Kategori: media

Intervjuad i Expressen TV om rasism mot asiater

Expressens Amanda Zälle intervjuade mig igår i Expressen TV om rasism mot asiater och bl a sade jag, utöver att hatbrotten mot asiater alldeles uppenbart har gått upp i hela västvärlden och inte bara i USA utan också i Sverige, att pandemin antagligen bara är själva ”gnistan” då det sedan länge finns en utbredd rädsla i västvärlden och bland västerlänningarna för Stillahavsasiens ökande makt som under 1980- och 90-talen manifesterade sig i en rädsla för Japan och under 00- och 10-talen i en rädsla för Kina.

Nu har asiaterna som bor och lever permanent i Väst såsom i Sverige och i USA egentligen ingenting med Stillahavsasiens ökande makt att göra och än mindre är de ansvariga för regimerna där men när icke-asiater attackerar asiater så handlar det antagligen inte bara om en vrede p g a att viruset härrör från Kina utan också om den sekellånga föreställningen om den s k ”gula faran” som just handlar om en rädsla att Nordost- och Sydostasien en gång i framtiden ska komma att konkurrera ut Väst som världens och mänsklighetens dominerande ekonomi och civilisation:

https://www.expressen.se/tv/nyheter/hatbrotten-mot-asiater-okar-under-pandemin

”Forskaren Tobias Hübinette berättar om rasismen i Sverige:

Sedan starten av coronapandemin har hatbrotten och rasismen mot asiater ökat i Västvärlden. Tobias Hübinette, som forskar om rasism förklarar vad som händer.”

Intervjuad i NWT om min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt”

NWT:s kulturchef Lena Richardson intervjuar mig i dagens NWT samt recenserar min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt”:

”Tobias Hübinette är dubbelt bokaktuell i vår. Först ut: en bok där han skildrar den heta debatten som ledde fram till att internationella adoptioner släpptes fram i ett tidigare kritvitt Sverige. I sin nästa bok ska Tobias Hübinette berätta om rasismens historia i Sverige.”

Adoptivbarnen skulle göra Sverige färgblint

”Boken heter Adopterad – en bok om Sveriges sista rasdebatt och det var verkligen ras som stod i fokus, när debatten kring internationella adoptioner bröt ut i Sverige på 60-talet. Sverige var då extremt oblandat. Invandringen från länder utanför Europa var minimal och adoptioner skedde framför allt inom landet. Men det här var också en tid då svenskarna började blicka utåt och medvetenheten ökade om internationella frågor. Också intresset för att adoptera från andra länder väcktes och det var då debatten drog igång.

I ena ringhörnan stod Myndighetssverige och dåtidens expertis. I den andra privatpersoner som ville skapa en familj, men också politiskt engagerade kulturpersonligheter och andra som såg adoptioner som ett sätt att ändra på samhället. Medan det på ena sidan hördes argument mot att blanda olika raser och om förväntade problem för barnen, framhöll den andra sidan hur barnen skulle hjälpa svenskarna att bli färgblinda. Vissa ifrågasatte till och med om det var moraliskt rätt att sätta biologiska barn till världen, när det finns barn i fattiga länder som har det svårt och borde få nya hem.

– Båda sidorna blir för oss främmande idag. Den ena sidan var förankrad i det gamla rasbiologiska tänkandet om att man inte skulle blanda människor. De pratade öppet om rasblandning och att svenskarna var homogena och så skulle förbli. Den andra sidan känns minst lika främmande i och med att den var så hyperoptimistisk inför framtiden och inför att svenska folket skulle förändras, säger Tobias Hübinette.

I boken finns citat från dåtiden som får en nutida läsare att studsa. En Karlstadsläkare ansåg i en debatt i Stockholm att åtminstone värmlänningarna inte var »mogna för att ta emot barn som avviker från det vanliga«. Samme läkare, som användes som expert av Socialstyrelsen, resonerade i en skrivelse om riskerna med att korsa en högtstående ras med lägre stående folkslag.

– Ingen av de här sidorna är ond eller god för mig. Det kanske låter som att de som kallas raspessimister skulle vara den onda sidan, men i efterhand tycker inte jag det är okej att prata så. De var ju en del av sin tid och var mycket det etablerade samhällets syn på ras på den tiden, medan de som var för adoptioner var generellt yngre. Det de i grunden stred om var vilket Sverige som skulle gälla i framtiden, i förhållande till ras, som man sade på den tiden.

En rasdebatt, alltså. Men var den verkligen den sista?

– I den meningen att det var den sista debatten när man pratade så explicit om ras i förhållande till svenskheten. Min poäng är att det slutade man att göra sedan. Det rasoptimisterna ville skapa var ett nytt slags antirasism, där man inte skulle prata om ras. Och framåt 70-talet slutar man prata om rasskillnader och den typen av ord, som ett resultat av adoptivbarnens ankomst och närvaro i Sverige, säger han.

Den rasoptimistiska falangen vann debatten, i så måtto att Sverige ändrade adoptionsreglerna. På 70-talet kom adoptionerna igång. Tobias själv är född 1971 i Korea och kom till sin adoptivfamilj i Motala 1972.

– Det är stora kullar som kommer då under toppåren från 1970-talet till slutet av 80-talet. Sverige gick från att vara ett i det närmaste kritvitt land till att bli ett land med allra flest adopterade per capita.

– Det blev ett nationellt projekt, det blev mer än bara alla dessa enskilda adoptivfamiljer. Det blev en fråga om hela svenska nationens samlade projekt där inte minst svenska staten och myndigheterna backade upp adoptionerna, till och med till den grad att staten administrerade många av adoptionerna. Det är också unikt jämfört med andra adopterande västländer.

Intressant nog påverkade adoptionerna politiken ända in i vår tid på ett lite oväntat sätt: Sverigedemokraternas framgångar. Partiets åsikter om internationella adoptioner liknade länge den som Myndighetssverige företrädde på 60-talet:

– SD vidhåller den hållningen ända in på 00-talet, säger Tobias Hübinette. Men det blir till sist en hämsko för partiet. Att driva tesen att adopterade inte är svenskar fungerade helt enkelt inte, för de flesta håller ju inte med om det längre. Alla 70- och 80-talister som är födda i Sverige har ju vänner, klasskamrater, partners eller till och med släktingar som är adopterade.

– SD hade inte uppdaterat sig utan hållit kvar vid det gamla rastänkande, rasism helt enkelt, som ingen längre accepterade. Så partiet bytte fot och växte. Och i nutid lyfter partiet till och med fram adopterade i sina valfilmer och i sin propaganda.

Men blev Sverige färgblint?

– Svenskarnas attityder till utlandsfödda blev mer positiva, det finns det undersökningar som visar. Samtidigt finns det också många vittnesmål om adopterades utsatthet.

Tobias Hübinette berättar i boken om hur en del föräldrar till och med försökte härda sina barn, genom att själva kalla dem för olika nedsättande ord (min kommentar: såsom n-ordet och g-l-ng) som de kunde tänkas möta ute i samhället.

– Det blir jättekonstigt i efterhand, men det var väl för att adoptivföräldrarna egentligen fattade att många svenskar var intoleranta och att många skulle vara elaka mot deras barn. Inte alla, naturligtvis, men en del.

Så raspessimisterna fick delvis rätt?

– Båda sidorna på 60-talet hade i så fall rätt. De som befarade att de adopterade skulle råka illa ut fick till viss del rätt, men sen har ju inte alla adopterade rakt av råkat illa ut. Den andra sidan, som sade att svenska folket skulle förändra sin syn på alla som inte ser ut som dem, de fick också rätt, men inte till fullo. För vi är idag världens mest antirasistiska folk samtidigt som vi har ett samhälle som är ett av västvärldens mest rassegregerade.

Dagens adoptionsdebatt är annorlunda. Tobias Hübinette ser två teman: stulna barn och hur det gått för de adopterade som vuxna.

– Där är det också två sidor. Den ena sidan skulle säga att det gått generellt dåligt, dels utifrån utbildningsnivå och att många har svårt att hitta jobb, men också att många mår väldigt dåligt. Medan den andra sidan skulle säga att det generellt har gått relativt bra för de adopterade, att det kanske inte har gått sämre för dem än någon annan grupp.

– Debatten kring adoptioner blir ofta het och känslofylld. För att det handlar ju om reproduktion, barn och familj, och intimsfären och privatlivet. Det är just därför. Så alla vi, vare sig vi har barn eller inte – för vi har ju alla föräldrar – vi kan relatera till de här frågorna. Också att antalet adopterade i Sverige är så stort, gör att ämnet angår många.

Tobias Hübinette hoppas med sin bok lyfta fram en bortglömd debatt.

– Egentligen är det en berättelse om Sverige, svenskarna och svenskheten i relation till frågor om ras och rasism, som ingen märkligt nog har berättat förut och där jag återinskriver de adopterade och adoptivfamiljerna in i den svenska moderna historien, vilket jag tycker att de förtjänar. För de adopterade har betytt så mycket på ett avgörande sätt, just när det gäller frågor om svenskhet, ras och antirasism.

