Reflektioner kring den koreanska Choson-dynastins våldsamma arv

Att denna nya (syd)koreanska historiska kostymfilms-tv-serie snart har premiär på Netflix och som som det verkar är förlagd till Choson-dynastins tid någon gång på 1400- eller 1500-talen får mig att tänka på de drag i den koreanska historien och möjligen i den koreanska kulturen och i den koreanska ”mentaliteten” som bl a nog åtminstone delvis ligger bakom att Nordkorea fortfarande existerar liksom att omvärlden uppfattar Nordkorea, och nog även ibland också Sydkorea, som ett mycket säreget land som är befolkat av mycket säregna människor.
50428893_10156172017920847_5322233446393708544_n.jpg
 
 
Jag tänker då bl a på att den konfucianska Choson-dynastin, som kom till makten 1392, i stort sett helt utrotade den dynasti som hade styrt Koreahalvön innan dess och sedan 918, nämligen den buddhistiska Wang-klanen som visserligen finns än idag men i praktiken alla som numera tillhör denna släkt härstammar då från en enda person som lyckades överleva den formliga masslakt som Choson-dynastin anställde efter att ha kommit till makten 1392.
 
På 1400-, 1500- och 1600-talen plågades sedan Choson-dynastins Korea av blodiga konflikter mellan olika klaner och fraktioner inom aristokratin som alltför ofta i alltför typisk koreansk stil resulterade i att hela släkter i det närmaste utrotades fullständigt och särskilt på 1600-talet så drabbade två filosofiska skolor samman som stred om formen/materien kommer före innehållet/energin eller tvärtom för att uttrycka det enkelt (d v s det handlade om spetsfundigheter och spörsmål som är kopplade till kinesisk filosofi) och vilket ledde till att hela sällskap och nätverk av ämbetsmän och intellektuella försökte utplåna varandra.
 
Även om de blodiga fraktionsstriderna och utrensningarna var färre på 1700-talet så innebar både 1700- och 1800-talen att det anti-västerländska Korea vägrade att öppna sig för Väst och i stället antingen dödade alla västerlänningar som ofrivilligt råkade hamna i Korea (t ex förlista och skeppsbrutna västerlänningar) eller som frivilligt reste till Korea eller behöll dem som fångar för livet och under en period försökte Korea även döda alla kristna i landet innan Choson-dynastin slutligen gick under i och med att Korea blev en japansk koloni i början av 1900-talet.
 
Att Nordkorea idag exempelvis straffar familjer tre generationer framåt, och vilket omvärlden ju med rätta anser är rätt så extremt, och att Sydkorea tidigare straffade vänsterfamiljer över generationerna är med andra ord kanske ett arv från den koreanska historien som till och från just har präglats av idén att straffa och i värsta utplåna hela släkter. Jag vet så klart att klantänkandet i det i huvudsak muslimska västra och centrala Asien, och egentligen i större delen av Asien generellt, inte heller ”går av för hackor” men koreanernas klantänkande måste ändå sägas befinna sig i en (konfuciansk) klass för sig.

Alltid kul att läsa Gods & Gårdar: I snart sagt varje nummer presenteras en familj och ett slott som har någon koppling till den svenska extremhögerns annaler

Det slår faktiskt aldrig fel: Varje gång jag läser ”överklassmagasinet” Gods & Gårdar (och vilket jag gör för att jag är lite fixerad vid adeln och högborgerligheten och vid eliterna, de övre skikten och socialgrupp ett:arna) som riktar sig till den lilla andel av befolkningen som bor på slott, i palats, i paradvåningar och på storgårdar, säterier och herrgårdar så finns det alltid ett reportage om en viss godsägarfamilj (och ofta men inte alltid en adlig sådan) och om ett visst slott och herresäte som förekommer inom den svenska extremhögerns ”ärorika” annaler.
 
