Har på sistone försökt att förstå den västerländska musikens betydelse för hur föreställningar och fantasier om en viss utomeuropeisk region och de människor som bor där och kommer därifrån har skapats och upprätthålls och hittills har jag inte hittat någon heltäckande musikhistorisk studie om detta ämne som tar sig an både s k högkulturella och lågkulturella uttryck (d v s både s k fin/högkultur och ful/populärkultur):

Ända sedan Puccinis båda operor ”Madama Butterfly” och ”Turandot” hade premiär på Scalateatern i Milano 1904 respektive 1926 har västvärldens musikvärld kommit att producera ett närmast otaligt antal sångtexter och musikstycken vilka med tiden och tillsammans – för de orientaliserande texterna ackompanjeras nämligen nästan alltid av förment ”asiatiska” melodier och toner (det finns t o m ”asiatiska” gitarriff inom rockmusiken) – har kommit att frammana en fullfjädrad fantasivärld som ska föreställa Öst- och Sydostasien.

Att tonsätta olika utomeuropeiska länder och folk har en lång historia och går tillbaka till tidiga klassiska musikverk som Rameaus operabalett ”Les Indes galantes” från 1736 där hela scener utspelar sig i bland annat Inkariket, i Persien och i Osmanska imperiet med tillhörande mer eller mindre fantasifulla ljudmattor och rörelsemönster (till exempel dansar de s k ”indianerna” på ett påfallande underdånigt och även feminint sätt) och inte minst till Mozarts opera ”Enleveringen ur Seraljen” från 1781 som kom att bilda skola för i praktiken alla framtida exotifierande musikverk i ett västvärldssammanhang.

Innan Puccinis båda operor, som tillhör de mest spelade i västvärlden och som i båda fallen har uppnått en närmast folklig status och popularitet (i varje fall vad gäller vissa av ariorna och melodierna), kunde denna del av Asien frammanas i exempelvis Saties pianostycken och enstaka referenser till Öst- och Sydostasien kunde ibland göras även i tidigare operaverk och symfonier men det var Puccini som skapade både ett ”asiatiskt” sound som därefter kom att gälla och en asiatisk tematik som likaså kom att gälla därefter i form av kort och gott sexualiserade asiatiska kvinnor och våldsamma asiatiska män och ett Öst- och Sydostasien som kännetecknas av liderlighet och grymhet och uppfattas och upplevs som något av en fantasyvärld eller sagovärld för både västerländska öron och ögon.

Rent musikaliskt handlar det ofta – utöver de gärna förekommande exotiserande gonggong-ljuden – om att försöka härma en pentatonisk skala, som bygger på fem toner i stället för på sju toner som är den brukliga skalan i västvärlden mot bakgrund av att stora delar av Asien använder sig av den pentatoniska skalan. 

”Asiatiska” ljudslingor som bygger på denna skala används exempelvis gärna när en karaktär i en film som är en riktig asiat eller en icke-asiat i mer eller mindre full yellowface-mundering introduceras och denna typ av ”ljudspråk” tävlar just med gonggong-ljudet vad gäller att ljudsätta en asiatisk roll i en pjäs, i en opera, i en reklamfilm eller i en tv-serie och ibland används till och med både de ”asiatiska” ljudslingorna och gonggong-ljudet simultant för att på ett något överlastat sätt verkligen understryka att intrigen och handlingen är förlagd till Öst- och Sydostasien eller att en asiat inträder i handlingen eller på scenen. 

Detta ”asiatiska” sound förekommer i mängder av spelfilmer, både av det populärkulturella s k blockbuster-slaget och i så kallade smalare filmer liksom i tecknade filmer och i barn- och ungdomsfilmer och i mängder av tv-serier och reklamfilmer, i mängder av klassiska musikverk och operor liksom i otaliga tv-program och scenshower och numera även rutinmässigt i dataspelsammanhang, på Youtube och i sociala medier.

