General Divjak har gått bort som ledde den icke-sekteristiska försvarsarmén bestående av muslimer, kristna och judar under Sarajevos belägring

General Jovan Divjak har nyligen gått bort, som ledde försvaret av den en gång så mångkulturella staden Sarajevo mot den extremnationalistiska serbiska armén under den både mycket blodiga och mycket långa belägringen som pågick i närmare 1500 dygn mellan 1992-96 medan övriga Europa satt på första parkett och tittade på.

General Jovan Divjak dies in Sarajevo at the Age of 84

Med belägringen av Sarajevo, som räknas som den längsta i den moderna historien (belägringen av Leningrad/Sankt Petersburg varade som bekant i cirka 900 dygn), dog 1900-talets mångkulturella Europa slutgiltigt på ett både symboliskt och konkret plan.

General Divjak ledde en försvarsarmé bestående av runt 40 000 muslimer, judar och kristna, vilka stred och stupade tillsammans som bosnier och Sarajevobor.

Idag är dock Sarajevo, som en gång ingick i tre genommångkulturella riken – d v s turkarnas osmanska rike, österrikarnas dubbelmonarki och Titos Jugoslavien (staden är översållad av gamla turkiska basarer och moskéer, habsburgska praktbyggnader och jugoslaviska mastodontbyggen) – i huvudsak en muslimsk stad som därtill verkar bli alltmer muslimsk.

I efterhand har krigen i det f d Jugoslavien och belägringen av Sarajevo betraktats som något av startskottet för extremnationalismens återkomst i den europeiska politiken och de etniskt rensade och homogeniserade stater som uppstod på västra Balkanhalvan som ett resultat av dessa krig är idag en påminnelse om att extremnationalismen segrade efter Kalla kriget slut.

Om att SD inte är pro-Kina

För en gångs skull väljer SD rätt väg här – d v s inte pro-Kina-linjen. SD har heller inte valt att åtminstone officiellt slå in på pro-Ryssland-linjen samtidigt som delar av den SD-associerade alternativmedievärlden är pro-Ryssland medan partiet i övrigt stödjer omvandlingen av de f d kommunistiska länderna i Central- och Östeuropa i auktoritär riktning liksom USA:s f d president Trump och hans tidigare försök att omvandla USA i samma riktning.

Synen på Ryssland är annars den stora vattendelaren inom den alleuropeiska högerpopulismen och extremhögern: Medan ungefär hälften av partierna stöttar Ryssland under Putin såsom bl a österrikiska FPÖ, brittiska Nigel ”Mr Brexit” Farage, italienska Lega och franska RN så har den andra halvan med många av partierna i de f d kommunistiska länderna i Central- och Östeuropa i spetsen av historiska skäl valt att inte göra det med några undantag (såsom bl a bulgariska Ataka och ungerska Jobbik).


SD har av likaledes av historiska skäl också valt att göra det – hela den svenska s k nationella rörelsen, som SD härstammar direkt ifrån, har då alltid ända sedan dess uppkomst för snart 100 år sedan varit emot Ryssland av just historiska skäl. Ett närmast övertydligt exempel på det är att medan stora delar av den europeiska extremhögern stödjer Rysslands annektering av Krimhalvön och invasion av Ukraina så har svenskarna i stället valt Ukrainas sida och t o m valt att strida som frivilliga tillsammans med den ukrainska armén.


Vad gäller Kina så är det lite svårare att veta vilka partier inom den paneuropeiska högerradikala partifamiljen som stöttar fastlands-Kina men tyska AfD, som just nu tyvärr har medvind i opinionen, verkar åtminstone göra det liksom svenska AfS.


I framtiden återstår det m a o att se om pro-Kina-linjen också kommer att vinna anhängare bland Europas högerpopulister såsom pro-Ryssland-linjen har gjort och naturligtvis handlar det i så fall om en beundran av en auktoritär och alltmer extremnationalistiska (läs: nymaoistisk) regim som inte minst ”tar i med hårdhandskarna” mot landets minoriteter och inte minst mot muslimerna i Kina. Historiskt är det annars vänstern som har stöttat Kina men idag är det inte särskilt många europeiska vänsterpartier som fortfarande gör det.

Sydkoreas okrönte ”nudelkung” Shin Choon-ho har gått bort, som grundade och drev landets största nudelföretag Nongshim

Sydkoreas okrönte ”nudelkung” Shin Choon-ho har nyligen gått bort i en ålder av 91 år, som grundade och drev landets största nudelföretag Nongshim:

http://www.koreaherald.com/view.php?ud=20210328000167&fbclid=IwAR2CNn4QcwaN1HFmi6GlkVzbSseZT_NZW6KWHwA771n7RRPKuSmzG6rbxdw

Choon-hos storebror Shin Kyuk-ho eller Takeo Shigemitsu, som han är mer känd som i Japan, gick f ö bort för bara ett år sedan och blev hela 97 år gammal: Kyuk-ho grundade då Japans största etniska koreanska företag Lotte, d v s det största japanska företaget som ägs av en korean (koreanerna är Japans största inhemska minoritet p g a den koloniala historien).

