1941 argumenterade den legendariske Herbert Tingsten för att svenskar skulle kunna adoptera ett afrikanskt barn många år innan utlandsadoptionerna ens hade börjat äga rum

Hittade idag ännu fler ”spår” av Sveriges och svenskarnas absolut unika relation till adoption av icke-vita barn (och därmed i förlängningen till intima relationer med människor som inte är vita – svenskarna har då utan konkurrens adopterat allra flest utrikes födda barn per capita i hela världen) och denna igång innan utlandsadoptionerna ens hade börjat äga rum, d v s när fantasin om att någon gång i framtiden kunna transportera hit barn från de utomeuropeiska kolonierna för att låta dessa växa upp med och bland svenskar just bara var en fantasi och inget annat och i detta fall ett provokativt argument och ett filosofiskt tankeexperiment som skulle övertyga andra om att miljön (d v s uppväxten) betyder mer än och ”trumfar” arvet (d v s rasen) i en på sin tid rejält uppmärksammad debatt om ras:
 
I oktober 1941, d v s mitt under brinnande världskrig, anordnades en offentlig debatt på Piperska muren i Stockholm som uppmärksammades stort i de större dagstidningarna (och t o m på ledarplats i åtminstone ett fall) och som därför bör ha betytt en del och kanske inte minst beroende på både deltagarna och själva ämnet (d v s rasfrågan, som ju var högaktuell både i Sverige och i världen i övrigt under 1900-talets första hälft, och som den svarta amerikanska sociologen W.E.B. Du Bois ju hade profeterat och ”proklamerat” att den just skulle bli den viktigaste frågan under 1900-talet, d v s Du Bois skrev redan i början av 1900-talet att rasfrågan skulle komma att prägla det förra århundradet på en global nivå och det fick han väl ändå rätt i får en väl konstatera så här i efterhand):
DN 8 okt 1941.jpg
 
Mitt under den antagligen rätt så torra debatten om rasbegreppet och om rasfrågan som 5-6 högutbildade dåtida ”kändisar” förestod (och varav ingen f ö var högerextremt lagd) slängde då den berömde Herbert Tingsten provokativt ur sig att en afrikansk bebis som överflyttas till Sverige från tidig ålder för att bo och leva här permanent med och bland svenskar med tiden skulle komma att bli som en svensk och f ö även vice versa (OBS: tyvärr kände nog den gode och mycket stridbare Tingsten av någon anledning att han var tvungen att provocera och ”chockera” extra mycket under debatten så han använde sig då som synes av den redan på sin tid nedsättande termen ”bantu-N” och möjligen för att han verkligen ville understryka att t o m en ”bantu-N” skulle på sikt kunna bli som en svensk efter att ha adopterats av och växt upp bland svenskar).
 
Det var också just detta provokativa argument i debatten och rent fiktiva fantasiadoptionsexempel som samtliga tidningar som rapporterade om debatten lyfte fram i både rubriker och ingresser (så Tingsten fick m a o antagligen vad han ville, d v s maximal medial uppmärksamhet) och inte minst dåtidens högerextrema press som verkligen chockerades på djupet över att Tingsten ens kunde föreslå detta och nog ens kunde tänka sig tanken att detta någon gång skulle kunna inträffa, d v s att en afrikansk eller icke-vit bebis någon gång i framtiden skulle kunna adopteras av svenskar och växa upp bland svenskar.
 
Så sent som 1957 kunde t ex högerradikala Sveriges nationella förbunds (SNF) tidning Fria Ord påminna om att ”Tingsten förklarade myndigt, så myndigt som röstläget tillät, att arvet ingenting betydde. Miljön var allt. En N uppväxt i vår miljö blir german. Basta.” i en ilsken artikel som beklagade sig över att många svenskar (d v s de svenskar som levde 1957) så smått hade börjat ifrågasätta det gamla klassiska rastänkandet som sade ”att svenskarna var de renrasigaste av alla germanska folk” och i förlängningen att svenskarna var vitast av alla folk i världen och därmed de allra mest estetiskt och genetiskt värdefulla och högtstående människorna på jorden.
 
