Kategori: scenkonst

Chinateatern i Stockholm har i höst äntligen ändrat sin logotyp efter många års kritik från asiaters i Sverige sida

I all tysthet har anrika Chinateatern i Stockholm ändrat sin logotyp nu i höst efter den senaste vändan av kritik som riktades mot etablissemanget (p g a den tidigare logon) i samband med att en artist med asiatisk bakgrund gästade teatern. Fram till oktober 2022 bestod Chinateaterns logo av en typisk rasstereotyp av en kinesisk och (sydost- och öst)asiatisk man iförd en klassisk konhatt eller kulierhatt och försedd med en sirlig mustasch av mandarintyp men nu är mannen ifråga borttagen och kvar är enbart texten Chinateatern som dock fortfarande skrivs med det typsnitt som kallas wonton och som syftar till att skapa en ”air” av (Sydost- och Öst)Asien när en viss text skrivs med latinska bokstäver.

Det går nu bara att hoppas på att även skylten som hänger över huvudentrén till teatern också bytts ut framöver även om det nog inte är säkert att så kommer att ske då teatern tidigare har försvarat sin logotyp med motiveringen att den är historisk och därmed på något sätt kulturminnesskyddad, vilket inte stämmer men vilket samtidigt är ett argument som har låtit övertygande.

Och denna typ av jämförelse är som alltid lite ”klyschig” men här kommer den igen för ”femtielfte” gången:

Det är svårt att tänka sig att en svensk teater eller en annan typ av ”offentlig” och kommersiell inrättning (en biograf, en butik, en restaurang, en klubb, ett café o s v) idag skulle kunna ståta med en logotyp som föreställer en svart man (eller kvinna) i form av en klassisk rasstereotyp eller för den delen en judisk man (eller kvinna) eller en man (eller kvinna) med bakgrund i den s k MENA-regionen vilka framställs stereotypt men fram till oktober 2022 var detta alldeles uppenbarligen fullt möjligt vad gäller just (sydost- och öst)asiater.

Uppsala stadsteater upplåter scenen åt konspiracister

Uppsala stadsteaters och regissören Affe Ashkas kritikerrosade föreställning ”Bra där! En hiphophistoria” hade premiär i helgen och består av en hyllning till hiphopen och till miljonprogramsområdena och deras invånare, vilket SvD:s Loretto Villalobos (som är en av alla teater- och scenkonstkritiker som rosar föreställningen) konstaterar idag.

Det är Uppsalas största och mest kända hiphop-grupp Labyrint som står bakom föreställningen och tyvärr finns det en tråkig aspekt av bandet som också måste uppmärksammas.

Innan premiären hörde en person av sig privat till mig som identifierar sig som ”en av Uppsalas få judar” och som dels ville berätta för mig att denna föreställning var på gång och dels bad mig om råd då hen, som jag tror verkar inom Uppsalas kulturliv och teatervärld, kände sig både ensam och frustrerad: Labyrint har nämligen genom åren tyvärr liksom alltför många andra svenska hiphop-band och rap-artister, vilka tillsammans når en mångmiljonpublik bland landets barn, ungdomar och unga vuxna, kolporterat antisemitiskt färgade konspirationsteorier, åsikter och perspektiv i sina texter och i intervjuer.

Labyrint sjunger bl a om att ”onda makter och pakter träffas i hemlighet” och bandmedlemmar har hävdat att ”högt uppsatta sionister” ligger bakom IS, att ”sionisterna hjärntvättar” samt att de ”kommer att få betala dyrt en vacker dag” o s v.

Det är uppenbart att Uppsala stadsteater idag betraktar Labyrint som Uppsalas stolthet inom den numera mycket framgångsrika svenska hiphop-musikscenen och att bandets konspiracistiska texter och åsikter därför är ursäktade (d v s p g a att hiphop-musiken idag är den överlägset mest populära musikgenren i landet).

