Kategori: Karlstad

En preliminär översikt över min forskningsoutput sedan 2020 vad gäller frågor om ras och rasism i ett svenskt sammanhang

Sedan 2020 har Karlstads universitet-kollegan Peter Wikström och jag Vetenskapsrådet-forskningsmedel för att undersöka användningar och förståelser av samt förhandlingar och diskussioner om frågor som rör ras och rasism i ett svenskt sammanhang och forskningsprojektet beräknas pågå tills 2023. 

Igår fick jag anledning att fundera på vad som har hänt vad gäller ”output” sedan 2020 och här nedan följer en preliminär sammanställning av vad som hittills har gjorts under totalt ett år och två månader mätt i arbetstid då jag också undervisar på halvtid samt ägnar alltför mycket dyrbar tid åt att ständigt resa mellan Stockholm och Karlstad liksom runt i landet och till andra ställen i världen.

Monografier och antologier:

+ Catrin Lundström, Vit melankoli. En analys av en nation i kris, Göteborg: Makadam förlag, 2020.

Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt, Stockholm: Verbal förlag, 2021.

Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasfrågor och rasdiskussioner i Sverige 1946-1977, Stockholm: Carlsson bokförlag, 2021.

+ Catrin Lundström, Den färgblinda skolan – ras och vithet i svensk utbildning, Stockholm: Natur & Kultur, 2022.

Den svenska färgblindheten, Stockholm: Verbal förlag, 2022. (kommande)

+ Peter Wikström (red.), Svenska uppfattningar och förhandlingar om ras och rasism under efterkrigstiden, Karlstad: Karlstad University Press, 2022 (kommande)

+ Catrin Lundström & Peter Wikström, Race in Sweden: Racism and antiracism in the world’s first “colourblind” nation, Abingdon: Routledge, 2023 (kommande)

Artiklar i antologier och tidskrifter (OBS: populärvetenskapliga artiklar i tidningar och tidskrifter utelämnas här helt liksom debattartiklar):

”Transnational adoption and the emergence of Sweden’s progressive reproduction policy. A contribution to the biopolitical history of Sweden”. I Jenny Heijun Wills, Tobias Hübinette & Indigo Willing (red.), Adoption and multiculturalism. Europe, the Americas, and the Pacific, Ann Arbor: University of Michigan Press, 2020, sid. 223-238. 

+ Peter Wikström, ”Equality data as immoral race politics: A case study of liberal, colour-blind, and antiracialist opposition to equality data in Sweden”, British Journal of Social Psychology no. 4 2021 (vol. 60), sid. 1154-1176. 

”Hur vet vi det vi inte kan mäta? Om svenska medievärldens paradoxala förhållande till mångfald”. I Lars Truedson & Jonathan Lundqvist (red.), Vitt eller brett – vilka får ta plats i medier och på redaktioner?, Stockholm: Institutet för mediestudier, 2021, sid. 168-180.

“‘Good Sweden’: Transracial adoption and the construction of Swedish whiteness and white antiracism”. I Shona Hunter & Christi van der Westhuizen (red.), Routledge handbook of critical studies in whiteness, Abingdon: Routledge, 2022, sid. 150-159.

”Den svenska gulinghumorn vid ett vägskäl? Svenska rasstereotyper av asiater efter Svenska nyheter-affären 2018”. I Åsa Bharathi Larsson (red.), Bilder av ras i svensk visuell kultur, Stockholm: Kungl. Vitterhetsakademien, 2022, sid. 57-72.

”Från 1940-talets proto-antirasism till 1960-talets färgblinda antirasism. Reflektioner kring den svenska antirasismens uppkomst innan 1968”. I Christian Abrahamsson & Torbjörn Elensky (red.), Radikalism och avantgarde. Sverige 1947-1967, Stockholm: Timbro, 2022. (kommande)

+ Peter Wikström & Johan Samuelsson, “Scientist or racist? The racialized memory war over monuments to Carl Linnaeus in Sweden during the Black Lives Matter summer of 2020”, Journal of Ethnic and Cultural Studies. (kommande)

Konferenspapers:

”An overview of the situation concerning the concept of race, ethnic and racial categories, and equality data in contemporary Sweden”, Global Race, Institut d’etudes politiques de Paris, Centre de recherches internationales, Paris, 2020-12-17.

“Revisiting the political debate between the racial pessimists and the racial optimists in 1960’s Sweden”, 8th Biennial Conference on Adoption and Culture: Engaging the Past, Imagining the Future, held virtually with assistance from Brown University, University of Winnipeg, 2021-10-23.

“Researching race in a colour-blind country. Mixed race Swedes reproducing and deconstructing Swedish colour-blindness”, Rat für Migration Jahrestagung 2021: Körper und Rasse. Konjunkturen von Rassismus in Europa, Deutschen Hygiene-Museum, Dresden, 2021-11-25. 

