Kategori: val

En karta över SD-land

Att SD blev det största eller näst största partiet i närmare 80% av landets 290 kommuner, i över 60% av rikets 29 valkretsar samt i nästan 50% av de 6004 valdistrikten i 2018 års val vet väl alla redan men det är en annan sak att försöka illustrera detta remarkabla valresultat i kartform.

Bloggen Politologerna, som drivs av statsvetare som bl a är valforskare, har försökt att göra just det genom att visa dels i vilka valdistrikt som SD blev det enskilt största partiet i landet som helhet och kommunvis och dels var SD har sitt starkaste stöd i förhållande till partiets totala valresultat där den mörkaste (gula) färgen visar den kvintil (eller femtedel) valdistrikt där SD fick mest stöd och den ljusare (gula) färgen kvintilen därefter (d v s där SD fick näst mest stöd) medan den gråa färgen markerar de resterande 60 procents valdistrikt där SD fick minst stöd.

Föreställningen om att asiater ser likadana ut blir ett argument för Trump-lägret

Det börjar onekligen bli lite väl desperat nu bland republikanerna och i Trump-lägret i USA:Att många icke-(nordost/sydost)asiater uppfattar och upplever att (nordost/sydost)asiater ”ser likadana ut” är väl en sak som inte går att ifrågasätta och som även har bevisats i en mängd studier (d v s inte att alla nordost/sydostasiater ”ser likadana ut” utan att icke-nordost/sydostasiater just uppfattar och upplever det så) men att använda det ockulär-visuella synvilleliknande fenomenet som då är ”allmänt känt” i västvärlden inklusive i USA som argument för att hävda att valfusk har ägt rum är att gå lite väl långt:

“I think Chinese all look alike. How can you tell? If some Chow shows up, you can be anybody and you can vote.

”Det hör då till saken att över 60% av asiat-amerikanerna röstade på Biden och endast kring 30% på Trump i det amerikanska presidentvalet.

De icke-vita väljarna avgjorde det amerikanska presidentvalet och kan också komma att avgöra 2022 års svenska riksdagsval

DN:s Martin Gelin konstaterar idag att de icke-vita underklass- och lägre arbetarklass-kvinnorna i de s k ”ghettona” avgjorde det amerikanska presidentvalet till Bidens fördel och detta är nog även det framtida antirasistiska receptet och taktiken även i Sverige och i Europa i stort – d v s kanske kommer vänstern inte lyckas att vinna tillbaka den vita arbetarklassen som fram tills nyligen röstade massivt socialistiskt men som numera fullständigt överbefolkar de högerpopulistiska och högerradikala partiernas väljarkårer.

Så i stället för att fortsätta att sörja över att vänstern till allra största delen har förlorat de vita arbetarna i Sverige och i Europa och desperat försöka få dem att återigen rösta vänster så handlar det om att försöka få de icke-vita invånarna, som i mycket hög grad utgör underklassen och den lägre arbetarklassen i Sverige och i de allra flesta europeiska länder, att överhuvudtaget gå och rösta för när de väl röstar så röstar de överväldigande vänster (OBS: tyvärr röstar invånarna med utomeuropeisk bakgrund i ”Orten”/miljonprogramsområdena än så länge i mycket liten utsträckning jämfört med majoritetsinvånarna men om de hade röstat så hade de med all sannolikhet rejält decimerat SD:s riksdagsrepresentation och samtidigt rejält ökat på vänstersidans riksdagsmandat).

2022 år svenska riksdagsval kan m a o mycket väl komma att avgöras av de icke-vita ”Orten”-underklass/lägre arbetarklassväljarna precis som 2020 års amerikanska presidentval avgjordes av de icke-vita ”ghetto”-väljarna.

”Joe Biden vann presidentvalet med hjälp av ett historiskt starkt stöd från låginkomsttagare i serviceyrken. Det var inte rostbältets vita män som avgjorde, utan svarta och latinamerikanska kvinnor i storstädernas utkanter.”

https://www.dn.se/varlden/svarta-och-latinamerikanska-arbetarkvinnor-vann-valet-at-biden

”Efter Donald Trumps valseger vallfärdade världens nyhetsmedier och politiska analytiker till små fabriksstäder på landsbygden i rostbältet i norra USA. Alla ville förstå sig på Trumps anhängare. Sedan dess har den amerikanska politiska debatten dominerats av diskussioner om rostbältets vita arbetarmän, ofta under förevändningen att denna väljargrupp länge är bortglömd och förbisedd. Trumps seger fick under många år den amerikanska kulturen att vända strålkastarna mot den vita landsbygden.”

