Kategori: media

Blir Catrin Lundströms och min bok ”Vit melankoli. En diagnos av en nation i krig” den analys som förankrar 2020-talets samtal om ras och rasism i ett specifikt svenskt sammanhang?

Hynek Pallas skriver i dagens ETC om 2010-talets genompolariserade rasismdebatter och om sin (för den svenska vithetsforskningens del banbrytande) avhandling ”Vithet i svensk spelfilm 1989-2010” samt efterlyser en teoretisk och politisk analys om vithet som specifikt handlar om Sverige, svenskarna och svenskheten och i det sammanhanget hoppas han att Catrin Lundströms och min bok ”Vit melankoli. En diagnos av en nation i krig” ska komma att bli den analys som förankrar 2020-talets samtal om ras och rasism i ett specifikt svenskt sammanhang:

”Sårigheten hos allt som rör rasismen skapar bitter polarisering. Hynek Pallas ser tillbaka på de tio år av svensk antirasistisk debatt som följt på Ruben Östlunds omstridda film ”Play”.

(…)

”Har rasistbegreppet förändrats? Man brukar påstå att rasismen skiftade skepnad efter Förintelsen. Att den sen kom att formuleras i form av kodord, förklädd till påståenden om avvikande kulturer. Det är lite missvisande eftersom både kodord och kultur alltid varit del av rasismen. Men det stämmer att biologisk rasism – skallmätande – omöjliggjordes i möblerade rum. Tyvärr frös därför begreppet i det allmänna medvetandet också fast i ett historiskt ögonblick. Främjades från sin långa historia. Blev främst fråga om att vara en ond, dålig person. Enbart applicerbart på skinheads och folk i nazistuniform.

Allt detta spelar roll i de debatter som har pågått under 2010-talet – som också är en kamp om vad rasism är. Är det en struktur? Gäller det alla vita? Är det ett begrepp som bör frikopplas från individens dåliga moral? Eller är det tvärtom bara en fråga om några ruttna äpplen? Är det som vissa kallar för växande rasism bara rimliga reaktioner på ökad invandring?

Idag kan ”Play”-debatten ses som symboliskt startskott på det här decenniet.

Filmen gestaltar rasismens väsen. Hur svarta ungdomar av sin omgivning – det omgivande samhället och den globala kulturen – lär sig att de uppfattas som farliga. Hur vita ingår i samma diskurs men sällan tvingas reflektera över sin roll. ”Blicken hos en pojke som alltid har haft allt och har en självklar framtidstro” som en debattdeltagare i Göteborg sa om skillnaden mellan filmens svarta och vita barn. Hur det diffusa begreppet privilegier inte enbart handlar om (men i filmens spel knyts till) något materiellt.”

(…)

”Rasistbegreppets känslighet och historia kräver nyanserade samtal. Dess sårighet ger oftare debatter där nyansering ses som motstånd mot inkludering. Till och med som rasism. Jag tror, möjligen överraskande för en filmkritiker, till exempel att den under 2010-talet allt populärare representationsdebatten riskerar att leda fel. Om rasism är den främsta förklaringen när kultur- och mediavärlden diskuteras så missar man grunden för mycket snedrekrytering. Det finns en anledning till att andra generationens invandrare inte söker utbildningar som leder till otrygga anställningar. (”Inga snabba cash” 12/12/14 Expressen). Individuella förändringar blir ett bekvämt fikonlöv över branschers avgörande strukturella problem.

Sammanfattningen i min avhandling skrevs samma vecka som Sverigedemokraterna tog plats i riksdagen. Jag menade att det var viktigt att svensk rasism efter det inte uteslutande projicerades på föreställningen om dåliga SD-röstande lantisar. Att rasism spelade lika stor roll för Stockholms segregering. Att vi måste förstå rasismens historia i en nationell kontext – och den roll den smärtsamma förlusten av ett homogent folkhem och god svensk självbild spelar i den – och diskutera detta i relation till klass.

Nog har nation och klass kopplats ihop med vithet sedan dess. Men från ett annat håll.

För tio år sedan var folkutbytesteorier – att vita västerlänningar genom invandring ersätts med mörka invandrare – något som marginaliserade högerextremister pratade om. Och ingen nämnde vit arbetarklass som en hotad grupp det var synd om. Under 2010-talet flyttade detta in i mainstreampolitiken. 

Vikten av vit nationell identitet spökade i Brexit och driver på det republikanska partiets radikalisering i USA. Svenska högerskribenter som hånflinade när jag skrev en avhandling om vithet har introducerat ytterhögerakademikern Eric Kaufmanns bok ”Whiteshift” (2018). Kaufmann menar att det inte är rasistiskt att försvara ”vit kultur” genom att inte släppa in mörka invandrare – det är ”rasmässigt självintresse” i en ”demografisk” förändring. Bara häromveckan upprepades dessa teorier av författarinnan Lionel Shriver i den engelska tidningen The Spectator (28/8).

Varför ser vi sådana reaktioner? 2011 formulerade forskarna Tobias Hübinette och Catrin Lundström i artikeln ”Sweden after the recent election” liknande tankar om svensk historia och självbild som jag gör i min avhandling. Sådana teorier om sorgen efter en homogen nation borde ha blivit grunden för 2010-talets rasistdebatt. 

