Kategori: skola
Under efterkrigstiden har minst tre svenska skolministrar haft en fascistisk och nazistisk bakgrund
Judisk Krönikas f d redaktör Roland Loefler berättar idag i DN om hur termen ”Förintelsen” kom till Sverige via den amerikanska tv-serien ”Holocaust” som fick heta just det på svenska och som SVT sände 1979 trots att det till en början fanns ett motstånd inom SVT att göra så.
Loefler berättar också om hur han i samband med att tv-serien visades besökte gymnasieskolor runtom i landet och att det på i stort sett varenda skola kom fram lärare under pauserna som diskret berättade för denne att de en gång hade varit nazister.
Loefler skriver vidare om hur han 1982, i samband med att tv-serien repriserades av SVT, blev uppkallad till den dåvarande moderata skolministern Britt Mogård som berättade för denne att hon hade varit nazist i sin ungdom, vilket är en uppgift som jag inte kände till sedan tidigare.
Av alla de 50-talet efterkrigstida svenska riksdagsledamöter som någon gång hade varit medlemmar i en nazistisk och högerextrem organisation innan och under kriget (varav 45 var moderater, 4 centerpartister, 3 folkpartister och 3 socialdemokrater och flera av dem blev också efterkrigstida ministrar) har mig veterligen nämligen bara någon enstaka av dem talat om det i efterhand.
Britt Mogård verkade som skolminister 1976-78 och 1979-81 och därmed både föregick och efterträdde hon folkpartisten Birgit Rodhe på samma post. Rodhe var medlem i fascistiska Nysvenska rörelsen åtminstone mellan 1933-38, i högerextrema Sveriges nationella förbund åtminstone 1939 samt i högerradikala Riksförbundet kvinnlig samhällstjänst vid ungefär samma tid.
Det innebär konkret att de två skolministrar som företrädde den svenska borgerlighetens olika regeringar under 1970-talet – d v s Mogård och Rodhe – otroligt nog båda hade en nazistisk och högerextrem bakgrund och dessutom var de båda kvinnor. Jag har tidigare fått höra av en gammal folkpartist, som idag är avliden, att överläkaren och folkpartisten Nils Brage Nordlander var tilltänkt som minister i en av 70-talets borgerliga regeringar men att han aldrig fick bli det då det var känt redan på den tiden att han hade en nazistisk bakgrund och det kan ha varit Per Ahlmark som stoppade Nordlander från att bli minister. Att både Mogård och Rodhe fick bli ministrar vid samma tid tyder m a o på att det inte var känt att de hade en fascistisk och nazistisk bakgrund på den tiden för annars hade de troligen också stoppats från att bli ministrar såsom Nordlander blev.
Ytterligare en skolminister, som på sin tid bar titeln ecklesiastikminister, och som hade samma typ av bakgrund var socialdemokraten Ragnar Edenman som var verksam som det vi idag skulle kalla skolminister mellan 1957-67 och som i sin ungdom hade varit medlem i både Sveriges fascistiska kamporganisation och i Nysvenska rörelsen. Edenman hann naturligtvis uträtta mycket mer än Mogård och Rodhe, vilka båda var kortvariga som ministrar, och fr a kom Edenman att implementera världens första enhetsskola under sin tid som minister.
Därtill hade även Torsten Husén, Sveriges mest berömde pedagogikforskare genom tiderna som var själva hjärnan bakom den svenska enhetsskolan och därmed dagens svenska skolsystem, en pro-nazistisk bakgrund: År 1941, när Nazi-Tyskland stod på höjden av sin makt, var Husén knuten till ”överklassnazistiska” Riksföreningen Sverige-Tyskland och skribent i dess tidskrift Sverige-Tyskland.
Husén var (pedagogik- och psykologi-)professor John Landquists doktorand (d v s Elin Wägners man) som f ö även han var pro-nazist, och via sina FN-uppdrag (i UNESCO) och via sitt engagemang i IEA (International evaluation of Educational Acheivement) grundlade och utvecklade Husén under efterkrigstiden den internationella komparativa studie av olika länders skolresultat som numera skapar så stora rubriker och som idag är känd som Pisa-undersökningen.