”Rapgruppen Labyrint från Gottsunda har skrivit text och låtar till en uppsättning med potential att nå långt bortom Uppsalas publik. Här finns empati med människorna i miljonprogrammets miljö.”

https://www.svd.se/a/WjAEvg/hiphop-revansch-som-kan-bli-klassiker

”I programbladet skriver regissören Affe Ashkar om en anekdot från 25 år sedan, då han som ung hade suttit i publiken på Uppsala stadsteater och en äldre kvinna hade fått honom – en grabb från Gottsunda – att känna sig som att han inte hörde hemma där. Hiphop-musikalen ”Bra där!” är ett slags revansch för just det tillfället, där Gottsundaborna inte bara får delta som stumma åskådare som ska veta sin plats i kulturrummens sociala skikt utan som aktiva upphovsmakare och utövande artister och konstnärer.

Rapgruppen Labyrint, också bördig från Gottsunda, har skrivit text och låtar till uppsättningen. Huvudpersonen Nasir städar på Ackis (Akademiska sjukhuset) men drömmer om att bli rappare. Musiken är både en tillflyktsort och en möjlig biljett ut från den alltmer eskalerande kriminaliteten som skördar liv i miljonprogrammet. Vi möter också bästa kompisen Benny som tjänar pengar på småkriminell verksamhet, och ett brokigt galleri av narkomaner, gangstrar och rasistiska poliser.”

Svenska romaner, sånger, pjäser och filmer som på något sätt berör internationell adoption och/eller utlandsadopterade

Tror att jag nu har lyckats leta upp, hitta och identifiera flertalet av alla svenska romaner, sånger, pjäser och filmer som på något sätt berör internationell adoption och/eller utlandsadopterade och vars upphovspersoner inte själva är adopterade och vad gäller romanerna så sticker väl Fredrik Ekelunds fem kriminalromaner ut vari en adopterad kvinna från Korea vid namn Monica Gren är en av huvudkaraktärerna (och fascinerande nog gäller detsamma även i den norska författaren Unni Lindells kriminalromaner vari en adopterad kvinna från Korea vid namn Marian Dahle hittas). Dessutom är Eva Ström i Olle Lönnaeus tre kriminalromaner adopterad från Vietnam.
Romaner.jpg
Sedan finns det fr a fler romaner utöver nedanstående titlar där internationell adoption och/eller utlandsadopterade på något sätt dyker upp i handlingen mer i förbigående såsom exempelvis i bl a K. Arne Bloms ”Någon är skyldig” från 1972 (”De hade talat om att adoptera. Ett koreabarn i så fall, ville Boel. Och Seved var inte främmande för tanken.”), i Margareta Sarris ”Man borde hänga sig i en tall” från 1972 (”Tillgången är bäst på koreanska barn. Ulrika gick hem med en känsla av att ha köpt sig en baby. På postförskott. Det var obehagligt.”), i Barbro Widebäcks ”Somliga går lösa” från 1973 (”Men så har han erinrat sej att bostadsområdet kring hans skola, han bor där själv, knappast har den status att någon där kan kosta på sej ett koreanskt adoptivbarn. Och nu slår det honom att det är nog ganska klokt att göra det dyrt att adoptera koreabarn.”), i Bodil Malmstens ”Den dagen kastanjerna slår ut” från 1994 (”Dag ska adoptera barn från tredje världen, bli biståndsarbetare, bygga vägar och vattenförsörjning i utvecklingsländerna…”), i Vibeke Olssons ”Molnfri bombnatt” från 1995 (”Jag kunde ha haft ett barn, en svart pojke som liknade Hatim eller en flicka från Korea med glittrande, mandelformade ögon.”), i Leif GW Perssons ”Den som dödar draken” från 2008 (”Kriminalinspektör Tomas Singh, som var adoptivbarn från Malaysia, och hans kollega kriminalassistenten Gustav Hallberg, trots namnet adoptivbarn från Sydafrika, hade kastat sig in i bilen…”) samt i Sofia Hallbergs ”Mina fräknar” från 2014 (”Jag kommer till exempel ofta på mig själv på jobbet med att dagdrömma om att vi adopterar en föräldralösa söt liten pojke eller flicka från ett asiatiskt land.”).
 