 
49998715_10156172288265847_3428880294583730176_n.jpg
 
I januarinumret, som nyligen kom ut i handeln, hittas då ett reportage om Wikhus säteri utanför Västerås där godsägarparet Gustaf och Myran Paulson bor tillsammans med Gustafs far Ulf Paulson som i sin tur är son till Sven och Maggie Paulson. Sven och Maggie Paulson var då under krigsåren både prenumeranter på antisemitiska Tidningen Nationen samt medlemmar i fascistiska Svensk Opposition och i pro-nazityska och ”överklassnazistiska” Riksföreningen Sverige-Tyskland.
50282484_10156172288420847_4973979596610338816_n.jpg

Uppsats om Arvid Fredborg kastar ljus över relationen mellan extremhögern och nyliberalismen

Att den inom den svenska högern smått legendariske Arvid Fredborg, som en gång var medlem i högerextrema Sveriges nationella förbund och som under Kalla kriget och efterkrigstiden spelade en avgörande roll för både Moderaternas ideologiska utveckling och för konservatismen som idé och rörelse och både i Sverige och i Europa i övrigt, också var en mycket aktiv medlem i det mytomspunna Mont Pelerin Society, som grundades av bl a Friedrich Hayek, Karl Popper, George Stigler, Ludwig von Mises och Milton Friedman och som räknas som det mest namnkunniga och förnämsta nyliberala akademiska sällskapet i världen, var tidigare okänt för mig:
 
Jag har nu läst Joakim Bröms uppsats i historia vid Lunds universitet – ”Arvid Fredborg som nyliberal” – vari det även framkommer att utöver sin högerradikala och konservativa aktivism så var Fredborg, som under många decennier f ö finansierades av Axel Ax:son Johnson, också en nyliberal sådan och han deltog också i att grunda både Institut d’Études Politiques och International Freedom Academy. Bröms tes är att Fredborg spelade en avgörande roll för att inte bara upprätthålla den konservativa traditionen inom svensk politik efter kriget (Fredborg deltog då bl a i att skriva Moderaternas efterkrigsprogram) utan också för att introducera nyliberalismen i Sverige och långt innan Timbro bildades 1978.
 
 
Fredborg var då medlem i högerextrema Sveriges nationella förbund (SNF) på 1930-talet samt i Mont Pelerin Society (MPS) ända sedan 1950-talets mitt och det märkliga är att det finns ytterligare en annan svensk som också var medlem i både SNF och i MPS, nämligen Georg Frostenson (d v s Katarina Frostensons far – dottern gick dock åt andra hållet och blev frihetlig socialist) som blev medlem i MPS 1960 och som var redaktör för SNF:s tidning Fria ord på 1980-talet. Frostenson var f ö också nära vän med Friedrich von Hayek och grundade med dennes välsignelse den fortfarande existerande Hayek Foundation. Frostenson var också ledamot av Ludwig von Mises Institute, som sedan ett antal år tillbaka också finns representerad i Sverige, samt redaktionsmedlem för dess tidskrift Rampart Journal.
 
Relationen mellan extremhögern och konservatismen, som då både Fredborg och Frostenson kom ifrån och var en del av, och libertarianismen och nyliberalismen är helt enkelt kanske inte helt utforskad än och särskilt inte i ett svenskt sammanhang även om det finns de som har försökt utreda frågan i andra länder (https://hopenothate.com/2018/03/04/libertarianism-alternative-right/?fbclid=IwAR1-56qamEHJXhJmaZiSmVPhfg41AiFq_TP7G5U4tBIcWqo3UR4ul8–MTk). Att SD:s nättidning Samtidens chefredaktör Dick Erixon har en nyliberal bakgrund – han var tidigare skribent för tidskriften Nyliberalen, centerpartist samt chefsekonom på Timbro – är m a o kanske inte en slump och kanske inte heller de ibland märkliga allianser som då och då uppstår mellan SD:are och nyliberaler?