(…)

”Även inför årets val riktades mycket fokus på rostbältets vita män, men det var inte där valet avgjordes. Kärntrupperna bakom Bidens valseger var inte vita arbetarmän, utan äldre svarta och latinamerikanska kvinnor, som länge varit de mest osynliga väljargrupperna i USA.

Bidens seger kan enklast förklaras av att han kraftigt ökade stödet bland låginkomsttagare över hela USA, men den mest betydelsefulla ökningen kom just bland svarta och latinamerikanska arbetarkvinnor i storstäder som Atlanta, Milwaukee, Philadelphia och Detroit. Hans valseger tar kål på den seglivade myten om att amerikanska låginkomsttagare främst är vita män i blåställ. Det är en föråldrad bild. De stora fabriksstäderna i norra USA kollapsade redan på 1970-talet. Det är därför regionen har kallats just rostbältet. I dagens USA är de flesta låginkomsttagare inte vita män, utan svarta och latinamerikanska kvinnor med serviceyrken. De städar hotell, säljer snabbmat, kör Uber och levererar Amazon-paket.

Om det finns ett tydligt väljarmönster i presidentvalet så är det att Biden ökade bland just dessa arbetarkvinnor, medan Trump ökade bland välbärgade män. Den enda väljargrupp där Trumps stöd växte markant var bland hushåll med inkomster över 100.000 dollar. Biden ökade däremot Demokraternas väljarstöd just bland hushåll med lägre inkomster.”

(…)

”Det enda av USA:s 50 storstadsområden där Trump vann var i Suffolk County, den mest välbärgade delen av Long Island utanför New York, hemvist för de exklusiva strandorterna The Hamptons. Bilden av Trump som en politiker med unik attraktionskraft hos arbetarväljare stämmer alltså inte.

Biden lyckades kraftigt utöka valdeltagandet bland svarta och latinamerikanska arbetarkvinnor i exempelvis Phoenix och Atlanta, i Arizona och Georgia, två av valets avgörande delstater. Där gjordes det viktigaste arbetet inte av Biden själv, utan av aktivister som Stacey Abrams, Nse Ufot och Latosha Brown, som åstadkom den historiska mobiliseringen av svarta kvinnor i Georgia. I Arizona och Nevada, två andra avgörande delstater, hade latinamerikanska kvinnoorganisationer lika stort inflytande.

Att det var kvinnor och etniska minoriteter som avgjorde valet för Biden har betydelse för hans ideologiska mandat. Det är symboliskt viktigt för Biden att hans seger inte kom genom att försöka blidka konservativa arbetarmän. Biden tog i stället avstånd från främlingsfientliga utspel och försökte aldrig vinna tillbaka Trumps väljare genom att flörta med högerpopulism.”

Det vita USA fortsätter att stödja Trump enligt vallokalsundersökningarna

Vem som än vinner det amerikanska presidentvalet så är det alldeles uppenbart att kombinationen av ständiga och spektakulära massmöten, ett frenetiskt och fanatiskt twittrande, ett evigt och envist Mussolini-poserande plus en hårt högerradikaliserad tv-kanal och mängder med högerextrema och konservativa alternativmedier, spinndoktorer, profiler och tankesmedjor inte kan underskattas och valet äger dessutom också rum i skuggan av den våldsamma ”BLM-sommaren”:

Trump har nu ”tagit hem” den ”ödesmättade” delstaten Ohio (som då alltid har röstat på vinnaren i de amerikanska presidentvalen) samt Sydstaternas två största och viktigaste delstater (d v s Söderns båda ”kronjuveler” Florida och Texas) och han har alldeles uppenbart ett fortsatt starkt stöd bland de vita amerikanerna (56% av de vita väljarna har valt Trump i detta val enligt vallokalsundersökningarna) och definitivt ett fortsatt lojalt sådant bland särskilt de vita ”jobbarna” (mellan 60-70% av de låg/outbildade vita kroppsarbetarna har denna gång valt att rösta på Trump enligt vallokalsundersökningarna i flera delstater).

