Den svenska s k nationella rörelsen är idag mer framgångsrik än någonsin

Den här politiska rörelsen, d v s den svenska s k nationella rörelsen, har onekligen kommit en bra bit på vägen (mot makten) nu inför att SD:s s k landsdagar inleds imorgon i Örebro för idag är SD utan konkurrens världens absolut största parti med ett nazistiskt förflutet (d v s proportionellt sett i förhållande till den svenska totalbefolkningen) även om det är aningen ironiskt att SD samtidigt har kunnat bli det i världens utan konkurrens mest antirasistiska och antifascistiska land.
75580269_10156923229200847_2301695874692022272_n.jpg
 
Till skillnad från den svenska fascismens och nazismens misslyckade projekt att genom Nationalsocialistiska arbetarepartiet (NSAP), som bildades i Göteborg 1933 (se den nedre bilden till vänster), attrahera de svenska arbetarväljarna och den svenska s k unghögerns och radikalkonservatismens misslyckade projekt att genom Sveriges nationella förbund (SNF), som bildades i Karlstad 1934 (se den övre bilden till vänster), attrahera de svenska medelklassväljarna har då SD på rekordtid och simultant lyckats attrahera 100 000-tals arbetarväljare som tidigare röstade på S och 100 000-tals medelklassväljare som tidigare röstade på M från att på 1990-talet ha varit ett utpräglat ungdomssubkultur-miniparti som i huvudsak lockade våldsamma skinheads vilka i många fall inte ens hade rösträtt (se den övre bilden till höger).
 
Under de s k landsdagarna i Örebro kan dagens SD (se den nedre bilden till höger) både glädjas åt att just vara världens största parti med ett nazistiskt förflutet och att just ha lyckats med det som NSAP och SNF misslyckades med på 30-talet och som SD misslyckades med på 90-talet samt att ha akterseglat och brädat S två gånger om genom att både ha kommit att bli Sveriges enskilt största parti samt det parti som samlar flest arbetarväljare i höstens opinionsundersökningar.

När SD var engagerade i adoptionsfrågan

När en letar i sina ”gömmor” (läs: mitt eget genom åren kontinuerligt insamlade material som rör hur den svenska s k nationella rörelsen har skrivit om och förhållit sig till internationell adoption och utlandsadopterade ända sedan 1960-talet och fram tills idag) kommer ”allt möjligt” fram:
SD.jpg
 
Jag blev då nyss ”påmind” om att Åkesson en gång i tiden var SD:s webbredaktör, d v s det var Åkesson som under flera år i praktiken godkände och publicerade allt textmaterial som på den tiden kunde hittas på SD:s officiella hemsida.
 
Och inför valet år 2002 såg partiets utkast till (de potentiella kandidaternas) vandelsförsäkran ut på följande vis: Denna vandelsförsäkran skulle då alla SD-medlemmar som ville stå på en valsedel i något av de tre valen i september 2002 skriva under och en av frågorna som skulle besvaras var ”har du adoptivbarn?”. Frågan om utomeuropeisk adoption och utomeuropeiska adopterade var uppenbarligen något som verkligen engagerade SD:arna på den tiden.

Den amerikanska historikern och vithetsforskaren Noel Ignatiev har gått bort

Den amerikanska historikern och marxisten Noel Ignatiev har nyligen gått bort som räknas som en av den kritiska vithetsforskningens grundare och hans avhandling från 1995 – ”How the Irish became white” – är en av vithetsforskningsfältets allra mest citerade referenser. Ignatiev (som jag en gång i tiden brevväxlade med) låg också bakom tidskriften Race Traitor (som jag prenumererade på under en period) och vars motto ”treason to whiteness is loyalty to humanity” provocerade åtskilliga på högerkanten:
75614230_2660654864002183_2924932170923376640_n.jpg
 
 
”In 1995, Noel Ignatiev, a recent graduate of the doctoral program in history at Harvard, published his dissertation with Routledge, an academic press. Many such books appear, then disappear, subsumed into the endless paper shuffling of the academic credentialling process. But Ignatiev was not a typical graduate student, and his book, “How the Irish Became White,” was not meant to stay within the academy.
 
