Kategori: genusvetenskap

Ett urval reaktioner på den nationella konferensen för genusforskning G22 som äger rum vid Karlstads universitet

Deltar just nu i den femte nationella konferensen för genusforskning i Sverige G22 som äger i Karlstad den 26-28 oktober och som Karlstads universitets Centrum för genusforskning arrangerar och eftersom jag har gjort lite ”reklam” för konferensen på Twitter som samlas under temat ”Att forma en hoppfull framtid i osäkra tider: Genusforskningens utmaningar och möjligheter” så har jag här samlat några kommentarer på mina tweets från förmodade SD:are vilka på ett närmast översymboliskt sätt illustrerar att genusforskningens framtid verkligen är osäker under de kommande fyra åren p g a SD:s mångåriga vrede mot, för att inte säga öppet hat mot genusforskarna och i praktiken mot all typ av kritisk forskning inklusive även forskning om rasism.

Genusforskningen är då under attack i hela västvärlden och i Ungern har den t o m förbjudits och SD:s forskningspolitiska talesperson har också uttalat att genusforskningen i Sverige bör avskaffas liksom även forskningen om rasism.

Den sydkoreanska kvinnorörelsens och feminismens ”grand old woman” Hyo-Jae Lee har gått bort

DN:s Marianne Björklund uppmärksammar idag att den koreanska sociologen Hyo-Jae Lee, professor vid världens största kvinnouniversitet Ewha i Seoul, har gått bort och som under sin levnad räknades som den sydkoreanska kvinnorörelsens och feminismens ”grand old woman” och bl a grundade hon den koreanska genusvetenskapen som ämne.

Jag hann själv träffa professor Lee vid ett tillfälle i Seoul och jag hade stor nytta av hennes forskning när jag både var student, doktorand och senare forskare i Koreasammanhang. Det hör då till saken och sammanhanget att Sydkorea är ett av världens mest patriarkala länder och på nivå med några av de mest patriarkala länderna i Latinamerika, subsahariska Afrika, Mellanöstern och Central- och Sydasien, vilket är huvudorsaken till att landet utan konkurrens har adopterat bort flest barn till västvärlden i modern historia.

””Japans brott mot kvinnorna är utan motstycke, även i förhållande till brutala krigshistorier i mänskligheten, de koreanska kvinnornas slaveri var så systematiskt och var en officiell politik förd av den japanska regeringen.”

Så uttryckte sig Lee Hyo-jae i Los Angeles Times 1994 efter att ett bibliotek för att hedra de koreanska sexslavarna öppnat i Los Angeles Koreatown.

De hundra tusentals koreanska kvinnor som utnyttjades av de japanska trupperna under andra världskriget engagerade Lee Hyo-jae under hela hennes levnadstid.”

https://www.dn.se/familj/lee-hyo-jae-kampade-for-kvinnor-in-i-det-sista

”Född 1924 växte hon upp i en tid när Korea var en koloni under Japan. Föräldrarna var kristna filantroper och Lee engagerade sig tidigt för utsatta kvinnor och orättvisor. Hon upprördes över patriarkala traditioner och kolonialmaktens förtryck.

Och hon stod upp för sig själv, något som krävde mod som kvinna i ett patriarkalt Sydkorea. Men Lee Hyo-jae vågade ta strid. Så rymde hon exempelvis när föräldrarna skickat henne till den sydkoreanska huvudstaden Seoul för att i ung ålder ingå ett arrangerat äktenskap.

Lee Hyo-jae hade andra planer än att bli hemmafru med en make hon inte valt själv. Hon ville förändra samhället. I stället för familjeliv riktade hon in sig på en karriär som akademiker kombinerat med aktivism.

Till de reformer som har kommit till tack vare henne hör bland annat regeln om att hälften av alla som kandiderar till Sydkoreas parlament måste vara kvinnor.”

(…)

”Vare sig det gällde jämställda löner eller utbildning – Lee Hyo-jae stod i frontlinjen för kvinnors rättigheter i fyra årtionden. Dessutom var hon engagerad i frågan om en återförening med Nordkorea.

