Kategori: finnar
För första gången ska nu tornedalsfinska kvarlevor återlämnas och återbegravas
Sedan igår står det klart att ännu en återbegravning kommer att äga rum i augusti i år och denna gång rör det både tornedalska och samiska kvarlevor. Den svenska rasforskningen var nämligen särskilt inriktad på att undersöka omfattningen av den s k rasblandningen i Norrland mellan majoritetssvenska nybyggare, samer respektive finsktalande vilka gifte sig och fick blandade eller mixade barn med varande i allt högre grad fr o m 1800-talets andra hälft.
I Sverige finns det tusentals skelett, skallar och olika kroppsdelar som samlades in mellan ca 1860-1940 av de svenska rasforskarna och som ägs av staten och/eller olika institutioner (museer, högskolor, sjukhus, skolor o s v). Ett litet antal av dem har hittills repatrierats och återbegravts i takt med att en uppgörelse har börjat äga rum rörande arvet (och i detta fall det materiella och mänskliga arvet) efter den en gång så världsberömda svenska rasforskningen.
En stor del av kvarlevorna som användes som empiriskt underlag av rasforskarna kommer från majoritetssvenskar som i praktiken tillhörde socialgrupp fyra (kriminella, tiggare, hemlösa, psykiskt sjuka, funktionsnedsatta o s v) medan andra härrör från de nationella minoriteterna och ytterligare andra från olika utomeuropeiska länder.
Till exempel tog svenskar med sig kroppar, huvuden och kroppsdelar från Omdurman i nuvarande Sudan där ett blodigt slag ägde rum 1898 liksom från Beijing i dagens kinesiska folkrepublik efter Boxarupproret 1898-1901 samt från urfolksgravar i Anderna och Australien och enskilda forskare som Sven Hedin gjorde detsamma – Hedin högg t ex själv av huvudet på en nyligen avliden iranier (i lönndom – detta skedde på natten i anslutning till en helgedom) och skickade sedan huvudet till en vän som verkade som rasforskare.
”Den 18 augusti 2024 äger en ceremoni rum på Akamella ödekyrkogård, Muodoslompolo. Den berör tornedalska/kvänska/lantalaisiska och samiska kvarlevor.”
https://www.svenskakyrkan.se/luleastift/akamella
Efter 146 år är det dags för de tornedalska/kvänska/lantalaisiska och samiska kvarlevorna att återvända till Akamella ödekyrkogård. De grävdes upp 1878 och återfördes till Muonio Muodoslombolo i oktober 2022. Sedan dess har de förvarats av Pajala församling.
Detta är första gången återtagande av kvarlevor handlar om den meänkielitalande befolkningen.
Sommaren 1878 grävdes kranier upp från Akamella kyrkogård, Muodoslompolo, i pseudovetenskapliga rasbiologiska syften. Det framkom genom arbete som forskaren Carl Gösta Ojala utfört och redovisat i delrapporten Då människovärdet mättes (SOU2022:32), av Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset.
Delrapporten utgavs 2022 och sedan dess har Svenska tornedalingars riksförbund, STR-T, i samverkan med Svenska kyrkan, samemuseet Siida, Muonio sameby, Sametinget och Länsstyrelsen i Norrbotten arbetat för ett återtagande av kvarlevorna.
2001 återlämnades kvarlevor från 172 avlidna, från olika områden. Det var samemuseet Siida i finska Enare som tog emot återlämningen från anatomiavdelningen på institutionen för biomedicin vid Helsingfors universitet.
I denna anatomiska samling ingick kvarlevor från Akamella kyrkogård. Området kring Akamella och Muodoslompolo har historiskt befolkats av tornedalingar, kväner, lantalaiset och samer, och gör så fortfarande.
Kvarlevor överlämnades i oktober 2022 vid gränsen i Muonio Muodoslombolo. De 23 kranierna togs emot av STR-T och Muonio sameby. På plats fanns också representanter från sannings- och försoningskommissionen, Luleå stift, Pajala församling och lokala invånare. Sedan dess har kvarlevorna förvarats av församlingen.
