Kategori: Karlstad

Har jag fått mitt ”Jimmie moment” nu?

Den f d moderaten och (Värmlands och Karlstads största dagstidning) NWT:s f d politiska redaktör Christopher Jarnvall, numera chefredaktör för den högerpopulistiska alternativmediesajten NB Nyhetsbyrån och programledare i SD:s tv-kanal Riks, frågar sig om även jag har fått mitt ”Jimmie moment” nu efter att studentkåren vid Karlstads universitet har gått ut i media och varnat studenterna för knarkförsäljare på campusområdet.


Senast när jag var i Karlstad noterade jag själv det gäng som kåren varnar för nu när höstterminen har dragit igång och tusentals nya studenter befinner sig på universitetsområdet:


Det handlar som det verkar om en grupp på 8-9 unga män, samtliga till synes s k andragenerationare med utomeuropeisk bakgrund (i alla fall lät det som att de alla talande flytande svenska och att de inte var s k nyanlända), som ”hänger” på campusområdet, bl a utanför universitetsbiblioteket, och som på ett rätt uppenbart sätt inte ser ut som studenter vad beträffar (mycket dyra märkes)klädsel och (hypermaskulint)kroppsspråk o s v.


Det går vidare att anta att de har växt upp i det miljonprogramsområde som universitet gränsar till ”vägg i vägg”, d v s Kronoparken eller i ett motsvarande område i Karlstad, samt att de sannolikt har misslyckats fullständigt i skolan och är s k NEET:are och idag mer eller mindre försörjer sig på knarkförsäljning, vilket naturligtvis är beklagligt.


Det var helt enkelt så jag tänkte när jag såg dem och när jag sedan läste om dem – d v s jag fick definitivt inget ”Jimmie moment”.


Samtidigt är det så klart helt och hållet förkastligt att försöka sälja knark till studenterna på universitetsområdet och inte minst på det aggressiva och påhoppande sätt som studentkåren beskriver och jag har full förståelse för att de studenter som utsätts för gängets närgångna och hyperintensiva närmanden känner sig otrygga och utsatta.

Fortsatt dramatik i yrkeslivet

Den senaste veckan bjöd på dramatik, som så ofta förr i mitt yrkesliv:

En viss kommun i landet som via en viss mycket stor myndighet har beställt en stor uppdragsutbildning från min arbetsplats Karlstads universitet hörde i veckan av sig till universitetet och anmärkte på att jag är inblandad som lärare i denna utbildning.

Nuförtiden är det då vanligt att högskolorna i landet ”säljer” och erbjuder uppdragsutbildningar av olika slag.

Det är högst troligt att det handlar om alla negativa rykten kring mig att jag skulle vara ”extremist” och ”biologist” och kommunen ifråga bad t o m universitetet om att få se min föreläsning (det handlar om en distansutbildning, så det rör en förinspelad föreläsning) i förväg innan de som ska gå utbildningen får se den, och antagligen för att kontrollera om jag uttrycker något problematiskt och förestår någon slags ”extremism” och ”biologism”. Universitetet valde dock inte att gå med på detta censurliknande önskemål, vilket jag är tacksam över.

Därtill har samma kommun kontaktat myndigheten ifråga och ”rapporterat” att Karlstads universitet använder sig av just mig som lärare i samband med uppdragsutbildningar och också det på ett negativt sätt.

Tyvärr är detta en s k ”långkörare” i mitt yrkesliv:

När jag arbetade på Mångkulturellt centrum i Botkyrka kommun hände det även då att myndigheter som beställde uppdragsutbildningar från Mångkulturellt centrum anmärkte på att jag var en av Mångkulturellt centrums utbildare och föreläsare och exempelvis Polismyndigheten i Stockholms län uttryckte rakt ut att jag inte var tänkbar som utbildare för huvudstadsregionens poliser trots att ämnet för utbildningen var rasism och diskriminering.

Det talas mycket om avplattformering numera och i mitt yrkesliv har jag otvivelaktigt råkat ut för detta fenomen åtskilliga gånger och på olika sätt innan uttrycket ens existerade i form av ett alltför stort antal liknande incidenter som den som ägde rum i veckan.

Om politisk och fr a högerextrem verksamhet bland studenterna i Karlstad

Detta anslag, som jag nyligen ”sprang på”, hör verkligen inte till vanligheterna på Karlstads universitets campusområde.


