Category: asiater

Om den enda romanen där svenska asiater har huvudrollen

Ola Wong är antagligen den ende minoritetsförfattaren som överhuvudtaget har skrivit en roman (som existerar under två olika titlar, d v s det är samma roman i två olika utgåvor) där en (öst- och sydost)asiat och (öst- och sydost)asiater både innehar huvudrollen och birollerna även om romanen naturligtvis också ”bjuder på” mängder av majoritetssvenska karaktärer (det är ju trots allt en svensk roman och Wong är också en svensk författare).
20156052_10154883928835847_6712248092708285402_n.jpg
 
Idag finns det gott om litterära verk där afrosvenskar, svenska latinos/as, svenska muslimer, olika minoriteter från Mellanöstern (kurder, kristna m fl) samt iranier, araber, turkar o s v är huvudkaraktär/er och där de allra flesta andra karaktärer är detsamma men vad gäller asiater, och både sydasiater och sydost- och östasiater, så finns mig veterligen bara Wongs roman att tillgå än så länge trots att antalet sydost- och östasiater idag motsvarar antalet afrosvenskar och trots att gruppen t o m är större än antalet svenska latinos/as.
 
Sedan är Wongs roman kanske inte den mest ”höglitterära” och den andragenerationskinesiska som är huvudkaraktären är möjligen aningen stereotypt skildrad (hon är fullständigt besatt av vita svenska män som intimrelationspartners samt av att utseendemässigt hela tiden tävla mot vita svenska kvinnor som hon känner sig underlägsen gentemot och hon distanserar sig från både miljonprogramsområdena och från andra icke-vita i sin ständiga jakt på svenskhetskapital) men samtidigt är Wongs roman än så länge unik inom den samtida svenska minoritetslitteraturen och gissningsvis lär det dröja länge innan nästa (och därmed den andra) litterära text utkommer som centrerar och mer eller mindre enbart handlar om svenska asiater.

Debatten om Fazers s k kinapuffar-logo revisited

DN Kultur:s Kristina Lindquist ger alla oss svenska asiater som i åratal har kritiserat den myckna förekomsten av rasstereotyper av asiater i den svenska offentligheten rätt:
 
 
”Kunskap om historiska sammanhang och rasistiska bildtraditioner är ett viktigt verktyg för att blottlägga de stereotyper som faktiskt verkar för avhumanisering även i vår tid – och därför är en kunskapsbank som Bilders makt så välkommen. Samtidigt vet den som minns debatten om Fazers kinapuffar att det inte går att reducera rasismen till ett rent informationsproblem. Det var knappast bara okunniga människor som avfärdade den rasistiska förpackningen som en politiskt korrekt icke-fråga.”
 
Asiater är då högst sannolikt den minoritet som stereotypiseras allra mest i dagens Sverige och västvärld då rasstereotyper av asiater fortfarande just inte uppfattas som rasstereotyper av de allra flesta majoritetsinvånare och icke-asiater i Sverige och i västvärlden.
 
När den aggressiva debatten om Fazers s k ”kinapuffar”-logo var en rasstereotyp eller ej rasade som allra mest (och som allra värst) i september 2011 genomförde opinionsinstitutet SIFO på SVT:s uppdrag en undersökning som visade att endast 3% av de tillfrågade upplevde bilden som kränkande (enda undantaget var åldersgruppen 15-29 år – 8% av 15-29-åringarna svarade trots allt att de upplevde bilden som kränkande) och vilket föranledde braskande och smått triumferande rubriker i stil med ”97% av svenska folket tycker inte att Fazers kinapuffar är rasistisk”.
 
Debatten om Fazers s k ”kinapuffar”-logo utgjorde f ö startskottet på och bildade upptakten till de 20-talet offentliga debatter som följde i landet om rasstereotyper av olika minoriteter och vilka just rasade på ett synnerligen aggressivt sätt mellan 2012-15 och gjorde SD till ett tvåsiffrigt parti (SD tog klivet från 9% till 10% i opinionsundersökningarna just när något av rasstereotypdebatternas rasstereotypdebatt rasade som allra mest och som allra värst vintern 2012, nämligen rasstereotypdebatten om ”Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul”) liksom att de sammantaget försatte den svenska (vänsterliberala) antirasismen i en djup kris då de allra flesta av landets antirasister eller åtminstone en mycket stor andel av dem valde att försvara rasstereotyperna mellan 2011-15.
Apropå kunskapsbanken Bilders makt.
 
