Kategori: Finland
Ny avhandling om den icke-vita postinvandringslitteraturen i Norden
Idag försvarade Maïmouna Jagne-Soreau sin avhandling ”Postinvandringslitteratur i Norden. Den litterära gestaltningen av icke-vita födda och uppvuxna i Norden” i Helsingfors.
Avhandlingen tar sin utgångspunkt i en skarp kritik av och vidräkning med den rådande forskningen om denna typ av litteratur som hittills har varit besatt av migration och mångkulturalism och som benämner litteraturen och författarna som mångkulturell litteratur och invandrarförfattare.
Maïmouna argumenterar i stället för kategoribeteckningen postinvandringslitteratur eller mellanförskapslitteratur genom att decentrera migration och kultur och centrera ras och erfarenheten av att rasifieras som ”invandrare” i sitt eget hemland i relation till icke-vita författare och karaktärer som tillhör andragenerationen eller är adopterade eller blandade.
Med avstamp i kritiska ras- och vithetsstudier och via närläsningar av verk författade av bl a Maria Navarro Skaranger (romanen ”Alle utlendinger har lukka gardiner” från 2015), Yahya Hassan (debutverket ”Yahya Hassan” från 2013), Adrian Perera (diktsamlingen ”White monkey” från 2017) och Erik Lundin (sången ”Suedi” 2015) menar Maïmouna att när författarna behandlar frågor om rasism så är det ett försök att synliggöra vitheten och avhandlingen avslutas med en uppmaning till forskarvärlden att en gång för alla bryta med den färgblinda antirasismen som har tabubelagt all forskning om ras och i stället börja uppmärksamma hur vithet tar sig uttryck och gestaltas i den nordiska litteraturen.
Dagens disputationsakt ägde rum i Helsingfors och samtidigt vid både Helsingfors universitet och Université Paris-Sorbonne – d v s det var en slags dubbeldisputation – och för min egen del var detta första gången någonsin som jag satt i en betygsnämnd.
Jag träffade Maïmouna på en litteraturvetenskaplig konferens i Oslo för tre år sedan och har sedan dess följt hennes avhandlingsarbete på nära håll och för något år sedan bad Ebba Witt-Brattström mig att agera sakkunnig och förhandsgranskare och idag var jag ledamot av betygsnämnden för Sorbonnes räkning.
”Litteraturvetaren Maïmouna Jagne-Soreau insåg att det fanns en brist på förståelse av hur icke-vita personer som är födda eller uppvuxna i Norden gestaltas i litteraturen. Hon ville veta varför och det här ledde till en doktorsavhandling.”
”Postinvandringslitteratur är inte bara ett nytt begrepp, det är även en relativt nytt litterärt fenomen som Jagne-Soreau beskriver. Så, vad är då postinvandringslitteratur?
– Det är litteratur som gestaltar det som jag kallar postinvandringsgenerationen. Kort sagt är det andra generationen, blandade (mixed race på engelska) och transnationella adopterade, berättar Jagne-Soreau och fortsätter:
– Dessa tre grupper är ju egentligen ganska olika om man tänker på deras livssituationer. Men det gemensamma är att de är icke-vita och uppvuxna i Norden, vilket leder till att de ofta betraktas som invandrare i sitt eget hemland.
Just det att icke-vita rasifieras och ses som invandrare i sina hemländer, både i det vardagliga livet och som litterära gestalter, är en del av den problematik som Jagne-Soreau vill komma åt med sin avhandling.
Hon tar avstånd från begrepp som ”invandrarlitteratur” och ”invandrarförfattare”.
– Det är ett akut problem att vi i Norden pratar om invandrarförfattare som skriver invandrarlitteratur. Det är fel och väldigt rasifierande, om inte rasistiskt, förklarar Jagne-Soreau.
Därför föreslår hon att ett steg i rätt riktning kunde vara att i stället fundera på att prata om postinvandringslitteratur, när berättelsen inte uttryckligen handlar om invandring.
– Men i framtiden hoppas jag verkligen att det inte längre skulle behövas.
Under de fyra år som Jagne-Soreau har arbetat med sin avhandling har det framkommit att det finns en tendens att läsa in saker som läsare vill läsa eller tror sig förstå, istället för det som egentligen skrivs. Det här har hon kommit fram till genom att utveckla sin forskning inom nordisk litteratur med teoretisk bakgrund i kritiska studier om ras- och vithet.
