Kategori: diskriminering
Om DO:s konferens om jämlikhetsdatafrågan
Idag anordnade DO en internationell heldagskonferens om jämlikhetsdatafrågan som var den första i sitt slag för svensk del och som äger rum i anslutning till att Sverige för närvarande håller i EU:s ordförandeklubba liksom mot bakgrund av att EU liksom FN och Europarådet trycker på allt hårdare i frågan för att det helt och hållet saknas statistik om merparten av diskrimineringsgrunderna och de minoritetsgrupper som motsvarar desamma liksom om de nationella minoriteterna. Dessutom kommer EU snart att skärpa kravet på medlemsstaterna inklusive på Sverige att börja praktisera jämlikhetsdata som en del i EU:s handlingsplan mot rasism.
https://www.do.se/eu/upcoming-conference-on-equality-data
Konferensen handlade om att samla in statistik om bl a religion, ras, etnicitet , funktionsnedsättning, språk och sexuell läggning mm för att motverka diskriminering och främja jämlikhet och det finns en tung symbolik i att just Sverige via DO idag anordnade den kanske största konferensen om jämlikhetsdatafrågan på många år för Europas del på grund av att Sverige allmänt pekas ut som det europeiska land som bredvid Frankrike och Tyskland är allra mest emot jämlikhetsdata i den svenska (färgblinda) antirasismens namn.
Svenska antirasister på både vänster- och högersidan liksom svenska antirasistiska forskare har nämligen i åratal varit emot jämlikhetsdata och (miss)uppfattat att det handlar om ren registrering (av exempelvis Sveriges muslimer) och om att upprätta ett statligt rasregister (över exempelvis landets afrosvenskar) och detta gigantiska och dominerande missförstånd har hittills förstört alla försök att både föra en serös debatt om jämlikhetsdata och att få Sverige som stat (via regering och riksdag liksom via SCB) att uppmana och förorda myndigheter, kommuner, regioner och organisationer o s v att börja samla in jämlikhetsdata.
På konferensen presenterade Mångkulturellt centrums Edda Manga sin och hennes forskningsprojekts kritik av jämlikhetsdata sådan den kommer till uttryck i Mangas, Mattias Gardells, Alireza Behtouis, René León Rosales och Alexander Ekelunds bok ”Att mäta rasism”.
I stället för att göra som EU och FN m fl uppmanar Sverige att göra, d v s att praktisera jämlikhetsdata såsom exempelvis Storbritannien gör, menar Manga och hennes kollegor att Sverige i stället bör fortsätta att utgå från registerdata och komplettera den offentliga statistik som hittas i folkbokföringsregistret med djup- och livsberättelseintervjuer och detta koncept benämner de som Balingsholmsmodellen.
Forskargruppen är i grunden emot att kategorisera individer i olika grupper baserade på ras, etnicitet och religion då kategoriseringen i sig är essentialistisk och enligt Manga och hennes kollegor helt enkelt ”rasistisk”. Denna kritik som svenska antirasister har förestått i decennier genomsyrade även den integrationspolitiska maktutredningen som Masoud Kamali ledde på 00-talet och som samlade lejonparten av Sveriges antirasistiska forskare. Sammanfattningsvis är svenska antirasister och svenska antirasistiska forskare sedan länge emot att ta fram data och siffror om ras, etnicitet, religion och liknande variabler.
Boken ”Att mäta rasism”, som min gamla arbetsplats Mångkulturellt centrum har givit ut, är ett resultat av VR-forskningsprojektet Metodologiska laboratorier som även Irene Molina, Paulina de los Reyes, Thomas Hvitfeldt och ett antal andra personer också har deltagit i, och de facto utgörs boken och projektet av ett försvar för färgblindheten i sin kritik av rasbegreppet och av ett avståndstagande från jämlikhetsdata i EU:s och FN:s tappning.
Eftersom jag har en helt annan inställning till både rasbegreppet och jämlikhetsdatafrågan och i åratal i det närmaste har fört ett ”enmanskrig” för det trängande behovet av både rasbegreppet och jämlikhetsdata i Sverige har jag hamnat helt utanför detta sammanhang men däremot blev jag kontaktad av Manga på ett tidigt stadium av forskningsprojektet då hon, Gardell, Behtoui, León Rosales och de andra upplevde att jag hade ”saboterat” för dem genom att varna ”ortenaktivister” och olika minoritetsföreträdare för deras projekt som jag redan från början förstod skulle utmynna i ett avståndstagande från jämlikhetsdata av brittisk modell.
Manga och hennes kollegor sade helt enkelt åt mig på skarpen – ja rentav beordrade mig – att sluta att varna representanter för olika minoriteter för deras projekt då jag underminerade och kort och gott förstörde för dem genom att göra det.
Jag valde slutligen även att göra det – d v s att tystna och att inte tala om och kritisera forskningsprojektet Metodologiska laboratorier och ”hålla käft” så länge projektet pågick vilket i praktiken har inneburit att jag har varit tyst i sju års tid sedan jag blev tillsagd av forskargruppen att hålla tyst.
