Mer än vart tolfte barn växer upp i ett hushåll där minst en vårdnadshavare har skulder hos Kronofogden och i vissa miljonprogramsområden handlar det om en femtedel av alla barn

Mer än vart tolfte barn växer för närvarande upp i ett hushåll där minst en vårdnadshavare har skulder eller en pågående skuldsanering hos Kronofogden och i Göteborg och Stockholm handlar det om en femtedel av alla barn i vissa miljonprogramsområden:
 
 
Kronofogden har nyligen släppt de senaste siffrorna som listar procentandelen skuldsatta barnhushåll per kommun (och per stadsdel för de tre storstadskommunerna) och ”naturligtvis” är ensamstående föräldrar (läs: mödrar) kraftigt överrepresenterade som skuldsatta liksom barnhushåll i en viss typ av kommuner (läs: bruksorter) och vad gäller de tre storstadskommunerna så är det alldeles uppenbart att det handlar om miljonprogramsområdenas barnhushåll.
 
 
I början av juni 2020 levde 182 084 barn i ett hushåll där minst en vårdnadshavare hade skulder eller en pågående skuldsanering hos Kronofogden. Till denna siffra kommer ett okänt antal barn i hushåll med mycket små ekonomiska marginaler liksom ett okänt antal vårdnadshavare som har privata skulder till bl a kriminella. Att särskilt barnhushåll är/blir skuldsatta beror helt enkelt på att det är mycket dyrt att skaffa/ha barn.
 
Allt tyder tyvärr på att de nedanstående siffrorna kommer att bli mycket värre snart nu när (pandemi)lågkonjunkturen är här vilken kommer att slå mycket hårt mot just bruksorternas och miljonprogramsområdenas barnhushåll.
 
Högst andel barn med skuldsatta vårdnadshavare finns i Ljusnarsbergs, där siffran ligger på 20,1%. Därefter kommer Grums (19,9%) och Skinnskatteberg (18,7%). Lomma har den lägsta andelen barn som lever i skuldsatta hushåll med 1,8%, följt av Danderyd (1,9%) och Habo (2,4%).
 
Göteborg:
Angered 18,3%
Östra Göteborg 16,6%
Örgryte-Härlanda 5,2%
Majorna-Linné 4,8%
 
Malmö:
Söder 15,2%
Väster 7,7%
 
Stockholm:
Rinkeby-Kista 20,2%
Skärholmen 18,5%
Spånga-Tensta 14,2%
Södermalm 3%
Östermalm 3%
Norrmalm 2,6%
Kungsholmen 2,5%
 
OBS: Inte alla barn lider av att ha fattiga vårdnadshavare och förstår inte ens att deras vårdnadshavare är fattiga. Samtidigt är det just barn till vårdnadshavare som är skuldsatta som löper en stor risk att omhändertas och vårdas utanför hemmet och fosterhemsplaceras eller institutionaliseras.

Om att kunna alla Sveriges kungar utantill och i följd

”Kul” att fr o m nu ha denna bild/affisch hängandes på väggen i min övernattningsbostad i Karlstad, som jag fick i form av ett vykort av mina föräldrar när jag var 4 år gammal.

 

107377893_10157657214625847_7817589438203546522_n.jpg

Knappt ett år dessförinnan hade jag enligt mina föräldrars vittnesmål fått överta ett teaterprogram av just mina föräldrar, som rörde en pjäs som handlade om Baltzar von Platen och Göta kanals liksom Motalas tillblivelse, och det var det teaterprogrammet som triggade mitt historiska intresse som sedan dess har hållit i sig och inte på något sätt falnat.

Jag lärde mig därefter kungalängden utantill från Gustav Vasa och framåt inklusive regenttiden (d v s årtalen för när varje regent regerade) och namnen på kungarnas fruar/drottningarna tack vare denna bild/detta vykort/denna affisch som härrör från unionstiden mellan Sverige och Norge och från Oscars II tid.

