En preliminär kartläggning och tematisering av det svenska offentliga samtalet och diskussionen om ras under efterkrigstiden

Efter att under helgen ha hunnit gå igenom ca 2800 (A4-)sidor bestående av svenskspråkiga medietexter (tidnings- och tidskriftsartiklar) tror jag mig nu kunna konstatera att den svenska efterkrigstida offentliga diskussionen om ras sådan den tog sig uttryck i (pappers)media (d v s i form av just tidnings- och tidskriftsartiklar) mellan ca 1945-85 går att kategorisera och tematisera på följande vis, och dessa kategorier och teman kommer antagligen att utgöra ett kapitel vardera i min kommande bok om det svenska offentliga samtalet om ras i efterkrigs-Sverige som jag för närvarande har börjat ”skissa” på:
82769303_10157112642020847_6593910968533647360_n.jpg
82871638_10157112642275847_4575746178771058688_n.jpg
84864657_10157112642960847_3183837730148712448_n.jpgTema 1: Svenska attityder till och värderingar kring ras
Hur har de svenska s k rasfördomarna sett ut och tagit sig uttryck och vad har attitydundersökningarna sagt om svenskarnas syn på olika minoriteter?
Preliminärt går det att säga att svenskarnas s k rasfördomar verkar ha varit rätt så rejält utbredda på 1950-, 60- och 70-talen samt att svenskarna alltid har gjort en tydlig åtskillnad mellan de invandrare och minoriteter som har uppfattats som vita och alla andra även om både finnarna och öst- och sydeuropéerna inte alltid har uppfattats som helt och hållet vita.
82981753_10157112643135847_2995771570502238208_n.jpg
84711392_10157112641690847_5380860707761815552_n.jpg
 
Tema 2: Svenska rasproblem och minoriteter
Hur har de svenska rasfrågorna uppfattats och vilka minoriteter har betraktats som de svenska rasproblemen?
Preliminärt går det att säga att de svenska rasproblemen fr a har handlat om resande och romer och i mindre utsträckning om judar och samer innan de adopterade och invandrarna kom in i bilden på 1960- och 70-talen samt att ett flertal grupper i det svenska samhället genom åren har identifierat sig med frågor om rasism såsom de svenska kvinnorna (kvinnofrågan kallades då ibland för ”den svenska N-frågan”) och sverigefinnarna (de finska invandrarna kallades då ibland för ”Sveriges vita N”).
82881984_10157112643030847_492819433899687936_n.jpg
83603723_10157112642355847_2945653683024560128_n.jpg
84042076_10157112641755847_4462437124662099968_n.jpg
 
Tema 3: Svenska rasskandaler och händelser
Hur har de svenska rasskandalerna sett ut och tagit sig uttryck och vilka svenska händelser har kopplats samman med ras?
Preliminärt går det att säga att de svenska rasskandalerna har handlat om nyheter om att icke-vita inte har fått ta in på hotell och släppts in på restauranger, om svenska myndigheter och politiker som rasdiskriminerar och om s k rasupplopp såsom de s k T-kravallerna i Jönköping 1948 och det s k rasbråket i Södertälje 1977.
83453836_10157112652735847_4350589209837305856_n.jpg
83475919_10157112655610847_1388359495670824960_o.jpg
83371423_10157112642255847_2622294743589060608_n.jpg
83696827_10157112641490847_4331107946852253696_n.jpg
 
Tema 4: Svenska rasord och rasbilder
Hur har diskussionen om rasbegreppet sett ut, vilka benämningar har använts för att beteckna olika minoriteter och hur har visuella representationer av olika minoriteter uppfattats?
Preliminärt går det att säga att det har förekommit en kontinuerlig diskussion om rasbegreppet ända sedan 1945 och att nedsättande och ålderdomliga benämningar har dominerat ända fram tills 1980-talet samtidigt som visuella rasstereotyper har kritiserats sedan 1960- och 70-talen och särskilt i relation till kultur- och skolsammanhang.
84358490_10157112642715847_5375402169400819712_n.jpg
83224221_10157112641805847_9141259164167700480_n.jpg
 