Vad skriver du om härnäst?

– Faktum är att jag kommer ut med en bok till om en månad. Det är en mastodontbok som går igenom hela den svenska debatten om rasism i Sverige, under efterkrigstiden och fram tills 1980.”

Journalisten och författaren Ulrika Knutson recenserar min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” i Göteborgs-Posten

Journalisten och författaren Ulrika Knutson anmäler min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” i dagens GP. För de/n som inte vet vem Knutson är så är hon en av landets mest respekterade feminister – gammal Grupp 8-medlem, hedersdoktor vid Göteborgs universitet och fr a författare till ett flertal mycket uppmärksammade böcker om kvinnliga portalfigurer i modern svensk historia. Då 1960-talets adoptionsdebatt i hög grad präglades av feminister så är Knutson m a o verkligen rätt person att recensera min bok:

”Sverige var länge landet med flest utlandsadopterade barn. Forskaren Tobias Hübinette har nu skrivit en exposé över bilden av det adopterade barnet – som gått från att ha setts som främmande till hederssvensk. Ulrika Knutson har läst en bok som fyller viktiga luckor i den svenska historien.

Tobias Hübinette är lärare och forskare vid Karlstads universitet, författare till en rad böcker om nazism, adoption, ras och vithet. Bild: Maja Kristin Nylander

Hübinettes senaste bok har titeln: ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt.” Det är en högintressant bok, inte minst mot bakgrund av den senaste tidens många vittnesmål om diskutabla adoptioner, rent av med stulna barn, skriver Ulrika Knutson.”

https://www.gp.se/kultur/recension-adopterad-av-tobias-hübinette-1.43624185

”Men visste ni att kvinnor i Sverige i mitten på sextiotalet kunde beviljas abort – om barnet löpte risk att födas ”färgat”? Ja, ni läste rätt. Fri abort infördes i Sverige först 1973. Dessförinnan var det svårt att avbryta en graviditet på laglig väg. Det krävdes intyg av två läkare som kunde bevilja abort på medicinsk eller social grund.

Om en vit kvinna inte ville ha barn efter att ha legat med en svart man kunde misstaget alltså åtgärdas enligt lag. Men inte om fadern var vit. Om kvinnan var ung och ensamstående räknade myndigheterna med att påtryckningarna från familjen skulle bli stora. Alla var överens om att kvinnan löpte risk att bli utskämd och barnet mobbat.

Med denna kunskap är det svårt att bortförklara Sveriges rasistiska arv, även om vårt koloniala förflutna är marginellt. Arv kan förmedlas på många vägar.

Tobias Hübinette är lärare och forskare vid Karlstads universitet samt författare till en rad böcker om nazism, adoption, ras och vithet. Han är en kontroversiell debattör, inte minst i frågor som rör internationell adoption. Han har länge kallat Adoptionscentrum en korrupt verksamhet. För tjugo år sedan spådde han att den internationella adoptionen skulle upphöra helt, och det verkar som om han kommer att få rätt.

Hübinettes senaste verk har också en kontroversiell titel: ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt.” Det är en högintressant bok, inte minst mot bakgrund av den senaste tidens många vittnesmål om diskutabla adoptioner, rent av med stulna barn.

Det är en populärvetenskaplig skrift, välskriven och välbelagd. Hübinette riktar ljuset mot platser i det nyss förflutna som de flesta svenskar har haft svårt att se. Inte minst ger han de 60 000 utlandsadopterade människorna i vårt land en avgörande roll i svensk efterkrigshistoria.

Här skildras rakt och pedagogiskt hur adoptionerna kommit att förändra majoritetssamhällets syn på företeelser som vithet, hudfärg och rasism. Materialet består till stor del av fylliga citat ur samtida press och radioprogram. Det är inte minst dessa röster som gör boken värdefull. Här talar en epok med egen tunga, vi hör både optimismen och blindheten, naiviteten och självgodheten, välviljan och de grova rasorden. Svensk historia är dramatisk.

Rasdebatten utbröt 1961 efter att Medicinalstyrelsen avrått svenskar från att adoptera utländska barn med avvikande utseende från skilda rasgrupper. Det tog hus i helsike. Olika debattörer undrade om gamla rasfanatiker gömde sig i Medicinalstyrelsen. Myndigheterna ändrade språk, men stod på sig i sak. Två år senare varnade Socialstyrelsen: Det är svårt att flytta en främmande planta till vårt klimat. Myndigheterna förde barnens talan, menar Hübinette, och undrar hypotetiskt om adoptionsdiskussionen hade sett annorlunda ut om myndigheterna aldrig hade använt begreppet ras, utan nöjt sig med att hänvisa till barnens bästa.

Under hela sextiotalet grälade de gammaldags raspessimisterna och de moderna rasoptimisterna, som gick segrande ur striden. Det moderna Sverige började alltmer uppfatta sin rasliga homogenitet som en brist. De progressiva svenskarna hade rest, media rapporterade dagligen från en färgrik värld. Sverige ansågs för vitt. Att blanda upp befolkningen vore en god sak, i förlängningen skulle det även kunna utrota svenskarnas rasfördomar. Och – häpnadsväckande naivt – bidra till att rasismen minskade i världen! I Sverige fanns ju redan ett starkt engagemang för u-länder, mot apartheid i Sydafrika och för medborgarrättsrörelsen i USA. Syftet var inte minst att göra Sverige mer internationellt.

Det gick inte an att låta svenskarna vara nästan kemiskt fria från färgade folkinslag, som statistikern Richard Sterner skrev.

Stort genomslag fick en artikel av författaren och feministen Eva Moberg 1964. Hon menade att få länder lämpade sig bättre än Sverige för adoption i större skala av barn från u-länder. Sverige hade välstånd, social trygghet, låg nativitet, politisk neutralitet, ingen kolonial belastning, gott anseende bland u-länder, rasfördomar på reträtt.

Poeten Lars Bäckström skrev i Ord & bild under rubriken Gör Sverige svartare: ”Vi i Sverige, Norden, Europa, blir inte en del av den stora världen förrän vi fått inpå oss och fått beblanda oss med en mängd människor från den färgade och fattiga världen.”

Författarkollegan Dagmar Edqvist tyckte rent av att det var nyttigt för svenskarna att få ett rasproblem i smått. Populära kändisar som Hans Alfredson och sångerskan Barbro Hörberg berättade om sina egna adoptioner i antirasistiska termer. Pessimisten Harry Schein stack dock av. När hans bekanta adopterade ett koreanskt barn kallade han dem omdömeslösa.

Men vår tid ska naturligtvis inte döma sextiotalets humanister ohörda. Vår moralism är en dålig måttstock. Ingen är en ideologisk maskin. Alla handlar både av känsla och förnuft, övertygelse och god vilja, med attityder instängda i tidens egna ramar. Så gör vi fortfarande. Inte heller vi förstår historien medan den pågår.

Under sextiotalet ökar adoptionerna stadigt, för att explodera på sjuttio- och åttiotalen. Sverige blir med sina 60 000 utlandsfödda adoptivbarn världsledande, med flest utlandsadopterade per capita. I takt med att de utlandsfödda barnen blir fler ändras attityderna.

Hübinette talar om skillnader i bemötande mot föraktade blandbarn och idealiserade adoptivbarn. Rasdiskriminering tonas ner. Ökad invandring komplicerar bilden. Det blir allt viktigare för adoptivföräldrar att tvärt om distansera sina barn från invandrade barn. De adopterade är ju riktiga svenskar.

1977 kritiserar den svensk-polske debattören David Schwarz Adoptionscentrum för att göra skarp åtskillnad mellan adoptivbarn och invandrarbarn. I stället borde landets adoptivföräldrar engagera sig för invandrarna och deras barn, menar han.

Som en coda till denna snabba utveckling visar Hübinette Sverigedemokraternas svängning i frågan. Så sent som 1996 ville SD förbjuda utländska adoptioner samt begränsa aborterna, för att kunna öka inhemsk adoption. Men man ändrade sig successivt och bejakade utländsk adoption. Adoptionerna blev rent av skiljelinjen mellan den klassiska högerextrema rasismen och Jimmie Åkessons reformerade linje, som enligt Hübinette ledde till att SD accepterades i riksdagen. SD hade officiellt anpassat sig fullt ut till den svenska färgblinda antirasismen.

Tobias Hübinettes bok handlar om den svenska attityder till adoptioner, hudfärg och antirasism under rekordåren. Det mest slående är att förändringen gick så snabbt. Han understryker att hans bok inte handlar om de adopterade själva eller om deras upplevelser. I denna stora grupp finns förstås alla tänkbara öden och erfarenheter. Många delar inte Hübinettes syn.

