Kategori: USA

Den 86-årige amerikanske senatorn Dr. Paull Shin har gått bort som var världens äldsta adopterade från Sydkorea i västvärlden

Den 86-årige amerikanske senatorn Dr. Paull Shin gick bort den 12 april i år som var den allra äldsta adopterade från Sydkorea i Väst av oss över 200 000 adopterade från Sydkorea som hamnade i och befinner oss i västvärlden.


Shin föddes 1935 i Japanska imperiets koloni Chosen i dagens Sydkorea och blev tidigt föräldralös och levde som gatubarn i Seoul under krigsåren och fram tills Koreakrigets utbrott då han likt många andra koreanska barn och ungdomar blev en s k ”regementsmaskot” och ”houseboy” åt amerikanska officerare.


År 1954 blev han sedan adopterad av en av dem, Ray Paull, en amerikansk officer som var tandläkare och bodde i delstaten Utah (och vars efternamn Shin antog som sitt förnamn), som en av de första barnen från Sydkorea som adopterades till Väst. Mellan 1953-54 adopterades sammanlagt 12 barn från Sydkorea till Väst varav samtliga till just USA och Shin var då en av dessa 12 första adoptivbarn vilka samtidigt också var de första utomeuropeiska adoptivbarnen i historien.


Shin tog senare i livet en doktorsexamen i statsvetenskap vid University of Washington och slutade som senator för Demokratiska partiet i delstaten Washington där han representerade en valkrets som till övervägande delen består av vita väljare.


Jag hade förmånen att få träffa Paull vid åtminstone två tillfällen – dels en gång i Sydkorea och dels en gång i USA – och likt många andra av oss adopterade från Sydkorea betraktade jag honom som en storebror vilket han också sade att han själv såg sig som i förhållande till alla oss andra yngre adopterade från Sydkorea.

Sydkoreas okrönte ”nudelkung” Shin Choon-ho har gått bort, som grundade och drev landets största nudelföretag Nongshim

Sydkoreas okrönte ”nudelkung” Shin Choon-ho har nyligen gått bort i en ålder av 91 år, som grundade och drev landets största nudelföretag Nongshim:

http://www.koreaherald.com/view.php?ud=20210328000167&fbclid=IwAR2CNn4QcwaN1HFmi6GlkVzbSseZT_NZW6KWHwA771n7RRPKuSmzG6rbxdw

Choon-hos storebror Shin Kyuk-ho eller Takeo Shigemitsu, som han är mer känd som i Japan, gick f ö bort för bara ett år sedan och blev hela 97 år gammal: Kyuk-ho grundade då Japans största etniska koreanska företag Lotte, d v s det största japanska företaget som ägs av en korean (koreanerna är Japans största inhemska minoritet p g a den koloniala historien).

Historien bakom snabbnudlarna, som har erövrat i praktiken hela världen efter Kalla kriget och i samband globaliseringen och som idag inte minst är fattiga studenters mat världen över inklusive i Sverige, är märkligt nog också historien om Amerikanska imperiets (och även amerikansk mats) framväxt och spridning efter Andra världskriget.

Efter att USA och dess allierade slutligen lyckades besegra Japanska imperiet 1945 och i samband med den efterföljande ockupationen av Japan började de amerikanska Mellanvästern-bönderna att leverera vete i stora mängder till japanerna liksom till de före detta japanska kolonierna Taiwan och Sydkorea som en form av bistånd i början på 1950-talet.

Då japaner liksom andra asiater normalt inte äter bröd såsom amerikaner och västerlänningar gör i stort sett dagligen, uppfann en japansk man vid namn Momofuku Ando, som hade växt upp i den japanska kolonin Taiwan, det som vi idag känner som snabbnudlar.

I Sydkorea var det just Shin Choon-ho som sedan vidareutvecklade denna japanska uppfinning på 1960-talet och som till slut kom att grunda företaget Nongshim.

Det är mycket troligt att alla svenskar som någon gång har ätit koreanska snabbnudlar just har ätit Nongshim-nudlar. En etnisk koreansk man från Japan, d v s en japansk invandrare i Sverige med koreanskt påbrå, har importerat Nongshim-nudlar till Sverige ända sedan 1990-talet och numera finns Nongshims snabbnudlar att inhandla i ett stort antal asiatiska matbutiker runtom i landet.

Om det västerländska adoptionsinstitutet och dess ursprung i vuxenadoptioner

Det senaste numret av den vetenskapliga/akademiska tidskriften Adoption & Culture innehåller två fascinerande artiklar som båda kastar ljus över det västerländska adoptionsinstitutets framväxt under modern tid och som konkret handlar om vuxenadoptioner.

Den alltid lika kunniga amerikanska (adoptions)historikern E. Wayne Carp påminner i sin artikel om att adoption ursprungligen uppstod för adoptantens/adoptivförälderns skull och inte för barnets skull, d v s retoriken (och än mer praktiken) om barnets bästa är mycket sen i den västerländska historien. 

Carp lyfter i sin artikel fram det faktum att ända sedan adoptionsinstitutet återinträdde i de västerländska samhällena fr o m 1800-talets andra hälft så handlade det från början om att ge rika barnlösa en möjlighet att hitta och få en arvinge efter döden och nästan alltid handlade dessa adoptioner om adoptioner av vuxna och inte om adoptioner av barn.

Efter att under medeltiden och tidigmodern tid ha varit frånvarande p g a att bl a kyrkan gjorde att adoption som en juridisk praktik försvann efter antiken (antikens greker och romare praktiserade då adoption men kyrkan såg till att adoptionsinstitutet i det närmaste försvann från den västerländska kulturkretsen och civilisationen mellan ca 500-1850) såg de moderna adoptionslagarna i Väst dagens ljus mellan ca 1850-1930 (för svensk del tillkom den första moderna adoptionslagen 1917 – med kristendomens införande i Skandinavien hade då de gamla ”hedniska” vikingarnas speciella adoptionsliknande praktik ätteledning försvunnit). 

Framväxten av de moderna västerländska adoptionslagarna ägde rum samtidigt som den på sin tid triumferande västerländska (hög)borgerligheten slutgiltigt ”besegrade” den gamla bördsstolta och blodsbesatta (och ”klantänkande”-fixerade) aristokratin och adeln på ekonomins fält i samband med industrialiseringen och urbaniseringen.