Idag fick fick jag f ö veta av en deltagare som kommer från näringslivet att de siffror som DN publicerade i helgen över andelen invånare som har utländsk bakgrund i landet i stort och specifikt i Malmö redan har kommit till användning i den s k verkligheten.
Siffrorna som DN publicerade kommer från mig och de redovisades i anslutning till att jag intervjuades av DN om varför SD regelbundet använder sig av mina statistiksammanställningar och i intervjun försvarade jag mig mot den kritik som jag får från antirasister på både höger- och vänsterkanten att jag ger SD gratis ”ammunition” i form av siffror och data som bl a kan uppfattas som stigmatiserande (t ex andelen invånare med utomeuropeisk bakgrund som är beroende av bidrag, som misslyckas i skolan eller som bor trångbott o s v).
Det handlar konkret om ett svenskt företag vars VD och ledning nu har anammat mina statistiksammanställningar internt för att legitimera för personalavdelningen att företaget ifråga behöver spegla den rådande svenska befolkningssammansättningen och det handlar både om de anställda och medarbetarna, om framtida rekryteringar och om kunder och klienter.
Denna ”anekdot” säger precis allt om hur svältfött det här landet är på data och siffror om det nya, mångkulturella Sverige som idag är västvärldens mest heterogena land efter USA sett till befolkningssammansättningen samtidigt som det antirasistiska motståndet mot all typ av statistik som anses ”dela upp” och ”peka ut” är fortsatt kompakt p g a den rådande färgblinda antirasismen som ligger som en våt filt över riket.
Min kvalificerade gissning säger att den privata sektorn, näringslivet och industrin just nu går i bräschen vad gäller jämlikhetsdatafrågan medan den offentliga sektorn i form av statsapparaten, myndighetsvärlden, kommunerna och regionerna är fortsatt lamslagen av den färgblinda antirasistiska föreställningen om att jämlikhetsdata är detsamma som registrering/register och högst sannolikt handlar det om den vinstdrivande logiken – d v s att ta in att Sverige idag genomsyras av en demografisk mångfaldsnivå som numera inte ligger långt efter USA:s dito och inte minst att sätta siffror på denna supermångfald handlar helt enkelt om inget annat än de svenska företagens och koncernernas framtida överlevnad.
Antalet personer som diskrimineras har ökat kraftigt sedan 2015
Idag publicerar DO en rapport som visar att antalet personer som diskrimineras i fr a arbetslivet har ökat kraftigt sedan 2015 och fr a gäller det diskrimineringsgrunderna funktionsnedsättning och etnisk tillhörighet. I rapporten ingår även en sammanställning av olika enkäter som visar att 11,3% av de som är födda utanför Europa uppger att de behandlas på ett kränkande sätt liksom 6,5% av de som är födda i Sverige, varav åtskilliga sannolikt är andragenerationare, och personer som förmodas vara muslimer (baserat på utseende och klädsel) är särskilt utsatta.
Det är svårt att veta exakt varför det har blivit så men vad beträffar diskrimineringsgrunden etnisk tillhörighet så tyder en del på att det finns en koppling till den alltmer uppskruvade negativa retoriken kring (för att inte säga hetsen mot) landets invånare med utomeuropeisk bakgrund och inte minst mot de svenska muslimerna som fr a SD står bakom och som har ökat i omfattning sedan det s k flyktingkrisåret 2015. Kort och gott är det antagligen så att enskilda individer trakasseras, kränks och diskrimineras på sina arbetsplatser och i arbetslivet i stort p g a att SD hetsar mot de grupper som de utsatta individerna som kopplas samman med.
”Under åren 2015-2022 har anmälningar till DO om diskriminering ökat i snabb takt. De vanligaste anmälningarna handlar om funktionsnedsättning, och etnisk diskriminering i arbetslivet.”
DO släpper i dag för första gången en årsrapport som sammanställer anmälningar och undersökningar, och gör en genomgång av några av de vanligaste situationerna som syns i anmälningar till myndigheten.
Enkätundersökningar som DO sammanställt pekar mot att runt 500 000 svenskar upplever sig bli diskriminerade – varje år. En minoritet av de fallen anmäls till DO. Förra året gjordes 3 594 anmälningar till DO. Nästan 40 procent av dem – drygt 1 400 – handlar om funktionsnedsättning, medan 1 218 handlar om diskriminering som hänger ihop med etnisk tillhörighet.
Medan de flesta anmälningar handlar om diskriminering på grund av funktionsnedsättning och etnisk diskriminering, är det andra grupper som i enkätundersökningar oftast anser sig ha blivit diskriminerade.
I enkätundersökningar är istället unga, kvinnor 16-29 år de som i högst utsträckning säger sig ha blivit diskriminerade, och de vanligaste diskrimineringsgrunderna är kön, etnisk tillhörighet och ålder. Det är svårt att svara på vad den här skillnaden beror på, säger DO Lars Arrhenius.
