SD fortsätter att ”peak:a” och ”slå i taket” i ännu en post-sommaren 2019-opinionsundersökning

SD fortsätter att ”peak:a” och ”slå i taket” och därmed även slå sina egna tidigare opinionsmätningsrekord i ännu en opinionsmätning (d v s Sifo:s, som är den tredje eller fjärde opinionsmätningen i ordningen efter sommaren där SD uppnår ett s k ”all time high”-resultat) efter den gångna sommarens hårt polariserade debatter om skjutningarna och miljonprogramsområdena samt om den demografiska supermångfalden eller den s k folkutbytetdiskursen och SD:s uppgång är den enda större och säkerställda förändringen i Sifo:s senaste väljarundersökning och SD fortsätter att ”äta” och ”stjäla” arbetarväljare från S och medelklassväljare från M.
 
70461600_10156734762865847_4093892071255965696_o.jpg
SD har nu brutit igenom ”15%-vallen” även i Stockholms stad vilket måste sägas vara en bedrift mot bakgrund av kaoset i SD Stockholm och då stockholmarna generellt är rejält högutbildade och rejält välmående (SD har då fram tills nu haft svårt att attrahera SACO-kollektivet och höginkomsttagarna vilka då är kraftigt koncentrerade till Stockholms stad) samtidigt som över 50% av alla stockholmare har någon form av utländsk bakgrund (SD har då fram tills nu haft svårt att attrahera invånarna med utomeuropeisk bakgrund vilka är talrikt representerade i Stockholms stad).
 
Hade det varit val någon gång under första halvan av september så hade över 17% av stockholmarna röstat på SD och partiet är fortsatt allra störst bland landets alla män med ett stöd på närmare 27% (och högre än så inom vissa specifika ålderskategorier av män) och bland de manliga arbetarna inom LO-kollektivet handlar det numera om 37,6%.
 
I det s k Skåneland eller Sydsverige ligger SD på 30% och i Stor-Göteborg på 19,4% och vilket även det måste sägas vara en bedrift mot bakgrund av att SD Göteborgs och SD:arnas i Västsverige ”starke man” är en rasideolog och antisemit men göteborgarna och västsvenskarna har å andra sidan historiskt och ”normalt” alltid haft en högre ”tolerans” för politisk radikalism än vad övriga landet accepterar.
 
Sedan förra året (d v s sedan 2018 års val) har närmare en fjärdedel av invånarna dessutom bytt parti(sympati) och vilket indikerar att ”GAL-TAN:iseringen” av det svenska politiska landskapet, som då slog igenom med full kraft i förra årets val, antagligen förvirrar många och skapar mycket missnöje när det tidigare så stabila svenska vänster/höger-”klassmedvetanderöstandet” som dominerade 1900-talet försvinner ut i allt snabbare takt.

Nu stänger även Kenya dörren för utlandsadoptioner till Väst

Självklart inte särskilt ”kul” för alla 100 000-tals barnlösa (hetero- och homosexuella) singlar och par i Väst då just Kenya var på god väg att segla upp som Afrikas största och viktigaste land för utlandsadoptioner bredvid Sydafrika efter att Etiopien stängde dörren för internationell adoption och efter ett flertal adoptionsskandaler i bl a Nigeria och Madagaskar (tyvärr är då de allra flesta av Afrikas länder korrupta eller t o m mycket korrupta liksom flertalet av länderna i Latinamerika och Asien).
 
Efter att Latinamerika i stort sett upphörde att skicka adoptivbarn till Väst (med undantag för Colombia) och efter att länderna i Asien minskade utförseln av adoptivbarn till Väst (fr a Indien och Kina liksom också Sydkorea, Thailand, Taiwan, Filippinerna och Vietnam) efter år 2005 så uppfattade många i Väst att Afrika var den nya ”jungfruliga” och även sista outnyttjade kontinenten för adoptivbarn och visst har 10 000-tals afrikanska barn adopterats till Väst under de senaste 15 åren men de massadoptioner som en gång kännetecknade både Latinamerika och Asien har då hittills uteblivit för Afrikas del.
 
 
”Yesterday’s ban comes in the wake of a damning report by a special task force that indicated rampant violations of adoption laws by private adoption agencies, children officers, law firms and judicial officials.
 
A report by a special task force set up to review pre-moratorium adoption practice, laws and policies paints a picture of what appears to be a racket where players got a share of the proceeds from foreigners looking for Kenyan children.
 
The report and recommendations by the task force submitted to former Labour and Social Protection CS, Ms Phillis Kandie in late 2017, stated that a pursuit of profits was the main motive for a majority of players in the adoptive service.
 
