Kategori: rasforskning

En påminnelse om KI-forskarna far och son Anders och Gustaf Retzius betydelse för det europeiska och västerländska rastänkandet

Karolinska Institutets (KI) uppmärksammade beslut att sluta att hylla far och son Anders och Gustaf Retzius på campusområdet i Solna med byster, en permanent (hyllnings)utställning och namn på vägar och salar (vilket fö också har uppmärksammats internationellt) har fått åtskilliga svenska forskare (inklusive en hel del KI-forskare) och många andra i Sverige utanför akademin att ”gå i taket” och en av dem är ledarskribenten Malin Lernfelt som nu skriver följande i Hallandsposten.

Lernfelt och många andra av dem som vredgas storligen över KI:s beslut och varnar för BLM-rörelsen, identitetspolitik, censuriver och kränkthetskultur avslöjar samtidigt en stor okunskap om far och son Retzius fundamentala betydelse för hela det europeiska och västerländska rastänkandet och detta oavsett vad de själva tyckte och tänkte om andra s k raser för deras försvarare framhåller då gärna att de båda både verkade innan den svenska rasbiologins storhetstid under mellankrigstiden och långt innan Nazi-Tyskland och Förintelsen samt att de inte själva sägs ha uttryckt sig nedsättande om andra s k raser och åtminstone inte på ett anmärkningsvärt sätt som stack ut under deras levnad.

I det europeiska och västerländska rastänkandets (idé)historia räknas Anders Retzius som den som slutgiltigt gjorde rastänkandet till en empiriskt grundad vetenskap från att tidigare ha varit en rent spekulativ ”armchair research”-hobby genom att han uppfann den europeiska och västerländska rasforskningens mest centrala kroppsmätningsmått det s k skallindexmåttet.

Anders Retzius föreslagna sätt att mäta en människas huvud på blev sedan normen för hela den västerländska forskarvärlden och standardmåttet för västvärldens alla (ras)forskare. Anders Retzius bidrog också till att utveckla och standardisera sättet att mäta andra delar av kroppen (d v s andra kroppsdelar utöver huvudet) på och sättet att kategorisera hud-, hår- och ögonfärg, d v s hans insatser för att göra rastänkandet till en regelrätt vetenskap enligt 1800-talets sätt att se på vetenskap (d v s kort och gott en empiriskt grundad forskning) var helt enkelt avgörande.


För några år sedan läste jag i en bok att ett sätt att under mellankrigstiden och krigsåren skilja ut de s k blandade eller mixade i de europeiska kolonierna i Öst- och Sydostasien (d v s de som hade en vit biofar och en asiatisk biomor – de s k Eurasians) var att känna rent konkret på deras (bak)huvuden – d v s KI-forskaren Anders Retzius satte t o m spår i den ofta mycket våldsamma vardagen i Stillahavsasien under första halvan av 1900-talet och i alltför många fall avgjorde denna typ av sortering av människor utifrån hur deras huvuden ser ut troligtvis t o m om de skulle få leva eller ej.

Gustaf Retzius var vidare den som både ”bevisade” ”vetenskapligt” och empiriskt för världen att de finsktalande finländarna inte var helt vita utan ”semi-mongoloida” eller s k ”halvasiater” samt att (majoritets)svenskarna var vitast (liksom genetiskt ädlast och ”renast” och estetiskt vackrast) av alla (vita) folk på jorden genom sin studie av närmare 45 000 svenska mäns kroppar som publicerades 1902 och som på sin tid var världens dittills mest empiriskt omfattande kroppsmätnings- och rasforskningsstudie.

Gustaf Retzius gigantiska kroppsmätningsstudie som genomfördes långt innan datorn existerade lade den empiriska och ”vetenskapliga” grunden för idén om existensen av den nordiska grenen av den s k vita rasen, som svenskarna ansågs representera allra mest/bäst, och Retzius själv propagerade för idén om existensen av den s k nordiska rasen och svenskarna som dess främsta företrädare – en idé som kom att avsätta djupa (och blodiga) spår både inom Sveriges gränser (läs: i relation till samerna, romerna, de resande, judarna och tornedalingarna) och ute i världen under stora delar av 1900-talet.

I en bok från 1878 redovisade Gustaf Retzius varifrån de finländska mänskliga kvarlevorna härrörde som han använde som empiriskt underlag i sin studie, som ”bevisade” ”vetenskapligt” att de finsktalande finländarna inte var helt vita, och dagens KI äger fortfarande runt 80 av dessa mänskliga kvarlevor från Finland vilka ännu inte har repatrierats och återbördats till sina gravar som ”tack vare” denne är tömda på sitt innehåll – d v s skeletten saknas eller så är de dekapiterade (d v s huvudena har blivit avhuggna av Retzius och hans hantlangare).

Flera av dem härrörde från finsktalande barn och flertalet av dem hade han själv sett till att komma över med hjälp av synnerligen oetiska insamlingsmetoder (läs: gravplundring) i samband med en forskningsexpedition till Finland och boken varifrån denna tabell är hämtad har KI haft utställd permanent fram tills alldeles nyligen på campusområdet i Solna för att helt enkelt hylla Gustaf Retzius.

Far och son Retzius ”vetenskapliga” insatser för hela det europeiska och västerländska rastänkandet går m a o inte att underskatta – den ene lade grunden för den empiriskt grundade ”vetenskapliga” rasforskningen medan den andre skrev ut de finsktalande finländarna från vitheten och skrev fram svenskarna som vithetens yppersta elit och ”crème de la crème” och de bådas forskningsinsatser fick slutligen enorma (läs: våldsamma, mordiska och blodiga) konsekvenser i den ”verkliga” världen utanför KI som omöjligt går att överblicka och som det knappt går att sätta ord på:

Anders Retzius uppdelning mellan i huvudsak två huvudformtyper bland oss människor kom att gälla världen över och användas i ett otal både möjliga och omöjliga (läs: våldsamma, mordiska och blodiga) sammanhang och idén att de finsktalande inte var helt vita påverkade både relationerna mellan de svensktalande finlandssvenskarna och den finsktalande majoritetsbefolkningen i Finland på ett synnerligen negativt och destruktivt sätt och synen på de finsktalande finländarna världen över medan idén om den s k nordiska rasen och att svenskarna var vitast av alla s k folkslag på jorden som varande den s k nordiska rasens främsta representant likaså kom att få ett enormt genomslag världen över och inte minst och som bekant i vårt södra grannland Tyskland.

https://www.hallandsposten.se/cmlink/att-radera-historien-stoppar-framåtskridandet-1.59070077

”Karolinska Institutet i Stockholm, som bedriver omfattande medicinsk forskning och läkarutbildning, plockar bort namnet Retzius från lärosätets campus (DN 2/11). Anders Retzius (1796–1860) var läkare, vetenskapsman och professor i anatomi samt Karolinska Institutets rektor under 30 år. Hans son Gustaf Retzius (1842–1919) var även han en framstående forskare och bland annat hedersdoktor vid Harvard. Att de återfinns bland de personer som fått namnge laboratorier och föreläsningssalar är därför inte märkligt.