– Jag tror att det kan finnas mycket skam kring att berätta om utsatthet. Det är en stor sak för många att anmäla diskriminering. Sedan vet jag heller inte om alla känner till möjligheten att anmäla.
Den vanligaste diskrimineringsgrunden i anmälningar till DO är funktionsnedsättning.
En typ av anmälan som har ökat i snabb takt de senaste åren, handlar om elever som diskrimineras i skolan på grund av neuropsykiatriska diagnoser (Npf), som exempelvis adhd eller autismspektrumtillstånd. Här handlar det oftast om att skolan inte sätter in tillräckligt stöd för att eleven ifråga ska klara av sin skolgång.
– Det lite sorgliga när det gäller barn med Npf i skolan är att det dels kan handla om att de inte får rätt stöd i klassrummet, men de löper också högre risk att utsättas för trakasserier. Så de blir ofta dubbelt utsatta, säger Lars Arrhenius.
Enligt anmälningar till DO leder bristande stöd i skolan, till fler konflikter med andra elever. Dessutom hänger trakasserier mot barn med funktionsnedsättning ofta hänger samman med trakasserier på grund av etnisk tillhörighet.
Vad tänker du om att de här frågorna hamnar hos DO som anmälningar? Borde de här bristerna hanteras på ett mer övergripande plan inom skolsystemet?
– När det gäller skolan och rätten till stöd handlar det från vår sida om att det också kan vara fråga om bristande tillgänglighet, som är en egen form av diskriminering i lagen, så jag ser ju det som mitt uppdrag att lyfta det och driva de frågorna. Så det är en egen fråga. Jag tycker att det är viktigt att driva de här fallen och ta de på allvar.
Etnisk diskriminering i arbetslivet drabbar i synnerhet män som har arabiska namn eller uppfattas som muslimer, visar flera undersökningar att I en studie av rekrytering missgynnades de här männen av arbetsgivare även när de uppgavs ha bättre meriter än sökande med helsvensk bakgrund.
För kvinnor är det något lättare att kompensera för etnisk tillhörighet med bättre meriter. Dock är kvinnor som bör slöja också särskilt utsatta för diskriminering i arbetslivet.
Rapporten mäter även omfattningen av sexuella trakasserier. Anmälningar om sexuella trakasserier i arbetslivet till DO har ökat kraftigt, även om det är ganska få fall. Enligt en undersökning är kvinnor är utsatta fem gånger så ofta som män, och unga utsätts mest.
Största risk för att bli utsatt för sexuella trakasserier löper kvinnor som arbetar på mansdominerade arbetsplatser. Vanligast är att det är en kollega som utsätter någon för sexuella trakasserier, näst vanligast är att det är en kund.
Omkring nio procent av anmälningar till DO 2022 rör områden som inte omfattas av diskrimineringslagar. Ett av DO:s förslag tre förslag på åtgärder mot diskriminering är att inkludera även myndighetsbeslut i lagstiftningen, en fråga som redan har utretts och där det finns ett färdig lagförslag.
– Det andra förslaget handlar om att stärka möjligheten till rättsligt skydd genom att få sin anmälan om diskriminering prövad Det tredje handlar om att vi vill se ett stärkt ansvar för arbetsgivare att motverka sexuella trakasserier från tredje part, alltså patienter och kunder till exempel, säger Lars Arrhenius.
Diskriminering baserad på namn är mer vanligt förekommande i Sverige än i Danmark och Norge
En grupp norska och danska forskare har nyligen publicerat en studie i den akademiska tidskriften Humanities and Social Sciences Communications som visar att diskriminering baserad på namn är mer vanligt förekommande i Sverige än i Norge och Danmark trots att Sverige ”score:ar” högst i världen vad gäller en inkluderande integrationspolitik och trots att svenskarna därtill ”score:ar” högst i världen vad gäller att hysa inkluderande attityder till invandrare och minoriteter i jämförelse med både Norge och norrmännen samt Danmark och danskarna.
Studien bygger på den s k situation testing-metoden som i detta fall innebär att forskargruppen har skickat in en identisk förfrågan om att få komma och visa upp sig och träna till över tusen damfotbollslag i de tre länderna och använt sig av dels nordiskklingande namn, dels av slavisk- och östeuropeiskklingande namn och dels av utomvästerländsk-, turkisk-, arabisk- och somaliskklingande namn och därefter har de mätt andelen positiva och negativa svar.
Studien visar att de svenska fotbollslagen uppvisar det statistiskt mest signifikanta diskrimineringsmönstret samt att det finns en hierarki vad gäller diskrimineringen i den meningen att de personer som bär på namn som associeras med den utomeuropeiska världen blir mest diskriminerade. I Norge och Danmark fann forskarna inte alls samma nivå av diskriminering och forskargruppen spekulerar i att att den färgblinda antirasismen, som är som mest extrem just i Sverige, bidrar till att skyla över denna typ av diskriminering samtidigt som att det gör det svårt att tala om den och därmed att bekämpa den.
