Kategori: USA

Ännu ett exempel på vad jämlikhetsdata syftar till och kan innebära rent konkret

Igår fyllde jag återigen i en enkätundersökning som ännu ett amerikansk universitetsförlag (d v s ett s k University Press) uppmanade mig att fylla i, i egenskap av att någon gång under de senaste åren ha publicerat en text i någon av förlagets tidskrifter eller i någon av förlagets böcker (d v s i form av en monografi eller i en antologi som förlaget har publicerat).


I kölvattnet efter ”BLM-året” 2020 har ett mycket stort antal av USA:s (liksom Storbritanniens och den övriga engelsktalande världens) olika högskolor och (deras) akademiska förlag valt att systematiskt försöka kartlägga den förmodade vita (super)dominansen bland forskarna (för så är det högst sannolikt i den engelsktalande världen liksom i västvärlden i övrigt inklusive i Sverige) med hjälp av enkätundersökningar som utgår från jämlikhetsdataprincipen.


Detta är då den tredje engelskspråkiga enkätundersökningen som just jag fyller i på kort tid och jag är övertygad om att ett stort antal svenska forskare (en hel del svenska forskare publicerar sig ju numera i engelskspråkiga tidskrifter och på engelskspråkiga förlag) har erhållit samma eller liknande enkätundersökningar efter ”BLM-året” 2020 som har syftat till att försöka kartlägga andelen icke-vita forskare bland förlagets (och dess tidskrifters och böckers) författare.


Denna typ av enkätundersökningar anses då vara något av det yppersta beviset på att den engelsktalande världen är både ”genomrasistisk” och ”identitetspolitisk” och fullständigt ”rasfixerad” MEN i ett medföljande mejl från universitetsförlaget ifråga står det då uttryckligen att denna enkätundersökning är helt och hållet 1, frivillig 2, anonym 3, baserad på självidentifiering (d v s jag hade t ex utan några som helst problem, och utan några som helst påföljder, kunnat ange att jag är vit eller något annat).


Vidare anges det explicit att denna enkätundersökning ENBART har som syfte att försöka kartlägga mångfalden och representationen helt och hållet av jämlikhetsskäl. Och naturligtvis frågas det också om bl a ålder, könsuttryck, sexuell läggning och funktionsvariation mm.


Svårare än så här är m a o inte jämlikhetsdata trots alla antirasistiska svenskars fruktan för, vrede inför och t o m hat mot jämlikhetsdata och att som jag svara och fylla i att jag både råkar se ut som en (sydost- och öst)asiat när någon som inte känner mig ser mig ”på stan” och i det offentliga rummet så fort jag lämnar mitt hem och stiger utanför dörren samtidigt som att jag beter mig som en (vit majoritets)svensk verkar inte vara något problem alls – åtminstone inte i denna amerikanska enkätundersökning.

Procentandel icke-vita amerikaner enligt den amerikanska folkräkningen 1960-2020

Procentandel icke-vita amerikaner enligt den amerikanska folkräkningen mot bakgrund av att 2020 års siffror nyligen har börjat offentliggöras:

1960: 11%

1970: 13%

1980: 17%

1990: 20%

2000: 28%

2010: 34%

2020: 43%

https://edition.cnn.com/2021/08/12/politics/us-census-2020-data/index.html

År 1960 var USA antagligen en mer vit nation än någonsin tidigare sett till befolkningssammansättningen men också ett på alla sätt och vis genom(ras)segregerat samhälle. I stort sett samtliga ursprungligen europeiska bosättarkolonier över haven var just antagligen som vitast under den omedelbara efterkrigstiden och under åren strax innan eller efter 1960 såsom t ex Kanada, Australien, Sydafrika och Nya Zeeland.

År 1965 avskaffades USA:s s k raskvotsystem som hade införts efter Första världskriget för att kunna skapa en vit bosättarstat och reglera att vita europeiska invandrare kom att dominera den fortsatta invandringen till USA medan icke-vita invandrare (fr a latinos/as och asiater) liksom européer som inte sågs som tillräckligt vita (såsom syd- och östeuropéer men också finländare) belades med årliga begränsande invandringskvoter för att förhindra att desamma skulle bli alltför många i landet. Totalt sett gick sedan den icke-vita invandringen om den vita invandringen till USA bara något år efter att raskvotsystemet hade tagits bort.