Lee Hyo-jae utbildade sig på universitet i USA och tog en master i sociologi vid Colombia-universitetet. När hon återvände till hemlandet 1957 var hon med och bildade en speciell avdelning för kvinnostudier vid sociologiinstitutionen på Ewha universitet där hon kom att bli professor.

Som föreläsare inspirerade hon många unga kvinnor till att bli feminister och flera av dem gjorde framgångsrika karriärer som ministrar i den sydkoreanska regeringen.

1980 fick hon sparken från universitetet på grund av sitt motstånd mot militären som då satt vid makten. Upprättelsen kom 1986 när Sydkorea blev en demokrati och Lee fick tillbaka sin tjänst. Lee Hyo-jaes kamp för sexslavarna i Japan bar till sist frukt. Efter att ihärdigt ha förnekat företeelsen, erkände den japanska regeringen 1992 att den hade förekommit.”

Presenterar imorgon onsdag om min forskningsgärning vid Centrum för genusforskning vid Karlstads universitet

Imorgon onsdag den 18 november från och med klockan 13 berättar jag om hur jag började forska om ras och vithet på ett digitalt seminarium vid Centrum för genusforskning vid Karlstads universitet.


Jag kommer att redogöra för ett antal forskningsprojekt som jag har varit involverad i sedan 2007 och framåt och vilka alla har det gemensamt att de har haft fokus på frågor om ras och vithet i en svensk samtidskontext.


Denna typ av presentation, d v s att kronologiskt redogöra för sin forskningsgärning, är normalt bruklig att göra i samband med att en utnämns till professor och håller sitt professorutnämnings/installationstal i form av just ett föredrag som beskriver ens forskarbiografi och tidigare och aktuella forskningsprojekt.


I just mitt fall handlar det då inte om att jag har blivit professor utan om att jag helt enkelt har blivit inbjuden till Centrum för genusforskning vid Karlstads universitet, som jag numera också är affilierad till, för att just berätta om varför jag har valt att forska om ras och vithet i relation till dagens Sverige, svenskar och svenskhet och hur jag har gått till väga i form av ett antal tidigare och pågående forskningsprojekt. Det hör då till saken att jag är en av endast några enstaka svenska forskare som studerar ras explicit i relation till just det samtida Sverige, till dagens svenskar och till vår tids svenskhet.


Alla är välkomna att delta i det digitala seminariet, som äger rum på engelska, men föranmälan krävs dock och det går bra att anmäla sig till Jennie Särnmark via jennie.sarnmark@kau.se och helst senast innan denna dag är över.


Researching race in a color-blind society

Contemporary Sweden is arguably the world’s most color-blind antiracist country or antiracial society to allude to David Theo Goldberg’s division between antiracism and antiracialism. Tobias Hübinette has since over a decade conducted research on race in today’s Sweden and both with regards to different minorities and to the white majority population and he has simultaneously worked to establish a research field of Swedish critical race studies within Swedish academia. In this presentation, Hübinette will present some of his previous, recent and on-going research on race in relation to Sweden, Swedes and Swedishness as well as to introduce the current state of Swedish critical race studies.


Tobias Hübinette has a Ph.D. in Korean studies. He is an Associate Professor in intercultural education, and he teaches intercultural studies and Swedish as a second language, gender studies and comparative literature. Hübinette’s research focuses on critical race and whiteness studies, such as research on adoption, migration, minorities, Asians and Swedishness. Among other things, he has published the book ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” (2019), which centers on contemporary non-white Swedish literature. He has also edited and co-editted the anthologies ”Om ras och vithet i det samtida Sverige” (2012), ”Ras och vithet. Svenska rasrelationer i går och i dag” (2017) and ”Studier om rasism. Tvärvetenskapliga perspektiv på ras, vithet och diskriminering” (2018).