83897094_10157112642165847_6112670796528746496_n.jpg
Tema 5: Icke-vitas erfarenheter av och omvärldens syn på den svenska rasdiskrimineringen
Hur har icke-vita upplevt Sverige och svenskarna och vad har sagts om Sverige i andra länder vad gäller svensk rasdiskriminering?
Preliminärt går det att säga att redan på 1960-talet uttalade sig fr a svarta amerikaner om hur de upplevde Sverige och svenskarna och utsattes för vardagsrasism samt att representanter för länder som Sydafrika och USA aktualiserade de svenska rasproblemen på 1960- och 70-talen och särskilt hur de svenska romerna behandlades och ibland som ett sätt att försvara sig mot svensk kritik av rasförtrycket i dessa länder.
84123178_10157112643160847_948789049127075840_n.jpg
84505972_10157112641905847_7829985689985875968_n.jpg
83346627_10157112641750847_8056225364340375552_n.jpg
 
83954356_10157112642790847_9158355212769951744_n.jpg
Slutligen tror jag mig nu kunna säga att den första dikten om svensk rasdiskriminering bör ha varit Nils Ferlins ”The colored line” från 1951, att den första boken om svensk rasdiskriminering bör ha varit John Landquists m fl antologi ”Våra fördomar” från 1952, att den första dokumentären om svensk rasdiskriminering och specifikt om invandrarnas situation i Sverige bör ha varit Roland Hjeltes och Karl-Axel Sjöbloms ”Främling i folkhem” som sändes av SVT 1962, att den första scenföreställningen om svensk rasdiskriminering och specifikt om romernas situation i Sverige bör ha varit Lena Nymans och Stefan Böhms m fl pjäs ”Zigenare” som sattes upp på Dramaten 1968, att den första skönlitterära boken om svensk rasdiskriminering bör ha varit Olle Snismarcks roman ”Stick hem till Afrika” från 1968, att den första ungdomsboken om svensk rasdiskriminering och specifikt om de adopterades situation bör ha varit Gun Jacobsons ungdomsroman ”Min bror från Afrika” från 1970, att den första spelfilmen om svensk rasdiskriminering och specifikt om svartas situation i Sverige bör ha varit Gunnar Höglunds långfilm ”Vill så gärna tro” som hade premiär 1971 samt att den första deckaren om svensk rasdiskriminering och specifikt om de blandades situation bör ha varit Bo Lagevis ”Om sanningen ska fram” från 1976.
84324566_10157112642815847_2528668708553883648_n.jpg
83391806_10157112642430847_642363263069192192_n.jpg
84485462_10157112641670847_4811771145835511808_n.jpg
 
Den första moderna svenska antirasistiska organisationen bör f ö ha varit Kommittén mot nynazism och rasfördomar som bildades 1963, den första moderna svenska antirasistiska tidskriften bör ha varit Zigenaren som började ges ut 1966, den första moderna svenska antirasistiska statliga utredningen bör ha varit Kjell Öbergs s k fördoms- eller diskrimineringsutredning som tillsattes 1978, den första moderna svenska antirasistiska kampanjen bör ha varit Elev mot rasism som lanserades 1979 och den första moderna svenska antirasistiska demonstrationen bör ha ägt rum 1982 förutom de olika mötena och manifestationerna som hölls till stöd för de svenska romerna på fr a 1960-talet.
83879153_10157112641820847_5428155358617010176_n.jpg
 
Dock var det först i och med att Stoppa rasismen bildades 1983 och i och med att SOS rasism kom till Sverige 1985 i form av kampanjen Rör inte min kompis som både den moderna svenska antirasistiska (och antifascistiska) aktivismen och den moderna svenska statliga antirasismen föddes och växte fram och resten är som det alltid heter historia.