Jag slutar inte hoppas: ”Vit melankoli”, den bok där Hübinette och Lundström ifjol utvecklade tankegångarna, bör blir det för 2020-talet. För debatten saknar en fast idéhistorisk grund med nödvändig lokal kontext.”

Historikern Olof Bortz skriver om mina två senaste böcker ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” och ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor 1946–1977” i senaste numret av Respons

Historikern Olof Bortz skriver om mina två senaste böcker ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” och ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor 1946–1977” i senaste numret av tidskriften Respons (4 2021):

”Tobias Hübinettes två böcker är sammantaget en utmärkt genomlysning av den svenska rasismens historia. Med önskvärd tydlighet visas rasbegreppets starka närvaro i efterkrigstidens samhällsliv och hur adopterade barn blev brickor i ett politiskt spel.”

http://tidskriftenrespons.se/recension/svensk-rasism-i-blixtbelysning

”Hur diskuterades frågor om ras och rasism i svensk press under efterkrigstiden, från 1940-talets andra hälft till slutet av 1970-talet? I vilka sammanhang och på vilka vis figurerade ordet ras i nyhetsartiklar, ledartexter och debattinlägg? Hur förstods svensk rasism av svenska kommentatorer och av invandrare eller besökare från andra länder? Vad spelade föreställningar om ras för roll i den debatt om internationell och i synnerhet utomeuropeisk adoption under 1960- och 1970-talet som ledde fram till att Sverige blev världens största adoptionsland per capita? 

Dessa frågor utgör utgångspunkten för två nyligen utkomna böcker av Tobias Hübinette, forskare vid Karlstad universitet och specialist på frågor som har med ras, rasism och vithet att göra. Båda böcker är mycket välskrivna, erbjuder tankeväckande perspektiv både på det förflutna och på dagsaktuella frågor och av allt att döma resultatet av gedigna undersökningar. 

”Adopterad” är en analytisk genomgång av adoptionsfrågans roll i debatten i relation till föreställningar om ras och svenskhet, på grundval av ett brett urval av källor. ”Svensk rasism under efterkrigstiden” är mer av en översikt och kartläggning av debatten i press och tidskrifter som framställer efterkrigstidens svenska diskussioner om rasism i blixtbelysning. Den tematiska uppdelningen leder till upprepning som hade kunnat undvikas, men detta är en randanmärkning. Även om denna bok tar upp adoptionsdebatten och i viss utsträckning citerar samma material som ”Adopterad” kan dessa böcker med fördel läsas tillsammans. Båda böcker innehåller ett stort antal citat, varav vissa är långa blockcitat. Citaten, som skulle kunna inverka menligt på texten, ter sig som påfallande väl valda och ger en av allt att döma representativ inblick i dåtidens debatt.

Hübinette konstaterar att Sverige fram till 1980-talet var ett ur etnisk, eller om man så vill rasmässig, synvinkel ytterst homogent land. Förvisso hade Sverige sedan länge haft inhemska minoriteter som samer, romer och judar, och även om antalet människor med syd- eller utomeuropeiskt ursprung ökade under 1960- och 1970-talet, utgjorde så kallade synliga minoriteter en försvinnande liten del av befolkningen. Diskussionerna som författaren granskar kan därför sägas ha som utgångspunkt hur svenskar reagerade först på tillfälliga besökare, sedan på arbetskraftsinvandrare, blandade och adopterade barn och flyktingar, och hur den svenska offentligheten i sin tur reagerade på dessa reaktioner.

Författaren tar upp alltifrån våld, trakasserier och rasistiska tillmälen till det svenska stirrandet, fascinationen inför det nya och olikartade, exotiseringen och den överdrivna och inställsamma vänligheten. Från 1940- till 1970-talet uppmärksammades en lång rad så kallade rasskandaler, som bestod i att afrikaner, afroamerikaner och svenska romer nekades rum på hotell och bord på restaurang samt på andra vis diskriminerades på bostads- och arbetsmarknad eller antastades. Dessa incidenter, och inte minst diskrimineringen av och rasismen mot romer, ledde till frågan om Sverige också, likt den afroamerikanska sociologen W.E.B. Du Bois bevingade uttryck, hade en colour line. Var Sverige, som gjorde nyhetsstoff av diskriminering, verkligen så annorlunda jämfört med länder som USA och Sydafrika, vars institutionaliserade och officiella rasism kritiserades av svenska politiker och intellektuella?

Ett av otaliga uppmärksammade exempel var den etiopiske kejsaren Haile Selassies barnbarn Merid Beyene som jagades och misshandlades då han påfanns i sällskap med en vit kvinna i Stockholm 1951. Många svenskar verkar ha uppfattat möjligheten till kontakter över rasgränserna, blandäktenskap och sexuella förbindelser som ett allvarligt problem. Under denna tid existerade fortfarande ett ideal om raslig renhet och föreställningar om den svenska rasen som särskilt ren och därför värd att bevara. Barn av blandat ursprung och deras ofta ensamstående mödrar verkar regelmässigt ha utsatts för trakasserier. De pressades av sin omgivning till att lämna sina barn till barnhem eller tilläts göra abort med hänvisning till faderns hudfärg och antagandet att barnen skulle fara illa genom sitt avvikande utseende.

