En släkthistoria som korresponderar mot Östeuropas blodiga historia

Inte många har en far som stred mot kejsarna i både Wien och Tokyo och/eller en farfar som stred mot både kejsaren i Paris och sultanen i Istanbul (och i samtliga fall dessutom i tsarrysk uniform) men det hade greve Theodor von Krusenstierna (såvida jag inte har läst stamtavlan fel) som föddes på godset Klooga i dagens Estland (som idag är en ruin och som under Andra världskriget var ett tyskt koncentrationsläger och under Kalla kriget en Röda armén-förläggning) och som nyligen gick bort i en mycket hög ålder.

Invånarna med utomeuropeisk bakgrund fortsätter att avstå från vaccinet i högre grad än majoritetsinvånarna även i de yngre åldersgrupperna

Att det är unga vuxna som driver på smittspridningen just nu i vinter och under ”omikron-vågen” har upprepats till leda, då de äldre redan är dubbel- och snart även trippelvaccinerade i mycket hög grad och särskilt gäller det majoritetsinvånarna och invånarna med bakgrund i övriga Norden, Europa och västvärlden.


Skillnaden i vaccinationstäckning bland ungdomar och unga vuxna (16-39 år) är dock tyvärr mycket stor när majoritetsinvånarna jämförs med invånarna som har utomeuropeisk bakgrund och fr a bakgrund i den s k MENA-regionen och i subsahariska Afrika. Samma skillnad föreligger även bland de äldre invånarna men det ska då sägas att det är särskilt inom åldersgruppen 16-39 år som invånarna som har bakgrund i den s k MENA-regionen och i subsahariska Afrika hittas – åtminstone 25% av alla invånare inom denna åldersgrupp har då numera denna bakgrund om inte mer än så.


Bland majoritetssvenskarna i åldrarna 16-39 år är snart 80% dubbelvaccinerade att jämföra med 40-50% bland invånarna som har bakgrund i den s k MENA-regionen och i subsahariska Afrika. Det är dessutom särskilt i de tre storstadsregionerna som invånarna som har bakgrund i den s k MENA-regionen och i subsahariska Afrika har avstått från att vaccinera sig i allra högst utsträckning och det verkar också vara i Stor-Stockholm, Stor-Göteborg och Stor-Malmö som smittspridningen skenar allra mest och allra snabbast i skrivande stund.


Samtidigt är det tyvärr fortsatt så att det är landets invånare med utomeuropeisk bakgrund som drabbas allra mest och värst av viruset – det är de som insjuknar allra mest och som intensivvårdas allra mest och som dör allra mest proportionellt sett – d v s det är samtidigt den grupp som hade ”tjänat” på att vaccinera sig i allra högst grad.


Ingen vet samtidigt varför så många av invånarna med utomeuropeisk bakgrund och fr a med bakgrund i den s k MENA-regionen och i subsahariska Afrika väljer att (åtminstone hittills för det kan så klart ändras) avstå från att vaccinera sig överhuvudtaget.


Att de tonåriga och unga vuxna majoritetssvenskarna ”omvänt” – och både kvinngrant och mangrant – sluter upp bakom uppmaningen att låta vaccinera sig är antagligen inte särskilt svårt att förstå då det ofta och gärna heter att det s k svenska folket hyser en mycket stor tillit till samhället, staten, ”experterna” och ”överheten” än invånarna i andra länder på jorden. En åtminstone trolig förklaring till att så många invånare med utomeuropeisk bakgrund till synes vägrar att vaccinera sig är att denna grupp överlag hyser en mycket liten tillit till samhället, staten, ”experterna” och ”överheten”.

Vilken (inomhus)trappa är egentligen den vackraste och mest magnifika i Europa?

Det är något alldeles speciellt med trappor och särskilt under Europas s k belle époque-period (cirka 1871-1914) fyllde åtskilliga opera-, teater-, palats- och slottstrappor också en vital, social funktion för den europeiska aristokratin, högborgerligheten och s k societeten, d v s de ritades och byggdes enkom för att kunna göra en så magnifik s k debut, entré och även sorti som möjligt inför allas åskådan.

