Kategori: media

Några tankar kring att Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Uppsala universitet söker en ny chef

Dessa två aktuella händelser, d v s att Malm nu har utsetts till Expressens nya kulturchef och att Uppsala universitet har utlyst tjänsten som chef för Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (Cemfor), påminner mig om att Malm var en av ett mycket stort antal inflytelserika personer inom forskar-, kultur- och medievärlden (liksom även politiker varav en del är riksdagspolitiker) som mer eller mindre helhjärtat stöttade Uppsala universitet och Cemfor när jag överklagade en tjänstetillsättning där rörande en fyraårig forskartjänst i rasismforskning, som jag sökte men som slutade med att jag rankades i botten (d v s mer eller mindre på jumboplats) av de sakkunniga och inte ens kallades till intervju. 

Malm och många många andra menade kort och gott att jag hade gått för långt som hade överklagat tillsättningen och när jag även fick rätt rent juridiskt och Uppsala universitet tvingades göra om hela tjänstetillsättningsprocessen så uppfattades det helt enkelt som ”en kniv i ryggen” på den svenska antirasistiska forskarvärlden och den som höll i ”kniven”, d v s jag, uppfattades som en förrädare ”av Guds nåde” mot den antirasistiska forskningen och i förlängningen mot hela den antirasistiska rörelsen och kampen och inte minst mot bakgrund av att jag har varit aktiv antirasist ända sedan barndomen och skolåren vilket anses göra förräderiet än mer skandalöst.

Det faktum att Cemfor just nu söker en ny föreståndare har att göra med den turbulens som min överklagan resulterade i, som gjorde att den dåvarande Cemfor-chefen tog mycket illa vid sig av min överklagan och när han sedan avgick tillträdde en tillförordnad föreståndare som nu i sin tur avgår p g a att en internutredning vid Uppsala universitet har funnit att Cemfors grundare, vetenskapliga ledare och första ledning inte har uppfyllt Uppsala universitets förväntningar på Cemfor vad gäller publikationer, budgetering av medlen, extern verksamhet mm. Kort och gott har utredningen funnit att Cemfor efter min överklagan kom att sluta sig inåt med allt färre seminarier, forskningsoutput och publikationer o s v och till slut utkristalliserades en mindre kärntrupp vid och runt Cemfor som mer eller mindre kom att bjuda in varandra till seminarierna o s v.

Sedan kan en tycka att det väl gör detsamma om en massa kända och väletablerade forskare (d v s personer inom akademin som styr över vem som ska få forskningsmedel och vem som ska anställas), inflytelserika namn inom kultur- och medievärlden (d v s personer som bestämmer vem som ska få publiceras och vem som ska få synas och höras i offentligheten) och även politiker tycker illa om en och stämplar en som en svekfull förrädare – d v s det går så klart att (över)leva ändå och klara sig ensam, marginaliserad och isolerad helt på egen hand som någon som ingen längre vill ”ta i ens med tång” och så är det väl trots allt. 

Samtidigt är det inte särskilt enkelt att inte längre ”få vara med” och inte längre få vara ”mitt i smeten” i ett så litet land som Sverige och inom en så liten språkgemenskap som den svenskspråkiga och det borde jag så klart ha tänkt på tidigare, d v s jag visste nog egentligen hur min överklagan skulle sluta, men ändå valde jag att göra det jag gjorde för idealens skull då jag faktiskt tror på meritokratin hur banalt (och kanske också ”liberalt”) det än kan låta och för oss klassklättrare som inte har några akademikerföräldrar är meritokratins principer faktiskt vår enda chans att både komma in i, hålla oss kvar och komma någonstans inom den elitvärld som stavas den svenska högskole- och forskarvärlden.

Press- och yttrandefriheten är mer hotad än någonsin idag

Reportrar utan gränsers årliga World Press Freedom Index ger tyvärr syn för sägen vad gäller den alltmer eskalerande avdemokratiseringen och autokratiseringen av världens suveräna statsbildningar:

Att de allra flesta just nu levande människor på jorden numera lever i ett land där fria val inte längre hålls och där den parlamentariska demokratin inte längre fungerar är vid det här laget tyvärr ett välbekant faktum och den senaste World Press Freedom Index visar med all önskvärd tydlighet att är det några som drabbas av detta så är det journalisterna och mediebranschen för aldrig tidigare sedan indexet började mäta press- och yttrandefriheten på jorden för 20 år sedan så har det sett så här dystert ut.

