Intervjuad i Flammans ”Norrskenet – en idépodd” med anledning av min senaste bok ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946-1977”

(Den ärevördiga tidningen) Flammans (d v s gamla Norrskensflamman) nya chefredaktör Leonidas Aretakis intervjuar och samtalar med mig i Flammans nya podcast ”Norrskenet – en idépodd” med anledning av min senaste (tegelstens)bok ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946-1977”. 

Leonidas och jag dyker tillsammans ned i den omedelbara svenska efterkrigstiden för att försöka förstå hur dagens svenska syn på ras och dagens debatter om rasism är ett direkt resultat av det som hände under denna tidsperiod vad gäller frågor om ras och rasism.

Leonidas ställer vidare rejält svåra frågor (till mig) om bl a varför jag menar att vi behöver använda rasbegreppet (vilket ju knappt några andra svenska forskare anser och än färre antirasister i övrigt), om vad som egentligen är problemet med internationell adoption (som ju faktiskt ändå innebär att familjer bildas över de s k rasgränserna), om vad jag egentligen menar med vithet i ett svenskt sammanhang, om hur rastänkandet följde med in i välfärdsstaten (mot bakgrund av att Sverige under Kalla kriget kom att utveckla världens mest avancerade välfärdssystem utanför den kommunistiska världen), om varifrån den svenska antirasismen egentligen emanerar, om varför den rådande och dominerande färgblindheten är problematisk (trots dess goda intentioner), om den komplexa relationen mellan klass och ras liksom om varför landets invånare med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena har kommit att bli de fattigaste och mest marginaliserade i det samtida Sverige.

”Tobias Hübinette är forskare och antirasistisk aktivist, aktuell med boken ”Svensk rasism under efterkrigstiden”. Där berättar han om diskriminering av och våldsamheter mot vad han kallar icke-vita, och hur Sverige gradvis börjar prata om olikheter på ett färgblint sätt. Han driver den kontroversiella tesen att vi måste prata om ras för att förstå vår tids konflikter om invandring och segregation.”

Här nedan följer ett kort utdrag ur avsnittet:

”Leonidas Aretakis (LA): I boken skriver du att föreställningen om svenskarna som en raslig elit kom att prägla välfärdsstaten. Är det inte tvärtom? Att välfärdsstatens universella anspråk är vad som förflyttade landet från 30-talets rasbiologiska värderingar till den solidariska perioden, och att detta på många sätt är en bragd.

Tobias Hübinette (TH): Rastänkandet följde med in i välfärdsstaten, är kanske ett bättre sätt att uttrycka det på. Idén om välfärdsstaten började ju formuleras när rastänkandet nådde sin kulmen på 1920- och 30-talen, när även delar av arbetarrörelsen och vänstern var en del i det här. Då uppstod ett märkligt giftermål mellan rastänkandet och den progressiva välfärdsstaten. Men sedan blir det ju något annat efter kriget. På 60-talet är Sverige ett helt annat land, som lämnar rastänkandet bakom sig. Det är det Sverige vi känner i dag, som vi också är väldigt stolta över, världens ledande biståndsland som dessutom länge hade västvärldens mest generösa invandringspolitik. 

LA: Finns det inte en paradox här? Var det homogeniteten i Sverige som gjorde att välfärdsbygget kunde gälla alla, till skillnad från i USA där rassegregationen byggdes in i ”the new deal”? Kan den långa homogeniteten delvis förklara Sveriges starka antirasism? 

TH: Helt klart är det så. Det var också väldigt närvarande i den tidens socialdemokrati, som öppet sade att homogenitet var en förutsättning för att skapa världens mest avancerade välfärdsstat. En av hjärnorna bakom välfärdsprojektet, Gunnar Myrdal, var väldigt tydlig med det. Så när Sverige blev allt mer heterogent var han en av dem som tog avstånd från att Sverige tog in invandrare i en allt större utsträckning. Inte för att han var rasist, utan för att han var så övertygad om att homogeniteten hade möjliggjort hela projektet. Men han blev därmed också en alltmer marginell figur inom socialdemokratin.  

LA: Han skrev väl också en rapport om rasrelationerna i USA?

TH: Ja, 1944 kommer han ut med boken ”An American dilemma”, som var dåtidens kanske viktigaste studie om rasrelationerna i USA. Där vände han på steken och sade att det inte var de svarta amerikanernas fel att de var så marginaliserade, utan att det var det vita Amerika som upprätthöll segregationen, och inte efterlevde värderingarna i den amerikanska konstitutionen.

LA: Det är ju en antirasistisk hållning. 

TH: Ja, helt klart.  

LA: Ändrade han sig eller menade han att heterogenitet är fel för då reagerar vita som de gjorde i USA? 

TH: Han var rädd för det och menade, liksom Tage Erlander, att homogeniteten gjorde att de allra flesta i Sverige gick med på uppbyggnaden av välfärdsstaten, som ju var jättedyr att bygga upp. Och när allt fler invandrare kom till Sverige, framför allt från länder utanför Norden och Europa, så fanns det en farhåga att det som senare blev SD skulle komma att växa fram. Man hade då sett att liknande rörelser hade växt fram i Storbritannien bland den vita arbetarklassen. Så det här är ju svåra frågor, som har direkt bäring på det politiska läget av idag.”

Är det rätt att nu öppna upp samhället med vetskap om att invånarna med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena kommer att få lida (igen) av denna åtgärd då denna grupp i mycket hög grad har avstått från att vaccinera sig och därmed med all säkerhet kommer att fortsätta att insjukna i och dö av viruset? 

Anders Tegnell pekar i dagens SvD specifikt ut de unga vuxna med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena – d v s de s k andragenerationarna – som den grupp som har avstått från att vaccinera sig allra mest och det är också samma grupp som just nu fortsätter att insjunkna i viruset och som därmed håller liv i viruset och står bakom merparten av den fortsatta smittspridningen i landet. 

Tegnell menar att det nästan är på Nobelprisnivå att försöka lösa denna ekvation – d v s Tegnell menar helt enkelt att den som lyckas förmå invånarna med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena att vaccinera sig förtjänar nästan ett Nobelpris. 

Det ska här påminnas om att de s k andragenerationarna med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena samtliga talar svenska så det handlar inte om en språkfråga såsom har varit fallet under pandemin med invandrarna – d v s med deras föräldrar, vilka inte alltid talar svenska. 

De s k andragenerationarna är idag en mycket stor grupp i det svenska samhället som dessutom växer mycket snabbt i antal och medelåldern ligger på ynka 24 år för denna grupp. De unga vuxna utgör därtill en hög andel av samtliga invånare i miljonprogramsområdena, vilket har betydelse i sammanhanget. Omvänt utgör de unga vuxna en låg andel av samtliga invånare i de majoritetssvenskdominerade områdena.

Tegnell är helt enkelt rädd för att invånarna med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena – och särskilt de unga vuxna s k andragenerationarna som har vaccinerat sig i allra minst grad – nu kommer att bli sjuka än mer, behöva intensivvårdas än mer och fr a dö än mer nu när det svenska samhället snart öppnas upp. 

Den stora frågan är väl i så fall om det ens är ansvarsfullt att nu öppna upp det svenska samhället med vetskap om att invånarna i miljonprogramsområdena med all sannolikhet kommer att drabbas mycket hårt av att samhället öppnas upp snart? 

Sedan är det kanske som Tegnell säger en nästan omöjlig uppgift att få de unga vuxna s k andragenerationarna att vaccinera sig. 

Varför de s k andragenerationarna avstår från att vaccinera sig samtidigt som de majoritetssvenska ungdomarna och unga vuxna vaccinerar sig är det ingen som egentligen vet mer än att det handlar om en grupp som av en mängd olika anledningar har mycket lite tillit till och förtroende för det svenska majoritetssamhälle som Tegnell själv representerar. 

”Statsepidemiolog Anders Tegnell har ”respekt” för faran för ny smittspridning när restriktionerna lyfts om en vecka. Men vaccineringen i utsatta områden ser han som den stora utmaningen: ”Det är nästan Nobelprisklass på den”.” 

https://www.svd.se/tegnell-nobelprisklass-pa-att-losa-vaccinklyftan

”SvD har tidigare kartlagt områden i Sverige med låg vaccinationsgrad. Främst rör det socioekonomiskt utsatta områden med många utrikesfödda: i stadsdelen Rinkeby i Stockholm och Rosengård i Malmö var långt färre än hälften av de som var 65 år eller äldre fullvaccinerade den 27 augusti. För Rosengård låg siffran då på 25 procent fullvaccinerade i ett område, att jämföra med siffran för hela Sverige: 71 procent. 

Enligt Tegnell har vaccinationstakten i utsatta områden förbättrats, ”inte i rasande fart men det går framåt” framförallt bland de äldre. Men när det gäller yngre är vaccinationsgraden låg.

Hur ska man få fler vaccinerade i dessa områden? 

– Ja du, det är nästan Nobelprisklass på att lösa det. Men det handlar om långt och träget arbete. Att aldrig ge upp. Det går inte att bara åka dit med en vaccinbuss en gång och säga ”vi har försökt, det gick inte”. Man måste skapa förtroende och inse att grupperna är olika. Där är kommunerna bäst, det är inte första gången de riktar insatser till områden som är missgynnade. 

Generellt är det just nu personer i 30-årsåldern som driver smittan runt om i landet, enligt Tegnell. Den 29 september lättas restriktionerna vilket har mötts med glädje inte minst bland yngre.”

(…)

”Vilka är de svaga punkterna i svenskt smittskydd just nu? 

– Vi behöver nå de sista 10–20 procenten av de yngre i allmänhet, och specifikt i utsatta områden. Det är den stora utmaningen.”

En totalöversikt över den svenska forskningen om ras och rasism uttryckt i siffror liksom över forskarna som bedriver forskningen uttryckt i antal publikationer

En totalöversikt över den svenska forskningen om ras och rasism uttryckt i siffror liksom en kartläggning av forskarna som bedriver forskningen ifråga: 

Vilka metoder används, hur publiceras forskningen och på vilket språk? Och vilka forskare har publicerat sig oftast vad gäller studier och texter om ras och rasism i Sverige?

Markus Lundströms och Fanny Wendt Höjers nya rapport ”Erfarenheter av rasism i kontakt med svenska myndigheter och andra offentliga verksamheter – en kunskapsöversikt”, som Forum för levande historia publicerade idag, utgörs av en presentation av hela den svenska forskningen om ras och rasism i Sverige som har publicerats mellan januari 2016 och maj 2021 i form av sammanlagt 523 avhandlingar, böcker, rapporter, tidskriftsartiklar och bokkapitel.