Hübinette fäster stor vikt vid de ord som användes i debatten och de ord som svenskar använde i möten med människor av utomeuropeiskt ursprung. Under 1940- och 1950-talet tilltalades och omtalades dessa individer inte oväntat på vis som i dag framstår som grovt rasistiska. Först under 1960-talet började svenska intellektuella att ifrågasätta bruket av nedsättande benämningar på grupper som svarta, romer och samer. Under denna tid kom också alltfler individer särskilt av afroamerikanskt och afrikanskt ursprung till tals i svenska dagstidningar och kunde ge sin syn på hur de bemöttes i Sverige. 

Ifrågasättandet av dessa nedsättande ord och deras rasistiska karaktär gick hand i hand med ifrågasättandet av rasbegreppet som sådant och föreställningar om ras över huvud taget. Utifrån uppfattningen att raser var en förlegad fiktion om att vissa fysiska skillnader människor emellan var viktigare än andra eller kopplade till karaktärsdrag, förklarade debattörer att de eventuella problemen vid svenskars möte med ”de andra” inte hade med ras utan med fördomar, okunskap och rädsla att göra, som om användandet av ordet ras reproducerade den fördom som skulle bekämpas. De som argumenterade i denna riktning menade att idealet var att fostra svenskarna, och i första hand barn och unga, till färgblindhet, det vill säga att så kallade rasskillnader inte skulle uppfattas som mer anmärkningsvärda än andra fysiska skillnader människor emellan.

Det är i detta sammanhang, och i relation till det växande svenska engagemanget för och solidariteten med förtryckta grupper på andra kontinenter och den antikoloniala kampen i Afrika och Asien, som debatten om utomeuropeisk adoption kommer in i bilden. Eftersom intellektuella och konstnärer redan konstaterat att problemet inte låg hos den person som nekades bord vid en restaurang på grund av att hen var rom eller den afrikanska student som tittades ut eller tilltalades med n-ordet – än mindre hos den ”ras” dessa individer representerade i den svenska omgivningens ögon – var frågan hur man skulle komma tillrätta med svenskarnas fördomar. En väg som förordades var upplysning, information och undervisning, särskilt för barn och unga, om det felaktiga och farliga med denna typ av fördomar. En annan var helt enkelt att göra precis det som den svenska rasbiologins och rasstolthetens företrädare hade varnat för under decennier, nämligen att blanda upp det svenska folket. Att göra Sverige mer heterogent skulle enligt denna tanke vänja svenskar vid att människor ser olika ut.

Under 1960- och 1970-talet skulle barn från andra kontinenter bli brickor i det rasbiologiskt politiska spel som Hübinette analyserar. Det var med målet att blanda upp den svenska befolkningen i åtanke som en rad debattörer under 1960-talet började kritisera Sveriges restriktiva hållning i frågan om internationell adoption. Myndigheter och företrädare för hjälporganisationer avrådde vid denna tid för utomeuropeisk adoption med hänvisning till de svårigheter som skulle drabba avvikande barn i en för dem främmande miljö. Hübinette tolkar denna debatt som en diskussion mellan två läger som då det begav sig beskrevs som raspessimister och rasoptimister. Enligt de rasoptimistiska kritikerna levde förlegade föreställningar om ras kvar hos svenska myndigheter som ville fortsätta att hålla isär olika folkgrupper.

Företrädarna för den rasbiologiska hållning som började bli alltmer obsolet kunde alltså slå vakt om barnens bästa med hänvisning till svenska fördomar, samtidigt som adoptionsivrarna, som i vilket fall såg det som en god gärning att rädda barn från deras ursprungsländers fattigdom och nöd, menade att en införsel av utomeuropeiska barn var det bästa sättet att komma tillrätta med just dessa fördomar, som ett slags vaccinering eller tillvänjningsbehandling av fobier. Denna föreställning byggde på tanken att ju mer svenskar skulle exponeras för mångfald, desto mer skulle de komma att betrakta det som något på samma gång självklart och irrelevant. Hübinette visar att utomeuropeisk adoption blev en hjärtefråga för en rad olika kulturpersonligheter, däribland Hasse Alfredson, och att det formerades ett slags politisk konsensus, från höger till vänster i denna fråga.

Hur reagerade då adoptivföräldrar på den rasism som mötte deras barn? Vissa tog denna fråga på allvar, förstod hur illa det drabbade barnen, och menade att samhället måste ta krafttag mot fördomar i alla dess former. Andra bagatelliserade frågan och menade att rasistiska tillmälen förvisso antingen var beklagliga eller inte värre än annat som barn får utstå av sina kamrater, men att barnen i vilket fall hade det bättre i Sverige än i sina hemländer. Åter andra, som Margareta Blomkvist, grundaren av Adopptionscentrum, försökte vid mitten av 1970-talet vänja sina barn från Etiopien och Sydkorea vid det svenska samhällets rasism genom att kalla dem för ”’neger’ och ’kines’ för att liksom avdramatisera själva orden”. Mindre remarkabelt men likväl talande för de förväntningar som vilade på adoptivbarnens axlar var att de skulle ha det internationella sinnelag och intresse för ”rasfrågan” som många svenskar ansågs sakna.

