Kategori: USA

Litteraturkritikern Yukiko Duke skriver om den nyligen bortgångna bell hooks i dagens SvD

Litteraturkritikern Yukiko Duke skriver idag i SvD om den nyligen bortgångna bell hooks, som gav ut ett 30-tal böcker och ett stort antal andra texter.

Själv har jag under alla år som både aktivist, debattör, student, lärare och forskare läst och inspirerats av hooks många böcker och texter – artikeln ”Eating the Other. Desire and resistance” är t ex en klassiker inom den postkoloniala feministiska forskningen medan boken ”Killing rage. Ending racism” likaså är en klassiker inom ras- och vithetsforskningen och boken ”Teaching to transgress” inom den dekoloniala och kritiska pedagogiska forskningen o s v.

I min bok ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” dyker hooks förståelse för vithet som ”white terror” upp när jag analyserar hur en del icke-vita svenska författare skriver fram den svenska vitheten. Jag tar avstamp i artikeln “Representing whiteness in the black imagination” där hooks, med exempel hämtade från den svarta amerikanska litteraturen såsom Toni Morrisons roman ”Beloved”, menar att den amerikanska vitheten kan framstå som hotfull och våldsam för svarta och icke-vita amerikaner på grund av det kollektiva minnet av slaveriet, segregationen, diskrimineringen och våldet men att vithet som terror samtidigt är något som vita amerikaner har svårt att ta till sig då de inte är särskilt medvetna om hur svarta och icke-vita amerikaner upplever vithet:

“Socialized to believe the fantasy, that whiteness represents goodness and all that is benign and non-threatening, many white people assume this is the way black people conceptualize whiteness. They do not imagine that the way whiteness makes its presence felt in black life, most often as terrorizing imposition, a power that wounds, hurts, tortures, is a reality that disrupts the fantasy of whiteness as representing goodness. Collectively, black people remain rather silent about representations of whiteness in the black imagination. As in the old days of racial segregation where black folks learned to ”wear the mask,” many of us pretend to be comfortable in the face of whiteness only to turn our backs and give expression to intense levels of discomfort. Especially talked about is the representation of whiteness as terrorizing.”

“White terror” i det svenska nutidssammanhanget handlar enligt min analys om de kombinerade uttrycken och effekterna av arvet efter det svenska rastänkandet, det potentiellt fysiska och fr a psykisk-existentiella hotet som emanerar från den svenska extremhögern liksom de aggregerade erfarenheterna av den svenska vardagsrasismen och den svenska rasdiskrimineringen och av att bo och leva i ett hypersegregerat och rasstratifierat samtida Sverige.

https://www.svd.se/hon-frigjorde-feminismen-fran-tunga-teoribyggen

”Hon hade ett alldeles eget sätt att skriva, fjärran alla klämkäcka, propagandistiska slagordstexter och tröglästa, tunga teoribyggen. Hon skrev, som den poet hon var, med ett exakt och sinnligt språk och utgick nästan alltid från sig själv, sina egna minnen och erfarenheter. Det är hennes genomlevda verklighet som ger de teoretiska resonemangen tyngd.

bell hooks föddes 1952 som Gloria Jean Watkins, det fjärde barnet av sex i en arbetarklassfamilj i den amerikanska Södern. Hon växte upp i den lilla, strängt rassegregerade staden Hopkinsville i Kentucky på 1960-talet, då medborgarrättsrörelsen växte sig allt starkare. hooks återkommer ofta till barndomen i sina böcker, till ett hem där hon inte kände sig älskad, och ett samhälle på väg att slitas sönder av rasmotsättningar. Hennes räddning blev litteraturen, som hon upptäckte tidigt. För att få vara ifred med sina böcker gömde hon sig på familjens vind. Det var där hon upptäckte Emily Dickinsons dikter, och fick upp ögonen för poesins kraft.

Efter gymnasiet fick bell hooks ett stipendium till det prestigefyllda Stanforduniversitetet i Kalifornien. Hon trodde att det förment liberala Kalifornien skulle vara en mer tillåtande miljö att befinna sig i, men insåg till sin stora förvåning att hennes omgivning var repressivt tolerant. Som svart kvinna från arbetarklassen accepterades hon bara så länge hon rättade sig efter den vita majoritetens regler. Frustrationen fick henne att som 19-åring börja skriva ”Ain’t I a woman: Black women and feminism”, som hon fick sitt stora genombrott med 1981.