En arbetsgrupp har bildats för planering av återbördande av kvarlevorna i gravens vila. Datumet för ceremonin är söndag den 18 augusti 2024 och platsen är ödekyrkogård Akamella i Muodoslombolo.
KI:s kvarlevor efter 82 finska personer ska nu repatrieras till Finland
Regeringen och närmare bestämt UD har nu beslutat att kvarlevorna efter 82 finska personer som grävdes upp av rasforskaren Gustaf Retzius för att användas som ”empiriskt underlag” i den svenska rasforskningen ska repatrieras till Finland för att där återbegravas.
Sverigefinska aktivister och antirasister har kämpat i flera år för att få till detta beslut, som kom igår, och kampanjat gentemot både KI, där kvarlevorna förvaras, och regeringen och nu händer det äntligen.
De svenska rasforskarna (liksom de finlandssvenska dito) blev under andra halvan av 1800-talet besatta av att skriva ut de finsktalande finländarna ur den nordiska vitheten och menade att de inte var helt och hållet vita utan snarare räknade de släktskap med asiater eller s k ”mongoler”.
Retzius spelade en avgörande roll för denna förment ”vetenskapliga” hypotes genom att försöka hitta den s k rasrena s k urfinnen och därför genomförde han 1873 en forskningsexpedition till Finland som resulterade i att han förde med sig ett flertal finska skallar hem till KI där han var verksam.
Fram tills nyligen hyllades Retzius av KI och på KI:s campusområde i Solna med en byst samt med en väg och en sal uppkallad efter sig men under ”BLM-året” 2020 valde KI ta ned bysten och idag har även salen och vägen bytt namn.
Retzius och de andra svenska rasforskarnas (liksom de finlandssvenska dito) hypotes fick långtgående konsekvenser in i vår tid.
Under 1900-talets första hälft kunde t ex finska invandrare i USA deporteras tillbaka till Finland med hänvisning till att de var asiater eller ”mongoler” och när USA införde sitt raskvotsystem på 1920-talet och började reglera invandringen efter vithetsgrad (fram tills 1965) ströps i det närmaste den finska invandringen till USA.
Och den svenska naturalisationslagen från 1924 exkluderade de finsktalande finländarna från att kunna söka medborgarskap efter att ha bott i landet i fem år. Detta kunde skandinaver från Norge och Danmark liksom Island och Färöarna göra tillsammans med svenskamerikaner, estlandssvenskar och gammalsvenskbybor. De svenska naturalisationsreglerna (som gällde fram tills 1954) skiljde m a o på s k nordiskt vita invandrare och s k ”halvasiatiska” eller ”semimongoloida” finsktalande finländare.
Så sent som på 60-talet kunde svenska doktorander disputera på omfattningen av den s k rasblandningen mellan majoritetssvenskar och finsktalande i Norrland och svenska uppslagsverk och läroböcker i skolan kunde hävda att finsktalande personer i landet (liksom i Finland och i världen i övrigt) inte var helt och hållet vita ända in på 1970-talet vilket särskilt drabbade tornedalingarna. Den rasism som finska arbetskraftsinvandrare utsattes för under efterkrigstiden bar slutligen tydliga spår av de svenska rasforskarnas gamla hypotes att de finsktalande finländarna kopplades samman med asiater eller s k ”mongoler”.
