Ett kärt återseende av de stora operahusen

En av de få ”positiva” sidorna med den pågående pandemin (OBS: jag förstår så klart att det gäller att vara riktigt försiktig just nu med bruket av adjektivet ”positiv” när allt fler människor dör även i Sverige) är att nästan alla stora operahus har öppnat sina digitala arkiv med inspelade föreställningar medan vissa av dem producerar nya mindre föreställningar och även filmer och för mig är det också något av ett kärt återseende:
91216656_10157320791290847_1565359397201248256_o.jpg
 
Det gäller då bl a Wiener Staatsoper, som jag har besökt tre gånger vid det här laget, Royal Opera House i London som jag har varit på vid två tillfällen, Liceu-teatern i Barcelona som jag har besökt en gång, Sankt Petersburgs Mariinskijteater som jag har bevistat vid två tillfällen och Parisoperan där jag har varit åtminstone 4-5 gånger genom åren och vars hemsidor jag har ”hängt på” under de senaste dygnen.
 
Dock har jag ännu inte lyckats besöka La Scala i Milano eller ”The Met” i New York och ej heller Bolsjojteatern i Moskva för den delen men både Semperoperan i Dresden, Bayerische Staatsoper i München, Deutsche Oper i Berlin liksom operahusen i bl a Lissabon, Madrid, Oslo, Köpenhamn, Amsterdam, Stuttgart, Frankfurt, Bryssel, Zürich, Genève, Venedig, Neapel, Prag, Budapest, Bratislava, Ljubljana, Belgrad, Zagreb, Sofia och Bukarest har jag hunnit med att besöka någon gång eller flera gånger.

De utrikes födda dominerar bland de tidsbegränsat anställda

Nu när fler personer än någonsin varslas om uppsägning (denna innevarande månad, som ikväll går mot sitt slut, kommer då att slå alla rekord i svensk historia med närmare 40 000 varsel) så skadar det inte att, som SCB gör idag, påminna om vilka som är fast anställda och vilka som är tidsbegränsat anställda, för det är då de sistnämnda som är kraftigt överrepresenterade bland de som ”pandemi-varslas” i skrivande stund:

91179254_10157319881125847_1278790640817143808_o.jpg

Av alla inrikes födda som överhuvudtaget har ett arbete har 14% en tidsbegränsad anställning att jämföra med 25% bland alla utrikes födda. Denna skillnad, som då handlar om tio procentenheter, är den fjärde största inom EU efter Polen, Cypern och Grekland, som samtidigt inte riktigt är jämförbara med Sverige så den svenska skillnaden är m a o rejält anmärkningsvärd.

De utrikes födda utgjorde år 2019 sammantaget uppemot 1/3 av samtliga tidsbegränsat anställda i åldern 15-74 år samtidigt som de utgjorde knappt 19% av samtliga fast anställda i landet.

Utrikes födda kvinnor var under samma år den grupp där den högsta andelen av de anställda hade en tidsbegränsad anställning – 26,8% – medan var 22,8% av de utrikes födda männen var tidsbegränsat anställda.

Om 1960-talets svenska rasdiskussionen och dess kopplingar till Motala

I mitt måhända alltför megalomaniska försök att kartlägga, dokumentera, tematisera och redogöra för hela den svenska offentliga diskussionen om ras sådan den tog sig uttryck i samtliga svenska tidningar och tidskrifter under perioden 1947-77 tror jag mig nu bl a ha hittat den första tryckta svenskspråkiga texten som kritiserade specifikt svenska rasstereotyper i form av en insändare i Expressen från 1962 som vädjade till Marabou att ändra namn och bild på kolaprodukten ”N-gg-r” liksom det första åtminstone tryckta/bevarade spåret av ett försök att formulera föreställningen om Sverige, svenskarna och svenskheten som stående utanför allt vad ras och kolonialism heter och som idag kallas den svenska exceptionalismen i form av en insändare i Aftonbladet från 1964 som kritiserade ett tv-inslag men också flera kopplingar till min egen hemstad Motala.