När jag därefter fyllde 5 år gav pappa mig Lars O. Lagerqvists vid det här laget klassiska bok ”Sverige och dess regenter under 1000 år” i present och därefter ”tvingade” jag mina föräldrar att om och om igen läsa om kung efter kung som en slags ”god natt-sagor” på kvällarna innan jag somnade (inte särskilt uppbyggande/upplyftande så klart ”den och den kungen stupade där och där”, ”den och den kungen blev ihjälslagen av den och den” eller ”den och den kungen hade ihjäl den och den” o s v) samtidigt som jag memorerade hela den svenska kungalängden från Erik ”Segersäll” till Carl XVI Gustaf.

På dagis blev jag samtidigt ö/känd bland förskolelärarna för att just kunna alla Sveriges kungar liksom alla världens dåvarande suveräna stater och deras huvudstäder och flaggor och en massa annat onödigt som går att lära sig utantill såsom namnen på de olika nordamerikanska urfolken och deras mest berömda s k hövdingar, namnen på Napoleons alla segrar (d v s namnen på slagfälten och årtalen för varje enskilt slag) och hans marskalkar o s v.

Efter att jag sedan började (grund)skolan minns jag att äldre barn som gick på mellanstadiet och kanske t o m på högstadiet uppsökte mig på skolgården under rasterna på Södra skolan i Motala och uppmanade mig att rabbla Sveriges regentlängd inför något prov som de skulle ha eller bara för att det helt enkelt fascinerade och/eller roade dem och ibland minns jag att jag t o m fick pengar av dem (i form av mynt) för att göra det.

När jag sedan själv gick på mellanstadiet började jag rita av/upp samtliga Sveriges och Europas kungadynastiers och furstehus stamtavlor, vilka sammanlagt kom att fylla 8-9 s k kollegieblock eller över 600 A4-sidor och 10 000-tals namn och det var i samband med det gigantiska projektet som jag dels på egen hand började resa till Linköping med buss för att låna mängder av böcker om Europas alla regenter och furstar genom tiderna och dels blev ”biten” av Huset Habsburgs historia (jag minns att jag t ex fick tillåtelse att låna böcker från Linköpings universitetsbibliotek redan när jag gick i 5:an).

”Tack vare” denna besatthet och fixering vid Sveriges och Europas furstehus har jag samtidigt därefter och genom åren tyvärr kommit att spendera enorma summor och belopp på att besöka alla dessa furstehus ruiner, borgar, slott och palats liksom gravar, monument och andra materiella minnesmärken från Nord- till Sydeuropa och från Väst- till Östeuropa, d v s det handlar samtidigt om en tämligen meningslös ”hobby” som inte har lett någonstans annat än att den har kostat alltför mycket rent ekonomiskt.

Jag minns sedan att i samband med ett av mina första sommarjobb, som jag hade redan i 6:an (d v s under mellanstadiets sista år), när jag var någon slags hjälpreda åt en snickare, så blev denne mäkta förvånad och i det närmaste chockad över att jag kunde ”namedroppa” de tyska furstehusen och några av de mest berömda tyska kejsarna, kungarna och furstarna i tysk historia (såsom Husen Wettin, Wittelsbach och Hohenzollern eller kejsar Fredrik I Barbarossa, kung August ”den starke” eller kurfurst Fredrik Vilhelm I) då snickaren ifråga råkade vara en invandrad tysk man.

Än idag kan jag faktiskt fortfarande rabbla större delen av den svenska regentlängden utantill men jag har definitivt glömt bort den exakta regenttiden för varje enskild regent liksom namnen på drottningarna och även hur de exakt var släkt med och relaterade till varandra men jag kan samtidigt än idag och utan problem känna igen en specifik kung som är avbildad på en viss tavla, teckning eller fotografi.