Historien bakom snabbnudlarna, som har erövrat i praktiken hela världen efter Kalla kriget och i samband globaliseringen och som idag inte minst är fattiga studenters mat världen över inklusive i Sverige, är märkligt nog också historien om Amerikanska imperiets (och även amerikansk mats) framväxt och spridning efter Andra världskriget.

Efter att USA och dess allierade slutligen lyckades besegra Japanska imperiet 1945 och i samband med den efterföljande ockupationen av Japan började de amerikanska Mellanvästern-bönderna att leverera vete i stora mängder till japanerna liksom till de före detta japanska kolonierna Taiwan och Sydkorea som en form av bistånd i början på 1950-talet.

Då japaner liksom andra asiater normalt inte äter bröd såsom amerikaner och västerlänningar gör i stort sett dagligen, uppfann en japansk man vid namn Momofuku Ando, som hade växt upp i den japanska kolonin Taiwan, det som vi idag känner som snabbnudlar.

I Sydkorea var det just Shin Choon-ho som sedan vidareutvecklade denna japanska uppfinning på 1960-talet och som till slut kom att grunda företaget Nongshim.

Det är mycket troligt att alla svenskar som någon gång har ätit koreanska snabbnudlar just har ätit Nongshim-nudlar. En etnisk koreansk man från Japan, d v s en japansk invandrare i Sverige med koreanskt påbrå, har importerat Nongshim-nudlar till Sverige ända sedan 1990-talet och numera finns Nongshims snabbnudlar att inhandla i ett stort antal asiatiska matbutiker runtom i landet.

Kommer Kristerssons nya TAN-höger att kunna tämja SD: Om den svenska s k nationella rörelsens relation till den svenska borgerligheten under 1900-talet

DN:s ledarskribent Susanne Nyström varnar idag TAN-högern för att SD inte har några lojaliteter till den svenska borgerligheten och hon hade kunnat komplettera bilden med en kort historik som lyder som följer:

Dagens svenska s k nationella rörelse, som SD är ett direkt ideologiskt/idéhistoriskt och rörelse/organisationshistoriskt resultat av (och dessutom denna rörelses hittills mest framgångsrika parti), såg dagens ljus i Värmland för 97 år sedan och uppstod efter Första världskriget i opposition mot dåtidens höger och faktiskt ungefär på samma sätt som den kommunistiska rörelsen föddes efter Första världskriget i opposition mot dåtidens vänster (för att generalisera en aning).

En direkt orsak till den s k nationella rörelsen uppkomst och framväxt berodde på den parlamentariska demokratins successiva genombrott efter Första världskriget, som den s k nationella rörelsen menade att högern hade misslyckats med att förhindra och därigenom kapitulerat och gjort sig själv illegitim.

Därför kom den svenska borgerligheten och högern att bli ett minst lika stort hatobjekt för den s k nationella rörelsen som vänstern var under mellankrigstiden och visuellt framställdes den ibland som bestående av kraftigt ålderstigna, vithåriga gubbar med enorma s k kulmagar av Göring-snitt som struttade runt på sina slott och i sina våningar och pimplade konjak medan kvinnorna framställdes som högdragna ”fruntimmer” i korsett ”av den högre skolan”.

Efter kriget, när särskilt M tidvis höll på att i det närmaste smälta bort under Kalla kriget i takt med att den socialistiska välfärdsstaten växte fram under SAP:s mångåriga maktinnehav, var högern därför bara värd förakt från den s k nationella rörelsens sida. Faktum är att den s k nationella rörelsen snarare kunde uttrycka en illa dold motvillig beundran för SAP under dessa årtionden, som hade lyckats samla arbetarna och den lägre medelklassen i ett gigantiskt massparti som under hela Kalla kriget var världens mäktigaste socialistiska arbetarparti utanför kommunistvärlden, medan M symboliserade en borttynande och impotent höger.

Efter Kalla krigets slut och kommunismens fall blev den triumferande svenska borgerligheten återigen ett hatobjekt för den s k nationella rörelsen under nyliberalismens ”guldålder” när pro-invandringsfalangen inom högern i det närmaste segrade sig till döds.

Kristersson tillhörde ju själv denna falang och den kom som bekant till slut att styra landet i form av Reinfeldts två regeringar. Faktum är att den s k nationella rörelsen med SD i spetsen snarare föraktade och hatade Reinfeldts alliansregering mer än det efter Kalla kriget stadigt krympande SAP under både Persson, Sahlin och Juholt.