Carp går i sin artikel bl a igenom notiser på familjesidan i New York Times som visar att den (WASP-)amerikanska parvenu/nouveau riche-östkust-överklassen praktiserade adoption ”som aldrig förr” under denna tidsperiod i form av vuxenadoptioner (d v s under USA:s ”gilded age” – tänk den oscariska unionstiden för svensk och norsk del eller den viktorianska eran för Brittiska imperiets del). Ända fram tills mellankrigstiden fullständigt ”vimlade” det av barnlösa rika vita amerikaner som adopterade vuxna arvingar och detsamma gällde ett stort antal europeiska nyrika barnlösa män som tillhörde parvenu/nouveau riche-klassen i Europa, vilka gjorde detsamma under denna tid.

Carp ”namedropp:ar” en mängd exempel på amerikanska kapitalägare, entreprenörer, direktörer och andra kändisar som just adopterade vuxna under denna tid och det hela fick till följd att ”vanligt folk” (d v s dåtidens ”jobbare” och den lägre medelklassen) t o m började associera adoption i sig med överklassen och med just vuxenadoptioner och inget annat framåt mellankrigstiden. 

Det var egentligen först när ideologin och diskursen om barnet som en egen ”varelse” och om barndomen som en egen period i en människas liv växte fram (tänk via sådana som bl a den svenska författaren och pedagogen Ellen Key) och slog igenom till fullo som idén om adoption som något som rör barn och inte minst barnets bästa fick sitt genombrott. 

Det är denna utveckling som den amerikanska sociologen och barn- och familjeforskaren Viviana Zelizer har beskrivit i sin vid det här laget klassiska bok och studie ”Pricing the priceless child. The changing social value of children” från 1994. I sin bok försöker Zelizer förstå hur barnet i Väst gick från att ha varit en i det närmaste rättslös ”ägodel” och ”egendom” som t o m kunde säljas/köpas långt in på 1900-talet (och så även i Sverige) till att framåt mellankrigstiden och fr a under efterkrigstiden bli en ”varelse” i sin egen rätt som fylls med sentimentala känslor och som med tiden under just efterkrigstiden till slut får sina egna rättigheter.

Carp visar också hur adoptionsinstitutet i Väst fick en slags ”reboot”-nystart under mellankrigstiden när ”vanligt folk” (d v s återigen dåtidens ”jobbare” och den lägre medelklassen) började engageras mer i adoptionsverksamheten och när ett avantgarde av feminister, kristna, liberaler och socialister slutligen ”vände skutan” och gjorde att adoptioner i Väst därefter kom att associeras med att adoptera barn och inte med att adoptera vuxna.

Den barnlösa överklassen fortsatte dock att adoptera vuxna långt in i efterkrigstiden och fortfarande än idag händer det ibland att svensk överklass gör det – oftast dock när t ex en patriark tillhörande en svensk elitfamilj ”på äldre dar” erkänner ett s k ”snedsteg” inom intimzonen och adopterar en vuxen som de facto är hans biogenetiska barn som han en gång fick med en s k älskarinna.

Den kanadensiska postkoloniala genus- och queerforskaren Frances J. Latchfords artikel i det senaste numret av Adoption & Culture beskriver just en sådan sentida efterkrigstida vuxen-adoption – nämligen Simone de Beauvoirs adoption av Sylvie Le Bon som ägde rum 1980 och som liksom sin världsberömda adoptivförälder har slutat som filosof (Sylvie Le Bon lever då än idag). Även Jean-Paul Sartre adopterade som bekant en dotter i form av en vuxen kvinna 1965 – algeriskan Arlette Elkaïm – som också hon gick i sin adoptivförälders spår i den meningen att hon kom att verka inom den franska kulturvärlden fram till sin död 2016.

Det som komplicerar både de Beauvoirs och Sartres adoptioner är dock att de båda barnlösa celebriteterna inte bara adopterade sina arvingar utan sina intimrelationspartners. Detta faktum, som inte är en hemlighet och som får en att åtminstone associera till den just nu aktuella dokumentärfilmsserien ”Allen v. Farrow”, försöker Latchford förstå utifrån ett queerteoretiskt perspektiv. Latchford menar att adoption i sig är en slags queer reproduktionsmetod som bl a ställer frågor om incest på ända liksom överhuvudtaget alla typer av frågor kring moderskap, faderskap, blod, genetik, sexualitet och vad en familj överhuvudtaget är i en västerländsk kontext.

Stort reportage om rasism mot asiater i USA i SvD

SvD:s Malin Ekman skriver idag om den asiat-amerikanska minoritetens situation under pandemin och i samband med det exploderande antalet hatbrott mot asiater i ett USA som fortfarande debatterar om dådet i Atlanta berodde på sexism eller rasism.


Under pandemin har hatbrotten mot alla andra minoriteter gått ned utom mot asiaterna och dessutom drabbas asiatiska kvinnor mer av hatbrott än asiatiska män, vilket också skiljer hatbrotten mot asiater från hatbrotten mot andra minoriteter.


Den asiat-amerikanska minoriteten är normalt sett en splittrad minoritet som mest betraktas som en minoritet i den vita amerikanska majoritetsbefolkningens ögon men internt råder stora splittringar och motsättningar inom gruppen.


Till skillnad från latinamerikanerna talas en mängd olika språk bland asiat-amerikanerna och en mängd olika religioner förekommer och till skillnad från de svarta amerikanerna delar de olika asiatiska grupperna inte en känsla av att de hör samman annat än möjligen utseendemässigt utifrån hur icke-asiater i USA ser på och behandlar dem.


Tvärtom råder splittringar mellan de olika asiatiska grupperna i USA då en mängd konflikter som både härrör från kolonialtiden och Kalla kriget i Nordost- och Sydostasien ännu ej är lösta eller avslutade inklusive olika gränskonflikter, ouppklarade krig och obearbetade krigsbrott och trauman.


Det är egentligen mest bara när asiat-amerikaner angrips som minoritet som asiaterna i USA brukar enas och massakern på sex asiatiska kvinnor i Atlanta är då en sådan händelse liksom hatbrotten generellt som drabbar alla asiater i USA just nu under pandemin oavsett om de har sina rötter i fastlands-Kina (d v s Folkrepubliken Kina), Taiwan, Sydkorea, Laos, Vietnam, Japan, Kambodja, Filippinerna eller Indonesien.