Men han lyckas gott med sitt huvudsyfte, att klargöra de utlandsadopterade svenskarnas huvudroll för hur vi i dag betraktar svenskhet, vithet och färgblind antirasism. Hans bok är oavbrutet fascinerande och ett viktigt bidrag till nittonhundratalets svenska kulturhistoria.”

Intervjuad i Värmlands Folkblads om min nya bok ”Adopterad. Sveriges sista rasdebatt”

Träffade igår Värmlands Folkblads chefredaktör Morgan Schmidt som intervjuade mig om min nya bok ”Adopterad. Sveriges sista rasdebatt”:


”Sverige är det land i världen som har adopterat flest barn per capita. Ett faktum som enligt forskaren Tobias Hübinette har varit avgörande för hur ras och svenskhet har diskuterats i Sverige ända sedan 60-talet.

Adoptionsdebatten är grunden för den unika antirasism som präglar även dagens Sverige, säger han.”


https://www.vf.se/2021/03/25/sa-skulle-svenska-rasfordomar-tvattas-bort

”Det är under 60-talet som debatten kring adoptioner rasar som hetast i Sverige. Tobias Hübinette, forskare vid Karlstads universitet, kallar det i sin bok Adopterad, som kommit ut i veckan, för ”Sveriges sista rasdebatt”.

En debatt som i dag på många sätt har fallit i glömska, men som Tobias Hübinette vill lyfta genom boken.


– Det här handlar om en okänd del av Sveriges historia och jag har valt att lyfta den med nutiden som fond, säger han.


Den nutida fonden är dagens Sverige, där ras är ett begrepp som inte ens existerar i den offentliga debatten och där även ett parti som Sverigedemokraterna ser på adopterade som svenskar.


– Och det är väldigt speciellt. Sverigedemokraterna är det enda partiet i världen med det ideologiska bagaget som accepterar adopterade så explicit och skyltar med det i sin propaganda. Partier i andra länder som är sprungna ur en högernationalism kan inte alls förstå det. Det kan bara hända i Sverige.


Och det kan, menar Hübinette, härledas till 60-talets adoptionsdebatt och det faktum att Sverige därefter blev världsledande i adoptioner, med över 60 000 adopterade barn fram tills i dag.


– Tidigare var Sverigedemokraterna emot adoptioner, men jag vågar påstå att de aldrig hade kunnat bli ett riksdagsparti om de hade hållit fast vid sitt motstånd. Och det är för att vi som är adopterade är så många och att svenskar i gemen ser oss som svenskar. De var tvungna att ändra sin inställning för att kunna bli framgångsrika.

Orsakerna till att Sverige har haft en så stor mängd adopterade är flera. Ett högt välstånd under efterkrigstiden, många som var barnlösa kombinerat med en brist på svenska barn att adoptera, men kanske framförallt, menar Hübinette, på grund av en ideologisk diskussion i 60-talets Sverige som handlade om att tvätta bort det gamla rasbiologiska dammet från 40-talet.


– Det läger som vann, och som vann överlägset, ville att Sverige skulle ta hit så många barn som möjligt, vilket bottnade i att man ville utrota de svenska rasfördomarna. Man ansåg att svenskarna var marinerade i rasbiologiska idéer och sättet att komma åt det var genom att ta in adoptivbarn som inte såg ut som svenskar, men som skulle bli som dem.


Och det var ett uttalat mål?


– Det var helt och hållet ett uttalat mål där det till och med talades om att ”vi måste importera så många som möjligt” för att svenskarna skulle bli av med sina rasfördomar. Hela det svenska samhället kom att engagera sig i det här projektet som handlade om att kasta loss från det gamla sättet att se på ras.


Var det lyckosamt då?


– Ja i någon mån var det såklart det, i den meningen att vi i Sverige i dag inte pratar om ras som man fortfarande gör i andra länder. Det var någonstans ett stycke social ingenjörskonst för att skapa en antirasistisk stat.


Däremot funderades det då inte särskilt mycket kring barnens roll i det hela, eller under vilka förutsättningar dessa adopterade barn skulle komma att växa upp i ett då homogent Sverige.


– Nej, utan den diskussionen kom först mycket senare. Under den speciella tidsandan som var då så talades det mer om att man skulle hjälpa fattiga delar av världen. Och det blev lite fint att adoptera.


Sedan 60-, 70- och 80-talets stora adoptionsboom har adoptionerna minskat, men Sverige ligger fortfarande i toppskiktet när det gäller adoptioner per capita. Och i dag pågår en debatt kring hur dessa adoptioner egentligen har gått till, där regeringen till och med ska tillsätta en särskild utredning.


Mitt i den debatten landar nu Tobias Hübinettes bok.


– Ja, man kan kanske kalla det tur, för utan den debatten så hade den kunnat landa i ett vakuum. Nu kanske den kan bidra till att kasta ljus över en hittills okänd nutidshistoria som har haft väldigt stor betydelse för hur vi idag ser på svenskhet, ras och antirasism.”

Glöm aldrig den homosexuelle hockeyspelaren Peter Karlsson som mördades i Västerås för 26 år sedan av en nazist

Glöm aldrig den homosexuelle hockeyspelaren Peter Karlsson som mördades i Västerås för 26 år sedan av en nazist:

Den 11 mars 1995 inleddes den svenska s k nationella rörelsens mest blodiga år hittills räknat i antalet dödade personer: Den homosexuelle hockeyspelaren Peter Karlsson dödades då i Västerås av en medlem i Westra Aros SA (stormavdelning) med hela 64 knivhugg, som tillhörde stadens på den tiden mycket stora (nazi)skinheadsubkulturmiljö. Efteråt kom talet ”64” att användas av den svenska extremhögern som ett slags kombinerat hotmeddelande och en kodad hyllning till Karlssons mördare.

Då i början av 1995 var det ingen som såg ett mönster och inte heller när mord efter mord inträffade – under året skulle sammanlagt sju personer falla offer för nazister och högerextremister varav John Hron i Kungälv kom att bli det mest kända offret.

Själv var jag på den tiden närmast besatt av att försöka få Sverige att fatta att landet just då härbärgerade västvärldens kanske mest dynamiska extremhöger och som den enda personen i landet samlade jag därför systematiskt och närmast fanatiskt på samtliga förundersökningar och domar som rörde de många högerextrema och rasideologiska morden och våldsdåden i allmänhet vilka jag dokumenterade, kronologiserade och analyserade.

Även när skinheadgäng efter skinheadgäng dök upp i landets kommuner – bara i min lilla hemstad Motala kunde ibland 40-talet skinheads samlas tillsammans i olika sammanhang (bl a var de nära att dränka och döda en tjeckisk invandrarpojke som hade gått i samma klass som min syster och som blev invalidiserad för livet därefter) – var tyvärr inställningen på den tiden bland det s k etablissemanget att ”de är våra grabbar och tjejer och de är inte några riktiga rasister eller nazister utan mest bara lite förvirrade”. 

Den synen kolporterades tyvärr inte minst av representanter för den gamla 70-talsvänstern såsom bl a av Anders Carlberg och Jan Guillou m fl. Det var f ö ETC:s (med)grundare Timo Sundberg som introducerade mig till alla namn inom den svenska 68-rörelsen då han delade min kritik av de av hans egna gamla vänsterkamrater som värnade om skinnskallarna, vilket gjorde att Timo och jag ”hängde” med varandra på den tiden.

Jag var själv så besatt av den svenska extremhögern och uppfylld av en ”sense of urgency” p g a att ingen verkade fatta vad som höll på att hända då trots att alla egentligen satt på första parkett och såg vad som hände men blundade och vägrade se mönstret att jag på den tiden var (ö)känd som den där ettrige och hyperaktive adopterade killen från Sydkorea (OBS: på den tiden var mediebranschen extremt homogen) som ständigt sprang runt på och ”terroriserade” de stora redaktionerna i Stockholm och hade kontakt med ett stort antal journalister och ständigt tjatade och pratade om den svenska s k nationella rörelsen för att försöka få alla att fatta och fr a hjälpte alla och envar med faktauppgifter, research, tips och uppslag. 

Vid ett tillfälle hjälpte jag ärkerivalerna Expressen och Aftonbladet på en och samma gång, vilket då inte anses okej i medievärlden, och trots att jag själv kom från vänstern hade jag inga problem med att även bistå moderater eller högertidningar med information om den svenska extremhögern.

Jag brukade f ö alltid gå runt i kostym och väst på den tiden (och föregrep väl därmed Mattias Karlsson antar jag) samt hade alltid med mig en svart attachéväska full med namnlistor, researchsammanställningar, högerextrem press, SD-trycksaker och vit makt-musik-CD-skivor mm som jag ständigt visade upp och lånade ut till intresserade.