Frågan är dock vilken trappa som är den vackraste och mest magnifika i Europa exkluderande alla utomhustrappor (såsom exempelvis Spanska trappan i Rom, trappan tillhörande Palazzo Contarini del Bovolo i Venedig och Boulevardtrappan eller Potemkintrappan i Odessa):

I Sverige räknas Hotell Knausts i Sundsvall trappa allmänt som den vackraste och mest magnifika trappan i landet (men även Kungl. Operans trappa går ju inte heller ”av för hackor”) och själv kan jag nog inte riktigt bestämma mig men av alla (inomhus)trappor som jag genom åren både har besökt och beträtt (och i flera fall har gått upp och nedför ett flertal gånger mest ”bara för att”) så står ändå följande ut:

Residenset i Würzburg, Tyskland

Vinterpalatset i Sankt Petersburg, Ryssland

Opéra Garnier i Paris, Frankrike

Palazzo Reale i Neapel, Italien

Palazzo Canossa i Mantua, Italien 

Hotel Imperial i Wien, Österrike (i Wien finns så klart också både Wienoperan och Burgtheater, vars båda trappor byggdes för en voyeuristisk och smått dekadent habsburgsk överklass som frossade i titlar, blodslinjer och stamtavlor fram tills dess att den gamla Donaumonarkin gick under 1918).

Bland ”bubblarna” hittas åtminstone för min del bl a (inomhus)trapporna i operahusen i både Ljubljana och Budapest, i Parlamentspalatset i Bukarest och i Caserta-slottet utanför Neapel samt den s k drottningens trappa i Versailles och naturligtvis även Bramante-trappan i Vatikanstaten. Slutligen är trappan i Arvfurstens palats, d v s i det palats där UD numera huserar, också ganska så magnifik vad gäller svenska ”bubblare”.

Vilken är egentligen Europas vackraste järnvägsstation? 

Många skulle nog säga – gissar jag i varje fall – St. Pancras i London, Gare de Lyon i Paris, São Bento i Porto, Estación de Atocha i Madrid, Sirkeci garı i (europeiska) Istanbul eller Milanos, Nices, Antwerpens, Amsterdams, Helsingfors, Prags eller Budapests centralstationer. 

Själv svarar jag nog Vitebsk-stationen (Vitebskij vokzal) i Sankt Petersburg, som jag har besökt vid två tillfällen, men det finns ju samtidigt rätt så gott om vackra järnvägsstationer av anno dazumal-typ runtom i hela Europa, vilka en gång uppfördes som ett slags moderna katedraler under järnvägens guldålder och innan bilismen fullständigt tog över det urbana landskapet och oåterkalleligen omvandlade de europeiska städerna till oigenkännlighet.

Om att besöka gamla fursteresidens

Ett urval furstliga borgar, slott och palats i Europa som jag har hunnit besöka under åren och antingen enbart besett utvändigt eller även invändigt, d v s residens av olika slag som har tillhört eller fortfarande tillhör ett visst suveränt furstehus (såsom t ex stamsäten, huvudresidens, sommarpalats, vinterpalats, lustslott, jaktslott, änkedrottningspalats, kronprinspalats o s v).