Contents of the presentation:


Research project 1: Non-white adoptees, Swedishness and race 2007-2009 (Forte) Research project 2: White Swedes in the new hyperdiverse Sweden 2012-2014 (Open Society Foundations) Research project 3: Non-white Swedish literature and new narratives on Sweden 2017-2019 (Vetenskapsrådet) Research project 4: The Swedish r-word. Uses and negotiations of the terms race and racism in contemporary Swedish online and social media discourse 2020-2023 (Vetenskapsrådet)Researching race in a color-blind society: Understanding racial temporalities and racial formations in Sweden, and concluding reflections on the use of the concept of race in Sweden and on race and the Swedish academia

Att bli affilierad till Centrum för genusforskning vid Karlstads universitet

Känns bra att konstatera att på sistone ha blivit s k affilierad forskare vid/till Centrum för genusforskning vid Karlstads universitet mot bakgrund av den pågående och alltmer intensiva kritiken av för att inte säga attackerna på den svenska genusforskningen. Den svenska genusforskningen behöver därför försvaras mer än någonsin idag och inför framtiden och inte minst då genusforskningen på senare tid har blivit kraftigt åderlåten och försvagad i andra (väst)länder inklusive i våra grannländer på grund av både ”mainstream”-högerns och radikalhögerns attacker på densamma och då mycket tyder på att genusforskningen numera faktiskt är som allra starkast/störst just i Sverige i hela världen mätt i antal genusforskningscentra per capita.
CGF.jpg
 
Min relation till ämnet går tillbaka till min tid som student och doktorand vid Stockholms universitet på 2000-talet då jag gärna bevistade tillställningar vid det dåtida genusforskningscentret samt även deltog i att starta och organisera det första intersektionalitetsseminariet vid universitet tillsammans med Sheila Ghose, Sofie Tornhill, Ylva Habel och Maria Wikse som förlades till just Centrum för genusstudier. Jag har därefter sökt jobb vid åtminstone två genusforskningscentra och sedan jag började arbeta vid Karlstads universitet för 4-5 år sedan har jag till och från undervisat vid universitetets Centrum för genusforskning.

Artikel om vit maskulinitet i ny maskulinitetsforskningsbok

Kul att äntligen få hålla denna tegelsten i min hand trots att denna den globala mansforskningens eller den kritiska maskulinitetsforskningens nya ”Bibel” kom ut redan i slutet av förra året och själv har jag då bidragit till denna gigantiska akademiska antologi med en artikel om vit maskulinitet och om vita män som ingår i ett block som bl a behandlar både svart maskulinitet och asiatisk maskulinitet.
109766836_2893767417517347_6271987307498253789_n.jpg
 
109991452_290504185590882_6978652820154267022_n
I min artikel gör jag en poäng av att den kritiska vithetsforskningen eller forskningen om vita uppstod i stort sett samtidigt som den kritiska maskulinitetsforskningen eller forskningen om män uppstod, d v s efter Kalla krigets slut och på 1990- och 2000-talen.
109990060_313670819668750_2571706073390931271_n
 
Därefter försöker jag presentera en slags överblick över den internationella forskningen om vita män från att de första studierna som medvetet studerade just specifikt vita män publicerades under den sena kolonialtiden och den omedelbara postkoloniala perioden och fram tills dagens forskning om bl a den vita maskulinitetens kris och om de vita männens smärta, sorg och vrede över att vare sig västvärlden eller världen i övrigt aldrig någonsin mer enbart kommer att vara de vita männens värld.
109950371_603946040524434_1616014943081055734_n.jpg

Föreläsningar om intersektionalitet och ras och om vit melankoli och den svenska vitheten på årets nationella konferens för genusforskning

Eva Lindholm rapporterar i Feministiskt perspektiv från den pågående konferensen g19 – d v s från årets nationella konferens för genusforskning som just nu äger rum i Göteborg och som har temat ”Rethinking knowledge regimes – solidarities and contestations” och igår föreläste bl a Helma Lutz från Goethe-Universität Frankfurt som talade om ”Intersectionality’s appropriation? A critical dispute about feminist knowledge regimes and their contestations” och hon berörde bl a hur den amerikanska intersektionalitetsteorin har introducerats och operationaliserats i en europeisk kontext där rasbegreppet är tabuiserat och/eller utrangerat:
 
 
 
”Är intersektionalitet feminismens främsta intellektuella bidrag till omvärlden, eller är det en gåva från svarta feminister till vita feminister? En gåva som sedan kidnappats av vita, framför allt europeiska, forskare för att användas för universitetens syften.”
 
