Timbro har idag släppt en uppdaterad version av sin Authoritarian Populism Index, vars första version publicerades 2016 och som statsvetaren Andreas Johansson Heinö står bakom, och i rapporten som studerar större delen av Europa (totalt 31 länder) ingår 245 partier som har erhållit över 1% i något demokratiskt val sedan 1945 och av dem har 60 som är aktuella och aktiva idag särskilt studerats.
Rapporten konstaterar bl a att Ungern är det land där denna typ av partier dominerar allra mest medan Malta är det land där denna typ av partier är svagast (OBS – statistiken gäller fram tills 2023). Idag erhåller denna typ av partier runt 27% av rösterna räknat i valresultat och uppemot en tredjedel av väljarnas röster i de undersökta länderna räknat i absoluta tal (d v s i antal väljare/människor).
Den stora förklaringen till att denna typ av partier har ”gått upp som en raket” sedan det senaste millennieskiftet är de traditionella demokratiska socialistiska arbetarpartiernas kraftiga nedgång och delvis också de historiska konservativa högerpartiernas dito.
Totalt sett har populistiska partier någon gång befunnit sig i regeringsställning i flertalet europeiska länder och peaken inträffade (hittills i varje fall) 2019 då det handlade om 14 länder – idag (OBS återigen statistiken gäller fram tills 2023) rör det 8 länder. Sverige är ett av de länder i Europa där ett populistiskt parti ännu ej har suttit i en regering rent formellt.
Av de 60 specialstuderade partierna är slutligen ungefär lika många antidemokratiskt lagda, ”normaldemokratiska” och pålitliga demokratiska partier.
(Svenska Journalistförbundets tidning) Journalistens Hanna Lundquist intervjuar Mathias Wåg som var måltavlan för gårdagens uppmärksammade nazistiska attack på Moment:teatern i Gubbängen i Stockholm och som ger en helhetsbild av vilka det är som extremhögern har valt att ge sig på under de senaste två åren.
Sedan Kristerssons TAN-höger (d v s M, KD och L) vann 2022 års val och efter att Tidöavtalet med SD ingicks i oktober samma år så har hela den samlade svenska s k nationella rörelsen känt (och inte minst njutit av) segervittring och samtidigt velat passa på att ”ge igen för gammal ost” och det betyder konkret att ge sig på alla oss som har bevakat extremhögern i många år (och i flera fall såsom i Mathias och mitt fall i årtionden på raken) och helt enkelt hämnas på oss nu när räkenskapens dag är här och hämndens timme är slagen:
”Det är tydligt att de framför allt ger sig på folk kring Expo, vi som var gamla Researchgruppen och Inte rasist men… De tre grupper som har granskat extremhögern, liksom personer som Tobias Hübinette och Bilan Osman. De har väldigt målmedvetet under två års tid riktat trakasserikampanjer mot alla oss.”
Som många medier har rapporterat gick en grupp högerextremister till angrepp mot ett politiskt möte i Gubbängen i Stockholm på onsdagskvällen. Den antirasistiska stiftelsen Expo skulle föreläsa på mötet arrangerat av Vänsterpartiet och Miljöpartiet, och Mathias Wåg, medarbetare på Aftonbladet Kultur och ansvarig utgivare för den anarkistiska tidningen Brand, skulle delta i ett panelsamtal.
De högerextrema filmade attacken. De kastade in rökfacklor, sprejade deltagare på mötet i ansiktet med röd färg, och misshandlade Mathias Wåg.
– Jag har råkat ut för nazister tidigare, men det här är så iscensatt, hur de går till väga med rökfacklor och videofilmar. Det är en aktion de gör för att lägga upp och sprida, det är våldspropaganda och verkligen märkligt att utsättas för, säger Mathias Wåg på torsdagsförmiddagen till Journalisten.
Mathias Wåg har länge varit en tongivande antifascistisk aktivist. Han beskriver att angreppsmännen från att de kom in i lokalen identifierade honom.
– Jag fick ögonkontakt med den person som rusade in och genast tog sig fram till mig och började mata slag i ansiktet. Tack och lov hann Expo ta sig ut bakvägen, jag vet inte om de hade gått på dem också annars, säger Mathias Wåg.