 
Gilles Deleuze: ”Il y a toujours un Nègre, un Juif, un Chinois, un Grand Mogol, un Aryen, dans le délire ”.
 
Fritt översatt – ”I det (vita) deliriumet (alternativt i den vita psykosen alternativt i vithetens psyke) finns det alltid en svart person, en jude, en kines, en muslim och en arier”.

SVT fortsätter sin mångfaldssatsning med nya rasperformativa rasstereotyper av asiater riktade till barn och ungdomar

SVT (och de båda andra public service-företagen) satsar som bekant hårt på mångfald numera (apropå den debattartikel som bl a Alexandra Pascalidou nyligen skrev  -http://www.expressen.se/debatt/svt-befinner-sig-i-mangfaldens-istid/?social=fb) och denna gång i form av ett program om en slags freakkaraktär kallad Ninjaman som är riktat till barn och ungdomar och som helt och hållet bygger på rasperformativ (och rasstereotyp) igenkänning (OBS: dock ej på spegling, då programmet ej har ”tänkt in” asiatiska barn som tittare) hos en icke-asiatisk och både majoritets- och minoritetspublik (barn och ungdomar som talar teckenspråk, samiska och finsktalande barn och unga o s v) som har översköljts med och matats med hur ”asiater” rör sig, talar, beter sig, gör sig till, hoppar, flyger, kryper, ramlar, hälsar, bugar, ler, skrattar, klättrar och springer i det närmaste sedan de föddes för annars är det fullständigt omöjligt för de icke-asiatiska barnen att överhuvudtaget avtolka, läsa av, avkoda och ta in och förstå och fr a att roas, le, skratta och känna lust och njutning när de tittar på SVT:s mångfaldssatsning Ninjaman.
ninjaman-650-jpg.jpeg
Och säkert är det fler än jag som ser framför sig en fortsättning på denna mångfaldssatsning i form av en hel serie med fler freakkaraktärer tagna ur det koloniala rasperformativa arkivet: En halvnaken svart man med spjut som springer runt och ropar gutturalt, en galen s k MENA-man med stort skägg och turban och en jättelik kroksabel som skriker och beter sig aggro med något vilt i blicken, en halvnaken s k ”indian” med yxa och fjädrar i håret som smyger runt och då och då ropar ”ugh” och utstöter djuriska läten, en kort och krallig latinamerikansk s k machoman med bakslick som struttar runt och kråmar sig iförd en färgglad skjorta, en sydasiatisk man uppklädd i prål som larvar sig och bryter kraftigt på s k indisk engelska och varför inte t o m en liten inuit som inte säger någonting och bara går runt och ler gåtfullt iklädd en pälsbrämad kapuschong.

Är det möjligt att vara 100% östasiat?

För tredje gången (eller kanske t o m för fjärde gången men åtminstone är det tredje gången gillt) blir jag via ännu en DNA-databas informerad om att jag är 100% östasiat och vilket jag antar innebär att så nog bör vara fallet trots att Koreahalvön ju onekligen är en del av den visserligen enorma euroasiatiska kontinenten (och vilket exempelvis inte Japan eller Storbritannien är) om än perifert (liksom Sverige) och vilket väl egentligen borde innebära att åtminstone något slags annat icke-östasiatiskt DNA-inslag borde existera ”inom mig”.
16266261_10154333230355847_1016353166612745846_n
 
Eller så betyder det helt enkelt att Korea verkligen gör skäl för det öknamn som västerlänningarna gav landet på 1800-talet – Eremitkungadömet – när Korea i egenskap av att vara det allra sista stora både asiatiska, utomeuropeiska och icke-västerländska riket i världen som vid 1800-talets slut vägrade öppna sig för Väst och fanatiskt (och även med våld) försökte isolera sig från (väst)världen på samma sätt som Nordkorea har fortsatt att göra: Min kropp och min genuppsättning är i så fall m a o och därmed ett s k levande organiskt bevis på att Koreas närmast hatiskt antivästerländska hållning faktiskt ”fungerade” (OBS: naturligtvis slutade det koreanska hatet mot Väst i total katastrof under 1900-talet – landet blev en japansk koloni och kom sedan som bekant att delas efter ett folkmordsliknande inbördeskrig o s v o s v).

Är den svenska ”gulinghumorn” på väg att pre-1968-hipsternostalgiseras?

