En intervju i fransk tv om det nya SD-präglade Sverige som just nu håller på att växa fram

Blev nyss intervjuad av franska SVT, d v s av Frankrikes public service-tv, angående både Sveriges nya regering och det nyligen påbörjade svenska EU-ordförandeskapet med fokus på SD och journalisten blev alldeles perplex när jag passade på att ”lägga ut texten” vad gäller att ge en historisk kontext till vad SD just nu håller på att göra.

Jag berättade kortfattat om att Sverige ända sedan efterkrigstiden, Kalla kriget och avkoloniseringen och inte minst fr om 1960-talet och framåt har framstått som den utomvästerländska världens (d v s Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien minus Australien och Nya Zeeland) närmaste vän i Väst liksom som alla icke-vita människors närmaste vän i Väst inklusive de svarta amerikanerna vilka Sverige stöttade officiellt. 

Bl a berättade jag att Sverige var det första västlandet som erkände den röda sidans seger i Kinesiska inbördeskriget 1949 (även om det också innebar att 1000-tals vita s k ”settlers” (inklusive svenskar) som hade bott i Kinas kuststäder sedan 1800-talet drevs ut från fastlands-Kina av Folkets befrielsearmé) att Sverige var det första västlandet som gick emot Frankrike och erkände Algeriets självständighet, att Sverige var det första västlandet som skrev under FN:s konvention mot rasdiskriminering som västvärlden i övrigt ställde sig skeptisk till då konventionen på sin tid betraktades som antivästerländsk och att Sverige var det första västlandet som gick emot USA under Vietnamkriget o s v och inte minst att Sverige är det enda västlandet som tillhör de länder på jorden som härbärgerar den högsta andelen flyktinginvandrare – d v s inget annat västland har per capita tagit emot så många människor från den utomvästerländska världen (d v s Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien minus Australien och Nya Zeeland) som just Sverige och därtill har Sverige fram tills valet 2022 alltid varit världens proportionellt sett största biståndsland.

Det är då den närhistorien som SD vill bryta med en gång för alla – d v s för SD:s del handlar det om att en gång för alla bryta det historiska bandet mellan Sverige och icke-Väst och på så sätt är SD ett genomideologiskt och historiemedvetet parti som vill så mycket mer med Sverige än vad M, KD och L vill.

Den franske journalisten var stundtals helt tyst när jag ”docerade” på och mot slutet när intervjun formellt hade avslutats och hen framträdde mer som en fransk privatperson gentemot mig så sade hen att liberaler och socialister i Frankrike, d v s den franska vänstern i bred mening, alltid har sett upp till och älskat Sverige och svenskarna som världens mest progressiva land och folk som alltid har stått upp för ”Tredje världen” (OBS – många fransmän använder fortfarande denna term som en fransman just myntade en gång i tiden) och att många liberaler och socialister i Frankrike numera är både chockade och djupt sorgsna över det nya Sverige som håller på att framträda på den både europeiska och internationella arenan p g a Tidöavtalet och SD.

Slutligen sade hen (d v s den franske journalisten) att det finns paralleller mellan Le Pens parti och SD då de båda kan sägas företräda en alternativ vision av Frankrike respektive Sverige som fram tills nu har sett sig som historiens förlorare i respektive land:

Le Pens parti har sina rötter i det monarkistiska och aristokratiska ancien régime-Frankrike, i anti-Dreyfusrörelsen och Action française, i Vichyregimens franska extremhöger och i det en gång så gigantiska franska kolonialimperiets mångmiljonhövdade förlorare (och inte minst alla de miljontals ”colons” eller bosättare som kastades ut med våld från de franska kolonierna på 1950-, 60- och 70-talen) medan SD har sina rötter i den unghöger som växte fram runt förra sekelskiftet och som harmades över unionsupplösningen med Norge och närde drömmar om att ”återta” Finland, i Finlandsaktivisterna som stred i Finska inbördeskriget och senare i Finlands olika krig 1939-44, i den förkrigstida och krigstida svenska extremhögern och i den svenska anti-68-rörelsen som växte fram i opposition mot den maoistiska nya vänstern och som stod emot SAP och den svenska arbetarrörelsen som på den tiden till fullo omfamnade antikolonialismen, antiimperialismen och den s k ”Tredje världen” och de svarta amerikanernas kamp liksom de svarta och icke-vita sydafrikanernas dito.

Påmindes idag om den nazistiske ”varulven” Åke J. Eks sista operation som riktade sig mot mig

Intervjuades idag av en dansk journalist angående min relation till framlidne Åke J. Ek som jag själv har utnämnt till Sveriges meste/värste varulv och denna term används här för att beteckna de nazister som fortsatte kampen efter 1945 och i Eks fall ända fram till sin död 2011.