Men på senare tid har det allt oftare lyfts fram att Anders Retzius också var en av dem som började mäta skallar och lade grunden för de rasbiologiska strömningar som präglade Sverige under början av förra seklet. Hans son Gustaf delade faderns intresse för kraniometri och bidrog även han till att Sverige blev ett centrum för rashygieniska frågor. Efter en omfattande och stundtals mycket upprörd intern debatt, som tog fart efter mordet på amerikanen George Floyd och Black Lives Matter-rörelsens omfattande protester, beslutade KI:s rektor Ole Petter Ottersen nyligen att namnet Retzius inte hör hemma på området.

I en intervju i Dagens Nyheter (2/11) motiverar rektorn beslutet med att ”detta handlar om personer som gett uttryck för rasism och nedlåtande beteende gentemot olika folkgrupper inom och utom Sverige”. Att Karolinska Institutet känner behov av att markera mot rasism är självklart lätt att förstå. KI:s verksamhet utgår ifrån alla människors lika värde och det är viktigt att varje individ känner sig respekterad. Samtidigt blir det orimligt och inte minst bisarrt att kräva att vetenskapsmän och andra historiska personer som genom århundradena spelat en avgörande roll på svenska universitet ska stå för samma värdegrund som vi anser vara den korrekta i dag.

Retzius och hans son var, precis som vi är i dag, produkter av sin tid och den människosyn som rådde. Att vi i dag har tillgång till betydligt mer kunskap och har en helt annan inställning till religionsfrihet, sexuell läggning, jämställdhet och människors ursprung betyder inte att vi bör vända varje person som kommit före ryggen. Tvärtom är det endast genom länken till historien vi kan förstå och lära oss mer om oss själv och den värld vi lever i.

Den arbetsgrupp som tillsattes häromåret för att inventera samtliga namn på KI:s campus föreslog att alla personnamn bör raderas från vägar, byggnader, undervisningssalar och laboratorier. Namnen borde enligt gruppen ersättas med intetsägande namn som ”Genvägen”. Så långt går som tur är inte Ole Petter Ottersen. Han nöjer sig med att ta bort namnet Retzius och understryker i DN-intervjun att ”döpa vägar och salar efter tidigare anställda levandegör universitetet och dess historia”.

Precis så är det. Därför måste lärosätenas rektorer orka stå emot intressegruppers alltmer högljudda krav på att radera historien. Den som är mest kränkt har inte alltid rätt. Att låta gruppernas narrativ bli vägledande är både farligt och antiintellektuellt – och leder till att den framåtskridande etiska diskussion som bygger på tidigare generationers erfarenheter riskerar att dö ut.”

Ny rapport om Karolinska institutets rasbiologiska och högerextrema historia

För alla som vill veta mer om Karolinska institutets rasbiologiska och högerextrema historia, som KI just nu är i full färd med att göra upp med i spåren av 2020 års BLM-rörelse, så har nu KI publicerat idéhistorikern Petter Hellströms gedigna rapport rörande detta problemkomplex.

https://medarbetare.ki.se/media/127625/download?_ga=2.238700928.1089195790.1633438310-82280174.1633438309

Rapporten “Namngivning av fysiska miljöer vid Karolinska Institutet: En historisk översikt och inventering” går då bl a igenom de KI-forskare som har haft kopplingar till den svenska rasforskningen (d v s rasbiologin och rashygienen) och till den svenska s k nationella rörelsen (d v s extremhögern och nazismen).

KI utreder just nu de personer som har förärats gatunamn och namn på salar inom campusområdet

Har i dagarna bidragit med mina kunskaper till en internutredning som just nu pågår vid Karolinska institutet (KI) som rör samtliga personnamn (d v s ej namn som härrör från djur- eller växtvärlden) som förekommer i gatu/vägnamn eller som beteckningar på rum, salar och byggnader på campus- och sjukhusområdena i Solna och Flemingsberg (såsom t ex von Eulers väg, Gustaf Retzius-salen o s v).


Mig veterligen är detta första gången som just en svensk högskola går igenom alla de namn som åminns och hyllas på sitt campusområde såsom ett flertal högskolor redan har gjort i många andra västländer i kölvattnet efter BLM-rörelsen och det handlar då i KI:s fall om att försöka identifiera de namn som antingen har en koppling till den en gång så omfattande och världsberömda svenska rasforskningen och/eller till den en gång så av akademiker och socialgrupp ett:are överbefolkade svenska extremhögern.


I just KI:s fall handlar det om flera namn i sammanhanget, vilket DN:s Björn af Kleen redan uppmärksammade i en artikelserie 2015 (d v s det faktum att så är fallet är s a s inget nytt utan det har både studenter, lärare, forskare och andra anställda vid KI vetat om sedan länge), och en kvalificerad gissning säger att detsamma också skulle vara fallet om t ex också Uppsala universitet, Lunds universitet, Stockholms universitet eller Göteborgs universitet skulle genomföra en liknande utredning i framtiden – d v s även där finns det namn på gator/vägar, rum, salar och byggnader som är uppkallade efter personer som antingen har en koppling till den svenska rasforskningen och/eller till den svenska extremhögern.


Sedan är det så klart en annan fråga vad som kan och/eller bör göras efter att en sådan utredning i stil med KI:s pågående dito väl är genomförd men att överhuvudtaget göra en sådan här utredning kan enligt mig åtminstone inte vara negativt och det var just därför (d v s för att jag anser att en sådan utredning ändå är positiv att göra i sig) som jag själv valde att i dagarna bidra med de kunskaper som jag råkar besitta gällande personer som har en koppling till den svenska rasforskningen och till den svenska extremhögern till KI-utredningen.

Om genetikerna och adoptionsfrågan

I förrgår intervjuades jag av SVT:s kulturredaktion och i SVT Kulturnyheterna och i samband med intervjun visades en del gamla SVT-klipp från 1960-talet.


