Det Japanska imperiets syn på och behandling av judar under kriget

Det Japanska imperiet byggde visserligen på en grundläggande rasmyt om den gudomliga japanska s k Yamato-rasen, en japansk fascistisk general ska ha uttalat att imperiet skulle ”krossa alla blåögda fiender och deras mörka slavar” (d v s alla de olika och närmast otaliga koloniserade asiatiska folk som västerlänningarna styrde över innan de ”befriades” av japanerna), 100 000-tals både vita och svarta västerländska soldater dödades också på slagfältet och Japan hade därtill sina egna rasforskare (vilka f ö hade kontakt med de svenska rasforskarna) vilka med hull och hår accepterade de panvästerländska kroppsmätningsmetoder, raskategorier, termer och begrepp som de internationella vetenskapliga konferenserna, tidskrifterna och akademierna i Väst hade kommit överens om och fastslagit (såsom Anders Retzius skallmått) men när det gäller synen på och fr a behandlingen av judar så skiljer sig Japan från alla andra statsbildningar som var allierade med Nazi-Tyskland (inklusive Finland som utelämnade judiska krigsfångar från Röda armén till tyskarna):
 
 
Flera japanska diplomater som var stationerade i Europa och vilka idag i stort sett är bortglömda i västvärlden hjälpte judiska flyktingar och de 10 000-tals judar som var bosatta i och hade flytt till Östasien och lydde under det Japanska imperiets jurisdiktion blev lämnade i fred eller internerades likt andra västerlänningar i koncentrationsläger och där vare sig de kristna eller de judiska västerlänningarna medvetet dödades även om åtskilliga utan tvivel dukade under av umbäranden och p g a att de behandlades illa.
 
Det judiska s k ghettot i Shanghai lämnades i praktiken ifred och det sägs att när tyskarna som också var närvarande i den internationella kinesiska kuststaden bad den japanska ockupationsmakten att göra något åt judarna så sökte den japanske guvernören upp ledaren för ghettot och frågade denne varför så många avskydde dem i västvärlden varpå den sistnämnde ska ha svarat ”för att vi är orientaler” alternativt ”för att vi är korta och mörkhåriga” och vilket ska ha besvarats med ett leende av den japanske guvernören och därefter lämnades ghettot och dess invånare i stort sett ifred fram tills dess att ghettot och staden befriades av den kinesiska nationalistarmén.

Om högerextremisten Svante Påhlson på Rottneros

Besökte igår Rottneros i Sunne där den berömde godsägaren, bruksdisponenten, filosofie hedersdoktorn, majoren mm Svante Påhlson en gång bodde och där Västanå teater numera huserar i herrgårdens gamla ladugård. Rottneros har även stått modell för Ekeby i Selma Lagerlöfs roman Gösta Berlings saga.
14054998_10153905482995847_8942145445815637182_n14067442_10153905483035847_8584532956973957490_n
 
Den mycket framgångsrike och förmögne tillhörde den överklassiga delen av den svenska extremhögern ända fram till sin bortgång 1959 och han anlitade flera högerextremt lagda konstnärer när han skapade sin berömda och utpräglat klassicistiska skulpturpark. Påhlson var gift med Margareta Montgomery, dotter till bruksägaren greve HE Montgomery som likt Påhlson själv sympatiserade med fascistiska Sveriges nationella förbund och dess dagstidning Dagsposten, och Påhlson prenumererade på fascistiska Nysvenska rörelsens tidning Vägen framåt ända in på 1950-talet.
 
1948 hade Dagsposten ekonomiska bekymmer och generalmajor Rickman von der Lancken skrev då till Påhlson och bad om hjälp att få kontakt med toppar inom näringslivet som kunde tänka sig att stödja tidningen. Påhlson hänvisade honom vidare till bl a disponent Tore Hedin i Örebro och disponent Erik Scharin i Skellefteå vilka tidigare hade stöttat Dagsposten ekonomiskt liksom inte minst till disponent Nils Danielsen, dåvarande ordförande för Sveriges industriförbund, idag Svenskt näringsliv, som i sin tur rådde denne att ansöka om medel från Näringslivets fond.
13698105_10153905483295847_1977066498841597337_o
 
Svantes och Margaretas son Pål ska ha varit medlem i det nazistiska s k furugårdspartiet och var krigsfrivillig i Finska vinterkriget samt stupade i Norge 1940. När Finland bröt med Nazi-Tyskland 1944 deltog Påhlson i den högerextrema s k operation Stella Polaris som överflyttade material från den finska militära underrättelsetjänsten till Sverige som kom att förvaras på Rottneros ända in i efterkrigstiden. Innan sin bortgång beställde och bekostade den gamle finlandsaktivisten Påhlson Sunnes mest kända landmärke det sk Stamfrändemonumentet som vår nuvarande kung bl a har besökt och skrivit sitt namn på. Nuvarande ägare till Rottneros är Svantes barnbarn och namne som f ö också är medlem i kungens jaktlag.

