Kategori: finnar

Om sverigefinnarna och det svenska rastänkandet

Då det igår var sverigefinnarnas dag så skadar det väl inte att påminna om att de finsktalande invånarna i landet (bredvid det samiska urfolket) i mångt och mycket utgjorde grundorsaken till den en gång så världsberömda svenska rasforskningen sådan den uppstod, utformades och utvecklades ca 1840-1960: Det var då de svenska rasforskarna som ”uppfann” existensen av den s k ostbaltiska rastypen, som de finsktalande ansågs tillhöra, liksom att det även var de svenska rasforskarna som fastställde förekomsten av den s k nordiska vita rasen, som (majoritets)svenskarna ansågs utgöra det både förnämsta och renaste exemplet på.
87237329_10157200662825847_2215077048735498240_o.jpg
 
För Sveriges del och för de svenska rasforskarnas del handlade då allt (d v s hela forskningsagendan) om att försöka kartlägga hur omfattande den s k rasblandningen hade fortskridit i norra Sverige och hur densamma hade börjat leta sig nedåt i landet och därmed sakta men säkert förändrat (majoritets)svenskarnas utseendedrag.
 
Långt in på 1950-talet och en bit in på 1960-talet kunde svenska (ras)forskare fortsätta att intressera sig för de finsktalande invånarna i landet utifrån ett implicit rasforskningsperspektiv genom olika s k blodgruppsstudier som både försökte fastställa förekomsten av genetiska sjukdomsförlopp och utbredningen av de s k blandäktenskapen i norra Sverige mellan de finsk- och svensktalande och senare under efterkrigstiden genomförde även professorn i samiska Nils-Erik Hansegård (som f ö var f d nazist – att svenska forskare som både studerar finsktalande och samer påfallande ofta har varit eller är högerextremt lagda är antagligen ingen slump) flera större studier bland de finsktalande invånarna i norra Sverige som kom att lägga grunden till dagens svenska minoritetsspråkpolitik.

Ny unik studie om sverigefinnar använder sig av jämlikhetsdatametodens princip om självkategorisering

Folkhälsomyndigheten har nyligen publicerat en rapport som handlar om det självrapporterade hälsotillståndet hos landets sverigefinnar. Rapporten bygger på en kombination av register- och enkätdata och utgår från den i Sverige (bland antirasister) så ”hatade” jämlikhetsdatametodens princip om självkategorisering. Rapporten är också tämligen unik då den även inkluderar de s k ”tredjegeneration:arna” vilka annars ”normalt” räknas som att de har svensk bakgrund.
 
Av sammanlagt 3884 personer med finländsk bakgrund inklusive både s k första-, andra- och tredjegenerationen som deltog i enkätstudien svarade hela 80% att de identifierar och kategoriserar sig som svenskar och endast 16% svarade att de ser sig som sverigefinnar.
FIN.jpg
 
Vidare svarade 12% att de ser sig som finlandssvenskar och 5% svarade att de självkategoriserar sig utifrån en annan minoritets/nationalitetsgrupp. Det fanns möjlighet att ange mer än ett svar på frågan om självkategorisering och flera personer angav också att de identifierar sig med mer än en grupp. Dessutom svarade endast 26% att de har finska som modersmål.
 
Med första generationen avses de som är födda i Finland och vilka har invandrat till Sverige. Med andra generationen avses de personer som är födda i Sverige och har minst en förälder som är född i Finland. Slutligen är tredje generationen de personer som är födda i Sverige vilka har minst en far- eller morförälder som är född i Finland.
 

Idag den 24 februari är det sverigefinnarnas dag och den sverigefinska minoriteten är fortfarande landets största enskilda minoritet även om finska språket är på väg att försvinna bland de sverigefinska barnen och ungdomarna

Idag den 24 februari är det sverigefinnarnas dag och så har varit fallet sedan 2010 och idag hissas därför den sverigefinska flaggan i de totalt 66 svenska kommuner som idag ingår i det sverigefinska förvaltningsområdet.
 