 
Romaner författade av svenskar (som inte själva är adopterade) som på något sätt berör internationell adoption och/eller utlandsadopterade:
Per Agne Erkelius: Resan till Kristin (1980)
Kennet Ahl: Mordvinnaren (1987)
Marie Hermanson: Musselstranden (1998)
Cilla Naumann: Dem oss skyldiga äro (2002)
Fredrik Ekelund: Pojken i eken (2003)
Fredrik Ekelund: Blueberry Hill (2004)
Fredrik Ekelund: Casal Ventoso (2005)
Astrid Flemberg-Alcalá: Och vet inte vart (2008)
Cannie Möller: M som i Mara (2010)
Fredrik Ekelund: Joggarna (2012)
Mons Kallentoft: Vattenänglar (2012)
Ninni Schulman: Svara om du hör mig (2013)
Olle Lönnaeus: Jonny Liljas skuld (2014)
Cilla Naumann: Bära barnet hem (2015)
Lena Hansson: Ett liv utan början (2016)
Olle Lönnaeus: Marias tårar (2016)
Fredrik Ekelund: Natten undrar vem jag är (2017)
Olle Lönnaeus: Tiggarens hand (2018)
 
 
Sånger skrivna och framförda av svenskar (som inte själva är adopterade) som på något sätt berör internationell adoption och/eller utlandsadopterade:
Mikael Wiehe: Basin street blues (1988)
Doktor Kosmos: På tunnelbanan (1999)
Thomas Järvheden: CP-låten (2006)
Ola Svensson: Brothers (2006)
Magnus Uggla: För kung och fosterland (2007)
Movits!: Fel del av gården (2008)
Mohammed Ali: Svartskalle och kriminell (2011)
Som fan: Taxi (2013)
Adiafora: Vad va hm ja nej (2015)
Mac, Ivory, Ayla Shatz m fl: Samma himmel (2015)
 
 
Pjäser författade och regisserade av svenskar (som inte själva är adopterade) som på något sätt berör internationell adoption och/eller utlandsadopterade:
Willy Kyrklund: Gudar och människor (1978)
Margareta Garpe: Hannas midsommar (1997)
Lars Norén: Kyla (2002)
 
 
Spel(lång)filmer regisserade av svenskar (som inte själva är adopterade) som på något sätt berör internationell adoption och/eller utlandsadopterade:
Kjell Sundvall: Tomten är far till alla barnen (1999)
Daniel Lind Lagerlöf: Hans och hennes (2001)
Lisa Ohlin: Tillfällig fru sökes (2003)
Lena Koppel: Bombay Dreams (2004)
Ylva Gustavsson & Catti Edfeldt: Förortsungar (2006)
Ella Lemhagen: Patrik 1,5 (2008)
Jonas Åkerlund: Horsemen (2009)
Josef Fares: Farsan (2010)
Ruben Östlund: Play (2011)
Roozbeh Behtaji: Bastian (2012)
Staffan Lindberg: En gång i Phuket (2012)
Karin Fahlén: Stockholm Stories (2014)

Ej mer än kring 3,5% har någon form av utomeuropeisk bakgrund inom den svenska konst- och kulturvärlden

Konstnärsnämndens nya rapport om de svenska konstnärernas och kulturutövarnas inkomstnivå och inkomstutveckling (d v s deras privatekonomiska status) visar att av landets 30 000 konstnärer och kulturutövare (uppdelade på branscherna och sfärerna ord, bild och form, musik, teater, dans samt film – d v s författare, översättare, konstnärer, tecknare, designers, formgivare, konsthantverkare, musiker, kompositörer, musikalartister, skådespelare, dramaturger, regissörer, dansare, koreografer, clowner, cirkusartister, filmare o s v) så har bara 16 procent utländsk bakgrund och den procentandelen har inte förändrats under de senaste tio åren trots att andelen invånare i landet med utländsk bakgrund har ökat betydligt under samma tidsperiod (och hela tiden fortsätter att öka) och andelen som är utrikes födda har t o m minskat med 1%.
 