Husén var även starkt engagerad i den svenska folkbildningen och vuxenutbildningen liksom en pionjär inom både den svenska ungdoms(subkultur)forskningen och den militära psykologin. Han grundlade i praktiken den svenska ungdomsforskningen samt populariserade bl a termen psykologisk krigföring liksom även termen begåvningsreserven och utöver att han är Sveriges mest internationellt kände pedagogikforskare som har fostrat mängder av doktorander och pedagoger vilka sedermera blev docenter och professorer så är han allra mest känd som motorn och ideologen bakom formulerandet och införandet av dagens svenska grundskola och den svenska enhetsskolan, som var det första helt och hållet enhetliga skolsystemet i världen när den började införas successivt redan från och med 1949 och slutgiltigt ersatte folkskolorna, privatskolorna (med tre undantag) och alla de s k parallellskolsystemen efter 1972.
https://www.dn.se/kultur/sa-gick-det-till-nar-forintelsen-kom-till-sverige
”En särskild omständighet vid skolbesöken, som vi därför ville förbereda de överlevande på under träningsdagarna, var att det ofta kom fram lärare i pauser eller under lunchmåltiden för att berätta (bekänna?) att de hade sympatiserat med – eller till och med varit medlemmar i – ungnazisterna under 1930- och 40-talet. ”Jag förstod inte bättre”, var förklaringen.
Första gången jag fick höra det blev jag imponerad över uppriktigheten. Det var ju starkt att tillstå något sådant. Däremot blev jag beklämd över att få höra samma sak i så gott som varje skola under nästan ett år. Det hade jag inte förutsett. I dag är jag kanske inte lika förvånad längre.
1982 visades tv-serien i repris i SVT. En ny grupp elever hade då börjat gymnasiet, så vi upprepade informationsarbetet från de judiska församlingarna. Det var då lättare på alla sätt. Begreppet Förintelsen var känt. Budget gick att uppbringa utan svårigheter. Regeringen var än en gång stödjande. Den dåvarande skolministern kallade upp mig för att tala om att även hon som barn hade låtit sig förledas av nazistpropagandan och vurmat för de svenska ungnazisterna.”
Ny studie av personer som är födda 1996 med avseende på de som har utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund
Sociologerna Jan O. Jonsson och Carina Mood presenterar idag sin färska studie av runt 5000 personer födda 1996 i form av en DN Debatt-artikel med särskilt avseende på de inom undersökningsgruppen som har utländsk bakgrund varav de allra flesta har utomeuropeisk bakgrund och är s k andragenerationare.
Undersökningsgruppen har följts av forskarna via registerdata och enkätundersökningar ända sedan de var 10 år gamla och uppåt vilket innebär att en del av statistiken som redovisas rör tonåren och skoltiden medan andra siffror rör de unga vuxenåren.
Studien visar bl a att medan majoritetssvenskarna sällan eller aldrig har växt upp i och bor och lever i miljonprogramsområdena så har och gör de med utomeuropeisk bakgrund det i hög grad och fr a de som har bakgrund i Mellanöstern och Afrika. Den sistnämnda gruppen, som också är den största bland alla som har utländsk bakgrund och som är födda 1996, tenderar också att bli tillsammans med landsmän/landsmaninnor (d v s de uppvisar en hög grad av endogami) och att umgås med främst andra landsmän/landsmaninnor. Personer med bakgrund i t ex Somalia eller Irak blir m a o mestadels tillsammans med andra som har bakgrund i Somalia eller Irak och umgås mestadels med andra som har bakgrund i Somalia eller Irak.
De som har bakgrund i Mellanöstern har oftast växt upp med båda föräldrarna medan de som har bakgrund i Afrika i hög grad har växt upp med ensamstående frånskilda mödrar (hela 39% har gjort det jämfört med 20% bland majoritetssvenskarna).