Hübinette visar också hur annorlunda adopterade utomeuropeiska barn behandlades i relation till invandrare och svenska blandade barn. Att adoptera utomeuropeiska barn sågs i den allmänna debatten och av många människor som en god och osjälvisk gärning, trots den rasism som samtidigt drabbade dessa barn. Att som vit svenska få barn med en svart utlänning betraktades däremot som ”slarv” och ett tecken på dålig karaktär. Samma barn kunde därför ännu på 1970-talet bemötas på diametralt olika vis, beroende på om det uppfattades som adopterat eller fött av en svensk mor. Ett adopterat barn med annan hudfärg än sina vita föräldrar gav positiva associationer till vit paternalistisk godhet i en familjekonstellation där raserna trots allt fortfarande var åtskilda, medan ett barn av blandat ursprung i stället förde tankarna till rasblandning och den svarte mannen som sexuell konkurrent. Dessutom kunde förespråkarna för adoption acceptera kritiken av invandring genom att argumentera att små barn, till skillnad från invandrade vuxna och familjer, inte kunde anklagas för att ta jobb och bostäder och dessutom blev svenska på direkten.

Frågan om utomeuropeisk adoption föll inte i god jord i samtliga politiska läger. Ur ett klassiskt rasbiologiskt perspektiv var det en befängd tanke att en pojke från exempelvis Etiopien skulle kunna bli svensk genom att växa upp i en svensk familj. Den svenska extremhögern kunde knappast se den av adoptionsförespråkarna förespeglade blandningen av det svenska folket med blida ögon och höll också länge hårdnackat fast vid motståndet mot utomeuropeisk adoption. Partier som Sveriges nationella förbund, Nysvenska rörelsen, Bevara Sverige svenskt och Sverigedemokraterna, menade från 1960- till 1990-tal att det inhemska behovet av barn att adoptera skulle täckas genom en mer restriktiv abortpolitik. De adopterades svenskhet blev något av en knäckfråga för dessa partier och när Sverigedemokraterna 2014 inkluderade två adopterade partimedlemmar i en valfilm med antirasistiskt budskap visade de enligt Hübinette hur långt de var villiga att gå för att göra sig av med den rasbiologiska stämpeln.

Undersökningen i ”Svensk rasism under efterkrigstiden” tar 1977 års raskravaller, i bland annat Södertälje, när gäng av svenska raggare attackerade och misshandlade assyrier och syrianer i staden, som slutpunkt. Efter det året blev ordet ras mindre och mindre vanligt förekommande i Sverige för att enligt Hübinette i dag vara helt frånvarande. Det figurerar varken i myndigheternas terminologi eller i den allmänna debatten, annat än som del i begreppet rasism. En av flera förtjänster med dessa två böcker är att de med all önskvärd tydlighet visar hur centralt detta ord var under den långa efterkrigstid som ledde fram till det Hübinette kallar dagens färgblinda antirasism, en period som var allt annat än blind för färg och ras. Det går svårligen att betrakta dagens debatter om svensk rasism med samma ögon efter att ha läst dessa två böcker.”

Min bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” har kommit att visa sig vara den mest uppmärksammade boken som jag hittills har gett ut efter ”Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympatisörer 1931-45”

Min bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” har med (hittills) 41 recensioner och omnämnanden i svenskspråkiga tidningar och tidskrifter kommit att visa sig vara den mest uppmärksammade boken som jag hittills har författat och publicerat efter ”Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympatisörer 1931-45” som anmäldes och behandlades i 76 tidningar och tidskrifter under dess utgivningsår 2002 och som f ö gavs ut just i augusti månad för 19 år sedan.

Bl a skrev både Jan Guillou och Jan Myrdal om boken liksom Svenskans Gustaf von Platen och Expressens Cecilia Hagen som bl a skrev följande (se nedan).

Även min avhandling “Comforting an orphaned nation. Representations of international adoption and adopted Koreans in Korean popular culture” (2005) blev f ö också skapligt uppmärksammad för att vara en avhandling (och dessutom på engelska) inom ett av Sveriges allra minsta ämnen koreanska eller Koreas språk och kultur (Korean studies), som bara hittas vid Stockholms universitet. 

Journalisten, författaren och prästen Kerstin Vinterhed skrev t ex om avhandlingen i DN och jag intervjuades även om min avhandling i SVT.

Vidare har Catrin Lundströms och min gemensamma bok ”Vit melankoli. En analys av en nation i kris” (2020) också blivit rejält uppmärksammad och även bl a i SVT och slutligen har jag också blivit intervjuad i SVT om min senaste bok ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946-1977” (2021).

Cecilia Hagen i Expressen i augusti 2002:

”Sammantaget blev det 28 000 namn. På personer som i de flesta fall är döda, men som har nära släktingar och vänner i livet. Det är det hela. Ett kort förord och så namn, namn, namn. 

543 tätt tryckta sidor med folk som inte kan försvara sig. Som inte visste vad de gjorde. I vars förflutna ingen borde tillåtas rota. För alla dessa människors skamliga bakgrund är deras ensak. Hur skulle vi själva tycka om det var oss det gällde? I just det här sammanhanget är detta den gängse åsikten. Detta tycker uppenbarligen en överväldigande majoritet utav oss. I endast och enbart detta sammanhang. Nästan aldrig annars.