Spanien: Kungliga palatset i Madrid, El Escorial, Pardopalatset, Palacio de Aranjuez, Alcázares de Sevilla, Alcázar de Segovia, Alhambra
Portugal: Ajudapalatset, Palácio de Belém, Palácio de Pena, Quelezpalatset, Sintrapalatset
Frankrike: Louvren, Versailles, Conciergerie, Fontainebleau, Palais-Royal, Luxemburgpalatset, Château de Vincennes, Château de Chambord, Château de Compiègne, Château de Chenonceau
Brittiska öarna: Towern, Buckingham Palace, Windsor, Castle, Kensington Palace, St James’s Palace, Kew Palace, Whitehall, Somerset House, Marlborough House, Edinburgh Castle, Holyroodhouse, Caernarfon Castle, Dublin Castle
Belgien: Kungliga palatset i Bryssel, Laeken
Nederländerna: Paleis op de Dam, Huis ten Bosch, Paleis Noordeinde, Paleis Kneuterdijk
Luxemburg: Groussherzogleche Palais
Monaco: Palais princier de Monaco
Norge: Slottet i Oslo, Oscarshall, Stiftsgården
Danmark: Amalienborg, Christiansborg, Fredensborg, Eremitagen, Bernstorff, Charlottenlund, Fredriksborg, Rosenborg, Kronborg
Tyskland: Schloss Bellevue, Schloss Charlottenburg, Schloss Friedrichsfelde, Altes Palais i Berlin, Kronprinzenpalais, Prinzessinnenpalais, Potsdamer Stadtschloss, Neues Palais i Potsdam, Sanssouci, Charlottenhof, Schloss Wilhelmshöhe, Residenzschloss Ludwigsburg, Schloss Favorite, Mannheimer Schloss, Altes Schloss i Stuttgart, Neues Schloss i Stuttgart, Schloss Solitude, Karlsruher Schloss, Dresdner Residenzschloss, Zwingerpalatset, Schloss Weesenstein, Albrechtsburg, Palais im Großen Garten, Schloss Moritzburg, Residenz i München, Alter Hof i München, Herrenchiemsee, Hohenschwangau, Linderhof, Neuschwanstein, Schloss Schleißheim, Schloss Nymphenburg
Österrike: Hofburg, Schönbrunn, Belvedere, Kaiservilla i Bad Ischl, Linzer Schloss, Grazer Burg
Polen: Kungliga palatset i Warszawa, Kazimierzpalatset, Wilanówpalatset, Wawelborgen
Litauen: Vilniusborgen
Italien: Quirinalpalatset, Palazzo Reale di Torino, Palazzo Ducale di Modena, Palazzo Ducale di Parma, Palazzo Medici Riccardi, Palazzo Pitti, Palazzo Reale di Milano, Palazzo Reale di Genoa, Palazzo Reale di Napoli, Reggia di Capodimonte, Casertapalatset, Miramare
Tjeckien: Pragborgen
Slovakien: Bratislavaborgen
Ungern: Budaslottet, Gödöllöslottet
Ryssland: Vinterpalatset, Peterhof, Katarinapalatset, Michailovskijpalatset, Sommarpalatset, Tauridpalatset, Vladimirpalatset, Alexanderpalatset, Antjikovpalatset, Beloselskij-Belozerskij-palatset, Marmorpalatset, Michailovskijpalatset, Gattjinapalatset
Bulgarien: Nationalgalleriet (f d Kungliga palatset)
Rumänien: Nationalmuseet (f d Kungliga palatset)
Grekland: Stadsmuseet (f d Kungliga palatset), Parlamentet (f d Kungliga palatset)
Serbien: Gamla palatset, Nya palatset
Turkiet: Topkapipalatset, Dolmabahçepalatset, Yildiz, Ihlamur, Aynalikavak, Küçüksu, Beylerbeyi, Çıragan

Om att söka forskningsmedel

Idag öppnar Riksbankens jubileumsfond sitt ansökningssystem för alla oss som ämnar söka forskningsprojektmedel hos denna forskningsfinansiär nu i vår och eftersom alla ens tidigare ansökningar arkiveras i systemet är det lite nedslående att konstatera hur många forskningsprojekt som en har fått avslag på genom åren och antingen ensam eller tillsammans med andra. Det blir också rätt så tydligt att ända sedan jag disputerade och därigenom kunde börja söka forskningsmedel för 15 år sedan så har jag uppenbarligen varit rätt ”enkelspårig” – d v s det är bara frågor om ras/ism, vithet, svenskhet och minoriteter av olika slag som har gällt för min del.

Vilken är Europas vackraste kyrkogård?

Är det möjligt att säga vilken kyrkogård i Europa som är den vackraste med fokus på det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets monumentala belle époque-praktgravar?


Antagligen inte men av alla de europeiska kyrkogårdar som jag själv har besökt under åren (och de är verkligen skamlöst många ska sägas – likaså alltför många i de f d europeiska kolonierna i Asien) så står i alla fall följande kyrkogårdar ut för min egen del (d v s enligt min egen högst subjektiva ”smak”) vad gäller kyrkogårdar utanför Norden och exkluderande olika furstehus egna ”kyrkogårdar” (såsom Kaisergruft i Österrike, El Escorial i Spanien eller Peter-Paulkatedralen i Ryssland).


OBS: Jag är naturligtvis pinsamt medveten om att jag fortfarande inte har hunnit besöka Ohlsdorf i Hamburg, Staglieno i Genua och Novodevitje i Moskva så från dessa tre kyrkogårdar har jag därför ännu inga foton att visa.


