Varför har Adoptionscentrum inte lyft ett finger för att hjälpa de adopterade från Chile som organisationen en gång i tiden tog till Sverige efter under över 20 års tid ha vetat om oegentligheterna och varför vidhåller AC än idag att adoptionerna gick rätt till?

Den stora frågan som infinner sig nu är dels varför Adoptionscentrum (AC) inte har gjort någonting alls för att ens försöka informera alla de över 2000 adopterade från Chile som de en gång tog till Sverige liksom deras svenska föräldrar och familjer och dels varför AC inte har gjort någonting alls för att ens försöka återförena de över 2000 adopterade från Chile som de en gång tog till Sverige med sina chilenska föräldrar och familjer.

Detta hade AC kunnat göra rent praktiskt och utan någon större ansträngning redan under Ulf Kristerssons tid som ordförande när vetskapen om de korrupta Chile-adoptionerna uppdagades – det vill säga redan för 20 år sedan: Idag 20 år senare har de adopterade och inte minst både deras svenska och chilenska föräldrar hunnit bli 20 år äldre och alltför många av dem har av naturliga skäl tyvärr hunnit gå bort under dessa 20 år.

Inget av detta är då någon omöjlighet på något sätt och särskilt inte för AC med alla sina personella och ekonomiska resurser och fr a då AC har alla uppgifter som krävs i sitt eget arkiv om alla de över 2000 adopterade från Chile som de en gång tog till Sverige.

Själv har jag nämligen uppgifter om kring 6000 adopterade i Sverige från Sydkorea inklusive om deras adoptivföräldrar och deras koreanska ursprungsnamn och födelsedatum mm och tack vare att jag en gång antecknade och skrev ned dessa visserligen mycket omfattande uppgifter som är hämtade från ett arkiv så har jag genom åren som privatperson ”på fritiden” och helt gratis lyckats hjälpa åtskilliga adopterade från Sydkorea att dels återförenas med sina koreanska föräldrar och familjer och dels hitta sina syskon och släktingar som också har adopterats till Sverige men till andra familjer.

Vidare har jag inte minst genom åren lyckats hjälpa åtskilliga koreanska föräldrar och släktingar att hitta sina bortadopterade barn och släktingar i Sverige tack vare dessa nedtecknade uppgifter som jag sitter på.

Antagligen är svaret, förklaringen och orsaken att AC ju fortfarande skamlöst vidhåller att allt gick rätt till med både Chile-adoptionerna och med alla andra av de 25 000 utlandsadoptioner som AC har stått bakom sedan organisationen grundades 1969 samt sist men inte minst att AC fortfarande säger sig ha fullt förtroende för sin ”child finder” på plats i Chile Anna-Maria ”Aja” Elmgren.

Dessutom finns det en del som tyder på att AC åtminstone implicit och kanske också omedvetet upplever och uppfattar Chile som ett mer eller mindre dysfunktionellt och kaotiskt ”Tredje världen”-land där inte ens en brottsutredning som rör 1000-tals korrupta utlandsadoptioner varav över 600 rör AC:s adoptioner går att lita på.

För lite mer än 20 år sedan, när tv-programmet Spårlöst började sändas i Sverige, och när åtminstone 90% av alla avsnitt redan från start rörde utlandsadopterade (d v s precis som idag), var AC:s hållning till att hjälpa utlandsadopterade i Sverige att återförenas med sina förstaföräldrar i ursprungsländerna extremt negativ och AC och Spårlöst-redaktionen, som jag själv tillhörde under programmets första år, var i öppen konflikt med varandra. AC vägrade att bistå programmet och att hjälpa de adopterade och menade att det var negativt att gräva i ”det förflutna” och ”riva upp gamla sår” och inte minst att störa fr a förstamödrarna i deras nuvarande liv i ursprungsländerna.

Idag misstänker jag att den hållningen från AC:s sida som vi på Spårlöst tvingades hantera och som alla enskilda utlandsadopterade som ville hitta sina förstamödrar och förstafamiljer också möttes av och fick känna av på 90- och 00-talen när AC samtidigt tog rundligt betalt för en ”röttersök”-verksamhet som sällan ledde någonstans, egentligen handlade om en panisk skräck för att AC en gång för alla skulle avslöjas som den genomkorrupta, brutala och hänsynslösa människohandelsorganisation som AC nu visar sig vara.

”Över 600 fall med adoptioner till Sverige finns med i den chilenska polisens utredning av brott mot mänskligheten. Flera adopterade har återförenats med sina biologiska föräldrar som sedan länge trott att deras barn varit döda eller försvunna för alltid. Men det finns de som fortfarande letar – och tror att deras barn kan finnas i Sverige.”

https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/familjerna-som-fortfarande-letar-efter-sina-barn-tror-att-de-kan-finnas-i-sverige

”Den svenska organisationen Adoptionscentrum saknade kontroll över var barnen som adopterades till Sverige kom ifrån. Ändå har uppgifterna om stulna barn ständigt tillbakavisats genom åren. En återkommande förklaring har varit att mammorna har efterkonstruerat sina historier – för att de känner skuld och skam när de har blivit uppsökta av sina vuxna barn.

Men i Chile träffar Uppdrag granskning familjer som fortfarande letar efter sina försvunna söner och döttrar. Sara Jineo berättar att hennes son Camilo bara var några dagar gammal när han kidnappades från ett sjukhus i Temuco. Hon berättar att en för henne okänd kvinna kontaktade henne redan under graviditeten. Kvinnan ställde frågor om hur många barn hon hade, men Sara Jineo förklarade att hon och hennes man inte hade några problem att försörja sin stora familj. När hon besökte sjukhuset med sin nyfödda son blev hon presenterad för en socialsekreterare.