Förändrar du något i ditt yrkesutövande på grund av det här?
– Jag kommer behöva tänka över offentliga samtal betydligt mer. Ha det på platser med en viss säkerhet omkring.
Arrangörerna hade meddelat polisen om sammankomsten på grund av en tänkbar hotbild, och polis hade varit på plats en kvart före mötet.
– De var bara där och lämnade ett nummer, sedan åkte de iväg, säger Mathias Wåg.
Nyligen ägde ett nazistiskt angrepp mot EU-migranter i Stockholm rum, nu detta. Tror du att journalister i bredare mening kan ligga i riskzonen för angrepp från högerextrema?
– Ja. Men de är försiktigare mot de stora mediehusen. Som jag skrivit om är det tydligt att de framför allt ger sig på folk kring Expo, vi som var gamla Researchgruppen och Inte rasist men… De tre grupper som har granskat extremhögern, liksom personer som Tobias Hübinette och Bilan Osman. De har väldigt målmedvetet under två års tid riktat trakasserikampanjer mot alla oss.
Vilket skydd får du?
– Som frilans för Aftonbladet har jag en dialog med dem, de har också ställt upp med advokathjälp när jag drabbats av förtalsåtalen. Som frilansare är man i en gråzon, men Aftonbladet är iallafall medvetna om att vi behöver skydd. Det känns tryggt. Men jag borde också vara bättre på att säga till när jag tar föreläsningar, för det är ingenting Aftonbladet har koll på. Som frilans tar man alla uppdrag som ger inkomster.
Vet du om videomaterialet har lagts ut av gärningsmännen?
– Nu har det blivit sådan enorm uppmärksamhet så jag är inte säker på att de kommer lägga ut den här filmen. Jag ser att jag i stället dränks i kommentarer av Sverigevänner om att det här var arrangerat för att vända opinionen. Det är så de spinner det nu. Kanske av en enkel anledning: det de har på film är hur de kommer in och sprejar och slår pensionärer. De stod med kameran vid ingången. Även de måste fatta att det är dåligt för dem att visa upp det.
Om en månad utkommer min nya bok ”Svenska asiater. Antiasiatisk rasism och framväxten av en ny minoritet” som är den allra första stora studien om (öst- och sydost)asiaterna i Sverige. Det är samtidigt min 12:e bok i ordningen som behandlar frågor om ras, rasism och minoriteter och som publicerats under de senaste 5-6 åren.
Boken handlar om den utan konkurrens minst beforskade och uppmärksammade minoriteten i dagens både mångfaldspräglade och genomsegregerade Sverige som sällan eller aldrig förekommer i den ständigt pågående debatten om migration, integration, segregation och svenskhet samtidigt som gruppen numerärt sett numera är större än de svenska latinamerikanerna och inte mycket mindre än afrosvenskarna.
Rasism mot asiater diskuteras vidare mycket sällan och går oftast under radarn samtidigt som rasism riktad mot bl a svarta, muslimer, judar, romer, samer och andra invandrar- och minoritetsgrupper regelbundet aktualiseras i den medierade offentligheten liksom inom politiken och inte minst i forskningen.
Under de båda pandemiåren 2020-21 kom dock den antiasiatiska rasismen att uppmärksammas som aldrig förr p g a att asiater i hela västvärlden trakasserades och attackerades och till och med dödades på offentlig plats och förövarna tillhörde både de vita majoritetsbefolkningarna och olika minoritetsgrupper såsom svarta och latinos i USA och personer med bakgrund i MENA-regionen och subsahariska Afrika i Sverige.
”Svenska asiater har kallats allt från båtflyktingar till Koreabarn och blir fortfarande föremål för så kallad gulinghumor i svensk populärkultur.
Hur förhåller sig svenska asiater till antiasiatisk rasism och rasstereotyper av asiater? Hur förhåller de sig till könade föreställningar om asiatiska kvinnor respektive män som tar sig uttryck i hypersexualisering respektive avsexualisering?
Och hur ser egentligen svenska asiaters ställning ut i dagens Sverige i förhållande till både den vita majoritetsbefolkningen och till de andra invandrar- och minoritetsgrupperna?