Tingsten fick helt enkelt ”äta upp” (och många gånger om dessutom) vad han en gång hade ”slängt ur sig” i 1941 års debatt om rasbegreppet i den svenska extremhögerns olika medier och många år därefter och i efterhand så kunde det nästan låta som att det var Tingsten i egen hög person som en gång i tiden var den förste som började tvivla på och ifrågasätta det gamla klassiska svenska rastänkandet.
 
Epilog: Fascinerande och ”förargligt” nog så anlände Sveriges första adoptivbarn från den utomeuropeiska världen och från en f d koloni just till landet under 1957 (och närmare bestämt i form av en liten flicka från Sydkorea), d v s under exakt samma år som när SNF:s tidning Fria Ord (än en gång) hoppade på Tingsten och hånade denne för att han en gång i tiden hade dristat sig att föreslå att ett afrikanskt barn skulle kunna föras till Sverige för att adopteras av och växa upp bland svenskar och därmed med tiden bli som en svensk men det kunde ju så klart inte SNF:arna veta just då (d v s att Tingstens intellektuella tankeexperiment från 1941 faktiskt realiserades ”i skrivande stund” för SNF:s och Fria Ords del, d v s år 1957 och resten är historia som det brukar heta för till slut skulle då hela 60 000 utrikes födda barn komma att transporteras till Sverige för att adopteras av och växa upp bland svenskar).

Ny svensk musikvideo med enbart svenska asiater

Min systerson Julius Hayes har regisserat denna nya musikvideo med Rey Mayari – ”Elevate / Escalate” – som släpptes idag och precis nyss och som enbart har svenska asiater med som statister och vilket möjligen är första gången det händer i just en svensk musikvideo.
 
Rey Mayari 2019.jpg
 
Julius har då tidigare bl a regisserat Bishats musikvideo ”ctrl+m” (https://youtu.be/2i0-B5YFed8) och så här skriver Rey Mayari på Instagram:
 
”I’m so sick and tired of only seing one type of asian beauty represented in the music industry. No tea no shade towards the Kpop community, but the only representation we get in the mainstream is an unrealistic perception of what Asian beauty is.. WE NEED REPRESENTION YALL!!! And not only in the stereotypes that are put on us.
 
This video is for all my Asian and fellow POC sisters! And hopefully someone somewhere feels that they belong with the skin that they are born with, and that we don’t need no plastic surgery to “fit in” the western beauty standards.”

Än en gång om 1960-talets svenska adoptionsdebatt och än en gång om Gunnar Helander

Fortsatte igår att ”gräva” i 1960-talets offentliga adoptionsdebatt som i praktiken var Sveriges sista stora s k rasdebatt ”av den gamla skolan” och på den tiden var det i stället Danmark som (till skillnad från idag) framstod som det mest progressiva landet i Norden och kanske t o m i Västeuropa vad gäller synen på ras och minoriteter medan Sverige framstod och även framställde sig själv som det mest s k ”rasbesatta” och ”rasfixerade” landet.

 

66653848_10156590887485847_8001816237598310400_o.jpg

Ett märkligt (Kungliga)biblioteksfynd från igår stärker dessutom min måhända halsbrytande och hemmasnickrade (d v s antagligen ovetenskapliga) teori att världens mest progressiva och radikala antirasism (d v s den svenska antirasismen) har sitt ursprung i det svenska rastänkandet (som sagt, detta är då en både halsbrytande och hemmasnickrad teori som dessutom är grovt essentialistisk och biologistisk då den dessutom nästan enbart har fokus på de högutbildade och på de övre skikten och i stort sett struntar i vad ”vanligt folk” och de s k arbetar- och lägre medelklassmassorma tycker och tänker):
66684761_10156592140425847_2861401714760613888_n.jpg
 
