Kategori: media

En intervju i fransk tv om det nya SD-präglade Sverige som just nu håller på att växa fram

Blev nyss intervjuad av franska SVT, d v s av Frankrikes public service-tv, angående både Sveriges nya regering och det nyligen påbörjade svenska EU-ordförandeskapet med fokus på SD och journalisten blev alldeles perplex när jag passade på att ”lägga ut texten” vad gäller att ge en historisk kontext till vad SD just nu håller på att göra.

Jag berättade kortfattat om att Sverige ända sedan efterkrigstiden, Kalla kriget och avkoloniseringen och inte minst fr om 1960-talet och framåt har framstått som den utomvästerländska världens (d v s Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien minus Australien och Nya Zeeland) närmaste vän i Väst liksom som alla icke-vita människors närmaste vän i Väst inklusive de svarta amerikanerna vilka Sverige stöttade officiellt. 

Bl a berättade jag att Sverige var det första västlandet som erkände den röda sidans seger i Kinesiska inbördeskriget 1949 (även om det också innebar att 1000-tals vita s k ”settlers” (inklusive svenskar) som hade bott i Kinas kuststäder sedan 1800-talet drevs ut från fastlands-Kina av Folkets befrielsearmé) att Sverige var det första västlandet som gick emot Frankrike och erkände Algeriets självständighet, att Sverige var det första västlandet som skrev under FN:s konvention mot rasdiskriminering som västvärlden i övrigt ställde sig skeptisk till då konventionen på sin tid betraktades som antivästerländsk och att Sverige var det första västlandet som gick emot USA under Vietnamkriget o s v och inte minst att Sverige är det enda västlandet som tillhör de länder på jorden som härbärgerar den högsta andelen flyktinginvandrare – d v s inget annat västland har per capita tagit emot så många människor från den utomvästerländska världen (d v s Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien minus Australien och Nya Zeeland) som just Sverige och därtill har Sverige fram tills valet 2022 alltid varit världens proportionellt sett största biståndsland.

Det är då den närhistorien som SD vill bryta med en gång för alla – d v s för SD:s del handlar det om att en gång för alla bryta det historiska bandet mellan Sverige och icke-Väst och på så sätt är SD ett genomideologiskt och historiemedvetet parti som vill så mycket mer med Sverige än vad M, KD och L vill.

Den franske journalisten var stundtals helt tyst när jag ”docerade” på och mot slutet när intervjun formellt hade avslutats och hen framträdde mer som en fransk privatperson gentemot mig så sade hen att liberaler och socialister i Frankrike, d v s den franska vänstern i bred mening, alltid har sett upp till och älskat Sverige och svenskarna som världens mest progressiva land och folk som alltid har stått upp för ”Tredje världen” (OBS – många fransmän använder fortfarande denna term som en fransman just myntade en gång i tiden) och att många liberaler och socialister i Frankrike numera är både chockade och djupt sorgsna över det nya Sverige som håller på att framträda på den både europeiska och internationella arenan p g a Tidöavtalet och SD.

Slutligen sade hen (d v s den franske journalisten) att det finns paralleller mellan Le Pens parti och SD då de båda kan sägas företräda en alternativ vision av Frankrike respektive Sverige som fram tills nu har sett sig som historiens förlorare i respektive land:

Le Pens parti har sina rötter i det monarkistiska och aristokratiska ancien régime-Frankrike, i anti-Dreyfusrörelsen och Action française, i Vichyregimens franska extremhöger och i det en gång så gigantiska franska kolonialimperiets mångmiljonhövdade förlorare (och inte minst alla de miljontals ”colons” eller bosättare som kastades ut med våld från de franska kolonierna på 1950-, 60- och 70-talen) medan SD har sina rötter i den unghöger som växte fram runt förra sekelskiftet och som harmades över unionsupplösningen med Norge och närde drömmar om att ”återta” Finland, i Finlandsaktivisterna som stred i Finska inbördeskriget och senare i Finlands olika krig 1939-44, i den förkrigstida och krigstida svenska extremhögern och i den svenska anti-68-rörelsen som växte fram i opposition mot den maoistiska nya vänstern och som stod emot SAP och den svenska arbetarrörelsen som på den tiden till fullo omfamnade antikolonialismen, antiimperialismen och den s k ”Tredje världen” och de svarta amerikanernas kamp liksom de svarta och icke-vita sydafrikanernas dito.

