Kategori: media

När Carin Hjulström försvarade bruket av det svenska n-ordet på bästa sändningstid i SVT

Utan att förta den vrede (och säkerligen också sorg) som många kulturjournalister och kulturarbetare känner gentemot SVT mot bakgrund av det aktuella uppropet i Expressen mot SVT:s sätt att behandla sina visstidsanställda och frilansare på SVT Kultur så påminner jag gärna om att Carin Hjulström (även om det kanske är fult att ”sparka på den som ligger”) i sitt talkshow-program ”Carin 21:30” faktiskt försvarade det fortsatta användandet av det svenska ”n-ordet” i en märklig diskussion med författaren Jonas Hassen Khemiri.
 
Hjulström illustrerade sitt försvar för glosan på ett närmast övertydligt sätt genom placera ett fat med chokladbollar framför sig på bordet i studion som om hon ville få alla tittarna att börja tänka på s k ”n-bollar”. Hjulström sade bland annat i sitt program att hon snarare tycker synd om ”alla barn” (läs: alla majoritetssvenska och svensktalande barn) som ”inte förstår varför man inte får säga n-boll” än de som upplever att ordet är kränkande (läs: vilka underförstått är överkänsliga, kränkta och identitetspolitiska censurivrare).
 
 
”Programledaren Carin Hjulström, 55, började jobba för Sveriges Television i mitten av 1980-talet. Fram till 2008 ledde hon program som Melodifestivalen, ”Gig”, ”Moder Svea” och pratshowen ”Carin 21:30”. Efter den sista säsongen av ”Carin 21:30” slutade SVT höra av sig. Efter den sista säsongen av ”Carin 21:30” slutade SVT höra av sig. Nu sällar sig Carin Hjulström till skaran, med bland andra Lina Thomsgård, som på senaste tiden riktat hård kritik mot SVT:s personalpolitik.”

Unga utlandsadopterade samtalar om att vara adopterad

Unga utlandsadopterade samtalar om hur det är att vara ung utlandsadopterad i dagens Sverige i UR:s program Tänk Till och det är slående hur vardagsrasismen och rasdiskrimineringen verkar ha blivit mer accentuerad i 2000- och 2010-talens genomheterogena Sverige än i 1970- och 80-talens långt mer homogena Sverige då mycket stora kullar av utlandsadopterade ankom till Sverige.
 

Sverige kopplas alltmer samman med minoriteter utanför Sverige och under 2018 diskuterades bl a begreppet ”mellanförskap” på arabiskspråkiga digitala plattformar

Talande siffror (en bild säger som bekant mer än tusen ord men även siffror kan ibland säga mer än vad ord kan göra) ur Svenska institutets nya rapport om omvärldsbilden av Sverige 2018 (d v s hur Sverige, svenskarna och svenskheten framställs och föreställs i den icke-svensktalande världen utanför Sverige och just detta år fr a i den engelsk-, spansk-, rysk- och arabisktalande världen, d v s just detta år inte så mycket i den t ex japansk-, hindi-, portugisisk- eller fransktalande världen) som visar i vilka sammanhang Sverige och svenskarna (och svenskheten) omnämns och förekommer i digitala plattformar såsom i sociala medier. Siffrorna gäller för 2018 och minus- och plus-siffrorna i parentes visar vad som har hänt sedan 2017.
Namnlöst.jpg
 
För mig (som visserligen är fixerad vid och kanske närmast besatt vid det nya Sverige, vid majoritet och minoriteter samt vid frågor som rör ras och svenskhet, och migration och integration) framstår det åtminstone som att Sverige numera i huvudsak kopplas samman med minoriteter och kanske ungefär som USA gör även om mångfaldsnivån i USA fortfarande är långt mer utpräglad än vad den är i Sverige.
 
För övrigt är det intressant att konstatera att neologismen och begreppet ”mellanförskap” uppenbarligen har diskuterats på arabiskspråkiga digitala plattformar under 2018.

Dagens Industris politiske redaktör PM Nilsson blir alltmer pro-högerpopulism

DN:s politiske redaktör Per Svensson kritiserar idag Dagens Industris politiske redaktör PM Nilsson som på sistone har blivit alltmer pro-högerpopulism och som nyligen i en ledare attackerade Löfven för att statsministern varnar för högerpopulismen och extremhögern inför EU-valet.
 
