Kategori: diskriminering

Ny statistik över anmälningarna till DO

Idag publicerade DO sin nya rapport som redovisar statistik över de anmälningar som inkom till myndigheten mellan 2015-2021.

Förutom den kraftiga uppgången 2020-21 som berodde på pandemin och på att 100-tals personer som av olika anledningar avstod från att vaccinera sig upplevde sig diskriminerade så dominerar som ”brukligt” diskrimineringsgrunderna funktionsnedsättning och etnisk tillhörighet liksom anmälningar som rör arbetslivet varinom etnisk tillhörighet är den vanligaste diskrimineringsgrunden.

Tyvärr fortsätter DO att till skillnad från BRÅ vägra att särredovisa vilka minoriteter som är vanligast förekommande bakom anmälningarna – t ex om det handlar om afrosvenskar eller  om romer – för att inte ”stigmatisera” och ”peka ut” minoriteterna vilket gör att det är svårt att säga något närmare om anmälningsstatistiken.

Ny avhandling visar att män med utomeuropeiska namn diskrimineras mer än kvinnor med utomeuropeiska namn

Nu har ännu en (ny) avhandling konstaterat att personer som bär namn som låter ”utländska” och fr a utomnordiska och ”utomeuropeiska” (d v s namn som associeras till den s k MENA-regionen, subsahariska Afrika, Asien o s v) riskerar att diskrimineras på arbetsmarknaden och i arbetslivet.

Avhandlingen sticker ut då den också kan konstatera att män med utländskklingande namn löper en högre risk att diskrimineras än kvinnor som bär utländskklingande namn och särskilt gäller det högutbildade män med utländskklingande namn.

En orsak kan vara att det finns föreställningar om män med utomeuropeisk bakgrund som säger att de är patriarkala liksom sexistiska och homofoba och macho och aggressiva på arbetsplatsen och i arbetslivet. En annan orsak är att män generellt diskrimineras mer än kvinnor när det gäller personer med utländsk bakgrund. När det gäller majoritetssvenskar är det i stället tvärtom – majoritetssvenska kvinnor diskrimineras mer än majoritetssvenska män på arbetsmarknaden.

Tidigare namndiskrimineringsstudier har visat att personer som bär namn som uppfattas som arabiska, asiatiska och afrikanska löper en särskilt stor risk att diskrimineras inom det svenska arbetslivet.

”Män med utländskt klingande namn som söker jobb får betydligt färre svar på sina ansökningar än kvinnliga sökande med utländskt klingande namn.”

”Resultatet tyder på att etnisk diskriminering vid rekrytering är en bidragande faktor till etnisk ojämlikhet på den svenska arbetsmarknaden, både för kvinnor med utländska namn och särskilt för män med utländska namn.”

https://www.sofi.su.se/forskning/forskningsnyheter/män-löper-större-risk-för-etnisk-diskriminering-på-arbetsmarknaden-1.605854

”Forskaren Anni Erlandsson, nyligen utnämnd till doktor i sociologi vid Stockholms universitet, har tillsammans med sina kollegor undersökt hur framgångsrika män och kvinnor med utländskt respektive svenskklingande namn varit i rekryteringsprocessens första steg. I studien skickades över 5 000 fiktiva jobbansökningar, med identiska kvalifikationer för jobb inom samma yrke. Namnen på de sökande byttes ut för att signalera olika kön och olika etnisk härkomst.

Forskarna samlade också in uppgifter om rekryterares eller annonsens kontaktpersons kön, samt en rad uppgifter om jobbet som annonserades ut. Resultatet visar att etnisk diskriminering av arbetssökande med utländskt klingande namn förekommer hos både manliga och kvinnliga rekryterare.

– Det vi såg är att kvinnliga rekryterare favoriserar kvinnliga sökande med utländskt klingande namn framför manliga sökande med utländska namn, och det sker framförallt i yrken som kräver högre utbildning. De manliga rekryterarna diskriminerar på samma sätt men då i ansökningar till mansdominerade yrken, säger Anni Erlandsson.

Sedan tidigare finns forskningsbelägg för att män löper större risk än kvinnor att diskrimineras på arbetsmarknaden på grund av utländsk bakgrund. Detta bekräftas i studien, som också är en av de första större undersökningarna i Sverige av hur rekryterarnas kön är kopplad till diskrimineringen.