Om sverigefinnarna och det svenska rastänkandet
Ny unik studie om sverigefinnar använder sig av jämlikhetsdatametodens princip om självkategorisering
Idag den 24 februari är det sverigefinnarnas dag och den sverigefinska minoriteten är fortfarande landets största enskilda minoritet även om finska språket är på väg att försvinna bland de sverigefinska barnen och ungdomarna
Ny avhandling om synen på finsktalande i svenskspråkiga läroböcker visar att rastänkandet höll i sig fram tills 1960-talet
Ett av ytterst få inlägg i jämlikhetsdatadebatten som förespråkar jämlikhetsdata
Än en gång om när de finsktalande skrevs ut ur vitheten
Den svenska rasforskningen (och rasismen) var främst inriktad på de s k ”mongoloida” utseendedragen hos finnar och samer
Per Wirtén recenserar Maja Hagermans nya bok om den svenska rasforskningens portalfigur, ”superkändis” och ”gigant” Herman Lundborg:
http://www.expressen.se/kultur/raskrigaren-som-levde-dubbelliv
Vad gäller Lundborgs alla egna (hemliga) intimrelationer med dem vars kroppar han mätte och studerade och egentligen föraktade, d v s med alla de finsktalande och samiska kvinnor i Norrland som han tog som älskarinnor och i flera fall gjorde med barn, så är det knappast något anmärkningsvärt: Det var mycket vanligt under kolonialtiden att även de mest rasistiska europeiska forskarna som samlade in material och genomförde studier i kolonierna också tog sig älskarinnor (och även fick barn med dessa) bland de infödda kvinnorna i t ex Afrika, Asien och Oceanien.
Det som få känner till idag (förutom alla med finskt och samiskt påbrå som så klart vet det mycket väl) är att den svenska rasforskningen var i stort sett helt fokuserad på att kartlägga, mäta och motverka (genom att försöka förhindra fortsatt rasblandning i fr a Norrland) de s k kortskalliga och mongoloida (d v s asiatiska) dragen hos de finsktalande minoriteterna och den samiska ursprungsbefolkningen.
Det går en röd tråd från den svenska rasforskningens urfädrer Anders Retzius och Sven Nilsson vilka båda redan vid 1800-talets mitt utarbetade teorier om kortskalliga och småväxta mongoloida samer som hade undanträngts av långskalliga och högresta germanska svenskar (d v s en slags raskrigsteori) och fram tills några av de sista avhandlingarna i svensk rasforskning som lades fram och försvarades kring 1960 och fortfarande kunde handla om hur de finsktalandes kroppar egentligen var beskaffade (t ex blivande rektorn vid Umeå universitet Lars Beckmans avhandling).
Den svenska rasforskningen ägnade sig mycket lite eller knappt någonting alls åt att forska om t ex judars och romers kroppar, och än mindre om att forska om t ex afrikaner eller människor från Mellanöstern eller Latinamerika. Förutom de finsktalande och samerna var det snarare de ”rasblandade” resande som intresserade de svenska rasforskarna än t ex romerna: Det är först på 1960-talet som den stora kroppsmätningsstudien av de svenska romerna genomförs.
Denna svenska tradition av att se ned på och förakta och försöka ”breed:a” bort allt vad s k kortskalliga mongoloida utseendedrag heter är idag i mångt och mycket bortglömd men en kan ju fråga sig hur mycket av denna tradition som lever vidare i våra dagars ”gulinghumor”. Föraktet för asiatiska utseendedrag har m a o möjligen satt sig i folkdjupen även om rasforskningen idag är utrangerad och sannolikt lever arvet även vidare bland landets sverigefinnar och samer i form av ett slags internaliserat kroppsförakt i relation till majoritetssvenskarna.
Jag menar naturligtvis inte att de svenska rasforskarna inte såg ned på och föraktade romer och judar och afrikaner och andra icke-vita men det var inte de som var i fokus för den svenska rasforskningen – det var just i stort sett enbart de s k kortskalliga och mongoloida folken vilka i Sverige ansågs representeras av finsktalande och samer.
Och den stora ironin och epilogen i sammanhanget är så klart att majoritetssvenskarna idag är det västerländska folk som utan konkurrens har ingått familjerelationer allra mest med asiater per capita genom internationella adoptioner, internationella äktenskap och andra typer av intimrelationer.