Bland annat förekom denna person på (rörlig) bild i reportaget:


Detta är då Sveriges siste professor i rasbiologi Jan Arvid Böök som tillika var Statens instituts för rasbiologi siste chef fram till dess att institutet inkorporerades i Uppsala universitet som Institutionen för medicinsk genetik 1959. Därefter fortsatte Böök att vara professor där fram tills pensionen 1980 och han levde f ö ända fram tills 1995 och var fram till sin död bosatt i Uppsala.


Böök var en av dem som var skeptiskt inställd till att svenskarna skulle få adoptera icke-vita barn på 1960-talet och jag skriver en hel del om honom i min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt”.
År 1961 skrev Böök i ett expertutlåtande att ”tillräckliga vetenskapliga undersökningar föreligger däremot icke för att adoption skall kunna tillåtas i större omfattning, framför allt när det gäller barn tillhörande från adoptivföräldrarna starkt skilda rasgrupper”.


Detta uttalande sparkade sedan igång hela 1960-talets adoptionsdebatt. Dåtidens myndigheter hade vänt sig till Sveriges siste professor i rasbiologi för att be om råd i adoptionsfrågan då adoptionsfrågan helt enkelt betraktades som en rasfråga i Sverige på 60-talet.


År 1962 sade Böök sedan följande i en intervju mot bakgrund av att Sverige var ett av västvärldens vitaste och mest homogena länder på 60-talet:


”Så länge man inte vet, hur dessa främmande barn kommer att anpassa sig till vår miljö, bör man vara försiktig. Det vore orätt att taga hit dessa barn, om de blir utsatta för diverse trakasserier bland lekkamrater, i skolan etc. Detta kunde bli till stort men för deras mentala utveckling. Denna risk, menar jag, blir större ju mer dessa barn till utseendet avviker från svenska barn.”


År 1967 framträdde sedan Böök i SVT och förklarade att de adopterade skulle komma att spridas ut i hela landet och bo tillsammans med och hemma hos majoritetssvenskarna och därmed bli som majoritetssvenskarna till skillnad från invandrarna och deras barn och efterkommande.


Framför allt sade Böök att de adopterade som vuxna skulle komma att reproducera sig med majoritetssvenskarna till skillnad från invandrarna och deras barn och efterkommande och därmed (ras)blanda upp majoritetssvenskarna och få blandbarn eller mixade barn.


För dåtidens tv-tittare försökte Böök pedagogiskt visualisera hur de icke-vita adoptivbarnen skulle komma att spridas ut i hela riket till skillnad från invandrarna som tenderade att både invandra som familjer och bilda familjer tillsammans och bo ihop i samma stadsdelar och få barn med varandra inom invandrargruppen ifråga:


”Jan Arvid Böök: Vid vuxeninvandring så blir det ofta en gruppbildning just på grund av kultur- och traditionslikheter. Och det innebär att barnen här lättare skaffar sig en partner inom den egna gruppen än med individer utanför. När det sen gäller adoptivbarn så kommer ju dom att spridas ut över ett väldigt stort område och det kommer att vara stor spridning på dom. Jag har försökt att illustrera det på det här sättet. Dom här adoptivbarnen, dom får en uppfostran i svenska hem och därmed en svensk kulturtradition som gör att dom lättare skaffar sig partner ifrån det rent svenska samhället. Och det skulle alltså leda till en snabbare inblandning av dessa nya arvsanlag än när vi har vuxeninvandring.

SVT: Och finns det några risker för en ärftlighetsforskare?

Jan Arvid Böök: Risker är väldigt svårt att uttala sig om därför att det är ett utomordentligt svårbedömbart område och det enda jag kan säga är att om vi tar exemplet från växter och djur så är chanserna att man vid sådana här blandningar får bättre resultat något större än att man ska få sämre resultat.”


Bööks poäng var dels att adoptivbarnen till skillnad från invandrarna och deras barn skulle bli som majoritetssvenskarna till sättet/kulturen till 100% men också att just därför så skulle de attraheras av majoritetssvenskarna som sexuella partners som vuxna och gifta sig med majoritetssvenskarna och få blandade eller mixade barn med desamma till skillnad från invandrarna och deras barn.


Just de svenska genetikerna skulle sedan fortsätta att varna för s k rasblandning ända fram tills 1980-talet mot bakgrund av att de infödda majoritetssvenskarna hade uppfattats vara både vitast (svenskarna ansågs helt enkelt se vackrast ut av alla vita folk på jorden) och (genetiskt-rasligt) renast av alla vita folk i världen under större delen av 1900-talet och den genetisk-rasliga homogeniteten var något som flera svenska genetiker ville bevara till varje pris och inför framtiden såsom just Böök.


År 1979 sade exempelvis professorn i genetik vid Karolinska institutet Jan Lindsten, som också varledamot i Kungl. Vetenskapsakademin och i Karolinska institutets Nobelkommitté, följande vad gäller de icke-vita adopterades påverkan på den infödda majoritetssvenska genetiska arvsmassan/genpoolen:


”… vi har tiotusentals adoptivbarn, varav m barnen av nån otrolig anledning skulle återsändas, så kommer svenskar och svenskor att i oerhört mycket högre grad än i dag gifta sig med kvinnor och män från… Korea etc. Detta är ur genetisk synpunkt en fascinerande tanke,… Det kommer i framtiden ge en helt ny ”genpool” att plocka arvsmasseförändringar ur. Förändringarna blir med all säkerhet större än vad kärnkraften ens i ett katastrofläge skulle kunna åstadkomma!”


Även på 1980-talet kunde enstaka läkare uttala sig negativt om den s k rasblandningen som de adopterade ansågs stå bakom och en av dem var den moderate riksdagsledamoten och kungens livmedikus (d v s kungens privata läkare) Gunnar Biörck som varnade det s k svenska folket att ”skaffa barn via adoption från u-länder”.

Om personer som hittar till min blogg

Ibland undrar en hur alla de tusentals personer som hittar till min blogg just hittar till min blogg och ett sätt att få veta det är då att följa de länkar som wordpress.com-systemet listar, som visar den sida som personen/personerna ifråga som har besökt min blogg var inne på innan de besökte bloggen.

Ofta handlar det om att de har klickat på länkar till min blogg som hittas i digitala texter som exempelvis emanerar från olika dagstidningar eller som hittas på andra personers bloggar eller på olika högskolors eller forskningsinstituts sidor.