A fifty-four-year-old Marxist radical, Ignatiev had come to the academy after two decades of work in steel mills and factories. The provocative argument at the center of his book—that whiteness was not a biological fact but rather a social construction with boundaries that shifted over time—had emerged, in large part, out of his observations of how workers from every conceivable background had interacted on the factory floor. Ignatiev wasn’t merely describing these dynamics; he wanted to change them. If whiteness could be created, it could also be destroyed.
 
“How the Irish Became White” quickly broke out of the academic-publishing bubble. Writing in the Washington Post, the historian Nell Irvin Painter called it “the most interesting history book of 1995.” Mumia Abu-Jamal, the activist and death-row inmate, provided an enthusiastic back-cover blurb. Today, many of the ideas Ignatiev proposed or refined—about the nature of whiteness, and about the racial dynamics that unfold among immigrant workers—are taken for granted in classrooms; they influence films, literature, and art. But Ignatiev found it hard to accept the academic rewards that came with his book’s success. Committed to radicalism, he spent much of his time in academia doing what he had done on the factory floor: publishing leaflets and zines about the possibilities of revolutionary change.”
 
(…)
 
”Ignatiev’s speech was energetic, funny, and shot through with brio and irony. But it included a note of reflection. Ignatiev said that he had spent most of his life around people who vehemently disagreed with everything he said; he was confident that he had always been right, but also pretty sure that being right had amounted to nothing. He seemed to be posing a difficult question for those who believe, as Ignatiev did, in spontaneous revolutionary change: How do you measure success if the revolution hasn’t yet come? A few days later, Ignatiev flew out to Arizona to see his daughter and grandchildren. On November 9th, he died, at the age of seventy-eight.
 
The question of what Ignatiev accomplished is especially hard to answer because his radicalism took so many forms. He was born in 1940, in Philadelphia, into a family of working-class Russian Jews. By seventeen, he had joined the Communist Party; after dropping out of the University of Pennsylvania, he moved to Chicago to work in the steel mills. He would be a factory laborer for more than two decades, always with an eye toward provoking his fellow-workers into looking at their struggle in new ways.
 
In 1967, he composed a letter to the Progressive Labor Party that outlined his views. “The greatest ideological barrier to the achievement of proletarian class consciousness, solidarity and political action is now, and has been historically, white chauvinism,” Ignatiev wrote. “White chauvinism is the ideological bulwark of the practice of white supremacy, the general oppression of blacks by whites.” He argued that it would be impossible to build true solidarity among the working class without addressing the question of race, because white workers could always be placated by whatever privileges, however meaningless, management dangled in front of them. The only way to change this was for white working-class people to reject whiteness altogether. “In the struggle for socialism,” Ignatiev wrote, white workers “have more to lose than their chains; they have also to ‘lose’ their white-skin privileges, the perquisites that separate them from the rest of the working class, that act as the material base for the split in the ranks of labor.”
 
Many scholars have cited Ignatiev’s letter as one of the first articulations of the modern idea of “white privilege.” But Ignatiev’s version differs from the one we often use today. In his conception, white privilege wasn’t an accounting tool used to compile inequalities; it was a shunt hammered into the minds of the white working class to make its members side with their masters instead of rising up with their black comrades. White privilege was a deceptive tactic wielded by bosses—a way of tricking exploited workers into believing that they were “white.””

Jimmie Åkesson ljuger om SD:s historia samtidigt som han ärar de högerextremister som grundade partiet 1988

Expressens Karolina Skoglund intervjuar idag Jimmie Åkesson med anledning av att partiet nu möjligen är landets största enskilda parti (efter att ha gått om SAP) liksom landets största arbetarparti (efter att ha gått om SAP) och inför partiets s k landsdagar i Örebro som äger rum nu i veckan.
 
I intervjun berättar Åkesson för ovanlighetens skull relativt utförligt om SD:s första 10-12 år, d v s om SD:s våldsamma s k Kampfjahren på 1990-talet (som dessutom ackompanjerades av vit makt-musik) och i intervjun väljer Åkesson att fräckt och skamlöst saluföra den revisionistiska historieskrivning som hans företrädare Anders Klarström lanserade i sin självbiografi ”Prima Victoria” från 2018.
 