När nu den nya svenska TAN-högern allierar sig med SD så är det denna korta rekapitulation av den svenska s k nationella rörelsens historiska förhållningssätt till högern som den svenska borgerligheten bör ha i åtanke om TAN-högern + SD nu tar hem 2022 års val och när SD därefter börjar trilskas och fr a uppvisar en illojalitet mot borgerligheten som antagligen kommer att chockera densamma.

Så ”lycka till!” som det heter nu när den svenska borgerligheten ska försöka tämja SD och ”rida tigern” eller snarare rida den varg som en gång föddes i Värmland för 97 år sedan i form av den svenska s k nationella rörelsen:

https://www.dn.se/ledare/susanne-nystrom-akessons-styrka-ar-att-han-inte-har-nagra-lojaliteter-till-borgerligheten

”Det är inte bara Moderaternas, Kristdemokraternas och Liberalernas syn på Sverigedemokraterna som håller på att ändras: Från att aldrig samarbeta eller samtala till att Ulf Kristersson (M) ser det som ”självklart” att kunna ta stöd av Jimmie Åkesson (SD). Vidare Nyamko Sabunis (L) uttalande om att SD läser av samhällsproblemen på samma sätt som de borgerliga.

Även SD:s syn på sig själva har svängt, vilket har skett lika snabbt som de andras. 2014 släppte SD igenom alliansbudgeten med orden ”Give’em hell”. Nu säger Åkesson i en intervju i Göteborgs-Posten att partiet vill ha ett skriftligt avtal, önskar inleda sakpolitiska förhandlingar före valet och förbereder sig på ett större politiskt inflytande än någonsin.

Klart är att SD inte kommer att sälja sig billigt. Och som Arne Larsson, politikreporter på GP, skriver: ”M och KD gör just nu allt de kan för att SD ska trivas i deras sällskap”. Det senare är logiskt för partier som satsar allt på att vinna regeringsmakten med hjälp av SD.

För som Åkesson säger har han och hans parti ”inga lojaliteter till borgerligheten” och L:s krumbukter om att SD ska stödja en budget utan att vara med på riktigt ger han ingenting för: ”Vi tänker inte komma in från sidan”.”

Vilka svenska politiker har anammat Trumps retorik om ”the Chinese virus” mot bakgrund av att asiater i Sverige just nu trakasseras och attackeras och vilka svenska politiker har lyft frågan om rasism mot asiater under pandemin?

Idag intervjuades jag återigen av Sveriges Radio angående ämnet rasism mot asiater och konkret om att även svenska asiater trakasseras och attackeras i det offentliga rummet under pandemin och jag fick då frågan dels om några svenska politiker står för en liknande retorik som Trump gjorde och dels om några svenska politiker ännu har uttalat sig i frågan.


Innan Trump avgick använde han som bekant gång på gång uttrycket ”the China virus” i sina tal och som den ”lustigkurre” han är så myntade han även uttrycket ”kung flu”, som han också masspred.


Trumps utrikesminister Mike Pompeo föredrog i stället beteckningen ”the Wuhan virus” och idag vet vi vad Trump-administrationens retorik har lett till – en hatbrottsvåg utan dess like har då sedan Trump avgick i januari i år drabbat USA:s asiater och hittills även resulterat i ett flertal dödsfall (se https://www.nytimes.com/interactive/2021/04/03/us/anti-asian-attacks.html?fbclid=IwAR1KTodzqQ83rn4vewMCmJxgWkwIDrSvxY8UEUgD4F25ljnDqVEALf-JgyI).


I Sverige är Ebba Busch troligen den partiledare som tydligast har anammat denna typ av retorik genom att använda sig av Pompeos term på svenska och tala om ”Wuhanviruset”.


I övrigt är det ”naturligtvis” SD som som parti har försökt att massprida denna typ av uttryck under pandemin och bland de SD:are som upprepade gånger har sagt och skrivit ”det kinesiska viruset” så sticker SD:s chefsideolog och Oikos Mattias Karlsson ut.


Karlsson har ända sedan pandemin började talat om ”det kinesiska viruset” och på sistone – och sedan i höstas åtminstone att döma av hans Facebook- och Instagram-konton – så har Karlsson t o m myntat ett eget uttryck på svenska – ”Kina-pesten” – som han numera regelbundet använder sig av samtidigt som att han är väl medveten om att asiater just nu trakasseras och attackeras i USA liksom i Sverige och i andra västländer.


Vad gäller svenska politiker som har tagit upp frågan om rasism mot asiater så har mig veterligen ingen ännu gjort detta till skillnad från ett relativt stort antal både asiatiska och icke-asiatiska politiker i andra västländer och inte minst i USA och det har även FN:s generalsekreterare António Guterres gjort i ett officiellt FN-uttalande.
Det finns då mycket få svenska politiker med bakgrund i Sydostasien+Östasien/Stillahavsasien i relation till hur stor den svenska asiatiska minoriteten trots allt är idag numerärt-proportionellt sätt.