Ingen har tidigare bemödat sig om att göra en sådan här totalöversikt men nu finns den och så här ser den svenska forskningen om ras och rasism ut. Sedan går det naturligtvis att fråga sig om urvalet är ”korrekt” då t ex väldigt många forskare inte använder sig av rasbegreppet överhuvudtaget då det är emot själva ordet ras och därmed även emot att operationalisera ras som analytiskt begrepp alternativt som statistisk kategori. Därtill använder sig många forskare inte heller av termen rasism utan det är begreppet etnicitet och termen diskriminering som gäller i åtskilliga studier liksom kategoribenämningar som invandrare, utrikes födda och/eller utländsk bakgrund.

De 523 publikationerna har i huvudsak hittats via de vetenskapliga databaserna DiVA, SwePub, Scupus och Web of Science.

Av de 523 publikationerna består 7% av historiska studier medan 93% studerar dagens Sverige, 59% utgörs av tidskriftsartiklar, 16% av antologikapitel, 16% av rapporter, 6% av doktorsavhandlingar och 3% av böcker (s k monografier).

36% är vidare skrivna på svenska och 64% på engelska och 82% bygger på kvalitativa metoder (32% på textanalyser, 29% på intervjuer/fokusgrupper och 8% på observationer och etnografiskt arbete) och 18% på kvantitativa metoder (främst registerstudier och enkätstudier).

antal publikationer per år:

2016: 127

2017: 149

2018: 115

2019: 116

2020: 154

2021 (jan-maj): 70

Bland de svenska ras- och rasismforskarna sticker följande namn ut vad gäller dels antalet publikationer (här inkluderas enbart texter som forskaren har skrivit ensam eller tillsammans med andra) och dels antalet gånger som forskarna refereras och omnämns i själva rapporten. 

Det ska då sägas att väldigt många av nedanstående personer mestadels eller enbart skriver artiklar medan andra (av oss) både skriver artiklar och böcker som då tar allra längst tid att skriva och några av dem som har fyra referenser har skrivit en sammanläggningsavhandling bestående av fyra artiklar. Jag har själv publicerat fyra böcker mellan januari 2016 och maj 2021 varav tre som ensamförfattare och en tillsammans med Catrin Lundström och för närvarande arbetar jag på sammanlagt fyra bokmanus ensam eller tillsammans med andra utöver allt artikelskrivande. Av de 523 publikationerna utgörs 15 av böcker, vilket innebär att jag har legat bakom 27% av bokpublikationerna. Andra som har givit ut böcker (och en bok vardera) inom samma tidsperiod bredvid Catrin Lundström är bl a Mattias Gardell, Stefan Jonsson och Benjamin Teitelbaum.

forskare som studerar ras och rasism i Sverige efter antalet publikationer mellan januari 2016 och maj 2021 (här nedan listas enbart de personer som har fler än fyra publikationer – och efter bokstavsordning sorterat på efternamn):

Magnus Dahlstedt: 12

Tobias Hübinette: 12

Diana Mulinari: 11

Alireza Behtoui: 8

Mattias Gardell: 6 

Rickard Jonsson: 6

René León Rosales: 6

Anders Neergaard: 6

Sayaka Osanami Törngren: 6

Carl-Ulrik Schierup: 5

May-Britt Öhman: 5

Emma Arneback: 4

Leila Brännström: 4

Martin Ericsson: 4

Erik Hansson: 4

Jan Jämte: 4

Catrin Lundström: 4

Markus Lundström: 4 

Paula Mulinari: 4

Ov Cristian Norocel: 4

Fanny Pérez Aronsson: 4

forskare som studerar ras och rasism i Sverige efter antalet referenser och omnämnanden i rapporten (här nedan listas enbart de personer som har fler än fyra referenser – och efter bokstavsordning sorterat på efternamn):

Tobias Hübinette: 39

Diana Mulinari: 17

Magnus Dahlstedt: 15

Alireza Behtoui: 13

Mattias Gardell: 13

Anders Neergaard: 13

Rickard Jonsson: 12

Paulina de los Reyes: 10

May-Britt Öhman: 10

Fanny Pérez Aronsson: 9
René León Rosales: 8

Sayaka Osanami Törngren: 7

Carl-Ulrik Schierup: 7

Markus Lundström: 6

Catrin Lundström: 5

antal citeringar sedan 2016 enligt Google Scholar (för Magnus Dahlstedt, Mattias Gardell, Diana Mulinari och Sayaka Osanami Törngren saknas uppgifter):

Tobias Hübinette: 1219

Anders Neergaard: 1131

Alireza Behtoui: 639

Rickard Jonsson: 427

René León Rosales: 254

h-index enligt Google Scholar (för Magnus Dahlstedt, Mattias Gardell, Diana Mulinari och Sayaka Osanami Törngren saknas uppgifter):

Tobias Hübinette: 21

Anders Neergaard: 20

Alireza Behtoui: 17

Rickard Jonsson: 11

René León Rosales: 7

i10-index enligt Google Scholar (för Magnus Dahlstedt, Mattias Gardell, Diana Mulinari och Sayaka Osanami Törngren saknas uppgifter):

Tobias Hübinette: 43

Anders Neergaard: 39

Alireza Behtoui: 22

Rickard Jonsson: 13

René León Rosales: 6

Stort reportage om den kritiska vithetsforskningens ställning inom den svenska högskolevärlden

SvD:s Elisabet Andersson rapporterar idag om det ökande intresset för den kritiska vithetsforskningen vid landets högskolor och intervjuar konstvetaren Jeff Werner med anledning av Jeffs nya kurs i ämnet vid Stockholms universitet.

Den kritiska vithetsforskningen växte fram inom den engelsktalande akademin på 1980- och 90-talen (och betecknande nog samtidigt som maskulinitetsforskningen växte fram – både vithetsforskningen och maskulinitetsforskningen studerar då den överordnade normen) och började introduceras i Sverige och inom den svenska forskarvärlden på 00-talet men det skulle dröja ända tills höstterminen 2021 innan den första renodlade svenska högskolekursen i kritiska vithetsstudier såg dagens ljus (d v s Jeffs kurs).

Vid Karlstads universitet ges sedan höstterminen 2020 den första renodlade svenska högskolekursen i kritisk rasforskning, som betraktas som än mer kontroversiellt i en svensk kontext – d v s den kritiska vithetsforskningen är trots allt numera mer accepterad än den kritiska rasforskningen inom den svenska forskarvärlden och i Sverige i stort.

För ordningens (och sanningens skull) ska det dock sägas att “Modernist legacies and constructions of whiteness”, som gavs vid Kungl. Konsthögskolan i Stockholm 2016-17 och som Donatella Bernardi initierade, samt kursen Litteratur och vithetskritik, som gavs vid Göteborg universitet 2018 och som Therese Svensson initierade, var de första högskolekurserna i kritisk vithetsforskning och själv undervisade jag vid båda dessa kurser liksom att jag för närvarande undervisar vid kursen i kritisk rasforskning vid Karlstads universitet.

https://www.svd.se/nu-startar-forsta-svenska-kursen-i-vithetsstudier

”Det har länge varit självklart i den anglosaxiska världen. Nu kommer den första svenska universitetskursen i kritiska vithetsstudier. Men vad är vithetsstudier egentligen och varför väcker det irritation?”

(…)

”På 2000-talet har det kommit en handfull svenska avhandlingar med vithetsperspektiv. Filmvetaren Hynek Pallas har skrivit ”Vithet i svensk spelfilm 1989– 2010”. Idéhistorikern Håkan Blomqvist använde begreppet ”socialistisk vithet” i sin avhandling om rasism och antisemitism i svensk arbetarrörelse. Förra året kom litteraturvetaren Therese Svenssons avhandling ”Vithetens koagulerade hjärta”, med en vithetskritisk blick på verk av bland andra Hjalmar Söderberg och Karin Boye. Men det är fortfarande ett mindre antal forskare som arbetar med kritiska vithetsperspektiv. 

(…)

Kritiska vithetsperspektiv på nordisk kultur” ges på Stockholms universitet. Sedan tidigare finns en kurs om kritiska rasstudier och feministisk postkolonialism på Karlstads universitet.”

”Det talas om ”arga vita män”, ”vit innerstad” och ”vit flykt” från bostadsområden. I våras skapade ”Vita havet” på Konstfack debatt om en vit konstvärld med dolda normer. På Elverket Dansens hus är det snart premiär för ”Cosmic Latte”; dansföreställningen utspelas i en utopisk framtid där kategoriseringar som ”svart” och ”vit” inte existerar. 

Nästa vecka startar den första svenska universitetskursen i kritiska vithetsstudier. Men utforskande av vithetsbegreppet har inte haft någon självklar plats i den svenska, akademiska världen. 

– Det har varit jättesvårt att få forskningsmedel för den här typen av arbeten. Det här är ett forskningsfält som institutionaliserades redan på 1990-talet i den anglosaxiska världen, och det är sällan vi ser sådan eftersläpning i Sverige när det gäller nya teoretiska perspektiv, säger Jeff Werner, professor i konstvetenskap vid Stockholms universitet och ansvarig för kursen. 

Han är även författare till den nya boken ”Kritvit?”. Boken är en introduktion till kritiska vithetsstudier där han skriver om föreställningar om vithet och svenskhet, men också om den vita färgens symbolik. 

Kritiska vithetsperspektiv handlar bland annat om att granska hur föreställningar om gemenskap och normalitet konstrueras och verkar i samhället, säger han. 

Varför behövs det? 

– Det blir ofta konflikter kring de här frågorna, exempelvis när svenskhet diskuteras och när diskussioner om rasstereotyper kommer upp. Men det som blir osynligt i de här konflikterna är det normativa centrumet, ”det vita vi:et”. 

Jeff Werner säger att syftet är att studera vit hegemoni, inte att vara kritisk till vithet. 

– Det handlar om att granska fenomenet vithet och hur människor pekas ut som vita eller icke-vita. 

Det handlar om vithet som maktordning, men det handlar också om vithetens symbolik i film, bildkonst eller litteratur. I boken skriver han bland annat om skönhetstävlingar, föreställningar om blond design och bilder av Jesus; på 1930- och 40-talen kritiserades konstnären Bror Hjorth för att hans Kristusfigurer inte var tillräckligt ljushyllta. Det handlar om den vita färgens symbolik i kristen västerländsk kultur, där vitt bland annat står för ärlighet, upplysning och transparens, och gamla rasideologiska idéer om att vithet i betydelsen renhet kan kopplas samman med en vit ras. 

Idag kan stadsdelar uppfattas som vita eller icke-vita, och frågan är vad som gör att människor definieras som vita. 

– Föreställningen om vem som är vit omförhandlas hela tiden. Hudfärgen är en faktor. Men det finns en massa andra saker som också spelar in. Det är kopplat till seder och bruk, kläder och religion och en mängd fenomen. Det är något som gått till på olika sätt i olika tider. 

