Om Christian Petersons fixering vid mig och om min polisanmälan mot denne

Imorgon fredag publicerar DN ett stort reportage som Niklas Orrenius står bakom och som handlar om den svenska s k nationella rörelsens och den SD-associerade alternativmediesfärens just nu ”hetaste” person Christian Peterson som har en bakgrund inom både NMR och AfS och som numera är SD:are. 

Peterson har under den senaste tiden legat bakom och orkestrerat ett stort antal anmälningar av och stämningar mot meningsmotståndare samt även orosanmält meningsmotståndare som har barn och själv intervjuas jag i DN-reportaget då jag nyligen polisanmälde Peterson för ofredande och samtidigt begärde kontaktförbud p g a att jag känner mig förföljd av denne på en nivå som liknar ett stalkerbeteende.

Peterson har under åtminstone två års tid kontaktat mig regelbundet via telefon och sms samt via sociala medier och bl a bett att få intervjua mig, filma mig när jag undervisar och föreläser samt besökt min arbetsplats Karlstads universitet vid två tillfällen och samtidigt filmat campusområdet med hjälp av en drönare samt även gått runt och filmat i korridorerna och i de offentliga utrymmena.

Peterson har vidare också begärt ut och läst 10 000-tals mejl som jag antingen själv har skickat eller erhållit under tre års tid samt därefter hängt ut personer som har mejlat mig. Därtill har han också anmält sig till en av mina kurser i höst för att i akt och mening trakassera mig samt kartlägga sina kurskamrater och troligen också spela in dessa för att senare hänga ut dem då han har gjort just så tidigare på en annan utbildning vid en annan skola. Peterson arbetar dessutom också på en dokumentärfilm om mig.

Petersons gränslösa aktiviteter backas upp och välsignas mer eller mindre helhjärtat av SD:are, varav en del är på ledande nivå, och även av andra s k nationella och hela dennes hänsynslösa verksamhet legitimeras med att det är ”payback time” nu när SD har makten över riket (OBS: om än inte som ett regelrätt regeringsparti) och hämndens timme har slagit vilket innebär att alla de som genom åren har motarbetat SD och den svenska s k nationella rörelsen ska tryckas till, sättas på plats, straffas och helst tystna för gott. Jag är då en av de 3-4 personer i landet som Peterson har fixerat sig vid allra mest och som han, SD:are och s k nationella anser har förstört mest för den svenska s k nationella rörelsen med SD i spetsen:

”Forskaren Tobias Hübinette känner sig förföljd och trakasserad av Christian Peterson. Han har polisanmält Insikt 24-reportern för ofredande och ansökt om kontaktförbud. Petersons bakgrund i våldsamma nazistgruppen NMR gör Petersons uppvaktning än mer obehaglig, tycker han.

Häromveckan polisanmäldes Christian Peterson för ofredande av Tobias Hübinette vid Karlstad universitet. Peterson hade dykt upp på universitetsområdet, filmat med drönare och letat efter Hübinette. I över ett års tid har Peterson, enligt Hübinette, bombarderat honom med sms och telefonsamtal. Han har begärt ut forskarens mejl och publicerat dem på Twitter – samt anmält sig som student till en av Hübinettes kurser i höst. 

– Han beter sig hotfullt, trakasserande och totalt gränslöst, säger Tobias Hübinette, som ansökt om att Christian Peterson ska beläggas med kontaktförbud. På 90-talet var Tobias Hübinette med och grundade den antirasistiska tidningen Expo. 

– Eftersom jag känner till hans bakgrund i NMR och vet att han fortfarande är kvar inom extremhögern, så har jag alltid känt ett obehag när han tjatar om att få ses och filma mig, säger Tobias Hübinette. 

Christian Peterson är oförstående till att hans beteende kan uppfattas som hotfullt. Han ser det som att han gör samhället en tjänst, med sin kamera och sina frågor. Hans lön kommer delvis från skattemedel – Insikt 24 fick 4,7 miljoner i statligt mediestöd förra året. 

