Om den rödgröna regeringens höjning av adoptionsbidraget: I Sverige är adoption en reproduktionsteknik

I Sverige betraktas adoption i det närmaste helt och hållet som en reproduktionsteknik som behandlas och omtalas i konsumenttermer (och därmed utifrån ett vuxen- och adoptantperspektiv liksom utifrån ett mottagar- och värdlandsperspektiv) trots att det inte finns en enda överstatlig text som talar om föräldraskap som en mänsklig rättighet (d v s det finns inte en enda skrivning som t ex säger att det är en mänsklig rättighet att få barn och att få bli förälder) och trots att det inte finns en enda överstatlig text (t ex inom FN- eller EU-systemen) som betraktar adoption som en reproduktionsteknik:
 
”Att adoptera har blivit allt dyrare – men bidraget har länge legat still. Nu höjs beloppet, något som kan hjälpa personer som inte har de högsta inkomsterna att bilda familj.
– Det är troligt att det har en omfördelande effekt, att det inte främst är de allra rikaste som kommer ifråga för adoption, säger Ann-Zofie Duvander, utredare på Inspektionen för socialförsäkringen (ISF).
Att adoptera ett barn från Kina kostar i dag till exempel ungefär 269 000 kronor, enligt Adoptionscentrum. Bidraget från staten: 40 000 kronor. I höstbudgeten föreslås en höjning av adoptionsbidraget till 75 000 kronor, vilket bedöms innebära att fler i medelinkomstgruppen kan adoptera. TT”
 
En gång i tiden betraktades adoption lite som hur vi idag talar om och ser på kvotflyktingar och ensamkommande och inga kostnader var överhuvudtaget involverade: Det var fr a fr o m 1980-talet med nyliberaliseringen av (världs)ekonomin och när adoptionsindustrin blomstrade som adoptionsavgifterna rusade i höjden och därefter har minnet av hur adoptionsverksamheten uppkom bleknat rejält.
 
Det allra mest skandalösa är dock det fullkomligt absurda faktumet att sedan slavhandeln med afrikaner och kulierhandeln med asiater avskaffades på 1800- och 1900-talen och sedan trafficking av kvinnor började fördömas och förbjudas av ett i stort sett enat världssamfund som idag är rörande överens om att människohandel är fel och att ingen människa ska ha en prislapp på sig så fortsätter adoptionsverksamheten som om ingenting har hänt och som om ingen ser vad som händer och inte ens de mest radikala postkoloniala och antirasistiska eller för den delen feministiska, socialistiska och vänsterliberala kritikerna verkar förstå vad som pågår.Om 

Arbetslösheten bland majoritetssvenskar snart på nivå med den fulla sysselsättning som rådde på 1980-talet medan den omvänt är skyhög bland utomeuropéerna

Arbetsförmedlingen ”varnar” nu för att arbetslösheten i stort sett inte längre kan bli lägre samt att förvärvsfrekvensen i stort sett inte längre kan bli högre bland landets infödda majoritetssvenskar och att de osannolika och surrealistiska siffrorna snart motsvarar den fulla sysselsättning som rådde under (den socialistiska) välfärdsstatens och rekordårens guldålder mellan ca 1945-75 när de svenska tillväxtsiffrorna var i klass med de som gäller i dagens Kina och när Sverige närmast var världens verkstad och världens rikaste land.
 
Arbetslösheten är nu så nedpressad och förvärvsfrekvensen är nu så uppressad bland landets infödda majoritetssvenskar att det med fog går att tala om att majoritetssvenskarna både jobbar som aldrig förr, tjänar pengar som aldrig förr och kanske t o m i vissa fall i det närmaste jobbar ihjäl sig nu när både landets majoritetssvenska tonåringar och unga vuxna och landets majoritetssvenska pensionärer och ”gamlingar” massmobiliseras då hjulen snurrar som aldrig förr och ”cashen” formligen rullar in på de infödda majoritetssvenskarnas bankkonton.
 
