Kategori: diskriminering

Lars Åberg menar i dagens Bulletin att det statistiska faktum att de utomeuropeiska invandrarna och deras efterkommande sackar efter i samhällets samtliga sfärer och på livets alla områden beror på dem själva och specifikt på ”sämre hälsa och bristande förutsättningar” från deras hemländer

Journalisten och författaren Lars Åberg hävdar i dagens Bulletin att det statistiska faktum att de utomeuropeiska invandrarna och deras efterkommande sackar efter i samhällets samtliga sfärer och på livets alla områden (såsom vad gäller privatekonomin, hälsan, skolresultaten, arbetslösheten, lönenivåerna, anställningsförhållandena, boendesituationen o s v) enkom beror på dem själva:


”Men de skillnader som visar sig i fråga om skolresultat, boende, hälsa och värderingar är inte någon naturlig konsekvens av rasism eller diskriminering. De beror på att människor med sämre hälsa och bristande förutsättningar att bli självförsörjande har invandrat till ett land vars beslutsfattare inte velat erkänna att detta skulle kunna medföra svårigheter.”


Utomeuropéerna håller helt enkelt inte måttet, d v s de kan inte mäta sig med majoritetssvenskarna och med de nordiska, europeiska och västerländska invandrarna och deras efterkommande enligt Åberg, d v s de klarar helt enkelt inte av att över/leva i Sverige då de redan hade ”sämre hälsa och bristande förutsättningar” i sina hemländer och därför borde de aldrig ha kommit hit och de borde fr a aldrig ha fått komma in i landet och fått stanna här och bo och leva i Sverige permanent överhuvudtaget.


Åberg hävdar då detta trots att nya både kvantitativa och kvalitativa studier som undersöker den svenska diskrimineringen och den svenska segregeringen gentemot i huvudsak just landets invånare med utomeuropeisk bakgrund publiceras i stort sett varje vecka och inte minst trots att en mycket snabbt växande andel av desamma faktiskt är födda eller i huvudsak uppväxta i Sverige – d v s de är antingen s k ”andrageneration:are” eller tillhör den mycket stora s k 1,5-generationen (personer som har invandrat till Sverige innan skolstart varav åtskilliga i späd ålder och vilka därför liknar de s k ”andrageneration:arna” i långt högre utsträckning än sina invandrade föräldrar och tonårs/vuxeninvandrarna) och även de sackar då efter i siffrornas värld (såsom vad gäller privatekonomin, hälsan, skolresultaten, arbetslösheten, lönenivåerna, anställningsförhållandena, boendesituationen o s v) och de kan knappast ha tagit med sig ”sämre hälsa och bristande förutsättningar” från några hemländer då de alla är födda och/eller uppvuxna i Sverige.


Dessutom sackar även de blandade/mixade med utomeuropeisk bakgrund (d v s de som har en majoritetssvensk, nordisk eller europeisk förälder och en utomeuropeisk förälder) liksom de adopterade med utomeuropeisk bakgrund (d v s de som har en eller två majoritetssvenska föräldrar) också efter i statistikens värld (såsom vad gäller privatekonomin, hälsan, skolresultaten, arbetslösheten, lönenivåerna, anställningsförhållandena, boendesituationen o s v) och inte heller dessa båda sistnämnda invånargrupper med utomeuropeisk bakgrund kan sägas ha tagit med sig ”sämre hälsa och bristande förutsättningar” från några hemländer då de också är födda och/eller uppvuxna i Sverige.


I övrigt börjar det nu klarna allt mer vilka som tillhör och skriver för Bulletin utöver kärnan Paulina Neuding, Thomas Gür, Tino Sanandaji och Pontus Tholin och huvudfinansiären Gustaf Rentzhog, VD på Söderberg & Partners som under förra inkomståret (d v s 2019) hamnade på plats 20 i landet vad gäller de personer som redovisade störst kapitalinkomster (244 miljoner för Rentzhogs del):


