Ny avhandling om synen på finsktalande i svenskspråkiga läroböcker visar att rastänkandet höll i sig fram tills 1960-talet

I Lina Spjuts färska avhandling ”Att (ut)bilda ett folk. Nationell och etnisk gemenskap i Sveriges och Finlands svenskspråkiga läroböcker för folk- och grundskola åren 1866-2016” framgår det med all önskvärd tydlighet att generationer av svenskspråkiga barn och ungdomar i Sverige (och i Finland) blev ”hjärntvättade” i skolan att tro och tänka att finnarna och de finsktalande tillhörde en annan ras (liksom än mer samerna) samt var kopplade till Asien och därmed var de inte helt vita och fr a var de ”per definition” underlägsna de ”supervita” svenskarna.
 
Det framgår bl a (för den som är intresserad av frågor om ras) att rasbegreppet användes i undervisningen ända inpå 1960- och 70-talen i relation till finnar och finskspråkiga (och antagligen ännu längre fram i tiden i relation till samer). Finnarna beskrevs genom rasstereotyper och negativa drag i skolböckerna och knöts till den s k mongoliska rasen (och vilken då samerna kopplades till än mer) medan de s k nordiskt vita germanska svenskarna framställdes som den renaste, förnämsta och mest framstående s k rasen eller rasgruppen i världen.
 
Så sent som 1960 publicerades exempelvis en lärobok som innehöll en mer eller mindre fullständig rasbiologisk översikt och i boken förekom bilder på ”folktyperna i Norden” med beskrivningar av olika utseendedrag, kroppsmått och egenskaper.
 
Rasbegreppet förekom explicit i svenska historieläroböcker och geografiläroböcker ända fram tills 1960-talet i relation till specifikt finnar och finsktalande – det sista exemplet från 1968 skriver följande (i relation till utomeuropeiska s k folkslag användes rasbegreppet sannolikt långt senare än så):
 
”Finnarna tillhör den ostbaltiska rastypen och har troligen invandrat söderifrån. Typiska drag för denna rastyp är bl. a. något kortare växt än den nordiska rasens och mörkare hår. […] Visserligen är flertalet rasdrag nuförtiden nästan försvunna på grund av vår tids starka folkblandning, men i Norden finns det fortfarande många med typiskt nordiska drag; t ex blont hår, blå ögon, ovalt ansikte och en lång kroppsväxt.”
 
Vad gäller läroboksförfattarna så har dessa i första hand utgjorts av högutbildade vilka i många fall har varit disputerade och vilket mer eller mindre gäller än idag. En av läroboksförfattarna som förekommer i avhandlingen och som skrev om ras är f ö Herman Lundborgs bror Ragnar Lundborg.
Namnlöst.jpg
 
Från och med 1960- och 70-talen börjar slutligen också en mer medvetet antirasistisk hållning att lyftas fram i vissa läroböcker i samhällskunskap som verkar ha varit det mest s k progressiva ämnet jämfört med geografi och historia och denna ”statliga antirasism” slår sedan igenom med full kraft på 1990- och 00-talen och är idag det som lärs ut i skolan.

Antirasistiska Flemingsberg

Här är Carina Tigervall och jag i gott sällskap tillsammans med bl a Emma Arneback, Jan Jämte, Nick Jones, Sven Lindqvist, Masoud Kamali, Magnus Linton, Fanna Ndow Norrby, Lawen Mohtadi och Devrim Mavi m fl under signumet Ohe på biblioteket i Flemingsberg som har utmärkt sig för att engagera sig i postkoloniala och antirasistiska frågor och som ligger granne med Svenska kyrkan som likaså har utmärkt sig för detsamma (en process som f ö inleddes av Stockholms stifts antifascistiska biskop Eva Brunne när denna var kyrkoherde i Flemingsberg).
Ohe Minoriteter.jpg
 
Signumet Ohe heter då normalt och på alla andra bibliotek i landet ”Minoriteter” och på Ohe-hyllan kunde åtminstone tidigare mer eller mindre rasbiologiska studier av olika minoriteter hittas men Flemingsbergs bibliotek har då i postkolonial och antirasistisk (och ”bibliotekarieaktivistisk”) anda i stället valt att kalla och döpa om Ohe-signumet/hyllan till ”Rasism – antirasism – diskriminering”.
 
