Kategori: högskolevärlden

Om att anklagas för rasism som lärare i och föreläsare om rasstereotyper

Filmvetaren Mariah Larsson ger nu sin version i Sydsvenskan av vad som hände, vad hon undervisade om och vad hon egentligen visade för studenterna under sin (gäst)föreläsning om sexuella rasstereotyper vid Malmö universitet, som slutade med att hon kritiserades av en grupp studenter för att ha visat dem visuella rasstereotyper och därmed för att förestå och reproducera rasism. 

Den föreläsning som Mariah höll handlade om sexuella rasstereotyper såsom om svarta mäns eller för delen latinamerikanska eller s k MENA-mäns föreställt närmast gränslösa virilitet liksom om asiatiska kvinnors föreställda underdånighet och den Power Point-”slide” som hon visade, och som då upprörde flera studenter, ser i det närmaste ut att vara hämtad från mina egna olika Power Point-presentationer om rasstereotyper. 

Mariah är då inte den första universitetsläraren som på sistone har anklagats för att vara rasist eller åtminstone för att sprida rasism i sin undervisning. En annan lärare vid Uppsala universitet – Inga-Lill Aronsson – råkade ut för en liknande kritik när hon i samband med ett handledningstillfälle sade till studenterna, varav några därefter anmälde henne, att de skulle söka på det svenska n-ordet om de ville hitta rasstereotyper som empiriskt underlag för sina uppsatsarbeten om rasism. 

Det är då ett faktum att många av landets högskolestudenter just nu skriver uppsatser och examensarbeten om rasism och nog särskilt efter 2020 års BLM-rörelse men för att hitta historiskt empiriskt material så är det tyvärr så att det faktiskt handlar om att söka på exempelvis just det svenska n-ordet i olika kataloger, översikter, bibliografier, text- eller bildsamlingar liksom för den delen på bl a i-ordet, z-ordet, g-ordet och l-ordet o s v. 

Jag har åtminstone sedan 2010-talets början forskat och publicerat om rasstereotyper (en term som just jag f ö har populariserat om än kanske inte har myntat och jag föredrar då denna term före att tala om ”rasistiska stereotyper” vilket jag undviker att göra) och fr a föreläst i mängder av olika sammanhang och fr a mängder av gånger om både visuella rasstereotyper, språkliga sådana i form av rasord (en term som jag har myntat och som jag föredrar före att säga ”rasistiska ord”) och rasperformativa (ännu en term som jag har myntat och teoretiserat kring) iscensättningar på scen, på vita duken och på tv. 

Också jag har då på sistone märkt av att studenter eller andra (jag har ofta föreläst om rasstereotyper även utanför högskolevärlden liksom inte bara vid Karlstads universitet utan bl a vid Konstfack, Kungl. Konsthögskolan, Stockholms konstnärliga högskola, KTH, KI o s v o s v) allt oftare meddelar mig på olika sätt att jag använder mig av läromedel som är stötande. 

Mina Power Point-presentationer om rasstereotyper brukar ibland uppgå till 80-90 s k slides med skrivna föreläsningsmanus som ibland uppgår till 20 A4-sidor vilka ibland är ”pepprade” med rasord och sammanlagt kan en åhörare få möta åtminstone 400 rasstereotypa exempel under blott två timmars tid och dessutom har uppemot 90% av det material jag visar enbart svensk proveniens. Det är m a o sannolikt så att jag är den i landet som både har föreläst längst (d v s tillbaka i tiden) och mest om rasstereotyper och som fr a ”bjuder” på allra flest rasstereotyper av alla de slag (d v s visuella, lingvistiska och performativa sådana) när jag just föreläser. Jag råkar då vara den i landet som sitter på den sannolikt största svenska samlingen av fr a visuella svenska rasstereotyper av fr a asiater, och denna min privatsamling som jag på egen hand systematiskt har skapat ända sedan 90-talet har då utgjort det empiriska underlaget i flera av mina publicerade akademiska texter i olika akademiska tidskrifter och antologier och samlingen är så klart en ”guldgruva” att ösa ur när jag föreläser om rasstereotyper.

Svårast för min del, och nu kan jag bara tala av egen erfarenhet, är när jag enbart föreläser om rasord för då går det inte att undvika att skriva ut dem i citat liksom när jag enbart föreläser om rasperformativitet och visar filmklipp från olika tv-serier, spelfilmer, teater- och operaföreställningar, sketcher, musikaler, folklustspel eller ståuppkomik-shower. 

Det har då hänt att studenter har kommit fram till mig efteråt och sagt att de tog illa vid sig när jag t ex använde ordet ”inföding” vid något tillfälle i en föreläsning om rasord och när jag visar längre filmklipp föreställande t ex vita amerikanska skådespelare som är utstyrda i blackface eller som spelar urfolksamerikaner i någon film eller vita svenska musiker och artister som är yellowface-utklädda till asiater och bugar och ler lismande och ropar ”tjing tjong” till den i huvudsak vita svenska publikens hämningslösa förtjusning (d v s till den majoritetssvenska publikens vrålskratt) så är det naturligtvis väldigt svårt för mina åhörare att värja sig och självklart tar många mycket illa vid sig av att få se filmklipp efter filmklipp av den typen.

Det är samtidigt pedagogiskt sett väldigt effektivt (och kanske t o m aningen manipulativt) av visa filmklipp när kanske 6-700 majoritetssvenskar eller åtminstone icke-asiater vrider sig av (hån)skratt på en svensk teater i samband med någon föreställning som ”bjuder” på s k ”gulinghumor” omedelbart efter att jag har försökt att förklara olika och rätt så avancerade psykoanalytiska teoretiska sätt att förstå hur vissa rasstereotyper faktiskt kan producera lust och njutning hos publiken. 

Snart kommer jag f ö ut med en 450-sidig bok på Carlssons som heter ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946–1977” och som bygger på kring 10 000 sidor med artiklar hämtade ur dagspress, veckopress, månads- och kvartalsmagasin. Det svenska n-ordet förekommer då 276 gånger i min bok, och i samtliga fall i form av extrakt och citat och referat, då jag själv inte skriver ut ordet numera ens i akademiska texter men jag ska dock erkänna att jag gjorde det tidigare i just fr a akademiska texter. 

Dessutom förekommer z-ordet i min kommande bok 136 gånger, l-ordet 83 gånger, i-ordet 16 gånger och g-ordet 10 gånger och i samtliga fall i citat. Detta är också något som jag självklart kommenterar i introduktionskapitlet genom att bl a skriva följande: ”På 1940-, 1950- och 1960-talen och delvis också på 1970-talet uttrycktes åsikter som numera anses vara förlegade och ord och uttryck förekom som idag upplevs som sårande och nedsättande. Jag har dock valt att återge och bibehålla dåtidens texter sådana de lät när jag citerar ur dem samtidigt som jag är väl medveten om att det finns etiska problem med denna lösning.” 

https://www.sydsvenskan.se/2021-03-16/jag-ska-formedla-kunskap-inte-skydda-studenter-fran-obehag?fbclid=IwAR3iW2MF1eNE8mOxOGaOEIRNwU_HENTio65T_6kRVfwa1Ete6nOY-cCVWZg

”Som lärare och forskare på universitetet har jag en uppgift: kunskap. Lite förenklat kan man säga att mitt jobb är att samla in, producera och förmedla kunskap. Denna kunskap inbegriper med nödvändighet olika perspektiv och ingångar, den inbegriper att utmana förgivettaganden och att ställa saker på sin spets. En förutsättning för att denna verksamhet skall kunna fortgå är den öppenhet som präglar universiteten – även udda ämnen skall kunna undersökas och besvärliga frågor skall kunna ställas, och även saker som är obehagliga och fruktansvärda måste kunna läggas på bordet. 