Under mina år som anställd vid Karlstads universitet har jag inte sett särskilt många spår alls av någon slags politisk aktivitet att tala om bland studenterna utöver att de stora partiernas ungdoms- och studentorganisationer verkar finnas representerade på plats även om det nog är si och så med nivån på dessa partianslutna studenters organiserade aktiviteter.


När Ulf Kristersson gästade universitetet inför 2018 års val slöt dock relativt många moderata studenter upp och när Jonas Sjöstedt talade på Stora torget i Karlstad under samma valkampanj noterade jag att en del studenter hade bemödat sig att ta sig från campusområdet och ned till den historiska innerstaden där Stora torget ligger för att lyssna på Sjöstedts tal.


Eftersom jag har den bakgrund och det engagemang jag har, har jag framför allt och ”naturligtvis” alltid hållit ögonen öppna på eventuell högerradikal och högerpopulistisk verksamhet bland studenterna och inte minst då det är Karlstad och Värmland det handlar om och då unga vuxna från olika delar av Värmland bör utgöra den största enskilda demografiska studentgruppen vid universitetet.


Jag har därför genom åren regelbundet ”scannat av” anslagstavlorna efter anslag och affischer och även systematiskt sökt efter klistermärken och flygblad och t o m ”inspekterat” klottret på studenttoaletterna men hittills har åtminstone inte jag hittat särskilt mycket att tala om vad gäller högerradikal och högerpopulistisk verksamhet bland Karlstads universitets studenter.


Jag känner visserligen till att en del studenter vid universitetet har varit medlemmar i NMR (bl a en student i matematik) inklusive en student som läste historia för några terminer sedan och t o m erhöll ett pris för ett visst års bästa examensuppsats inom just det ämnet men NMR har samtidigt inte försökt att aktivt rekrytera bland studenterna på själva campusområdet (åtminstonte inte vad jag har sett och lagt märke till) trots att Karlstad i övrigt tyvärr relativt ofta ”föräras” med NMR-propaganda av olika slag i det offentliga stadsrummet.


För några år sedan genomförde dock ett antal förmodat högerradikala studenter en ”räd” på campusområdet genom att sätta upp en stor mängd uppkopierade anslag som ”out:ade” en student vid universitetet som har bytt namn och som har haft IS-koppling och som enligt egen uppgift numera har lämnat den jihadistiska rörelsen bakom sig.


Det finns självklart också en del studenter inom alla möjliga ämnen och program som har varit och är SD-anknutna men SD:s studentorganisation Konservativa förbundet har samtidigt ännu inte kommit sig för att bilda en officiell avdelning bland studenterna vid Karlstads universitet.


Sedan har slutligen ett mindre antal högerradikala studenter då och då själva gett sig till känna inför just mig via bl a Twitter att de ibland stöter på mig i korridorerna eller i universitetsbiblioteket och antagligen för att markera att de vet att jag arbetar och verkar vid universitetet samt för att kommunicera att de helt enkelt vet vem jag är och ”håller koll” på mig på olika sätt.

Intervjuad i Värmlands Folkblads om min nya bok ”Adopterad. Sveriges sista rasdebatt”

Träffade igår Värmlands Folkblads chefredaktör Morgan Schmidt som intervjuade mig om min nya bok ”Adopterad. Sveriges sista rasdebatt”:


”Sverige är det land i världen som har adopterat flest barn per capita. Ett faktum som enligt forskaren Tobias Hübinette har varit avgörande för hur ras och svenskhet har diskuterats i Sverige ända sedan 60-talet.

Adoptionsdebatten är grunden för den unika antirasism som präglar även dagens Sverige, säger han.”


https://www.vf.se/2021/03/25/sa-skulle-svenska-rasfordomar-tvattas-bort

”Det är under 60-talet som debatten kring adoptioner rasar som hetast i Sverige. Tobias Hübinette, forskare vid Karlstads universitet, kallar det i sin bok Adopterad, som kommit ut i veckan, för ”Sveriges sista rasdebatt”.

En debatt som i dag på många sätt har fallit i glömska, men som Tobias Hübinette vill lyfta genom boken.


– Det här handlar om en okänd del av Sveriges historia och jag har valt att lyfta den med nutiden som fond, säger han.


Den nutida fonden är dagens Sverige, där ras är ett begrepp som inte ens existerar i den offentliga debatten och där även ett parti som Sverigedemokraterna ser på adopterade som svenskar.