ARG

RASH.jpg

Anarkisten Inge Oscarsson från Motala, som f ö ska vara bror till skådespelaren Per Oscarsson, dyker exempelvis upp i mitt insamlade material och empiriska underlag (ca 10 500 A4-sidor med texter hämtade från svenska tidningar och tidskrifter) som den som sannolikt var den förste att organisera ett möte med icke-vita invandrare i Sverige. Detta skedde i mars 1957 i form av ett diskussionsmöte på dåvarande Stockholms högskola som Oscarsson och hans organisation Världsmedborgarrörelsen stod bakom och som handlade om det då pågående Algerietkriget. På mötet deltog 30-40 araber liksom dussintals afrikaner, kineser och indier” och 110-120 svenska studenter och mötet uppmärksammades i pressen då fem nazister även dök upp och störde mötet.

33984654_10155673141480847_4611634444460097536_o.jpg

Senare skulle Oscarsson också figurera i samband med fallet med den nigerianske studenten Anthony Engurube, som i september 1968 stod inför rätta i dåvarande Stockholms rådhusrätt åtalad för att bland annat ha hotat två poliser och för att ha misshandlat en vit svensk student i samband med Kårhusockupationen i maj samma år liksom för att ha angripit en vit svensk man i samband med en demonstration på Sergels torg som hade kallat denne för ”N-jävel”.

 

Rättegången blev mycket uppmärksammad på sin tid och Engurube fick stöd av dåtidens studenter i Stockholm och inte minst av just Inge Oscarsson, som bl a rapporterade om Engurubes fall i den engelska anarkistiska veckotidningen Freedom. Engurube själv menade att åtalspunkterna handlade om en ”rasistisk förföljelse” mot honom och han anklagade polisen för övervåld, vilket gör detta rättsfall till det första någonsin i Sverige när en icke-vit person anklagade polisen och rättsväsendet för rasism.
ENGU.jpg
Ännu en Motala-anknytning hittas i journalisten och författaren Evert Kumm, som 1961 var den som initierade 1960-talets stora adoptionsdebatt genom att i Expressen attackera Medicinalstyrelsen för att förestå ”rasvidskepelser” i adoptionsfrågan. Kumm var på 1950-talet chefredaktör för socialdemokratiska Motala-Posten, som min egen farfar prenumererade på, och ända fram tills tidningen lades ned och han var bosatt i Motala under större delen av detta årtionde där hans son journalisten och författaren Björn Kumm delvis kom att växa upp, som senare i livet bl a blev skribent för syndikalistiska Arbetaren.
 
Evert Kumm kom senare även att engagera sig djupt i frågan om de svenska romernas situation som han betecknade som en ”svensk raskonflikt” i sin skrift ”Zigenare och vanliga svenskar” från 1965 och han var även nära vän med Sveriges förste professor i japanska och lärare i koreanska Seung-bog Cho och under en tid ordförande för den svenska pro-nordkoreanska solidaritetsföreningen Svensk-koreanska föreningen.
Slutligen upptäckte jag senast idag att den på sin tid mycket kända psykologen, läraren och skribenten mm Anna-Lisa Kälvesten från Motala, nära medarbetare till Gustav ”Skå-Gustav” Jonsson och Sveriges antagligen första kvinnliga psykolog och den som tillsammans med ”Skå-Gustav” stod bakom den berömda studien om 222 Stockholmspojkar, också hon var aktiv i både adoptionsdebatten och i den allmänna svenska diskussionen om ras och svenskhet på 1960-talet.

