Är detta numera detsamma som att stödja kurdisk s k ”terrorism”?

Är för närvarande i Karlstad under några (extra arbets)dagar och stöttar som alltid Kurdiska röda solen med någon enstaka sedel och vars insamlingsbössor hittas på ett flertal ställen i staden som jag brukar frekventera såsom hos den kurdiskägda kvartersfrisören och sedan igår undrar en ju så klart om detta kommer att förbjudas eller åtminstone motarbetas officiellt av svenska staten och regeringen och nog både att samla in och att skänka pengar till kurdiska organisationer som denna.

När den gamla världen gick i graven

Idag för 108 år sedan vaknade svenskarna och hela den dåvarande världen till denna nyhet – en medlem av Europas på sin tid finaste furstehus hade mördats dagen dessförinnan i en avlägsen habsburgsk provins på den gudsförgätna Balkanhalvön:

I och med mordet på Österrike-Ungerns tronföljare inleddes början till slutet på den gamla (belle époque-)världens fullständiga undergång inklusive fyra europeiska imperiers och dynastiers (Romanov, Hohenzollern, Habsburg och Osmanoğlu) fall och det formidabla blodbad som Första världskriget innebar liksom i stort sett alla krig därefter inklusive Andra världskriget, Kalla kriget, kolonialkrigen och både kommunismens och fascismens uppkomst liksom det pågående kriget i Ukraina vars historiska bakgrund också går att härleda till det där fatala skottet i Sarajevo som både förstörde och förändrade en hel värld.

Förhandsinfo om min kommande bok som går till botten med den svenska antirasismens uppkomst och utveckling

Boken är den 8:e i ordningen på 5 år som jag ger ut och som handlar om ras i relation till Sverige, svenskarna och svenskheten (d v s som inte handlar om rassegregationen i den amerikanska Södern, om den nazi-tyska rasstaten, om rastänkandet i Brittiska imperiet eller om apartheid-Sydafrika – d v s jag är en av ytterst få svenska forskare som studerar rasfrågorna i just en svensk nutidskontext):

”Under 1990- och 2000-talen städades ordet ras målmedvetet ut ur svenska språket på en statlig nivå och i det offentliga samtalet. Sverige skulle bli världens första antirasistiska statsbildning och alla svenskar skulle bli antirasister. Men i samband med avståndstagandet från det tidigare rastänkandet blev kampen för att avskaffa ett ord kanske viktigare än att bekämpa själva rasismen.

I Den svenska färgblindheten granskar Tobias Hübinette framväxten av den svenska antirasismen och dess dominerande ideologi färgblindheten. Hur har kritiken mot rasbegreppet uttryckts sedan 1960-talet och till idag? Och varför har just Sverige kommit att bli det land i världen som har investerat allra mest i antirasism?

Tobias Hübinette är lärare och forskare vid Karlstads universitet. Han har bland annat skrivit böcker som Att skriva om svenskheten (2019), Svensk rasism under efterkrigstiden (2021), Adopterad (2021) samt (med Catrin Lundström) Vit melankoli (2020) och Den färgblinda skolan (2022).”

Boken ges ut på Verbal förlag i oktober i år och undersöker när, hur och varför Sverige kom att bli det land i världen som har gått allra längst vad gäller att utveckla ett färgblint förhållningssätt till ras.

Utgångspunkten är att Sverige under stora delar av 1900-talet var ett av de länder i Europa där rastänkandet fick som mest utrymme och att Sverige från och med 1900-talets slut därefter har kommit att bli det mest färgblinda landet i världen och syftet är att spåra den svenska färgblindheten bakåt i tiden för att utröna dess uppkomst och därefter följa dess utveckling under tidsperioden 1962-2015.

Än en gång om Henrik Schyffert som antirasist

Henrik Schyffert har i många år åtnjutit ett högt förtroende bland landets antirasister och när Ebba Busch i förrgår i DN uttalade att ”Henrik Schyffert är min värsta kulturupplevelse” jublade både Schyffert själv och många antirasister. 

Schyffert har i många år kritiserat SD och när han fick ett s k blandat eller mixat barn med sin nuvarande fru, som har bakgrund i den s k MENA-regionen, gick han även ut och berättade om att han hånades för det (och bl a antagligen av de som är emot s k rasblandning).