Totalt sett har tyvärr hela en tredjedel av de som har utländsk bakgrund inte en avklarad gymnasieexamen bakom sig, varav hälften aldrig ens har lyckats ta sig in på gymnasiet efter grundskolan, och särskilt gäller det de som har bakgrund i Afrika, Mellanöstern, Latinamerika och f d Jugoslavien. Eftersom denna problematik fr a rör männen så handlar det om mycket höga procentandelar inom vissa ursprungsland/regiongrupper.
Totalt sett saknar exempelvis hela 38% av alla andragenerationare med bakgrund i Afrika och Latinamerika en gymnasieexamen liksom 30-32% av de som har bakgrund i Mellanöstern och f d Jugoslavien och 20% av de som har bakgrund i övriga Asien (som innefattar Sydasien, Sydostasien och Östasien) och siffrorna för männen är än högre än så.
Det innebär i praktiken att kanske 45% av alla andragenerationsmän med bakgrund i Afrika och Latinamerika saknar en gymnasieexamen liksom uppemot 40% av alla andragenerationsmän med bakgrund i Mellanöstern och f d Jugoslavien.
De som har bakgrund utanför Europa uppvisar vidare en låg grad av både sociala aktiviteter och föreningsaktiviteter på fritiden och särskilt gäller det kvinnorna med bakgrund i Afrika och Mellanöstern jämfört med majoritetssvenskarna vilka uppvisar en hög nivå av sociala aktiviteter och föreningsaktiviteter på fritiden.
Vad gäller upplevelser av diskriminering och kränkande behandling så uppger 24-25% av de som har bakgrund i Afrika och Mellanöstern att de regelbundet utsätts för det medan 17% av de som har bakgrund i övriga Asien gör det.
Vad gäller att identifiera sig med Sverige, svenskarna och svenskheten och med det svenska så uppvisar de som har bakgrund i Afrika den lägsta identifikationsgraden.
Vad gäller religion så identifierar sig 64-67% av de som har bakgrund i Afrika och Mellanöstern med islam liksom 51% av de som har bakgrund i f d Jugoslavien och 12% av de som har bakgrund i övriga Asien. 35% i den sistnämnda gruppen identifierar sig vidare med buddhism eller hinduism.
Relativt höga andelar av de som har bakgrund i Afrika och Mellanöstern är emot homosexualitet, skilsmässa, samboskap och abort – mellan 47-58 är exempelvis emot abort och homosexualitet och bland de som har bakgrund i övriga Asien är t ex 24% emot homosexualitet och 38% emot abort.
Mellan 44-56% av de som har bakgrund i Afrika och Mellanöstern är också anhängare av könsstereotypa attityder såsom att kvinnor ska laga all mat och att männen ska tjäna mycket pengar och 33-38% av de som har bakgrund i övriga Asien är för att kvinnor ska ta hand om barn och städa hemmet.
Vad gäller synen på att bruka fysiskt våld så sticker männen med bakgrund i Afrika och Mellanöstern ut som de som är mest positivt inställda till det såsom i samband med en upplevd förolämpning eller när någon talar illa om ens familj (t ex eventuell fru och/eller barn). Hela 74% av männen med bakgrund i Afrika och Mellanöstern är för att bruka fysiskt våld för att försvara familjen liksom 61% av männen med bakgrund i övriga Asien.
Mellan 17-20% av männen med bakgrund i Afrika, Mellanöstern och övriga Asien uppger också att de någon gång har vandaliserat, stulit eller burit vapen (som oftast handlar om att bära kniv).
Slutligen föreligger mycket stora skillnader vad gäller föräldrarnas medelårsinkomster: Majoritetssvenskarna som är födda 1996 har föräldrar var medelårsinkomst ligger på 601 500 kr och endast 2,5% av majoritetssvenskarnas föräldrar har erhållit ekonomiskt bistånd.