Framför både biblioteket och kyrkan i Grantorp i Flemingsberg, där kring 85% av invånarna har utländsk bakgrund och flertalet från länder utanför Europa, hittas även Pye Engströms (som f ö intressant nog föddes i Pyeongchang i dagens Sydkorea under den japanska kolonialtiden där vinter-OS nyligen ägde rum då hennes föräldrar råkade befinna sig i det dåvarande Japanska imperiet 1928) antirasistiska skulpturgrupp ”Fredens rike” från 1991 som dels utgår ifrån Bibelversen ”Då skola vargar bo tillsammans med lamm…” (Jesaja 11:6-8) och dels utgår ifrån de starka motsättningar som gällde i Sverige mellan ”invandrare och svenskar” i början på 1990-talet (Ny demokrati, ”Lasermannen”, Vitt ariskt motstånd, Sverigedemokraterna, Ultima Thule, skinheads o s v) och som föreställer typiska ”svenska” djur (grodor, kossor o s v) som kramar och ”gosar” med typiska s k ”exotiska Tredje världen”-djur (elefanter, lejon o s v) och budskapet är då att infödda majoritetssvenskar och utomeuropeiska invandrare (och deras efterkommande) ska ”sluta fred med” och ta hand om varandra.
37337824_10155780923550847_648306385410326528_n.jpg

DN hyllar idag med rätta den världsberömda 100-åringen Christer Strömholm men döljer nogsamt (och klädsamt?) dennes nazistiska förflutna

I dagarna fyller ännu en världsberömd svensk 100 år under samma år som både Ingmar Bergman och Birgit Nilsson fyller 100 år och under samma år som Ingvar Kamprad har gått bort (d v s innevarande 2018) och det samtliga dessa världsberömda svenskar har gemensamt (och världsberömda svenskar finns det då inte ”i parti och minut” även om de nog har varit relativt många längre tillbaka i historien) är märkligt och ironiskt nog att de alla hade kopplingar till den svenska extremhögern.
 
Den världsberömda fotografen Christer Strömholm som med rätta hyllas av Felicia Frithiof i dagens DN i form av en stort uppslagen artikel och vars 100-årsdag kommer att firas på söndag på Fotografiska i Stockholm presenteras av DN som att han var ”frivillig både i finska vinterkriget och i den norska motståndsrörelsen under andra världskriget” och visst var han det men han var också en fanatisk och även våldsam och kriminell svensk nazist som skröt om att han hade dödat (två) människor.
 
1932 blev Strömholm medlem i det s k furugårdspartiet Svenska nationalsocialistiska partiet för att sedan året därpå övergå till det s k lindholmspartiet Nationalsocialistiska arbetarepartiet efter splittringen mellan Furugård och Lindholm.
 
Strömholm tillhörde den fanatiska och våldsamma sektliknande inre kretsen kring lindholmspartiets ungdomsledare Arne Clementsson och han avancerade med åren till kamratskapsledare i den av Clementsson ledda ungdomsorganisationen Nordisk ungdom. 1936 grundade Strömholm även den egna nazistiska underrättelseorganisationen Sine prohibitionimus ad finem som samlade ett 40-tal högerextrema läroverksungdomar i Stockholm och som ägnade sig åt att spana på och registrera antifascistiska vänsterungdomar.
 
1937 var Strömholm frivillig i Spanska inbördeskriget på Francos sida tillsammans med ett dussintal andra högerextrema svenskar (såsom bl a greve Douglas Hamilton) och han verkade i Spanien som kurir åt falangisterna och som krigskorrespondent för lindholmspartiets olika tidningar och tidskrifter. 1937 studerade Strömholm även vid Akademie der Künste i Dresden och samma år deltog han också vid Nordisk Ungdoms fjärde s k årsting.
 
1938 deltog Strömholm i ett inbrott hos Clarté i Stockholm som ledde till att både Clartés medlemsmatrikel och namnlistor på judiska och antifascistiska flyktingar från kontinenten som befann sig i Sverige kom i tyskarnas händer. Matriklarna och namnlistorna sägs f ö ha förvarats och gömts temporärt i en skulptur i skulptören, läraren och nazisten Folke Hillelson-Gounods antikvariat i Stockholm och i inbrottet deltog även Tom ”Solstickepojken” Nerman som ju fortfarande pryder Swedish Matchs och Stiftelsen Solstickans världsberömda och odödliggjorda tändsticksask.
 
1939 dömdes Strömholm till ett villkorligt straff (tre och en halv månads fängelse) för sitt deltagande i inbrottet hos Clarté liksom för att även ha deltagit i ett inbrott på Wallenberg:arnas Malmvik gård. Det terroristinriktade nazistgänget som Strömholm ingick i stal bl a med sig en radioapparat, fem tennstop, sex silvertallrikar, en tekanna i nysilver och tre böcker från Wallenberg:arnas herrgård på Ekerö och hade även planerat att bryta sig in hos Judiska församlingen i Stockholm och stjäla medlemsmatrikeln samt namnlistor på judiska flyktingar som också de skulle överlämnas till tyskarna.
 
