och även politiker tycker illa om en och stämplar en som en svekfull förrädare – d v s det går så klart att (över)leva ändå och klara sig ensam, marginaliserad och isolerad helt på egen hand som någon som ingen längre vill ”ta i ens med tång” och så är det väl trots allt.
Samtidigt är det inte särskilt enkelt att inte längre ”få vara med” och inte längre få vara ”mitt i smeten” i ett så litet land som Sverige och inom en så liten språkgemenskap som den svenskspråkiga och det borde jag så klart ha tänkt på tidigare, d v s jag visste nog egentligen hur min överklagan skulle sluta, men ändå valde jag att göra det jag gjorde för idealens skull då jag faktiskt tror på meritokratin hur banalt (och kanske också ”liberalt”) det än kan låta och för oss klassklättrare som inte har några akademikerföräldrar är meritokratins principer faktiskt vår enda chans att både komma in i, hålla oss kvar och komma någonstans inom den elitvärld som stavas den svenska högskole- och forskarvärlden.
Är termen icke-vit litteratur eller den icke-vita litteraturen på väg att slå igenom?
Årets kanske första större kulturdebatt som rör svensk (samtids)litteratur handlar som bekant om att de icke-vita svenska författarna (som skriver originalverk på svenska) både är fortsatt underrepresenterade liksom att receptionen av desammas verk i mångt och mycket fortsätter att se ut som den alltid har gjort – d v s recensenterna, kulturkritikerna, litteraturvetarna och antagligen också många av läsarna anmäler, analyserar och läser verken på ett mer eller mindre exotiserande sätt – och i sammanhanget har en term som jag har myntat och teoretiserat kring liksom även kartlagt, kategoriserat och kvantifierat antagligen fått sitt stora genombrott. Det handlar kort och gott om termen och kategoribeteckningen icke-vit litteratur eller icke-vit svensk litteratur (eller i bestämd form den icke-vita litteraturen eller den icke-vita svenska litteraturen) som jag lanserade i mitt tidigare forskningsprojekt ”Att rasialisera Sverige. Berättelser om en ny svenskhet” och via min bok ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” (som kom ut 2019) och som Maya Abdullah använde sig av i ett inlägg i debatten i en artikel som publicerades i ETC för några dagar sedan.
Därmed hoppas i varje fall jag att de tidigare (och nog fortfarande) dominerande termerna som gäller för denna litteraturkategori äntligen är på utgång – d v s invandrarlitteratur (då flertalet av de icke-vita författare som debuterar idag är s k andragenerationare och därmed inte invandrare), förortslitteratur (då många av de icke-vita författarna inte har växt upp i eller bor i ett miljonprogramsområde), världslitteratur (då inte alla icke-vita författare kommer från det globala Syd och det som tidigare kallades Tredje världen), flerspråkig litteratur (då många av de icke-vita författare som debuterar idag har svenska som förstaspråk eller i varje fall som primärt skriftspråk) eller exil- och flyktinglitteratur (då inte alla icke-vita författare uppfattar att de befinner sig i exil utan de ser Sverige som sitt hem och många av dem har inte kommit till landet på flyktingstatus).
Än en gång kan jag slutligen konstatera att jag ligger lite före min (sam)tid och tenderar att vara ”först på bollen” i rätt så många frågor och sammanhang och därtill verkar jag vara rätt så flitig med att mynta och lansera nya termer på (nutids)svenska att döma av att jag utöver termen icke-vit litteratur genom åren har legat bakom begrepp och uttryck som rasstereotyp/er och rasord (i st f rasistiska stereotyper och rasistiska ord), rasperformativitet (och uttryck som rasperformativa praktiker och rasperformativa iscensättningar), majoritetssvenskar (i st f etniska svenskar), minoritetssvenskar (i st f invandrare), transrasialitet (och uttryck som transrasiala subjekt och transrasiala identifikationer), adoptivkorean/er (liksom adoptivetiopier, adoptivcolombian/er o s v), gulinghumor, svensk vithet (eller den svenska vitheten i bestämd form), svenska rasformationer och svenska rasrelationer liksom svenska raskategorier och sist men inte minst vill jag nog hävda att jag är den som har spridit kategoribeteckningen icke-vit/a (i st f rasifierade, färgade eller helt enkelt bara invandrare) allra mest och tydligast genom åren liksom rasbegreppet som sådant (OBS: naturligtvis har jag varken myntat uttrycket icke-vit/a eller ordet ras på svenska, men jag har antagligen spridit dessa termer mer frekvent och konsekvent än vad åtminstone de allra flesta andra svensktalande forskare har gjort).