Allt fler forskare deltar numera i SD:s tv-kanal Riks

SD:s tv-kanal Riksstudios eller Riks som har nästan 100 000 prenumeranter (SIC!) på Youtube och som har registrerat närmare 90 miljoner visningar (SIC!) sedan kanalen startade i januari 2020 för nästan exakt två år sedan har på sistone lyckats få allt fler svenska forskare att ställa upp och delta i dess olika program och senast gäller det statsvetaren docent Katarina Barrling som nyligen lät sig intervjuas av språkvetaren Richard Sörman som likaledes är docent. 

Tidigare har bl a sociologen docent Göran Adamson, historikern docent Johan Sundeen, fysikern professor Jan Blomgren, teknologen professor Per Fahlén, kemisten professor Christian Ekberg, meteorologen professor Lennart Bengtsson, medicinaren professor Germund Hesslow, teknologen professor Harry Frank, medievetaren Nils Funcke samt kriminologen docent Manne Gerell deltagit i Riks liksom ett flertal andra disputerade personer och jag hade själv kunnat finnas med på denna växande namnlista då jag vid åtminstone tre tillfällen har bjudits in att delta i olika Riks-program men varje gång valt att tacka nej.

Jag är rätt så övertygad om att de svenska forskare och disputerade som väljer att delta i något av Riks olika program vet att det är en kanal som ägs och drivs av SD med undantag för Manne Gerell som i efterhand ångrade sitt deltagande då han nog faktiskt inte visste vad Riks var men Barrling vet definitivt det. Det ska samtidigt sägas att detta med att delta i Riks inte betyder detsamma som att vara SD:are men det innebär åtminstone en legitimering av SD och det faktum att fler och fler forskare, disputerade och högutbildade generellt tillhörande vad som kan kallas SACO:s övre skikt numera deltar i Riks är nog antagligen något slags tecken i tiden.

Om en Sverigebild i förändring

Sedan SD:s valseger den 11 september har jag verkligen förstått hur mycket världen faktiskt bryr sig om hur det går för Sverige och svenskarna nu när omvärldsbilden av Sverige håller på att förändras över en natt från att tidigare ha framstått som världens mest progressiva land till att numera styras av en högerregering med stöd av SD. 

Chocken över det svenska valresultatet och fr a över SD:s valframgång har helt enkelt gått som en våg över världen och i utländska medier beskrivs SD f ö rutinmässigt som ett parti med nazistiska rötter. 

Allt detta kan jag säga då jag sedan just SD:s valseger den 11 september 2022 har blivit kontaktad av en mängd utländska medier liksom av ett stort antal utländska personer överhuvudtaget (forskare o s v) vilka har undrat över vad som egentligen händer i det land som hela världen fram tills i höstas har känt som planetens och mänsklighetens mest progressiva samhälle.

En kombinerad sökning i Mediearkivet och via Google News indikerar att jag sedan den 11 september ifjol har varit med i och omnämnts i 7-8 kinesiskspråkiga medier (och både i Taiwan-, Hongkong- och fastlands-Kinabaserade medier), i 6-7 franskspråkiga medier, i 5-6 engelskspråkiga medier, i 4-5 tyskspråkiga medier, i 2-3 portugisiskspråkiga respektive spanskspråkiga medier samt även i enstaka polska, rumänska och italienska medier och precis nu hörde tyska Deutsche Welle av sig och frågade om jag vill bli intervjuad i denna tyska tv-kanal med anledning av SD:s seger.

Det är som bekant ett faktum att inte minst vänstern i bred mening i andra västländer har idealiserat Sverige i årtionden – inte minst vänstern i USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland – och detsamma gäller den utomvästerländska världen och det globala Syd vilket framgår i Svenska institutets årliga rapporter om den svenska omvärldsbilden där det bl a är tydligt att bilden av Sverige är extremt ljus i nästan hela Latinamerika, Karibien, subsahariska Afrika, Mellanöstern och Asien och i den senaste rapporten framstod kineserna som det folk i världen som antagligen hyser den mest positiva Sverigebilden.