KÄLV.jpg

Kälvesten var möjligen den allra första som formulerade ett embryo till idén att Sverige hade ett slags rasligt ”manifest destiny” och att svenskarna skulle ta på sig rollen att bli västvärldens föredöme i det som på den tiden kallades rasfrågorna. År 1963 skrev Kälvesten i Kooperativa förbundets dåvarande veckotidning Vi att Sverige måste gå i bräschen i västvärlden för att en gång för alla bryta med de så kallade ”rasfördomarna” och därmed bli det stora föregångs- och framtidslandet i Väst ifråga om ras på samma sätt som Sverige hade blivit det vad gällde att ha löst det som tidigare kallades arbetarfrågan:
 
”Vi får ibland studiebesök från de ledande demokratiska nationerna som vill se hur vi burit oss åt för att bringa ned den sociala konflikten arbetsgivare-arbetare till ett minimum. Vore det inte något att sträva efter att i en framtid få ta emot liknande studiedelegationer med ärendet att se hur vi klarade problemet att ta emot några färgade barn utan att bli inflammerade av rasfördomar. Så liten som världen börjar bli behövs det att någon av de vita nationerna går i spetsen.”
 
Denna idé om Sverige, svenskarna och svenskheten som Västs och i förlängningen arten homo sapiens och planeten Tellus förtrupp, spjutspets, avantgarde och föregångare i allt vad rasfrågor heter som Kälvesten möjligen var först med att skissa på, skulle därefter komma att slå igenom med full kraft under adoptionsdebatten liksom i relation till invandringen och den därpå följande integrationsfrågan och från och med 1975 skulle världens mest progressiva samhällsbygge vad gäller synen på och politiken gentemot invandrare och minoriteter slutligen komma att sjösättas för att sedan på 1980- och 90-talen, och än mer på 2000- och 2010-talen, utmynna i världens första och hittills enda antirasistiska statsbildning på jorden.

Idag hade den legendariske journalisten och författaren Jan Olof ”Jolo” Olsson fyllt 100 år om han hade levt idag

DN Kultur och DN:s Kurt Mälarstedt påminner idag om att Jan Olof ”Jolo” Olsson hade fyllt 100 år om han hade levt idag:
91605819_10157316108525847_7652566788625924096_o.jpg
 
”Jolo” var då sin tids mest produktive journalist och författare innan han gick bort i tämligen utarbetat tillstånd vid 54 års ålder och hans allra sista text handlade om den gamle anarkisten Anton ”Amaltheamannen” Nilsson.
AMAL.jpg
 
En av ”Jolos” mest kända böcker är ”1914”, som gavs ut 1964 och som nytrycktes för bara några år sedan. Boken handlar om Österrike-Ungern och upptakten till Första världskriget och det var den boken som gjorde att jag själv blev ”biten” av Centraleuropa när jag lånade den på Stadsbiblioteket i Motala och läste den någon gång under mellanstadiet.

Nu är den ekonomiska krisen här

Nu är den ekonomiska krisen (som SD och alla de andra västerländska högerpopulisterna har gått och väntat på i åratal) definitivt här med full (för att inte säga enorm) kraft:
 
Hittills under mars månad (d v s under ”pandemimånaden”) har nu sammanlagt 36 800 personer varslats om uppsägning och Arbetsförmedlingen meddelade idag att alla tidigare historiska rekord nu har slagits med råge och det mesta tyder tyvärr på att innan april månads ingång (d v s fram tills i övermorgon) så kommer siffran att sluta på närmare 40 000 personer för innevarande månad.
91370718_10157316378530847_2439219606523478016_o.jpg
 
I november 1992 under 90-talskrisen varslades 22 200 personer och i november 2008 under finanskrisen varslades 19 900 personer och fram tills nu har dessa två månader då utgjort ”rekordmånaderna” vad gäller antalet varsel under en viss månad i modern svensk (efterkrigstids)historia.
 
Även om det naturligtvis är svårt eller kanske t o m omöjligt att jämföra dagens postindustriella arbetslivssituation med den högindustriella mellankrigstiden så är det antagligen nödvändigt att gå tillbaka till ”Black Thursday” i New York 1929 och Ivar ”Tändstickskungen” Kreugers självmord i Paris 1932 för att kunna hitta motsvarande (proportionella) siffror när den svenska arbetsmarknaden också då var i fullständigt fritt fall (för något annat går inte att säga just nu, d v s det handlar verkligen om ett fritt ekonomiskt fall för närvarande).
 