Sverige – världsrekord i omhändertaganden av barn, adoptioner och reproduktionstekniker

Igår blev jag kontaktad av en fransk sociolog och demograf som har föresatt sig att skriva Västeuropas adoptionshistoria, d v s historien om hur 100 000-tals barn från den utomvästerländska världen och fr a från Europas (och Japans) gamla kolonier (och efter 1989 även från Central- och Östeuropa och den gamla Andra världen) har kommit att adopteras till Västeuropa sedan efterkrigstiden i skuggan av både avkolonialiseringen, Kalla kriget, den postkoloniala invandringen och det s k kriget mot terrorismen: Inte för inte har en demograf betecknat den internationella adoptionen som ”den tysta migrationen” och inte minst då ytterst få forskare och statistiker genom åren knappt ens har bemödat sig om att studera denna barnmigration och dessa barnmigranter (d v s de adopterade).
 
Den franske forskaren är särskilt intresserad av Sverige och (majoritets)svenskarna, det land och det folk som ojämförligt har adopterat allra flest utlandsfödda barn per capita, och förvånas dels över att svenskarna har adopterat sådana enorma mängder barn med tanke på landets demografiska litenhet och dels över att svenskarna har adopterat barn från alla utomvästerländska länder och gamla kolonier utan urskiljning vilket skiljer Sverige från de andra västeuropeiska länderna:
 
Fransmännen har då i huvudsak genom åren främst adopterat barn från sina gamla kolonier (Vietnam, Algeriet, Haiti, Mali, Libanon o s v), Storbritannien (Indien, Uganda, Brittiska Karibien, Sydafrika o s v) och Spanien (Latinamerika och Filippinerna) likaså liksom Belgien (Kongo, Rwanda och Burundi) och Nederländerna (Indonesien, Surinam o s v) men svenskarna har helt enkelt och fullständigt urskiljningslöst i någon slags antirasistisk (och kanske också antifascistisk) och icke-diskriminerande ”alla ska med”- och ”alla får vara med”-anda vid det här laget hunnit adoptera barn från i stort sett samtliga suveräna nationalstater i Tredje världen förutom några enstaka polynesiska öriken.
 
Svenskarna har därtill dessutom hunnit ”täcka av” i stort sett samtliga västländer – d v s svenskarna har också genom åren adopterat barn även från de nordiska grannländerna, från nästan alla väst-, syd- central- och östeuropeiska länder OCH från Nordamerika (fr a blandade svarta barn) och Australien (f r a aboriginska barn).
 
Sverige är med andra ord inte bara ”Tredje världens vita moder” utan i praktiken något av alla världens barns moder – d v s det land som likt Jesus verkligen lever efter devisen ”låt barnen komma till mig”.
 
Och som om detta inte räckte så har den franske forskaren uppmärksammat att Sverige verkar ha demografiskt världsrekord i biopolitiska (och nekropolitiska) barnavårdsinterventioner (inom landet) under högmoderniteten (mellan ca 1920-80): Inget annat land i världen verkar per capita ha lyckats institutionalisera, fosterhemsplacera och adoptera bort (inhemskt) så många av sina egna barn (d v s svenska medborgare inom rikets gränser) som just Sverige förutom att landet under samma tidsperiod också uppvisade mycket höga per capita-siffror vad gäller 10 000-tals tvångsinstitutionaliseringar, tvångsaborter och tvångssteriliseringar.
 
Och slutligen – idag sägs det att (majoritets)svenskarna mycket väl kan vara det folk på jorden som reproducerar sig ”utanför kroppen” allra mest per capita (d v s genom ett flertal och växande antal olika reproduktionstekniker).
 
Svenskarnas avantgardistiska relation till och syn på allt som rör reproduktion, biopolitik, barn och familjebildning har m a o sannerligen varit absolut världsunik åtminstone under de senaste hundra åren.