Denna tillrättalagda historieskrivning har inte minst Patrik Engellaus Den nya välfärden/Det goda samhället kolporterat på sistone och den säger i stort sett att SD bildades 1988 av idealistiska eldsjälar som bara ville diskutera och kritisera den s k massinvandringen men partiet infiltrerades på 90-talet av nazister och våldsamma skinheads och har därefter oförskyllt fått lida för det.
 
I själva verket var i praktiken samtliga av SD:s grundare och av de som ledde partiet genom hela 90-talet djupt inbäddade och förankrade i den svenska extremhögern och det Åkesson i praktiken gör i dagens Expressen-intervju är att han ärar och hedrar de nazister och fascister som grundade SD 1988. I slutet av intervjun är Åkesson f ö antagligen på väg att säga att ”någon gång ska historien ge oss rätt” alternativt att ”någon gång ska vi i SD ta makten över vår egen historieskrivning”, d v s kort och gott säger Åkesson att SD ska fortsätta att förfalska och manipulera sin egen historia:
 
 
Jimmie Åkesson: Nej men framgången har ju varit att vi har adresserat problem som människor upplever på riktigt och som dom andra partierna inte har sett eller velat erkänna och definitivt helst inte velat prata om och därför har vi kunnat växa. Och det är klart att, när SD bildades en gång i tiden, så var ju syftet att göra just det. Sedan hände det saker på 90-talet som gjorde att partiet egentligen blev någonting annat, och som gjorde att vi fick en… ja det blev en väldigt dålig bild av vårt parti som vi har fått leva med och jobba med under väldigt många år. Och det är klart att det har varit en viktig del i framgången, det här att vi har satt ned foten mot ideologiska avvikelser och byggt trovärdighet kring det, som dom flesta väljare idag köper eller väldigt många väljare i varje fall och det har ju kanske varit det allra viktigaste för oss någonstans.
 
Karolina Skoglund: Förtjänade ni den bilden som partiet hade?
 
Jimmie Åkesson: Delvis, delvis gjorde vi det, för man gjorde misstag, strategiska misstag. Man brydde sig inte om gränsdragningar mot extremism och sådant under en period på 90-talet. Men med det sagt så är ju också bilden av partiets historia är ju väldigt… den är mer komplex än vad man kanske ser i debatten, om man uttrycker det så. Det är väldigt lätt att komma med svepande kritik kring partiet och sådär och mycket av den kritiken är fullt berättigad men allt som påstås är inte sant. Någon gång… Jag tycker inte att det är viktigt egentligen idag och liksom balansera den bilden därför att jag erkänner att vi gjorde misstag och det är egentligen det som vi har jobbat med sedan dess.

SD är nu möjligen landets största arbetarparti

SD detroniserar nu SAP som landets enskilt största parti bland arbetarna och uppnår 33,9% bland LO-kollektivets väljare i Sifos senaste väljarundersökning att jämföra med 33% för SAP. SD har dessutom stöd av 30% av arbetarkvinnorna och 15,6% av alla kvinnor vilket gör att SD nu är jämnstarka med M bland de kvinnliga väljarna. SD är vidare det enskilt största partiet i Skåne, Blekinge och Västsverige och i Stor-Göteborg är SD jämnstarka med S och M och i huvudstadsregionen är SD snart jämnstarka med M, d v s SD har m a o gjort rejäla inbrytningar även bland de tidigare för SD:s del ”svårtflirtade” storstadsväljarna. Dessutom erhöll Åkesson (d v s inte partiet SD utan Åkesson som person och som politiker) ett 33%:igt förtroendestöd bland väljarna i de tre storstadsregionerna för någon vecka sedan att jämföra med ett förtroendestöd på 27% för Löfvens del och det går väl inte att säga något annat än att innevarande månad (november 2019) tyvärr har gått i SD:s tecken.