Satirtecknaren Steget Efter (OBS – det handlar så klart om en pseudonym), som står nära SD-sfären i vid mening, påminner dock sarkastiskt om att Schyffert fram tills för några år sedan envisades med att fortsätta att hylla sin egen och Killinggängets/NileCitys antagligen allra mest odödliggjorda och folkkära sketch ”Mina sjungande ko-l-eanska adoptivpä-l-on” som också SVT tidigare hyllade och som han själv framförde i SVT 1995 tillsammans med Robert Gustafsson och Johan Rheborg.

Steget Efters satirteckning, som ska betraktas som ett svar-på-tal på Schyfferts och antirasisternas jubel över Buschs uttalande i DN i förrgår, har fått en rätt så ordentlig spridning i sociala medier och delats och spritts av både SD:are och en del KD- och M-företrädare som ett sätt ”ge tillbaka”.

Samtidigt har många av dem också passat på att ändå hylla sketchen ”Mina sjungande ko-l-eanska adoptivpä-l-on” och därmed indirekt Schyffert (liksom Gustafsson och Rheborg) för här gäller det att hålla flera tankar i huvudet samtidigt:

SD:arna är naturligtvis inte emot den folkkära svenska ”gulinghumorn”, som sketchen är ett synnerligen typiskt uttryck för, utan de föraktar Schyffert för hans politiska åsikter (och kanske också för att han har en fru från den s k MENA-regionen som också hon är antirasist).

Däremot har Steget Efter helt rätt i att Schyfferts antirasism klingar falskt.

Sedan dess har Schyffert sent omsider, och bl a i finlandssvenska Hufvudstadsbladet, uttryckt att han idag tar avstånd från sketchen men intressant nog tar Schyffert enbart avstånd från sexismen och homofobin som Killinggänget/NileCity gav uttryck för vilket avslöjar att han antingen fortfarande inte förstår att sketchen är rasstereotyp eller vägrar erkänna att han har bidragit till att inte bara roa miljontals och åter miljontals icke-asiatiska svenskar med denna sketch utan också till att massprida ”gulinghumorn” till miljontals och åter miljontals icke-asiatiska svenskar.

Vad har abortfrågan med adoption att göra? Kommer nu de amerikanska adoptivbarnen att ersätta de utländska adoptivbarnen?

Vad har abortfrågan (och konkret amerikanska HD:s beslut i densamma) med adoption att göra? 

Detta foto har då synts och spridits i både medierna och i de sociala medierna sedan amerikanska HD:s beslut i abortfrågan och bakgrunden är kort denna:

Fram tills den s k 68-revolutionen, som i nästan hela västvärlden (utom på Irland och i något land till) ledde till att abort legaliserades i kölvattnet efter den andra vågens feminism, handlade nästan alla adoptioner i Väst om adoptioner av vita, västerländska barn som hade fötts inom det egna landet. Mammorna till dessa barn var nästan alltid ogifta, unga, ensamstående mödrar (varav många men inte alla var tonåringar – många var också i den tidiga 20-årsåldern) och papporna var nästan alltid frånvarande.

I Sverige utgjordes exempelvis antagligen 90% av samtliga adoptioner som genomfördes under 1960-talet av adoptioner av infödda, majoritetssvenska barn vilka adopterades inom riket av majoritetssvenskar. När abortlagen sedan infördes i Sverige samtidigt som staten började stödja ogifta, unga och ensamstående mödrar (varav många men inte alla var tonåringar – många var också i den tidiga 20-årsåldern) ekonomiskt medan de sociala normerna förändrades (d v s det blev socialt accepterat att vara en ogift, ung och ensamstående mor) försvann tillgången på adopterbara svenska barn närmast över en natt.

Sedan 1970-talets andra hälft och fram tills idag har därför ej mer än runt 20-40 inhemska adoptioner genomförts årligen gällande barn som fötts inom rikets gränser och som inte har någon biologisk-genetisk eller juridisk-social koppling till adoptivföräldrarna (d v s här exkluderar jag t ex alla styvbarnsadoptioner för de är då många fler än så).