Icke-vita och mord och dråp i närhistorien

”Ond bråd död”, d v s det som på juristspråk kallas mord och/eller dråp, d v s att som människa bli dödad av en annan människa, är naturligtvis den största katastrofen som just en människa kan råka ut för bredvid att ta sig själv av daga (d v s att begå självmord) och efter att ha gått igenom omkring 1300 dagspressartiklar som handlar om ras och rasism sedan 1945 så tror jag mig nu kunna säga följande:
82945175_10157109678605847_4373603654653968384_o.jpg
 
1, Den första icke-vita personen som dödade en vit person i Sverige var sannolikt Karl Arvid Davies, som var blandad med en antagligen svart amerikansk far och en vit svensk mor, och som 1948 mördade en medelålders vit kvinna i Vankiva i Skåne. Därefter bör en vit gravid ung kvinna ha varit den andra vita personen som dödades av en icke-vit person i Sverige, vilket skedde på Östermalm i Stockholm 1963. Det handlade om en brittisk man med karibiskt ursprung som dödade sin gravida svenska partner då hon innan mordet hade informerat denne om att hon skulle ansöka om abort då hon ”inte ville föda ett barn som hade en N till far” och detta mord framställdes i dåtidens svenska medier som ”det första mordet med rasmotsättning som motiv”.
 
2, Den första icke-vita personen som dödades en vit person i Sverige var sannolikt Jimmy Ranjbar, som var en iransk student som 1991 mördades av John ”Lasermannen” Ausonius i närheten av KTH i Stockholm. Därefter bör Gerard Gbeyo från Elfenbenskusten ha varit den andra icke-vita personen som dödades av en vit person i Sverige och närmare bestämt av vita nazister i Klippan i Skåne 1995.
84402174_10157109679490847_4820516854596370432_o.jpg
 
3, Den första icke-vita personen som begick självmord p g a rasdiskriminering var en 19-årig blandad man som 1979 hoppade från Liljeholmsbron i Stockholm efter att under i stort sett hela sin uppväxt och ungdomstid ha varit utsatt för rasism.
 
Efter det s k Klippan-mordet 1995 är det antagligen inte möjligt att räkna antalet mord/dråp i Sverige på vare sig vita eller icke-vita personer som icke-vita respektive vita personer har stått bakom.

På 1950-talet beställde norska staten en rasbiologisk studie av norrmännens fötter av de på den tiden världsberömda svenska rasforskarna

Att den en gång så världsberömda svenska rasforskningen fortsatte att producera avhandlingar, docenter, monografier, tidskriftsartiklar och antologier liksom att presentera s k papers på konferenser, symposier och seminarier även efter 1945 är ju knappast någon nyhet och som det verkar hölls högskolekurser i rasbiologi en bit in på 1970-talet medan de sista doktoranderna i rasbiologi disputerade på 1960-talet om jag har förstått det hela rätt.
 
Dock har jag själv inte riktigt förstått vilka forskningsämnen som just de efterkrigstida svenska rasforskarna egentligen ägnade sig åt mer än den stora s k Z-undersökningen som Erlander beställde från ”Rasbiologen” i Uppsala, d v s från Statens institut för rasbiologi som både var världens första och världens sista statliga rasforskningsinstitut och rasforskningscentrumbildning, men efter att under de senaste dygnen systematiskt ha samlat in och även börjat gå igenom och läsa samtliga svenskspråkiga tidnings- och tidskriftsartiklar (och bokpublikationer) som innehåller glosan ras, ordstammen ras- och handlar om ras mellan cirka 1945-85 har jag äntligen lyckats bilda mig en skaplig uppfattning om åtminstone några forskningsfrågor som den svenska rasforskningen engagerade sig i efter kriget.
 
Redan på 1890-talet hade större delen av det s k svenska folkets kroppsmått och utseendedrag kartlagts och kategoriserats i enorma kroppsmätningsstudier som mätte allt som de facto går att mäta på en homo sapiens-(mans)kropp från reproduktiva organ till hårstrån och allt däremellan och på 1910- och 20-talen fanns det egentligen inte mycket mer att komma fram till än att så och så många procent i t ex Dalsland hade så och så stora huvuden, att så och så många procent i t ex Östergötland hade så och så långa armar, att så och så många procent i t ex Halland hade så och så stora knäskålar, att så och så många procent i t ex Uppland hade så och så långa näsor eller att så och så många procent i t ex Jämtland hade s k mörka utseendedrag och efter professor Lundborgs gigantiska kroppsmätningsstudier på i stort sett alla s k hel-, s k halv- och s k kvartssamer som genomfördes på 1920- och 30-talen fanns det inte heller särskilt mycket mer att säga om vare sig samerna eller om den s k rasblandningen i Norrland.
 