– Jag kallar det här att läsa med etniska glasögon. Det vill säga att läsaren fokuserar på etniciteten. Exempelvis i Yahya Hassans fall att man fokuserar på att han är son till flyktingar och hur man tänker sig att det här måste påverka hans liv och hur det sen påverkar litteraturen.
Läsare med de här etniska glasögonen, som Jagne-Soreau kallar det, riskerar inte bara gå miste om berättelsen.
– Dessutom rasifierar man författaren och karaktären i texten. Det vill säga att man fokuserar på att det handlar om en invandrare som inte nödvändigtvis har invandrat. Istället börjar det handla om det här exotiska andra och man tänker ”oj så spännande, nu ska jag läsa om invandrarna i förorten”.
– Postinvandringslitteratur handlar inte om att öppna ett fönster in till det exotiska andras liv, utan det ska visa en spegel för det rasifierade nordiska samhället, slår Jagne-Soreau fast.
Postinvandringslitteratur må ha identifierats som litterär inriktning och definierats som begrepp först nu i och med Jagne-Soreaus avhandling, men det finns exempel på nordisk postinvandringslitteratur som skrivits redan för 20 år sedan.
Jagne-Soreau nämner de svenska författarna Alejandro Leiva Wenger och Jonas Hassen Khemiri. Wengers novellsamling Till vår ära (2001) och Hassen Khemiris roman Ett öga rött (2003) räknas som startskotten för postinvandringslitteratur i Norden.”
Idag kräver 26 utlandsadopterade i Finland att den finska regeringen tillsätter en statlig utredning för att gå till botten med oegentligheterna inom den finska internationella adoptionsverksamheten
När ens (utlands)adopterade systrar och bröder i Finland mobiliserar sig politiskt och kräver sanning, upprättelse och försoning kan en inte bli annat än djupt rörd:
Idag kräver 26 utlandsadopterade i Finland i Hufvudstadsbladet att den finska regeringen tillsätter en statlig utredning för att gå till botten med oegentligheterna inom den finska internationella adoptionsverksamheten. Både i Finland och i Norge har det tidigare av någon anledning varit mycket svårt att få utlandsadopterade att bli politiskt aktiva till skillnad från i Sverige och Danmark så dagens debattartikel är därför ett genombrott och en milstolpe i det finska sammanhanget.
Finland var historiskt länge ett ursprungsland för fr a svenskar, som började adoptera finska barn strax efter det finska krigsbarnsmottagandet under krigsåren (de första adoptivbarnen från Finland var helt enkelt finska krigsbarn som kvarstannade i landet efter kriget och blev adopterade av sina svenska fosterföräldrar) och fortsatte att göra det ända in på 70-talet, men sedan 1980-talet har även finländarna adopterat barn från andra länder i relativt stor omfattning och idag finns det runt 5000 utlandsadopterade i Finland varav en hög andel proportionellt sett är finlandssvenskar.
Även i Norge och Frankrike pågår just nu en politisk mobilisering bland de utlandsadopterade där för att kräva att även den norska och franska regeringen tillsätter en adoptionsutredning efter modell från Nederländerna såsom Sverige gjorde för en tid sedan.
https://www.hbl.fi/artikel/oegentligheter-i-internationella-adoptioner-maste-utredas
”Svenska Yle rapporterade (29.10) att allvarliga felaktigheter i adoptioner granskas i Sverige, och att oegentligheter även kan förekomma i Finland. Patrik Lundberg, en av journalisterna bakom Dagens Nyheters artikelserie om svensk internationell adoptionsverksamhet, säger att om det är fråga om samma adoptionsländer finns det stor anledning också för Finland att granska sina adoptioner. Detta för att samma barnhem adopterat barn till flera olika länder i västvärlden, och för att samma advokater och korrupta personer har varit inblandade. Enligt Lundberg har kontrollen varit speciellt dålig i länder som klassats som diktaturer.
Med hänvisning till andra länders utredningar av internationella adoptioner, och med tanke på att Finland i många fall använt samma adoptionskontakter som till exempel Sverige, kräver vi att även Finland tillsätter en egen oberoende utredning. Frågan kring adoptioner som inte gått rätt till är inte endast begränsad till Sverige, vars regering nyligen presenterade direktiven för en utredning som förväntas vara klar hösten 2023, eller Nederländerna, vars regering tidigare i år stoppade alla internationella adoptioner efter att en omfattande utredning visat att barn blivit stulna eller köpta från sina biologiska föräldrar.