Den sverigefinska minoriteten är fortfarande landets största minoritet om samtliga utrikes födda, adopterade, ”andrageneration:are” och blandade vilka har någon slags bakgrund i Finland slås samman:
 
Sammanlagt handlade det om 411 740 folkbokförda invånare den 31 december 2017 (dock kan det nog handla om under 400 000 just idag) men tyvärr talar antagligen ganska så få av dessa finska numera och vilket det faktum att endast 4438 sverigefinska (d v s exkluderande de tornedalsfinska grundskoleeleverna) grundskoleelever erhöll modersmålsundervisning under läsåret 2016/17 (dock kan det nog handla om under 4000 just idag) tyvärr indikerar:
 
 
”Att sverigefinnarnas dag firas just på söndag, beror på att den 24 februari är folklivsforskaren Carl-Axel Gottlunds födelsedag. Gottlund samlade på 1800-talet information om de så kallade skogsfinnarna, alltså den stora finsktalande grupp som redan på 1500-talet utvandrande från dåvarande Finland till framförallt Bergslagen och Värmland.
 
Sverigefinnarnas dag har firats i Sverige sedan 2010 och användningen av den egna flaggan har varierat. I enkät som Sisuradio har skickat till de 66 kommuner som ingår i det finska språkets förvaltningsområde svarade en förkrossande majoritet att de kommer att flagga med den sverigefinska fanan.”

Ny avhandling om synen på finsktalande i svenskspråkiga läroböcker visar att rastänkandet höll i sig fram tills 1960-talet

I Lina Spjuts färska avhandling ”Att (ut)bilda ett folk. Nationell och etnisk gemenskap i Sveriges och Finlands svenskspråkiga läroböcker för folk- och grundskola åren 1866-2016” framgår det med all önskvärd tydlighet att generationer av svenskspråkiga barn och ungdomar i Sverige (och i Finland) blev ”hjärntvättade” i skolan att tro och tänka att finnarna och de finsktalande tillhörde en annan ras (liksom än mer samerna) samt var kopplade till Asien och därmed var de inte helt vita och fr a var de ”per definition” underlägsna de ”supervita” svenskarna.
 
Det framgår bl a (för den som är intresserad av frågor om ras) att rasbegreppet användes i undervisningen ända inpå 1960- och 70-talen i relation till finnar och finskspråkiga (och antagligen ännu längre fram i tiden i relation till samer). Finnarna beskrevs genom rasstereotyper och negativa drag i skolböckerna och knöts till den s k mongoliska rasen (och vilken då samerna kopplades till än mer) medan de s k nordiskt vita germanska svenskarna framställdes som den renaste, förnämsta och mest framstående s k rasen eller rasgruppen i världen.
 
Så sent som 1960 publicerades exempelvis en lärobok som innehöll en mer eller mindre fullständig rasbiologisk översikt och i boken förekom bilder på ”folktyperna i Norden” med beskrivningar av olika utseendedrag, kroppsmått och egenskaper.
 
Rasbegreppet förekom explicit i svenska historieläroböcker och geografiläroböcker ända fram tills 1960-talet i relation till specifikt finnar och finsktalande – det sista exemplet från 1968 skriver följande (i relation till utomeuropeiska s k folkslag användes rasbegreppet sannolikt långt senare än så):
 
”Finnarna tillhör den ostbaltiska rastypen och har troligen invandrat söderifrån. Typiska drag för denna rastyp är bl. a. något kortare växt än den nordiska rasens och mörkare hår. […] Visserligen är flertalet rasdrag nuförtiden nästan försvunna på grund av vår tids starka folkblandning, men i Norden finns det fortfarande många med typiskt nordiska drag; t ex blont hår, blå ögon, ovalt ansikte och en lång kroppsväxt.”
 
Vad gäller läroboksförfattarna så har dessa i första hand utgjorts av högutbildade vilka i många fall har varit disputerade och vilket mer eller mindre gäller än idag. En av läroboksförfattarna som förekommer i avhandlingen och som skrev om ras är f ö Herman Lundborgs bror Ragnar Lundborg.
Namnlöst.jpg
 
Från och med 1960- och 70-talen börjar slutligen också en mer medvetet antirasistisk hållning att lyftas fram i vissa läroböcker i samhällskunskap som verkar ha varit det mest s k progressiva ämnet jämfört med geografi och historia och denna ”statliga antirasism” slår sedan igenom med full kraft på 1990- och 00-talen och är idag det som lärs ut i skolan.