På 1930- och 40-talen genomfördes sedan stora blodgrupps- och släktforskningsstudier för att bl a kartlägga graden av inavel och kusingiftesfrekvens runtom i landet (bäst/värst sades f ö norrlänningarna vara med en kusingiftesnivå på kring 5% per årskull) och en jättelik kroppsmätningsstudie av landets s k hel-, s k halv- och s k kvartsresande och på 1940- och 1950-talen genomfördes en likaledes gigantisk kroppsmätningsstudie på i stort sett alla s k hel-, s k halv- och s k kvartsromer så framemot 1950-talet fanns det inte särskilt många fler s k folkslags kroppar att mäta i landet (det var ansågs då stökigare/bökigare att mäta de finsktalandes och judarnas kroppar p g a bl a den s k rasblandningen om jag har förstått det hela rätt).
82581712_10157103958020847_2625777773087555584_o.jpg
 
Vad som verkar ha räddat den svenska rasforskningen från sysslolöshet eller kanske t o m från sotdöden när det inte längre fanns särskilt många fler svenska invånares kroppar att mäta var i stället s k uppdragsforskningsbeställningar från grannländerna som verkar ha inletts med att norska staten beställde en rasbiologisk studie av norrmännens fötter efter modell från en svensk rasbiologisk studie av svenskarnas fötter och även den finska staten följde sedan efter så att även finländarnas fötter kom att bli föremål för en rasbiologisk studie. Som det verkar så samarbetade de svenska rasforskarna med både skoindustrin och den dåtida folkhälsomyndigheten och syftet bakom att mäta och kartlägga norrmännens fötter verkar dels ha handlat om ren nyfikenhet och dels om någon slags samhällsnytta utifrån något slags samhällsplaneringsperspektiv.
 
På 1950-talet verkar också rasforskarna dessutom ha kartlagt förekomsten av allergier, astma och eksem bland det s k svenska folket och kanske går det faktiskt att argumentera för att svenska statens besatthet av för att inte säga fixering vid svenskarnas kroppskonstitution och hälsotillstånd faktiskt är ett åtminstone indirekt arv efter den svenska rasforskningens glansdagar och ”guldålder”. Sedan är det så klart inte på något sätt fel i sig att staten, överheten, myndigheterna och politikerna bryr sig om det s k svenska folkets tillväxtkurvor, tandhälsa eller vikttillstånd och än mindre är det ju fel när staten och det offentliga intervenerar i svenskarnas liv genom allsköns folkhälsokampanjer, medborgarupplysningsbroschyrer och regelrätta folkhälsointerventioner.

Igår inleddes den amerikanska folkräkningen ”US Census 2020”

Igår inleddes den amerikanska folkräkningen ”US Census 2020” som är en av de mest omfattande folkräkningar som en suverän statsbildning på vår planet genomför bredvid bl a den brasilianska, den indiska, den ryska, den brittiska, den nigerianska, den kinesiska och den japanska folkräkningen.
 
Endast ett dussintal suveräna statsbildningar har någorlunda total kontroll och ”superkoll” på exakt hur många invånare som bor inom landets gränser tack vare ett unikt och specifikt personnummer av svenskt snitt och därför måste de resterande ca 180 staterna på jorden som saknar ett folkbokföringsregister av svenskt slag med jämna mellanrum just genomföra folkräkningar som mer eller mindre går ut på att räkna varje just nu levande homo sapiens-varelse som bor och befinner sig inom landets gränser och fråga dessa hur de själva identifierar sig utifrån alltifrån kön och ålder till religion, språk, etnicitet och i många fall även ras.
 
