Några reflektioner kring varför den svenska extremhögern älskar sång och musik

Gissar att det måste finnas en anledning och en historisk förklaring till varför den svenska extremhögern har ”badat i” och excellerat i sång och musik (och nog också i dans att döma av alla extremhöger- och SD-tillställningar som genom åren har bjudit på både dansband och folkmusik med dans) och så till den grad att Sverige var (väst)världsledande på att producera och distribuera vit makt-musik på 1990-talet och att ”vi” har en sjungande och musicerande högerpopulistledare kan heller inte vara en slump (Åkesson sjunger och spelar helst s k nationella vikingarocksånger av Ultima Thule-snitt medan dennes företrädare Klarström dock föredrog klassisk musik och så klart den tyska romantiken – Klarström älskade att inleda sina ”massmöten” och ”uppmarscher” med Wagners valkyriaritt och han kunde spela Schubert och Beethoven inför en publik som mestadels bestod av skinnskallar som nog aldrig tidigare vare sig hade hört Schubert eller Beethoven annat än i olika hårdrocksversioner och som möjligen hade bekantat sig med Wagner via filmen ”Apocalypse Now”) liksom att ledande SD:are genom åren om och om igen har påkommits med att bevista och ”springa på” vit makt-musikkonserter och s k nordiska kulturfestivaler samt med att nynna på och sjunga både gamla nazistiska kampsånger och samtida vit makt-musiksånger och kanske hittas orsaken och ursprunget i närmast obetalbara sånger som dessa som sjöngs inom den svenska extremhögern på 1930- och 40-talen för musikens, sångens och även dansens magiska makt ska så klart aldrig underskattas (Hitlers chaufför och sekreterare har båda vittnat om att denne, när han trodde sig vara ensam, gärna nynnade på och sjöng sina favoritoperaarior samt att denne tydligen även hade lyckats memorera riktigt långa stycken då han ju under uppväxten och i de unga vuxenåren ”sprang på” operaföreställningar ”stup i kvarten”).

20294565_10154902839760847_586836572766520602_n.jpg

 

 

 

Om de rikaste svenska adelsfamiljerna och den svenska extremhögern

Den svenska adeln och aristokratin är som alla redan vet många gånger och kraftigt (statistiskt) överrepresenterad bland landets politiker, högre tjänstemän, chefer, högutbildade, forskare, näringslivstoppar o s v och naturligtvis även bland landets superrika och självklart kan åtminstone inte jag låta bli att börja slå i adelskalendrar (jag råkar ”sitta på” ett antal årgångar liksom på ett flertal årgångar av tyska och centraleuropeiska Almanach de Gotha och även olika västerländska versioner av ”Who’s Who”) och högerradikala matriklar och påminnas om att ett försvarligt antal av de superrika adelspersonernas föräldrar, far- och morföräldrar och nära släktingar tillhörde den svenska extremhögern ”när det begav sig” mellan ca 1925-45 när jag tar del av Expressens färska ”Sveriges rikaste adelspersoner”-lista (OBS: naturligtvis är det livs levande människor vi talar om och inte några rashundar, fullblodshästar eller rasrena katter, jättekaniner eller marsvin):

http://www.expressen.se/dinapengar/de-ar-svenska-adelns-rikaste-personer

Sedan ska en så klart inte håna de som satsade på ”fel häst” under mellankrigstiden och krigsåren och många kom ju också att göra det under Kalla kriget (rätt så många tillhörande den svenska adeln blev ju rätt så vänsterradikala särskilt på 1960-, 70- och 80-talen) liksom nog även därefter (att ha satsat på Storbritannien och USA har väl funkat fram tills alldeles nyligen men kommer kanske inte att ”löna sig” lika mycket framöver):

Familjen Uggla är nog den familj bland de superrika adelsfamiljerna som har ”framfött” och ”producerat” flest betalande medlemmar åt den svenska extremhögern med representanter både i det s k lindholmspartiet (NSAP/SSS), i Sveriges nationella förbund (SNF) och i Svensk opposition (SO) liksom en och annan krigsfrivillig såsom lindholmsnazisten Arne Uggla (som både tjänstgjorde i Finland under kriget och i Korea på 1950-talet) och ett flertal högerradikala officerare såsom den tidigare nämnde kapten Arne Uggla, kapten Bengt Uggla, kapten Bertil G:son Uggla samt ryttmästare Eric A:son Uggla.

Även familjen Bennet har bidragit till både SNF:s och SO:s medlemskadrer såsom friherren och friherrinnan Rutger och Margareta Bennet samt direktör Eric Bennet men dock inte i lika hög grad som ”ugglorna” och vilket kan bero på att de sistnämnda upptar långt fler sidor i adelskalendern än de förstnämnda.