Det må vara så att Löfven kanske är en alltför ”fanatisk” antifascist när han om och om igen betecknar och talar om SD och dess syskonpartier runtom i Europa som ”rasister” och ”högerextremister” och när han om och om igen påminner om mellankrigstiden och krigsåren men Nilsson hyllade samtidigt i sin ledare Nigel Farage, som ju är ”hjärnan” bakom det fullständiga kaoset som just nu tyvärr råder i Storbritannien och som SD bjöd in som huvudtalare till SD:s alternativa och högerradikala Nobelfest på Grand Hôtel i Stockholm 2016 som ägaren Peter ”Poker” Wallenberg (som f ö sägs hysa relativt varma känslor för både SD och AfS, d v s Wallenberg är möjligen också han pro-högerpopulism) hyrde ut och öppnade upp åt 100-tals SD:are och högerradikaler från hela Europa och där den s k ”Stockholmsdeklarationen” undertecknades som bl a innebär att de högerpopulistiska partierna och rörelserna tillsammans ska bekämpa de ”traditionella medierna”.
 
I sin ledare påminner Svensson om Per Engdahl som efter kriget grundade den högerextrema s k Europarörelsen och själv påminner jag gärna om två andra ”figurer” från den svenska extremhögerns historia vilka båda under hela sina liv kämpade för ett enat Europa, d v s den gamle antisemiten och högerextremisten Arvid Fredborg som ibland internt har kallats ”konservatismens Marx” och som stod mycket nära ärkehertig Otto von Habsburg och även var bekant med Carl Bildt (liksom med Katarina Frostensons far Georg Frostenson) samt Carl Bildts vän och partikamrat Per-Olof Strindberg, f d medlem i det nazistiska s k Lindholmspartiet och under kriget frivillig i Waffen-SS och som efter kriget blev moderat politiker och riksdagsledamot och en av Moderaternas allra första och starkaste förespråkare för ett enat Europa (d v s antagligen A.H.:s vision om ett enat Europa som Strindberg hade riskerat sitt liv för under krigsåren som SS-soldat) som Bildt sedermera hyllade i en dödsruna i Svenska Dagbladet vid dennes bortgång 1995 (OBS: Bildt är självklart inte pro-högerpopulism):
 
ur Carl Bildts närmast hysteriskt hyllande dödsruna över den gamle lindholmsnazisten och SS-veteranen Per-Olof Strindberg i Svenska Dagbladet den 1 juni 1995:
 
”För honom var partiets verksamhet och mål en del av hans livsuppgift eftersom han därmed värnade om det som var hans egna personliga ideal, friheten och demokratin. Därför stod han särskilt upp för de baltiska staternas frihet och Europas gemenskap. Han var ingen eftersläntrare utan en föregångsman.
 
Han var en av de första som efter andra världskriget, både under sina bilresor genom Europas länder och i den politiska debatten, fångades av visionen om ett enat Europa. Han kom att under sin livstid värna det land han älskade och de frihetens och demokratins ideal som var hans.
 
Det gläder alla hans vänner runt om i landet att han fick uppleva Sverige träda in i det europeiska samarbetet. Han var rak i ryggen. Både i politiken och som vän. Och han var oförtröttlig. Som ännu en insats för partiets framtid lade han under sina sista år en viktig grund för forskningen kring Moderata Samlingspartiets historia. Hos honom möttes historia och framtid.”
 
 
”Det är illa att en ”regeringschef i ett av EU:s medlemsländer så övertydligt visar att unionens politiska elit inte tål principiell maktkritik”, konstaterar Nilsson.
 
Nå. Det finns ju principer och principer. Politiker som Marine Le Pen, Viktor Orbán, och Matteo Salvini är inte principlösa. Det är inte heller partier som tyska AfD eller österrikiska FPÖ. De tycker till exempel av princip illa om den liberala samhällsmodell som forfarande dominerar i stora delar av Europa. De vill ha ett annat slags samhälle. Vänner och supportar som Vladimir Putin och Steve Bannon stöttar dem i kampen.
 
Inte heller Nigel Farage, tidigare ledare för Brexit-partiet Ukip, saknar principer. Han är, liksom sin politiske vän Orbán, principiell fiende till finansmannen och filantropen George Soros som han, liksom Orbán, vet ligger bakom så gott som allt djävulskap i världen.
 
Men PM Nilsson har nu upptäckt att Farage också är bärare av en principiellt betydelsefull EU-kritik och hyllar honom som ”skoningslös, rolig, välklädd – och intressant.” Betyget formuleras i samma ledare som dömer ut Stefan Löfven som främjare av det totalitära. Man blir bekymrad.”
 