– Resultatet tyder på att rekryterarens kön kan vara en bidragande faktor till det här mönstret, i alla fall i vissa yrkeskategorier, säger Anni Erlandsson.

Forskarna skickade 5 641 fiktiva jobbansökningar till utannonserade jobb i 20 olika yrken på den svenska arbetsmarknaden mellan åren 2014 och 2020. En ansökan för varje jobb skickades och arbetsgivarnas svar till dessa dokumenterades. Sökandes namn i ansökningarna signalerade kön och etnicitet (utländsk bakgrund). De olika namnen tilldelades slumpmässigt till ansökningarna. Kvalifikationerna, så som utbildning och arbetslivserfarenhet, var identiska för samma yrken. Information om rekryterarens eller kontaktpersonens kön dokumenterades utifrån arbetsgivarens svar på de fiktiva jobbansökningarna samt från jobbannonserna.”

EU-kommissionen ser just nu över EU:s rasdirektiv och i sammanhanget framträder Sverige som ett apart land

Igår blev jag I egenskap av svensk forskare som studerar frågor om ras och rasism i ett svenskt sammanhang kontaktad av EU-kommissionen (likt antagligen många andra svenska forskare som gör detsamma) som just nu ser över EU:s lagstiftning och ”grundlag” (d v s ett s k direktiv) som specifikt rör rasdiskriminering – d v s EU:s Racial Equality Directive (RED) som på svenska omtalas som EU:s rasdirektiv eller kort och gott som rasdirektivet. 

Bl a undrar EU-kommissionen om strukturell rasism förekommer i Sverige liksom om hur frågan om jämlikhetsdata ser ut i Sverige och själv kände jag mig tvungen att svara att Sverige i den färgblinda antirasismens namn har avskaffat ras som diskrimineringsgrund p g a att Sverige sedan länge (och återigen i den färgblinda antirasismens namn) har avskaffat själva rasbegreppet i sig, vilket i praktiken innebär att rasdiskriminering inte existerar längre i Sverige i juridisk mening, samt att Sverige (och än en gång i den färgblinda antirasismens namn) är emot att samla in jämlikhetsdata om ras, etnicitet, religion och språk vilket innebär att det just i Sverige helt och hållet saknas statistik om de olika minoriteternas situation och därigenom också siffror på diskrimineringens omfattning (vilka minoriteter drabbas mest, i vilka sammanhang och sfärer o s v). 

Slutligen påmindes jag om att Sverige en gång i tiden (och liksom ovan i den färgblinda antirasismens namn) fick igenom att EU måste skriva ut följande stycke varje gång rasdirektivet omnämns och kommer på tal så att (de färgblinda antirasistiska) svenskarna inte ska behöva må dåligt och bli ledsna, arga eller t o m hatiska (mot det ”genomrasistiska” EU) mot bakgrund av att glosan ras sannolikt både är det mest tabubelagda och det mest hatade ordet i (nutids)svenska språket:

”The European Union rejects theories which attempt to determine the existence of separate human races. The use of the term ”racial origin” in the Treaty on the Functioning of the EU and the Racial Equality Directive does not imply an acceptance of such theories.” 

Reflektioner kring att Sverige har avskaffat ordet ras i antirasismens namn mot bakgrund av DN:s aktuella avslöjande om rasdiskriminering inom vården

Att DO nu reagerar starkt efter DN:s uppmärksammade avslöjande är lovvärt men här någonstans har Sveriges och svenskarnas närmast gränslösa antirasistiska vrede (eller t o m hat) mot rasbegreppet (och t o m mot själva ordet ras) fullständigt gått in i väggen och slagit knut på sig själv för DN:s reportage handlade då enbart om diskriminering på grund av kroppsskillnader och utseendeaspekter – d v s om just ras – och inte om språk, religion, kultur o s v (d v s etnicitet).

Sedan 1990-talets slut har Sverige, som första land i världen och i opposition mot både FN och EU (d v s både FN och EU liksom nästan alla av världens alla stater använder sig då av rasbegreppet i mängder av olika sammanhang), succesivt systematiskt utmönstrat ordet ras från all officiell och offentlig textproduktion vilket bl a har fått till följd att 2008 års svenska diskrimineringslag, som är den som fortfarande gäller, avskaffade ras som diskrimineringsgrund.