Reflektioner kring det svenska rastänkandet med anledning av en ny studie som visar att den svenska rasforskningen fortsatte även efter 1945

Historikern Martin Ericssons färska artikel i den akademiska tidskriften Scandinavian Journal of History – ”What happened to ‘race’ in race biology? The Swedish State Institute for Race Biology, 1936−1960” – utgörs av en undersökning av det idag så famösa Statens institut för rasbiologi, som var världens första statliga rasforskningsinstitut när det öppnade 1922 och som inkorporerades i Uppsala universitet 1959, mot bakgrund av den rådande dominerande historieskrivningen att den en gång så världsberömda och banbrytande svenska rasforskningen dog sotdöden i och med att antinazisten Gunnar Dahlberg blev chef för institutet 1935 och om inte då så åtminstone i och med och efter krigsslutet 1945.
SIRB.jpg
 
Ericssons artikel och undersökning bär dock verkligen syn för sägen vad gäller att kunna vederlägga detta dominerande synsätt som gäller för frågor om ras i allmänhet i ett svenskt sammanhang – d v s föreställningen om att det svenska rastänkandet försvann bort fr o m 1930-talets andra hälft och definitivt efter 1945 och den svenska självbild som säger att Sverige därefter kom att bli de koloniserade och icke-vita folkens och de svarta slavättlingarnas, urfolkens och minoriteternas allra största förkämpe och viktigaste allierade i (väst)världen.
Namnlöst2
 
Den oppositionella motberättelse som jag själv är en anhängare av säger i stället att det svenska rastänkandet inte klingade av efter 1945 utan snarare och senare inför, under och efter den s k 68-revolutionen, d v s 1945 var måhända övriga Västs timme noll men inte Sveriges timme noll vad gäller frågor om ras, och det är därför inte förvånande att Ericsson finner att också den svenska rasforskningen fortsatte att bedrivas även efter 1945 sådan den emanerade från Statens institut för rasbiologi.
 
Ericsson nämner bl a att i praktiken samtliga svenska romer (och ned till s k kvartsnivå i vissa fall – d v s både s k ”hel-Z”, ”halv-Z” och ”kvarts-Z” eller s k helromer, halvromer och kvartsromer) utsattes för en i det närmaste komplett kroppsmätningsstudie av rasbiologiskt snitt för att utröna hur de svenska romernas kroppar var beskaffade (SAF/LO ville t ex via regeringen Erlander veta om romerna var s k arbetsföra och därmed krävdes det att romernas armmuskulatur och lårmuskler bl a skulle mätas och undersökas) och varifrån de svenska romerna härstammade rent s k rasligt (d v s från Nordindien/Centralasien) så sent som i början på 1960-talet av forskare som tidigare hade arbetat vid Statens institut för rasbiologi.
Namnlöst.jpg
 
Vidare undersöktes förekomsten av s k rasliga inslag av den s k östbaltiska rasen i Sverige bland den s k nordiska rasen, som de infödda majoritetssvenskarna kategoriserades som (de infödda vita majoritetssvenskarna ansågs helt enkelt vara både s k rasligt renast, s k rasligt vackrast och mest tilltalande och s k rasligt mest genetiskt värdefulla av alla s k folkslag på jorden), så sent som på 50-talet (i praktiken handlade det om att kartlägga var de samiska och finska s k rasliga inslagen var som starkast i landet p g a s k blandäktenskap och sexuella s k intimrelationer över de s k rasgränserna och dess s k konkreta fysisk-kroppsliga s k produkter/resultat i form av s k rasblandade eller s k rasmixade barn).
 
Slutligen väcktes ett förslag så sent som kring 1958 att genomföra ännu en gigantisk kroppsmätningsstudie på de dåvarande invånarna i landet (d v s deras fysisk-kroppsliga utseenden, företräden och s k rasdrag i form av allt ifrån ansiktsform, hudfärg, ögonfärg, nästyp, armlängd, storlek på händer och fötter, könsorganens och bröstvårtornas färg o s v) och så sent som kring 1968 väcktes även ett förslag om att återigen mäta samtliga svenska samers kroppar (båda dessa sista förslag realiserades dock ej).
 
