Kategori: asiater

Om rasstereotyper av asiater inom den klassiska musiken

NY Times Javier C. Hernández skriver om (öst)asiaters situation inom den amerikanska konstmusikscenen i spåren av Stop Asian Hate-rörelsen: Många som lyssnar på klassisk musik och som fr a bevistar konserter och operaföreställningar har säkerligen noterat att nästan alla musiker är vita och de som inte är det är nästan alltid (öst)asiater (i stort sett ser musikerna f ö ut som publiken).

I USA finns det numera orkestrar där mellan en fjärdedel och en tredjedel av musikerna har någon slags bakgrund i Östasien och i Europa inklusive i Sverige har de allra flesta orkestrar numera åtminstone en eller en handfull musiker med samma bakgrund.

I Sverige är då personer med bakgrund i subsahariska Afrika, Latinamerika, den s k MENA-regionen och på Balkan kraftigt överrepresenterade inom populärmusiken medan personer med bakgrund i Öst- och Sydostasien knappt ens existerar inom populärmusiken utan de musiker som finns som har bakgrund i den sistnämnda regionen hittas generellt i stället inom den klassiska musiken.

Sedan rastänkandets tid har asiater stereotypiserats som varande något av själlösa robotar och maskiner som saknar ett känsloliv och vilka kan arbeta i stort sett hur mycket som helst samtidigt som de anses sakna genialitet, originalitet, kreativitet och individualitet och bara kopierar vita/Väst och det är uppenbart att döma av reportaget att arvet efter den typen av rastänkande fortfarande lever vidare än idag inom konstmusikscenen.

As reports of anti-Asian hate crimes spread in the United States earlier this year, David Kim, a violist in the San Francisco Symphony, found himself despondent. Kim, who is Korean American, was already disturbed by what he saw as widespread racism in classical music. He believed Asian string players were marginalized and treated “like cattle,” as he put it in a recent interview.

“Like a herd of mechanical robots.” And he felt his white colleagues in San Francisco, who make up 83 percent of the orchestra, did not share his urgency about building a culture more welcoming to Asian, Black and Latino players. Feeling isolated and angry, Kim, 40, began to question his career. In March he resigned as the sole musician of color on an orchestra committee focused on equity and inclusion. And after the ensemble resumed live performances in May, he took time off, feeling on several occasions too distraught to play.

“I felt invisible, even though I was speaking very loudly,” Kim said. “I lost my passion for music.”

By some measures, artists with roots in China, Japan, South Korea and other countries are well represented in classical music. They win top prizes at competitions and make up a substantial share of orchestras and conservatories. Stars like the Chinese American cellist Yo-Yo Ma, the Japanese American violinist Midori and the Chinese pianist Lang Lang are among the most sought-after performers in the world. Yet the success of some Asian artists obscures the fact that many face routine racism and discrimination, according to interviews with more than 40 orchestra players, soloists, opera singers, composers, students, teachers and administrators.

Asian artists encounter stereotypes that their music-making is soulless and mechanical. They are portrayed as exotic and treated as outsiders in a world with its main lineage from Europe. They are accused of besmirching cultural traditions that aren’t theirs and have become targets of online harassment and racial slurs. A While artists of Asian descent may be represented in classical music, many say they do not feel seen.


“At times, you feel like an endangered species,” said Xian Zhang, the music director of the New Jersey Symphony Orchestra. Zhang is one of a small number of Asian female conductors leading major ensembles. Zhang, who is Chinese American, said she has at times had difficulty persuading male musicians to take her seriously, including during appearances as a guest conductor in Europe.

“They don’t quite know how to react seeing an Asian woman on the podium telling them what to do,” she said.

The recent rise in reports of anti-Asian hate has aroused calls for change. Musicians have formed advocacy groups and have called on cultural organizations to add Asian leaders and to more prominently feature Asian artists and composers. But classical music has long been resistant to evolution. Deep-seated stereotypes about Asians continue to surface.

In June, the eminent violinist and conductor Pinchas Zukerman was widely denounced after he invoked racist stereotypes about Asians during a Juilliard master class. He later apologized. Even some of the industry’s most successful artists say a climate of casual racism has affected their careers.

Sumi Jo, 58, a renowned coloratura soprano from South Korea, described having several roles rescinded because stage directors thought she was not white enough.

“If you’re Asian and you want to be successful,” she said, “you must work 100 times harder, that’s for sure.”

Artists of Asian descent have long been the subject of racist tropes and slurs, dating back to at least the 1960s and ’70s, when musicians immigrated to the United States from Japan, Korea and other parts of East Asia to study and perform. A 1967 report in Time magazine, titled “Invasion From the Orient,” reflected the thinking of the era. “The stringed instruments were physically ideal for the Orientals: Their nimble fingers, so proficient in delicate calligraphy and other crafts, adapted easily to the demands of the fingerboard,” the article said.


Yet racist portrayals of Asian artists have persisted. Some have been told by conductors that they look like computer engineers, not classical musicians. Others have been described by audition committees as too weak and youthful to be taken seriously. Still others have been told their names are too foreign to pronounce or remember.

“You get written off as an automaton,” said Akiko Tarumoto, the assistant concertmaster of the Los Angeles Philharmonic. Tarumoto, 44, who is Japanese American, said that musicians of Asian descent in the Philharmonic are sometimes mistaken for each other, and in other ensembles she had heard fellow musicians refer to new hires simply as “Chinese girls.”

Celebrated soloists have tried to turn the stereotypes on their head. Lang Lang has said that his embrace of an exuberantly expressive style may have been in part a reaction to perceptions that Asians are cold and reserved.

Yuja Wang, another Chinese pianist, has tried, with mixed success, to satirize the stereotype of Asians as robots, which scholars attribute partly to misconceptions about the Suzuki method of teaching music. (It originated in Japan in the 1950s and was criticized in the West for producing homogeneous musicians, but remains in wide use, including among non-Asian students.)

In 2019, Wang joined a comedy duo for a contentious concert at Carnegie Hall that was filled with crude jokes about her sexual appeal and Chinese heritage. Wang, 34, said in an interview that early in her career she faced stereotypes that she was technically adept but emotionally shallow.

“I didn’t like how they just categorized us and pigeonholed us,” she said. While she said she has rarely experienced overt racism, Wang said she has at times felt like an outsider in the industry, including when others mispronounce her name or do not appear to take her seriously.

Other prominent soloists have been reluctant to speak publicly about race. Lang, Yo-Yo Ma, Midori and the star pianist Mitsuko Uchida declined to comment for this article.


Female artists of Asian descent say they face additional obstacles, including stereotypes that they are exotic and obedient. Soyeon Kate Lee, 42, a Korean American pianist, said a conductor once described her in front of other orchestra leaders as “cheap and good” and suggested she perform a lap dance.

Xenophobic suggestions that Asians are taking away orchestra jobs or spots at conservatories are also common. Yuka Kadota, a violinist for the Milwaukee Symphony Orchestra, said Asian musicians are seen as “some sort of invasive species, like carp or murder hornets.”

Kadota, 43, who is Japanese American, said she felt “self-conscious and slightly apologetic” during a recent performance of a Brahms string quintet, because four of the five players were women of Asian descent. “I don’t want people to think we’re taking over,” she said. Even as people of Asian descent make strides in orchestras, they remain underrepresented in many parts of the music industry, including conducting, composition and opera.


Works by Asian composers comprise about 2 percent of pieces planned by American orchestras in the 2021-22 season, according to an analysis of 88 orchestras by the Institute for Composer Diversity at the State University of New York at Fredonia.

The dearth of Asian artists is particularly striking in opera, which has long struggled with a lack of racial diversity. At the Metropolitan Opera, the largest performing arts organization in the United States, 14 of 233 singers announced for principal roles next season, or about 6 percent, are of Asian descent. Four appear in the same production: an abridged holiday version of Mozart’s “The Magic Flute.” (Asians make up about 14 percent of New York City’s population.) There are now a large number of Asians in important conservatory vocal programs; the Manhattan School of Music said that 47 percent of the students currently in its vocal arts department are of Asian descent. But they are not anywhere close to that well represented on opera stages.

Nicholas Phan, 42, a tenor of Chinese and Greek descent, said Asians tend to be seen as technically precise yet artistically vacuous. A teacher of Phan’s once told him he should adopt a non-Chinese surname so that competition judges and casting directors would not view him as “just another dumb Asian singer.”