Genom decennierna har som bekant 10 000-tals och åter 10 000-tals expat-svenskar deltagit i en mängd olika länders folkräkningar mot bakgrund av att svenskarna är ett extremt internationaliserat och mobilt s k folkslag och ”tvingats” uppge inte bara hur de själva identifierar sig utifrån kön och ålder utan också utifrån religion, språk, etnicitet och i många fall även ras och förvånats och förfasats över det och många är då historierna och anekdoterna bland alla dessa expat-svenskar som någon gång har fyllt i en folkräkningsblankett i t ex Colombia, Kanada, Egypten, Sydafrika, Sri Lanka, Singapore eller Australien som berättar om hur de oftast lämnade frågan om etnicitet och ras obesvarad eller kryssade i något de sannolikt inte uppfattas som på ”pin kiv” (t ex vita svenskar som fyller i att de är urfolk eller muslimer eller asiater) eller fyllde i något nonsenssvar för att ”j-vlas” med de genomrasistiska, biologistiska och essentialistiska engelsmännen, indierna, brasilianarna eller amerikanarna såsom marsvin eller Mumin.
 
”US Census 2020” kommer antagligen att visa att USA antagligen inte har en vit majoritetsbefolkning längre, d v s det finns antagligen ingen raslig majoritetsbefolkning längre i USA utan vita amerikaner är antagligen den största minoriteten av många minoriteter och åtminstone gäller detta bland alla amerikaner som är under 50 år.
 
Tyvärr valde Trump att i efterhand upphäva Obamas beslut om att ta in en ny etnisk-raslig MENA-kategori i den amerikanska folkräkningen som amerikaner med nordafrikanskt och västasiatiskt ursprung hade kampanjat och ”lobbat” för i åratal, vilket innebär att den amerikanska MENA-minoriteten återigen blir utan en egen kategori och att samma etnisk-rasliga kategoriboxar som gällde i 2010 års amerikanska folkräkning går igen i denna folkräkning som då inleddes igår.
 
 
”USA:s folkräkning är nu i gång. Sedan flygplanen med tjänstemän försenats på grund av dåligt väder, kunde de till slut dra i gång i lilla Toksook Bay i västra Alaska.
 
Enligt myndigheten som ansvarar för folkräkningen kan den bara nås med hundsläde, snöskoter eller flygplan när marken är frusen.
 
Chefen för myndigheten, Steven Dillingham, knackade på hos det första huset, där 90-åriga Lizzie Chimiuga enligt planen skulle bli först att räknas.”

Det dramatiskt öka(n)de antalet sprängdåd och bombattentat är just nu tyvärr på väg att likna den situation som tidigare rådde i Baskien, Nordirland och Korsika

Medan ”pangandet” verkar ha stabiliserat sig på ungefär samma (höga) nivå som under tidigare år mätt i antal dödade, antal sårade och antal skjutningar, vilket har gjort att våra svenska barn, ungdomar och unga vuxna (för det är då i huvudsak de som skjuter och även blir skjutna) har satt Sverige på kartan som det land i Europa där det idag skjuts allra mest per capita bland barn och unga, så har ”bombandet” ökat kraftigt och mångdubblats på senare år mätt i antal sprängdåd och bombattentat och är nu på god väg mot de nivåer som tidigare gällde i Baskien, Nordirland och Korsika trots att det inte pågår någon väpnad konflikt i Sverige, d v s om det nu råder en viss tvekan om att våra svenska barn, ungdomar och unga vuxna kanske och trots allt ändå inte leder ”skytteligan” i Europa så är det med all säkerhet så att de nu med råge gör det vad gäller ”bombligan” för 257 sprängningar under 2019 går då verkligen inte ”av för hackor” om en säger så.
 
Varför våra svenska barn, ungdomar och unga vuxna skjuter på varandra och bombar varandra så till den ”milda grad” att Sverige nu intar guldplatsen i Europa i både ”skytteligan” och ”bombligan” råder det dock delade meningar om och buden är som bekant många för att inte säga mängder: Segregation och diskriminering, trångboddhet och tristess i miljonprogramsområdena, psykisk ohälsa och diagnoser, fattigdom och skolavhopp, populärkulturens och dataspelens inverkan, extremt ”uppumpade” och närmast atavistiska maskulinitetsideal, en lukrativ drogmarknad, en hög tillgång på vapen och sprängmedel o s v.
 