SIST.jpg

Pressmeddelande rörande forskningsprojektet ”Det svenska r-ordet: Användningar av och förhandlingar om termerna ras och rasism i samtida svensk internet- och sociala medier-baserad kommunikation”

Min kollega Peter Wikström och jag har i veckan blivit intervjuade av Jonathan Strandlund vid Karlstads universitets kommunikationsavdelning angående vårt nya Vetenskapsrådet-finansierade forskningsprojekt som undersöker hur ”vanliga” svensktalande personer i dagens Sverige använder sig av samt förstår och uppfattar termerna ras, rasism, rasist/er och rasistisk/t i samtal och diskussioner på olika internetbaserade plattformar såsom på Facebook och på Twitter:

https://www.kau.se/nyheter/hur-begreppen-ras-och-rasism-anvands-i-online-baserade-samtal-och-diskussioner?fbclid=IwAR13o5XlUhAKZzda5rtPOvvN8UebHN3y-h-V3UKR8oRAV5W87lQRF2ge6GQ

”Forskarna Tobias Hübinette och Peter Wikström vid Karlstads universitet beviljas 3,9 miljoner kronor för forskningsprojektet ”Det svenska r-ordet: Användningar av och förhandlingar om termerna ras och rasism i samtida svensk internet- och sociala medier-baserad kommunikation”. Projekttiden beräknas till fyra år.

– Vi vill komma åt olika aspekter på hur ras och rasism förstås i olika kontexter där personer med olika bakgrunder använder de här begreppen. Det handlar exempelvis om vad användningen av begreppen ras och rasism får för konsekvenser i ett samtal och om det ges några definitioner av begreppen, säger Peter Wikström.

– Det är ett forskningsprojekt som ingår i en specialsatsning på forskning om rasism och diskriminering, förklarar Tobias Hübinette, docent i interkulturell pedagogik och lärare i interkulturella studier och svenska som andraspråk vid Karlstads universitet. Det är andra gången som en sådan utlysning äger rum från Vetenskapsrådets sida och det handlar om en satsning som den nuvarande regeringen står bakom. Forskningsprojektet är tänkt att hålla på i fyra år på halvtid för oss båda.

Hur kommer ni att gå till väga i forskningsprojektet?

– När utlysningen publicerades funderade vi på vilka kombinerade kompetenser vi har och hur vi kunde slå samman dem till ett forskningsprojekt, förklarar Peter Wikström, doktor i engelska med språkvetenskaplig inriktning som för närvarande arbetar som postdoktor i pedagogiskt arbete vid Karlstads universitet. Tobias har då en stor teoretisk och historisk kunskap inom området ras och rasism och jag själv kommer in som en sociala medier-forskare.

Vi kommer att undersöka hur begreppen ras och rasism kommer i spel i online-baserad diskurs, alltså i språkbruk, samtal och debatter som sker online, och i vilka olika former det sker. Vår tanke är att vi delar upp det i flera empiriska delstudier där vi tittar på kommunikation på plattformar som Twitter, Facebook och även i kommentarsfält i olika online-medier liksom på material från debattforumet Flashback. Vi vill komma åt olika aspekter på hur ras och rasism förstås i olika kontexter där personer med olika bakgrunder använder de här begreppen. Det handlar exempelvis om vad användningen av begreppen ras och rasism får för konsekvenser i ett samtal och om det ges några definitioner av begreppen.

I ett längre perspektiv, vad hoppas ni att er forskning kommer att bidra till?

– Frågor om ras är ju något som har blivit väldigt aktuellt i Sverige under de senaste 10-15 åren, säger Tobias Hübinette. De här frågorna har verkligen hamnat på den politiska agendan och kopplas till migration, integration, diskriminering, segregering och olika uttryck för rasism. Det är dock svårt att säga vad just vårt forskningsprojekt skulle kunna bidra med till allt det här som händer just nu, men förhoppningsvis ska vi kunna säga någonting om vad svensktalande egentligen menar när de använder sig av de här väldigt omstridda termerna som det närmast oavbrutet debatteras om.

