När den västerländska rasforskningen mätte allt som går att mäta på en mänsklig kropp

Kom nyss över ett exemplar av en av den västerländska (och tyska) rasforskningens absoluta standardverk – Rudolf Martins långt mer än tusensidiga tegelsten ”Lehrbuch der Anthropologie in systematischer Darstellung” som publicerades 1914, reviderades 1928 och fortsatte att komma ut i olika omarbetade utgåvor ända in på 1960-talet när den klassiska rasforskningen slutgiltigt tynade bort.
23795224_10155215424525847_3670917422411651435_n23754752_10155215424190847_7649659571579980188_n
I detta standardverk som skrevs under en tid när antropologiämnet fortfarande kunde innefatta rasforskning hittas extremt detaljerade (och långrandiga) riktlinjer för hur den mänskliga kroppen skulle mätas ned till minsta kroppsdel och även ned till minsta benbit, d v s det handlade både om att mäta levande och döda människokroppar inklusive skelett (som antingen kunde vara hela eller isärtagna).
23905395_10155215424200847_8980505987700514532_n23795932_10155215425135847_4106476718135966109_n
23844753_10155215424830847_2116739057094659460_n.jpg
Martins jätteverk och magnum opus redovisar med tysk noggrannhet 100-tals rasforskningsstudier varav flera naturligtvis är svenska och i boken hittas mängder av tabeller, statistiska sammanställningar, figurer och kartor över ett otal olika kroppsmått och om och om igen dyker svenskarnas (ideala) kroppsmått och svenskarnas s k nordiska fenotypiska karaktäristika upp då de svenska rasforskarnas enorma kroppsmätningsstudier som genomfördes mellan ca 1890-1960 ansågs vara bland de mest vetenskapliga i världen. Martins bok är f ö känd för att den i huvudsak är strikt vetenskaplig (utifrån dåtidens ”hyperempiriska” sätt att se på vetenskap) och för att den inte hemfaller åt några grova antisemitiska och koloniala rasstereotyper (även om också judars kroppsmått och ett stort antal icke-vita s k folkslags kroppsmått också redovisas i detalj i boken) och vilket antagligen förklarar varför den trycktes om och användes både som lärobok i rasforskning och som standardverk för rasforskare ända in på 1960-talet.
23722400_10155215424665847_52874049860069387_n23722707_10155215424840847_4647046559011180148_n23755482_10155215424670847_2662575841039476180_n23722483_10155215424835847_9059725670964151943_n
23794824_10155215424185847_6630277857855721471_n.jpg
I Martins tegelsten hittas vidare kartor över hud- och hårfärgen och huvudformen och skallmåtten på olika européer och självklart är svenskarna både längst, störst (d v s mest s k resliga och välväxta) och ljusast (med blå ögon och ljust hår) och har de ”vackraste” och de största huvudena (och implicit även de största hjärnorna) och de mest proportioneliga kropparna (t ex utifrån bålens förhållande till de olika extremiteterna och lemmarna). Boken bjuder också på redovisandet av studier av olika s k rasers naglar, läppar, näsor, öron, ögon, lår, underarmar, smalben, axlar, tår, fingrar och hår (det verkar t ex ha funnits västerländska rasforskare som enbart var inriktade på olika s k rasers olika nageltyper) samt standardiserade blanketter och formulär som med fördel kunde reproduceras för genomförandet av studier av olika s k rasers kroppsmått och kroppstyper (t ex i samband med en forskningsresa till en europeisk koloni) och boken är också illustrerad med s k vetenskapliga fotografier på olika s k rastyper.
23722349_10155215424995847_2673735149105623664_n23843331_10155215424845847_12794603737726554_n

De svenska minoritetseleverna har höga ambitioner enligt den senaste PISA-delundersökningen men har svårt att uppnå kunskapsmålen

Den senaste PISA-delundersökningen som publicerades igår (och som alla vi som är besatta av hur det går för landets minoritetselever så klart har ”kastat” oss över och ”plöjt”) visar inte bara att svenska elever blir alltmer ”mediokra” och att kunskaperna i läsning (och sannolikt också i att skriva) fortsätter att sjunka samt att könsskillnaderna blir allt större (till de svenska flickornas favör) utan också att Sverige tyvärr återigen är ett av de i-länder och västländer där skillnaderna i kunskaper och skolresultat är som allra störst mellan majoritetselever och minoritetselever och särskilt gäller det just läsning samt matematik och naturvetenskap: De svenska minoritetseleverna är tyvärr allra sämst på matematik och naturvetenskap tillsammans med minoritetseleverna i Danmark och Tyskland.
 