Hela 35,2% av föräldrarna till de som har bakgrund i Afrika har erhållit ekonomiskt bistånd liksom 25,8% av föräldrarna till de som har bakgrund i Mellanöstern. Medelårsinkomsten för den första föräldragruppen ligger på 391 800 kr. 3,8% av föräldrarna till de som specifikt bakgrund i Östasien har vidare erhållit ekonomiskt bistånd liksom 17,1% av de som specifikt bakgrund i Iran och 13% av de som specifikt bakgrund i Chile.
”Att beskriva integration som lyckad eller misslyckad är vilseledande, då slutsatserna beror på vad man syftar på – som inkomst, utbildning, värderingar eller religiositet. Vår studie visar att integrationen bland unga i Sverige är både långt borta och nära, beroende på vilken dimension som avses, skriver sociologiprofessorerna Jan O. Jonsson och Carina Mood. ”
https://www.dn.se/debatt/integrationsdebatten-har-hamnat-pa-villovagar
”Den svenska integrationsdebatten pendlar mellan önsketänkande och alarmism, och har två stora svagheter. För det första saknas en helhetsbild: Man drar slutsatser om integration utifrån enstaka indikatorer, som till exempel kriminalitet eller arbetslöshet. För det andra grundas argumenten sällan i god evidens. När det gäller unga med utländsk bakgrund dominerar negativa narrativ där de framställs som antingen offer eller problem.
Det är dags att se integrationen som det flerdimensionella fenomen det är. Att beskriva integrationen som lyckad eller misslyckad är vilseledande, eftersom slutsatserna beror på vilken dimension man menar.
Att studera integration bland unga är särskilt angeläget. I dag har en tredjedel av unga vuxna utländsk bakgrund, det vill säga är födda utomlands eller i Sverige med två utlandsfödda föräldrar, och hur deras liv ser ut jämfört med unga med svensk bakgrund är helt centralt för framtidens Sverige.
I en ny stor studie visar vi att den stora majoriteten av unga med utländsk bakgrund har höga ambitioner och mycket hög framtidstro, och de tar lika ofta universitetsexamen som unga med svensk bakgrund. De har inte heller sämre hälsa eller välbefinnande än andra. Eftersom de i genomsnitt har sämre socioekonomiska förutsättningar i uppväxthemmet, och kan väntas vara mer exponerade för fördomar och diskriminering, så är dessa resultat oväntade och upplyftande.
Det finns dock en viktig skuggsida: Runt en tredjedel av unga med utländsk bakgrund har inte gymnasieexamen vid 23 års ålder, och hälften av dessa har inte ens avslutat grundskolan med betyg som skulle ge behörighet till gymnasiet.
Samma tudelade mönster som för utbildning ser vi för inkomster i 30-årsåldern. Unga med utländsk bakgrund finns lika ofta som andra i toppen av inkomstfördelningen, men de är överrepresenterade i de lägsta inkomstgrupperna – om än i betydligt lägre grad än sina föräldrar.
Medan integrationen är tydlig vad gäller chanserna att nå hög utbildning och goda inkomster, liksom för hälsa och välbefinnande, finns stora och bestående skillnader i andra avseenden – i synnerhet när det gäller sociala och kulturella aspekter.
Den sociala integrationen, som vi mäter bland annat med vilka man är vän, sambo eller gifter sig med, har långt att gå. Det finns ingen omfattande fientlighet mellan grupper, men trots detta en stor faktisk separation mellan ungas världar – som delvis beror på boende- och skolsegregation, delvis på preferenser att hålla sig till dem med liknande bakgrund som en själv. Mest socialt isolerade från majoritetssamhället när det gäller samboende är flickor från Mellanöstern och Afrika, som också har ett mindre aktivt socialt liv på fritiden.
De största skillnaderna mellan unga med svensk och utländsk bakgrund handlar om religion och värderingar. Unga med svensk bakgrund är bland de mest sekulariserade i världen – bara 14 procent av dem ser religionen som viktig, men bland unga med utländsk bakgrund är motsvarande siffra över 70 procent.