“Researching race in a colour-blind country: Mixed race Swedes inhabiting a third position in colour-blind Sweden”. The 2022 GoPar conference. Going beyond binary thinking: Dialogues for participation, communication and equity in contemporary societies, Högskolan för lärande och kommunikation, Jönköping University, 2022-04-29.

Seminariepresentationer och övriga föreläsningar (OBS – endast ett mindre urval):

+ Stellan Petersson & Emma Sköldberg, ”Om svenska rasord och bristen på en interkulturell etik”, Institutionen för svenska, flerspråkighet och språkteknologi, Göteborgs universitet 2020-10-14.

+ Peter Wikström, “Negotiations of notions of race and racism in online spaces”, Where are we and where are we heading?, Vetenskapsrådet, Stockholm, 2020-10-15.

”Ras och identitet i Sverige”, Identitet och politik – en idépolitisk kurs om socialism, liberalism och identitetspolitik, Viskadalens Folkhögskola, Borås, 2020-10-17. 

“En introduktion till frågor om ras, rasojämlikheter och behovet av jämlikhetsdata i dagens Sverige”, Globala gymnasiet, Stockholm, 2020-11-16.

“Researching race in a color-blind society”, Centrum för genusforskning, Karlstads universitet, 2020-11-18.

”Reflektioner kring frågor om ras och rasism i ett svenskt sammanhang”, Sträva, Medicinska föreningen, Karolinska institutet, Solna, 2020-11-30.

“Some reflections on Swedish racial thinking and Swedish biopolitics”, Decolonize Global Health Educational Day, Faculty of Medicine and Master’s Programme in Public Health, Lunds universitet, 2020-12-08.

”On the concept of race and the lack of equality data in contemporary colour-blind Sweden”, Kulturpolitiska veckan, Smålands nation, Lund, 2021-01-26. 

+ Amade M’Charak, “Bridging race and migration studies”, Race and migration – scholarship in between, on and beyond the borders, Amsterdam Institute for Social Science Research (AISSR), Universiteit van Amsterdam, 2021-02-17. 

”Reflections on the conditions and limits of researching race and whiteness in a color-blind country and academia”, Research Halfday and PhD student day, Institutionen för kultur- och medievetenskaper, Umeå universitet, 2021-02-18. 

+ Peter Wikström, “Equality data as ‘state race register’ and ‘postcolonial race fixation’. A case study of the Swedish debate on equality data”, English Linguistics Seminar Series, Institutionen för språk, litteratur och interkultur, Karlstads universitet, 2021-02-26.

+ Catrin Lundström, ”Vit melankoli – en analys av en nation i kris”, Blå stället, Angered, Göteborgs stad, 2021-03-25. 

“White melancholia. An analysis of a nation in crisis”. Nordic Network for Norm Critical Leadership, Stockholm 2021-03-25. 

”The modern history of Swedish whiteness and Swedish racial thinking”, Utrikespolitiska föreningen, Malmö universitet, 2021-03-31.

”En presentation av boken Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt”, Adopterade koreaners förening, Stockholm 2021-04-24. 

”En återblick på 1960-talets adoptionsdebatt och vad den säger oss idag”, Transnationellt adopterades riksorganisation, Stockholm 2021-05-06. 

”En presentation av boken Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt”, Adopterade etiopiers och eritreaners förening, Stockholm 2021-05-30. 

“Om rasoptimisterna och deras vision om ett blandat, antirasistiskt och färgblint Sverige”, Studentlitteratur & Institutionen för mediestudier, Stockholms universitet, 2021-08-18.

”En introduktion till ras, vithet och svenskhet”, Human Rights Watch, Stockholm, 2021-09-03.

”1960-talets svenska adoptionsdebatt och vad betyder för oss idag”, Värmlands museum, Karlstad, 2021-09-08.

+ Catrin Lundström, En presentation av boken ”Vit melankoli. En analys av en nation i kris”, Folkhälsomyndigheten, Stockholm, 2021-10-07.

“En presentation av det nya genomsegregerade supermångfalds-Sverige i relation till frågor om ras och identitet”, Identitet och politik – en idépolitisk kurs om socialism, liberalism och identitetspolitik, Viskadalens Folkhögskola, Borås, 2021-10-16. 

”Rasism i skolan”, Regionalt utvecklingscentrum, Karlstads universitet, 2021-10-21.

+ Catrin Lundström, ”’Vit melankoli’. Boksamtal”. VitKrit. A seminar on decoloniality, Institutionen för språk och litteraturer, Göteborgs universitet, 2021-10-21.