Intervjun handlade fr a om att Ek och hans krets bestående av gamla krigsveteraner från Finlands olika krig, f d SS-soldater och allsköns högerextremister av det yngre slaget kontaktade en kriminell aktör i Storstockholm under senvåren 2007 och lovade denne 200 000 kr om han och hans gäng såg till att jag hamnade bakom ”lås och bom” under många års tid. 

Beställningen gick ut på att jag skulle dömas för ett antal anlagda bränder hemma hos bl a min före detta handledare och min före detta prefekt vid Stockholms universitet samt på den institution som jag hade studerat och doktorerat vid. Bränderna skulle den kriminelle aktören och dennes gäng stå för och de skulle sedan också se till att jag skulle åka dit för desamma genom att lämna spår och bevismaterial i direkt anslutning till brottsplatserna som kunde knytas till mig.

Den kriminelle aktören, som på sin tid var något av en ”storspelare” i Storstockholms ”undre värld” och som jag tror möjligen kan ha dödats på senare år i någon av huvudstadsregionens närmast otaliga gängkonflikter (men det låter jag vara osagt), kontaktade dock mig i förväg och tillsammans gjorde vi upp bakom Eks rygg om att genomföra beställningen till vissa delar så att aktören skulle få sina pengar medan jag skulle slippa undan ett långt fängelsestraff.

Den kriminelle aktören var då enbart intresserad av pengarna och jag hade inte mycket att sätta emot gentemot denne annat än att gå med på dennes detaljerade instruktioner rörande hur Ek skulle luras att tro att beställningen hade realiserats medan jag visserligen skulle slippa att behöva ”sitta inne” men jag skulle ändå tvingas genomlida ett åtal och en rättegång och inte minst rejäla uthängningar i media om att vara en s k ”villain”.

Själv gick jag sedan i min tur bakom ryggen på den kriminelle aktören genom att dels gå till polisen och berätta om beställningen och om det ”upplägg” som aktören hade tvingat mig att gå med på och dels ta reda på vem den kriminelle aktören egentligen var (d v s hens riktiga identitet, bakgrund, företagsinnehav, domar o s v).

För att göra en lång historia kort så resulterade det hela i att en brand anlades på både min gamla institution vid Stockholms universitet, som Ek själv bevittnade när den anlades, liksom på min dåvarande arbetsplats Mångkulturellt centrum och att jag nödgades skriva ett argt meddelande på min hemsida/blogg riktat till min före detta handledare och före detta prefekt som kunde tolkas som ett förtäckt hot. Stockholms universitet uppfattade också till Eks glädje och fröjd att meddelandet var ”autentiskt” och universitetets dåvarande säkerhetschef hyrde t o m in vakter som patrullerade utanför min före detta handledares och före detta prefekts privatbostäder för att skydda dem och deras fruar och barn från mig.

Jag blev också tvungen att överlämna ett antal fotografier till den kriminelle aktören som Ek hade begärt från denne, som föreställde mig själv halvnaken och blodig och som skulle se ut som att jag helt enkelt hade blivit våldtagen – d v s en våldtäkt ingick också i beställningen.

Jag åtalades till slut för att ha hotat min före detta handledare och före detta prefekt vid Stockholms universitet och flera rättegångar följde därefter i både tingsrätten och hovrätten.

Under de olika rättegångsförhandlingarna berättade jag detaljerat och sanningsenligt om hela händelseförloppet och p g a att Ek och dennes krets närvarade som åhörare under förhandlingarna så kom Ek omedelbart att förstå att han hade blivit lurad av den kriminelle aktören. Innan hovrättsförhandlingen försökte Ek dessutom att stoppa mig från att närvara i hovrätten genom att hyra två s k torpeder som besökte Mångkulturellt centrum på morgonen innan rättegången för att kidnappa mig men jag hade innan dess sett till att befinna mig på annan plats.

Till slut frikändes jag från åtalet och den kriminelle aktören och jag skiljdes åt och vid det laget hade Ek sedan länge förstått att han hade blivit lurad samtidigt som att Eks 200 000 kronor hade förorsakat mig själv en massa lidande och skada då det utåt sett och i media såg ut som att jag var ”the bad guy” och ”den onde” under dessa år eftersom jag ju var den misstänkte och den åtalade även om jag till slut frikändes från anklagelserna.

Med all sannolikhet var detta Eks sista stora operation och denna typ av ”set up:s” ska han då ha varit något av en ”hejare” på att iscensätta.

Snart ges den första boken ut som handlar om frågor om ras i efterkrigstidens Sverige

Snart ges den första boken ut som handlar om frågor om ras i efterkrigstidens Sverige:



Sedan 2020 har Peter Wikström och jag tillsammans bedrivit ett forskningsprojekt, som Vetenskapsrådet finansierar, och som förenklat handlar om hur Sverige och svenskarna förstår frågor om ras och rasism (och även antirasism), d v s hur frågor om ras och rasism (och även antirasism) uppfattas och hur det diskuteras och förhandlas om vad t ex rasism (och även antirasism) är eller inte är i ett svenskspråkigt sammanhang. 