Jag hade vidare på egen hand startat Expo ett år dessförinnan som ett nyhetsbrev och byggt upp ett eget mycket omfattande arkiv om den svenska s k nationella rörelsen och senare under 1995 kom det första numret av den tryckta tidskriften ut och tog på alla sätt och vis Sverige med storm: 

Fram tills 1995 hade det varit mycket svårt för svensk media, svenska politiker och det svenska samhället i stort att ens erkänna att det fanns både rasism och nazism i Sverige (och inte bara i t ex USA eller i Tyskland) men 1995 förändrades denna inställning i grunden och närmast över en natt tack vare min research och det första numret av Expo vars huvudartikel var författad av Stieg Larsson och mig, och som i detalj gick igenom de sju högerextrema morden inklusive mordet på Karlsson och presenterade det mönster som ingen hade velat se fram tills dess. 

I efterhand visar alla befintliga (text)databaser att 1995 verkligen är det stora genombrottsåret och vattendelaren vad gäller det s k etablissemangets syn på både rasism och nazism i Sverige. Efter det första numret av Expo och efter 1995 var ingenting längre sig likt i Sverige vad gäller bevakningen av och diskussionen om extremhögern (inklusive SD) och även i olika vetenskapliga studier som behandlar denna tidsperiod framhålls regelmässigt 1995 som året då allting vände och då det svenska samhället äntligen började ta in på allvar att den dåvarande svenska s k nationella rörelsen faktiskt var en politisk rörelse att räkna med och inte minst med ett våldskapital som överträffade alla andra högerextrema rörelser i västvärlden på den tiden undantaget möjligen den amerikanska och tyska och möjligen brittiska extremhögern.

Intervjuad i ETC Nyhetsmagasin om min forskning om och engagemang i adoptionsfrågan

Intervjuad av ETC:s Christopher Holmbäck:

”Han har kämpat sedan 1990-talet för att Sverige ska göra upp med sina utlandsadoptioner, eller som Tobias Hübinette kallar det, människohandeln.

Nu kommer genombrottet. Regeringen har utlovat en utredning.

– Det är på alla sätt och vis historiskt, också eftersom det händer i världens mest adopterande land, säger Tobias Hübinette.”

https://www.etc.se/inrikes/tobias-hubinette-kommer-uppdagas-valdigt-manga-otacka-saker

”Han kom fram till den smärtsamma insikten på egen hand. Ett läshuvud har han alltid haft. Böcker om anarkism och syndikalism började han läsa på mellanstadiet. På 1990-talet, i tjugoårsåldern, engagerade han sig i små vänstergrupper i hemstaden Motala och i Uppsala och fortsatte läsa, om postkolonialism och antirasism. Han ”la ihop ett och ett” och kom fram till att internationell adoption var en kolonialt färgad människohandel.

Fram till dess hade Tobias Hübinette sett på sig själv på samma sätt som många runtomkring honom. Det var bra för honom att han blev adopterad och fick en familj i Sverige, och dessutom var adoptionen en form av anti­rasistisk handling – han var en del av att göra Sverige mindre inskränkt, mer modernt och humant.

I stället alltså detta. Han var en bricka i ett spel, skapat enligt ett kolonialt tänkande, där vita människor i den rika delen av världen ska ”rädda” barn från fattiga länder. För att den fantasin ska upprätthållas växer en industri fram som skapar dessa barn, ofta genom att barn stjäls eller på andra sätt tilltvingas från fattiga mödrar i fattiga länder. Han var själv ett av dessa barn.

Det var ”smärtsamt och omskakande” att definiera om sig själv och sin roll i samhället på det viset, säger Tobias Hübinette idag. Men han bestämde sig för att plantera den för sin tid sällsynta analysen i den svenska offentligheten, även inom den vänster som kanske omfamnat den romantiska adoptionsföreställningen ännu mer än samhället i stort.

– Det blev ännu mer smärtsamt, eftersom det blev oerhört mycket konflikter.

Om liv och död

Tobias Hübinette har varit bra på att skapa dålig stämning. Att det rör upp så starka känslor att debattera adoption, menar Tobias Hübinette, handlar om att det är en fråga om liv och död.

– För en adoptivförälder är det ju så att du bildar familj. Väldigt många som är barnlösa och inte vill vara barnlösa, de kan må så otroligt dåligt, att det blir som en fråga om liv eller död innan de väl får det här barnet.

Men det är en avgörande fråga för alla inblandade.

– Jag har symboliskt dött som korean, men har återfötts som svensk, och jag kan aldrig bli korean igen, säger Tobias Hübinette, som utan framgång sökt efter sin biologiska familj.

– Och för de biologiska föräldrarna är det nästan som att vi har dött, för de kommer aldrig någonsin återse oss såvida inte vi lyckas hitta dem igen.

Det är frågor om liv och död, som avgörs av ett korrupt system, hävdar Tobias Hübinette. Därför måste det systemet rivas upp.

Han har kämpat för det under en stor del av sin vakna tid, genom sin forskning, genom att medverka i tv-dokumentärer och radioproduktioner, genom att debattera frågan i alla möjliga sammanhang. Ibland har adoptionsfrågan blossat upp i den svenska samhällsdebatten, för att sedan slumra igen. Tills nu.

Det som nu sker i Sverige liknar ingenting annat, menar Tobias Hübinette. För första gången är en riktig uppgörelse på kartan. Beviset för det är inte minst att den svenska regeringen genom socialminister Lena Hallengren häromveckan utlovade en utredning om internationella adoptioner.

– Det är på alla sätt och vis historiskt, också eftersom det händer i världens mest adopterande land, säger Tobias Hübinette.

Fram tills för en månad sedan var det endast Vänsterpartiet som ville se en utredning av Sveriges utlandsadoptioner, en fråga partiet har drivit i tre år. Idag är alla riksdagens åtta partier överens om att så bör ske. Bakgrunden är att Dagens Nyheter har rapporterat om flera barn som stulits eller på andra otillbörliga sätt adopterats till Sverige, samt att tidningen slår fast att ”det larmats om oegentligheter från majoriteten av alla de större ursprungsländerna”.

Men varför kommer denna ambitiösa granskning, och varför följs den av ett sådant politiskt genomslag, just nu?

– Det beror på att några av oss adopterade har drivit den här frågan oupphörligt och outtröttligt, i mitt fall då sedan 1990-talet. Till sist har det blivit vad som brukar kallas ”en kritisk massa” och nu har det nästan exploderat, säger Tobias Hübinette.

Att det inträffar just nu kan också handla om att adoptionsfrågan debatteras friskt i flera andra länder. För Hübinette är händelserna i Nederländerna centrala för att förstå vad som sker i Sverige. Resultaten i deras adoptionsutredning slog som ned som en bomb i februari, både för befolkningen och för regeringen – som inte såg något annat val än att omedelbart stoppa alla utlandsadoptioner.

– Utredningen sa att under nästan 50 år har det handlat om en systematiskt korrupt verksamhet. Det är onödigt att säga att varenda adoption som skett är illegal, men det har varit en sådan gråzon hela tiden av olika skäl att hela verksamheten i sig behöver stängas ned. Det var det man gjorde i Nederländerna.

Måste gå till botten

Samtidigt poängterar han att striden på intet sätt är avgjord. En svensk utredning kan också bli ”bara en massa papper och tomma ord”. Lena Hallengren insisterar just nu på att endast adoptioner fram till 1990-talet ska utredas. Det råkar vara samma ursprungsdirektiv som den nederländska utredningen hade, berättar Hübinette.

– Men under resans gång, utredningen höll på i tre år, så insåg de att det var så massivt, att de var tvungna att titta på ett tjugotal ursprungsländer – de täcker typ 90 procent av hela populationen av adopterade i Nederländerna – och fram till 2018.

För att detta ska bli en vändpunkt på riktigt i Sverige krävs att vår utredning är lika genomgående som den nederländska, menar han.

– Då blir det en utredning som går till botten med allt som hänt sedan de internationella adoptionerna drog igång på 1960-talet och fram till idag, med allt vad det innebär. Det kommer att komma fram väldigt många otäcka saker, och då får det göra det. Det måste få göra det, säger Tobias Hübinette.

– Det som dykt upp i DN och även i andra sammanhang under de senaste tre åren, med Chile i fokus, det är verkligen bara toppen på ett isberg kan jag lova, det är en försmak av den massiva människohandel som har pågått sedan 1960-talet.

Skulle skapa tolerans

Allt detta sker samtidigt som två nya böcker av Tobias Hübinette är på väg till tryck. Den ena, som kommer ut i månadsskiftet, bär titeln ”Adopterad – en bok om Sveriges sista rasdebatt”. Där argumenterar Hübinette för att svaret på varför Sverige har blivit det land som har adopterat flest barn i världen, sett till vår befolkningsmängd, står att finna i 1960-talets debatt om adoption.