 
(…)
 
”En länge stund uppehåller hon sig kring begreppen ras och rasifiering. När begreppet intersektionalitet kom till Europa var det laddat med den amerikanska kontextens idéer om ras, något som skapade, och fortfarande skapar stora dilemman i en europeisk kontext. Lutz menar att i hennes hemland, Tyskland, är det mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att prata om ras som begrepp överhuvudtaget, på grund av nazistregimen. Det menar Lutz har gjort att studier om rasism har marginaliserats. Begreppet rasifiering och eller etnicitet/kultur har varit lättare att använda, men Lutz undrar om man verkligen kan prata om rasism utan att prata om ras?”
 
Ikväll ca kl. 18.50 föreläser Catrin Lundström om ”Vit melankoli. En diagnos av en nation i kris” på Folkets Hus i Göteborg och om hur dagens politiska utveckling hänger ihop med den pågående demografiska förändringen i Sverige mot en alltmer rasligt heterogen befolkningssammansättning som utmanar den svenska självbilden av att vara ett progressivt och antirasistiskt land.
 
 
 
”Vit melankoli. En diagnos av en nation i kris”
 
 
I valet 2010 kom det etnonationalistiska partiet Sverigedemokraterna in i riksdagen med 20 mandat. Inträdet i riksdagen väckte starka reaktioner och diskussionen kom i stor utsträckning att upptas av frågan om hur förekomsten av ett rasistiskt parti i Sveriges riksdag var möjlig, då det störde landets dittills exceptionella självbild och privilegierade ställning som mänsklighetens avantgarde, i framkant för antirasism, solidaritet och humanism, både i och utanför västvärlden.
 
Denna presentation syftar till att förstå den nuvarande situationen i Sverige utifrån ett kritiskt ras- och vithetsperspektiv, genom att närma sig dagens Sverige som en ”vit nation i kris” i vilket det svenska samhället lider av en form av ”vit melankoli”.
 
För att dekonstruera och förstå sorgen över det som har gått förlorat inför framtiden, bidrar analysen med en historiserad redogörelse av tre huvudfaser i den svenska vithetshistorien: ”Vit renhet” (1905-1968), ”vit solidaritet” (1968-2001) och ”vit melankoli” från 2001 och framåt.
 
Analysen tar också hänsyn till hur dessa tre nationella formeringar, dess hegemoniska vithetsformationer och rasgrammatiska regimer är inbördes sammanlänkade, och hur de interagerar med olika köns- och klassrelationer, rasformationer och minoritetsdiskurser, samt de olika politiska ideologier och affektiva strukturer som karaktäriserar dessa tre perioder.”
 
 

Den svenska genusvetenskapen fortsätter att vara extremt homogen både bland studenter, lärare och forskare

Dagens SvD-understreckare: Ulrika Dahl skriver om Sara Ahmeds (som besöker Sverige denna vecka och samtalar med Ulrika Dahl och Anna Adeniji på Södra teatern i Stockholm imorgon kväll) bok ”Att leva feministiskt”:
 
 
”När jag läser Ahmed, vilket jag ofta gör, undrar jag ibland hur hon kan vara så hyllad av vita feminister i Sverige Sverige när hennes vithetskritik är så (befogat) hård. Är det en vilja att vara en ”god antirasist”? Är det för att hennes formuleringar känns i kroppen? Vilka avtryck lämnar Ahmeds resonemang, vad hjälper de oss att göra, och vilka är vi? Den reproduktion av vithetsnormen som fortsatt pågår, trots påfallande engagemang i intersektionella och antirasistiska frågor i många institutioner, inklusive akademisk feminism, vittnar om att arbetet kräver mer än en önskan om att komma bortom kategorierna, snabbt gå vidare och hitta lösningarna. Du behöver inte ha avsikten att reproducera vithet för att reproducera vithet, skriver Ahmed. Jag skulle vilja beskriva vithet som en epistemisk vana; invävd i våra institutioners konstitution och det gör något med våra kroppar.
 