Denna gång visar det sig att någon/några har sökt på något så udda som uttrycket ”ariska knölen” och därav hittat till min blogg. Diskussioner om den s k ”ariska knölen” hittas f ö bl a på Flashback och Familjeliv, som ibland kallas ”kvinnornas Flashback”, och uttrycket i sig kommer från de s k folkdjupen och är ett från början folkligt och s k ”kärvänligt” uttryck som brukades inom den svensktalande gemenskapen mellan cirka 1900-1960 för att kort och gott beskriva personer som är s k långskalliga, såsom flertalet infödda majoritetssvenskar ansågs vara på den tiden.

Konkret syftar det folkliga uttrycket den ”ariska knölen” på den utväxt eller just knöl som många majoritetsinvånare och skandinaver generellt har i/på bakhuvudet.

Jag hörde själv talas om detta smått arkaiska och antikverade uttryck, som då verkar ha överlevt in i våra dagar i de svensktalande s k folkdjupen, när jag bodde i Uppsala och fick höra på omvägar att SD Uppsalas ordförande hade låtit mäta sitt huvud hos (och av) en av Sveriges sista rasforskare av den gamla stammen innan denne gick bort. SD Uppsalas dåvarande ”starke man”, som samtidigt var (nazi)skinhead och arrangör av vit makt-musikkonserter, hade då låtit sprida ut inom Uppsalas s k nationella rörelse att han just hade den ”ariska knölen” och sin s k långskallighet bevisad för sig själv på papper och i siffror.

Frågan om KI:s byster av far och son Anders och Gustaf Retzius aktualiseras igen i kölvattnet efter den gångna BLM-sommaren

I skuggan av den stora BLM-debatten om Linné-statyerna har studentföreningen Sträva – Studenter för en Rättvis Vård & Akademi – vid Karolinska institutet ifrågasatt varför far och son Anders och Gustaf Retzius är så hyllade på campusområdet i Solna i form av bl a statyer och porträtt samt vägar och salar som är uppkallade efter desamma och tillsammans med Klimatföreningen efterlyser de nu synpunkter och åsikter från KI:s studenter som sedan kommer att överlämnas till KI:s etikråd.

Att avlägsna statyer eller tavlor och byta namn på gator eller salar sker kontinuerligt och är m a o inte ovanligt och bara för några år sedan bytte KI exempelvis namn på en väg – Astrid Cleves gata – sedan KI blivit uppmärksammad på att Cleve en gång i tiden var politiskt aktiv som nazist (och f ö via och av mig och professor Hugo Lagercrantz).

Anders Retzius var då den som uppfann det utan konkurrens allra viktigaste empiriska kroppsmåttet för att ”fastställa” en människas s k rastillhörighet – d v s det s k skallindexmåttet som hela västvärldens forskarvärld använde sig av mellan ca 1850-1950 i otaliga s k rasstudier – medan hans son Gustaf Retzius genomförde världens på sin tid utan konkurrens allra mest omfattande empiriska kroppsmätningsstudie på svenskarnas kroppar, som kom att ”fastställa” att fr a majoritetssvenskarna var s k renast och s k vitast av alla folk i världen.

På KI hänger f ö dessutom också åtskilliga gamla professorer och docenter (oljemålnings)porträtt, som likt Cleve en gång i tiden var nazister.

För bara något år sedan vägrade KI att återlämna skeletten och huvudena efter ett 80-tal finländare som Gustaf Retzius lät gräva upp och ta med sig ”hem” till KI. De svenska forskarna var helt avgörande vad gäller att skriva ut de finsk-ugriska folken från den nordiska vitheten och från den s k vita s k ”rasgemenskapen”, d v s det var enbart ”tack vare” de svenska forskarna som de finsktalande invånarna i Sverige och de finsktalande finländarna började betraktas som i det närmaste ”semimongoloida”/”halvmongoler” av dåtidens européer och dåtidens västvärld.

De svenska forskarna, tillsammans med flera finlandssvenska dito, blev därför närmast besatta av att ”bevisa” att de finsktalande finländarna inte var helt och hållet s k vita utan i själva verket s k ”halvorientaler”/”halvasiater” och ”jakten” på att hitta och identifiera den s k ”urfinska rasen” gjorde att bl a Gustaf Retzius gick så långt som att ägna sig åt gravplundring å KI:s vägnar.

Att de finsktalande folken skrevs ut ur den globala västerländska vitheten ”tack vare” svenskarna (och finlandssvenskarna) fick konsekvenser för Finland som land och som folk – när USA och de allra flesta s k vita bosättarstater över haven införde s k raskvoter under mellankrigstiden för att skapa en s k vit bosättarnation under desammas moderna nationsbyggandeperiod genom att kvotsätta de olika invandrargrupperna efter s k rasmervärdighet/rasmindervärdighet så tilldelades just finländarna i stort sett överallt den allra lägsta invandringskvoten tillsammans med de olika asiatiska folkslagen, som de då kopplades samman med s k rasmässigt, d v s finländarna var kort och gott inte s k rasligt välkomna som invandrare och Finland uteslöts t o m från den nordiska gemenskapen vad gäller bl a passbestämmelser ”tack vare” de svenska forskarna.

https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLSePbbm_qoQhZZekxm2hPpuzeuNNrJ9tYMGtb-VFnsiobUle2Q/viewform?fbclid=IwAR2XJbGW9ZxTgBKfw-4Hilae793TqIO8KaHU0jUj05X5pBk3KLugRajvbM4

”Vi vill veta vad studenterna tycker! Det gäller lokaler* på vårt universitet som är namngivna efter Anders och Gustaf Retzius. Syftet är att lyfta och överlämna studenternas önskemål och synpunkter till Etikrådet på KI för att åstadkomma en förändring. Anders Retzius och Gustaf Retzius var båda engagerade i rasbiologi. Anders Retzius uppfann det så kallade “skallindexet” som kategoriserar människor utifrån måtten på deras kranier och tillskrev dessa med olika egenskaper. Gustaf fortsatte arbetet med mätningar och klassificering av “raser”.

Detta samt deras tolkningar av resultatet kom att få stort inflytande över den europeiska rasbiologin. Oavsett det historiska arvet i övrigt är det värt att ifrågasätta att Karolinska Institutets studenter undervisas i lokaler döpta efter personer med koppling till rasbiologi. Därtill finns många studenter som på ett personligt plan drabbats av den strukturella rasism som rasbiologin skapat, eller som har släkt som utsatts direkt för rasbiologiska övergrepp. Initiativtagarna STRÄVA och Klimatföreningen har uppfattat ett intresse för frågan bland studenter på Karolinska Institutet.