(…)
 
”Låt mig då bara påminna om att det inte finns någon motsättning mellan att å ena sidan bekänna sig till exkluderande nationalism eller fascism och å andra sidan vurma för Europasamarbete. Också den kanske mest inflytelserike av 30- och 40-talets svenska fascister, Per Engdahl, var för Europasamarbete och blev ledande i den ”europeiska sociala rörelse” som bildades av europiska högerextremister vid ett möte i Malmö pingsten 1951.
 
Men det finns ju å ena sidan Europa och å andra sidan ett helt annat Europa.”

Vad är det egentligen med AB William Michelsens Boktryckeris ägarfamilj Michelsen som äger och driver Alingsås Tidning?

Det är inte varje dag en får ett tämligen ilsket mejl från en s k kapitalist (d v s en kapitalägare som också är en företagsledare) som tillika är publicist och redaktör för en svensk dagstidning och som tillhör en av den svenska mediebranschens gamla ägarfamiljer: Jag fick idag detta rätt så anmärkningsvärda mejl från anrika och liberala Alingsås Tidnings ägare och chefredaktör Bengt Michelsen som tydligen har reagerat rätt så negativt på vetskapen om mitt nuvarande forskningsprojekt ”Att rasialisera Sverige” (och gissningsvis har han nyligen läst om projektet på någon hemsida) och uppenbarligen uppfattar han att jag är en genusvetare och vilket verkar gräma honom storligen.
Bengt.jpg
 
”Från: Bengt Michelsen <vd@alingtid.se>
Datum: torsdag 14 februari 2019
Ämne: rasialisera sverige
Vad är det för stolligheter? Har folk verkligen tid för trams som ”genusvetenskap”. Koka soppa på en spik.”
 
För övrigt mejlade Bengt Michelsens son William Michelsen, som är koncernens arvtagare, mig i samband med att jag hade skrivit om nazistledaren Göran Assar Oredssons grav vid Kristbergs kyrka utanför Motala och på ett kritiskt sätt påpekat att gravstenen är försedd med ett nazistiskt solkors. Oredsson var ledare för nazistiska Nordiska rikspartiet mellan 1956-2009 som fostrade flera generationer av svenska högerextremister och bl a flera av de som sedermera kom att bilda SD. William Michelsen hörde av sig till mig via mejl i september 2018 och uttryckte sitt missnöje över att jag just hade skrivit kritiskt om Oredssons gravsten och vilket bl a även resulterade i att Oredssons son Tord Rommel Oredsson, som är präst i Svenska kyrkan och högerextremist, också kontaktade mig och försvarade sin fars val av gravstenssymbol.
 
William .jpg
”William Michelsen michelsen@alingtid.se
Ämne: ordesson och andra orosmoment, någon gravsten, som ingen ser
Datum: 19 september 2018 21:04
 
Vem fan bryr sig om vilka symboler graven har? Vi lever i en ny tid, och vi kan inte älta det gamla om och om igen. Ett råd: Jobba utomlands ca fem år och då har man en nytt perspektiv på hur historien funkar.”

Om att utsättas för deplatforming

Nu finns det tydligen ett engelskspråkigt uttryck för det trista och tråkiga fenomen som jag själv har drabbats av åtskilliga gånger och under många års tid på raken vid det här laget – d v s att (utöver otaliga polisanmälningar) bli avskedad och få sparken från arbetsplatser och positioner p g a påtryckningar utifrån, att bli utkastad och utslängd från styrelser och redaktioner p g a påtryckningar utifrån, att få publikationer och texter refuserade i efterhand p g a påtryckningar utifrån, att få forskningsmedel och stipendier indragna i efterhand p g a påtryckningar utifrån, att få intervjuer och deltaganden i media inställda i efterhand p g a påtryckningar utifrån, att få föreläsningar och debattdeltaganden inställda i efterhand p g a påtryckningar utifrån och att bli portad från akademiska konferenser, symposier och seminarier p g a påtryckningar utifrån o s v – d v s det handlar helt enkelt om deplatforming så nu har jag äntligen fått ett namn på det jag titt som tätt utsätts för.