Idag lever endast 14% av mänskligheten i en fungerande parlamentarisk demokrati och i

Intervjuad av Marcus Samuelsson och Jason ”Timbuktu” Diakité 

Intervjuad av Marcus Samuelsson och Jason ”Timbuktu” Diakité i deras podcast ”This Moment” om ras och vithet i ett svenskt sammanhang:

https://poddtoppen.se/podcast/1518855310/this-moment/98-new-sweden-featuring-dr-tobias-hubinette

Interviewed by Marcus Samuelsson and Jason ”Timbuktu” Diakité in their podcast ”This Moment” on race and whiteness in Sweden:

https://shows.acast.com/this-moment/episodes/98-new-sweden-featuring-dr-tobias-hubinette

Än en gång ofrivilligt omnämnd i rysk regimmedia

Jag har genom åren tyvärr blivit omnämnd och citerad i Putins regimmedier vid alltför många tillfällen (och alltid högst ofrivilligt) och nu händer det igen mitt under brinnande krig (och än en gång högst ofrivilligt). Denna gång är det den statliga nyhetsbyrån Sputnik som omnämner mig i samband med de internationellt uppmärksammade s k Påskupploppen.

Om det första koreanska medieinslaget som jag var med i

Efter en del letande lyckades jag idag hitta det första (syd)koreanska medieinslaget som jag var med i och inte minst tack vare att Korea är ett av världens mest digitaliserade länder (tillsammans med bl a Sverige och USA). Det handlar om ett inslag i kvällsnyheterna som koreanska SVT (d v s KBS) sände den 15 augusti 1996:

https://news.kbs.co.kr/news/view.do?ncd=3765014

Första gången jag besökte Korea efter adoptionen till Sverige var i augusti 1996 när jag deltog i den koreanska statens s k idrottsungdomsfestival för utlandskoreaner tillsammans med runt 700 andra deltagare från hela världen vilka tillsammans representerade den globala koreanska diasporan (och totalt var vi 5-6 deltagare från Sverige). 

Evenemanget ägde rum i samband med den 15 augusti, som är något av både Nord- och Sydkoreas nationaldag då Japanska imperiet kapitulerade på detta datum 1945. Därmed avslutade Andra världskriget i Asien och Koreahalvön, som tidigare hade varit en japansk koloni, befriades och dagen kallas därför för Befrielsedagen i de båda Korea. 

På Befrielsedagen besöker alltid en representant för den sittande regeringen den nationella begravningsplatsen i Seoul där landets antikoloniala martyrer och krigshjältar är gravlagda liksom presidenter, åtskilliga ministrar och generaler m fl. 

Av någon outgrundlig anledning blev jag utvald av festivalens arrangörer (som en bland cirka 700) att delta i denna ceremoni tillsammans med en av landets ministrar i president Kim Young-sams dåvarande regering. Tillsammans stegade jag och ministern fram till ett stort rökelsekar som vi båda strödde aska över på konfucianskt-buddhistiskt vis och därefter bugade vi ceremoniellt för att hedra alla dem som genom åren har dött eller dödats för den koreanska nationens skull.

På den tiden var jag inte medveten om hur utpräglat hierarkiskt det koreanska samhället är och jag minns att ministern suckade av irritation under själva ceremonin då jag trodde att jag skulle göra som han gjorde tillsammans med honom när jag i själva verket förväntades gå en bit bakom honom och vänta tills ministern hade strött aska och bugat innan jag gjorde detsamma.

Efter detta tv-inslag i koreanska SVT:s nyheter har jag varit med i och framträtt i koreansk media (radio, tv, tidningar, tidskrifter och digital media) vid åtminstone ett 70-tal tillfällen om inte mer än så men detta tv-inslag var då det första koreanska medieinslaget som jag var med i.