Ett av ytterst få inlägg i jämlikhetsdatadebatten som förespråkar jämlikhetsdata

Bland alla oinformerade och lögnaktiga dumheter som landets forskare, journalister, jurister, myndighetsföreträdare, politiker, aktivister, debattörer och skriftställare just nu formligen ”sprutar” ur sig när ”alla” (från SD:arna till vänsterradikalerna och alla däremellan) ska visa upp att de minsann är goda svenska antirasister genom att fördöma och ta avstånd från Vänsterpartiets kongressbeslut att börja förespråka jämlikhetsdata och i ledarartiklar, krönikor och kolumner samt i blogginlägg, Facebook-texter och Twitter-tweets hänvisa till både A.H. och nazisterna, till judarnas, samernas och romernas lidanden, till de ”rasbesatta” och ”rasfixerade” amerikanerna och britterna, till professor Lundborg eller till doktor Mengele så känns det fantastiskt och glädjande att få läsa ett helt och hållet informerat och påläst inlägg i debatten författat av Stellan Beckman och Andreas Ali Jonasson och vilka slår ett slag för jämlikhetsdata för landets nationella minoriteters och sverigefinnars skull och med fokus på kategorin och variabeln språk.
 
Och observera att Beckman och Ali Jonasson INTE vill registrera samtliga finsktalande i det befintliga folkbokföringsregistret och inte heller vill de skapa några separata register över alla judar, samer och romer eller registrera samtliga som har somaliska, turkiska, kurdiska, vietnamesiska, hindi, spanska eller arabiska som förstaspråk för jämlikhetsdata är då INTE detsamma som ”register” eller ”registrering” som 90% av alla antirasister och antifascister just nu visserligen påstår och hävdar mot bättre vetande för majoriteten har inte alltid rätt, som det heter, och just i denna fråga och i denna debatt så är det verkligen tydligare än någonsin:
 
 
”Förra året kom Lennart Rohdins nya utredning om de nationella minoriteterna. Ett problemområde som utredningen lyfter fram är bristen på statistik för beslutsunderlag till förvaltningskommunerna. Enligt utredningen behövs någon form av mätningar i linje med EU:s rekommendationer för jämlikhetsdata. Mätningar med jämlikhetsdata innebär att ta fram statistik som visar ojämlikheten utifrån variabler som exempelvis kön, ras/etnicitet, klass, ålder och språk.
 
(…)
 
Vi anser att jämlikhetsdata kan bidra till att förbättra det minoritetspolitiska arbetet. Det var också vad DO slog fast i sin rapport Statistikens roll i arbetet mot diskriminering (2012): ”För att kunna utforma och följa upp jämlikhetspolitiken behövs en bred kunskapsbas av jämlikhetsdata”.
 
Med jämlikhetspolitik syftar DO på både svenska statens arbete mot diskriminering och arbetet för de nationella minoriteterna.I Finland mäter man språk i statistiken. Även Estland, Storbritannien, Danmark, Spanien, Bulgarien, Irland och Österrike tillhör de EU-medlemsländer som på något sätt mäter språk med kvantitativa metoder.
 
(…)
 
Debatten kring jämlikhetsstatistik i Sverige har främst kretsat kring frågor som rör ras/etnicitet, sexualitet och könsidentitet. För sverigefinnar handlar det inte bara om att räkna hur många vi är, det är också ett sätt att ge vid handen hur staten faktiskt utför sitt minoritetspolitiska arbete.
 
Kanske är det så att Sverige inte vill införa jämlikhetsdata därför att man då skulle bli tagen på bar gärning. Kanske skulle det plötsligt bli synligt hur illa ställt det är med minoritetspolitiken i landet.”

Än en gång om när de finsktalande skrevs ut ur vitheten

Eftersom Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasisms tredagarskonferens i Uppsala avslutas idag så påminner jag gärna om att den svenska rasforskningen spelade en avgörande roll för att kategorisera (och även stigmatisera) de finsktalande i Sverige och Finland (liksom så klart även samerna) som ”semimongoloida” eller ”halvmongoler”, d v s som ”halvasiater” (och vilket fick konsekvenser både för finländarna som folk och för Finland som stat på både den nordiska och den internationella arenan ända in på 1960-talet) och vilket också borde uppmärksammas i år när Finland firar 100 år som suverän nationalstat även om det kanske kan skapa en viss s k ”dålig stämning” då svenskarna i detta fall och så här i efterhand måste betraktas som förövarna medan de finsktalande var offren.
 