Icke-vit litteratur är därmed enligt mig den mest inkluderande termen och jag hoppas nu att min term icke-vit litteratur till slut etableras framöver.
Kerstin Stjärne har gått bort, som var den som var först med att kritisera förekomsten av rasstereotyper i den svenska barn- och ungdomslitteraturen
Den stridbara författaren, läraren och journalisten Kerstin Stjärne har gått bort, som var den som var först med att kritisera förekomsten av rasstereotyper i den svenska barn- och ungdomslitteraturen och barn- och ungdomskulturen genom att i flera artiklar som publicerades under loppet av det mytomspunna året 1968 gå till generalangrepp mot ett flertal kanoniserade svenska författare och illustratörer och anklaga dem för att kolportera rasfördomar, som det hette på den tiden.
Stjärne framstod på sin tid som landets mest högljudda kritiker av svenska rasstereotyper i både ord och i bild och på Biblioteksföreningens nationella kongress i Göteborg i augusti 1968 levererade hon en bredsida mot den svenska barn- och ungdomslitteraturvärlden med alla dess författare, tecknare, illustratörer och förlag och talade om en ”indoktrinering” i rasstereotyper av kolonialt snitt och en ”ansvarslöshet och tanklöshet som måste bekämpas”.
Stjärne pekade bl a ut ”eskimåtrollet” Figges skapare Bo Beskow som upplevde sig anklagad för ”rashets” och flera av dåtidens kulturkritiker valde därför att gå till försvar för Beskow och bl a för att Stjärne sades anlägga amerikanska perspektiv på det svenska sammanhanget vad gällde rasfrågorna. En av Beskows försvarare frågade sig ”var blir humorn av?” om böckerna ska ”censureras av gravallvarliga vuxna”. Andra menade att Astrid Lindgrens Pippi Långstrump och hennes pappa ”n-g-rkungen” snarare borde ses som ett positivt exempel då Pippi ”tar ur n-g-rbarnen deras fåniga vördnad för vitt skinn” samt att även vita karaktärer framställdes på ett stereotypt sätt såsom Ulf Löfgrens ”grisskära vita män”.
Det Stjärne gjorde 1968 var helt enkelt att initiera Sveriges första debatt om rasstereotyper i den svenska barn- och ungdomslitteraturen och barn- och ungdomskulturen.
Ett försök att kvantifiera min ”output” under pandemin
Ett försök att kvantifiera min ”output” under pandemin (d v s mellan mars 2020-oktober 2021, d v s under lite mer än ett och ett halvt år) – här nedan är dock all löpande och reguljär undervisning vid Karlstads universitet ej inkluderad:
antal förekomster i analog pappersmedia (d v s i tryckta tidningar, tidskrifter och magasin i form av bl a intervjuer, recensioner och reportage) enligt Svenska dagstidningar: 137
antal förekomster i analog audiovisuell media (d v s i radio och tv i form av bl a intervjuer, recensioner och reportage) enligt Mediearkivet: 21
antal podcast-intervjuer (i bl a Kvartal, Bulletin, Flamman, Barnrättssnack, Den svarta tråden, Osvenskheter, Nyanserat och Vidga normen): 10
antal publicerade böcker enligt Libris: 4 (antal påbörjade böcker: 4 – varav 3 kommer ut under 2022)
antal publicerade artiklar i akademiska tidskrifter och antologier: 5 (antal påbörjade akademiska artiklar: 4)
antal publicerade artiklar utanför akademin (i form av bl a populärvetenskapliga artiklar, kulturessäer och politiska debattartiklar) enligt Artikelsök och Mediearkivet: 11
antal presentationer vid akademiska konferenser (och bl a vid Sciences Po i Paris och Vetenskapsrådet i Stockholm): 4