Samtidigt har en relativt stor andel en inrikes född och en utrikes född förälder (d v s de ”blandade” – de utgör 11,3%) medan de som är födda i Sverige med två utrikes födda föräldrar (d v s ”andrageneration:arna”) tyvärr (och vilket är oroväckande) ”lyser med sin frånvaro” – de utgör ej mer än 3,2% av landets konstnärer och kulturutövare.
 
Det är också stora skillnader mellan de olika yrkesgrupperna och branscherna: Bland dansarna har exempelvis 31% utländsk bakgrund och bland de som arbetar inom filmvärlden handlar det om 22% medan det handlar om 13% inom teater- och musikvärlden.
 
De som är födda i eller har bakgrund från övriga Norden och inom EU och västvärlden dominerar kraftigt medan de som framför allt har bakgrund i subsahariska Afrika och i Syd-, Öst- och Sydostasien är mycket starkt underrepresenterade.
 
Bland majoritetssvenskar går det t ex 4,7 konstnärer och kulturutövare på 1000 invånare och bland de som har bakgrund i västländer handlar det om hela 13 konstnärer per 1000 invånare medan det knappt ens går att räkna på hur det ser ut bland landets utomeuropéer då det handlar om så små tal: Det handlar endast om 1,1 konstnärer per 1000 invånare bland de som har bakgrund i subsahariska Afrika och i Syd-, Öst- och Sydostasien (OBS: det betyder så klart inte att landets invånare med bakgrund i Afrika och Asien är ”okonstnärliga” och ”icke-kreativa”).
 
de svenska konstnärerna och kulturutövarna
födda i Sverige: 87,4%
födda i övriga Norden: 2,6%
födda i Europa: 1,4-2,1%
födda i Latinamerika: 1,3% (OBS: endast 315 personer varav 126 är kvinnor)
födda i Syd-, Öst- och Sydostasien: 0,6% (OBS: endast 145 personer varav 80 är kvinnor)
födda i Mellanöstern och Nordafrika: 1,8% (OBS: endast 439 personer varav 158 är kvinnor)
födda i subsahariska Afrika: 0,4% (OBS: endast 101 personer varav 36 är kvinnor)
 
Totalt har med andra ord kring 3-3,5% av landets samtliga konstnärer och kulturutövare någon form av utomeuropeisk bakgrund inräknat både de utrikes födda (d v s de s k ”autentiska” och ”riktiga” invandrarna), de adopterade, de blandade och ”andrageneration:arna”.
 
De konstnärer och kulturutövare som är utrikes födda och som har utländsk bakgrund uppvisar även lägre inkomster än de som tillhör majoritetsbefolkningen och särskilt gäller det utomeuropeisk bakgrund-konstnärerna och utomeuropeisk bakgrund-kulturutövarna vars inkomster har minskat kraftigt på senare år medan inkomstnivån tvärtom har höjts bland majoritetssvenskarna inom konst- och kulturvärlden.
 
Samtidigt är inkomstskillnaden mindre inom konst- och kulturvärlden än i samhället i stort: Majoritetssvenskar har en mer än 40% högre medianinkomst än utrikes födda invånare och en 20% högre medianinkomst än ”andrageneration:arna” i samhället i stort (OBS: detta är extrema inkomstskillnader) men inom konst- och kulturvärlden stannar skillnaderna på 25% respektive 13% (OBS: detta är ändå mycket stora inkomstskillnader). Inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män är för övrigt som allra störst bland majoritetssvenskarna och som allra lägst bland de utrikes födda.
 