Den svenska vänsterns medier är sannolikt allra bäst vad gäller representation utifrån kön men allra sämst vad gäller raslig, etnisk, religiös och språklig representation

Kajsa Ekis Ekman gör det som inte får göras (och säger väl samtidigt även det som inte får sägas), d v s hon räknar antalet och andelen majoritetssvenskar (eller omvänt antalet och andelen invånare med utomeuropeisk och i praktiken utomvästerländsk bakgrund, för det är ju de handlar om, d v s det är de som är den demografiska subgrupp i den svenska totalbefolkningen som är extremt underrepresenterad i sammanhanget) som både skriver och som det skrivs om i den svenska vänsterns medier och finner att vänstern sannolikt är allra bäst vad gäller representation utifrån kön men allra sämst vad gäller raslig, etnisk, religiös och språklig representation (d v s det som ofta sammanfattas under mångfaldstermen).
 
När SVT gjorde samma sak för bara några år sedan, d v s räknade antalet och andelen majoritetssvenskar liksom antalet och andelen invånare med utomvästerländsk bakgrund som är styrelseledamöter i de svenska företagen så blev det ett ramaskri från både vänster och höger och bland både antirasister och ”sverigevänner” och det talades om att det största public service-företaget SVT präglades av ”rasfixering” o s v. Det hela slutade med att SVT backade, bad om ursäkt och tog tillbaka publiceringen då protesterna var så massiva mot att ”dela upp så här” eller ens ”tänka så här”. Att räkna representation utifrån kön och även att räkna utifrån klass och ålder anses numera vara helt accepterat i Sverige men att räkna raslig, etnisk, religiös och språklig representation anses fortfarande vara i det närmaste detsamma som ”rasism”.
 
Sedan går det ju för övrigt att tänka sig att de konservativa och högerradikala medierna antagligen är allra bäst vad gäller representation utifrån klass, d v s de SD-, AfS-, MED- och NMR-anslutna medierna uppvisar sannolikt den högsta andelen journalister och skribenter som härrör från LO-kollektivet och har arbetarbakgrund.
 
Tyvärr är det nog slutligen så att andelen nyantagna studenter vid de svenska journalistutbildningarna som har någon form av utomvästerländsk bakgrund fortfarande är mycket låg och antagligen inte överstiger 5-7% (andelen invånare med någon form av utomvästerländsk bakgrund uppgår idag till uppemot 20% och bland unga vuxna i ”studentåldern” så handlar det troligen om 25% i vissa ”årsklasser”).
 
 
”97 procent av Dagens ETC:s anställda har helsvensk bakgrund – alla utom en.
 
100 procent av ETC helgs anställda har svensk bakgrund. (Två personer reds. anm.)
 
Detta är anmärkningsvärt. Det får inte vara så att vänsterns dagstidning har en mer etniskt rensad redaktion än SD:s riksdagslistor – men tyvärr är så fallet idag. 33 av 34 anställda som listas i redaktionsrutan är svenskar. Denna homogenitet avspeglas även i tidningens material. För att ta just torsdagstidningen som exempel, så är alla porträtterade i tidningen vita västerlänningar förutom den amerikanska politikern Ocasio-Cortez och en flykting från Irak som i en notis får säga att det är fantastiskt att RFSU ger sexualundervisning till nyanlända.
 
I övrigt är det vita experter, programledare och författare som syns. Samtliga publicerade läsarkommentarer har svenska namn. Och av de senaste månadernas intervjuade kulturpersoner har 9/10 svensk bakgrund och tillhör ofta samhällseliten: Jessica Gedin, Leif GW, Martina Montelius. Det enda undantaget är Theodor Kallifatides! Intet ont om honom – en av våra bästa författare – men är det BLM 1972 vi har att göra med? Det har kommit många nya människor sedan dess! Visst ser det bättre ut bland frilansmedarbetarna och fristående krönikörer – tyvärr blir de ofta inte långvariga.
 