Idag debuterade t ex Ann Heberlein som Bulletin-ledarskribent och bland övriga ledarskribenter hittas Susanna Birgersson, Aleksandra Boscanin, Per Gudmundson (som igår jämförde Bulletin med SvD och framställde Bulletin som något av 2020-talets och den svenska högerns nya SvD) och Alice Teodorescu Måwe. Bland kolumnisterna och krönikörerna hittas just Lars Åberg liksom Anna-Karin Wyndhamn, Per Brinkemo, Nina Lekander, Blanche Sande, Carolin Dahlman, Fredrik Kärrholm, Lars Leijonborg, Merit Wager, Anosh Ghasri, Jens Ganman, Mustafa Panshiri, Benjamin Kalischer Wellander och Ann Charlott Altstadt och på nyhetssidan (ekonomi, kultur, politik, vetenskap o s v) hittas namn som Ivar Arpi, Henrik Sjögren, Negar Adele Josephi, Edmund Phelps, Martin Berg, Sara Chogrich, Fredrik Ekelund/Marisol M, Michael Economou och Ana Cristina Hernández.

Flera av dem kommer då från vänstern i bred mening såsom Lars Åberg själv och vissa ser sig fortfarande som vänster medan andra kommer från Timbro och Neo:s gamla redaktion och ytterligare andra är högerliberaler och konservativa. Vad gäller de som går att knyta till ett visst parti så är det M och KD som gäller och därefter L och det blir alltmer uppenbart att det högst prioriterade målet på Bulletins agenda är att säkerställa att den svenska borgerligheten förbereder sig på att ta över makten efter 2022 med stöd av SD och med hjälp av en TAN:iserad kulturhöger/kulturkrigsretorik samt att på sikt utmana SvD som den liberalkonservativa svenska högerns viktigaste organ.

Den rödgröna regeringen sjösätter idag västvärldens mest omfattande handlingsplan för att bekämpa den skenande strukturella segregationen och diskrimineringen

Regeringen sjösätter en storsatsning för att under de kommande åren en gång för alla försöka motverka och bryta den just nu eskalerande segregationen som genomsyrar snart sagt varenda område och sfär i dagens svenska samhällsbygge. Denna nationella plan mot segregation som lanseras idag bör vara den största satsningen i västvärlden mot just segregation och kanske i hela världen vilket återigen visar att den sittande rödgröna regeringen fortfarande är världens första och hittills enda antirasistiska liksom feministiska regering.

Med fokus på landets miljonprogramsområden innefattar den rödgröna regeringens handlingsplan mot segregation åtminstone en halv miljard kronor mot bakgrund av den rådande pandemin som har slagit brutalt hårt mot just miljonprogramsområdena och deras invånare.

I handlingsplanen konstaterar regeringen att Sverige har gått från att under 1900-talets andra hälft ha varit världens mest socioekonomiskt jämlika land utanför den kommunistiska världen till att vara det land inom i-världen och i västvärlden där de socioekonomiska klyftorna växer som allra snabbast samt att dessa alltmer astronomiska och avgrundsdjupa klyftor är avläsbara i statistikens och siffrornas värld särskilt inom fem områden i det svenska samhället: bostadssektorn, arbetslivet, utbildningsväsendet, frågor som rör den parlamentariska demokratin och civilsamhället samt frågor som rör brottslighet.

Regeringen konstaterar vidare att det handlar om en socioekonomisk segregering på en strukturell nivå inom just dessa fem områden – t ex har boendesegregationen eskalerat närmast ohejdat under de senaste åren och idag äger 80% av majoritetsinvånarna sin bostad medan endast kring 20% av invånarna med utomeuropeisk bakgrund gör detsamma medan arbetslösheten i skrivande stund är fullständigt skyhög bland miljonprogramsområdenas invånare – idag är kring 30% av invånarna med utomeuropeisk bakgrund arbetslösa att jämföra med kring 3% av majoritetsinvånarna.

Miljonprogramsområdenas barn, ungdomar och unga vuxna misslyckas vidare numera i alltför hög grad i skolan och miljonprogramsområdenas vuxna invånare röstar i långt mindre utsträckning än de vuxna majoritetsinvånarna och är dessutom enligt alla mått mätt mindre engagerade i föreningslivet och i det svenska samhällslivet och offentligheten i stort medan fr a våldsbrotten drabbar invånarna i miljonprogramsområdena allra mest – de allra flesta som t ex har dödats eller skadats av bomber och kulor under de senaste åren har då utländsk och i huvudsak utomeuropeisk bakgrund. Därtill är hälsotillståndet bland miljonprogramsområdenas invånare mycket sämre än bland majoritetsinvånarna liksom livslängden o s v.