– Vi gör en dokumentär om Tobias Hübinette, säger Christian Peterson.”

Dagens boksläpp och tre Open Access-kapitel

I samband med dagens eftermiddagsfika firade min institution vid Karlstads universitet (som innefattar högskolans klassiska humanioraämnen) samt Kulturvetenskapliga forskargruppen (som samlar humanioraforskarna vid lärosätet) att Peter Wikström och jag tillsammans har givit ut två böcker nu i vår som en del i vårt gemensamma forskningsprojekt som finansieras av Vetenskapsrådet och som undersöker hur Sverige och svenskarna uppfattar och förhandlar om vad som är rasism (eller ej).

Dels handlar det om Karlstads universitets första Kriterium-publikation antologin ”Sveriges avrasifiering. Svenska uppfattningar om ras och rasism under efterkrigstiden av Sverige” som innebär att samtliga bidrag är fackgranskade och dels handlar det om boken ”Race in Sweden: Racism and anti-racism in the world’s first ’colourblind’ nation” som Peter och jag har samskrivit tillsammans med Catrin Lundström och som likaledes den är fackgranskad.

Efter att vid det här laget snart ha arbetat i åtta år vid Karlstads universitet kan jag inte säga något annat (och i jämförelse med Stockholms universitet och Södertörns högskola) än att detta är en bra arbetsplats som värnar om sina anställda och medarbetare och där det råder en inom den svenska akademin ovanligt god seminariekultur bland oss som tillhör den forskande delen av personalen vad gäller att läsa och kritisera varandras artikel- och kapitelmanus, ansökningar och andra typer av akademiska texter.


Som sig bör så går det att ladda ned och läsa hela antologin gratis här:

https://www.kriterium.se/site/books/e/10.59217/kriterium.47/

samt tre av kapitlen från den engelskspråkiga boken här:

Introduction: https://www.researchgate.net/publication/371399327_Introduction#fullTextFileContent

The emergence and development of the world’s first colourblind nation: https://www.researchgate.net/publication/369292800_The_emergence_and_development_of_the_world’s_first_colourblind_nation#fullTextFileContent

The Swedish N-issue, Swedish N’s and white transracial identifications: https://www.researchgate.net/publication/369288510_The_Swedish_N-issue_Swedish_N’s_and_white_transracial_identifications#fullTextFileContent

Dags att Sverige slutar adoptera från Madagaskar

Nu när Danmark har avbrutit alla adoptioner från Madagaskar p g a misstanke om korruption och oegentliga adoptioner bör även Sverige göra det. Genomkorrupta Adoptionscentrum erbjuder nämligen fortfarande ofrivilligt barnlösa svenskar att adoptera från Madagaskar för en rundlig summa pengar. Nästan aldrig har Sverige avbrutit några samarbetsavtal med något ursprungsland trots varningar och i många fall larm om korruption och illegala adoptioner. I stället har svenskarna omvänt medvetet sökt upp länder där korruptionen är som allra mest utbredd för att försöka få igång adoptioner från länderna ifråga (såsom exempelvis Kambodja och flera centralasiatiska länder där korruptionen är extremt utbredd).

Endast vid något enstaka tillfälle har Sverige avbrutit alla adoptioner från ett visst land och det mesta kända exemplet rör Vietnam på 00-talet vilket skedde efter att flera västländer redan hade gjort detsamma inklusive USA.

https://www.dr.dk/nyheder/udland/mistanke-om-svindel-i-madagaskar-danmark-lukker-adoptioner-fra-landet

Fem danske par var stillet i udsigt, at de kunne adoptere et barn fra Madagaskar. Det kommer ikke til at ske, da social- og boligminister Pernille Rosenkrantz-Theil har besluttet at sætte en stopper for adoptioner fra det fattige, afrikanske land.