“En presentation av svenska rasfrågor och rasdiskussioner under efterkrigstiden”, Institutionen för humaniora, utbildnings- och samhällsvetenskap, Örebro universitet, 2021-10-26.

”Overseas Korean adoption and the birth of Swedish colour blindness”. Korean adoptee adoption research network, Seoul, 2021-11-10.

“Frågor om ras och rasism i Sverige under efterkrigstiden”, Kungliga biblioteket, Stockholm, 2021-11-17.

+ Paul Frigyes, Jan Inge Jönhill, Sakine Madon & Seher Yilmaz, ”Hur tänker vi om mångfald i medier?”. Institutet för mediestudier, Stockholm, 2021-11-18.

“An introduction to Swedish whiteness”, The Deleting Whiteness Symposium, Weld, Stockholm, 2021-11-20.

+ Kehinde Andrews & Catrin Lundström, “Intersections of white privilege, gender and racism in ethnically diverse societies. A dialogue on whiteness and gender in Sweden and the UK”. IMISCOE’s (International Migration Research Network) Anti-Racism Working Group’s (ARWG) webinar series, 2022-01-25.

”Overseas Korean adoption and the birth of Swedish colour blindness”, Korean migration in Europe: Challenges and interactions, Koreastudien, Goethe-Universität, 2022-01-29.

+ Yasuko Takezawa, & Mandisi Majavu, “Colonialities: A presentation of the chapter ”’Good Sweden’”: Transracial adoption and the construction of Swedish whiteness and white antiracism in Routledge Handbook of Critical Studies in Whiteness”, Carnegie School of Education, Leeds Beckett University, 2022-02-16. 

”Att bildsätta och iscensätta ras och vithet i ett svenskt sammanhang”. Kungliga konsthögskolan, Stockholm, 2022-03-25. 

”Representation och rum: Om jämlikhetsdata”. Institutionen för konst, kultur och kommunikation, Malmö universitet och Malmö stad, 2022-03-28.

“An introduction to researching race and whiteness in Sweden”. The Colonial encounters seminar and the Master Programme of Colonial and Postcolonial Studies, Centre for Concurrences in Colonial and Postcolonial Studies, Linnéuniversitetet, 2022-04-08. 

Studentprotest vid Karlstads universitet

Igår protesterade studenter vid Karlstads universitet (KAU) utanför universitetsbiblioteket i solidaritet med klasskamraten Omar och krävde att universitetet ska utbilda (den undervisande och forskande) personalen i frågor om rasism samt aktivt motverka rasprofilering.

De protesterande studenterna uppmanar alla studenter att tillskriva universitetet, rektorn och säkerhetschefen och kräva just detta mot bakgrund av det som Omar och även hans sambo utsattes för i torsdags för knappt en vecka sedan.

Det finns också en del att säga om den tondöva ”ursäkten” som universitetet kom med i förrgår.

För övrigt är jag idag glad och faktiskt lite stolt över att jag bistod Civil Rights Defenders (CRD) i förarbetet med organisationens sedermera mycket uppmärksammade rapport om rasprofilering från 2017, som Soros stiftelse finansierade och som studenterna rekommenderar som läsning för att verkligen förstå vad Omar utsattes för. Det var då jag som sammanställde en lista över ett dussintal svenska forskare åt CRD som kunde tänkas kunna något om ämnet samt rekommenderade CRD att anlita den dåvarande doktoranden i kriminologi Leandro Schclarek Mulinari som författare till rapporten och det blev också Leandro som kom att författa den första svenska rapporten om rasprofileringsproblematiken och han har därefter kommit att bli något av en expert på ämnet.

Polisen i Karlstad slår sig in i en lägenhet hos en student vid universitet som har blivit falskeligen anklagad för att vara kriminell och bära vapen

På torsdag eftermiddag i slutet av förra (arbets)veckan kallades polisen till min arbetsplats Karlstads universitet efter att vittnen hade sett en ung (icke-vit) man som bar på en pistol eller åtminstone på ett handeldvapenliknande föremål i korridorerna.

Detta meddelande gick sedan ut till alla oss i personalen:

”Polisen utreder person som misstänktes vara beväpnad på campus. Igår eftermiddag, torsdag den 7 april, kallades polisen till campus i Karlstad då en person setts bära på ett vapenliknande föremål. Polisen gjorde en insats med eftersök för att försäkra sig om att inget brott begåtts på plats. En förundersökning är inledd och polisen har identifierat den utpekade personen.

Händelsen hanterades enligt vår krisplan och vi inväntar nu resultatet från den polisiära utredningen. Det föreligger ingen känd hotbild mot universitetet, säger Jan Gambring, säkerhetschef vid Karlstads universitet.