Om att ETC har avskedat Kajsa ”Ekis” Ekman och om den påstådda orsaken till beslutet 

För alla som undrar så är det lika bra att berätta hur ETC anser att det gick till liksom vad ETC hävdar är orsaken och hur jag ser på saken:

Att Kajsa ”Ekis” Ekman fick sparken igår från ETC har säkert inte undgått någon vid det här laget och ETC hänvisar lite vagt till att det beror på Kajsas kommentarer om RT (Russia Today) i sociala medier. Det handlar konkret och specifikt om en replikväxling som Kajsa och jag hade på mitt Instagram-konto i samband med att jag återigen och för femtielfte gången kritiserade och påminde om att så många SD:are genom åren har deltagit i rysk regimmedia och dit räknar jag RT.

Kajsa menade dock att RT är ungefär lika mycket/lite lite vinklad som t ex CNN och denna replikväxling ägde rum i förrgår, d v s en dag innan ETC publicerade Kajsas artikel om Kyiv Independent som ETC fortfarande står bakom om jag har förstått det rätt.

Jag tror för det första att ETC ljuger – d v s jag tror inte att det handlar om vad Kajsa skrev på mitt Instagram-konto utan om att ETC hamnade i ett sådant blåsväder för att inte säga ”shitstorm” efter att ha publicerat Kajsas artikel om Kyiv Independent att tidningen riskerade att börja lida rejält ekonomiskt och kanske upplevde ETC i förlängningen t o m att tidningens själva existens var hotad och i panik sparkades därför Kajsa.

Jag tycker för det andra inte att det är rätt att göra som ETC nu har gjort trots att Kajsa och jag inte är överens i synen på RT. Jag har själv genom åren både fått sparken och blivit utfryst, isolerad, marginaliserad och hårt stämplad och massivt stigmatiserad av olika anledningar och vid ett alltför stort antal tillfällen och vet därför av egen erfarenhet att det inte är särskilt behagligt och sällan rättvist.

https://www.svt.se/kultur/dagens-etc-bryter-med-kajsa-ekis-ekman

”Dagens ETC:s chefredaktör Andreas Gustavsson menar dock att kritiken mot Ekmans text i Dagens ETC inte är skälet till att tidningen bryter med skribenten, som skrivit i Dagens ETC sedan 2014.

– Det kom till min kännedom i dag att Kajsa Ekis Ekman i sociala interaktioner har bagatelliserat Russia Today och vad de sysslar med i världen och där går min gräns, säger han. Russia today, RT, är en rysk statskontrollerad tv-kanal och den ”sociala interaktionen” har ägt rum i ett kommentarsfält på Instagram.”

Nu har jag äntligen ”deltagit” i SD:s tv-kanal Riks

Efter att vid upprepade tillfällen (tre åtminstone) ha fått den direkta frågan om jag vill ställa upp i SD:s tv-kanal Riks och låta mig bli intervjuad alternativt kommentera något i något av Riks olika program (t ex om problematiken med korrupta och illegala utlandsadoptioner) så kom jag till slut att ”delta” i Riks igår:

Varje år brukar jag lägga ut nya siffror om den svenska s k supermångfalden på min blogg, d v s kort och gott andelen invånare med någon form av utländsk bakgrund i bl a riket i stort, Stor-Stockholm eller inom en viss åldersgrupp, och så gjorde jag även i början av veckan. Detta har i sin tur att göra med att jag kanske är den enda i landet som faktiskt försöker kvantifiera minoritets-Sverige och verkligen vill veta hur många de svenska latinamerikanerna är, var afrosvenskarna bor och är koncentrerade eller hur stor gruppen med bakgrund i Iran är mot bakgrund av att svenskarna i gemen avskyr alla typer av siffror och data som rör minoriteter samtidigt som Sverige excellerar i statistik om både klass, kön, ålder och region. Därför är jag kanske den enda som regelbundet och år efter år försöker räkna på detta och publicerar denna typ av statistik på min blogg.

Nu har SD:s tv-kanal Riks plockat upp mitt blogginlägg och gjort ett s k nummer av att ”forskare varnar: ”svenskar blir minoritet i flera områden i Sverige” i programmet ”Lilla landet galet” som en av Riks mest profilerade programledare Rebecka Fallenkvist förestår.