London: Brompton, Highgate

Edinburgh: Old Calton

Dublin: Glasnevin

Paris: Père-Lachaise, Cimetière du Montparnasse

Nice: Cimetière du Château

Madrid: Almudena

Barcelona: Montjuïc

Lissabon: Prazeres

Bryssel: Laeken

Amsterdam: Zorgvlied

Genève: Cimetière des Rois

Berlin: Dorotheenstädtischer Friedhof, Invalidenfriedhof

Frankfurt: Hauptfriedhof

München: Ostfriedhof

Leipzig: Südfriedhof

Milano: Cimitero Monumentale

Trieste: Sant’Anna

Rom: Verano, Cimitero Acattolico

Venedig: San Michele

Neapel: Poggioreale

Vilnius: Rasų

Prag: Vyšehrad

Sankt Petersburg: Tikhvin, Novodevitje

Ljubljana: Žale

Zagreb: Mirogoj

Warszawa: Powązki

Lodz: Źódź

Krakow: Rakowicki

Wien: Zentralfriedhof, Hietzing

Budapest: Kerepesi

Belgrad: Novo groblje

Bukarest: Bellu

Sofia: Orlandovtsi

Aten: Próto nekrotafeío

Lviv: Lychakiv

Refererad till i den akademiska tidskriften Childhoods temanummer om korruptionen inom adoptionsindustrin

Den akademiska tidskriften Childhood har nyligen förpublicerat de artiklar som ingår i ett kommande specialtemanummer som handlar om den i Sverige just nu aktuella problematiken med korruptionen inom den globala adoptionsindustrin och om hur denna har behandlats i både ursprungs- och mottagarländerna liksom hur de drabbade, och främst de adopterade själva och deras förstaföräldrar, eventuellt ska kunna kompenseras i efterhand. 

Bland artiklarna hittas en (intervju)studie av hur adoptivföräldrar i Spanien förhåller sig till frågan (ett citat hämtat ur en av intervjuerna med de spanska adoptivföräldrarna talar för sig själv – ”I prefer not to know”…), hur Schweiz har hanterat landets tvångsadoptioner av romska barn och hur Uganda, Guatemala och Samoa hanterar frågan i egenskap av att vara ursprungsländer och i introduktionsartikeln, som är författad av de spanska forskarna och gästredaktörerna Aranzazu Gallego Molinero och Chandra Kala Clemente-Martínez dyker mitt namn upp som ett exempel på en forskare som tillhör den ena extremen inom det internationella forskningssamfundet vad gäller synen på problematiken medan Elizabeth Bartholet vid Harvard University (liksom UNICEF:s Nigel Cantwell) omnämns som min absoluta motsats.

Bakgrunden till detta omnämnande i tidskriften Childhood, som jag inte på något sätt opponerar mig emot utan tvärtom är stolt över, är då att i internationella (liksom i svenska) forskningssammanhang (och även i policysammanhang) så betraktas mitt namn allmänt som en av de forskare i världen som genom åren tydligast har argumenterat för att hela den internationella adoptionsverksamheten har varit mer eller mindre korrupt ända sedan dess uppkomst på 1950- och 60-talen samt att alla ursprungsländer (liksom mottagarländer) berörs av problematiken medan Bartholet omvänt under alla år har argumenterat för att den internationella adoptionsverksamheten på det stora hela är både juridiskt och etiskt fullt legitim och att de exempel på korruption som har uppdagats utgör enstaka undantag.

Och i ärlighetens namn så ska det väl också sägas att de allra flesta forskare runtom i världen, och både i ursprungs- och mottagarländerna, anser nog allmänt att både jag och Bartholet är extremister fast på varsin kant.

Nu har ”Routledge handbook of critical studies in whiteness” publicerats

Nu har tegelstensboken ”Routledge handbook of critical studies in whiteness” äntligen kommit ut under Shona Hunters och Christi van der Westhuizens redaktörskap och efter flera års arbete. Boken består av sammanlagt 28 bidrag författade av forskare världen över som behandlar vithet utifrån ett stort antal aspekter, de olika bidragen liksom redaktörsparets introduktionskapitel genomsyras av ett tydligt dekolonialt perspektiv på vithet liksom av ett medvetet försök att decentrera den engelsktalande världen och själv har jag bidragit med en artikel om den svenska vitheten i relation till svensk antirasism och till Sverige som världens största adoptionsland.

https://www.routledge.com/Routledge-Handbook-of-Critical-Studies-in-Whiteness/Hunter-Westhuizen/p/book/9780367403799

”This handbook offers a unique decolonial take on the field of Critical Whiteness Studies by rehistoricising and re-spatialising the study of bodies and identities in the world system of coloniality.