Handlingsplanen mot segregation kommer även att prioritera att bekämpa rasdiskrimineringen på arbetsmarknaden och i satsningen ingår också mer pengar till forskning om den svenska segregationen och vad som driver denna samt hur den ser ut:

https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2020/12/regeringen-beslutar-om-handlingsplan-mot-segregation

”Det övergripande målet för regeringens politik mot segregation är minskad segregation, jämlika och jämställda uppväxt- och levnadsvillkor samt goda livschanser för alla. Riksdagen har ställt sig bakom det övergripande målet i samband med att budgeten för 2020 beslutades.”

(…)

”För 2021–2023 beräknas 250 miljoner kronor per år i statsbidrag till kommuner, regioner och civilsamhälle för att minska och motverka segregation som fördelas av Delmos. Regeringen föreslår i budgetpropositionen för 2021 att Delmos ska kunna fatta fleråriga beslut om statsbidrag för att ge bättre planeringsförutsättningar för bidragsmottagarna. I budgetpropositionen för 2021 föreslås även ytterligare 250 miljoner kronor per år under perioden 2021–2023 för att skapa förbättrade förutsättningar för sociala insatser i utsatta områden.”

Ny studie visar att personer med s k arabiskklingande namn fortsätter att diskrimineras

IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering) i Uppsala har idag publicerat en ny rapport författad av Adrian Adermon och Lena Hensvik som bygger på den s k situation testing- eller praktikprövning-metoden och som tyvärr visar att den s k namndiskrimineringen är fortsatt påtaglig i det svenska arbetslivet och även vad gäller s k enkla jobb inom den s k gigjobbmarknaden:

I detta fall handlar det om s k arabiskklingande namn som i praktiken kan ”översättas” med namn som associeras till den s k MENA-regionen och i förlängningen till hela den muslimska världen inkluderande personer som även kan komma från t ex Afrikas horn och Östafrika samt Central-, Syd- eller Sydostasien då s k arabiskklingande namn är vanligt förekommande i stora delar av just den muslimska världen och sannolikt kan majoritetssvenskar i gemen inte heller skilja mellan s k arabiskklingande namn och t ex turkiska, persiska eller berbiska namn så även dessa namn berörs antagligen och naturligtvis är inte alla som bär ett s k arabiskklingande namn muslimer utan många är också kristna eller ateister eller något annat (d v s det finns naturligtvis också buddhister, zorastrer, mandéer, hinduer m fl som också bär ett s k arabiskklingande namn liksom en del svarta amerikaneroch det finns t o m en del adopterade som bär ett sådant namn liksom 100-tals majoritetssvenskar som har konverterat till islam):

Klicka för att komma åt r-2020-22-gigekonomin-som-dorroppnare.pdf

”Att ha ett gigjobb på CV:t hjälper inte unga med arabiskklingande namn att få ett fotfäste på arbetsmarknaden. Det visar en ny rapport från IFAU.

Rapportförfattarna har skickat fiktiva jobbansökningar till arbetsgivare som annonserat efter personal inom service-, omsorgs- och försäljningsyrken. Därefter mättes hur ofta de sökande blev kontaktade av arbetsgivarna. Jobbsökare med arabiskklingande namn fick svar från en arbetsgivare i 10 procent av fallen.

Enligt studien värderas arbetslivserfarenhet inte över huvud taget för denna grupp. De sökande med arabiskklingande namn blev inte kontaktade av arbetsgivarna oftare vare sig de uppgav att de hade traditionell arbetslivserfarenhet eller erfarenhet från ett gigjobb, jämfört med om de varit arbetslösa under det senaste året. Jobbsökande med svenskklingande namn fick betydligt oftare svar från en arbetsgivare. Om de uppgav i sitt CV att de hade erfarenhet från ett traditionellt jobb fick strax över 21 procent svar. De som uppgav att de hade varit arbetslösa det senaste året fick svar på 17 procent av sina ansökningar, det vill säga ungefär dubbelt så ofta som sökande med arabiskklingande namn.

– Graden av etnisk diskriminering är fortsatt hög på den svenska arbetsmarknaden, säger Lena Hensvik som är en av två rapportförfattare. Det är också tydligt i vår studie att ett gigjobb inte verkar spela någon större roll för invandrarnas chans att gå vidare och få ett ordentligt fotfäste på arbetsmarknaden”.