Procentandel synliga minoritetsinvånare i Sverige – personer med någon form av bakgrund i Afrika, Asien, Sydamerika, Centralamerika och Karibien (OBS endast uppskattade siffror):

1960: 0,1%

1970: 0,2%

1980: 1%

1990: 4%

2000: 7%

2010: 12%

2020: 18%

(2021: 20%)

Om att svara på frågor om ras i en amerikansk enkätundersökning

Svårare än så här är det inte att svara på frågor om ras i en undersökning: Svarade nyss på en enkät som University of Michigan Press har sänt ut till alla dem/oss som på något sätt har publicerat en text någon gång hos förlaget under senare år.

Eftersom förlaget är väl medvetet om att många icke-engelsktalande forskare som har publicerat sig hos förlaget inte vet någonting om vad jämlikhetsdata är har förlaget beskrivit vad jämlikhetsdata är på följande kortfattade och pedagogiska sätt för t ex alla svenska forskare som ju inte är vana alls vid att få frågor om ras.

Bakom länken står det f ö bl a att läsa att ”We seek to increase the participation of Black, indigenous, and people of color (BIPOC) in our publishing as authors, domain experts, and selectors.” och vilket går att tolka som att förlaget är väl medvetet om att de allra flesta av dess författare antagligen är vita amerikaner eller vita västerlänningar i övrigt och det är mycket troligt att denna enkätundersökning är ett direkt resultat av 2020 års BLM-rörelse:


“This survey is intended to provide the University of Michigan Press with a baseline understanding of how diverse and inclusive we are in our publishing practices. 

This is the first time we have started to collect this data as part of the Association of University Presses (AUP) Demographic Survey Pilot program. By developing our demographic data gathering process, we aim to have a way to measure the extent to which we are achieving equitable and inclusive publishing practices over time. This helps us to achieve the ambitions set out in the Press’s Equity, Justice, and Inclusion statement www.press.umich.edu/about#equity, as approved by our faculty Executive Committee. 

Your participation is completely voluntary, and your survey responses and any results derived from them are completely anonymous. The data collected will only be used within the Press for establishing a benchmark and will not be shared beyond the Press.”

Sedan har alla antirasistiska svenskar som är emot rasbegreppet och oftast t o m ordet ras i sig naturligtvis all rätt att anse att amerikanerna är fullständigt genomrasistiska liksom rasfixerade essentialister och biologister som frågar om ras bredvid en andra variabler (såsom kön, funktionsvariation, sexuell läggning, akademisk titel mm) i enkäter som dessa och det är också helt okej att inte svara alls på frågan om ras eller skriva något i protest för att ”j-vlas med de j-kla jänkarj-vlarna” såsom exempelvis ”hudfärg: grön”, ”marsian”, ”marsvin” eller ”människa” vilket många svenskar också gör som bor i USA tillfälligtvis när de reagerar både starkt och argt på frågor som dessa.

Om att agera som sakkunnig

Lite speciellt att på sistone ha fått en utbetalning vardera från de båda lärosätena Institut d’études politiques de Paris eller Sciences Po och Massachusetts Institute of Technology eller MIT, vilka båda betraktas som ledande i sitt slag, och det handlar då om att jag (nog alltför ofta – 7-10 tidskriftsartiklar per år brukar jag normalt granska) åtar mig olika granskningsuppdrag som går ut på att i egenskap av sakkunnig granska andra forskares bokmanus, tidskriftsartiklar och forskningsansökningar.

Normalt görs detta tidsödande arbete nästan alltid gratis men i vissa fall när det gäller längre texter så erbjuder åtminstone de större universiteten en viss ersättning för en ibland tiosidig granskningsrapport. Nästan alla texter som just jag granskar handlar f ö om ras och vithet, adoption, reproduktion och familj, kolonialism och rasism eller extremhögern och nazism.