– Och det är väldigt speciellt. Sverigedemokraterna är det enda partiet i världen med det ideologiska bagaget som accepterar adopterade så explicit och skyltar med det i sin propaganda. Partier i andra länder som är sprungna ur en högernationalism kan inte alls förstå det. Det kan bara hända i Sverige.


Och det kan, menar Hübinette, härledas till 60-talets adoptionsdebatt och det faktum att Sverige därefter blev världsledande i adoptioner, med över 60 000 adopterade barn fram tills i dag.


– Tidigare var Sverigedemokraterna emot adoptioner, men jag vågar påstå att de aldrig hade kunnat bli ett riksdagsparti om de hade hållit fast vid sitt motstånd. Och det är för att vi som är adopterade är så många och att svenskar i gemen ser oss som svenskar. De var tvungna att ändra sin inställning för att kunna bli framgångsrika.

Orsakerna till att Sverige har haft en så stor mängd adopterade är flera. Ett högt välstånd under efterkrigstiden, många som var barnlösa kombinerat med en brist på svenska barn att adoptera, men kanske framförallt, menar Hübinette, på grund av en ideologisk diskussion i 60-talets Sverige som handlade om att tvätta bort det gamla rasbiologiska dammet från 40-talet.


– Det läger som vann, och som vann överlägset, ville att Sverige skulle ta hit så många barn som möjligt, vilket bottnade i att man ville utrota de svenska rasfördomarna. Man ansåg att svenskarna var marinerade i rasbiologiska idéer och sättet att komma åt det var genom att ta in adoptivbarn som inte såg ut som svenskar, men som skulle bli som dem.


Och det var ett uttalat mål?


– Det var helt och hållet ett uttalat mål där det till och med talades om att ”vi måste importera så många som möjligt” för att svenskarna skulle bli av med sina rasfördomar. Hela det svenska samhället kom att engagera sig i det här projektet som handlade om att kasta loss från det gamla sättet att se på ras.


Var det lyckosamt då?


– Ja i någon mån var det såklart det, i den meningen att vi i Sverige i dag inte pratar om ras som man fortfarande gör i andra länder. Det var någonstans ett stycke social ingenjörskonst för att skapa en antirasistisk stat.


Däremot funderades det då inte särskilt mycket kring barnens roll i det hela, eller under vilka förutsättningar dessa adopterade barn skulle komma att växa upp i ett då homogent Sverige.


– Nej, utan den diskussionen kom först mycket senare. Under den speciella tidsandan som var då så talades det mer om att man skulle hjälpa fattiga delar av världen. Och det blev lite fint att adoptera.


Sedan 60-, 70- och 80-talets stora adoptionsboom har adoptionerna minskat, men Sverige ligger fortfarande i toppskiktet när det gäller adoptioner per capita. Och i dag pågår en debatt kring hur dessa adoptioner egentligen har gått till, där regeringen till och med ska tillsätta en särskild utredning.


Mitt i den debatten landar nu Tobias Hübinettes bok.


– Ja, man kan kanske kalla det tur, för utan den debatten så hade den kunnat landa i ett vakuum. Nu kanske den kan bidra till att kasta ljus över en hittills okänd nutidshistoria som har haft väldigt stor betydelse för hur vi idag ser på svenskhet, ras och antirasism.”

Intervjuad idag i Karlstads-Tidningen

Intervjuad idag i anrika socialliberala Karlstads-Tidningen och av Ida Myrin om min forskning om ras, rasism, vithet och svenskhet men också om mina erfarenheter av att nu ha arbetat vid Karlstads universitet i exakt fem års tid och av att ha bekantat mig med Värmland och med värmlänningarna under samma fem år (OBS: jag har då ingenting med Värmland och värmlänningar att göra då jag kommer från Östergötland och bor i Stockholm).


Karlstads-Tidningen (KT) är då tidningen där Gustaf Fröding en gång arbetade och som historiskt var Karlstads största tidning innan konservativa Nya Wermlands-Tidningen gick om KT efter kriget. Under dess stridbara vänsterliberala och antifascistiska redaktörer Mauritz Hellberg och Manne Ståhl var tidningen alltid en nagel i ögat på den värmländska extremhögern och en av de mest fruktade och föraktade tidningarna i landet inom den svenska s k nationella rörelsen bredvid bl a Eskilstuna-Kuriren och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning:


Intervjun med mig i KT är lång så här nedan följer endast ett utdrag:


”Just nu är han uppe i en flerårig forskning om rasism.”