I vänsterns andra tidningar ser det tyvärr likadant ut, om inte ännu sämre. I Arbetet har 17 av 18 fast anställda svensk bakgrund vad jag kan se, i Flamman är det 12 av 13, i Arbetaren 10 av 12 (chefredaktören har finsk pappa) i Fib/K 12/12, Arena 5/6, Internationalen 5/5, Fria Tidningar har ingen redaktionsruta men alla skribenter i senaste numret har svenska namn förutom de översatta texterna från IPS. Nu måste undersökningen tas med en nypa salt då jag inte fått svar från alla skribenterna själva, och namn säger inte allt, men den kan tas som en fingervisning om läget.”

Horst von Pflugk-Harttung, Rosa Luxemburgs och Karl Liebknechts mördare, deltog i att bygga upp Munckska kåren som var den första paramilitära högerextrema gruppen i Sverige

Idag för 100 år sedan den 15 januari 1919 mördades Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht i Berlin efter att det vänstersocialistiska s k Spartakistupproret hade krossats av högerradikala s k frikårister vilka agerade (och även avrättade) med den dåvarande tyska socialdemokratiska regeringens goda minne. Den som var ansvarig för morden var bosatt i Sverige under 1920-talet och han kom att spela en avgörande roll för uppbyggandet av den s k Munckska kåren som var det första försöket att skapa en väpnad och paramilitär högerextrem grupp i Sverige.

horst_von_pflugk-harttung_1919

 

image

Horst von Pflugk-Harttung, adelsman och kapten i den f d kejserliga flottan och en av spartakistledarnas mördare som ledde det s k frikåristkommando som ansvarade för avrättningarna, ställdes inför rätta samma år men tack vare den blivande nazityska underrättelsechefen Wilhelm Canaris frikändes han från morden och flydde därefter till Sverige där han var bosatt på Ringparken 4 i Saltsjö-Duvnäs i Nacka mellan 1919-32. Flera andra tyskar som redan hade låtit höra talas om sig i historien eller som skulle komma att höra talas om sig i historien flydde eller flyttade också till Sverige vid denna tid såsom Erich Ludendorff och Hermann Göring.
 
Pflugk-Harttung studerade vid Handelshögskolan i Stockholm och arbetade bl a för de starkt konservativa dagstidningarna Aftonbladet och Nya Dagligt Allehanda samt för Svensk militär tidskrift. 1920 flyttade även systern Elfriede von Pflugk-Harttung till Sverige och möjligen kom hon att kvarstanna i landet fram till sin död.
 
Under sin tid i Sverige fortsatte Pflugk-Harttung att behålla kontakten med sina gamla frikåristkamrater i Tyskland vilka under 1920-talet blev alltmer högerextrema och han verkade i Sverige som ledare för den s k Vita internationalen som leddes av frikåristen Waldemar Pabst som hade deltagit i den högerextrema s k Kapp-kuppen 1920.
 
Pflugk-Harttung var även medlem i Sveriges fascistiska kamporganisation (SFKO) som hade grundats 1926 samt i högerextrema Munckska kåren eller Stockholms luftförsvars frivilliga beredskapsförening som bildades ungefär samtidigt av friherren och generallöjtnanten Bror Munck af Fulkila och han försåg den svenska paramilitära frikåren med vapen och ammunition som smugglades in från Tyskland samt undervisade svenskarna i gatustridsteknik.
 
Munckska kåren var modellerad efter de antikommunistiska och s k vita skyddskårer som hade växt fram i Tyskland under mellankrigstiden och organiserade mellan 2-3000 medlemmar och varav åtskilliga var överlevande krigsveteraner från Svenska brigaden som hade deltagit i Finska inbördeskriget.

utr

 
De allra flesta av medlemmarna var bosatta på Östermalm och i de mer burgna och förmögna s k trädgårdsstäderna och villaområdena i fr a Norrort och Västerort och hade beväpnat sig av rädsla för den snabbt växande och med tiden allt mäktigare svenska arbetarrörelsen och många av medlemmarna kom sedermera på 1930- och 40-talen att ansluta sig till den svenska naziströrelsen och extremhögern. Munckska kåren stod även nära den dåvarande polischefen Gustaf Hårleman och den blivande Säpo-chefen Eric Hallgren och medlemmar fanns också, utöver i Stor-Stockholm, i bl a Göteborg, Malmö, Västerås, Örebro och Umeå och det sägs att dess kvarlämnade arkiv och matrikel försvann i samband med ett inbrott i en villa på Lidingö så sent som på 1970-talet.