Nu när omvärldens bild av Sverige förändras p g a SD och Kristerssons nya regering återstår det m a o att se om den positiva Sverigebilden utanför Sveriges gränser kommer att erodera bort och om en ny Sverigebild snart kommer att framträda liksom hur denna nya Sverigebild kommer att se ut när Sverige inte längre kännetecknas av västvärldens mest generösa migrationspolitik eller av att vara världens största biståndsland medan den traditionella, svenska pro-det Globala Syd-utrikespolitiken antagligen sjunger på sista versen i detta nu.

När det ena leder till det andra

Världen är bra liten, som det heter: I förrgår publicerade tyska Die Zeit ett reportage om det nya, genomsegregerade Sverige och om SD:s valseger där jag är intervjuad och idag hörde irländska Irish Times tyska korrespondent av sig, som intervjuade mig för många år sedan när Stieg Larssons första bok kom ut på engelska p g a att hen hade hört ett rykte om att jag stod nära Stieg, efter att ha läst Die Zeit-artikeln. 

Den irländska journalisten skriver nu i sitt mejl att hen nyligen har uppmärksammat att ”Lisbeth Salander är tillbaka” i form av Karin Smirnoffs nya bok och att hen p g a det samt p g a Die Zeit-artikeln från i förrgår plötsligt kom att tänka på mig som hen intervjuade för många år sedan, och nu vill hen intervjua mig igen angående det nya, genomsegregerade Sverige och SD:s valseger.

Förra gången skrev i varje fall Irish Times bl a detta:

”Lingering over coffee near Stockholm’s state library, where he is about to deliver a lecture on the far right, Hübinette suggests Larsson saw in him a successor, with the same skill at gathering information about the neo-Nazi scene.

This dogged trait, he adds, fed into the lead character of Lisbeth Salander in Larsson’s trilogy.

“Some people say the lead character is based partly on me,” he says. “I am not claiming that she is just me, I can see a lot of other people in the character too, but I smiled a lot when I read the book.”

With an amenable personality – and no discernible tattoos or piercings – Hübinette seems a long way from Larsson’s borderline Asperger’s cyberpunk. Hübinette’s colourful past though would impress even the world-weary Salander.

South Korean-born but adopted to Sweden, he studied Irish at Uppsala University. As a student anarchist, he was involved in the Antifascist Action group and in an Irish republican support group in Sweden.

Today he is a controversial and divisive figure in Swedish debates – not unlike the fictional Lisbeth Salander.’

The thrillers were coloured by the Cold War and its aftermath and the sense something new was coming, suggests Hübinette, but the author died too soon to learn what was coming.

So what is coming for Sweden? Hübinette says the country remains some way behind Denmark and Norway, where far-right parties and their populism are both cornerstones of the political landscape and public debate. However, the struggle by Sweden to retool its identity for the 21st century leaves it vulnerable to a similar fate, he suggests.

“The Nazi ideology is not history in Europe,” he adds. “There are still strains of it in our present.””

Årets produktion

Det börjar bli dags att sammanfatta årets akademiska ”output” och totalt ser den just nu ut som följer utöver all reguljär undervisning vid Karlstads universitet:

2 böcker i form av en samskriven bok tillsammans med Catrin Lundström (”Den färgblinda skolan – ras och vithet i svensk utbildning”) och en samredigerad bok tillsammans med Peter Wikström (”Sveriges avrasifiering. Svenska uppfattningar om ras och rasism under efterkrigstiden”)

6 kapitel i antologier och bl a i Christian Abrahamssons och Torbjörn Elenskys ”Radikalism och avantgarde. Sverige 1947-1967”, i Shona Hunters och Christi van der Westhuizens “Routledge handbook of critical studies in whiteness” och i Åsa Bharathi Larssons ”Bilder av ras i svensk visuell kultur”

3 tidskriftsartiklar och bl a i Journal of Ethnic and Cultural Studies tillsammans med Peter Wikström och Johan Samuelsson

3 debattartiklar och bl a i Expressen och ETC

3 populärvetenskapliga artiklar och bl a i Boston Review och Kvartal

26 konferens- och seminariepresentationer samt föreläsningar vid bl a Kungl. Konsthögskolan, Linnéuniversitetet, Malmö universitet, Stockholms universitet, Uppsala universitet, Bokmässan, Röda Korsets folkhögskola, Goethe-Universität i Frankfurt och Moderna museet