 
”Polisen och övriga myndigheter är tagna på sängen över utvecklingen av sprängningar i landet. Brottsförebyggande rådet, Brå, visar att det skett 257 sprängningar under 2019. 2018 var det 162 fall under hela året.
 
– Tidigare såg vi att handgranater användes. Nu ser vi hur man istället använder hemmagjorda laddningar som vapen i konflikter, säger Stefan Hector, operativ chef vid Nationella operativa avdelningen, Noa.
 
Linköping den 7 juni i år, två minuter över nio på morgonen briserar en sprängladdning som hörs över hela staden.
 
Sprängladdningen som enligt utredningen var på mellan 15-20 kilo sprängämne var placerad i en lådcykel som ställts utan för huset. Explosionen var så kraftig att också hus i närheten fick allvarliga skador. Ett tiotal personer skadades, men som genom ett under dödades ingen.
 
Det är ett av alla sprängdåd som ägt rum i Sverige det senaste året. Den senaste statistiken från Brå visar att det skett 257 sprängningar under kalenderåret 2019. 2018 var det 162 fall under året.
 
År 2020 har också inletts med uppmärksammade sprängningar, bland annat i Stockholm. I mitten av januari inträffade en sprängning på Östermalm och veckan därpå två sprängningar samma natt i Kista och Husby.
 
Stefan Hector är operativ chef vid Noa. Han menar att utvecklingen har blivit grövre inom kriminella kretsar.
 
– Tidigare såg vi att handgranater användes. Nu ser vi hur man istället använder hemmagjorda laddningar som vapen i konflikter. Antingen för att skadas eller att skrämmas, men med en ny hänsynslöshet där man spränger där allmänheten vistas och är likgiltig inför att de kan komma till skada, säger Stefan Hector till SVT Nyheter.
 
Polisen och övriga myndigheter är tagna på sängen av utvecklingen och vet inte varifrån alla sprängmedel kommer.
 
– Fenomenet med explosivämnen som vapen inom konflikter är relativt nytt. Det gör att vi har betydande ovisshet varifrån delarna till sprängladdningarna kommer, säger Stefan Hector till SVT Nyheter.”

När det gäller ras och Sverige, svenskarna och svenskheten är uppenbarligen ”intet nytt under solen”

Under 1990-talet motionerade representanter för ett flertal svenska riksdagspartier för att Sverige som första land i världen skulle avskaffa rasbegreppet och så skedde också men redan fr o m 1947 föreslog och krävde svenska ledarskribenter och tidningar just det (liksom att även utrangera n-ordet och rasstereotyper i läroböcker och i barn- och ungdomslitteraturen) och i ledarsticket från 1947 uppmärksammades även att svenska staten krävde att invandrare och utlänningar skulle uppge både ras- och trostillhörighet på formulär och blanketter så sent som just 1947.
83853025_10157101178285847_4400212420161699840_o.jpg
 
Och 2017 genomfördes en attityd- och opinionsundersökning som bl a frågade om vilka minoriteter i det svenska samhället som respondenterna trodde utsattes allra mest för rasism och diskriminering men denna fråga har då ställts tidigare såsom i en attityd- och opinionsundersökning från 1982.
83406638_10157101178445847_4062342203572224000_o.jpg

Björn Söder är medlem i riksdagsledamotnätverket Minnet av Förintelsen som arrangerar minnesstunden över Förintelsens offer i riksdagen den 23 januari i år och som SD ska delta i för första gången

DN:s Alexandra Carlsson Tenitskaja intervjuar Björn Söder, som är medlem i riksdagsledamotnätverket Minnet av Förintelsen som arrangerar minnesstunden över Förintelsens offer i riksdagen den 23 januari i år:
söder o nazism.jpg
 
”I år är första året som Sverigedemokraterna är med i riksdagens nätverk Minnet av Förintelsen, en förändring som väckt kritik.
 