Det nazistiska våldet på 1990-talet

Den aktuella spelfilmen om mordet på John Hron får mig att minnas hur jag en gång i tiden var mer eller mindre fullständigt besatt av, fixerad vid och närmast maniskt ”jagad” av att ”till varje pris” få det s k etablerade makt-Sverige att förstå hur utbredd extremhögern och nazismen faktiskt hade blivit i Sverige efter Kalla krigets slut p g a fr a Ultima Thule- och vit makt-musikvågen och skinheadsubkulturmodet som drog över landet och under många år ”samlade” jag därför systematiskt hundratals domar och förundersökningar som rörde högerextremt våld och inte minst just dödligt våld genom att varje vecka regelbundet läsa och gå igenom ett 40-tal dagstidningar och sammanställa omfattande kalendarier över de högerextrema dåden dag för dag, vecka för vecka, månad för månad och kvartal för kvartal som sedan publicerades i Expo – dock endast i urval och som utdrag.

 

Jag betraktade dessa kalendarier som jag själv sammanställde och skrev under extremhögerns mest intensiva år på 1990-talet som det ultimata ”faktavapnet” och ”statistikvapnet” som just skulle få det etablerade Sverige att inse hur illa situationen verkligen var: Såsom jag resonerade då så var det endast s k ”objektiva”, ”neutrala” och ”råa” och också tyvärr alltför ofta brutala faktasammanställningar som ”bet” på det s k etablissemanget inklusive siffror och statistik som jag regelbundet förde över exempelvis antal deltagare på demonstrationer, möten och vit makt-musikkonserter med angivande av datum och platsangivelser.

 

Jag har sparat ett antal sådana interna kalendarier av s k nostalgiska skäl och som jag skrev på i stort sett varje dag då det hände så osannolikt mycket vad gäller högerextrem aktivitet och inte minst högerextremt våld på 1990-talet och där jag (självklart helt och hållet för min egen del) skrev ut fullständiga namn, personnummer, hemadresser o s v och ett visst kvartal kunde resultera i ett 50-tal A4-sidor (Times New Roman, 12 punkters text, enkelt radavstånd) som sedan Stieg Larsson förkortade på sitt sedvanliga TT:aktiga vis för att kunna publiceras som utdrag i Expo där de ej särskilt ”roliga” och ej heller särskilt läsvänliga kalendarierna ibland kunde innefatta 4-5 tidskriftssidor. Jag minns också att jag just särskilt dokumenterade och förde statistik över det dödliga våldet och att jag under dessa år ”upptäckte” alltför många mord och dråp med högerextrema motiv och kopplingar som aldrig uppmärksammades som just det utan gärna omskrevs som ”tragiska fall” utförda av gärningspersoner som ”mådde dåligt”.

 

Just kalendarierna fick Expo också mycket uppmärksamhet för och det var nog i mångt och mycket kalendarierna som tillsammans med flera uppmärksammade djuplodande och grävande reportage trots allt fick makt-Sverige att sent omsider och efter alltför många fall av dödligt våld (såsom just mordet på John Hron) få upp ögonen för hur långt det verkligen hade gått. Just den där närmast fanatiska ”besattheten” och maniska ”fixeringen” är nog det jag minns allra tydligast så här i efterhand och som i grunden emanerade i den ytterligt frustrerande känslan över att vi uppfattade att vi såg, förstod och visste något som inte ens de som hade hög utbildning, makt och inflytande såg, förstod eller visste och för min egen del så resulterade denna känsla i att jag i stort sett jobbade dygnet runt under dessa intensiva år och t o m bodde på redaktionen och arkivet.

Sedan var det väl ett gott betyg att flera extremhögerföreträdare spekulerade i att de detaljerade och initierade kalendarierna som nog uppfattades som rena registreringen var ett bevis för att Expo fick sina uppgifter från Säpo då det antogs att ingen annan än Säpo kunde ha så bra koll på och så bra överblick över extremhögerns alla göranden och låtanden.

Den svenska ”Tredje världen-branschen” är fortfarande påfallande homogen och har svårt att härbärgera flerkulturella och flerspråkiga s k ”andrageneration:are”

Inget annat västland (utom möjligen Norge) har proportionellt sett och under så många decennier (i praktiken ända sedan 1950- och 60-talen) odlat, frambringat och inhyst en så omfattande bransch och en så stor sfär i sitt arbets- och samhällsliv som handlar om, riktar sig mot och berör den utomvästerländska och postkoloniala s k Tredje världen som just Sverige:

 

Under efterkrigstiden och fortfarande än idag har svenskar varit oproportionerligt fysiskt närvarande ”på fältet” i den utomvästerländska världen och 100 000-tals svenskar har vid det här laget och genom åren yrkes- och karriärmässigt arbetat med och varit engagerade i frågor som rör s k utvecklingsländer i den postkoloniala världen och vilket så klart är ett resultat av att Sverige och svenskarna har varit den postkoloniala världens närmaste ”vän” i västvärlden (återigen bredvid Norge) ända sedan 1950-talet.

