Kategori: USA

Vad har abortfrågan med adoption att göra? Kommer nu de amerikanska adoptivbarnen att ersätta de utländska adoptivbarnen?

Vad har abortfrågan (och konkret amerikanska HD:s beslut i densamma) med adoption att göra? 

Detta foto har då synts och spridits i både medierna och i de sociala medierna sedan amerikanska HD:s beslut i abortfrågan och bakgrunden är kort denna:

Fram tills den s k 68-revolutionen, som i nästan hela västvärlden (utom på Irland och i något land till) ledde till att abort legaliserades i kölvattnet efter den andra vågens feminism, handlade nästan alla adoptioner i Väst om adoptioner av vita, västerländska barn som hade fötts inom det egna landet. Mammorna till dessa barn var nästan alltid ogifta, unga, ensamstående mödrar (varav många men inte alla var tonåringar – många var också i den tidiga 20-årsåldern) och papporna var nästan alltid frånvarande.

I Sverige utgjordes exempelvis antagligen 90% av samtliga adoptioner som genomfördes under 1960-talet av adoptioner av infödda, majoritetssvenska barn vilka adopterades inom riket av majoritetssvenskar. När abortlagen sedan infördes i Sverige samtidigt som staten började stödja ogifta, unga och ensamstående mödrar (varav många men inte alla var tonåringar – många var också i den tidiga 20-årsåldern) ekonomiskt medan de sociala normerna förändrades (d v s det blev socialt accepterat att vara en ogift, ung och ensamstående mor) försvann tillgången på adopterbara svenska barn närmast över en natt.

Sedan 1970-talets andra hälft och fram tills idag har därför ej mer än runt 20-40 inhemska adoptioner genomförts årligen gällande barn som fötts inom rikets gränser och som inte har någon biologisk-genetisk eller juridisk-social koppling till adoptivföräldrarna (d v s här exkluderar jag t ex alla styvbarnsadoptioner för de är då många fler än så).

Den internationella adoptionsverksamheten, d v s att västerlänningar inklusive svenskar adopterar barn från den utomvästerländska s k ”Tredje världen”, uppstod m a o som en nödlösning på grund av att de adopterbara vita, västerländska barnen helt enkelt ”tog slut” p g a 68-revolutionen och just i det närmaste över en natt.

Denna utveckling ser nu ut att snart bli historia i USA p g a amerikanska HD:s beslut i abortfrågan.

Året innan 1973, när abort legaliserades i USA, valde runt hälften av alla ogifta unga mödrar (varav många men inte alla var tonåringar – många var också i den tidiga 20-årsåldern) att adoptera bort sitt barn (och i många fall övertalades de till att göra det). På 1960-talet och än mer på 1940- och 50-talen var denna proportion och procentsiffra dessutom än högre än så.

Idag gör bara 1% av alla ogifta unga mödrar (varav många men inte alla är tonåringar – många är också i den tidiga 20-årsåldern) i USA det, d v s väljer att adoptera bort sitt barn, men amerikanska HD:s beslut kommer sannolikt att förändra den situationen.

År 1970 genomfördes totalt 175 000 inhemska adoptioner i USA men idag handlar det om under 20 000 per år och detta trots att USA:s befolkning har växt dramatiskt sedan 1970.

Vissa experter i USA menar nu, efter HD-beslutet, att antalet inhemska adoptioner av USA-födda barn (varav de flesta f ö är minoritetsbarn) nu kan komma av mångfaldigas och vissa har t o m uppskattat att det kan komma att handla om en tjugofaldig ökning åtminstone i vissa delstater som styrs av Republikanska partiet och s k trumpister.