243 citeringar och refereringar (d v s av mina akademiska texter) i andras akademiska texter

61 omnämnanden (i form av bl a intervjuer, recensioner, reportage, kulturessäer o s v) i analog, tryckt svenskspråkig dagspress 

131 träffar i Mediearkivet som även inkluderar digitala samt utländska medier utöver analoga medier

När ens läsare hör av sig

Ibland ger sig en del av ens läsare till känna på mer oväntade sätt:

I veckan skickade en person som jag inte känner och aldrig har träffat följande meddelande:

”Hej Tobias, jag hörde nog först talas om dig när du var med i TV. Det kan ha varit runt 2006 när din kontroversiella avhandling togs upp i något nyhetsinslag. Därefter har jag på avstånd följt din krokiga och mödosamma väg fylld med kamp och i ständig uppförsbacke, dina många och besvärliga strider och konflikter liksom hur du på olika sätt kontinuerligt bidrar till den allmänna debatten i samhället. Det ska också erkännas att jag ofta har läst om dig i högersammanhang och nästan alltid på ett negativt sätt. Jag har i varje fall genom åren kommit att ändra min inställning till dig från att länge ha hyst en skräckblandad fascination och ett visst förakt till att på sistone faktiskt börja känna respekt för dig. Jag vill därför med detta meddelande uttrycka min beundran för ditt idoga arbete som nästan alltid går emot strömmen och passa på att säga att du behövs och är uppskattad trots att det kanske inte alltid verkar så.”

Och i förrgår kom en för mig okänd person fram till mig som jag inte känner och aldrig har träffat på morgonbussen i Karlstad när jag var på väg till universitet och frågade om jag är jag. Hen sade sedan att hen en gång läste afrofobirapporten som jag var huvudförfattare till och att hen hade blivit ”väldigt tagen” liksom ”imponerad” av dess innehåll och därefter uppgav hen att hen har fortsatt att läsa en del böcker och andra texter som jag skrivit sedan dess och bl a om muslimer. Hen, som verkar vara en s k andragenerationare från ett miljonprogramsområde i Karlstad (det finns ett flertal sådana i Värmlands residensstad vilka mer eller mindre helt och hållet domineras av invånare med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund), sade t o m att hen hade tagit upp en av mina artiklar om de svenska muslimerna i ”min moské” och fått alla att diskutera den där och att det hade uppskattats av de andra församlingsmedlemmarna.

Den märkliga historien om hur Adam Alsing kom att sätta igång en kedjereaktion som till slut ledde till att de illegala Chile-adoptionerna och hela problematiken med den korrupta adoptionsverksamheten avslöjades

Idag har Chileadoption.se anordnat ett möte på Solidaritetshuset i Stockholm med anledning av att två av föreningens styrelseledamöter nyligen besökte Chile för att ytterligare försöka bringa klarhet i de 1000-tals korrupta adoptioner som ägde rum från Chile under 1970-, 80- och 90-talen och under mötet kom jag att tänka på att det faktiskt är en ren slump att allt detta till slut uppdagades och därigenom förändrade hela synen på den internationella adoptionsverksamheten både i Chile, i Sverige och i världen i övrigt.

Eftersom avslöjandet om de illegala Chile-adoptionerna utgjorde startskottet på hela den process som sedermera ledde fram till att Löfvens regering tillsatte en statlig utredning om den korrupta adoptionsverksamheten i oktober 2021 så blir denna bakgrund som här sammanfattas i korthet än mer anmärkningsvärd.

STOCKHOLM 20170814 Adam Alsing aktuell med ny s‰song av ”Arga snickaren” p Kanal 5. Foto: Henrik Montgomery / TT / kod 10060

På 1990-talet var Adam Alsing från Karlstad, som ju var en av de allra första kändisarna i Sverige som dog av viruset under pandemin, en av cheferna på Nordisk film där jag arbetade på den tiden på produktionsbolagets dokumentäravdelning.

År 2000 kom Adam tillbaka från en affärsresa i Nederländerna och där hade han köpt formatet till det som sedermera blev tv-programmet Spårlöst försvunnen, som idag går under namnet Spårlöst. 