Vi vill uppmärksamma att lokaler på vårt universitet är döpta efter Anders och Gustaf Retzius och föreslår namnbyten. Dessutom finns statyer föreställande dem på campus. Vår ställning är att dessa bör tas ned och flyttas till en plats där de visas upp i en kontext där det tydligt framgår vilken relation de haft till rasbiologin, i samråd med representation från lämpliga organisationer och med inkludering av berörda minoriteter i debatten.”

Om de svenska rasforskarnas internationella aktiviteter

Om de svenska rasforskarnas aktiviteter på den internationella scenen, om varför Herman Lundborg forskade om samerna och norrlänningarna och om när Göteborgsläkaren Torsten Sjögren förhandlade med självaste Nazi-Tyskland om att anordna en (ras)vetenskaplig konferens i Wien 1939:
117768515_10157762277670847_1393535049270606017_n.jpg
 
Har i dagarna ägnat mig åt att läsa den tyska sociologen Stefan Kühls bok ”For the betterment of the race. The rise and fall of the international movement for eugenics and racial hygiene” från 2013 som försöker förstå hur den västerländska eugeniska/rashygieniska rörelsen och de västerländska rasforskarna i form av bl a biologer, antropologer, medicinare och genetiker kom att påverka större delen av 1900-talet i samband med att de moderna västerländska nationsbyggandeprojekten ägde rum och fr a vad gällde att formulera en välfärds- och familjepolitik som syftade till att till varje pris få upp fruktsamhetstalen bland den ”mervärdiga” delen av befolkningen samtidigt som den ”mindervärdiga” delen skulle decimeras (och likaså till varje pris).
 
Kühls bok försöker vidare förstå hur den västerländska eugeniska/rashygieniska rörelsen och de västerländska rasforskarna fortsatte att verka även efter Andra världskriget, Förintelsen och avkoloniseringen och hur den/de bl a kom att påverka den befolknings- och familjeplaneringspolitik som FN och Väst lanserade i de gamla kolonierna i den s k Tredje världen under 1950-, 60-, 70- och 80-talen vilken inte minst tog sig uttryck i gigantiska massteriliserings-, abort- och preventivmedelskampanjer.
 
Slutligen har Kühl även försökt att förstå hur delar/en del av den västerländska eugeniska/rashygieniska rörelsen och de västerländska rasforskarna (höger)radikaliserades i samband med de svarta amerikanernas medborgarrättskamp och den nya pro-icke-vita vänsterns framväxt på 1960- och 70-talen och inte minst i relation till den icke-vita invandringen till Väst som följde på avkoloniseringen och därmed landar Kühls bok rakt in i samtiden då han menar att några av dessa forskare har spelat en avgörande roll för att akademiskt-intellektuellt legitimera dagens västerländska högerpopulistiska och högerextrema rörelse.
 
Som svensk är Kühls bok inte minst intressant då svenskarna hela tiden dyker upp som tillhörande något av det radikala lägret av den västerländska eugeniska/rashygieniska rörelsen och vare sig de ingick i den progressiva socialistiska, liberala och feministiska eugeniska/rashygieniska rörelsen (såsom Gunnar Dahlberg, Gunnar Myrdal, Nils von Hofsten, Alva Myrdal eller Elise Ottesen-Jensen) eller i det reaktionära, konservativa och många gånger rasideologiska och antisemitiska lägret av den eugeniska/rashygieniska rörelsen (såsom Herman Lundborg, Herman Nilsson-Ehle, Torsten Sjögren eller Bertil Lundman).
 
Svenskarna verkar överlag ha varit särdeles entusiastiska i att just försöka omsätta de ”vetenskapliga” teorierna, modellerna och hypoteserna om eugenik och rashygien i praktisk politik och handling vilket ju också skedde just i Sverige medan inte minst (syndikalisten) Elise Ottesen-Jensen kom att spela en viktig roll på FN-nivå och därmed på global nivå vad gällde att implementera steriliseringsprogram i en rad olika före detta kolonier i fr a Asien.
 
Den inomakademiska, inomvetenskapliga och idé- och lärdomshistoriska aspekten av den västerländska eugeniska/rashygieniska rörelsen och de västerländska rasforskarna som Kühl särskilt lyfter fram kan väl verka aningen knappologiskt tysk såsom när Kühl redogör för varje enskild vetenskaplig internationell konferens och varje enskild vetenskaplig internationell tidskrift men det är samtidigt i redogörelsen av alla dessa detaljer som just svenskarnas insatser blir så tydliga.
 
Det är vid det här laget välkänt att reformeugenikern Gunnar Dahlberg spelade en avgörande roll för att vrida rastänkandet ur händerna på det konservativa lägret eller att samhällsvetaren Gunnar Myrdal spelade en avgörande roll för att vrida rastänkandet ur händerna på naturvetarna men mindre känt är nog att Herman Lundborgs mångåriga forskning om samerna och överhuvudtaget om invånarna i Norrland faktiskt ingick i en planerad, internationell ”rasvetenskaplig” satsning på att kartlägga och förstå den s k rasblandningens betydelse i form av s k blandrelationer och blandäktenskap över de s k rasgränserna och dessa intimrelationers fysisk-kroppsliga ”produkter” i form av blandade eller mixade personer (medan Lundborg forskade på den s k rasblandningens utbredning och konsekvenser i Norrland ägnade sig nämligen andra västerländska rasforskare åt att studera den s k rasblandningens betydelse i både Nord- och Sydamerika, södra Afrika, Indien och delar av Kina och Oceanien) eller att ett flertal svenska forskare t o m var (internationella) styrelseledamöter i den på sin tid största och viktigaste internationella sammanslutningen för den västerländska eugeniska/rashygieniska rörelsen och de västerländska rasforskarna – d v s International Federation of Eugenic Organizations eller IFEO.
 
Svenskarna var f ö synnerligen närvarande och aktiva även i IFEO:s föregångare International Society for Race Hygiene: När Svenska sällskapet för rashygien 1909 anslöt sig till detta internationella akademiska samfund utgjorde svenskarna under en period hela 46 av totalt 290 fullvärdiga medlemmar.
 