Eftersom antalet internationella adoptioner till USA och till västvärlden i övrigt inklusive till Sverige har rasat under hela 2010-talet medan andelen ofrivilligt barnlösa västerlänningar (singlar som par och heteros som homos) är fortsatt konstant (vissa menar t o m att andelen ofrivilligt barnlösa västerlänningar t o m är större än någonsin just nu i västvärldens historia) så skulle en ”återuppväckt” inhemsk adoptionsverksamhet helt enkelt passa som hand i handske för att ersätta det stadigt sinande antalet utländska adoptivbarnen och lösa den fortsatt stora efterfrågan på barn att adoptera. 

Till viss del har surrogatbarnen kommit att ersätta de utländska adoptivbarnen men långt ifrån alla ofrivillig barnlösa har råd att betala för ett surrogatbarn.

Det återstår nu att se om amerikanska HD:s beslut i abortfrågan innebär ännu ett nytt ”vaktombyte” av barn och en återgång till situationen innan den s k 68-revolutionen: 

Efter 68 ersatte ju de utrikes födda utomvästerländska adoptivbarnen de inhemskt födda amerikanska adoptivbarnen men kanske kommer nu de amerikanska adoptivbarnen att ersätta de utländska adoptivbarnen.

SD:s abortmotstånd handlar om en rasideologisk inställning till abort medan den kristna amerikanska högerns abortmotstånd handlar om en religiös inställning till abort

En liten påminnelse om varför SD (tillsammans med KD) alltid har varit det mest abortfientliga partiet i riksdagen och så till den grad att partiet antagligen förlorade 100 000-tals fr a kvinnliga röster inför 2018 års val p g a SD:s dåvarande inställning i abortfrågan och sedan dess har partiet dessutom misslyckats med att vinna tillräckligt många kvinnliga väljare för att kunna växa rejält i opinionsundersökningarna då många av landets kvinnor sannolikt inte litar på SD:s inställning i abortfrågan.

Så här stod det att läsa om abort- OCH adoptionsfrågan i SD:s partiprogram från 1999 (och under avdelningen ”Befolkningspolitik”), d v s flera år efter det att nyckelpersonerna inom SD:s nuvarande partiledning hade gått med i partiet inklusive inte minst partiledaren själv. 

SD:s abortmotstånd har helt enkelt alltid handlat om den s k befolkningsfrågan, som kort och gott kan översättas med rasfrågan, d v s det har för SD alltid handlat om att på alla upptänkliga vis försöka maximera antalet (nya) majoritetssvenskar på ett klassiskt pro-natalistiskt vis såsom att få ned antalet aborter (av majoritetssvenska foster) samtidigt som antalet (och andelen) invånare med utomeuropeisk bakgrund ska bekämpas och hållas nere och också det på alla upptänkliga vis såsom att stoppa alla utlandsadoptioner (av icke-vita barn).

KD:s abortmotstånd liksom Trumps och Republikanska partiets och juristerna i amerikanska HD:s dito grundar sig då inte primärt i den s k befolkningsfrågan (läs: rasfrågan) utan i kristna s k pro-life-argument som hämtar sin grund i konservativa Bibeltolkningar. Därför är det inte ”rättvist” mot USA:s kristna höger att koppla det aktuella amerikanska HD-beslutet till SD eftersom SD:s abortmotstånd har en annan (ras)ideologisk grund.

Hatbrotten mot asiater fortsätter att äga rum i USA och det står nu klart att andra minoritetspersoner ofta är gärningspersonerna

Hatbrotten mot asiater, som exploderade i omfattning i hela västvärlden under pandemin, fortsätter att hålla en hög nivå särskilt i USA där ett flertal mord på asiatiska kvinnor i New York har ägt rum sedan årets början och för några dagar sedan blev tre asiatiska kvinnor skjutna i Dallas. 

Det blir tyvärr allt tydligare att flertalet gärningspersoner tillhör andra minoriteter och nästan alltid är de svarta eller latinos. Nu har t ex en latinamerikansk man åtalats för att ha kört in i en Stop Asian hate-demonstration med sin bil (han var bl a nära att köra över en 9-årig asiatisk flicka) och samtidigt ropat s k rasord (d v s nedsättande uttryck som används för att beteckna asiater).