Det faktum att den svenska rasforskningen kunde fortsätta att bedrivas och frodas även efter 1945 handlade om att den var extremt empirisk i Linnés och dennes doktoranders/”apostlars” anda och efterföljd – d v s det handlade i stort sett enbart om att kartlägga människors kroppstyper och utseendedrag i gigantisk skala och inte om att t ex uttala sig om exempelvis s k semitiska eller judiska rassjälar eller s k mongoloida eller s k negroida raskaraktärsdrag.
 
Denna empiriskt inriktade rasforskning gjorde m a o att den svenska akademin och högskole- och forskarvärlden och i förlängningen Sverige och svenskarna kom undan från alla anklagelser om antisemitism och rasism och den resulterade också i att det allmänna svenska rastänkandet kom att bli extremt kropps/utseendefixerat (det är i varje fall min hypotes) – d v s hur var och en av oss råkar se ut till det yttre (d v s den kropp vi råkar ha fötts in i och bebo och det utseende vi råkar uppvisa inför omvärlden inklusive ansiktsdrag, längd/vikt, hud/hår/ögonfärg o s v) har antagligen kommit att betyda mycket mer i Sverige än i de allra flesta andra (väst)länder på jorden vad gäller s k raslig och nationell tillhörighet och därmed går det lite vanvördigt att hävda att den svenska rasforskningen och det svenska rastänkandet i slutänden egentligen ”bara” var/är en slags skönhetstävling som egentligen ”bara” handlade/handlar om att vara s k snyggast och s k sexigast för att uttrycka det riktigt vulgärt.

Den svenska BLM-rörelsen får nu ytterligare gehör från den sittande rödgröna regeringen under pandemin

Den svenska BLM-rörelsen får nu ytterligare gehör från den sittande rödgröna regeringen och ”inhöstar” därmed ännu en (del)seger – samtliga 21 länsstyrelser i landet får i uppdrag av regeringen Löfven att specifikt arbeta med frågan om ras inom det svenska arbetslivet och motverka och bekämpa rasdiskrimineringsproblematiken på den svenska arbetsmarknaden:
 
 
”Länsstyrelserna får i uppdrag att motverka rasism på arbetsmarknaden
 
I Sverige behöver afrosvenskar ha en forskarutbildning för att komma upp i samma inkomst som en person i övriga befolkningen med treårig utbildning efter gymnasiet. Det konstaterar jämställdhetsminister Åsa Lindhagen i en kommentar i samband med att regeringen nu ger länsstyrelserna i uppdrag utveckla arbetet mot rasism på arbetsmarknaden.
 
”Vi behöver lyfta fram den strukturella rasism som finns i Sverige och som många omedvetet upprätthåller.”
 
Regeringens uppdrag till länsstyrelserna innebär bland annat att Sveriges 21 länsstyrelser ska arbeta med att öka kunskapen hos aktörer på arbetsmarknaden om afrofobi och hur begränsande normer verkar kring hudfärg.
 
Regeringen vill också att länsstyrelserna ska sprida kunskapen till den egna verksamheten på arbetsmarknaden. Slutligen vill regeringen att länsstyrelserna ska lämna egna förslag på effektiva åtgärder.
 
Uppdraget riktar sig till alla de 21 länsstyrelserna men regeringen skriver att länsstyrelserna i storstadsregionerna, Skåne, Stockholm och Västra Götaland, bör fokusera extra på frågorna. Uppdraget att samordna arbetet har gått till Stockholms länsstyrelse.”

General Bruno von Uthmanns son har gått bort

Nu har ännu ett (ofrivilligt förövar)vittne gått bort från Andra världskriget – nämligen greve Hans-Alexander von Uthmann, son till Tredje rikets eller det s k Stortysklands militärattaché i Sverige innan och under kriget general Bruno von Uthmann.
107066181_10157653590115847_3797865502420720001_o.jpg
 
Hans-Alexander har berättat för journalisten och författaren Staffan Thorsell om sina minnen från krigsårens Stockholm och bl a om att hans far Bruno hade hoppats att få leda en egen Wehrmacht-division när Operation Barbarossa inleddes 1941 vilket han då aldrig fick göra utan OKW (Wehrmachts överkommando) ansåg att Bruno behövdes bättre i Stockholm där han hade mycket goda kontakter bland de svenska s k överklassnazisterna och inte minst inom den pro-nazityska falangen inom den svenska officerskåren.
 