Ny rapport kritiserar den svenska diskrimineringspolitiken

I dagarna har Equality Law Network publicerat sin Sverige-rapport ”Non-discrimination: Sweden” som Paul Lappalainen har författat och som sammanfattar situationen för landets minoriteter i relation till den svenska diskrimineringslagen och antidiskrimineringspolitiken:

https://www.equalitylaw.eu/downloads/5279-sweden-country-report-non-discrimination-2020-2-08-mb

Lappalainen kritiserar bl a att svenska DO numera endast prioriterar informationsspridning och utbildningsinsatser och inte att driva några anmälningar om diskriminering till domstol. Utgångpunkten bakom svenska DO:s linje är att de som diskriminerar saknar information och kunskap och att det därför handlar om att försöka förändra majoritetssamhällets och majoritetsinvånarnas attityder till minoriteterna.

Detta har varit den svenska linjen ända sedan Sverige undertecknade FN:s rasdiskrimineringskonvention på 1960-talet och under framväxten av den svenska diskrimineringslagen och antidiskrimineringspolitiken – d v s att det handlar om att få majoritetssvenskarna att ändra sina attityder till minoriteterna och bli toleranta gentemot desamma. Lappalainen skriver följande om denna svenska fixering vid attityder som också har gått hand i hand med en besatthet vid att utmönstra och avskaffa ordet ras som ett sätt att bekämpa diskriminering:

“Due to a denial of race discrimination as a problem in Sweden, Swedish policymakers were slow to adopt modern legislation in this regard. Symbolic laws – at best – were adopted to change attitudes rather than behaviour. The removal of the word ‘race’ may in turn feed into the more general denial of racism as a Swedish problem and thus confuse judges, lawyers and others in implementing the Discrimination Act. As far as terminology related to discrimination is concerned, policymakers tend to be sensitive to the interests of organisations representing discriminated groups. This relates to empowerment. However, there seems to have been little interest in the opinions of those affected by the term ‘race’, particularly Swedes with an African heritage. Furthermore, since policymakers seem to believe that such changes are an important step in the effective implementation of the Discrimination Act, this may in turn be a hindrance to the development of actual improvements in the law.”

Ny skrift från Länsstyrelsen i Stockholm som behandlar frågan om rasism i arbetslivet

I somras under och i samband med BLM-rörelsen/debatten beslutade den röd-gröna regeringen att länsstyrelserna i landet ska intensifiera arbetet med att motarbeta rasism i arbetslivet och på arbetsmarknaden och specifikt kopplat till diskriminering p g a hudfärg och nu har Länsstyrelsen i Stockholm, som sedan flera år tillbaka har arbetat med frågan i form av projektet Vidga normen i praktiken, publicerat en skrift för att inspirera landets övriga länsstyrelser – ”Ett jämlikt arbetsliv. Hudfärgens betydelse på arbetsmarknaden”:

”Hudfärgsbaserad diskriminering är i dag ett av de största hindren för att uppnå jämlikhet på svensk arbetsmarknad. I diskussioner som uppstår kommer du kanske någon gång att känna dig rådvill. Förhoppningsvis kan du då finna stöd i den här skriften. Syftet har varit att ge arbetsgivare, fack och arbetstagare en introduktion till arbetet med hudfärgsbaserad diskriminering och aktiva åtgärder.”

Klicka för att komma åt Ett%20jämlikt%20arbetsliv%20-%20Hudfärgens%20betydelse%20på%20arbetsmarknaden%20-%20webb.pdf

”Rasism och hudfärgsbaserad diskriminering är områden där vi inte har kommit så långt som vi kanske tror eller hoppas. Vi vet hur löneskillnaderna ser ut mellan kvinnor och män, men vad vet vi egentligen om löneskillnader kopplade till hudfärg? Och hur ”färgblinda” är våra arbetsplatser och hur säkerställer vi att diskrimineringslagstiftningen följs?”

(…)

”När det kommer till hudfärgsbaserad diskriminering är personer som rasifieras* som icke-vita mer utsatta och för dem är färgblindhet som verklighetsbild inte lika trovärdig. Vita svenskar däremot saknar ofta vana att förhålla sig till sin egen hudfärg. Vithet är norm i Sverige och när icke-vita diskrimineras och missgynnas innebär det att vita gynnas. Detta skakar om många vita människor, och arbetet med att lära sig och andra att se detta system är därför inte gjort i en handvändning.”