Behöver du stöd i att hantera oro med anledning av det som inträffat bör du i första hand prata med din chef om det. Om det behövs kan kontakt tas med Clarahälsan.”

Nu visar det sig att personen ifråga, som heter Omar och är 22 år gammal, är student vid universitetet och det var inte ett vapen han höll i handen utan en mobiltelefonladdare vilket föranledde att polisen stormade in i Omars och hans pojkväns lägenhet kort efter att larmet hade gått på universitetet och detta är Omars egen berättelse om vad som egentligen hände, som går att läsa på det antirasistiska Instagram-kontot TNKVRT.

Detta är då långt ifrån första gången som en person med bakgrund i den s k MENA-regionen, subsahariska Afrika eller Latinamerika pekas ut som kriminell eller som terrorist och extremist och utsätts för övergrepp från polisens sida och en mer eller mindre vandaliserad lägenhet.

Tyvärr har just Karlstadspolisen en mycket lång tradition av högerradikala böjelser ända sedan självaste polischefen en gång i tiden var organiserad nazist innan och under krigsåren: Gång efter annan har polisen i Karlstad gjort bort sig i form av övergrepp, pressmeddelanden som explicit pekar ut personer med utomeuropeisk bakgrund och andra former av uttalanden vilka alla vittnar om att en betydande del av poliserna i Karlstad antagligen är SD:are.

”Omar är 22 år och student på Karlstads universitet. Han delar med sig av en traumatisk upplevelse som hände bara för några dagar sedan; om hur polisen stormade in i hans lägenhet och siktade med sina pistoler mot honom och hans pojkvän.

Det hände i torsdags. Omar var påväg hem när han insåg att han glömt sin mobilladdare i skolan. Han rörde sig då tillbaka till universitetet men upptäckte att dörren till datorsalen där hans laddare befann sig var låst. Han bad en lärare att öppna dörren så att han kunde hämta laddaren, och sagt och gjort fick han tag på laddaren, tackade läraren och drog hem.

Väl hemma åt han middag med sin kille och städade lägenheten. De tittade ut genom fönstret och såg flera polisbilar blockera deras bil, vilket de tyckte var lite märkligt. De bestämde sig för att gå ut och kolla.

Plötsligt öppnades dörren och in stormade flera beväpnade poliser. De skrek att paret ska lägga sig på marken. De fattade ingenting, men gjorde som de blev tillsagda. De blev kroppsvisiterade, polisen gick igenom hela lägenheten, och Omar blev ombedd att tala ”sanning”, om vad det var för något han höll i på universitetet.

Omar förstod inte vad det är som pågår. Han säger att han bara höll i sin mobil. Han frågar vad det är som händer, men fick inga konkreta svar.

Efter ett tag fick han reda på att personalen i skolan trott att Omar hållit i ett vapen. Personalen hade då lagt ut ett Facebookinlägg om att en ”hotfull person” rört sig på universitetet. De inledde även förundersökning om grovt vapenbrott mot Omar.

Omar är ärrad av händelsen och besviken över sin egen skola. Han skriver till TNKVRT och undrar om personalen verkligen hade gjort samma sak om det var en vit man som gått runt med en mobil.

— Jag är fortfarande omtumlad och chockad över händelsen. Skulle aldrig i min vildaste fantasi kunna föreställa mig poliser siktade med pistoler mot oss i mitt egna hem. Jag upplever just nu mycket trauma, säger Omar.

Han riktar nu kritik till Karlstads universitet.

— Vad kommer ni att vidta för åtgärder för att se till att det här inte sker igen? Arbetar säkerhetstjänsten med att motverka rasism och rasprofilering? Hur ser det arbetet ut?”

Idag invigdes Zarah Leanders plats framför Värmlandsoperan i Karlstad

Idag invigde kommunalrådet Erik Nilsson (KD), ordförande i stadsbyggnadsnämnden i Karlstad, Zarah Leanders plats framför anrika Värmlandsoperan tillsammans med artisten Mattias Enn, vice ordförande i Zarah Leander-sällskapet (och märkligt nog på årsdagen av Mussolinis marsch mot Rom).


Fram tills idag har Zarah Leander, som växte upp i Karlstad (och märkligt nog bara ett stenkast från där Torgny Segerstedt växte upp som ju som bekant valde att ställa sig på den andra sidan innan och under Andra världskriget), inte varit särskilt närvarande alls i stadsrummet i Värmlands residensstad och största stad p g a att hon högst frivilligt valde att bli Tredje rikets absolut största populärkulturella stjärna och ikon och p g a att hon fraterniserade och umgicks med både svenska och tyska nazister (och f ö dessutom även var gift med en svensk högerextremist).