 

https://www.svt.se/kultur/deplatforming-metoden-vacker-debatt-ett-satt-att-tysta-kontroversiella-roster?fbclid=IwAR3Mr7LucIMBHn39FlRUndRTq2wtDfrXx_-VvYOAiGYyDi7GHK9xs62jf24

Den svenska vänsterns medier är sannolikt allra bäst vad gäller representation utifrån kön men allra sämst vad gäller raslig, etnisk, religiös och språklig representation

Kajsa Ekis Ekman gör det som inte får göras (och säger väl samtidigt även det som inte får sägas), d v s hon räknar antalet och andelen majoritetssvenskar (eller omvänt antalet och andelen invånare med utomeuropeisk och i praktiken utomvästerländsk bakgrund, för det är ju de handlar om, d v s det är de som är den demografiska subgrupp i den svenska totalbefolkningen som är extremt underrepresenterad i sammanhanget) som både skriver och som det skrivs om i den svenska vänsterns medier och finner att vänstern sannolikt är allra bäst vad gäller representation utifrån kön men allra sämst vad gäller raslig, etnisk, religiös och språklig representation (d v s det som ofta sammanfattas under mångfaldstermen).
 
När SVT gjorde samma sak för bara några år sedan, d v s räknade antalet och andelen majoritetssvenskar liksom antalet och andelen invånare med utomvästerländsk bakgrund som är styrelseledamöter i de svenska företagen så blev det ett ramaskri från både vänster och höger och bland både antirasister och ”sverigevänner” och det talades om att det största public service-företaget SVT präglades av ”rasfixering” o s v. Det hela slutade med att SVT backade, bad om ursäkt och tog tillbaka publiceringen då protesterna var så massiva mot att ”dela upp så här” eller ens ”tänka så här”. Att räkna representation utifrån kön och även att räkna utifrån klass och ålder anses numera vara helt accepterat i Sverige men att räkna raslig, etnisk, religiös och språklig representation anses fortfarande vara i det närmaste detsamma som ”rasism”.
 
Sedan går det ju för övrigt att tänka sig att de konservativa och högerradikala medierna antagligen är allra bäst vad gäller representation utifrån klass, d v s de SD-, AfS-, MED- och NMR-anslutna medierna uppvisar sannolikt den högsta andelen journalister och skribenter som härrör från LO-kollektivet och har arbetarbakgrund.
 
Tyvärr är det nog slutligen så att andelen nyantagna studenter vid de svenska journalistutbildningarna som har någon form av utomvästerländsk bakgrund fortfarande är mycket låg och antagligen inte överstiger 5-7% (andelen invånare med någon form av utomvästerländsk bakgrund uppgår idag till uppemot 20% och bland unga vuxna i ”studentåldern” så handlar det troligen om 25% i vissa ”årsklasser”).
 
 
”97 procent av Dagens ETC:s anställda har helsvensk bakgrund – alla utom en.
 
100 procent av ETC helgs anställda har svensk bakgrund. (Två personer reds. anm.)
 
Detta är anmärkningsvärt. Det får inte vara så att vänsterns dagstidning har en mer etniskt rensad redaktion än SD:s riksdagslistor – men tyvärr är så fallet idag. 33 av 34 anställda som listas i redaktionsrutan är svenskar. Denna homogenitet avspeglas även i tidningens material. För att ta just torsdagstidningen som exempel, så är alla porträtterade i tidningen vita västerlänningar förutom den amerikanska politikern Ocasio-Cortez och en flykting från Irak som i en notis får säga att det är fantastiskt att RFSU ger sexualundervisning till nyanlända.
 
I övrigt är det vita experter, programledare och författare som syns. Samtliga publicerade läsarkommentarer har svenska namn. Och av de senaste månadernas intervjuade kulturpersoner har 9/10 svensk bakgrund och tillhör ofta samhällseliten: Jessica Gedin, Leif GW, Martina Montelius. Det enda undantaget är Theodor Kallifatides! Intet ont om honom – en av våra bästa författare – men är det BLM 1972 vi har att göra med? Det har kommit många nya människor sedan dess! Visst ser det bättre ut bland frilansmedarbetarna och fristående krönikörer – tyvärr blir de ofta inte långvariga.
 
I vänsterns andra tidningar ser det tyvärr likadant ut, om inte ännu sämre. I Arbetet har 17 av 18 fast anställda svensk bakgrund vad jag kan se, i Flamman är det 12 av 13, i Arbetaren 10 av 12 (chefredaktören har finsk pappa) i Fib/K 12/12, Arena 5/6, Internationalen 5/5, Fria Tidningar har ingen redaktionsruta men alla skribenter i senaste numret har svenska namn förutom de översatta texterna från IPS. Nu måste undersökningen tas med en nypa salt då jag inte fått svar från alla skribenterna själva, och namn säger inte allt, men den kan tas som en fingervisning om läget.”