Till skillnad från vad många tror återspeglar religiositeten region mer än religion – bland unga med bakgrund i Mellanöstern är religiositeten till exempel lika hög bland kristna som bland muslimer. Muslimska unga håller dock fast vid religionen i högre grad: Även de som fötts i Sverige med utrikesfödda föräldrar är i genomsnitt lika religiösa som sina föräldrar, medan unga kristna med utrikesfödda föräldrar är mindre religiösa än sina föräldrar.
Det syns heller ingen tydlig integration i termer av värderingar och attityder kring familj och sexualitet, frågor som ofta hänger samman med religiositet. Unga med utländsk bakgrund är i genomsnitt betydligt mer negativa till abort, skilsmässa och homosexualitet, och har oftare en konservativ syn på jämställdhetsfrågor.
Med åldern blir ungdomars attityder mindre traditionella, men denna utveckling går i nästan samma takt i olika grupper, vilket innebär att skillnaderna i hög grad kvarstår. Skillnaden mellan dem med svensk bakgrund och de som själva immigrerat är inte överraskande eftersom många regioner där immigranter har sitt ursprung domineras av traditionella värderingar, men det är mer förvånande att så stora skillnader kvarstår mellan unga med olika bakgrund som fötts och vuxit upp i Sverige.
Sverige präglas sammantaget av det vi vill kalla selektiv integration, där unga med utländsk bakgrund i genomsnitt har höga ambitioner och når långt vad gäller högre utbildning och inkomster, medan de sociala och kulturella avstånden till unga med svenskfödda föräldrar ofta är stora. Särskilt stora är de när vi jämför unga med bakgrund i Sverige (och övriga västvärlden) och de med bakgrund i länder i Mellan-östern och Afrika.
Sverige av i dag är också ett separerat samhälle, där unga med utländsk respektive svensk bakgrund ofta lever avskilda liv i segregerade miljöer, med begränsade nära sociala relationer till varandra, och ofta med olika syn på livet.”
Rekordsiffror för SD i skolvalet i ett flertal län och kommuner
Nu börjar 2022 års skolvalresultat att redovisas per län och per kommun och SD är det enskilt största partiet i ett flertal län och bl a i Värmland, Blekinge, Gävleborg, Västernorrland och Dalarna liksom i ett flertal kommuner.
De gulfärgade delarna visar var SD blev det största partiet på läns- respektive kommunnivå, de blåfärgade delarna visar var M blev störst, de rödfärgade delarna var S blev störst och de svartfärgade delarna visar de kommuner där skolvalresultatet ännu inte är färdigräknat.
I skolvalet deltog i år nästan 400 000 högstadie- och gymnasieelever och en jämförelse mellan 2018 och 2022 års skolval ger vid handen att högervågen håller på att uppnå stormstyrka just nu bland landets barn och ungdomar för att inte säga orkanstyrka.
Statsvetaren Tommy Möller sade idag till SVT att ungdomen alltid känner av samtiden, framtiden och trenderna liksom vad som är på gång och vad som gäller före alla andra när han kommenterade att SD har fördubblat sitt stöd bland 18-21-åringarna i 2022 års riksdagsval jämfört med 2018 års val och så är det nog.
Mönstret är nämligen att SD är extremt starka i skolvalet i de kommuner där SD också gick framåt med stormsteg i söndags (d v s när de vuxna röstade) och tyvärr har SD lyckats erövra stora delar av den norrländska ungdomen i just detta val på samma sätt som att alltför många vuxna norrlänningar röstade SD i söndags. SD satsade också mycket hårt på det röda Norrland i årets valkampanj och fick också uppenbarligen utdelning för sin insats som heter duga.