Som en del i detta fortfarande pågående forskningsprojekt som avslutas i år kommer snart en antologi i form av en s k ”tegelsten” (400 sidor) ut som kommer att publiceras digitalt och därmed gratis som en del i Kriterium-systemet, som kort och gott innebär att samtliga bidrag i antologin är sakkunniggranskade. 

De forskare som har skrivit i denna antologi kommer dock alla att erhålla några tryckta exemplar av boken och i morse fick jag i min hand ett provtryck av ”Sveriges avrasifiering, Svenska uppfattningar om ras och rasism under efterkrigstiden” som är den första publikationen som tar ett helhetsgrepp på vart det svenska rastänkandet tog vägen efter 1945.

Bland artiklarna hittas bl a studier som undersöker hur rasbiologin skrevs in i (1935) och därefter skrevs ut ur (på 1960-talet) den svenska skolans läroplan, hur rastänkandet följde med in i den svenska biståndssektorn, hur de svenska riksdagsledamöterna förstod ras under revolutionsåret 1968, hur blandade eller mixade svenskar förhåller sig till frågor om ras och rasism, hur den svenska jämlikhetsdatadebatten ser ut och hur föreställningen om att majoritetssvenska kvinnor ser exceptionellt bra ut uttrycktes i efterkrigstidens ”tjejtidningar” och i introduktionskapitlet skriver Peter och jag bl a följande: 

”Utgångspunkten för boken är att det inte går att säga att idén om ras försvann ut för gott 1945 och den övergripande hypotesen är att det förkrigstida rastänkandet och idén om ras kom att fortsätta att göra sig gällande inom olika områden och sfärer även i det efterkrigstida Sverige. 

Denna bok består av 13 artiklar vilka har det gemensamt att de studerar frågor om ras, rasism och antirasism i ett svenskt efterkrigstida eller samtida sammanhang.” Bidragen begränsar sig i enlighet därmed till svenskt och i huvudsak svenskspråkigt empiriskt material som främst härrör från 1945 och framåt och som explicit handlar om ras och rasism och relaterar till ett svenskt sammanhang. 

Den direkta upprinnelsen till boken står att hitta i att vi i samband med att vi planerade vårt forskningsprojekt systematiskt gick igenom den befintliga forskningen om ras och rasism i Sverige efter 1945. Vi insåg då att inte särskilt mycket har gjorts i forskningsväg vad gäller studier av svenska föreställningar om och attityder till ras och rasism under efterkrigstiden och kanske framför allt inte från och med 1960-talet och framåt. Boken syftar därför till att fylla en tydligt identifierad lucka i forskningen om ras och rasism i en svenskspråkig och svensk kontext. 

Boken är redigerad av Tobias Hübinette och Peter Wikström, med bidrag författade av Martin Ericsson, Johan Samuelsson, Ludwig Schmitz, Emma Severinsson, Mattias Tydén, Mats Wickström, David Assadkhan, Karin Idevall Hagren, Catrin Lundström, Sayaka Osanami Törngren och Jeff Werner.”



En ny rapport från SCB visar att en mycket hög andel av barnen med utländsk bakgrund växer upp i fattigdom

En ny rapport från SCB visar att en mycket hög andel av barnen med utländsk bakgrund, vilka idag utgör runt 40% av alla barn i landet, växer upp i fattigdom.

Runt en av fyra av alla barn med utländsk bakgrund bor och lever med en eller flera vårdnadshavare som uppvisar en låg eller mycket låg inkomstnivå att jämföra med 4% av barnen med svensk bakgrund.

OBS: I kategorin barn med svensk bakgrund ingår också s k blandade eller s k mixade barn vilka i hög grad växer upp med en ensamstående förälder då skilsmässofrekvensen tyvärr är mycket högre vad gäller par (med barn) som t ex består av en svenskfödd man och en kvinna som är född i Thailand eller Ukraina eller en man som är född i Gambia eller Colombia och en svenskfödd kvinna. Kort och gott slutar de allra flesta s k blandäktenskap och bland(intim)relationer med skilsmässa och barn som växer upp med en ensamstående förälder som har utländsk bakgrund löper en mycket hög risk att växa upp i fattigdom.

Av barnen med utländsk bakgrund som bor tillsammans med båda två föräldrarna har hela en femtedel (SIC!) inte någon förälder som arbetar (d v s de står mer eller mindre helt och hållet utanför arbetslivet och både modern och fadern) att jämföra med endast 2% av barnen med svensk bakgrund.

Hälften (SIC!) av samtliga barn med utländsk bakgrund har någon gång under de senaste 5 åren bott och levt med en eller flera vårdnadshavare som uppvisar en låg eller mycket låg inkomstnivå att jämföra med endast runt 10% av barnen med svensk bakgrund.