Tyvärr tyder det mesta slutligen på att de som ”ryker” allra först är landets invånare med utomeuropeisk bakgrund vilka är kraftigt överrepresenterade inom servicesektorn i vid bemärkelse då utomeuropéerna i det närmaste ”överbefolkar” exempelvis hotell- och restaurangbranscherna liksom RUT- och hemarbete/hushållsbranschen.

Om anmälningarna för diskriminering p g a etnicitet och religion, för hatbrott p g a rasistiska och religiösa motiv samt för hets mot folkgrupp

Smålandspostens Bo Ströberg granskar anmälningarna för diskriminering p g a etnicitet och religion, för hatbrott p g a rasistiska och religiösa motiv  samt för hets mot folkgrupp i tredje delen av sin artikelserie om rasismen i dagens Sverige:

”Den som utsätts för etnisk diskriminering har väldigt liten chans att få upprättelse. Därför tycker många att det är meningslöst att anmäla. Mörkertalet är även stort för hur många som utsätts för olika hatbrott… Slutsatsen blir att rasismens konsekvenser är ett större problem i Sverige 2020 än vad tillgänglig statistik ger sken av. Problemen blir inte lättare att tackla när rasism, och andra ord som börjar med ras, samtidigt är något av det känsligaste vi har i den offentliga debatten.”

STAT (kopia).jpg

https://nxt.smp.se/nyheter/diskriminerade-har-sma-mojligheter-att-fa-ratt

 

”2009 inrättades Diskrimineringsombudsmannen (DO), som en sammanslagning av fyra olika myndigheter. Under dessa tio år har DO fått in 9 415 anmälningar om diskriminering på grund av etnicitet eller religion. 44 fall har tagits till domstol och man har fått 20 fällande domar. Det är bara två promille av anmälningarna.

 

När det gäller olaga diskriminering – som prövas som brottmål inte civilmål – är oddsen att få någon fälld ännu sämre. De senaste tio åren har 1 830 anmälningar gjorts. Under samma period har bara tre personer dömts i landets tingsrätter, senaste gången det hände var 2015.

 

Det är DO som ska se till att diskrimineringslagen efterföljs. Det är en vanlig uppfattning att DO hjälper diskriminerade människor att driva rättsprocesser men myndigheten ser inte det som sitt primära uppdrag. I första hand arbetar man förebyggande, man granskar hur bestämmelserna efterlevs. Informerar om brister.”

(…)

”En utredning arbetar nu med en översyn av hur diskrimineringslagen kan bli mer effektiv. Slutbetänkandet ska redovisas senast den 1 oktober 2020.

 

När det gäller etnisk diskriminering är mörkertalet stort. De anmälningar som DO får in synliggör bara en del av de problem som är kopplade till diskriminering. Det påtalar myndigheten i sin senaste årsrapport.

 

Diskriminering är ett brott man kan utsättas för utan att veta om det. Du får inget svar på din ansökan och antar att de hittade någon mer meriterad för jobbet. Eller att lägenheten redan var uthyrd. Likväl blir konsekvensen att livschanser går dig förbi. Försök visar att särskilt muslimer utsätts för diskriminerande behandling inom flera sektorer – rättsväsende, socialtjänst, arbets- och bostadsmarknad.

 

Även den som upplever sig utsatt för diskriminering kan känna en ovilja mot att anmäla det. Etnisk eller religiös diskriminering riktas mot din identitet, den du är eller föreställs vara, den grupp du görs till representant för. Forskning visar samtidigt att förtroendet för rättsväsendet är lågt bland de minoriteter som är mest utsatta för diskriminering och olika slags hatbrott.

 

Hatbrott är ett samlingsbegrepp, inget specifikt brott, och innebär enligt BRÅ:s definition ”att någon angriper en person eller en grupp av människor på grund av deras uppfattade ras, hudfärg, etniska bakgrund, trosbekännelse, sexuella läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck”.

 

Förutom hets mot folkgrupp och olaga diskriminering, som är de två brottsrubriceringar som ryms under hatbrottsbegreppet, ger straffskärpningsregeln möjlighet att väga in hatmotiv vid domar för vilket brott som helst, allt från klotter till mord.