Faktum är att hela den svenska rasforskningen och rasprojektet mellan ca 1860-1960 helt och hållet var fokuserad på de s k mongoloida eller asiatiska s k rasdragen som på den tiden ansågs vara oattraktiva, oönskade och s k ”fula” liksom s k ”mindervärdiga” och ”undermåliga” och vilket fick stora konsekvenser för de finsktalande in i modern tid.
 
Efter självständigheten och inbördeskriget 1918 inledde den nya självständiga finska staten flera omfattande informationskampanjer som bl a leddes av finska UD för att övertyga den vita västvärlden (och kanske också människorna i de västerländska kolonierna över haven) om att de finsktalande finländarna också var vita och inte var s k rasmässigt släkt med exempelvis Sibiriens olika urfolk, koreanerna, japanerna och även de olika turkfolken i Central- och Västasien (d v s den s k turanska rasteorin som de svenska rasforskarna också stod bakom).
 
Mellan 1918-52 kämpade finska staten för att motarbeta de svenska forskarnas ”mongolteori” eller ”mongolhypotes” som den ibland kallades genom att i stället framhålla den finska högkulturen (klassisk musik, litteratur, dans, konst o s v), de finska idrottsprestationerna och de heroiska finska krigsinsatserna under Andra världskriget.
 
Framför allt på 1930-talet genomfördes även mycket omfattande kroppsmätningsstudier i Finland bland både de finsktalande, de svensktalande och samerna när i stort sett varenda kroppsdel som går att mäta på en homo sapiens-kropp (d v s ”från topp till tå”) mättes för att en gång för alla ”slå sönder” svenskarnas på den tiden hegemoniska rasteori om de finsktalande (d v s i stort sett hela västvärlden ”köpte” svenskarnas rasforskning som empiriskt baserad och vetenskaplig mellan ca 1890-1960). De finska rasforskarna hann dock ”bara” med att mäta kring 15 000 människors kroppar (och lemmar och kroppsdelar liksom att färgbestämma människornas hårfärg och hudfärg o s v), d v s de enorma svenska rasforkningsstudierna som kunde innefatta 50 000 kroppar (eller s k specimen) redan på 1890-talet ”överträffades” aldrig någonsin i Finland.
 
Mellan 1920- och 60-talen genomfördes också olika skönhetstävlingar i Finland för att fastställa och kora ”den finska kroppstypen” och/eller ”Fröken Finland” och där finska forskare var aktiva för att säkerställa att världen nu en gång för alla skulle få se med egna ögon att finländarna minsann inte var några fula och oattraktiva s k ”snedögda mongoler” som svenskarna påstod att de var.
22366587_10155114261370847_9159685111197551460_n
22448264_10155114260805847_4217656576515188109_n
 
Även finskamerikanerna var synnerligen aktiva i att övertyga amerikanerna om att svenskarna ”ljög” om att de egentligen var ”halvmongoler” och en finskamerikansk tidning publicerade t o m ett foto på en finsk person och uppmanade sina läsare att klippa ut fotot och bära det i plånboken eller i fickan och visa upp det för alla (gissningsvis både vita och icke-vita) amerikaner som tvivlade på att finskamerikanerna var vita.
 
Det faktum att den svenska statligt finansierade forskarvärlden var synnerligen proaktiv för att ”skriva ut” (och kanske t o m ”mobba ut”) de finsktalande från den nordiska, västerländska och globala vitheten fick också politiska konsekvenser när Finland undantogs från den regel som säger att det endast krävs två års bosättning i Sverige för en nordbo för att erhålla svenskt medborgarskap (d v s den s k ”mongolteorin” skrev även ut Finland från den nordiska s k rasgemenskapen och fick därmed juridiska konsekvenser för de finska invandrarna i Sverige) liksom när USA, Kanada, Australien, Sydafrika och ett flertal latinamerikanska bosättarstater införde s k raskvoter på 1920-talet för att styra invandringen så att endast de vitaste européerna skulle kunna invandra i större mängd och finländarna erhöll överallt extremt låga s k raskvoter som ofta var på nivå med just de östasiatiska invandrargruppernas s k raskvoter eftersom de underförstått just var s k ”semimongoloida” (d v s precis som svenskarna hade bevisat genom sina enorma kroppsmätningsstudier).
 