På den ena sidan stod de han kallar ”raspessimisterna”: företrädare för svenska myndigheter, biståndsorganisationer och andra som menade att de adopterade skulle bli diskriminerade i Sverige. På den andra sidan stod ”rasoptimisterna”, ledda av bland andra författaren Eva Moberg, som menade att ett inflöde av icke-vita adopterade skulle göra det homogena Sverige mer tolerant, modernt och internationellt. Ett tidstypiskt uttalande kom från sångerskan Lill Lindfors, som på 70-talet sade i Aftonbladet att ”människor skulle redan som barn vänja sig vid att en annan hudfärg inte betyder någonting”.

Sverige ansågs av många också som extra väl lämpat för utlandsadoptioner, eftersom vi till skillnad från många andra västländer inte sades ha haft ett kolonialt förflutet. När regeringen öppnade för utlandsadoptioner i slutet av 1960-talet hade ”rasoptimisterna” vunnit. Att utlandsadoptera hade blivit en svensk antirasistisk handling.

Den svenska staten och svenska myndigheter har på ett aktivt sätt, som saknar motstycke, understött utlandsadoptionerna, enligt Tobias Hübinette. Han tror att det är mot den bakgrunden som det har varit så svårt att få till en utredning som går till botten med Sveriges utlandsadoptioner. Det är därför det vi ser nu är ett så avgörande genombrott.

SD kramar adopterade

I det sista kapitlet i ”Adopterad – en bok om Sveriges sista rasdebatt” fördjupar sig Hübinette ytterligare i Sveriges inställning till de utlandsadopterade genom att titta närmare på Sverigedemokraterna. Till en början, rotade i den svenska naziströrelsen som de är, var SD:s motstånd mot adoptioner kompakt. Men i samband med att partiets nya kostym började ta form på 00-talet omdefinierade SD ”svenskheten”. Utlands­adopterade som vuxit upp med svenska eller nordiska föräldrar är nu att betrakta som svenska, enligt SD:s partiprogram. Därmed anpassade sig SD till vad svenskar i gemen tycker.

– Är du adopterad så räknas du som svensk, det tycker i stort sett alla svenskar idag, säger Tobias Hübinette.

– Det tyckte dock inte alla svenskar på 1960-talet, kan jag säga.

Sedan dess har SD lyft fram adopterade i intervjuer, linjetal, partiprogram och reklamfilmer.

– De kramar adopterade på ett nästan sjukt sätt, säger Hübinette, som menar att SD:s inställning till adopterade är unik bland högerextrema partier i världen.

– Jimmie Åkesson har själv vid ett flertal tillfällen öppet refererat till adopterade från utomeuropeiska länder och lyft fram dem som det bästa exemplet på en invandrargrupp som är assimilerad, som till fullo har blivit svenskar.

Det låter absurt, men det han vill säga egentligen är dels ”vi är inte rasister”, och dels vill han sända en signal till invandrarna och deras barn i förorterna att ”ska ni få vara med, måste ni bli som dem”. Alla invandrare vet ju att det är helt kört att bli svensk på samma nivå som de adopterade, säger Hübinette.

– Det SD vill säga är ungefär så här: ”du kan vara med oss svenskar, bo i Sverige, få stanna här, få uppehållstillstånd eller medborgarskap – om du beter dig som oss.”

Att SD trots allt accepterar adopterade leder Tobias Hübinette till en oväntad förhoppning. Han låter nästan som en ”rasoptimist” från 1960-talet. Men nu handlar det inte bara om att lära oss att acceptera människor med olika hudfärger, utan om att acceptera dem oavsett ”om de beter sig som oss”.

– Är det någonstans i västvärlden där det finns en öppning att man till fullo, alltså till nästan 100 procent, kan vara icke-vit men ändå svensk, så är det ju här tack vare att så många här har adopterat och tack vare att så många vita svenskar har adopterade i sin närhet. Det är ett löfte som jag ser det, som jag tror att man kan använda sig av från det andra hållet.

VEM ÄR TOBIAS HÜBINETTE?

Född 1971.

Han är idag docent i interkulturell pedagogik och lärare i interkulturella studier och i svenska som andraspråk vid Karlstads universitet.

Aktuell med två böcker i vår. ”Adopterad – en bok om Sveriges sista rasdebatt” på Verbal förlag. ”Svensk rasism under efterkrigstiden” på Carlsson förlag.

TRE SNABBA FRÅGOR

Har vi i Sverige något ansvar för barn i andra länder som behöver en familj?

– Det har varit ett väldigt explicit argument för internationella adoptioner. Idag när det ser annorlunda ut och vi har den här diskussionen om en utredning så är det tänket inte lika starkt. Men vi har ju det ansvaret i den meningen att vi är medlemmar i FN och har en väldigt hög svansföring när det gäller att hjälpa flyktingar världen runt. Där gör vi en stor insats, på plats, det tycker jag att Sverige ska fortsätta att göra.

Varför vill du inte gärna använda ordet rasist?

– Ordet rasism dyker upp väldigt sent i Sverige, och får den betydelse vi lägger i ordet först på 1990-talet. Då fick det i princip associationen nazist. I och med att det blev så fastlåst så är ordet rasist ofta närmast obrukbart.

Varför vill du istället att vi talar om ras?

– Under 2010-talet var det mycket debatt i Sverige på kultursidorna om olika stereotyper av svarta, asiater, araber och så vidare. Det kunde vara teckningar, kanske någon filmsnutt, exempelvis Ruben Östlunds film Play. Då pratade många om rasistiska stereotyper. Jag gör inte det, jag pratar i stället om rasstereotyper. Om man tar ett steg tillbaka och säger: den här stereotypen handlar absolut om ras, då kan man kalla det en rasstereotyp, liksom att man kan kalla väldigt mycket för könsstereotyper. Men man behöver inte säga att någonting är en sexistisk stereotyp, för ingen vill vara sexist, och på samma sätt behöver man inte alltid säga att någonting är en rasistisk stereotyp.

Om dagens DN Debatt-artikel som samtliga existerande svenska föreningar för adopterade har undertecknat och som består av en kravlista på hur den kommande statliga utredningen om korruptionen inom den svenska internationella adoptionsverksamheten ska utformas

Dagens DN Debatt-artikel består av en på alla sätt och vis rättmätig och legitim kravlista på hur den kommande statliga utredningen om korruptionen inom den svenska internationella adoptionsverksamheten ska utformas med den holländska utredningen som förebild och med syftet att en gång för alla få fram sanningen om vad som har hänt sedan 1960-talet och om möjligt sätta stopp för alla nuvarande och framtida korrupta utlandsadoptioner. 

DN Debatt-artikeln är unik så till vida att samtliga existerande svenska föreningar för adopterade har undertecknat den, vilket inte har hänt sedan 2002 i samband med en annan DN Debatt-artikel som handlade om självmordsproblematiken och den utbredda psykiska ohälsan bland adopterade. 

Detta är f ö min fjärde DN Debatt-artikel: År 2002 skrev jag just artikeln om att de adopterade uppvisar skyhöga självmordstal, 2014 skrev jag en artikel om antisvart rasism i Sverige och om afrosvenskarnas utsatta situation ihop med Samson Beshir och Victoria Kawesa och 2016 skrev jag tillsammans med bl a Madeleine Leijonhufvud och Yvonne Hirdman en artikel som krävde ett svenskt förbud mot surrogathandeln med barn. Därtill har jag också sedan 1997 författat ett flertal repliker på andras DN Debatt-artiklar eller svar på andras repliker på egna DN Debatt-artiklar. 

”Företrädare för adopterades föreningar: Vi begär nu att regeringen genomför utredningen på samma sätt som man gjort i Nederländerna. Regeringen har nu lovat att utreda de oegentligheter i adoptionsverksamheten som DN har granskat i en artikelserie. Vi ser den nederländska utredningen som en förebild i sammanhanget.”

https://www.dn.se/debatt/sa-vill-vi-adopterade-att-utlandsadoptionerna-utreds/

”Under riksdagens interpellationsdebatt den 2 mars lovade social­minister Lena Hallengren att regeringen ska göra en översyn av hur den svenska internationella adoptionsförmedlingen har gått till från 1960-talet och fram till 1990-talet. Regeringen ska tillsätta en utredning som ska gå till botten med alla de oegentligheter i adoptionsverksam­heten som DN har granskat i artikel­serien Barn till varje pris. DN:s artikelserie har lett till att samtliga riksdagspartier nu ställer sig bakom kravet på en sådan utredning. Ett krav som Vänsterpartiet har drivit ända sedan nyheten om de illegala Chileadoptionerna nådde Sverige 2018. Det råder med andra ord numera konsensus i riksdagen om att Sverige helt enkelt måste utreda utlandsadoptionerna.”

(…)

”Det som gör svenska statens inblandning i den internationella adoptionsverksamheten än mer unik är att staten dessutom agerade adoptionsförmedlare från 1960-talet och fram tills 1980 genom Socialstyrelsen och dess avdelning Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor. Genom åren kom svenska staten att arrangera tusentals utlandsadoptioner, vilka logistiskt genomfördes med hjälp av SAS som under årtiondena har transporterat 10.000-tals utländska adoptivbarn från långt över 100 olika ursprungsländer till både Sverige, Norge och Danmark. 