Men riskerar man inte att hamna i en fixering vid hudfärg? 

– Människor noterar utseenden och skillnader, vi noterar vilka som har mörkare hy och vilka som har ljusare. Det är inget problematiskt med det, det är en del av vår perception. Det är först när vi knyter det till föreställningar om exempelvis förmågor eller intelligens som det blir problematiskt. Genom historien har vithet haft en koppling till makt; arbetare har ansetts mindre vita än övre medelklass och överklass. Men på 1930-talet kom den svenska arbetaren att framställas med allt ljusare hudfärg. 

– Jag tänker att det hänger ihop med ändrade maktförhållanden. Med en mer fullständig parlamentarism på 1920-talet där arbetarklassen blir representerad och så småningom tar makten genom socialdemokratin. 

Jeff Werner började intressera sig för vithetsstudier när han bodde i USA för 20 år sedan. Men det går inte att bara flytta över anglosaxisk forskning till svenska förhållanden, säger han och konstaterar att diskussionerna och föreställningarna om vithet ser annorlunda ut i Storbritannien och USA än i Sverige. 

Han skrev ”Kritvit?” för att det saknades en introducerande bok på svenska, men också för att han tycker att han sett en del slarv i den svenska debatten på senare är. Det har exempelvis dragits en rak linje från Carl von Linnés klassificeringssystem till 1800-talets rasideologiska forskning. Samtidigt har debatten om utställningshallen ”Vita havet” på Konstfack aktualiserat frågan om den vita konstvärlden. 

Du skriver om konstmuseer som några av de ”vitaste av västerländska institutioner”. Vad menar du med det? 

– Museerna är i runda slängar en 1800-talskonstruktion. De växte fram i dialog med den moderna vetenskapen och det moderna samhället, och hade rollen att visa det bästa av den västerländska kulturhistorien. De konstruerade på så sätt en historia som var väldigt sammanflätad med ras under 1800-talet. Det som inte tillhörde den civilisationshistorien stängdes ute och hamnade på etnografiska museer. Föreställningen om skillnaden mellan konst och kulturföremål är så formerad, och uppgörelsen med det arvet har kommit väldigt sent. 

Han tillägger att konst ofta visats i museer byggda i klassicistisk stil, som anspelar på den vita antiken, och i 1900-talets vita utställningssalar. 

– På ett kanske lite slumpartat sätt flätas det samman med föreställningar om vitt som en neutral färg. Det är inte så att man börjar måla rummen vita för att uttrycka vit överhöghet på något sätt, men den vita färgens symbolik spelar med i de betydelsebildningar som uppstår. 

På 2000-talet har det kommit en handfull svenska avhandlingar med vithetsperspektiv. Filmvetaren Hynek Pallas har skrivit ”Vithet i svensk spelfilm 1989– 2010”. Idéhistorikern Håkan Blomqvist använde begreppet ”socialistisk vithet” i sin avhandling om rasism och antisemitism i svensk arbetarrörelse. Förra året kom litteraturvetaren Therese Svenssons avhandling ”Vithetens koagulerade hjärta”, med en vithetskritisk blick på verk av bland andra Hjalmar Söderberg och Karin Boye. Men det är fortfarande ett mindre antal forskare som arbetar med kritiska vithetsperspektiv. 

– I Sverige brukar vi vara ganska receptiva när det gäller nya teoretiska perspektiv, och ibland också i fronten. Men det här har väl uppfattats som lite obehagligt och problematiskt, säger Jeff Werner som menar att det bland annat handlar om att Sverige har en speciell historia av rasforskning. 

Under 1900-talet gick Sverige från att vara ett land besatt av rasforskning till att bli ett land som uppfattar sig som ett av världens mest antirasistiska. Det svenska färgblinda idealet, där hudfärg inte ska spela roll, har också gjort det svårt att ägna sig åt kritiska vithetsstudier, menar han. 

Kritiska vithetsstudier kan väcka irritation av flera skäl. Sara Ahmed, som själv är ett viktigt namn inom anglosaxisk vithetsforskning, har varnat för att intresset för vithet kan leda till en vit narcissism. Vissa menar att det blir en fokusering som i förlängningen kan leda till ökad rasism. 

I Sverige reagerade statsvetarprofessor Bo Rothstein starkt efter en artikel i universitetstidningen GU-journalen om forskarnätverket ”Vitkrit” i Göteborg. Han kopplade ihop vithetsstudier med kränkthetsstudier. Andra varnar för att intresset för vithet kan skymma frågor om klass. 

Gunlög Fur, professor vid Institutionen för kulturvetenskaper vid Linnéuniversitetet, ser inte vithetsstudier som något kontroversiellt.” 

Ny rapport om forskningsläget vad gäller frågan om rasism i kontakt med myndigheter och offentliga verksamheter visar att ämnet är relativt outforskat på den svenska forskarvärldens antipatier mot rasbegreppet och jämlikhetsdata

Idag publicerar myndigheten Forum för levande historia en ny rapport som ingår i den rödgröna regeringens stora och långsiktiga (liksom påkostade – det går inte att säga någonting annat) satsning på att motverka rasism, som Löfvens första regering sjösatte redan 2014 – Markus Lundströms och Fanny Wendt Höjers ”Erfarenheter av rasism i kontakt med svenska myndigheter och andra offentliga verksamheter – en kunskapsöversikt”.

Rapporten konstaterar att den befintliga forskning som existerar vad gäller ämnet indikerar att ”det finns erfarenheter av rasism i kontakt med svenska myndigheter och andra offentliga verksamheter” men att ”det saknas komparativa och longitudinella studier, metaanalyser och internationella jämförelser” och att ämnet därmed fortfarande är relativt outforskat.

Med all sannolikhet har detta faktum dels att göra med att de svenska forskarna (och även de antirasistiska forskarna) är emot rasbegreppet och dels med att den svenska forskarvärlden (och även den antirasistiska forskarvärlden) är emot jämlikhetsdata: 

Därmed blir det mycket svårt för att inte säga omöjligt att forska om hur ras kan verka diskriminerande i kontakt med myndigheter och offentliga verksamheter såsom i praktiken alla ju idag är överens om att klass, kön och ålder gör – t ex i relation till och inom vården och skolan – d v s ingen ifrågasätter idag att t ex arbetare, kvinnor eller ungdomar behandlas annorlunda i olika myndighetssammanhang.

Den närmast totala frånvaron av data, siffror och statistik rörande erfarenheter av rasism i kontakt med myndigheter och offentliga verksamheter p g a avsaknaden av jämlikhetsdata gör vidare att forskningen om rasdiskriminering i relation till myndigheter och andra offentliga verksamheter tvingas förlita sig på mindre intervjustudier, som inte har samma ”status” och tyngd vare sig i forskningssammanhang eller i samhället i stort.

Den svenska antirasistiska vreden (för att inte säga hatet) mot rasbegreppet och mot jämlikhetsdata, som även och kanske inte minst de antirasistiska forskarna och den antirasistiska forskarvärlden delar, vill visserligen väl och säger sig värna om fr a invånarna med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena men den yttersta konsekvensen av denna vrede (för att inte säga detta hat) blir snarare ett forsknings- och kunskapsläge som famlar i blindo och saknar både en adekvat begreppsapparat (p g a den antirasistiska vreden för att inte säga hatet mot rasbegreppet) och en solid empirisk grund (p g a den antirasistiska vreden för att inte säga hatet mot jämlikhetsdata). 

”I november 2020 fick Forum för levande historia i uppdrag av regeringen att genomföra en kartläggning av kunskap om människors erfarenheter av rasism i kontakter med svenska myndigheter och andra offentliga verksamheter på nationell, regional och lokal nivå. Kartläggningen är en del av det arbete som utförs inom ramen för regeringens nationella plan mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott. 

Kartläggningen skulle redovisa forskning och andra relevanta studier på området och sammanfatta deras resultat. I uppdraget ingick även att göra en analys av vilka kunskapsluckor som finns inom detta område, samt att om möjligt påvisa eventuella skillnader i kunskap om olika gruppers utsatthet för rasism och i förhållande till kön.

Kartläggningen ger en översikt av vetenskapliga artiklar, böcker, bokkapitel och rapporter som publicerats mellan januari 2016 och maj 2021. I översikten presenteras studier som visar att det finns erfarenheter av rasism i kontakt med svenska myndigheter och andra offentliga verksamheter. Samtidigt betonar rapportförfattarna att bilden är ofullständig. Studierna som presenteras berör endast ett fåtal offentliga verksamheter och det saknas enligt författarna kunskap om olika gruppers utsatthet för rasism.”

En liten påminnelse om arvet efter den svenska s k ”kyrkonazismen” eller klerikalfascismen

Att SD har en del präster i sina led mot bakgrund av söndagens kyrkoval förvånar nog få numera mot bakgrund av hur stort partiet faktiskt är idag (stödet för SD växer ju också tyvärr numera även inom SACO-kollektivet, om än långsamt, och varinom prästerna ingår) men att AfS likaså räknar några präster bland sina medlemmar har nog förvånat (och kanske t o m chockerat) fler.

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/z7Mv0w/prasterna-uteslots-pa-grund-av-rasism–nu-gor-de-comeback

Passar därför på att påminna om att den kristna extremhögern har en lång historia i Sverige och under mellankrigstiden och krigsåren talades det t o m om den s k ”kyrkonazismen”, som i forskarsammanhang numera ofta omtalas som den s k klerikalfascismen. Få vet nog idag t ex att det under några år på 30-talet existerade ett kristet högerradikalt parti längs (den schartauanska) Västkusten – Kyrkliga folkpartiet (KFP) – och inom det största svenska nazistpartiet NSAP/SSS – det s k Lindholmspartiet – fanns det under en period t o m en informell prästavdelning bestående av just nazistiska präster. Därtill fanns också den klerikalfascistiska organisationen Sveriges religiösa reformförbund som likaså samlade en hel del präster.

Här nedan följer ett mindre urval av svenska högerradikala präster bara för att just påminna om att den kristna extremhögern har en lång tradition i Sverige:

Carl Adrian. Kyrkoherde Båstad. SO/NSR 1950-t (PE-RA)

Samuel Adrian. Kyrkoherde. FO 1981 (FO 6/1981) 1983 (FO 4/1983)

? Ahlberg. Pastor. NSAP/SSS 1942 (UF midvinter/1942).