I lagarnas och juridikens värld var det egentligen först på 1960-talet som de finsktalande ”välkomnades” in i vitheten och både i den vita nordiska gemenskapen liksom i den globala västerländska vitheten när de sista raskvoterna för finska invandrare avskaffades i de vita bosättarstaterna i Oceanien, södra Afrika och de båda Amerika och när även de finska invandrarna i Sverige började kunna erhålla svenskt medborgarskap utifrån samma regler som gällde för de andra ”germanska” och s k nordiskt vita nordiska invandrarna i Sverige.
 
Bland ”vanliga” svensktalande tog det dock sannolikt ännu längre tid innan de finsktalande började betraktas som vita till fullo, d v s även om stater ändrar lagar så förändras ofta inte människors attityder förrän långt senare:
 
Kanske var det först när de finska ”andrageneration:arna” (och även vissa s k ”tredjegeneration:are”) började bli extremt överrepresenterade inom den svenska extremhögern på 1990- och 2000-talen som de finsktalande kom att erkännas som vita till fullo? Eller kanske var det först när de s k blandäktenskapen mellan finska invandrare (och fr a finska kvinnor) i Sverige och majoritetssvenskar satte fart på allvar på 1980- och 90-talen? Eller kanske var det först när sverigefinnarna och majoritetssvenskarna börjad uppvisa samma extremt höga förvärvsfrekvensnivåer på 2000- och 2010-talen?
 
Naturligtvis är det omöjligt att ”pinpoint:a” när de svensktalande slutligen ”släppte in” de finsktalande i både den nordiska och den västerländska vitheten men att så har skett idag är nog trots allt dock ett faktum, d v s idag anser nog den överväldigande majoriteten av alla svensktalande att de finsktalande är vita nordbor och västerlänningar och de allra allra flesta skulle sannolikt se ut som ett frågetecken om någon skulle påsta att de finsktalande är ”halvmongoloida”, och därmed är den svenska ”rasskulden” till Finland nu kanske äntligen ”betald”?

Den svenska rasforskningen (och rasismen) var främst inriktad på de s k ”mongoloida” utseendedragen hos finnar och samer

Per Wirtén recenserar Maja Hagermans nya bok om den svenska rasforskningens portalfigur, ”superkändis” och ”gigant” Herman Lundborg:

http://www.expressen.se/kultur/raskrigaren-som-levde-dubbelliv

Vad gäller Lundborgs alla egna (hemliga) intimrelationer med dem vars kroppar han mätte och studerade och egentligen föraktade, d v s med alla de finsktalande och samiska kvinnor i Norrland som han tog som älskarinnor och i flera fall gjorde med barn, så är det knappast något anmärkningsvärt: Det var mycket vanligt under kolonialtiden att även de mest rasistiska europeiska forskarna som samlade in material och genomförde studier i kolonierna också tog sig älskarinnor (och även fick barn med dessa) bland de infödda kvinnorna i t ex Afrika, Asien och Oceanien.

Det som få känner till idag (förutom alla med finskt och samiskt påbrå som så klart vet det mycket väl) är att den svenska rasforskningen var i stort sett helt fokuserad på att kartlägga, mäta och motverka (genom att försöka förhindra fortsatt rasblandning i fr a Norrland) de s k kortskalliga och mongoloida (d v s asiatiska) dragen hos de finsktalande minoriteterna och den samiska ursprungsbefolkningen.

Det går en röd tråd från den svenska rasforskningens urfädrer Anders Retzius och Sven Nilsson vilka båda redan vid 1800-talets mitt utarbetade teorier om kortskalliga och småväxta mongoloida samer som hade undanträngts av långskalliga och högresta germanska svenskar (d v s en slags raskrigsteori) och fram tills några av de sista avhandlingarna i svensk rasforskning som lades fram och försvarades kring 1960 och fortfarande kunde handla om hur de finsktalandes kroppar egentligen var beskaffade (t ex blivande rektorn vid Umeå universitet Lars Beckmans avhandling).

Den svenska rasforskningen ägnade sig mycket lite eller knappt någonting alls åt att forska om t ex judars och romers kroppar, och än mindre om att forska om t ex afrikaner eller människor från Mellanöstern eller Latinamerika. Förutom de finsktalande och samerna var det snarare de ”rasblandade” resande som intresserade de svenska rasforskarna än t ex romerna: Det är först på 1960-talet som den stora kroppsmätningsstudien av de svenska romerna genomförs.