Den internationella adoptionsverksamheten, d v s att västerlänningar inklusive svenskar adopterar barn från den utomvästerländska s k ”Tredje världen”, uppstod m a o som en nödlösning på grund av att de adopterbara vita, västerländska barnen helt enkelt ”tog slut” p g a 68-revolutionen och just i det närmaste över en natt.

Denna utveckling ser nu ut att snart bli historia i USA p g a amerikanska HD:s beslut i abortfrågan.

Året innan 1973, när abort legaliserades i USA, valde runt hälften av alla ogifta unga mödrar (varav många men inte alla var tonåringar – många var också i den tidiga 20-årsåldern) att adoptera bort sitt barn (och i många fall övertalades de till att göra det). På 1960-talet och än mer på 1940- och 50-talen var denna proportion och procentsiffra dessutom än högre än så.

Idag gör bara 1% av alla ogifta unga mödrar (varav många men inte alla är tonåringar – många är också i den tidiga 20-årsåldern) i USA det, d v s väljer att adoptera bort sitt barn, men amerikanska HD:s beslut kommer sannolikt att förändra den situationen.

År 1970 genomfördes totalt 175 000 inhemska adoptioner i USA men idag handlar det om under 20 000 per år och detta trots att USA:s befolkning har växt dramatiskt sedan 1970.

Vissa experter i USA menar nu, efter HD-beslutet, att antalet inhemska adoptioner av USA-födda barn (varav de flesta f ö är minoritetsbarn) nu kan komma av mångfaldigas och vissa har t o m uppskattat att det kan komma att handla om en tjugofaldig ökning åtminstone i vissa delstater som styrs av Republikanska partiet och s k trumpister.

Eftersom antalet internationella adoptioner till USA och till västvärlden i övrigt inklusive till Sverige har rasat under hela 2010-talet medan andelen ofrivilligt barnlösa västerlänningar (singlar som par och heteros som homos) är fortsatt konstant (vissa menar t o m att andelen ofrivilligt barnlösa västerlänningar t o m är större än någonsin just nu i västvärldens historia) så skulle en ”återuppväckt” inhemsk adoptionsverksamhet helt enkelt passa som hand i handske för att ersätta det stadigt sinande antalet utländska adoptivbarnen och lösa den fortsatt stora efterfrågan på barn att adoptera. 

Till viss del har surrogatbarnen kommit att ersätta de utländska adoptivbarnen men långt ifrån alla ofrivillig barnlösa har råd att betala för ett surrogatbarn.

Det återstår nu att se om amerikanska HD:s beslut i abortfrågan innebär ännu ett nytt ”vaktombyte” av barn och en återgång till situationen innan den s k 68-revolutionen: 

Efter 68 ersatte ju de utrikes födda utomvästerländska adoptivbarnen de inhemskt födda amerikanska adoptivbarnen men kanske kommer nu de amerikanska adoptivbarnen att ersätta de utländska adoptivbarnen.

SD är inte längre det parti som har svårast att ställa upp med kandidater i kommunvalet

Under många år var det SD som inte klarade av att gå till kommunval i ett mycket stort antal kommuner i landet p g a att partiets medlemsantal var litet (eller till och med ynka) men inför 2022 års kommunval är det uppenbarligen MP och L och delvis även KD som inte klarar av att göra detsamma medan SD numera räknar närmare 35 000 betalande medlemmar och därmed är ett av landets största partier mätt i antal medlemmar och det är därtill också möjligt att SD:s medlemmar är mer aktiva och därigenom mer villiga att ställa upp som kommunvalskandidater (och därigenom också i offentligheten) än andra partiers medlemmar.

SD räknar själva med att komma till makten i minst 50-talet kommuner från att idag och sedan 2018 års kommunval styra över endast en handfull kommuner varav nästan alla rör sydsvenska kommuner och de mest optimistiska beräkningarna säger att SD kommer att styra över 80-90 kommuner efter kommunvalet i september i år.

Än en gång anmäld

Hur många gånger kan en människa egentligen bli anmäld respektive stämd innan hen går bort?