Gösta Anagrius. Komminister Puottaure. SM 1934 (SM-KB) Nat-pren 1939, 1940, 1941 (EE-RA) SO/NSR-pren 1941 (PE-RA) RST 1942 (HO-LUB)

Algot Anderberg. Kyrkoherde och teol dr Kristianstad. SO/NSR 1941 (PE-RA)

Anders Andersson. Kyrkoherde Skuttunge. Europa Edition 1945 (NF 23/10 1945)

Herman Andersson. Kyrkoherde Roslagsbro. SO/NSR 1940-t (PE-RA) FO 1954 (FO 47/1954) 1958 (FO 14/11 1958)

Erik Arbin. Kyrkoherde Stockholm. SO/NSR 1941 (PE-RA)

SG Aronius. Komminister Varberg. KFP 1932 (GST 9/9 1932)

W Backert. Kyrkoherde Håslöv. RST 1942 (HO-LUB)

Hilmer Backman. Komminster Ljungskile. SO/NSR 1941 (PE-RA)

Erik Beijer. Präst, regementspastor och teol lic Visby, Vänge. SO/NSR 1935, 1936, 1937 (UUK) SNF 1939 (NT 9/1939)

Torsten Berglund. Kyrkoherde Lomma. SO/NSR 1941 (PE-RA)

Berndt Bergdahl. Kyrkoadjunkt Follingbo. RST 1942 (HO-LUB), SO/NSR 1940-t (ML)

Sven Bernander. Komminister Visby. SNSP 1931 (VK 11/1931)

Hilding Bjurgert. Komminister Österökna. SO/NSR 1941 (PE-RA) RST 1942 (HO-LUB)

Sven Björck. Pastor och teol lic Ätrafors. SF-bidrag 1937 (SF 21/5 1937)

Paul Blankenberg. Kyrkoherde Möklinta. SO/NSR 1941 (PE-RA)

Per Blomquist. Pastor Lund. SO/NSR 1941 (PE-RA

Frithjof Bobeck. Kyrkoherde. SO/NSR 1945 (B & S 4-5/1945)

? Borggård. Kyrkoherde Linköping. FF 1940 (RvdL-KRA)

? Brunander. Komminister Svanesund. SO/NSR 1946 (PE-RA)

HE Brundin. Kyrkoherde Stockholm. RST 1942 (HO-LUB)

Ingmar Bårström. Pastor Ramlösa brunn. RST 1942 (HO-LUB)

GD Carlsson. Pastor Tullinge. RST 1942 (HO-LUB)

Ingvald Carlsson. Komminister Berfendal. GST 1943 (GST 1/1943)

Thor Cavallin. Präst. FF 1965 (FF 3/1965) 1967 (FF 2/1967) 1970 (FF 1/1970) 1983 (FMF 1/1983) 1984 (FMF 3/1984) 1988 (FMF 5/1988) 30-novför 1967 (LUK 1967) 1984 (LUK 1984) SNF 1980-t (UH-RA)

Gunnar Cervin. Kyrkoherde Kungshamn. GST 1943 (GST 1/1943)

Rudolf Claesson. Kyrkoherde Tofta. KFP 1936 (JD-RA)

J Cullberg. Kontraktsprost Ballingsta. FF 1940 (RvdL-KRA)

Gustav Dahlbäck. Komminister Svanstein. RST 1938 (S-T 1/1938) 1939 (RST-KB)

Sixten Dahlqvist. Kyrkoherde. SS 1933 (SKT 3/1933)

Folke Dahlström. Kyrkoherde Hammenhög. SO/NSR 1941 (PE-RA)

Gustaf Adolf Danell. Domprost Skara. SO/NSR 1930-t (VF 6/1973) FF 1985 (FMF 3/1985) Aktinform 1995 (AI 1/1995)

Hj Danell. Biskop. SNF 1936 (NT 32/1936)

JE Darell. Komminister Göteborg. KFP 1932 (GST 16/9 1932) HTB 1951 (CS-ARAB) 1960-t (BLF 1/1988) SO/NSR 1952 (PE-RA) FO 1958 (FO 14/11 1958)

Carl Edquist. Kyrkoherde Stockholm. SO/NSR 1941 (PE-RA)

Erland Eggertz. Kyrkoherde Järbo. NSAP/SSS 1939 (CS-ARAB)

Nils Gustaf Ehrenberg. Kyrkoherde Holmåkra. RST 1942 (HO-LUB)

Åke Ehrenberg. Pastor och komminister Karlshamn, Kristianstad. Nat-pren 1939, 1940 (EE-RA) SM 1940 (SF 27/1940) 1941 (SF 26/1941)

JA Eklund. Biskop Karlstad. SNF 1936 (NT 2/1936)

JE Eklund. Kontraktsprost Kiruna. RST 1938 (S-T 1/1938) 1939 (S-T 2/1939) 1942 (HO-LUB) 1943 (S-T 1/1943)

Gösta Elg. Kontraktsprost Bro. RST 1937 (RST-KB) 1938 (S-T 1/1938) 1939 (S-T 2/1939) 1942 (HO-LUB) SO/NSR 1941 (PE-RA)

Carl Enbring. Komminister Överkalix. Svea Rike 1936 (CS-ARAB)

M Engström. Kontraktsprost Bolsta. RST 1942 (HO-LUB) SO/NSR 1950-t (PE-RA)

Ernst Erling. Kyrkoherde. HTB 1953 (FO 14/1953)

Erik Fahl. Kyrkoherde och komminister Harestad. SNSP 1931 (PRV-RA) NSAP/SSS 1938 (DSN 96/1938) 1940 (DSF 51-52/1940) SO/NSR 1941 (PE-RA) RST 1943 (S-T 1/1943) GST 1943 (GST 1/1943) HTB 1951 (CS-ARAB)

KLS Fogelmark. Kontraktsprost Sillerud. SO/NSR 1941 (PE-RA)

Gustaf Forsström. Kyrkoherde Haparanda. RST 1942 (HO-LUB)

Daniel Fredlund. Kontraktsprost Hråslöv. NSAP/SSS 1940 (DSF 51-52/1940) 1942 (SSS 1942) 1946 (Vad SSS vill 1946)  SO/NSR 1941 (NG-RA) RST 1942 (HO-LUB) SFV 1944 (SFV-RA)

Anders Gabrielsson. Präst Rättvik. NSAP/SSS 1935 (NSAP/SSS-RA)

Ove Gerard. Kyrkoadjunkt Norsjö. RST 1942 (HO-LUB)

Bo Giertz. Biskop Göteborg. GF 1930 (CS-ARAB) FUS 1935 (SU 2/1935) SNF 1935 (SNF-UFA) 1936 (SNF-KB) 1938 (RE-RA) SO/NSR-pren 1941 (PE-RA) FF 1963 (FF 3/1963) SKFS 1986 (SKFS-KB) 1994 (SB 2/1994)

D Granstam. Kyrkoherde Frillesås. KFP 1936 (JD-RA)

Paul Grapenson. Komminister Vittangi. RST 1942 (HO-LUB)

Gabriel Grefberg. Pastor. GF 1930 (Gymn 3/1930)

Gustaf Gustafson. Kyrkoadjunkt Göteborg. KFP 1936 (JD-RA)

Alfred Göthberg. Kyrkoherde Harplinge. KFP 1932 (GST 9/9 1932)

Axel Haerberger. Kyrkoherde Oxelösund. GF 1929 (Gymn 1/1929) 1930 (CS-ARAB) RST 1938 (S-T 1/1938) 1939 (RST-KB)

Olof Hahne. Komminister Karlskrona. SNF 1934 (SNF-KB)

Arvid Hallenberg. Kyrkoherde Väddö. SO/NSR 1941 (PE-RA)

Carl Hammer. Kyrkoherde Ytterhogdal. RST 1942 (HO-LUB)

Martin Hanner. Kyrkoherde Västerås. Nat-bidrag 1929, 1930 (EE-RA)

Nils Hannerz. Pastor Stockholm. SM 1934 (SM-KB) 1935 (CS-ARAB) 1936 (SM-KB) 1937 (SM-KB) 1938 (CS-ARAB) 1939 (SF 10/1939) 1940 (SF 27/1940) 1941 (SF 10/1941) 1942 (SF 3/1942) RST 1937 (RST-KB) 1938 (S-T 1/1938) 1939 (RST-KB) 1942 (HO-LUB) SO/NSR 1950-t (PE-RA)

Albin Hansson. Pastor Lübeck. HTB 1946 (EFS-SSA)

Fritz Heldén. Kyrkoherde Surte. NSB 1935 (ME-RA)

JA Helldén. Komminister Göteborg. GST 1943 (GST 1/1943)

JW Helldén. Kontraktsprost Knäred. KFP 1932 (GST 9/9 1932)

Erik Helleni. Kyrkoherde Österfärnebo. RST 1941 (HO-LUB)

JG Hellenius. Kontraktsprost Uppsala. SNF 1934 (SNF-UFA)

Arvid Hellström. Kyrkoherde Öckerö. NSB 1935 (ME-RA) DE-pren 1941 (TA-ARAB) RST 1941 (HO-LUB) SO/NSR 1941 (PE-RA)

Eskil Heming. Pastor Glava. SNF 1934 (CS-ARAB)

Gunnar Herrlin. Kyrkoherde Karlshamn. Nat-pren 1930, 1934 (EE-RA)

Erik Hjerpe. Pastor Stockholm. Nat-pren 1938 (EE-RA)

Hildur Hjärne. Diakonissa  Uppsala. SO/NSR 1940-t (PE-RA)

JA Hof. Kyrkoherde Ölmevalla. GST 1943 (GST 1/1943)

Johannes Hof. Kyrkoherde Åsa. KFP 1936 (JD-RA)

O Holm. Komminister Ballersta. Svea Rike 1936 (CS-ARAB)

Björn Holmgren. Komminister Karlskrona. RST 1938, 1939 (RST-KB)

Hj Holmstrand. Kyrkoherde Borås. FO 1958 (FO 14/11 1958)

Sven Holmström. Pastor Stockholm. SO/NSR 1941 (PE-RA) RST 1942 (HO-LUB)

Nils C Humble. Kyrkoherde Stråtjära. RST 1942 (HO-LUB)

O Abr Humble. Prost Duvbo, Råsunda. NSAP/SSS 1936 (DSN 98/1936) RST 1937 (RST-KB) 1939 (RST-KB)

Oscar Håkansson. Komminister Boden. Nat-pren 1938 (EE-RA) SO/NSR 1941 (PE-RA) RST 1942 (HO-LUB)

Gunnar Högberg. Komminister Skede. SO/NSR 1941 (PE-RA)

Hans Högberg. Komminister Uddevalla. KFP 1936 (JD-RA)

Claes Hörle. Komminister Mofalla. Nat-pren 1935, 1940 (EE-RA)

Erik Idén. Kyrkoherde Valdemarsvik. SO/NSR 1941 (PE-RA)

Ragnar Jansson. Kyrkoadjunkt Grums. SO/NSR 1941 (PE-RA)