Därtill har den absolut största amerikanska minoritetsväljargruppen (som då inte är de svarta amerikanerna) röstat på Trump i högre grad än i 2016 års val (latinos/as utgör då numera närmare 20% av USA:s totalbefolkning och exempelvis har 35% fler latinos/as röstat på Trump i Florida i just detta val jämfört med 2016 års val) liksom tyvärr även asiaterna och de svarta amerikanerna och nu verkar allt återigen (d v s som 2016) handla om hur det går för Trump i den traditionella ”blå väggen” i det i huvudsak vita och proletära s k ”rostbältet”.

För 10 år sedan kom SD in i riksdagen

Just idag för 10 år sedan kom SD för första gången in i riksdagen som det första partiet någonsin att göra det som är sprunget ur den svenska s k nationella rörelsen – d v s idag firar SD 10-årsjubileum i riksdagen.

På SD:s valvaka den 19 september 2010 på Restaurang Thomas Bord på Sandhamnsgatan 81 i Stockholm utbröt obetalbara och närmast hysteriska glädjescener och som ett slags hommage till partiets våldsamma skinheadperiod och Kampfzeit-år på 1990-talet började de församlade SD:arna mangrant skandera ”Jimmie Åkesson sha-la-la-la-la, Jimmie Åkesson sha-la-la-la-la”.

Nya data om SD:s väljare

Den senaste SOM-undersökningen från Göteborgs universitet bjuder som alltid på en hel del intressanta data om SD:s väljare – här nedan följer endast ett urval av de siffror om SD:s väljarbas som presenteras i undersökningen/rapporten:
ARB.jpg
 
SD är det första svenska partiet som så tydligt har lyckats med att samla väljare från både den traditionella arbetarklassen och ”borgarklassen” och även om arbetarna fortfarande dominerar kraftigt inom partiets väljarkår så har SD på ett slags symboliskt plan ”slagit sönder” den klassiska 1900-talsklasskonflikten mellan arbete och kapital som så tydligt traditionellt har manifesterat sig hos SAP och M – d v s två klasskonfliktbaserade partier som tidigare dominerades kraftigt av väljare med arbetar- respektive borgerlig bakgrund.
 
SD attraherar helt enkelt både arbetare och företagare och kan därmed möjligen sägas vara ett s k postindustriellt parti utifrån ett klassperspektiv.
 
Idag är vidare andelen arbetare, och ”tack vare” att SD har lyckats stjäla 100 000-tals arbetarväljare från SAP, numera nästan lika stor inom det nya konservativa TAN-blocket (SD/M/KD) som inom det socialistiska blocket (SAP/V). SAP och V samlar idag bara knappt hälften av arbetarväljarna och ”tack vare” den kraftiga arbetardominansen bland SD:s väljare har M och KD nu att förhålla sig till ett TAN-block som innehåller en mycket stor andel arbetare.
 
Historiskt har då arbetare traditionellt sett sig som vänster och röstat socialistiskt men ”tack vare” SD så har då denna ”regel” som fram tills nyligen har gällt för landets arbetare förändrats och omkullkastats i grunden – idag ser sig i stället en hög andel arbetare i stället som höger och röstar på SD.
AVSKY
 
SD är fortsatt landets mest avskydda parti men andelen invånare som avskyr SD har samtidigt minskat från närmare 60% till knappt 40% under de senaste tio åren och det är framför allt bland generationerna födda före 1965 som avskyn (och antagligen också vreden och hatet) mot SD har sjunkit kraftigt.
POLAR
 
”Omvänt” kan SD ståta med den mest lojala väljarkåren liksom med de väljare som tycker om sitt parti plus sin partiledare allra mest liksom med de väljare som tycker allra mest illa om alla andra partier och deras väljare. SD:s väljare är vidare allra mest (affektivt) polariserade gentemot alla andra partier och deras väljare men allra minst gentemot M och KD och dera två partiers väljare.
ELEK.jpg
 
SD:s maximala väljarpotential låg 2019 på 25% från att ha legat på 15% 2013.
 