Ingen fråga är så känslig som denna, den om hur vi har det med vårt nationalsocialistiska förflutna. Att gräva i det betraktas som likskändning, som hädelse, som snaskigare än snaskigt. Det är bara verkliga hyenor som bökar i just den här bråten. Men min inre hyenaunge kan inte riktigt låta bli att peta runt en smula med nosen i dyngan.”

(…)

”Som alltså inte tog avstånd från Hitlers ras- och kultursyn. Som måste ha känt till Kristallnattens pogromer och de nürnbergska raslagarna. Men som ändå stod fast vid vänskapen med broderlandet och därmed dess regim. 

Visst, det är klart att det går att ursäkta dem. De höll sig kanske inte så informerade. De slog dövörat till. De tyckte inte att allt det där var så mycket att bråka upp, vem kräver av alla att de ska ha ett hett politiskt engagemang och ett patos och en glödande humanistisk människosyn? Vad har inte alla vi struntat i under vår levnad? Vad kommer inte vi att kunna bli anklagade för av kommande generationer? Kan man hävda. 

Men jag läser och jag läser som läste jag ett skvallerreportage i den högre skolan.”

(…)

”…alla de gamla nazistanstuckna kulturpersonligheterna finns där. Halva adelskalendern och stora delar av hovet. Godsägare i parti och minut. Gods och gårdar, Östermalm och Djursholm. Här får man sina fördomar bekräftade. Och tandläkare och ryttmästare tycks ha varit särskilt tyskvänliga under krigsåren. 

Om jag hittar några egna bekanta? Jovisst. Gamla skolkamraters föräldrar. Vänner till släkten. Tack och lov ingen nära anförvant. Vilken läsning. 

Skriver en spalt i ämnet, med många namns nämnande. Det pirrar lite oroligt i magen när jag gör det, men inte tillräckligt starkt. Artikeln stoppas. Och jag inser att jag bör vara tacksam. 

För att det finns de som kan hålla huvudet kallt även när värmen ligger som en dyvåt filt över hela staden och halva mig. Och får mig att tappa mitt redan usla omdöme helt. 

Man gör inte så. Man hänger inte ut de halvdöda och döda. Som inte kan säga att de inte visste vad de gjorde, som inte kan tala om att de var förvillade och vilseledda och inte anade vad som komma skulle. Inte i just detta sammanhang har jag förstått. Det värsta man kan beskylla en människa för i dag, det är att ha varit nazist eller nazistsympatisör. Det känns betryggande.”

Barnläkaren och författaren Salomon Schulman skriver om min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” i Expressen

Barnläkaren och författaren Salomon Schulman skriver om min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” i Expressen: 

”I sin senaste bok kartlägger Tobias Hübinette historien om den svenska adoptionsdebatten. Salomon Schulman läser en nyanserad skildring av en länge omstridd fråga.” 

https://www.expressen.se/kultur/bocker/svenskarnablundade-for-adoptionens-komplexitet

”Kanske gjorde ungdomsrevolten på sextiotalet det svenska folket hyggligare? Ett tecken: man tog hit barn från Tredje världen. Hans Alfredson kunde inte säga det bättre – i en artikel i Expressen 1974 uppmanade han människor att föröka sig genom adoption. 

Sverige kom att hamna allra överst på topplistan i världen. Vår siffra för mottagande av utomeuropeiska barn ligger på kring 50 000 ungar sedan 1950-talet och framåt, enligt Hübinettes uppskattning. 

Nu har vår vassaste vetenskapsman i ämnet, Tobias Hübinette, utkommit med ett kritiskt verk som blandar ner en del smolk i glädjebägaren: ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt.” 

Författaren tar sats i ett 1960-tal som fortfarande bar på det gamla samhällets rasfördomar. Således avrådde Medicinalstyrelsen, Socialstyrelsen och Röda korset bestämt från att ta hit barn från ”starkt skilda rasgrupper”. Flera forskare och opinionsbildare slöt upp bakom dessa idéer som var ganska utbredda i den tidens tämligen homogena svenska samhälle. Det skulle dröja till slutet av förra seklet innan de stora flyktingskarorna anlände. 

Kungens livläkare, den ansedde högerriksdagsmannen Gunnar Biörck, sa år 1978 att han var emot att skaffa hit barn genom adoption från u-länderna. Inte förvånande om man känner till att denne efter Kristallnatten ledde medicinarkåren i stora rasdemonstrationer mot att några få judiska läkare skulle räddas till Sverige. 

När jag som doktor träffar adoptivbarn händer det att jag grips av ett slags förstämning. En del av dem har ju hamnat här som ett resultat av barnarov eller annan kriminell verksamhet emedan adoptionsorganisationerna varit blåögda. 

Jag tänker på att den separation de adopterade har upplevt som spädbarn kan ha bäddat för depressioner senare i livet. Jag tror att dessa trauman kan vara en viktig del i den identitetsproblematik flera adoptivungdomar senare upplevt. Påfallande är hur snälla deras svenska föräldrar varit, vilka jag mött i mitt läkarvärv. 

Ofta representerar de välbärgade och socialt goda sammanhang. De har så gott som alltid varit mycket fästa vid sina barn, är mitt intryck. 

Hübinette har på ett skarpsinnigt vis återgivit den debatt som löpt parallellt med dessa barns uppväxt genom att nagelfara hundratals artiklar, böcker och riksdagsreferat för att extrahera deras ofta fördomsfulla innehåll. 