För att hedra sin orädda och stolta gammelmormor tog hon hennes namn som pseudonym. Och för att tona ner författarens betydelse och rikta läsarens uppmärksamhet mot innehållet, valde hon att skriva namnet helt med gemener. Boken gjorde henne i ett slag till en förgrundsgestalt inom feminismen, men istället för att bli aktivist på heltid, fortsatte hooks hela livet att undervisa.

För henne, som kom från lågutbildad, svart arbetarklass, var undervisandet en form av politiskt motstånd. Därför nobbade hon tjänster vid elituniversiteten för att istället bli professor vid Berea College, det första college i södern som accepterade svarta studenter.”

Kvartal publicerar en devot intervju med den amerikanske statsvetaren Charles Murray

Den amerikanske statsvetaren Charles Murray intervjuas av Erik W. Larsson i Kvartal och i intervjun upprepar Murray i stort sett helt och hållet det budskap som han och hans medförfattare Richard J. Herrnstein kolporterade i boken ”The bell curve” från 1994 – nämligen kort och gott att vita är intelligentare än icke-vita och fr a svarta och att det är den skillnaden som förklarar vitas rikedom, laglydighet och överordning och icke-vitas och fr a svartas fattigdom, brottslighet och underordning (i boken menar författarparet även att latinamerikaner och andra icke-vita grupper är mindre intelligenta än vita).

Det har sannerligen hänt mycket i Sverige sedan ”The bell curve” kom ut:
År 1994 tog i stort sett alla i Sverige avstånd från Murrays och Herrnsteins bok med några få undantag (såsom den nyligen bortgångne nationalekonomen Gunnar Adler-Karlsson) men idag år 2021 (åter)introduceras Murray för en svensk(talande) publik och Kvartal-intervjun är då inte vidare kritisk utan Murray ges helt enkelt tillfälle att upprepa det han argumenterade för i ”The bell curve” utan att bli särskilt ifrågasatt.


Och vid en genomläsning av den rätt så devota intervjun lär nog en och annan svensk läsare antagligen associera till att invånare med utomeuropeisk bakgrund i Sverige (och fr a med bakgrund i MENA-regionen, Latinamerika och subsahariska Afrika) kanske också är mindre intelligenta än majoritetssvenskarna och de nordiska, europeiska och västerländska invandrarna i Sverige och att det är just därför som invånarna med utomeuropeisk bakgrund i Sverige är fattiga, förekommer i brottsliga sammanhang och är marginaliserade.

Om att recensera och bli recenserad inom akademin

En sida av att vara verksam inom akademin är att både recensera andra forskares böcker och få sina egna böcker recenserade av andra forskare och viktigast är att bli det i de akademiska tidskrifterna snarare än på tidningarnas kultursidor även om det naturligtvis är roligt att få en akademisk bokpublikation uppmärksammad även utanför akademin.

På sistone har jag själv recenserat den amerikanska historikern Susie Woos bok ”Framed by war. Korean children and women at the crossroads of US empire” (New York University Press 2019) i anrika The American Historical Review, d v s de amerikanska historikernas tidskrift, och samtidigt har Jenny Heijun Wills, Indigo Willings och min antologi ”Adoption and multiculturalism. Europe, the Americas, and the Pacific. Ann Arbor” (University of Michigan Press 2020) nu recenserats av den amerikanska antropologen Barbara Yngvesson i Adoption & Culture, som är den viktigaste tidskriften för adoptionsforskare inom humaniora och kulturvetenskaperna.

Om att bli citerad av ”kändisar” inom den anglo-amerikanska kritiska ras- och vithetsforskningen

Det är verkligen inte varje dag som en blir citerad av och refererad till av en ”kändis” inom den engelskspråkiga kritiska ras- och vithetsforskningen som dessutom tillhör UC Berkeley: 

Det handlar för min del om Zeus Leonardo, som är en av de ledande forskarna inom ras- och vithetsforskningen i relation till utbildningsfrågor och tillsammans med Blanca Gamez-Djokic har Leonardo i en artikel om vita kvinnliga lärare i den akademiska tidskriften Teachers College Record (som ges ut av Columbia University) använt sig av Lennart Räterlincks och min artikel ”Race performativity and melancholic whiteness in contemporary Sweden”. I artikeln förekommer Lennart och jag i sällskap med bl a Judith Butler, David Eng, Shinhee Han, Anne Cheng, Michalinos Zembylas, Sara Ahmed och Richard Dyer – d v s vi är i s k ”fint sällskap”.