Hittills har det också varit svårare att mobilisera icke-asiater till stöd för asiater till skillnad från det stöd som både svarta amerikaner och latinamerikaner erhåller av vita amerikaner och andra grupper när de utsätts och fr a har asiaterna i USA själva generellt varit tysta och inte protesterat i lika stor utsträckning som andra minoriteter gör.
Orsakerna till att empatin och sympatin för asiater är mindre än för andra minoriteter och att asiaterna själva är tystare och protesterar mindre än de andra minoriteterna och inte syns och hörs lika mycket i offentligheten är dock många och komplexa.


Även i Sverige har hatbrott mot asiater rapporterats in under pandemin och hittills oftast i form av att svenska asiater själva har gått ut i svensk media och berättat om hur de behandlas sedan pandemin utbröt och det gäller både invandrade asiater och deras barn och efterkommande i miljonprogramsområdena liksom adopterade och blandade eller mixade asiater som bor och lever i majoritetssvenskdominerade områden och oavsett om de har bakgrund i Vietnam, Sydkorea, Thailand eller Kina:

https://www.svd.se/rasismdebatten-i-usa-de-kallas-for-covid


”Hon minns hur klasskompisarna gjorde narr av hennes ögon.


Drog skinnet runt sina egna åt sidan för att imitera hennes.


– Det var ”tjing tjong” och allt det där, säger 41-åriga Ina Jee.


Hennes föräldrar kom till USA från Korea 1971. Hon föddes nio år därpå.Rasismen, säger hon, har alltid funnits och kommer nog aldrig att försvinna.


Vi sitter på ett kafé i ett koreanskt köpcenter norr om Atlanta. Området har en av de största asiat-amerikanska befolkningarna i Georgia, på tio år har den ökat med nästan 80 procent.


Det har gått en vecka sedan en 21-årig vit man tog bilen till tre asiatiska massagesalonger utrustad med ett nyinhandlat skjutvapen.När han greps av polis hade han mördat åtta personer. Sex av dem asiatiska kvinnor.”


(…)


”Dådet inträffade inte i ett vakuum. Det senaste året har varit omtumlande för många asiat-amerikaner.
Närmare 3 800 anmälde hatbrott och rasistiska trakasserier. Sju av tio var kvinnor.


Pandemin eldade på hatet och glåporden.


Ina Jee minns första gången hon blev rädd. Det var ifjol. På en parkerad bil utanför mataffären hade någon klottrat rasistiska skymford.


– Jag insåg att det är på riktigt. Att det finns folk som vill skada människor eller människors ägodelar, säger hon.
Sju dagar efter dådet täcks Gold Spas parkeringsplats av blommor och plakat.Massagesalongen på Piedmont Road var gärningsmannens näst sista stopp innan han greps.


På fasadens neonskylt blinkar fortfarande telefonnumret till salongen.Små runor hedrar offren:
”Hyun Jung Grant älskade karaoke och gjorde världens bästa kimchi.”


Hon blev 51 år och sköts i huvudet.


Det finns flera ingredienser i tragedin. Som ras, kön och klass. Offren var kvinnor, mödrar, döttrar, fruar. Försörjde sig på att arbeta långa timmar till låg ersättning.


Ina Jees mamma Connie Jee, en stilig dam i 70-årsåldern, driver Asian American Resource Center i staden Duluth, strax öster om Atlanta. Hennes make Henry Jee var en känd människorättskämpe och baptistpastor i trakten.
När han dog 2002 tog hon över hjälporganisationen som de startade ihop.Connie Jee säger att hon träffat några av offren i masskjutningen. De sökte sig till organisationen för ekonomiskt stöd.


– Jag är inte alls säker på att de sålde sex. De var hårt arbetande. Som många andra asiatiska kvinnor klev de upp klockan fem och jobbade till elva på kvällen, säger hon.


Gärningsmannen påstår sig inte ha haft rasistiska motiv. I stället hävdar han ett sexberoende. Hans motiv till attacken ska ha varit att ”eliminera frestelser”.”


(…)


”Efter dåden förklarade den lokala sheriffen Jay Baker att gärningsmannen ”hade en riktigt dålig dag och detta är vad han gjorde”. Många uppfattar det som ett relativiserande, ett avdemoniserande som knappast hade inträffat om gärningsmannen inte varit vit.


På en handmålad skylt utanför Gold Spa på Piedmont Road står det i protest mot sheriffens ord: ”A bad day is not an excuse”, en dålig dag är ingen ursäkt.


Om rasistiskt motiv så småningom kan fastslås är det inte första gången asiat-amerikaner attackeras för att deras hudfärg avslöjar vilken del av världen de själva eller deras förfäder en gång lämnat.


Rasismen rapporteras ha ökat under pandemin, men har historiska paralleller.


1871 stormade 500 vita och latinamerikaner Chinatown i Los Angeles i en rasistisk hämndaktion. Mobben dödade 19 kinesiska immigranter. 15 av dem hängdes.


70 år senare möttes amerikaner med asiatisk bakgrund av ökad rasism efter den japanska flottans attack mot Pearl Harbor.”


Om vreden och våldet mot asiater från andra minoritetspersoners sida i Sverige, i USA och i andra västländer

I gårdagens avsnitt av TV3:s program Efterlyst framkom det att en (öst- och sydost)asiatisk kvinna nyligen överfölls i Flemingsberg(/Tullinge) av två förmodade unga män från den s k MENA-regionen och detta är tyvärr inte första gången som asiater hånas och förnedras samt attackeras och hotas av andra minoritetspersoner och vare sig i Sverige eller i andra västländer.


I samband med massakern på sex asiatiska kvinnor i Atlanta i USA har flera minoritetspersoner uttryckt sig slentrianmässigt nedsättande om asiater och särskilt om asiatiska kvinnor och det har i USA framkommit att det tyvärr inte sällan är svarta amerikaner och latinamerikaner som attackerar asiaterna där och det verkar även vara andra minoritetspersoner som tenderar att överfalla asiater också i bl a Storbritannien, Frankrike, Nederländerna och Tyskland.