Läsning.jpg
 
Samtidigt visar undersökningen att både första- och andragenerationseleverna i Sverige har högre ambitioner att studera vidare än de majoritetssvenska eleverna och att de fr a vill satsa på en utbildning och en yrkeskarriär som inbegriper matematik och naturvetenskap men när det väl ”gäller” så är det ändå majoritetseleverna som studerar vidare medan alltför många minoritetselever misslyckas och särskilt misslyckas de i matematik och naturvetenskap och de svenska minoritetseleverna står här tyvärr ut – d v s de svenska minoritetseleverna misslyckas mer än minoritetseleverna i andra i-länder och västländer i relation till de ambitioner de har.
Ambition.jpg
 
De svenska minoritetseleverna (och både de s k första- och andrageneration:arna) är m a o mycket motiverade och hyser mycket höga ambitioner vad gäller att studera vidare och vad gäller ”karriärdrömmar” men samtidigt så har de uppenbarligen mycket svårt att ”konkurrera” med de majoritetssvenska eleverna i reda kunskaper och statiska skolresultat.
Science diff.jpg

Om Jean-Claude Arnaults svärfar

Nu kanske jag går lite för långt för kvinnorna till alla de s k alfahane- och s k casanova-män som hängs ut i #metoo-kampanjen har det säkert redan jobbigt så det räcker just nu (liksom alla deras barn, föräldrar, syskon o s v) men jag kan inte låta bli att tänka på att Jean-Claude Arnaults (som f ö också har figurerat i Östasiensammanhang – år 2007 gav hans institution/förlag Forum ut en antologi om Kina som bl a Stig Larsson, Torbjörn Lodén, Göran Malmqvist, Chen Maiping, Maria Modig, Eva Runefelt, Göran Sommardal, Göran Sonnevi, Per Wästberg och Gao Xingjian medverkade i) fru Katarina Frostensons far var högerextremist:
 
 
Georg Frostenson var medredaktör (tillsammans med friherre Clas af Ugglas – f ö kusin till och vän med bröderna Marcus och Jacob Wallenberg liksom släkting till f d utrikesministern Margaretha af Ugglas, född Stenbeck) för fascistiska och ”överklassnazistiska” Sveriges nationella förbunds s k nationalkonservativa (och antisemitiska) tidning Fria Ord (med parti- och redaktionslokal på Kammakargatan 38 i Stockholm, d v s ett stenkast bakom ABF-huset) och därtill en flitig skribent i dess spalter på 1980-talet (bland annat hyllade han Pinochets Chile i Fria Ord).
 
Frostenson var agronom med en doktorsexamen från det amerikanska Ivy League-universitetet Cornell och arbetade under många år även för USAs ambassad i Stockholm. Frostenson var vidare nära vän till den världsberömde österrikiske aristokraten och liberalen Friedrich von Hayek och grundade med dennes välsignelse den fortfarande existerande Hayek Foundation (i Fria Ord förekom även artiklar om och intervjuer med von Hayek). Frostenson var också ledamot av Ludwig von Mises Institute, som sedan 2011 också finns representerad i Sverige som Ludwig von Mises-institutet, samt redaktionsmedlem för dess tidskrift Rampart Journal. Frostenson var fr a ett intressant och tidigt exempel på en intellektuell och en forskare som kombinerade en nyliberal hållning i ekonomiska frågor med auktoritära och reaktionära politiska åsikter och värderingar.
 
Det går att anta att har en en sådan far så utvecklar en vissa förmågor att hålla saker inom familjen.
 