Det är också troligt att det faktum att det historiskt har funnits en större heterogenitet vad gäller namnbruk i Norge och i Danmark också är en del av förklaringen – d v s de majoritetssvenska namnen blev helt enkelt mer homogeniserade under 1900-talet vilket innebär att det antagligen finns en högre tolerans för ”annorlunda” namn i Norge och i Danmark än vad det gör i Sverige.
En attitydundersökning som genomförts bland invånarna i EU:s samtliga medlemsstater har också tidigare indikerat att diskriminering baserad på namn verkar vara mer utbredd i Sverige än i de andra EU-länderna och det finns också en del som tyder på att invandrar- och minoritetsinvånarna byter namn i högre grad i Sverige (d v s till nordiskklingande namn) än i flertalet andra länder för att undvika diskriminering baserad på namn.
Vad gäller diskriminering baserad på trosuppfattning (som ibland kan innefatta klädskick och kosthållning), på utseende (d v s ras), på språk (d v s accent och brytning) eller på nationalitet (d v s medborgarskap) o s v så finns det inga liknande studier som jämför de tre skandinaviska länderna men det kan vara så att de ”genomrasistiska” norrmännen och danskarna som ytligt sett uppvisar mer negativa attityder till utomeuropéer, muslimer, svarta, romer o s v och i övrigt uttrycker sig mer brutalt och rått om desamma med svenska mått mätt (d v s jämfört med vad som är socialt accepterat inom den svensktalande gemenskapen) diskriminerar i mindre utsträckning än de antirasistiska svenskarna.
Denna paradox att det färgblinda antirasistiska Sverige skulle diskriminera i större utsträckning än genomrasistiska länder som exempelvis Österrike, Danmark, Nederländerna, Frankrike, Storbritannien och Italien har flera forskare försökt att förstå med hjälp av olika hypoteser.
Fler utrikes födda upplever diskriminering i Sverige jämfört med EU-genomsnittet
SCB har idag publicerat en ny rapport som jämför situationen på arbetsmarknaden för utrikes födda i Sverige jämfört med utrikes födda i övriga EU och bl a är Sverige fortsatt det land där skillnaden i att vara arbetslös eller ej är som allra störst när inrikes och utrikes födda jämförs med varandra. I Sverige är 4,4% av de inrikes födda arbetslösa att jämföra med 18,4% av de utrikes födda vilket kan jämföras med 4,8% respektive 8,6% i övriga EU. Bland invånarna med bakgrund i Afrika söder om Sahara och den s k MENA-regionen handlar det om en arbetslöshet på 28,6% respektive 22,9%.
Därtill upplever en högre andel av de utrikes födda i Sverige att de utsätts för diskriminering inom arbetslivet jämfört med EU-genomsnittet.
Ny statistik över anmälningarna till DO
Idag publicerade DO sin nya rapport som redovisar statistik över de anmälningar som inkom till myndigheten mellan 2015-2021.
Förutom den kraftiga uppgången 2020-21 som berodde på pandemin och på att 100-tals personer som av olika anledningar avstod från att vaccinera sig upplevde sig diskriminerade så dominerar som ”brukligt” diskrimineringsgrunderna funktionsnedsättning och etnisk tillhörighet liksom anmälningar som rör arbetslivet varinom etnisk tillhörighet är den vanligaste diskrimineringsgrunden.
Tyvärr fortsätter DO att till skillnad från BRÅ vägra att särredovisa vilka minoriteter som är vanligast förekommande bakom anmälningarna – t ex om det handlar om afrosvenskar eller om romer – för att inte ”stigmatisera” och ”peka ut” minoriteterna vilket gör att det är svårt att säga något närmare om anmälningsstatistiken.
Ny avhandling visar att män med utomeuropeiska namn diskrimineras mer än kvinnor med utomeuropeiska namn
Nu har ännu en (ny) avhandling konstaterat att personer som bär namn som låter ”utländska” och fr a utomnordiska och ”utomeuropeiska” (d v s namn som associeras till den s k MENA-regionen, subsahariska Afrika, Asien o s v) riskerar att diskrimineras på arbetsmarknaden och i arbetslivet.
Avhandlingen sticker ut då den också kan konstatera att män med utländskklingande namn löper en högre risk att diskrimineras än kvinnor som bär utländskklingande namn och särskilt gäller det högutbildade män med utländskklingande namn.
En orsak kan vara att det finns föreställningar om män med utomeuropeisk bakgrund som säger att de är patriarkala liksom sexistiska och homofoba och macho och aggressiva på arbetsplatsen och i arbetslivet. En annan orsak är att män generellt diskrimineras mer än kvinnor när det gäller personer med utländsk bakgrund. När det gäller majoritetssvenskar är det i stället tvärtom – majoritetssvenska kvinnor diskrimineras mer än majoritetssvenska män på arbetsmarknaden.
Tidigare namndiskrimineringsstudier har visat att personer som bär namn som uppfattas som arabiska, asiatiska och afrikanska löper en särskilt stor risk att diskrimineras inom det svenska arbetslivet.