Rob Jansson kontraktsprost Göteborg SO/NSR 1940-t (PE-RA)

Gustaf Johansson. Komminister Sanne. GST 1943 (GST 1/1943)

John Johansson. Kyrkoherde Vedsleje. KFP 1936 (JD-RA)

Birger Johnson. Prost Ölmevalla. GST 1943 (GST 1/1943)

Joh W Johnsson. Pastor Bromma. GF 1930 (CS-ARAB) SO/NSR-pren 1952 (PE-RA)

Knut Johnsson. Prost Grillby. SO/NSR 1946 (PE-RA)

V Johnsson. Kyrkoherde. KFP 1932 (GST 16/9 1932)

H Jonson. Pastor Uppsala. SNF 1934 (SNF-UFA)

Sten Kahnlund. Kyrkoherde Stockholm. NS 1945 (NF 23/10 1945)

Gunnar Karlsson. Komminister Mollösund. SO/NSR 1941 (PE-RA) RST 1941 (HO-LUB)

Jan-Åke Karlsson. Kyrkoherde Virestad. SKFS 1986 (SKFS 2/1986) 1995 (SB 1/1995) Aktinform 1995 (AI 2/1995)

Herman Kiesow. Pastor Göteborg. RST 1942 (HO-LUB)

Carl Kihlén. Kontraktsprost Fleringe. SNSP 1934 (VK 1934)

Axel Klint. Prost Roma. RST 1942 (HO-LUB)

Oskar Krook. Kyrkoherde och teol dr Stockholm. SNF 1934 (RE-RA) RST 1941 (HO-LUB) SO/NSR-pren 1941 (PE-RA)

Herbert Kühn. Pastor Malmö. RST 1942 (HO-LUB)

Erik Landström. Kyrkoherde Kortebo. Nat-pren 1938 (EE-RA)

R Lannér. Kontraktsprost Unnevad. SNF 1937 (NT 50/1937)

Oscar Larsson. Kyrkoherde Karlsborg. NSAP/SSS 1938 (DSN 69/1938)

Lars Laurell. Kontraktsprost Nässundet. SNSP 1932 (VK 8/1932)

Torsten Leesén. Komminister Sandarne. SO/NSR 1941 (PE-RA)

Helmut Leuchtenberg. Pastor Stockholm. NSDAP 1945 (UD-RA)

Paul Lindberg. Kyrkoherde St Ibb. RST 1942 (HO-LUB)

? Lindblom. Kyrkoherde Frändefors. Nat-pren 1938 (EE-RA)

Wilh Lindell. Kyrkoherde Kvarnby. RST 1942 (HO-LUB)

SET Lindkvist. Komminister Rörbäcksnäs. SO/NSR 1941 (PE-RA) RST 1942 (HO-LUB)

Gunnar Lindqvist. Kyrkoherde Tjällmo. RST 1941 (HO-LUB)

Nils Lindstam. Kyrkoherde Huddinge. FO 1958 (FO 14/11 1958)

Arne Linér. Komminister Stenberga. SO/NSR 1941 (PE-RA)

Åke Lion. Pastor Stockholm. St Michaelsorden 1970-t (UH-RA) SNF 1994 (AI 1/1994) Narvaförbundet 1996 (SK 1/1996)

O Ljungsjö. Pastor Rö. SO/NSR 1941 (PE-RA)

Ernfrid Ljungwe. Pastor Väddö. SNSP 1933 (VK 1/1933)

Thore Loohufvud. Pastor Stockholm. 30-novför (FO 8/12 1973) St Michaelsorden 1970-t (UH-RA) SNF 1980-t (UH-RA)

Mathias Lundborg. Kontraktsprost och teol dr Kristianstad. SM 1934 (SM-KB)

M Lundell. Kontraktsprost Uppsala. SNF 1934 (SNF-UFA)

Albert Lysander. Kontraktsprost Malmö. SNF 1937 (SNF-KB)

Fritz Lüsch. Kontraktsprost Lysekil. KFP 1932 (GST 16/9 1932) SO/NSR 1941 (PE-RA) RST 1942 (HO-LUB) 1943 (S-T 1/1943) SFV 1948 (SFV-RA)

Inge Löfström. Pastor Röke. RST 1942 (HO-LUB)

Bertil Lönneroth. Predikant Alingsås. SNF 1938 (NT 37/1938)

Gunnar Lönroth. Komminister Storsjökapell. SO/NSR 1941 (PE-RA) RST 1942 (HO-LUB)

Hilding Malmgren. Komminister Skillingsfors, Mosstorp. SM 1934 (SM-KB) Nat-pren 1935, 1940 (EE-RA) NSAP/SSS 1939 (DSF 95/1939) 1940 (DSF 51-52/1940) 1941 (DSF 51-52/1941) 1942 (DSF 51-52/1942) 1943 (DSF 51-52/1943) 1944 (DSF 51-52/1944) RST 1942 (HO-LUB) 1943 (S-T 1/1943) FO 1967 (FO 7/10 1967) 1968 (FO 7/12 1968)

E Malmros. Pastor Skarhult. SNF 1941 (PE-RA)

J Marelius. Kyrkoherde Vallda. SO/NSR-pren 1941 (PE-RA) 1950-t (PE-RA) GST 1943 (GST 1/1943)

J Marino. Kyrkoherde Göteborg. GST 1943 (GST 1/1943)

Anders Martinsson. Komminister Svenneby. GST 1943 (GST 1/1943)

OA Murray. Kyrkoherde Vänge. SNF-bidrag 1934 (SNF-UFA)

Paul Nagel. Kyrkoherde Grästorp. RST 1942 (HO-LUB) SO/NSR 1941 (PE-RA) 1952 (PE-RA) NSAP/SSS-pren 1949 (PE-RA)

Herman Neander. Kyrkoherde och teol dr Gävle. RST 1938 (S-T 1/1938) 1939 (S-T 2/1939) 1942 (HO-LUB) 1943 (S-T 1943) FF 1940 (RvdL-KRA)

Gösta Nelson. Pastor. KFP 1931 (GST 14/8 1931)

Eric Nilsson. Kyrkoherde Fjälkinge. SO/NSR 1941 (PE-RA)

Elvir Nilsson. Kyrkoherde Skytts Vemmerlöv. RST 1942 (HO-LUB)

Gustaf Nilsson. Kyrkoherde Bäckseda. SO/NSR 1941 (PE-RA) RST 1942 (HO-LUB)

John Nilsson. Pastor Stockholm. Kyrkoherde. SS 1933 (TSS 5/1933) SNF 1938 (RE-RA) SO/NSR-pren 1941 (PE-RA)

Jonas Nilsson. Komminister Gullholmen. SO/NSR 1941 (PE-RA)

Sigfrid Norborg. Kyrkoherde Östra Karup. SNF 1936 (NT 35/1936)

Bengt Nordblom. Kyrkoherde Lund. 30-novför 1984 (LUK 1984)

E Nordblom. Kontraktsprost Slöinge. KFP 1932 (GST 9/9 1932)

Karl Nordfeldt. Pastor Visby. SNSP 1936 (ML)

G Nordling. Kyrkoherde Sveg. RST 1941 (HO-LUB)

CE Norén. Kyrkoherde Breared. KFP 1932 (GST 9/9 1932)

HO Nyman. Pastor Tomelilla. NSAP/SSS 1939 (CS-ARAB)

Emil Ohly. Kyrkoherde Stockholm. STF 1935 (CS-ARAB) SO/NSR 1941 (PE-RA)

O Olsson. Kyrkoherde. KFP 1932 (GST 16/9 1932)

Uno Olsson. Pastor Svartsjö. SO/NSR 1941 (PE-RA)

? Oscarsson. Pastor Kärringön. SO/NSR 1946 (PE-RA)

Carl W Palm. Kyrkoherde Onsala. SO/NSR 1941 (PE-RA) SFV 1944 (SFV-RA) 1948 (SFV-RA)

Gösta Persson. Kyrkoherde Glemmingebro. RST 1942 (HO-LUB)

Sven Persson. Kyrkoherde Trolle-Ljungby. SO/NSR 1940-t (PE-RA)

Ejnar Pettersson. Pastor Norra Möckleby. SO/NSR 1941 (PE-RA)

John Rehnberg. Kontraktsprost Ellös. RST 1938 (RST-KB) 1939 (RST-KB) 1942 (HO-LUB) DE-pren 1941 (TA-ARAB) SO/NSR 1946 (PE-RA) 1952 (PE-RA)

Gustaf Reuser. Kontraktsprost Uppsala, Dalhem. SNF 1940 (NT 43/1940) SO/NSR 1955 (PE-RA)

Ivar Rhedin. Kontraktsprost Säve. KFP 1930 (GST 13/7 1930) 1936 (JD-RA) SF-bidrag 1937 (SF 21/5 1937) RST 1937 (RST-KB) 1938 (S-T 1/1938) 1939 (RST-KB) 1942 (HO-LUB) SO/NSR 1941 (PE-RA) SLK 1945 (Arb 5/11 1945) HTB 1951 (CS-ARAB)

Victor Rhedin. Pastor Brodalen, Hedekas. KFP 1936 (JD-RA) SO/NSR 1941 (PE-RA)

Johannes Rhodin. Kyrkoherde Onsala. KFP 1932 (GST 9/9 1932) SO/NSR-pren 1941 (PE-RA) 1950-t (PE-RA)

Erik Ringenhjelm. Pastor. SM 1939 (SF 10/1939)

Ernst Rodhe. Pastor. HTB 1950-t (CS-ARAB)

Nils Rohdin. Pastor Sölvesborg. SO/NSR 1941 (PE-RA)

Per Ronquist. Komminister. SNF 1970 (Rütger Essén 1970)

John Rundgren. Kyrkoherde Askeröd. RST 1942 (HO-LUB)

David Rundström. Pastor Ljusterö. Nat-pren 1938 (EE-RA)

Albin Rune. Prost Karlstad. SO/NSR 1941 (PE-RA)

Claes Rydbeck. Komminister Växjö. RST 1942 (HO-LUB)

Victor Rydinge. Kyrkoherde Sunne. HTB 1950-t (HTB-KB)

Martin Sandahl. Prost Lidingö. HTB 1955 (CS-ARAB)

Fr N Sandberg. Kyrkoherde Uppsala. SNF 1934 (SNF-UFA)

Carl Sandegren. Kyrkoherde Grillby, Uppsala. SNF-bidrag 1934 (SNF-UFA) SNF-pren 1934 (SNU-UFA) SO/NSR 1941, 1951, 1955 (PE-RA) RST 1942 (HO-LUB)

Elias Sandelius. Kyrkoherde Västerås. SM 1934 (SM-KB)

? Sandell. Pastor Ellös. SO/NSR 1946 (PE-RA)