Medan arbetslösheten bland den infödda majoritetsbefolkningen numera ligger på ynka 2,5-3 procent, och vilket är den lägsta arbetslösheten för ett specifikt ”folkslag” i världen just nu och kanske den lägsta någonsin i mänsklighetens historia för ett visst ”folkslag” så har arbetslösheten bland de utrikes födda invånarna skjutit i höjden till över 20 procent och bland landets invånare med utomvästerländsk bakgrund handlar det om uppemot en tredjedel som är arbetslösa medan förvärvsfrekvensen bland de sistnämnda tyvärr är lika skylåg som den är skyhög bland majoritetssvenskarna.
 
Faktum är att den skyhöga förvärvsfrekvensen bland den infödda majoritetsbefolkningen just nu är den högsta i världen för ett specifikt ”folkslag” och möjligen den högsta någonsin i mänsklighetens historia för ett visst ”folkslag” mot bakgrund av att de majoritetssvenska kvinnorna nu är ifatt de majoritetssvenska männen i fråga om förvärvsfrekvens och vilket torde vara första gången någonsin i mänsklighetens historia som det händer, d v s det bör vara första gången som ett ”folkslags” kvinnor arbetar i lika hög utsträckning som samma ”folkslags” män.

Om att mynta nya begrepp och termer

Igår använde en student (som jag inte känner alls och inte ens minns namnet på) termen majoritetssvenskar (i st f att säga etniska svenskar eller helt enkelt bara svenskar, vilket ju borde ha varit det normala för en svensktalande) ”bara sisådär” på ett seminarium medan en kollega uttalade ordsammansättningen rasstereotyper (i st f att säga etniska stereotyper, vilket de flesta ju gör) utan att blinka (i alla fall så uppfattade jag inte att hen blinkade, rynkade pannan, rodnade eller sänkte blicken när hen uttalade det annars så fruktade, föraktade och förkättrade rasordet): Gissar att det är just så specifika termer, begrepp, ord och ordsammansättningar etableras i ett visst språk, i detta fall nutidssvenskan och den akademiska svenskan, d v s genom att myntas och spridas av någon och därefter sakta men säkert börja användas bortanför ”ordmakarens” kontroll.
 
Här nedan följer ett antal termer, begrepp, glosor och uttryck som jag vågar påstå att jag tillsammans med andra eller ensam och på egen hand har myntat och/eller ”masspridit” (i text liksom i tal) under de senaste åren:
 
rasstereotyp/er
 
rasord
 
rasperformativitet och uttryck som rasperformativa praktiker och rasperformativa iscensättningar
 
majoritetssvenskar
 
minoritetssvenskar
 
transrasialitet och uttryck som transrasiala subjekt och transrasiala identifikationer
 
adoptivkorean/er, adoptivetiopier, adoptivcolombianer o s v
 
svensk/a vithet/en
 
svenska vithetsregimer
 
svenska rasformationer
 
svenska raskategorier

Kommer SD:arna att kunna ”bräcka” Rudolf Hess besök på Grand Hôtel den 4 november i år?

SD har hyrt anrika Grand Hôtel för en s k ”nationell” Nobelfest den 4 november i år och ”konkurrerar” väl därmed med den ”nationella” balen på Hofburg i Wien vad gäller lyx och flärd och pompa och ståt även om habsburgarnas gamla kejsarslott nog slår wallenbergarnas oscarianska hotell med hästlängder. Inför 400 inbjudna gäster som representerar den samlade europeiska extremhögern och högerpopulismen ska bl a UKIP:s förre partiledare Nigel ”Mr. Brexit” Farage tala i hotellets praktfulla vinterträdgård.

Att SD har valt att hyra Grand Hôtel är nog inte en slump: Grand Hôtel gästades under mellankrigstiden och krigsåren av mängder av tyska nazikoryféer varav åtskilliga kom att ha åtskilliga liv på sina samveten och varav flera senare dömdes för krigsförbrytelser.