– De tog min bebis och gick in med honom. “Du behöver inte komma in” sade kvinnan. Det fanns en skylt: “Tillträde förbjudet.” Jag började misströsta, det hade redan gått en halvtimme. Jag frågade efter mitt barn. Det var en sjuksköterska som gick förbi. “Mitt barn är därinne med socialassistenten. De säger att han är allvarligt sjuk, jag vill veta”, sade jag. Hon öppnade dörren. “Här finns inget”, sade hon.

De lurade mig, berättar Sara Jineo. Det var senaste gången hon såg sin son. Hon berättar att hon sprang till polisen, men att de trodde att hon var tokig. Familjen tillhör ursprungsbefolkningen mapuche. I dag är det känt att många av de svenska adoptivbarnen kommer just från mapucheområden kring Temuco, i de södra delarna av Chile. Därför misstänker familjen att sonen Camilo befinner sig någonstans i Sverige.

– Jag var en flicka vid den här tiden, 13 år gammal. Det var en väldigt tung dag för familjen när allt det här hände. Min mamma led mycket under den här perioden., säger dottern Sonia Collinau Jineo.

Familjen är inte ensam om att tro att deras försvunna barn kan finnas i Sverige. Verónica Campos och Ítalo Vaccaro berättar att deras barn togs ifrån dem direkt vid födseln på ett sjukhus i Chile, 1984. De säger att de fick beskedet att barnet dött och när de bad om att få se kroppen, fick de veta att kroppen donerats till forskning. I klippet nedan kan du se när Ítalo Vaccaro läser högt ur sitt brev till deras försvunna barn.

Adoptionscentrum skriver i ett mejl till Uppdrag granskning att om utredningen i Chile kommer fram till att deras medarbetare ”agerat olämpligt eller olagligt utifrån den tidens lagar och regler, får vi ta ställning till det då”.

De skriver också att det var domstolarna i Chile som ansvarade för att en tillräcklig utredning av barnens bakgrund skulle ha gjorts och att det aldrig framkommit något som tyder på att det förekommit brottslig verksamhet under deras år i Chile. Under våren 2021, efter att också Dagens Nyheter granskat adoptioner till Sverige, meddelade socialminister Lena Hallengren att regeringen öppnar för en svensk översyn av adoptionerna.”

Aftonbladets ledarskribent Lina Stenberg frågar Ulf Kristersson: ”Hade familjerna kunnat återförenats redan för 20 år sedan?”

Aftonbladets ledarskribent Lina Stenberg frågar Ulf Kristersson: ”Hade familjerna kunnat återförenats redan för 20 år sedan?”.


Kristersson var då den som både fick vetskap om och avfärdade kunskapen om de korrupta adoptionerna från Chile till Sverige som ogrundad och osann när han var ordförande för genomkorrupta Adoptionscentrum (AC) samtidigt som att han var synnerligen politiskt aktiv för att försöka stoppa alla försök från den svenska statens sida att reglera den svenska internationella adoptionsverksamheten.

Kristersson kampanjade på den tiden mycket hårt och tyvärr framgångsrikt mot en dåvarande svensk statlig utredning som syftade till att stävja, motverka och förhindra den korruption inom verksamheten som grasserade på inte minst 00-talet när Kristersson just ledde AC och inte minst då Kina hade öppnat upp sig för Väst efter Kalla krigets slut vilket ledde till att 100 000-tals kinesiska barn och fr a kinesiska flickor kom att adopteras till Väst inklusive till Sverige på bara några år.

https://www.aftonbladet.se/ledare/a/86eG5d/svara-om-de-stulna-barnen-kristersson

”I dag har Uppdrag gransknings omtalade ”De stulna barnen” kommit upp på SVT Play. I programmet granskar programledaren Lena Sundström skandalen som rullats upp på senare år. Den om svenska Adoptionscentrum roll i stölden av barn från Chile under 70- och 80-talet. Sammanlagt rör det sig om över 2 000 adoptioner där ingen egentligen vet de gick till.

Men misstankarna är inte nya. Redan i början av 00-talet började en chilensk journaliststudent nysta i försvinnanden av barn i fattiga familjer där hon såg sambandet med svensk adoption. Och de allra flesta fall verkade ha gått genom Adoptionscentrum (AC).

Den som var ordförande för organisationen när AC nåddes av misstankarna var nuvarande M-ledaren Ulf Kristersson. Och trots att frågan lyftes internt, att man borde titta närmare på informationen, valde han att lägga locket på. Också när en statlig utredning föreslog att adoptionerna borde granskas av staten förblev Kristersson indignerat och hårdnackat emot större insyn.

Han varnade för att adoptioner skulle bli svårare att förverkliga om reglerna skärptes och kallade förslaget ”cyniskt” och ”kränkande.” När Ulf Kristersson i dokumentären ombeds kommentera de stulna barnen och sin egen roll, vägrar han.

Locket ligger alltså fortfarande på för M-ledaren, trots att det var han som var ytterst ansvarig då för 18 år sedan.

Uppdrag granskning berättar om fallet med bröderna David och Gabriel. Under hela sin barndom har de trott att deras mamma lämnat dem på en kyrktrappa, då i början på 70-talet . Att hon inte ville ha dem. Mamman, Antonia Orellana Gatica, som hade tillfångatagits av Pinochets junta fick å sin sida höra att sönerna dött i lunginflammation.

När SVT 2018 grävde i de chilenska adoptionerna och de chilenska myndigheterna startade en polisutredning om ”brott mot mänskligheten” har allt fler oegentligheter nystats upp. Och på kort tid har föräldrar likt David och Gabriels mamma blivit varse att deras barn blivit stulna, samtidigt som deras vuxna barn har fått sina liv kullkastade när en helt annan berättelse uppdagats om varför de kommit till Sverige.