År 1964 svarade den blivande mycket stridbare och på sin tid rikskände (för sin progressiva och radikala antirasism) domprosten i Västerås Gunnar Helander följande på Aftonbladets (Vi 5-)fråga ”anser ni att barnlösa svenska familjer ska få adoptera även färgade från utlandet?” mot bakgrund av att dåtidens etablissemang (d v s representanter för myndigheterna, läkarkåren, forskarvärlden, högskolorna mm) motsatte sig att Sverige och svenskarna skulle börja adoptera icke-vita barn från de gamla kolonierna.
66887924_10156592140575847_4249652285765844992_n.jpg
 
Det pikanta i sammanhanget är då att Gunnar Helander, som räknas som en av den svenska anti-apartheidrörelsens grundare och därmed som en av den svenska pro-Tredje världen-solidaritetsrörelsens ”founding fathers” liksom i förlängningen som en av just den moderna svenska (progressiva och radikala) antirasismens dito, hade varit medlem i Nationalsocialistiska arbetarpartiet på 1930-talet (d v s det nazistiska s k lindholmspartiet).
 
På 1950-, 60-, 70- och 80-talen var och blev Helander därefter en av landets allra starkaste (progressiva och radikala) antirasistiska röster och redan 1959 sade Helander i en debatt om rasfrågan som ägde rum i Medborgarhuset på Södermalm i Stockholm att ”i Sverige vill vi inte veta av något sådant som rastänkande” när han kritiserade Jim Crow-systemet i de amerikanska Sydstaterna liksom apartheid-systemet i Sydafrika och den svenska extremhögern på en och samma gång.

Än en gång om arbetslösheten bland utomeuropéerna

Hela 47,9% av alla registrerade och inskrivna arbetslösa i landet är idag födda utanför Europa meddelar Arbetsförmedlingen idag och tillsammans med de s k ”andrageneration:arna” med utomeuropeisk bakgrund utgör invånarna med någon form av utomeuropeisk bakgrund numera huvuddelen och lejonparten av samtliga arbetslösa (OBS: 100 000-tals utomeuropéer som bor och lever i miljonprogramsområdena är därtill de facto arbetslösa utan att vara aktivt arbetssökande och registrerade och inskrivna som arbetslösa).

Av samtliga utrikes födda arbetslösa är vidare hela 82,1% födda utanför Europa och medan majoritetssvenskarnas arbetslöshet är nere på kring 2-2,5% (OBS: lägre än så går det inte att pressa ned arbetslösheten hos ett visst s k folkslag i ett s k utvecklat och modernt land då det alltid finns några som har ”gått in i väggen”, som är s k ”utslagna” och ”far illa” och som har en funktionsvariation och har svårt att få jobb o s v) medan arbetslösheten bland de utrikes födda ligger på 18,8% och bland invånarna med bakgrund i Afrika och Asien så handlar det om en arbetslöshet på 25-30%.

Inget annat i-land, västland eller europeiskt land på jorden uppvisar sådana astronomiska och surrealistiska skillnader (som de som har redovisats här ovan) mellan majoritetsbefolkningen och minoritetsbefolkningen vad gäller arbetslöshet (och därmed också vad beträffar enorma skillnader i materiell standard, fysisk och psykisk o/hälsa, privatekonomisk status, livslängd, handlingsutrymme, boyta, köpkraft, konsumtionsmönster, livsstil o s v o s v) och allt detta under en högkonjunktur som fortfarande verkar ”peak:a” – d v s när lågkonjunkturen väl slår till så kommer det tyvärr med all sannolikhet att bli ”sju resor värre” för landets invånare i miljonprogramsområdena och för landets invånare med någon slags utomeuropeisk bakgrund vilka idag uppgår till åtminstone 20% av den svenska totalbefolkningen och de skjutningar och sprängningar vi ser idag kan tyvärr i värsta fall komma att mångdubblas vid en lågkonjunktur.