Jag var en av dem som ingick i ursprungsredaktionen och som jobbade med programmet i totalt fem säsonger (d v s under två och ett halvt år) samtidigt som jag var doktorand vid Stockholms universitet. Jag var också den första anställda på Nordisk film som blev tillfrågad att arbeta med och starta upp detta program i Sverige p g a att Adam hade en så stor respekt för mina färdigheter att kunna spåra upp människor som inte är så lätta att hitta och som f ö kanske inte alltid heller vill bli funna.

För att göra en lång historia kort så slutade det med att 1000-tals utlandsadopterade runtom i landet skickade in sina adoptionsdokument till oss på Nordisk film och Spårlöst-redaktionen under de fem säsonger som jag arberade med programmet varav många var från Chile. 

Enbart under höstsäsongen 2000 inkom t ex över 700 enskilda fall till Spårlöst-redaktionen varav hela 40% rörde utlandsadopterade och ett 40-tal fall rörde just Chile bara under den säsongen. Min uppgift på redaktionen var, utöver att spåra upp och hitta förstaföräldrar till adopterade ”på löpande band” i en mängd olika ursprungsländer, att systematisera och kategorisera alla 1000-tals och åter 1000-tals inkomna fall och även göra statistik på dem såsom exempelvis hur många fall per säsong som gällde Chile-adoptioner. Jag skapade därtill också ett både sökbart och överblickbart arkiv över alla inkomna fall samt hjälpte också en massa adopterade att hitta sina förstaföräldrar utöver själva programmet – d v s ”vid sidan av” programmet. För mig var det på den tiden helt enkelt en politisk handling att hjälpa adopterade oavsett ursprungsland att hitta sin förstafamilj

I samband med Spårlösts första Chile-program som handlade om en utlandsadopterad person som sökte sin förstamamma i Chile anställde vi på redaktionen journaliststudenten Ana María Olivares som den som sökte efter förstamamman på plats i Chile p g a att en av oss i redaktionen som stod för foto plus redigering var en chilensk invandrare – Iván Blanco. 

Iván var bekant med Ana María och det var därför vi anlitade henne och när vi på redaktionen till slut insåg att de adopterade från Chile hade så likartade och märkliga för att inte säga fabricerade och manipulerade adoptionsdokument så skickade vi kopior av dem till Ana María och frågan om de illegala adoptionerna från Chile till Sverige blev sedan hennes examensuppsatsämne och upprinnelsen till att allt till slut kom ut i offentligheten i Chile. 

Kort och gott försåg vi på Spårlöst-redaktionen Ana María med det empiriska materialet till hennes uppsats. För övrigt blev alla Thailand-adopterade som kontaktade oss på Spårlöst ursprunget till den första svenska dokumentären någonsin om korrupta adoptioner (från Thailand) som sändes på SVT 2002 – d v s Spårlöst ledde m a o både fram till att de illegala adoptionerna från Chile och Thailand uppdagades tack vare alla adopterade från dessa båda länder som kontaktade oss på redaktionen för att få hjälp med att hitta sina förstaföräldrar.

På den tiden hade vi på Spårlöst-redaktionen också kontakt med Adoptionscentrum (AC) som var mer eller mindre emot programmet, och vi bråkade ständigt med AC p g a det. Det är troligt att AC var emot Spårlöst p g a att AC förstod att vi till slut skulle komma de korrupta adoptionerna på spåren. AC var inte minst på den tiden ökända för att inte vilja hjälpa adopterade att hitta sina förstaföräldrar vilket högst sannolikt var orsaken till att 1000-tals utlandsadopterade valde att vända sig till och kontakta oss på Spårlöst då de upplevde att inga andra än ett ”ytligt” och fr a (genom)kommersiellt tv-program som miljontals svenskar tittade på på den tiden ville och kunde hjälpa dem i deras sökande efter sina förstafamiljer.

När Ana Marías uppsats blev klar publicerades delar av den i en chilensk tidning och via en norsk adoptionsorganisation fick AC 2003 veta om uppsatsen och dess innehåll. Ulf Kristersson var då AC:s ordförande och han såg till att uppsatsen översattes från spanska till svenska samt tillsatte en internutredning inom AC som absurt nog kom fram till att allt mer eller mindre hade gått rätt till.