Asiater uppfattas kort och gott som varande minoritets-Sveriges (eller minoritets-USA:s eller minoritets-Frankrikes o s v) ”sellouts” eller ”svikare” då de bl a ofta studerar, startar småföretag och har jobb och asiatiska kvinnor utsätts för förakt då de ofta blir tillsammans med vita män medan asiatiska män föraktas då de står lägst ned i minoritets-maskulinitetshierarkin – d v s asiatiska kvinnor ses som ”h-r-r” som ”går i säng” med vita män medan asiatiska män ses som feminina ”b-g-r” som inte uppfyller mansidealet.


Särskilt i USA har även hiphop-musiken tyvärr spätt på detta förakt mot asiater – det finns då ett flertal sånger med versrader som hånar asiater som ”sellouts” och asiatiska kvinnor som ”h-r-r” och Ice Cubes sång ”Black Korea” anses t o m ha bidragit till att stora grupper av svarta och latinos anföll och brände ned Koreatown i Los Angeles 1992.


I Sverige har vidare flera regelrätta överfall ägt rum på asiater från minoritetsinvånares sida även innan pandemin och det är nog tyvärr troligt att denna tendens har förstärkts under pandemin.


För några år sedan dödade t o m en grupp unga män från den s k MENA-regionen och subsahariska Afrika en asiatisk man i Söderort i Stor-Stockholm: Den asiatiska mannen utsattes för en mycket utdragen och inte minst våldsam död när ett större gäng som omringade denne ömsom knivskar denne och ömsom slog denne med allsköns tillhyggen tills han till slut avled av skadorna.


Jag har slutligen själv tyvärr både sett andra asiater förnedras och hånas och själv blivit hånad och förnedrad åtskilliga gånger i särskilt miljonprogramsområden som domineras av invånare med utomeuropeisk bakgrund och jag har ofta funderat på varför asiater står lägst inom minoritets-Sverige och i miljonprogramsområdena.


Tyvärr är detta också en återkommande erfarenhet från min sida när jag besöker andra västländer: Jag besöker regelmässigt och gärna s k ”mångkulturella” stadsdelar i andra västländer och jag har därför varit i ett stort antal sådana stadsdelar i bl a London, Paris, Amsterdam, Bryssel, Oslo, Köpenhamn, Rom, Barcelona, Wien o s v liksom i New York, Los Angeles, Chicago, Detroit o s v och alltför ofta har det då hänt att icke-asiatiska minoritetspersoner har hånat mig på ett liknande sätt som sker i de svenska miljonprogramsområdena och på andra sätt visat sitt ogillande.


Tyvärr är detta mycket känsligt och kontroversiellt att tala om och jag minns när jag en gång nämnde detta med att både jag själv och andra asiater tenderar att utsättas för s k rasord (d v s pejoriserande ord och uttryck såsom ”asiatiska” ljud som ”tjing tjong” och ”sayonara” o s v) och hån(skratt) och ibland även rena fysiska attacker i miljonprogramsområdena i samband med en intervju i DN: Jag fick då veta i efterhand av en person med bakgrund i den s k MENA-regionen att det just är mycket känsligt och kontroversiellt att tala om detta fenomen inför majoritetssvenskarna och majoritetssamhället och att jag borde vara försiktig med att göra det då det bara spär på rasismen mot invånarna med utomeuropeisk bakgrund.


Sedan jag fick motta denna kritik har jag också av solidaritet med de icke-asiatiska minoritetsinvånarna i landet också varit tyst med detta fenomen och inte sagt särskilt mycket alls om det utan nästan enbart haft fokus på vita majoritetsinvånares s k ”gulinghumor” och rasstereotyper av asiater.


Det är ju samtidigt också så att majoritetsinvånarnas syn på t ex svarta män, latinomän eller män från den s k MENA-regionen är mycket mer brutala och våldsamma än majoritetsinvånarnas syn på asiatiska män – de förstnämnda minoritetsmännen framställs helt enkelt som fullständigt atavistiska vålds- och sexmaskiner.


Själv har jag alltid tänkt att detta fenomen, som verkar bli allt värre, bl a bottnar i att Japans, Kinas, Taiwans, Sydkoreas och andra asiatiska länders företag kanske inte alltid beter sig särskilt väl i MENA-regionen, i Afrika och i Latinamerika när de etablerar sig där och köper upp fabriker och mark där (detta vet så klart invandrarna och deras barn och efterkommande i de svenska miljonprogramsområdena) samt att det också kan finnas ett starkt ressentiment mot asiater i Väst från andra minoriteters sida då asiaterna anses stå nära vitheten genom att de asiatiska kvinnorna ofta blir tillsammans med vita män, genom att asiater generellt studerar och förvärvsarbetar och då många asiater också har adopterats av vita västerlänningar.


Denna närhet eller proximitet till vitheten och till vita människor förklarar antagligen varför många icke-asiatiska minoritetspersoner inte heller har särskilt mycket sympati eller empati för asiater och sist men inte minst då asiaterna också lyser med sin frånvaro i antirasistiska minoritetssammanhang i nästan samtliga västländer inklusive i Sverige vilket naturligtvis sticker i ögonen på minoritets-Sverige.

SVT1:s Morgonstudion hade idag ett unikt inslag om rasism mot asiater i Sverige som Julia Dang och jag deltog i

Tidigt i morse idag mellan kl. 6.35-6.45 deltog Julia Dang och jag i SVT1:s Morgonstudion och talade om den ökande rasismen mot (nordost- och sydost)asiater i Sverige och i västvärlden i övrigt under pandemin och mot bakgrund av att sex asiatiska kvinnor nyligen sköts till döds i och utanför Atlanta i USA. 

I inslaget, som går att se i efterhand på SVT Play (se inslaget cirka 35 minuter in i dagens avsnitt av Morgonstudion https://www.svtplay.se/video/30267742/morgonstudion/morgonstudion-23-mars-06-00-2?modalId=8v1NYq2), berättade Julia om hur hon har utsatts för icke-asiaters hån ända sedan barnsben och om hur svårt det var för henne att säga ifrån under uppväxten, vilket hon gör idag som vuxen, samt hur vardagsrasismen mot asiater har ökat dramatiskt sedan pandemin utbröt. 

Jag deltog i programmet som den enda forskaren i landet som har ägnat mig/sig åt att studera rasism mot asiater och även att debattera om rasism mot asiater sedan åtminstone 20 år tillbaka. 