Denna svenska tradition av att se ned på och förakta och försöka ”breed:a” bort allt vad s k kortskalliga mongoloida utseendedrag heter är idag i mångt och mycket bortglömd men en kan ju fråga sig hur mycket av denna tradition som lever vidare i våra dagars ”gulinghumor”. Föraktet för asiatiska utseendedrag har m a o möjligen satt sig i folkdjupen även om rasforskningen idag är utrangerad och sannolikt lever arvet även vidare bland landets sverigefinnar och samer i form av ett slags internaliserat kroppsförakt i relation till majoritetssvenskarna.

Jag menar naturligtvis inte att de svenska rasforskarna inte såg ned på och föraktade romer och judar och afrikaner och andra icke-vita men det var inte de som var i fokus för den svenska rasforskningen – det var just i stort sett enbart de s k kortskalliga och mongoloida folken vilka i Sverige ansågs representeras av finsktalande och samer.

Och den stora ironin och epilogen i sammanhanget är så klart att majoritetssvenskarna idag är det västerländska folk som utan konkurrens har ingått familjerelationer allra mest med asiater per capita genom internationella adoptioner, internationella äktenskap och andra typer av intimrelationer.

När finnarna inte räknades som vita

olemmekomongoleja

Sveriges Radios sverigefinska redaktion Sisuradio fortsätter att under veckan sända flera reportage och inslag om den svenska rasforskningen i relation till de finsktalande grupperna – en aspekt av det svenska rastänkandet som hittills rönt mindre uppmärksamhet än den svenska rasforskning som riktades mot samer, romer och andra grupper: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=185&artikel=6157570 (på finska:http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=185&artikel=6154959) http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=185&artikel=6152864 (OBS: för alla som inte kan finska – ”Olemmeko Mongoleja?” betyder ”Är vi mongoler?”) Det handlar bl a om plundrandet av finska gravar som svenska forskare stod bakom och om de mänskliga kvarlevor efter finsktalande som olika högskolor, institutioner och myndigheter sitter på idag runtom i landet samt om hur de finsktalande grupperna i Norden ”mongoliserades” och kopplades ihop med Nord- och Östasiens olika folk både via språkligt och s k ”rasbiologiskt” släktskap och därmed skrevs ut ur den nordiska gemenskapen och ur den paneuropeiska och västerländska vitheten. Finländarna kallades nämligen omväxlande för halvasiater och ”halvmongoler” utifrån idén om den s k mongoloida rasen och sades vara ”gula” och icke-vita, vilket ledde till en massiv stigmatisering av s k mongoloida kroppsdrag. Så sent som på 1950-talet kunde svenska forskare studera finsktalandes kroppar (och blodgrupper) utifrån föreställningen om att de finsktalande var ”släkt med” asiater.

Idag onsdag sänder Sisuradion ett nyhetsinslag och imorgon torsdag ett längre inslag i sitt morgonprogram Huomenta Ruotsi, och samma dag (d v s imorgon) sänder Studio Sisu (kl. 16.10-17.00 i P6) ett samtal (på finska) om den svenska rasforskningens betydelse för dagens sverigefinnar. Sisuradions tvåspråkiga program i P4, Popula, kommer även att ta upp allt detta i sin sändning nu på fredag (kl. 18.10-19). Själv deltar jag i flera av dessa inslag och påminner om att den största gruppen som drabbades av det svenska rastänkandet just var de finsktalande grupperna i Norden då de andra minoriteterna var förhållandevis få till antalet, samt att det svenska rastänkandet inte så mycket handlade om en konkret hudfärgsrasism och om en skarp gränslinje mellan vita och icke-vita på samma sätt som var fallet i Europas kolonier i Afrika, Asien, Centralamerika och Oceanien och om möjligt än mer i bosättarkolonierna och bosättarstaterna i Nord- och Sydamerika, utan om just en stigmatisering av det vi idag skulle kalla asiatiska drag.