Socdd.jpg

 
1931 avslöjades Munckska kårens existens och många av dess medlemmar hängdes ut i vänsterpressen (både dåvarande Social-Demokraten och Folkets dagblad publicerade exempelvis namnlistor över medlemmarna vilka gärna bar titlar som bankir, direktör, greve, friherre, ingenjör, advokat, läkare, docent, professor, kapten, överste, konstapel, polis, kyrkoherde, präst, grosshandlare, köpman o s v) medan polisen avväpnade medlemmarna och som en konsekvens därav utvisades Pflugk-Harttung till Norge där han bl a kom i kontakt med Vidkun Quisling.
 

Efter inblandning i en spionaffär i Norge utvisades Pflugk-Harttung till Danmark varifrån han utvisades 1939 efter ännu en spionaffär och hans kontakt i Sverige var f ö den senare för spioneri dömde byrådirektör Robert Paulsson vid Socialstyrelsen. Under kriget verkade Pflugk-Harttung som underrättelseofficer och agent i bl a Danmark och Frankrike och 1945 greps han som varande medlem i den underjordiska nazistiska motståndsorganisationen Werwolf. 1947 släpptes han ur allierad fångenskap och flyttade därefter till Hamburg i dåvarande Västtyskland där han verkade som köpman fram till sin död 1967.

Arbetslösheten är nu den allra lägsta på 10 år men samtidigt kvarstår de extrema skillnaderna mellan de inrikes födda och utomeuropéerna: Av samtliga arbetslösa är idag 47% födda utanför Europa och av samtliga utrikes födda arbetslösa är hela 81% numera födda utanför Europa

Den svenska ekonomin är uppenbarligen fortsatt ”urstark” (och Sverige är m a o fortfarande ett av världens rikaste länder) – det handlar om den lägsta uppmätta arbetslösheten på 10 år enligt Arbetsförmedlingens färskaste statistik (siffrorna gäller för december 2018):
 
Idag uppgår arbetslösheten till 7% (6,8% bland kvinnorna och 7,1% bland männen) i hela riket (och ungdomsarbetslösheten till 8,7%) men samtidigt fortsätter de astronomiska skillnaderna i arbetslöshet att kvarstå mellan den inrikes födda befolkningen och utomeuropéerna.
 
arbetslöshet bland inrikes födda i december 2018: 3,7% (och varav alltför många tyvärr är s k ”andrageneration:are” med utomeuropeisk bakgrund)
 
arbetslöshet bland utrikes födda i december 2018: 20%
 
Av samtliga arbetslösa i landet är hela 47% födda utanför Europa (d v s utomeuropéerna utgör snart hälften av samtliga arbetslösa i landet) och av samtliga arbetslösa som är utrikes födda är hela 81% födda utanför Europa (d v s utomeuropéerna dominerar numera fullständigt arbetslösheten bland invandrarna).
 
Invånarna födda utanför Europa utgör idag kring 10% av den svenska totalbefolkningen och den absoluta majoriteten av dem är påtagligt unga eller t o m mycket unga, d v s de allra flesta av utomeuropéerna är i s k arbetsför ålder och inte över 65 år medan höga procentandelar av de infödda majoritetsinvånarna idag är rätt så ”till åren” – en majoritet av majoritetssvenskarna är över 50 år gamla (och vilket f ö antagligen åtminstone delvis förklarar varför hela 10% av alla förvärvsarbetande majoritetssvenska män innehar en chefsposition – SIC!) och åtskilliga av dem står redan och sedan rätt länge tillbaks utanför arbetslivet då de är över 65 år.
 