Tobias Hübinettes bok är den första i sitt slag och grundar sig på omkring 100 svenska boktitlar och 900 medietexter där svenska asiater själva skriver eller kommer till tals på andra sätt och resonerar kring frågor om diskriminering, om att utgöra en specifik minoritet samt om att utveckla motstrategier mot antiasiatisk rasism.
Tobias Hübinette är lärare och forskare vid Karlstads universitet. Han har bland annat skrivit uppmärksammade böcker som ”Den svenska färgblindheten” (2023), ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasfrågor och rasdiskussioner i Sverige 1946-1977” (2021), ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” (2019), ”Vit melankoli. En analys av en nation i kris” (2020) tillsammans med Catrin Lundström samt ”Race in Sweden. Racism and antiracism in the world’s first ‘colourblind’ nation” (2023) tillsammans med Catrin Lundström och Peter Wikström.”
Sedan igår står det klart att ännu en återbegravning kommer att äga rum i augusti i år och denna gång rör det både tornedalska och samiska kvarlevor. Den svenska rasforskningen var nämligen särskilt inriktad på att undersöka omfattningen av den s k rasblandningen i Norrland mellan majoritetssvenska nybyggare, samer respektive finsktalande vilka gifte sig och fick blandade eller mixade barn med varande i allt högre grad fr o m 1800-talets andra hälft.
I Sverige finns det tusentals skelett, skallar och olika kroppsdelar som samlades in mellan ca 1860-1940 av de svenska rasforskarna och som ägs av staten och/eller olika institutioner (museer, högskolor, sjukhus, skolor o s v). Ett litet antal av dem har hittills repatrierats och återbegravts i takt med att en uppgörelse har börjat äga rum rörande arvet (och i detta fall det materiella och mänskliga arvet) efter den en gång så världsberömda svenska rasforskningen.
En stor del av kvarlevorna som användes som empiriskt underlag av rasforskarna kommer från majoritetssvenskar som i praktiken tillhörde socialgrupp fyra (kriminella, tiggare, hemlösa, psykiskt sjuka, funktionsnedsatta o s v) medan andra härrör från de nationella minoriteterna och ytterligare andra från olika utomeuropeiska länder.
Till exempel tog svenskar med sig kroppar, huvuden och kroppsdelar från Omdurman i nuvarande Sudan där ett blodigt slag ägde rum 1898 liksom från Beijing i dagens kinesiska folkrepublik efter Boxarupproret 1898-1901 samt från urfolksgravar i Anderna och Australien och enskilda forskare som Sven Hedin gjorde detsamma – Hedin högg t ex själv av huvudet på en nyligen avliden iranier (i lönndom – detta skedde på natten i anslutning till en helgedom) och skickade sedan huvudet till en vän som verkade som rasforskare.
”Den 18 augusti 2024 äger en ceremoni rum på Akamella ödekyrkogård, Muodoslompolo. Den berör tornedalska/kvänska/lantalaisiska och samiska kvarlevor.”
Efter 146 år är det dags för de tornedalska/kvänska/lantalaisiska och samiska kvarlevorna att återvända till Akamella ödekyrkogård. De grävdes upp 1878 och återfördes till Muonio Muodoslombolo i oktober 2022. Sedan dess har de förvarats av Pajala församling.
Detta är första gången återtagande av kvarlevor handlar om den meänkielitalande befolkningen.
Sommaren 1878 grävdes kranier upp från Akamella kyrkogård, Muodoslompolo, i pseudovetenskapliga rasbiologiska syften. Det framkom genom arbete som forskaren Carl Gösta Ojala utfört och redovisat i delrapporten Då människovärdet mättes (SOU2022:32), av Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset.
Delrapporten utgavs 2022 och sedan dess har Svenska tornedalingars riksförbund, STR-T, i samverkan med Svenska kyrkan, samemuseet Siida, Muonio sameby, Sametinget och Länsstyrelsen i Norrbotten arbetat för ett återtagande av kvarlevorna.
2001 återlämnades kvarlevor från 172 avlidna, från olika områden. Det var samemuseet Siida i finska Enare som tog emot återlämningen från anatomiavdelningen på institutionen för biomedicin vid Helsingfors universitet.