Vad gäller klass slutligen så har landets konstnärer och kulturutövare föräldrar som uppvisar en hög utbildningsnivå i betydligt högre utsträckning än befolkningen i stort och fler konstnärer och kulturutövare redovisar även högre inkomster från kapital än befolkningen i stort.
 
I rapporten redovisas även inkomstskillnader överlag:
 
medianårsinkomst 2014
födda i Sverige: 306 217
”blandade”: 289 750
”andrageneration:are”: 256 535
födda i övriga Norden: 286 999
födda i Europa: 241 600-282 273
födda i Latinamerika: 239 615
födda i Syd-, Öst- och Sydostasien: 176 748
födda i Mellanöstern och Nordafrika: 165 744
födda i subsahariska Afrika: 123 728
 
årsinkomst bland de 10% som uppvisar den lägsta inkomstnivån 2014
födda i Sverige: 87 114
”blandade”: 43 318
”andrageneration:are”: 11 322 (SIC!)
födda i övriga Norden: 39 888
födda i Europa: 14 829-17 200
födda i Latinamerika: 14 300
födda i Syd-, Öst- och Sydostasien: 0 (OBS = bidragsberoende och ”nolltaxerare”)
födda i Mellanöstern och Nordafrika: 0 (OBS = bidragsberoende och ”nolltaxerare”)
födda i subsahariska Afrika: 0 (OBS = bidragsberoende och ”nolltaxerare”)
 
årsinkomst bland de 10% som uppvisar den högsta inkomstnivån 2014
födda i Sverige: 535 753
”blandade”: 527 616
”andrageneration:are”: 481 363
födda i övriga Norden: 512 970
födda i Europa: 408 602-602 994
födda i Latinamerika: 423 688
födda i Syd-, Öst- och Sydostasien: 385 804
födda i Mellanöstern och Nordafrika: 391 600
födda i subsahariska Afrika: 357 852

Oscarsteatern fortsätter att upprätthålla den svenska rasperformativa rashumortraditionen

Folkkära Sanna Nielsen och folkkära Robert Gustafsson fortsätter att upprätthålla och föra vidare den folkkära svenska rasperformativa traditionen inom den svenska scenkonsten och den svenska humorn genom att spela den folkkära töntiga och fula ”asiaten” och den folkkära löjliga och överspända ”araben” i senaste folkkära Oscarsrevyn på folkkära Oscarsteatern i Stockholm tillsammans med folkkära Dan Ekborg, Vanna Rosenberg, Rachel Mohlin och Kim Sulocki samtidigt som den svenska totalbefolkningen och inte minst Stor-Stockholms befolkning blir alltmer heterogen och allt fler människor på både landets och Stockholms gator bebor de (asiatiska och Mellanöstern-)kroppar som Nielsen och Gustafsson iscensätter till den överväldigande helvita publikens förtjusning.

 

15107279_10154096609763601_5833290298007347313_n

 

15171113_10154096602033601_8573654930399920429_n

Scalateatern bjuder på ett magnifikt orientalistiskt spektakel med rasstereotyper av asiater

Scalateaterns nya föreställning ”Carmencita Rockefeller – Prinsessa av Japan” som Göteborgsoperan och Malmöoperan tidigare satt upp handlar om en hårfrisörska från Malmö som på 1970-talet påstod att hon var barnbarn till den japanske kejsaren och som sägs ha lyckats lura åtminstone delar av den så bördsstolta och bördsmedvetna Skånesocieteten att detta verkligen var fallet, men knappast var det så här hon lurades.