Rent tekniskt-juridiskt-lingvistiskt innebär det att om t ex en icke-vit utlandsadopterad läkare diskrimineras, så kan hen inte få någon upprättelse just i Sverige då rasdiskriminering inte längre existerar i Sverige (OBS: det enda som skiljer utomeuropeiska utlandsadopterade från majoritetssvenskarna är då kroppen och utseendet – d v s ras – inget annat för etniskt-kulturellt är de adopterade till 100% eller åtminstone till 99,99% svenskar).

Den svenska utmönstringen av ordet ras, som syftar till att utrota själva ordet från språket i sig, har då ägt rum i den svenska antirasismens namn för att bekämpa rasism och på sikt avskaffa rasismen i Sverige.

Det kanske mest fascinerande av allt i denna svenska antirasistiska ”kråksång” är att nyligen offentliggjordes en statlig utredning rörande en framtida lag om att förbjuda rasistiska organisationer, vilket FN sedan länge har krävt att Sverige ska införa, och i utredningen står det explicit att läsa att det var ett misstag av Sverige att avskaffa rasbegreppet.

Det går nämligen inte att införa en lag om att förbjuda rasistiska organisationer utan att definiera vad en rasistisk organisation är och står för, och då behövs ordet ras i själva lagtexten. Utredningen skriver bl a följande om Sveriges avskaffande av rasbegreppet:

”I fråga om förföljelse på grund av ”ras” kan följande sägas. Som inledningsvis nämnt har den här behandlade definitionen sin bakgrund i beskrivningen av de sammanslutningar för vilka föreningsfriheten kan begränsas enligt 2 kap. 24 § andra stycket regeringsformen. Den språkliga utformningen av begränsningsstadgandet ändrades år 2011, genom att ”ras” togs bort. I stället infördes ”annat liknande förhållande” som i första hand avses träffa (ogrundade) föreställningar om ras. Detta uttryck är dock oprecist och lämpar sig inte att användas i den straffrättsliga lagstiftningen mot bakgrund av legalitetsprincipens krav… Med beaktande av de krav som legalitetsprincipen ställer bör ”annat liknande förhållande” inte användas i lagtexten utan i stället ”ras”.”

Just nu är utredningens lagförslag, som då innehåller ordet ras i själva lagtexten, ute på remiss och i början av september ska remissvaren ha inkommit. Bland remissinstanserna hittas bl a just DO liksom Forum för levande historia, Expo, Amnesty, BRÅ, Delmos, Mångkulturellt centrum, RFSL, Svenska FN-förbundet, Uppsala universitet (antagligen p g a Cemfor) och Säpo och det är åtminstone min förhoppning att åtminstone några av dessa instanser kommer att ställa sig bakom att Sverige återinför rasbegreppet om en lag om att förbjuda rasistiska organisationer ska kunna införas.

https://www.dn.se/sverige/do-efter-dn-granskning-om-bortvalda-lakare-vi-kommer-agera

”I samtliga regioner i Sverige finns det vårdgivare som går med på patienters önskemål om att välja att vårdas av etniskt svenska läkare eller tandläkare, visar DN:s granskning.

Bland de vårdcentraler och tandläkarmottagningar som DN kontaktat har flera även gett instruktioner om hur man ska göra för att försäkra sig om att man får en etnisk svensk behandlare.

Flera fackförbund har reagerat på det granskningen visar och Tandläkarförbundet vill se att Diskrimineringsombudsmannen, DO, utreder vårdgivare som gått med på sådana önskemål.

Nu agerar DO efter granskningen och ska i ett första steg tillkalla ansvariga ute i regionerna för samtal.”

(…)

”– Detta är ett första steg, att kalla till oss ansvariga för att få mer underlag. Efter det tar vi ställning till om det blir en större tillsyn.

– Syftet med initiativet från min sida är att komma fram till hur DO bäst kan agera för att komma tillrätta med problemen, fortsätter Arrhenius.

Att personer upplever sig diskriminerade på grund av sin etniska tillhörighet är ett stort problem inom flera områden i samhället, säger Arrhenius och syftar på de anmälningar och klagomål som kommer in till DO.”