I den svenska riksdagen har det visserligen alltid funnits åtminstone en ledamot med denna bakgrund ända sedan 2000-talets mitt men det har alltid handlat om just en enda ledamot åt gången. Den enda personen med bakgrund i Sydostasien+Östasien/Stillahavsasien som just nu är riksdagsledamot är f ö en av SD:s riksdagsledamöter.


Så frågan är väl om någon svensk politiker överhuvudtaget kommer att uttala sig om frågan om rasism mot asiater under pandemin? Åtminstone min s k kvalificerade gissning säger tyvärr att det nog inte kommer att ske.

Andelen chefer med utländsk bakgrund är fortsatt mycket låg och sämst är det inom den offentliga sektorn där det handlar om endast kring 10%

Tidningen Chef har i dagarna undersökt hur stor andel av landets 10 000-tals chefer inom både den offentliga och privata sektorn som har utländsk bakgrund och det handlar om totalt knappt 15% vilket ska jämföras med 25% i befolkningen i stort och allra sämst är det i den offentliga sektorn där det handlar om 10%.

Tidningens Chefs redaktör Cissi Elwin kommenterar det nedslående resultatet på följande vis:

https://chef.se/cissi-elwin-sluta-tjafsa-borja-mata

När det gäller att arbeta för att öka andelen chefer som är kvinnor har de flesta hållit med. Självklart ska kvinnor ha samma möjligheter som män. Det är vägen dit man tjafsat om. Länge låg kvoteringsfrågan som en våt filt över debatten. Men målet har inte varit kontroversiellt på ett bra tag, även om det fortfarande är frustrerande långt kvar tills vi når dit.

Men när det gäller etnicitet låter det helt annorlunda. Med samma argument som när det gäller kvinnors rätt till inflytande i enlighet med att de utgör halva befolkningen, borde man kunna hävda att människor med utländsk bakgrund ska ha inflytande i samhället som rimmar med deras andel av befolkningen. Samma ansvar, samma skyldigheter och samma möjligheter till utbildning, jobb och karriär. Men så är det inte. Långt ifrån.

Trots att en fjärdedel av dagens svenskar är födda i ett annat land eller har två utlandsfödda föräldrar är möjligheterna sämre för dem på nästan alla plan. I pandemin har vi blivit varse att det till och med handlar om liv och död och att denna grupp drabbats hårdast. Det är de som i större utsträckning har jobb där man inte kan jobba hemma. De bor trängre och längre bort från stan och är beroende av kollektivtrafik. Arbetslösheten är högre än för befolkningen som helhet.

Men när det gäller denna grundläggande rättvise­fråga, representation för invandrare, är det inte alls självklart att vi delar målbilden. Ofta fastnar man i snåriga resonemang om hur man ska mäta etnicitet och vilka farliga konsekvenser det har fått historiskt. Och det är ju sant och viktigt.

Men vi vet också att inget händer om vi inte sätter mål och mäter. Det var länge en knäckfråga, men är det inte längre sedan SCB 2016 tog fram det verktyg där man kan skicka in de anställdas personnummer och få reda på hur representationen ser ut på en anonymiserad nivå. Det ger helt nya möjligheter för företag att arbeta med att öka mångfalden.

För vad händer i ett samhälle där 25 procent redan från början vet att det kommer att vara så mycket svårare för dem i alla delar av livet att nå sin fulla potential? Jag vet inte hur många unga, välutbildade, ambitiösa människor jag träffat som trots alla sina meriter inte ens fått komma till intervju.

När vi nu för tredje gången (de andra två tillfällena var 2013 och 2016) har undersökt hur många av Sveriges chefer som har utländsk bakgrund visar det sig IGEN att underrepresentationen är kraftig. Och allra sämst är den offentliga sektorn där närmare 90 procent av cheferna har inhemsk bakgrund.

https://chef.se/fa-chefer-med-utlandsk-bakgrund

”Oerhört nedslående, verkligen. Att privat sektor, som gärna vill agera förebild i mångfaldsfrågor, uppvisar så här dåliga resultat tycker jag är pinsamt. Det verkar fortfarande som att vänskapsband är den bästa meriten i Sverige.”

Det säger Amanda Lundeteg, vd för Allbright, en ideell stiftelse som verkar för jämställdhet och meritokrati i näringslivet, om den bristande etniska mångfalden bland chefer. Medan över en fjärdedel av svenskarna har utländsk bakgrund, är det högst 15 procent av cheferna som har det, visar färsk statistik som Chef tagit fram med hjälp av SCB.

Inom den offentliga sektorn har bara runt var tionde chef utländsk bakgrund. För regionerna är det en andel som i det närmaste stått stilla de senaste fem åren, och enbart ökat med dryga två procentenheter sedan 2013 och en procentenhet sedan 2016, tillfällen då Chef granskat frågan tidigare.