Statistik om anmälningar till DO 2015-19

DO:s nya rapport rörande de anmälningar som kom in till myndigheten 2015-19 visar bl a att antalet anmälningar ökar succesivt.

År 2019 inkom 2631 anmälningar varav 37% rörde diskriminering som har samband med funktionsnedsättning och 33% diskriminering som har samband med etnisk tillhörighet. Lägst andel av anmälningarna handlade om diskriminering som har samband med sexuell läggning och könsöverskridande identitet eller uttryck – 3% respektive 2%. Flest anmälningar rör slutligen arbetslivet följt av utbildningsväsendet och vad gäller specifikt anmälningar som rör trakasserier så dominerar etnisk tillhörighet som diskrimineringsgrund – 59% av anmälningarna om trakasserier handlar om diskriminering som har samband med etnisk tillhörighet.

DIK blir nu det första fackförbundet i Sverige som börjar använda sig av jämlikhetsdata

DIK blir nu det första fackförbundet i Sverige som börjar använda sig av jämlikhetsdata: DIK hörsammar därmed FN:s, EU:s, Europarådets m fl överstatliga aktörers krav på Sverige att inte bara samla in och sammanställa statistik om kön och ålder utan också om de resterande diskrimineringsgrunderna som vi idag helt saknar data och siffror om – d v s könsöverskridande identitet eller uttryck, etniskt ursprung och hudfärg, religion och trosuppfattning, funktionsnedsättning samt sexuell läggning. https://dik.se/om-oss/sa-har-tycker-vi/anna-troberg-nu-starker-dik-arbetet-mot-diskriminering-med-jamlikhetsdata?

fbclid=IwAR3mjBkC4ZDbbSafZ4jg443QDzpNMxQ9Bb4yJoDUlLStBSkkTumiJg1L40E

”Sverige har en av världens mest långtgående diskrimineringslagstiftningar. I lagen finns sju diskrimineringsgrunder: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder. Trots detta samlar man i Sverige rutinmässigt bara in data om två av dessa sju grunder – kön och ålder. Det gör att det saknas viktig statistik som möjliggör ett effektivt arbete mot diskriminering, vilket bland annat FN, EU-kommissionen och DO kritiserat Sverige för.

Detta rimmar naturligtvis illa med Sveriges höga svansföring när det gäller diskrimineringsfrågor, men många av oss som tillhör någon eller några av de grupper som lagen är tänkt att stötta känner väl igen dissonansen mellan nationens goda självbild och den faktiska verklighet vi lever i. Rasifierade vittnar om att vita talar om för dem att rasism inte existerar. Jag blir själv på regelbunden basis upplyst om att homofobi inte längre finns i Sverige, trots att mejlen i min inkorg tidvis vittnar om något helt annat. Det är uppenbart att det finns problem och dessa måste vi ha bra verktyg för att lösa.

Tack vare insamling av data kring kön och ålder har vi i dag god kunskap om hur kön och ålder påverkar människors villkor och möjligheter. Vi kan till exempel med säkerhet säga att kvinnor generellt har lägre lön än män och att det efter en viss ålder är svårare att få jobb trots god kompetens och erfarenhet. Det gör det möjligt att sprida kunskap om diskriminering, vidta konkreta åtgärder för att komma tillrätta med den och – sist men inte minst – följa upp om åtgärderna givit önskat resultat eller om de måste justeras.

Menar vi allvar med den diskrimineringslagstiftning vi faktiskt har – och det måste man ju anta att vi gör – så duger det inte att bara ha ordentlig koll på och god uppföljning av blott två av sju diskrimineringsgrunder. Därför har förbundsstyrelsen för DIK – facket för kultur, kommunikation och kreativ sektor – beslutat att från och med nu ge förbundets medlemmar den frivilliga möjligheten att i de medlemsenkäter som då och då skickas ut även bidra med jämlikhetsdata i syfte att stärka förbundets arbete mot diskriminering och för inkludering och ett hållbart arbetsliv – för alla. De svar som skickas in är helt anonyma, kan inte kopplas till en enskild individ och raderas när datan behandlats. Därmed är insamlingen också i linje med de höga krav som ställs av GDPR.”