I denna anatomiska samling ingick kvarlevor från Akamella kyrkogård. Området kring Akamella och Muodoslompolo har historiskt befolkats av tornedalingar, kväner, lantalaiset och samer, och gör så fortfarande.
Kvarlevor överlämnades i oktober 2022 vid gränsen i Muonio Muodoslombolo. De 23 kranierna togs emot av STR-T och Muonio sameby. På plats fanns också representanter från sannings- och försoningskommissionen, Luleå stift, Pajala församling och lokala invånare. Sedan dess har kvarlevorna förvarats av församlingen.
En arbetsgrupp har bildats för planering av återbördande av kvarlevorna i gravens vila. Datumet för ceremonin är söndag den 18 augusti 2024 och platsen är ödekyrkogård Akamella i Muodoslombolo.
Anders Svensson, som driver Svenssons nyheter och vars sajt är en av de mest besökta (under en viss månad) svenskspråkiga sajterna som står till vänster, har sammanställt en lista över de vänsterkonton (OBS – till vänster om S men samtidigt inkluderande vänstersocialdemokrater) på Facebook och X (d v s f d Twitter) som har flest följare och inte oväntat ”vinner” Greta Thunberg.
Själv kommer jag på plats 23 på Facebook samtidigt som min Facebook-sida ju är personlig och därtill helt öppen (d v s det är egentligen meningslöst att både bli vän med mig och följa min Facebook-sida då alla och envar kommer åt den ändå) medan flera av de andras Facebook-sidor utgörs av offentliga sidor som det bara går att bli följare till.
Generellt dominerar personer och konton som är kopplade till V och S (och då handlar det som sagt om vänstersocialdemokrater) medan några är kopplade till frihetlig socialism (och anarkism och syndikalism).
Vad gäller X hamnar jag på plats 16 och därtill hamnar jag på plats 6 på Instagram efter Dagens ETC (och före Klägget) vad gäller både antalet följare samt genomslag och engagemang. På Instagram ”vinner” annars Greta Thunberg återigen och därefter kommer Danny Lams TNKVRT och Vänsterpartiets konto.
Slutligen hamnade min blogg på plats 11 bland de svenskspråkiga vänstersajterna under den gångna (d v s mars) månaden räknat i antal besökare.
Tyvärr är dock de högerpopulistiska och högerradikala kontona många många gånger större än vänsterkontona på både Facebook, X och Instagram och de högerpopulistiska och högerradikala alternativmediernas olika sajter är mångmångdubbelt större än motsvarande vänstersajter räknat i antal besökare per månad.
Det finns därmed många gånger fler högerpopulistiska och högerradikala s k influensers än vad det finns vänsterinriktade (OBS – till vänster om S men samtidigt inkluderande vänstersocialdemokrater) influensers och hade Youtube och TikTok också tagits med i sammanhanget så hade radikalhögersidans övertag och dominans varit än mer extrem jämfört med Facebook, X och Instagram.
SD:s studentförbund Konservativa förbundet (KF) erhöll 7,5% och två mandat i förra veckans kårval vid Karlstads universitet, vilket inte är ett dåligt resultat mot bakgrund av att KF:s avdelning vid Karlstads universitet bildades formellt först under förra höstterminen.
I Karlstad gick KF till val under beteckningen Konservativa kårpartiet och det är också den beteckningen som gäller vid Stockholms universitet där KF erhöll 8,6% i förra årets kårval.
KF har ställt upp i uppemot 6-7 högskolors kårval runtom i landet och förbundet har eller har haft avdelningar vid bl a KI, KTH, Handelshögskolan, Försvarshögskolan, Södertörns högskola, Lunds universitet, Linköpings universitet och Göteborgs universitet. Hittills har KF lyckats allra bäst i Uppsala under beteckningen Högerpartiet och det handlar om 11,1% som partiet uppnådde i 2023 års kårval.
Generellt attraherar KF studenter som läser på olika naturvetenskapliga program och kurser liksom en del jurist-, psykolog- och lärarstudenter att döma av kandidatlistorna och styrelseledamöterna.