When Asians win spots in opera productions, they are often typecast in roles such as Cio-Cio San in “Madama Butterfly” or the titular princess in “Turandot.” Those classics have been criticized for racist portrayals of Asians — though the prominent soprano He Hui, who is Chinese, said she loved singing Butterfly, one of her signature parts. Nina Yoshida Nelsen, a mezzo-soprano, said that of more than 180 performances she had given in the past decade, only nine were in roles that are not considered stereotypically Asian.

“My success has been predicated on my tokenization,” said Nelsen, 41, who is half Japanese. She wrote a Facebook post in March calling on others to “stop seeing my color and the shape of my eyes as something different — something to ‘typecast.’”

Within a week, Nelsen said, she had three offers, none of them for stereotypical roles.

“It’s time for us to speak up and not be afraid,” said Sou-Chun Su, 53, a Taiwan-born violinist in the Atlanta Symphony Orchestra since 1990. It was difficult, he said, to get leaders of the orchestra interested in concerns raised by Asian players until six people of Asian descent were shot and killed in Atlanta in March, which prompted widespread outcry. “It shouldn’t have taken something like that,” Su said.

(In a statement, the orchestra said it was working to build a more inclusive culture, though it acknowledged “we have much more to do.”) Hyeyung Yoon, a former member of the Chiara String Quartet, last year founded Asian Musical Voices of America, an alliance of artists, because she felt performers of Asian descent had no forum to discuss issues of racism and identity.

The group hosts monthly meetings on Zoom. Yoon said cultural institutions often exclude Asians from discussions about bringing more diversity to classical music because they are assumed to be adequately represented.

“The Asian experience is hardly present,” she said. Some artists have taken to social media to challenge their employers. Miran Kim, a violinist of South Korean descent in the Metropolitan Opera’s orchestra, recently wrote on Twitter about her “exhaustion and frustration” playing works with racist caricatures, such as “Madama Butterfly.”

She also criticized the Met for selling a Butterfly-themed sleep mask described as evoking “exotic elegance” and mimicking “the alluring eyes of an Indian princess or Japanese Geisha girl.” (The mask was removed from the online store and the Met apologized.) “We’re not included,” Kim, 31, said in an interview, referring to the lack of Asians in leadership positions. “We’re not part of the conversation.”


Yet significant challenges remain. David Kim, the violist at the San Francisco Symphony who is questioning his career, said he has grown tired of clashing with colleagues over issues like the tone of public statements on racism. He also feels the orchestra does not do enough to feature composers of color. Kim, who has played in the ensemble since 2009, said he is grappling with a sense of loss after realizing that his work as a classical musician no longer aligns with his values.

“I’m not proud of being a part of an industry that is so self-unaware, that’s so entitled and has so little regard for social justice,” he said. He says he believes change will not come until classical music — “racism disguised as art,” he called it — reckons with its legacy of intolerance. “On the surface, Asians are accepted in these realms of orchestras, ensembles and as soloists,” Kim said. “But are we really accepted?”

Radiotips: Idag sommarpratar konstnären Lap-See Lam

Radiotips: Idag kl. 13 sommarpratar konstnären Lap-See Lam på P1 som bl a kommer att tala om den s k Kinarestaurangens historia i Sverige, svensk-kinesiska relationer, sinofili och sinofobi. Under de senaste åren har Sommar i P1 breddat sin representation rejält men vad gäller sommarpratare som har någon slags bakgrund i Östasien eller Sydostasien (d v s i Stillahavsasien) så har de tyvärr varit mycket få och tillsammans med Lam så handlar om sammanlagt knappt 10 personer sedan programmet startade 1959 (såsom bl a Li Li, Yukiko Duke, Ola Wong, Angela Gui, Tom Xiong och Patrik Lundberg). Detta beror antagligen i sin tur på att det finns förhållandevis få personer med bakgrund i Östasien eller Sydostasien i den svenska offentligheten till skillnad från exempelvis personer med bakgrund i Latinamerika, subsahariska Afrika eller MENA-regionen. 

”Lap-See Lam rankas som en av Europas 30 mest lovande unga konstnärer av tidningen Forbes. 2021 mottog hon DN:s kulturpris. I sin konst uppmärksammar Lap-See Lam den svenska kinakrogens kulturhistoria som också är del av hennes familjs berättelse. Genom en sorts magisk realism och tekniker som 3D-scanning undersöker hon platsbegreppets relation till föreställningar om kulturell tillhörighet. I sitt program tar Lap-See Lam med lyssnarna genom en tidsportal på en resa från Kina slott, Drakbåten och Ostindiska kompaniet. – Här träffar jag historiska figurer – och försöker lära mig hur tungan och hjärtat hör ihop.”

”Ni har säkert varit och ätit på just en sån restaurang, stammishaket i ditt kvarter. Oftast är den här typen av ställen iögonfallande lika; färgerna går i rött eller grönt, entrén är kanske utsmyckad med ett spetsigt pagoda-tak och inuti restaurangen finns mjuka sitt-bås och en porlande liten damm med karpar. Här kan du äta fyra små rätter, buffé och friterad banan med glass till efterrätt. Ofta heter krogen något med palace eller garden och ska föra din kulinariska upplevelse långt tillbaka till kejsartidens kina, Mittens Rike, Qing-dynastin.

Historisk korrekthet är inte så viktig, så länge den för dig långt bort till en annanstans. Den här typen av restaurang är en drömbild av det kinesiska som frusit i tiden. Och denna drömbild ska nu vakna till liv, genom den här berättelsen.”

”Jag har en personlig koppling till kinakrogar. Min mormor startade en tillsammans med sin bror på Söder i Stockholm i slutet av 70-talet, som sen skulle komma att drivas av mina föräldrar fram till 2014 – jag är med andra ord uppvuxen i den här miljön. Men nu stänger fler och fler restauranger ner – och jag har påbörjat en resa genom landet; med en 3D-scanner fotograferar jag varenda kinakrog jag kan hitta. Jag vet inte vad jag vill med det här arbetet; mer än att jag på något vis vill arkivera den här miljön – innan krogarna försvinner för alltid.

Shirley springer in på kontoret och jag ställer 3D-skannern i mitten av matsalen. Jag duckar bakom ett stenlejon, så att den inte råkar skanna in mig, och så backar jag in i köket. Jag känner igen altaret – ett likadant som vi haft på vårt ställe för att kunna be till restauranggudarna.

Jag känner också igen wokpannorna och det Willow-mönstrade porslinet men Darin-affischen och Skogaholmslimpan är något nytt i just det här köket. Jag kan inte låta bli att snoka… jag passerar frysen och rör mig in mot skafferiet; drar min hand över läskbackar, potatismjöl och bambuskott på konserv. Barndomens minnen dyker upp, jag försöker stå emot men drabbas av en nästan förbjuden känsla av sentimentalitet. Får jag ens känna så här?

För generationerna innan oss, som Shirley och min mormor, var krögarlivet en sorts mellanlandning; ett sätt att tjäna pengar och skapa ett bättre liv för kommande generationer. Kinakrogen, som affärsmodell, var redan väl beprövad i andra länder – och med lite anpassning till den svenska kulturen, så skulle den bli populär även här.

Vi barn och barnbarn skulle utbilda oss – inte jobba i kök eller servera. Klassresan skulle befria oss från att spela med i den här skådeplatsen. Så, här finns inte plats för sentimentalitet eller nostalgi.”


”Jag står i en högtidlig sal med väggar täckta av sidentapeter. Ett slott? Framför den ena dörren står en skärm av kinesiskt lackverk och på bägge sidorna av den står två stora krukor med apelsinträd. I mitten av salen dukar ett tiotal betjänter upp ett stort ovalt bord, alla iklädda 1700-talskostymer och vita peruker med låg tofs i nacken. En spänd förväntan av att nåt stort ska ske ligger i luften. Jag biter mig i tungan för att se om jag vaknar – men det gör jag inte. Den där ristunnan måste ha varit någon sorts portal…och jag sprang efter mormor på flygplanet…men var är jag nu?

En av betjänterna arrangerar frukt och bakelser på hög, och en annan putsar noga de guldförgyllda ramarna som omger spegelmålningarna på andra sidan rummet. Motiven, som är målade med livliga färger på spegelglas, porträtterar ett kungligt par och i reflektionen ser jag plötsligt mig själv? Jag bär liknande kläder och frisyr som betjänterna och i handen balanserar jag en tung mintgrön porslinskanna. Jag inser att jag måste ha förvandlats till en tjänsteflicka på ett sprillans nytt Kina slott på Drottningholm och året är 1753. Det varma teet doftar jasminblad och bränner min hand. Jag rycker till och en skvätt hamnar på det nyputsade marmorgolvet.