Många vuxna invånare, som är föräldrar, och som har utländsk bakgrund har tre barn eller fler barn än så (t ex 4-6 barn per hushållsenhet) och risken att växa upp i fattigdom som barn med utländsk bakgrund ökar kraftigt om föräldrar med utländsk bakgrund just har tre barn eller fler barn än så.

40% av alla barn med utländsk bakgrund har två syskon eller fler syskon än så att jämföra med under 10% av alla barn med svensk bakgrund. Vuxna invånare, som är föräldrar, och som har svensk bakgrund har generellt (till 90%) antingen ett eller två barn.

En av tre (SIC!) av alla barn som bor i miljonprogramsområden som domineras av invånare med utländsk bakgrund bor och lever med en eller flera vårdnadshavare som uppvisar en låg eller mycket låg inkomstnivå

Idag bor sammanlagt 322 000 barn i miljonprogramsområden som domineras av invånare med utländsk bakgrund motsvarande över en av tre av samtliga barn i riket.

”Omvänt” bor endast 13% av alla barn i landet i områden som domineras av majoritetssvenskar och som uppvisar goda eller mycket goda socioekonomiska förhållanden – d v s det handlar konkret om TCO- och SACO-kollektivens stadsdelar, d v s konkret de historiska innerstäderna och villa- och radhusområdena.

Det faktum att antalet (och andelen) barn är så stort i miljonprogramsområdena som domineras av invånare med utländsk bakgrund och ”omvänt” så lågt i områden som domineras av majoritetssvenskar och som uppvisar goda eller mycket goda socioekonomiska förhållanden beror på att de vuxna invånarna i miljonprogramsområdena generellt är mycket yngre än de majoritetssvenska vuxna invånarna, d v s de är oftast fortfarande i s k reproduktiv och s k fertil ålder, medan de allra flesta majoritetssvenskar numera inte är i s k reproduktiv och s k fertil ålder p g a att den majoritetssvenska delen av totalbefolkningen är åldrad (och dessutom lever majoritetssvenskarna mycket länge numera).

”Översatt” till ras innebär ovanstående siffror att uppskattningsvis långt över 40% av alla icke-vita barn för närvarande växer upp med en eller flera vårdnadshavare som uppvisar en låg eller mycket låg inkomstnivå att jämföra med runt 2% av de vita svenska barnen (vilket så klart är illa nog, d v s det är naturligtvis två procent för mycket) och även om många av dessa icke-vita barn kanske inte förstår att deras ena eller båda föräldrar är fattiga så gör rätt många nog ändå det och en hel del av dem lider antagligen av det och inte minst då de därtill växer upp trångt eller t o m mycket trångt med många syskon i miljonprogramsområdenas oftast nedslitna hyresrätter medan de majoritetssvenska barnen växer upp i oftast (ny)renoverade bostadsrätter och villa- och radhus som ensambarn eller med ett syskon vilka dessutom nästan alltid är rymliga eller t o m mycket rymliga rent ytmässigt sett.

Den ekonomiska klyftan ”slog i taket” under ”pandemiåret” 2021

Den ekonomiska klyftan ”slog i taket” under ”pandemiåret” 2021 och invånarna med utomeuropeisk bakgrund blev under detta år än fattigare jämfört med majoritetsbefolkningen:

SCB har idag publicerat nya siffror rörande de svenska hushållens inkomstutveckling under 2021 som visar att den samlade (privat)ekonomiska standarden ökade rejält under detta år trots pandemin.

Denna ökning var dock mycket ojämnt fördelad och gällde nästan enbart de som redan uppvisade de högsta inkomstnivåerna. Faktum är att den ekonomiska klyftan ”slog i taket” under detta ”pandemiår” ända sedan mätningarna inleddes. Under 2021 steg den så kallade gini-koefficienten, som mäter inkomstklyftor, kraftigt till 0,33 vilket är den högsta siffran sedan mätningarna började i mitten av 1970-talet då gini-koefficienten låg på 0,22. 

Den tiondel av befolkningen som uppvisade den högsta inkomstnivån innehade exempelvis 28% av den totala disponibla inkomsten under året medan den halva av befolkningen som uppvisade den lägsta inkomstnivån innehade 29% av den totala disponibla inkomsten.

Under 2021 ökade vidare andelen hushåll som uppvisade en låg ekonomisk standard liksom andelen hushåll som levde under en varaktigt låg ekonomisk standard och till allra största delen handlade det om invånarna med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund vilka råkade väldigt illa ut rent ekonomiskt under pandemin samtidigt som de både insjuknade, intensivvårdades och avled allra mest p g a viruset proportionellt sett. Invånarna med utomeuropeisk bakgrund fick m a o lida både ekonomiskt och kroppsligen under pandemin och fr a halkade de efter än mer från att redan innan pandemin ha sackat efter majoritetsinvånarna under många år på raken.