KF stödde helhjärtat den högerradikala influensern Christian Petersons sabotage av min kurs i kritiska ras- och vithetsstudier i höstas liksom SD Karlstad, ett flertal SD-toppar, SD:s mediekanal Riks och SD:s forskningspolitiska talesperson i riksdagen.
Den senaste ULF:en (Undersökningar av levnadsförhållanden) indikerar att 6,2% av majoritetsinvånarna är ensamma och saknar en vän och andra sociala relationer medan detsamma gäller för 12,1% av invandrarna och andragenerationarna.
Båda dessa siffror är än högre för männens del – särskilt gäller det män som är 20-29 år (liksom också 40-49 år) – liksom för personer som uppvisar en låg utbildningsnivå.
Unga vuxna män med utländsk bakgrund som har misslyckats i skolan är mest ensamma och har minst sociala relationer. Majoritetssvenska kvinnor med en eftergymnasial utbildning på tre år (eller mer än så) är omvänt minst ensamma och har flest sociala relationer.
Poeten, kritikern och doktoranden Judith Kiros tilldelades igår det tredje litterära priset på kort tid – Sveriges Radios lyrikpris – för sin andra diktsamling ”Det röda är det gränslösa” som kom ut förra året och liksom de tidigare två utmärkelserna är det synnerligen välförtjänt.
Judith och jag har känt varandra sedan 2010-talets debatter om ras och rasism och vi är idag kollegor vid Karlstads universitet och det har slumpat sig så att Judith är min första doktorand någonsin – jag är nämligen hennes bihandledare och om lite mer än två månader äger slutseminariet rum i Karlstad vad beträffar hennes avhandlingsprojekt.
”Judith Kiros, doktorand i engelsk litteratur vid Karlstads universitet, tilldelas Sveriges Radios Lyrikpris 2024 för diktsamlingen Det röda är det gränslösa.
– Det betyder mycket för mig, säger en mycket glad Judith Kiros.”
Detta är det tredje priset till Judith Kiros och diktsamlingen på kort tid. I slutet av förra året belönades hon både med Svenska Dagbladets litteraturpris och Mare Kandrepriset.
Sveriges Radios Lyrikpris har delats ut sedan 1958. Det är landets äldsta poesipris och därmed också ett av de mest välrenommerade.
– Det känns såklart väldigt fint att ha tilldelats det här priset och att veta att boken har kommunicerat någonting meningsfullt till folk som har läst den. Det betyder mycket för mig, säger Judith Kiros, på kvällen efter att priset delats ut.
Lyrikprisjuryns motivering är: ”Ett visionärt raseri strömmar över sidorna när medeltida helgonlegender flätas samman med en igenkännlig vardag i Judith Kiros ‘Det röda är det gränslösa’. Beskt, humoristiskt och briljant frammanas en samtid och tidlöshet som flimrar av både ljus och beckmörker.”
– En jättefin motivering! Den handlar ju mycket om isolering, om depression, om hopplöshet. Men jag tänker mig ändå att det finns någonting i den obotliga tröstlösheten som också kan tilltala folk. Samtidigt som vi lever i en samtid som präglas av optimism eller hets kring optimism, sa Judith Kiros till Sveriges Radio direkt efter tillkännagivandet, efter lunch på torsdagen.
Hon berättade också att firandet skulle få vänta till kvällen, eftersom hon skulle sätta sig och skriva vidare på sin avhandling. Hon är doktorand vid Karlstads universitet där hon ingår i Kulturvetenskaplig forskargruppen, KuFo. Hennes avhandlingsprojekt fokuserar på svart brittisk poesi från 1970-talet till 2010-talet och undersöker genom närläsningar av ett antal poeter idén om den svarta diasporans syn på hemsökelsens poetik.
Förutom forskningen undervisar hon också på Karlstads universitets nya, ettåriga utbildning i kreativt skrivande, som ges för första gången detta läsår.
Regeringen och närmare bestämt UD har nu beslutat att kvarlevorna efter 82 finska personer som grävdes upp av rasforskaren Gustaf Retzius för att användas som ”empiriskt underlag” i den svenska rasforskningen ska repatrieras till Finland för att där återbegravas.