Likaså har familjen Tham ”fött fram” både lindholmare, SNF:are och nysvenskar (SO) och även flera medlemmar i pro-nazityska Riksföreningen Sverige-Tyskland (såsom Allan Tham och Henry Tham) och en av dem var den våldsamme ungnazisten Wolrath Tham från Saltsjöbaden som tillsammans med två ”folkkamrater” och ”sverigevänner” och beväpnad med en pistol slog sig in på kommunistiska Ny Dags redaktion 1931 innan han brottades ned och övermannades av journalisterna där.

Familjen Douglas på Stjärnorps slott i Linköping (se https://tobiashubinette.wordpress.com/2016/03/18/von-krusenstierna-douglas-extremhogern) liksom familjen Wachtmeister (se https://tobiashubinette.wordpress.com/2017/01/22/extremhogern-wachtmeister och https://tobiashubinette.wordpress.com/2017/06/27/kungafamiljen-hovet) och familjen Staël von Holstein har jag redan skrivit om tidigare (se https://tobiashubinette.wordpress.com/2017/05/26/stael-von-holstein-extremhogern) och vad gäller familjen von Bahr så sticker kapten Nils von Bahr ut då han arbetade på axelmakternas ”international” Antikominterns kansli i Berlin innan och under kriget och enstaka von Bahr:are hittas numera i dagens SD.

Också familjen Klingspor har bidragit med representanter till både lindholmspartiets, SNF:s och SO:s ”rullor” och lindholmsnazisten Gustav Klingspor var även frivillig i Finska fortsättningskriget medan Kinnevikkoncernens medgrundare Wilhelm Klingspor var medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland.

Vad gäller familjen Gyllenkrok så verkar de flesta av dem ha satsat på SNF och SNF:aren överste Axel Gyllenkrok planerade t o m en högerradikal statskupp på hösten 1940 tillsammans med en s k ”junta” bestående av s k ”överklassnazistiska” officerare och varav ett flertal just var adliga såsom general Rickman von der Lancken.

”Palmstiernorna” var märkligt nog rätt få inom extremhögern och en av ett fåtal var den berömde och framlidne finansmannen Jacob Palmstiernas far Carl Palmstierna som var medlem i både SO och Riksföreningen Sverige-Tyskland.

af Petersens slutligen har lämnat enstaka ”spår” i både SO:s och SNF:s matriklar medan familjen Piper faktiskt inte dyker upp i en enda högerextrem medlemslista mellan ca 1925-45 samtidigt som det idag finns enstaka Piper:s i SD.

Theodor Kallifatides skrev kanske det första reportaget om en invandrad korean i Svenska Dagbladet 1974

I min ”jakt” på litterära representationer (framställningar) av svenska asiater som inte är adopterade så har jag nu ”råkat” hitta en artikel av Theodor Kallifatides som publicerades i Svenska Dagbladet i februari 1974 och som möjligen kan vara det första svenska (åtminstone fullödiga) reportaget om och intervjun med en (syd)koreansk invandrare som inte är adopterad.
20374665_10154899552675847_2966600669568223461_n
 
Reportaget bär titeln ”Kim har nog ingen chans…” (underförstått att få en vit svensk tjej) och handlar om Eskilstunas ende (icke-adopterade och manlige) koreanske invandrare som genomgående benämns som ”Kim den tjugoförste” i Kallifatides artikel och som varken kan kommunicera ordentligt med de andra invandrarna (Kallifatides informerar om att det finns 21 invandrargrupper i Eskilstuna 1974 och varav alla består av långt fler än en invånare förutom den koreanska ”invandrargruppen” som då bara utgörs av en enda Eskilstunabo och därav den koreanske mannens smek- eller öknamn) eller med de infödda svenskarna och som fr a inte får någon vit svensk tjej då han är en asiatisk man som konkurrerar med de långt mer maskulina, populära och ”virila” balkan-, MENA- och medelhavsmännen i Eskilstuna (med bakgrund i t ex f d Jugoslavien, Grekland och Turkiet).
 
De delar av Kallifatides författarskap som handlar om att vara invandrare i Sverige kretsar som bekant i rätt så hög grad kring frågor som rör maskulinitet, sexualitet och (dennes syn på och förhållanden med) vita svenska kvinnor och vilket också är ett genomgående drag hos nästan alla manliga minoritetsförfattare som har ursprung i fr a Sydeuropa, Mellanöstern, Nordafrika och Latinamerika (OBS: självklart är det inget fel på att som minoritetsman ”jaga efter” vita kvinnor – det tycker bara pryda personer alternativt ”sverigevänner” och SD:are).
 
Så frågan är nu om denne (för mig okände) Kim till slut kom att hitta en vit svensk kvinnlig partner eller om Kallifatides fick rätt när han dömde ut denne koreanske invandrarman i Eskilstuna som fullständigt chanslös på den svenska ”begärsmarknaden” redan 1974?