Jag har m a o inte själv givit mitt medgivande till detta eller ens fått veta att programmet publicerades och sändes igår även om det kan verka så.

En översikt över artiklar i svenska tidningar och tidskrifter publicerade mellan 1927-2021 där asiaters upplevelser av Sverige och syn på rasism är i fokus

En kronologisk översikt över 274 artiklar i svenska tidningar och tidskrifter publicerade mellan 1927-2021 där asiater är intervjuade, där asiaters röster hörs eller som asiater har författat på svenska och som handlar om att vara asiat i Sverige i relation till frågor om antiasiatisk rasism (intervjuer, reportage, debattartiklar, repliker, krönikor, kolumner, insändare, ledare mm) och personerna som omnämns inom parentes är namn som förekommer under året.

Det som också går att konstatera är att adopterade är överrepresenterade, att kvinnorna dominerar samt att personer med bakgrund i Kina, Sydkorea, Filippinerna och Vietnam förekommer oftast.

(1927: 1)

1942: 1

(1946: 1)

1947: 1

1956: 1

1959: 1

1962: 1

(1964: 2 (Akiko Arno))

1965: 3 (Yung-Woo Han)

1970: 1

1971: 2 (Jonas Rask)

1973: 1

1988: 7 (Petra Ljung)

1990: 2 (Tom Hjelte)

1991: 1

1994: 5 (Sonja Björk)

1995: 1

1996: 2 (Astrid Trotzig)

1997: 3 (Astrid Trotzig)

1998: 1

2001: 2 (Soki Choi)

2002: 1

2003: 7 (Astrid Trotzig, Susanne Brink)

2004: 3 (Danjel Nam)

2005: 7 (Tobias Hübinette, Sofia French)

2006: 1

2007: 1

2008: 4 (Nguyen Bich Thuy, Alice Svensson)

2009: 4 (Lena Sundström)

2010: 1

2011: 10 (Patrik Lundberg)

2012: 9 (Patrik Lundberg, Merlita Malmström)

2013: 20 (Caroline Ljuus, Tove Lifvendahl)

2014: 19 (Ninni Sundin, Angela Larsson, Jenny Nguyen, Patrik Chi)

2015: 18 (Lisa Wool-Rim Sjöblom, Tobias Hübinette, Danjel Nam)

2016: 15 (Lisa Wool-Rim Sjöblom, Jo Dabouth)

2017: 8 (Viola Bao)

2018: 19 (Sharon Wong, Jeanina Santiago, Dido Stadler, Aili Tang)

2019: 10 (Viktor Wu)

2020: 39 (John Hamben, Yuhua Liu, Maria Fredriksson, Bryan Grey)

2021: 39 (Sofia Vu, Mara Lee, Evelyn Mok, Sayaka Osanami Törngren)

personer som förekommer tre gånger eller mer än så:

Gabriella Fäldt: 3

Tom Hjelte: 3

Angela Larsson: 3

Lin Lerpold: 3

Yuhua Liu: 3

Caroline Ljuus: 3

Merlita Malmström: 3

Jiang Millington: 3 

Nguyen Bich Thuy: 3

Jenny Nguyen: 3

Sherlina Nilsson: 3

Dido Stadler: 3

Lena Sundström: 3

Aili Tang: 3

Ann-Marie Tung Hermelin: 3

Sofia Vu: 3

Victor Wu: 3

Viola Bao: 4

Patrik Chi: 4

Bryan Grey: 4

John Hamben: 4

Sayaka Osanami Törngren: 4

Jeanina Santiago: 4

Mara Lee: 5

Tove Lifvendahl: 5

Danjel Nam: 7

Petra Ljung: 8

Lisa Wool-Rim Sjöblom: 8

Evelyn Mok: 9

Sharon Wong: 9

Maria Fredriksson: 10

Danny Lam: 11

Astrid Trotzig: 14

Tobias Hübinette: 26

Patrik Lundberg: 39

Om medierapporteringen om den ryska invasionen av Ukraina

Att den svenska högern (SD, M och KD) som tidigare var emot utomeuropeisk flyktinginvandring efter det s k flyktingkrisåret 2015 nu är för ukrainsk flyktinginvandring, att inbördeskriget i Etiopien och andra pågående konflikter i den utomeuropeiska världen har hamnat i närmast fullständig medieskugga och att afrikanska och asiatiska flyktingar från Ukraina särbehandlas vid den polska gränsen har uppmärksammats på sistone och nu börjar allt fler även notera att medierapporteringen skiljer sig åt från tidigare och andra krig.