Min föreläsning, som just nu löper något slags gatlopp genom press och sociala medier under mycket märkliga och felaktiga beteckningar som ”rasistiska nidporrbilder” i ”syfte att chockera”, handlar om just sådana obehagliga saker. Till skillnad från hur den har framställts är det inte en föreläsning om ”rasistisk porr” utan om huvudsakligen rasistiska sexuella stereotyper med exempel hämtade från film-, konst- och idéhistorien. Bland det den här studentgruppen såg innan jag stängde ner powerpointen fanns exempelvis Fazers kinapuffar och lakritsstång, Max von Sydow som den onde kejsaren Ming i ”Blixt Gordon” (Mike Hodges, 1980) och Stina Wirséns Lilla hjärtat (2012).” 

(…) 

”Det är en föreläsning som jag, med vissa uppdateringar, har hållit för nästan varje kull på masterprogrammet i sexologi sedan programmet startade 2007. Jag gör detta därför att den här föreläsningen är viktig och högst relevant för studenterna inte bara inom ramen för den kurs den har ingått i, ”Sexualitet i ord och bild”, utan även generellt om man skall ha en master i sexologi, eftersom den ger verktyg för en kritisk granskning och en historisk kontextualisering av stereotyper såväl inom som utanför pornografin. För vissa studenter är den en ögonöppnare, för andra sätter den kunskap de redan hade i ett nytt specifikt sammanhang av sexuella representationer och relationer. Och ja, en sådan föreläsning ackompanjeras av visuellt material, eftersom den handlar om hur dessa stereotyper tar sig visuella uttryck. Det finns inte heller någon annan situation där jag överhuvudtaget skulle uttala n-ordet eftersom det endast här borde vara tydligt vad avsikten är. Syftet är inte att chockera eller provocera, däremot är jag väl medveten om att bilderna gör studenterna illa berörda. Jag skulle nog bli lite oroad om de inte blev det. 

Men min främsta uppgift är att förmedla kunskap, inte att skydda studenter från obehag. Samtidigt finns det ett pedagogiskt problem i det, för om studenterna upplever alltför stort obehag, kommer det att stå i vägen för deras och deras medstudenters lärande. Det gör min situation svårlösbar: Hur skall jag kunna undervisa om ett visuellt material utan att använda bilder? Hur skall vi lära oss att identifiera och analysera olika stereotyper om vi aldrig får se dem? Att utplåna dem ur akademiska sammanhang – där syftet är att man skall kontextualisera och analysera – betyder ju inte att de försvinner, att den historia som har producerat dem försvinner, eller att effekterna av dem försvinner. 

I USA har det här problemet blivit så stort att University of Chicago 2015 gick ut med ett uttalande till stöd för den akademiska friheten. Här lyfter man bland annat att även om ömsesidig respekt skall råda inom universitetet kan aldrig hänsyn och ömsesidig respekt användas som förevändning för att stänga ner diskussioner. Detta gjordes därför att forskning och undervisning riskerade att bli lidande av att vissa saker blev onämnbara. Även här i Sverige hör jag om kolleger som börjar självcensurera. Historier om studentreaktioner på känsliga ord i klassificeringssammanhang eller i gamla artiklar är avskräckande, inte minst när lärarna inte vågar lita på att få stöd från sitt universitet. Hotet att bli utpekad som rasist, sexist, homofob eller transfob är väldigt effektivt. Självcensuren beror alltså inte på hänsyn och respekt, utan rädsla. Och rädsla skapar inte någon bra arbetsmiljö, vare sig för lärare och forskare eller för studenter. Rädsla begränsar forskningen och hämmar undervisningen. Den viktigaste uppgiften – kunskap – går förlorad.”

Mina minnen av studenttidningen Ergo

Så går då Uppsala universitets studentkårs tidning Ergo, en av Sveriges mest anrika studenttidningar som grundades 1924 och därmed aldrig kom att få uppleva och överleva sin 100-årsdag, sorgligt nog i graven idag efter ett beslut av Uppsala universitets studentkårs styrelse.

Min egen relation till Ergo består i att jag skrev i tidningen när jag var student i Uppsala på 90-talet och att jag ända sedan dess har läst tidningen till och från, som jag alltid har uppfattat som landets bästa studenttidning (OBS: jag är så klart ”biased” då jag just är en gammal Uppsala-student, d v s en s k ”upsaliensare”).

Jag har också ibland kontaktats och intervjuats av tidningen genom åren såsom i relation till en artikelserie som handlade om de olika studentnationernas sångböcker, som fram tills åtminstone 2010-talet ”vimlade” av både rasstereotypa och sexistiska (och homofoba) sånger och visor. I det sammanhanget berättade jag om hur det kändes när jag var student i Uppsala och var på middagar eller s k gasquer när alla oftast kraftigt påstrukna studenter (utom jag) sjöng om ”gula kineser” mm när de skålade och skrålade med varandra. 

Titt som tätt har Ergo också ringt mig under åren och berättat om olika högerradikala studentaktiviteter och om SD-relaterad studentaktivism samt ställt frågor till mig om både olika studenter och forskare på högerkanten.

Jag minns särskilt att Ergo engagerade sig starkt i mitt fall när jag vid hela tre tillfällen fick tre seminarier och föreläsningar vid Uppsala universitet avbokade mellan 2013-14 innan uttrycket deplattformering existerade och innan någon talade om den s k cancel-kulturen. 

Dels handlade det om en öppen föreläsning om rasbegreppet i gamla Universitetshuset som Utrikespolitiska föreningen vid Uppsala universitet arrangerade, dels handlade det om en seminariepresentation om ras och vithet på Queerseminariet vid Centrum för genusvetenskap och slutligen handlade det om ytterligare en föreläsning om adoption som också ställdes in. 

Bakgrunden till denna så här i efterhand fullständigt absurda och närmast osannolika deplattformeringshistoria som jag då drabbades av tre gånger om, och vilket så klart var särskilt förnedrande för mig som just gammal s k upsaliensare och f d Uppsalabo, står att hitta i att det på 2010-talet (och nog fortfarande än idag på 2020-talet) var oerhört kontroversiellt att tala om ras.

Förutom Ergo och UNT:s dåvarande kulturchef Lisa Irenius (som idag är SvD:s dito) var det tyvärr inte särskilt många alls som engagerade sig i mitt fall överhuvudtaget just 2013-14 då de allra allra i landet, och både inom och utom akademin och både inom vänstern och högern, på den tiden (och i rätt så hög grad fortfarande än idag) var helt emot rasbegreppet och än mer att tala om ras i relation till dagens Sverige och därför nog uppfattade att jag helt enkelt fick ”stå mitt kast” (enligt den färgblinda antirasistiska logiken ”om grabben j-vl-s med de antirasistiska svenskarna får han inte vara med”).