Därmed begravdes kunskapen om de illegala Chile-adoptionerna tack vare Ulf och dennes märkliga internutredning ända fram tills 2018 när en journalist på SVT:s Göteborgsredaktion i samarbete med en chilensk tv-kanal till slut rapporterade om de korrupta adoptionerna och resten är historia som det heter.

Inget av detta hade m a o hänt om inte Adam hade åkt till Nederländerna och fått nys om ett tv-programformat som senare kom att heta Spårlöst, om inte Adam hade bett mig att starta upp en svensk version av formatet, om inte Iván hade jobbat på redaktionen, om inte Iván hade varit tillsammans med Ana María och sist men inte minst om inte 1000-tals utlandsadopterade hade kontaktat oss på Spårlöst-redaktionen varav åtskilliga var adopterade från Chile p g a att AC inte ville hjälpa de adopterade att hitta sina förstaföräldrar.

Hade inte allt ovanstående hänt så hade Chile, Sverige och hela världen m a o inte vetat om det som är känt idag vad gäller problemet med de korrupta adoptionerna och de olika utredningarna som har tillsatts i ett flertal västländer inklusive den svenska utredningen hade aldrig kommit till stånd.

Så tack Adam för att du satte igång en kedjereaktion vars långtgående och genomgripande konsekvenser ingen av oss kunde ana år 2000 och som idag skriver historia världen över. Slutligen tipsar jag likt en epilog gärna om Jonas Sjöstedts nya roman ”Hämndens tid” som kom ut i veckan då den just handlar om de illegala Chile-adoptionerna och även det faktumet är ju den idag hädangångne Adams förtjänst.

Om omvärldens förändrade Sverigebild

Träffade i fredags en journalist från den ansedda tyska Hamburgbaserade veckotidningen Die Zeit som arbetar på en artikel om SD:s valseger och det nya, genomsegregerade mångfalds-Sverige och som ställde ett flertal skarpa ”rakt-på-sak”-frågor i egenskap av att vara en icke-svensk person som synbarligen både bryr sig om och tycker om Sverige och svenskarna. Hen utgick ifrån den tyska bilden av Sverige som gäller bland fr a högutbildade tyskar som står till vänster och ställde mer eller mindre följande frågor rörande de genomgripande förändringar som Sverige har genomgått under loppet av lite mer än en generation (d v s sedan 1980- och 90-talen): 

Hur kunde Sverige som tidigare kännetecknades av det mest avancerade välfärdssystemet i världen sälja ut och privatisera detsamma (inklusive bostads- och skolsektorerna)?

Hur kunde SAP som tidigare var världens största och mäktigaste socialistiska arbetarparti tappa så många arbetarväljare till SD?

Hur kunde Sverige som tidigare var världens mest antirasistiska och antifascistiska land bli det land i världen där ett parti med ett nazistiskt förflutet har blivit som allra störst proportionellt sett? (för tysk del hade det varit detsamma som att NPD, som också har ett nazistiskt förflutet, idag hade varit ett av Tysklands största partier och inte AfD, som har ett mer klassiskt högerpopulistiskt ursprung)

Hur kunde Sverige gå från att ha varit världens mest klassjämlika land (ca år 1980 enligt Piketty m fl) till att bli västvärldens mest rasojämlika land?

Hur kunde Sverige bli det land i västvärlden som kom att ta emot flest flyktingar per capita (efter bl a Libanon, Jordanien, Nauru, Turkiet, Liberia och Uganda kommer nämligen Sverige vad gäller att vara det land i världen som just nu härbärgerar den högsta andelen flyktingar per capita) liksom flest invandrare överhuvudtaget proportionellt sett (20% av Sveriges befolkning är idag utlandsfödd och det ska i skrivande stund vara den allra högsta siffran i västvärlden)?

Hur kunde Sverige som en gång var ett av västvärldens mest homogena länder bli ett av västvärldens mest heterogena länder på bara 30-40 års tid (år 1980 hade ca 1% av Sveriges befolkning utomeuropeisk bakgrund att jämföra med ca 20% idag år 2022 och vad gäller demografisk heterogenitet är Sverige numera tvåa efter USA i västvärlden)?

Och hur kunde Sverige bli det land i Europa där allra flest människor per capita dödas och skadas av skjutvapen och sprängmedel?