The report said that more than 80 per cent of children in institutions had traceable families but owners had commercial motives for holding them there.
 
It recommended shutting down many institutions by reuniting the children with their families.
 
The report recommended public funding of local adoption services so as to remove the commercial motive by private agencies that had salary and operational overheads to pay.
 
The report said adoption agencies earn a raft of fees from foreigners ranging from Sh250,000 for application, Sh500,000 for guardian ad litem (friend of the child in court proceedings) and Sh5 million for the lawyer, who pays Sh200,000 to the adoption agency as kickback.
 
This is in addition to insurance cover for prospective parents, apartments for the three-month legal period, during which a foreigner should bond with a child in Kenya, car-hire services, among others. Since announcement of the moratorium, many adoptions have been challenged and overturned over irregularities and some children reunited with their birth families.
 
The task force recommended separate adoption laws, speedy review of the Children’s Act (2001) to comply with the 2010 constitution and new regulations to ensure only trained social workers and clinical psychologists were legally authorised to engage in adoption services.”

”Min” rättegång som skulle ha ägt rum idag ställdes precis nyss in och polisens senfärdighet och undermåliga hantering kan nu spoliera hela åtalet

”Min” rättegång som skulle äga rum idag kl. 14.30 ställdes nyss in då den tilltalade inte behagade infinna sig utan skyllde på ”akut sjukdom” (OBS: detta är då alltför vanligt numera i Sverige, d v s att de/n åtalade inte infinner sig i rätten) och tyvärr så preskriberas brottet som mannen ifråga åtalades för redan den 15 september, d v s om tre dygn.

 

Inställt 190912.jpg

Nu vet jag inte om det har någon betydelse men i alla fall så sköttes inte polisutredningen ordentligt trots att jag anmälde brottet (olaga hot som hatbrott), som ägde rum den 15 september 2017, dagen därpå och gjorde allt utredningsarbete åt polisen som fick full identitet på den misstänkte gärningsmannen ifråga av mig (fullständigt namn, fullständigt personnummer, fullständig postadress o s v) liksom en lista på tidigare domar som mannen ifråga ha ådragit sig OCH en inspelning av telefonsamtalet på ett USB-minne som polisen tyvärr slarvade bort.
 
Trots all denna (gratis)hjälp från min sida så gick det ett år och fyra månader innan polisen ens kontaktade mig och den tilltalade och höll förhör med oss båda och att rättegången skulle äga rum idag tre dygn innan brottet preskriberas är inget annat än en mindre skandal.
 
För de/n som vill läsa mer om åtalet och den rättegång som skulle ha ägt rum idag, se bl a:
 
 
 

9-10% av alla invandrarbarn och andragenerationsbarn växer upp med vårdnadshavare som är varaktigt fattiga jämfört med 1% av de majoritetssvenska barnen

Sammanlagt 44 000 barn och ungdomar bor och lever hos och med en eller flera vårdnadshavare som uppvisar varaktigt låga eller t o m mycket låga inkomster och de barn som har invandrat till landet efter 2014 har då inte räknats in i statistiken. Hade alla de 10 000-tals barn och ungdomar (med utomeuropeisk bakgrund) som har invandrat till Sverige efter 2014 också ingått i statistiken så hade denna siffra varit än högre än så.
 
Hela 75% av dessa 44 000 barn och ungdomar har utländsk bakgrund och i huvudsak utomeuropeisk bakgrund och vidare gäller detta t ex 20,2% av alla barn som är födda i Somalia liksom 14% av alla barn som är födda i Irak och Syrien och 8,5% av alla barn som är födda i Thailand.
 
Bland infödda majoritetssvenska barn och ungdomar bor och lever 1% hos och med en eller flera vårdnadshavare som uppvisar varaktigt låga eller t o m mycket låga inkomster.
 
barn och ungdomar som bor och lever hos och med en eller flera vårdnadshavare som uppvisar varaktigt låga eller t o m mycket låga inkomster
 
majoritetssvenska barn och ungdomar: 1%
 
blandade barn och ungdomar: 3,5%
 
barn och ungdomar som tillhör ”andragenerationen”: 9,3%
 
utrikes födda barn och ungdomar: 10,5%
 
Då merparten av de barn och ungdomar som bor och lever hos och med en eller flera vårdnadshavare som uppvisar varaktigt låga eller t o m mycket låga inkomster är kraftigt koncentrerade till miljonprogramsområdena så innebär det att höga procentandelar av de barn och ungdomar som bor och lever i miljonprogramsområdena växer upp i fattigdom.
 