Den engelsktalande världens kritiska ras- och vithetsforskare, och särskilt ”kändisarna”, brukar annars nästan enbart citera och referera varandra och svenska forskare bryr de sig i stort sett aldrig om vilket inte minst beror på att så få svenska forskare ägnar sig åt kritisk ras- och vithetsforskning och än färre av dem publicerar sig på engelska.

SD:s ungdomsförbunds ledare och SD:s rättspolitiska talesperson riksdagsledamoten Tobias Andersson hyllar Kyle Rittenhouse och ifrågasätter om Biden är USA:s legitima president

DN:s Martin Gelin rapporterar om hur den radikala högern hyllar Kyle Rittenhouse som en hjälte som stod upp mot BLM-rörelsen 2020 med vapen i hand och dödade två personer och en av dem är SD:s ungdomsförbunds ledare och SD:s rättspolitiska talesperson riksdagsledamoten Tobias Andersson som även ifrågasätter Bidens legitimitet, d v s den amerikanska presidentvalutgången.

”Den friande domen mot Kyle Rittenhouse togs emot med jubel bland högerextrema grupper och republikanska kongressledamöter. Han kan nu bli en hjälte för den radikala högern i USA. Två republikaner har redan erbjudit honom jobb i kongressen.”

https://www.dn.se/varlden/martin-gelin-radikala-hogern-hyllar-redan-kyle-rittenhouse-som-hjalte

”Den friande domen mot Kyle Rittenhouse har slagit ner som en bomb i den redan kokande debatten om rasism och vapenvåld i USA. Rittenhouse dödade två personer under en demonstration mot rasism i Wisconsin förra året. Han hävdade själv att det skedde i självförsvar. Redan efteråt hyllades Rittenhouse av flera högerradikala röster i USA, bland annat Fox News-värden Tucker Carlson och den dåvarande presidenten Donald Trump.

När Rittenhouse tillfälligt släpptes fri mot borgen i januari i år syntes han firande med medlemmar i högerextrema Proud Boys, iklädd en tröja med texten ”Free as fuck”. Domen kan nu öka risken för högerextremt våld mot demonstranter och antirasistiska protester framöver. Människorättsgruppen ACLU kallar domen en ”frukantsvärt misslyckande med att beskydda demonstranter”. Enligt Los Angeles Times firades domen även som en seger på flera högerextrema forum och sociala appar.”

Ännu ett exempel på vad jämlikhetsdata syftar till och kan innebära rent konkret

Igår fyllde jag återigen i en enkätundersökning som ännu ett amerikansk universitetsförlag (d v s ett s k University Press) uppmanade mig att fylla i, i egenskap av att någon gång under de senaste åren ha publicerat en text i någon av förlagets tidskrifter eller i någon av förlagets böcker (d v s i form av en monografi eller i en antologi som förlaget har publicerat).


I kölvattnet efter ”BLM-året” 2020 har ett mycket stort antal av USA:s (liksom Storbritanniens och den övriga engelsktalande världens) olika högskolor och (deras) akademiska förlag valt att systematiskt försöka kartlägga den förmodade vita (super)dominansen bland forskarna (för så är det högst sannolikt i den engelsktalande världen liksom i västvärlden i övrigt inklusive i Sverige) med hjälp av enkätundersökningar som utgår från jämlikhetsdataprincipen.


Detta är då den tredje engelskspråkiga enkätundersökningen som just jag fyller i på kort tid och jag är övertygad om att ett stort antal svenska forskare (en hel del svenska forskare publicerar sig ju numera i engelskspråkiga tidskrifter och på engelskspråkiga förlag) har erhållit samma eller liknande enkätundersökningar efter ”BLM-året” 2020 som har syftat till att försöka kartlägga andelen icke-vita forskare bland förlagets (och dess tidskrifters och böckers) författare.


Denna typ av enkätundersökningar anses då vara något av det yppersta beviset på att den engelsktalande världen är både ”genomrasistisk” och ”identitetspolitisk” och fullständigt ”rasfixerad” MEN i ett medföljande mejl från universitetsförlaget ifråga står det då uttryckligen att denna enkätundersökning är helt och hållet 1, frivillig 2, anonym 3, baserad på självidentifiering (d v s jag hade t ex utan några som helst problem, och utan några som helst påföljder, kunnat ange att jag är vit eller något annat).