Tidigare har alla förslag och initiativ att uppkalla en gata eller en plats i Karlstad efter Zarah Leander dragits tillbaka p g a antifascistiska protester och fram tills idag har Zarah-Leander-Straße i Potsdam utanför Berlin i Tyskland därför varit den enda gata eller plats som är uppkallad efter Leander men från och med idag har Karlstads kommun, som styrs av högern med M i spetsen, uppenbarligen sällat sig till Potsdams sällskap.

Har jag fått mitt ”Jimmie moment” nu?

Den f d moderaten och (Värmlands och Karlstads största dagstidning) NWT:s f d politiska redaktör Christopher Jarnvall, numera chefredaktör för den högerpopulistiska alternativmediesajten NB Nyhetsbyrån och programledare i SD:s tv-kanal Riks, frågar sig om även jag har fått mitt ”Jimmie moment” nu efter att studentkåren vid Karlstads universitet har gått ut i media och varnat studenterna för knarkförsäljare på campusområdet.


Senast när jag var i Karlstad noterade jag själv det gäng som kåren varnar för nu när höstterminen har dragit igång och tusentals nya studenter befinner sig på universitetsområdet:


Det handlar som det verkar om en grupp på 8-9 unga män, samtliga till synes s k andragenerationare med utomeuropeisk bakgrund (i alla fall lät det som att de alla talande flytande svenska och att de inte var s k nyanlända), som ”hänger” på campusområdet, bl a utanför universitetsbiblioteket, och som på ett rätt uppenbart sätt inte ser ut som studenter vad beträffar (mycket dyra märkes)klädsel och (hypermaskulint)kroppsspråk o s v.


Det går vidare att anta att de har växt upp i det miljonprogramsområde som universitet gränsar till ”vägg i vägg”, d v s Kronoparken eller i ett motsvarande område i Karlstad, samt att de sannolikt har misslyckats fullständigt i skolan och är s k NEET:are och idag mer eller mindre försörjer sig på knarkförsäljning, vilket naturligtvis är beklagligt.


Det var helt enkelt så jag tänkte när jag såg dem och när jag sedan läste om dem – d v s jag fick definitivt inget ”Jimmie moment”.


Samtidigt är det så klart helt och hållet förkastligt att försöka sälja knark till studenterna på universitetsområdet och inte minst på det aggressiva och påhoppande sätt som studentkåren beskriver och jag har full förståelse för att de studenter som utsätts för gängets närgångna och hyperintensiva närmanden känner sig otrygga och utsatta.

Fortsatt dramatik i yrkeslivet

Den senaste veckan bjöd på dramatik, som så ofta förr i mitt yrkesliv:

En viss kommun i landet som via en viss mycket stor myndighet har beställt en stor uppdragsutbildning från min arbetsplats Karlstads universitet hörde i veckan av sig till universitetet och anmärkte på att jag är inblandad som lärare i denna utbildning.

Nuförtiden är det då vanligt att högskolorna i landet ”säljer” och erbjuder uppdragsutbildningar av olika slag.

Det är högst troligt att det handlar om alla negativa rykten kring mig att jag skulle vara ”extremist” och ”biologist” och kommunen ifråga bad t o m universitetet om att få se min föreläsning (det handlar om en distansutbildning, så det rör en förinspelad föreläsning) i förväg innan de som ska gå utbildningen får se den, och antagligen för att kontrollera om jag uttrycker något problematiskt och förestår någon slags ”extremism” och ”biologism”. Universitetet valde dock inte att gå med på detta censurliknande önskemål, vilket jag är tacksam över.

Därtill har samma kommun kontaktat myndigheten ifråga och ”rapporterat” att Karlstads universitet använder sig av just mig som lärare i samband med uppdragsutbildningar och också det på ett negativt sätt.

Tyvärr är detta en s k ”långkörare” i mitt yrkesliv:

När jag arbetade på Mångkulturellt centrum i Botkyrka kommun hände det även då att myndigheter som beställde uppdragsutbildningar från Mångkulturellt centrum anmärkte på att jag var en av Mångkulturellt centrums utbildare och föreläsare och exempelvis Polismyndigheten i Stockholms län uttryckte rakt ut att jag inte var tänkbar som utbildare för huvudstadsregionens poliser trots att ämnet för utbildningen var rasism och diskriminering.

Det talas mycket om avplattformering numera och i mitt yrkesliv har jag otvivelaktigt råkat ut för detta fenomen åtskilliga gånger och på olika sätt innan uttrycket ens existerade i form av ett alltför stort antal liknande incidenter som den som ägde rum i veckan.

Om politisk och fr a högerextrem verksamhet bland studenterna i Karlstad

Detta anslag, som jag nyligen ”sprang på”, hör verkligen inte till vanligheterna på Karlstads universitets campusområde.