Vad gäller ett visst partis rejält hängivna, trogna och övertygade väljare så är SD och S numera de enda två partierna som kan uppvisa en tillräckligt hög andel utpräglat lojala och ideologiskt medvetna/övertygade (och antagligen t o m ”fanatiska” ”in-i-döden”-lojala) kärnväljare för att nå upp till 4%-spärren – de övriga partierna behöver m a o förlita sig på förstahandssympatisörer med en svagare lojalitet till partiet för att säkra upp sin riksdagsnärvaro.
 
Detta har inte minst att göra med att klassröstandet har minskat kraftigt bland svenskarna från att tidigare ha varit regeln snarare än undantaget samt att en mycket hög andel väljare numera byter parti mellan valen samt röstar på olika partier i de olika valen.
 
Tidigare forskning har visat att det råder en mycket tydlig korrelation mellan utbildningsnivå och en negativ respektive positiv syn på invandring/invandrare bland svenskarna.
INV.jpg
 
Detta gäller dock inte alla generationer utan för den generation som föddes före, under och strax efter Andra världskriget (födda mellan 1910-49) är skillnaden mellan dem med längre och kortare utbildning inte lika stor som den är/blir för senare generationer, d v s för Kalla kriget/efterkrigsgenerationen (födda mellan 1950-79) varibland det är mycket tydligt att de med lägre utbildning är långt mer negativa till invandring/invandrare medan de med högre utbildning är långt mer positiva till invandring/invandrare.
 
Inte heller är skillnaden mellan dem med längre och kortare utbildning lika stor i generationen som växte upp efter Kalla krigets slut (födda mellan 1980–99), d v s bland dagens unga vuxna finns det både låg- och högutbildade som hyser en negativ syn på invandring/invandrare.
FORSK
 
SD:s väljare utmärks slutligen för att de hyser ett extremt lågt förtroende för högskole- och forskarvärlden och för forskningen/forskarna och särskilt gäller det landets humanioraforskning/humanioraforskare.

Valdeltagandet bland majoritetssvenskarna fortsätter att öka medan valdeltagandet bland utomeuropéerna fortsätter att minska

Idag har SCB publicerat data rörande valdeltagandet i EU-valet 2019 och tyvärr håller tendensen i sig att medan majoritetsinvånarnas valdeltagande fortsätter att stiga vad gäller att både rösta i EU-valen och att rösta överhuvudtaget i svenska val så fortsätter de utrikes föddas och fr a utomeuropéernas valdeltagande att sjunka och tyvärr är de s k ”andrageneration:arna” nästa lika dåliga på att rösta som sina invandrade föräldrar medan miljonprogramsområdenas väljare som alltid uppvisar ett extremt lågt valdeltagande:
 
valdeltagande totalt: 55%
 
majoritetssvenska väljare: 60,4%
blandade väljare: 56,5%
andragenerationsväljare: 40,5%
invandrade väljare: 36,8%
 
väljare som är födda i Sydamerika: 48,3%
väljare som är födda i Afrika: 34,7%
väljare som är födda i Asien: 28,7%
 
Tyvärr hittas det allra lägsta valdeltagandet som alltid i miljonprogramsområdena: Exempelvis röstade över 80% av väljarna i Bromma i Stockholm medan endast mellan 12,8-19,8% röstade överhuvudtaget i miljonprogramsområden som Ronna i Södertälje och Kryddgården i Malmö.
 
EU.jpg

Fröet till dagens SD sattes antagligen 1964 av en av SD:s grundare Sven Davidson, som redan 1964 föreslog att den svenska extremhögern behövde starta ett parti och som 1970 anordnade Sveriges första efterkrigstida demonstration mot invandringen

I min ”eviga” (arkiv- och biblioteks)jakt på när fröet till SD egentligen ”sattes” och grundlades har jag hela tiden tvingats omvärdera och revidera den svenska s k nationella rörelsens efterkrigshistoria och inte minst ”antedatera” de första spåren av ”SD”:
 
(Stadsfullmäktige)valet 1946 var då sista gången på många decennier som ett svenskt s k nationellt parti ställde upp i val som ett s k nationellt parti: Det handlade om Medborgarförbundet i Helsingborg som erhöll tre mandat och som i praktiken var Sveriges nationella förbunds (SNF) Helsingborgsavdelning men som strax därefter återvände till ”fållan” moderpartiet Moderaterna.
 