Adoptioner fra udlandet skal følge en række internationale og etiske regler. Men en aktindsigt viser, at Ankestyrelsen som kontrolmyndighed har mistanke om, at flere af sagerne ikke har fulgt de etiske regler for frigivelse af børn i Madagaskar. Derfor indstillede Ankestyrelsen i midten af maj, at social- og boligministeren skulle stoppe adoptioner fra Madagaskar til Danmark, fordi de vurderede, at de ikke kunne gennemføres på en lovlig, etisk og faglig forsvarlig måde.

Et af de børn, der skulle have været adopteret til Danmark, er ifølge Aktindsigtenfødt af en mindreårig mor. Det får undervejs i forløbet Ankestyrelsen til at stille flere kritiske spørgsmål til Danish International Adoption, DIA, der som det eneste bureau i Danmark formidler internationale adoptioner. Her rejser Ankestyrelsen spørgsmålet om, hvorvidt der har været samtykke til adoption fra den mindreårige mor.

SD är fortsatt stora bland vissa grupper av män

Att SD har förlorat väljare sedan 2022 års val och fr a arbetarväljare som gått tillbaka till S och medelklassväljare som gått tillbaka till M liksom ett mindre antal besvikna väljare som antagligen har gått över till antingen MED, AfS eller NMR är ett faktum enligt SCB:s senaste partisympatiundersökning men samtidigt är SD fortsatt stora inom vissa manliga demografiska subkategorier (OBS: här nedan redovisas bara ett urval anmärkningsvärda resultat):

män som bor i villa eller radhus: 25%

ej gifta män (d v s s k ungkarlar): 25,4%

majoritetssvenska män (d v s män med svensk bakgrund): 25,6%

män i Östra Mellansverige (d v s män som bor i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Örebro och Västmanlands län): 27,4%

män med gymnasial utbildning som högsta utbildningsnivå: 28%

egenföretagande män (d v s män som ”driver eget” inklusive lantbrukarna): 28,5%

män 50-64 år (d v s samtliga övre medelålders män): 28,6% 

medelinkomsttagande män (d v s den övre arbetarklassen och den lägre medelklassen): 28,8%

privatanställda arbetarmän: 31,5%

arbetarmän som förvärvsarbetar (d v s alla arbetarmän som inte är arbetslösa): 31,6% 

män som är LO-medlemmar (d v s de fackanslutna arbetarmännen): 32,5%

män som arbetar med byggverksamhet och tillverkning och som förvärvsarbetar (d v s byggjobbarna och industriarbetarna som inte är arbetslösa): 37,3%

SD är det parti bland EU:s högerpopulistiska och högerradikala partier som är mest emot EU-kommissionens försök att göra unionen klimatneutral och ekologiskt hållbar

Lika mycket som att det är ett faktum att EU:s högerpopulistiska och högerradikala partier samtliga är emot utomeuropeisk invandring (och utomeuropeiska invandrare) så är det ett faktum att samtliga av dessa partier är s k klimatskeptiska liksom i grunden emot EU i sig.

SvD:s Anna Hallgren och Greta Hirschberg har systematiskt granskat hur EU:s högerpopulistiska och högerradikala partier röstar vad gäller klimat- och miljöfrågorna och kommit fram till att svenska SD är det högerpopulistiska och högerradikala parti som allra oftast röstar emot de förslag i EU-parlamentet som syftar till att göra unionen klimatneutral och ekologiskt hållbar fram tills år 2050.

Det kan tyckas chockerande att just svenska SD är ”värst i klassen” (eller ”bäst i klassen” beroende på hur en ser på klimat- och miljöfrågorna) mot bakgrund av att Sverige och svenskarna alltid (och tidigare – d v s fram till dess att Tidöavtalet började gälla i höstas) har räknats som det land och folk som har ställt om till ett klimatneutralt och ekologiskt hållbart samhälle allra mest. 