Därtill inhyser Sverige världens näst största adoptionsförmedlare Adoptionscentrum som har stått bakom närmare hälften av alla adoptioner. Utöver statens, Adoptionscentrums och de andra adoptionsförmedlande adoptionsorganisationernas alla utlands­adoptioner har också tusentals svenskar adopterat privat sedan 1960-talet. Dessutom har Svenska kyrkan och de olika svenska frikyrkorna likaså varit mycket aktiva i adoptionsverksamheten genom sina utsända missionärer och biståndsarbetare i ett stort antal ursprungsländer.”

(…) 

”Var det kanske så att det var svenskarnas efterfrågan på utländska adoptivbarn som gjorde att korruptionen inom adoptionsverksamheten både uppstod, utvecklades och med åren blev i det närmaste permanentad när gigantiska pengasummor till slut var i omlopp inom den globala adoptionsverksamheten? I ursprungsländerna konkurrerade svenskarna dessutom med de andra västländerna om att hitta så kallade adopterbara barn. 

I dag vet vi att det faktum att efterfrågan på adoptivbarn från Sveriges och Västs sida under flera decennier alltid översteg tillgången har inneburit alltför många tragedier för förstaföräldrarna och förstafamiljerna i ursprungsländerna liksom för de adopterade vars ursprungsidentiteter i många fall har utraderats för alltid och även för de svenska och västerländska adoptivföräldrarna vilka handlade i god tro. 

Vi som står bakom denna artikel före­träder alla de föreningar som finns i Sverige för adopterade. Nu när det står klart att regeringen kommer att utreda oegentligheter inom adoptionsverksamheten liksom illegala och korrupta adoptioner begär vi av regeringen att denna utredning genomförs på samma sätt som den nederländska utredningen, som vi ser som en förebild i sammanhanget. 

Visserligen hade den nederländska utredningen, som sammantaget var verksam i tre års tid, till en början i uppdrag att enbart undersöka adoptionerna från fem olika ursprungsländer och endast de adoptioner som ägde rum fram tills 1990-talet. Under resans gång insåg dock den nederländska utredningskommittén att problemet med korruptionen inom adoptionsförmedlingen var större än så. Till slut kom adoptionerna från över 20-talet ursprungsländer att inkluderas, vilka sammantaget representerar uppemot 90 procent av Nederländernas 40.000 utlandsadopterade, liksom samtliga utlandsadoptioner från den internationella adoptionens barndom på 60-talet och fram tills 2018. 

● Vi menar att det är onödigt att uppfinna hjulet på nytt och att Sverige därför redan från början bör utreda utlandsadoptionerna från samtliga ursprungsländer, vilka för övrigt i praktiken är exakt samma länder som holländarna har adopterat ifrån, liksom alla adoptioner till Sverige från 1960-talet och fram tills 2010-talets slut. 

● Vidare vill vi att utredningen ska vara oberoende och självständig så som den nederländska utredningen var i den meningen att inga kommitté­medlemmar får ha någon som helst koppling till någon adoptionsförmedlande adoptionsorganisation. 

● Slutligen vill vi att den svenska utredningen engagerar landets experter och forskarkompetenser inom området precis som den nederländska utredningen gjorde. Sammantaget kom den att involvera femtontalet personer varav ett flertal var jurister, historiker och forskare med den expertkunskap som krävs för att genomföra en fullständig genomlysning av den internationella adoptionsverksamheten. 

● Utöver att vi vill att alla ursprungs­länder och alla år utreds vill vi även att utredningen, som måste ges ordentliga resurser såväl personellt såsom finansiellt och som måste få arbeta så länge som det behövs, särskilt undersöker svenska statens roll i den svenska adoptionsförmedlingen utöver de olika adoptionsförmedlande organisationernas adoptioner och privatadoptionerna. 

● Vidare vill vi att utredningen lämnar förslag på åtgärder för att säkerställa att dagens adoptioner sker på ett rättssäkert sätt och att dagens adoptionsförmedling kvalitetssäkras och följs upp på ett rigoröst sätt. 

● Alltför många adoptionsskandaler har uppdagats även på 2000- och 2010-talen i ett flertal ursprungsländer som Sverige fortfarande adopterar ifrån vilket indikerar att utredningen både måste undersöka adoptionerna som har ägt rum efter 90-talet och säkerställa att korruption inte före­kommer i samband med dagens adoptioner. 

Maria Dexborg, Transnationellt adopterades riksorganisation (TAR) 

Katarina Grahn, Världsgruppen för adopterade 

Enrica Hanell, Organisationen för vuxna adopterade och fosterbarn (AFO) 

Li Hansson Bejarano, nätverket Adopterad från Colombia 

Tobias Hübinette, adopterad från Sydkorea och lärare och forskare vid Karlstads universitet 

Hanna Sofia Johansson, Svenska Koreaadopterades nätverk (SKAN) 

Rose Larsson, nätverket Adopterad från Indien 

Clas Lindholm, Chileadoption.se 

Pia Ninche, Adopterade etiopiers och eritreaners förening (AEF) 

Simon Nordangård, Vuxen internationellt adopterad (VIA) 

Teresa Norman, nätverket Adopterade från Bolivia (AFB) 

Martin Svensson, Föreningen för adopterade thailändare (FFAT) 

Petra Wester, Adopterade koreaners förening (AKF)”

Södermanlands Nyheters ledarskribent Hanna Marie Björklund berättar om synen på internationell adoption när hon växte upp i 90-talets Sverige och frågar sig vad den synen egentligen gjorde med Sverige och svenskarna

Södermanlands Nyheters ledarskribent Hanna Marie Björklund berättar om synen på internationell adoption när hon växte upp i 90-talets Sverige och frågar sig vad den synen egentligen gjorde med Sverige och svenskarna. 

Utöver den för Sveriges och svenskarnas del unika antirasistiska ideologin som växte fram under 68-revolutionen och som har legitimerat utlandsadoptionerna och det faktum att tillgången på inhemska, svenska s k adopterbara barn ströps med 68-revolutionen finns en tredje faktor som förklarar varför Sverige och svenskarna har adopterat ojämförligt mest per capita i världshistorien och på jorden: 

Den mycket höga förekomsten av ofrivilligt barnlösa i Sverige bland både heteros och homos och par och singlar som också den kan förklaras av 68-revolutionen. 

Därtill kommer en gammaldags, ingrodd, kolonial syn kvinnorna och mammorna i länder som Korea, Thailand, Indonesien, Indien, Iran, Palestina, Etiopien, Kenya, Nigeria, Madagaskar, Colombia, Haiti, Chile och Brasilien som säger att deras känsloliv är lika med noll, att de är ”sexmaskiner” som ”ynglar” av sig oansvarigt och oupphörligen samt att de är ”lågliv” som saknar moderskänslor och som inte heller känner någon saknad om de blir av med och förlorar sina barn: 

”Idén om att det fanns så många fattiga kvinnor… som inte ville ha sina barn visade sig alltså i många fall vara falsk, barnen stals från dem. Det är oerhört allvarligt och ofattbart tragiskt att detta pågått i stor skala utan att svenska myndigheter reagerat. 

(…) 

En granskning av adoptioner till Sverige från länder utanför Europa har avslöjat en rad missförhållanden. Den visar på faran med en naiv och felaktig syn på världen.”

https://sn.se/nyheter/artikel/i-fraga-om-adoptioner-fran-utlandet-har-vi-varit-naiva/jn4kd0nl

”Det är intressant hur synen på en viss samhällsfråga förändras med tiden. För undertecknad som växte upp på 90-talet, var frågan om utlandsadoptioner något som under min uppväxt signalerade godhet och politisk korrekthet. 

90-talet präglades av en syn på resten av världen som fattig och i behov av västvärldens stöd och bistånd. Internationell massmedia spred narrativet om svältande barn i Afrika framgångsrikt på galor och välgörenhetsengagemang. Resten av världen var hjälplös och behövde våra gåvor, mer än exempelvis internationell handel. På sätt och vis kan det ha spelat in i synen på adoptioner. 

Jag hörde ofta som ung från jämnåriga som ville signalera godhet att jag behöver inte skaffa egna barn, det finns så många fattiga barn där ute, jag kan adoptera. Vilket passar in i bilden vi fick, av en hjälplös omvärld som behövde räddas. 

Behovet av barn att älska var stort. Mellan 10-15 procent av alla svenska par lider av ofrivillig barnlöshet. Adoptioner var under en tid en av de metoder som fanns mot detta. Sedan 1950 har 60 000 barn adopterats till Sverige, vilket är en av de högsta siffrorna i världen. Majoriteten kom under 70 och 80-talet, sedan dess har andra typer av fertilitetsbehandlingar, som IVF, blivit betydligt mer effektiva och vanliga. 