“Du där!” ryter en stressad röst från håll. “Hur vågar du förlora kontrollen på vår Drottnings födelsedag? Det du har i handen är vår magnifika servis i Dresden-porslin…“ Min blick flackar mellan porslinskannan i min darrande hand och den auktoritära mannen framför mig. “Vem är du?” stammar jag fram och mannen blir nu högröd i ansiktet. “Jag, den högaktade ceremonimästaren klarar inte åsynen av din värdelösa motorik! Gå ut omedelbart! Sjas!” Han vänder klackarna mot sina två assistenter och en husmor springer fram och tar tekannan ifrån mig. Medan jag söker efter en utgång hör jag hans vassa röst eka i salarna:

“Ett Chinois Lust Palais förtjänar endast betjänter av rang! Hör ni alla det? Konungen förväntar sig en fest för alla sinnen illuminerat av orientalisk flärd, inte en bal för drängar… Alla ska vara så utklädda till mandariner så att vår Drottning tror att vi är i Förbjudna Staden i Peking. Snabbt ombyte sen genrep av kinesiskan!” Tjänarna byter om till sidenjackor och börjar genast öva på uppvisningen.

Försiktigt smyger jag ut mot entrén. Då får jag syn på en liten pojke som gömmer sig i salen bakom en porslinsfigur nästan lika stor som honom själv. När jag närmar mig honom märker jag att han gråter. “Hur är det fatt lille vän, har du gått vilse?” tröstar jag och räcker honom en näsduk. Pojkens gula sidendräkt med långa ärmar och brokader är fläckig av tårar och snor. På huvudet bär han en svart hatt med en påfågelfjäder, inte helt olik porslinfigurens.

I handen håller han i en röd sammetsdyna med breda guldfransar och krepiner. Han räcker fram den, pekar på gropen mitt i dynan och säger med bruten röst: “Nycklarna… Jag har tappat bort dem! Jag har övat på min kinesiska i månader och nu har jag förstört allt…Ceremonimästaren och kungen får inget veta. Snälla, kan du hjälpa mig leta?”

Han tar min hand i sin och vi letar i under sängkammaren och taburetterna, lyfter på målade gardiner, kikar ner i vaser och bakom soffor klädda med ostindiska tyger. Pojken öppnar lådan till en japansk lackbyrå fylld med solfjädrar, tusch-kakor och små kammar. “Mina föräldrar är tokiga i allt som kommer från Fjärran Östern”, säger den lille pojken.

Jag får hejda hans nyfikna barnfingrar och påminna om att det är nycklarna vi ska hitta. Jag bortser från det absurda i att jag nu gjort två tidsresor på samma dag och fortsätter vandra genom slottets salar tillsammans med den lille pojken – som en dag ska bli Sveriges kung.

Jag befinner mig alltså på Kina slott 1753 och den lille pojken bredvid mig måste vara prins Gustav… och hans mamma måste därför vara drottning Lovisa Ulrika. Jag minns dem vagt från historielektionerna. Det var hon som fick det här lusthuset i gåva av sin man kung Adolf Fredrik som låtit bygga det i hemlighet i deras slottsträdgård på Drottningholm.

Prins Gustav är utklädd till kinesisk pojke och det är han som ska överlämna nyckeln till sin mamma drottningen som en del av överraskningen. Så jag förstår hur viktig den här nyckeln är. Vi måste hitta den! Jag fattar hans hand och vi går genom paviljongen som är inrett helt i kinesiserande stil.

Kungaparet är långt ifrån ensamma att vurma för Kina; under den här perioden såg hela Europas elit det österländska imperiet som förebild och ideal. Tidiga reseskildringar bidrog till bilden av Kina som en sinnebild för upplysningen med sina lärda filosofer, förnuftiga styre och ovanligt höga moral – men oftast var det en starkt idealiserad fiktiv utopi som beskrevs. Ostindiska Kompaniets importvaror som siden, porslin och konsthantverk blev därmed statusmarkörer.

Att imitera den kinesiska estetiken var ett bevis för makt, kunskap och modernitet – men man brydde sig inte särskilt mycket om att skaffa sig en djupare förståelse för bakgrund och innehåll, eller att skapa en korrekt bild av det kinesiska; såsom här på Kina slott, ett lusthus i typisk chinoiserie; med fransk rokoko klädd i orientalisk dräkt med drakar och parasoller. På festen skulle den fransk-kinesiska baletten dansa till turkisk musik… så länge den exotiska bilden förblev intakt kunde man peta in lite vad som helst. Precis som med kinakrogarna, skapades här ett slags blickens iscensättning – en flykt från vardagen, till en lockande idyll i österländsk inramning.”


”Drakbåten, som den kallas i folkmun, fördes från Shanghai till Göteborg i början på 90-talet av krögaren Johan Wang som drömde om att bedriva restaurangverksamhet ombord. Tanken var att det skulle bli en flytande nöjesverksamhet med plats för 230 sittande gäster – en helhetsupplevelse, den ultimata kinakrogen – fast flytande. Drakbåten seglade mellan Amsterdam, Köpenhamn, Stockholm och Göteborg – men den blev aldrig tillräckligt lönsam. Länge låg den övergiven vid Drömmarnas kaj i Göteborg, där den förföll och ockuperades av hemlösa och festglada ungdomar. Det gick rykten om att det spökade där, att människor som tagit sig ombord blev jagade av vålnader utan ansikten.

Jag fortsätter gå genom restaurangsalen, uppför en trappa. Överallt hörs ljud, och jag inser att jag faktiskt varit här förut. Drakbåten används idag som spökhus av Gröna Lund och när jag snubblar uppför trappstegen ser jag en affisch från nöjesfältet. Det står: “… I ett skepp från Orienten döljer sig en ondska från en tusen år gammal förbannelse….”

Jag tänker, att i Sverige har vi genom historien alltid haft en bild av Kina – inte bara som en geografisk plats – utan främst som en stämning. Men den här stämningen har varit tudelad och motsägelsefull: det har skiftat mellan begär och motvilja.

Ibland har det funnits en fascination för det exotiska och mystiska. Precis som på Kina slott, har Kina framhävts som nån sorts idealisk drömvärld, den har lyfts fram som det mest framstående och högaktade. Vi har blickat mot “Mittens rike” och tänkt byggnadskonst, vetenskap och filosofi.

Andra gånger har det varit tvärtom. Skräcken för den så kallade ”gula faran” har genom historien skymtat förbi i olika skepnader, som rädslan för att Kina ska ta över världen och våra jobb med hjälp av en armé av högpresterande arbetare… eller tron på att coronaviruset egentligen är ett ”kinavirus”, framtaget i laboratorium som ett biologiskt vapen.

Begreppet “gula faran” har funnits med sen den tyske kejsaren Wilhelm den andre i slutet av 1800-talet odlade idén om ett apokalyptiskt krig mellan asiater och vita. Framförallt blev detta tänk ett sätt för européerna att legitimera en imperialistisk expansion över länder i Asien – allt som beskrivs som farligt, måste ju hållas i schack.

Kanske är denna tudelade stämning egentligen två sidor av samma mynt? Där skildringen av Kina fungerar som en motbild av Sverige och reflekterar vad vi själva fascineras av men också fruktar. Varken Kina slott, Drakbåten eller kinakrogarna utgör ju det riktiga eller verkliga Kina – vad det nu än är – utan det är bilder vi projicerar av en annan tid och en annan plats. Så, vad gör vi med denna annanhetens tid och plats, kan vi, trots allt, hitta mening i den?”


”Jag är kvar på Drakbåten och står nu under däck, öga mot öga med en ung man i läderstövlar. Han är ganska kort, men i byxlinningen ser jag att han har en liten dolk. Borde jag vara rädd? Jag får inte fram ett ord, så mannen börjar nu tala:

– Vem är du, en förrymd skeppspojke? Jag hoppas du inte stoppat något porslin i egen ficka, då kastar jag dig överbord!!”

– Vad då för porslin, menar du restaurang-faten? frågar jag.

– Är du helt bortkollrad av sjösjuka? Eller har du fått focken i huvudet?

Mannen rullar med sina ögon och lägger sin långa fläta över ryggen. Han pratar svenska med kantonesisk accent. Han låter högtidlig och allvarsam men det unga ansiktet utstrålar en 20-årings energi. Jag känner igen den här unge mannen, men jag kan inte placera honom.