Efter kriget internerades Bruno och efter en sedvanlig avnazifieringsprocess kvarstannade han i Västtyskland fram tills sin död 1978 medan Hans-Alexander emigrerade till Sverige efter kriget där han kvarstannade fram tills sin död i juni i år.
 
Bruno von Uthmann dyker upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang under krigsåren som vän till bl a Sveriges dåvarande ÖB Olof Thörnell och Sven Hedin m fl. År 1940 erhöll Bruno Svärdsorden av första klass av Sveriges dåvarande försvarsminister Per Edvin Sköld medan Thörnell i sin tur en tid därefter erhöll storkorset av Tyska Örnens orden av Bruno och den tyska ambassadören prinsen av Wied.

Kung Emund ”den gamles” grav?

Ända sedan tonåren har jag roat mig med att systematiskt resa runt i Östergötland och i landet i övrigt och även i andra länder (såsom Roskilde i Danmark, Gamle Oslo i Norge och Kraków i Polen) för att besöka och ”beta”/”bocka” av de svenska kungaätternas och furstehusens gravar (Stenkilarna, Erikska och Sverkerska ätterna, Bjälboätten, Huset Vasa o s v) inklusive de olika dynastiernas kungar, drottningar, prinsar och prinsessor varav åtskilliga just är belägna i mitt hemlandskap såsom i Vreta kloster, Omberg/Alvastra, Söderköping och Linköping men också i Varnhem, Gudhem och Husaby i Västergötland, i Uppsala och så klart i Stockholm med omnejd men denna gravplats hade jag dock missat fram tills alldeles nyligen:
107412738_10157648662875847_7268329488674318371_n.jpg
 
Enligt den s k folktraditionen eller muntliga traditionen ska detta då möjligen vara kung Emund ”den gamles” eller Emund ”slemmes” gravplats från 1060-talet som är belägen i Årsta i Stockholm.

Ännu en olaga hot-anmälan

I onsdags, d v s mitt under den pågående BLM-rörelsen/debatten (som ju fortfarande pågår), erhöll jag ett direktmeddelande på/via Instagram som jag uppfattade som ett direkt mordhot.
 
Jag valde därefter att polisanmäla detta inlägg på polisstationen i Flemingsberg som olaga hot med hatbrottsmotiv då det så tydligt handlade om både just ett (döds)hot och en explicit anspelning på mitt utseende och ursprung som varande (nordost/sydost)asiat och (utlands)adopterad från Sydkorea.
 
Nu har personen ifråga bett om ursäkt till mig i form av ett nytt direktmeddelande på/via Instagram som jag fick inom en timme efter att jag hade gjort min polisanmälan (vilket kan tyckas märkligt men möjligen kontaktade Skånepolisen personen ifråga kort efter att min anmälan hade registrerats i polisens anmälningssystem) samt förklarat att han är mycket arg, upprörd och ledsen just nu p g a den pågående BLM-rörelsen/debatten, att han bl a är arg på Bilan Osmans Facebook-inlägg och upprörd över Alexander Bards olyckliga öde mm samt att han är arg på mig då han uppfattar att jag är emot Väst och Sverige och västerlänningarna och svenskarna.
 
Personen menar vidare att hans närmaste familjemedlemmar nu har drabbats av att jag offentliggjorde hans hotmeddelande (med hatbrottsmotiv) liksom hans arbetsplats samt att han är orolig för sitt relativt nyfödda (första)barns framtid p g a den utomeuropeiska invandringen då han alldeles uppenbart är en av Sydsveriges 100 000-tals SD:are som dagligen (mass)konsumerar de högerradikala alternativmedierna och därmed delar SD:s mörka och dystra analys av landets framtid.
 