Jag försökte bl a att svara på frågan om varför just ingen diskuterar eller forskar om rasism mot asiater i Sverige och om varför rasism mot asiater inte uppmärksammas och uppfattas som just rasism i Sverige jämfört med rasism mot andra minoriteter (såsom svarta, muslimer, judar, samer, romer, latinos/as o s v). 

Mitt svar under den korta tid jag hade på mig var att rasism mot asiater inte minst tar sig uttryck i mycket grova rasstereotyper vilka på alla sätt och vis är socialt accepterade och kulturellt institutionaliserade och vilka inte uppfattas som uttryck för rasism bland icke-asiater. Att håna asiater för hur de råkar se ut är m a o helt legitimt i alla möjliga och omöjliga sammanhang och på ett sätt som aldrig skulle accepteras vad gäller andra minoriteter (såsom svarta, muslimer, judar, samer, romer, latinos/as o s v). 

Det ständiga skämtandet om och hånskrattandet åt asiater i form av s k ”gulinghumor” fungerar avhumaniserande och liknar de antisemitiska stereotyperna av judar som gällde i Sverige och i Väst i övrigt fr a innan Förintelsen, vilka också som bekant fungerade avhumaniserande.

Slutligen försökte jag förklara att majoritetsbefolkningen i Sverige och i västvärlden i övrigt saknar ett kollektivt minne och en kollektiv skuldkänsla vad gäller rasism mot asiater, d v s asiater uppfattas helt enkelt inte som att de har drabbats av rasism (såsom svarta, muslimer, judar, samer, romer, latinos/as o s v) i historien eller i nutiden. 

I stället uppfattar de allra flesta icke-asiater inklusive majoritetsbefolkningen att asiater som lever som minoritetsinvånare i Sverige och i Väst inte har varit förföljda eller förtryckta (såsom svarta, muslimer, judar, samer, romer, latinos/as o s v) och vare sig historiskt sett eller i samtiden.

Det vill säga det är helt enkelt inte ”synd om” asiater, anser de allra flesta icke-asiater inklusive majoritetsbefolkningen, då de inte uppfattas som ”underdog” eller som ”offer”.

Och i själva Nordost- och Sydostasien/Stillahavsasien uppfattar många svenskar och västerlänningar att asiaterna snarare har förtryckt, förföljt och dödat västerlänningarna i en mängd olika krig som utspelade sig i regionen under fr a 1900-talet, vilket är en föreställning som inte minst otaliga fr a amerikanska spelfilmer och tv-serier har kolporterat ut under många årtionden, vilket har resulterat i att flertalet svenskar och västerlänningar helt enkelt inte har ”hjärta för” asiater, d v s svenskarna och västerlänningarna känner vare sig skuld, skam, empati eller sympati för asiater i relation till frågor om rasism. 

DN:s Martin Gelin rekapitulerar USA:s och amerikanernas våld mot asiater genom historien

DN:s Martin Gelin rekapitulerar USA:s och amerikanernas våld mot asiater.

Historiker menar att de folkmordsliknande krig som USA har fört i Stillahavsasien är en direkt fortsättning på de folkmordsliknande s k ”Ind–nkrigen” som också gick ut på att döda så många som möjligt (samt våldta kvinnorna och ta barnen) – d v s USA fortsatte helt enkelt att expandera västerut över Stilla havet efter att den nordamerikanska kontinenten hade erövrats och koloniserats och den amerikanska armé som deltog i USA:s första folkmordsliknande krig i regionen i Filippinerna 1899-1902 bestod dessutom av veteraner från de s k ”Ind–nkrigen” vilka skrev hem från fronten och beskrev filippinarna som ett slags ”ind–n-r”.

USA:s alla krig i Karibien och Latinamerika liksom i Mellanöstern har självklart också varit mycket blodiga och brutala men de olika krigen och konflikterna i Stillahavsasien, som dessutom alltid har följts av långvariga ockupationer och stationerandet av 100 000-tals soldater i regionen liksom sist men inte minst en massiv sexuell exploatering och en massiv äktenskapsinvandring (liksom ett massivt antal utlandsadoptioner) sticker då ut i USA:s historia.

Samtidigt har USA lyckats vända detta massdödande av asiater till det ”omvända”: De allra flesta av världens alla icke-amerikanska västerlänningar är idag väl medvetna om att 100 000-tals vita och svarta amerikaner har stupat i USA:s alla krig i Stillahavsasien tack vare att krigsfilm efter krigsfilm (som även de allra flesta svenskar har sett) har framställt de amerikanska soldaterna som offer medan asiaterna med få undantag (såsom Clint Eastwoods spelfilm ”Letters from Iwo Jima” från 2006) framställs som de ultimata Andra.

Och tyvärr har den amerikanska filmindustrin och populärkulturen inte heller gjort saken bättre för specifikt asiatiska kvinnor: I (spel)film efter (spel)film och i (popmusik)sång efter (popmusik)sång har asiatiska kvinnor objektifierats och sexualiserats på ett brutalt och våldsamt sätt som inte skulle accepteras vare sig vad gäller svarta amerikanska kvinnor eller latinas. Detta gäller f ö även svenska (spel)filmer och (popmusik)sånger – d v s även inom svensk film- och musikindustri är det gott om objektifierande och sexualiserande framställningar av asiatiska kvinnor.

Visst objektifieras och sexualiseras även afrosvenska kvinnor, latinamerikanska kvinnor och även kvinnor från den s k MENA-regionen i Sverige men nivån på objektifierandet och sexualiserandet av just asiatiska kvinnor är så mycket mer extrem. Sverige är dessutom ett av de västländer där proportionellt sett allra flest icke-asiatiska (hetero)män är tillsammans med asiatiska kvinnor vilket gör att den (sydost/nordost)asiatiska minoriteten i Sverige till allra största delen består av kvinnor till skillnad från t ex invånarna som har bakgrund i den s k MENA-regionen vilka numera domineras av män.

https://www.dn.se/varlden/martin-gelin-lang-historia-av-systematiskt-vald-mot-asiater-i-usa

”I förhastade kommentarer efter massmordet i Atlanta avfärdade polischefen Jay Baker att gärningsmannen haft rasistiska motiv. Strax därpå avslöjades det att polischefen själv spridit rasistiska inlägg om Kina på Facebook.