– Du kanske kan hjälpa mig att putsa mina stövlar innan audiensen hos konungen!

– Va, vilken kung?

– Som tolk för Ostindiska kompaniet ska jag träffa Sveriges Konung Gustav den tredje när vi landstigit i Sverige.

Gustav den tredje, han var väl prins när vi sågs sist? Ostindiska kompaniet? Allting snurrar. Vad gör den här mannen egentligen ombord på Drakbåten.

– Se så, börja.

Han pekar demonstrativt på sina stövlar. Motvilligt hukar jag mig och börjar gnida en trasa mot lädret.

– Det svenska folket är litet, men de är galna i våra varor. Det är sannerligen en flytande skattkista av Ostindiska drömmar, säger mannen samtidigt som han tar fram ett porslinsfat.

Kanten är dekorerad i guld, en blomstergirlang och i mitten står ett namn: Afock. Jag tittar upp på mannen och inser i samma stund vem han är. Jag har sett porslinsfatet på Östasiatiska museet och porträttet av honom på Nationalmuseum – jag har läst om honom på musei-skyltarna. Mannen heter Choi Afock och brukar beskrivas som den första kinesiska medborgaren att besöka Sverige.

– Hur lång har den här resan varit? undrar jag.

– I över 9 månader har jag trängst med rötfeber och skörbjugg! Om jag inte stiger i land nu så hoppar jag över bord!

Han är ganska lik sig från porträttet, jag vill minnas att det är en oljemålning där han sitter i mitten. Till vänster om honom håller en närgången grevinna i hans fläta och mannen till höger, en riktig voyeur, betraktar den intima scenen.

– De vill ju få med mig till Sverige för sin egen vinnings skull…att visa upp en kantonesisk köpman är en fjäder i hatten för dom fina herrarna från kompaniet.

Jag vet vad som kommer hända Afock men låtsas som ingenting. De kommande månaderna kommer han att resa land och rike runt; från societetens salonger, till berömda koppargruvor och som grande finale – det svenska hovet. Jag kan bara föreställa mig de nyfikna blickar Afock måste ha fått under sin resa; han måste ha blivit betraktad som en utomjording. Jag vill veta mer. Om jag spelar mina kort rätt kanske jag får följa med?

Läste han poesi för de rika grevarna? Tog de sig alla frihet och rörde vid hans fläta? Och vilka ord utväxlades mellan honom och kungen, som redan som liten prins lärt sig att fascineras av Mittens rike, utklädd till mandarin på sin mammas slott… Var han en välkommen gäst eller mest en uppvisning? Kanske kan jag utge mig för att vara hans medhjälpare från Kanton, men i hemlighet en infiltratör från framtiden.

Jag följer med honom upp på däck och ser en stor folkmassa i Göteborgs hamn som förväntansfullt stått och väntat på skeppet. Jag upprepar för mig själv att jag är Afocks trogne assistent, Ah-See. De vinkar med vita näsdukar, visslar och applåderar. Det är som att hela stan samlats för att möta det praktfulla fartyget. När vi närmar oss kaj, ser jag honom igen – den kostymklädda mannen med mustasch och ärr! *Mannen talar kanto* Han vinkar mot mig och ropar: “En glädje driver hundra sorger på flykten. Du ska inte av här, du måste resa vidare!”

“Vad är det med dig, du ser lite blek ut?” säger Afock. Han går i land men jag står kvar på däck, som paralyserad. Jag ser färgerna – rött, svart och guld flimrar förbi och jag inser vad som håller på att hända. “Åh nej, inte en gång till” tänker jag innan det börjar regna drakfjäll och allt blir svart.”


”I taket hänger praktfulla kristallkronor och emellan dem bryter röda rislampor av stilen. Vi är på Berns i Stockholm, på öppningen av Sveriges första kinesiska restaurang, men den drivs inte av kineser utan idén är framtagen av Berns nya ägare och direktör. Och ikväll, ska det serveras ”äkta kinesisk stämning – så äkta det överhuvudtaget kan göras här i Sverige”. Hovmästaren presenterar kvällens meny och ger gästerna en lektion i att äta med pinnar.

Reportern säger att han ska beställa en drink och ber mig därför att gå in i köket och göra kompletterande intervjuer med kockarna. När jag kommer in ser jag de i vita kläder och matchande hattar.

De arbetar snabbt, en av dem hackar fläsk i fyrkantiga bitar, den andra kocken wokar alltsammans i en tung gjutjärnspanna och den tredje slevar upp ris. De vill först inte bli intervjuade och ryggar tillbaka när jag håller upp mikrofonen. Men när jag pekar på en skål med picklade grönsaker och frågar “Är det Cha Choi?” mjuknar deras ansikten upp. “Så du vet du vad det är?” Jag nickar och sedan börjar de berätta.

De tre kockarna säger att de hade helt andra drömmar när de anlände till Stockholm. The New China Troupe, som trion kallas, är jonglörer som kommit hit för att uppträda i en varieté på China Teatern. Men på grund av andra världskriget kan de inte återvända hem. Så nu jobbar de här i köket, på hotellet bredvid teatern.

“Så fort kriget är över ska vi resa härifrån”, säger han som heter Li Chun Lin. Kockarna vet ju inte att jag är tidsresenär… så jag låtsas höja förvånat på ögonbrynen. Jag har hört deras berättelse av äldre släktingar, berättelsen om dom första kinesiska kockarna i Sverige. När kriget tog slut och jonglörerna fick åka hem anställdes två prominenta kockar från en restaurang i Berlin.

Man kan ju tro att det skulle vara ett vinnande koncept – men det fick förödande konsekvenser… enligt skrönan blev kockarna indragna i ett svartsjukedrama som slutade med att en av dem högg den andre med en kniv i Berns kök. Den som högg hamnade på Långholmen och den som blev huggen återhämtade sig aldrig.

Återigen stod Berns utan kockar men den kinesiska ambassaden i Stockholm förbarmade sig då över restaurangen och lät dem anställa ambassadens egen kock. Det var en man vid namn Liu Wan Chong – och han har en särskild betydelse för de svensk-kinesiska krogarnas historia. Liu Wan Chong var nämligen en sjömanskock som blivit akterseglad på Västkusten.

Efter sin tid på Berns kom han att 1959 öppna Sveriges första kinakrog, driven av en kinesisk landsman: Restaurang Kinesiska Muren i Göteborg.”

Ny egen studie om de svenska asiaterna

Så är en av ett mycket litet antal akademiska artiklar (och texter överhuvudtaget) nu publicerad som handlar om (och studerar) svenska (sydost- och öst)asiater – nämligen min egen artikel (och studie) ”In search of the Swedish Asians: Representations of Asians and experiences of being Asian in contemporary Sweden as reflected in the non-white Swedish literature” som hittas i det senaste numret av (de nordiska migrationsforskarnas akademiska tidskrift) Nordic Journal of Migration Research.


Varför så oerhört få svenska forskare (och skribenter överhuvudtaget) skriver om och ens bryr sig om de svenska (sydost- och öst)asiaterna trots att de numera utgör över 225 000 invånare i landet är det dock ingen som egentligen vet.

Svenska asiater eller asiater i Sverige med någon form av bakgrund i Stillahavsasien eller i Nordost- och Sydostasien uppgår idag till en bit över 225 000 invånare och överstiger därmed med råge antalet svenska latinamerikaner vilka tillsammans med de svenska kariberna uppgår till lite mer än 170 000 invånare.

Till skillnad från både de svenska latinamerikanerna, de cirka 340 000 afrosvenskarna och de 100 000-tals invånare i landet som har bakgrund i sydöstra Europa och i före detta Jugoslavien samt i Västasien och Nordafrika så är de svenska asiaterna dock inte särskilt närvarande och synliga alls.

Denna relativa frånvaro gäller både i minoritetssammanhang och i miljonprogramsområdena liksom i offentligheten i stort såsom i relation till antirasistiska frågor och till migrations- och integrationsfrågor eller i politiska, mediala, kulturella och inte minst just akademiska sammanhang.

Vad gäller de sammanlagt 225 964 svenska asiaterna (siffran härrör från den 31 december 2020 så idag är de med all sannolikhet fler än så) så är 2/3 av dem invandrade och de resterande är inrikes födda. Av de utrikes födda asiaterna är över 2/3 kvinnor och vidare är uppemot 15% av alla svenska asiater adopterade av i huvudsak majoritetsinvånare och av de adopterade är likaså närmare 2/3 kvinnor.