DN idag de regioner i landet som tillåter patienter att välja vit vårdpersonal

DN:s Adrian Sadikovic och Christy Chamy ”out:ar” idag de regioner i landet som tillåter patienter att välja s k ”etnisk svensk” vårdpersonal och det handlar då bl a om Kalmar, Värmland, Örebro, Dalarna, Gävleborg, Västernorrland och Jämtland-Härjedalen.

Det ska understrykas och påminnas om att reportaget INTE handlar om att patienter inte vill möta vårdpersonal som talar bruten svenska med accent, nyanländ SFI-svenska eller s k ortensvenska utan reportaget handlar om att vita patienter inte vill möta icke-vit vårdpersonal.

Adrian Sadikovic och Christy Chamy har då använt sig av den s k situation testing/praktikprövning-metoden, som länge ansågs mycket kontroversiell i Sverige, d v s de har ”fejkat” att de är vita patienter som explicit har bett om att få möta s k ”etnisk svensk” vårdpersonal.

Även om avslöjandet och granskningen är helt och hållet lovvärt så måste just jag så klart samtidigt klaga på det färgblinda språkbruket och det färgblinda kodspråket: Nu fattar visserligen i stort sett alla svensktalande att det handlar om vita svenskar, men just i detta sammanhang när reportaget handlar om patienter som just vill ha vit vårdpersonal och inte icke-vit vårdpersonal så hade det kanske ändå varit på sin plats att åtminstone göra ett undantag från den rådande färgblinda antirasismen och skriva ut ”vit” åtminstone en enda gång. Sedan vet jag naturligtvis också att väldigt många vita personer i Sverige tar illa upp av att bli benämnda som just vita men ett reportage som detta hade trots allt ändå mått bra av lite klarspråk trots rådande färgblindhet. ”En rad svenska regioner följer inte sina egna riktlinjer om att patienter inte får välja vårdpersonal baserat på etnicitet, kan DN avslöja. Det visar den fortsatta granskningen av hur vårdgivare låter patienter välja vård av etniskt svenska läkare.”

https://www.dn.se/sverige/regioner-gar-emot-egna-riktlinjer-later-patienter-valja-etniskt-svenska-lakare

”DN:s granskning har visat hur det i alla Sveriges regioner finns vårdgivare som låter patienter välja att vårdas av etniskt svenska läkare och tandläkare.

– Vi har Maria, Sanna och Elsa. Tre damer som är ljusa, svarade till exempel personal vid en offentlig folktandvårdsklinik i Värmland, sa personal på kliniken till DN:s reporter. Namnen har bytts ut.

Bland annat har granskningen även visat hur flera vårdgivare gett instruktioner kring hur man går tillväga för att undvika att hamna hos vårdpersonal som inte är etniskt svenska. DN kan nu avslöja hur en rad regioner, trots sina egna riktlinjer, erbjudit att välja vård av etniskt svenska läkare eller tandläkare på deras offentligt drivna kliniker. En av dem är just Region Jönköping – som alltså var först ut i Sverige med sin policy.

Direktören Charlotta Edsdotter, som tog fram riktlinjerna, säger att de inte har någon anledning att hamna i konflikter med patienter som har sådana önskemål. Däremot ska vårdgivare inte gå med på att göra urval efter etnicitet bland de anställda.

– Nej, jag tycker inte det är bra att man ska få gehör för att välja vårdgivare utifrån etnicitet. Svar nej, säger hon.

Varför var det här möjligt när vi ringde?

– Jag tror det är flera saker som spelar roll. Man kanske inte tänkte på det. Man kanske var lite rädd. Vad är det jag hör? Om man har gott om svenska läkare så kanske det var lättare att säga det snarare än att markera. Man ska heller inte markera i onödan. ”

(…)

”Efter att riktlinjerna togs fram 2018 i Region Värmland skickades information om vad som gällde till ”alla medarbetare och alla chefer”, bekräftar regionen. Trots det erbjöd en av regionens verksamheter att välja bland tre ”ljusa” tandläkare.

– Det här är naturligtvis ingenting som regionen tycker ska vara möjligt att göra. De fynd som DN har gjort kommer naturligtvis föranleda att vi påminner om det här internt, säger Göran Karlström, tillförordnad hälso- och sjukvårdsdirektör.”