Enligt koreanska medier i Atlanta ska gärningsmannen ha skrikit att han ville ”döda alla asiater”.

Det verkar inte ha varit någon slump att den första masskjutningen i USA under pandemin riktade sig mot asiatiska kvinnor. Att skylla USA:s problem på etniska minoriteter är en uråldrig amerikansk tradition. Så länge det har funnits asiatisk invandring till USA har det också funnits systematiskt våld mot asiater här. I juni 1982 mördades 27-årige Vincent Chin brutalt av två vita män i Detroit.

Mordet ägde rum under en period då Japan beskrevs som ett existentiellt hot mot USA. Amerikanska fabriker lades ner, i synnerhet inom bilindustrin i Detroit, och miljontals jobb försvann samtidigt som Japans ekonomi blomstrade. I Hollywoodfilmer från början av 1980-talet utmålades Japan som ett hotfullt, konspiratoriskt land, som var ute efter att skada USA.

Vincent Chin var amerikansk medborgare, född i Kina. Han hade ingenting med Japan att göra. Gärningsmännen som pekade ut honom som syndabock för den amerikanska bilindustrins kollaps var förblindade av rasism. Det var ett av tusentals fall av våld och trakasserier mot amerikaner med asiatiskt ursprung under 1980-talet. Våld som ofta ackompanjerades av skällsord om japaner, trots att offren sällan var japanska.

I dag tycks Kina ha ersatt Japan som det land som får många amerikaner att känna rasistiskt hat mot asiater. Kina beskylls för att ha orsakat pandemin men betraktas även som ett generellt hot mot USA:s globala maktställning. Måltavlorna har sällan något med Kina att göra.

En av fyra amerikaner med asiatiskt ursprung har utsatts för trakasserier sedan pandemin. Tre nya undersökningar, av University of Michigan, California State University och människorättsgruppen Stop AAPI Hate, har bekräftat att hatbrotten mot asiater mer än fördubblats i USA under senaste året. Historien av massmord och diskriminering mot asiater i USA går långt tillbaka.

Redan 1877 utsattes Chinatown i centrala San Francisco för en brutal massaker, där fyra personer dödades och hundratals butiker och restauranger förstördes. 1882 genomfördes Chinese Exclusion Act, som innebar ett totalförbud för invandring från Kina. Tre år senare utfördes en massaker på kinesisk-amerikanska gruvarbetare i Rock Springs, Wyoming. 28 dog, 15 skadades och 78 hem brändes ner.

Efter den japanska militärens attack mot Pearl Harbor 1941 upprättades koncentrationsläger för mer än 120.000 amerikaner med japanskt ursprung. Tre år senare, medan USA tog emot hundratusentals flyktingar från krigets Europa, försvarade Högsta domstolen koncentrationslägren i det kontroversiella domslutet Korematsu v. United States. Det var sanktionerad rasism mot asiater på högsta nivå i Washington.

USA:s brutala krig i Korea och Vietnam möjliggjordes likaså av en människosyn där civilbefolkningen framställdes som försumbar.

Under 2000-talet har hatbrott och trakasserier mot asiater minskat. Men utvecklingen vände drastiskt förra våren. Experter på hatbrott och rasistiskt våld pekar på Donald Trumps rasistiska uttalanden om Kina som en klar drivkraft bakom våldsvågen.

Kongressledamoten Judy Chu från Kalifornien höll redan förra året ett tal där hon varnade för att Trumps retorik kan få våldsamma konsekvenser. Strax efter talet knivhöggs tre asiatiska amerikaner av en vit man i Texas.

– Ökningen av våldet mot asiater som ledde fram till morden i Atlanta är inget undantag, utan snarare kulmen av systematiska och kulturella orättvisor som förvärrats av pandemin. Det är en global kris där asiater över hela världen har blivit utpekade som syndabockar, skriver Jiayang Fan i The New Yorker.”

Om varför asiatiska kvinnor är särskilt utsatta i USA och i Väst

Medan amerikansk polis verkar fortsätta att hävda att masskjutningen av sex asiatiska kvinnor i och utanför Atlanta inte handlade om ett rasmotiverat hatbrott utan om att den gripne och misstänkte mannen ”hade en dålig dag” och är en s k sexmissbrukare som är sexuellt fixerad vid asiatiska kvinnor så ger CNN en utmärkt historisk och politisk bakgrund till varför asiater och fr a asiatiska kvinnor är så utsatta i USA och i Väst. 

Dels handlar det om att asiater sällan eller aldrig är i fokus när rasism, diskriminering och hatbrott diskuteras i USA och i Väst (till skillnad från svarta, muslimer, latinos/as, judar, romer m fl minoriteter) och antagligen då många icke-asiater anser eller upplever att asiater helt enkelt inte drabbas av rasism, diskriminering och hatbrott. 

Dels handlar det om USA:s (och Västs i övrigt) alla krig i Nordost- och Sydostasien (d v s den region i världen där USA har utkämpat sina mest omfattande och flesta krig sedan 1800-talets slut och framåt – OBS: USA har också krigat en hel del i Latinamerika och Karibien liksom i MENA-regionen men de krigen har varit mindre omfattande och färre än de som USA har utkämpat i Stillahavsasien där USA:s trupper dessutom är koncentrerade) som har resulterat i att 10-tals miljoner (vita och svarta) amerikanska män som har stridit och tjänstgjort i alla dessa konflikter och som har varit och är stationerade på USA:s alla militärbaser i regionen har s k sexuella erfarenheter av asiatiska kvinnor p g a våldtäkter, övergrepp och prostitution och flera miljoner (vita och svarta) amerikanska män är idag gifta med och tillsammans med asiatiska kvinnor. 

På grund av denna historia av sexuella övergrepp i olika krig och en institutionaliserad militärprostitution i anslutning till baserna, en mycket omfattande äktenskapsinvandring av asiatiska kvinnor till USA och till Väst och en likaledes omfattande sexturism i regionen har asiatiska kvinnor kommit att bli den antagligen allra mest sexualiserade kvinnliga minoritetsgruppen (även om svarta kvinnor och latinas också sexualiseras rejält i fr a USA). Asiatiska kvinnor (liksom f ö asiatiska män) är vidare kraftigt överrepresenterade inom serviceyrken i USA liksom i andra västländer, vilket också gör dem särskilt utsatta. 