Språkvetaren Karin Idevall Hagren kommenterar nyhetsrapporteringen om den ryska invasionen av Ukraina för SVT och lyfter fram hur många medier liksom även många forskare och experter lyfter fram att det handlar om vita människor i ”civiliserade” länder. Östeuropaforskaren Martin Kragh, chef för Centrum för Östeuropastudier vid Utrikespolitiska institutet, har t ex sagt att invasionen kryper under huden på en p g a att de som attackeras är ”människor som ser ut ungefär som vi” med ”samma mentalitet” att det inte handlar om ett ”långtbortistan”-land (läs: ett land i Afrika, Mellanöstern eller Asien).

”Det finns skillnader i hur Ukrainakriget och människorna där porträtteras jämfört med andra konflikter, menar språkforskare Karin Idevall Hagren. Europa har slutit upp bakom Ukraina och lovat att ta emot flyktingar, samtidigt som man stänger gränsen för andra människor som flyr krig.

– Det är bra med stark solidaritet med Ukraina, men svårt att inte se en dubbelstandard, säger hon.”

https://www.svt.se/nyheter/utrikes/mediernas-rapportering-om-ukraina-skiljer-sig-fran-andra-vapnade-konflikter-menar-sprakforskare?fbclid=IwAR3JYc1nFDt9DPab2ffndzNHeJ-C7wgngPCXtiB96TQgC0alpOW0njMiCnA

”Det finns några särdrag som skiljer rapporteringen om kriget i Ukraina från andra väpnade konflikter. Det menar Karin Idevall Hagren, forskare i språkets sociala aspekter och rasism. De bilder och berättelser som når oss bjuder in till identifikation med ukrainarna – till skillnad från andra konflikter där medierna berättar om anonyma offer och hjälplösa flyktingar i grupp.

– Ukrainare omskrivs som småbarnsmammor, studenter, morfäder. De berättar om en vardag som påminner om vår, men som drastiskt förändrades. Det skapas en närhet i reportagen, “ett gemensamt vi”, som svenskar och andra i väst kan sluta upp bakom. Detta är bra men det är svårt att inte se en dubbelstandard. Hur medierna uttrycker sig har betydelser för de världsbilder som förmedlas, och hur vi ser oss själva, och andra.

– Språket kan både inkludera, stärka, ena och engagera – samtidigt kan den också exkludera eller rentav diskriminera. Samtidigt har ett flertal inslag om Ukraina, bland annat i BBC, CBS NEWSoch Al Jazzera under senaste veckan kritiserats för att använda grovt generaliserande språk i sin beskrivning av människor på flykt från landet. Bland annat pratar reportrar om att de ser ”européer med blå ögon och blont hår”. Karin Idevall Hagren menar att dessa kommentarer är väldigt explicita exempel som följer en rasistisk logik om grundläggande skillnader mellan människor.

– Det är tyvärr inte nytt i den här typen av situationer att man beskriver och kategoriserar människor på olika sätt. Man skapar en hierarki där man menar att vissa människor – vita, blonda, blåögda – skulle vara ”mer civiliserade” och mindre förknippade med väpnade konflikter. ”

Om en påhittad ”nyhet” som sprids inom SD-miljön

Denna påhittade ”nyhet” har sedan i förrgår spridits inom och av SD-sfären och tyvärr även bland och av en del borgerliga personer i olika sociala medier och fr a på och via Twitter och Facebook.

Det är troligtvis SD:aren Roger Sahlström som är upphovspersonen, som just nu är i Polen tillsammans med Nyheter idags Chang Frick för att samordna den SD-affilierade alternativmedievärldens ”räddningsaktion”.

Gissningsvis handlar om en hämnd för att jag sedan den ryska invasionen inleddes gång efter annan har påmint om att SD:arna fram tills nyligen var riksdagens mest ryskvänliga parti.