Elis Schröderheim. Regementspastor Stockholm. Nat-pren 1930, 1934 (EE-RA) NSAP/SSS 1936 (NSAP/SSS-RA)

Fredrik Sebardt. Kontraktsprost Ludgo, Vagnhärad. RST 1937-42 (HO-LUB) SFV 1944 (SFV-RA) 1948 (SFV-RA)

Nils Segerstedt. Komminister Tidersrum. RST 1942 (HO-LUB)

Hugo Selgren. Kyrkoherde Romelanda. NSAP/SSS 1939 (CS-ARAB)

Karl A Sige. Kyrkoherde Kila. SO/NSR 1941 (PE-RA)

Helge Simonsson. Kyrkoherde Kyrkhult. SO/NSR 1941 (PE-RA) DP 1946 (DP 15/10 1946)

Ernst Sjöblom. Kyrkoherde Varberg. KFP 1932 (GST 9/9 1932)

H Sjöfors. Kyrkherde Torne. RST 1938 (S-T 1/1938) 1939 (RST-KB) 1942 (HO-LUB) SO/NSR 1941 (PE-RA)

A Sjögren. Kyrkoherde Tygelsjö. RST 1942 (HO-LUB)

Helge Skafvenstedt. Kyrkoherde Vireda. SO/NSR 1941 (PE-RA) RST 1942 (HO-LUB)

Kåre Skredsvik. Kyrkoherde Garde. SFKO 1930, NSFF 1930 (ML)

Frans Stade. Prost Strängnäs. SO/NSR 1941 (PE-RA)

E Stave. Domprost Uppsala. SNF 1934 (SNF-UFA)

Sigfrid Strandvik. Pastor Träslöv. KFP 1936 (JD-RA)

Martin Svedberg. Kyrkoherde Tranemo. Nat-pren 1938 (EE-RA)

David Svenning. Kyrkoherde Fritsla. RST 1941 (HO-LUB) SO/NSR 1941 (PE-RA)

David Svennungsson. Komminister. HTB 1953 (FO 1953).

Einar Svensson. Kyrkoherde Glömminge. SO/NSR 1941 (PE-RA)

GH Svensson. Kyrkoherde Varv. NSAP/SSS 1939 (CS-ARAB)

D Söhrman. Kyrkoherde Träslöv. KFP 1932 (GST 9/9 1932)

Johannes Söhrman. Komminister Skälinge. KFP 1936 (JD-RA)

? Thegelström. Kyrkoherde Lysvik. HTB 1951 (CS-ARAB)

Harald Thorén. Kyrkoadjunkt Medalby. SO/NSR 1940-t (PE-RA) 1970-t (AI 5/1980)

G Thorman. Kyrkoherde Latorpsbruk. STF 1938 (CS-ARAB) RST 1942 (HO-LUB)

JH Tidstrand. Kyrkoherde Tidaholm. SO/NSR 1941 (PE-RA) RST 1942 (HO-LUB) FO 1958 (FO 14/11 1958)

Harald Tigerström. Militärpastor, domkyrkokomminister Linköping. SO/NSR 1941 (PE-RA) FF 1953 (EF 3/1953) 1954 (EF 1/1954) 1955 (FF 3/1955) 1957 (FF 3/1957) 1958 (FF 1/1958) 1963 (FF 1/1963) 1965 (FF 4/1965)

Gösta Torbiörnsson. Kyrkoherde När. DP 1941 (DP 1/1941)

Ossian Tornberg. Kyrkoherde Överkalix, Tärendö. SNSP 1932. 1933 (LUK) SM 1934 (SM-KB) 1941 (SF 26/1941) RST 1942 (HO-LUB)

KS Totterman. Pastor Enebyberg. SO/NSR 1941 (PE-RA)

OE Uirici. Kyrkoherde Hunnestad. KFP 1932 (GST 9/9 1932) 1936 (JD-RA) GST 1943 (GST 1/1943)

Karl Wahlström. Komminister Norrköping. SO/NSR 1941 (PE-RA)

Viktor Vallberg. Kyrkoherde Indal, Stockholm, Tureberg. Svea Rike 1936 (CS-ARAB) RST 1942 (HO-LUB) SNF 1945 (CEW-KRA) CS 1957 (Andersson 1996)

E Wastesson. Kyrkoherde Hjulsbro. FO 1954 (FO 16/3 1954)

Reinhold Wester. Kontraktsprost Norra Vi. RST 1938 (S-T 1/1938) 1939 (RST-KB) 1942 (HO-LUB) SO/NSR 1941 (PE-RA)

Walter Wiese. Kyrkoherde Stockholm. STF 1977 (STF-KB)

Alfred Wihlborg. Kyrkoherde Malmö. RST 1937 (RST-KB) 1938 (S-T 1/1938) 1939 (RST-KB) 1942 (HO-LUB) SLK 1941 (KUK 3/1941)

Walter Wirdestrand. Kyrkoadjunkt Urshult. HTB 1951 (CS-ARAB)

Curt Wulff. Kyrkoadjunkt Ystad. RST 1942 (HO-LUB)

Erik Ydén. Kyrkoherde Valdemarsvik. SO/NSR 1941 (PE-RA)

KA Ådahl. Kyrkoherde Backa. RST 1942 (HO-LUB) GST 1943 (GST 1/1943) HTB 1951, 1955 (CS-ARAB)

T Åhlander. Kyrkoherde Vankiva. SNSP 1934 (Nasisten sep/1934)

Henrik Åhlund. Pastor Hogdals Norby. DE-pren 1941 (TA-ARAB)

Sven Åkerblom. Kyrkoherde Bergsjö. NSAP/SSS 1939 (CS-ARAB)

Hans Åkerhielm. Överhovpredikant Stockholm. SNF 1941 (NT 7/1941), FF 1946 (FF 6/1946), Lützenförbundet 1970-t (FO 1970-t)

Gudmund Åkermark. Pastor Ellös. SO/NSR 1941 (PE-RA) 1952 (PE-RA)

Ernst Ålander. Kyrkoherde Gnarp, Malmö. SM 1934 (SM-KB) 1941 (SF 48/1941) Svea Rike 1936 (CS-ARAB) Frihetsrörelsen 1937 (EE-RA) Nat-pren 1938, 1939 (EE-RA) NSB 1938 (RP 2/1938) RST 1938 (S-T 1/1938) 1939 (RST-KB) 1942 (HO-LUB) DE-pren 1941 (TA-ARAB) SO/NSR 1941 (PE-RA) 1950-t (PE-RA) SFV 1941 (SF 15/8 1941) 1944 (SFV-RA) NSAP/SSS 1942 (DSF 1942) 1944 (DSF 51-52/1944) CS 1957 (Andersson 1996)

GW Årnell. Kyrkoherde Unnaryd. SO/NSR-bidrag 1941 (PE-RA) RST 1942 (HO-LUB) GST 1943 (GST 1/1943)

Senaste numret av Språktidningen undersöker frågan om de utlandsadopterades ursprungsspråk

I det senaste numret av Språktidningen (nr 7 för 2021) skriver Mats Almegård om utlandsadopterades ursprungsspråk med anledning av Gunnar Norrmans avhandling i andraspråksforskning ”Age and constraints on language learning. First language retention and second language acquisition in international adoptees” som lades fram vid Centrum för tvåspråkighetsforskning vid Stockholms universitet i slutet av förra året.

Norrmans avhandling undersöker vad som finns kvar i hjärnan och i det ”omedvetna” minnet vad gäller de utlandsadopterades ursprungsspråk samt även hur deras förstaspråk ”spökar” i det språk de lär sig att tala efter adoptionen och efter ankomsten till Väst och vilket i Sverige innebär svenska språket.

Tillsammans med flera andra utlandsadopterade – Marcus Padoonwong från Thailand, Helena Cho Györki från Sydkorea och Moa Danielsson från Kina – är jag intervjuad i egenskap av att vara en av en handfull utlandsadopterade i Sverige som har doktorerat i ursprungslandets språk och kultur (som i mitt fall innebär Koreas språk och kultur eller Korean studies på engelska, d v s Koreaforskning).

”Det går fort när adopterade barn tappar sitt första språk. Denna språkförlust har ett väldigt snabbt förlopp. Inom några månader förlorar barnet sitt förstaspråk. Men små rester finns kvar i hjärnan. En undersökning i Kanada fastslog att ungdomar som adopterats från Kina reagerade på vissa språkljud i kinesiskan. Vi vet att språkljuden etableras tidigt, redan i moderlivet, och barn föds med fokus på språkljud. Det språk vi först kom i kontakt med, förstaspråket, lämnar oss inte helt.

Inte i något annat land har adoptioner varit lika vanliga som i Sverige. Sedan starten 1969 har omkring 60 000 barn adopterats från andra länder. Det är den högsta siffran i världen, sett till antalet invånare.


I nästan alla dessa fall har barnet fått byta språk, eftersom de svenska adoptivföräldrarna inte har behärskat barnets första språk – det språk som barnet talade eller hörde under sin tid i ursprungslandet.


– Denna språkförlust har ett väldigt snabbt förlopp. Inom några månader förlorar barnet sitt förstaspråk och börjar lära sig svenska, säger Niclas Abrahamsson, som är föreståndare för Centrum för tvåspråkighetsforskning vid Stockholms universitet.


Givetvis spelar åldern på det adopterade barnet stor roll för hur snabbt språkförlusten går. Är det väldigt små barn, som inte har hunnit utveckla sitt förstaspråk i ursprungslandet, tar det bara några veckor innan de slutar reagera på specifika språkljud i det språket. Är de äldre tar det längre tid.


– Vissa adopterade kan ju vara uppåt 8 eller 9 år när de kommer till Sverige. Då har de hunnit utveckla ett rätt avancerat språk. I en del fall har de också gått i skola i ursprungslandet. Men även om språkförlusten sker långsammare, går det faktiskt förvånansvärt snabbt innan barnen inte längre förstår det språk som talades där, säger Niclas Abrahamsson. 

Men även om ett barn förlorar sitt förstaspråk i ung ålder, har forskare upprepade gånger visat att något av detta ändå finns kvar. För några år sedan konstaterades att adopterade vuxna som har koreanska som förstaspråk också lär in koreanska språkljud snabbare än personer som inte har haft kontakt med koreanska.


En annan studie beskrev hur adopterade barn i USA snabbare lärde sig sitt förstaspråk på nytt, jämfört med en kontrollgrupp som aldrig hade haft kontakt med det språket. En liknande undersökning i Kanada fastslog att ungdomar som adopterats från Kina reagerade på vissa språkljud i kinesiskan. Undersökningen genomfördes med fMRI, magnetröntgenkamera, och visade vissa neurologiska mönster hos de adopterade barnen när de fick höra kinesiska.