Lars Åberg menar i dagens Bulletin att det statistiska faktum att de utomeuropeiska invandrarna och deras efterkommande sackar efter i samhällets samtliga sfärer och på livets alla områden beror på dem själva och specifikt på ”sämre hälsa och bristande förutsättningar” från deras hemländer

Journalisten och författaren Lars Åberg hävdar i dagens Bulletin att det statistiska faktum att de utomeuropeiska invandrarna och deras efterkommande sackar efter i samhällets samtliga sfärer och på livets alla områden (såsom vad gäller privatekonomin, hälsan, skolresultaten, arbetslösheten, lönenivåerna, anställningsförhållandena, boendesituationen o s v) enkom beror på dem själva:


”Men de skillnader som visar sig i fråga om skolresultat, boende, hälsa och värderingar är inte någon naturlig konsekvens av rasism eller diskriminering. De beror på att människor med sämre hälsa och bristande förutsättningar att bli självförsörjande har invandrat till ett land vars beslutsfattare inte velat erkänna att detta skulle kunna medföra svårigheter.”


Utomeuropéerna håller helt enkelt inte måttet, d v s de kan inte mäta sig med majoritetssvenskarna och med de nordiska, europeiska och västerländska invandrarna och deras efterkommande enligt Åberg, d v s de klarar helt enkelt inte av att över/leva i Sverige då de redan hade ”sämre hälsa och bristande förutsättningar” i sina hemländer och därför borde de aldrig ha kommit hit och de borde fr a aldrig ha fått komma in i landet och fått stanna här och bo och leva i Sverige permanent överhuvudtaget.


Åberg hävdar då detta trots att nya både kvantitativa och kvalitativa studier som undersöker den svenska diskrimineringen och den svenska segregeringen gentemot i huvudsak just landets invånare med utomeuropeisk bakgrund publiceras i stort sett varje vecka och inte minst trots att en mycket snabbt växande andel av desamma faktiskt är födda eller i huvudsak uppväxta i Sverige – d v s de är antingen s k ”andrageneration:are” eller tillhör den mycket stora s k 1,5-generationen (personer som har invandrat till Sverige innan skolstart varav åtskilliga i späd ålder och vilka därför liknar de s k ”andrageneration:arna” i långt högre utsträckning än sina invandrade föräldrar och tonårs/vuxeninvandrarna) och även de sackar då efter i siffrornas värld (såsom vad gäller privatekonomin, hälsan, skolresultaten, arbetslösheten, lönenivåerna, anställningsförhållandena, boendesituationen o s v) och de kan knappast ha tagit med sig ”sämre hälsa och bristande förutsättningar” från några hemländer då de alla är födda och/eller uppvuxna i Sverige.


Dessutom sackar även de blandade/mixade med utomeuropeisk bakgrund (d v s de som har en majoritetssvensk, nordisk eller europeisk förälder och en utomeuropeisk förälder) liksom de adopterade med utomeuropeisk bakgrund (d v s de som har en eller två majoritetssvenska föräldrar) också efter i statistikens värld (såsom vad gäller privatekonomin, hälsan, skolresultaten, arbetslösheten, lönenivåerna, anställningsförhållandena, boendesituationen o s v) och inte heller dessa båda sistnämnda invånargrupper med utomeuropeisk bakgrund kan sägas ha tagit med sig ”sämre hälsa och bristande förutsättningar” från några hemländer då de också är födda och/eller uppvuxna i Sverige.


I övrigt börjar det nu klarna allt mer vilka som tillhör och skriver för Bulletin utöver kärnan Paulina Neuding, Thomas Gür, Tino Sanandaji och Pontus Tholin och huvudfinansiären Gustaf Rentzhog, VD på Söderberg & Partners som under förra inkomståret (d v s 2019) hamnade på plats 20 i landet vad gäller de personer som redovisade störst kapitalinkomster (244 miljoner för Rentzhogs del):


Idag debuterade t ex Ann Heberlein som Bulletin-ledarskribent och bland övriga ledarskribenter hittas Susanna Birgersson, Aleksandra Boscanin, Per Gudmundson (som igår jämförde Bulletin med SvD och framställde Bulletin som något av 2020-talets och den svenska högerns nya SvD) och Alice Teodorescu Måwe. Bland kolumnisterna och krönikörerna hittas just Lars Åberg liksom Anna-Karin Wyndhamn, Per Brinkemo, Nina Lekander, Blanche Sande, Carolin Dahlman, Fredrik Kärrholm, Lars Leijonborg, Merit Wager, Anosh Ghasri, Jens Ganman, Mustafa Panshiri, Benjamin Kalischer Wellander och Ann Charlott Altstadt och på nyhetssidan (ekonomi, kultur, politik, vetenskap o s v) hittas namn som Ivar Arpi, Henrik Sjögren, Negar Adele Josephi, Edmund Phelps, Martin Berg, Sara Chogrich, Fredrik Ekelund/Marisol M, Michael Economou och Ana Cristina Hernández.