Till skillnad från de tidigare nämnda demografiska minoritetskategorierna vilka generellt domineras av män i större eller mindre grad såsom invånarna från den så kallade MENA-regionen (varibland pojkar och män dominerar numerärt) så domineras de svenska asiaterna med andra ord i mycket hög grad av flickor och kvinnor och en relativt hög andel av dem är adopterade.

Vidare är endast 7,4% av de svenska asiaterna så kallade ”andragenerationare” i den meningen att de är födda i Sverige med två föräldrar som är födda i samma land såsom till exempel att de är födda i Sverige med två föräldrar som är födda i Kina, Vietnam eller Filippinerna. Denna påtagligt låga procentsiffra indikerar att den asiatiska minoriteten i Sverige inte till övervägande delen består av så kallade endogama kärnfamiljer där både fadern och modern är födda i samma land vilka har barn tillsammans och vilket är fallet vad gäller särskilt invånarna med bakgrund i den så kallade MENA-regionen och i större delen av subsahariska Afrika varibland ”normen” är att både fadern och modern härrör från samma ursprungsland eller åtminstone från samma ursprungsregion (t ex att både far och mor är invandrade från Syrien och att barnen är födda i Syrien alternativt födda i Sverige med två föräldrar födda i Syrien).

Över en fjärdedel av alla svenska asiater är i stället inrikes födda och blandade eller mixade och de allra flesta av dem har en förälder från regionen och en förälder som är svenskfödd. Över 80% av alla blandade eller mixade svenska asiater som har en förälder från regionen och en förälder som är svenskfödd har därtill en moder från regionen och en svenskfödd fader – det vill säga den absoluta majoriteten av de blandade eller mixade asiaterna vilka då utgör över 1/4 av samtliga svenska asiater har i praktiken en asiatisk mor och en icke-asiatisk vit far.

Den forskning som föreligger om de svenska asiaterna är både mycket sparsam och fragmentarisk mot bakgrund av hur stor minoriteten trots allt är och består till största delen av framför allt socialmedicinska studier av kvinnor från regionen vilka lever tillsammans med majoritetssvenska män (t ex enstaka studier av kvinnor från t ex Vietnam, Kina eller Filippinerna vilka lever i heterosexuella intimrelationer med vita män). Därutöver finns det även enstaka studier av barn och vuxna från regionen vilka är adopterade av majoritetssvenskar.

Till skillnad från de tidigare nämnda minoriteterna såsom de svenska latinamerikanerna och afrosvenskarna eller exempelvis de svenska kurderna, iranierna, syrianerna, turkarna och afghanerna så finns det inte någon större rapport, någon introducerande översikt, någon antologi, någon monografi eller någon historik om de svenska asiaterna som minoritetskategori eller ens någon som helst avhandling eller uppsats om exempelvis de svenska kineserna, de svenska koreanerna eller de svenska filippinarna.

De svenska asiaterna lyfts helt enkelt aldrig fram specifikt vare sig i akademiska eller i icke-akademiska sammanhang och endast sporadiska och skissartade försök till att teckna en invandringshistorisk bakgrund till exempelvis de svenska japanerna, koreanerna, kineserna, vietnameserna, thailändarna och burmeserna har gjorts. Inom den svenska migrationsforskningen och så kallade IMER-forskningen, det vill säga studier om internationell migration och etniska relationer, har i stort sett samtliga större invandrargrupper och minoritetskategorier som härrör från en viss stat, region eller kontinent vid det här laget avhandlats och beforskats genom åren och därtill i de allra flesta fall många gånger om (det finns t ex en stor mängd studier om exempelvis de svenska chilenarna, de svenska etiopierna, de svenska turkarna eller de svenska iranierna).

Samtidigt har ännu ingen exempelvis doktorerat på de svenska thailändarna eller på de svenska malaysierna och ingen monografi överhuvudtaget föreligger exempelvis heller om de svenska mongolerna eller om de svenska indoneserna. En försiktig men samtidigt antagligen alltför generös uppskattning ger slutligen vid handen att det möjligen existerar ett 30-tal akademiska publikationer och texter i vid bemärkelse som utgör den samlade svenska forskningen om de svenska asiaterna.

Min egen artikel i Nordic Journal of Migration Research är därmed en av mycket mycket få akademiska studier om de svenska asiaterna och kanske den enda hittills som explicit och specifikt fokus på frågor om ras/rasism, minoriteter och svenskhet.

Per Hans podcast Osvenskheter intervjuar mig om rasismen mot asiater – hur den uppstod i närhistorien och hur den tar sig uttryck idag


Per Hans podcast Osvenskheter intervjuar mig om rasismen mot asiater – hur den uppstod i närhistorien och hur den tar sig uttryck idag.

”I det här avsnittet, som spelades in i slutet av april 2021, samtalar jag, Per Han med Tobias Hübinette om rasismen mot asiater. Denna typ av rasism har, liksom all rasism, pågått länge, men aldrig uppmärksammats i Sverige så mycket som i samband med pandemin. Dels för att viruset har sitt ursprung i Kina, dels för att vi lever i en främlingsfientlig och populistisk tid där ledare som Trump har eldat på med förakt och fördomar. Lägg därtill det fruktansvärda terrordåd som ägde rum den 16 mars i Atlanta, USA, där sex asiatiska kvinnor mördades. Ett dåd vars efterföljande protester också gjorde rasismen mot asiater tydlig i Sverige.

I ett försök att förstå allt detta backar Tobias och jag tillbaka till 1800-talet, då Europa och USA kom att överta makten från det en gång så mäktiga och högkulturella Kina. Och genom denna historiska vändning och i samband med konflikter, krig och kinesisk migration till USA uppstod stereotyper som Fu Manchu och begrepp som ”gula faran” som sedan blev ”tjing tjong” och andra nedlåtande begrepp som tyvärr lever kvar än idag. Vi pratar också om skådespelaren Verner Öhlund som under 1930-talet blev Hollywoodstjärna genom att spela en stereotypisk asiat.”

Det går en röd tråd från 1900-talets rasbiologiska stigmatisering av samernas påstått s k ”mongoloida” utseendedrag till vår tids svenska s k ”gulinghumor”

DN:s Björn Wiman skriver idag om den pågående John Bauer-utställningen på Waldemarsudde i Stockholm och påminner om hur det svenska rastänkandet under decennier var i stort sett helt och hållet fokuserat på att stigmatisera samernas påstått s k ”mongoloida” utseendedrag.

Detta var inte minst påtagligt i 1919 års stora rasutställning, som turnerade runt i landet och tros ha besökts och setts av en försvarlig del av dåtidens (majoritets)svenskar, med fotografier som dessa som skulle kontrastera barnen till planetens och mänsklighetens estetiskt mest tilltalande, vackraste, renaste och vitaste folk (d v s de infödda majoritetssvenskarna) med barnen till de svenska samerna. 

Det underliggande (rasliga) budskapet, som alla dåtidens svenskar förstod, var att s k intimrelationer över de s k rasgränserna skulle undvikas till varje pris mellan majoritetssvenskar och svenska samer så att s k rasblandning aldrig skulle uppstå så att det vackraste och ”snyggaste” folket på jorden skulle kunna fortsätta att förbli just det vackraste och ”snyggaste” folket på jorden.

Det officiella, ”vetenskapliga” och statliga föraktet för samernas påstått s k ”mongoloida” utseendedrag som gick ut på att få majoritetssvenskarna att tycka, tänka och känna att människor med s k ”mongoloida” utseendedrag helt enkelt är det fulaste som finns (och därmed förhindra desamma att bli tillsammans med och få barn med de sistnämnda) och fr a själva motsatsen till det vackraste och ”snyggaste” folket på jorden (d v s återigen de infödda majoritetssvenskarna) lärdes inte minst ut i den svenska skolan till årskull efter årskull och fotografier från 1919 års rasutställning och från Rasbiologiska institutet användes i läroböcker och läromedel långt in på 1960-talet.

Det är slutligen antagligen arvet efter denna sida av det specifika svenska rastänkandet som förklarar varför dagens svenskar antagligen ser ned på, skrattar åt och hånar s k ”mongoloida” utseendedrag än idag , d v s det s k svenska folket hjärntvättades helt enkelt i generation efter generation att likt Pavlovs hundar reagera så inför människor med s k ”mongoloida” utseendedrag och på något sätt satte sig denna hjärntvätt. 