Sverigefinska aktivister och antirasister har kämpat i flera år för att få till detta beslut, som kom igår, och kampanjat gentemot både KI, där kvarlevorna förvaras, och regeringen och nu händer det äntligen.
De svenska rasforskarna (liksom de finlandssvenska dito) blev under andra halvan av 1800-talet besatta av att skriva ut de finsktalande finländarna ur den nordiska vitheten och menade att de inte var helt och hållet vita utan snarare räknade de släktskap med asiater eller s k ”mongoler”.
Retzius spelade en avgörande roll för denna förment ”vetenskapliga” hypotes genom att försöka hitta den s k rasrena s k urfinnen och därför genomförde han 1873 en forskningsexpedition till Finland som resulterade i att han förde med sig ett flertal finska skallar hem till KI där han var verksam.
Fram tills nyligen hyllades Retzius av KI och på KI:s campusområde i Solna med en byst samt med en väg och en sal uppkallad efter sig men under ”BLM-året” 2020 valde KI ta ned bysten och idag har även salen och vägen bytt namn.
Retzius och de andra svenska rasforskarnas (liksom de finlandssvenska dito) hypotes fick långtgående konsekvenser in i vår tid.
Under 1900-talets första hälft kunde t ex finska invandrare i USA deporteras tillbaka till Finland med hänvisning till att de var asiater eller ”mongoler” och när USA införde sitt raskvotsystem på 1920-talet och började reglera invandringen efter vithetsgrad (fram tills 1965) ströps i det närmaste den finska invandringen till USA.
Och den svenska naturalisationslagen från 1924 exkluderade de finsktalande finländarna från att kunna söka medborgarskap efter att ha bott i landet i fem år. Detta kunde skandinaver från Norge och Danmark liksom Island och Färöarna göra tillsammans med svenskamerikaner, estlandssvenskar och gammalsvenskbybor. De svenska naturalisationsreglerna (som gällde fram tills 1954) skiljde m a o på s k nordiskt vita invandrare och s k ”halvasiatiska” eller ”semimongoloida” finsktalande finländare.
Så sent som på 60-talet kunde svenska doktorander disputera på omfattningen av den s k rasblandningen mellan majoritetssvenskar och finsktalande i Norrland och svenska uppslagsverk och läroböcker i skolan kunde hävda att finsktalande personer i landet (liksom i Finland och i världen i övrigt) inte var helt och hållet vita ända in på 1970-talet vilket särskilt drabbade tornedalingarna. Den rasism som finska arbetskraftsinvandrare utsattes för under efterkrigstiden bar slutligen tydliga spår av de svenska rasforskarnas gamla hypotes att de finsktalande finländarna kopplades samman med asiater eller s k ”mongoler”.
Igår offentliggjorde den norska myndigheten Barne-, ungdoms- og familiedirektoratet (Bufdir), som ansvarar för adoptionsfrågorna i landet, att myndigheten är för ett fortsatt temporärt adoptionsstopp till Norge efter att den norska regeringen och närmare bestämt Barn- och familjedepartementet för en tid sedan bad Bufdir att ta ett beslut i saken. De norska utlandsadoptionerna upphörde de facto i januari i år efter att oegentligheter hade uppdagats vad gäller en rad ursprungsländer som Norge har adopterat ifrån såsom Filippinerna, Thailand, Taiwan och Sydkorea.
Och på tisdag nästa vecka avgörs det om Nederländerna i praktiken stoppar alla utlandsadoptioner för gott efter att en majoritet av ledamöterna i andra kammaren har ställt sig bakom detta krav och motiveringen är att även dagens utlandsadoptioner genomsyras av korruption och människohandel. Bakom förslaget står bl a landets mäktiga högerpopulistiska parti PVV som erhöll 23,5% av holländarnas röster i förra årets val och som skulle få stöd av runt 33% av holländarna om det hade varit val idag i Nederländerna.
Nederländerna blir i så fall, om detta går igenom, det första mottagarlandet i Väst som väljer att stoppa den internationella adoptionsverksamheten. Tidigare har enbart ursprungsländer som t ex Ryssland och Etiopien tagit ett sådant politiskt beslut.
Tobias Hübinette 