OBS: Inte alla barn och ungdomar som växer upp hos och med fattiga eller t o m mycket fattiga vårdnadshavare förstår att de är fattiga och inte alla lider heller av att vara fattiga men många gör det säkerligen. Dock kan det vara så att många barn och ungdomar med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena inte kan ta in till fullo att deras vårdnadshavare är fattiga eller t o m mycket fattiga.
 

Vad menas egentligen med en student med utländsk bakgrund?

Alltid lika fascinerande med majoritetssamhällets officiella beteckningar på minoritetsinvånarna:
69495341_2362789587321893_2451031711480283136_n.jpg
 
Under de senaste 100 åren har den officiella svenska benämningen på alla de invånare i landet som inte räknas som svenskar till fullo skiftat ett flertal gånger och bl a hetat ”icke-arier”, ”av främmande stam”, ”utlänning”, ”invandrare” och numera ”med utländsk bakgrund” men samtidigt har alla invånare i landet som inte räknas som svenskar till fullo vare sig kallat sig själva det eller kanske ens uppfattat att majoritetssamhällets officiella beteckning på desamma har förändrats.
 
Vissa personer som har invandrat till Sverige säger ibland fortfarande att de är ”utlänningar” och fr a och inte minst att de är ”invandrare” (åtskilliga s k ”andrageneration:are” kan t o m säga att de är ”invandrare”) och hur många unga vuxna som studerar vid Karlstads universitet lystrar egentligen till den officiella beteckningen ”student med utländsk bakgrund”?
 
Vad hade hänt om denna affisch i stället hade skrivit ”är du en utrikes född student?”, ”är du en invandrad student?” eller ”är du en student som själv har invandrat eller vars föräldrar har invandrat?”.
 
Slutligen undrar en ju också om fotografiet på studenterna som illustrerar efterlysningen ens har något att göra med den studenttyp som efterlyses?
 
Min gissning är att den typ av studenter som egentligen efterlyses har ett annat språk än svenska som förstaspråk, har utomeuropeisk bakgrund och bor och lever i ett miljonprogramsområde men jag kan så klart gissa fel.

Ny sydkoreansk dokumentär om de nordkoreanska ensamkommande flyktingbarnen i Central- och Östeuropa

”Alla” vet att Sydkorea är det land i världen som överlägset och utan konkurrens har adopterat bort allra flest av sina egna barn och medborgare till västvärlden med långt över 200 000 genomförda utlandsadoptioner sedan 1954 och utlandsadoptionerna pågår dessutom fortfarande (medan fastlands-Kina kommer tvåa med cirka 140 000 utlandsadoptioner och Indien alternativt Colombia trea med långt färre utlandsadoptioner än så).
 
Att Sydkorea är den utomvästerländska och postkoloniala världens ledande och största ”barnexportör” har också varit ett ”paradnummer” i Nordkoreas propaganda som genom åren har gått ut på att säga att ”Sydkorea säljer koreanska barn till de vita imperialisterna i Väst”.
 
Faktum är dock att även Nordkorea en gång i tiden ”exporterade” barn till Väst, och närmare bestämt till det då kommunistiska Central- och Östeuropa, även om syftet inte var att adoptera bort barnen permanent utan att placera dem temporärt på barnhem i bl a Polen, Tjeckoslovakien, Ungern och Rumänien under och efter Koreakriget (och fram tills 1959) som pågick mellan 1950-53.
 
År 2002 skrev jag om de nordkoreanska ”utlandsadoptionerna” till och ensamkommande flyktingbarnen i Central- och Östeuropa i en amerikansk tidskrift (se http://www.tobiashubinette.se/north_korea_and_adoption.pdf) och vilket bl a resulterade i att CNN ringde mig angående min artikel (och för första och hittills enda gången för min egen del i varje fall) då jag på den tiden möjligen var den första personen i västvärlden som skrev mer utförligt om dem och nu har en sydkoreansk dokumentärfilm snart premiär på Sofia Independent Film Festival i Bulgarien som handlar dessa barn.
FOTO.jpg
 
 
”In May 1957, the North Korean embassy in Warsaw received an urgent telegram from the Polish spy agency. It read two North Korean children had been caught at a Polish-Austrian border security checkpoint after their failed attempt to enter Austria. The two children were handed over to the North Korean agents and then sent back to the North.
 
No one has heard from them since.
 