Alicia Vikander spelar hustrun till en adopterad man från Sydkorea i USA som hotas av utvisning i den nya filmen ”Blue Bayou”

I dagarna har korean-amerikanen Justin Chons indie-spelfilm ”Blue Bayou” visats på filmfestivalen i Cannes med Alicia Vikander och regissören själv i huvudrollerna. Filmen har amerikansk premiär i september och svensk premiär den 3 december i år.

I ”Blue Bayou” spelar Chon en adopterad man vid namn Antonio som bor och lever i Louisiana där han har växt upp och som är så (Södern-)amerikansk som det bara går att bli efter att ha adopterats från Sydkorea till USA vid tre års ålder. Antonio är gift med Kathy, som spelas av Vikander, och tillsammans har paret en dotter. Det visar sig dock att Antonio har begått ett brott tidigare i livet och han riskerar därför att deporteras till Sydkorea.

Filmens handling bygger tyvärr på ett flertal verkliga fall av utlandsadopterade som har deporterats från USA till sina födelseländer som vuxna efter att ha begått ett brott, vilket förekom alltför ofta fram tills alldeles nyligen när en lagändring slutgiltigt satte stopp för detta. Kort handlar det om att under den internationella adoptionens storhetstid på 1960-, 70-, 80- och 90-talen glömde alltför många amerikanska adoptivföräldrar helt enkelt att ansöka om medborgarskap åt sina utrikes födda adoptivbarn, vilket fick till följd att de fortsatte att vara medborgare i sina ursprungsländer och aldrig blev medborgare i sitt adoptionsland.

Redan på 00-talet började de första vuxna utlandsadopterade att deporteras från USA efter att ha begått olika brott, varav några t o m dödades i sina födelseländer då de vare sig kunde språket eller någonting överhuvudtaget om samhället och kulturen där. Det verkar om att flest amerikanska utlandsadopterade har deporterats till just Sydkorea, vilket förklaras av landets dominans som det största ursprungslandet för både amerikanska och västerländska adoptivföräldrar. Det beräknas att uppemot 25 000 adopterade från Sydkorea har fortsatt att vara sydkoreanska medborgare i just USA.

‘Blue Bayou’ Trailer: Justin Chon Directs Alicia Vikander in Searing Family Drama

Om den starka motreaktionen mot kritisk rasforskning

SvD:s Malin Ekman skriver idag om den just nu mycket polariserade amerikanska debatten om critical race theory, d v s kritisk rasforskning på svenska.

I USA uppstod critical race theory och den kritiska forskningen om ras och vithet på 1980- och 90-talen och slog därefter igenom inom den amerikanska högskole- och forskarvärlden. Idag är den kritiska forskningen om ras och vithet institutionaliserad vid ett stort antal amerikanska högskolor och universitet och ett stort antal amerikanska forskare ägnar sig numera åt critical race theory och frågor om ras och vithet.

Under och efter 2020 års BLM-rörelse fick frågor om ras och vithet ett mycket stort genomslag i USA även utanför akademin liksom i flera andra engelsktalande västländer:

Böcker om ras och vithet blev närmast över en natt plötsligt bästsäljare och toppade bokförsäljningslistorna och ett mycket stort antal företag, koncerner, konsulter, föreningar, organisationer, myndigheter och skolor började förespråka critical race theory och föreläsa, informera om, utbilda och undervisa om ras och vithet. Därtill har ett stort antal amerikanska universitet inrättat olika lärar- och forskartjänster som direkt berör frågor om ras och vithet i kölvattnet efter BLM-rörelsen.

Samtidigt har en kraftig motreaktion också ägt rum: I Europa har critical race theory och frågor om ras och vithet aldrig accepterats vare sig inom eller utanför högskole- och forskarvärlden och även om BLM-rörelsen var stor även i Europa så skedde aldrig något genombrott för critical race theory och frågor om ras och vithet under ”pandemiåret” 2020. I stället har critical race theory och frågor om ras och vithet fördömts av flera regeringschefer och politiska ledare runtom i Europa liksom av många europeiska forskare och det är därför fortfarande mycket få europeiska forskare som ägnar sig åt critical race theory och frågor om ras och vithet. I Sverige finns det exempelvis endast en handfull forskare som studerar ras i relation till dagens Sverige då den absoluta majoriteten av alla svenska forskare helt enkelt är emot själva rasbegreppet och t o m emot ordet ras i sig.