Jag kommer inte att ta tillbaka min polisanmälan och jag har heller inte svarat på och därmed inte godtagit hans ursäkt och förklaring till varför han just nu är så arg (en kvalificerad gissning säger väl antagligen att mängder av människor i Väst och i Sverige som tillhör högern i någon mening och fr a den västerländska och svenska majoritetsbefolkningen just nu är mycket arga på och väldigt ledsna p g a BLM-rörelsen/debatten) och då personen ifråga är identifierad så löper denne gissningsvis en rätt så stor risk att bli åtalad framöver.

 

Instagram 1 juli 2020.jpg

Nina Solomin kritiserar den svenska vithetsforskningen

Av alla svenska skribenter som på sistone har hörts och synts allra mest vad gäller att kontra mot och argumentera mot den svenska BLM-rörelsen står bl a journalisten och författaren Nina Solomin ut som idag i SvD skriver om att rasismen i Sverige är obefintlig (https://www.svd.se/ar-sverige-varldens-basta-land-att-leva-i?fbclid=IwAR0KMj8_fK1S7phlAZ6zVTmtg2a-TL0_8nIltVG_Js1VKmWC5ZKIJrlyMP4) och som för någon vecka sedan i Sveriges Radios och P1:s program ”Godmorgon, världen!” (https://sverigesradio.se/artikel/7500333?fbclid=IwAR1GuKmri1tBkta1epI-6VbDAw1wc2m4OPMVXi92Y54ui7_IfqtoVzYN-Bw) attackerade de svenska ras- och vithetsforskarna.

 

NINA S.jpg

Om att ha ”peak:at” inom forskarvärlden p g a marginalisering och stigmatisering men ändå uppskattas av studenter

Det är fascinerande att kunna konstatera, utifrån att tyvärr numera och sedan några år tillbaka vara en idag både marginaliserad och stigmatiserad person i antirasistiska och feministiska sammanhang och både innanför och utanför högskole- och forskarvärlden efter ett antal konflikter, att åtminstone en del av landets studenter fortsätter att läsa alla mina texter, inspireras och göra bruk av dem och referera till och citera ur dem:
TH.jpg
 
Varje gång vårterminen avslutas får jag nämligen så gott som dagligen automatiska s k Google-alert-mejl som ”notifierar” att jag finns med i ett ständigt växande antal olika studentuppsatser och i praktiken även på alla nivåer, i alla ämnen och vid alla högskolor.
CITAT
 
Tyvärr har jag samtidigt dock i övrigt ”peak:at” vad gäller antalet refereringar och citeringar i texter och publikationer författade av andra forskare (liksom också i doktoranders avhandlingar) p g a att jag idag anses vara en s k ”problematisk” och ”dålig” person (läs: kort och gott en förrädare mot den antirasistiska och feministiska kampen) men studenterna (d v s de unga vuxna, och som måhända kanske inte vet bättre p g a att de just är så unga) är alldeles uppenbarligen min sista och nog även min stora ”fan base” numera.

Hur många afrosvenskar eller svarta svenskar studerar egentligen på universitetet, hur många av dem är doktorander och hur många undervisar och forskar vid en svensk högskola?

Hur många afrosvenskar eller svarta svenskar studerar egentligen på universitetet och är det de svenska somalierna, etiopierna, eritreanerna, burundierna, kenyanerna eller nigerianerna som dominerar? Hur många afrosvenskar eller svarta svenskar är egentligen doktorander och hur många nya afrosvenskar eller svarta svenskar antas som doktorander vid de svenska universiteten? Är det inresande vuxna invandrare som dominerar, som oftast tillhör den postkoloniala överklassen och eliten i sina hemländer, eller är det de s k ”andrageneration:arna” från den s k ”Orten” som dominerar? Och hur många afrosvenskar eller svarta svenskar undervisar eller forskar vid en svensk högskola, inom vilka ämnen är de verksamma, var arbetar de, hur många av dem är arbetslösa och hur mycket tjänar de egentligen?
Mot bakgrund av den pågående BLM-rörelsen så skadar det inte att påminna om hur situationen ser ut inom den svenska högskole- och forskarvärlden för afrosvenskarna:
 