12713886_10153445757455847_576839418_n

10066394564_jpg_522x282_upscale_max_q85

Att feministikonen Virginia Woolf och hennes avantgardistiska vänstervänner i den s k Bloomsburygruppen lyckades lura den en gång så mäktiga engelska flottan att de var etiopiska prinsar med en rasperformativ förklädnad som idag för de allra flesta skulle framstå som både avslöjande och faktiskt rätt så löjlig är en sak, men det var trots allt 1910: https://www.brainpickings.org/2014/02/07/dreadnought-hoax-virginia-woolf

Hårfrisörskan i Malmö klädde m a o knappast ut sig till japansk prinsessa på det sätt som det framställs i föreställningen – det hade ingen gått på på 1970-talet – inte ens i Sverige: Snarare är det enbart en ursäkt för att för femtielfte gången i raden få uppföra ännu  på en svensk scen inför och till en i det närmaste helvit (och icke-asiatisk) publiks barnsliga förtjusning som helt enkelt bara inte kan få nog av den svenska kulturvärldens och den svenska scenkonstens ständiga och hämningslösa frossande i ”gulinghumor”, rasstereotyper av asiater och rasperformativa iscensättningar av asiater.

Den svenska scenkonstvärlden må vara radikalt antifascistisk och antirasistisk, och idag är det ytterst få svenska föreställningar som innehåller rasperformativa iscensättningar av judar, romer, samer, muslimer, afrikaner eller latinamerikaner, men samtidigt fortsätter rasstereotyper av asiater att iscensättas och uppföras på landets scener trots de senaste årens kritik av desamma. Det ironiska i sammanhanget är ju samtidigt att ingen annan minoritet är så privilegierad som de svenska asiaterna utifrån måttet fysisk-kroppslig närhetsprincip till svenskheten: det är asiatiska barn som vita svenskar i huvudsak adopterar och det är asiatiska kvinnor som vita män i huvudsak blir tillsammans med, och vilket rent statistiskt-demografiskt innebär att av alla utomeuropeiska minoriteter så är det asiaterna som är de som bor och lever minst segregerat och som allra oftast rent proportionellt sett bor och lever tillsammans med vita svenskar.

Det må slutligen vara så att många icke-asiater, vita likväl som icke-vita, tycker att asiater ser konstiga, roliga och ”lustiga” ut och kanske än mer beter sig konstigt, roligt och ”lustigt”, men någon gång borde väl denna inställning till asiater förändras ju mer den permanenta fysiska närvaron av asiater inom rikets gränser normaliseras. Antalet asiater motsvarar f ö intressant nog antalet afrosvenskar och antalet svenska latinos/latinas – inkluderande både första och andra generationen liksom samtliga adopterade och samtliga blandade uppgår dessa tre minoriteter idag till åtminstone 200 000 invånare vardera.

Melodifestivalen 2016

Ett urval namn kopplade till den svenska extremhögern inom konst-, musik-, scenkonst- och filmvärlden

Eftersom jag började dagen med att posta en utvald namnlista över svenska författare som varit organiserade i olika högerextrema partier och organisationer så väljer jag att avsluta dagen med att bjuda på ännu en namnlista – denna gång över ett urval konstnärer och konstvetare, kompositörer, musiker och musikvetare samt sångare, dansare och skådespelare inom operan, dansen, teatern och filmen som jag genom åren har stött på i olika sammanhang i relation till den svenska extremhögern:

Harald André. Musiker och chef för Kungl. Operan. Mottagare av Tyska Örnens Orden 1942

Kurt Atterberg. Tonsättare. Medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1939-40, konsert för NSDAP-AO 1941 och mottagare av Tyska Örnens Orden 1942

Natanael Berg. Tonsättare. Medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1942

Sigge Bergström. Konstnär. Medlem i Gymniska förbundet 1929

Gösta Björling. Operasångare. Konsert för Svenska aktiva studentförbundet 1943

Jussi Björling. Operasångare. Konsert för Svensk-tyska föreningen 1933 och 1936

Hilda Borgström. Skådespelerska. Undertecknare av upprop i Nationell tidning 1944

Sven Brandel. Pianist och professor i musik. Medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1942

Gösta Chatham. Konstnär. Medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1942, Svensk opposition 1943, Svenska socialistiska partiet 1942 och i Sveriges nationella förbund 1944-61

Julia Claussen. Hovsångerska. Konsert för Svenska arbetsförbundet 1935

Bertil Damm. Konstnär. Medlem i Gymniska förbundet 1930 och i Samfundet Manhem 1934