”Män med utländskt klingande namn som söker jobb får betydligt färre svar på sina ansökningar än kvinnliga sökande med utländskt klingande namn.”
”Resultatet tyder på att etnisk diskriminering vid rekrytering är en bidragande faktor till etnisk ojämlikhet på den svenska arbetsmarknaden, både för kvinnor med utländska namn och särskilt för män med utländska namn.”
”Forskaren Anni Erlandsson, nyligen utnämnd till doktor i sociologi vid Stockholms universitet, har tillsammans med sina kollegor undersökt hur framgångsrika män och kvinnor med utländskt respektive svenskklingande namn varit i rekryteringsprocessens första steg. I studien skickades över 5 000 fiktiva jobbansökningar, med identiska kvalifikationer för jobb inom samma yrke. Namnen på de sökande byttes ut för att signalera olika kön och olika etnisk härkomst.
Forskarna samlade också in uppgifter om rekryterares eller annonsens kontaktpersons kön, samt en rad uppgifter om jobbet som annonserades ut. Resultatet visar att etnisk diskriminering av arbetssökande med utländskt klingande namn förekommer hos både manliga och kvinnliga rekryterare.
– Det vi såg är att kvinnliga rekryterare favoriserar kvinnliga sökande med utländskt klingande namn framför manliga sökande med utländska namn, och det sker framförallt i yrken som kräver högre utbildning. De manliga rekryterarna diskriminerar på samma sätt men då i ansökningar till mansdominerade yrken, säger Anni Erlandsson.
Sedan tidigare finns forskningsbelägg för att män löper större risk än kvinnor att diskrimineras på arbetsmarknaden på grund av utländsk bakgrund. Detta bekräftas i studien, som också är en av de första större undersökningarna i Sverige av hur rekryterarnas kön är kopplad till diskrimineringen.
– Resultatet tyder på att rekryterarens kön kan vara en bidragande faktor till det här mönstret, i alla fall i vissa yrkeskategorier, säger Anni Erlandsson.
Forskarna skickade 5 641 fiktiva jobbansökningar till utannonserade jobb i 20 olika yrken på den svenska arbetsmarknaden mellan åren 2014 och 2020. En ansökan för varje jobb skickades och arbetsgivarnas svar till dessa dokumenterades. Sökandes namn i ansökningarna signalerade kön och etnicitet (utländsk bakgrund). De olika namnen tilldelades slumpmässigt till ansökningarna. Kvalifikationerna, så som utbildning och arbetslivserfarenhet, var identiska för samma yrken. Information om rekryterarens eller kontaktpersonens kön dokumenterades utifrån arbetsgivarens svar på de fiktiva jobbansökningarna samt från jobbannonserna.”
EU-kommissionen ser just nu över EU:s rasdirektiv och i sammanhanget framträder Sverige som ett apart land
Igår blev jag I egenskap av svensk forskare som studerar frågor om ras och rasism i ett svenskt sammanhang kontaktad av EU-kommissionen (likt antagligen många andra svenska forskare som gör detsamma) som just nu ser över EU:s lagstiftning och ”grundlag” (d v s ett s k direktiv) som specifikt rör rasdiskriminering – d v s EU:s Racial Equality Directive (RED) som på svenska omtalas som EU:s rasdirektiv eller kort och gott som rasdirektivet.
Bl a undrar EU-kommissionen om strukturell rasism förekommer i Sverige liksom om hur frågan om jämlikhetsdata ser ut i Sverige och själv kände jag mig tvungen att svara att Sverige i den färgblinda antirasismens namn har avskaffat ras som diskrimineringsgrund p g a att Sverige sedan länge (och återigen i den färgblinda antirasismens namn) har avskaffat själva rasbegreppet i sig, vilket i praktiken innebär att rasdiskriminering inte existerar längre i Sverige i juridisk mening, samt att Sverige (och än en gång i den färgblinda antirasismens namn) är emot att samla in jämlikhetsdata om ras, etnicitet, religion och språk vilket innebär att det just i Sverige helt och hållet saknas statistik om de olika minoriteternas situation och därigenom också siffror på diskrimineringens omfattning (vilka minoriteter drabbas mest, i vilka sammanhang och sfärer o s v).
Slutligen påmindes jag om att Sverige en gång i tiden (och liksom ovan i den färgblinda antirasismens namn) fick igenom att EU måste skriva ut följande stycke varje gång rasdirektivet omnämns och kommer på tal så att (de färgblinda antirasistiska) svenskarna inte ska behöva må dåligt och bli ledsna, arga eller t o m hatiska (mot det ”genomrasistiska” EU) mot bakgrund av att glosan ras sannolikt både är det mest tabubelagda och det mest hatade ordet i (nutids)svenska språket:
”The European Union rejects theories which attempt to determine the existence of separate human races. The use of the term ”racial origin” in the Treaty on the Functioning of the EU and the Racial Equality Directive does not imply an acceptance of such theories.”