Jag hade väl inga exakta svar att ge Die Zeit-journalisten men jag kunde åtminstone ge hen en bakgrund till hur Sverige som en vit, kristen västerländsk nation under efterkrigstiden och Kalla kriget och i samband med avkoloniseringen utvecklade en helt unik relation till den utomvästerländska världen som antagligen förklarar åtminstone delar av ovanstående förändringar.

Intervjuad om min tid som antifascist på 90-talet

Idag släppte Third Ear Studio Arvid Hallbergs podcast-dokumentär i sex delar som handlar om Fryshusets skinheadprojekt och allt det förde med sig och själv är jag intervjuad i flera avsnitt och berättar bl a om hur jag 1993 som ensam antifascist försökte stoppa Fryshusets stora Ultima Thule-konsert som samlade runt 800 skinheads.

https://play.acast.com/s/skuggland

”Third Ear Studio presenterar Skuggland: Skinnskallar och benhuvuden. 

Det här är en historia om ett mörkt decennium i Sverige präglat av våld och rasism. En berättelse om ett socialt experiment som slutade i mord, mordförsök och misshandel.

Under 80- och 90-talen är skinnskallarna i fokus. De våldsamheterna som de rakade unga männen stod för i Stockholm fick Fryshusets grundare Anders Carlberg att ta sig an den fruktade och föraktade gruppen.

År 1988 drar den tidigare kårhusockupanten, kommunisten och betongarbetaren Anders Carlberg igång skinnskalleprojektet som ett knappt decennium senare slutar i flera fall av grovt våld. 

Skinnskallar och benhuvuden en ny dokumentärserie i sex delar av Arvid Hallberg. Det är den första dokumentär som gjorts om det omstridda projektet på Fryshuset. I serien hörs skinnskallar, socialarbetare, aktivister och politiker berätta om tio år av fylla, kaos, våld, högerextremism, jungianska arketyper och drömanalys.”

Några tankar kring att ha stridit mot adoptionsindustrin i decennier

Igår var det boksläpp i Stockholm för Patrik Lundbergs, Josefin Skölds och Alexander Mahmouds bok ”Adoptionerna. Ett granskande reportage”, som skildrar bakgrunden till och arbetet med DN-artikelserien ”Barn till varje pris” som under loppet av 2021 i grunden förändrade Sveriges och svenskarnas tidigare så ljusa för att inte säga romantiserande syn på internationell adoption och utlandsadopterade och högst sannolikt för alltid.

Artikelserien resulterade i att de tre DN-journalisterna tilldelades Stora Journalistpriset och Guldspaden samt att Löfvens rödgröna regering tillsatte en statlig utredning med syftet att försöka gå till botten med korruptionen inom den svenska adoptionsverksamheten efter att samtliga partier i riksdagen från V till SD hade krävt det och som troligen kommer att bli klar någon gång under våren 2024.

På plats var bl a DN:s chefredaktör Peter Wolodarski och ett flertal DN-journalister samt andra som är verksamma inom den svenska mediebranschen liksom SVT:s Uppdrag granskning-redaktions Fredrik Laurin och Lena Sundström, som låg bakom den likaledes uppmärksammade dokumentären ”De stulna barnen” som sändes i juni 2021. Även flera adopterade som förekommer i reportageserien och i boken och som på olika sätt bidrog till DN:s artikelserie var där.

Eftersom jag länge var den enda i Sverige och en av endast en handfull personer i hela världen som drev frågan om de illegala adoptionerna och om den korrupta adoptionsindustrin var det många tankar som väcktes igår för min egen del. 

Ända sedan 1990-talet har jag varit engagerad i att både avslöja de illegala adoptionerna och att motarbeta adoptionsindustrin och både i Sverige och i världen liksom både som tidigare verksam researcher i mediebranschen, som mångårig offentlig skriftställare och debattör, som politisk aktivist och senare i livet också som forskare.

Som just forskare är jag f ö internationellt känd som den som initierade och lade grunden för den postkoloniala feministiska och kritiska adoptionsforskningen och som offentlig skriftställare och politisk aktivist i frågan är jag känd inte bara i Sverige utan också i Sydkorea men det är en annan historia som inte hör hit då den inte berör medievärlden.