Men bakom utvecklingen döljer sig även andra faktum, som att vi generellt har överskattat hur stor del av världen som verkligen lever i fattigdom, en okunskap familjen Rosling exempelvis varit dedikerad till att bekämpa. Frågan är hur många i exempelvis de länder som vi adopterat mest från, Chile, Sydkorea och Etiopien som varit så fattiga att de frivilligt lämnade bort sina barn. 

Att adoptivföräldrar drivs av kärlek och längtan finns det ingen anledning att ifrågasätta. Erfarenheterna från de barn som adopterades hit skiljer sig såklart även mycket åt och alla har rätt till sina känslor kring detta. Men dessvärre har det framkommit att de länder som adopterade bort barn i många fall hade ett mycket mindre ädelt syfte än vi trodde. 

Tidningen Dagens Nyheter har gjort en bra och viktigt grundlig granskning av adoptioner till Sverige och avslöjat en rad missförhållanden. Ett exempel är Chile, där det har visat sig att många adoptionspapper varit förfalskade. Barnen lämnades inte bort av sina föräldrar utan stals av myndigheter. Ofta från kvinnor med låg social status som tillhörde urbefolkningen, och som efter förlossningen fick höra att deras barn dött och att kroppen givits bort till medicinsk forskning. 

Idén om att det fanns så många fattiga kvinnor där ute som inte ville ha sina barn visade sig alltså i många fall vara falsk, barnen stals från dem. Det är oerhört allvarligt och ofattbart tragiskt att detta pågått i stor skala utan att svenska myndigheter reagerat. Många inblandade menade väl men lät sig föras bakom ljuset. 

I frågan om adoptioner blir det alltmer tydligt att vi varit naiva, kanske delvis styrda av vår bild av en fattig och hjälplös omvärld. Nederländerna tillsatte nyligen en rejäl statlig utredning om utlandsadoptioner för att komma till botten med vad som hänt. Vi borde följa deras exempel.”

Den nationella podden Vita pillret kommenterar debatten om den svenska internationella adoptionsverksamheten

Så har den f d riksdagsledamoten (SD) Christoffer Dulny tagit upp den just nu pågående uppmärksamheten kring den svenska internationella adoptionsverksamheten i det senaste avsnittet av podcasten Vita pillret. Christoffer Dulny talar mestadels medan två andra personer kommenterar ibland och deras inlägg är här nedan försedda med parenteser.

Det är alldeles uppenbart att den svenska s k nationella rörelsen i bred bemärkelse sedan länge har varit smått besatt av frågan om utlandsadoptionerna och om de utomeuropeiska adopterade och nyligen blev jag f ö också approcherad av SD:s tv-kanal Riks som bad om att få intervjua mig i denna fråga – d v s SD ville intervjua mig om internationell adoption och utlandsadopterade.

”Hela insikten om vad adoptionsfrågan gick ut på är ett svart piller för att rötan går ned till den absoluta botten. Jag undrar hur många svenskar på 60-, 70-, 80- och 90-talen som ens övervägde vad konsekvensen av ett mångrasligt Sverige skulle bli och som var emot det.

Tillåt mig att citera Tobias Hübinette, grundare av Expo. Han är adopterad från Korea och han är professor vid Karlstads universitet idag. Han har fått ganska mycket att säga till om, dels i hela vithetsdebatten som vi pratade om i föregående Vita pillret. 

Sedermera så har det uppstått en debatt om adoptioner till Sverige. Och hör och häpna, det visar sig nu att mycket av den här adoptionen inte styrdes av rationella beslut utan den styrdes av en artificiell efterfrågan. Det kanske aldrig var ett så panikartat läge såsom man framställde det som. Folk tror ju att man gick och hämtade svältande barn från någon hydda och sedan helikopter:ade dem till Sverige och så fick dom ligga på intensiven i två veckor.

Vad man gjorde i Sverige var att man skapade en artificiell efterfrågan som sedan fylldes av marknaden i sk-th-lsländer. Och det intressanta är att alla i Sverige var med på det här när det väl satte igång. Politiska partier, myndigheter, svenskarna själva i allra högsta grad. Ju mer man gräver i det här så går det inte att friskriva Sverige och svenskarna som folk från det här.

En längre artikel som Tobias Hübinette har författat i SvD försöker svara på frågan hur. 

Det har då uppstått en stor debatt om att många av dom har barnen har rövats bort och dom har sålts och myndigheter har varit medvetna om det här i Sverige och i andra länder och det kan röra sig om 10 000-tals barn. Det kan typ vara alla, vem vet? Vi har adopterat 10 000-tals till Sverige.

Hur blev Sverige det land som har adopterat flest barn i världen per capita? Det är också någonting, om folk inte visste det, att Sverige är världsledande när det gäller adoptioner. 

Det handlade inte om adoptioner från närområdet ska sägas då utan i Sverige gjorde man genom lagar det närmast omöjligt att adoptera inom Sverige. Man talade om barnets bästa och möjligheten att ha kontakt med sina biologiska föräldrar. Men det förstår ju vem som helst att det finns ju folk som absolut aldrig borde bli få föräldrar.

(…)

Men vad var det som hände då? Man styrde om adoptionen från inhemsk till utomeuropeisk, alltså inte från Europa utan från länder lååångt bort. Poängen var att barnen inte skulle vara vita. Och SD har därmed fått rätt för SD hade ju tidigare samma argument som på 60-talet när en del vettiga röster argumenterade mot adoptionerna, för SD motsatte sig ju tidigare utomeuropeiska adoptioner.

(…)

Det fanns två läger i adoptionsdebatten under 60-talet när debatten rasade. Det första lägret benämner Hübinette som raspessimisterna. Och de bestod faktiskt av myndighets-Sverige, biståndsvärlden och experterna och dom menade att de icke-vita adoptivbarnen skulle utsättas för diskriminering och oroade sig för att den rasliga homogenitet som då rådde i Sverige skulle luckras upp.

Sedan fanns det ett annat läger som han benämner som rasoptimisterna och dom bemötte pessimisternas farhågor med att svenskarnas rasfördomar skulle bekämpas med hjälp av dom icke-vita adoptivbarnen samt att den homogena svenska befolkningssammansättningen behövde blandas upp. 

Så vad vi hade här var att i princip en del, alltså den djupa sossestaten, insåg att det här är troligen ingen särskilt bra idé, för dom hade ändå koll på läget. Å sedan fanns det en annan rörelse, tyvärr ska sägas, som representerades av kultur-Sverige naturligtvis såsom av författaren Eva Moberg. Hon gick ut och krävde att någonting skulle göras för att underlätta för utomeuropeiska adoptioner och regeringen valde då att tillsätta utredningen Adoption av utländska barn. Och det här optimistiska lägret ville då att Sverige skulle bli internationellt och att svenskarna skulle bli världsmedborgare och att Tredje världen i form av adoptivbarnen skulle komma till Sverige. Det gick helt enkelt inte att låta svenskarna vara ”nästan kemiskt fria från färgade folkinslag” som Richard Sterner uttryckte det.

(…)

Det fanns en livlig diskussion på 60-talet som var väldigt färgad av diskussionen om afroamerikanernas emancipation i USA, som Sverige var besatt av. Någonstans ville dom här personerna ha dom konflikterna även i Sverige, dom ville ha ett mångrasligt Sverige helt enkelt, det var explicit anledningen till att man drev igenom den generösa adoptionslagstiftningen.

Media var med på banan. Hübinette skriver bland annat att optimisternas önskan om att till varje pris och så fort det bara gick öka den rasliga mångfalden i Sverige ledde till hyllande reportage om adoptivfamiljer i pressen. 

(…)

Adoptionen, den har ju varit lite av en doldis när vi analyserar. Alltså när man tänker på svensk migrationspolitik, då går man direkt från biståndspolitikens hjälp på plats till att dom ska få komma hit och få hjälp men adoptionen kom emellan de båda.

(…)

(Att det var en del av förbrunandet av Sverige, att det var medvetet, den tagningen har jag inte ens hört förut.)

(Men taktiken har ju fungerat ganska bra. Jag tänker nu på mina gamla vänner. Anledningen till att man inte kan tänka sig att minska invandringen är ju ofta adoptivungar, att ”då hade ju min kompis bla bla bla aldrig kommit till Sverige och han är ju så j-la skön och ändå svensk”. Det är en himla vanlig förevändning så den här politiken uppfyllde ju sin tilltänkta roll.)

Precis, den normaliserade ju allting som kom därefter. Det intressanta är ju att detta var det väldigt explicita syftet. Alltså det kom före idén om hjälptanken. Hjälptanken var ju det man sedan sålde in till Karin Knutby och Pelle Plankstek, det var ju typ det sista steget. Men på en högre nivå var det ju dom här argumenten som i slutänden var ledande för att genomföra den här förändringen. 