Situating the critical study of whiteness as a core intellectual pillar in a broadly based project for racial and social justice, the volume understands whiteness as elaborated in global coloniality through epistemology, ideology and governmentality at the intersections with heteropatriarchy and capitalism. The diverse contributions present Black and other racially diverse scholarship as crucial to the field. 

The focus of inquiry is expanded beyond Northern Anglophone contexts to challenge centre/margin relations, examining whiteness in the Caribbean, South Africa and the African continent, Asia, the Middle East as well as in the United States and parts of Europe. Providing a transdisciplinary approach and addressing debates about knowledges, black and white subjectivities and newly defensive forms of whiteness, as seen in the rise of the Radical Right, the handbook deepens our understanding of power, place, and culture in coloniality.”

(…)

”Our world is in turmoil. We live in the accumulated pain and emboldened geopolitical violence of 500 years of colonial history. This volume does not offer any balm for white wounds. Rather it is an insurgent call for racial justice. Bringing together a breadth of voices from across the Global North and South, the editors ask readers to critically reflect upon the connections and separations of the world through the varied formations of whiteness. This extraordinary volume is a provocation, a challenge, and a conversation, offering new constellations of possibilities to approach the field of critical whiteness studies; to interrogate whiteness within the calculated balances and sacrificial structures of the world; and to consider whiteness in relation, a method of working through the interpersonal. The chapters rumble with a thoughtful intensity that both activists and intellectuals require to carry forth visions of radical change, especially in these times when events in one part of the world cascades in another.

Nalini Mohabir, Concordia University”

Håller allt fler s k socialgrupp ett:are på att ”komma ut” som SD:are?

Jag antar att det är fler än jag som på sistone har noterat att allt fler representanter för landets adliga och högborgerliga elitsläkter förekommer som SD:are eller i högerextrema sammanhang från att tidigare i decennier i det närmaste ha varit helt frånvarande inom den svenska s k nationella rörelsen, d v s personer som ofta ”sitter på” eller åtminstone har tillgång till ärvda förmögenheter, gods, gårdar och jord, fabriker, fastigheter och företag liksom stadspalats, våningar och villor. Det handlar då om personer som heter Cavalli-Björkman, Sager, Colliander, Cavallin, Friis, af Geijerstam, Wachtmeister, Hamilton, Ankarcrona, Giertz, von Arnold, Ramel och Fogelklou i efternamn för att bara nämna några exempel.


Under mellankrigstiden och krigsåren var den svenska aristokratin och överklassen kraftigt överrepresenterad inom den dåtida svenska s k nationella rörelsen men sedan 1900-talets slut har denna rörelse i stället och som bekant kommit att bli kraftigt överrepresenterad av arbetarklassen och den lägre medelklassen.


Tidigare och fram tills nyligen fanns det ytterst få företrädare för den s k socialgrupp ett inom denna politiska rörelse – Filipstads ”store son” mångmiljonären Carl Lundström, arvtagare till Wasabröd, liksom en och annan von Yxkull, Rehbinder och Stenbock var i stort sett de enda som förekom inom den s k nationella rörelsen på 1990-talet som hade denna bakgrund och så sent som 2010 hittades bara en handfull adelsmän i SD:s dåtida medlemsmatrikel som på den tiden samlade en bit under 6000 namn såsom bl a Carl Boris Staël von Holstein, Björn von Bahr och Michael von Knorring.

Idag handlar det om ett parti som räknar nästan 35 000 betalande medlemmar och även om socialgrupp ett:arna med all säkerhet inte på något sätt är överrepresenterade i dagens SD så blir de onekligen och sakta men säkert allt fler och frågan är väl kanske om det numera helt enkelt är så att de sociala konsekvenserna av att ”komma ut” som SD:are inte längre är så allvarliga såsom de tidigare kunde vara särskilt för just personer som tillhör landets elitfamiljer.