1940 stred Strömholm som krigsfrivillig vid Sallafronten i Finland under Finska vinterkriget. I början av kriget fortsatte Strömholm att ”hänga med” sina gamla nazistkamrater från 30-talets våldsamma ”kampår” såsom den blivande författaren och akademiledamoten Per Olof Sundman och vilka var inblandade i den illegala värvningen av svenska SS-frivilliga. Flera av Strömholms nazistkamrater slutade också själva som SS-soldater men under de senare krigsåren bytte Strömholm till synes sida och engagerade sig i den s k Grupp Conny som leddes av en socialdemokratisk f d Spanienfrivillig och som samarbetade med den norska motståndsrörelsen.
 
Efter kriget var Strömholm inblandad i in- och utsmugglingen av nazistiska flyktingar, SS-veteraner och krigsförbrytare och i skyddandet och gömmandet av dessa vilka hade flytt till Sverige och vilka i många fall flydde vidare till Sydamerika eller Mellanöstern och 1945 dömdes han därför till dagsböter för illegal flyktinghjälp och bl a för att ha inhyst självaste ledaren för den norska SS-gruppen ”Grupp Victor” i sin lägenhet på Bastugatan på Södermalm i Stockholm. Paradoxalt nog tilldelade norska ambassaden Strömholm den norska Krigsdeltagarmedaljen samma år som han hjälpte norska nazister och SS-veteraner att fly till bl a Peróns Argentina.
 
Efter kriget slutligen flyttade Strömholm till Paris där han inledde sin bana som världsberömd fotograf med sina idag ikoniska fotografier på transpersoner och prostituerade och resten är historia som det heter och det var egentligen först med Jan Myrdals avslöjande Folket i Bild/Kulturfront-artikel från 1986 som dennes nazistiska historia hann ikapp honom.
 

Johannes Anyuru använder termerna ”transrasial” och ”adoptionsindustrin” i sin senaste bok

Noterar (med glädje) att Johannes Anyuru både använder sig av termen ”transrasial” samt uttrycket ”adoptionsindustrin” i sin aktuella artikelsamling ”Strömavbrottets barn. Texter om konst, våld och fred 2010-2018” och både i egenskap av att vara utlandsadopterad (och därmed transrasial/iserad), språkvetare (och därmed intresserad av frågor som rör ord och språk), aktivist (i både ras/ism- och adoptionsfrågor) samt den (forskare) som har teoretiserat kring ”transrasialitet” (i Sverige) och kritiserat internationell adoption samt introducerat uttrycken ”transrasial” och ”adoptionsindustrin” (på svenska).

Trans.jpg

Fortfarande saknas ett vedertaget språk för att tala om ras och vithet på svenska och ordet ”mörkhyade” dominerar fortfarande över termerna ”icke-vita” och ”rasifierade”

På (nutids)svenska saknas det som bekant ett vedertaget språk för att tala om ras och vithet (och om människor som inte kan respektive kan passera som vita just i Sverige) och det florerar därför ett flertal sinsemellan konkurrerande ord och uttryck för att beteckna alla invånare i landet som inte kan passera som vita. Ett sätt att försöka sia om vilken term som kommer att ”vinna” i framtiden eller åtminstone dominera över andra termer är att räkna förekomsten av ordet eller uttrycket ifråga.
 
Som det verkar så går det att säga att ”mörkhyad/e” fortfarande är det absolut vanligaste ordet bland (riks)svensktalande (hur det ”låter” bland finlandssvenskarna och bland de svenskamerikaner som fortfarande talar svenska är det dock svårare att säga något om) för att beteckna människor som inte kan passera som vita, att de s k ”old school”-orden ”svartskalle/svartskallar” och ”blatte/blattar” (vilka dominerade helt under 1990- och 2000-talen) nog är på väg ut (även om åtskilliga något äldre s k ”förstageneration:are” antagligen fortfarande använder sig av dessa termer som självbenämningar och självbeteckningar) samt att det just nu pågår en slags strid mellan termen ”icke-vit/a”/”ickevit/a” (vars första förekomst verkar ha varit 1920 men som började förekomma mer regelbundet först från och med 2001) och uttrycket ”rasifierad/e” (som inte ens förekom före 2013).
 
För övrigt finns det också ett flertal sinsemellan konkurrerande ord och uttryck för att beteckna alla invånare i landet som kan passera som vita såsom svennar, suedis, svenskar, ursvenskar, pursvenskar, majoritetssvenskar, etniska svenskar o s v och även om förekomsten av beteckningen ”vit/a” (d v s ”vit/a svensk/ar”) har ökat sedan 2014 (innan 2014 var det inte så vanligt att överhuvudtaget tala om och skriva ut ”vit/a svensk/ar” utan det räckte antagligen med att säga ”svensk/ar” som då i praktiken innebar vita) så används uttrycket ”etniska svensk/ar” (vars första förekomst verkar ha varit 1979 men som började förekomma mer regelbundet först från och med 1991) fortfarande i stor utsträckning.
 