Och i djup sorg blandat med stor lycka har familjer nu återförenats. Men långt ifrån alla har fått veta sanningen. Och ingen har ännu fått upprättelse, ingen har ställts till svar.

Sverige måste göra en noggrann granskning av internationella adoptioner, inte bara från Chile, som socialminister Lena Hallengren lovat. Och Adoptionscenter behöver se över hur de låtit en nyckelperson, i dokumentären kallad ”Aja”, få helt fria tyglar att ordna fram ständigt nya barn trots den chilenska polisens misstankar.

Men det kan inte stanna där. Också Ulf Kristersson behöver ge svar till alla dem som har frågor, både de adopterade och deras familjer.”

Vad var det egentligen som Åkesson syftade på när han skrev på Twitter att SD inte ska ”lämna eller överge våra rötter” till skillnad från SAP: Om SD:s vänsternazistiska rötter och om hur de spökar än idag

Nu när alla nazism/fascism-forskare, extremhöger-kännare, SD-experter och Åkesson-uttolkare har hunnit säga sitt (och de är många numera) så är det väl dags för mig att också försöka gissa vad Åkesson egentligen menade när han nog blev alltför (upp)hetsad på Twitter igår och slängde ur sig att SD inte ska ”lämna eller överge våra rötter” till skillnad från SAP.

Eftersom det direkta och explicita sammanhanget handlade om SD:s och SAP:s stenhårda kamp och konkurrens om den svenska arbetarklassen (och lägre medelklassen) och dess röster så kan jag inte göra något annat än att tolka det hela som att Åkesson antydde att SD alltid har haft en ”vänsterådra” och alltid har velat attrahera arbetarna just till skillnad från andra delar av den svenska s k nationella rörelsen som traditionellt har varit (ärke)konservativa och aldrig har trott sig kunna attrahera några arbetare överhuvudtaget.

Det handlar konkret om den vänsternazistiska tradition som av hävd har haft en stark ställning just i Sverige och antagligen till stor del av tvång p g a att Sverige i många decennier härbärgade västvärldens största och mäktigaste arbetarrörelse, fackföreningsrörelse och socialistiska arbetarparti i ett demokratiskt land (d v s utanför den kommunistiska världen) som dessutom innehade makten obrutet i närmare ett halvt sekel.

Min kvalificerade gissning är därför att Åkesson i stundens hetta ”blinkade” åt den vänsternazistiska idétradition som genomsyrade SD under hela 90-talet och som bl a står att hitta i SD:s första partiprogram från 1989, som partiets dåvarande chefsideolog Johan Rinderheim författade, och som Mattias Karlsson hyllar än idag. 

Denna vänsternazism kom inte minst till uttryck i SD:s kampsång som gällde under 90-talet – nämligen SD:s dåvarande och idag återigen nuvarande ”husband” Ultima Thules sång ”Kring Sveriges fana” som är en ren s k ”rip off” på den gamle kommunisten och mångårige Ny Dag-redaktören Gustav Johanssons hyllningsdikt till Sverige från 1937. 

”Kring Sveriges fana” (se/hör sången på https://www.youtube.com/watch?v=MQGfr5UC5DE) innehåller strofer som ”svenskar vakna ur er dvala, länge nog vi sovit bort vår tid, länge nog vi litat på löften så hala” och ”enad front bland arbetets miljoner, bådar nya dagens morgonväkt, svenska folk, svenska land du ärvde traditioner, ifrån frihetshjälten Engelbrekt, nu så gäller det din frihet, svenska folk, svenska land, vi vill att du blir ett”.

Gustav Johanssons dikt från 1937 innehåller i sin tur bl a rader som ”enad front bland arbetets miljoner, bådar nya dagens morgonväkt, svenska folk, du ärvde traditioner ifrån frihetshjälten Engelbrekt” samt ”svenska folk, nu gäller det din frihet, svenska språk, vår fröjds och hjärtas tolk, svenska land, vi vill att du ska bli ett lyckans land för hela Sveriges folk”.

Åkesson menade kort och gott att just SD alltid har stått på folkets sida mot eliten, även om SD visserligen inte attraherade några arbetarmassor att tala om just på 90-talet såsom partiet ju tyvärr faktiskt gör idag, och inte har svikit detsamma och inte heller kommer att göra det såsom SD hävdar att SAP har gjort – SD försöker ju numera explicit att framställa sig som SAP:s enda rättmätiga och riktiga arvtagare.

Det var m a o helt enkelt SD:s egna historieskrivning, idéhistoriska ursprung, självförståelse och självbild som på en och samma gång spökade igår på Twitter i Åkessons tweet – d v s inte någon s k freudiansk felsägning som hans antifascistiska kritiker verkar tro (typ ”vad f-n, var dumme Jimpan kanske på lyran igår som hastigt och lustigt försade sig och i ett svagt ögonblick faktiskt out:ade att SD är ett gammalt unket naziparti”…?) – d v s det Åkesson ville säga och förmedla var inget än att SD alltid har varit de svenska massornas, det svenska folkets och den svenska arbetarklassens parti och till skillnad från SAP kommer SD aldrig att svika eller överge arbetarna i kampen mot eliten.