Under mina år som anställd vid Karlstads universitet har jag inte sett särskilt många spår alls av någon slags politisk aktivitet att tala om bland studenterna utöver att de stora partiernas ungdoms- och studentorganisationer verkar finnas representerade på plats även om det nog är si och så med nivån på dessa partianslutna studenters organiserade aktiviteter.


När Ulf Kristersson gästade universitetet inför 2018 års val slöt dock relativt många moderata studenter upp och när Jonas Sjöstedt talade på Stora torget i Karlstad under samma valkampanj noterade jag att en del studenter hade bemödat sig att ta sig från campusområdet och ned till den historiska innerstaden där Stora torget ligger för att lyssna på Sjöstedts tal.


Eftersom jag har den bakgrund och det engagemang jag har, har jag framför allt och ”naturligtvis” alltid hållit ögonen öppna på eventuell högerradikal och högerpopulistisk verksamhet bland studenterna och inte minst då det är Karlstad och Värmland det handlar om och då unga vuxna från olika delar av Värmland bör utgöra den största enskilda demografiska studentgruppen vid universitetet.


Jag har därför genom åren regelbundet ”scannat av” anslagstavlorna efter anslag och affischer och även systematiskt sökt efter klistermärken och flygblad och t o m ”inspekterat” klottret på studenttoaletterna men hittills har åtminstone inte jag hittat särskilt mycket att tala om vad gäller högerradikal och högerpopulistisk verksamhet bland Karlstads universitets studenter.


Jag känner visserligen till att en del studenter vid universitetet har varit medlemmar i NMR (bl a en student i matematik) inklusive en student som läste historia för några terminer sedan och t o m erhöll ett pris för ett visst års bästa examensuppsats inom just det ämnet men NMR har samtidigt inte försökt att aktivt rekrytera bland studenterna på själva campusområdet (åtminstonte inte vad jag har sett och lagt märke till) trots att Karlstad i övrigt tyvärr relativt ofta ”föräras” med NMR-propaganda av olika slag i det offentliga stadsrummet.


För några år sedan genomförde dock ett antal förmodat högerradikala studenter en ”räd” på campusområdet genom att sätta upp en stor mängd uppkopierade anslag som ”out:ade” en student vid universitetet som har bytt namn och som har haft IS-koppling och som enligt egen uppgift numera har lämnat den jihadistiska rörelsen bakom sig.


Det finns självklart också en del studenter inom alla möjliga ämnen och program som har varit och är SD-anknutna men SD:s studentorganisation Konservativa förbundet har samtidigt ännu inte kommit sig för att bilda en officiell avdelning bland studenterna vid Karlstads universitet.


Sedan har slutligen ett mindre antal högerradikala studenter då och då själva gett sig till känna inför just mig via bl a Twitter att de ibland stöter på mig i korridorerna eller i universitetsbiblioteket och antagligen för att markera att de vet att jag arbetar och verkar vid universitetet samt för att kommunicera att de helt enkelt vet vem jag är och ”håller koll” på mig på olika sätt.

Intervjuad i Värmlands Folkblads om min nya bok ”Adopterad. Sveriges sista rasdebatt”

Träffade igår Värmlands Folkblads chefredaktör Morgan Schmidt som intervjuade mig om min nya bok ”Adopterad. Sveriges sista rasdebatt”:


”Sverige är det land i världen som har adopterat flest barn per capita. Ett faktum som enligt forskaren Tobias Hübinette har varit avgörande för hur ras och svenskhet har diskuterats i Sverige ända sedan 60-talet.

Adoptionsdebatten är grunden för den unika antirasism som präglar även dagens Sverige, säger han.”


https://www.vf.se/2021/03/25/sa-skulle-svenska-rasfordomar-tvattas-bort

”Det är under 60-talet som debatten kring adoptioner rasar som hetast i Sverige. Tobias Hübinette, forskare vid Karlstads universitet, kallar det i sin bok Adopterad, som kommit ut i veckan, för ”Sveriges sista rasdebatt”.

En debatt som i dag på många sätt har fallit i glömska, men som Tobias Hübinette vill lyfta genom boken.


– Det här handlar om en okänd del av Sveriges historia och jag har valt att lyfta den med nutiden som fond, säger han.


Den nutida fonden är dagens Sverige, där ras är ett begrepp som inte ens existerar i den offentliga debatten och där även ett parti som Sverigedemokraterna ser på adopterade som svenskar.


– Och det är väldigt speciellt. Sverigedemokraterna är det enda partiet i världen med det ideologiska bagaget som accepterar adopterade så explicit och skyltar med det i sin propaganda. Partier i andra länder som är sprungna ur en högernationalism kan inte alls förstå det. Det kan bara hända i Sverige.