F ö citerar jag gärna Horace Engdahls kärleksfulla omdöme om Jean-Claude Arnault:
 
”Som livstilsförebild framhåller Horace Engdahl sin franske vän Jean-Claude Arnault, akademiledamoten Katarina Frostensons make som driver kulturscenen Forum i Stockholm. Arnault, berättar Engdahl, har tumme med sommelieren på krogen Wasahof. Jean Claude kan utan bekymmer skaka fram två flaskor Pomerol ur ”restauratörens cave”: ”Ja, ni är ju två!”
 
– Han lever det goda livet, han är nästan ensam om det, den ende som har förstånd, han borde göra om Forum till en stilskola för unga män: Bli inte hipsters, bli gentlemen!”

En mycket hög andel av landets invånare med utomeuropeisk bakgrund kommer att bli fattiga som pensionärer

En ny rapport från Pensionsmyndigheten visar att en mycket hög andel av landets invånare med utomeuropeisk bakgrund kommer att bli mycket fattiga som pensionärer:
skc3a4rmklipp10.jpg
 
Att landets utomeuropéer överlag är fattiga eller t o m mycket fattiga är tyvärr ett faktum och det beror inte minst på att mycket höga procentandelar av gruppen är arbetslösa eller står utanför arbetsmarknaden överhuvudtaget. Tyvärr kommer detta statistiska faktum att inverka menligt (och sannolikt även destruktivt) på utomeuropéerna när de väl går i pension – d v s en mycket hög andel av utomeuropéerna kommer att erhålla en mycket låg pension som i praktiken innebär en så låg pension att många kommer att erhålla det garantipension och det s k grundskyddet som staten står för.
 
Idag får exempelvis 13% av alla inrikes födda pensionärer sin försörjning i form av grundskyddet då deras inkomst understiger 12 700 kr per månad (innan skatt – och vilket motsvarar 60% av medianinkomsten i landet) och flertalet av dem är kvinnor och änkor som har varit s k hemmafruar (och i bästa fall har deltidsarbetat) tidigare i livet medan motsvarande siffra för de utrikes födda pensionärerna är hela 30%. De flesta utrikes födda pensionärer är dock födda i övriga Norden och Europa – många är från Finland och f d Jugoslavien men också från Danmark, Norge, Island, Tyskland, Nederländerna, Grekland, Tjeckien, Ungern, Italien, Portugal och Spanien – och de flesta av dem arbetade trots allt innan de gick i pension.
 
Hittills har endast ett antal 10 000-tal utomeuropéer hunnit gå i pension p g a att landets invånare med utomeuropeisk bakgrund fortfarande är mycket unga (en absolut majoritet av utomeuropéerna är under 40 år gamla medan en majoritet av de infödda majoritetssvenskarna omvänt är över 40 år gamla) men bland dessa så erhåller hela 80% garantipension jämfört med kring 25-30% bland de inrikes födda pensionärerna (och hela 86% av de utomeuropeiska kvinnorna jämfört med 73% av de utomeuropeiska männen). 60% av alla pensionärer med utomeuropeisk bakgrund har vidare idag en inkomstnivå som understiger 12 700 kr per månad (innan skatt) och den andelen förväntas tyvärr öka till hela 70% om 20-30 år då så många s k arbetsföra utomeuropéer idag är arbetslösa eller står utanför arbetsmarknaden.
 
Dagens pensionärer med utomeuropeisk bakgrund är i hög utsträckning latinamerikaner samt etiopier, eritreaner, syrianer, assyrier, turkar, kurder och iranier och många av dem förvärvsarbetade trots allt när de var i s k arbetsför ålder även om många deltidsarbetade och periodvis var arbetslösa. Dagens utomeuropéer har det tyvärr gått betydligt sämre för på den svenska arbetsmarknaden jämfört med de utomeuropéer som invandrade till Sverige på 1960-, 70- och 80-talen.
 
Idag lever vidare tyvärr mellan 25-30% av samtliga hushåll med utländsk bakgrund med en låg ekonomiskt standard (d v s med en inkomst som understiger 12 700 kr per månad innan skatt) och bland landets hushåll med utomeuropeisk bakgrund uppgår denna procentsiffra antagligen till 40-45% om inte mer än så. Dessa extrema fattigdomssiffror bland landets utomeuropéer ”garanterar” tyvärr ett mycket fattigt liv som pensionär för en alltför hög procentandel av landets invånare med utomeuropeisk bakgrund.
 