Författaren pekar också på hur denna bäst integrerade minoritet, adoptivbarnen, utnyttjats av högerextremister för att tona ned deras rasism. Det grövsta exemplet som nämns är Jackie Arklöv som accepterades av nazisterna. Sannolikt hyllade de hans våldsbenägenhet. 

Det är en intressant bok skriven av en forskare, själv med adoptionsbakgrund. Den pekar på svensk rasism och på vilka svårigheter som möter dessa ofrivilliga invandrare. Ändå tror jag att de har det bättre förspänt än de utomeuropeiska flyktingarna, som alltför ofta hamnar i segregationens klor. 

Hübinette påpekar att den grundläggande inställningen till adoption förändrades 1968. Först då började man på allvar låta de små plantorna komma innanför de svenska grindarna – kanske det viktigaste bestående minnet av detta flower power-år?”

En översikt över mina mest recenserade och refererade böcker i svensk dagspress och i svenska tidskrifter och magasin

Roade mig nyss med att kolla upp hur exakt många gånger en viss bok som jag har samskrivit tillsammans med andra, varit medredaktör eller ensam redaktör för eller varit ensam författare till har anmälts, recenserats, citerats och omnämnts i svenskspråkiga tidningar och tidskrifter (OBS inte i några akademiska tidskrifter, antologier, monografier eller avhandlingar – de är alla exkluderade från nedanstående lista) och det står ju faktiskt rätt så klart att den överlägsna ”vinnaren” är den skandalomsusade boken ”Den svenska nationalsocialismen” från 2002, som nog var en av de mest omdebatterade böckerna just under 2002. I akademiska sammanhang skulle dock denna lista se rejält annorlunda ut – då skulle antagligen min avhandling “Comforting an orphaned nation” från 2005 hamna etta och därefter skulle kanske ”Om ras och vithet i det samtida Sverige” komma följd av ”Adoption med förhinder” och kanske därefter just ”Den svenska nationalsocialismen”.

Sedan verkar det inte finnas någon större korrelation mellan antalet anmälningar och omnämnanden och antalet sålda böcker – troligen ej heller mellan antalet recensioner och antalet utlånade böcker (på biblioteken runtom i landet): Just nu är exempelvis ”Ras och vithet” den bok som jag har stått bakom, som säljer allra bäst/mest hos nätbokhandeln Bokus.

86 gånger: ”Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympatisörer 1931-45” (2002)

32 gånger: ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” (2021)

21 gånger: + Catrin Lundström: ”Vit melankoli. En analys av en nation i kris” (2020)

21 gånger: + Carina Tigervall, ”Adoption med förhinder. Samtal med adopterade och adoptivföräldrar om vardagsrasism och etnisk identitet” (2008)

20 gånger: + Helena Hörnfeldt, Fataneh Farahani & René León Rosales, ”Om ras och vithet i det samtida Sverige” (2012)

12 gånger: + Lars-Åke Skagegård, ”Hatets återkomst. Om fascism, nynazism och rasism i dagens Sverige” (1998)

9 gånger: ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946-1977” (2021) 

9 gånger: “Comforting an orphaned nation. Representations of international adoption and adopted Koreans in Korean popular culture” (2005)

8 gånger: + Andréaz Wasniowski, ”Studier om rasism. Tvärvetenskapliga perspektiv på ras, vithet och diskriminering” (2018)

5 gånger: ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” (2019)

2 gånger: + Katrin Goldstein-Kyaga & María Borgström, ”Den interkulturella blicken i pedagogik. Inte bara goda föresatser” (2012)

2 gånger: + Stéphane Bruchfeld, ”Nationalsocialismens symboler” (1997)

1 gång: ”Ras och vithet. Svenska rasrelationer i går och i dag” (2017)

Intervjuad av Jannik Svensson i dennes podcast Samtal

Intervjuad av Jannik Svensson i dennes podcast Samtal:

https://podcastensamtal.podbean.com/e/tobias-hubinette

”Tobias Hübinette är lärare och forskare vid Karlstads universitet och studerar frågor om ras och vithet i Sverige. Han har en historia som antirasist och antifascist som sträcker sig ända tillbaks till 1990-talet. I det här samtalet definierar Tobias begreppet “vithet” och särskiljer begreppet från den amerikanska kontexten och den svenska.”

Kajsa Ekis Ekman recenserar min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” i dagens Aftonbladet

Kajsa Ekis Ekman skriver om min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” i dagens Aftonbladet och likt tidigare recensenter efterlyser hon min egen röst i boken. DN:s Lars Linder skrev t ex tidigare i år att boken har ”en ton av neutral forskningsrapport”, vilket Linder beklagade då även han efterlyste min röst i boken (Linder påminde då om att ”Hübinette har tidigare skrivit en hel del – och skarpt – i adoptionsfrågan” och frågade sig besviket varför denna min röst inte hördes i boken). 