I USA inledde Trump-administrationen en republikansk motreaktion mot critical race theory under sommaren 2020 och även om Trump avgick i januari 2021 så har motreaktionen mot critical race theory fortsatt och flera amerikanska delstater har numera de facto förbjudit critical race theory i skolsammanhang.

https://www.svd.se/trend-i-amerikanska-skolor–rasism-i-antirasistisk-kladnad

”Black Lives Matter manade USA till självrannsakan. Rörelsen väckte frågan på vilket sätt landets historiska förtryck mot svarta manifesteras i dag och vad samhället kan göra åt det. Men också: hur landets rasism skulle förstås.

Critical race theory blev en dominerande förklaringsmodell. Både lågstadieskolor och storföretag använder sig av den.”

(…)

”Historisk diskriminering påverkar livet som svart i USA idag. Från slaveriet till det utbredda nekandet av bostadslån på 60-talet till det skeva straffrättssystemet på 90-talet. Historien gör sig påmind i allt från socioekonomiskt utsatta områden till upplevelsen om att den amerikanska drömmen bara existerar för andra.”

(…)

”Runtom i USA undervisas barn i kritisk rasteori. Från privatskolor på Manhattan till offentligt finansierade skolor i Mellanvästern. Poängen är att illustrera hur rasism påverkat amerikansk lagstiftning och samhälle genom historien.”

(…)

”Perspektivet tenderar genomsyra många delar av undervisningen. På vissa skolor får vita barn spela rasistisk polis på dramalektionerna. På andra praktiseras ”equitable math”, rättvis matematik, där uppdelningen mellan rätt och fel anses representera ”vit överhöghet”.

Det många opponerar sig mot är att läran beskrivs som den enda rätta, snarare än en ideologi bland andra. På en privatskola på Manhattan måste elever skriva på kontrakt där de bekänner sig till skolans ideologi och erkänner sina privilegier. Föräldrar anklagar skolor för indoktrinering, och flera lärare har offentligt berättat att de slutat i protest. Kritisk rasteori har blivit en vattendelare i USA. Vissa ser den som ett sätt att lära om och av historien, andra som rasism i antirasistisk klädnad. Fem republikanska delstater har nyligen klubbat lagar som förbjuder kritisk rasteori i skolundervisningen: Tennessee, Oklahoma, Iowa, Idaho och Texas.”

(…)

”Den sämsta konsekvensen av lagstiftningen vore om viktig undervisning om historiskt förtryck och diskussioner om rasism uteblir. Nyckeln borde inte vara att förbjuda kritisk rasteori, utan att beskriva den som en politisk maktanalys bland andra.”

Den 86-årige amerikanske senatorn Dr. Paull Shin har gått bort som var världens äldsta adopterade från Sydkorea i västvärlden

Den 86-årige amerikanske senatorn Dr. Paull Shin gick bort den 12 april i år som var den allra äldsta adopterade från Sydkorea i Väst av oss över 200 000 adopterade från Sydkorea som hamnade i och befinner oss i västvärlden.


Shin föddes 1935 i Japanska imperiets koloni Chosen i dagens Sydkorea och blev tidigt föräldralös och levde som gatubarn i Seoul under krigsåren och fram tills Koreakrigets utbrott då han likt många andra koreanska barn och ungdomar blev en s k ”regementsmaskot” och ”houseboy” åt amerikanska officerare.


År 1954 blev han sedan adopterad av en av dem, Ray Paull, en amerikansk officer som var tandläkare och bodde i delstaten Utah (och vars efternamn Shin antog som sitt förnamn), som en av de första barnen från Sydkorea som adopterades till Väst. Mellan 1953-54 adopterades sammanlagt 12 barn från Sydkorea till Väst varav samtliga till just USA och Shin var då en av dessa 12 första adoptivbarn vilka samtidigt också var de första utomeuropeiska adoptivbarnen i historien.