(…)


”Tobias Hübinette har vigt sitt liv åt att både informera om och motverka rasism. I dag är han forskare på Karlstads universitet och håller just nu på att fördjupa sig i frågor om rasism i Sverige. Vem kan bli utsatt för rasism och vem är egentligen svensk?

Tobias Hübinette är i grunden språkvetare och undervisar i interkulturella studier, litteratur- och genusvetenskap samt i svenska som andraspråk på Karlstads universitet. Men det är inte det enda han gör. Redan i yngre år föddes ett engagemang mot nazism och det har utvecklats med tiden. Han blev senare en av grundarna av tidskriften Expo och idag kan han också tillskriva sig rollen som forskare i frågor som rör rasism i Sverige.”

(…)

”För ett år sedan blev Tobias Hübinette och hans kollega Peter Wikström beviljade forskningsmedel för att fördjupa sig i vad ordet ”rasism” egentligen betyder för svenskarna och hur rasism diskuteras på sociala medier och digitala plattformar.”

(…)

”– I slutänden hoppas de kunna publicera flera akademiska artiklar om den svenska diskussionen om rasism som dagligen pågår i Sverige – en debatt som i grunden handlar om vart Sverige är på väg och vem som egentligen är svensk.

– Det pågår just nu en kamp om svenskheten och i grund och botten handlar den om vem som ska få ta del av våra välfärdsrättigheter och vem som ska exkluderas.

Hübinette säger att det också finns en parallell kamp om begreppet ”rasism”. Att människor har olika uppfattningar om vad rasism faktiskt innebär och vilka det kan drabba.

– Vissa pratar till exempel om en svenskfientlighet numera och hävdar alltså att rasism i dag främst riktar sig mot majoritetsbefolkningen.

Utöver de akademiska artiklarna som skrivs tillsammans med Peter Wikström håller Tobias Hübinette också på att färdigställa två egna böcker. Han har tidigare gett ut boken Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen, och nu ska det egna biblioteket utökas.

Den första boken som förväntas komma ut under början av 2021, Svensk rasism under efterkrigstiden, är något av en ”tegelsten” på minst 400 sidor, som författaren själv beskriver den.

– Den går igenom den offentliga debatten och diskussionen om just ras och rasism i Sverige mellan 1946 och 1977, berättar han.

Den andra boken, Adopterad: Från ”annan ras” till ”hederssvensk”, fokuserar på debatten kring adoption av utlandsfödda barn på 60-talet.

– Då var det främst Sydkorea som man adopterade från och man pratade öppet om de barnen som ”de första invandrarna i Sverige som inte var vita”.

Det fanns bland annat en känd barnläkare i Karlstad – Torsten Thysell – som jobbade på sjukhuset i Karlstad och forskade på adoptivbarn. Han var starkt kritisk till adoptionsvågen som växte sig allt större.

– Han tyckte inte att svenskarna skulle ta hit de här barnen och varnade för hur det skulle kunna bli. Han ansåg dels att värmlänningarna inte var redo för det och att barnen därför skulle behöva utstå mobbning under uppväxten på grund av utseendet och dels att man längre fram i tiden skulle få, vad han kallade, ”en korsning mellan två raser”, vilket han såg som negativt.

Torsten Thysell sade, bland många andra saker, följande i en skrivelse om adoptionsfrågan:

”En annan sak är att en korsning mellan två raser som befinner sig på olika kulturstadier ej ter sig önskvärd ur den mera högtstående rasens synpunkt.”

– Han var mycket respekterad och många höll med honom på den tiden, men det fanns så klart de som inte höll med också och det var till slut de som vann debatten. Under slutet av 60-talet lossnade skepsisen och på 70-talet exploderade sedan utlandsadoptionerna i Sverige. Tobias Hübinette var själv ett av barnen som kom till Sverige i början på 70-talet.


Torsten Thysell är inte den enda personen som har satt Värmland på kartan i den svenska rasismens historia.
Hübinette berättar också om Herman Lundborg, född i Väse, som blev Sveriges första professor i rasbiologi. Lundborg hyllade i hemlighet Hitler och hjälpte till att utveckla rasundersökningsmetoder som Nazityskland senare kunde använda.

– Sedan bildades faktiskt världens första nazistparti, utanför det tysktalande Europa, av värmlänningar. Det var då bröderna Birger, Sigurd och Gunnar Furugård som 1924 startade Svenska nationalsocialistiska frihetsförbundet.

– Värmland har alltså haft flera starka kopplingar till nazism och rasism och på vissa håll i länet lever denna tradition kvar.”