I och med rock- och popmusikens födelse och framväxt under efterkrigstiden och i kölvattnet efter den s k 68-revolutionen har inte minst den västerländska populärmusiken producerat så många sånger och på så många olika språk som karaktäriseras av ett ”asiatiskt” sound och/eller av en asiatisk tematik att det inte ens går att bibliografera dem alla (d v s lista dem i form av en referenslista). 

I samband med Japans ekonomiska uppgång på 1980-talet under den japanska s k bubbelekonomins glansdagar kom Japan och japaner exempelvis att förekomma i ett stort antal hitlåtar (t ex Anekas ”Japanese Boy”, Alphavilles ”Big in Japan” och Michael Cretus ”Samurai”) och likaså har Kina, Vietnam, Hongkong, Kambodja och Thailand m fl länder förekommit i olika sånger (t ex Kim Wildes ”Cambodia”, Indochines ”Indochine (les 7 jours de Pékin)”, France Galls “Hong Kong Star”, Murray Heads ”One Night in Bangkok” och Mitsous ”Les Chinois”). 

Många av sångerna handlar också om asiater som bor i Väst (t ex Amanda Lears ”Queen of Chinatown”) och inom vissa musikgenrer har särskilt asiatiska kvinnor omsjungits på ett rätt så grovt sätt och inte minst inom den västerländska hårdrocken (t ex Deep Purples ”Mitzi Dupree”, Steel Panthers ”Asian Hooker” och Krokus ”Tokyo Nights”) men också i andra sammanhang (t ex David Bowies ”China Girl”, Fancys ”Love in Japan” och Joys “Japanese Girls”).

Intressant nog finns det också en icke-vit och fr a svart amerikansk fascination för Öst- och Sydostasien som politiskt-historiskt går tillbaka till det faktum att en del svarta amerikaner tidvis har sympatiserat med både Japan, Kina, Vietnam och t o m Nordkorea samtidigt som svarta amerikaner i det närmaste har delat ”getton” med olika asiatiska invandrargrupper. Det går därför en röd tråd från Carl Douglas 70-talshit ”Kung Fu Fighting” till Nicki Minajs sång ”Chun Li” och även inom hiphopen finns det en fascination för Öst- och Sydostasien såsom i form av det östkustbaserade hiphop-kollektivet Wu-Tang Clan men tyvärr har en del hiphop-artister också producerat sånger som framställer asiater i USA och i Väst på ett negativt sätt såsom Ice Cubes ”Black Korea”.

I Sverige har ett stort antal artister sjungit om Öst- och Sydostasien och om asiater ända sedan Povel Ramels tid (”Kinesisk betraktelse från sångdynastin”, ”Kinesiskt intermezzo”, ”Sukiyaki Syndrome” o s v) och bland dessa hittas Carolas ”Tokyo”, Herreys ”Chinese Temptation”, Gyllene Tiders “Teaser Japanese”, Ace of Bases ”Tokyo Girl”, Robyns ”Konichiwa Bitches” och Dannys ”Tokyo” m fl m fl populärkulturella låtar.

Tillsammans med klassiska konstverk och olika visuella representationer av Öst- och Sydostasien, romaner och annan litteratur samt spelfilmer och tv-dramaserier som handlar om Öst- och Sydostasien har denna västerländska tradition av att tonsätta asiater, som inleddes med Puccinis båda operor och som sedan har letat sig vidare in i vår tids populärmusik, högst sannolikt spelat en avgörande roll för att både skapa och vidmakthålla koloniala föreställningar och rasstereotyper om denna del av Asien och om människorna som kommer därifrån och som de allra flesta västerlänningar har mött och lärt känna sedan barnsben och med all säkerhet långt innan de både besökte ett öst- eller sydostasiatisk land eller lärde känna riktiga asiater som bor och lever i Väst. 

Sammanfattningsvis bör flertalet västerlänningar helt enkelt ha dessa låtar, sångtexter och melodier ”i huvudet” med allt vad det innebär av både begär och fantasier när de besöker ett asiatiskt land eller ser och möter riktiga asiater.