Vi som undertecknat denna insändare kräver att staten Finland utreder de internationella adoptioner som skett fram tills i dag, från samtliga ursprungsländer som Finland adopterat barn från. Detta inkluderar även adoptioner som skett efter att Haagkonventionen ratificerades. Utredningen skall vara oberoende och självständig och inga medlemmar i utredningsgruppen får ha någon som helst koppling till de adoptionsförmedlande adoptionsorganisationerna.
Utredningen bör engagera experter och forskarkompetenser inom området såsom jurister, historiker och forskare, så att den internationella adoptionsverksamheten i Finland kan granskas fullständigt. Utredningen måste få tillräckliga resurser såväl personellt, finansiellt som tidsmässigt. Utredningen måste utöver adoptioner förmedlade av adoptionsorganisationer även undersöka självständiga adoptioner (privatadoptioner) och den finska statens roll i den internationella adoptionsförmedlingen i Finland.
Utredningen skall innehålla åtgärdsförslag på hur man säkerställer att dagens adoptioner sker rättssäkert och etiskt. Adoptionsförmedlingen måste kvalitetssäkras och följas upp på ett omfattande sätt. Utredningen måste säkerställa att korruption inte förekommer i samband med adoptioner i dag.
Staten Finland bör slutligen ge tillräckliga resurser för att utveckla och sprida kunskap om postadoptionstjänster för adopterade. Adopterade måste med låg tröskel få tillgång till kostnadsfria eller subventionerade terapitjänster eller annan nödvändig psykiatrisk vård för bearbetning av adoptionsrelaterade trauman. Adopterade bör även kunna ansöka om finansiellt bidrag för till exempel återresor, på samma sätt som adoptionssökande kan ansöka om adoptionsbidrag vid adoption av ett barn.
Muluken Cederborg, adopterad från Etiopien
Sabina Söderlund-Myllyharju, adopterad från Taiwan
Patrik Sigmundt, adopterad från Österrike
Oscar Lehtinen, adopterad från Colombia
Maria Kallio, adopterad från Kina
Mirjam Gullstén-Borg, adopterad från Sydkorea
Kati Ekstrand, adopterad från Taiwan
Anu-Rohima Mylläri, adopterad från Bangladesh
Kerttu Yuan, adopterad från Kina
Conny Wiik, adopterad från Taiwan
Khalid Wikström, adopterad från Bangladesh
Ada-Emilia Koskinen, adopterad från Kina
Jasmin Lindholm, adopterad från Kin
Jennifer Lönngren, adopterad från Kina
Anton Sundén, adopterad från Thailand
Yuli Andrea Paz, adopterad från Colombia
Pooja Sandell, adopterad från Indien
Naa Sippola, adopterad från Thailand
Janica Palonen, adopterad från Taiwan
Mei Monto, adopterad från Kina
Iida Kuukka, adopterad från Kina
Mimosa Torittu, adopterad från Kina
Saba Holm, adopterad från Etiopien
Belinda Söderlund, adopterad från Taiwan
Chris Gullmans, adopterad från Hongkong
Oscar Härkönen, adopterad från Colombia”
Sannfinländarna gick kraftigt framåt i det finska kommunvalet
Perussuomalaiset (PS) eller Sannfinländarna (Sannf.) gjorde tyvärr mycket bra ifrån sig i det finska kommunvalet och erhöll 14,5% och 1350 mandat och även utbrytarpartiet Blå framtid lyckades ta hem fyra mandat.
Medan nästan alla andra partier backade jämfört med 2017 års kommunval så gjorde PS sitt bästa kommunval någonsin i partiets historia och blev det enskilt största partiet i bl a Kankaanpää, Orimattila, Kihniö, Hamina, Ylöjärvi och Hämeenkyrö samt i tre områden i Stor-Helsingfors – i Tapanila/Mosabacka, Kivikko/Stensböle och Jakomäki/Jakobacka. Högerpopulistiska partier har annars ”normalt” mycket svårt att bli det enskilt största partiet i de olika europeiska huvudstadsregionernas valkretsar och stadsdelar. PS eller Sannf. blev slutligen det näst största partiet i ett flertal finska kommuner (se den gula färgen). Den stora frågan om pandemin har hjälpt eller stjälpt den alleuropeiska högerpopulismen och extremhögern är dock antagligen fortfarande inte möjlig att besvara med bestämdhet.