Att vara en del av ett argument för ett museum om Förintelsen

Lite speciellt att notera att Karlstads universitet framhåller att jag är anställd där i sitt remissvar till den statliga utredningen om ett museum om Förintelsen/betänkandet Sveriges museum om Förintelsen (SOU 2020:21) som ett argument för att museet ska förläggas till Karlstad och jag är då den enda forskaren som omnämns vid namn i Karlstads universitets remissutlåtande:

”Under senare år har det forskningsarbete om högerextrema rörelser, som bedrivits av universitetslektorn i interkultur och svenska som andraspråk Tobias Hübinette, kommit att få nationell uppmärksamhet – så pass att också obehagliga reaktioner från granskade grupper förekommit.”

57 poster på publikationslistan sedan jag började arbeta vid Karlstads universitet för fem år sedan

I år har det gått fem år sedan jag började arbeta vid Karlstads universitet (KAU) efter sex år vid Stockholms universitet, närmare tio år vid Mångkulturellt centrum och sex-sju års mer eller mindre sammanhållen undervisningstid vid Södertörns högskola och där jag sedan tre år tillbaka även har en fast (lektors)tjänst (jag undervisar dessutom även vid bl a Konstfack och KTH vid sidan av KAU-tjänsten):


Just idag skickade universitetsbiblioteket ut en översikt över alla oss anställda KAU-forskares publikationer som täcker åren 2015-19 och för min egen del har det i alla fall blivit några poster på det s k CV:t under dessa år trots alla energislukande och tidsödande konflikter som tyvärr har genomsyrat större delen av denna tidsperiod och vilka tyvärr har inverkat menligt på både min akademiska ”output”, min politiska verksamhet, min privatekonomi, mitt sociala liv och mitt allmänna välbefinnande.


Det handlar om inalles 57 poster om universitetsbiblioteket har räknat rätt men samtidigt ser listan nog ganska så enkelspårig ut för en utomstående – d v s i stort sett alla texter handlar antingen om adoption och adopterade, om Korea och asiater, om extremhögern och nazister, om ras och vithet eller om invandrare och minoriteter (svenska muslimer och romer, afrosvenskar, icke-vita svenskar o s v).

Reflektioner kring Karlstads kommuns mångfaldskommunikation under pandemin

Jag har verkligen ingenting emot Karlstads kommuns pågående informationskampanj under pandemin som redan från början har kännetecknats av ett mycket medvetet mångfaldstänkande och kanske det mest medvetna i landet både vad gäller val av språk (inklusive värmländsk dialekt) och val av olika kroppar samt val av olika par- och familjekonstellationer. Både adoptivfamiljer liksom blandpar och samkönade par har då förekommit i olika sammanhang i kampanjen men först idag insåg jag att kampanjen dock samtidigt inte bryter mot det mönster som gäller för nästan all visuell ”mångfaldskommunikation” i Sverige:


En icke-vit person är antingen ensam eller befinner sig i sällskap med en vit person och det är därför mycket sällan som flera icke-vita personer syns tillsammans på bild utan en vit person såvida det inte handlar om en helicke-vit barnfamilj men även de är fortfarande ovanliga i exempelvis reklamsammanhang vill jag påstå.


För ett antal år sedan blev H&M uppmärksammat för att företaget just hade valt att i sin reklam visa bl a två asiatiska kvinnor respektive två afrikanska män tillsammans och ensamma utan några vita personer i form av bl a utomhusreklam och uppmärksamheten berodde just på att det var något nytt och sannolikt också något udda som de allra flesta inte hade sett förut just i Sverige men också att det spekulerades i att H&M ”flirtade” med samkönade par som potentiella kunder (vilket dock inte var fallet utan på en direkt fråga har jag för mig att H&M:s dåvarande kommunikationschef förklarade att det i båda fallen skulle föreställa två väninnor respektive två vänner och inget annat).


Och en rejält illvillig bildanalys av kommunens informationskampanj skulle väl slutligen dessutom kunna vara, mot bakgrund av Värmlands högerextrema historia och att landskapet numera är ett SD-fäste som antagligen ”heter duga”, att det går att tolka det hela som att vita värmlänningar bör hålla sig på ”säkert” avstånd från icke-vita värmlänningar (och oavsett pandemin).

Presenterar imorgon onsdag om min forskningsgärning vid Centrum för genusforskning vid Karlstads universitet

Imorgon onsdag den 18 november från och med klockan 13 berättar jag om hur jag började forska om ras och vithet på ett digitalt seminarium vid Centrum för genusforskning vid Karlstads universitet.