Även i Sverige finns det en del som tyder på att det främst är representanter för andra minoriteter som trakasserar och attackerar asiater – det var bl a företrädare för Kinesiska riksförbundet i Sverige inne på under pandemin och här handlar det fr a om afrosvenskar, latinos och personer med bakgrund i den s k MENA-regionen och på Balkan.

Den stora frågan är nu varför andra minoriteter hyser agg och vrede och kanske t o m hat mot asiater i västvärlden i länder som USA och Sverige och det går att tänka sig att det finns olika orsaker beroende på varje enskilt västlands närhistoria och rasrelationer men också att det kan finnas en del liknande förklaringar: 

Avundsjuka för att asiater klarar sig bättre än andra minoriteter brukar nämnas, att asiaterna tenderar att ”hålla sig för sig själva” i ”gettona”, ”förorterna”, ”the projects” och ”les banlieues” är en annan förklaring som ibland hörs (d v s medan afrosvenskar, latinos och personer med bakgrund i MENA-regionen och på Balkan interagerar med varandra i de svenska miljonprogramsområdena så anses asiaterna som bor och lever i miljonprogramsområdena ”hålla sig för sig själva”) liksom också att många med bakgrund i fr a Latinamerika och Afrika och delar av MENA-regionen kan hysa en stor bitterhet mot länder i Asien (Kina, Japan, Sydkorea, Taiwan o s v) som investerar i deras hemländer.

Sist men inte minst är det fr a asiatiska kvinnor som attackeras vilket kan bero på att de anses vara ”vulgära” då de sexualiseras mycket hårt, d v s ett slags antiasiatiskt kvinnohat verkar vara rejält närvarande bakom flertalet av hatbrotten.

https://www.nbcnews.com/news/asian-america/man-arrested-bias-charges-disrupting-stop-asian-hate-rally-los-angeles-rcna28625?fbclid=IwAR01YyfPsMI4A59PL4Xo6FKmpnCmdvLE4Zn9aBBf5AbOhpdL2MKwieuz6ss

“A Southern California man was arrested Thursday and charged with disrupting a peaceful rally against anti-Asian racism last year and telling protesters to “Go back to China,” officials said.

Steve Lee Dominguez, 56, of Diamond Bar, has been charged with two counts of bias-motivated interference with federal protected activities, prosecutors said.

The ”Stop Asian Hate” protest in Los Angeles County unfolded on March 21 last year, just five days after a gunman fatally shot eight people near Atlanta. Six of the victims were women of Asian descent. 

The rally attendees were peacefully and legally crossing the intersection of Diamond Bar Boulevard and Grand Avenue as Dominguez approached in his black Honda sedan, according to a federal grand jury indictment.

Dominguez started yelling ”Go back to China” and obscenities at the rally participants at the intersection, according to the indictment. 

“Defendant Dominguez then deliberately drove his car through the crosswalk of the intersection at the red light, made an illegal u-turn and cut off the route of several rally participants lawfully crossing the pedestrian crosswalk.” 

He again yelled an obscenity while nearly hitting a 9-year-old girl, the indictment said. 

Dominguez also yelled ”racial epithets at the rally participants,” the indictment said.

Dominguez’s attorney could not immediately be reached for comment Thursday afternoon. 

Messages left at several phone numbers listed for Dominguez and his family in Southern California were not immediately replied to.”

Reflektioner kring varför andra minoritetsgrupper hyser en aversion mot asiater

Igår inföll årsdagen för de s k spa-skjutningarna i Atlanta när 8 personer mördades, varav 6 var asiatiska kvinnor, av en man som skyllde på att han var ”sexmissbrukare”. Totalt har ett 15-tal asiater i USA dödats under pandemin och 11 000 hatbrott riktade mot asiater i USA har inrapporterats och senast i förrgår attackerades en asiatisk kvinna i New York och misshandlades svårt efter att ha fått motta över 100 slag och sparkar.