Sedan betyder inte detta att en måste vara olycklig bara för att en har en sammanlagd inkomst som understiger 12 700 kr per månad innan skatt och det faktum att höga procentandelar av landets majoritetssvenska pensionärer är miljonärer betyder inte per automatik att de är lyckligare bara för det. Slutligen ska det påminnas om att överdödligheten bland utomeuropéerna är hög, d v s alltför många dör av landets invånare med utomeuropeisk bakgrund dör tyvärr i onödan och i alltför ung ålder, medan landets infödda majoritetssvenskar omvänt lever mycket länge idag.

Utomeuropéernas arbetsmarknadssituation, (privat)ekonomiska problem och extrema fattigdom fortsätter att förskräcka

Utomeuropéernas arbetsmarknadssituation, (privat)ekonomiska problem och extrema fattigdom och misär fortsätter att förskräcka enligt en ny rapport från SCB.
 
Sedan 2005 har antalet invånare födda utanför Europa i åldrarna 20-64 år (d v s i s k arbetsför ålder) med låg utbildning ökat kraftigt med hela 129,8% medan antalet invånare med låg utbildning som är födda i Sverige och i Europa i åldrarna 20-64 år omvänt har minskat kraftigt (de har fr a gått i pension).
 
De invånare som är födda utanför Europa i åldrarna 20-64 år med låg utbildning är dessutom mycket unga – över 40% av dem är mellan 20-34 år – medan de invånare med låg utbildning som är födda i Sverige och i Europa i åldrarna 20-64 år omvänt är mycket äldre – merparten av dem är mellan 55-64 år gamla. År 2016 var f ö 67% av alla födda utanför Europa födda i Asien, 20% i Afrika, 7,8% i Sydamerika och de resterande i Nordamerika och Oceanien.
Namnlöst.jpg
 
arbetslöshet bland födda utanför Europa med låg utbildning i åldrarna 20-64 år: 36,9%
sysselsättningsgrad bland födda utanför Europa med låg utbildning i åldrarna 20-64 år: 42,8%
födda utanför Europa med låg utbildning i åldrarna 20-64 år som helt står utanför arbetsmarknaden: 32,1%
 
arbetslöshet bland födda utanför Europa med hög utbildning i åldrarna 20-64 år: 17%
sysselsättningsgrad bland födda utanför Europa med hög utbildning i åldrarna 20-64 år: 68,4%
födda utanför Europa med hög utbildning i åldrarna 20-64 år som helt står utanför arbetsmarknaden: 17,6%
Namnlöst 2.jpg
 
Här nedan redovisas ovanstående siffror uppdelade på kön:
 
arbetslöshet bland män födda utanför Europa med låg utbildning i åldrarna 20-64 år: 33,7%
sysselsättningsgrad bland män födda utanför Europa med låg utbildning i åldrarna 20-64 år: 53,3%
män födda utanför Europa med låg utbildning i åldrarna 20-64 år som helt står utanför arbetsmarknaden: 19,6%
 
arbetslöshet bland kvinnor födda utanför Europa med låg utbildning i åldrarna 20-64 år: 41,2%
sysselsättningsgrad bland kvinnor födda utanför Europa med låg utbildning i åldrarna 20-64 år: 33,1%
kvinnor födda utanför Europa med låg utbildning i åldrarna 20-64 år som helt står utanför arbetsmarknaden: 43,8%
 
arbetslöshet bland män födda utanför Europa med hög utbildning i åldrarna 20-64 år: 18,7%
sysselsättningsgrad bland män födda utanför Europa med hög utbildning i åldrarna 20-64 år: 71,1%
män födda utanför Europa med hög utbildning i åldrarna 20-64 år som står utanför arbetsmarknaden: 12,6%
 
arbetslöshet bland kvinnor födda utanför Europa med hög utbildning i åldrarna 20-64 år: 15,1%
sysselsättningsgrad bland kvinnor födda utanför Europa med hög utbildning i åldrarna 20-64 år: 65,7%
kvinnor födda utanför Europa med hög utbildning i åldrarna 20-64 år som står utanför arbetsmarknaden: 22,6%
 
Utöver ovanstående invånare som är födda utanför Europa så tillkommer ett snabbt växande antal s k ”andrageneration:are” med utomeuropeisk bakgrund vilka är födda i Sverige med utomeuropeiska föräldrar och vilka också har stora svårigheter att ta sig in på och etablera sig på arbetsmarknaden då alltför många av dem inte har klarat högstadiet gymnasiet och/eller högskolan (d v s de har låg utbildning).