I Uppdrag Gransknings program ”De stulna barnen” vägrar genomkorrupta Adoptionscentrums f d ordförande Ulf Kristersson att svara på frågor om hans ansvar vad gäller problematiken med de korrupta utlandsadoptionerna från Chile medan flera representanter för Adoptionscentrum vidhåller att inga som helst fel har begåtts

I Uppdrag Gransknings program ”De stulna barnen” (4 avsnitt) som publiceras idag på SVT Play framkommer det bl a att Adoptionscentrums (AC) f d ordförande Ulf Kristersson vägrar att svara på flera i allra högsta grad relevanta frågor om hans eget ansvar vad gäller problematiken med de korrupta utlandsadoptionerna från Chile (liksom från Kina och en mängd andra länder) samt att Elisabet Sandberg, som ledde AC dagligdags mellan 1976-2002, vägrar att vidkänna att några utlandsadoptioner har varit korrupta överhuvudtaget utan i stället prisar hon AC:s gamla ”child finder” i Chile Anna-Maria ”Aja” Elmgren som systematiskt sökte efter och stal barn vars ursprungsidentiteter hon förstörde och förfalskade samtidigt som hon smutskastade och demoniserade de chilenska förstaföräldrarna och förstafamiljerna. Det oerhört effektiva och predatoriska adoptionssystem som AC och ”Aja” arbetade fram i Chile kopierades sedan av representanter för andra västländers adoptionsbyråer.

Än idag menar AC indirekt att förstamammorna fabulerar och fantiserar och står fast vid att inga oegentligheter ägde rum i vare sig Chile eller i några andra ursprungsländer. I programmet erkänner samtidigt AC:s nuvarande chef Kerstin Gedung att de allra flesta av de ursprungsländer som AC opererade i på 1970- och 80-talen var diktaturer där förtryck och korruption grasserade.

I Uppdrag Granskning-programmet används en del dokument som jag har fått fram via bl a UD-arkivet samt filmklipp från en dokumentärfilm som jag var med att ta fram 2002 – Erik Sandbergs ”Sveket mot de adopterade”.

AC:s f d Latinamerika-chef och informationschef grevinnan Catharina Stackelberg, som senare I livet sadlade om och bl a låg bakom de tecknade Pippi Långstrump-filmerna, säger vidare i programmet att det inte fanns några varningstecken på att något inte gick rätt till i Chile trots att det finns dokument som visar det. Stackelberg säger också att hon fortfarande än idag har förtroende för ”Aja”.

Lojaliteten till AC och till hela det svenska adoptionsprojektet är m a o total än idag bland de f d cheferna och f d anställda vid AC.

I programmet framgår det också att svenska UD genom svenska ambassaden i Santiago de Chile hela tiden har bistått AC i den korrupta adoptionsverksamheten då utlandsadoptionerna har sett som en ett vitalt ”svenskt intresse” eftersom så många svenskar var och är ofrivilligt barnlösa och då adoptionerna också har varit och är viktiga för de svenska relationerna med den utomeuropeiska s k Tredje världen liksom sist men inte minst för den svenska antirasistiska självbilden. Samtidigt samlade AC in stora mängder pengar i form av ”bistånd” bland svenska adoptivföräldrar i Sverige för att belöna korrupta chilenska jurister och tjänstepersoner på plats som var inblandade i den korrupta verksamheten.

https://www.svtplay.se/uppdrag-granskning-de-stulna-barnen

Elisabet Sandberg ledde AC under organisationens ”guldålder” på 1970-, 80- och 90-talen när Sverige och svenskarna blev världens mest adopterande land och folk av barn från andra länder och när AC var världens största adoptionsförmedlare efter amerikanska Holt.

Sandberg och Kristersson var då de som jag själv hamnade i konflikt med när jag på 00-talet låg bakom olika avslöjanden om korruptionen inom den svenska adoptionsverksamheten och fr a var jag på den tiden den i stort sett enda i den dåtida svenska offentligheten och medievärlden liksom inom den dåtida svenska akademin som debatterade om och skrev om frågan. Kristersson var på den tiden aktiv i att bekämpa alla försök att stävja korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten.

På den tiden hade AC tyvärr Dagens Nyheter och dess dåvarande chefredaktör bakom sig (som f ö är adoptivförälder) och år 2002 hängde Sandberg ut mig (d v s mitt namn) i DN och skrev att jag var något av ideologen, motorn och hjärnan bakom all kritik av den svenska adoptionsverksamheten och adoptionsvärlden och inte minst av just AC.

Det ironiska är att den som ligger bakom Uppdrag Gransknings program ”De stulna barnen” är Lena Sundström, som också är adopterad från Korea liksom jag själv, och som på 1990- och 00-talen var en av de starkaste pro-internationell adoption-rösterna i den dåtida svenska mediebranschen. Även Sundström hängde på den tiden ut mig ”efter noter” i olika sammanhang och i en artikel i Expressen menade hon att all kritik av den svenska adoptionsverksamheten indirekt och implicit ”smutskastar” landets 10 000-tals adoptivföräldrar.

https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/ulf-kristersson-vagrar-svara-pa-fragor-var-ansvarig-nar-larm-om-stulna-barn-avfardades-for-18-ar-sen

”Ulf Kristersson, Moderaternas partiledare, var själv ordförande för den organisation som genomförde de flesta av adoptionerna – när de avfärdade tidiga larm om oegentligheter. Men när Uppdrag granskning ställer frågor om hans eget ansvar vägrar Ulf Kristersson att svara.”

(…)

”Det var 2003 som den chilenska journaliststudenten Ana Maria Olivares publicerade en uppsats där hon intervjuat mödrar i Chile som vittnade om att deras barn försvunnit under diktaturen på 1970- och 80-talen.

I uppsatsen beskrevs ett nätverk av personer som tagit barn från deras mödrar för att sedan föra ut dem från Chile – och den svenska organisationen Adoptionscentrum spelade då en viktig roll. Svenska Maria Diemar, som själv är adopterad från Chile och satt i Adoptionscentrums styrelse, tog del av uppsatsen – där även hennes egen adoption togs upp som en adoption som inte hade gått rätt till. Hon kontaktade då organisationens dåvarande ordförande, Ulf Kristersson.