Att SD är värre (eller bättre beroende på hur en ser på klimat- och miljöfrågorna) än de mest extrema central- och östeuropeiska högerpopulistiska och högerradikala partierna liksom värre (eller bättre beroende på hur en ser på klimat- och miljöfrågorna) än bl a de belgiska, spanska, italienska, franska, holländska, finska och danska högerpopulistiska och högerradikala partierna i synen på klimat- och miljöfrågorna avslöjar samtidigt att SD är ett genomideologiskt parti som är närmast fanatiskt konsekvent i de frågor som partiet driver och eftersom de andra svenska partierna är mer eller mindre progressiva i klimat- och miljöfrågorna jämfört med merparten av de andra europeiska partierna så krävs det dessutom antagligen att SD intar en extrem position för att sticka ut i en svensk kontext.

Det ska också tilläggas att tidigare var SD också ett av de partier som röstade mest ryssvänligt i EU-parlamentet och fortfarande är SD ett av de partier som röstar mest pro-Polen och pro-Ungern i samma parlament.

”Sverigedemokraterna är det parti som röstar mest emot EU:s Green Deal av alla högerpopulistiska och -nationalistiska partier inom EU. 

”EU bör bromsa all ny klimatlagstiftning”, säger SD:s parlamentariker Johan Nissinen till SvD.”

https://www.svd.se/a/Kn1QdE/sd-rostar-mest-emot-ny-klimatpolitik-i-eu

Green Deal är EU:s initiativ till att göra EU klimatneutralt till 2050 och ett högt prioriterat område för kommissionen. Sedan januari 2020 fram till juni 2023 röstade SD totalt 222 gånger i Europaparlamentet gällande Green Deal. Av de gångerna har nästan 70 procent varit röster emot.

Enligt Johan Nissinen (SD) bör EU bromsa all ny klimatlagstiftning, som han menar innebär överreglering och ökad byråkrati.

– EU bör sluta anta nya förordningar eller direktiv under de kommande åren som riskerar att skapa ytterligare kostnader för medborgarna eller ekonomin, säger han.

Följt av SD som det högerpopulistiska och -nationalistiska parti i EU som röstar mest emot Green Deal kommer tjeckiska Frihet- och direktdemokrati. Därefter kommer Sannfinländarna i Finland följt av tyska AFD.

Jytte Guteland (S) är tidigare huvudförhandlare för EU:s klimatlag och hade en central roll när förslagen för Green Deal togs fram. Hon säger att det har blivit tydligare under åren när EU ökat takten i klimatpolitiken att SD är ett parti som bromsar.

– Högergrupperna var ofta emot, men SD tillhör absolut de stora ”ankarna”. Det kanske inte har varit så synligt i Sverige, då de beslut som fattas i Europaparlamentet inte blir lika granskade som de i riksdagen, säger hon.

(…)

Matthew Lockwood, lektor vid University of Sussex och specialiserad på klimatpolitik, menar att högerpopulistiska partier historiskt sett har varit nationalistiska och euroskeptiska. Han beskriver att partierna börjat använda miljöpolitiken som ett sätt att uttrycka sin EU-kritik på. Partierna får anhängare genom att sprida ett konservativt budskap om att ”folket” ska få det bättre genom att samhället ska bli mer som förr. Lockwood pekar på migrationsfrågan, där partierna utformat sin politik på ett liknande sätt.
– Populistpartier har en betydande negativ inverkan på klimatpolitiken, säger Lockwood som också påpekar att deras närvaro i maktpositioner tillåter dem att försena lagstiftning som skulle kunna hjälpa miljön.
De högerpopulistiska partiernas syn på klimatfrågan leder även till att de inte har miljöexperter i sina regeringar, att medel för forskning eller andra miljöåtgärder begränsas, enligt Lockwood.

(…)

Rösterna gällande Green Deal kan även delas in i kategorier. SD röstade i 100 procent av voteringarna emot förslagen i kategorin social rättvisa från 2020 till 2023. Social rättvisa inom Green Deal handlar bland annat om stöd till drabbade människor av naturkatastrofer. SD var det enda parti i EU:s ytterhöger som röstade emot allt inom kategorin, följt av högernationalistiska och högerpopulistiska partier i Finland, Österrike och Estland där alla röstade 83 procent emot. 