Störst är mångfaldsgapet inom kommunerna. Andelen kommunala medarbetare med utländsk bakgrund avspeglar numera befolkningens, men uppåt 90 procent av deras chefer är fortfarande av helsvensk börd.

Nu växer kraven på förändring. Blackrock, världens största fondförvaltare med närmare 73 000 miljarder kronor i sina fonder, har förklarat att börsbolag som inte uppvisar etnisk och könsmässig mångfald i styrelser och bland medarbetarna hotas av uteblivna investeringar. Som grund anförs rena affärsskäl.

(…)

Olof Åslund är professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet och ledamot i Delegationen för migrationsstudier. Han är inte förvånad över bristerna i chefsmångfald som Chef kan redovisa. Att invandrare och deras ättlingar har särskilda svårigheter att nå inflytelserika poster i samhället är knappast något okänt fenomen, varken i forskningen eller i människors konkreta arbetsvardag. Olof Åslund kan i studier visa hur chefer tenderar att anställa sina likar, och i hög grad rekryterar människor med ungefär samma bakgrund, utbildning och kulturella referenser som de själva. Vilket gör det extra svårt för minoriteter att göra karriär.

”Sedan återstår frågan om varför rekryteringsmönstren ser ut som de gör. Att fördomar och diskriminering har betydelse råder det inget tvivel om. Vi ser ju i återkommande undersökningar hur arbetsgivare schablonmässigt sorterat jobb­ansökningar utifrån namn”, säger han.

Andra tänkbara orsaker till den brist­ande chefsmångfalden är begränsningar i rekryterarnas nätverk och upplevda svårigheter att bedöma arbetssökande med annorlunda bakgrund, menar Olof Åslund. 

(…)

Kommer mångfalds­gapet mellan chefer och den övriga befolkningen att jämna ut sig med tiden?

”Jag vill ju tro det. Det nedslående är samtidigt att de stora gapen mellan människor med inhemsk och utländsk bakgrund är ett så kroniskt problem på arbetsmarknaden och i samhället i stort, som bestått i decennier och under skiftande regeringar och konjunkturlägen. Och det är inte något unikt för Sverige, utan så här ser det ut i många länder.”

Bland politiker och proffstyckare finns en påtaglig tilltro till egenföretagande som en bra, alternativ väg till integration och avancemang för människor med utländsk bakgrund. Men Chefs undersökning visar att andelen egenföretagare med utländsk bakgrund minskar, efter att tidigare ha ökat kraftigt med 12 procent­enheter från 2013 och tre år framåt.

Anneli Muhr, forskare och migrationsexpert vid Södertörns högskola, pekar på hur egenföretagandet långt ifrån alltid följer politikernas förutsägelser om ekonomiskt avancemang. Utan tvärtom i många fall blir en återvändsgränd för andra generationens unga invandrare, med osäkra inkomster och orimligt långa arbetsdagar på en marknad som är mer eller mindre informell.

(…)

Den envisa bristen på mångfald bland chefer och i hela samhällssektorer leder till krav på mer statistik och rapportering. Personuppgifter om etniskt ursprung, sexuell läggning, religiös övertygelse och åtskilligt annat klassas emellertid som särskilt känsliga och regleras av omfattande lagstiftning. Huvudregeln är att hantering av känsliga personuppgifter är förbjuden. När spelföretaget King för några år sedan kartlade personalens etnicitet och sexualliv för att förhindra karriärmässiga orättvisor, stoppades registreringen av Integritetsskyddsmyndigheten. Trots att personalen gett sitt samtycke.

Att Axfood ändå lyckas få grepp om mångfaldsläget inom företaget förklarar hr-direktören Monica Längbo så här:

”Varje år skickar vi in listor till SCB med personnummer på alla våra medarbetare, strukturerat på olika nivåer, och får igen ett aggregerat resultat över hur det ser ut på olika nivåer och i olika bolag. Självklart registrerar vi inte etnicitet, SCB kan däremot se utifrån personnummer att en person är utlandsfödd och/eller har två utlandsfödda föräldrar, vilket är definitionen på utländsk bakgrund. Vi vet inte vem som har utländsk bakgrund utan kan bara se det aggregerade resultatet.”

Intervjuad igen i SVT om rasism mot asiater under pandemin

Så har jag återigen blivit intervjuad om rasism mot asiater i egenskap av att vara landets enda forskare som både har debatterat om, studerat och publicerat i ämnet i två årtionden.

Denna gång handlar det om SVT Uppsala (och SVT Nyheter, som sändes i morse) och tidigare har jag bl a varit med i SVT:s Morgonstudion och i P1:s Nordegren & Epstein samt blivit intervjuad av SR Dalarna.