 

Fram tills nu har samtidigt denna ”Tredje världen-bransch” som innefattar alltifrån diplomater och forskare till biståndsarbetare och volontärer också varit påfallande homogen (och även påfallande könad): Det har i praktiken handlat om infödda majoritetssvenskar, och inte minst om kvinnor, vilka i det närmaste har monopoliserat denna sfär och fram tills nu har det varit svårt för s k flerkulturella och flerspråkiga s k blandade och ”andrageneration:are” att hävda sig inom denna bransch trots att deras föräldrar härrör från den utomvästerländska världen och trots att de just är flerspråkiga och s k bikulturella och tyvärr verkar det fortfarande vara så än idag att döma av detta aktuella fall:

 

 

Jag minns tyvärr själv hur blandade och ”andrageneration:are” som var tvåspråkiga och s k ”bikulturella” ej sågs som önskvärda högskolestudenter i vissa asiatiska språk så sent som på 2000-talet och att idealstudenten som förväntades göra karriär inom UD, SIDA, underrättelsetjänsten, biståndsvärlden, näringslivet o s v var en majoritetssvensk student och fortfarande än idag så har jag förstått att alla de svenskar som på olika sätt arbetar i, med och gentemot Asien till övervägande delen är majoritetssvenskar.

 

Sedan ska så klart inte landets flerspråkiga och flerkulturella s k ”andrageneration:are” med utomvästerländsk bakgrund känna sig tvingade till att behöva jobba med något som har med föräldrarnas ursprungsland, ursprungsregion och ursprungskontinent att göra och majoritetssvenskar ska inte på något sätt avrådas från och än mindre hindras från att arbeta i eller med utomvästerländska länder bara för att de själva inte härrör från den postkoloniala världen och en majoritetssvensk kan naturligtvis utan problem lära sig spanska, arabiska, turkiska, kinesiska, hindi eller swahili minst lika bra som en s k ”andrageneration:are”.

Nytt stort forskningsprojekt om Flemingsberg

”Sent ska syndaren vakna” som det heter: En stor grupp forskare vid Södertörns högskola ska nu (äntligen) börja studera hur huvudstadsregionens nya södra stadskärna (d v s Söderorts nya regionala stadskärna) Flemingsberg (med omnejd inklusive Tullinge) växer fram i realtid (även om processen redan har pågått ett bra tag vid det här laget) och i ett genomsegregerat urbant landskap precis utanför forskargruppens egna kontor (för ingen av dem bor naturligtvis i Flemingsberg). Både i pengar och i personal räknat handlar det om ett av de mest omfattande forskningsprojekten som Södertörns högskola hittills har sjösatt och genomfört och det är kontroversiella och trängande frågor om segregation och diskriminering, social hållbarhet och social sammanhållning och konflikter och antagonism som står i fokus.
 
För rätt så många år sedan vid det här laget sökte jag själv (tillsammans med andra forskare) förgäves forskningsmedel för att just studera framväxten av den nya stadskärnan Flemingsberg med tonvikt på segregationen och konflikterna mellan majoritet och minoritet men blev på den tiden utkonkurrerad av uppenbarligen långt mer viktiga, politiskt radikala och antirasistiska forskningsprojekt såsom ett projekt som fick rejält med SEK (d v s åtskilliga miljoner kronor), som leddes av majoritetssvenska forskare på vänsterkanten med enormt långa CV:n (OBS – ironi) och som gick ut på att försöka skapa gemenskap och trygghet i norra Botkyrka med gratis aktionsforskningsinriktad korvgrillning i s k farliga och otrygga parker och genom att plantera träd från olika länder, regioner och kontinenter i Tredje världen för att hjälpa minoritetsinvånarna i norra Botkyrka att rota sig och komma bättre överens med varandra (planen var att anlägga en slags genomantirasistisk och kanske också genomantifascistisk parkliknande plantering som bestod av träd och växter som representerade alla de stora invandrar-, minoritets- och diasporagrupperna i norra Botkyrka för att få dem att en gång för alla känna sig hemma i Sverige och börja umgås med varandra).
 