Slutligen upplever och uppfattar många icke-asiater att både asiatiska män och kvinnor och kanske särskilt de asiatiska kvinnorna saknar ett utvecklat känsloliv och kan stå ut med i stort sett vad som helst i livet och både av psykisk och fysisk art och nästan är som maskiner/robotar såsom att exempelvis bli sexuellt objektifierade och exploaterade – d v s det går helt enkelt att ”köra” med asiater mer eller mindre hur som helst då de inte verkar reagera och må dåligt av det eller protestera och ”bråka” (läs: nollställda ansikten och noll kroppsspråk – d v s det går att både ha kul åt, håna, trakassera, mobba och j-vl-s med asiater och göra det ostraffat utan att någon bryr sig inklusive asiaterna själva) såsom annars andra minoriteter i allra högsta grad gör: 

https://edition.cnn.com/2021/03/17/us/asian-women-misogyny-spa-shootings-trnd/index.html

”Of the eight people who were killed when a White man attacked three metro Atlanta spas, six were Asian women. Investigators said it was too early to say whether the crime was racially motivated, and instead pointed to the suspect’s claim of a potential sex addiction. 

But experts and activists argue it’s no coincidence that six of the eight victims were Asian women. And the suspect’s remarks, they say, are rooted in a history of misogyny and stereotypes that are all too familiar for Asian and Asian American women. 

They’re fetishized and hypersexualized. They’re seen as docile and submissive. On top of that, they’re often working in the service sector and are subject to the same racism that affects Asian Americans more broadly. The way their race intersects with their gender makes Asian and Asian American women uniquely vulnerable to violence, said Sung Yeon Choimorrow, executive director of the non-profit advocacy group National Asian Pacific American Women’s Forum. 

And those factors came together this week in a dangerous, and ultimately deadly, way. The perceptions of Asian and Asian American women as submissive, hypersexual and exotic can be traced back centuries. 

Rachel Kuo, a scholar on race and co-leader of Asian American Feminist Collective, points to legal and political measures throughout the nation’s history that have shaped these harmful ideas. One of the earliest examples comes from the Page Act of 1875. That law, coming a few years before the Chinese Exclusion Act, was enacted seemingly to restrict prostitution and forced labor. 

In reality, it was used systematically to prevent Chinese women from immigrating to the US, under the pretense that they were prostitutes. US imperialism has also played a significant role in those attitudes, Kuo said. American service members, while abroad for US military activities (including the Philippine-American War, World War II and the Vietnam War), have a history of soliciting sex workers and patronizing industries that encouraged sex trafficking. 

That furthered denigrating stereotypes of Asian women as sexual deviants, which were memorialized on screen. All of those perceptions ”have had the effect of excusing and tolerating violence by ignoring, trivializing and normalizing it,” Kuo said. 

Those stereotypes also feed into perceptions of ”Asian women as cheap and disposable workers,” said Kuo. That’s made them economically vulnerable, too. 

Asian American businesses have already been hit especially hard during the pandemic, fueled both by unemployment and xenophobia. Asian women, in particular, made up the highest share of long-term unemployed workers last December, according to a January report from the National Women’s Law Center. 

And many Asian American women work in service industries, such as beauty salons, hospitality and restaurants. 

”The narrative gets lost because we’re seen as the ‘model minority,’ where they think we’re all lawyers and doctors and engineers, but look into it a little deeper and many of the women in our community work in frontline service-based sectors,” Choimorrow, of the National Asian Pacific American Women’s Forum, said. 

Other advocates also called attention to the recent victims’ employment situations. 

”That the Asian women murdered yesterday were working highly vulnerable and low-wage jobs during an ongoing pandemic speaks directly to the compounding impacts of misogyny, structural violence, and white supremacy,” Phi Nguyen, litigation director at Asian American Advancing Justice – Atlanta, said in a statement. 

Massage parlor workers and sex workers are especially at risk, according to Esther Kao, an organizer with Red Canary Song, a New York-based collective of Asian and Asian American advocates for massage parlor workers and sex workers. She said those workers not only face stigma, but are also often migrants. 

Some may fear they risk deportation should authorities investigate violence or crimes against them. It’s also important to note that not all massage businesses provide sexual services, Kao said. To suggest as much, as the suspect in the Atlanta area attacks did, is a ”racist assumption,” she said. 

”It ties specifically to the fetishization of Asian woman,” Kao added.”

Om våldet mot asiater i amerikansk historia

Den 21-åriga vita högerextremisten Robert Aaron Long som nyligen dödade 8 personer i och utanför Atlanta i Georgia i USA, varav 6 var asiatiska kvinnor och 4 koreanskor, var antagligen rasideologiskt och sinofobiskt-konspiracistiskt motiverad och att det därmed handlar om ett av de blodigaste hatbrotten mot asiater i modern amerikansk historia.

Hatbrotten och fr a det specifikt dödliga våldet mot asiater i USA kan kort historiskt delas upp i fem vågor:

Den första våldsvågen utspelade sig under 1800-talets andra hälft och 1900-talets första decennium och var den hittills allra blodigaste sett till antalet dödade asiater på amerikanskt territorium. Från 1870-talet till cirka 1910 dödades ett stort antal kinesiska och andra asiatiska invandrare i fr a Kalifornien och i de övriga västliga delstaterna och faktum är att några av dessa massakrer är de allra värsta hittills i USA:s historia vad gäller rasrelaterade massakrer men flertalet glömdes bort under 1900-talet i och med att den s k svart-vita dikotomin kom att närmast helt dominera de amerikanska rasrelationerna. 

År 1871 exempelvis dödades runt 20 kineser i Los Angeles av en mobb bestående av både vita och latinos, 1885 dödades åtminstone ett 30-tal asiater i Rock Springs i Wyoming och 1887 dödades hela 34 kineser i en massaker i Oregon som går under namnet Hells Canyon-massakern. Även i USA:s båda grannländer inträffade liknande våldsdåd såsom 1907 i kanadensiska Vancouver och 1911 i mexikanska Torreón där hela 300 asiater massakrerades.