Ny rapport visar att DO har misslyckats med sitt kärnuppdrag att hjälpa landets invånare som drabbas av diskriminering

Arena har idag publicerat en rapport (se https://arenaide.se/wp-content/uploads/sites/2/2020/11/svenaeus-2020-tio-ar-med-diskrimineringsombudsmannen-komprimerad.pdf) författad av juristen och rättssociologen Lena Svenaeus som visar att trots att svenska DO är världens största och ”mäktigaste” antidiskrimineringsmyndighet i förhållande till folkmängden och mätt i antal anställda (över 100 anställda) och i storleken på budgeten (126 miljoner per år) så har dagens DO misslyckats med att hjälpa människor som diskrimineras att få hjälp och upprättelse och särskilt gäller det de som drabbas av etnisk och religiös diskriminering (anmälningar till DO på grundval av just etnisk och religiös diskriminering är då den vanligaste kategorin av anmälningar).

Antalet domar i Arbetsdomstolen, i vilka DO har väckt talan, uppgår exempelvis till 26 stycken fram tills 2019 varav endast fyra rörde etnisk och religiös diskriminering trots att uppemot 10 000 anmälningar om just etnisk diskriminering har inkommit till DO under de senaste tio åren. 

I stället har DO alltmer kommit att avlägsna sig från kärnuppdraget att hjälpa landets invånare som drabbas av diskriminering, och särskilt gäller det just etniska och religiösa minoritetsinvånare, för att istället lägga sina personella och ekonomiska resurser på informationsspridning samt förebyggande och främjandearbete trots att det saknas stöd i forskningen för att en sådan inriktning och verksamhet är effektiv.

Läs gärna Lena Svenaeus och Arenas Lisa Pellings debattartikel i dagens GP:

”Enligt en ny rapport har Diskrimineringsombudsmannen istället för att ägna sig åt sitt kärnuppdrag – att skydda individer mot diskriminering, styrt verksamheten åt förebyggande arbete, som vi inte vet är effektivt. Detta har lett till kraftiga försämringar i diskrimineringsskyddet och minskad respekt för diskrimineringslagen. Nu behöver regeringen förtydliga DO:s uppdrag och skärpa lagstiftningen, skriver Lisa Pelling, statsvetare Arena Idé och Lena Svennaeus, rapportförfattare.”

https://www.gp.se/debatt/do-har-misslyckats-med-uppdraget-att-ge-upprättelse-till-diskriminerade-1.36604296

”DO:s prioritering av förebyggande arbete har inneburit kraftiga försämringar av diskrimineringsskyddet och lett till bristande respekt för diskrimineringslagen. I december tillträder Lars Arrhenius tjänsten som ny Diskrimineringsombudsman. Det innebär en möjlighet till nystart.”

(…)

”Vår genomgång visar dock att antalet diskrimineringsärenden som drivs av DO i domstol har minskat år från år och att allt färre förlikningar har ingåtts. Den absoluta merparten av anmälningarna utreds överhuvudtaget inte. En anmälan betraktas som ett tips som DO kan använda efter eget gottfinnande. Under 2019 kom det in 2 661 diskrimineringsanmälningar. DO gav in stämningsansökan i sex ärenden. En förlikning redovisades. Inte ens en halv procent av anmälningarna ledde till resultat.

Ett stort antal anmälningar har istället för att utredas använts av DO för att analysera upplevelser av diskriminering. Med sociologisk metod har ”berättelserna” i anmälningar som inkommit under en viss tidsperiod analyserats. Någon etikprövning har inte föregått denna användning av anmälningarna, vilket sannolikt hade krävts om forskningen bedrivits på ett universitet. Vi ser att DO har abdikerat från ombudsmannarollen för att istället fokusera på information och främjande.” 

(…)

”Om individer som diskrimineras ska känna sig trygga med att det finns en diskrimineringsombudsman att vända sig till måste DO:s mandat förtydligas. Regeringen bör snarast tillsätta en utredning som klarlägger vilket uppdrag DO faktiskt har och hur detta uppdrag bäst förverkligas. En tydligare lagstiftning måste komma på plats. Diskrimineringslagen och den särskilda lagen om DO måste ses över.”