Jag kommer att redogöra för ett antal forskningsprojekt som jag har varit involverad i sedan 2007 och framåt och vilka alla har det gemensamt att de har haft fokus på frågor om ras och vithet i en svensk samtidskontext.


Denna typ av presentation, d v s att kronologiskt redogöra för sin forskningsgärning, är normalt bruklig att göra i samband med att en utnämns till professor och håller sitt professorutnämnings/installationstal i form av just ett föredrag som beskriver ens forskarbiografi och tidigare och aktuella forskningsprojekt.


I just mitt fall handlar det då inte om att jag har blivit professor utan om att jag helt enkelt har blivit inbjuden till Centrum för genusforskning vid Karlstads universitet, som jag numera också är affilierad till, för att just berätta om varför jag har valt att forska om ras och vithet i relation till dagens Sverige, svenskar och svenskhet och hur jag har gått till väga i form av ett antal tidigare och pågående forskningsprojekt. Det hör då till saken att jag är en av endast några enstaka svenska forskare som studerar ras explicit i relation till just det samtida Sverige, till dagens svenskar och till vår tids svenskhet.


Alla är välkomna att delta i det digitala seminariet, som äger rum på engelska, men föranmälan krävs dock och det går bra att anmäla sig till Jennie Särnmark via jennie.sarnmark@kau.se och helst senast innan denna dag är över.


Researching race in a color-blind society

Contemporary Sweden is arguably the world’s most color-blind antiracist country or antiracial society to allude to David Theo Goldberg’s division between antiracism and antiracialism. Tobias Hübinette has since over a decade conducted research on race in today’s Sweden and both with regards to different minorities and to the white majority population and he has simultaneously worked to establish a research field of Swedish critical race studies within Swedish academia. In this presentation, Hübinette will present some of his previous, recent and on-going research on race in relation to Sweden, Swedes and Swedishness as well as to introduce the current state of Swedish critical race studies.


Tobias Hübinette has a Ph.D. in Korean studies. He is an Associate Professor in intercultural education, and he teaches intercultural studies and Swedish as a second language, gender studies and comparative literature. Hübinette’s research focuses on critical race and whiteness studies, such as research on adoption, migration, minorities, Asians and Swedishness. Among other things, he has published the book ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” (2019), which centers on contemporary non-white Swedish literature. He has also edited and co-editted the anthologies ”Om ras och vithet i det samtida Sverige” (2012), ”Ras och vithet. Svenska rasrelationer i går och i dag” (2017) and ”Studier om rasism. Tvärvetenskapliga perspektiv på ras, vithet och diskriminering” (2018).


Contents of the presentation:


Research project 1: Non-white adoptees, Swedishness and race 2007-2009 (Forte) Research project 2: White Swedes in the new hyperdiverse Sweden 2012-2014 (Open Society Foundations) Research project 3: Non-white Swedish literature and new narratives on Sweden 2017-2019 (Vetenskapsrådet) Research project 4: The Swedish r-word. Uses and negotiations of the terms race and racism in contemporary Swedish online and social media discourse 2020-2023 (Vetenskapsrådet)Researching race in a color-blind society: Understanding racial temporalities and racial formations in Sweden, and concluding reflections on the use of the concept of race in Sweden and on race and the Swedish academia

Nu är Catrin Lundströms och min nya bok ”Vit melankoli” äntligen ute

Alltid lika trevligt att kunna ge bort s k friexemplar eller författarexemplar från förlaget till kollegor varje gång en kommer ut med en ny bok och tryckt skrift och vare sig det handlar om kollegor vid den egna eller vid andra institutioner.

Och fick nyss passande nog tips om att Helsingfors universitet, som tillämpar både muntliga och skriftliga inträdesprov/urvalsprov på ett flertal program och utbildningar, tydligen använde sig av en av Catrin Lundströms och mina texter i våras/i maj i år och specifikt handlade det om kandidatprogrammet i kulturforskning om jag har förstått det hela rätt. Och eftersom Finland är två- och flerspråkigt så gick det att göra inträdesprovet/urvalsprovet även på svenska om jag nu återigen har förstått det hela rätt.

Detta visste jag då inte om förrän nu idag, Helsingsfors universitet har inte meddelat mig eller rådfrågat mig om detta och sammantaget innebär det väl att åtminstone en del av ens texter numera räknas som tämligen ”institutionaliserade” i i alla fall ett nordiskt sammanhang.