En ”inzoomning” på landets barnhushåll, d v s alla hushåll där någon eller några som är mellan 0-18 är folkbokförda, visar att 50% av alla utrikes födda barn levde i ett hushåll som uppvisade en låg ekonomisk standard under 2021 att jämföra med 14% av de inrikes födda barnen. Merparten av de inrikes födda barnen som bodde i ett hushåll som kännetecknades av en låg ekonomiskt standard under 2021 var s k andragenerationare, d v s de är födda i Sverige och barn till invandrare.

Detta innebär att 50% av invandrarbarnen och runt 35% av andragenerationsbarnen växte upp under fattiga omständigheter under 2021 att jämföra med 4-5% av de majoritetssvenska barnen. Nästan alla av de majoritetssvenska barnen som växte upp i ett hushåll som uppvisade en låg ekonomiskt standard under detta år gjorde det tillsammans med en ensamstående mor.

Den svenska klassklyftan är sammanfattningsvis numera inget annat än en rasklyfta då de allra flesta majoritetssvenskar har det mycket bra eller åtminstone skapligt bra medan en mycket hög andel av alla invånare med utomeuropeisk bakgrund har det dåligt eller t o m mycket dåligt.

Under efterkrigstiden har minst tre svenska skolministrar haft en fascistisk och nazistisk bakgrund

Judisk Krönikas f d redaktör Roland Loefler berättar idag i DN om hur termen ”Förintelsen” kom till Sverige via den amerikanska tv-serien ”Holocaust” som fick heta just det på svenska och som SVT sände 1979 trots att det till en början fanns ett motstånd inom SVT att göra så. 

Loefler berättar också om hur han i samband med att tv-serien visades besökte gymnasieskolor runtom i landet och att det på i stort sett varenda skola kom fram lärare under pauserna som diskret berättade för denne att de en gång hade varit nazister. 

Loefler skriver vidare om hur han 1982, i samband med att tv-serien repriserades av SVT, blev uppkallad till den dåvarande moderata skolministern Britt Mogård som berättade för denne att hon hade varit nazist i sin ungdom, vilket är en uppgift som jag inte kände till sedan tidigare.

Av alla de 50-talet efterkrigstida svenska riksdagsledamöter som någon gång hade varit medlemmar i en nazistisk och högerextrem organisation innan och under kriget (varav 45 var moderater, 4 centerpartister, 3 folkpartister och 3 socialdemokrater och flera av dem blev också efterkrigstida ministrar) har mig veterligen nämligen bara någon enstaka av dem talat om det i efterhand. 

Britt Mogård verkade som skolminister 1976-78 och 1979-81 och därmed både föregick och efterträdde hon folkpartisten Birgit Rodhe på samma post. Rodhe var medlem i fascistiska Nysvenska rörelsen åtminstone mellan 1933-38, i högerextrema Sveriges nationella förbund åtminstone 1939 samt i högerradikala Riksförbundet kvinnlig samhällstjänst vid ungefär samma tid.

Det innebär konkret att de två skolministrar som företrädde den svenska borgerlighetens olika regeringar under 1970-talet – d v s Mogård och Rodhe – otroligt nog båda hade en nazistisk och högerextrem bakgrund och dessutom var de båda kvinnor. Jag har tidigare fått höra av en gammal folkpartist, som idag är avliden, att överläkaren och folkpartisten Nils Brage Nordlander var tilltänkt som minister i en av 70-talets borgerliga regeringar men att han aldrig fick bli det då det var känt redan på den tiden att han hade en nazistisk bakgrund och det kan ha varit Per Ahlmark som stoppade Nordlander från att bli minister. Att både Mogård och Rodhe fick bli ministrar vid samma tid tyder m a o på att det inte var känt att de hade en fascistisk och nazistisk bakgrund på den tiden för annars hade de troligen också stoppats från att bli ministrar såsom Nordlander blev.

Ytterligare en skolminister, som på sin tid bar titeln ecklesiastikminister, och som hade samma typ av bakgrund var socialdemokraten Ragnar Edenman som var verksam som det vi idag skulle kalla skolminister mellan 1957-67 och som i sin ungdom hade varit medlem i både Sveriges fascistiska kamporganisation och i Nysvenska rörelsen. Edenman hann naturligtvis uträtta mycket mer än Mogård och Rodhe, vilka båda var kortvariga som ministrar, och fr a kom Edenman att implementera världens första enhetsskola under sin tid som minister.

Därtill hade även Torsten Husén, Sveriges mest berömde pedagogikforskare genom tiderna som var själva hjärnan bakom den svenska enhetsskolan och därmed dagens svenska skolsystem, en pro-nazistisk bakgrund: År 1941, när Nazi-Tyskland stod på höjden av sin makt, var Husén knuten till ”överklassnazistiska” Riksföreningen Sverige-Tyskland och skribent i dess tidskrift Sverige-Tyskland.