Sixten Damm. Tonsättare. Medlem i Samfundet Manhem 1935

Erik Fleming. Konstnär. Prenumerant på Vägen framåt 1941

John Forsell. Operasångare och chef för Kungl. Operan. Medlem i Svensk-tyska föreningen 1935-41

Nils Friberg. Musiker. Medlem i Nationalsocialistiska arbetarepartiet 1934

Pelle Fridstrand. Violinist. Prenumerant på Nationen 1933-40

Gunnar Gentzel. Musiker. Prenumerant på Nationen 1933-41

Gunnar Hallström. Konstnär. Medlem i Samfundet Manhem 1934

Per Gustaf Hamberg. Professor i konsthistoria. Medlem i FH 1937

Jenny Hasselquist. Dansös och skådespelerska. Konsert för Svensk-tyska föreningen 1939

Albert Henneberg. Tonsättare och dirigent. Medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1942

Olle Hjortzberg. Professor i konst och konstnär. Medlem i Gymniska förbundet 1928

Ulf Lagerwall. Musiker. Medlem i Nationalsocialistiska arbetarepartiet 1938 (har f ö en roll i Ingmar Bergmans film Fanny och Alexander)

Zarah Leander. Sångerska och skådespelerska. Konsert för Svensk-tyska föreningen 1935

Bruno Liljefors. Konstnär. Medlem i Gymniska förbundet 1929 och bidrag till Svensk samling 1933

Oskar Lindberg. Professor i musik och tonsättare. Konsert för Gymniska förbundet 1929

Carl Milles. Konstnär och professor. Medlem i Gymniska förbundet 1931 och i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1941

Ruth Moberg. Operasångerska och skådespelerska. Konsert för NSDAP-AO 1941

Marianne Mörner. Hovsångerska. Medlem i Nationalsocialistiska blocket 1935, Svensk-tyska föreningen 1938 och i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1942 (f ö dotter till Albert Engström och den som tillägnades den berömda ABC-boken Pyttans A-B och C-D-lära)

Einar Nerman. Konstnär. Medlem i Sällskapet för svensk fostran 1936

Birgit Nilsson. Hovsångerska. Konsert för Hjälpkommittén för Tysklands barn 1953

Wilhelm Peterson-Berger. Tonsättare. Medlem i Gymniska förbundet 1928

Axel Pettersson. Pianist. Prenumerant på Nationen 1940

Einar Ralf. Professor i musik. Medlem i Gymniska förbundet 1929 och konsert för Svensk-tyska föreningen 1935

Oscar Ralf. Operasångare. Konsert för Gymniska förbundet 1929

Ture Rangström. Tonsättare och dirigent. Medlem i Gymniska förbundet 1929

Axel Romdahl. Professor i konsthistoria. Medlem i Svensk-tyska föreningen 1937

Julius Ruthström. Professor i musik och violinist. Konsert för Svensk-tyska föreningen 1935 och 1943, mottagare av Tyska Örnens Orden 1937-42 och konsert för NSDAP-AO 1941

Sven-Olof Sandberg. Sångare. Konsert för NSDAP-AO 1941

Inga Tidblad. Skådespelerska. Undertecknare av upprop i Nationell tidning 1944

Karin Tirén. Pianist. Medlem i Svenska socialistiska partiet 1942

Nils Tirén. Konstnär. Bidrag till Svenska nationalsocialistiska partiet 1931

Axel Wallert. Konstnär. Medlem i Svenska socialistiska partiet 1943

David Wallin. Konstnär. Medlem i Gymniska förbundet 1929 och i Samfundet Manhem 1934

Johan Åkesson. Konstnär. Medlem i Svensk opposition 1941

Karl Örbo. Konstnär. Medlem i Gymniska förbundet 1931

Martin Öhman. Hovsångare. Konsert för Svensk-tyska föreningen 1936 och för Deutscher Akademischer Austauschdienst 1942