Dessutom handlade det om att universitetsledningen hävdade att de inte kunde garantera säkerheten med mig i universitetets lokaler då jag dras med en historia av att vara en s k ”extremist” – det talades t ex om att det historiska Universitetshuset är ömtåligt och en del av det svenska kulturarvet och underförstått att jag av någon anledning skulle kunna tänka mig att vandalisera detsamma mitt under min egen föreläsning alternativt att jag kanske t o m skulle kunna plantera en bomb i byggnaden ifråga efter föreläsningen. 

Vidare mobiliserade ett antal forskare som är adoptivföräldrar mot min planerade och sedermera inställda föreläsning om adoption, vilka ansåg (och nog fortfarande anser) att jag har skrivit nedsättande texter om internationell adoption. Det hör då till saken att väldigt många forskare är adoptivföräldrar och kanske särskilt vid Uppsala universitet.

Till slut grep Hugo Valentin-centrum in via Mats Deland som bjöd mig till Uppsala i solidaritet efter att jag overkligt nog hade avplattformerats tre gånger på raken. 

Och i stället för att få tala i universitetets lokaler förlades min föreläsning till biblioteket i det av utomeuropeiska minoritetsinvånare dominerade miljonprogramsområdet Gottsunda en bra bit söder om Uppsalas historiska innerstad, vilket Ergo rapporterade om (och även förevigade i form av ett fotografi), och i stället för besökande majoritetssvenska forskare och studenter fick jag en publik bestående av till största delen icke-vita s k Orten-bor vilka inte verkade ha något som helst emot att jag talade om ras i relation till dagens Sverige (OBS: självklart finns det också utomeuropéer i miljonprogramsområdena som också är emot att tala om ras).

Om det asiatiska bidraget till den kritiska rasforskningen och intersektionalitetsteorin

På grund av den svart-vita dikotomin i USA, d v s kort och gott fixeringen vid antagonismen mellan svarta och vita amerikaner som om rasrelationerna i USA bara handlar om svarta och vita, har både latinamerikaner, urfolksamerikaner och asiater hamnat i skymundan i den amerikanska rasismens moderna historia och inte minst har den gamla alliansen mellan svarta och asiater glömts bort.

Inte många vet t ex att Malcolm X dog i famnen på Yuri Kochiyama, som var en av de över 100 000 japan-amerikaner som internerades i koncentrationsläger under kriget, eller att en av de första medlemmarna av Black Panther Party var Richard Aoki, som f ö också han hade internerats i ett läger under krigsåren.

Under 1990-talet uppstod den kritiska rasteorin eller kritiska rasstudier i USA bland svarta forskare liksom den vidhängande intersektionalitetsteorin men inte många vet att även asiater fanns med i sammanhanget. En av dem som var med och grundade den kritiska rasteorin eller kritiska rasstudier tillsammans med svarta amerikanska forskare var Mari Matsuda som här berättar om ursprunget till den kritiska rasteori-forskaren Kimberlé Crenshaws intersektionalitetsteori som från början handlade om den särskilda utsatthet som 100 000-tals asiatiska kvinnor från Nordost- och Sydostasien lever under som har invandrat till USA som partners till vita män.

Mari Matsuda: Critical Race Theory is not Anti-Asian

“Contrary to the experience of being “the Asian in the room” that had to bring our issues to the fore, we were part of an intellectual community in which Black participants understood that racism against Asian Americans was part of the legacy of U.S. white supremacy. It was Kimberlé Crenshaw who first brought up, at the Wisconsin meeting, the issue of particular forms of racialized misogyny deployed against Asian American women through media imagery. She was one of the first scholars, of any race, to push for an analysis of US immigration law in increasing Asian immigrant women’s vulnerability to intimate partner violence. Intersectionality theory came out of this crucible, with Asian women critical to the analysis. This was all back in the 80’s.”

(…)

“That is what Critical Race Theory is, and Asians have been at the center of it. If I start a citation list, it will go on for pages – many brilliant scholars using CRT to analyze anti-Asian racism. Suffice to say, Asian American thinkers were central in the development of CRT, and we were pushed and supported by our Black and Latinx colleagues. Attacks on CRT are boring and repetitive and will always find an audience because white gatekeepers love to pretend they care about Asians by elevating Asians who will attack Black people. I have responded already – in We Will Not Be Used; in my book Where is Your Body; Beyond and Not Beyond Black and White, in a CRT anthology; in Planet Asian America, etc., etc. I am sending this short statement to you, since the record is not known to people who were born yesterday, and I wanted to state it plain.”

Om Richey Wyvers nya avhandling om adoption

Avhandlingstips: Richey Wyvers avhandling i sociologi vid University of Auckland, Nya Zeeland – ”‘More Beautiful Than Something We Could Create Ourselves’: Exploring Swedish International Transracial Adoption Desire” – kunde inte komma mer lägligare än just nu när Sverige som världens mest adopterande land i historien (d v s proportionellt och per capita) är i fokus och debatteras som aldrig förr.

https://researchspace.auckland.ac.nz/handle/2292/54630?fbclid=IwAR0vM-jHapt4ZU8NXt1Lh9NVJ-IwAFcumzm465vnEXCRDJSTsWO2aq3lV2U

Wyvers avhandling utgörs av en postkolonial feministisk analys av varför Sverige och svenskarna både begär och behöver de icke-vita adoptivbarnen från utomeuropeiska länder och det är då för min egen del aningen ”speciellt” så klart att uppmärksammas i avhandlingen som den som grundade och utvecklade den kritiska och just postkoloniala feministiska adoptionsforskningen i både Sverige och i Korea och, skulle många forskare säga, i världen i övrigt.

En kort bakgrund till den svenska adoptionsforskningen i form av avhandlingar:

Historiskt sett har Sverige faktiskt ”producerat” en av världens största adoptionsforskare i form av Michael Bohman som genomförde flera världsuppmärksammade studier om inhemska adoptivbarn i Sverige på 1960- och 70-talen. Jag hann själv träffa Bohman vid flera tillfällen innan han gick bort och han både bjöd på middag hemma hos sig och gav mig bl a flera s k ”separat”, d v s gamla särtryck av hans vetenskapliga artiklar, som han hade sparat genom åren.

År 1981 kom sedan den första avhandlingen om utländska, utrikes födda internationellt adopterade barn i form av psykologen Gunilla Halldéns ”Adoption i ett konflikt- och utvecklingsperspektiv” då psykologen Ingegärd Gardell, Sveriges första forskare om just internationellt adopterade, aldrig lyckades färdigställa sin studie vilket hon sörjde livet ut om jag har förstått Jonas Gardell rätt (vilket jag tror att jag har).

År 1997 kom sedan psykologen Malin Irhammars mycket uppmärksammade avhandling ”Att utforska sitt ursprung. Identitetsformande under adolescensen hos utlandsfödda adopterade. Betydelsen av biologiskt och etniskt ursprung” som av många fortfarande anses ha bevisat att adopterade som intresserar sig för både ursprungslandet och förstaföräldrarna mår sämre än den stora majoritet av landets utlandsadopterade som inte gör det.