Ibland vet en faktiskt inte vad som är ren pre-1968-hipsternostalgi (d v s det kan lika gärna vara någon som nyligen har ”nytillverkat” denna reklamaffisch), vad som är post-1990-talsironi (d v s det kan lika gärna handla om en slags frivol och frigjord ”no limits”-glimten i ögat-humor) och vad som faktiskt är autentisk senkolonial visuell kultur (d v s det kan lika gärna handla om en reklamaffisch som faktiskt härrör från 1930- eller 40-talet och vars proveniens faktiskt vore intressant att utröna):
 
java-dec-16
Oavsett vilket (och rent teoretiskt så skulle det kunna handla om alla tre alternativen på en och samma gång, d v s det kan vara en ”nytillverkad” reklamaffisch som har en autentisk affisch från l940-talet som förlaga och som ska kommunicera den typ av ironisk humor som är så gångbar bland fr a högutbildade och höginkomsttagande majoritetssvenskar) så är det onödigt att i en affär som helt och hållet säljer s k kolonialvaror (så heter det ju som bekant fortfarande inom vår svensktalande språkgemenskap) ”ha kul åt” asiaters kroppstyp och utseendedrag för det är i slutänden det som blir resultatet inför och bland kunderna och besökarna (d v s det blir s a s själva receptionen) oavsett om intentionen är nostalgisk, ironisk eller kanske t o m postkolonialt antirasistisk (d v s en intention kan ju vara att på ett närmast övertydligt och naket sätt visa på hur fördomsfulla svenskar som handlade med kolonialvaror var på 1940-talet – d v s det kan faktiskt handla om en antirasistisk ”hänga ut”-strategi).
 
Och när jag ändå är igång (och jag = en person som under många år har dokumenterat och byggt upp Sveriges möjligen största bildarkiv föreställandes olika minoriteter och vad som tidigare kallades olika raskategorier och som dessutom har skrivit åtskilliga s k spaltmeter i frågan både i form av s k vetenskapliga peer review-texter och i form av debattartiklar och kulturessäer samt s k populärvetenskaplig textproduktion, och frågan som det handlar om är helt enkelt svenska rasstereotyper i alla dess former) så har jag på sistone också noterat att allt fler restauranger och krogar numera lagar och serverar asiatisk mat av något slag utan att längre ägas och drivas av asiater (och det är så klart inget som helst fel med det i ett land vars majoritetsbefolkning verkligen älskar asiatisk mat så till den milda grad och på en sådan nivå att få om ens några andra västerländska ”folkslag” faktiskt kan mäta sig med en ”normalmajoritetssvensk” vad gäller att inmundiga och förtära asiatisk mat per person och per capita) och det är just särskilt dessa restauranger och krogar (som ofta ägs och drivs av majoritetssvenskar eller för den delen av sverigefinnar, syrianer, iranier eller latinos) som tenderar att älska att just ”gå loss” i den visuella världen vad gäller allt ovanstående – d v s en blandning av pre-1968-hipsternostalgi och post-1990-talsironi parat med rasstereotypa referenser av glimten i ögat-typ som i stort sett kommunicerar denna måhända långa mening:
namnlost
 
”Vi vet att detta är lite larvigt, ja kanske t o m lite nedsättande för vissa, men vi fattar ju så klart det, vi är inga dumma lågutbildade svenne-jobbare och svenne-bönder med låg IQ och taskig smak som röstar på SD, vi älskar Asien och asiater och fr a asiatisk mat, och det gör också våra kunder som älskar att äta asiatisk mat, många av både oss och dem reser också regelbundet till Asien och många av våra manliga kunder har asiatiska partners och en del föräldrar med asiatiska barn kommer också till oss och äter, och till och med en del ”andrageneration:are” med asiatisk bakgrund kommer till oss ibland, så vad är problemet?”

Om svenskarnas relationer till Asien och asiater

DN:s Niklas Wahllöf om de gångna dagarnas (s k identitetspolitiska och minoritetsextremistiska) ”hatattack” mot den så hyllade, älskade och folkkära antirasisten (och feministen) Sanna Nielsen:
 
 
”Vi kan hur som helst räkna med att Sanna Nielsen kommer att repa sig och att det kommer att lägga sig. För det gör ju alltid det, när vi driver med asiater. När vi går på maskerad med stora sockerbitar till framtänder (varför detta skulle vara ett typiskt asiatiskt bett har jag inte lyckats förstå, men det är jag det), när radio- och tv-sketcher i alla tider vid idétorka åtminstone kan dra till med hur svårt de där Långtbortistan har att uttala boskataven r – höhö, öh? – när reklamfilmer för ett byggmaterials hållfasthet i åratal vevar nakna sumobrottare som inte bara är feta utan också skitbarnsliga och allmänt underliga mitt i den svenska snickarglädjen. Eller när en revystjärna utklädd till asiatisk kvinna, så att säga tagen ur kostymens sammanhang, vill skicka en hälsning till sina följare.”
 