Förekomsten av termen ”icke-vit/a”, uttrycket ”rasifierad/e”, ordet ”mörkhyad/e”, glosan ”svartskalle/svartskallar” och beteckningen ”blatte/blattar” i (svenskspråkiga) Mediearkivet (svenska analoga och digitala tidningar, medier, tidskrifter och magasin):
 
förekomst av termen ”icke-vit/a”/”ickevit/a”
2014: 267 + 107 + 45 + 100 = 519
2015: 612 + 107 + 46 + 191 = 956
2016: 974 + 136 + 19 + 228 = 1357
2017: 780 + 178 + 16 + 97 = 1071
2018: 426 + 64 + 10 + 160 = 660
 
förekomst av uttrycket ”rasifierad/e”
2014: 842 + 186 = 1028
2015: 490 + 124 = 614
2016: 661 + 349 = 1010
2017: 395 + 210 = 605
2018: 346 + 414 = 760
 
förekomst av ordet ”mörkhyad/e”
2014: 508 + 1159 = 1667
2015: 542 + 833 = 1375
2016: 1167 + 1625 = 2792
2017: 623 + 970 = 1593
2018: 612 + 455 = 1067
 
förekomst av glosan ”svartskalle/svartskallar”
2014: 318 + 120 = 438
2015: 190 + 101 = 291
2016: 285 + 252 = 537
2017: 307 + 174 = 481
2018: 80 + 28 = 108
 
förekomst av beteckningen ”blatte/blattar”
2014: 385 + 242 = 627
2015: 493 + 265 = 758
2016: 298 + 149 = 447
2017: 314 + 97 = 411
2018: 192 + 60 = 252

MED:aren Josefin Utas beskriver mig som mig som ”en av de största, verkliga rasister jag känner till”

Att MED:arna (Medborgerlig samling) just nu är ilskna som bin råder det väl inget tvivel om för den som har följt de senaste dagarnas hetsiga debatt om att Stockholm Pride har sagt nej till MED:s deltagande i (val)årets arrangemang (som utställare i EuroPride Park) och Ilan Sadés, Alexander Bards (som f ö nyligen hävdade att MED är ett parti som lockar många svenska judar), Katerina Janouchs et al. olika uttalanden och utspel och själv har jag blivit anklagad för att ha ”brunsmetat” MED i maskopi med ”fake news-DN” och bl a har MED:aren Josefin Utas (f d MP) beskrivit mig som ”en av de största, verkliga rasister jag känner till” utifrån den sedvanliga ”den som sa’t han va’t”-logiken – d v s helt enkelt att den som talar om, skriver om och (i mitt fall) forskar om ras är rasist (en logik som, som bekant, bara fungerar bland färgblinda antirasistiska svenskar och inom den färgblint antirasistiska svensktalande språkgemenskapen):
 
 
”På dag 3 publicerade självaste Dagens Nyheter en nyhetsartikel, ”Medborgerlig Samling portas från Pridefestivalen”, bakom betalvägg på nätet och i papperstidningen i Stockholmsdelen, där de lyckats få någon från Pride att uttala sig. I början är det en saklig artikel, men sedan väljer man att slänga in en hänvisning till den extrema rasteoretikern Hübinette, som alltså tycker att vi behöver prata mycket mer om raser och döma människor utifrån det:
 
”MED har beskrivs av forskaren Tobias Hübinette som högerradikalt.”
 
Uppenbarligen var DN tvungna att gräva rejält djupt, så djupt som till Hübinette, för att lyckas hitta något kontroversiellt för att fortsätta svartmåla oss. Men för all del: det stämmer att vi är ett högerparti, i bemärkelsen att vi vill flytta tillbaks makt från politikerna till medborgarna; rätt ”radikalt” i det socialism-marinerade Sverige. Vi har en liberal syn på människor, inte kollektivistisk. Vi vill banta staten, ha lägre skatter och vill att staten ska fokusera på kärnuppgifterna och hantera dem på ett riktigt bra sätt. Tror dock inte det var DN:s intention att säga att vi tycker så. Man kan vara tämligen säker på att DN med sin hänvisning till ”höger” ville associera oss till rasism och främlingsfientlighet. Så ironiskt, att de försöker göra detta genom att hänvisa till en av de största, verkliga ”rasister” jag känner till.”