Det ironiska i denna berättelse om hur Sverige på ett synnerligen pro-aktivt och medvetet sätt och med vetenskapens hjälp (faktiskt redan från och med Philip Johan von Strahlenberg på 1740-talet) stigmatiserar ett grannfolk så till den milda grad att finländarna skrivs ut ur den globala vitheten och inte är välkomna som invandrare i kolonierna och bosättarstaterna under 1900-talet då de inte kategoriserades som vita, är att Sverige inte bara är det land som sedan 1950-talet överlägset har tagit emot flest finska invandrare (vi talar om närmare en halvmiljon invånare som har någon form av finskt påbrå två generationer bakåt) utan också att svenskarna utan konkurrens både har adopterat och gift sig med asiater mer än något annat västerländskt folk i världen sedan 1970- och 80-talen (vi talar om tiotusentals och åter tiotusentals asiatiska adoptivbarn och asiatiska kvinnor). Även Sameradion har f ö på sistone rapporterat om de svenska rasforskarna och gravplundrarna med anledning av Fredrik Svanbergs aktuella bok Människosamlarna där han både identifierar de svenska forskare och ”entreprenörer” som var mest aktiva i samlandet av mänskliga kvarlever för rasforskningens skull och några av de offer som i efterhand har gått att identifiera: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=6150257 http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=6143832 http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=6146605

Den svenska rasforskningen och finnarna

Blev nyss intervjuad av Sveriges Radios sverigefinska redaktion Sisuradio angående de svenska rasforskningssamlingarna av finska kvarlevor och skallar som hittills fått mindre uppmärksamhet än exempelvis de samiska kvarlevorna, men vilka likaledes hade en liknande proveniens, d v s ofta rena gravplundringar i form av dekapiteringar av i vissa fall ”färska” lik. De finsktalande minoriteterna i Sverige och de finsktalande finländarna betraktades mellan ca 1750-1950 som ”tatarer”, ”mongoler” eller helt enkelt som asiater, och märkligt eller typiskt nog var det en svensk som först verkar ha drivit denna hypotes ”vetenskapligt”, nämligen karolinen och språkforskaren Philip Johan von Strahlenberg som var en av tusentals svenska soldater som hamnade i rysk fångenskap efter det katastrofala nederlaget vid Poltava 1709. von Strahlenberg är även känd som en av Sveriges första asienforskare eller orientalister: han kartlade den asiatiska delen av det tsarryska imperiet och var en av de första i Europa som bl a inkluderade Korea korrekt på en karta (som idag förvaras på Carolina Rediviva i Uppsala), och han studerade flera av de uraliska och altaiska språk som talas i Sibirien. Idén om att finnarna var asiater togs sedermera upp av sådana portalfigurer inom rastänkandets idéhistoria som fransmannen (och sverigevännen: på 1870-talet var denne bosatt i Stockholm som fransk diplomat) Arthur de Gobineau som t o m betecknade finnarna som ”gula”.

Detta utskrivande av finnarna från både den nordiska (ras)gemenskapen och den europeiska dito, d v s i praktiken från vitheten i sig, resulterade bl a i att finska intellektuella såsom Matthias Alexander Castrén (typiskt nog var de mest radikala ”fennomanerna” oftast sprungna från den finlandssvenska bourgeoisien) svarade med att uppfinna hypotesen om den turanska rasen som sades inkludera alla de uralisk-altaiska folken från samer och finländare liksom ester och ungrare i väster via alla de olika turkfolken i Väst- och Centralasien till urfolken i Sibirien och koreaner och japaner. Ända in på 1930-talet fanns det turanska sällskap i Japan som odlade kontakter med Finland och Ungern: för både japaner och koreaner blev idén om den turanska rasen i stället ett sätt att koppla sig själva till Europa och ”civilisationen”, och ända in på 1990-talet kunde koreanska museer och guideböcker riktade till turister och utlänningar ”skryta med” att koreaner och finländare var ”släkt” med varandra.

Under första hälften av 1900-talet blev dock finska intellektuella och forskare besatta av att försöka återinskriva finnarna in i vitheten: Det är inte en slump att förutom i Sverige så var det just i Finland som de mest omfattande rasforskningsstudierna genomfördes vad gäller rena empiriska kroppsmätningsstudier – uppemot 100 000 finländares kroppar mättes för att bevisa att Finland var en vit nation, och bredvid Sverige var det också Finland som steriliserade flest av sin egen befolkning per capita.