Vidare anges det explicit att denna enkätundersökning ENBART har som syfte att försöka kartlägga mångfalden och representationen helt och hållet av jämlikhetsskäl. Och naturligtvis frågas det också om bl a ålder, könsuttryck, sexuell läggning och funktionsvariation mm.


Svårare än så här är m a o inte jämlikhetsdata trots alla antirasistiska svenskars fruktan för, vrede inför och t o m hat mot jämlikhetsdata och att som jag svara och fylla i att jag både råkar se ut som en (sydost- och öst)asiat när någon som inte känner mig ser mig ”på stan” och i det offentliga rummet så fort jag lämnar mitt hem och stiger utanför dörren samtidigt som att jag beter mig som en (vit majoritets)svensk verkar inte vara något problem alls – åtminstone inte i denna amerikanska enkätundersökning.

Procentandel icke-vita amerikaner enligt den amerikanska folkräkningen 1960-2020

Procentandel icke-vita amerikaner enligt den amerikanska folkräkningen mot bakgrund av att 2020 års siffror nyligen har börjat offentliggöras:

1960: 11%

1970: 13%

1980: 17%

1990: 20%

2000: 28%

2010: 34%

2020: 43%

https://edition.cnn.com/2021/08/12/politics/us-census-2020-data/index.html

År 1960 var USA antagligen en mer vit nation än någonsin tidigare sett till befolkningssammansättningen men också ett på alla sätt och vis genom(ras)segregerat samhälle. I stort sett samtliga ursprungligen europeiska bosättarkolonier över haven var just antagligen som vitast under den omedelbara efterkrigstiden och under åren strax innan eller efter 1960 såsom t ex Kanada, Australien, Sydafrika och Nya Zeeland.

År 1965 avskaffades USA:s s k raskvotsystem som hade införts efter Första världskriget för att kunna skapa en vit bosättarstat och reglera att vita europeiska invandrare kom att dominera den fortsatta invandringen till USA medan icke-vita invandrare (fr a latinos/as och asiater) liksom européer som inte sågs som tillräckligt vita (såsom syd- och östeuropéer men också finländare) belades med årliga begränsande invandringskvoter för att förhindra att desamma skulle bli alltför många i landet. Totalt sett gick sedan den icke-vita invandringen om den vita invandringen till USA bara något år efter att raskvotsystemet hade tagits bort.

Procentandel synliga minoritetsinvånare i Sverige – personer med någon form av bakgrund i Afrika, Asien, Sydamerika, Centralamerika och Karibien (OBS endast uppskattade siffror):

1960: 0,1%

1970: 0,2%

1980: 1%

1990: 4%

2000: 7%

2010: 12%

2020: 18%

(2021: 20%)

Om att svara på frågor om ras i en amerikansk enkätundersökning

Svårare än så här är det inte att svara på frågor om ras i en undersökning: Svarade nyss på en enkät som University of Michigan Press har sänt ut till alla dem/oss som på något sätt har publicerat en text någon gång hos förlaget under senare år.

Eftersom förlaget är väl medvetet om att många icke-engelsktalande forskare som har publicerat sig hos förlaget inte vet någonting om vad jämlikhetsdata är har förlaget beskrivit vad jämlikhetsdata är på följande kortfattade och pedagogiska sätt för t ex alla svenska forskare som ju inte är vana alls vid att få frågor om ras.

Bakom länken står det f ö bl a att läsa att ”We seek to increase the participation of Black, indigenous, and people of color (BIPOC) in our publishing as authors, domain experts, and selectors.” och vilket går att tolka som att förlaget är väl medvetet om att de allra flesta av dess författare antagligen är vita amerikaner eller vita västerlänningar i övrigt och det är mycket troligt att denna enkätundersökning är ett direkt resultat av 2020 års BLM-rörelse:


“This survey is intended to provide the University of Michigan Press with a baseline understanding of how diverse and inclusive we are in our publishing practices. 