För 81 år sedan besökte exempelvis Tredje rikets andreman Rudolf Hess Sverige och talade i Vinterträdgården på Grand Hôtel inför 700 åhörare som representerade dåtidens pro-nazityska svenska elit inklusive flera bernadotte:ar såsom kungens föräldrar och greve Folke ”Vita bussarna” Bernadotte (samma år hade f ö även Leni Riefenstahls ökända propagandafilm Viljans triumf Sverigepremiär på Grand Hôtel under närvaro av kronprinsparet). Hotellet var smyckat med hakkorsfanor och delar av hotellpersonalen var uniformerad dagen till ära och bernadotte:arna och den svenska överklasspubliken sjöng entusiastiskt den trallvänliga Horst­ Wessel­-sången när den stilige och atletiske Hess gjorde storstilad entré.

Frågan är nu om 400 sverigedemokrater och europeiska högerextremister och högerpopulister kommer att kunna ”bräcka” 1935 års högerextrema Grand Hôtel-tillställning och tillsammans sjunga Land of Hope and Glory, d v s det gamla Brittiska imperiets inofficiella imperiesång (”How shall we extol thee, who are born of thee? Wider still and wider shall thy bounds be set, God who made thee mighty, make thee mightier yet!”), när den alltid lika välklädde imperienostalgikern Farage gör entré i Grand Hôtels vinterträdgård som möjligen åtminstone delvis kommer att vara smyckad med brittiska flaggor.

Andra gäster som både besökte, bodde på och talade i Grand Hôtels vinterträdgård mellan 1933-45 och som sammantaget utgjorde den absoluta gräddan av Nazi-Tyskland var bl a (OBS – endast ett urval):

Eduard Spranger
Franz von Papen
Ferdinand Sauerbruch
Fritz Todt
Martin Wronsky
Gerhard Wagner
Hermann Müller-Brandenburg
Hanns Johst
Rüdiger von der Goltz
Herbert Backe
Hans Luther
Karl Haushofer
Bruno Loerzer
Walther Funk
Hans von Thun
Fritz Sauckel
Friedrich Syrup
Gertrud Scholtz-Klink
Wilhelm von Lersner
Julius Lippert
Franz Ritter von Epp
Wilhelm Frick
Hans Wahl
Walter Gladisch
Albert Defaux
Paul Grassmann
Hans Friedrich Blunck
Nicholas Kaufmann
Edmund Gleise von Horstenau
Heinrich Sahm
Hans von Tschammer und Osten
Richard Kuhn
Hans Stephan
Leonardo Conti
Walter Unruh
Hans Draeger
Abraham Esau
Carmen von Schulmann
Ulrich Scherping
Willy Hoppe
Ellen Rasch
Matthias Heinrich Göring
Karl Fiehler
Heinz Hilpert
Hans Thomsen
Claus Schenk von Stauffenberg
Irmgard Leux-Henschen
Peter Riedel
Albrecht Friedrich von Schulenburg-Lieberose
Richard Lepsins
Fritz Giesecke
Wolfgang Ernst
Hans Wittig

Om den svenska rasismforskningen – än en gång

Så är det offentligt – Uppsala universitet öppnar nu sitt centrum för rasismforskning i november 2016 (f ö 94 år efter att Statens institut för rasbiologi invigdes i samma stad):
 
 
Själv föredrar jag benämningen rasforskning som har en internationell förankring, d v s utanför Sverige finns inget forskningsfält som kallas rasismforskning, men i Sverige har vi som alltid en tendens att köra vårt eget antirasistiska race i enlighet med den svenska antirasismens exceptionalistiska logik, även känd som ”vi vet bäst för vi är svenska antirasister”-principen:
 
Tidigare var det IMER-forskning (internationell migration och etniska relationer) som gällde i stället för minoritetsforskning (ethnic studies) och nu är det rasismforskning i stället för ras- och vithetsforskning (critical race and whiteness studies).
 