antal presentationer i form av seminarier, offentliga föreläsningar, panelsamtal och populärvetenskapliga föredrag (och bl a på och vid Universiteit van Amsterdam, Freie Universität i Berlin, Scandinavia House i New York, Umeå universitet, Örebro universitet, Stockholms universitet, Värmlands museum, Globala gymnasiet i Stockholm, Smålands nation i Lund och Östasiatiska museet liksom för bl a SSU, DIK, Human Rights Watch, ABF, Cancerfonden, Bonniers och Adopterade koreaners förening): 58
antal konsultuppdrag (för företag, organisationer och myndigheter): 8
antal rådgivningar gällande kulturproduktioner (romaner, diktsamlingar, översättningar, faktaböcker, spelfilmer, scenkonstföreställningar, dokumentärer, konstprojekt o s v): 13
antal sakkunniguppdrag (gällande andras akademiska tidskrifts- och antologiartiklar, avhandlingar, bokmanus eller projektansökningar): 11
antal citeringar i (andras) akademiska texter enligt Google Citations: 401
Den högerradikala författaren Per Landin har gått bort
Den högerradikala författaren, germanisten, litteraturvetaren, kulturkritikern och översättaren Per Landin har gått bort i en ålder av 65 år.
https://www.svt.se/kultur/forfattaren-och-oversattaren-per-landin-har-gatt-bort
Landin var under 25 års tid anställd vid DN:s kulturredaktion och författade ett 15-tal böcker som handlade om den tysktalande världen. Landin doktorerade i tyska med litteraturvetenskaplig inriktning vid Stockholms universitet och översatte bl a verk av Günter Grass, Wolf Biermann och Thomas Mann från tyska till svenska. Han var länge känd som en av landets ledande Tysklandskännare och inte minst som en kännare av DDR eller Östtyskland, som Landin menade hade bevarat den förkrigstida tyskheten på ett annat sätt än det amerikaniserade BRD eller Västtyskland hade gjort.
Landin var samtidigt något så ovanligt som en 50-talist vars föräldrar hade varit högerextremister innan kriget, som inte gick till vänster på 70-talet utan i stället gick han i föräldrarnas ideologiska fotspår. 70-talsvänstern var ju annars ”proppfull” av akademikerbarn och socialgrupp ett-barn av Landins typ, vars föräldrar hade varit högerextremister innan eller under kriget. Landin föräldrar hade en gång varit medlemmar i högerradikala Sveriges nationella förbund i Kalmar och själv anslöt han sig till fascistiska Nysvenska rörelsen i Helsingborg. När Nysvenska rörelsens grundare och mångåriga ledare Per Engdahl gick bort 1994 skrev Landin därför inte oväntat en nekrolog som tog denne i försvar.
Landin var den som (bredvid den gamle 68-vänsterförläggaren Bo Cavefors) introducerade den tyska radikalkonservatismen i Sverige på 1990-talet och både den historiska radikalkonservatismen i form av bl a Ernst Jünger och Ernst Niekisch och den radikalkonservatism som växte fram runt den tyska tidskriften Junge Freiheit under detta årtionde med namn som Dieter Stein och Botho Strauss. Landin var dessutom även tidig med att introducera den italienska högerradikala filosofen Julius Evola för en svensk publik.
År 1998 utkom antologin ”Politisk korrekthet på svenska” (Brutus Östlings bokförlag/Symposion) med Pierre Kullbom och Per Landin som redaktörer, som Bulletins Per Gudmundson har hyllat som startskottet på den (radikal)konservativa vändningen inom den svenska högern. Bland skribenterna hittades bl a litteratur- och språkvetare som Anita Ankarcrona, Anders Piltz och Landin själv, idéhistoriker som Svante Nordin, teologer som Per Beskow och statsvetare som Svante Nycander. När sedan den radikalkonservativa tidskriften Salt började ges ut 1999 var Landin en av tidskriftens självskrivna skribenter.