The two unnamed boys were Korean War orphans who were protected at an orphanage in Plakowice, Poland. In the 1950s, the small Polish city was home to some 1,400 Korean War orphans who were sent there for education and vocational training.
 
Thousands of war orphans were loaded onto trains for several Eastern European countries during and after the 1950-53 Korean War. The rare wartime migration came as those governments accepted then North Korean leader Kim Il-sung’s plea to care for them temporarily.
 
Knowing their days in Europe were numbered as they were to be repatriated to North Korea soon, some children became defiant and maneuvered to stay in Europe.
 
The escapees’ cases came against this backdrop.
 
Kim Deog-young, director of the documentary film ”Two Homes” which traces the Korean War orphans who arrived in Europe, said many of the war orphans were traumatized as they experienced the brutal war that took the lives of their parents.
 
 
Kim Deog-young, director of the documentary film ”Two Homes” which traces the Korean War orphans who arrived in Europe, said many of the war orphans were traumatized as they experienced the brutal war that took the lives of their parents.
 
”They displayed extreme fear and anxiety after arriving in European orphanages. But they adapted to the new environment well and felt at home in Europe as the years passed,” he told The Korea Times. ”Facing calls to return to North Korea, some children displayed uneasiness. The escapees’ cases were reported in several European countries that hosted the North Korean children, such as Romania, Hungary and Poland.”
 
Some escapees had to face the tragic consequences of their failed attempts.
 
A North Korean orphan in Romania was to be adopted by a local family but the adoption had not gone well. He chose to run back the orphanage. It was a day before he and other North Korean children at an orphanage in the northeastern Romanian town of Siret were scheduled to be repatriated to North Korea. The other children brutally battered him and he became crippled. He and the other children were sent back to the North as scheduled.”
 
 
(…)
 
 
””Two Homes” features local residents who are aware of the migration of thousands of North Korean children into Eastern Europe in the 1950s. Some of them were teachers and some were friends of the Korean War orphans.
 
Kim traced their lost history based on his extensive interviews with the surviving teachers, friends and staff of orphanages that housed the North Korean children.
 
People were willing to share their photos of the children and letters they received from the orphans after they went back to North Korea.
 
Kim said the Korean War orphans in Europe was tough to uncover.
 
The children were there in the 1950s, six decades ago. Few documents or reports exist about their presence in Europe. The Eastern European nations’ decisions to accept Kim Il-sung’s request were a touchy domestic issue.
 
Europe was still recovering from World War II. In the 1950s, post-war reconstruction was still going on there and all resources were mobilized to rebuild their nations. So the leaders of the European countries were wary of the possible backlash from the public for using taxes to take care of the Korean War orphans.
 
Few knew about their presence in Eastern Europe, other than teachers and those who were involved in the orphanages.
 
The language barrier is another challenge Kim faced all during his film project. The five countries he visited ― Bulgaria, the Czech Republic, Hungary, Poland and Romania ― for the film project each have languages.
 
 
”Digging into information about the North Koreans, who were there decades ago, was challenging. Finding people who remember their presence or have first-hand experience with them was also tough,” he said. ”While shooting the documentary for three months in Europe and spending another five months editing, many thoughts came across my mind. I think ‘Two Homes’ is a thought-provoking film because it raises the issue about war orphans and how the issue should be handled. For me, it was a humanism project. I met many Europeans who still miss the North Koreans, even though chances of reunion with them are very slim.””
 
 
(…)
 
”Repatriation of the orphans was completed by 1959, three years after the North Korean leader’s state visit to Eastern Europe.
 
According to the filmmaker, Kim Il-sung might have been wary of the children who were exposed to European ways of thinking and the rise of the liberal movement that swept Eastern Europe after the death of Joseph Stalin.
 
”During his state visit to Eastern European countries, Kim Il-sung met the North Korean children at the orphanage in Poland. He would have sensed that the children were different from their cohorts in North Korea. Back then, the orphans had stayed in Europe there for four or five years, depending on the children, and had become quite European,” the director said.”
 
 

Artikel om min bok ”Att skriva om svenskheten” i senaste numret av Nya Argus

De flesta s k akademiska monografier (inräknat avhandlingar och antologier) recenseras numera aldrig i vare sig dagstidningar eller i tidskrifter och jag är därför mycket glad och tacksam över att det senaste numret av den ärevördiga (den är då inne på sin etthundratolfte årgång) finlandssvenska kulturtidskriften Nya Argus innehåller en hela femsidig artikel om min nya bok ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” som är författad av litteraturvetaren Peter Berglund.

 

SISTA.jpg

 

SID 1'.jpg

SID 2.jpg