År 1923 hölls även en internationell eugenisk/rashygienisk konferens i Lund året efter att världens första statliga och skattefinansierade rasforskningsinstitut hade invigts i Uppsala och 1930 spelade Lundborg en viktig roll i det internationella arbetet med att standardisera de s k rasvetenskapliga kroppsmåtten som alla världens rasforskare därefter skulle komma att tillämpa i sina studier då svenskarna ansågs ha varit banbrytande i att just genomföra storskaliga kroppsmätningsstudier (år 1926 utkom t ex den enorma publikationen ”The racial character of the Swedish nation” som innehöll extremt detaljerade kroppsmått på kring 100 000 svenskars kroppar) och 1935 var ”naturligtvis” flera svenska rasforskare på plats när den internationella befolkningsforskningskonferensen ägde rum i (nazistiska) Berlin.
 
Under 1930-talet leddes IFEO t o m av en svensk rasforskare, nämligen Torsten Sjögren som är ö/känd för eftervärlden då han under sin levnad skröt med att ha varit den person i landet som hade låtit sterilisera allra flest människor, och precis innan krigsutbrottet 1939 var det tänkt att IFEO under Sjögrens ledning skulle ha anordnat en internationell rasforskningskonferens i (nazistiska) Wien men denna planerade mastodontkonferens – 4:e internationella konferensen för eugenik och rashygien – ställdes då in p g a att kriget bröt ut.
 
Denna konferens verkar f ö ha varit Sjögrens egna internationella projekt: Den 9 januari 1939 tillskrev Sjögren från sitt dåvarande hem i Göteborg den tyska (nazistiska) inrikesministern Wilhelm Frick och föreslog just denna konferensidé och bara fyra veckor senare avhölls ett möte med flera av nazitopparna i Berlin (såsom Frick själv liksom Führerns ställföreträdare Hess och doktor Goebbels m fl) vilka presenterades för Sjögrens idé och ”på stört” välsignade den samt sköt till medel för genomförandet av densamma.
 
Efter kriget och i samband med den s k 68-revolutionen radikaliserades sedan Sjögren ytterligare: Den masssteriliserande Göteborgsläkaren reagerade då starkt på och kraftigt mot de svarta amerikanernas rörelse och avsegregeringen i USA liksom på och mot avkoloniseringen och inte minst på och mot den begynnande icke-vita invandringen till Europa från de före detta kolonierna som många konservativa rasforskare på sikt trodde skulle komma att betyda slutet på den s k nordiska vita rasens existens.
 
På 1960-talet valde Sjögren därför att ansluta sig till den s k rasvetenskapliga tidskriften Mankind Quarterlys vetenskapliga råd där han kvarstannade fram till sin bortgång 1974. Tillsammans med franska Nouvelle École och tyska Neue Anthropologie (som f ö ”Sverigevännen” Jürgen Rieger grundade och drev, som ägde Sveneby herrgård i Töreboda fram till sin död 2009) kom Mankind Quarterly att bli den viktigaste akademiska och intellektuella tidskriften för den s k anti-68-rörelsen och de tankar och idéer som stöttes och blöttes i dessa tre tidskrifter under Kalla krigets sista årtionden kom till slut att anammas och inkorporeras i dagens västerländska högerpopulistiska och högerextrema rörelse.

Reflektioner kring det svenska rastänkandet med anledning av en ny studie som visar att den svenska rasforskningen fortsatte även efter 1945

Historikern Martin Ericssons färska artikel i den akademiska tidskriften Scandinavian Journal of History – ”What happened to ‘race’ in race biology? The Swedish State Institute for Race Biology, 1936−1960” – utgörs av en undersökning av det idag så famösa Statens institut för rasbiologi, som var världens första statliga rasforskningsinstitut när det öppnade 1922 och som inkorporerades i Uppsala universitet 1959, mot bakgrund av den rådande dominerande historieskrivningen att den en gång så världsberömda och banbrytande svenska rasforskningen dog sotdöden i och med att antinazisten Gunnar Dahlberg blev chef för institutet 1935 och om inte då så åtminstone i och med och efter krigsslutet 1945.
SIRB.jpg
 
Ericssons artikel och undersökning bär dock verkligen syn för sägen vad gäller att kunna vederlägga detta dominerande synsätt som gäller för frågor om ras i allmänhet i ett svenskt sammanhang – d v s föreställningen om att det svenska rastänkandet försvann bort fr o m 1930-talets andra hälft och definitivt efter 1945 och den svenska självbild som säger att Sverige därefter kom att bli de koloniserade och icke-vita folkens och de svarta slavättlingarnas, urfolkens och minoriteternas allra största förkämpe och viktigaste allierade i (väst)världen.
Namnlöst2
 
Den oppositionella motberättelse som jag själv är en anhängare av säger i stället att det svenska rastänkandet inte klingade av efter 1945 utan snarare och senare inför, under och efter den s k 68-revolutionen, d v s 1945 var måhända övriga Västs timme noll men inte Sveriges timme noll vad gäller frågor om ras, och det är därför inte förvånande att Ericsson finner att också den svenska rasforskningen fortsatte att bedrivas även efter 1945 sådan den emanerade från Statens institut för rasbiologi.
 
Ericsson nämner bl a att i praktiken samtliga svenska romer (och ned till s k kvartsnivå i vissa fall – d v s både s k ”hel-Z”, ”halv-Z” och ”kvarts-Z” eller s k helromer, halvromer och kvartsromer) utsattes för en i det närmaste komplett kroppsmätningsstudie av rasbiologiskt snitt för att utröna hur de svenska romernas kroppar var beskaffade (SAF/LO ville t ex via regeringen Erlander veta om romerna var s k arbetsföra och därmed krävdes det att romernas armmuskulatur och lårmuskler bl a skulle mätas och undersökas) och varifrån de svenska romerna härstammade rent s k rasligt (d v s från Nordindien/Centralasien) så sent som i början på 1960-talet av forskare som tidigare hade arbetat vid Statens institut för rasbiologi.
Namnlöst.jpg
 
Vidare undersöktes förekomsten av s k rasliga inslag av den s k östbaltiska rasen i Sverige bland den s k nordiska rasen, som de infödda majoritetssvenskarna kategoriserades som (de infödda vita majoritetssvenskarna ansågs helt enkelt vara både s k rasligt renast, s k rasligt vackrast och mest tilltalande och s k rasligt mest genetiskt värdefulla av alla s k folkslag på jorden), så sent som på 50-talet (i praktiken handlade det om att kartlägga var de samiska och finska s k rasliga inslagen var som starkast i landet p g a s k blandäktenskap och sexuella s k intimrelationer över de s k rasgränserna och dess s k konkreta fysisk-kroppsliga s k produkter/resultat i form av s k rasblandade eller s k rasmixade barn).
 
