Kategori: finnar
Om sverigefinnarna och det svenska rastänkandet

Ny unik studie om sverigefinnar använder sig av jämlikhetsdatametodens princip om självkategorisering

Idag den 24 februari är det sverigefinnarnas dag och den sverigefinska minoriteten är fortfarande landets största enskilda minoritet även om finska språket är på väg att försvinna bland de sverigefinska barnen och ungdomarna
Ny avhandling om synen på finsktalande i svenskspråkiga läroböcker visar att rastänkandet höll i sig fram tills 1960-talet

Ett av ytterst få inlägg i jämlikhetsdatadebatten som förespråkar jämlikhetsdata
Än en gång om när de finsktalande skrevs ut ur vitheten


Den svenska rasforskningen (och rasismen) var främst inriktad på de s k ”mongoloida” utseendedragen hos finnar och samer
Per Wirtén recenserar Maja Hagermans nya bok om den svenska rasforskningens portalfigur, ”superkändis” och ”gigant” Herman Lundborg:
http://www.expressen.se/kultur/raskrigaren-som-levde-dubbelliv
Vad gäller Lundborgs alla egna (hemliga) intimrelationer med dem vars kroppar han mätte och studerade och egentligen föraktade, d v s med alla de finsktalande och samiska kvinnor i Norrland som han tog som älskarinnor och i flera fall gjorde med barn, så är det knappast något anmärkningsvärt: Det var mycket vanligt under kolonialtiden att även de mest rasistiska europeiska forskarna som samlade in material och genomförde studier i kolonierna också tog sig älskarinnor (och även fick barn med dessa) bland de infödda kvinnorna i t ex Afrika, Asien och Oceanien.
Det som få känner till idag (förutom alla med finskt och samiskt påbrå som så klart vet det mycket väl) är att den svenska rasforskningen var i stort sett helt fokuserad på att kartlägga, mäta och motverka (genom att försöka förhindra fortsatt rasblandning i fr a Norrland) de s k kortskalliga och mongoloida (d v s asiatiska) dragen hos de finsktalande minoriteterna och den samiska ursprungsbefolkningen.
Det går en röd tråd från den svenska rasforskningens urfädrer Anders Retzius och Sven Nilsson vilka båda redan vid 1800-talets mitt utarbetade teorier om kortskalliga och småväxta mongoloida samer som hade undanträngts av långskalliga och högresta germanska svenskar (d v s en slags raskrigsteori) och fram tills några av de sista avhandlingarna i svensk rasforskning som lades fram och försvarades kring 1960 och fortfarande kunde handla om hur de finsktalandes kroppar egentligen var beskaffade (t ex blivande rektorn vid Umeå universitet Lars Beckmans avhandling).
Den svenska rasforskningen ägnade sig mycket lite eller knappt någonting alls åt att forska om t ex judars och romers kroppar, och än mindre om att forska om t ex afrikaner eller människor från Mellanöstern eller Latinamerika. Förutom de finsktalande och samerna var det snarare de ”rasblandade” resande som intresserade de svenska rasforskarna än t ex romerna: Det är först på 1960-talet som den stora kroppsmätningsstudien av de svenska romerna genomförs.
Denna svenska tradition av att se ned på och förakta och försöka ”breed:a” bort allt vad s k kortskalliga mongoloida utseendedrag heter är idag i mångt och mycket bortglömd men en kan ju fråga sig hur mycket av denna tradition som lever vidare i våra dagars ”gulinghumor”. Föraktet för asiatiska utseendedrag har m a o möjligen satt sig i folkdjupen även om rasforskningen idag är utrangerad och sannolikt lever arvet även vidare bland landets sverigefinnar och samer i form av ett slags internaliserat kroppsförakt i relation till majoritetssvenskarna.
Jag menar naturligtvis inte att de svenska rasforskarna inte såg ned på och föraktade romer och judar och afrikaner och andra icke-vita men det var inte de som var i fokus för den svenska rasforskningen – det var just i stort sett enbart de s k kortskalliga och mongoloida folken vilka i Sverige ansågs representeras av finsktalande och samer.
Och den stora ironin och epilogen i sammanhanget är så klart att majoritetssvenskarna idag är det västerländska folk som utan konkurrens har ingått familjerelationer allra mest med asiater per capita genom internationella adoptioner, internationella äktenskap och andra typer av intimrelationer.
När finnarna inte räknades som vita
Sveriges Radios sverigefinska redaktion Sisuradio fortsätter att under veckan sända flera reportage och inslag om den svenska rasforskningen i relation till de finsktalande grupperna – en aspekt av det svenska rastänkandet som hittills rönt mindre uppmärksamhet än den svenska rasforskning som riktades mot samer, romer och andra grupper: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=185&artikel=6157570 (på finska:http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=185&artikel=6154959) http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=185&artikel=6152864 (OBS: för alla som inte kan finska – ”Olemmeko Mongoleja?” betyder ”Är vi mongoler?”) Det handlar bl a om plundrandet av finska gravar som svenska forskare stod bakom och om de mänskliga kvarlevor efter finsktalande som olika högskolor, institutioner och myndigheter sitter på idag runtom i landet samt om hur de finsktalande grupperna i Norden ”mongoliserades” och kopplades ihop med Nord- och Östasiens olika folk både via språkligt och s k ”rasbiologiskt” släktskap och därmed skrevs ut ur den nordiska gemenskapen och ur den paneuropeiska och västerländska vitheten. Finländarna kallades nämligen omväxlande för halvasiater och ”halvmongoler” utifrån idén om den s k mongoloida rasen och sades vara ”gula” och icke-vita, vilket ledde till en massiv stigmatisering av s k mongoloida kroppsdrag. Så sent som på 1950-talet kunde svenska forskare studera finsktalandes kroppar (och blodgrupper) utifrån föreställningen om att de finsktalande var ”släkt med” asiater.