Tyvärr är det ett statistiskt faktum att alltför många av dem som attackerar, misshandlar och även dödar asiater i USA tillhör andra minoritetsgrupper och oftast handlar det om svarta amerikaner eller latinamerikaner. Varför så är fallet är en synnerligen komplicerad historia som både handlar om de amerikanska rasrelationerna i historien och i samtiden liksom hur den amerikanska rassegregationen ser ut och sist men inte minst antagligen p g a att minoritetsinvånarna i USA har drabbats allra hårdast av pandemin såsom också är fallet i i stort sett samtliga västländer inklusive i Sverige. Även i Sverige har asiater trakasserats och attackerats fysiskt i det offentliga rummet under pandemin och även här har det antagligen statistiskt sett ofta handlar om förövare som tillhör andra minoritetsgrupper, vilka har drabbats mycket hårt av pandemin.

Det verkar med andra ord generellt finnas en uppdämd vrede mot asiater bland andra minoritetsgrupper i västvärlden som har kommit upp till ytan och i det närmaste exploderat under pandemiåren och som sannolikt fanns där redan innan pandemin utbröt.

Denna vrede, som åtminstone bär på vissa likheter med den generella aversionen mot judarna bland andra minoritetsgrupper, handlar i grunden antagligen om att asiater anses stå närmare den vita majoritetsbefolkningen än andra minoritetsgrupper. Sedan finns det också en otäck genuskomponent i sammanhanget – det är nämligen statistiskt sett i första hand asiatiska kvinnor som trakasseras, hotas, attackeras och även dödas. Att så är fallet har troligen att göra med en allmän hypersexualisering av asiatiska kvinnor men också med att asiatiska kvinnor ingår i heterosexuella intimrelationer med vita män i högre utsträckning än andra minoritetskvinnor, vilket återigen gör att asiater uppfattas som att de står närmare vita än andra minoritetsgrupper.

Ännu en minnesstund för en mördad asiatisk kvinna i New York

I söndags mördades ännu en asiatisk kvinna i New York en månad efter att Michelle Alyssa Go dödades i samma stad och denna gång handlade det om en person av (syd)koreansk härkomst – Christina Yuna Lee. I måndags hölls en minnesstund över Lee i New Yorks Chinatown där hon bodde och även mördades, vilket Washington Post rapporterar om och samtidigt har polisen meddelat att under förra året gick antalet antiasiatiska hatbrott upp med 361% just i New York.

Sedan pandemin bröt ut i början av 2020 har åtminstone ett 15-tal asiater dödats i USA och den mest uppmärksammade händelsen ägde rum i Atlanta i mars 2021 när en man dödade åtta personer varav sex var asiatiska kvinnor (och flertalet med koreansk bakgrund).

Hatbrottsstatistik i USA liksom i andra länder där specifik statistik förs över antiasiatiska hatbrott visar att under pandemin har asiatiska kvinnor blivit påhoppade och misshandlade av icke-asiatiska främlingar i det offentliga rummet i större utsträckning än asiatiska män, vilket tros bero på en kombination av att asiatiska kvinnor ses som ”lätta offer” liksom att de också tenderar att (hyper)sexualiseras.

https://www.washingtonpost.com/lifestyle/2022/02/15/christina-yuna-lee-asian-american-women-react

“Many Asian American and Asian women with ties to Chinatown felt on edge, and out of answers, on Monday. Earlier that day, Asian organizers and residents held a rally at nearby Sara D. Roosevelt Park, calling attention to the increase in violence. A carefully arranged constellation of flowers — mostly white, which symbolizes mourning in Korean culture and is used at funerals — lay at the base of a tree in front of the building in tribute.

Niou said that she heard about Lee’s death at 8 a.m. on Sunday, and that some of her staff and friends had known Lee. “When they found out it was her, it was a lot, you know? She’s somebody in the community,” Niou said. “That’s exactly why it hurts so much, and also hits so close to home,” she continued. “The community is feeling a lot of the same things. There’s so many people who have just told me: They’re so afraid. They’re afraid for their sisters, they’re afraid for their grandparents, they’re afraid for their daughters.”