Den svenska diskussionen om korrupta adoptioner har nu även nått Finland
Den svenska diskussionen om korrupta adoptioner har nu även nått Finland och förhoppningsvis (det hoppas i varje fall jag) snart också Norge – både Finland och Norge tittar ju av historiska skäl ofta på vad som händer Sverige och brukar inte sällan följa efter Sverige i olika sammanhang. På 90-talet fick jag höra om de stulna barnen från Taiwan som hade adopterats till Sverige och bl a också till Finland och finlandssvenska Sabina Söderlund-Myllyharjus är då en av dem.
Peter Bratt på DN visste också om detta men vägrade att skriva om de korrupta adoptionerna från Taiwan av hänsyn till adoptivföräldrarna i Sverige, om jag minns det hela rätt. Över 600 barn har genom åren adopterats från Taiwan till Sverige varav åtminstone ett 50-tal av de som adopterades på 1980-talet är stulna, vilket då Bratt visste men vägrade att avslöja och rapportera om:
”Situationen var märklig. Bredvid henne satt de två personer som enligt Sabina Söderlund-Myllyharjus adoptionshandlingar var hennes biologiska mamma och pappa. Det var uppdukat med snacks och de hade gåvor till henne, örhängen minns hon att det var. Men kort innan, 2005, hade hon fått veta att pappren var förfalskade, och att det här paret i Taiwan inte alls var hennes föräldrar. Hon hoppades ändå att de kunde ge information som skulle hjälpa henne ta reda på sanningen om hennes bakgrund – och få veta vilka de biologiska föräldrarna var. Tyvärr blev det inte så.
Det enda som klarnade var att Söderlund-Myllyharju hade getts identitetshandlingar som tillhörde ett barn som det här paret i sin tur hade adopterat men lämnat tillbaka. Hon misstänker att de fått ekonomisk ersättning för att överlåta id-uppgifterna. Den aktuella diskussionen om internationella adoptioner i Sverige, där det i en granskning i Dagens Nyheter har framkommit att barn kan ha fått sina identiteter förfalskade och till och med blivit stulna från sina föräldrar, har väckt många frågor hos henne.
– Varför kunde de inte använda mina riktiga papper vid adoptionen, varför behövdes förfalskade? Jag kan inte säga att det är så, men jag misstänker att det inte har funnits tillåtelse till adoptionen av mina föräldrar.
Sabina Söderlund-Myllyharju kom till Finland 1980. Enligt uppgifterna i hennes pass var hon då 1 år gammal.”
(…)
”I tonåren började hon fundera allt mer på sin bakgrund, och det eskalerade när hon blev ung vuxen.
– Ibland kunde jag ligga och gråta och jag kände smärta i bröstet. Så klart jag ville träffa min förstamamma och sedan också se om jag har syskon.”
(…)
”En tid lät hon det bero, men några år senare kontaktade hon Taipei Representative Office i Helsingfors. Och det var då hon fick beskedet, efter en polisutredning i Taiwan: Sabina Söderlund-Myllyharju är ett av de barn som adopterades utomlands på 1980-talet från Taiwan på förfalskade papper. Det handlade om en människohandelshärva där omkring hundra barn adopterades till Finland, Sverige, USA och Australien. Den ledde på sin tid till fängelsestraff för gärningspersonerna.
– Varför försökte man inte då genast återförena oss med föräldrarna, berättar Söderlund-Myllyharju att hon efteråt har funderat över. Även för de finländska föräldrarna kom uppgifterna som en chock.
– De hade adopterat i god tro och trott att allt är okej, säger hon. Sabina Söderlund-Myllyharju har gjort det mesta man kan tänka sig.