– De gjorde en utredning på AC där de tittade hur de har jobbat. Jag fick ta del av det här PM:et om vad de kom fram till efter att ha läst hennes uppsats och tittat på deras verksamhet och det var att allting hon sa inte stämde, säger Maria Diemar.

Ana Maria Olivares allvarliga uppgifter om oegentligheter avfärdas av organisationen.

I PM:et står det bland annat:

“De hade ingen uppsökande verksamhet. Dessa socialarbetare försökte alltid i första hand se om det var möjligt för mamman att behålla barnet.”

“Även arbetet i barnavårdsdomstolen i Concepcion´ (som är den som mest ifrågasatts i Oliveros uppsats) har varit föremål för utredning av myndigheterna./…/Man fann allt i sin ordning.”

I dag pågår en brottsutredning i Chile som utreder brott mot mänskligheten. Den omfattar totalt tusentals adoptioner internationellt, där över 600 fall rör adoptioner till Sverige.

Flera barn har återförenats med sina biologiska föräldrar, de berättar att de hela tiden trott att deras barn varit döda eller försvunna. Adoptionscentrum skriver till Uppdrag granskning att det aldrig framkommit något som tyder på att det förekommit brottslig verksamhet under deras år i Chile. De skriver också att om den chilenska utredningen kommer fram till att deras medarbetare ”agerat olämpligt eller olagligt utifrån den tidens lagar och regler, får vi ta ställning till det då”.”

(…)

”• Du var ordförande för Adoptionscentrum 2003 när det kom uppgifter om oegentligheter kring adoptionerna från Chile på 70- och 80-talet – på vilket sätt utredde ni uppgifterna då?

• I programmet riktas det kritik mot att Adoptionscentrum kunde gjort betydligt mer för att utreda och vara transparenta angående kritiken och oron gällande adoptioner från Chile, redan 2004. Utifrån vad vi vet i dag – anser du fortfarande att Adoptionscentrum gjorde tillräckligt?

• Vilka talade ni med, som jobbat med Chile på den här tiden?

• Talade ni med några av de mödrar som nämns i utredningen, för att skapa er en egen bild?

• Hade ni kontakt med Ana Maria Olivares som skrivit rapporten?

• I er utredning kommer ni bland annat fram till att Adoptionscentrum inte ägnade sig åt uppsökande verksamhet. Vad byggde ni den informationen på för källor?

• Vid tiden som ordförande för Adoptionscentrum argumenterade du för att Sverige också måste kunna hämta barn från länder som är drabbade av inre oroligheter och korruption samt länder som saknar lagstiftning kring internationella adoptioner. Är detta din hållning också i dag?

• När du slutade som ordförande sa du att ”det finns frågor som den kommande styrelsen måste ta tag i, frågor som handlar om vår organisation och vårt förhållningssätt”. Vad menade du med det?

• 2003 kom det en statlig utredning, ”Adoption till vilket pris”, som ville ha mer krav och kontroller. Du uttryckte en stark oro för att detta skulle kunna innebära att antalet barn som kunde adopteras skulle minska drastiskt om samtliga förslag gick igenom. Hur ser du på detta i dag?

• Du var också kritisk till att Adoptionsorganisationer inte skulle få syssla med bistånd? Kan du i dag se några problem med att Adoptionscentrum också sysslade med bistånd?

• Du var den som kanske fick de allra tidigaste varningssignalerna till dig – vad är den stora skillnaden nu – varför kräver du en vitbok nu 17 år senare?

• Varför tror du att det har dröjt så länge innan den här frågan har prioriterats politiskt i Sverige?

• Vad behöver göras nu, enligt dig?””

Om egna böcker som används som kurslitteratur

Kul att kunna konstatera att en hel del av de böcker som jag genom åren har samskrivit, samutgivit eller varit ensamförfattare för numera används som kurslitteratur vid landets olika högskolor: Campusbokhandeln, som ägs av Adlibris och som har fysiska butiker på ett 10-tal campusområden inklusive i Karlstad, säljer just nu dessa böcker och det är rätt så uppenbart att den röda tråden vad gäller alla dessa titlar heter ras/rasism.

Ett referat av dagens unika debatt i riksdagen om korruptionen inom adoptionsindustrin

Mellan cirka kl. 18.30-19.40 ägde en unik och historisk debatt idag rum i riksdagen med anledning av Socialutskottets förslag att tillsätta en utredning om korruptionen inom den svenska adoptionsverksamheten som alla partier utom S och MP har ställt sig bakom och som ska innefatta alla år från 1960-talet och fram tills idag.

På talarlistan hittades Yasmine Bladelius (S), Nicklas Attefjord (MP), Acko Ankarberg Johansson (KD), Camilla Waltersson Grönvall (M), Linda Lindberg (SD), Martina Johansson (C), Jon Thorbjörnson (V) som är den som har tagit initiativ till Socialutskottets förslag, Juno Blom (L) och Lorena Delgado Varas (V).

https://www.riksdagen.se/sv/webb-tv/video/debatt-om-forslag/internationella-adoptioner_H801SoU12?fbclid=IwAR2JTZn530kDhRMX8stPzbqK0QE9PmV3VGEa_I09PnsiO8n9roAqFrMbFVI

Medan Bladelius (S) mest bara rutinmässigt redogjorde för den internationella adoptionsverksamhetens historik och nuvarande status så nämnde Attefjord (MP) att självmordsfrekvensen och den psykiska ohälsan är alltför utbredd bland landets utlandsadopterade och Ankarberg Johansson (KD) krävde att alla adoptioner från alla ursprungsländer måste utredas med inspiration från den nederländska adoptionsutredningen och hon ställde sig också frågan om dagens internationella adoptionsverksamhet kanske också präglas av oegentligheter.