For Niou, the legacy of racism is clear in the recent violence. “We have a history in America of perpetuating this notion that Asian Americans do not belong here,” she said, pointing to the Chinese Exclusion Act of 1882 and Japanese internment during World War II. At the same time, she added, the model minority myth has further othered Asian Americans.“

Litteraturkritikern Yukiko Duke skriver om den nyligen bortgångna bell hooks i dagens SvD

Litteraturkritikern Yukiko Duke skriver idag i SvD om den nyligen bortgångna bell hooks, som gav ut ett 30-tal böcker och ett stort antal andra texter.

Själv har jag under alla år som både aktivist, debattör, student, lärare och forskare läst och inspirerats av hooks många böcker och texter – artikeln ”Eating the Other. Desire and resistance” är t ex en klassiker inom den postkoloniala feministiska forskningen medan boken ”Killing rage. Ending racism” likaså är en klassiker inom ras- och vithetsforskningen och boken ”Teaching to transgress” inom den dekoloniala och kritiska pedagogiska forskningen o s v.

I min bok ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” dyker hooks förståelse för vithet som ”white terror” upp när jag analyserar hur en del icke-vita svenska författare skriver fram den svenska vitheten. Jag tar avstamp i artikeln “Representing whiteness in the black imagination” där hooks, med exempel hämtade från den svarta amerikanska litteraturen såsom Toni Morrisons roman ”Beloved”, menar att den amerikanska vitheten kan framstå som hotfull och våldsam för svarta och icke-vita amerikaner på grund av det kollektiva minnet av slaveriet, segregationen, diskrimineringen och våldet men att vithet som terror samtidigt är något som vita amerikaner har svårt att ta till sig då de inte är särskilt medvetna om hur svarta och icke-vita amerikaner upplever vithet:

“Socialized to believe the fantasy, that whiteness represents goodness and all that is benign and non-threatening, many white people assume this is the way black people conceptualize whiteness. They do not imagine that the way whiteness makes its presence felt in black life, most often as terrorizing imposition, a power that wounds, hurts, tortures, is a reality that disrupts the fantasy of whiteness as representing goodness. Collectively, black people remain rather silent about representations of whiteness in the black imagination. As in the old days of racial segregation where black folks learned to ”wear the mask,” many of us pretend to be comfortable in the face of whiteness only to turn our backs and give expression to intense levels of discomfort. Especially talked about is the representation of whiteness as terrorizing.”

“White terror” i det svenska nutidssammanhanget handlar enligt min analys om de kombinerade uttrycken och effekterna av arvet efter det svenska rastänkandet, det potentiellt fysiska och fr a psykisk-existentiella hotet som emanerar från den svenska extremhögern liksom de aggregerade erfarenheterna av den svenska vardagsrasismen och den svenska rasdiskrimineringen och av att bo och leva i ett hypersegregerat och rasstratifierat samtida Sverige.

https://www.svd.se/hon-frigjorde-feminismen-fran-tunga-teoribyggen

”Hon hade ett alldeles eget sätt att skriva, fjärran alla klämkäcka, propagandistiska slagordstexter och tröglästa, tunga teoribyggen. Hon skrev, som den poet hon var, med ett exakt och sinnligt språk och utgick nästan alltid från sig själv, sina egna minnen och erfarenheter. Det är hennes genomlevda verklighet som ger de teoretiska resonemangen tyngd.

bell hooks föddes 1952 som Gloria Jean Watkins, det fjärde barnet av sex i en arbetarklassfamilj i den amerikanska Södern. Hon växte upp i den lilla, strängt rassegregerade staden Hopkinsville i Kentucky på 1960-talet, då medborgarrättsrörelsen växte sig allt starkare. hooks återkommer ofta till barndomen i sina böcker, till ett hem där hon inte kände sig älskad, och ett samhälle på väg att slitas sönder av rasmotsättningar. Hennes räddning blev litteraturen, som hon upptäckte tidigt. För att få vara ifred med sina böcker gömde hon sig på familjens vind. Det var där hon upptäckte Emily Dickinsons dikter, och fick upp ögonen för poesins kraft.