Debattartikel som kritiserar KD:s förslag att ta bort modersmålsundervisningen

Idag talar kring 1/3 av alla barn, ungdomar och unga vuxna ett annat språk än svenska som förstaspråk men trots det vill KD nu liksom sedan tidigare SD och även flera M-politiker avskaffa modersmålsundervisningen:


https://www.aftonbladet.se/debatt/a/EpWB6K/kds-forslag-spar-pa-vi-mot-dem-i-samhallet?fbclid=IwAR0xGdXNywlmvfrUobH2Tz8PluOlu4nS0Lvp0Sm_qsqXWFwKxgmOCGEKJ2k


”Kristdemokraterna diskuterar just nu ett förslag om att ta bort rätten till modersmålsundervisning. I en intervju till Sveriges Radio säger partisekreterare Peter Kullgren att partiet är kritiskt till brister i modersmålsundervisningen. Bland annat lyfts att 40 procent av lärarna saknar behörighet.


Kullenberg pekar också på att rätten till modersmålsundervisning tillkom under en tid när barn inte hörde sitt modersmål någon annanstans än i hemmet och hävdar att de i dag omvänt ”inte möter det svenska språket”.


Ett resonemang som enligt oss är både felaktigt och som bygger på en rad föreställningar om ett ”vi” och ett ”dem”. I Kristdemokraternas bild av Sverige är ”vi:et” enspråkiga majoritetssvenskar. De flerspråkiga barnen som deltar i modersmålsundervisning är ”de andras” barn. De som, enligt Kullenberg, inte möter det svenska språket.


Enligt Statistiska centralbyrån är 19,6 procent av Sveriges befolkning född utomlands. Även om en andel av dessa procent bor i stadsdelar där majoritetssvenskar lyser med sin frånvaro, innebär det inte att dessa grupper inte möter det svenska språket. På förskolor där barn har ursprung i tjugo länder talas inte hemspråken, utan just svenska, som är det gemensamma språket även för dessa barn.


Många flerspråkiga barn är dessutom tredje generationens invånare: födda i Sverige, av inrikesfödda föräldrar, som i sin tur är barn till arbetskraftsinvandrare och flyktingar med många olika ursprung och språk. Att tro att dessa barn inte ”möter det svenska språket” säger mer om Kristdemokraternas syn på språkliga minoriteter, än om barnens tillvaro.


Varför är det viktigt med modersmålsundervisning?


Till att börja med har FN slagit fast att minoriteters rättigheter ska skyddas, exempelvis genom statliga initiativ för att stärka minoritetsspråk samt att inte driva krav på assimilering. Vidare blev Barnkonventionen lag i år och artikel två i den säger att staten ska vidta åtgärder för att skydda barn mot diskriminering.


Det är diskriminerande att inte få lära sig läsa på sitt språk – oavsett om det gäller kurder i Turkiet eller somalier i Sverige.


FN:s expert på minoritetsfrågor, Fernand Varennes sa tidigare i år att modersmålsundervisning kombinerat med att följa läroplanen på majoritetsspråket är kostnadseffektivt på lång sikt då det minskar avhopp från skolan, ger bättre akademiska resultat (särskilt för tjejer), höjer nivån på läskunnighet på båda språken samt leder till ett större familj- och samhällsengagemang.

Att vi i Sverige har misslyckats med att utbilda tillräckligt många lärare för att möta barns behov av modersmål i skolan kan inte tas för anledning att ta bort den rätten. Snarare bör vi satsa mer på att förbättra, avseende undervisningstid, organisation och modersmålslärarnas möjlighet till utbildning och fortbildning.


Vi vill tillägga att det är väl dokumenterat i svensk och internationell forskning att flerspråkighet har en positiv effekt på den kognitiva utvecklingen hos barn, såväl som på identitetsutveckling och psykiskt välmående utöver de positiva effekterna vad gäller akademiska resultat.
Vidare kan vinsterna i en flerspråkig befolkning inte underskattas avseende Sveriges ställning i en global ekonomi.


Vår samtid är polariserad. Det finns en politisk rörelse mot att minimera minoriteters tillgång till språk- och kultur som slår särskilt hårt mot minoriteter med utomeuropeisk bakgrund, eftersom dessa grupper inte skyddas av den svenska lagstiftningen som gäller för nationella minoriteter.
Nationella minoriteters rättigheter kan förhoppningsvis stoppa Malmö Stads planer på slopad modersmålsundervisning i förskoleklass. Andra plattformar som främjar språkliga minoriteters tillgång till kultur och samhällslivet är under ständigt hot.


Vi såg hur internationella biblioteket i Stockholm stängdes ner och vi ser med oro på framtiden. Tvärtemot vad KD tycks tro, upplever många familjer utmaningar i att barnen överhuvudtaget ska exponeras för modersmålet.