Husén var (pedagogik- och psykologi-)professor John Landquists doktorand (d v s Elin Wägners man) som f ö även han var pro-nazist, och via sina FN-uppdrag (i UNESCO) och via sitt engagemang i IEA (International evaluation of Educational Acheivement) grundlade och utvecklade Husén under efterkrigstiden den internationella komparativa studie av olika länders skolresultat som numera skapar så stora rubriker och som idag är känd som Pisa-undersökningen.

Husén var även starkt engagerad i den svenska folkbildningen och vuxenutbildningen liksom en pionjär inom både den svenska ungdoms(subkultur)forskningen och den militära psykologin. Han grundlade i praktiken den svenska ungdomsforskningen samt populariserade bl a termen psykologisk krigföring liksom även termen begåvningsreserven och utöver att han är Sveriges mest internationellt kände pedagogikforskare som har fostrat mängder av doktorander och pedagoger vilka sedermera blev docenter och professorer så är han allra mest känd som motorn och ideologen bakom formulerandet och införandet av dagens svenska grundskola och den svenska enhetsskolan, som var det första helt och hållet enhetliga skolsystemet i världen när den började införas successivt redan från och med 1949 och slutgiltigt ersatte folkskolorna, privatskolorna (med tre undantag) och alla de s k parallellskolsystemen efter 1972.

https://www.dn.se/kultur/sa-gick-det-till-nar-forintelsen-kom-till-sverige

”En särskild omständighet vid skolbesöken, som vi därför ville förbereda de överlevande på under träningsdagarna, var att det ofta kom fram lärare i pauser eller under lunchmåltiden för att berätta (bekänna?) att de hade sympatiserat med – eller till och med varit medlemmar i – ungnazisterna under 1930- och 40-talet. ”Jag förstod inte bättre”, var förklaringen. 

Första gången jag fick höra det blev jag imponerad över uppriktigheten. Det var ju starkt att tillstå något sådant. Däremot blev jag beklämd över att få höra samma sak i så gott som varje skola under nästan ett år. Det hade jag inte förutsett. I dag är jag kanske inte lika förvånad längre. 

1982 visades tv-serien i repris i SVT. En ny grupp elever hade då börjat gymnasiet, så vi upprepade informationsarbetet från de judiska församlingarna. Det var då lättare på alla sätt. Begreppet Förintelsen var känt. Budget gick att uppbringa utan svårigheter. Regeringen var än en gång stödjande. Den dåvarande skolministern kallade upp mig för att tala om att även hon som barn hade låtit sig förledas av nazistpropagandan och vurmat för de svenska ungnazisterna.”

Idag skröt SD:s Henrik Vinge om att hans parti de facto dikterar landets migrationspolitik

Idag bjöd regeringen in till en pressträff för att presentera vad som har åstadkommits vad gäller det så beryktade ”paradigmskiftet” inom migrationsområdet, som officiellt och explicit benämndes av regeringen som ”Sveriges viktigaste samhällsproblem”, under de 100 dagar som har gått sedan regeringsbildningen offentliggjordes. 

Symboliskt nog representerades regeringen av migrationsminister Maria Malmer Stenergard (m) OCH SD:s gruppledare Henrik Vinge som nöjt bl a informerade om att polisen har fått i uppdrag att öka antalet s k inre utlänningskontroller med hela 25%, att Sida numera ska verka för att minska invandringen till Sverige och även öka återvandringen och att regeringen snart ska sjösätta en internationell informations- och upplysningskampanj för att kommunicera att det västland på jorden som tidigare uppvisade den mest generösa invandringspolitiken numera tillhör ett av de mest restriktiva västländerna på migrationsområdet. 

Det handlar konkret om att avskräcka potentiella flyktingar från att vilja komma till Sverige och söka asyl här och det samlade budskapet var att Sverige ska lägga sig på den absoluta miniminivån vad gäller migrationspolitiken utifrån vad EU-rätten och de olika avtal som Sverige har ingått på internationell nivå möjliggör. 

Att ett parti med nazistiska rötter, som dessutom just nu är världens största och mäktigaste parti med en nazistisk bakgrund, idag formulerar och dikterar Sveriges migrationspolitik hade nog de gamla nazister och fascister som grundade SD 1988 aldrig kunnat drömma om att det någonsin skulle ske men numera är det verklighet och för oss som har följt SD på nära håll i flera årtionden går det knappt att ta in att dagens pressträff faktiskt ägde rum och att SD just nu har i stort sett all makt över den svenska migrationspolitiken med allt vad det innebär.