Även om vissa lokala partier runtom i landet de facto var direkta fortsättningar på s k nationella förkrigstida eller krigstida partier och fortlevde under annat namn runtom i landet såsom t ex Nils Flygs gamla parti Svenska socialistiska partiet (SSP, som f ö just 1946 erhöll ynka 125 röster) vars lokalavdelningar här och där omvandlade sig till kommunpartier så är det ett faktum att den parlamentariska närvaron av folkvalda politiker för den svenska s k nationella rörelsen helt enkelt var över efter kriget.
 
År 1950 lade Sven Olov Lindholms Svensk socialistisk samling (SSS) ned för gott, som tidigare hade kunnat räkna 100-tals kommunala mandat i hela landet under partiets storhetstid innan kriget, och även om Göran Assar Oredsson bildade Nordiska rikspartiet (NRP) 1956 så lyckades detta öppet nazistiska parti sannolikt aldrig erhålla mer än 470 röster i ett val, vilket skedde i 1985 års riksdagsval. Inför 1979 års riksdagsval försökte SNF att ställa upp i val under namnet Högerpartiet, men misslyckades med att samla in det antal namnunderskrifter som på den tiden var nödvändigt för att registrera en partibeteckning och gå till val på densamma.
 
Att Bevara Sverige svenskt (BSS), som senare utvecklades till Sverigepartiet (SvP) 1987 och därefter till Sverigedemokraterna (SD) 1988, var ett slags gemensamt projekt för hela den dåtida svenska s k nationella rörelsen har ju länge varit känt då grundarna kom från både SNF, NRP och även Nysvenska rörelsen (NSR), som till skillnad från konkurrenterna SNF och NRP aldrig ställde upp i något val.
 
En av dem som grundade både BSS, SvP och SD och som både var BSS (första och enda) ordförande och ledamot i ett flertal av SD:s partistyrelser under hela 1980- och 90-talen var ingenjör Sven Davidson, som hade en bakgrund i NSR och som på 1960- och 70-talen var ordförande för nysvenskarnas Stockholmsavdelning. Tillsammans med den f d SNF:aren Christopher Jolin och den f d NRP:aren Leif Zeilon (senare Ericsson) kom Davidson att sakta men säkert grunda, bygga upp och etablera SD under en tid när dagens SD:s ledargarnityr med Jimmie Åkesson i spetsen fortfarande bara var barn och tonåringar (och skinheads). Efter att SD splittrades 2001 följde dock Davidson den falang som bildade Nationaldemokraterna (ND), som han kvarstannade inom fram till sin bortgång 2005.
90241637_10157285331835847_8614642963328270336_o.jpg
 
Nu tror jag mig faktiskt och äntligen ha hittat ”ursprungsfröet” till SD: På senvåren 1964 valde Sven Davidson att lyfta frågan om att nysvenskarna borde bilda ett parti inför detta års val i september på NSR:s sedvanliga årliga s k riksstämma i Malmö. Davidson var uppenbarligen direkt inspirerad av att dagens KD hade bildats tidigare under samma år som Kristen demokratisk samling (KDS) men att döma av referatet från stämman i NSR:s huvudorgan Vägen Framåt erhöll han inget medhåll att tala om från de andra nysvenskarna.
 
Davidson var då på alla sätt och vis före sin tid inom dåtidens svenska s k nationella rörelse och alla som är före sin tid vet att de inte har särskilt många som vare sig förstår, uppskattar och tycker om dem och så var det antagligen även för Davidson åtminstone fram tills att han var med och grundade BSS 1979:
 
Dels föreslog Davidson att nysvenskarna och den svenska s k nationella rörelsen borde och behövde starta ett parti och ställa upp i val och dels uppmanade han stämmodeltagarna att börja vända sig till ”vanligt folk” genom att försöka popularisera NSR:s budskap med känsloretorik. Det handlade helt enkelt om att försöka vinna de breda s k massorna av det s k svenska folket genom att ”appellera till känslorna” och inte fortsätta att verka som en inåtvänd högintellektuell sekt för akademiker och högutbildade, som både NSR och SNF var på 1960-talet och i praktiken under hela efterkrigstiden.
 