Flera av dem kommer då från vänstern i bred mening såsom Lars Åberg själv och vissa ser sig fortfarande som vänster medan andra kommer från Timbro och Neo:s gamla redaktion och ytterligare andra är högerliberaler och konservativa. Vad gäller de som går att knyta till ett visst parti så är det M och KD som gäller och därefter L och det blir alltmer uppenbart att det högst prioriterade målet på Bulletins agenda är att säkerställa att den svenska borgerligheten förbereder sig på att ta över makten efter 2022 med stöd av SD och med hjälp av en TAN:iserad kulturhöger/kulturkrigsretorik samt att på sikt utmana SvD som den liberalkonservativa svenska högerns viktigaste organ.

Den rödgröna regeringen sjösätter idag västvärldens mest omfattande handlingsplan för att bekämpa den skenande strukturella segregationen och diskrimineringen

Regeringen sjösätter en storsatsning för att under de kommande åren en gång för alla försöka motverka och bryta den just nu eskalerande segregationen som genomsyrar snart sagt varenda område och sfär i dagens svenska samhällsbygge. Denna nationella plan mot segregation som lanseras idag bör vara den största satsningen i västvärlden mot just segregation och kanske i hela världen vilket återigen visar att den sittande rödgröna regeringen fortfarande är världens första och hittills enda antirasistiska liksom feministiska regering.

Med fokus på landets miljonprogramsområden innefattar den rödgröna regeringens handlingsplan mot segregation åtminstone en halv miljard kronor mot bakgrund av den rådande pandemin som har slagit brutalt hårt mot just miljonprogramsområdena och deras invånare.

I handlingsplanen konstaterar regeringen att Sverige har gått från att under 1900-talets andra hälft ha varit världens mest socioekonomiskt jämlika land utanför den kommunistiska världen till att vara det land inom i-världen och i västvärlden där de socioekonomiska klyftorna växer som allra snabbast samt att dessa alltmer astronomiska och avgrundsdjupa klyftor är avläsbara i statistikens och siffrornas värld särskilt inom fem områden i det svenska samhället: bostadssektorn, arbetslivet, utbildningsväsendet, frågor som rör den parlamentariska demokratin och civilsamhället samt frågor som rör brottslighet.

Regeringen konstaterar vidare att det handlar om en socioekonomisk segregering på en strukturell nivå inom just dessa fem områden – t ex har boendesegregationen eskalerat närmast ohejdat under de senaste åren och idag äger 80% av majoritetsinvånarna sin bostad medan endast kring 20% av invånarna med utomeuropeisk bakgrund gör detsamma medan arbetslösheten i skrivande stund är fullständigt skyhög bland miljonprogramsområdenas invånare – idag är kring 30% av invånarna med utomeuropeisk bakgrund arbetslösa att jämföra med kring 3% av majoritetsinvånarna.

Miljonprogramsområdenas barn, ungdomar och unga vuxna misslyckas vidare numera i alltför hög grad i skolan och miljonprogramsområdenas vuxna invånare röstar i långt mindre utsträckning än de vuxna majoritetsinvånarna och är dessutom enligt alla mått mätt mindre engagerade i föreningslivet och i det svenska samhällslivet och offentligheten i stort medan fr a våldsbrotten drabbar invånarna i miljonprogramsområdena allra mest – de allra flesta som t ex har dödats eller skadats av bomber och kulor under de senaste åren har då utländsk och i huvudsak utomeuropeisk bakgrund. Därtill är hälsotillståndet bland miljonprogramsområdenas invånare mycket sämre än bland majoritetsinvånarna liksom livslängden o s v.