– Undersökningar av det här slaget ägnar sig åt språkdetaljer som inte märks i vardagen. Men vi kan inte dra några säkra slutsatser om vilken betydelse dessa till synes små variationer har för den enskilda individen, till exempel när det handlar om att lära sig svenska, för den allmänna kunskapsinhämtningen i skolan eller för att åter lära sig förstaspråket, säger Niclas Abrahamsson.


Gunnar Norrman är en annan forskare vid Centrum för tvåspråkighetsforskning. Även han har kunnat konstatera att det finns språkrester på en sådan detaljnivå kvar i adopterades hjärnor. I sin avhandling har Gunnar Norrman bland annat studerat 18 vuxna adopterade, som alla kom från Kina, men som inte har haft kontakt med kinesiska sedan de kom till Sverige i tidig ålder. Han jämförde dem med två referensgrupper: en kinesisktalande och en svensktalande. Och slutsatsen är att de adopterade, trots språkförlusten, faktiskt har bevarat en viss känslighet för det kinesiska språket.

– Mina fynd visar att det finns något i deras hjärnor som reagerar på kinesiskans lexikala ton. Det kinesiska riksspråket har fyra toner, som inte har någon direkt motsvarighet i svenskan: en hög jämn ton, en hög stigande, en fallande stigande, samt en fallande ton, säger Gunnar Norrman.

Att han valde att undersöka just adopterade vuxna med ursprung i Kina beror på att han själv har studerat kinesiska – och även bott i Kina.


– Det gör att jag känner till språkets parametrar och hur de kan manipuleras för att skapa sådana stimulus som jag behöver för den här typen av experiment. En annan anledning är att det finns väldigt många vuxna adopterade från Kina i Sverige.

Till skillnad från tidigare franska och brittiska studier har Gunnar Norrman inte använt sig av fRMI i sina undersökningar – utan EEG, elektroencefalografi, med vilket det går att registrera den elektriska aktiviteten i hjärnans nervceller.

– Problemet med fMRI är att det går långsamt. Det visar var i hjärnan något händer, men inte exakt när det händer. EEG är betydligt snabbare och visar direkt var och när något händer i hjärnan.

Den undersökning som Gunnar Norrman utförde var ett så kallat passivt test. Det innebär att testdeltagarna bara skulle lyssna på ljud som spelades upp för dem i en lång ström.


– De fick titta på Moderna tider med Charlie Chaplin under tiden. Det är ju en stumfilm, så den är perfekt för ändamålet. Medan de lyssnade, kunde jag se på EEG-mätaren hur deras hjärnor reagerade på olika ton-glidningar som finns i kinesiskan men inte i svenskan.



Ljudströmmen i hörlurarna bestod av en serie likadana ljud, sedan följde ett avvikande ljud i en komplex design. Materialet innehöll olika stimulus: en svensk vokalkontrast genom klangfärg, akustiska skillnader mellan de svenska vokalerna u och y – och en kinesisk kontrast, mellan hög jämn och stigande ton.


– Det vi kunde se var att hjärnan reagerar på 200 millisekunder efter avvikelsen och det ger en tydlig signatur i EEG-signalen. När kontrasten är av det slag som är språkligt relevant blev reaktionen starkare.



Resultaten var slående. Gruppen med vuxna adopterade uppvisade påfallande likheter med den kinesiska kontrollgruppen. Den del av hjärnbarken som hanterar ljud reagerade – utan att de adopterade själva var medvetna om det. Den svenska gruppen hade inte alls detta mönster.


– Trots att de adopterade alltså har förlorat kinesiskan visar deras hjärnor att språket finns kvar på mikronivå, säger Gunnar Norrman.


Men det rör sig om en strikt ljudmässig nivå. De vuxna adopterade känner igen ljuden på ett plan, men de behärskar inte alls sitt förstaspråk.



– Många adopterades också vid väldigt tidig ålder, så de kan ju inte behärska språket rent praktiskt. Men vi vet att språkljuden etableras tidigt, redan i moderlivet, och barn föds med fokus på språkljud. Så teoretiskt skulle de som har adopterats till ett annat land, med ett annat språk, kanske kunna ha en större ljudmässig – fonologisk – förståelse för språket i sitt ursprungsland, vilket ju också mina resultat antyder, säger Gunnar Norrman.



De första månaderna i livet tillbringade de vuxna adopterade i sin ursprungliga språkmiljö. Under den tiden grundläggs det fonetiska systemet i hjärnan, det vill säga systemet för språkljuden i det språk vi först kommer i kontakt med.


– Vi vet att det sker under det första levnadsåret. Efter tolv månaders ålder är inte hjärnan intresserad av att ta in nya ljud – då är den nöjd med det ljudsystem den har fått och börjar laborera med det, säger Niclas Abrahamsson.


Den franska forskaren Christophe Pallier och hans team har myntat begreppet
neural nollställning, som står för det som sker när adopterade förlorar sitt förstaspråk och lär sig ett nytt. Men teorin om att barnens hjärnor skulle behöva nollställas eller börja om avfärdar både Niclas Abrahamsson och Gunnar Norrman.


– Trots att det kunskapsbaserade underlaget för den hypotesen är minst sagt skral, så citeras idén tämligen ofta. Tyvärr. Mer övertygande forskning visar att hjärnan är där den är vid en viss ålder och inte kan nollställas. Det som hjärnan har lärt sig går inte att vända på. Hjärnan tillägnar sig det nya språket utifrån det stadium där den befinner sig utvecklingsmässigt, säger Niclas Abrahamsson.


De adopterades hjärnor har samma förutsättningar för att lära sig ett nytt språk som invandrarbarn, men de sociala förutsättningarna skiljer sig åt. Invandrarbarn kommer oftast till Sverige med sina föräldrar och fortsätter att exponeras för förstaspråket. Detta gäller inte adoptivbarnen.


– Men när det gäller att lära sig svenska har de adopterade en fördel i att de har föräldrar som enbart pratar svenska med dem, vilket gör att de ger sina barn korrekt och mycket input på det språket, säger Niclas Abrahamsson.


– Att hjärnan skulle nollställas tror jag inte på – och det talar mina resultat emot. Det finns spår av det första språket kvar, även om det är omedvetet. Det är endast i avancerade studier av det här slaget som det ens syns. En intressant sak att undersöka är ifall detta skulle kunna ge några fördelar om den vuxna adopterade ville lära sig språket i ursprungslandet. Det har jag för avsikt att forska vidare på, säger Gunnar Norrman.


Gunnar Norrman berättar att det redan finns studier som tyder på detta.


– Man har tittat på inlärning av språkljud under ett antal veckor eller i korta experiment och sett att adopterade har en viss fördel i fråga om att återinlära språkljud som är typiska för deras förstaspråk. De får helt enkelt en högre korrekt svarsfrekvens när det gäller att lära sig att identifiera och urskilja dessa ljud.


Niclas Abrahamsson har tidigare deltagit i studier på vuxna adopterade från Sydkorea.


– Vi undersökte deras förmåga att uppfatta och skilja på olika koreanska ljud som saknas i svenskan. Och där var många av de adopterade bättre än de svenskfödda studenterna.
Men det betyder inte att det var ”lättare” för de adopterade vuxna att lära sig koreanska – ibland var det faktiskt svårare för dem.


– När det gällde grammatik och språkets mer avancerade byggstenar var de svenskfödda studenterna snarare mer avancerade än de som ingick i gruppen adopterade vuxna. Det beror troligen på att många adopterade läser språket av andra anledningar. De svenskfödda var akademiskt och språkligt intresserade, medan många i den adopterade gruppen ville söka sina rötter – eller så kände de ett slags förväntan från omgivningen, eller från sig själva, att de ”borde” vara intresserade av koreanska. Kanske utan att ha ett speciellt stort språkintresse, säger Niclas Abrahamsson.”

(…)


”Tobias Hübinette, är docent i interkulturell pedagogik, forskare samt lärare i interkulturella studier och svenska som andraspråk vid Karlstads universitet. Han har gjort sig känd som en kritisk röst i den svenska debatten kring internationell adoption. Han är född 1971, och adopterades från Sydkorea till Sverige när han var 7 eller 8 månader gammal. I mitten av 1990-talet började han studera koreanska vid Stockholms universitet.


– Kursen dominerades på den tiden helt av adopterade. För min del berodde studierna på att jag är en språkmänniska. Jag hade tidigare bland annat studerat gaeliska och började intressera mig för mitt ursprung.


– Nu har ju forskare bevisat att det finns språkrester kvar, men jag kände inte att vi som var adopterade hade några fördelar gentemot de majoritetssvenska studenterna.


Tobias Hübinette är en av få adopterade som faktiskt har doktorerat inom sitt ursprungsspråk. Han känner till en handfull andra adopterade som också har gjort det, men inom andra språk än koreanska.


– Det är unikt för Sverige. Det är ju också det land som per capita har adopterat flest barn internationellt.”

Igår var en glädjens dag för Alternativ för Sverige medan Sverigedemokraterna bittert slickade sina sår

Igår gladde sig Alternativ för Sverige (AfS) storligen åt att för första gången sedan partiet bildades 2018 ha vunnit flera mandat i ett val samtidigt som SD bittert slickade sina sår och knappt ens kommenterade att partiet backade i ett val för första gången någonsin i partiets 33-åriga historia.


AfS i 2018 års riksdagsval: 0,31% (noll mandat och som mest 0,36% i Stockholms kommun och Uppsala län, 0,35% i Södermanlands län och Västra Götalands län samt 0,34% i Göteborgs kommun och Stockholms län)

AfS i 2019 års EU-val: 0,46% (noll mandat men anmärkningsvärt höga resultat i bl a Grums med 1,02%, i Ljusnarsberg med 1,59%, i Smedjebacken med 1,31%, i Storfors med 1,54% samt i Älvdalen med 1,01%)

AfS i 2021 års kyrkoval: 1,24% (tre mandat i kyrkomötet och ett mandat vardera i Göteborgs, Visbys och Stockholms stiftsfullmäktigeförsamlingar)


En av ett fåtal SD:are som trots allt kommenterade det bittra valnederlaget (här på Facebook) var SD:s chefsideolog Mattias Karlsson, vilket AfS ledare Gustav Kasselstrand kommenterade på följande vis (på Twitter) och han påminde därmed indirekt om att hela den svenska s k nationella rörelsen är som en enda jättelik storfamilj som ständigt bråkar och råkar i luven på varandra.


Det är då ett faktum att de enda två partier som står till höger om SD som under de senaste åren har ställt upp i val dels är gamla Sverigedemokratisk ungdom (SDU) – d v s AfS – och dels Nordiska motståndsrörelsen (NMR) som också har sitt ursprung i SD i form av den SD-anknutna Stockholmsbaserade ungdomsorganisationen Oberoende nationell ungdom (ONU) som sedermera utvecklades till NMR.