Shin tog senare i livet en doktorsexamen i statsvetenskap vid University of Washington och slutade som senator för Demokratiska partiet i delstaten Washington där han representerade en valkrets som till övervägande delen består av vita väljare.


Jag hade förmånen att få träffa Paull vid åtminstone två tillfällen – dels en gång i Sydkorea och dels en gång i USA – och likt många andra av oss adopterade från Sydkorea betraktade jag honom som en storebror vilket han också sade att han själv såg sig som i förhållande till alla oss andra yngre adopterade från Sydkorea.

Sydkoreas okrönte ”nudelkung” Shin Choon-ho har gått bort, som grundade och drev landets största nudelföretag Nongshim

Sydkoreas okrönte ”nudelkung” Shin Choon-ho har nyligen gått bort i en ålder av 91 år, som grundade och drev landets största nudelföretag Nongshim:

http://www.koreaherald.com/view.php?ud=20210328000167&fbclid=IwAR2CNn4QcwaN1HFmi6GlkVzbSseZT_NZW6KWHwA771n7RRPKuSmzG6rbxdw

Choon-hos storebror Shin Kyuk-ho eller Takeo Shigemitsu, som han är mer känd som i Japan, gick f ö bort för bara ett år sedan och blev hela 97 år gammal: Kyuk-ho grundade då Japans största etniska koreanska företag Lotte, d v s det största japanska företaget som ägs av en korean (koreanerna är Japans största inhemska minoritet p g a den koloniala historien).

Historien bakom snabbnudlarna, som har erövrat i praktiken hela världen efter Kalla kriget och i samband globaliseringen och som idag inte minst är fattiga studenters mat världen över inklusive i Sverige, är märkligt nog också historien om Amerikanska imperiets (och även amerikansk mats) framväxt och spridning efter Andra världskriget.

Efter att USA och dess allierade slutligen lyckades besegra Japanska imperiet 1945 och i samband med den efterföljande ockupationen av Japan började de amerikanska Mellanvästern-bönderna att leverera vete i stora mängder till japanerna liksom till de före detta japanska kolonierna Taiwan och Sydkorea som en form av bistånd i början på 1950-talet.

Då japaner liksom andra asiater normalt inte äter bröd såsom amerikaner och västerlänningar gör i stort sett dagligen, uppfann en japansk man vid namn Momofuku Ando, som hade växt upp i den japanska kolonin Taiwan, det som vi idag känner som snabbnudlar.

I Sydkorea var det just Shin Choon-ho som sedan vidareutvecklade denna japanska uppfinning på 1960-talet och som till slut kom att grunda företaget Nongshim.

Det är mycket troligt att alla svenskar som någon gång har ätit koreanska snabbnudlar just har ätit Nongshim-nudlar. En etnisk koreansk man från Japan, d v s en japansk invandrare i Sverige med koreanskt påbrå, har importerat Nongshim-nudlar till Sverige ända sedan 1990-talet och numera finns Nongshims snabbnudlar att inhandla i ett stort antal asiatiska matbutiker runtom i landet.

Om det västerländska adoptionsinstitutet och dess ursprung i vuxenadoptioner

Det senaste numret av den vetenskapliga/akademiska tidskriften Adoption & Culture innehåller två fascinerande artiklar som båda kastar ljus över det västerländska adoptionsinstitutets framväxt under modern tid och som konkret handlar om vuxenadoptioner.

Den alltid lika kunniga amerikanska (adoptions)historikern E. Wayne Carp påminner i sin artikel om att adoption ursprungligen uppstod för adoptantens/adoptivförälderns skull och inte för barnets skull, d v s retoriken (och än mer praktiken) om barnets bästa är mycket sen i den västerländska historien. 

Carp lyfter i sin artikel fram det faktum att ända sedan adoptionsinstitutet återinträdde i de västerländska samhällena fr o m 1800-talets andra hälft så handlade det från början om att ge rika barnlösa en möjlighet att hitta och få en arvinge efter döden och nästan alltid handlade dessa adoptioner om adoptioner av vuxna och inte om adoptioner av barn.