Och det kan, menar Hübinette, härledas till 60-talets adoptionsdebatt och det faktum att Sverige därefter blev världsledande i adoptioner, med över 60 000 adopterade barn fram tills i dag.


– Tidigare var Sverigedemokraterna emot adoptioner, men jag vågar påstå att de aldrig hade kunnat bli ett riksdagsparti om de hade hållit fast vid sitt motstånd. Och det är för att vi som är adopterade är så många och att svenskar i gemen ser oss som svenskar. De var tvungna att ändra sin inställning för att kunna bli framgångsrika.

Orsakerna till att Sverige har haft en så stor mängd adopterade är flera. Ett högt välstånd under efterkrigstiden, många som var barnlösa kombinerat med en brist på svenska barn att adoptera, men kanske framförallt, menar Hübinette, på grund av en ideologisk diskussion i 60-talets Sverige som handlade om att tvätta bort det gamla rasbiologiska dammet från 40-talet.


– Det läger som vann, och som vann överlägset, ville att Sverige skulle ta hit så många barn som möjligt, vilket bottnade i att man ville utrota de svenska rasfördomarna. Man ansåg att svenskarna var marinerade i rasbiologiska idéer och sättet att komma åt det var genom att ta in adoptivbarn som inte såg ut som svenskar, men som skulle bli som dem.


Och det var ett uttalat mål?


– Det var helt och hållet ett uttalat mål där det till och med talades om att ”vi måste importera så många som möjligt” för att svenskarna skulle bli av med sina rasfördomar. Hela det svenska samhället kom att engagera sig i det här projektet som handlade om att kasta loss från det gamla sättet att se på ras.


Var det lyckosamt då?


– Ja i någon mån var det såklart det, i den meningen att vi i Sverige i dag inte pratar om ras som man fortfarande gör i andra länder. Det var någonstans ett stycke social ingenjörskonst för att skapa en antirasistisk stat.


Däremot funderades det då inte särskilt mycket kring barnens roll i det hela, eller under vilka förutsättningar dessa adopterade barn skulle komma att växa upp i ett då homogent Sverige.


– Nej, utan den diskussionen kom först mycket senare. Under den speciella tidsandan som var då så talades det mer om att man skulle hjälpa fattiga delar av världen. Och det blev lite fint att adoptera.


Sedan 60-, 70- och 80-talets stora adoptionsboom har adoptionerna minskat, men Sverige ligger fortfarande i toppskiktet när det gäller adoptioner per capita. Och i dag pågår en debatt kring hur dessa adoptioner egentligen har gått till, där regeringen till och med ska tillsätta en särskild utredning.


Mitt i den debatten landar nu Tobias Hübinettes bok.


– Ja, man kan kanske kalla det tur, för utan den debatten så hade den kunnat landa i ett vakuum. Nu kanske den kan bidra till att kasta ljus över en hittills okänd nutidshistoria som har haft väldigt stor betydelse för hur vi idag ser på svenskhet, ras och antirasism.”

Intervjuad idag i Karlstads-Tidningen

Intervjuad idag i anrika socialliberala Karlstads-Tidningen och av Ida Myrin om min forskning om ras, rasism, vithet och svenskhet men också om mina erfarenheter av att nu ha arbetat vid Karlstads universitet i exakt fem års tid och av att ha bekantat mig med Värmland och med värmlänningarna under samma fem år (OBS: jag har då ingenting med Värmland och värmlänningar att göra då jag kommer från Östergötland och bor i Stockholm).


Karlstads-Tidningen (KT) är då tidningen där Gustaf Fröding en gång arbetade och som historiskt var Karlstads största tidning innan konservativa Nya Wermlands-Tidningen gick om KT efter kriget. Under dess stridbara vänsterliberala och antifascistiska redaktörer Mauritz Hellberg och Manne Ståhl var tidningen alltid en nagel i ögat på den värmländska extremhögern och en av de mest fruktade och föraktade tidningarna i landet inom den svenska s k nationella rörelsen bredvid bl a Eskilstuna-Kuriren och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning:


Intervjun med mig i KT är lång så här nedan följer endast ett utdrag:


”Just nu är han uppe i en flerårig forskning om rasism.”


(…)


”Tobias Hübinette har vigt sitt liv åt att både informera om och motverka rasism. I dag är han forskare på Karlstads universitet och håller just nu på att fördjupa sig i frågor om rasism i Sverige. Vem kan bli utsatt för rasism och vem är egentligen svensk?

Tobias Hübinette är i grunden språkvetare och undervisar i interkulturella studier, litteratur- och genusvetenskap samt i svenska som andraspråk på Karlstads universitet. Men det är inte det enda han gör. Redan i yngre år föddes ett engagemang mot nazism och det har utvecklats med tiden. Han blev senare en av grundarna av tidskriften Expo och idag kan han också tillskriva sig rollen som forskare i frågor som rör rasism i Sverige.”