(…)

Man bör ha lite siffror här i huvudet. Alltså 1960, innan den här adoptionen kom igång fanns det bara 5000 utomeuropeiskt födda här i landet. Och även så sent som 1970 så handlade det om 0,2 procent som hade någon form av utomeuropeisk bakgrund. Och svenskar hade ju knappt träffat eller sett en svart, en indier eller en kines – bara 0,2 procent – dom fanns ju inte i Sverige. Och jämför sedan 1970 med 1980 – det handlar om en explosion.

Optimisterna menade ju att blotta närvaron av de icke-vita adoptivbarnen skulle vänja svenskarna vid att acceptera ”färgade” människor och i förlängningen göra svenskarna till antirasister. 

(…)

Så Sverige hade själv lanserat en idé om att vi skulle lösa rasproblemen i hela världen genom att vi skulle visa att det här fungerade. Och tanken var, såväl i biståndspolitiken såväl som i adoptionspolitiken, att vi skulle visa resten av världen hur det skulle gå till.

Och vad som hände på slutet av debatten det var ju att när den här utredningen Adoption av utländska barn kom med ett betänkande 1967 och gav optimisterna rätt så gick luften helt ur pessimisterna. Och året därpå började man med internationella adoptioner i större skala och det här nådde sin kulmen under 70- och 80-talen. En till två procent per årskull utgjordes av utländska adoptivbarn.

År 1980 hade de icke-vita adoptivbarnen förändrat den svenska befolkningssammansättningen i grunden och runt år 2000 var dom adopterade en tiondel av alla utomeuropeiska invandrare. 

Det här är så intressant med Hübinette, jag vet att det finns mycket kritik mot honom och sådär, men snubben skriver ju verkligen och säger som det är, det kan man inte anklaga honom för att inte göra. 

För tack vare den antirasistiska ideologin kastade sig Sverige in i det internationella adoptionsprojektet med hull och hår och det kom att uppfattas som en nationell angelägenhet och både UD och Sida har genom åren bistått med tusentals adoptioner. Vilket vi nu vet har utgjort den kanske största internationella människohandeln, det återstår att se.

(…)

Vad som hände efter 1967 var att alla gick ihop och drog åt samma håll vilket innebär att alla är skyldiga. Och den utredning som nu ska tillsättas, även om det naturligtvis inte kommer att bli så mycket med den, och den skada som har skett här för alla inblandade, alla barn som har kommit hit, deras familjer som har fått sina barn stulna. Jag kan faktiskt sympatisera med föräldrarna för ingen förtjänar att få sina barn stulna och bli transporterade till en annan kontinent där dom egentligen inte hör hemma. 

Det här har skapat enormt mycket lidande och det här har gynnat antirasister, godhetsknarkare och människohandlare och det här möjliggjordes, som Hübinette skriver, tack vare den antirasistiska överideologin. När man ser att resultatet inte leder till någonting positivt för alla inblandade, hur kan man fortfarande vara en del av den här antirasistiska ideologin. Den enda förklaringen jag kan se är att man inte vill att vita ska få ha sina egna länder. Jag vet dock inte var Hübinette står i den frågan.

Det här är ändå ett intressant tredje ben i hela folkutbytet.

(Det är klart det är j-vl-igt smart att ha en brun eller gul människa i varje klass i skolan för att påverka resterande 25-50 ungar genom att normalisera dom. ”Hon är väl precis som vi”, liksom. Det är en j-vl-igt smart grej.)

(Dessutom så finns det säkert en anledning att ta typ koreaner och börja där, för då har man någonstans i den unga hjärnan, då kan man bryta ned kategorierna svensk – asiat. För det vet ju alla hur adoptivkoreaner är liksom – de klarar sig bäst av alla icke-vita i den svenska skolan – och då har man ”in before:at” senegalesen som kommer 2015. Och i och med att minnet av den asiatiska adoptivungen finns kvar i huvet så har man planterat det och kategorin är trasig – kategorin svensk och icke-svensk har blivit blur:ad – det är dj-v-lskt smart.)

Och dom hade kommit undan med det om det inte var för den här ettrige koreanske professorn i Karlstad.”

Intervjuad i Internationalen om de korrupta adoptionerna

Rasmus Klockljung intervjuar Chileadoption.se:s Clas Lindholm och mig i Internationalen:

Sett till befolkningsmängd har fler barn adopterats till Sverige än till något annat land i världen. Omkring 60 000 barn födda i över 100 länder har fått nya familjer här. Den svenska föreningen Adoptionscentrum, världens näst största adoptionsorganisation, hade verksamhet i Chile från tidigt 1970-tal fram till 1992, och har genomfört de flesta av de svenska adoptionerna som är aktuella i polisutredningen. Deras ombud i landet återkommer gång på gång i adoptionshandlingar, och var redan på 1970-talet föremål för flera polisutredningar om misstänkta barnarov, men friades då. Nu förekommer hon även i den pågående utredningen.

Moderaternas nuvarande partiledare Ulf Kristersson var ordförande för Adoptionscentrum mellan 2003 och 2005. Under den perioden gjorde två chilenska journaliststudenter en granskning som de skickade till föreningen, som i sin tur gjorde en internutredning. Den kom fram till att inga fel kunde påvisas. Kristersson anser fortfarande att det inte fanns några orsaker att misstänka att några dokument var förfalskade. Nu, efter de senaste granskningarna i media, tvärvänder Kristersson och vill istället att en vitbok görs över den svenska adoptionsverksamheten.

2018, efter att avslöjandena om illegala adoptioner från Chile fått uppmärksamhet, bildades föreningen Chileadoption.se som hjälper adopterade att söka efter sina rötter. Clas Lindholm är föreningens ordförande, och tycker att det betyder mycket att frågan ”äntligen fått stort genomslag”. 

– Vi hoppas att Sverige tillsätter en statlig oberoende utredning kring våra adoptioner, hur de kunde genomföras och godkännas på så vaga grunder i svenska tingsrätter, vad Sverige vetat om, att ansvar utkrävs och att rättvisa skipas, skriver han i ett mejl. 

– Den parlamentariska utredningen har slagit fast att det som skett är brott mot mänskliga rättigheter. Vi har systematiskt blivit dödförklarade, kidnappade och fått våra dokument medvetet förfalskade. Vi vill ha upprättelse och kompensation. Vi är inte intresserade av en vitbok. 

Tobias Hübinette är forskare vid Karlstads universitet och sedan många år en mycket aktiv debattör i adoptionsfrågor. Han menar att det som skett i Chile inte på något sätt är unikt. 

– Min ståndpunkt är att så som det gått till i Chile är så det har gått till i i stort sett alla ursprungsländer. I Chile har däremot ursprungslandet gjort jobbet med polisutredningen, vilket är skillnaden mot många andra länder. 

Såväl Dagens Nyheters pågående granskning som reportage i andra medier under tidigare år visar mycket riktigt att barn rövats bort i många länder för att adopteras bort utomlands. I Nederländerna avslutades nyligen en statlig utredning som visade just detta, vilket ledde till att landet satt stopp för internationella adoptioner eftersom risken för att de är olagliga bedöms vara så stor. 

Hübinette säger till Internationalen att det är en väg som även Sverige bör välja. 

– Om man kommer fram till att det inte går att garantera att även dagens adoptioner är rättssäkra, så är det för svensk del det man bör göra. Eftersom det är samma ursprungsländer som både holländare och svenskar adopterat från skulle det mycket väl kunna bli konsekvensen, för medieavslöjanden om adoptionsskandaler är minst lika vanliga i dag som de alltid har varit.

Den ansvariga tillsynsmyndigheten i Sverige är Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd, Mfof. Ett av dess uppdrag är att göra tillsynsresor till ursprungsländer och granska att allt går rätt till, och tjänstemän har även efter millennieskiftet i många år rapporterat att de upptäckt oegentligheter. Generaldirektören Per Bergling kan när DN frågar inte ge en sådan garanti som Tobias Hübinette efterfrågar. 

I tisdags besvarade socialministern Lena Hallengren i riksdagen en interpellation från vänsterpartisten Jon Thorbjörnson, där hon utlovade en översyn av hur svensk adoptionsverksamhet gått till under tiden från 1960-talet till 1990-talet. Det är en omsvängning från att hon så sent som för ett par månader sedan ansåg att Sverige borde invänta den chilenska polisutredningen, men nu hänvisar ministern till att den drar ut alltför mycket på tiden. 

Trots Thorbjörnsons upprepade frågor om huruvida inte översynen borde omfatta även senare år menade Hallengren att det inte behövs eftersom adoptioner numera är mer rättssäkra än tidigare. 

Detta räcker inte, anser Tobias Hübinette. 

– Nej, jag skulle gärna vilja se en genomlysning av alla adoptioner från början till slut. Det skulle visserligen vara ett gigantiskt uppdrag med tanke på hur många adoptioner vi talar om, men det är på min önskelista.”