I mitt eget fall handlar det i alla fall med all säkerhet och hittills om åtminstone 50-talet anmälningar av allehanda slag liksom om ett flertal stämningar och inte minst om ett 25-tal domar och lagföringar (räknat utifrån antal åtalspunkter) inräknat alla strafförelägganden och förlikningar (som i alltför många fall har inneburit att jag har tvingats betala ansenliga summor för s k ”sveda och värk” till diverse kränkta och förfördelade s k brottsoffer) och idag hände det återigen efter att igår ha skrivit om SD Stockholms förmodade hovetanknutna medlem hovpredikant Erland Ros.

Vi får väl se hur det slutar denna s k ”femtielfte” gång men oavsett hur det slutar så är det nog rätt sannolikt ett faktum att jag idag och vid det här laget på pappret och i polisens och domstolarnas register statistiskt sett framstår som och tillhör en av landets en procent mest ”kriminella”, polisanmälda, brottsbelastade, dömda och brottsmisstänkta personer och bland de högutbildade invånarna antagligen en av maximalt en tiondel av de mest ”kriminella”, polisanmälda, brottsbelastade, dömda och brottsmisstänkta SACO-kollektivmedlemmarna (mot bakgrund av att det översta skiktet av de mest högutbildade i stort sett aldrig lagförs överhuvudtaget).

SD:s abortmotstånd handlar om en rasideologisk inställning till abort medan den kristna amerikanska högerns abortmotstånd handlar om en religiös inställning till abort

En liten påminnelse om varför SD (tillsammans med KD) alltid har varit det mest abortfientliga partiet i riksdagen och så till den grad att partiet antagligen förlorade 100 000-tals fr a kvinnliga röster inför 2018 års val p g a SD:s dåvarande inställning i abortfrågan och sedan dess har partiet dessutom misslyckats med att vinna tillräckligt många kvinnliga väljare för att kunna växa rejält i opinionsundersökningarna då många av landets kvinnor sannolikt inte litar på SD:s inställning i abortfrågan.

Så här stod det att läsa om abort- OCH adoptionsfrågan i SD:s partiprogram från 1999 (och under avdelningen ”Befolkningspolitik”), d v s flera år efter det att nyckelpersonerna inom SD:s nuvarande partiledning hade gått med i partiet inklusive inte minst partiledaren själv. 

SD:s abortmotstånd har helt enkelt alltid handlat om den s k befolkningsfrågan, som kort och gott kan översättas med rasfrågan, d v s det har för SD alltid handlat om att på alla upptänkliga vis försöka maximera antalet (nya) majoritetssvenskar på ett klassiskt pro-natalistiskt vis såsom att få ned antalet aborter (av majoritetssvenska foster) samtidigt som antalet (och andelen) invånare med utomeuropeisk bakgrund ska bekämpas och hållas nere och också det på alla upptänkliga vis såsom att stoppa alla utlandsadoptioner (av icke-vita barn).

KD:s abortmotstånd liksom Trumps och Republikanska partiets och juristerna i amerikanska HD:s dito grundar sig då inte primärt i den s k befolkningsfrågan (läs: rasfrågan) utan i kristna s k pro-life-argument som hämtar sin grund i konservativa Bibeltolkningar. Därför är det inte ”rättvist” mot USA:s kristna höger att koppla det aktuella amerikanska HD-beslutet till SD eftersom SD:s abortmotstånd har en annan (ras)ideologisk grund.

Om den andra stora högerradikaliseringsvågen bland pojkar och unga män

SvD:s Karin Thurfjell skriver om att den andra stora högerradikaliseringsvågen bland unga män (i ålderskategorin 18-29 år och högst sannolikt gäller denna högerradikaliseringsvåg också bland tonårspojkarna) äger rum just nu efter den första stora högerradikaliseringsvågen som inträffade under 1990-talet.

Långt över 60% av de unga männen skulle rösta på den nya TAN-högern (d v s på antingen SD, M, KD eller L) om det hade varit val idag och hela 4,2% stödjer också andra partier och fr a gäller det AfS och MED. Denna andra högerradikaliseringsvåg började inledas 2016 i kölvattnet efter det s k flyktingkrisåret och har därefter gradvis växt i styrka.