Nissinen (SD) menar att länder inte ska ta för givet att EU och Sverige “alltid ska stå för notan” och att alla medlemsländer bör ha beredskap för naturkatastrofer. 

– Det ska inte komma som en chock även om såklart hemska olyckor kan hända. Men infrastrukturen måste vara på plats innan, vilket vi ser att många länder slarvar med, säger han. 

Även i kategorin energi i relation till Green Deal var SD det parti som röstade mest emot tillsammans med Österrikes Frihetsparti på 87 procent. I omröstningar gällande transport och Green Deal röstade SD näst mest emot, efter Sannfinländarna. 

Enligt Guteland (S) innebär det här indirekt att SD röstar för en osäker prisbild av el i Sverige om man inte vill hjälpa EU:s medlemsländer att ställa om till en tryggare energiförsörjning. Därför att medlemsländerna är sammankopplade när det gäller elpriserna. 

– När man är emot investeringar för mer förnybart inom EU, då säger man också ja till mer import av fossil energi från diktaturer och till att sitta i knät på Putin, säger Guteland.

Konstnären Ardy Strüwer har gått bort som var en av de första asiatiska invandrarna i Sverige

Konstnären, manusförfattaren, grafikern och illustratören mm Ardy Strüwer har gått bort som under flera årtionden var bosatt och verksam i Sverige och fr a under 1950-90-talen.

Strüwer föddes i Nederländska Indien eller Insulinde i Batavia, som idag heter Jakarta, och tillhörde den blandade minoriteten indos som uppstod och växte fram i dagens Indonesien som ett eget folk under den holländska kolonialtiden när barnen till de holländska männen och de indonesiska kvinnorna med tiden började gifta sig och få barn med varandra.

Strüwer invandrade till Sverige via Nederländerna redan på 1950-talet och han var därmed en av de första (sydost- och öst)asiatiska invandrarna vilka till en början mestadels utgjordes av unga män som Strüwer själv. Strüwer skulle sedan under efterkrigstiden komma att bli den första asiaten i Sverige som gjorde sig ett namn inom både den svenska konstvärlden och filmbranschen och även som tv-profil. Bland annat samarbetade han med konstnärskollegan och skådespelaren Lasse Åberg och Strüwer och Åberg var bl a tänkta att spela huvudrollerna i ”Fem myror är fler än fyra elefanter” innan de ersattes av Magnus Härenstam och ”Brasse” Brännström. Strüwer medverkade bland annat i Torbjörn Axelmans båda filmer ”Oj oj oj eller Sången om den eldröda hummern” från 1966 och ”Lejonsommar” från 1968 och i den sistnämnda filmen spelade han en vis ”österländsk” man vid namn Kono Tahiri och han blev därmed den första asiaten som deltog i en svensk film.

Strüwer var en av de första icke-vita invandrarna i Sverige som uttalade sig regelbundet i frågor som rörde invandrare, minoriteter, svenskhet och rasism. I en intervju från 1970 sade han exempelvis kort och gott att svenskarna var både ”inskränkta” och ”falska rasister”. Strüwer syftade av allt att döma på att svenskarna i gemen gärna å ena sidan ville uppfatta sig som antirasister på 1960- och 70-talen när både landet i sig och åtskilliga enskilda svenskar var djupt engagerade i att stödja antikoloniala rörelser och olika minoriteter världen över inklusive de svarta amerikanerna. Å andra sidan rapporterade den svenska pressen till och från om incidenter av rasdiskriminering och även om hatbrott som ägde rum inom Sveriges gränser under den period när Strüwer bodde i landet, vilket Strüwer ansåg reflektera ett visst mått av hyckleri och falskhet från svenskarnas sida. Detta uttalande vållade uppmärksamhet på sin tid då få invandrare uttalade sig på det rättframma sättet runt 1970.