Handlingsplanen mot segregation kommer även att prioritera att bekämpa rasdiskrimineringen på arbetsmarknaden och i satsningen ingår också mer pengar till forskning om den svenska segregationen och vad som driver denna samt hur den ser ut:

https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2020/12/regeringen-beslutar-om-handlingsplan-mot-segregation

”Det övergripande målet för regeringens politik mot segregation är minskad segregation, jämlika och jämställda uppväxt- och levnadsvillkor samt goda livschanser för alla. Riksdagen har ställt sig bakom det övergripande målet i samband med att budgeten för 2020 beslutades.”

(…)

”För 2021–2023 beräknas 250 miljoner kronor per år i statsbidrag till kommuner, regioner och civilsamhälle för att minska och motverka segregation som fördelas av Delmos. Regeringen föreslår i budgetpropositionen för 2021 att Delmos ska kunna fatta fleråriga beslut om statsbidrag för att ge bättre planeringsförutsättningar för bidragsmottagarna. I budgetpropositionen för 2021 föreslås även ytterligare 250 miljoner kronor per år under perioden 2021–2023 för att skapa förbättrade förutsättningar för sociala insatser i utsatta områden.”

Ny studie visar att personer med s k arabiskklingande namn fortsätter att diskrimineras

IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering) i Uppsala har idag publicerat en ny rapport författad av Adrian Adermon och Lena Hensvik som bygger på den s k situation testing- eller praktikprövning-metoden och som tyvärr visar att den s k namndiskrimineringen är fortsatt påtaglig i det svenska arbetslivet och även vad gäller s k enkla jobb inom den s k gigjobbmarknaden:

I detta fall handlar det om s k arabiskklingande namn som i praktiken kan ”översättas” med namn som associeras till den s k MENA-regionen och i förlängningen till hela den muslimska världen inkluderande personer som även kan komma från t ex Afrikas horn och Östafrika samt Central-, Syd- eller Sydostasien då s k arabiskklingande namn är vanligt förekommande i stora delar av just den muslimska världen och sannolikt kan majoritetssvenskar i gemen inte heller skilja mellan s k arabiskklingande namn och t ex turkiska, persiska eller berbiska namn så även dessa namn berörs antagligen och naturligtvis är inte alla som bär ett s k arabiskklingande namn muslimer utan många är också kristna eller ateister eller något annat (d v s det finns naturligtvis också buddhister, zorastrer, mandéer, hinduer m fl som också bär ett s k arabiskklingande namn liksom en del svarta amerikaneroch det finns t o m en del adopterade som bär ett sådant namn liksom 100-tals majoritetssvenskar som har konverterat till islam):

Klicka för att komma åt r-2020-22-gigekonomin-som-dorroppnare.pdf

”Att ha ett gigjobb på CV:t hjälper inte unga med arabiskklingande namn att få ett fotfäste på arbetsmarknaden. Det visar en ny rapport från IFAU.

Rapportförfattarna har skickat fiktiva jobbansökningar till arbetsgivare som annonserat efter personal inom service-, omsorgs- och försäljningsyrken. Därefter mättes hur ofta de sökande blev kontaktade av arbetsgivarna. Jobbsökare med arabiskklingande namn fick svar från en arbetsgivare i 10 procent av fallen.

Enligt studien värderas arbetslivserfarenhet inte över huvud taget för denna grupp. De sökande med arabiskklingande namn blev inte kontaktade av arbetsgivarna oftare vare sig de uppgav att de hade traditionell arbetslivserfarenhet eller erfarenhet från ett gigjobb, jämfört med om de varit arbetslösa under det senaste året. Jobbsökande med svenskklingande namn fick betydligt oftare svar från en arbetsgivare. Om de uppgav i sitt CV att de hade erfarenhet från ett traditionellt jobb fick strax över 21 procent svar. De som uppgav att de hade varit arbetslösa det senaste året fick svar på 17 procent av sina ansökningar, det vill säga ungefär dubbelt så ofta som sökande med arabiskklingande namn.

– Graden av etnisk diskriminering är fortsatt hög på den svenska arbetsmarknaden, säger Lena Hensvik som är en av två rapportförfattare. Det är också tydligt i vår studie att ett gigjobb inte verkar spela någon större roll för invandrarnas chans att gå vidare och få ett ordentligt fotfäste på arbetsmarknaden”.