Sedan är jag så klart mycket väl medveten om att landets (antirasistiska och antifascistiska, och socialistiska och liberala) (senior)forskare i stort sett utan undantag är emot rasbegreppet i den svenska antirasismens namn samt är kritiska till ras- och vithetsforskningen i den svenska antirasismens namn liksom än mer till att kvantifiera och operationalisera ras (d v s jämlikhetsdata) och återigen i den svenska antirasismens namn.

Om den militanta och närmast fanatiska antirasistiska vreden över Socialstyrelsens nya studie för att fastställa åldern hos ensamkommande

Den antirasistiska vreden över regeringens och Socialstyrelsens nya kroppsmätningsstudie för att hitta en metod att fastställa asylsökande tonåringars ålder är just nu närmast gränslös och svämmar över alla bräddar bland landets forskare och intellektuella och flera hårda debattartiklar, fördömanden, uttalanden och upprop är att vänta de kommande dagarna: ”Det är fel att överhuvudtaget dela upp så”, ”det är fel att tala om svenska och icke-svenska kroppar” o s v.
 
Det ironiska i den antirasistiska kråksången är dock att landets högutbildade skikt i allra högsta grad själva har bidragit till det språkliga kaoset och den semantiska förvirringen genom sitt fanatiska antirasistiska hat mot rasbegreppet, genom att själva använda eufemistiska antirasistiska termer som ”etniska svenskar” för att slippa att säga och tala om vita (och icke-vita) och genom att i antirasismens namn slarva med och korrumpera etnicitetstermen och rutinmässigt ersätta och översätta ras med etnicitet:
 
Den svenska antirasismen har sannerligen nått vägs ände, gått in i väggen och slagit knut på sig själv och verkar dessutom numera bara kunna tala med sig själv.

Om SD:s syn på internationell adoption och icke-vita adopterade och om SvD:s syn på SD – än en gång

SvD:s allt ”SD-vänligare” Thomas Gür försöker idag i sin ledarkolumn hävda att SD har lämnat den etnonationalistiska synen på svenskhet bakom sig genom att numera vara för internationell adoption och genom att idag inkludera icke-vita utlandsadopterade som medlemmar och i vissa fall även som ”affischnamn” (t ex i valfilmer) och som folkvalda (och adoptivföräldrar har det f ö något märkligt nog alltid varit rätt gott om i SD) och därmed har anammat en s k civil och medborgerlig nationalism och som fångas i partiets hårt lanserade begrepp ”öppen svenskhet”:
 
”En central term som med vilken Sverigedemokraterna beskriver sin politik är ”en öppen svenskhet”. Med det menas att en invandrare kan assimileras och bli svensk om han eller hon har den ambitionen. Enligt SD är det alltså möjligt för den som inte är född svensk att bli svensk. Det har SD inte alltid ansett. I 1999 års partiprogram stod: ”Samtidigt som möjligheten till adoption av barn med ursprung utanför Europa skall upphöra, skall nationell adoption ge icke önskade barn en chans till en sund uppväxt.”
 
Sedan millennieskiftet är denna hållning skrotad. Tvärtom uppträdde partiets ordförande Åkesson 2014 i en valfilm tillsammans med två partimedlemmar, bägge födda utanför Europa och adopterade i Sverige. Adopterade socialiseras i den kultur som är adoptivföräldrarnas. Just synen på om adopterade barn i Sverige är svenskar eller inte, är en vattendelare mellan en uppfattning om nationen och nationell identitet som bygger på kulturell gemenskap och som är inkluderande å ena sidan och en nationell identitet som utgår från etnicitet, hudfärg, genetik å den andra.”
 
Snarare skulle jag säga att SD på ett mycket medvetet och strategiskt sätt närmast har ”korat” och valt ut de icke-vita utlandsadopterade som det perfekta lackmustestet på ett rastänkande (d v s det är ju enbart ras som skiljer de adopterade från den vita majoritetsbefolkningen) och genom att så övertydligt marknadsföra en förment ”pro-adopterade”-hållning så har partiet just lyckats med det det har föresatt sig att göra, d v s att få omvärlden liksom SvD och Thomas Gür att övertygas om att partiet numera helt och hållet har lämnat etnonationalismen bakom sig.