År 2005 kom så min egen avhandling i Korean studies, ”Comforting an orphaned nation. Representations of international adoption and adopted Koreans in Korean popular culture”, som än idag är en av de mest nedladdade och därmed förhoppningsvis mest lästa svenska avhandlingarna och definitivt både en av de mest nedladdade och mest refererade avhandlingarna inom svensk humaniora. Jag var också den första adopterade som doktorerade inom ämnet – tidigare hade i stort sett samtliga av de som forskade om adoption i Sverige (förutom just Gardell) varit adoptivföräldrar.

Året därpå kom sedan Cecilia Lindgrens avhandling i historia ”En riktig familj. Adoption, föräldraskap och barnets bästa 1917-1975”, och två år senare psykologen Anna Elmunds avhandling i medicin ”Overrepresentation of internationally adopted adolescents in Swedish §12-institutions”, som därmed blev den andra utlandsadopterade att doktorera inom ämnet.

Därefter har Elizabeth Martinell Barfoeds avhandling inom socialt arbete ”Berättelser om adoption” (2008) utkommit liksom Em Anderssons ”Blodets och rötternas logik. Internationell adoption i välfärdens diskursiva praktik” (2010) och Carolina Jonsson Malms ”Att plantera ett barn. Internationella adoptioner och assisterad befruktning i svensk reproduktionspolitik (2011) och de båda sistnämnda är likaså utlandsadopterade.

Och slutligen ungefär samtidigt som Wyvers avhandling lades fram så försvarade Johanna Gustafsson sin avhandling ”Adoptivfamiljers återresor till barnens födelseländer” vid Linköpings universitet, som handlar om hur adoptivfamiljer besöker ursprungsländerna medan adoptivbarnen fortfarande är barn.

Abstract:

Globally the international adoption industry is in a time of crisis, beset by a steady stream of corruption and abuse scandals, and criticised by some as a racist and exploitative trade in children of colour. Yet, in Sweden, arguably the world’s leading adopting nation, international adoption remains celebrated, wrapped up in national myths of anti-racism and goodness. This thesis critically explores the unique nature of Swedish international transracial adoption desire, examining how the adoptee body is deployed in national myth building and in fantasies of colour-blindness and white cosmopolitanism.

Drawing on the theoretical work of Ghassan Hage, bell hooks and Homi K Bhabha, the thesis uses deconstructive narrative analysis techniques to explore meanings and desires concealed beneath the surface of published texts and images. Analysing a range of sources, from commercials to popular adopter and adoptee autobiographies, it seeks to deconstruct narratives of adoption and goodness, and build a new understanding of white adopters’ racial desires and their roles in maintaining a status quo of patriarchal white supremacy.

The thesis argues that the body of the transracial adoptee is used to signify a uniquely Swedish national goodness, and serves to unite a divided nation by symbolically connecting white Swedish subjects to a mythical glorious past, when white Swedes could have complete control over the positioning of bodies of colour in white national space. The adoptee body symbolises a safe version of multiculturalism, where a non-white body can be observed, controlled and consumed legitimately. It can also carry the possibility of white fantasies of being progressive, cosmopolitan digressive desiring subjects who are able to step out of whiteness to experience a world of Otherness.

However, while the adoptee body is central to upholding myths of Swedish goodness and exceptionalism it also troubles them: for it simultaneously carries hidden histories of Sweden’s colonial past and racist present, which its presence forever threatens to reveal. The adoptee body therefore risks exposing the inauthenticity of Swedish virtue and the good white Swedish subject, and the histories of eugenics, racism and colonialism that good Sweden and the international adoption project are built on.

Sveriges nestor vad gäller forskning om invandrare och minoriteter och om rasism och diskriminering Anders Lange har nyligen gått bort

Sveriges nestor (OBS: det anser i varje fall jag att han var fram till sin död) vad gäller forskning om invandrare och minoriteter och om rasism och diskriminering Anders Lange har nyligen gått bort:


Psykologen Lange var lärjunge åt den moderna svenska forskningens om invandrare och minoriteter grundare pedagogen Arne Trankell och han var genom decennierna och fram tills pensionen en mycket produktiv forskare och särskilt tillsammans med pedagogen Charles Westin och särskilt vad gäller forskning om rasism och diskriminering. Langes och Westins tegelstenspublikation på över 500 sidor ”Etnisk diskriminering och social identitet. Forskningsöversikt och teoretisk analys” som gavs ut 1981 som en del i Sveriges första statliga utredning om diskriminering Diskrimineringsutredningen står sig t ex fortfarande liksom Langes egen bok ”Reflektioner kring rasism” från 1992.


Jag hade till och från kontakt med Anders, som också under hela livet var antirasist och antifascist och inte då han hade fötts i Polen och hade barndomsminnen av ljud av skott från det tyskockuperade Warszawa, ända sedan det tidiga 90-talet och inte minst då han intresserade sig för utlandsadopterade.


År 2000 publicerade Anders exempelvis rapporten ”Diskriminering, integration och etniska relationer” som byggde på enkäter och som undersökte självupplevda erfarenheter av rasism och diskriminering bland olika invandrargrupper och bl a bland personer födda i Indien somAnders misstog för att vara invandrare men som jag påpekade högst sannolikt var adopterade till åtminstone 65-75%.


I rapporten stack indierna ut, som då med all sannolikhet till största delen utgjordes av adopterade vilket också Anders gick med på och höll med om, och det oroväckande i rapporten var att de adopterade från Indien hamnade högst vad gällde att utdöma Sverige och svenskarna som rasistiska (75-78%) samt att bedöma att rasismen i Sverige hade ökat under de senaste åren (69%).


Både Anders och jag trodde på den tiden att det anmärkningsvärda resultatet berodde på att utlandsadopterade generellt växer upp i den övre medelklassen eller t o m i överklassen och därför kan och känner Sverige och (majoritets)svenskarna på djupet och ”närgånget” långt mycket bättre än invandrarna och deras barn i miljonprogramsområdena, d v s de utlandsadopterade är helt enkelt något av svenskhetens ”infödda informanter” då de permanent befinner sig i hjärtat av svenskheten och inte i svenskhetens marginaliserade periferi.


Under 2010-talet hängdes jag ut vid flera tillfällen i och av DN för att jag ville tala om ras och operationalisera rasbegreppet och sätta siffror på rasdiskrimineringen och forska om ras o s v och Anders var då en av mycket få svenska forskare (han hade vid det laget gått i pension) som försvarade mig i DN genom att poängtera att ras och etnicitet är olika termer och att det råder en närmast fullständig begreppsförvirring i den svenska forskarvärlden som nästan enbart använder sig av termen etnicitet och knappt aldrig av rasbegreppet:


”Etnicitet” och ”ras” är inte samma sak och det förstnämnda kan inte ersätta det sistnämnda, men relationen mellan begreppen och de företeelser de syftar på är komplicerad och otillräckligt utforskad… Tobias Hübinette har rätt när han säger att det är nästintill tabubelagt i Sverige, men denna tabubeläggning bygger på missuppfattningar rörande de olika betydelser som ordet ”ras” kan ha.”

Sista gången Anders och jag hade kontakt var i samband med att jag forskade om den icke-vita svenska litteraturen för några år sedan. Anders var då generös nog att privat delge mig opublicerade data från en stor enkätstudie som han låg bakom 2010 tillsammans med SCB när han var knuten till Forum för levande historia, och som handlade om hur svenska tonåringar ser på utseendeaspekten i relation till svenskhet, d v s hur mycket kroppen/utseendet (d v s ras) egentligen betyder för att inkluderas i respektive exkkuderas ur svenskheten.