Jag hade själv en hel del att göra med Landin på 1990-talet då han angrep Expo vid ett flertal tillfällen. Bland annat kartlade jag den radikalkonservativa miljö som växte fram i spåren av och runt Landin och jag gick också på några av de radikalkonservativa möten som Landin också bevistade. Jag minns bl a ett föredrag som Landin höll för Germanistföreningen vid Stockholms universitet om Junge Freiheit, som slutade med att flera i sällskapet började segerhälsa eller s k ”heil:a” på fyllan.
Sista gången jag hörde av Landin var för några år sedan då han ringde mig och bad mig att ta bort ett inlägg på min blogg som handlade om denne, vilket jag omedelbart gjorde.
Under de sista åren, och särskilt sedan han slutade på DN Kultur 2012, brydde sig Landin inte längre om att dölja sina högerradikala åsikter. Han deltog bl a på den tidigare årliga identitära konferensen och valde att distribuera och sälja några av sina böcker via det högerextrema bokförlaget Arktos.
Landin var länge en av landets mycket få högerextrema intellektuella men med tanke på allt som har hänt inom den svenska högern under de senaste åren går det inte att säga något annat än att han på alla sätt och vis var en pionjär och bebådare.
Den icke-vita svenska samtidslitteraturen exploderar just nu vad gäller antalet nyutgivna boktitlar
Känns fint att ha blivit och att vara omnämnd i två av de mer uppmärksammade och aktuella/nyutgivna böckerna för i år som enligt min definition/kategorisering (OBS: jag är mycket medveten om att det i stort sett bara är jag som tänker så här inom den svenska högskole- och forskarvärlden och antagligen i Sverige i stort och definitivt inom den svenska litteraturvärlden och bokbranschen/förlagsvärlden för i Sverige är det helt normalt att tala om kvinnolitteratur och arbetarförfattare men bara jag talar då om icke-vit litteratur) ingår i den just nu i realtid blixtsnabbt växande icke-vita svenska litteraturen för förra året gick verkligen ”proppen ur” vad gäller antalet böcker författade på (original)svenska (d v s inte på författarnas ifråga förstaspråk – d v s de siffror som hittas här nedan listar enbart bokpublikationer och titlar utgivna på svenska i Sverige såsom romaner, memoarer, antologier, diktsamlingar, novellsamlingar, pjäsmanus o s v) av personer med bakgrund utanför västvärlden eller på Balkanhalvön vilka tillsammans numera utgör över 20% av den svenska totalbefolkningen (d v s cirka en femtedel av invånarna i Sverige kommer antagligen att ”producera” och stå bakom närmare 100 boktitlar i år):
De första 21 titlarna gavs ut mellan 1969-79.
Under 1980-talet gavs mellan 0-5 titlar ut per år.
Under 1990-talet gavs mellan 5-15 titlar ut per år.
Under 2000-talet gavs mellan 15-25 titlar ut per år.
Under 2010-talet gavs mellan 20-55 titlar ut per år.
antalet titlar utgivna 2018: 56antalet titlar utgivna 2019: ca 60-70antalet titlar utgivna 2020: ca 80-90 och kanske närmare 100
Intervjuad i P1:s Kulturnytt om den icke-vita svenska litteraturen
Blev idag intervjuad av (Sveriges Radios, P1:s och) Kulturnytts Duraid Al-Khamisi om den icke-vita svenska litteraturen, som var ämnet för mitt förra av Vetenskapsrådet finansierade forskningsprojekt ”Att rasialisera Sverige. Berättelser om en ny svenskhet” som jag slutredovisade 2019 i form av boken ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen”.
I intervjun prognoserar jag att de icke-vita svenska författarnas samlade produktion just nu formligen exploderar mätt i antal nyutgivna bokpublikationer men jag vidhåller också att det kan vara etiskt problematiskt att tala om icke-vita svenskar utifrån definitionen att ha någon form av bakgrund i Latinamerika, Centralamerika, Karibien, subsahariska Afrika, Mellanöstern, Balkanhalvön, Asien och Oceanien – d v s att benämna någon som icke-vit svensk är väl mest bara något som jag gör och långt ifrån alla som jag betecknar som icke-vita svenskar skulle själva säga att de är det.