Reflektioner kring att Sverige har avskaffat ordet ras i antirasismens namn mot bakgrund av DN:s aktuella avslöjande om rasdiskriminering inom vården
Att DO nu reagerar starkt efter DN:s uppmärksammade avslöjande är lovvärt men här någonstans har Sveriges och svenskarnas närmast gränslösa antirasistiska vrede (eller t o m hat) mot rasbegreppet (och t o m mot själva ordet ras) fullständigt gått in i väggen och slagit knut på sig själv för DN:s reportage handlade då enbart om diskriminering på grund av kroppsskillnader och utseendeaspekter – d v s om just ras – och inte om språk, religion, kultur o s v (d v s etnicitet).
Sedan 1990-talets slut har Sverige, som första land i världen och i opposition mot både FN och EU (d v s både FN och EU liksom nästan alla av världens alla stater använder sig då av rasbegreppet i mängder av olika sammanhang), succesivt systematiskt utmönstrat ordet ras från all officiell och offentlig textproduktion vilket bl a har fått till följd att 2008 års svenska diskrimineringslag, som är den som fortfarande gäller, avskaffade ras som diskrimineringsgrund.
Rent tekniskt-juridiskt-lingvistiskt innebär det att om t ex en icke-vit utlandsadopterad läkare diskrimineras, så kan hen inte få någon upprättelse just i Sverige då rasdiskriminering inte längre existerar i Sverige (OBS: det enda som skiljer utomeuropeiska utlandsadopterade från majoritetssvenskarna är då kroppen och utseendet – d v s ras – inget annat för etniskt-kulturellt är de adopterade till 100% eller åtminstone till 99,99% svenskar).
Den svenska utmönstringen av ordet ras, som syftar till att utrota själva ordet från språket i sig, har då ägt rum i den svenska antirasismens namn för att bekämpa rasism och på sikt avskaffa rasismen i Sverige.
Det kanske mest fascinerande av allt i denna svenska antirasistiska ”kråksång” är att nyligen offentliggjordes en statlig utredning rörande en framtida lag om att förbjuda rasistiska organisationer, vilket FN sedan länge har krävt att Sverige ska införa, och i utredningen står det explicit att läsa att det var ett misstag av Sverige att avskaffa rasbegreppet.
Det går nämligen inte att införa en lag om att förbjuda rasistiska organisationer utan att definiera vad en rasistisk organisation är och står för, och då behövs ordet ras i själva lagtexten. Utredningen skriver bl a följande om Sveriges avskaffande av rasbegreppet:
”I fråga om förföljelse på grund av ”ras” kan följande sägas. Som inledningsvis nämnt har den här behandlade definitionen sin bakgrund i beskrivningen av de sammanslutningar för vilka föreningsfriheten kan begränsas enligt 2 kap. 24 § andra stycket regeringsformen. Den språkliga utformningen av begränsningsstadgandet ändrades år 2011, genom att ”ras” togs bort. I stället infördes ”annat liknande förhållande” som i första hand avses träffa (ogrundade) föreställningar om ras. Detta uttryck är dock oprecist och lämpar sig inte att användas i den straffrättsliga lagstiftningen mot bakgrund av legalitetsprincipens krav… Med beaktande av de krav som legalitetsprincipen ställer bör ”annat liknande förhållande” inte användas i lagtexten utan i stället ”ras”.”
Just nu är utredningens lagförslag, som då innehåller ordet ras i själva lagtexten, ute på remiss och i början av september ska remissvaren ha inkommit. Bland remissinstanserna hittas bl a just DO liksom Forum för levande historia, Expo, Amnesty, BRÅ, Delmos, Mångkulturellt centrum, RFSL, Svenska FN-förbundet, Uppsala universitet (antagligen p g a Cemfor) och Säpo och det är åtminstone min förhoppning att åtminstone några av dessa instanser kommer att ställa sig bakom att Sverige återinför rasbegreppet om en lag om att förbjuda rasistiska organisationer ska kunna införas.
https://www.dn.se/sverige/do-efter-dn-granskning-om-bortvalda-lakare-vi-kommer-agera
”I samtliga regioner i Sverige finns det vårdgivare som går med på patienters önskemål om att välja att vårdas av etniskt svenska läkare eller tandläkare, visar DN:s granskning.
Bland de vårdcentraler och tandläkarmottagningar som DN kontaktat har flera även gett instruktioner om hur man ska göra för att försäkra sig om att man får en etnisk svensk behandlare.
Flera fackförbund har reagerat på det granskningen visar och Tandläkarförbundet vill se att Diskrimineringsombudsmannen, DO, utreder vårdgivare som gått med på sådana önskemål.
Nu agerar DO efter granskningen och ska i ett första steg tillkalla ansvariga ute i regionerna för samtal.”
(…)
”– Detta är ett första steg, att kalla till oss ansvariga för att få mer underlag. Efter det tar vi ställning till om det blir en större tillsyn.
– Syftet med initiativet från min sida är att komma fram till hur DO bäst kan agera för att komma tillrätta med problemen, fortsätter Arrhenius.