Hon har framträtt i taiwanesiska medier tillsammans med andra som delar hennes öde, i hopp om att på så sätt hitta föräldrarna eller släktingar. Hon har till och med mött den kvinna som ses som hjärnan i fallet. Enligt Söderlund-Myllyharju sade hon sig inte minnas den information som skulle behövas, och hade förklarat att hennes syfte hade varit att ge barnen en bättre framtid. Efter den gången i Taiwan tänkte Sabina Söderlund-Myllyharju att det får räcka nu, hon ger upp. Men sen kom möjligheten att göra kommersiella dna-tester, som för hennes del ännu inte gett napp, men hon har gett prover till två genbanker.
Debatten i Sverige de senaste veckorna, där vuxna adopterade har berättat sina historier, har fått henne att kontakta taiwanesiska myndigheter på nytt. Där har man föreslagit ytterligare en presskonferens där hon och kanske andra adopterade skulle delta. Tanken är att folk som har lämnat bort sina barn, eller har fått dem fråntagna eller stulna, ska anmäla sig till en polisdatabas så att dna-test kan tas.”
(…)
”Sabina Söderlund-Myllyharju sällar sig till dem som vill att Finland utreder sina internationella adoptioner. Det har Nederländerna gjort, och i Sverige har alla riksdagspartier i veckan meddelat att de vill se översyn över tidigare adoptioner. I Nederländerna har adoptioner fram till 1998 granskats och i Sverige gäller planerna de som gjorts mellan 1960 och 1990. Även Schweiz beslutade tidigare att utreda adoptioner från i synnerhet Sri Lanka. Också i Danmark har en utredning gjorts.
– Jag flaggar för det, det är välkommet också här, säger Söderlund-Myllyharju.
Frågan är känslig, inte minst för de föräldrar som har adopterat barn till Finland eller för dem som ihärdigt står i adoptionskö. Sabina Söderlund-Myllyharju är aktiv i olika diskussionsgrupper om adoption, och säger att hon ändå har fått mycket stöd för kravet. Även adoptivföräldrar vill veta sanningen, och blivande sådana vill enligt henne inte heller senare få veta att allt inte har gått rätt till.
– Jag brukar säga att jag inte kan ändra på det som har hänt, men att jag gör det här för framtiden, för andra barn.”
Nu är Catrin Lundströms och min nya bok ”Vit melankoli” äntligen ute
Alltid lika trevligt att kunna ge bort s k friexemplar eller författarexemplar från förlaget till kollegor varje gång en kommer ut med en ny bok och tryckt skrift och vare sig det handlar om kollegor vid den egna eller vid andra institutioner.
Och fick nyss passande nog tips om att Helsingfors universitet, som tillämpar både muntliga och skriftliga inträdesprov/urvalsprov på ett flertal program och utbildningar, tydligen använde sig av en av Catrin Lundströms och mina texter i våras/i maj i år och specifikt handlade det om kandidatprogrammet i kulturforskning om jag har förstått det hela rätt. Och eftersom Finland är två- och flerspråkigt så gick det att göra inträdesprovet/urvalsprovet även på svenska om jag nu återigen har förstått det hela rätt.
Detta visste jag då inte om förrän nu idag, Helsingsfors universitet har inte meddelat mig eller rådfrågat mig om detta och sammantaget innebär det väl att åtminstone en del av ens texter numera räknas som tämligen ”institutionaliserade” i i alla fall ett nordiskt sammanhang.