Efter att under medeltiden och tidigmodern tid ha varit frånvarande p g a att bl a kyrkan gjorde att adoption som en juridisk praktik försvann efter antiken (antikens greker och romare praktiserade då adoption men kyrkan såg till att adoptionsinstitutet i det närmaste försvann från den västerländska kulturkretsen och civilisationen mellan ca 500-1850) såg de moderna adoptionslagarna i Väst dagens ljus mellan ca 1850-1930 (för svensk del tillkom den första moderna adoptionslagen 1917 – med kristendomens införande i Skandinavien hade då de gamla ”hedniska” vikingarnas speciella adoptionsliknande praktik ätteledning försvunnit). 

Framväxten av de moderna västerländska adoptionslagarna ägde rum samtidigt som den på sin tid triumferande västerländska (hög)borgerligheten slutgiltigt ”besegrade” den gamla bördsstolta och blodsbesatta (och ”klantänkande”-fixerade) aristokratin och adeln på ekonomins fält i samband med industrialiseringen och urbaniseringen.

Carp går i sin artikel bl a igenom notiser på familjesidan i New York Times som visar att den (WASP-)amerikanska parvenu/nouveau riche-östkust-överklassen praktiserade adoption ”som aldrig förr” under denna tidsperiod i form av vuxenadoptioner (d v s under USA:s ”gilded age” – tänk den oscariska unionstiden för svensk och norsk del eller den viktorianska eran för Brittiska imperiets del). Ända fram tills mellankrigstiden fullständigt ”vimlade” det av barnlösa rika vita amerikaner som adopterade vuxna arvingar och detsamma gällde ett stort antal europeiska nyrika barnlösa män som tillhörde parvenu/nouveau riche-klassen i Europa, vilka gjorde detsamma under denna tid.

Carp ”namedropp:ar” en mängd exempel på amerikanska kapitalägare, entreprenörer, direktörer och andra kändisar som just adopterade vuxna under denna tid och det hela fick till följd att ”vanligt folk” (d v s dåtidens ”jobbare” och den lägre medelklassen) t o m började associera adoption i sig med överklassen och med just vuxenadoptioner och inget annat framåt mellankrigstiden. 

Det var egentligen först när ideologin och diskursen om barnet som en egen ”varelse” och om barndomen som en egen period i en människas liv växte fram (tänk via sådana som bl a den svenska författaren och pedagogen Ellen Key) och slog igenom till fullo som idén om adoption som något som rör barn och inte minst barnets bästa fick sitt genombrott. 

Det är denna utveckling som den amerikanska sociologen och barn- och familjeforskaren Viviana Zelizer har beskrivit i sin vid det här laget klassiska bok och studie ”Pricing the priceless child. The changing social value of children” från 1994. I sin bok försöker Zelizer förstå hur barnet i Väst gick från att ha varit en i det närmaste rättslös ”ägodel” och ”egendom” som t o m kunde säljas/köpas långt in på 1900-talet (och så även i Sverige) till att framåt mellankrigstiden och fr a under efterkrigstiden bli en ”varelse” i sin egen rätt som fylls med sentimentala känslor och som med tiden under just efterkrigstiden till slut får sina egna rättigheter.

Carp visar också hur adoptionsinstitutet i Väst fick en slags ”reboot”-nystart under mellankrigstiden när ”vanligt folk” (d v s återigen dåtidens ”jobbare” och den lägre medelklassen) började engageras mer i adoptionsverksamheten och när ett avantgarde av feminister, kristna, liberaler och socialister slutligen ”vände skutan” och gjorde att adoptioner i Väst därefter kom att associeras med att adoptera barn och inte med att adoptera vuxna.

Den barnlösa överklassen fortsatte dock att adoptera vuxna långt in i efterkrigstiden och fortfarande än idag händer det ibland att svensk överklass gör det – oftast dock när t ex en patriark tillhörande en svensk elitfamilj ”på äldre dar” erkänner ett s k ”snedsteg” inom intimzonen och adopterar en vuxen som de facto är hans biogenetiska barn som han en gång fick med en s k älskarinna.