Då på 1990-talet slutade det med att 10 000-tals pojkar och unga män (och tyvärr också en del flickor och unga kvinnor) började lyssna på Ultima Thule och vit makt-musik och 1000-tals pojkar och unga män (och tyvärr också en del flickor och unga kvinnor) valde också att bli skinheads. Idag innebär den andra stora högerradikaliseringsvågen bl a att SD dominerar på Facebook och Twitter liksom på Instagram och Youtube vad gäller genomslag samt att 10 000-tals pojkar och unga män (och tyvärr också en del flickor och unga kvinnor) tittar på, läser och följer de SD-anknutna alternativmedierna och SD har för första gången någonsin även lyckats bygga upp en studentrörelse bland unga män (och tyvärr också bland en del unga kvinnor) som studerar vid landets högskolor.

Då på 1990-talet slutade det dessutom också med ett stort antal våldsdåd, attentat och mord och idag på 2020-talet har den andra stora högerradikaliseringsvågen redan resulterat i flera våldsdåd och mord i fr a skolsammanhang och även om dagens högerradikaliseringsvåg kanske inte når upp till 1990-talets extremt våldsamma högerradikaliseringsvåg så blir det alltid problem både på kort och på lång sikt när en hög andel pojkar och unga män högerradikaliseras. De som var pojkar och unga män på 1990-talet utgör idag t ex SD:s kärnväljare – d v s många av dem har behållit sina politiska åsikter från tonåren och ungdomen – och det tål att påminnas om att ledningen för dagens SD en gång i tiden hittade till partiet just på 1990-talet när de själva var högerradikaliserade pojkar och unga män.

Det kan i sammanhanget också vara värt att nämna att allt tyder på att också pojkarna och de unga männen med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund hyser värderingar som är åt det traditionalistiska, auktoritära, konservativa och även nationalistiska hållet och åtskilliga av dem röstar på SD eller på något av de andra TAN-högerpartierna medan en del antagligen också sympatiserar med det likaledes konservativt lagda partiet Nyans.

”Jag har en bild utav mitt Sverige, i mitt sinne, vackra Sverige, utan mångkultur”

Alternativ för Sveriges (AFS) kampanjsångs klämkäcka melodi blir en skarp kontrast mot låten som spelades innan: ”Rivers of blood” med Xurouis, en ödesmättad tonsättning till en inspelning av den brittiske konservative parlamentsledamoten Enoch Powells tal ”Rivers of blood” från 1968. I talet, som skapade stor kontrovers och splittring i Storbritannien, säger Powell att om invandring från landets forna kolonier fortsätter kommer det oundvikligen leda till en våldsam sammandrabbning mellan svarta och vita. Powell förespråkar också återvandring.

Det står poliser i torghörnen och på taken, och i början och slutet av AFS torgmöte i Västerås står en liten grupp unga människor med en megafon och skanderar ”inga rasister på våra gator”. Ändå är stämningen närmast loj. Talen om ”förnedringsrån” och ”mass­invandring” ljuder över de soliga uteserveringarnas lunchgäster och över torghandlarna som kränger frukt och bär.

Publiken består av ett pensionärsgäng, och några män som står en och en. Det verkar vara minst lika många flygbladsutdelare som besökare.

Ingen av de två yngre män som kommit vill prata med SvD. ”Jag är inte intresserad”, avfärdar en kille i vit skjorta och jeans som delar ut flygblad.

Men det kan vara just unga män som är det lilla ytterhögerpartiets kärnväljare.

Alternativ för Sverige bildades i mars 2018 av medlemmar som uteslutits ur Sverigedemokraterna i samband med att partiet la ner sitt dåvarande ungdomsförbund Sverigedemokratisk ungdom.

I valet 2018 trodde partiets ordförande Gustav Kasselstrand att Alternativ för Sverige skulle landa över 1 procent, han vågade till och med hoppas på upp mot 2 procent. Men när rösterna i september 2018 var räknade stod det klart att det nya partiet inte lockat fler än 0,3 procent av väljarkåren

Alternativ för Sverige särredovisas inte i opinionsmätningarna, och gruppen ”övriga partier” för en tynande tillvaro med sammanlagt 1,7 procent av rösterna I SvD/ Sifos junimätning.