Under många år var Anders intresserad av just utseendeaspekten eller den s k rasfaktorn och han såg ofta till att i sina många enkäter inkludera en specifik fråga om vad respondenterna ansåg om internationell adoption och om utlandsadopterade, då han betraktade denna fråga som en slags proxyfråga om ras och om relationen mellan ras och svenskhet.


År 1981 exempelvis svarade 75% av dåtidens svenskar i en enkätundersökning som Anders hade varit med att ta fram att de var för utomeuropeiska adoptioner samtidigt som utseendeaspekten kom tvåa på frågan om hur majoritetssvenskarna på den tiden ”kände igen” en svensk: På första plats hittades att tala svenska flytande och utan brytning men på andra plats hittades just att ”se svensk ut”.


Utlandsadopterade ser då generellt annorlunda ut till kroppen/utseendet rent visuellt-materiellt sett men är till den absolut övervägande delen i övrigt som vilka majoritetsvenskar som helst etniskt-kulturellt sett (och inte minst då de allra allra flesta av de utlandsadopterade växer upp i den massivt majoritetssvenskdominerade övre medelklassen eller t o m överklassen) och därigenom såg Anders, som själv var adoptivförälder, frågan om adoption/adopterade som ett slags det ultimata lackmustestet på svensk rasism och på det svenska rastänkandet. Under de senare åren av sitt yrkesliv och än mer under pensionärstiden blev Anders rejält bitter på alla konflikter bland de svenska forskarna som studerar rasism och diskriminering och invandrare och minoriteter och han skrev då bl a följande till mig för några år sedan då han bl a hade följt alla de konflikter som jag själv tyvärr har hamnat i inom högskole- och forskarvärlden:


”Rent allmänt vill jag meddela dig att jag i stort sett helt släppt “invandrarområdet”, och återgått till mina gamla intressen som kosmologi, fysik, filosofi, biologi… Skälet till denna “emigration” är nog primärt att jag insett att forskningsområdet stampar på stället – samma gamla trätor, samma politisering, inga nya insikter och om någon vågar antyda de sistnämnda så tystas vederbörande av plikttrogna pk-röster.”


Anders var m a o inte särskilt tillfreds alls med det akademiska arv han lämnade efter sig som Sveriges nestor (OBS: återigen – det anser i varje fall jag att han var fram till sin död) vad gäller forskning om invandrare och minoriteter och om rasism och diskriminering.

Hur många svenska forskare lämnar ett visst fält eller ett visst ämne på grund av hot och konflikter?

Att Jonas F Ludvigsson (som f ö kontaktade mig för ett tag sedan) i veckan gick ut i media och meddelade att han slutar att forska om pandemin och covid-19 har väl inte undgått någon och frågan är nu hur många svenska forskare som egentligen lämnar ett visst fält eller ett visst ämne p g a hot och konflikter?

SvD:s Anna Asker konstaterar idag att det numera finns gott om undersökningar som visar att alltför många kulturutövare, artister, politiker och journalister påverkas av både rädsla för hot och reella hot och därigenom antingen lämnar en viss fråga därhän eller byter inriktning.

Ludvigsson framställdes i veckan som den kanske första svenska forskaren som har råkat ut för detta och David Brax vid Nationella sekretariatet för genusforskning säger också att han inte känner till några fler svenska forskare som har trätt fram och berättat om att de utsatts för hot och fr a att hoten har påverkat deras forskningsinriktning och yrkesverksamhet.

Jag är naturligtvis väl medveten om att jag inte är jämförbar på något sätt med Ludvigsson men jag vill ändå hävda att jag har råkat ut för detta och flera gånger om dessutom liksom att jag har berättat om det offentligt.

Mellan 2017-19 kastades jag ut från den svenska rasismforskningen som i praktiken innebär den svenska antirasistiska och feministiska forskningen då jag ansågs ha satt mig upp mot forskningsfältets alfahanar och alfahonor och ”landets bästa hjärnor” inom den svenska forskningen om ras och rasism. Idag anser alltför många svenska antirasistiska och feministiska forskare, och tyvärr också alltför många svenska antirasister och feminister i övrigt (d v s även utanför akademin och högskolevärlden), att jag kastades ut från detta forskningsfält p g a att jag anses ha betett mig illa mot, trakasserat och t o m hotat andra forskare mellan 2017-19 trots att det var jag som hotades med stämning och rättegång och fick en s k stjärnadvokat ”på halsen” som tvingade mig att betala ”böter” (d v s att ”bota” som andragenerationsgrabbarna i ”Orten” väl brukar säga).

Faktum är dock tyvärr att jag redan innan 2017-19 har kastats ut från hela två olika forskningsfält och även i de båda fallen så anser alltför många svenska forskare att det berodde på att det i själva verket var jag som betedde mig illa mot, trakasserade och t o m hotade andra forskare. Detta är i alla fall min version av det hela och det som följer är en kortversion av denna artikel: http://www.tobiashubinette.se/antirasistisk_forskare.pdf

Under min tid som doktorand i koreaforskning (Koreas språk och kultur) vid Stockholms universitet mellan 2001-05 var jag aktiv inom både koreaforskningen (d v s Korean studies) och adoptionsforskningen varinom jag i båda fallen under många år publicerade mig och var verksam genom att bl a regelbundet bevista konferenser, seminarier, symposier o s v och både i Sverige och i övriga Norden, Nordamerika, Europa och Asien. Samtidigt ansågs jag vara mycket kontroversiell inom dessa båda forskningsfält och många forskare ansåg t o m att jag var en s k omvänd rasist och bl a p g a att jag ansågs vara mot intimrelationer och familjebildningar över de s k rasgränserna (OBS: det vare sig var eller är jag).

År 2007 kontrakterade därför en grupp bestående av flera adoptions- och Korearelaterade personer i Sverige en kriminell aktör till en kostnad av 200 000 kr med syftet att en gång för alla tysta mig och få mig att sluta skriva och publicera och verka som forskare och fr a gällde det just inom korea- och adoptionsforskningen. ”Beställningen” innebar kort och gott en ”set up” i form av att ett antal attentat och hot som skulle utföras och som jag sedan oskyldigt skulle misstänkas, anklagas, åtalas och dömas för. Det hela slutade tyvärr med ett brandattentat mot min gamla institution vid Stockholms universitet som många svenska forskare tyvärr fortfarande anser att jag stod bakom liksom tyvärr med ännu ett brandattentat mot min dåvarande arbetsplats Mångkulturellt centrum. Jag åtalades också sedan för att ha påståtts ha hotat min f d lärare/professor/handledare och min f d chef/prefekt vid Stockholms universitet och fr a deras fruar och barn och de båda drev fallet vidare till hovrätten efter en i media uppmärksammad rättegång i Stockholms tingsrätt med fullt stöd från Stockholms universitet och vars säkerhetschef organiserade/finansierade vakthållning utanför deras båda bostäder för att skydda deras fruar och barn från mig.