Sigtunastiftelsens och Sigtunaskolans grundare Stockholmsbiskopen Manfred Björkquist var organiserad i högerradikala SNF

Även den gamle Stockholmsbiskopen Manfred Björkquist som räknas som medgrundare av den s k ungkyrkorörelsen och som upphovsperson till den s k folkkyrkoidén förutom att han grundade Sigtunastiftelsen samt internatskolan Sigtunastiftelsens Humanistiska läroverk (som bl a Palme, Wallenberg:arna och kungen har gått på) var tydligen både medlem och aktivist i Sveriges nationella förbund (SNF) och vilket väl kanske inte borde förvåna (och det kan ju ha att göra med att han var gift med Rudolf Kjelléns dotter, d v s den gamla unghögerns chefsideolog) då dennes ”vapendragare” i ungkyrkorörelsen Karlstadsbiskopen J.A. ”Fädernas kyrka” Eklund också han var aktiv medlem i SNF (och åtminstone så sent som till 1938, d v s anmärkningsvärt nog ända fram till sin pensionering och vilket rent tekniskt innebär att Karlstads stift hade en högerextrem och pro-nazitysk biskop fram tills 1938).

 

20246088_10154899766415847_1478624217796117486_n.jpg

 

Det anmärkningsvärda är att Björkquist var medlem i Sveriges nationella förbund så sent som hösten-vintern 1933 (bl a deltog han i ett kombinerat läger-kurs på den högerextreme greven Gösta Hermelins Ulvåsa slott utanför Motala där han höll ett föredrag om ledarskap) när förbundet redan ståtade med sina uniformerade och paramilitära kampgrupper och när dess organ Nationell Tidning skrev (positivt) om den tyska nationalsocialismen och dess s k raspolitik och s k judepolitik i vart och vartannat nummer samtidigt som Björkquist var Sigtunastiftelsens rektor.

20246220_10154899769080847_1632685610412997365_n20245935_10154899811220847_1500889527592331064_n

 

 

Möjligen förklarar SNF-medlemskapet att Björkquist också gick med i högerradikala Försvarsfrämjandet 1940 som bildades av försvarsvänner och militarister tillhörande SNF (Försvarsfrämjandet och dess medlemmar övervakades därför av dåvarande Säpo och vilket innebär att det bör finnas en akt på den berömde Björkquist i Säpo-arkivet) samt att han prenumererade på Per Engdahls Vägen Framåt under krigsåren (det var det i och för sig många som gjorde) och så sent som 1976 var han även medlem i Svensk-Finlands vänner som också grundades och drevs av personer knutna till Sveriges nationella förbund ända in på 2000-talet.

 

Så frågan är nu hur länge Björkquist egentligen kvarstannade i SNF och eftersom han stod så nära biskopen i Karlstad så kanske han också var kvar i partiet ända fram till 1938?

 

F ö var det just med hjälp av ett citat av Björkquist som Svenska Dagbladets chefredaktör Fredric Karén för ett år sedan försvarade Nya Tiders rätt att få vara med på Bokmässan i Göteborg: ”Vi måste vara toleranta mot de intoleranta”. Karén betecknade även Nya Tider som en ”invandringskritisk” tidskrift som enligt denne helt enkelt bara råkar ha som ”affärsidé” att ”skriva negativt om invandrare och flyktingar”, d v s han vägrade att skriva att Nya Tider är en högerextrem tidskrift med antisemitiska och nazistiska kopplingar.

Ett JO-beslut kan komma att tvinga bibliotek att köpa in alltmer högerradikal och högerextrem litteratur

I slutet av juni i år gav JO både Botkyrka kommun och Falköpings kommun bakläxa p g a att folkbiblioteken där har förvägrat personer att få låna Karl-Olov Åke Arnstbergs och Gunnar Sandelins (kioskvältare) ”Invandring och mörkläggning. En saklig rapport från en förryckt tid” och Lars Hedegaards ”Muhammeds flickor. Våld, mord och våldtäkter i islams hus” respektive Julia Caesars (d v s Barbo Jöbergers bästsäljare) ”Världsmästarna. När Sverige blev mångkulturellt”:
 
 
JO ställer sig i sitt beslut i praktiken på de ”försmådda” låntagarnas sida och understryker att ”så länge ett yttrande inte är brottsligt finns det däremot inte något utrymme för ett folkbibliotek att ta hänsyn till de värderingar och åsikter som förs fram” och vilket dels slår undan benen på det interkulturella värdegrundsarbete som Botkyrka kommun har påbörjat och dels öppnar upp (åtminstone i teorin) för rena rama massinköpen (åtminstone i teorin) av högerpopulisternas och högerextremisternas alla favoritböcker som har givits ut ända sedan ”Sions vises protokoll” (1903) och Lothrop Stoddards ”The Rising Tide of Color Against White World-Supremacy” (1920) och via Jean Raspails ”Le Camp des Saints” (1973) och Arthur Butz ”The Hoax of the Twentieth Century” (1976) till identitära Arktos förlags utgivning (t ex Aleksandr Dugins böcker) och den s k sverigevänliga SD-sfärens alla favorittitlar (t ex Karl-Olov Arnstbergs övriga böcker).