När finnarna inte räknades som vita
Sveriges Radios sverigefinska redaktion Sisuradio fortsätter att under veckan sända flera reportage och inslag om den svenska rasforskningen i relation till de finsktalande grupperna – en aspekt av det svenska rastänkandet som hittills rönt mindre uppmärksamhet än den svenska rasforskning som riktades mot samer, romer och andra grupper: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=185&artikel=6157570 (på finska:http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=185&artikel=6154959) http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=185&artikel=6152864 (OBS: för alla som inte kan finska – ”Olemmeko Mongoleja?” betyder ”Är vi mongoler?”) Det handlar bl a om plundrandet av finska gravar som svenska forskare stod bakom och om de mänskliga kvarlevor efter finsktalande som olika högskolor, institutioner och myndigheter sitter på idag runtom i landet samt om hur de finsktalande grupperna i Norden ”mongoliserades” och kopplades ihop med Nord- och Östasiens olika folk både via språkligt och s k ”rasbiologiskt” släktskap och därmed skrevs ut ur den nordiska gemenskapen och ur den paneuropeiska och västerländska vitheten. Finländarna kallades nämligen omväxlande för halvasiater och ”halvmongoler” utifrån idén om den s k mongoloida rasen och sades vara ”gula” och icke-vita, vilket ledde till en massiv stigmatisering av s k mongoloida kroppsdrag. Så sent som på 1950-talet kunde svenska forskare studera finsktalandes kroppar (och blodgrupper) utifrån föreställningen om att de finsktalande var ”släkt med” asiater.
Idag onsdag sänder Sisuradion ett nyhetsinslag och imorgon torsdag ett längre inslag i sitt morgonprogram Huomenta Ruotsi, och samma dag (d v s imorgon) sänder Studio Sisu (kl. 16.10-17.00 i P6) ett samtal (på finska) om den svenska rasforskningens betydelse för dagens sverigefinnar. Sisuradions tvåspråkiga program i P4, Popula, kommer även att ta upp allt detta i sin sändning nu på fredag (kl. 18.10-19). Själv deltar jag i flera av dessa inslag och påminner om att den största gruppen som drabbades av det svenska rastänkandet just var de finsktalande grupperna i Norden då de andra minoriteterna var förhållandevis få till antalet, samt att det svenska rastänkandet inte så mycket handlade om en konkret hudfärgsrasism och om en skarp gränslinje mellan vita och icke-vita på samma sätt som var fallet i Europas kolonier i Afrika, Asien, Centralamerika och Oceanien och om möjligt än mer i bosättarkolonierna och bosättarstaterna i Nord- och Sydamerika, utan om just en stigmatisering av det vi idag skulle kalla asiatiska drag.
Det ironiska i denna berättelse om hur Sverige på ett synnerligen pro-aktivt och medvetet sätt och med vetenskapens hjälp (faktiskt redan från och med Philip Johan von Strahlenberg på 1740-talet) stigmatiserar ett grannfolk så till den milda grad att finländarna skrivs ut ur den globala vitheten och inte är välkomna som invandrare i kolonierna och bosättarstaterna under 1900-talet då de inte kategoriserades som vita, är att Sverige inte bara är det land som sedan 1950-talet överlägset har tagit emot flest finska invandrare (vi talar om närmare en halvmiljon invånare som har någon form av finskt påbrå två generationer bakåt) utan också att svenskarna utan konkurrens både har adopterat och gift sig med asiater mer än något annat västerländskt folk i världen sedan 1970- och 80-talen (vi talar om tiotusentals och åter tiotusentals asiatiska adoptivbarn och asiatiska kvinnor). Även Sameradion har f ö på sistone rapporterat om de svenska rasforskarna och gravplundrarna med anledning av Fredrik Svanbergs aktuella bok Människosamlarna där han både identifierar de svenska forskare och ”entreprenörer” som var mest aktiva i samlandet av mänskliga kvarlever för rasforskningens skull och några av de offer som i efterhand har gått att identifiera: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=6150257 http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=6143832 http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=6146605