Jag frikändes slutligen i den efterföljande rättegången men var nära att råka riktigt illa ut då två inhyrda s k ”torpeder” (d v s personer av manskön som många uppfattar som s k ”muskelberg”) besökte min dåvarande arbetsplats Mångkulturellt centrum timmarna innan rättegången för att ”plocka upp” mig och förhindra min närvaro vid själva domstolsförhandlingen. För att göra en lång historia kort så tror de allra flesta svenska forskare som studerar Korea och adoption, vilka då jagade ut mig från dessa båda forskningsfält och både i Sverige och i Europa i övrigt (den på den tiden ledande brittiska forskaren inom Korean studies portade t o m mig från den alleuropeiska Korean studies-konferensen som då skulle äga rum i Storbritannien vilket The Times uppmärksammade), än idag att jag fortfarande hotade mig fram under min tid som Korea- och adoptionsforskare och fr a är desamma rörande överens om att jag inte på några villkor är välkommen tillbaka till dessa båda forskningsområden.

Med andra ord är det tyvärr fler än Ludvigsson som både har lämnat ett forskningsfält p g a hot och konflikter och även gått ut och berättat om detsamma.

Utöver att då tyvärr ha ”stått” inför skranket och varit misstänkt och åtalad för att ha hotat andra svenska forskare är jag nog också den enda svenska forskaren som hittills också har ”stått” på andra (eller snarare suttit, för i svenska rättssalar så sitter en mestadels ned) och varit brottsoffer:

År 2019 dömdes en person i tingsrätten i Karlstad för olaga hot efter att ha hotat mig i egenskap av att vara lärare och forskare vid Karlstads universitet och konkret och specifikt i egenskap av att undervisa och forska om frågor om ras och rasism och mig veterligen är detta (mitt) rättsfall fortfarande unikt, d v s ännu har inga andra antirasistiska och feministiska forskare råkat ut för detta och sett sitt fall hamna i domstol (OBS: jag vet så klart att 100-tals svenska antirasistiska och feministiska forskare ständigt utsätts för hot och trakasserier – d v s jag vill på intet sätt förringa det). 

Dessutom är jag fortfarande sammankopplad med Södertörns högskola, där jag undervisade i ett antal år, och till Mångkulturellt centrum där jag arbetade i flera år, och så till den grad att hot som drabbar dessa båda institutioner fortfarande än idag nämner mitt namn.

År 2018 exempelvis genomförde ett antal högerextremister en massiv affischkampanj riktad mot Södertörns högskola som drabbade hela stadsdelen Flemingsberg – 100-tals affischer klistrades upp på campusområdet och i bostadsområdet med fotografier som bl a föreställde mig själv trots att jag då inte hade undervisat vid högskolan på flera år.

Det existerar så klart ingen tävling om vilken svensk forskare som under åren har varit och är mest ”uthängd”, illa omtyckt, negativt känd, hotad, trakasserad och förföljd men jag vill trots det ändå påstå att jag tillhör den kategorin, d v s den grupp svenska forskare som sedan åtminstone 15 år tillbaka har varit och är mest ”uthängd”, illa omtyckt, negativt känd, hotad, trakasserad och förföljd och åtminstone i mitt fall både av och bland andra forskare liksom innanför och utanför högskole- och forskarvärlden.

https://www.svd.se/hat-mot-forskare-hotar-samhallsdebatten

”– Även forskare har en för demokratin viktig arbetsuppgift. Därför vill vi nu även studera hur utsatta de är, säger David Brax, doktor i filosofi och utredare vid Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitetet.

Under 2021 genomför Nationella sekretariatet för genusforskning en enkätundersökning av forskares utsatthet för hat och hot tillsammans med SULF, Sveriges universitetslärare och forskare, och SUHF, Sveriges universitets- och högskoleförbund. Enkäten kommer att skickas ut till medlemmarna.

Professor Jonas F Ludvigsson gick nyligen ut och sa att han inte kommer att forska mer på covid-19. I början av året publicerade han en studie i vilken han kom fram till att relativt få barn och lärare i grundskolan, trots öppna skolor, har behövt intensivvård. En studie som fick kritik både i Sverige och utomlands. Därefter blev han hotad. I en intervju med SVT Örebro motiverade Jonas Ludvigsson beslutet med ”att hälsa och välmående går först”.

David Brax känner inte till fler personer som trätt fram och sagt att de tänker sluta forska efter hot.”

(…)

”Sen tidigare vet man att utsatta områden är forskning om genus, klimat, migration samt forskning som inbegriper djurförsök. Med enkäten vill man ta reda på om det även finns andra forskningsfält som är drabbade.

– Vi har ett offerperspektiv där det handlar om att kartlägga incidenter som har haft en negativ inverkan på forskares välmående och benägenhet att ägna sig åt och kommunicera sin forskning, säger David Brax.

Enligt Läkartidningen har Jonas F Ludvigsson mottagit bland annat mejl och kommentarer i sociala medier om att det är hans fel att tusentals människor i Sverige dött, att han är en sjuk människa och att han verkar i svenska rasbiologers anda. Aftonbladet beskriver också hur Ludvigsson utsatts för grovt nedsättande kommentarer av en annan professor i en sluten Facebookgrupp.

I enkätstudien kommer forskarna även att undersökas hur det ser ut med påhopp inom lärosätena, där till exempel forskare angriper varandra. På högskolor och universitet finns säkerhetsavdelningar som hanterar hoten.”

NY Times skriver om attackerna på den kritiska ras- och vithetsforskningen i Europa efter BLM-rörelsen

NY Times franske korrespondent Norimitsu Onishi frågar sig hur det kan komma sig att amerikansk kritisk ras- och vithetsforskning alltmer framställs som ett hot i flera länder i Europa efter 2020 års BLM-rörelse med Frankrike som exempel.

Även i Sverige har då ett flertal röster hörts både inom och utanför den svenska akademin som säger att kritisk ras- och vithetsforskning inte har inom den svenska högskole- och forskarvärlden att göra, att rasbegreppet inte ska användas inom svensk forskning, att ras inte ska brukas som kategori i svensk kvantitativ forskning och i svensk statistik samt att själva glosan ras i sig ska utmönstras:

“Politicians and prominent intellectuals say social theories from the United States on race, gender and post-colonialism are a threat to French identity and the French republic.”

““Certain social science theories entirely imported from the United States,’’ said President Emmanuel Macron. French politicians, high-profile intellectuals and journalists are warning that progressive American ideas — specifically on race, gender, post-colonialism — are undermining their society.

“There’s a battle to wage against an intellectual matrix from American universities,’’ warned Mr. Macron’s education minister.”

(…)

“The fierce French debate over a handful of academic disciplines on U.S. campuses may surprise those who have witnessed the gradual decline of American influence in many corners of the world. In some ways, it is a proxy fight over some of the most combustible issues in French society, including national identity and the sharing of power.

In a nation where intellectuals still hold sway, the stakes are high. With its echoes of the American culture wars, the battle began inside French universities but is being played out increasingly in the media. Politicians have been weighing in more and more, especially following a turbulent year during which a series of events called into question tenets of French society.

Mass protests in France against police violence, inspired by the killing of George Floyd, challenged the official dismissal of race and systemic racism. A #MeToo generation of feminists confronted both male power and older feminists.

A widespread crackdown following a series of Islamist attacks raised questions about France’s model of secularism and the integration of immigrants from its former colonies. Some saw the reach of American identity politics and social science theories. Some center-right lawmakers pressed for a parliamentary investigation into “ideological excesses’’ at universities and singled out “guilty’’ scholars on Twitter.