Den gångna veckan har bjudit på flera ”tecken i tiden” för min del

Ibland kan en enda vecka bjuda på flera ”tecken i tiden” på en och samma gång (d v s under just samma vecka):

I veckan bad SVT för första gången någonsin åtminstone mer eller mindre om ursäkt för att återigen ha spridit rasstereotyper av asiater på bästa sändningstid (i samband med Idrottsgalan) efter att under årtionden både ha producerat och sänt närmast otaliga exempel på rasstereotyper av asiater och framför allt och inte minst ha hyllat och försvarat desamma. För mig innebär detta ett ”tecken i tiden” i den meningen att enskilda personer i Sverige med fr a asiatisk bakgrund inklusive mig själv under åratal har kritiserat just SVT för att massprida rasstereotyper av asiater och därigenom legitimera anti-asiatisk rasism. För något år sedan bad också DN om ursäkt för att ha tryckt och spridit en s k ”gulinghumor”-bild så nu är det bara att hoppas att denna nya syn på rasstereotyper av asiater håller i sig framöver. 

I veckan har både de svenskspråkiga historikerna vid finlandssvenska Åbo akademi och historikerna vid Stockholms universitet bjudit in mig oberoende av varandra och frågat om jag vill komma och presentera och berätta om min forskning om ras i ett svenskt sammanhang och då är jag ju inte ens någon historiker. I båda fallen handlar det om att forskare och fr a doktorander verkar ha önskat att de sagda institutionerna ska bjuda in just mig. För mig innebär detta ett ”tecken i tiden” i den meningen att jag sedan flera år tillbaka har hamnat utanför större delen av den antirasistiska forskarvärlden p g a alla konflikter med densamma och det känns därför lite speciellt att bli inbjuden till dessa båda lärosäten (och återigen oberoende av varandra) under en och samma vecka. För bara några år sedan hade det inte setts som särskilt ”politiskt” accepterat att göra det och nu är det bara att hoppas att denna nya syn på mig håller i sig framöver.

I veckan har jag haft möten med Ernst & Young och stiftelsen Allbright och i båda fallen angående jämlikhetsdatafrågan samt hållit en gästföreläsning på Karolinska institutet som också den handlade om jämlikhetsdata samt deltagit i Göteborgs-Postens och dess ledarredaktör Adam Cwejmans podcast där vi bl a diskuterade frågan om jämlikhetsdata med anledning av att det är 10 år sedan som rasfrågorna började debatteras i den svenska offentligheten (i form av den s k REVA-debatten 2013). För mig innebär detta ett ”tecken i tiden” i den meningen att de allra flesta antirasister i Sverige inklusive merparten av den antirasistiska forskarvärlden är emot jämlikhetsdata men samtidigt har intresset för frågan växt på senare tid trots det starka antirasistiska motståndet mot jämlikhetsdata. Det finns i skrivande stund kort och gott en skapligt god möjlighet att jämlikhetsfrågan snart får sitt stora genombrott i Sverige och återigen trots det starka antirasistiska motståndet och nu är det bara att hoppas att denna nya syn på jämlikhetsdata håller i sig framöver.

Fortfarande kvarstår frågan varför det skjuts och sprängs så mycket i justSverige

Inget tyder just nu på att Sverige kommer att detroniseras från sin inte särskilt smickrande förstaplats bland Europas alla länder (minus Ukraina och Ryssland) vad gäller antalet skjutningar och sprängningar per capita och debatten om varför just Sverige har kommit att inta denna ”guldposition” är fortsatt genompolariserad.

Vänsterargumenten är då följande: 

Att Sverige har kommit att bli det europeiska land där flest skjutningar och sprängningar äger rum per capita beror främst på klass, på (barn)fattigdom och på (strukturell) rasism då invånarna med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena är både marginaliserade och stigmatiserade men också på att det inte satsas i miljonprogramsområdena där skolorna är undermåliga och verksamheter för barn och unga har prioriterats bort inklusive fritidsgårdar och fältassistenter. Vidare heter det att den majoritetssvenska medel- och överklassen konsumerar knark och andra illegala droger i högre utsträckning just i Sverige och jämfört med hur det ser ut i andra europeiska länder och att det därigenom är den majoritetssvenska efterfrågan på droger som både har skapat och upprätthåller denna situation.

Och högerargumenten lyder som följer: 

Att Sverige är det land i Europa där flest skjutningar och sprängningar sker per capita beror främst på kultur och konkret på en alltför stor utomeuropeisk invandring av personer som genomsyras av ett liv-eller-död-hederstänkande, en ”jag-ska-ha-allt-här-och-nu”-mentalitet och en aggressiv hypermaskulinitet, på hiphop-musikens segertåg bland landets barn och unga samt på alltför få poliser, alltför låga straff och alltför få omhändertaganden av barn i miljonprogramsområdena vilket lastas den ”mjäkiga” vänstern som sägs vägra vilja ”ta i med hårdhandskarna”.

Andra argument som hörs i debatten som nog inte enkelt går att beteckna som vare sig vänster eller höger är massiva skolmisslyckanden bland barnen och ungdomarna i miljonprogramsområdena, den av olika anledningar höga frånvaron av fäder i miljonprogramsområdena samt den likaledes höga förekomsten av ensamstående mödrar i samma stadsdelar vilka dessutom generellt har påtagligt många barn och vilka nästan alltid bor mycket trångt.