Slutligen väcktes ett förslag så sent som kring 1958 att genomföra ännu en gigantisk kroppsmätningsstudie på de dåvarande invånarna i landet (d v s deras fysisk-kroppsliga utseenden, företräden och s k rasdrag i form av allt ifrån ansiktsform, hudfärg, ögonfärg, nästyp, armlängd, storlek på händer och fötter, könsorganens och bröstvårtornas färg o s v) och så sent som kring 1968 väcktes även ett förslag om att återigen mäta samtliga svenska samers kroppar (båda dessa sista förslag realiserades dock ej).
 
Det faktum att den svenska rasforskningen kunde fortsätta att bedrivas och frodas även efter 1945 handlade om att den var extremt empirisk i Linnés och dennes doktoranders/”apostlars” anda och efterföljd – d v s det handlade i stort sett enbart om att kartlägga människors kroppstyper och utseendedrag i gigantisk skala och inte om att t ex uttala sig om exempelvis s k semitiska eller judiska rassjälar eller s k mongoloida eller s k negroida raskaraktärsdrag.
 
Denna empiriskt inriktade rasforskning gjorde m a o att den svenska akademin och högskole- och forskarvärlden och i förlängningen Sverige och svenskarna kom undan från alla anklagelser om antisemitism och rasism och den resulterade också i att det allmänna svenska rastänkandet kom att bli extremt kropps/utseendefixerat (det är i varje fall min hypotes) – d v s hur var och en av oss råkar se ut till det yttre (d v s den kropp vi råkar ha fötts in i och bebo och det utseende vi råkar uppvisa inför omvärlden inklusive ansiktsdrag, längd/vikt, hud/hår/ögonfärg o s v) har antagligen kommit att betyda mycket mer i Sverige än i de allra flesta andra (väst)länder på jorden vad gäller s k raslig och nationell tillhörighet och därmed går det lite vanvördigt att hävda att den svenska rasforskningen och det svenska rastänkandet i slutänden egentligen ”bara” var/är en slags skönhetstävling som egentligen ”bara” handlade/handlar om att vara s k snyggast och s k sexigast för att uttrycka det riktigt vulgärt.

Blott Sverige svenska antirasister har eller underskatta aldrig de genomantirasistiska svenskarnas hat mot ordet ras och mot allt vad statistik om minoriteter heter

Blott Sverige svenska antirasister har eller underskatta aldrig de antirasistiska svenskarnas hat mot ordet ras och mot allt vad statistik om minoriteter heter:
 
I inget annat land på jorden är hatet mot glosan ras så levande (d v s det hålls vid liv decennium efter decennium, år efter år, månad efter månad och dygn efter dygn), så passionerat (d v s det handlar om så oerhört starka känslor och förhöjda känslolägen att svenskarna både skriker och gråter och blir arga och ledsna på en och samma gång) och så folkligt (d v s alla deltar i hatet från höger till vänster, från ung till gammal, från norrbottning till skåning och från LO-medlem till SACO-medlem) som i Sverige efter att svenskarna åtminstone ända sedan 70- och 80-talen har marinerats i och hjärntvättats av en specifik färgblind svensk antirasism som genomsyrar hela det svenska samhället och kulturen ända sedan dess (skolan, barn- och ungdomskulturen, populärkulturen, litteraturen, filmen, musiken, medierna, politiken o s v).
 
Efter ännu ett vansinnigt drev som har resulterat i att jag återigen blir uthängd som biologist, essentialist och rasist av både höger- och vänsterröster och tyvärr även än en gång av alltför många högutbildade höginkomsttagare som faktiskt borde veta bättre (”ska Karlstads universitet nu bli det nya Rasbiologiska institutet?”, ”ska Hübinette nu bli landets första professor i rasbiologi sedan den gamla professuren bytte namn 1959?”, ”hur många raser finns det egentligen?”, ”säg mig, vilken ras tillhör jag?”, ”är vi värmlänningar en ras enligt dig?” o s v) så kan östgötarnas största tidning ”Corren” (d v s Östgöta Correspondenten) så klart inte låta bli att påminna om att jag skrev om den kurs i kritisk ras- och vithetsforskning vid Karlstads universitet, som jag ska undervisa på, nästan exakt 100 år efter att den dåvarande svenska riksdagen biföll den motion som ledde till att Rasbiologiska institutet sedermera inrättades, samtidigt som ”Correns” ledarredaktion och ledarsida bara måste passa på att samtidigt trycka till V för att partiet är för jämlikhetsdata sedan partikongressen i Karlstad 2018.
 
Just ordet ras i sig, d v s rasbegreppet, och frågan om siffror och data om minoriteter av alla de slag (såsom om ras, religion, språk och etnicitet men också om funktionsnedsättning, sexuell läggning och könsöverskridande identitet eller uttryck) är verkligen på alla sätt och vis de genomantirasistiska svenskarnas båda ”rasistiska” hatobjekt par préférence och själv har jag då oturen att både vara för användandet av termen och ordet ras (d v s jag är då för återinförandet av rasbegreppet trots att Sverige har avskaffat det) och att vara för införandet av jämlikhetsdata (d v s jag är för statistik om landets olika minoriteter trots att Sverige är emot det) och då blir det väl som det blir, d v s jag blir nu för femtielfte gången i rad och som alltid utan konkurrens utnämnd till Sveriges ledande och kanske t o m enda rasistiska forskare och kanske t o m till en av landets ledande rasister överhuvudtaget.
 
I Forums för levande historia nya rapport ”Slutredovisning 2020 av uppdrag att samordna och följa upp den nationella planen mot rasism” framgår det med all önskvärd tydlighet att Sverige om och om igen får kritik från omvärlden och från inte minst EU och FN för att just ha avskaffat rasbegreppet och för att vara emot jämlikhetsdata men det framgår också att Sverige samtidigt är världsbäst på att bekämpa attityder och åsikter som anses vara rasistiska, vilket görs i skolan inte minst liksom i form av ett närmast oräkneligt antal informations- och upplysningskampanjer och satsningar och projekt som syftar till att få majoritetssvenskarna att inte hysa attityder och åsikter som anses vara rasistiska, samt även på att presentera data och siffror om hatbrott så detta med att föra statistik är då verkligen något som Sverige behärskar till fullo för att inte säga till fulländning ”bara viljan finns”, som det heter.
 