– Något vi vill försöka förstå är att de här begreppen, kontroversiella som de är, förekommer ganska frekvent i den offentliga debatten just nu, utvecklar Peter Wikström. Det har skrivits mycket om det akademiskt för att på olika sätt utröna vad rasism är och för att förstå olika former av och uttryck för rasism på en teoretisk nivå, men inte så mycket vad språkbrukare i gemen egentligen menar med termerna. Det har med andra ord inte gjorts särskilt mycket forskning om hur vanligt folk uppfattar och förstår termerna ras och rasism så där kommer vi då åt en lucka i forskningen. Jag tror därför att vårt forskningsprojekt kommer att kunna bidra med nya perspektiv på och förståelser för vad vanliga människor som deltar i den polariserade debatten egentligen menar med dessa begrepp och hur de själva förstår dem.

Ämnet är kontroversiellt, varför?

– Sverige har en specifik och unik relation till frågor som rör ras – det handlar om en svensk historia som har ägt rum inom en svensk kontext, säger Tobias Hübinette. Denna svenska historia och kontext skiljer sig från USA, Tyskland, Norge eller vilket annat land det nu kan vara. Jag skulle vilja påstå att det är vanligt att när vi pratar om frågor som rör ras och rasism så tänker vi ofta på saker som har hänt, eller händer idag, i andra länder. Vårt forskningsprojekt handlar då om att i stället enbart ha fokus på hur svenskar ser på ras och rasism.

Exempelvis tycker nog många svenskar att människor ibland annat USA och England är mer eller mindre rasister då de ju pratar mycket och öppet om ras. Det är inte minst den inställningen som avspeglar den specifika svenska inställningen till ras och som gör att vi skiljer oss åt från andra länder. Liknande tendenser finns visserligen även i de övriga nordiska länderna men de är mycket starkare just i Sverige. Så det står med andra ord klart att frågor om ras och rasism är mycket kontroversiella i dagens Sverige.

Varför det är så är det väl ingen som egentligen vet med säkerhet eller har undersökt på djupet ännu. Det finns dock de som hävdar att vår tids syn på frågor om ras och rasism går tillbaka till det svenska 1900-talet och framförallt till 1960- och 70-talen. Då byggde Sverige upp en unik relation till det som då kallades Tredje världen. Svenskarna omformulerade i grunden hur de såg på världen, och framför allt på den icke-europeiska, icke-vita och icke-västerländska världen och människorna som lever där. Detta skedde inte på samma genomgripande sätt i andra västländer. Innan dess var vi ju dock omvänt snarare bäst i klassen, det vill säga vi pratade väldigt mycket om ras just i Sverige fram tills 1960-talet, och mer här än i andra länder innan denna omsvängning ägde rum som gör att vi idag skiljer åt oss från andra länder i synen på ras och rasism.”

Om Staffanstorps informationsfilm

Ett slags bildcollage-kommentar till Staffanstorps kommuns nya informationsfilm.
74352347_10156899697160847_7673505931014963200_o.jpg
 
 
”Reklamfilmen lanserades på måndagen och marknadsför Staffanstorp som ett tryggt alternativ för dem som har tröttnat på Malmö. I filmen ses en kvinna och en flicka fly från ett ungdomsgäng och i nästa scen ses familjen flytta till Staffanstorp.
 
Samtidigt hörs en speakerröst som säger att många känner sig vilsna i sin stad, och att Staffanstorp är en plats där ”tryggheten, äldreomsorgen, skolan och näringslivet verkligen fungerar”.
 
Alla som syns i filmen är vita, någonting som lett till att den hyllas på högerextrema sajter som Nordfront och Fria tider.
 
Filmen får samtidigt hård kritik på sociala medier.
 
”Jag får vibbar av nazistiskt 30-tal”, skriver en person och andra håller med:
 
”Är ni helt jävla tappade??!! Vidrigaste jag sett på länge”
 
(…)
 
I filmen syns också en person som uppträder som kioskpersonal. Mannen som äger butiken i verkligheten är invandrare, men i filmen är kioskpersonalen vit.
 
Dagens ETC har pratat med kioskägaren. Han berättar att han har en anställd som jobbar i kiosken, men ingen av dem har fått frågan om att vara med i filmen. Han säger att han gärna hade varit med om han hade fått frågan.
 
– Jag hade ställt upp, men ingen frågade mig, säger han.”