Tyvärr står mycket höga procentandelar av de invånare i landet som är födda utanför Europa samt av de som är inrikes födda med föräldrar som är födda utanför Europa (d v s de s k ”andrageneration:arna” med utomeuropeisk bakgrund) helt utanför det svenska arbetslivet och förekommer därmed inte ens i ovanstående arbetslöshetsstatistik, d v s de är inte inskrivna hos Arbetsförmedlingen, de är inte aktivt arbetssökande och de ingår inte i några arbetsmarknadsåtgärder.
 
Den svenska skillnaden i arbetslöshet mellan de inrikes födda invånarna (och de facto majoritetsinvånarna) och de utrikes födda invånarna (och de facto utomeuropéerna) är uppenbarligen och tyvärr även i fortsättningen den utan jämförelse absolut största i något i-land och i något västland på jorden och så har det tyvärr varit åtminstone ända sedan 2000-talet medan det ”normala” under större delen av 1900-talet var att de utrikes födda (d v s invandrarna) förvärvsarbetade i långt högre grad än de inrikes födda (d v s majoritetssvenskarna).

När ”snille och smak” fortsätter att betyda vänskapskorruption på högsta nivå

När ”snille och smak” fortsätter att innebära vänskapskorruption på högsta nivå samt även ekonomiskt stöd till en högerextrem skribent:
 
En gissning är väl att denna namnlista över årets Lundbergsstipendiater, som tidigare då inte var offentlig men blev det idag, innehåller åtminstone tre kontroversiella namn: Dels självklart Stig Larsson som står mycket nära flera akademiledamöter och vars vänner i Svenska Akademien (som Stig åtskilliga gånger har varit ute och ”partaj:at” och ”raggat” tillsammans med under ledning av Arnault och vilka tillsammans bl a ägnade sig åt att färgkoda ”brudarna”) har belönat denne med stipendier och ekonomiska medel sedan många år tillbaka och nu blir han återigen belönad för sitt osvikliga stöd till Arnault, dels Alberte Bremberg som också hon står mycket nära flera akademiledamöter och som nyligen vittnade i rätten till förmån för just Arnault (d v s även hon belönas för sitt osvikliga stöd till Arnault) och dels den högerradikaliserade Einar Askestad som visserligen även han tidigare har belönats med stipendier från Akademien men då hade han ännu inte högerradikaliserats.
 
Sedan kan självklart även en högerradikaliserad författare och skribent skriva utmärkta romaner, noveller och artiklar även om artiklarna ifråga numera ofta publiceras i högerradikala sammanhang. Det bör i sammanhanget f ö påminnas om att Askestad publicerade en artikel i den likaledes högerradikaliserade Katerina Janouchs ”Katerina Magasin” för knappt ett år sedan:
 
 
”Kalla det ”postmodernism”, kalla det ”kulturmarxism”, det rör sig om en medveten ideologisk kamp mot ”borgerliga värderingar”, mot förnuftet såsom vi känner det inom vår västerländska civilisation. I slutändan är denna kamp vad den är. En total ideologisering av tillvaron, en dekonstruktion av de få zoner som allt jämt är förskonade, en vilja till att utplåna de fredade världar vars själva kärna motverkar allt totalitärt tänkande inom de allra mest heliga av mänskliga dimensioner. De ser ut att ha lyckats. Själva samhällsbygget krackelerar. Svenska Akademien visar vägen.”
 
 
”Svenska Akademien har nu offentliggjort namnen på dem som i höstas tilldelades 60.000 kronor ur Stina och Erik Lundbergs stiftelse. Bland stipendiaterna finns författarna Johanna Frid, Stig Larsson och Mara Lee, men också sångaren och låtskrivaren Kjell Höglund.
 
Samtliga Lundbergsstipendiater
 
Erik Andersson
Einar Askestad
Emeli Bergman
Thorstein Bergman
Erik Bergqvist
Alberte Bremberg
Johanna Frid
Tomas Håkanson
Kjell Höglund
Pamela Jaskoviak
Stig Larsson
Mara Lee
Andrea Lundgren
Nino Mick
Henrik Nilsson
Yngve Nilsson”