I t ex Frankrike, Storbritannien och USA är skillnaderna naturligtvis också enorma mellan t ex invånarna med arabisk och berbisk och västafrikansk och sydostasiatisk bakgrund och majoritetsfransmännen, mellan invånarna med karibisk, västafrikansk och sydasiatisk bakgrund och majoritetsbritterna och mellan svarta och latinos och vita amerikaner men de är samtidigt långt mindre än de som gäller i Sverige: Det ”normala” i USA är t ex att arbetslösheten alltid är dubbelt så hög bland svarta amerikaner som bland vita amerikaner men i Sverige talar vi om en arbetslöshetsnivå bland landets invånare med någon form av utomeuropeisk bakgrund som är så osannolikt hög jämfört med arbetslösheten bland majoritetssvenskarna att det knappt går att räkna på det i procent och även om procentsiffran räknas fram så blir den så oförståelig att det knappt är någon idé att göra det (d v s det handlar för vissa grupper av utomeuropéer om över 1000 procents skillnad gentemot majoritetsinvånarna…).

Idag fyller den f d nazisten grevinnan Marianne Bernadotte af Wisborg 95 år

Idag fyller den äldsta just nu levande organiska homo sapiens sapiens-varelsen som bär namnet Bernadotte år – d v s den superrika skattesmitaren och f d nazisten grevinnan Marianne Bernadotte af Wisborg som tidigare var gift med prins Sigvard.
67160486_10156589785130847_1870896906712907776_n.jpg
 
På 1940-talet var grevinnan medlem i hemstaden Helsingborgs s k ”överklassnazistiska” ungdomsorganisation Fosterländsk enad ungdom (FEU) som leddes av den blivande moderate riksdagsledamoten Rolf Clarkson och som sedermera anslöt sig till de s k lindholmsnazisternas ungdomsrörelse Nordisk ungdom.
 
67262058_10156589785145847_277358692939071488_n.jpg

FEU:s medlemmar bestod av smått överspända s k ”pappas pojkar” och ”pappas flickor” av socialgrupp ett-snitt som älskade att paradera och posera i uniform och ibland också att försöka ”klå upp” Helsingborgs arbetarungdomar och bland medlemmarna hittades bl a den blivande författaren och akademiledamoten Per-Olof Sundman, den blivande författaren Jenny Berthelius och just den blivande grevinnan Marianne som sydde FEU:s paramilitära uniformer, d v s de s k ”gråskjortorna” som FEU:s Storm- och Slagstyrka (så klart förkortad SS) bar och ”struttade” runt i och som finansierades via omfattande stölder av chokladkakor och pralinaskar som tillverkades i en fabrik i staden som ägdes och drevs av FEU:s ledares far fabrikör Ragnar Clarkson (d v s den blivande moderate riksdagsledamoten Rolf Clarkson som under krigsåren var Helsingsborgs ungdomsnazistledare stal helt enkelt systematiskt från sin egen fars fabrik för ”raskampens” och för den s k vita rasens skull).

Fotnot 1: Mariannes mor Thyra Lindberg var organiserad s k lindholmsnazist vilket kan förklara att grevinnan själv blev en s k ”ungnazist” under tonåren.

Fotnot 2: När Clarkson och Sundman råkade ”springa på” varandra på riksdagens herrtoalett efter kriget (Sundman slutade då som centerpartistisk riksdagsledamot) och råkade vara ensamma för en stund på samma toalett intog Sundman ibland (och ironiskt så klart – tänk hur ”grabbar” s k ”internskämtar” med varandra) s k enskild ställning, s k segerhälsade (d v s Sundman ”heil:ade”) och slog ihop sina klackar samt utbrast ”mein Führer”.