Och jag är så klart inte bitter på något sätt (även om jag än en gång tvingas konstatera att jag som alltid nog är lite för tidigt ute med saker och ting och alltför ”tidig på bollen” och därmed ”missar tåget” när tåget väl är på plats och redo för avfärd) utan ser verkligen fram emot att få ta del av forskningsprojektets resultat och läsa de kommande studierna och publikationerna om det ökande SD-stödet i de majoritetssvenskdominerade områdena runtom Flemingsberg (Vistaberg, Kästa, Glömsta, Tullinge o s v), om Tullingepartiets kamp för att de höginkomsttagande majoritetssvenskarna i Tullinge ska få slippa att växa ihop med fattiga och minoritetsdominerade Flemingsberg och om hur Södertörns högskola (med sin homogena lärar- och forskarkår som samtidigt generellt är politiskt progressiv och radikalt antirasistisk och som ju faktiskt och trots allt bemödar sig om att besöka Flemingsberg varje dag för att arbeta där) ska kunna bidra till att minska segregationen i ett miljonprogramsområde där uppemot 87 procent har utländsk och framför allt utomvästerländsk bakgrund.

Den icke-vita medelklassens val av bostadsort – i USA och i Sverige

Reportage i NY Times om att den svarta amerikanska medelklassen statistiskt sett oftare (och till slut) bor (kvar) i fattiga svarta och icke-vita områden än vad den vita medelklassen gör i motsvarande områden (d v s långt färre vita amerikaner som tillhör medelklassen bor i fattiga områden i siffrornas värld):
 
 
Även i Sverige finns liknande tendenser även om det ännu inte finns särskilt mycket kunskap om detta ”omvända” medelklassbeteende bland icke-vita svenskar (och naturligtvis finns det också vita svenskar som tillhör medelklassen och som högst frivilligt och medvetet och kanske t o m av politiska och ideologiska skäl flyttar till fattiga icke-vita områden):
 
De få kvantitativa studier och den lilla statistik som finns om den icke-vita bourgeoisin i Sverige och om den svenska utomvästerländska endogama medelklassen för att vara exakt, d v s icke-vita som generellt är hetero, som är gifta och är tillsammans med och bor med varandra och som har barn med varandra och som är medelklass och icke-fattiga antingen akademiskt (d v s de är högutbildade) eller ekonomiskt (och vilket i praktiken innebär att de oftast är framgångsrika och t o m i vissa fall förmögna företagare, d v s det handlar sällan om att de t ex är högre tjänstemän eller chefer), och borträknat alla 10 000-tals och åter 10 000-tals hetero- och homosexuella icke-vita svenskar som lever i en intimrelation med och bor tillsammans med en vit person i ett kvarter eller i en stadsdel som domineras av vita invånare och som ibland har s k blandbarn med en vit person, indikerar att många eller kanske t o m de flesta väljer att bo kvar i de icke-vita miljonprogramsområdena med omnejd i stället för att bosätta sig i de vita villa- och radhusområdena eller i de vita historiska innerstäderna och stenstäderna.
 
Anekdotiskt verkar det handla om fr a syrianer, assyrier, iranier, kristna araber, eritreaner, etiopier, kineser, indier och chilenare och fr a nog om företagare snarare än om akademiker och anekdotiskt heter det att de bor kvar av ”nostalgiska” skäl då många själva har växt upp i miljonprogramsområdena eller av släktskäl då många har sina (oftast fattigare) släktingar boendes i miljonprogramsområdena och ibland förekommer ”case”, ”historier”, livsöden och levda erfarenheter som berättar om att en endogam heterosexuell utomvästerländsk barnfamilj tillhörande medelklassen faktiskt har provat att bo i den vita innerstaden och stenstaden eller i ett vitt villa- och radhusområde men har valt att efter en tid flytta därifrån p g a alltifrån att de inte kände sig hemma (”vi var den enda kinesiska familjen i trappuppgången i Vasastan och kände oss inte riktigt hemma där”), att de kände att de stack ut (”vi var den enda etiopiska familjen i hela villaområdet och kände att vi stack ut där”), att de kände sig uttittade (”vi var den enda indiska familjen i radhuskvarteret och alla tittade hela tiden på oss”), att barnen blev utstötta eller t o m mobbade (”våra barn var de enda afrosvenska barnen på förskolan och de hamnade utanför”) eller att de blev trakasserade och t o m bortjagade (och vilket det tyvärr finns en del exempel på genom åren när vita grannar mer eller mindre fryser ut eller ”trakasserar” iväg kvarterets eller trappuppgångens enda icke-vita familj).
 
OBS: Det är självklart inte en (mänsklig) rättighet att få bo i ett s k bra och i ett s k tryggt område (d v s i ett icke-fattigt medelklassområde som nästan alltid också innebär ett vitt område) bara för att en själv är medelklass och det är naturligtvis än mindre en (mänsklig) rättighet att få bo i ett område som domineras av vita invånare vare sig en själv är vit eller ej.