Slutligen anordnade Davidson sex år senare det första offentliga mötet och den första öppna demonstrationen någonsin sedan krigsåren som explicit riktade sig mot invandringen på Medborgarplatsen på Södermalm i Stockholm den 12 september 1970. År 1970 hade nämligen andelen utomeuropéer i Sverige för första gången någonsin i svensk historia kommit att överstiga över 0,1%. Det handlade om sammanlagt 12 398 invandrare från Afrika, Asien och Sydamerika som befann sig i landet år 1970 och Davidson menade att denna fortfarande mycket lilla utomeuropeiska minoritet bara var av föraning av vad som väntade Sverige i framtiden och inte minst därför behövde den svenska s k nationella rörelsen modernisera sig och just bilda ett parti.

Erin go bragh!

Inget annat folk på jorden har dödat så många engelsmän som (de keltisk-katolska) irländarna genom antikolonial och antiimperialistisk s k asymmetrisk och irreguljär krigföring (d v s i form av det som engelsmännen och Väst kallar terrorism) sedan Påskupproret 1916, som utgjorde startskottet för Brittiska imperiets undergång även om det skulle komma att ta åtskilliga decennier innan imperiet slutgiltigt gick under, och den stora ironin är då att även om världshistoriens en gång största (kolonial)imperium inte finns längre så har britterna behållit sin allra första bosättarkoloni Nordirland fram tills idag där protestantiska bosättare och deras ättlingar fram tills alldeles nyligen utgjorde majoritetsbefolkningen.
Namnlöst.jpg
 
Den s k irländska frågan har då alltid varit engelsmännens nemesis och sammantaget har sju olika IRA (Irish Republican Army eller Óglaigh Na hÉireann) beroende på hur en räknar lyckats döda 1000-tals engelsmän sedan 1916 och det är högst symboliskt att konstatera, även om rösträkningen ännu inte är helt färdig, att medan de katolska partierna nu för första gången någonsin är i majoritet i engelsmännens allra första bosättarkoloni Nordirland sedan valet i december förra året så är det IRA-parti (d v s Michael Collins Fine Gael) som en gång drev ut engelsmännen med våld från södra Irland 1921 och det IRA-parti (d v s Éamon de Valeras Fianna Fáil) som en gång startade ett inbördeskrig mot det förstnämnda IRA 1922 nu till synes besegrat av det IRA-parti (d v s Gerry Adams Sinn Féin, d v s nordirländska s k Provisional IRA eller ”Provos”) som bombade sönder både Nordirland och försvarliga delar av England under flera decennier på raken (1969-98) i ett försök att driva ut engelsmännen med våld från norra Irland.

En kort rasanalys av det brittiska valet efter alla klassanalyser

Att kring 50% av alla unga vuxna (18-34 år) röstade på Labour liksom kring 50% av alla icke-vita i veckans brittiska parlamentsval och att Labour trots allt tog hem Stor-London, Stor-Birmingham, Stor-Liverpool och Stor-Manchester trots ett i övrigt blått hav av pro-Brexit- och Tories-valdistrikt tyder på att Labours väljarbas nu till stora delar utgörs av unga icke-vita storstadsbor.
MAP.jpg
 
Liksom i Sverige är de brittiska storstäderna numera rejält präglade av utländsk bakgrund- och minoritetsinvånare vilka ofta är unga eller t o m mycket unga medan de mindre städerna och landsbygden är massivt vit och åldrad (liksom i Sverige) och bland 55/60 plus-britter, som då röstade på Tories i överväldigande grad, är de allra flesta vita medan kring 25% av invånarna i Storbritannien som är mellan 0-54 år är icke-vita och fr a bosatta i storstadsregionerna.
 
När klass betyder mindre än både ras och kön i GAL-TAN:iseringens tidevarv överger de vita arbetarna nu de gamla socialistiska arbetarpartierna (eller Demokraterna i USA:s fall), vars väljarbas alltmer ersätts av unga icke-vita storstadsbor, och veckans brittiska parlamentsval visar att denna trend nu även har nått Storbritannien mot bakgrund av att Labour tappade miljontals vita arbetarväljare i torsdagens val.