67201676_10156589785175847_3070343111977730048_n.jpg
 
Mariannes mor Thyra Lindberg var f ö organiserad s k lindholmsnazist vilket kan förklara att grevinnan själv blev en s k ”ungnazist” under tonåren.
66675756_10156589785150847_42569551174434816_n.jpg

Om att hitta adopterade i Sverige som biologiska föräldrar och släktingar i ursprungsländerna söker efter

I förrgår postade en person i USA en efterlysning på Facebook som ”illustrerades” med detta foto å syskonens koreanska familjs vägnar och igår kväll lyckades jag identifiera de båda syskonen – båda lever fortfarande (som tur är – överdödligheten är då tyvärr mycket hög bland landets utlandsadopterade och inte bara p g a självmord) och en av dem är då bosatt i Halland och den andra i Stockholmsområdet.
FB 190713.jpg
 
Jag har genom åren lyckats identifiera och hitta ett stort antal adopterade här i Sverige när biologiska föräldrar och släktingar i ursprungsländerna på olika sätt hör av sig och söker efter dem och varje gång jag lyckas med det så känns det alltid lika bra efteråt.
 
Sedan betyder inte det att varje enskild återförening är ”lycklig” och ”lyckad” då livet nästan alltid blir än mer komplicerat och dramatiskt därefter för både ursprungsfamiljen och för de adopterade liksom för deras svenska adoptivföräldrar men det är i varje fall en återförening efter decennier av separation (och för förstaföräldrarnas och den biologiska familjens del oftast också efter decennier av sorg och saknad, och skuld och skam och efter åratal av desperat sökande och tyvärr också ibland efter åratal av hjärtlösa och likgiltiga svar från svenska ambassader, svenska myndigheter, svenska journalister, svenska biståndsarbetare och svenska adoptionsorganisationer).
 
Under många år var jag närmast besatt av att hjälpa och bistå andra adopterade att återförenas med sina föräldrar, familjer och släktingar i ursprungsländerna liksom det motsatta och vilket jag också lyckades med närmast ”en masse” när jag arbetade med tv-programmet Spårlöst under dess 3-4 första säsonger.
 
Jag skapade också och byggde systematiskt upp långa (Word-)namnlistor på 1000-tals utlandsadopterade i Sverige som dokumenterar deras ursprungsnamn och födelsedatum liksom ankomst- och adoptionsdatum till/i Sverige och deras adoptivföräldrars fullständiga namn och hemadresser vid tiden för adoptionen genom att regelbundet besöka den svenska adoptionsmyndighetens arkiv och skriva av gamla handskrivna kartotek och genom att bl a gå igenom Migrationsverkets, Socialstyrelsens och UD:s arkiv och det är då dessa namnlistor som ofta gör att jag fortfarande lyckas återförena bioföräldrar och biofamiljer med adopterade i Sverige.
 
Länge drömde jag också s k ”våta drömmar” om den idag bortgångna Ingegärd Gardells kartotek (d v s Sveriges första adoptionsforskare som forskade om utlandsadopterade) som innehöll namnen på samtliga utlandsadopterade som ankom till Sverige mellan ca 1957-1970 men tyvärr lyckades jag aldrig komma över hennes kartotek trots enträgna förfrågningar via telefon och jag har heller inte lyckats lokalisera hennes kartotek efter att Ingegärd gick bort.
 
Framför allt är varje enskild återförening åtminstone för min del en (politisk) motståndshandling då det aldrig var tänkt att de adopterade någonsin skulle återförenas med sina ursprungliga föräldrar, familjer och släktingar utan tanken var då att de kring en miljon barn som sedan 1950-talet har adopterats till Sverige (svenskarna har då adopterat ojämförligt flest utrikes födda barn per capita från de gamla kolonierna i Afrika, Asien, Mellanöstern, Oceanien, Latinamerika och Karibien och från Öst- och Centraleuropa) och till Väst för evigt skulle (för)bli svenskar (eller norrmän, belgare, kanadensare, australiensare, holländare, italienare eller tyskar o s v) och aldrig mer återvända till ursprungslandet och än mindre söka efter och (än mindre återigen) hitta sina förstaföräldrar.
 