Sedan pandemin började för ett år sedan har ämnet rasism mot asiater tagits upp mer än någonsin tidigare men fortfarande finns det knappt någon forskning eller några data och siffror alls att tillgå om gruppen och om ämnet.

Det finns numera ett försvarligt antal studier, rapporter, avhandlingar och andra publikationer liksom inte minst statistik som rör rasism mot bl a muslimer, afrosvenskar, samer, romer, judar m fl men vad gäller asiater finns det i praktiken ingenting utöver mina egna publikationer.

Det finns faktiskt knappt ens någon forskning alls överhuvudtaget om asiaterna i Sverige. En försiktig men troligen alltför generös uppskattning ger vid handen att det möjligen existerar ett 30-tal akademiska texter i vid bemärkelse som därmed utgör den samlade forskningen om de svenska asiaterna och varav flera utgörs av studentuppsatser.

Till skillnad från de tidigare nämnda minoriteterna och exempelvis de svenska muslimerna, latinamerikanerna och afrosvenskarna eller exempelvis de svenska somalierna, chilenarna, kurderna, iranierna, syrianerna, turkarna och afghanerna så finns det inte någon rapport, någon introducerande översikt, någon avhandling, någon antologi, någon monografi eller någon historik om de svenska asiaterna.

De svenska asiaterna lyfts helt enkelt aldrig fram vare sig i akademiska eller i icke-akademiska sammanhang och framför allt aldrig i antirasistiska sammanhang trots att asiaterna antagligen är den mest stereotypiserade minoriteten i majoritetssamhället i stort, trots att de asiatiska kvinnorna i Sverige antagligen är den mest sexualiserade kvinnliga minoriteten och trots att det snart finns närmare 250 000 asiater i Sverige varav den övervägande delen är flickor eller kvinnor (2/3) och utrikes födda (2/3) medan de blandade eller mixade (varav flertalet har asiatiska mödrar och vita eller andra icke-asiatiska fäder) utgör kring 25% och de adopterade kring 15%.

Det är också just det jag säger i intervjun – att asiaterna i Sverige inte är lika väl representerade i den svenska offentligheten, inom forskarvärlden, i mediebranschen, i kulturlivet eller i politiken och det är nog en av huvudförklaringarna till att ingen driver frågan om rasism mot asiater eller forskar om ämnet eller ens intresserar sig för minoriteten asiater överhuvudtaget i dagens Sverige.

”Hatet och rasismen mot personer med asiatisk bakgrund har ökat även i Sverige i samband med coronapandemin. Det säger Tobias Hübinette, lektor vid Karlstads universitet, som forskat i ämnet. Han menar att ett problem är att ingen driver frågan i Sverige.”

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/uppsala/experten-om-varfor-hatet-mot-personer-med-asiatisk-ursprung-okar

Fortsatt mycket stora klyftor i Stor-Stockholm enligt en ny folkhälsorapport och särskilt gäller det mellan utomeuropéerna och majoritetsinvånarna

DN:s Kajsa Sjödin skriver idag om Region Stockholms stora folkhälsorapport, som undersöker hälsan hos invånarna i huvudstadsregionen/Stockholms län, och bl a visar denna rapport att invånarna med utländsk bakgrund i miljonprogramsområdena lider mest av psykisk ohälsa.

Samtidigt är det majoritetsinvånarna i de välbärgade stadsdelarna (läs: den historiska innerstaden/stenstaden + villa/radhusområdena) som får mest hjälp inom vården vad gäller psykisk ohälsa och som uppvisar den högsta andelen psykiatriska diagnoser.

Minoritetsinvånarna i Stor-Stockholms miljonprogramsområden ”konsumerar” helt enkelt mindre vård än majoritetsinvånarna i de välbärgade områdena och de har mindre ofta diagnoser än de sistnämnda samtidigt som de mår sämst. En förklaring kan vara att i de allra flesta utomeuropeiska länder och kulturer är psykisk ohälsa och diagnoser rörande psykisk ohälsa tabu och oerhört stigmatiserande och en annan förklaring kan handla om ojämlikhet och diskriminering inom vården.

Rapporten visar vidare att den femtedel av invånarna i huvudstadsregionen som har det allra sämst, varav de allra flesta har utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund, fortsätter att halka efter och de fattigaste storstockholmarnas medianinkomst har tyvärr inte ökat alls. Bland de 20 procenten med lägst inkomst har medianinkomsten i reala termer minskat från 94 000 till 93 000 mellan år 2002-17 medan inkomsten har ökat okej eller rejält bland alla andra grupper sedan 00-talet. Risken att dö i förtid är hela 5,7 gånger högre bland denna femtedel än bland den femtedel av storstockholmarna som uppvisar en hög inkomst.