Idag onsdag sänder Sisuradion ett nyhetsinslag och imorgon torsdag ett längre inslag i sitt morgonprogram Huomenta Ruotsi, och samma dag (d v s imorgon) sänder Studio Sisu (kl. 16.10-17.00 i P6) ett samtal (på finska) om den svenska rasforskningens betydelse för dagens sverigefinnar. Sisuradions tvåspråkiga program i P4, Popula, kommer även att ta upp allt detta i sin sändning nu på fredag (kl. 18.10-19). Själv deltar jag i flera av dessa inslag och påminner om att den största gruppen som drabbades av det svenska rastänkandet just var de finsktalande grupperna i Norden då de andra minoriteterna var förhållandevis få till antalet, samt att det svenska rastänkandet inte så mycket handlade om en konkret hudfärgsrasism och om en skarp gränslinje mellan vita och icke-vita på samma sätt som var fallet i Europas kolonier i Afrika, Asien, Centralamerika och Oceanien och om möjligt än mer i bosättarkolonierna och bosättarstaterna i Nord- och Sydamerika, utan om just en stigmatisering av det vi idag skulle kalla asiatiska drag.
Det ironiska i denna berättelse om hur Sverige på ett synnerligen pro-aktivt och medvetet sätt och med vetenskapens hjälp (faktiskt redan från och med Philip Johan von Strahlenberg på 1740-talet) stigmatiserar ett grannfolk så till den milda grad att finländarna skrivs ut ur den globala vitheten och inte är välkomna som invandrare i kolonierna och bosättarstaterna under 1900-talet då de inte kategoriserades som vita, är att Sverige inte bara är det land som sedan 1950-talet överlägset har tagit emot flest finska invandrare (vi talar om närmare en halvmiljon invånare som har någon form av finskt påbrå två generationer bakåt) utan också att svenskarna utan konkurrens både har adopterat och gift sig med asiater mer än något annat västerländskt folk i världen sedan 1970- och 80-talen (vi talar om tiotusentals och åter tiotusentals asiatiska adoptivbarn och asiatiska kvinnor). Även Sameradion har f ö på sistone rapporterat om de svenska rasforskarna och gravplundrarna med anledning av Fredrik Svanbergs aktuella bok Människosamlarna där han både identifierar de svenska forskare och ”entreprenörer” som var mest aktiva i samlandet av mänskliga kvarlever för rasforskningens skull och några av de offer som i efterhand har gått att identifiera: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=6150257 http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=6143832 http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=6146605
Den svenska rasforskningen och finnarna
Blev nyss intervjuad av Sveriges Radios sverigefinska redaktion Sisuradio angående de svenska rasforskningssamlingarna av finska kvarlevor och skallar som hittills fått mindre uppmärksamhet än exempelvis de samiska kvarlevorna, men vilka likaledes hade en liknande proveniens, d v s ofta rena gravplundringar i form av dekapiteringar av i vissa fall ”färska” lik. De finsktalande minoriteterna i Sverige och de finsktalande finländarna betraktades mellan ca 1750-1950 som ”tatarer”, ”mongoler” eller helt enkelt som asiater, och märkligt eller typiskt nog var det en svensk som först verkar ha drivit denna hypotes ”vetenskapligt”, nämligen karolinen och språkforskaren Philip Johan von Strahlenberg som var en av tusentals svenska soldater som hamnade i rysk fångenskap efter det katastrofala nederlaget vid Poltava 1709. von Strahlenberg är även känd som en av Sveriges första asienforskare eller orientalister: han kartlade den asiatiska delen av det tsarryska imperiet och var en av de första i Europa som bl a inkluderade Korea korrekt på en karta (som idag förvaras på Carolina Rediviva i Uppsala), och han studerade flera av de uraliska och altaiska språk som talas i Sibirien. Idén om att finnarna var asiater togs sedermera upp av sådana portalfigurer inom rastänkandets idéhistoria som fransmannen (och sverigevännen: på 1870-talet var denne bosatt i Stockholm som fransk diplomat) Arthur de Gobineau som t o m betecknade finnarna som ”gula”.
Detta utskrivande av finnarna från både den nordiska (ras)gemenskapen och den europeiska dito, d v s i praktiken från vitheten i sig, resulterade bl a i att finska intellektuella såsom Matthias Alexander Castrén (typiskt nog var de mest radikala ”fennomanerna” oftast sprungna från den finlandssvenska bourgeoisien) svarade med att uppfinna hypotesen om den turanska rasen som sades inkludera alla de uralisk-altaiska folken från samer och finländare liksom ester och ungrare i väster via alla de olika turkfolken i Väst- och Centralasien till urfolken i Sibirien och koreaner och japaner. Ända in på 1930-talet fanns det turanska sällskap i Japan som odlade kontakter med Finland och Ungern: för både japaner och koreaner blev idén om den turanska rasen i stället ett sätt att koppla sig själva till Europa och ”civilisationen”, och ända in på 1990-talet kunde koreanska museer och guideböcker riktade till turister och utlänningar ”skryta med” att koreaner och finländare var ”släkt” med varandra.
Under första hälften av 1900-talet blev dock finska intellektuella och forskare besatta av att försöka återinskriva finnarna in i vitheten: Det är inte en slump att förutom i Sverige så var det just i Finland som de mest omfattande rasforskningsstudierna genomfördes vad gäller rena empiriska kroppsmätningsstudier – uppemot 100 000 finländares kroppar mättes för att bevisa att Finland var en vit nation, och bredvid Sverige var det också Finland som steriliserade flest av sin egen befolkning per capita.