Om Lasse Lindroths ”Där inga änglar bor”

Av alla självbiografiskt färgade romaner inom den samtida svenska minoritetslitteraturen och skrivna av författare med utomeuropeisk bakgrund står Lasse Lindroths (som ej längre lever) ”Där inga änglar bor” från 1995 fortfarande ut trots att den har över 20 år ”på nacken”:
20265062_10154887715205847_4804332842858276630_n.jpg
 
Dels var Lindroth först ut med att så naket och brutalt berätta om hur det är att både vara icke-vit (man) och utlandsadopterad (man) och dels är hans berättelse om Douglas, adopterad från Ankara i Turkiet (egentligen var Lindroth adopterad från Teheran i Iran) och hårt mobbad av sina (vita svenska) klasskamrater (i Täby) för att han såg annorlunda ut och bodde i en s k ”MENA-kropp” och även placerad i fosterhem under en period, också en berättelse som fortfarande står sig i jämförelse med det 35-tal titlar som har följt på Lindroths roman och som också handlar om en barndom och en uppväxt i Sverige som icke-vit svensk (och som har både invandrade, blandade och ”andrageneration:are” som författare) präglad av mobbning, misshandel, vardagsrasism och rasdiskriminering.
 
Lindroth kan vidare också uttrycka det okuvliga, blinda och gränslösa (och självklart alltigenom destruktiva och osunda) hat mot (vita) svenskar som nog bara utlandsadopterade i värsta fall kan utveckla (åtminstone på den nivå som Lindroth beskriver det) och som är ett så tydligt resultat av den extrema rasliga isolering och rasliga ensamhet som de adopterade (och även vissa blandade) växer upp och lever inom och med.
 
Slutligen var Lindroth verkligen avantgarde även ”utanför” (minoritets)litteraturens värld genom att han skapade den unika scenkaraktären Ali Hussein som ju så klart handlade om honom själv – en transrasial icke-vit utlandsadopterad från Iran som samtidigt helt och hållet var som en vit svensk och dessutom var nazist trots sitt ”muslimska” namn och sin ”MENA-kropp” och som både levde ut den rasism (Ali Hussein kunde exempelvis vråla svenska rasord i mängder på scen och vilket nog skrämde många särskilt vita svenskar som gick på dennes föreställningar) han själv utsattes för och den svenskhet som ju var den enda kultur och etnicitet som han kände och kunde iscensätta (d v s att Ali Hussein trots sitt namn och sitt utseende rörde sig, talade och betedde sig helt och hållet som en vit svensk man på scen chockerade nog åtskilliga vita svenskar som såg hans shower).

Om diverse slott (och adelsfamiljer) som figurerat i den svenska extremhögerns historia

Noterar idag (bland DN:s dödsannonser) att greve Magnus von Essen på Rydboholms slott i Österåker har gått bort, son till det högerradikala och pro-nazityska greveparet Eric och Louise von Essen:
20228852_10154895459365847_6426214115382958363_n
 
Just Rydboholm var då ett av ett flertal slott som under mellankrigstiden och krigsåren ”host:ade” och var värd åt högerextrema paramilitära träningsläger, högerextrema barn- och ungdomsläger samt högerextrema kurser, möten och middagar (liksom bl a baron Gösta Hermelins Ulvåsa slott i Motala och grevinnan Ebba Mörners Torönsborgs slott i Söderköping) och slottsherren var vid denna tid greve Eric von Essen, kapten i pansartrupperna samt bl a medlem i Svensk opposition, och gift med Louise som var född Tamm och som bl a var medlem i Svensk-tyska föreningen.
 
20245342_10154895520565847_5977463594957483980_n.jpg
På Rydboholms slott avhölls bl a i augusti 1934 ett välbesökt s k ”nationellt sommarting” som arrangerades av Sveriges nationella förbund och som rapporterades ha varit ”storstilat” i partitidningen. Utöver Magnus fick paret Eric och Louise även dottern Elisabeth som idag är gift med greve Gustaf Douglas på Stjärnorps slott i Linköping, d v s ett av Sveriges absolut rikaste (miljardärs)par, och även Stjärnorps slott är f ö en rätt så flitigt förekommande byggnad och plats i den svenska extremhögerns dramatiska och just ”storstilade” (mot bakgrund av alla adelsfamiljer som har varit aktiva inom rörelsen) men fortfarande för de allra flesta okända annaler.