People wait in line for their housing assignment at the Manzanar internment camp in the California desert in 1942. More than 110,000 people of Japanese ancestry were removed from their homes and placed in camps in several states during World War II

Den andra våldsvågen följde på Japanska imperiets attack mot den amerikanska flottbasen Pearl Harbor på Hawaii 1941 då ett flertal fr a japaner överfölls, misshandlades och även dödades och i både USA och Kanada internerades sammanlagt kring 140 000 japaner av rena rasskäl varav flertalet var medborgare i USA respektive i Kanada.

Den tredje våldsvågen inträffade i samband med Vietnamkriget när 10 000-tals vita och svarta amerikaner stupade i drivor i USA:s olika krig i Indokina vilket skapade starka folkliga anti-asiatiska stämningar i det amerikanska folkdjupet (redan under Koreakriget hade dessutom 10 000-tals vita och svarta amerikaner stupat för både koreanska och kinesiska kulor) och den fjärde våldsvågen hängde samman med Japans formidabla ekonomiska uppgång på 1980-talet som slog ut stora delar av den amerikanska tillverkningsindustrin vilket gjorde att flera asiater dödades och att hatbrotten mot asiater sköt i höjden i fr a USA:s industristäder.

Den fjärde våldsvågen sker då just i detta nu och hänger helt och hållet samman med pandemin och talet om ”det kinesiska viruset” som Trump har masspridit i USA och bl a Ebba Busch och Mattias Karlsson i Sverige. 

Landscape

Författaren Viet Thanh Nguyen som besökte Sverige för ett författarsamtal på Handelshögskolan i Stockholm strax innan pandemin har f ö kommenterat masskjutningen av de asiatiska kvinnorna i Atlanta på följande sätt – d v s han påminner om att asiatiska kvinnor är särskilt utsatta (för bl a en mycket våldsam och brutal form av orientaliserande objektifiering, sexualisering och exotisering), att icke-asiatiska amerikaner (d v s både vita, svarta och latinos) även tidigare har dödat asiater inom USA:s gränser samt att amerikaner (och återigen både vita, svarta och latinos) har dödat miljontals och åter miljontals asiater i en mängd olika krig som USA har utkämpat i Stillahavsasien/Nordost- och Sydostasien ända sedan USA erövrade Filippinerna från det då sönderfallande Spanska imperiet 1898 och vilka ofta har urartat i rena raskrig.

Om ett misstänkt hatbrott mot asiater i USA i form av en masskjutning och rasism mot asiater under pandemin

En 21-årig vit man har gripits i USA misstänkt för att ha dödat flera människor i Atlanta varav sex är asiater och närmare bestämt asiatiska kvinnor och fyra av dem är koreanskor.

”Normalt” är det andra minoriteter än just asiater som drabbas mest av hatbrott i USA liksom i västvärlden i övrigt men under pandemin har antalet hatbrott mot asiater i det närmaste exploderat. Under pandemin har därför rasism mot asiater hamnat i förgrunden för antagligen första gången någonsin i de västländer som inhyser större asiatiska minoriteter såsom USA, Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Kanada, Australien och Nya Zeeland.

Under pandemins första år ökade antalet hatbrott mot asiater i USA med hela 150% och närmare 4000 anmälda hatbrott mot asiater hade rapporterats in fram tills februari i år. Liksom i Sverige anmäls de allra flesta hatbrott aldrig till polisen så antalet hatbrott är m a o ”toppen på ett isberg”.

I mars månad har dessutom en ny våg av hatbrott drabbat asiaterna i USA, som bl a tros bero på den frustration som väldigt många människor känner över att pandemin aldrig tar slut samtidigt som långt över en halv miljon amerikaner hittills har dött av viruset. 

Det finns mycket som tyder på att förövarna hittas i alla grupper – d v s både bland vita och svarta amerikaner, bland latinamerikaner och bland andra icke-asiatiska minoriteter. Icke-asiater av alla de slag tar helt enkelt som det verkar ut sin under pandemin uppdämda och ackumulerade frustration på vilka ”random”-asiater som helst som de stöter på ”på stan”. Att västerländska politiker som Trump om och om igen har talat om det ”kinesiska viruset” (liksom bl a även Ebba Busch och Mattias Karlsson har gjort i Sverige) har inte heller gjort saken bättre.

11% av hatbrotten mot asiater i USA rör fysiska attacker, överfall och misshandel varav flera rör genomförda dråp och mord. Enligt en enkätundersökning har vidare 31% av asiaterna i USA fått olika typer av rasord kastade mot sig inklusive s k ”gulinghumor”-skämt under pandemin.

68% av de som utsätts för hatbrott är asiatiska kvinnor och de flesta som utsätts har kinesiskt påbrå (40%) följt av koreanskt (15%), vietnamesiskt (9%) och filippinskt påbrå (8%). 

Nästan 45% av hatbrotten har ägt rum i Kalifornien, där asiaterna i USA är koncentrerade, närmare 15% i New York och uppemot 5% i Washington.

35% av hatbrotten har ägt rum i butiker och affärer, 25% på offentlig plats på gator och torg och 10% i offentliga parker medan 10% har ägt rum online, i sociala medier och på internet. Asiater är då överrepresenterade inom serviceyrken av olika slag vilket förklarar den höga andelen hatbrott i kommersiella sammanhang.

Det finns ingen särredovisad statistik om hatbrott mot asiater i Sverige men det mesta tyder på att asiaterna i Sverige troligen också har drabbats av hatbrott mer än någonsin tidigare under pandemin och även i Sverige har rasism mot asiater för första gången aktualiserats av och i svensk media och i den svenska offentligheten i stort.

Alldeles nyligen släppte UR-programmet ”Tänk till” ett avsnitt om rasism mot asiater i Sverige under pandemin – ”Rasism mot öst- och sydostasiater: ’Din lilla asiatiska h*ra’” (se https://www.youtube.com/watch?v=oDeeLCBxIRs eller https://urplay.se/program/220897-tank-till-talkshow-har-rasismen-blivit-varre-under-corona) – och bl a med anledning av den virala filmen med Sofia Vu som visade hur både majoritets- och minoritetssvenska barn och ungdomar hämningslöst hånade henne för hennes ursprung och utseende och just kopplade henne till viruset.
Precis i början av pandemin för lite mer än ett år sedan sade f ö Özz Nûjen i TV4 att nu kommer muslimerna (och afrosvenskarna) att få ett andrum för nu kommer hatbrotten och rasismen i stället att drabba asiaterna i Sverige och allt tyder nu på att han tyvärr fick rätt.