Att personer upplever sig diskriminerade på grund av sin etniska tillhörighet är ett stort problem inom flera områden i samhället, säger Arrhenius och syftar på de anmälningar och klagomål som kommer in till DO.”
DN idag de regioner i landet som tillåter patienter att välja vit vårdpersonal
DN:s Adrian Sadikovic och Christy Chamy ”out:ar” idag de regioner i landet som tillåter patienter att välja s k ”etnisk svensk” vårdpersonal och det handlar då bl a om Kalmar, Värmland, Örebro, Dalarna, Gävleborg, Västernorrland och Jämtland-Härjedalen.
Det ska understrykas och påminnas om att reportaget INTE handlar om att patienter inte vill möta vårdpersonal som talar bruten svenska med accent, nyanländ SFI-svenska eller s k ortensvenska utan reportaget handlar om att vita patienter inte vill möta icke-vit vårdpersonal.
Adrian Sadikovic och Christy Chamy har då använt sig av den s k situation testing/praktikprövning-metoden, som länge ansågs mycket kontroversiell i Sverige, d v s de har ”fejkat” att de är vita patienter som explicit har bett om att få möta s k ”etnisk svensk” vårdpersonal.
Även om avslöjandet och granskningen är helt och hållet lovvärt så måste just jag så klart samtidigt klaga på det färgblinda språkbruket och det färgblinda kodspråket: Nu fattar visserligen i stort sett alla svensktalande att det handlar om vita svenskar, men just i detta sammanhang när reportaget handlar om patienter som just vill ha vit vårdpersonal och inte icke-vit vårdpersonal så hade det kanske ändå varit på sin plats att åtminstone göra ett undantag från den rådande färgblinda antirasismen och skriva ut ”vit” åtminstone en enda gång. Sedan vet jag naturligtvis också att väldigt många vita personer i Sverige tar illa upp av att bli benämnda som just vita men ett reportage som detta hade trots allt ändå mått bra av lite klarspråk trots rådande färgblindhet. ”En rad svenska regioner följer inte sina egna riktlinjer om att patienter inte får välja vårdpersonal baserat på etnicitet, kan DN avslöja. Det visar den fortsatta granskningen av hur vårdgivare låter patienter välja vård av etniskt svenska läkare.”
”DN:s granskning har visat hur det i alla Sveriges regioner finns vårdgivare som låter patienter välja att vårdas av etniskt svenska läkare och tandläkare.
– Vi har Maria, Sanna och Elsa. Tre damer som är ljusa, svarade till exempel personal vid en offentlig folktandvårdsklinik i Värmland, sa personal på kliniken till DN:s reporter. Namnen har bytts ut.
Bland annat har granskningen även visat hur flera vårdgivare gett instruktioner kring hur man går tillväga för att undvika att hamna hos vårdpersonal som inte är etniskt svenska. DN kan nu avslöja hur en rad regioner, trots sina egna riktlinjer, erbjudit att välja vård av etniskt svenska läkare eller tandläkare på deras offentligt drivna kliniker. En av dem är just Region Jönköping – som alltså var först ut i Sverige med sin policy.
Direktören Charlotta Edsdotter, som tog fram riktlinjerna, säger att de inte har någon anledning att hamna i konflikter med patienter som har sådana önskemål. Däremot ska vårdgivare inte gå med på att göra urval efter etnicitet bland de anställda.
– Nej, jag tycker inte det är bra att man ska få gehör för att välja vårdgivare utifrån etnicitet. Svar nej, säger hon.
Varför var det här möjligt när vi ringde?
– Jag tror det är flera saker som spelar roll. Man kanske inte tänkte på det. Man kanske var lite rädd. Vad är det jag hör? Om man har gott om svenska läkare så kanske det var lättare att säga det snarare än att markera. Man ska heller inte markera i onödan. ”
(…)
”Efter att riktlinjerna togs fram 2018 i Region Värmland skickades information om vad som gällde till ”alla medarbetare och alla chefer”, bekräftar regionen. Trots det erbjöd en av regionens verksamheter att välja bland tre ”ljusa” tandläkare.
– Det här är naturligtvis ingenting som regionen tycker ska vara möjligt att göra. De fynd som DN har gjort kommer naturligtvis föranleda att vi påminner om det här internt, säger Göran Karlström, tillförordnad hälso- och sjukvårdsdirektör.”
Lars Åberg menar i dagens Bulletin att det statistiska faktum att de utomeuropeiska invandrarna och deras efterkommande sackar efter i samhällets samtliga sfärer och på livets alla områden beror på dem själva och specifikt på ”sämre hälsa och bristande förutsättningar” från deras hemländer
Journalisten och författaren Lars Åberg hävdar i dagens Bulletin att det statistiska faktum att de utomeuropeiska invandrarna och deras efterkommande sackar efter i samhällets samtliga sfärer och på livets alla områden (såsom vad gäller privatekonomin, hälsan, skolresultaten, arbetslösheten, lönenivåerna, anställningsförhållandena, boendesituationen o s v) enkom beror på dem själva:
”Men de skillnader som visar sig i fråga om skolresultat, boende, hälsa och värderingar är inte någon naturlig konsekvens av rasism eller diskriminering. De beror på att människor med sämre hälsa och bristande förutsättningar att bli självförsörjande har invandrat till ett land vars beslutsfattare inte velat erkänna att detta skulle kunna medföra svårigheter.”