Jag har genom årtiondena på något sätt varit inblandad i eller legat bakom i stort sett alla svenska medieproduktioner (och av alla de slag dessutom, d v s i tv, radio, tidningar, tidskrifter och magasin o s v) som har handlat om adoptionsindustrin och jag bistod både DN och Uppdrag granskning. Jag har likaså under alla dessa år även varit synnerligen aktiv på den internationella arenan och hjälpt och bistått med kunskap, fakta och information till en mängd olika medier i både många ursprungsländer i den utomvästerländska världen liksom i många västerländska mottagarländer och jag fortsätter att göra så än idag.

Att världens mest adopterande land och folk (per capita) nu äntligen (om än senfärdigt) har orkat förstå och ta in att alltför många av de 60 000 utlandsadoptionerna som har ägt rum till Sverige och av de totalt kring en miljon utlandsadoptionerna som har ägt rum till hela västvärlden ända sedan 1950-talet och framåt inte har gått rätt till är för min egen del både en slutgiltig seger (om det nu går att använda sådana militaristiska termer i sammanhanget) liksom ett personligt erkännande att jag har haft rätt från början och hela tiden och ursäkta men nu kommer skrytet:

Av Sveriges 60 000 utlandsadopterade och av världens en miljon utlandsadopterade är jag den som har bekämpat och rentav krigat (och där kom ännu en militaristisk term) mot adoptionsindustrin allra längst och allra mest och jag är inte minst den som har sagt och gjort, och skrivit och publicerat allra mest om internationell adoption och utlandsadopterade (när parametern bibliometri vägs in i sammanhanget) och både inom och utanför akademin och det är inte utan att jag idag nästan känner mig som en ärrad veteran (apropå militaristiska termer). 

Detta beror inte minst på att min enmanskorstågsliknande kamp har kostat mig alltför mycket både i privatlivet, i offentligheten och i yrkeslivet och ska sanningen fram så har mitt mångåriga krig mot adoptionsindustrin förtärt och rentav förstört mitt liv och i stort sett helt och hållet kommit att bestämma hur mitt liv ser ut idag och antagligen också hur det kommer att se ut framgent fram till dess att jag går bort.

Sedan går det ju att fråga sig varför det blev just jag som valde denna kampens väg av Sveriges 60 000 utlandsadopterade och av västvärldens runt en miljon utlandsadopterade och det har jag själv inget bra svar på men hade jag inte gjort allt det jag har gjort i frågan ända sedan 1990-talet så hade möjligen någon annan förhoppningsvis haft modet och styrkan att ha gjort det och genomsyrats av den närmast anarkistiska (själv)destruktivitet som jag har gjort och som helt enkelt har krävts för att just bekämpa adoptionsindustrin. 

Efter alla dessa år frågar jag mig ibland också var mitt engagemang egentligen bottnar och grundar sig i för det finns ju flera anledningar till att bekämpa adoptionsindustrin. Som socialist går det ju att tycka att det är fel att förvaruliga människor (d v s det antikapitalistiska argumentet), som feminist går det ju att tycka att det är fel att utnyttja utsatta förstamödrar i ursprungsländerna liksom för den delen även desperata ofrivilligt barnlösa kvinnor i Väst (d v s det feministiska argumentet) och som antirasist går det ju att tycka att det är fel av Väst att fortsätta att exploatera den utomvästerländska världen och de gamla kolonierna (d v s det antikoloniala argumentet). För min egen del skriver jag mer än gärna under på alla dessa argument men det argument som väger tyngst för min del är nog ändå barnperspektiv- och barnrättsargumentet – d v s kort och gott att det är fel att behandla barn på det sätt som adoptionsindustrin gör.

I alla fall så är det numera ett faktum att närmare 30 års kamp, som under alltför lång tid handlade om att stå helt ensam vid frontlinjen (detta är nog den sista militaristiska termen), äntligen bär frukt i både Sverige och i övriga västvärlden liksom i Sydkorea och i andra ursprungsländer och för min egen del hoppas jag framöver att få hinna uppleva att det land som en gång uppfann och utvecklade hela den internationella adoptionsverksamheten och där allting en gång började på 1950-talet – d v s Sydkorea – slutar att skicka sina barn till Väst innan jag dör.