Den kanadensiska postkoloniala genus- och queerforskaren Frances J. Latchfords artikel i det senaste numret av Adoption & Culture beskriver just en sådan sentida efterkrigstida vuxen-adoption – nämligen Simone de Beauvoirs adoption av Sylvie Le Bon som ägde rum 1980 och som liksom sin världsberömda adoptivförälder har slutat som filosof (Sylvie Le Bon lever då än idag). Även Jean-Paul Sartre adopterade som bekant en dotter i form av en vuxen kvinna 1965 – algeriskan Arlette Elkaïm – som också hon gick i sin adoptivförälders spår i den meningen att hon kom att verka inom den franska kulturvärlden fram till sin död 2016.

Det som komplicerar både de Beauvoirs och Sartres adoptioner är dock att de båda barnlösa celebriteterna inte bara adopterade sina arvingar utan sina intimrelationspartners. Detta faktum, som inte är en hemlighet och som får en att åtminstone associera till den just nu aktuella dokumentärfilmsserien ”Allen v. Farrow”, försöker Latchford förstå utifrån ett queerteoretiskt perspektiv. Latchford menar att adoption i sig är en slags queer reproduktionsmetod som bl a ställer frågor om incest på ända liksom överhuvudtaget alla typer av frågor kring moderskap, faderskap, blod, genetik, sexualitet och vad en familj överhuvudtaget är i en västerländsk kontext.

Stort reportage om rasism mot asiater i USA i SvD

SvD:s Malin Ekman skriver idag om den asiat-amerikanska minoritetens situation under pandemin och i samband med det exploderande antalet hatbrott mot asiater i ett USA som fortfarande debatterar om dådet i Atlanta berodde på sexism eller rasism.


Under pandemin har hatbrotten mot alla andra minoriteter gått ned utom mot asiaterna och dessutom drabbas asiatiska kvinnor mer av hatbrott än asiatiska män, vilket också skiljer hatbrotten mot asiater från hatbrotten mot andra minoriteter.


Den asiat-amerikanska minoriteten är normalt sett en splittrad minoritet som mest betraktas som en minoritet i den vita amerikanska majoritetsbefolkningens ögon men internt råder stora splittringar och motsättningar inom gruppen.


Till skillnad från latinamerikanerna talas en mängd olika språk bland asiat-amerikanerna och en mängd olika religioner förekommer och till skillnad från de svarta amerikanerna delar de olika asiatiska grupperna inte en känsla av att de hör samman annat än möjligen utseendemässigt utifrån hur icke-asiater i USA ser på och behandlar dem.


Tvärtom råder splittringar mellan de olika asiatiska grupperna i USA då en mängd konflikter som både härrör från kolonialtiden och Kalla kriget i Nordost- och Sydostasien ännu ej är lösta eller avslutade inklusive olika gränskonflikter, ouppklarade krig och obearbetade krigsbrott och trauman.


Det är egentligen mest bara när asiat-amerikaner angrips som minoritet som asiaterna i USA brukar enas och massakern på sex asiatiska kvinnor i Atlanta är då en sådan händelse liksom hatbrotten generellt som drabbar alla asiater i USA just nu under pandemin oavsett om de har sina rötter i fastlands-Kina (d v s Folkrepubliken Kina), Taiwan, Sydkorea, Laos, Vietnam, Japan, Kambodja, Filippinerna eller Indonesien.


Hittills har det också varit svårare att mobilisera icke-asiater till stöd för asiater till skillnad från det stöd som både svarta amerikaner och latinamerikaner erhåller av vita amerikaner och andra grupper när de utsätts och fr a har asiaterna i USA själva generellt varit tysta och inte protesterat i lika stor utsträckning som andra minoriteter gör.
Orsakerna till att empatin och sympatin för asiater är mindre än för andra minoriteter och att asiaterna själva är tystare och protesterar mindre än de andra minoriteterna och inte syns och hörs lika mycket i offentligheten är dock många och komplexa.


Även i Sverige har hatbrott mot asiater rapporterats in under pandemin och hittills oftast i form av att svenska asiater själva har gått ut i svensk media och berättat om hur de behandlas sedan pandemin utbröt och det gäller både invandrade asiater och deras barn och efterkommande i miljonprogramsområdena liksom adopterade och blandade eller mixade asiater som bor och lever i majoritetssvenskdominerade områden och oavsett om de har bakgrund i Vietnam, Sydkorea, Thailand eller Kina:

https://www.svd.se/rasismdebatten-i-usa-de-kallas-for-covid


”Hon minns hur klasskompisarna gjorde narr av hennes ögon.