Håkan Bravinger på Norstedts intervjuas också i reportaget och bekräftar att allt fler icke-vita svenskar på sistone har debuterat som författare och/eller etablerat sig som författare inom den svenska kultur- och litteraturvärlden och på den svenska bokmarknaden även om Bravinger till skillnad från mig helt och hållet undviker att tala om ras och i stället talar om författare som har ”benen i två kulturer” vilka enligt honom har ”berikat svensk litteratur” med sina ”kulturer” (OBS: den typen av färgblint antirasistiskt tal skulle jag då själv aldrig använda mig av men jag har naturligtvis all respekt för de som inte vill tala om ras och vithet och i stället använder termer som andra generationens invandrare och författare som har benen i två kulturer o s v) samtidigt som den svenska förlagsvärlden liksom kulturvärlden i stort fortfarande är extremt homogen och vit.
”Bilden av vad som är en svensk författare har förändrats över tid. Det är något som intresserat forskaren Tobias Hübinette som undersökt 50 års utgivning av böcker av det han kallar icke-vita svenska författare.”
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=7594069
”– Det som går att se är att det händer någonting runt slutet av 90-talet som sedan fortsätter efter millennieskiftet och det är att antalet titlar skrivna av dem som jag kallar icke-vita svenska författare och som skriver på svenska som originalspråk, ökar stadigt i antal, säger Tobias Hübinette, forskare och lärare vid Karlstads universitet.
– Inte minst går det att se en ganska kraftig ökning från 2010-talet och framåt. 2018 kom jag fram till att det handlar om ett 50-tal titlar. Och därefter är jag ganska säker på att det är bra många fler. 2019 så var det säkert 70-80 titlar. Och i år kan det mycket väl handla om över hundra. Och det här kommer förmodligen att fortsätta öka, för det handlar om en demografisk kategori av den svenska totalbefolkningen som har börjat producera litteratur på ett sätt som inte skedde förut.
Tobias Hübinette vid Karlstad universitet har gjort en genomgång och räknat hur många böcker som getts ut av det som han kallar för icke-vita författare.
Hur definierar du icke-vit?
– Jag utgick från personer som har bakgrund utanför västvärlden och på Balkanhalvön. Det går ju inte att veta rakt ut. Utan jag har också lagt ner väldigt mycket tid på att ta reda på författarnas bakgrund. Det framgår också utifrån intervjuer, författarsamtal och annat.
Ser du några problem med att man kategoriserar människor på det här viset?
– Jo, jag kan förstå det. Det finns säkerligen personer som exempelvis är födda i Sverige men har föräldrar från Iran. De kanske inte ser sig själva som svenskiranier, utan bara som svenskar. Och jag har då definierat de som svenskiranier. De kanske inte vill vara det och det har jag full respekt för. Det här är ett sätt att definiera, räkna och kategorisera som enbart jag kan ta ansvar för.
Håkan Bravinger är litterär chef på bokförlaget Norstedts och ser samma trend som Tobias Hübinette, där framförallt andra generationens invandrare just nu ger ut mycket böcker.
– Om man tittar på förlagsbranschen i stort så är det pinsamt få som inte har en helsvensk bakgrund som jobbar på förlag. Men tittar man på litteraturen så har litteraturen legat i framkant.
– Jag skulle säga att ingenting har berikat svensk litteratur som de nya rösterna de senaste 20 åren. Och det har att göra med det kommit in nya kulturer i den svenska litteraturen. Några av de viktigaste utgivningarna i både poesi och prosa har benen i två kulturer. Att vi kommer få se mer angenäma berättelser, är jag helt övertygad om, och det förvånar mig inte det minsta, säger han.”
Kommer arkitekturfrågan att bli SD:s biljett in i kulturdebatten och kulturpolitiken?
DN:s Mohamed Yussuf skriver idag om Arkitekturupproret som vurmar för den nationalromantiska och nyhistoriska (sekelskiftes)stilen som dominerade i Sverige och Europa (liksom f ö även i Europas alla kolonier och bosättarstater över haven) under den s k ”la belle epoque” (ca 1870-1914).