Förslaget som diskuteras av kristdemokraterna bryter mot partiets tidigare inställning till modersmålsundervisning. Det illustrerar en förskjutning som pågår, inte bara inom partiet utan i samhället i stort, där krav på assimilering ersätter visioner om mångfald.


Vi vänder oss emot den människosynen och vill med all vår samlade kunskap och erfarenhet betona att rätten till modersmålsundervisning ger vinster både på individ och samhällsnivå.

Ny rapport om de unga vuxna s k ”andrageneration:arna” i miljonprogramsområdena visar bl a att de oroar sig för den ökande brottsligheten, är mer skeptiska till jämställdhet än andra men samtidigt mer öppna för mångfald än andra samt uppvisar en låg grad av tillit till andra människor

Unga vuxna i miljonprogramsområdena, d v s de s k ”andrageneration:arna”, uppskattar polisens brottsbekämpning i sina stadsdelar men oroar sig för den ökande brottsligheten, är inte är särskilt politiskt aktiva, är mer skeptiska till jämställdhet än andra, är mer öppna för mångfald än andra, är mer utsatta för både diskriminering och brott än andra och uppvisar en låg grad av tillit till andra människor enligt en ny undersökning:
 
Global Village och Novus har i dagarna publicerat en ny rapport som handlar om de över en halv miljon människor som bor och lever i de 60 allra mest s k utsatta miljonprogramsområdena i landet och årets rapport har fr a fokus på de unga vuxna (18-29 år) invånarna i dessa områden vilka i huvudsak är s k ”andrageneration:are”.
 
I de 60 allra mest s k utsatta miljonprogramsområdena bor det då en proportionellt sett högre andel unga vuxna än i landet i övrigt p g a att många barnhushåll i miljonprogramsområdena är s k barnrika och p g a att invånarna i miljonprogramsområdena generellt är unga eller t o m mycket unga jämfört med de majoritetsdominerade villa- och radhusområdena och de majoritetsdominerade historiska innerstäderna där medelåldern i båda fallen numera är hög.
MYND
 
Rapporten visar att frågor som rör lag och ordning är det allra viktigaste politikområdet för de som har deltagit i undersökningen och 53% svarar att de är positiva till polisens brottsbekämpning i sina stadsdelar, vilket är dubbelt så många som i resten av landet, medan 18% ser negativt på polisens arbete. Samtidigt oroar sig 46% för att utvecklingen har gått åt fel håll under de senaste fem åren vad gäller brottsutvecklingen i deras bostadsområden medan endast 24% tycker att trenden har varit positiv under de senaste fem åren vad gäller brottssituationen.
UTSATT.jpg
 
Hela 45% av de unga vuxna i undersökningen uppger vidare att de antingen själva har utsatts för diskriminering eller känner någon som har blivit det och 37% uppger att de har sett öppen droghandel, 22% att de har sett någon misshandlas, 17% att de känner någon som har blivit beskjuten, 13% att de känner någon som radikaliserats religiöst och 6% att de känner någon som har blivit utsatt för hedersvåld.
JÄMS.jpg
 
Hela 31% uppger att jämställdheten i Sverige har gått för långt, vilket är en högre siffra än i landet i övrigt, och fr a är tilliten mycket låg till andra människor bland invånarna i miljonprogramsområdena:
 
De som uppvisar en lägre grad av tillit till andra människor är fr a personer i åldern 18-29 år (40%), studerande (38%), arbetssökande (34%), de som är födda utomlands (38%) och de s k ”andrageneration:arna” (31%).
TILLIT
TILLIT2.jpg
 
I landet i övrigt anser hela 62% att det går att lita på andra människor och medan endast 53% av de som har deltagit i undersökningen litar på de som bor i deras eget bostadsområde så uppger hela 81% i landet i övrigt att de gör det.
 
Personer som bor i s k utsatta områden är samtidigt mer benägna att bo granne med någon som har bakgrund i Mellanöstern och Afrika än personer i landet i övrigt, vilket då inte är särskilt konstigt eftersom många invånare i miljonprogramsområdena just själva har bakgrund i Mellanöstern och Afrika.
 
Slutligen anser hela 64% att avståndet är för stort mellan dem själva och politiken/politikerna och endast 26% av de som har deltagit i undersökningen uppger att de känner någon som är politiskt aktiv.