Strüwer var slutligen också antagligen den första asiatiska mannen som reflekterade kring att asiatiska män ansågs vara mindre attraktiva än exempelvis män från Afrika, Latinamerika, Mellanöstern och Balkanhalvön i efterkrigstidens Sverige. Detta gjorde han i ”Doktor” Albans och Tom Hjeltes antologi ”Svartskallarnas sammansvärjning” från 1992, som räknas som det första kollektiva försöket från minoritets-Sveriges sida vad gäller att vilja berätta om hur det är att vara minoritetsinvånare till en majoritetssvensk publik och i relation till frågor om ras och svenskhet.

Sverige rikaste utlandsadopterade

Det är tyvärr ett faktum att det rent privatekonomiskt inte har gått särskilt bra för landets 60 000 utlandsadopterade trots att deras adoptivföräldrar överlag är högutbildade höginkomsttagare med i många fall stora eller t o m mycket stora förmögenheter. Detta beror inte minst på att så många adopterade har misslyckats i skolan och med fr a högre studier samt att alltför många inom gruppen står utanför arbetslivet då de bl a är sjukskrivna, förtidspensionerade eller arbetslösa.

Det finns dock en handfull utlandsadopterade som är förmögna varav de två rikaste bör vara Stureplansgruppens grundare och ägare Vimal Kovac samt Thoréngruppens grundare och ägare Raja Thorén, d v s en av landets största och mest inflytelserika restaurang- och hotellkoncerner respektive skol- och utbildningskoncerner. Båda är adopterade män från Indien och den antagligen tredje rikaste utlandsadopterade personen är också han en man – kocken och restauratören Marcus Samuelsson som är adopterad från Etiopien.

Rent statistiskt borde åtminstone en kvinna från Sydkorea ha varit en av Sveriges tre rikaste utlandsadopterade mot bakgrund av att de flesta som tillhör gruppen är kvinnor och då Sydkorea är det enskilt största ursprungslandet men så verkar inte vara fallet även om det finns en del utlandsadopterade kvinnor från Sydkorea som också är relativt rika av olika skäl.

De svenska arbetarna är mindre organiserade än någonsin tidigare och tjänstemännen har gått om arbetarna vad gäller organisationsgrad

En gång i tiden och dessutom för inte särskilt länge sedan var de svenska fackförbunden de proportionellt sett största, mest välorganiserade och mäktigaste i världen och särskilt gäller det den svenska arbetarklassens olika fackförbund (d v s LO-förbunden) som uppvisade världens högsta organisationsgrad (OBS: utanför den kommunistiska världen). 

Idag är dock den svenska arbetarklassens organisationsgrad ”blott en skugga av sitt forna jag” och den största anledningen till det är tyvärr att invånarna med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund inte går med i facket och för närvarande ”peak:ar” (i negativ mening) organisationsgraden bland de svenska arbetarna på 62% från att ha legat närmare 90% ända fram tills 1990-talets början. Detta innebär att aldrig tidigare sedan arbetarrörelsens barndom när fackförbunden motarbetades av den dåvarande överheten och samhällseliten så har den svenska arbetarklassen uppvisat en sådan låg organisationsgrad som just nu.

I takt med att de majoritetssvenska arbetarna går i pension fylls arbetarleden numera främst på med invånare med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund p g a att den demografiska sammansättningen ser ut som den gör (d v s invånare med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund är generellt unga eller t o m mycket unga och dessutom de kraftigt överrepresenterade inom arbetaryrkena) vilket tyvärr gör att organisationsgraden fortsätter att rasa. Varför arbetarna med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund inte går med i facket är det ingen som egentligen vet annat än att fackförbund tyvärr ofta är förbjudna eller åtminstone rejält marginaliserade i de utomeuropeiska ursprungsländerna vilket gör att det inte finns någon tradition att vara medlem i ett fackförbund att falla tillbaka på. 