Därtill hörs ibland också argumentet att många barn och unga i miljonprogramsområdena verkar ha diagnoser som de lever med utan att få någon hjälp p g a skammen över diagnoser bland invånarna med utomeuropeisk bakgrund som gör att de inte söker hjälp eller tackar nej till hjälp, p g a relativt många kusingiften eller p g a att de är icke-vita och har utvecklat exempelvis autistiska drag i det svenska klimatet (d v s kort och gott p g a vinterhalvårets mörker) och de som framför detta sistnämnda argument är fr a läkare, psykologer och barnexperter av olika slag. 

Någon enstaka gång hörs också argumentet att invånarna i Sverige har tillgång till fler vapen per capita än invånarna i de allra flesta andra europeiska länder och tillsammans med invånarna i Finland, Ryssland och något land till och allt oftare på senare tid argumentet att den svenska drogpolitiken tillhör den mest restriktiva (liksom också den svenska alkoholpolitiken) i världen, vilket har resulterat i en helt och hållet av kriminella kontrollerad narkotika- och drogmarknad just i Sverige.

Oavsett vilken sida i debatten som har rätt eller fel så verkar ingen ändå veta i slutänden varför just Sverige hamnade i denna situation: 

Antalet mord per år har ju samtidigt stadigt gått ned, andelen barn, ungdomar och unga vuxna som utövar våld verkar också ha minskat generellt, Sverige rankas regelmässigt som både ett av världens fredligaste, tryggaste, mest jämlika och mest jämställda samhällen på jorden och fr a är Sverige fortfarande ett extremt välmående och rikt land jämfört med i stort sett alla andra länder på jorden (bredvid Norge, Schweiz och några länder till) vilket bl a innebär att även fattiga människor i Sverige är mindre fattiga än fattiga i andra europeiska länder. 

Fortfarande kvarstår m a o den stora gåtan rörande varför just Sverige av alla länder i Europa (och återigen förutom Ukraina och Ryssland) har kommit att bli det land som präglas av flest skjutningar och sprängningar per capita och inte exempelvis något katolskt land i Sydeuropa med sin ökända patriarkala och även ofta våldsamma machokultur, något korrupt f d kommunistiskt central- eller östeuropeiskt land där inte bara demokratin sjunger på sista versen utan där en rad samhällsfunktioner har upphört att existera sedan länge eller något västeuropeiskt land där invånarna med utomeuropeisk bakgrund från de gamla kolonierna i många fall bor och lever i nedgångna ”getton” som majoritetssamhället har retirerat ifrån och i det närmaste övergivit sedan många år tillbaka.

Idag har regeringen tillsatt en utredning som ska undersöka förekomsten av s k ”cancelkultur” inom högskolevärlden

Många av oss som verkar inom den svenska högskole- och forskarvärlden blev nog rätt förvånade för att inte säga chockade när den då nytillträdde utbildningsministern Mats Persson i november ifjol förklarade krig mot den s k ”identitetspolitiken” och den s k ”cancelkulturen” som ministern och många andra på högerkanten menar genomsyrar den högre utbildningen och akademin.

I debatten har fr a feministiska och antirasistiska studenter som uppfattas vara vänsterradikala explicit pekats ut som de som är skyldiga till den s k ”identitetspolitiken” och den s k ”cancelkulturen” liksom genusvetare och forskare som studerar ras, rasism och olika minoriteter vilka anses ha hetsat studenterna ifråga till att omfamna och anamma den s k ”identitetspolitiken” och den s k ”cancelkulturen” och det är alldeles uppenbart att det är de grupperna som Persson också syftade på när han gjorde sitt både märkliga och beryktade utspel mot den s k ”identitetspolitiken” och den s k ”cancelkulturen” i november förra året.

Själv trodde jag att det mest bara var ännu ett hysteriskt högerutspel riktat mot ännu ett hjärnspöke och ytterligare en s k halmgubbe i det pågående kulturkriget, om än kanske lite mer högljutt än vanligt och inte minst rejält anmärkningsvärt då det kom från en minister, men idag har Persson uppenbarligen gjort ”slag i saken” och gett i uppdrag åt Universitetskanslersämbetet (UKÄ) att utreda förekomsten av s k ”identitetspolitik” och s k ”cancelkultur” inom den svenska högskole- och forskarvärlden för att bekämpa densamma och därigenom värna om den akademiska friheten.

Det är nu bara att hoppas på att UKÄ också kommer att utreda hur lärare och forskare som mig själv under många år har utsatts för hot och hat och olika typer av kampanjer för att få oss – och jag syftar inte minst på genusvetare och forskare som studerar ras, rasism och olika minoriteter – att tystna och just bli ”cancellerade” men det är nog samtidigt tyvärr rätt så troligt att så inte kommer att ske.