Tyvärr visar rapporten dessutom att hela 20% av alla 20-25-åringar i Stockholms län numera saknar en gymnasieexamen och de allra flesta av dem har utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund och har växt upp i och bor och lever i miljonprogramsområdena. Det är tyvärr denna mycket stora grupp av unga vuxna, som har misslyckats redan i grundskolan, som i huvudsak stod bakom det blodigaste året i svensk historia under fredstid under ”pandemiåret” 2020 när fler människor än någonsin tidigare sedan det sista kriget mot Norge avslutades 1814 sköts till döds eller skottskadades.

Andra stora skillnader som kan utläsas i rapporten är att invånarna med utomeuropeisk bakgrund rör sig fysiskt-kroppsligt allra minst (34%) att jämföra med Stor-Stockholms majoritetssvenskar (62%) och många av utomeuropéerna sitter stilla mer än 10 timmar per dygn. 50% av invånarna med utomeuropeisk bakgrund lider också av fetma att jämföra med 40% av majoritetsinvånarna.

https://www.dn.se/sthlm/farre-far-hjalp-for-psykisk-ohalsa-i-omraden-dar-behovet-ar-som-storst

”Det är fler personer i områden med lägre välfärd som upplever att de lider av psykisk ohälsa än i områden med högre välfärd. Trots det är det färre personer i utsatta områden som får hjälp för psykiska problem.”

(…)

”Att det finns en ojämlikhet i vårdkonsumtionen är enligt rapporten inte nytt, men för första gången görs en jämförelse mellan upplevd psykisk ohälsa, och hur många som har fått en diagnos.

– Vi har sett skillnader mellan olika områden men vi har aldrig kunnat jämföra det med ett mått på psykisk ohälsa i området, säger Christina Dalman, enhetschef för CES.”

(…)

”Trots det spelade inte de faktorerna in när det gäller hur många som fick en diagnos gällande psykisk ohälsa, det var inga större skillnader mellan olika bostadsområden. Bland ungdomar var det istället fler från mer välbärgade områden som fick en diagnos under 2018. Rapporten kartlägger inte hur många som söker vård för psykisk ohälsa, men resultatet kan enligt Christina Dalman vara en indikator.

– Jag tror att det handlar om att man i vissa grupper inte söker hjälp, säger hon.”

Ny kommande studie i The Lancet om suicidbeteendet bland landets utlandsadopterade

Den ytterst respekterade medicinska tidskriften The Lancet kommer i år att publicera en ny svensk kvantitativ registerstudie av suicidbeteendet bland landets utlandsadopterade, som Anders Hjern, Jesús Palacios, Bo Vinnerljung, Helio Manhica och Frank Lindblad ligger bakom och som nyligen förpublicerades av tidskriften.


I studien ingår samtliga utomeuropeiska utlandsadopterade födda mellan 1972-86 vilka jämförs med utomeuropeiska invandrare och majoritetssvenskar i samma ålderskategorier. De tre undersökta grupperna följdes upp i Dödsorsaksregistret och Patientregistret när de var 18-22 år gamla, 23-27 år gamla, 28-32 år gamla respektive 33-43 år gamla för att undersöka förekomst av genomförda självmord och slutenvårdvistelse på grund av självmordsförsök.


De adopterade befanns begå eller försöka begå självmord mer än både invandrarna och majoritetsinvånarna. Dock var risken för genomförd suicid högre för de adopterade 18-22-åringarna än när de adopterade var 33-43 år gamla. Det är två till tre gånger vanligare att de adopterade begår självmord eller försöker begå självmord jämfört med majoritetsbefolkningen och inom vissa subkategorier av de adopterade är överrisken än högre än så.


Högst risk för att begå självmord eller försöka begå självmord uppvisar de utlandsadopterade som är födda mellan 1972-76, de som är födda i Sydasien och Latinamerika samt de som ankom till landet vid 4-8 års ålder.


Den övervägande delen av de som adopterades under 1970-talets första hälft var födda i Sydkorea och de flesta var flickor. Påfallande många adopterade i 40- och 50-årsåldern är statistiskt sett singlar och barnlösa och många har det inte gått särskilt bra för alls utbildnings- och yrkesmässigt sett jämfört med deras adoptivföräldrar, vilka omvänt generellt uppvisar höga utbildningsnivåer och höga inkomster, och många adopterade lider av psykisk ohälsa, missbruk mm. Av de adopterade som ändå har lyckats reproducera sig är kvinnorna dessutom oftare ensamstående mödrar medan männen oftare är frånvarande fäder.