(…)

”För ett år sedan blev Tobias Hübinette och hans kollega Peter Wikström beviljade forskningsmedel för att fördjupa sig i vad ordet ”rasism” egentligen betyder för svenskarna och hur rasism diskuteras på sociala medier och digitala plattformar.”

(…)

”– I slutänden hoppas de kunna publicera flera akademiska artiklar om den svenska diskussionen om rasism som dagligen pågår i Sverige – en debatt som i grunden handlar om vart Sverige är på väg och vem som egentligen är svensk.

– Det pågår just nu en kamp om svenskheten och i grund och botten handlar den om vem som ska få ta del av våra välfärdsrättigheter och vem som ska exkluderas.

Hübinette säger att det också finns en parallell kamp om begreppet ”rasism”. Att människor har olika uppfattningar om vad rasism faktiskt innebär och vilka det kan drabba.

– Vissa pratar till exempel om en svenskfientlighet numera och hävdar alltså att rasism i dag främst riktar sig mot majoritetsbefolkningen.

Utöver de akademiska artiklarna som skrivs tillsammans med Peter Wikström håller Tobias Hübinette också på att färdigställa två egna böcker. Han har tidigare gett ut boken Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen, och nu ska det egna biblioteket utökas.

Den första boken som förväntas komma ut under början av 2021, Svensk rasism under efterkrigstiden, är något av en ”tegelsten” på minst 400 sidor, som författaren själv beskriver den.

– Den går igenom den offentliga debatten och diskussionen om just ras och rasism i Sverige mellan 1946 och 1977, berättar han.

Den andra boken, Adopterad: Från ”annan ras” till ”hederssvensk”, fokuserar på debatten kring adoption av utlandsfödda barn på 60-talet.

– Då var det främst Sydkorea som man adopterade från och man pratade öppet om de barnen som ”de första invandrarna i Sverige som inte var vita”.

Det fanns bland annat en känd barnläkare i Karlstad – Torsten Thysell – som jobbade på sjukhuset i Karlstad och forskade på adoptivbarn. Han var starkt kritisk till adoptionsvågen som växte sig allt större.

– Han tyckte inte att svenskarna skulle ta hit de här barnen och varnade för hur det skulle kunna bli. Han ansåg dels att värmlänningarna inte var redo för det och att barnen därför skulle behöva utstå mobbning under uppväxten på grund av utseendet och dels att man längre fram i tiden skulle få, vad han kallade, ”en korsning mellan två raser”, vilket han såg som negativt.

Torsten Thysell sade, bland många andra saker, följande i en skrivelse om adoptionsfrågan:

”En annan sak är att en korsning mellan två raser som befinner sig på olika kulturstadier ej ter sig önskvärd ur den mera högtstående rasens synpunkt.”

– Han var mycket respekterad och många höll med honom på den tiden, men det fanns så klart de som inte höll med också och det var till slut de som vann debatten. Under slutet av 60-talet lossnade skepsisen och på 70-talet exploderade sedan utlandsadoptionerna i Sverige. Tobias Hübinette var själv ett av barnen som kom till Sverige i början på 70-talet.


Torsten Thysell är inte den enda personen som har satt Värmland på kartan i den svenska rasismens historia.
Hübinette berättar också om Herman Lundborg, född i Väse, som blev Sveriges första professor i rasbiologi. Lundborg hyllade i hemlighet Hitler och hjälpte till att utveckla rasundersökningsmetoder som Nazityskland senare kunde använda.

– Sedan bildades faktiskt världens första nazistparti, utanför det tysktalande Europa, av värmlänningar. Det var då bröderna Birger, Sigurd och Gunnar Furugård som 1924 startade Svenska nationalsocialistiska frihetsförbundet.

– Värmland har alltså haft flera starka kopplingar till nazism och rasism och på vissa håll i länet lever denna tradition kvar.”

Att vara en del av ett argument för ett museum om Förintelsen

Lite speciellt att notera att Karlstads universitet framhåller att jag är anställd där i sitt remissvar till den statliga utredningen om ett museum om Förintelsen/betänkandet Sveriges museum om Förintelsen (SOU 2020:21) som ett argument för att museet ska förläggas till Karlstad och jag är då den enda forskaren som omnämns vid namn i Karlstads universitets remissutlåtande:

”Under senare år har det forskningsarbete om högerextrema rörelser, som bedrivits av universitetslektorn i interkultur och svenska som andraspråk Tobias Hübinette, kommit att få nationell uppmärksamhet – så pass att också obehagliga reaktioner från granskade grupper förekommit.”