Idag finns det minst 350 000 invånare i landet som kan betecknas som afrosvenskar eller svarta svenskar, vilket innebär att Sverige tillhör ett av de länder i Europa som härbärgerar en av de högsta andelarna svarta invånare inom sin (total)befolkning tillsammans med Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Belgien, Portugal och Italien.
 
Den afrosvenska minoriteten är generellt ung och koncentrerad till det urbana Sverige vilket innebär att 6-7% om inte mer än så av alla invånare mellan 0-44 år och i t ex Stor-Stockholm numera är afrosvenskar. Cirka 5000 av afrosvenskarna är adopterade, som mestadels har vita adoptivföräldrar, och cirka 30 000 är blandade eller mixade, som mestadels har en svart far och en vit mor.
 
Samtidigt är afrosvenskarna kraftigt underrepresenterade inom den högre utbildningen som studenter och doktorander vid landets högskolor liksom som lärare och forskare inom akademin.
 
Ett viss läsår påbörjar knappt 2000 afrosvenskar högskolestudier i Sverige ,vilket är en mycket kraftig underrepresentation:
 
År 2015 handlade det t ex om 700 personer som är födda i hela Afrika, d v s inte bara i subsahariska Afrika (t ex 166 i Somalia, 74 i Etiopien, 48 i Burundi och 46 i Nigeria), och i denna grupp ingick en hög andel s k inresande utländska (gäst/utbytes)studenter som inte har växt upp i Sverige och som inte talar svenska, samt 693 som är födda i Sverige vars föräldrar är födda i Afrika (t ex 189 i Etiopien, 176 i Somalia, 107 i Eritrea och 80 i Marocko).
 
Vad gäller afrosvenskar som är doktorander så är siffrorna tyvärr fullständigt katastrofala.
 
antal doktorander med bakgrund i Afrika som är inskrivna vid en svensk högskola:
födda i Afrika: 80 personer (t ex 11 i Etiopien och 11 i Kenya)
födda i Sverige med föräldrar som är födda i Afrika: 19 personer
 
Långt ifrån alla antagna doktorander kommer då ut ur ”systemet” med en doktorsexamen utan höga andelar misslyckas och hoppar av och tyvärr är ”påfyllningen” av nya afrosvenska doktorander mycket skral och särskilt gäller det de s k ”andrageneration:arna” som har växt upp i Sverige och som talar svenska. De nyantagna doktorander som har bakgrund i Afrika är då i första hand s k inresande utländska personer som inte har växt upp i Sverige och som inte talar svenska:
 
antal nyantagna doktorander under läsåret 2018/19 som är födda i Sverige med föräldrar som är födda i Afrika: 8 personer
 
Normalt antas kring 2000 nya doktorander vid samtliga svenska högskolor under ett visst läsår vilket innebär att afrosvenskarna är rent ut sagt astronomiskt underrepresenterade som nyantagna doktorander inom den svenska högskolesektorn.
 
Huvudorsaken till ovanstående katastrofsiffror står att hitta i att extremt höga procentandelar av landets barn, ungdomar och unga vuxna med bakgrund i Afrika, Asien och Sydamerika misslyckas och ”slås ut” redan i grundskolan och därefter även i gymnasiet om de ens lyckas ta sig in på gymnasiet, vilket i slutänden innebär att endast en liten procentandel av dem till slut lyckas ta sig in på högskolan överhuvudtaget och än färre lyckas sedan ta sig ut med en högskoleexamen som gör att de kan antas som doktorander då avhoppen tyvärr är mycket stora för att inte säga enorma bland landets högskolestudenter med utomeuropeisk bakgrund.
 