Nu har just denna bok f ö omskrivits och recenserats i bl a Dagens Nyheter, Aftonbladet, Arbetaren, Göteborgs-Posten, Värmlands Folkblad, Nya Wermlands-Tidningen, Borås Tidning, Folkhögskolan, Ystads Allehanda, Kristianstadsbladet, Smålands-Posten, ETC, Svenska Dagbladet, Internationalen, Dagen och SVT och jag har trots pandemin hållit presentationer och föredrag om boken vid hittills fyra tillfällen och ett femte tillfälle är inbokat senare i augusti. Dessutom skulle Polens sista oberoende (d v s i relation till den högerradikala regimen) pressröst Gazeta Wyborcza ha intervjuat mig idag om boken och franska Le Monde har redan gjort det och jag ska också presentera om boken på en amerikansk akademisk konferens i höst liksom på Bokmässan i Göteborg och på Värmlands museum i Karlstad. 

I övrigt påminner Kajsa Ekis Ekman om de senaste (över) 20 årens alltför utbredda nidbild och demonisering (med vidhängande stigmatisering och marginalisering) av mig och både i och utanför offentligheten (d v s även i privatlivet) liksom tyvärr även inom vänstern (och i medie- och kulturvärlden liksom inte minst inom högskole- och forskarvärlden) som något av en (bind)galen och gränslös enfant terrible-extremist vad gäller frågor om både adoption (och adopterade), (öst- och sydost)asiater och ras (och svenskhet), som år efter år sades spruta ur sig (oetiska och hatiska) texter av alla de slag (vetenskapliga publikationer, populärvetenskapliga texter, kulturessäer, debattinlägg, böcker o s v) som ansågs förfäkta ett totalt förkastligt essentialistiskt och biologistiskt synsätt.

Den allmänna bilden av mig i Sverige fram tills alldeles nyligen (och fortfarande än idag tycker nog en hel del fortfarande så) var kort och gott att jag var en isolerad ”loner” (som ingen ville förknippas med eller ens ”ta i med tång”) bland landets alla (utlands)adopterade, (öst- och sydost)asiater och antirasistiska forskare vad gäller att driva och förestå mina analyser, perspektiv och åsikter och naturligtvis och sist men inte minst att jag hade fullständigt fel i allt och att jag därför inte skulle få bli publicerad, inbjuden, intervjuad, engagerad eller kontaktad i alla möjliga och omöjliga sammanhang och inte heller få bli omnämnd med namn, (av)tackad, citerad eller refererad till o s v (bl a fick jag t ex en grupp kriminella ”Orten-andrageneration:are” efter mig för några år sedan som hade fått rundligt betalt för att ”medelst tvångsmedel” få mig att tystna och upphöra helt med att skriva/publicera mig, vilket i sin tur tyvärr ledde till en hel serie av rättegångar): 

https://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/752Kev/tiden-har-gett-tobias-hubinette-ratt

”Den kritik av adoptionsindustrin som nu fått brett genomslag, de dokumentärer som gjorts och den aktivism som blossat upp, har vi alla en person att tacka för: Tobias Hübinette. 

Utan hans mångåriga forskning och debattinlägg hade detta aldrig hänt. När ingen annan talade om frågan, gjorde Hübinette det. Trots att han stötte på ett kompakt motstånd, och i många fall blev smutskastad. 

2003 skrev han i Dagens Nyheter att västländerna borde ”öppna sina ögon och sätta sig in i vad internationell adoption innebär bortanför den rosenskimrande fasaden – en ovärdig och grym människohandel”. 

Konspirationsteorier, menade andra. Privat korståg, kallades det. I dag har tiden hunnit ifatt Tobias Hübinette. 

I juni beslutade riksdagen att utreda samtliga internationella adoptioner. Och kanske är det också dags att diskutera det han tar upp i sin senaste bok ”Adopterad – en bok om Sveriges sista rasdebatt”. Hübinette har ju på senare år skrivit mycket om ras, och i den här boken gifter han ihop sina två ämnen i en genomgång av 1960-talets adoptionsdebatt. 

Den sparkades igång 1961, då Medicinalstyrelsen avrådde svenskarna från att adoptera flyktingbarn från Hongkong och Algeriet, då de tillhörde ”starkt skilda rasgrupper”. Det visade sig att formuleringen härrörde från Sveriges siste professor i rasbiologi, Jan Arvid Böök, som konsulterats som expert. Många reagerade naturligtvis på uttalandet och debatten kom därför att handla, inte om adoption, utan om ras. 

Det var sista gången ras debatterades i Sverige, och Hübinette indelar positionerna i å ena sidan raspessimister – som menade att olika raser inte borde leva tillsammans – och rasoptimister. Vad som chockerar är emellertid inte de förras uttalanden, utan de senares. För även rasoptimisterna talade glatt om ras, men på ett sätt som framstår som så fördomsfullt i sin fördomsfrihet, och så självgott i sin tolerans, att man som läsare hamnar i den underliga positionen att man inte vet vilken sida man ogillar mest. 

Hör här, till exempel: ”Det är nyttigt för oss att få ett rasproblem i smått!”, ”Blanda på bara – det är vår enda chans som världsmedborgare!” eller ”De färgade barnen, som adopteras till Sverige, får en uppgift att lära svenskarna praktisk tolerans och frihet från fördomar”. 

En tung börda att lägga på en föräldralös, kan man tycka. För samtidigt som rasoptimisterna menade att hudfärg inte spelade någon roll, så var innebörden precis den motsatta. Ett land som längtade efter att bli en del av världen, som skulle visa USA hur man hanterar rasproblemet, ett folk som var särskilt lämpat att ta hand om andra, och barnen blev symboler snarare än människor i egen rätt. 