 

Enligt BRÅ:s sammanställning polisanmäldes 7 090 hatbrott under 2018. Två tredjedelar, 4 865, var rasistiska/främlingsfientliga. 20 procent var religiösa hatbrott, majoriteten av dem riktades mot muslimer. Här har antalet ökat trefaldigt på tio år. De antisemitiska hatbrotten har varierat kraftigt från år till år och här är trenden inte lika tydligt uppåtgående.

 

Regeringen har gett BRÅ i uppdrag att göra en studie av de islamofobiska hatbrotten. En liknande studie om antisemitiska hatbrott redovisades i fjol.

 

Att hatbrott leder till åtal är ytterst sällsynt. Av de drygt 6 000 anmälningarna som kom in under år 2016 hade bara tre procent klarats upp i juni 2019 enligt BRÅ-rapporten. När det gäller brottskategorier är hot och ofredande vanligast, följt av skadegörelse och hets mot folkgrupp.

 

I februari i år dömdes en 38-åring bosatt i Uppvidinge till böter för hets mot folkgrupp sedan han på Facebook kallat svarta för ”jävla apor”. I november i fjol dömdes en 22-årig Växjöbo till böter för samma brott, då handlade det bland annat om att muslimer är ”mindre värda än avföring under skorna”.

 

Under 2019 anmäldes, enligt preliminär statistik, totalt 1 419 fall av hets mot folkgrupp. Det är en minskning från valåret 2018 då det slogs rekord med 2 508 anmälningar. Jämfört med läget 2016 kan man konstatera att antalet anmälningar i dag ligger på det dubbla antalet.”

 

(…)

 

”Den statistikförandemyndigheten saknar alltså underlag för att ens ge en övergripande lägesbild. Till detta kommer den samstämda uppfattningen från BRÅ, DO och forskare på området om att det finns ett stort mörkertal när det gäller anmälningar av diskriminering och olika sorts hatbrott.

 

Slutsatsen blir att rasismens konsekvenser är ett större problem i Sverige 2020 än vad tillgänglig statistik ger sken av. Problemen blir inte lättare att tackla när rasism, och andra ord som börjar med ras, samtidigt är något av det känsligaste vi har i den offentliga debatten.”

HMF (kopia).jpg

Intervju i Värmlands Folkblad

Sociologiprofessorn Bengt Starrin intervjuade mig i gårdagens Värmlands Folkblad och bl a berättade jag om Filipstads ”store son” den fortfarande folkkäre författaren Nils Ferlin:
fer.jpg
 
”Jag ska träffa Tobias Hübinette som är forskare vid Karlstads universitet och välkänd samhällsdebattör i svenska och internationella media. Inför intervjun kikade jag på hans CV som finns på nätet. Hans produktion av böcker och artiklar samt samhällsengagemang imponerar.”
 
 
”Tobias Hübinette är lektor i interkulturella studier och svenska som andra språk vid Karlstads universitet samt docent i internationell pedagogik. Han disputerade 2005 på en kritisk avhandling om adoptioner som fick stor uppmärksamhet.
 
Tobias är en flitig bokskrivare. Bland annat har han givit ut en bok om den svenska nationalsocialismen – ”Den svenska nationalsocialismen: Medlemmar och sympatisörer 1931-45”. Den är på 500 sidor och innehåller närmare 30 000 namn på organiserade svenska fascister och nationalsocialister före och under andra världskriget. Bland dem en rad kända värmlänningar.
 
För ett år sedan gav han ut boken ”Att skriva om svenskheten: studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen.”
 
Flera böcker är på gång, som författare och medredaktör, bland annat en om adoption och multikulturalism i Europa som utkommer i slutet på året.
 
Nyligen har han tillsammans med Peter Wikström, som är filosofie doktor och forskare vid Karlstads universitet, fått nästan 4 miljoner från Vetenskapsrådet för att under fyra år forska om ”Det svenska r-ordet” som står för ras och rasism. Dessa ord är känsliga och kontroversiella. Frågor om ras och rasism har i allt högre grad kommit att användas som slagträ i den politiska debatten om migration, integration och segregation.
 