Denna koppling mellan dåtidens stigmatisering av samernas påstått s k ”mongoloida” utseendedrag och vår tids svenska s k ”gulinghumor” är naturligtvis minst lika kontroversiell att göra som att koppla samman dåtidens antisemitiska karikatyrer med vår tids karikatyrer av (öst- och sydost)asiater och mig veterligen är jag kanske den enda i landet som gör det vad gäller båda dessa fall.


”Uppställningen en söndag utanför Prins Eugens Waldemarsudde kunde ha varit en installation över ”svenska kulturtyper”: en grupp med tre bångstyriga småbarn, en kvinna i keps och öronvärmare med en väderbiten man i funktionsplagg, två väninnor i stiliga regnkappor – och så en surt stampande journalist. Samtliga väntande på att släppas in från det råa duggregnet till konstmuseets coronasäkrade värme.

Den riktiga Svenska folktypsutställningen ägde emellertid rum drygt hundra år tidigare, i mars 1919 på Konstakademien i Stockholm. Även här var publiktrycket hårt: ”Särskilt på söndagarna har det varit verklig köbildning vid biljettförsäljningarna och det har varit mycket folk av olika sorter som strömma till”, rapporterade Dagens Nyheter.

Inne på utställningen minglade kändisar med kungligheter, konstnärer och politiker. En rad av Sveriges mest kända kulturprofiler som Anders Zorn, Ellen Key och Verner von Heidenstam hade gett den sitt stöd. Arrangören, läkaren och rasbiologen Herman Lundborg, hymlade inte med syftet: att öka intresset för rasbiologi och stärka svenskarnas medvetenhet om den rena rasens framtid. Sålunda fanns bilder som visade hur de avvikande och för folkstammens framtid skadliga typerna såg ut: finnar, samer, judar och andra.

Utställningen blev en stor succé och gick vidare på turné i landet. Två år senare antog också riksdagen – vilket författaren Maja Hagerman förtjänstfullt påminde om i veckans DN Kultur – den motion som ledde fram till skapandet av Statens institut för rasbiologi.

En av de konstnärer som inte var på plats på utställningen var John Bauer. Han hade året dessförinnan drunknat i en fartygsolycka på Vättern med sin fru Ester Ellqvist och den treårige sonen Putte.

Det är hans verk vi nu köar för att beskåda på Waldemarsudde.Väl inne i hans hemtama sagovärld är det lätt att uppleva parallellerna till vår tid, där trollsvansen kryper fram både i politiken och i populärkulturen. Men också hur renässansljuset i John Bauers måleri letar sig in i mörkret mellan de mäktiga furorna och skapar ett slags svindel. Hur man kan få något som är så litet att framstå som så monumentalt, och ja, förunderligt? Varifrån kom John Bauers inspiration?

I en av essäerna i utställningskatalogen skriver konstvetaren Jeff Werner om relationen mellan människa och troll, men också om sambandet mellan John Bauers bildvärld och rasbiologin.

Rasbiologin? Ja, även John Bauer var naturligtvis ett barn av sin tid. Redan under utbildningen vid Konstakademien fick han och hans kurskamrater lära sig skillnaden mellan olika fysionomier genom att studera kranier av olika raser. Inte minst gällde detta ”lappar”, som var den tidens nedsättande uttryck för samer. I textboken till Svenska folktypsutställningen står att läsa: ”Den lapska rasen kan knappast räknas bland de högre. Den är tvärtom en efterbliven utvecklingsform av människan.” Författaren erkänner visserligen samernas ”omisskänneliga begåvning” inom hemslöjd men varnar för att en ”inblandning” med denna ras ”icke kan tillföra svenska folket någon fysisk styrka” eller några större ”andliga värden”, tvärtom ”åstadkomma en brustenhet, en inre oro och slitning, som kan vålla mycken sorg och olycka.”

Parallellt med detta fanns hos många av tidens intellektuella en starkt exotiserande fascination för den samiska kulturen. Ett av de första uppdrag som John Bauer fick som konstnär var alltså att på plats illustrera ett praktverk om Lappland. Resan tycks ha haft en vitaliserande inverkan på den unga konstnären. I ett brev från 1904 skriver han till fästmön Ester att han stående på ett klippblock ”skrålar ut sina hymner till skönheten, till fjällen, till trollen, till dig.” Han fotograferar och försöker komma samerna inpå livet. ”Lapparna är någonting att måla”, konstaterar han förtjust.

Boken kom ut 1908 med illustrationer som ”Lappar i snöstorm” och ”Hämnd på dödsfienden”, ackompanjerade av texter (inte av Bauer) som föregriper de rasteoretiska resonemangen på Svenska folktypsutställningen av halvannat årtionde senare.

Vid samma tid får Bauer också i uppdrag att illustrera boken ”Lappfolk”, en äventyrsberättelse full av grovt rasistiska stereotyper som varnar för ett ”utrotningskrig” mellan samer och svenskar och där (den samiske) skurken i huvudrollen har samlat på sig oerhörda skatter av silver, koppar och mässing i en grotta. Bauer illustrerar också Gustaf Frödings dikt ”Ett gammalt bergtroll”, ett annat av de verk från tiden som upprättar en dikotomi mellan troll och människa, söder och norr, dal och fjäll.

Nu förstår nog de flesta vart detta är på väg? Just det. John Bauers folkkära troll är modellerade efter en stereotypiserad och rasistisk nidbild av samer. Inte för inte förknippades samer, i såväl Norge som Sverige, med troll vid denna tid; de ordnade ”trollmässor” och slog på ”trolltrumma”. Redan på 1940-talet kunde alltså Bauers biograf Harald Schiller peka på hur konstnärens möte med samerna i Lappland hade påverkat hans sagogestalter till utseende och kostymering: ”Redan den lapska klädedräkten ger honom många uppslag. Från den får han kolten med det breda bältet, den svängda kniven, de virade benkläderna, de toppiga pjäxorna och den spetsiga luvan.” Schiller noterar vidare, med tidstypiskt finess, att trollens ansikten bär likheter med samernas ”breda ansikten med grinande munnar och kisande ögon”, ”toviga hår och tandlösa läppar” samt ”gummornas fryntliga och fula ansikten”.

Vid det här laget – skulle kanske någon säga – känns det påkallat att slå igen Waldemarsudde och stämpla John Bauer som för evigt cancelled i kulturhistorien.

Men Jeff Werner menar i sin essä att det är precis tvärtom. Bauers troll blir inte mindre fascinerande att följa för att man känner till deras bedrövliga idéhistoriska bakgrund, tvärtom. Snarare visar de på det orimliga i vår tids skillnadstänkande och utpekande av andra som avvikande.”

Omnämnd i altmediesammanhang i både Sverige och i USA under veckan angående rasism mot asiater

Är det inte den ryska nyhetsbyrån Sputnik så är det amerikanska högerradikala Breitbart som citerar och skriver om mig och i båda fallen utan att fråga mig eller ens kontakta mig.

Denna gång handlar det konkret om att jag i veckan återigen berättade om att jag regelbundet och sedan många år tillbaka hånas och förlöjligas i det offentliga rummet av invånare i miljonprogramsområdena med utomeuropeisk bakgrund för att jag har (nordost/sydost)asiatiskt utseende och därmed sannolikt uppfattas som ”töntig”, ”löjlig”, ”bögig”, ”omanlig”, ”oattraktiv”, ”ful” och ”feminin” av de allra flesta i ”Orten” där många är väldigt medvetna om både utseende och apparition i övrigt. I samband med det beskrev jag fr a andragenerationskillarna på ett, anser uppenbarligen väldigt många, nedsättande och stereotypt sätt (såsom hur de klär sig, hur de rör sig och för sig med sina kroppar, hur deras kroppar ser ut, deras blickar, deras minspel, deras jakt på ”respekt” och maskulinitet, deras starka intresse för heterosexuellt sex och ”brudar” mm).

I veckan har ett flertal svenska högerradikala alternativmedier liksom NMR m fl grupperingar rapporterat om denna incident och jag har också tagit emot telefonsamtal från högerradikala alternativmedieföreträdare (såsom från Exakt24:s Mattias Dahlgren som ville få mig att erkänna att den svenska s k nationella rörelsen alltid har haft rätt och att jag nu själv faktiskt ger denna politiska rörelse rätt) och blivit omnämnd av Björn Björkqvist och Ludvig Delin i Svegots podd och av Christoffer Dulny och Martin Saxlind i podden Vita pillret samt även erhållit ett mycket stort antal reaktioner på incidenten från Bulletin-skribenter och på Twitter och Facebook liksom även på Gab.