Det är först på senare år som det har blivit mer socialt accepterat i Sverige och i Väst att adopterade söker efter sin ursprungsfamilj och tyvärr är det ännu inte socialt accepterat att ursprungsfamiljen i ursprungsländerna söker efter sina bortadopterade barn i Sverige och i Väst och därför känns det för mig särskilt tillfredsställande att just kunna hjälpa ursprungsfamiljerna.
 
En mycket hög andel av samtliga utlandsadoptioner som har genomförts till Sverige och till Väst har dessutom inte gått rätt till och de har helt enkelt genomförts på ett korrupt och illegalt sätt på grund av en girig och brutal adoptionsindustri och vilket tyvärr innebär att flertalet av alla adopterade inte kan söka efter sina förstaföräldrar då deras ursprungsidentiteter är förstörda för alltid p g a att de har ankommit till och adopterats till Sverige och till Väst med falska och manipulerade namn, med falska och manipulerade födelsedatum, med falska och manipulerade födelseorter och sist men inte minst med falska och manipulerade bakgrundshistorier som säger att de t ex är s k hittebarn eller s k barnhemsbarn när så inte var fallet.
 
Därför är enda chansen för majoriteten av alla adopterade (det är då bara en minoritet av samtliga adopterade vars adoptionsdokument innehåller några uppgifter om förstaföräldrarna och ofta är de inte heller att lita på tyvärr utan även till synes ”korrekta” och ”autentiska” bakgrundshistorier är ofta manipulerade av adoptionsindustrin för att dölja alla spår av adoptionsindustrins svinerier, korruption och brott) att de biologiska föräldrarna och familjerna på något sätt lyckas hitta dem alternativt att de själva på något sätt lyckas hitta de sistnämnda via media, via DNA-tester eller via sökningar på internet och i sociala medier o s v och tyvärr är det för de flesta av alla adopterade liksom för deras biologiska föräldrar och familjer ungefär som att ”leta efter en nål i en höstack” som det gamla svenska talesättet säger.

Än en gång om rasstereotyper av asiater

Onödigt och tråkigt att än en gång och för ”femtielfte gången” behöva och kunna konstatera att rasstereotyper av (nordost- och sydost)asiater fortfarande är socialt accepterade och kulturellt gångbara i dagens Sverige (såsom i gårdagens Sydsvenskan som nedanstående seriestripp emanerar från) samtidigt som rasstereotyper av andra minoriteter är på utgång eller har tynat bort.
66485283_886139418438370_1376532594551685120_n.jpg
 
OBS: Självklart publiceras/kolporteras även karikatyrer av latinos/as, araber, afrikaner, romer, judar, samer o s v men dock inte i lika hög grad som de som gäller asiater och ”roliga” och ”lustiga” asiatiska karaktärer förekommer fortfarande i reklam, på scen, på film, i sketcher, på bild, i serier o s v och i långt högre grad än de som gäller andra minoriteter även om det självklart inte är en tävling om vilken minoritet som stereotypiseras allra mest och om vilken minoritet som det är allra mest socialt accepterat att ha kul åt, driva med och håna och skratta åt.
 
Det speciella med frågan om rasstereotyper av (nordost- och sydost)asiater är också att ingen annan minoritet står så nära den svenska majoritetsbefolkningen som just asiater: I stort sett samtliga majoritetssvenska familjer har idag en ”biologisk-genetisk” och ”materiell-visuell” asiat i sin släkt idag (d v s i sitt extended family network inkl. även styvbarn, ”plastkusiner”, ”låtsassyskon”, ”fostersläktingar” o s v) p g a decennier av utlandsadoptioner av asiatiska barn och decennier av blandrelationer med asiatiska kvinnor men denna fysisk-kroppsliga och juridisk-tekniska proximitet till svenskheten som asiaterna då åtnjuter i långt högre grad än någon annan minoritet har då uppenbarligen inte ”räddat” dem från att stereotypiseras.