Vad som menas när man använder dessa r-ord kommer forskarna att försöka besvara genom att undersöka vad som avhandlas på sociala media som Facebook, Twitter och Flashback.
 
Det är mycket på gång samtidigt. Tobias forskar även om hur man diskuterat frågor om ras i Sverige sedan andra världskriget. Det gör han genom att analysera vad som skrivits om saken i svenska media.
 
– Jag har i stort sett dammsugit allt som skrivits sedan år 1946. Och den viktigaste källan har varit Kungliga biblioteket som har digitaliserat 600 dagstidningar sedan 1700-talet.
 
Jag förstår att det varit ett mödosamt och tidskrävande arbete när jag ser mig omkring i hans arbetsrum som är sprängfyllt med forskningsmaterial.
 
– Det kommer att bli en bok, säger Tobias entusiastiskt. En kartläggningsliknande historia.
 
Jag frågar om han kan berätta lite om vad han funnit. Absolut, säger han.
 
– På 1950-talet besöker sonsonen och arvprinsen till Etiopiens kejsare Haile Selassie Sverige. När han tillsammans med en vit dam kom gående i Stockholm inträffade ett intermezzo. Några män kommer fram till den kunglige och sparkar honom på smalbenet och hotar att slå ihjäl honom för att han har en annan hudfärg. Damen blev också attackerad men undkom skada.
 
Tobias berättar att vad som då händer är att internationella tidningar som New York Times plockar upp historien och skriver om den på framträdande plats i tidningen.
 
Varför fick artikeln en så framträdande plats i amerikansk press? undrar jag. Tobias förklarar.
 
– Sverige hade redan då skaffat sig hög svansförvaring som ett land utan fördomar. Artikeln i New York Times var ett sätt att ge tillbaka och visa att svenskarna inte alls är ett dugg bättre än vad amerikanerna är.
 
Det finns också en intressant värmlandskoppling i Tobias Hübinettes granskning av hur ord som rasism och ras behandlats i dagspress och andra tryckta skrifter. Han plockar fram ett gulnat A4-ark ur högen av dokument. Pekar och säger:
 
– Det finns en värmlandskoppling till Nils Ferlin. Han var troligen den förste svenske författaren som skriver en dikt om svensk rasdiskriminering. Den är också den första svenska antirasistiska dikten som handlar om svenska förhållanden och som publicerades i tidskriften Clarté 1951.
 
Nils Ferlin var upprörd över vad som pågick i Sverige. Han nämner bland annat händelsen i Stockholm då den etiopiske prinsen var nära på att bli lynchad. Han ger också restauranger en känga för att de utestänger människor på grund av hudfärg.
 
Sverige var vid den här tiden mycket homogent, förklarar Tobias. Få hade haft en nära kontakt med andra folkgrupper. Det gällde inte minst kontakt med personer från Afrika, Asien och Sydamerika. Så sent som 1970 var det endast 0,17 procent av befolkningen som var födda där.
 
Inom kort kommer Tobias Hübinette ut med en bok om hur man i Sverige sedan 1960-talet sett på adoptioner. När de första adoptivbarnen kom till Sverige uppstod en debatt som konkret handlade om att barnen inte var vita. Då föddes uttrycket ”koreabarn”. Även här har Tobias i sin granskning upptäckt en intressant Värmlandsanknytning i Torsten Thysell som var överläkare på sjukhuset i Karlstad.
 
– Torsten Thysell forskade själv om svenska adoptivbarn och anlitades av Socialstyrelsen som expert på adoptivfrågor. Han gav rådet att man inte skulle ta hit barn som inte var vita. Och det var i början av 1960-talet.
 
Vad hade han för skäl till det? undrar jag nyfiket.
 
– Jo, han var rädd för att barnen skulle behandlas illa av omgivningen och bli hackkycklingar. Hans tveksamhet grundade sig på hans egna erfarenheter. Han menade att värmlänningarna inte var mogna att ta emot barn som avviker från det vanliga.”