Tittar man på vilka partier som angetts som frisvar bland de som sagt att de kommer att rösta på något annat parti än de åtta som redan har mandat i riksdagen finns det inget som märkbart dominerar. Alternativ för Sverige finns där men trängs med bland andra Medborgerlig Samling, Piratpartiet och Djurens rätt, enligt Sifos opinionschef Toivo Sjörén.

Men bland unga män är andelen som angett att de ska rösta på ett parti i kategorin ”övriga” betydligt högre än i andra grupper. I SvD/ Sifos Slaget om väljarna i juni anger 4,2 procent av män mellan 18 och 29 år att de skulle rösta på ett parti utanför riks­dagen om det var val idag. Bland kvinnor i samma ålder tänker bara 1,1 lägga sin röst på ett parti utanför riks­dagen. Också här döljer sig en mängd olika partier i frisvaren, men Alternativ för Sverige är relativt vanligt förekommande liksom Medborgerlig samling.

Det är inte enbart Alternativ för Sverige som döljer sig i de unga männens svar, men en del är det. Den typen av parti attraherar mer unga män och rätt få kvinnor, säger Toivo Sjörén.

Generellt sympatiserar män i högre grad med partier åt höger och kvinnor väljer partier åt vänster.”

Svenskarna är möjligen det s k folk på jorden som är minst pro-Ryssland och minst pro-Kina

EU:s SCB offentliggjorde nyligen en stor opinionsundersökning som visar att svenskarna är det s k folk i EU som är allra minst pro-Ryssland (endast 2% har en ”totalt positiv” syn på landet att jämföra med 10% bland invånarna i hela EU) liksom allra minst pro-Kina (endast 8% har en ”totalt positiv” syn på landet att jämföra med 22% bland invånarna i hela EU). 

Likaså är svenskarna det s k folk i EU som är allra minst pro-Turkiet (endast 12% har en ”totalt positiv” syn på landet att jämföra med 28% bland invånarna i hela EU) efter Grekland (endast 4% av grekerna har en ”totalt positiv” syn på Turkiet) och vilket i det sistnämnda fallet har en ”naturlig” historisk förklaring.

De länder vars invånare är pro-Ryssland (i vissa fall upp till 20-49%) återfinns fr a på Balkan (t ex är 49% av bulgarerna det liksom 25% av grekerna) och de länder vars invånare är pro-Kina återfinns också i samma region liksom i Central- och Östeuropa (t ex är 38% av ungrarna det liksom 37% av rumänerna) och detsamma gäller de länder vars invånare är pro-Turkiet (t ex är 56% av letterna det liksom 39% av polackerna).

Överlag framstår invånarna i Sverige som det s k folk i EU som är allra mest emot auktoritära regimer i EU medan invånarna i sydöstra, centrala och östra Europa liksom även i södra Europa (t ex är 39% av invånarna i Spanien pro-Turkiet) framstår som de som är allra mest för auktoritära regimer.

Det s k svenska folkets extremt negativa syn på Kina har även framträtt i tidigare internationella opinionsundersökningar där det framgår att svenskarna är alla mest emot Kina och senast också i en opinionsundersökning från Utrikespolitiska institutet som undersöker svenskarnas syn på olika asiatiska länder och det är sannolikt att det s k svenska folket är det s k folk på jorden som är minst pro-Kina liksom minst pro-Ryssland.

Slutligen kan en fråga sig vilka invånare i landet som egentligen är pro-Ryssland, pro-Kina och även pro-Turkiet och det går att anta att det till stora delar handlar om invandrare och barn och efterkommande till invandrare från dessa tre länder liksom också invandrare från länder vars invånare hyser en positiv syn till de tre länderna ifråga.

De majoritetssvenskar som är pro-Ryssland, pro-Kina och pro-Turkiet är det antagligen av både ideologiska skäl och ”sentimentala” skäl – de kanske romantiserar och uppskattar rysk eller kinesisk kultur eller tillbringar väldigt mycket tid i Turkiet under semestrarna o s v och många är de antagligen gifta med (och har i många fall även barn med) personer som har bakgrund i Ryssland, Kina eller Turkiet.