Waltersson Grönvall (M) tackade V för att ha initierat utskottsinitiativet och menade att utredningen måste gå till botten med alla oegentligheter för både de adopterades, förstaföräldrarnas och adoptivföräldrarnas skull hur smärtsamt det än kommer att bli. Waltersson Grönvall påminde också om att hennes partiordförande Kristerssons har föreslagit en vitbok om utlandsadoptionerna efter modell från Vanvårdsutredningen. Waltersson Grönvall varnade också för att dagens surrogatmödraindustri är lika oreglerad idag som adoptionsverksamheten var under 1900-talet och underströk hur långt ofrivilligt barnlösa personer är beredda att gå för att få reproducera sig.

Lindberg (SD) nämnde att SD redan 2019 uppmärksammade de korrupta adoptionerna från Chile till Sverige och läste även upp citat ur den chilenska parlamentariska utredningen om desamma. Lindberg talade om hur ”child finders” lurade förstamödrarna att deras nyfödda barn eller småbarn falskeligen hade dött samt att utländsk media har rapporterat om korruptionen inom adoptionsverksamheten i många år utan att ingenting har hänt i Sverige och från svensk sida. Lindberg kritiserade också att adoptionsförmedlarna tilldelas statliga medel utifrån antalet adoptioner som de genomför och att detta riskerar att vara ett incitament för att prioritera organisationens intäkter före barnets bästa.

Johansson (C), som tidigare har motionerat i frågan om den korrupta adoptionsverksamheten, påminde om att under större delen av 1900-talet var utlandsadoptioner det enda sättet att kunna reproducera sig på för ofrivilligt barnlösa svenskar. De 10 000-tals svenska adoptivföräldrarna handlade sannolikt alla i god tro, menade Johansson, och kunde inte föreställa sig att verksamheten var korrupt. Johansson underströk att hela den internationella adoptionsverksamheten måste utredas från 1900-talets mitt och fram tills idag och inte bara fram tills 1990 som socialminister Hallengren har talat om. Johansson avslutade med att säga att det gäller många ursprungsländer, ja kanske t o m alla, och inte bara Chile, och att alltför lång tid har gått då den svenska regeringen har avvaktat med att tillsätta en utredning trots att tre år har passerat sedan Chile-adoptionerna uppmärksammades i svensk media.

Thorbjörnson (V), som är den som har kämpat allra mest i riksdagen ända sedan 2018 för frågan och som är den som ligger bakom utskottets förslag, påminde om att så många människor runtom på jorden i ursprungsländerna väntar på att Sverige nu måste agera och han blev så rörd när han höll sitt anförande att han flera gånger föll i tårar. Han tackade alla utlandsadopterade som har kämpat i åratal för att sanningen om korruptionen inom adoptionsverksamheten äntligen ska kunna komma fram och han frågade sig varför en svensk utredning har tagit så många år att få till samt räknade upp ursprungsländer som Sri Lanka, Kina, Sydkorea, Etiopien och Colombia som också har konstaterats vara involverade i illegala adoptioner. Thorbjörnson påminde också om att många mottagarländer i Väst nu har inlett uppgörelser med korruptionen såsom bl a Nederländerna och Schweiz och han menade att den internationella adoptionsverksamheten har handlat om en profithungrig människohandel som har exploaterat fattiga människor världen runt samt avslutade med att utbrista ”No más silencio!”.

Blom (L) inledde med att tacka V och fr a Thorbjörnson för dennes kamp för att driva frågan om korruptionen inom adoptionsverksamheten och liksom tidigare talare underströk Blom att den svenska utredningen måste få utreda alla år samt alla ursprungsländer och inte bara 1970- och 80-talen och Chile. Blom sade också att det har handlat om inget annat än människohandel och att det måste sägas och hon menade också att Nederländernas utredning bör stå modell för den svenska utredningen samt att alla inblandade nu behöver få upprättelse och de har rätt att få veta sanningen. Blom menade också att det är helt oacceptabelt att landets 60 000 utlandsadopterade fram tills nu har lämnats ensamma med att bearbeta de illegala adoptionerna och att alltför många av dem har blivit stulna och sålda.

Delgado Varas (V) slutligen, som liksom sin partikamrat Thorbjörnson också har kämpat med frågan i flera år, berättade att hon själv kommer från den del av Chile som har drabbats hårdast av adoptionsindustrin p g a att urfolket mapuche bor där som är den fattigaste och mest utsatta gruppen i Chile. Hon påminde om att samma mönster gäller i land efter land såsom i Kina, Sydkorea, Etiopien och Indien – det är de fattigaste och mest utsatta som alltid drabbas allra mest av adoptionsindustrin. Även Delgado Varas tackade de adopterade som har kämpat för att sanningen ska komma fram och avslutade med att säga ”utred alla adoptioner hur obekvämt det än blir för Sveriges självbild – no más silencio!”. 

Andelen invånare med utomeuropeisk bakgrund som bor i de fattigaste stadsdelarna i landet har ökat markant mellan 2001-2016

En ny studie som ingår i Delmis nya rapport ”Ungas uppväxtvillkor och integration” visar att andelen invånare i Sverige som bor i de allra fattigaste stadsdelarna har ökat markant liksom att det numera i mycket hög grad handlar om invånare med utomeuropeisk bakgrund.

År 1990 bodde för det första knappt 3% av den svenska totalbefolkningen i de allra fattigaste områdena i landet att jämföra med 10% år 2016.