Förintelseöverlevaren Hédi Fried uttrycker stort obehag inför att SD ska få delta i minnesceremonin av Förintelsens årsdag.
 
– Jag tycker att det är tråkigt att hon gör partipolitik av det här, säger riksdagsledamoten Björn Söder (SD).”
 
Söder har då en lång historia av att frottera sig med antisemiter som den gamle SS-veteranen Franz Schönhuber och den gamle Algeriet-veteranen Jean-Marie Le Pen liksom med de gamla skånska nazisterna och högerextremisterna som deltog i att grunda och bygga upp SD i Skåne även om Söder själv började sin högerpopulistiska bana i Framstegspartiet. Tillsammans med den gamle högerextremisten Lars Hultén var Söder f ö länge känd som den enda s k ”nationella” kandidaten som någonsin har valts in i en kårfullmäktigeförsamling, vilket i båda fallen skedde i Lund 1971 respektive 1999, och 1965 återupplivade Hultén 30 november-ceremonin i Lund på samma sätt som att Söder gjorde det 1999 tillsammans med Åkesson, Jomshof och Karlsson.
 
Söder har flera gånger uttalat sig anmärkningsvärt om judar och senast i april 2019 angrep Söder George Soros på ett möte i utrikesutskottet i riksdagen och påstod att Soros ”drar i trådarna” samtidigt som han hyllade Ungern och Orbán för att han ”försvarar den västerländska civilisationen”:
 
”Vad beträffar George Soros så anser jag att han är en av de farligaste… för tillfället. Den påverkan han har på politiska grupperingar och partier i Europa är skrämmande… De senaste diskussionerna inom EPP-gruppen visade klart och tydligt att han är den som drar i trådarna. Det skrämmer verkligen mig.”
 
Det ska påminnas om att på minnesstunden över Förintelsens offer i Göteborg har SD Göteborg med dess ”starke man” rasideologen och antisemiten Jörgen Fogelklou i spetsen deltagit sedan flera år tillbaka, d v s Åkessons vän Fogelklou som bl a har skrivit att ”judar är roten till allting ont” och andra antisemitiska sentenser har då under flera år deltagit i minnesstunden i Göteborgs stadshus och i Göteborgs synagoga.
 
 
”Hédi Fried är psykolog, författare och föreläsare och en av dem som överlevt Förintelsen. På torsdag ska riksdagen hålla en minnesstund för Förintelsens offer. Minnesstunden arrangeras av riksdagens nätverk Minnet av Förintelsen. Nätverket har funnits sedan 2007 och haft representanter från samtliga av riksdagens partier – utom Sverigedemokraterna. För första gången ska partiet nu vara med och arrangera minnesstunden den 23 januari. Inbjudan som har skickats ut till riksdagsledamöter och andra skrivs bland annat under av SD-riksdagsledamoten Björn Söder.”
 
(…)
 
”Björn Söder (SD) är riksdagsledamot och nybliven medlem i riksdagsnätverket Minnet av Förintelsen. Han har tidigare flera gånger sagt att samer och judar har en minoritetsställning i Sverige och bör därför inte anses som svenskar, ett uttalande han fick massiv kritik för senast i juni 2018.
 
Han tycker att det är fel att ”diskriminera olika partier” när det finns regler som säger att vänskapsföreningar och olika nätverk ska vara öppna för alla partier.
 
– Jag har förstått att Hédi Fried, även med tanke på kritiken som hon tidigare framfört mot Ulf Kristersson, starkt ogillar Sverigedemokraterna. Jag har stor respekt för henne och det hon har gått igenom men jag tycker att det är tråkigt att hon gör partipolitik av det här, säger Björn Söder.
 
Han säger också att anledningen till att hans parti aldrig tidigare bett om att få vara med i nätverket beror på att de inte haft tillräckligt med riksdagsledamöter.
 
– Det är först nu som vi känner att vi är såpass många att vi har tid att engagera oss i den här typen av sidoverksamhet. Jag tycker att det är viktigt att visa upp att hela riksdagen står bakom det här, eftersom att det är en så viktig fråga, säger Björn Söder.”