”Omvänt” har ett stort antal fr a majoritetssvenska antirasister liksom även personer som själva har utomeuropeisk bakgrund och som kommer från och bor i miljonprogramsområdena hört av sig och reagerat starkt på att jag beskriver ”andragenerationsgrabbarna” med utomeuropeisk bakgrund i ”Orten” på ett enligt dem både mycket stereotypt och nedsättande vis.

På högerkanten verkar reaktionen vara något i stil med ”han får skylla sig själv som i åratal har stått upp för förorterna och deras invånare och inte har fattat att han själv som asiatisk man står lägst i kurs där” samt ”nu får han smaka på sin egen medicin som i åratal har hetsat mot och hängt ut majoritetssvenska SD:are och andra nationella som tillhör majoritetsbefolkningen på ett rasistiskt sätt”.

Och på vänsterkanten verkar reaktionen vara ”det är så förkastligt att just han som i åratal har stått upp för förorterna och deras invånare uttrycker sig så förnedrande och föraktfullt om desamma” samt ”han måste förstå att han som asiatisk man faktiskt drabbas långt mindre av rasism än Orten-ungdomarna med bakgrund i Mellanöstern, Afrika och Latinamerika i det svenska majoritetssamhället i stort och att det därför är rasistiskt och ett sätt att sparka nedåt när han beskriver dem på ett stereotypt sätt”.


”Tobias Hübinette, a Swedish academic and one of the founders of Sweden’s far-left “anti-hate” magazine Expo, claims to have suffered constant racial harassment from “young grown men with an overseas background”. Hübinette, who was born in South Korea and was allegedly active as a member of Anti-Fascist Action (AFA/Antifa) in the past, was one of the founding members of the Expo Magazine, published by the Expo Foundation, a far-left group in Sweden.

Now a faculty member at Karlstad University, where his research interests include “critical race and whiteness studies”, Hübinette wrote on Facebook that he has been subject to constant racist verbal attacks from young men of migrant backgrounds, Document.no reports. Hübinette said the racial-based verbal abuse happened while he was in low-income housing neighbourhoods, known in Sweden as “Million Programme” areas.

In his Facebook post, the academic claims that youths would yell phrases like “ni hao” at him, the Chinese word for “hello”, as well as making other noises and laughing at him, theorising that his harassers felt “superior to my masculinity”. He added that many migrant-background young men in low-income areas consider men from the north and south-east Asia “feminine and ‘gay’” and blamed North American stereotype of Asians, saying that in the USA, “it is too socially accepted to look down on and mock northeast/southeast Asians in the non-white ‘ghettos’”.

Idag intervjuades jag i SVT om de svenska och västerländska rasstereotyperna av asiater tillsammans med Evelyn Mok och i relation till frågan om rasism mot asiater under pandemin

Idag intervjuades jag för tredje gången (gillt) i Sveriges Television inom knappt en månads tid (och f ö har jag dessutom också intervjuats av Sveriges Radio vid tre tillfällen inom knappt en månads tid):


Denna gång handlade det om ett inslag i och för SVT Kulturnyheterna, som nyligen sändes i samband med SVT:s Morgonstudion, och som handlade om rasstereotyper av (sydost- och öst)asiater i samband med att komikern Evelyn Mok gästade kulturredaktionen och berättade om rasism mot asiater under pandemin.

Det jag säger är helt enkelt att för att förstå rasismen mot asiater under pandemin så måste en/vi samtidigt också förstå den kulturella (d v s svenska och västerländska) kontext inom vilken hatbrotten och trakasserierna mot asiater äger rum.

Det handlar om att ingen annan minoritet i Sverige och i Väst är så (ras)stereotypiserad som asiater, att dessa stereotyper både är oerhört (folkligt) populära bland icke-asiater (och både bland vita och icke-vita) liksom helt och hållet socialt accepterade (d v s inga icke-asiater ser dessa stereotyper som just stereotyper) och kulturellt institutionaliserade (inom både hög- och populärkulturen och inom både konstnärliga och kommersiella kultursammanhang), att de avhumaniserar och samtidigt kläs i humor (s k ”gulinghumor”) samt att det finns klara paralleller till de likaledes vardagligfierade och normaliserade (antisemitiska) stereotyperna av judar som florerade i Sverige och i Väst innan Förintelsen och vilka också verkade avhumaniserande bland icke-judar samtidigt som rasstereotyperna av judar ofta också kläddes i humor.

Det som dock inte kom med i inslaget var mitt måhända ”eviga” och hämningslösa ”hänga ut”/”out:a”-”namedrop:ande” av alla de svenska kändisar (och både vita och icke-vita komiker, sångare, artister, skådespelare, musiker, författare o s v) vilka genom åren har iscensatt sig själva i s k ”yellowface” och spelat asiater på ett i stort sett alltid stereotypt och nedsättande vis i olika filmer, shower, musikvideos, pjäser, sketcher, tv-program och scenkonstföreställningar och kanske var det lika bra det mot bakgrund av alla (dyra) förtalsmål som jag har hamnat i genom åren p g a att jag ofta anses förolämpa och förnedra inte minst kändisar av olika slag genom att just hämningslöst namnge desamma.

Likaså kom inte min kritik av SVT med i inslaget i den meningen att jag också vid flera tillfällen påpekade att SVT i mycket hög grad både har producerat och distribuerat (d v s masspridit, och ofta på s k ”prime time”) närmast otaliga exempel på (ras)stereotyper av asiater genom decennierna för att leverera lust och njutning åt den icke-asiatiska mångmiljonhövdade tv-publiken i form av s k ”gulinghumor” och kanske var det lika bra det mot bakgrund av jag nog har ”bitit den hand som föder mig” tillräckligt många gånger vid det här laget vilket har kostat alltför mycket för min del genom åren.

Feministiskt initiativ är det första och hittills enda partiet som har tagit upp frågan om rasism mot asiater i samband med pandemin

Feministiskt initiativs Farida Al-Abani, Teysir Subhi och Jaime Gomez skriver om rasismen mot asiater under pandemin i Feministiskt perspektiv. Feministiskt initiativ är därmed det första och hittills enda partiet som har tagit upp frågan om rasism mot asiater i samband med pandemin:


”Flera massmedier rapporterar om att rasismen mot personer med syd- och östasiatiskt ursprung ökat markant det senaste året. Inte minst blev detta tydligt i mitten på mars när en 21-årig man i USA mördade åtta personer, varav sex av dem hade asiatiskt ursprung, och för bara några dagar sedan blev en 65-årig kvinna misshandlad mitt på gatan på Manhattan.

Detta har lett till att invånare som liksom under #BlackLivesMatter-demonstrationerna nu går ut på gatorna och protesterar mot den strukturella rasismen som människor av syd- och östasiatiskt ursprung drabbas av dagligen. Allt fler vittnar om fruktansvärda upplevelser av påhopp, hat och hot samt fysisk misshandel, framförallt i västländer där ett nedsättande språkbruk från politiker och media använts.

Det är till exempel inte svårt att se sambanden mellan den förre detta presidenten Donald Trumps uttalanden om coronaviruset som ”det kinesiska viruset” och den lavinartade ökningen av det fysiska och dödliga våldet mot den syd- och östasiatiska befolkningen i landet.

Tyvärr är Sverige inget undantag. Organisationer som Human rights watch rapporterar om att medpassagerare i Stockholm krävt att asiater ska gå av tunnelbanan, att personer med asiatisk härkomst blivit trakasserade, fått rasistiska glåpord kastade efter sig och butik- och restaurangägare upplever en kraftigt minskad försäljning sedan utbrottet av pandemin.

Medvetenheten om rasismen mot syd- och östasiater har varit väldigt låg då ”harmlösa” skämt, stereotyper och nidbilder länge varit allmänt accepterade, vilket gör att de som utsätts inte tas på allvar när de vittnar om övergrepp som är vanligt förekommande och härstammar från fördomar, sexism och exotifiering.

Tobias Hübinette, känd forskare om rasism och vithet i Sverige påtalar att ”coronapandemin haft en stor påverkan på rasismen mot asiater i Sverige, vilket märks allra tydligast genom de samtal som nu förs kring problemet”. Sverige är fortfarande ett av få länder i världen som inte använder sig av jämlikhetsdata på ett mer systematiskt och genomgripande sätt, trots stark kritik från både FN och EU, då forskning visat att data och siffror rörande alla diskrimineringsgrunder underlättar och effektiviserar arbetet mot diskriminering för alla marginaliserade grupper.