År 2001 hade 64,1% av invånarna som bodde i de allra fattigaste områdena i riket utomeuropeisk bakgrund och år 2016 hade denna siffra ökat till 83,6%.

I studien undersöks också var alla 15-åringar bodde i landet år 2001 respektive år 2016 – d v s årskullarna födda 1986 respektive 2001 ingick i studien.

Av de 15-åringar som föddes 1986 och som år 2001 bodde i ett grannskap med en mycket låg andel fattiga – d v s de facto i landets rikaste stadsdelar – hade hela 84% svensk bakgrund. Andelen med nordisk och europisk bakgrund varierade inte så mycket mellan områden med olika andel fattiga. Däremot var andelen med utomeuropeisk bakgrund som här definieras som att ha minst en förälder född utanför Europa mycket liten i områden med få fattiga – d v s i landets rikaste stadsdelar – det handlade om endast 4% år 2001.

Det är alltså i mycket hög utsträckning barn, ungdomar och unga vuxna med utomeuropeisk bakgrund som är utsatta för höga fattigdomskoncentrationer i sin barndoms- och uppväxtmiljö. Endast 8% av de invånare som var födda 1986 och som bodde i de fattigaste områdena år 2001 hade svensk bakgrund. 

Ny studie om de s k ”andrageneration:arna” visar bl a att de somaliska s k ”andrageneration:arna” är de som i störst utsträckning svarar att de uppfattar att omgivningen inte ser dem som svenskar

Det publiceras sakt men säkert allt fler studier om de s k ”andrageneration:arna”, som är en snabbt växande men också ung grupp, och en ny studie som Caroline Adolfsson står bakom – ”‘I’m Not Swedish Swedish’: Self-Appraised National and Ethnic Identification among Migrant-Descendants in Sweden” – undersöker hur fyra grupper av s k ”andrageneration:are” med föräldrar som har invandrat från Polen, Vietnam, Turkiet och Somalia upplever sin situation och relaterar till svenskhet. 

Studien visar bl a att de somaliska s k ”andrageneration:arna” är de som i störst utsträckning svarar att de uppfattar att omgivningen inte ser dem som svenskar (faktorn ”ascription”) medan de polska s k ”andrageneration:arna” är de som i störst utsträckning svarar de upplever att omgivningen betraktar dem som svenskar.

Vidare visar studien att de somaliska s k ”andrageneration:arna” är de som också i lägst utsträckning känner att de tillhör Sverige (faktorn ”belongingness”) samtidigt som de är den grupp av s k ”andrageneration:are” som i störst utsträckning svarar att det är viktigt för dem att vara en del av den egna gruppen (faktorn ”ethnic identity”).

Alla fyra grupper av s k ”andrageneration:are” svarar dock intressant nog överlag att de tycker att det är viktigt för dem att känna sig svensk (faktorn ”national identity”).

Ny rapport om ”Ungas uppväxtvillkor och integration” som bl a visar stora skillnader i skolresultat liksom i värderingsfrågor mellan majoritets- och minoritetsbarn

Delmis nya rapport ”Ungas uppväxtvillkor och integration” som utgörs av en antologi innehållande flera olika studier undersöker hur det går för landets barn och unga med utländsk bakgrund som numera uppgår till närmare 40% om även de som har en utrikes född förälder inkluderas.

En av studierna – Jan O. Jonssons ”Integration bland unga i Sverige” – sticker ut då den redovisar de utrikes födda och invandrade eleverna (”generation 1”) separat från de s k ”andrageneration:arna” (”generation 2”) i en större enkätstudie. Det ska sägas att de allra flesta av alla barn och unga som har utländsk bakgrund är inrikes födda – d v s de s k ”andrageneration:arna” är fler än de ”riktiga” invandrarbarnen.

Bl a visar studien att båda grupperna har alltför stora svårigheter att erhålla en gymnasieexamen – det handlar i båda fallen tyvärr om närmare 1/3 per årskull som inte lyckas gå ut gymnasiet med fullständiga betyg och ta en gymnasieexamen inom fyra år efter påbörjade gymnasiestudier. Särskilt låg andel återfinns bland de s k ”andrageneration:arna” vars föräldrar har invandrat från Mellanöstern och Latinamerika.

Studien undersöker vidare vilka barn och unga som umgås med andra barn och unga som inte tillhör den egna gruppen – d v s en s k utgrupp – och finner att fr a de barn och unga som har bakgrund i Mellanöstern tenderar att umgås med varandra, d v s med ingruppen men även påfallande många barn och unga med svensk bakgrund umgås mestadels inom och med sin egen ingrupp.

Barn och unga med utländsk bakgrund uppvisar vidare överlag en positiv eller mycket positiv inställning till barn och unga med svensk bakgrund och överhuvudtaget till majoritetssvenskarna. Denna märkbart positiva syn på majoritetsbefolkningen är mer påtaglig och utbredd i Sverige än i t ex Storbritannien, Nederländerna, USA eller Tyskland där relativt många minoritetsbarn hyser negativa attityder till majoritetsbefolkningen. Barn och unga med utländsk bakgrund kan ibland dock uppvisa negativa attityder gentemot andra grupper med utländsk bakgrund som de själva inte tillhör.

Barn och unga med svensk bakgrund hyser i sin tur mest positiva attityder till barn och unga med utländsk bakgrund som kommer från närområdet (d v s övriga Norden och Europa) och minst positiva attityder till barn och unga med utomeuropeisk bakgrund.