Om den hittills okända roll som svarta amerikaner spelade för att institutionalisera internationell adoption på 1950-talet

Igår avslutades den första tyska akademiska konferensen om internationell adoption (som mellan 1946-2016 har transporterat över en miljon barn till västvärlden) i Kassel och vad som blev särskilt tydligt vad gäller forskningsläget är det vita amerikanska perspektiv som har dominerat fram tills idag vad gäller att förstå den internationella adoptionens första år mellan cirka 1946-60.
23768770_10155206762295847_221760022_o.jpg
 
Internationell adoption är idag en reproduktionsmetod bland många andra reproduktionsmetoder för västvärldens barnlösa (och för singlar såväl som par liksom för heteros såväl som icke-heteros) men innan så blev fallet (på 1970-talet) så var verksamheten snarare en blandning av temporära räddningsaktioner för ensamkommande flyktingbarn (t ex de kontinentaleuropeiska barn som transporterades till USA mellan ca 1946-50 och vilka placerades hos släktingar som redan bodde i landet) och ”brandkårsutryckningar” för att ”rädda” s k mixed race-barn (d v s blandade eller blandbarn) som hade kommit till i samband med den amerikanska ockupationen av Japan respektive Tyskland och under Koreakriget.
23757556_10155206762795847_291033990_o.jpg
 
Tidigare har allt forskningsfokus varit på ett antal vita amerikanska nyckelaktörer (såsom Harry Holt) vilka spelade en avgörande roll för att internationell adoption överhuvudtaget skulle utvecklas till det det är idag och inte minst för att verksamheten skulle institutionaliseras och bli en del av den globala migrationsregimen (och för att lagar och förordningar skulle införas och förändras i 100-tals ursprungsländer och mottagarländer för att kunna ackommodera verksamheten inklusive i Sverige på 1960-talet), d v s utan dessa nyckelpersoner så hade sannolikt den internationella adoptionsverksamheten inte existerat idag överhuvudtaget och därmed hade de barntransporter som ägde rum mellan ca 1946-60 inte utvecklats till den reproduktionsmetod som internationell adoption idag är (och jag själv hade exempelvis aldrig blivit adopterad till Sverige på 1970-talet).
23757604_10155206762785847_640918051_o.jpg
 
Igår på konferensen lyfte flera forskare i stället fram ett antal svarta amerikanska nyckelaktörer (såsom Mabel Grammer) vilka var minst lika aktiva i att etablera den internationella adoptionen både efter Andra världskriget och efter Koreakriget genom att de kom att engagera sig i adoptionen av blandade svarta barn i Tyskland respektive i Japan och Korea.
 
Mellan ca 1946-60 kan så många som 10 000 blandade mixed race-barn ha adopterats till USA (och av svarta amerikaner) från dessa tre länder och adoptionerna spelade också en viktig roll i den gryende medborgarrättsrörelsen genom att de visade att även svarta amerikaner tog ansvar för USA:s nya stormaktsroll i världen och var lika kapabla som vita amerikaner att ta hand om ”sina” barn.
23760261_10155206762830847_1298311319_o.jpg
 
Om något år kommer också den första akademiska boken (d v s en s k monografi) som just handlar om denna hittills okända historia om hur ett antal svarta amerikanska nyckelaktörer bidrog till att etablera internationell adoption som både en reproduktionsmetod och som en del av den internationella migrationen under verksamhetens första staplande år på 1940- och 50-talen.