Samtidigt är det paradoxalt nog så att om det är några arbetare som skulle tjäna på att gå med i facket så är det just invånarna med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund då de är kraftigt överrepresenterade och närmast överbefolkar LO:s lägre skikt bestående av ej fast anställda projekt:are, procent:are och deltidare och vilka blir hårdast exploaterade och vars löner är de lägsta medan LO:s övre skikt ”omvänt” domineras av majoritetsinvånare och invånare med bakgrund i övriga Norden och Europa vilka kännetecknas av att de oftast har fasta heltidstjänster och generellt åtminstone skapligt okej löner.

Under 1900-talet var det tjänstemännen och akademikerna som uppvisade den lägsta organisationsgraden medan de svenska arbetarna var världens mest organiserade arbetarklass (OBS: återigen utanför den kommunistiska världen) men idag är det tvärtom. Samtidigt ska det sägas att svenskarna fortfarande är världens mest fackförbundsorganiserade s k folkslag på jorden bredvid islänningarna.

”LO-fackens ökenvandring börjar om på nytt. Rekordfå arbetare är numera med i facket. Fler utlandsfödda på arbetsmarknaden är en förklaring. Kostnaden en annan. Betydligt fler tjänstemän är medlemmar. Klyftan till LO-yrken är nu större än någonsin.”

https://www.svd.se/a/Q7Km78/rekordfa-arbetare-med-i-facket

Att allt blivit dyrare kan i det kortare perspektivet förklara att allt färre arbetare i LO-yrken inte går med i eller lämnar facket.

– Det är framför allt LO-grupper som har drabbats av att allt blivit dyrare. Vad kan man då avstå ifrån, jo medlemskap i facket kan vara en sådan kostnad, säger professor Anders Kjellberg vid Lunds universitet och mångårig expert på facklig organisering.

Men trenden är tydlig även på längre sikt, enligt rapporten som tagits fram av tankesmedjan Arena Idé. Efter en viss återhämtning under pandemiåren minskade den fackliga organisationsgraden åter igen förra året, det vill säga andelen anställda som är med i något fackförbund.

Anders Kjellberg går årligen igenom förhållandena på arbetsmarknaden med fokus på facklig organisering. Under 2022 sjönk organisationsgraden bland arbetare i LO-yrken till 59 procent, från 62 procent året innan. Så låg har den aldrig varit modern tid.

Viktigaste orsaken, vid sidan av de rusande priserna, är enligt Kjellberg att allt fler utlandsfödda kommer ut på arbetsmarknaden. I fjol ökade antalet anställda arbetare, födda utomlands, med 33 000, till närmare en tredjedel av samtliga anställda arbetare i Sverige. De inrikes födda minskade i antal med drygt 40 000, enligt Anders Kjellberg.

– Utrikesfödda finns ofta i yrken med låga löner, säger Kjellberg och konstaterar att de jobbar i branscher där facket har en svagare ställning, som exempelvis i krogbranschen och taxibranschen.

De har heller kanske inte en facklig tradition att falla tillbaka på i lika stor utsträckning, säger Kjellberg.

Facket är ofta, paradoxalt nog, svagare där de otrygga jobben är som vanligast, bland de deltidsanställda, tidsbegränsat anställda, ofta yngre människor och de med utländsk bakgrund.

– Det är svårare att rekrytera dessa, säger Kjellberg.

Fackens hemläxa: Framför allt inte höja medlemsavgiften, kanske ha rabatter, bättre information, kanske främst till de många som har svårare med språket och ingen kunskap kring vad facket är för något, och att ha en representation på arbetsplatsen, resonerar Anders Kjellberg.

Kan det finnas en besvikelse, att facken inte får något gjort?

Anders Kjellberg konstaterar att flera medlemmar lyft andra frågor än enbart löner. Han pekar bland annat på missnöje med arbetstider och andra villkor hos Sekos medlemmar som protesterat mot den egna ledningen.

– Där finns uppenbarligen ett missnöje, säger han.

Även tjänstemannafacken tappar något, men från betydligt högre nivåer, från 74 till 73 procent 2022.