Kanske är det Ahmeds feminism som tilltalar; en annan utgångspunkt, långt ifrån de vita privilegierades situation. Ett opåverkat omfamnande av detta som ett ”perspektiv” blir lätt till en annan slags vägg. Att bryta en epistemisk vana kräver ansvar.”
 
Nu är inte genusvetenskapen kanske värre och mer extrem än någon annan (samhällsvetenskaplig- och humaniora)disciplin inom högskole- och forskar-Sverige vad gäller homogenitet (och vithet) och jag har själv inte sett några specificerade siffror och data över ämnet genusvetenskapen vad gäller svensk och utländsk bakgrund vare sig bland studenterna eller bland lärarna och forskarna men den senaste generella siffran jag har sett säger att mellan 82-86% av alla (grundnivå)studenter inom alla svenska humaniora- och kulturvetenskapliga ämnen har svensk bakgrund (d v s de är s k majoritetssvenskar) medan ca 10% är utrikes födda och ca 5% är s k ”andrageneration:are” (som alltid är det de s k ”andrageneration:arna” som lyser med sin frånvaro inom högskolevärlden och en betydande andel av de utrikes födda är s k inresande gäst- och utbytesstudenter vilka oftast kommer från medel- och överklassen i sina hemländer).
 
Allting tyder dessutom på att av de studenter som har utländsk bakgrund inom svensk humaniora (och inom genusvetenskapen) så har de allra flesta av dem bakgrund i övriga Norden, i Europa och i västvärlden medan mycket få har ursprung i Afrika, Asien, Mellanöstern, Latinamerika och Karibien (och en hög andel av de sistnämnda är sannolikt adopterade och blandade).
 
På doktorandnivå blir homogeniteten (och vitheten) än mer extrem inom svensk humaniora och kulturvetenskap (och inom genusvetenskapen) – 90% av landets doktorander inom de kulturvetenskapliga disciplinerna har svensk bakgrund och endast ca 3% är s k ”andrageneration:are” medan de resterande är utrikes födda och återigen dominerar de som har bakgrund i övriga Norden, i Europa och i västvärlden även om det absolut finns en och annan svensk humanioradoktorand med bakgrund i Afrika, Asien, Mellanöstern, Latinamerika och Karibien (och av vilka återigen en hög andel sannolikt är adopterade och blandade liksom också gästdoktorander från Tredje världen).
 
Vad gäller de anställda och lärarna och forskarna inom svensk humaniora (och inom genusvetenskapen) så ser det tyvärr ungefär lika homogent (och vitt) ut som det gör bland studenterna: Ca 20% av samtliga lärare och forskare inom svensk humaniora har någon form av utländsk bakgrund och även om det finns en del lärare och forskare med bakgrund i Afrika, Asien, Mellanöstern, Latinamerika och Karibien och varav åtskilliga är s k gästlärare och gästforskare och en hel del är adopterade och blandade så dominerar de som har ursprung i övriga Norden, i Europa och i västvärlden och framför allt så (tok)lyser de s k ”andrageneration:arna” med sin frånvaro som lärare och forskare inom den svenska högskole- och forskarvärlden.
 
En ska ju egentligen inte gissa vad gäller siffror men min gissning säger i varje fall att kanske 90-92% av alla genusvetenskap-studenter är majoritetssvenskar, att kanske 95-95% av alla genusvetenskap-doktorander är majoritetssvenskar och att ca 85-87% av alla lärare och forskare inom den svenska genusvetenskapen är majoritetssvenskar och de studenter, doktorander och lärare och forskare som har någon form av utländsk bakgrund kommer i huvudsak från övriga Norden, Europa och västvärlden medan några enstaka har bakgrund i Afrika, Asien, Mellanöstern, Latinamerika och Karibien och de allra flesta av dem är adopterade, blandade, utbytes- och gästdoktorander samt gästlärare och gästforskare medan endast några enstaka är s k ”andrageneration:are”.