Om de västerländska missionärernas ”barnhem” under kolonialtiden

Är på den första tyska akademiska konferensen om internationell adoption som äger rum vid Universität Kassel i Hessen i Tyskland och fick igår lära mig mycket nytt om de västerländska missionärernas ”barnhem” som grundades och drevs (i mängder) i fr a Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien under kolonialtiden (ca 1860-1960) och varav åtskilliga f ö var svenska (svenskarna var proportionellt sett extremt ”närvarande” i den s k Tredje världen redan under kolonialtiden):
 
 
Dessa ”barnhem” och de praktiker som utvecklades där utgör på många sätt grunden till dagens internationella adoptioner långt innan dessa började äga rum på riktigt från och med 1950-talet och framåt och vilket en tysk forskare som har studerat ett ”barnhem” i Beirut som drevs av tyska protestanter mellan ca 1860-1940 tydligt visade i sin presentation igår. På detta ”barnhem” bodde infödda (arabiska) flickor som nästan alltid egentligen inte var ”föräldralösa” (”orphans”) utan deras föräldrar och vårdnadshavare vilka oftast var fattiga hade snarare ingått ett slags avtal med tyskarna som gjorde att deras barn kom att bo där. ”Barnhemmets” agenda å sin sida var att erhålla donationer från européer som ville stödja missionsverksamheten som också var en slags tidig form av biståndsverksamhet och ”barnhemsbarnen” kläddes gärna upp och fotograferades för att visa att de hade blivit kristna och ”civiliserade” (de förseddes gärna t ex med en bok i handen) och dessa fotografier cirkulerade sedan i Europa och potentiella bidragsgivare som naturligtvis trodde att de infödda barnhemsbarnen alla var föräldralösa kunde välja ut sitt eget ”barnhemsbarn” som de ville sponsra på samma sätt som SOS Barnbyar gör idag.
 
De västerländska missionärerna upplevde även att barnen var ”deras” och i praktiken var de mer eller mindre inlåsta på ”barnhemmen” medan den infödda befolkningen och inte minst barnens föräldrar och släktingar inte verkar ha förstått att västerländska barnhem var s k slutna institutioner (d v s regementsliknande institutioner med sovsalar, uppställningar och fasta regler och rutiner o s v). Titt som tätt uppstod också rykten bland den infödda befolkningen i kolonierna att västerlänningarna ”förstörde” deras barn på ”barnhemmen” och antingen förvandlade dem till helt nya personer (genom att göra dem till västerlänningar) eller utnyttjade dem på olika sätt och t o m stal deras organ.
 
Vid upprepade tillfällen när upplopp och våldsamheter ägde rum i Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien under kolonialtiden så handlade det också ofta om att sådana rykten om de infödda barnhemsbarnen hade florerat bland den infödda befolkningen och eftersom barn har ett sådant starkt symbolvärde i alla kulturer så går det också att föreställa sig att den infödda befolkningen upplevde det som mycket obehagligt och märkligt att missionärerna hade givit deras infödda barn västerländska namn (de västerländska missionärerna döpte nästan alltid om sina barnhemsbarn), hade lärt dem västerländska språk, hade klätt dem i västerländska kläder och hade givit dem västerländsk mat o s v.
 
Ett sådant exempel var den svenska (protestantiska) missionsskolan och ”barnhemmet” i Port Said i Egypten där en infödd (arabisk) flicka blev åthutad av en svensk kvinna 1933. Denna historia omvandlades snart till ett rykte bland de infödda om att svenskarna hade försökt att tvångskonvertera flickan med våld och händelsen ledde till antivästerländska oroligheter och utnyttjades inte minst av det då nyligen bildade Muslimska brödraskapet som därefter började skapa sina egna skolor och barnhem efter modell från svenskarna och västerlänningarna. Flera västerländska ”barnhem” i Kina, Korea och i andra asiatiska länder attackerades också då och då och missionärerna blev i flera fall t o m ihjälslagna av uppretade infödda invånare som ville ”befria” sina infödda barn från de västerländska ”barnhemmen”.
 
Efter avkolonialiseringen är vi idag alla vana vid förekomsten och närvaron av adopterade från den s k Tredje världen i nästan alla västländer på jorden – d v s människor som kommer från de gamla kolonierna och som helt och hållet bär västerländska namn, talar ett västerländskt språk (och nästan alltid som sitt enda och förstaspråk), klär sig helt västerländskt och äter nästan enbart västerländsk mat o s v – men det var inte människorna i den s k Tredje världen under kolonialtiden utan sådana personer upplevdes nog i många fall som i det närmaste ”monstruösa”.