Det gör att klyftan mellan arbetare och tjänstemän nu har vuxit sig rekordstor åt andra hållet. Förr var det arbetarna som i första hand organiserade sig. Så är det alltså inte längre. År 2006 var lika många tjänstemän som arbetare fackligt anslutna, 77 procent av de som jobbade. Sedan gick tjänstemännen förbi.

Sammantaget minskade den fackliga organisationsgraden på den svenska arbetsmarknaden något i fjol, till 69 procent. Det gör ändå Sverige till världsmästare i facklig organisering, om man bortser från Island, enligt Anders Kjellberg.

Ännu en recension av ”Den svenska färgblindheten”

Recension av min bok ”Den svenska färgblindheten” (Verbal 2023) i tidskriften Wermlandiana som ges ut av Föreningen Värmlandslitteratur och för mig innebär denna recension att jag kanske är på väg att bli någon slags ”hedersvärmlänning” efter att ha arbetat vid Karlstads universitet i snart åtta års tid. 

Boken utgörs av en djupdykning i dagens svenska antirasisms födelse och framväxt under efterkrigstiden i form av den hegemoniska färgblindheten (d v s att vara antirasist i Sverige är detsamma som att vara färgblind och vice versa) och recensionen som är författad av Margareta Lilja-Svensson gör enligt min bedömning både bokens innehåll och slutsats rättvisa.

Samtal om hur diktaturerna i Spanien, Chile och Sydkorea använde sig av adoptioner både inom och utom landet

På måndagen den 5 juni kl. 18 på kvällen arrangerar Vänsterpartiet och konkret gruppen Latinxs inom partiet och Vänsterpartiet Storstockholm ett samtal på Kafé Marx på Kungsgatan 84 i Stockholm på temat ”Stolen children – perspectives from three continents” som handlar om hur diktaturerna i Spanien, Chile och Sydkorea använde sig av adoptioner både inom och utom landet för att både straffa (vänster)oppositionella genom att omhänderta och adoptera bort deras barn, ”bond:a” med västvärlden via internationella adoptioner samt göra sig av med ett slags ”överflödsbefolkning” (läs: under- och arbetarklassens liksom urfolkens barn).

I samtalet deltar riksdagsledamoten Lorena Delgado Varas, Anna Bohrn och Maria Diemar från Chileadoption.se, den spanska historikern Esther López Barceló, Juan Carlos Cruz Suárez som är lärare och forskare i spanska vid Stockholms universitet, fotografen och författaren Kerstin Ekström som har intervjuat spanjorer som utsattes för tvångsadoptioner under Franco-regimen samt jag själv som har forskat om den koreanska adoptionsfrågan och den internationella adoptionen från Sydkorea till Väst.

Samtalet är på engelska och alla är välkomna och ingen föranmälan krävs.

https://www.facebook.com/events/s/stolen-children/181920031132009

The history of Chile, South Korea and Spain is very similar in terms of post-dictatorship policies and the lack of action and demands regarding the stolen children. In this panel discussion with representatives from three different continents, we will bring the discussion to a transnational level about the experiences and future actions in the different countries.

Panelists:


– Maria Diemar, part of the board of Chileadoption.se. The organisation demanded Sweden to take part and action regarding the criminal investigation on international adoptions from Chile, many of them to Sweden
– Anna Bohrn, also member of the board of Chileadoption.se
– Esther López Barceló, writer, graduated in history, with a specialization in archeology, co-founder of the Association of War, Exile and Historical Memory of the Valencian County, who has worked with democratic memory, to expose and deal with the consequences of the Spanish dictatorship
– Juan Carlos Cruz Suárez, Associate Professor in Spanish of Stockholm University
– Kerstin Ekström, photographer and writer who has described the consequences of the Spanish dictatorship through depictions of survivors
– Tobias Hübinette, Senior lecturer at Karlstad University, Ph.D. in Korean studies, and a writer and researcher on international adoptions