Ny rapport kritiserar den svenska diskrimineringspolitiken

I dagarna har Equality Law Network publicerat sin Sverige-rapport ”Non-discrimination: Sweden” som Paul Lappalainen har författat och som sammanfattar situationen för landets minoriteter i relation till den svenska diskrimineringslagen och antidiskrimineringspolitiken:

https://www.equalitylaw.eu/downloads/5279-sweden-country-report-non-discrimination-2020-2-08-mb

Lappalainen kritiserar bl a att svenska DO numera endast prioriterar informationsspridning och utbildningsinsatser och inte att driva några anmälningar om diskriminering till domstol. Utgångpunkten bakom svenska DO:s linje är att de som diskriminerar saknar information och kunskap och att det därför handlar om att försöka förändra majoritetssamhällets och majoritetsinvånarnas attityder till minoriteterna.

Detta har varit den svenska linjen ända sedan Sverige undertecknade FN:s rasdiskrimineringskonvention på 1960-talet och under framväxten av den svenska diskrimineringslagen och antidiskrimineringspolitiken – d v s att det handlar om att få majoritetssvenskarna att ändra sina attityder till minoriteterna och bli toleranta gentemot desamma. Lappalainen skriver följande om denna svenska fixering vid attityder som också har gått hand i hand med en besatthet vid att utmönstra och avskaffa ordet ras som ett sätt att bekämpa diskriminering:

“Due to a denial of race discrimination as a problem in Sweden, Swedish policymakers were slow to adopt modern legislation in this regard. Symbolic laws – at best – were adopted to change attitudes rather than behaviour. The removal of the word ‘race’ may in turn feed into the more general denial of racism as a Swedish problem and thus confuse judges, lawyers and others in implementing the Discrimination Act. As far as terminology related to discrimination is concerned, policymakers tend to be sensitive to the interests of organisations representing discriminated groups. This relates to empowerment. However, there seems to have been little interest in the opinions of those affected by the term ‘race’, particularly Swedes with an African heritage. Furthermore, since policymakers seem to believe that such changes are an important step in the effective implementation of the Discrimination Act, this may in turn be a hindrance to the development of actual improvements in the law.”

Ny skrift från Länsstyrelsen i Stockholm som behandlar frågan om rasism i arbetslivet

I somras under och i samband med BLM-rörelsen/debatten beslutade den röd-gröna regeringen att länsstyrelserna i landet ska intensifiera arbetet med att motarbeta rasism i arbetslivet och på arbetsmarknaden och specifikt kopplat till diskriminering p g a hudfärg och nu har Länsstyrelsen i Stockholm, som sedan flera år tillbaka har arbetat med frågan i form av projektet Vidga normen i praktiken, publicerat en skrift för att inspirera landets övriga länsstyrelser – ”Ett jämlikt arbetsliv. Hudfärgens betydelse på arbetsmarknaden”:

”Hudfärgsbaserad diskriminering är i dag ett av de största hindren för att uppnå jämlikhet på svensk arbetsmarknad. I diskussioner som uppstår kommer du kanske någon gång att känna dig rådvill. Förhoppningsvis kan du då finna stöd i den här skriften. Syftet har varit att ge arbetsgivare, fack och arbetstagare en introduktion till arbetet med hudfärgsbaserad diskriminering och aktiva åtgärder.”

Klicka för att komma åt Ett%20jämlikt%20arbetsliv%20-%20Hudfärgens%20betydelse%20på%20arbetsmarknaden%20-%20webb.pdf

”Rasism och hudfärgsbaserad diskriminering är områden där vi inte har kommit så långt som vi kanske tror eller hoppas. Vi vet hur löneskillnaderna ser ut mellan kvinnor och män, men vad vet vi egentligen om löneskillnader kopplade till hudfärg? Och hur ”färgblinda” är våra arbetsplatser och hur säkerställer vi att diskrimineringslagstiftningen följs?”

(…)

”När det kommer till hudfärgsbaserad diskriminering är personer som rasifieras* som icke-vita mer utsatta och för dem är färgblindhet som verklighetsbild inte lika trovärdig. Vita svenskar däremot saknar ofta vana att förhålla sig till sin egen hudfärg. Vithet är norm i Sverige och när icke-vita diskrimineras och missgynnas innebär det att vita gynnas. Detta skakar om många vita människor, och arbetet med att lära sig och andra att se detta system är därför inte gjort i en handvändning.”