Slutresultatet är att ytterst ytterst få disputerade lärare och forskare vid landets högskolor idag har bakgrund i Afrika, Asien och Sydamerika överhuvudtaget och särskilt gället det de s k ”andrageneration:arna” som verkligen är försvinnande få – d v s de lärare som har en doktorsexamen och de aktiva forskarna inom den svenska akademin som har utomeuropeisk bakgrund är nästan alltid invandrare och inte s k ”andrageneration:are” och de allra flesta av dem invandrade som vuxna till Sverige och har därmed inte växt upp i Sverige.
 
Idag har 5,5-6% av Sveriges cirka 30 000 högskoleanställda lärare och forskare någon form av bakgrund i Afrika, Asien eller Sydamerika och fördelningen ser ungefär ut som följer:
 
andel adjunkter med utomeuropeisk bakgrund: ca 5-6%
andel lektorer (d v s högskolelärare som har doktorerat) med utomeuropeisk bakgrund: ca 4-5%
andel professorer med utomeuropeisk bakgrund: ca 1-2%
 
Dock har de allra flesta av dem bakgrund i Sydamerika samt i Asien och procentandelen lärare och forskare i landet som har afrikansk bakgrund uppgår därmed sannolikt till ej mer än 0,5-0,8%.
 
antal disputerade som är anställda vid en svensk högskola som har bakgrund i Afrika: 141 personer (varav 116 är män och 25 kvinnor – OBS: 82% av samtliga invånare med bakgrund i Afrika som har en doktorsexamen är då män)
antal disputerade som är anställda vid en svensk högskola som har bakgrund i Afrika och som är verksamma inom humaniora: 8
antal disputerade som är anställda vid en svensk högskola som har bakgrund i Afrika och som är verksamma inom samhällsvetenskap: 25
 
De disputerade som är anställda vid en svensk högskola som har bakgrund i Afrika, Asien och Sydamerika är vidare kraftigt koncentrerade till de mindre högskolorna medan de som har svensk, nordisk, europeisk och västerländsk bakgrund är överrepresenterade på de stora och historiska (och därigenom mest prestigefyllda och rikaste) högskolorna: T ex arbetar 55% av de disputerade som är anställda vid en svensk högskola som har bakgrund i Afrika på en mindre högskola jämfört med 36% bland de som har svensk bakgrund.
 
Tyvärr är vidare över 10% av samtliga invånare med bakgrund i Afrika som har en doktorsexamen arbetslösa att jämföra med bara någon enstaka procent bland de som har svensk bakgrund och medelinkomsten bland samtliga invånare med bakgrund i Afrika som har en doktorsexamen är betydligt lägre än bland de som har svensk bakgrund: Det handlar om en löneskillnad på 20-30%, vilket indikerar att invånare med bakgrund i Afrika som har en doktorsexamen generellt går på projekt, är deltidsanställda, går på procent och på timmar, är sjukskrivna eller utbrända och har ”gått in i väggen” o s v.
 
Framför allt har de invånare med en doktorsexamen som har bakgrund i både Afrika, Asien och Sydamerika och som arbetar på de mindre högskolorna en lägre inkomst jämfört med de som har svensk bakgrund och särskilt har de invånare med en doktorsexamen som har bakgrund i både Afrika, Asien och Sydamerika och som är verksamma inom humaniora, naturvetenskap och datavetenskap en lägre inkomst jämfört med de som har svensk bakgrund.
 
Med all sannolikhet finns det sammanfattningsvis långt långt fler högskoleanställda afrosvenskar som t ex är städare, receptionister, telefonister, ”IT-killar”, ”mattanter” och statistiker än som är lärare och forskare. Vid Uppsala universitet har t ex 1% av samtliga anställda bakgrund i Afrika och de allra allra flesta av dem hittas då inte inom den s k kärnverksamheten (d v s undervisning och forskning) utan inom den lägre administrationen och nog också i mycket hög utsträckning inom den s k ”marktjänsten” (ursäkta det sexistiska uttrycket).