Rasoptimisterna vann debatten, och därefter kom ordet ras att försvinna från svensk debatt och ersättas av vad Hübinette kallar färgblind antirasism. Under det paradigmet, menar han, blir det svårare att uttrycka och sätta ord på erfarenheter av rasism, eftersom ras inte antas finnas. 

Vid första läsningen får jag kväljningar, vid andra läsningen framstår 60-talets dilemma i relief. Hur skulle ett svar kunnat se ut till raspessimisterna, som inte självt vore så präglat av rasism? Hade den tiden kunnat hantera frågan annorlunda? 

I denna väl genomarbetade bok saknar jag en sak: Hübinettes egen analys. Boken slutar precis när den borde börja på riktigt.”

Hur många svenska journalister har egentligen någon slags utomeuropeisk bakgrund?

Hur många svenska journalister har egentligen någon slags utomeuropeisk bakgrund?

På s k förekommen anledning har jag på sistone försökt att hitta data och siffror rörande procentandelen svenska journalister som har någon slags utomeuropeisk bakgrund och detta är vad jag har funnit:

På 1990-talet hade runt 10% av alla journalister i landet någon slags utländsk bakgrund – de var antingen födda utomlands eller så hade de en eller två föräldrar som var det. År 2009 hade denna siffra växt till 14% och idag har denna siffra troligen fördubblats sedan 1990-talet – numera har antagligen runt 20% (och i vissa fall såsom på SR uppemot 25%) av Sveriges journalister någon form av utländsk bakgrund utifrån samma definition. Totalt är över 33% av alla invånare i riket numera födda utomlands eller så har de en eller två föräldrar som är det.

Det ska understrykas att i de undersökningar som existerar (och som redovisas här nedan) så framkommer det att de allra flesta journalister som både har utländsk och utomeuropeisk bakgrund är födda och/eller huvudsakligen uppväxta i Sverige och många är både utlandsadopterade (från exempelvis Sydkorea) och blandade eller mixade (d v s de har exempelvis en pappa från Gambia och en majoritetssvensk mamma) samt s k ”andrageneration:are”.

År 1995 visade en enkätundersökning att av de 10 procent journalister som hade någon form av utländsk bakgrund under det året så hade nästan alla bakgrund i Norden eller i Europa och endast 0,2% hade bakgrund utanför Europa.

År 2000 visade ännu en enkätundersökning att andelen journalister med bakgrund utanför Europa hade ökat till 0,5%. 

År 2011 publicerades ytterligare en enkätundersökning som visade att samma andel hade växt till 0,8%.

Därefter verkar det inte finnas några undersökningar av landets journalistkår som vare sig bygger på enkätundersökningar eller registerdata och som har specificerat utomeuropeisk bakgrund men enligt en muntlig uppgift som en SVT-chef meddelade mig år 2015 så handlade det om 2-3% för SVT:s del just under detta år motsvarande ett 60-tal anställda av det årets 2200 SVT-anställda.

Idag år 2021 verkar ingen veta hur stor andelen är, vilket är mycket typiskt för Sverige där i stort sett alla å ena sidan hyllar och är för mångfald samtidigt som å andra sidan i stort sett ingen vill mäta och följa upp mångfalden (utom när det gäller kön och klass), men min kvalificerade gissning säger att det kan handla om 4-5% numera vilket då ska jämföras med att över 20% av hela den svenska totalbefolkningen numera har någon slags utomeuropeisk bakgrund.

andel svenska journalister med någon form av utomeuropeisk bakgrund:

1995: 0,2%

2000: 0,5%

2011: 0,8%

2015: ca 2-3%

2021: ca 4-5%

Intervjuad om barn och rasism i podden ”Barnrättssnack”

Nytt avsnitt av Åsa Ekmans och Linus Torgebys podcast ”Barnrättssnack”:  

https://poddtoppen.se/podcast/1478021324/barnrattssnack/64-mer-rattigheter-och-mer-rasism

”Vi har med oss forskaren Tobias Hübinette och nätbutiksgrundaren Johanna Abdo. Det blir samtal om ras och färgblindhet, barns utsatthet och medvetenhet om strukturer och rasism, om att vilja väl men göra fel och att agera med stora och små steg.”

Catrin Lundströms och min bok ”Vit melankoli. En analys av en nation i kris” fortsätter att leva sitt eget liv och delar av den har nu blivit inläst av Johan Rabaeus

Catrin Lundströms och min bok ”Vit melankoli. En analys av en nation i kris” som kom ut i höstas fortsätter att leva sitt eget liv:

https://podcasts.apple.com/se/podcast/inläst-vit-melankoli/id1447122576?i=1000523426699

I veckan hörde en student vid Göteborgs universitet av sig som utgår från Catrins och min teoretisering och temporalisering av den svenska vithetens och de svenska rasrelationernas moderna historia i sin uppsats, nyligen stötte jag på en person som berättade att en avhandling också ska ha gjort det för ett tag sedan, fortfarande efter flera månader är boken den mest sålda av Makadam förlags cirka 330 böcker som finns till försäljning hos nätbokhandlarna och nu har skådespelaren Johan Rabaeus läst in ett stycke ur vår bok för Kvartals räkning.