Många med mig har säkerligen noterat att SD på sistone och alltmer har engagerat sig i arkitekturfrågan och många med mig reagerade säkert på att SD Stockholms ”starke man” Peter Wallmark nyligen föreslog att Stockholms universitets studenter borde få nya studentbostäder i någon slags nysekelskiftesstil.
Den stora frågan är väl nu om arkitekturfrågan ska komma att bli SD:s ”hävstång” och väg in i den svenska kulturdebatten och kulturpolitiken efter att partiet hittills har misslyckats med att debattera både teater-, musik- konst- och litteraturfrågor (OBS: självklart har en mängd SD:are försökt att debattera både olika scenkonstverk och teaterpjäser, olika popkulturella låtar och musikstycken, olika konstverk och tavlor och olika romaner och dikter men åtminstone hittills i varje fall har SD:arna misslyckats med att bli tagna på allvar i kulturdebatten vad gäller just dessa estetiska uttryck).
”Modernistisk arkitektur är färglös och fasaderna ser nakna ut. Hus borde i stället se ut som de gjorde före 1920. Det tycker den växande Facebookgruppen Arkitekturupproret. Nu börjar även svenska politiker ha åsikter om i vilken stil hus ska byggas.”
https://www.dn.se/kultur/upproret-delar-arkitektursverige-i-tva-lager
”I mitten av september kom nyheten att Sverigedemokraterna vill bygga 650 modulbostäder vid universitetet i Stockholm. Husen, som sammanfogas av färdiga sektioner, brukar vanligtvis ha ett enkelt utseende. SD:s förslag bygger däremot på fasader i sekelskiftesstil, med torn och brutna tak. ”Visst, vi kan bygga byggbodar på varandra utan omtanke för det estetiska, men vi tycker att man kan göra det vackert”, säger partiets gruppledare i Stockholms stadshus, Peter Wallmark, i en intervju med SVT.
Under året har Sverigedemokraterna även föreslagit nybyggen i så kallad klassisk stil vid bland annat S:t Eriks ögonsjukhus på Kungsholmen. Det tidigare förslaget i modernistisk stil sågades och benämndes av partiet som ”fyrkantiga lådor”.”
(…)
”I slutskedet av intervjun om modulbostäderna konstaterar sverigedemokraten Peter Wallmark att staden utvecklas i fel riktning: ”Vi vill ta tillbaka besluten om den estetiska utformningen till politiken.” Han är dock fortsatt optimistisk. Partiet har fått god respons bland grupper som vill bevara den klassiska arkitekturstilen, säger han, och refererar till Arkitekturupproret – en kontroversiell rörelse på Facebook med över 40.000 medlemmar.
Arkitekturupprorets ordförande Sigvald Freylander började intressera sig för byggnader redan vid ung ålder. Runt omkring honom fanns kunniga släktingar som berättade spännande historier om alla de fastigheter som fascinerade honom. I början av 2015 upptäckte Freylander, som till vardags arbetar som översättare, den nybildade Facebookgruppen Arkitekturupproret.
– Jag har alltid ogillat modernistisk arkitektur och helt plötsligt snubblade jag över gruppen. Från början var det bara en kul grej på Facebook där man kunde träffa likasinnade. Men gruppen växte snabbt och nu har det blivit en folkrörelse. Förutom huvudgruppen har vi både temagrupper och lokala grupper. Totalt är vi långt över 50.000 personer, kanske till och med 60.000, säger Sigvald Freylander.
Den väl uppdaterade hemsidan beskriver Arkitekturupproret som en politiskt obunden rörelse som arbetar för vackrare arkitektur – och mot ”den eskalerande förfulningen av våra städer”.
Gruppen är starkt kritisk till modernismen, som uppkom på 1920-talet, och sedan dess varit dominerande inom arkitektur. Eran kännetecknas av avskalade hus, inte sällan med platta tak och sparsmakad dekoration. Och med fokus på rationalitet och funktion. Modernismen var ett tydligt brott mot klassisk arkitektur, som karaktäriseras av hantverksmässigt utförande och utsmyckade fasader, ofta i stenmaterial med pelare och kolonner.
Tobias Hübinette 