Utomeuropéerna håller helt enkelt inte måttet, d v s de kan inte mäta sig med majoritetssvenskarna och med de nordiska, europeiska och västerländska invandrarna och deras efterkommande enligt Åberg, d v s de klarar helt enkelt inte av att över/leva i Sverige då de redan hade ”sämre hälsa och bristande förutsättningar” i sina hemländer och därför borde de aldrig ha kommit hit och de borde fr a aldrig ha fått komma in i landet och fått stanna här och bo och leva i Sverige permanent överhuvudtaget.
Åberg hävdar då detta trots att nya både kvantitativa och kvalitativa studier som undersöker den svenska diskrimineringen och den svenska segregeringen gentemot i huvudsak just landets invånare med utomeuropeisk bakgrund publiceras i stort sett varje vecka och inte minst trots att en mycket snabbt växande andel av desamma faktiskt är födda eller i huvudsak uppväxta i Sverige – d v s de är antingen s k ”andrageneration:are” eller tillhör den mycket stora s k 1,5-generationen (personer som har invandrat till Sverige innan skolstart varav åtskilliga i späd ålder och vilka därför liknar de s k ”andrageneration:arna” i långt högre utsträckning än sina invandrade föräldrar och tonårs/vuxeninvandrarna) och även de sackar då efter i siffrornas värld (såsom vad gäller privatekonomin, hälsan, skolresultaten, arbetslösheten, lönenivåerna, anställningsförhållandena, boendesituationen o s v) och de kan knappast ha tagit med sig ”sämre hälsa och bristande förutsättningar” från några hemländer då de alla är födda och/eller uppvuxna i Sverige.
Dessutom sackar även de blandade/mixade med utomeuropeisk bakgrund (d v s de som har en majoritetssvensk, nordisk eller europeisk förälder och en utomeuropeisk förälder) liksom de adopterade med utomeuropeisk bakgrund (d v s de som har en eller två majoritetssvenska föräldrar) också efter i statistikens värld (såsom vad gäller privatekonomin, hälsan, skolresultaten, arbetslösheten, lönenivåerna, anställningsförhållandena, boendesituationen o s v) och inte heller dessa båda sistnämnda invånargrupper med utomeuropeisk bakgrund kan sägas ha tagit med sig ”sämre hälsa och bristande förutsättningar” från några hemländer då de också är födda och/eller uppvuxna i Sverige.
I övrigt börjar det nu klarna allt mer vilka som tillhör och skriver för Bulletin utöver kärnan Paulina Neuding, Thomas Gür, Tino Sanandaji och Pontus Tholin och huvudfinansiären Gustaf Rentzhog, VD på Söderberg & Partners som under förra inkomståret (d v s 2019) hamnade på plats 20 i landet vad gäller de personer som redovisade störst kapitalinkomster (244 miljoner för Rentzhogs del):
Idag debuterade t ex Ann Heberlein som Bulletin-ledarskribent och bland övriga ledarskribenter hittas Susanna Birgersson, Aleksandra Boscanin, Per Gudmundson (som igår jämförde Bulletin med SvD och framställde Bulletin som något av 2020-talets och den svenska högerns nya SvD) och Alice Teodorescu Måwe. Bland kolumnisterna och krönikörerna hittas just Lars Åberg liksom Anna-Karin Wyndhamn, Per Brinkemo, Nina Lekander, Blanche Sande, Carolin Dahlman, Fredrik Kärrholm, Lars Leijonborg, Merit Wager, Anosh Ghasri, Jens Ganman, Mustafa Panshiri, Benjamin Kalischer Wellander och Ann Charlott Altstadt och på nyhetssidan (ekonomi, kultur, politik, vetenskap o s v) hittas namn som Ivar Arpi, Henrik Sjögren, Negar Adele Josephi, Edmund Phelps, Martin Berg, Sara Chogrich, Fredrik Ekelund/Marisol M, Michael Economou och Ana Cristina Hernández.
Flera av dem kommer då från vänstern i bred mening såsom Lars Åberg själv och vissa ser sig fortfarande som vänster medan andra kommer från Timbro och Neo:s gamla redaktion och ytterligare andra är högerliberaler och konservativa. Vad gäller de som går att knyta till ett visst parti så är det M och KD som gäller och därefter L och det blir alltmer uppenbart att det högst prioriterade målet på Bulletins agenda är att säkerställa att den svenska borgerligheten förbereder sig på att ta över makten efter 2022 med stöd av SD och med hjälp av en TAN:iserad kulturhöger/kulturkrigsretorik samt att på sikt utmana SvD som den liberalkonservativa svenska högerns viktigaste organ.
Tobias Hübinette 