”Det tycks inte spela någon roll hur många generationer som har sovit långt fler nätter i Tokyo än på ett mellansvenskt stadshotell, hur många kina- japan- eller thaikrogar som öppnar, lever och läggs ned, hur långt globaliseringen har kommit – vi har inte rört oss någon vart sedan kolonialvarornas tid. Pling-plong-maten har fortfarande sin egen monter på Coop och Ica och Hemköp (det kan kallas ”världsmat” också), och det finns alltid plats i svensk offentlighet för en skojig asiat. Som man tecknar så oinsmickrande som möjligt. Och alltid denna häpnad när det påpekas att nidbilden faktiskt är nedvärderande.”
 
För det är just detta som är den stora (svenska antirasistiska) paradoxen:
 
Inget annat västerländskt (s k) folkslag älskar och har omfamnat (t o m rent bokstavligt talat – 10 000-tals svenskar bor idag med en asiat och sover t o m med en asiat) och tagit till sig Asien och asiater i så stor utsträckning som det (s k majoritets)svenska folket:
 
– svenskarna reser till Asien i långt högre utsträckning än något annat västerländskt (s k) folkslag per capita och 10 000-tals svenskar bor idag mer eller mindre permanent i Nordost- och Sydostasien (tusentals svenskar bor idag i exempelvis Shanghai, Tokyo, Bangkok, Singapore o s v)
 
– svenskarna älskar asiatisk mat mer än något annat västerländskt (s k) folkslag då Sverige inhyser enorma mängder asiatiska matställen, krogar och restauranger per capita som inte på något sätt motsvarar den asiatiska minoritetens demografiska storlek i landet: d v s det är svenskarna som äter den asiatiska maten (i enorma mängder dessutom), inte främst asiaterna själva
 
– svenskarna har adopterat fler asiatiska barn än något annat västerländskt (s k) folkslag i världen per capita och svenskarna (fr a heteromännen) har ingått i intimrelationer med asiatiska kvinnor i en högre utsträckning än andra västerländska (s k) folkslag per capita och vilket innebär att miljontals svenskar faktiskt har en asiat i den egna (kärn)familjen, storfamiljen eller släkten
 
Trots allt detta så älskar det (s k) svenska folket att frossa i rasstereotyper av asiater i en omfattning (d v s rent kvantitativt) och på en nivå (d v s rent ”kvalitativt”, och kvalitén är inte bara ytterst ”old school”-kolonial utan också rejält epigonisk, vulgo och ”proletär”) som inga andra västerländska (s k) folkslag gör idag.

Erland Yang, en av landets äldsta blandade har gått bort

Erland Yang, en av Sveriges äldsta blandade, har gått bort: Yang föddes under kolonialtiden, hans mor var svensk (född Colliander) och hans far tillhörde den på den tiden förmögna Sichuanfamiljen Yang. Efter den kinesiska revolutionen 1949 flydde Yangs familj till Sverige och han spelade som krögare en avgörande roll för att introducera kinesisk mat i Sverige – bl a anses han ha uppfunnit den svensk-kinesiska rätten fyra små rätter på 1970-talet.
 
Före 1945 och egentligen innan 1960-talet fanns ytterst få blandade i Sverige utifrån definitionen att ha en vit svensk förälder och en icke-vit utomeuropeisk förälder: Endast några enstaka svenska missionärer, handelsresande, diplomater, forskare, journalister, äventyrare och resenärer fick barn med ”infödda” i kolonierna fram tills 1960-talet och endast några enstaka svenskar fick barn med icke-vita som besökte Sverige fram tills 1960-talet såsom svarta amerikanska artister och musiker, sjömän från Latinamerika, människor från Indien, Kina och subsahariska Afrika som fördes till Sverige för att mer eller mindre visas upp och ställas ut och diplomater och affärsmän från Mellanöstern.