Nu har en av Sveriges sista finlandsfrivilliga från Finska vinterkriget gått bort som var en av närmare 10 000 svenskar som stred mot Sovjet-Ryssland under vintern 1939-40
Om en mångkulturdebatt på Åland
För 80 år sedan den 9 april 1940 inledde Sverige sin exceptionalistiska Sonderweg och har sedan dess skilt sig från övriga Norden och Väst
För 80 år sedan den 9 april 1940 inledde Sverige sin exceptionalistiska Sonderweg och påbörjade sitt ”öde” att bli världens rikaste och mest välmående (och även mest jämlika, jämställda och antirasistiska) land och Sverige har sedan dess kastat loss och skilt sig från övriga Norden och västvärlden vilket den just nu pågående pandemin är något av slutbeviset på:
DN:s ledarskribent Barbro Hedvall påminner idag, när både Norge, Danmark och Finland stänger oss inne p g a pandemin såsom Tyskland (och Ryssland) gjorde 1940, om att Andra världskrigets utbrott i Skandinavien för 80 år sedan den 9 april 1940 i hög grad påverkar varför vi i Sverige just nu väljer en annan väg under pandemin än våra grannländer och övriga västvärlden och varför våra grannländer och övriga västvärlden hånar oss och kanske t o m föraktar oss p g a att vi svek våra grannländer och övriga västvärlden när de antingen gick under eller stred desperat mot axelmakterna på världens alla hav och kontinenter och kanske inte minst p g a att vi idag fortfarande är ett av världens absolut rikaste länder och har varit det ända sedan 1950 (då vi för första gången i svensk historia blev världens rikaste land per capita, vilket vi sedan förblev under kring 40 år ”på raken” tillsammans med ett annat under kriget neutralt land som skodde sig minst lika hejdlöst på kriget som vi svenskar, d v s Schweiz) p g a att vi inte bara slapp undan kriget utan också blev just (super)rika ”tack vare” kriget för efter att ordrarna från axelmakterna upphörde strömmade ordrarna från de allierade inklusive från Sovjet i stället in när både Väst- och Östeuropa skulle återuppbyggas efter 1945 (och därefter följde ordrarna från den utomeuropeiska s k Tredje världen under Kalla kriget och avkoloniseringen för som neutralt land kunde vi ”deal:a”/handla med och exportera till både det kapitalistiska Väst, det kommunistiska Öst och den utomvästerländska och postkoloniala världen på en och samma gång, vilket gjorde att svenskarna blev fullständigt osannolikt och overkligt superrika framåt 1960- och 70-talen).
Det heter ju då bl a att medan vi villigt hjälpte finländarna så gott det gick som neutralt land och även när Finland var på axelmakternas sida så svek vi danskarna för andra gången (d v s sedan Danmark invaderades av Preussen och Österrike 1864) och inte minst norrmännen som vi hade varit i union med under närmare 100 år genom att bl a inte ens vilja ta emot den norska kungafamiljen och Brittiska imperiet och USA liksom Sovjet ansåg att vi förlängde kriget med kanske ett helt år genom att nästan hela vår export gick till axelmakterna och fr a järnmalmen som ibland påstås ha dödat 100 000-tals och åter 100 000-tals brittiska imperiesoldater, vita och svarta amerikaner och sovjetiska rödarmister (det svenska stålet ”biter” som bekant) medan våra superrika kapitalägare och våra exportföretag och stora industrikoncerner hängdes ut som och svartlistades av de allierade som krigsprofitörer på de allierades s k ”svarta lista” ända fram tills krigsslutet (d v s dåtidens superrika svenskar och deras miljontals anställda svenska arbetare hängdes ut av fr a Brittiska imperiet och USA för att både förlänga kriget och tjäna pengar på kriget genom att handla med och exportera till axelmakterna):
”Det finns datum som manar till lystring, datum med en ödesdiger innebörd. Den 11 september är ett sådant, den 9 april ett annat.
På torsdagen är det 80 år sedan den 9 april blev den 9 april. Dagen då Nazityskland invaderade Danmark och Norge, då många i vårt land höll andan. Sverige slapp undan men det visste ingen då.”
(…)
”Sommaren 1945 vittnade överlevande om det märkliga landet där husen stod oskadda och människor var välklädda och välnärda.
Vi stack i ögonen särskilt på de närmsta grannarna, norrmän och danskar. Den 9 april skilde oss – och det lämnade spår. Och de spåren märks än i dag. Då var det tyskarna, men i dag är det Danmarks och Norges – plus Finlands – egna beslut som stänger oss inne.
Jag vet att jag hårdrar här men bara den fullständigt tondöve kan förneka den belåtna självsäkerheten hos opinionerna i grannländerna. De pekar på det svenska undantaget med öppna utomhuskaféer och skolor och det knappast med några välgångsönskningar. Det har gått trekvarts sekel av fred och nordiskt samarbete men taggen sitter kvar, nedärvd och inbäddad.
Den 9 april kom över alla nordbor. Men den skilde oss också åt för lång, mycket lång, tid. Bortom 1945.”
Valresultat för den samlade finska högerpopulismen och extremhögern i gårdagens riksdagsval: 19,3%
Börje Didong har gått bort – den svenska extremhögerns (inofficiella) underrättelsechef Åke J Eks ”närmaste man” och mångårig aktivist i den högerextrema svenska Stay Behind-rörelsen
Tobias Hübinette 