Efter gymnasiet fick bell hooks ett stipendium till det prestigefyllda Stanforduniversitetet i Kalifornien. Hon trodde att det förment liberala Kalifornien skulle vara en mer tillåtande miljö att befinna sig i, men insåg till sin stora förvåning att hennes omgivning var repressivt tolerant. Som svart kvinna från arbetarklassen accepterades hon bara så länge hon rättade sig efter den vita majoritetens regler. Frustrationen fick henne att som 19-åring börja skriva ”Ain’t I a woman: Black women and feminism”, som hon fick sitt stora genombrott med 1981.

För att hedra sin orädda och stolta gammelmormor tog hon hennes namn som pseudonym. Och för att tona ner författarens betydelse och rikta läsarens uppmärksamhet mot innehållet, valde hon att skriva namnet helt med gemener. Boken gjorde henne i ett slag till en förgrundsgestalt inom feminismen, men istället för att bli aktivist på heltid, fortsatte hooks hela livet att undervisa.

För henne, som kom från lågutbildad, svart arbetarklass, var undervisandet en form av politiskt motstånd. Därför nobbade hon tjänster vid elituniversiteten för att istället bli professor vid Berea College, det första college i södern som accepterade svarta studenter.”

Kvartal publicerar en devot intervju med den amerikanske statsvetaren Charles Murray

Den amerikanske statsvetaren Charles Murray intervjuas av Erik W. Larsson i Kvartal och i intervjun upprepar Murray i stort sett helt och hållet det budskap som han och hans medförfattare Richard J. Herrnstein kolporterade i boken ”The bell curve” från 1994 – nämligen kort och gott att vita är intelligentare än icke-vita och fr a svarta och att det är den skillnaden som förklarar vitas rikedom, laglydighet och överordning och icke-vitas och fr a svartas fattigdom, brottslighet och underordning (i boken menar författarparet även att latinamerikaner och andra icke-vita grupper är mindre intelligenta än vita).

Det har sannerligen hänt mycket i Sverige sedan ”The bell curve” kom ut:
År 1994 tog i stort sett alla i Sverige avstånd från Murrays och Herrnsteins bok med några få undantag (såsom den nyligen bortgångne nationalekonomen Gunnar Adler-Karlsson) men idag år 2021 (åter)introduceras Murray för en svensk(talande) publik och Kvartal-intervjun är då inte vidare kritisk utan Murray ges helt enkelt tillfälle att upprepa det han argumenterade för i ”The bell curve” utan att bli särskilt ifrågasatt.


Och vid en genomläsning av den rätt så devota intervjun lär nog en och annan svensk läsare antagligen associera till att invånare med utomeuropeisk bakgrund i Sverige (och fr a med bakgrund i MENA-regionen, Latinamerika och subsahariska Afrika) kanske också är mindre intelligenta än majoritetssvenskarna och de nordiska, europeiska och västerländska invandrarna i Sverige och att det är just därför som invånarna med utomeuropeisk bakgrund i Sverige är fattiga, förekommer i brottsliga sammanhang och är marginaliserade.

Om att recensera och bli recenserad inom akademin

En sida av att vara verksam inom akademin är att både recensera andra forskares böcker och få sina egna böcker recenserade av andra forskare och viktigast är att bli det i de akademiska tidskrifterna snarare än på tidningarnas kultursidor även om det naturligtvis är roligt att få en akademisk bokpublikation uppmärksammad även utanför akademin.