Mr. Macron — who had shown little interest in these matters in the past but has been courting the right ahead of elections next year — jumped in last June, when he blamed universities for encouraging the “ethnicization of the social question’’ — amounting to “breaking the republic in two.’’

(…)

“The French state does not compile racial statistics, which is illegal, describing it as part of its commitment to universalism and treating all citizens equally under the law. To many scholars on race, however, the reluctance is part of a long history of denying racism in France and the country’s slave-trading and colonial past.”

(…)

“Mr. Macron’s education minister, Jean-Michel Blanquer, accused universities, under American influence, of being complicit with terrorists by providing the intellectual justification behind their acts. A group of 100 prominent scholars wrote an open letter supporting the minister and decrying theories “transferred from North American campuses” in Le Monde. A signatory, Gilles Kepel, an expert on Islam, said that American influence had led to “a sort of prohibition in universities to think about the phenomenon of political Islam in the name of a leftist ideology that considers it the religion of the underprivileged.’’

Along with Islamophobia, it was through the “totally artificial importation’’ in France of the “American-style Black question” that some were trying to draw a false picture of a France guilty of “systemic racism’’ and “white privilege,’’ said Pierre-André Taguieff, a historian and a leading critic of the American influence.

Mr. Taguieff said in an email that researchers of race, Islamophobia and post-colonialism were motivated by a “hatred of the West, as a white civilization.’’ “The common agenda of these enemies of European civilization can be summed up in three words: decolonize, demasculate, de-Europeanize,’’ Mr. Taguieff said.

“Straight white male — that’s the culprit to condemn and the enemy to eliminate.” Behind the attacks on American universities — led by aging white male intellectuals — lie the tensions in a society where power appears to be up for grabs, said Éric Fassin, a sociologist who was one of the first scholars to focus on race and racism in France, about 15 years ago.

Back then, scholars on race tended to be white men like himself, he said. He said he has often been called a traitor and faced threats, most recently from a right-wing extremist who was given a four-month suspended prison sentence for threatening to decapitate him. But the emergence of young intellectuals — some Black or Muslim — has fueled the assault on what Mr. Fassin calls the “American boogeyman.’’

“That’s what has turned things upside down,’’ he said. “They’re not just the objects we speak of, but they’re also the subjects who are talking.’’”

Om mina studier i iriska

Fascinerande (för egen del) att se något så ovanligt som en utlysning av ett lektorat i iriska inom den svenska högskolesektorn:


Uppsala universitet är då unikt i Sverige som erbjuder undervisning i iriska liksom till och från också i kymriska, bretonska och skotsk-gaeliska. Allt detta beror på skådespelaren Max von Sydows far den berömde etnologen Carl Wilhelm von Sydow som lärde sig iriska hjälpligt under mellankrigstiden och därefter tog iriskan till Sverige och närmare bestämt till just högskole-Sverige och till en början till Lunds universitet.
von Sydow lärde sig iriska på plats precis efter att södra Irland hade uppnått självständighet från Brittiska imperiet och innan Irländska inbördeskriget bröt ut och han lärde bl a känna den på sin tid berömde sagoberättaren Tomás Ó Criomhthain i grevskapet Kerry och 1924 gav von Sydow sedan Sveriges första högskolekurs i iriska vid Lunds universitet.


Efter kriget och efter von Sydows bortgång på 50-talet axlade en annan svensk etnolog – Bo Almqvist – von Sydows keltiska mantel och det var Almqvist som tog iriskan till Engelska institutionen vid Uppsala universitet och just institutionaliserade ämnet där.


Idag är det mycket få universitet utanför de traditionella keltiska länderna (Irland, Skottland, Wales, Isle of Man, Cornwall och Bretagne i Frankrike liksom Galicien i Spanien) som erbjuder undervisning överhuvudtaget i något keltiskt språk så att Uppsala universitet nu söker en lektor i iriska är m a o på alla sätt och vis positivt – d v s den svenska keltologiska traditionen från von Sydows 1920-tal anses uppenbarligen fortfarande värd att upprätthålla hundra år senare.


Traditionen har efter Almqvist, som slutligen utvandrade till Irland där hans namn fortfarande är aktat som språkvetare och keltolog, varit att en irländsk lektor har varit anställd vid Uppsala universitet och ansvarat för undervisningen i iriska och om möjligt också i andra keltiska språk och ämnet har alltid sorterat under Engelska institutionen av både koloniala och praktiska skäl.


Iriska var då mitt första högskoleämne och jag tog också och har en kandidatexamen i modern iriska på en kandidatuppsats om gaelisk motståndspoesi under 1600- och 1700-talen, d v s om ”hemliga” motståndsdikter på iriska riktade mot Brittiska imperiet som tillkom i ”folkdjupen” efter att Irlands en gång så mäktiga klanhövdingar hade tvingats gå i exil och därmed även de professionella barderna. Jag har därtill poäng i skotsk-gaeliska och i forniriska och påbörjade en aldrig avslutad kandidatuppsats i forniriska om forniriskans f-futurumform som har likheter med bl a tochariskans dito. Jag skrev också en uppsats i keltiska språk om keltiska lånord i latinet och i den klassiska grekiskan.


Min lärare Ailbhe Ó Corráin som då var lektor i iriska i Uppsala och också behärskade skotsk-gaeliska var från Nordirland och hade därför lärt sig iriska i republiken och i grevskapet Donegal och det ska då sägas att jag var ensam student efter A-kursen i modern iriska. Då jag just var ensam student och då det bara fanns en enda lärare arrangerade vi tillsammans så att jag kunde studera tre gånger så fort – d v s jag läste helt enkelt 90 högskolepoäng per termin för Ailbhe samtidigt som jag studerade indologi, (nord)samiska och en del andra ämnen i Uppsala.


Jag började studera iriska ensam och på egen hand under gymnasiet efter att ha besökt Rom och där träffat en irländsk munk som gav bort sin egen lärobok i iriska till mig i samband med att han gav mig en privat visning av ett gammalt Mithras-altare. Jag skrev sedan mitt s k specialarbete om de ökeltiska språken, som till slut resulterade i ett bokmanus som uppgick till 231 maskinskrivna A4-sidor och direkt efter gymnasiet cyklade jag sedan kring 300 mil på 40 dygn genom hela Skottland, Irland och Wales och besökte fr a de delar av dessa tre keltiska länder där de keltiska språken fortfarande talas – d v s skotska Högländerna inklusive Hebriderna, västra Irland inklusive Aranöarna samt norra Wales inklusive ön Anglesey.


När jag senare studerade koreanska vid Stockholms universitet valde jag att skriva min kandidatuppsats i Koreas språk och kultur i form av en komparativ studie av Irlands och Koreas historia utifrån ett postkolonialt perspektiv (båda länderna har då invaderats otaliga gånger i historien och koloniserats, delats som upplevt ett inbördeskrig och länderna är fortfarande delade o s v) och för min del var det tack vare och via Irland och mina studier i iriska som jag ursprungligen kom i kontakt med postkolonial teori.

En kort reflektion kring en tjänst som jag aldrig fick och kring ett liv som helt försvann och förändrades i grunden och för alltid

Ibland avgörs hela ens liv och ens framtid (d v s ens resterande liv) ”med ett penndrag” som det heter och så var det sannerligen för mig för ett antal år sedan:

För några år sedan bildades Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR) vid Uppsala universitet där jag på den tiden trodde att jag hade en s k självskriven plats.