Drog skinnet runt sina egna åt sidan för att imitera hennes.


– Det var ”tjing tjong” och allt det där, säger 41-åriga Ina Jee.


Hennes föräldrar kom till USA från Korea 1971. Hon föddes nio år därpå.Rasismen, säger hon, har alltid funnits och kommer nog aldrig att försvinna.


Vi sitter på ett kafé i ett koreanskt köpcenter norr om Atlanta. Området har en av de största asiat-amerikanska befolkningarna i Georgia, på tio år har den ökat med nästan 80 procent.


Det har gått en vecka sedan en 21-årig vit man tog bilen till tre asiatiska massagesalonger utrustad med ett nyinhandlat skjutvapen.När han greps av polis hade han mördat åtta personer. Sex av dem asiatiska kvinnor.”


(…)


”Dådet inträffade inte i ett vakuum. Det senaste året har varit omtumlande för många asiat-amerikaner.
Närmare 3 800 anmälde hatbrott och rasistiska trakasserier. Sju av tio var kvinnor.


Pandemin eldade på hatet och glåporden.


Ina Jee minns första gången hon blev rädd. Det var ifjol. På en parkerad bil utanför mataffären hade någon klottrat rasistiska skymford.


– Jag insåg att det är på riktigt. Att det finns folk som vill skada människor eller människors ägodelar, säger hon.
Sju dagar efter dådet täcks Gold Spas parkeringsplats av blommor och plakat.Massagesalongen på Piedmont Road var gärningsmannens näst sista stopp innan han greps.


På fasadens neonskylt blinkar fortfarande telefonnumret till salongen.Små runor hedrar offren:
”Hyun Jung Grant älskade karaoke och gjorde världens bästa kimchi.”


Hon blev 51 år och sköts i huvudet.


Det finns flera ingredienser i tragedin. Som ras, kön och klass. Offren var kvinnor, mödrar, döttrar, fruar. Försörjde sig på att arbeta långa timmar till låg ersättning.


Ina Jees mamma Connie Jee, en stilig dam i 70-årsåldern, driver Asian American Resource Center i staden Duluth, strax öster om Atlanta. Hennes make Henry Jee var en känd människorättskämpe och baptistpastor i trakten.
När han dog 2002 tog hon över hjälporganisationen som de startade ihop.Connie Jee säger att hon träffat några av offren i masskjutningen. De sökte sig till organisationen för ekonomiskt stöd.


– Jag är inte alls säker på att de sålde sex. De var hårt arbetande. Som många andra asiatiska kvinnor klev de upp klockan fem och jobbade till elva på kvällen, säger hon.


Gärningsmannen påstår sig inte ha haft rasistiska motiv. I stället hävdar han ett sexberoende. Hans motiv till attacken ska ha varit att ”eliminera frestelser”.”


(…)


”Efter dåden förklarade den lokala sheriffen Jay Baker att gärningsmannen ”hade en riktigt dålig dag och detta är vad han gjorde”. Många uppfattar det som ett relativiserande, ett avdemoniserande som knappast hade inträffat om gärningsmannen inte varit vit.


På en handmålad skylt utanför Gold Spa på Piedmont Road står det i protest mot sheriffens ord: ”A bad day is not an excuse”, en dålig dag är ingen ursäkt.


Om rasistiskt motiv så småningom kan fastslås är det inte första gången asiat-amerikaner attackeras för att deras hudfärg avslöjar vilken del av världen de själva eller deras förfäder en gång lämnat.


Rasismen rapporteras ha ökat under pandemin, men har historiska paralleller.


1871 stormade 500 vita och latinamerikaner Chinatown i Los Angeles i en rasistisk hämndaktion. Mobben dödade 19 kinesiska immigranter. 15 av dem hängdes.


70 år senare möttes amerikaner med asiatisk bakgrund av ökad rasism efter den japanska flottans attack mot Pearl Harbor.”