På sistone har jag själv recenserat den amerikanska historikern Susie Woos bok ”Framed by war. Korean children and women at the crossroads of US empire” (New York University Press 2019) i anrika The American Historical Review, d v s de amerikanska historikernas tidskrift, och samtidigt har Jenny Heijun Wills, Indigo Willings och min antologi ”Adoption and multiculturalism. Europe, the Americas, and the Pacific. Ann Arbor” (University of Michigan Press 2020) nu recenserats av den amerikanska antropologen Barbara Yngvesson i Adoption & Culture, som är den viktigaste tidskriften för adoptionsforskare inom humaniora och kulturvetenskaperna.

Om att bli citerad av ”kändisar” inom den anglo-amerikanska kritiska ras- och vithetsforskningen

Det är verkligen inte varje dag som en blir citerad av och refererad till av en ”kändis” inom den engelskspråkiga kritiska ras- och vithetsforskningen som dessutom tillhör UC Berkeley: 

Det handlar för min del om Zeus Leonardo, som är en av de ledande forskarna inom ras- och vithetsforskningen i relation till utbildningsfrågor och tillsammans med Blanca Gamez-Djokic har Leonardo i en artikel om vita kvinnliga lärare i den akademiska tidskriften Teachers College Record (som ges ut av Columbia University) använt sig av Lennart Räterlincks och min artikel ”Race performativity and melancholic whiteness in contemporary Sweden”. I artikeln förekommer Lennart och jag i sällskap med bl a Judith Butler, David Eng, Shinhee Han, Anne Cheng, Michalinos Zembylas, Sara Ahmed och Richard Dyer – d v s vi är i s k ”fint sällskap”.

Den engelsktalande världens kritiska ras- och vithetsforskare, och särskilt ”kändisarna”, brukar annars nästan enbart citera och referera varandra och svenska forskare bryr de sig i stort sett aldrig om vilket inte minst beror på att så få svenska forskare ägnar sig åt kritisk ras- och vithetsforskning och än färre av dem publicerar sig på engelska.

SD:s ungdomsförbunds ledare och SD:s rättspolitiska talesperson riksdagsledamoten Tobias Andersson hyllar Kyle Rittenhouse och ifrågasätter om Biden är USA:s legitima president

DN:s Martin Gelin rapporterar om hur den radikala högern hyllar Kyle Rittenhouse som en hjälte som stod upp mot BLM-rörelsen 2020 med vapen i hand och dödade två personer och en av dem är SD:s ungdomsförbunds ledare och SD:s rättspolitiska talesperson riksdagsledamoten Tobias Andersson som även ifrågasätter Bidens legitimitet, d v s den amerikanska presidentvalutgången.

”Den friande domen mot Kyle Rittenhouse togs emot med jubel bland högerextrema grupper och republikanska kongressledamöter. Han kan nu bli en hjälte för den radikala högern i USA. Två republikaner har redan erbjudit honom jobb i kongressen.”

https://www.dn.se/varlden/martin-gelin-radikala-hogern-hyllar-redan-kyle-rittenhouse-som-hjalte

”Den friande domen mot Kyle Rittenhouse har slagit ner som en bomb i den redan kokande debatten om rasism och vapenvåld i USA. Rittenhouse dödade två personer under en demonstration mot rasism i Wisconsin förra året. Han hävdade själv att det skedde i självförsvar. Redan efteråt hyllades Rittenhouse av flera högerradikala röster i USA, bland annat Fox News-värden Tucker Carlson och den dåvarande presidenten Donald Trump.

När Rittenhouse tillfälligt släpptes fri mot borgen i januari i år syntes han firande med medlemmar i högerextrema Proud Boys, iklädd en tröja med texten ”Free as fuck”. Domen kan nu öka risken för högerextremt våld mot demonstranter och antirasistiska protester framöver. Människorättsgruppen ACLU kallar domen en ”frukantsvärt misslyckande med att beskydda demonstranter”. Enligt Los Angeles Times firades domen även som en seger på flera högerextrema forum och sociala appar.”