År 2017 sökte jag därför en fyraårig forskartjänst där som skulle ha inneburit att jag mellan 2018-21 hade haft 100% forskning, d v s kunnat forska på heltid, och sluppit att resa mellan Flemingsberg-Karlstad och lägga ut 10 000-tals kr/år på tågresor och dubbelt boende samt inte behövt undervisa (eller administrera) alls. Eftersom jag bor i Flemingsberg så hade jag t o m kunnat åka pendeltåg till Uppsala utan något tågbyte överhuvudtaget och varje dag om så hade behövts.

Nu fick jag aldrig denna tjänst, jag ingick inte ens i den uttagna tätgruppen och blev inte ens kallad till anställningsintervju, och sedan dess har jag fått klara mig ensam och helt på egen hand p g a att jag överklagade tillsättningen och därigenom blev rejält stigmatiserad och marginaliserad och hamnade i konflikt med och inte minst utanför hela den antirasistiska och feministiska svenska forskarvärlden.

Dock kan jag idag ibland leka med tanken på vad jag hade kunnat åstadkomma under dessa fyra år om jag nu hade fått denna forskartjänst. 

Jag har ändå sedan 2018 publicerat tre böcker om ras och rasism och ytterligare två böcker i ämnet kommer ut i vår och därtill är tre nya böcker till på gång som handlar om ras och rasism vilka med stor säkerhet kommer att bli klara innan 2021 är slut. Samtliga dessa böcker handlar då om ras och rasism i just Sverige och inget annat och de har skrivits och publicerats samtidigt som jag undervisar och ständigt är på resa och därmed förlorar eoner av tid till annat än just forskning.

Utöver dessa åtta böcker har jag också sedan 2018 (utöver undervisningen i Karlstad) fått ur mig ett 10-tal vetenskapliga tidskriftsartiklar, ett 30-tal andra texter (rapporter, antologibidrag, recensioner, översiktsartiklar, debattinlägg mm), ett dussintal internationella konferenspapers och ett 40-tal seminariepresentationer och offentliga föreläsningar och totalt kan jag även räkna in närmare 700 citeringar/refereringar av andra forskare sedan 2018.

Eftersom CEMFOR-forskartjänsten i Uppsala innebar heltidsforskning så tyder därmed det (allra) mesta på att jag hade hunnit med långt mycket är än så här (d v s än allt ovanstående) om jag hade fått tjänsten och därtill hade både mitt privatliv och yrkesliv sett fullständigt annorlunda ut idag för då hade jag ju inte behövt överklaga tillsättningen med allt vad det har inneburit av en sedan 2018 nedåtgående spiral inom snart sagt det mesta som betyder något i (privat- och yrkes)livet i längden och som bl a stavas vänner och ett socialt liv samt sist men inte minst en självklar plats inom ett forskningsfält varinom jag tidigare och i åratal rörde mig som fisken i vattnet.

Etikprövningsmyndigheten tar bort rasbegreppet

Intressant att notera att den relativt nya myndigheten Etikprövningsmyndigheten, som sorterar under Utbildningsdepartementet och som godkänner forskningsprojekt som behöver etikprövas såsom studier som inkluderar levande människor, nyligen tog bort ras som känsliga personuppgifter-”variabel”/kategori.
Detta ligger då väl i linje med att riksdagen 1996 hörsammade en motion som begärde att ordet ras skulle utmönstras från svensk författningstext och därefter har tre statliga utredningar tillsatts för att rensa ut rasbegreppet.


Sverige kom därmed att bli det första landet i världen att avskaffa ras som ord och begrepp och den allmänna rekommendationen är att ”översätta” ras med etnicitet i officiella svenskspråkiga sammanhang, vilket överensstämmer med hur ”vanliga” svensktalande gör när de talar om kultur i st f ras och hur högutbildade svensktalande gör när de säger och skriver etnicitet i st f ras (såsom t ex en läkare gjorde idag i DN i samband med pandemin och i relation till det faktum att D-vitaminbrist kan vara en orsak till att ett flertal minoritetsgrupper i landet med utomeuropeisk bakgrund har drabbats hårt proportionellt sett av ond bråd död p g a viruset).


Vad gäller just och specifikt statsmakternas förhållningssätt till svensk forskning och svenska forskare som önskar operationalisera ras så behandlade en regeringsproposition frågan 2012 och kom fram till att etnicitetsbegreppet just är utbytbart med ras, d v s att etnicitet kan och ska ersätta ras:

”En uppgift som skulle kunna klassificeras som en uppgift om ras skulle vidare lika gärna kunna anses utgöra en uppgift om etniskt ursprung. Regeringen anser därför att… behov av att behandla denna typ av uppgifter får anses tillgodosedda genom möjligheten att behandla uppgifter som avslöjar etniskt ursprung.”

År 2017 uttalade sedan regeringen i ännu en proposition att ”vad gäller behovet av att kunna ta fram personurval grundade på känsliga personuppgifter gör utredningen bedömningen att det aldrig kan finnas behov av att göra sammanställningar grundade på ras eftersom det inte finns någon vetenskaplig grund för att dela in människor i skilda raser”.


M a o sade regeringen att det helt enkelt inte finns någon anledning alls att forska om ras i just Sverige på grund av att det ”inte finns någon vetenskaplig grund för att dela in människor i skilda raser”, vilket är ett citat som är hämtat från det tillkännagivande av riksdagen som 1996 års hörsammade motion resulterade i.

De facto innebär detta att om jag t ex skulle skicka in en ansökan till Etikprövningsmyndigheten om jag t ex skulle vilja studera hur t ex invånare i t ex dagens Sverige t ex identifierar sig själva utifrån ras och inte utifrån etnicitet enbart eller alls, så skulle det bli rätt knepigt att både ansöka om det och alldeles oavsett att få en sådan studiedesign beviljad.


Det har också genom åren hänt att projekt som involverar ras implicit eller explicit har nekats godkännande såsom t ex ett projekt som handlade om den just i Sverige proportionellt sett (p g a en i Sverige mycket hög tolerans för intimrelationer av både hetero- och homosexuell karaktär över de s k rasgränserna – denna svenska tolerans kan då mycket väl vara den allra högsta i världen) mycket stora gruppen blandade eller mixade, d v s personer som har en vit och en icke-vit förälder (t ex en mor från Filippinerna och en far från Sverige eller en far från Gambia och en mor från Sverige).

Denna demografiska subkategori, som idag uppgår till minst 200 000 invånare (varav cirka 30 000 är blandade svarta eller blandade afrosvenskar vilka oftast har en svart pappa och en vit mamma och åtminstone 70 000 om inte fler är blandade asiater varav de flesta har en asiatisk mamma och en vit pappa och de resterande 100 000 har då en förälder från den s k MENA-regionen, Latinamerika eller från andra delar av världen och en vit förälder) i skrivande stund, är svår att forska om utan att operationalisera ras då de nästan alltid är svensktalande och nästan alltid har växt upp i majoritetsbefolkningsdominerade sammanhang och ofta är det enda som skiljer dem från majoritetsinvånarna just den kroppsliga aspekten (d v s ras) och inte språkliga, religiösa eller kulturella aspekter (d v s etnicitet och kultur).