Feministiskt initiativs politik ifrågasätter den norm om ”svenskhet” som baseras på ett vitt, västerländskt, kristet arv. Den antirasistiska politik som Feministiskt initiativ bedriver utmanar den etablerade och diskriminerande struktur som upprätthåller etniskt baserade privilegier i samhället.

Vi anser även att det är viktigt att utveckla en medvetenhet om sambanden mellan globala maktförhållanden och den rasism som i allra högsta grad förekommer i Sverige. Feministiskt initiativ ställer sig bakom och bredvid alla icke-vita människor som kämpar mot rasism i alla delar av världen.

Vi uppmanar Sveriges riksdag att, i enlighet med FN:s rekommendationer, besluta om förbud av nazistisk organisering för att motarbeta de antidemokratiska krafter som uttrycker hat, missaktning och förakt mot etniska folkgrupper, ingjuter fruktan hos andra och ställer grupper mot varandra. Feministiskt initiativ vill också att Sverige standardiserar jämlikhetsdata som verktyg för att under trygga former ta fram relevant statistik i arbetet mot rasism och förtryckande samhällsstrukturer.

Det finns ingen anledning till varför Sverige ska undslippa ansvaret att tillvarata den adekvata forskning som understödjer både behovet och det positiva utfallet, samt ignorera de röster som höjs än en gång. Tiden är nu inne för den politiska viljan att leva upp till de förväntningar både vår egen befolkning men även andra länder har på oss. Sverige bör alltid fortsätta sträva efter att vara en stark demokrati som står för rättvisa, jämställdhet och jämlikhet för alla.

Jaime Gomez, utrikespolitisk talesperson, Feministiskt initiativ

Farida Al-Abani, partiledare, Feministiskt initiativ

Teysir Subhi, civilpolitisk talesperson och partiledare, Feministiskt initiativ”

Vilka svenska politiker har anammat Trumps retorik om ”the Chinese virus” mot bakgrund av att asiater i Sverige just nu trakasseras och attackeras och vilka svenska politiker har lyft frågan om rasism mot asiater under pandemin?

Idag intervjuades jag återigen av Sveriges Radio angående ämnet rasism mot asiater och konkret om att även svenska asiater trakasseras och attackeras i det offentliga rummet under pandemin och jag fick då frågan dels om några svenska politiker står för en liknande retorik som Trump gjorde och dels om några svenska politiker ännu har uttalat sig i frågan.

Innan Trump avgick använde han som bekant gång på gång uttrycket ”the China virus” i sina tal och som den ”lustigkurre” han är så myntade han även uttrycket ”kung flu”, som han också masspred.

Trumps utrikesminister Mike Pompeo föredrog i stället beteckningen ”the Wuhan virus” och idag vet vi vad Trump-administrationens retorik har lett till – en hatbrottsvåg utan dess like har då sedan Trump avgick i januari i år drabbat USA:s asiater och hittills även resulterat i ett flertal dödsfall (se https://www.nytimes.com/interactive/2021/04/03/us/anti-asian-attacks.html?fbclid=IwAR1KTodzqQ83rn4vewMCmJxgWkwIDrSvxY8UEUgD4F25ljnDqVEALf-JgyI).

I Sverige är Ebba Busch troligen den partiledare som tydligast har anammat denna typ av retorik genom att använda sig av Pompeos term på svenska och tala om ”Wuhanviruset”.

I övrigt är det ”naturligtvis” SD som som parti har försökt att massprida denna typ av uttryck under pandemin och bland de SD:are som upprepade gånger har sagt och skrivit ”det kinesiska viruset” så sticker SD:s chefsideolog och Oikos Mattias Karlsson ut.

Karlsson har ända sedan pandemin började talat om ”det kinesiska viruset” och på sistone – och sedan i höstas åtminstone att döma av hans Facebook- och Instagram-konton – så har Karlsson t o m myntat ett eget uttryck på svenska – ”Kina-pesten” – som han numera regelbundet använder sig av samtidigt som att han är väl medveten om att asiater just nu trakasseras och attackeras i USA liksom i Sverige och i andra västländer.

Vad gäller svenska politiker som har tagit upp frågan om rasism mot asiater så har mig veterligen ingen ännu gjort detta till skillnad från ett relativt stort antal både asiatiska och icke-asiatiska politiker i andra västländer och inte minst i USA och det har även FN:s generalsekreterare António Guterres gjort i ett officiellt FN-uttalande.
Det finns då mycket få svenska politiker med bakgrund i Sydostasien+Östasien/Stillahavsasien i relation till hur stor den svenska asiatiska minoriteten trots allt är idag numerärt-proportionellt sätt.

I den svenska riksdagen har det visserligen alltid funnits åtminstone en ledamot med denna bakgrund ända sedan 2000-talets mitt men det har alltid handlat om just en enda ledamot åt gången. Den enda personen med bakgrund i Sydostasien+Östasien/Stillahavsasien som just nu är riksdagsledamot är f ö en av SD:s riksdagsledamöter.

Så frågan är väl om någon svensk politiker överhuvudtaget kommer att uttala sig om frågan om rasism mot asiater under pandemin? Åtminstone min s k kvalificerade gissning säger tyvärr att det nog inte kommer att ske.

Intervjuad igen i SVT om rasism mot asiater under pandemin

Så har jag återigen blivit intervjuad om rasism mot asiater i egenskap av att vara landets enda forskare som både har debatterat om, studerat och publicerat i ämnet i två årtionden.

Denna gång handlar det om SVT Uppsala (och SVT Nyheter, som sändes i morse) och tidigare har jag bl a varit med i SVT:s Morgonstudion och i P1:s Nordegren & Epstein samt blivit intervjuad av SR Dalarna.

Sedan pandemin började för ett år sedan har ämnet rasism mot asiater tagits upp mer än någonsin tidigare men fortfarande finns det knappt någon forskning eller några data och siffror alls att tillgå om gruppen och om ämnet.

Det finns numera ett försvarligt antal studier, rapporter, avhandlingar och andra publikationer liksom inte minst statistik som rör rasism mot bl a muslimer, afrosvenskar, samer, romer, judar m fl men vad gäller asiater finns det i praktiken ingenting utöver mina egna publikationer.

Det finns faktiskt knappt ens någon forskning alls överhuvudtaget om asiaterna i Sverige. En försiktig men troligen alltför generös uppskattning ger vid handen att det möjligen existerar ett 30-tal akademiska texter i vid bemärkelse som därmed utgör den samlade forskningen om de svenska asiaterna och varav flera utgörs av studentuppsatser.

Till skillnad från de tidigare nämnda minoriteterna och exempelvis de svenska muslimerna, latinamerikanerna och afrosvenskarna eller exempelvis de svenska somalierna, chilenarna, kurderna, iranierna, syrianerna, turkarna och afghanerna så finns det inte någon rapport, någon introducerande översikt, någon avhandling, någon antologi, någon monografi eller någon historik om de svenska asiaterna.

De svenska asiaterna lyfts helt enkelt aldrig fram vare sig i akademiska eller i icke-akademiska sammanhang och framför allt aldrig i antirasistiska sammanhang trots att asiaterna antagligen är den mest stereotypiserade minoriteten i majoritetssamhället i stort, trots att de asiatiska kvinnorna i Sverige antagligen är den mest sexualiserade kvinnliga minoriteten och trots att det snart finns närmare 250 000 asiater i Sverige varav den övervägande delen är flickor eller kvinnor (2/3) och utrikes födda (2/3) medan de blandade eller mixade (varav flertalet har asiatiska mödrar och vita eller andra icke-asiatiska fäder) utgör kring 25% och de adopterade kring 15%.

Det är också just det jag säger i intervjun – att asiaterna i Sverige inte är lika väl representerade i den svenska offentligheten, inom forskarvärlden, i mediebranschen, i kulturlivet eller i politiken och det är nog en av huvudförklaringarna till att ingen driver frågan om rasism mot asiater eller forskar om ämnet eller ens intresserar sig för minoriteten asiater överhuvudtaget i dagens Sverige.

”Hatet och rasismen mot personer med asiatisk bakgrund har ökat även i Sverige i samband med coronapandemin. Det säger Tobias Hübinette, lektor vid Karlstads universitet, som forskat i ämnet. Han menar att ett problem är att ingen driver frågan i Sverige.”