Sedan är Sverige samtidigt i det närmaste sämst i klassen vad gäller att beivra hatbrott och än mer att beivra diskriminering men det är väl kanske ”en annan femma” för antirasism i Sverige har då i praktiken nästan enbart handlat om (och handlar om) att spendera miljoners miljoner (för är det något som får kosta i Sverige så är det antirasism liksom även feminism) på att förädla majoritetssvenskarna och deras hjärnor, hjärtan och själar så att de fortsätter att vara mänsklighetens och planetens hitintills både första och enda autentiska och genuina antirasister för den svenska antirasismen, som då nästan helt har varit och är fokuserad på att bekämpa attityder och åsikter bland majoritetsinvånarna, är sannerligen en bisarr (men samtidigt också effektiv ”så det förslår”) blandning av luthersk kristen missionsverksamhet och eugenisk social ingenjörskonst som i förlängningen syftar till att skapa världshistoriens och homo sapiens-artens första och enda ”superras” av antirasister, som till slut kan gå ut i världen och göra alla människor (och kanske t o m djuren och växterna) på jorden till antirasister genom att sluta tala om ras och sluta föra statistik om minoriteter.
 

 

cc.jpg
 
”Den 28 april 1920 biföll riksdagen en motion om inrättandet av ett rasbiologiskt institut. Beslutet klubbades utan debatt. Motionen var undertecknad av ledamöter från samtliga partier, bland namnen fanns tungviktare som socialdemokraten Hjalmar Branting och högerns Arvid Lindman.
 
De hade uppvaktats av bistra män i vita rockar, forskare med fina akademiska titlar, som lagt ut texten om vad vetenskapen krävde, om vad som var bäst för nationen och den svenska folkstammens framtid. Vad fanns att invända? Därmed blev Sverige först i världen med ett statligt rasbiologiskt institut.”
 
(…)
 
”Att dela in människor i raser likt hundar eller hästar är numera konstaterad humbug, av såväl naturvetenskapen som antropologin. Inom människosläktet finns inga skillnader som gör rasbegreppet motiverat och relevant. Bortsett från ideologiska föreställningar i huvudet på notoriska högerextremister, är klassificeringen utmönstrad som rappakalja och förklarad stendöd.
 
Trodde ni, kanske. Liket lever. Begreppet ras har gått en ny vår till mötes hos den identitetspolitiska vänstern, till och med blivit akademiskt rumsrent igen. Sveriges första högskolekurs som explicit handlar om ras utifrån ett kritiskt ras- och vithetsforskningsperspektiv kommer snart att ges av Centrum för genusforskning vid Karlstad universitet, meddelade Tobias Hübinette – själv forskare vid samma lärosäte – stolt på Twitter onsdagen den 22 april 2020. Minsann, nästan exakt på dagen 100 år sedan riksdagen fattade beslutet om det rasbiologiska institutet också.”
 
(…)
 
”Men idag förstår väl politikerna bättre än att falla i farstun för dylikt mumbo jumbo? Säg inte det. På Vänsterpartiets kongress 2018 röstade ombuden för att staten, via SCB, skulle börja kartlägga rikets invånare efter hudfärg, etnisk tillhörighet, nationellt ursprung och trosuppfattning. Underskatta därför inte vad Herman Lundborgs efterträdare i skallmätarbranschen kan ställa till med.”

 

Sveriges första kurs som explicit handlar om ras utifrån ett kritiskt ras- och vithetsforskningsperspektiv kommer snart att ges av Centrum för genusforskning vid Karlstads universitet

Det är med både stolthet och glädje som jag nu kan konstatera att den svenska högskolevärldens allra första kurs någonsin som explicit handlar om ras utifrån ett kritiskt ras- och vithetsforskningsperspektiv snart kommer att börja ges vid min arbetsplats Karlstads universitet och jag är då en av de lärare som kommer att undervisa på kursen Feministisk postkolonialism och kritiska rasstudier, som ges för första gången nu i höst av och vid Karlstads universitets Centrum för genusforskning.
FEMPOL.jpg
 
Denna högskolekurs är möjligen den enda (än så länge i varje fall) som just explicit behandlar kritisk rasforskning i Europa förutom i Storbritannien och Karlstads universitet skriver därmed både svensk och europeisk (förutom brittisk) högskole- och högre utbildningshistoria.
 
Ingenstans i världen är motståndet mot att studera och forska om ras, och t o m att tänka genom och tala om ras, så stort som just i Sverige vilket kortfattat beror på att Sverige innan 1960-talet var det land i det demokratiska Väst som var allra mest investerat i ett specifikt svenskt rastänkande för att därefter bli det land i hela världen som har investerat allra mest i en specifik form av svensk färgblind antirasism som har resulterat i att Sverige idag både är världens första och enda antirasistiska suveräna statsbildning och att Sverige idag styrs av världens första och enda antirasistiska och även feministiska regering.
 
Innan 1960-talet excellerade den svenska akademin och de svenska forskarna därför i rasforskning och trots Sveriges demografiska litenhet var dåtidens svenska rasforskare kraftigt överrepresenterade i dåtidens internationella vetenskapliga sällskap, tidskrifter, antologier och konferenser som handlade om rasforskning. Därefter har den svenska forskarvärlden i stort sett helt ignorerat alla frågor om ras och vilket är en utveckling som inte minst institutionaliserades och permanentades efter att Sverige avskaffade rasbegreppet som första land i världen att göra det genom ett regerings- och riksdagsbeslut i början på 00-talet, som även Kungl. Vetenskapsakademien var för (d v s att utmönstra och utrangera rasbegreppet) som då paradoxalt nog representerades av en av Sveriges sista rasforskare.
 
Mellan 2012-18 grundade och ledde jag sedan det av forskningsrådet Forte finansierade nationella forskarnätverket för svenska kritiska ras- och vithetsstudier, som sammanlagt samlade ett 100-tal svenska forskare och doktorander och som resulterade i ett flertal möten, konferenser, seminarier, besök av utländska forskare och publikationer, som ett försök att introducera den kritiska rasforskningen i landet, vilket bl a resulterade i att jag under ett flertal år antagligen var landets mest uthängda forskare på ledar-, debatt- och kultursidorna som varande någon slags biologist, essentialist, pro-identitetspolitik-ideolog eller t o m rasist.