This is the first time we have started to collect this data as part of the Association of University Presses (AUP) Demographic Survey Pilot program. By developing our demographic data gathering process, we aim to have a way to measure the extent to which we are achieving equitable and inclusive publishing practices over time. This helps us to achieve the ambitions set out in the Press’s Equity, Justice, and Inclusion statement www.press.umich.edu/about#equity, as approved by our faculty Executive Committee. 

Your participation is completely voluntary, and your survey responses and any results derived from them are completely anonymous. The data collected will only be used within the Press for establishing a benchmark and will not be shared beyond the Press.”

Sedan har alla antirasistiska svenskar som är emot rasbegreppet och oftast t o m ordet ras i sig naturligtvis all rätt att anse att amerikanerna är fullständigt genomrasistiska liksom rasfixerade essentialister och biologister som frågar om ras bredvid en andra variabler (såsom kön, funktionsvariation, sexuell läggning, akademisk titel mm) i enkäter som dessa och det är också helt okej att inte svara alls på frågan om ras eller skriva något i protest för att ”j-vlas med de j-kla jänkarj-vlarna” såsom exempelvis ”hudfärg: grön”, ”marsian”, ”marsvin” eller ”människa” vilket många svenskar också gör som bor i USA tillfälligtvis när de reagerar både starkt och argt på frågor som dessa.

Om att agera som sakkunnig

Lite speciellt att på sistone ha fått en utbetalning vardera från de båda lärosätena Institut d’études politiques de Paris eller Sciences Po och Massachusetts Institute of Technology eller MIT, vilka båda betraktas som ledande i sitt slag, och det handlar då om att jag (nog alltför ofta – 7-10 tidskriftsartiklar per år brukar jag normalt granska) åtar mig olika granskningsuppdrag som går ut på att i egenskap av sakkunnig granska andra forskares bokmanus, tidskriftsartiklar och forskningsansökningar.

Normalt görs detta tidsödande arbete nästan alltid gratis men i vissa fall när det gäller längre texter så erbjuder åtminstone de större universiteten en viss ersättning för en ibland tiosidig granskningsrapport. Nästan alla texter som just jag granskar handlar f ö om ras och vithet, adoption, reproduktion och familj, kolonialism och rasism eller extremhögern och nazism.

Alicia Vikander spelar hustrun till en adopterad man från Sydkorea i USA som hotas av utvisning i den nya filmen ”Blue Bayou”

I dagarna har korean-amerikanen Justin Chons indie-spelfilm ”Blue Bayou” visats på filmfestivalen i Cannes med Alicia Vikander och regissören själv i huvudrollerna. Filmen har amerikansk premiär i september och svensk premiär den 3 december i år.

I ”Blue Bayou” spelar Chon en adopterad man vid namn Antonio som bor och lever i Louisiana där han har växt upp och som är så (Södern-)amerikansk som det bara går att bli efter att ha adopterats från Sydkorea till USA vid tre års ålder. Antonio är gift med Kathy, som spelas av Vikander, och tillsammans har paret en dotter. Det visar sig dock att Antonio har begått ett brott tidigare i livet och han riskerar därför att deporteras till Sydkorea.

Filmens handling bygger tyvärr på ett flertal verkliga fall av utlandsadopterade som har deporterats från USA till sina födelseländer som vuxna efter att ha begått ett brott, vilket förekom alltför ofta fram tills alldeles nyligen när en lagändring slutgiltigt satte stopp för detta. Kort handlar det om att under den internationella adoptionens storhetstid på 1960-, 70-, 80- och 90-talen glömde alltför många amerikanska adoptivföräldrar helt enkelt att ansöka om medborgarskap åt sina utrikes födda adoptivbarn, vilket fick till följd att de fortsatte att vara medborgare i sina ursprungsländer och aldrig blev medborgare i sitt adoptionsland.

Redan på 00-talet började de första vuxna utlandsadopterade att deporteras från USA efter att ha begått olika brott, varav några t o m dödades i sina födelseländer då de vare sig kunde språket eller någonting överhuvudtaget om samhället och kulturen där. Det verkar om att flest amerikanska utlandsadopterade har deporterats till just Sydkorea, vilket förklaras av landets dominans som det största ursprungslandet för både amerikanska och västerländska adoptivföräldrar. Det beräknas att uppemot 25 000 adopterade från Sydkorea har fortsatt att vara sydkoreanska medborgare i just USA.

‘Blue Bayou’ Trailer: Justin Chon Directs Alicia Vikander in Searing Family Drama