När det gäller värderingsfrågor är skillnaderna stora mellan de olika grupperna av barn och unga:

Runt 10% av barn och unga med svensk bakgrund svarar att ”det aldrig är OK’ med abort, homosexualitet, samboende och skilsmässa att jämföra med 50% eller högre bland barn och unga med utomeuropeisk bakgrund och även bland barn och unga med östeuropeisk bakgrund är det fler som svarar det än bland barn och unga med svensk bakgrund. Även vad gäller synen på jämställdhet föreligger det skillnader – runt 5% av barn och unga med svensk bakgrund uppvisar en traditionell och konservativ syn på könen att jämföra med t ex runt 30% bland ”generation 1”.

Slutligen föreligger det stora skillnader i studiemotivation och framtidstro: Barn och unga med fr a utomeuropeisk bakgrund har mycket höga skol- och studieambitioner liksom höga yrkesambitioner samtidigt som alltför många av dem tyvärr misslyckas i skolan liksom senare i yrkeslivet och barn och unga med utomeuropeisk bakgrund är också överlag allra mest optimistiska om framtiden tillsammans med barn och unga med östeuropeisk bakgrund jämfört med barn och unga med svensk bakgrund.

Denna vecka händer det mycket vad gäller frågan om korruptionen inom den svenska och globala adoptionsindustrin

Idag torsdag äger en debatt om de illegala och oetiska internationella adoptionerna rum i riksdagen efter att Socialutskottet på V:s initiativ har begärt av regeringen att en svensk statlig utredning tillsätts snarast som ska utreda hela den svenska internationella adoptionsverksamheten från dess start på 1960-talet och fram tills idag. Samtliga partier i riksdagen utom de båda regeringspartierna S och MP (som har reserverat sig) har ställt sig bakom detta krav:

https://www.riksdagen.se/sv/aktuellt/2021/jun/3/regeringen-bor-snarast-utreda-internationella-adoptioner

Inför dagens debatt har både Transnationellt adopterades riksorganisation (TAR) och jag själv som privatperson uppvaktat riksdagsledamöterna och påmint om de adopterades egna önskemål om hur en sådan statlig utredning bör se ut (se https://tobiashubinette.wordpress.com/2021/03/10/om-dagens-dn-debatt-artikel-som-samtliga-existerande-svenska-foreningar-for-adopterade-har-undertecknat-och-som-bestar-av-en-kravlista-pa-hur-den-kommande-statliga-utredningen-om-korruptionen-inom-den) och i mitt eget fall har hittills märkligt nog endast SD återkommit till mig liksom MP, som då är ”bakbundet” i egenskap av att vara ett regeringsparti.

Imorgon fredag publicerar SVT:s Uppdrag granskning programmet ”De stulna barnen” i fyra delar som Lena Sundström ligger bakom och som handlar om de korrupta adoptionerna från Chile till Sverige och genomkorrupta Adoptionscentrums ”child finder” Anna-Maria ”Aja” Elmgren och hennes lokala nätverk av chilenare: https://www.svtplay.se/uppdrag-granskning-de-stulna-barnen

Och sist men inte minst:

I veckan kom också det senaste numret av Expo ut som uppmärksammar Lisa Wool-Rim Sjöbloms kommande seriealbum ”Den uppgrävda jorden”:

”Illustratören och författaren Lisa Wool-Rim Sjöblom är aktuell med ett nytt, adoptionskritiskt, seriealbum till hösten. Samtidigt tilldelas hon stipendium för sitt konstnärskap, och fortsätter sitt arbete mot illegala adoptioner. Nyligen har adoptionsfrågan och rättssäkerheten kring internationella adoptioner återigen uppmärksammats, bland annat tack vare en omfattande artikelserie i Dagens Nyheter.

En av de som länge arbetat med frågan är illustratören och författaren Lisa Wool-Rim Sjöblom. Hon upplever inte att samtalet kring adoptioner i Sverige är konstruktivt.

– Det är tabu att vara kritisk mot adoption, i stället avkrävs man hela tiden att visa tacksamhet. Det gör att vi inte heller kan diskutera problematiken med adoption på ett strukturellt plan, berättar hon.

Under våren har Lisa Wool-Rim Sjöblom tilldelats ett stipendium från den amerikanska organisationen Be Seen Project som stöttar icke-vita konstnärer som använder sitt konstnärskap för att bekämpa sociala orättvisor. Hennes seriealbum ”Palimpsest” från 2016 har översatts till engelska, och en ny, internationell följarskara har hittat hennes Instragram. Det har gett Lisa Wool-Rim Sjöblom alltfler internationella uppdrag med illustrationer till projekt och undervisningsmaterial.

Det nya seriealbumet ”Den uppgrävda jorden” släpps till hösten. Albumet följer två svenska Chileadopterade syskon, Maria Diemar och Daniel Olsson. Som barn stals de från två olika familjer i Chile, och adopterats till samma familj i Sverige. Maria Diemar har under de senaste åren arbetat aktivt med den chilenska adoptionsfrågan och för chileadopterades rättigheter – genom möten med politiker, artiklar och flertalet resor till Chile. Hennes aktivism är stommen i albumets berättelse.

– Maria har gjort allt det som man förväntat sig att den svenska staten skulle göra. Detta är ett album om adoptionsaktivism och allt de har arbetat med i ensamhet utan stöd från svenska staten, trots att de varit brottsoffer, förklarar Lisa Wool-Rim Sjöblom.

Trots den ökade uppmärksamhet som illegala adoptioner nu fått, är Lisa fortsatt cynisk.

– Jag upplever ingen stark vilja att förbättra läget. Det viktigaste verkar vara att adoptionsorganisationerna får fortsätta.

Det Lisa Wool-Rim Sjöblom skulle vilja se är en oberoende utredning, bekräftelse till brottsoffer och ett konstruktivt samtal.

– Vi vill inte behöva svara på frågan om huruvida vi trivts i Sverige eller älskar våra adoptivföräldrar, vi vill prata om lagar, rättigheter och upprättelse.”