De adopterade befanns i övrigt överlag ha växt upp bland landets översta socioekonomiska skikt till skillnad från invandrarna som uppvisade de allra lägsta inkomstnivåerna – d v s de adopterade tillhör statistiskt sett den svenska eliten och överklassen medan invandrarna statistiskt sett tillhör den svenska underklassen och lägre arbetarklassen.
Närmare 60% av de adopterade växte till exempel upp i hushåll som uppvisade de allra högsta inkomstnivåerna i landet men trots det försöker de adopterade begå eller begår självmord oftare än både majoritetssvenskarna och invandrarna. Att ha det mycket bra ekonomiskt och materiellt sett är annars ett statistiskt skydd mot självmord och självmordsförsök och en hel del utlandsadopterade har då växt i gigantiska villor, jättelika våningar, rymliga radhus och i övrigt spatiösa lägenheter eller t o m på herrgårdar och slott till skillnad från majoritetssvenskarna och invandrarna.


De äldsta adopterade är slutligen inte med i denna nya studie, men en tidigare publicerad studie om suicidbeteendet bland de adopterade som föddes på 1960-talet har visat att överrisken för att begå självmord (3,6 gånger högre än bland majoritetsbefolkningen) eller försöka begå självmord är fortsatt hög (4,5 gånger högre än bland majoritetsbefolkningen) även bland landets äldsta utlandsadopterade, vilka i huvudsak består av kvinnor från Sydkorea.


“Adjusted RR for suicide death in international adoptees was high at age 18-22, 2·74 (95% C.I. 1·95-3·86), but decreased gradually to age 33-43 when the risk was similar to Swedish-born. Adjusted RR for suicide attempts in international adoptees was 2·33 (2·15-2·52) at age 18-22, decreased slightly with older age, but remained higher than Swedish born in all age-classes. Risks for both outcomes were greatest, around three times higher compared with the majority population, in the oldest birth cohorts of international adoptees, born 1972-76. Risks for both suicide outcomes increased with higher age at adoption.”

Varför misslyckas så många adopterade att reproducera sina adoptivföräldrars sociala status, yrkesval och framgångar och framför allt västvärldens kändisars adoptivbarn?

I dagarna har Mia Farrow gått ut i media och berättat om hur tre av hennes tio adoptivbarn gick bort i förtid: En och möjligen två begick självmord visar det sig nu medan den tredje avled i aids.

https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/6zQg1e/mia-farrow-satter-stopp-pa-ryktena–berattar-om-barnens-dod?fbclid=IwAR3RHQpaf42g1OOe791-PDPCRzQ6Uzz9NDCh0aQ-lCfE4EsKj8iHBZ_xtVM

Ända sedan 1960-talet har ett försvarligt antal av västvärldens alla kändisar inom olika sfärer och branscher adopterat ett eller flera barn, varav åtskilliga både har egna biologiska barn och adopterade barn såsom Farrow, och så här ser mönstret tyvärr alltid ut oavsett västland:

De adopterade går bort i förtid och ofta genom självmord och även om de lever vidare så går de nästan aldrig i sina adoptivföräldrars fotspår och blir kändisar och s k lyckade och framgångsrika till skillnad från kändisarnas egna biologiska barn.

Även regissören Zack Snyder, som bl a ligger bakom “Dawn of the dead”, ”300” och ”Wonder woman”, har ett adoptivbarn som också har begått självmord och så hade även paret Harry och Bertha Holt, som grundade världens största adoptionsbyrå Holt – också ett av deras adoptivbarn begick självmord.

I Sverige har också mängder av kändisar av olika slag adopterat barn ända sedan 1960-talet, varav många men inte alltid samtidigt har egna biologiska barn, och även i Sverige ser mönstret likadant ut – de adopterade går alltför ofta bort i förtid och gör de inte det så går de ändå inte i sina adoptivföräldrars fotspår samtidigt som adoptivföräldrarnas biologiska barn nästan alltid gör det.

Ett mycket ovanligt undantag från den regeln är i så fall den f d Volvo-chefen Sören Gyll vars adopterade son från Sydkorea också verkar inom det svenska näringslivet och ytterligare ett annat undantag är Thage G. Petersons son, som också han är från Sydkorea, och som likaså är politiker precis som adoptivpappan en gång var.

I övrigt blir de svenska kändisprofessorernas adoptivbarn i stort sett aldrig forskare och inte heller går de svenska kändisjournalisternas adoptivbarn i sina föräldrars fotspår och blir s k lyckade och framgångsrika inom den svenska mediebranschen.

Hans ”Hasse” Alfredsons biologiska barn har exempelvis självklart gått i sin biologiska fars spår och verkar inom den svenska kulturvärlden men inte ”Hasses” adopterade dotter och detsamma gäller bl a även alla svenska författares, skådespelares, musikers, konstnärers, politikers, advokaters, domares, direktörers, docenters, diplomaters, chefredaktörers, överläkares, biskopars och höga officerares adoptivbarn.

Vad detta beror på kan en så klart undra över – är det helt enkelt kanske inte en fördel att vara kändisbarn eller ”överklassbarn” som just adoptivbarn medan det nästan alltid omvänt är det som biologiskt barn?