Att både AfS och NMR springer ur samma källa – d v s ur SD – förklarar också den till synes irrationella och närmast gränslösa hätskhet som råder från SD:s sida gentemot AfS och NMR liksom SD:s vrede över att förknippas med desamma i media.

För första gången någonsin gick SD bakåt i ett val i gårdagens kyrkoval

För första gången någonsin gick SD bakåt i ett val i gårdagens kyrkoval. Sedan SD grundades 1988 och deltog i sitt första val under samma år har SD tidigare alltid gått framåt och oftast t o m fördubblat sig i val efter val men igår bröts denna trend.

Den stora frågan är nu om SD kanske har mött sitt Waterloo och valnederlaget bör då sättas i relation till att flera av Europas högerpopulister har gått bakåt på sistone i olika val: Franska RN förnedrades t ex nyligen i det franska lokalvalet, det en gång så mäktiga norska FrP gjorde detsamma i det norska stortingsvalet och österrikiska FPÖ likaså i lokalvalet i Wien medan ryska LDPR också gick bakåt rejält i gårdagens ryska parlamentsval.

SD backar då från 9,27% till 7,79% och tappar därmed fem mandat medan AfS samtidigt tar sig in i kyrkomötet (Svenska kyrkans ”riksdag”) med 1,24% och erhåller tre mandat. Hade AfS röster gått till SD så hade SD erhållit 9,03% vilket ändå är en tillbakagång.

SD:s valkampanjbudskap att hålla Svenska kyrkan fri från partipolitik och värna om konservatismen inom Svenska kyrkan misslyckades m a o och det går nog att anta att åtskilliga konservativa föredrog att rösta på ultrakonservativa Frimodig kyrka, som erhöll 3,47%, i stället för på SD. 

På stiftsnivå erhöll SD som mest 12,37% i Lunds stift och AfS som mest 1,73% i Visby stift samt 1,61% i Varbergs, Falkenbergs, Halmstads och Laholms valkrets.

I övrigt hittas följande anmärkningsvärda valresultat för SD:s del (OBS – endast ett urval):

Östra Värmland: 10,32%

Valdemarsvik-Ringarum: 10,33%

Märsta: 10,39%

Borensberg: 10,43%

Värmdö: 10,67%

Laholm: 10,68%

Huddinge: 10,91%

Botkyrka: 10,92%

Kumla: 10,92%

Bergslagen: 11,08%

Ösmo-Torö: 11,15%

Uppvidinge: 11,67%

Skanör-Falsterbo: 11,32%

Östra Roslagen: 11,55%

Järfälla: 11,65%

Sydöstra Uppland: 11,43%

Munkedal: 11,52%

Björklinge-Skuttunge-Viksta: 11,69%

Askim: 11,8%

Torshälla: 11,93%

Ljungby: 12,02%

Tingsryd: 12,51%

Ljusnarsberg: 12,57%

Sunne: 12,66%

Höör: 12,75%

Karlskoga: 12,86%

Tyresö: 13,02%

Landskrona: 13,04%

Färgelanda-Högsäter: 13,08%

Höllviken: 13,08%

Lindome: 13,14%

Flen: 13,45%

Eskilstuna: 13,46%

Blekinge: 13,48%

Malmö: 13,68%

Nödinge: 13,88%

Hässleholm: 14,11%

Burlöv: 14,23%

Lysvik: 14,64%

Oskarshamn: 14,78%

Ljunit, Skytt-Vemmenhögs: 14,91%

Degerfors-Nysund: 15,67%

Jämshög: 15,71%

Torslanda-Björlanda: 15,74%

Göinge, Villand-Gärd: 15,75%

Kristianstad: 16,35%

Filipstad: 16,52%

Bjärnum: 16,61%

Jämjö: 16,97%

Ystad-Sövestad: 17,03%

Håbo: 17,05%

Stora Köpinge: 17,3%

Eslöv: 17,71%

Knislinge: 17,73%

Sorunda: 18,06%

Västra Roslagen: 18,52%

Sölvesborg: 18,59%

Helsingborg: 18,69%

Ronneby: 18,82%

Björnekulla-Västra Broby: 19,76%

Tomelillabygden: 19,85%

Mjällby: 20,24%

Klippan: 22,57%

Fridlevstad 22,6%

Kågeröd-Röstånga: 22,6%

Vellinge-Månstorp: 23,61%

Hörby: 27,93%

Historikern Håkan Blomqvist påminner om att den europeiska kolonialismen och idén om den vita rasens överlägsenhet också hittade sina ivriga försvarare inom arbetarrörelsen och vänstern under 1900-talets första hälft och så även i Sverige.

Historikern Håkan Blomqvist påminner i det senaste numret av ETC Magasin om att den europeiska kolonialismen och idén om den vita rasens överlägsenhet också hittade sina ivriga försvarare inom arbetarrörelsen och vänstern under 1900-talets första hälft och så även i Sverige.

Håkan påminner också om att det var efter Första världskriget som ett fönster öppnades för ett kort ögonblick vad gällde att kunna ifrågasätta kolonialismen och rastänkandet men som dock gick om intet ganska snart därefter. 

När Nationernas förbund bildades 1920, d v s FN:s föregångare, begärde Japan att förbundets statuter skulle ta upp rasfrågan och att rasernas likaberättigande skulle skrivas in som en av förbundets grundsatser. Första världskrigets segrarmakter i form av den s k Ententen avslog dock med bestämdhet Japans begäran då de ju nästan alla var kolonialmakter på den tiden.

Och på Stockholmskonferensen 1917, när många av Europas socialister möttes i Stockholm för att bl a försöka verka för ett slut på kriget och återuppbygga den internationella arbetarrörelsen besökte även representanter från olika europeiska kolonier Sverige för att delta i konferensen. Bland konferensdeltagarna hittades långväga delegater från bl a Algeriet, Indien, Egypten och Marocko men deras antikoloniala frågor fick inget större gehör. 

Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Carl Lindhagen kommenterade i efterhand (1935) Stockholmskonferensen och de europeiska socialisternas ointresse för de antikoloniala frågorna på följande vis i ett anförande i riksdagen:

”I detta bortseende från rasernas likställighet och även de andra rasernas människovärde ligger också en för freden särdeles farlig europeisk synvilla. Även arbetarpartiernas representanter äro liksom övriga partiers medlemmar i regel ”européer”, och där stanna vi. En ambassad av ombud från samtliga nordafrikanska folk samt åtskilliga asiatiska nationaliteter infann sig i Stockholm hösten 1917 för att uppsöka den Skandinavisk-Holländska socialdemokratiska kommitté, som var församlad i Stockholm för att återuppväcka Internationalen till en protest mot världskriget. Främlingarna ville kräva frigörelse från de europeiska herraväldena. De klappade dock förgäves på den nämnda kommitténs dörr, och ännu mindre skulle det lönat sig, förmodar jag, att vädja till de övriga svenska partiernas högkvarter.”

””Det är enbart komiskt, när blonda och blåögda saknare av fast mark under fötterna stå upp och predika internationell jämlikhet och broderskap för alla raser, högt utvecklade och efterblivna. Om jag nu talar som vit man, så gör jag det med den vita rasens absoluta överlägsenhet, den ras som lett och skall leda till nästa istid.” 

Nej citatet är inte från Ku Klux Klan eller Nordiska motståndsrörelsen. Det var tidningen Social-Demokratens utrikesredaktör, den socialdemokratiske diplomaten Gösta Langenfelt som i partiets tidskrift Tiden 1918 inte skrädde orden mot vänstersocialister som ville avveckla kolonialvälden. 

”Företagsamma folk” som bar den högre kulturen, förklarade Langenfelt, kunde inte invänta de efterblivna raserna och hade rätt att expandera, ”principen om ägandet av kolonier är orubblig och säker”. 

Inom den internationella socialdemokratiska rörelsen hade i början av 1900-talet en ledande strömning utvecklats som förespråkade att ”socialistisk kolonialpolitik” skulle reformera, inte avskaffa, tidens kolonialvälden. ”Socialimperialister”, kallades de av vänstern. 

I kölvattnet av Första världskriget varnade filosofen Oswald Spengler för västerlandets undergång. Enligt den inflytelserika socialdarwinismen och rasvetenskapen var Europa illa ute, rent demografiskt. Dess dugligaste unga män ruttnade bort i massgravarna. Franska kolonialtrupper från Afrika påstods producera ”bastarder” i fältbordeller och genom våldtäkter på tyska kvinnor. ”Den svarta skammen vid Rehn”, blev fältrop både för kvinnorörelser och blivande svenska Furugårdsnazister. 

De besuttnas rädsla för ”massan” som alltsedan franska revolutionen plågat överheten stegrades när världskriget övergick i europeiska folkresningar. Det var ”samhällets bottensats” som ansågs ha flutit upp till ytan och hotade det vita Europas världsdominans från snart sagt alla håll, i öster av bolsjevismens ”judiska fanatiker” i spetsen för den slaviska ”hjordmänniskan”, från söder av ”de lägre rasernas” antikolonialism och underifrån av underklassernas ”blodkaos”. 

Det var i detta första sammanbrott för de europeiska stormakternas världskontroll som rasistiska överideologier knakade i fogarna. Demokrater och humanister i olika politiska och religiösa läger sökte trycka tillbaka det värsta och förespråka olika varianter av ”människors lika värde”. Bolsjeviker och andra revolutionärer stormade mot kapitalistisk rasism och antisemitism för de koloniala folkens frihet och ”rasernas jämlikhet”. Under ett historiskt ögonblick. 

Kunde något nytt växa ur världskrigets ruiner? Säkert, men fascism och nazism hann före och lyckades samla ihop den gamla världens överhetsideal bakom nya stormtrupper. Det krävdes ett nytt världskrig plus 1950-och 60-talets koloniala revolutioner och upproriska medborgarrättskamp för att åter pressa tillbaka rasmaktsidéerna. USA:s seger mot Japan 1945 förklarades ännu gärna med hjälp av rasistisk vithetspropaganda, fram till nederlaget i Vietnam. 

Den så kallade neoimperialismens exploateringar liksom globaliseringens massmigration av lågbetald arbetskraft har emellertid bildat grund för reproduktion av rasistisk praktik och idévärld. Men långt ifrån motståndslöst. 

Om FN:s deklaration om mänskliga rättigheter 1948 i ord vände sig mot allt rasförtryck, och den koloniala frigörelsen etablerade nya realiteter, kom även vetenskapen att efterhand ompröva tidigare rasdogmer. Det är nu länge sedan idéer om den vita rasens överlägsenhet kunde torgföras i till och med socialdemokratiska pressorgan.”