Den svenska rasforskningen (och rasismen) var främst inriktad på de s k ”mongoloida” utseendedragen hos finnar och samer

Per Wirtén recenserar Maja Hagermans nya bok om den svenska rasforskningens portalfigur, ”superkändis” och ”gigant” Herman Lundborg:

http://www.expressen.se/kultur/raskrigaren-som-levde-dubbelliv

Vad gäller Lundborgs alla egna (hemliga) intimrelationer med dem vars kroppar han mätte och studerade och egentligen föraktade, d v s med alla de finsktalande och samiska kvinnor i Norrland som han tog som älskarinnor och i flera fall gjorde med barn, så är det knappast något anmärkningsvärt: Det var mycket vanligt under kolonialtiden att även de mest rasistiska europeiska forskarna som samlade in material och genomförde studier i kolonierna också tog sig älskarinnor (och även fick barn med dessa) bland de infödda kvinnorna i t ex Afrika, Asien och Oceanien.

Det som få känner till idag (förutom alla med finskt och samiskt påbrå som så klart vet det mycket väl) är att den svenska rasforskningen var i stort sett helt fokuserad på att kartlägga, mäta och motverka (genom att försöka förhindra fortsatt rasblandning i fr a Norrland) de s k kortskalliga och mongoloida (d v s asiatiska) dragen hos de finsktalande minoriteterna och den samiska ursprungsbefolkningen.

Det går en röd tråd från den svenska rasforskningens urfädrer Anders Retzius och Sven Nilsson vilka båda redan vid 1800-talets mitt utarbetade teorier om kortskalliga och småväxta mongoloida samer som hade undanträngts av långskalliga och högresta germanska svenskar (d v s en slags raskrigsteori) och fram tills några av de sista avhandlingarna i svensk rasforskning som lades fram och försvarades kring 1960 och fortfarande kunde handla om hur de finsktalandes kroppar egentligen var beskaffade (t ex blivande rektorn vid Umeå universitet Lars Beckmans avhandling).

Den svenska rasforskningen ägnade sig mycket lite eller knappt någonting alls åt att forska om t ex judars och romers kroppar, och än mindre om att forska om t ex afrikaner eller människor från Mellanöstern eller Latinamerika. Förutom de finsktalande och samerna var det snarare de ”rasblandade” resande som intresserade de svenska rasforskarna än t ex romerna: Det är först på 1960-talet som den stora kroppsmätningsstudien av de svenska romerna genomförs.

Denna svenska tradition av att se ned på och förakta och försöka ”breed:a” bort allt vad s k kortskalliga mongoloida utseendedrag heter är idag i mångt och mycket bortglömd men en kan ju fråga sig hur mycket av denna tradition som lever vidare i våra dagars ”gulinghumor”. Föraktet för asiatiska utseendedrag har m a o möjligen satt sig i folkdjupen även om rasforskningen idag är utrangerad och sannolikt lever arvet även vidare bland landets sverigefinnar och samer i form av ett slags internaliserat kroppsförakt i relation till majoritetssvenskarna.

Jag menar naturligtvis inte att de svenska rasforskarna inte såg ned på och föraktade romer och judar och afrikaner och andra icke-vita men det var inte de som var i fokus för den svenska rasforskningen – det var just i stort sett enbart de s k kortskalliga och mongoloida folken vilka i Sverige ansågs representeras av finsktalande och samer.

Och den stora ironin och epilogen i sammanhanget är så klart att majoritetssvenskarna idag är det västerländska folk som utan konkurrens har ingått familjerelationer allra mest med asiater per capita genom internationella adoptioner, internationella äktenskap och andra typer av intimrelationer.