resultat för SD i skolvalet 2022 i ett urval kommuner:
Storfors 66,3%
Färgelanda 58,24%
Älvdalen 54,55%
Bjurholm 54,39%
Askersund 53,33%
Pajala 52,34%
Åsele 50,79%
Åstorp 49,72%
Tomelilla 47,06%
Eda 45,45%
Vilhelmina 44,75%
Filipstad 44,56%
Överkalix 44,19%
Svenljunga 43,72%
Vara 42,92%
Jokkmokk 42,37%
Tidaholm 41,97%
Skurup 41,96%
Bengtsfors 41,49%
Älvsbyn 41,51%
Båstad 40,24%
Torsås 40,15%
Vindeln 40%
Köping 39,89%
Klippan 39,66%
Munkedal 39,62%
Perstorp 39,62%
Grums 39,25%
Timrå 39,25%
Storuman 39,13%
Lessebo 39,06%
Orsa 38,32%
Kramfors 37,86%
Sölvesborg 37,79%
Tierp 37,45%
Säffle 37,35%
Herrljunga 37,19%
Osby 36,89%
Sollefteå 36,89%
Strömsund 36,79%
Nybro 36,57%
Trelleborg 36,1%
Sunne 36,07%
Kungsör 35,81%
Örkelljunga 35,63%
Emmaboda 35,37%
Karlsborg 35,37%
Dals-Ed 35,36%
Kumla 35,24%
Sala 34,33%
Alvesta 34,23%
Kil 34,05%
Bjuv 34,04%
Karlshamn 33,72%
Avesta 33,61%
Surahammar 33,46%
Östhammar 33,46%
Borgholm 33,33%
Dorotea 33,33%
Kinda 32,92%
Bromölla 32,69%
Hedemora 32,67%
Torsby 32,74%
Eslöv 32,04%
Sotenäs 31,94%
Vaggeryd 31,9%
Arvika 31,79%
Hörby 31,61%
Vingåker 31,61%
Hallsberg 31,46%
Töreboda 31,44%
Östra Göinge 31,44%
Falköping 31,37%
Ulricehamn 31,29%
Ljungby 31,11%
Tanum 30,96%
Hultsfred 30,95%
Älvkarleby 30,92%
Hylte 30,82%
Boden 30,6%
Åtvidaberg 30,5%
Svedala 30,42%
Bräcke 30,41%
Laholm 30,11%
Antalet barn som placeras i särskolan har ökat på senare år och en mycket hög andel utgörs av barn med utländsk bakgrund
Antalet (och därmed också andelen) barn som placeras i den s k särskolan har ökat på senare år och en mycket hög andel utgörs av barn och ungdomar med utländsk och antagligen i huvudsak utomeuropeisk bakgrund men det är ingen som egentligen vet varför det är så:
”Andelen barn och ungdomar som placeras i särskola har ökat de senaste åren. Och ökningen måste följas noga, framhåller experter.
– Även om många av dem som kommer till särskolan får en positiv upplevelse så begränsar särskolan en människas liv, säger pedagogikprofessor Daniel Östlund.
Särskolan är en egen skolform för elever som har en intellektuell funktionsnedsättning och därför inte kan följa undervisningen i vanlig skola.
Innan en elev får plats i särskola måste en noggrann utredning göras, eftersom det är ett stort beslut. För många elever innebär särskolan en pedagogik och ett tempo som passar bra. Men det innebär också att individen kan känna sig stämplad och att vägen till högre studier stängs.
Under de senaste åren har särskoleplaceringarna blivit vanligare. Särskolan är fortfarande en relativt liten skolform, men andelen elever i grundsärskolan har ökat från 0,98 procent till 1,29 procent.
Varför ökningen har skett vet inte de experter som TT varit i kontakt med. Men Therese Lindahl, rådgivare på Specialpedagogiska skolmyndigheten, och Daniel Östlund, biträdande professor i pedagogik med inriktning specialpedagogik på Högskolan Kristianstad, pekar på en rad omständigheter som kan ha inverkat.
De ökade kraven i vanliga grundskolan, som följde på 2011 års läroplan, i kombination med större klasser kan ha slagit ut svagare elever.
– Jag hoppas att den nya läroplanen som kommer i år och som är mindre detaljstyrd kommer att lösa flera problem, säger Therese Lindahl.
Ekonomi kan också spela in, framhåller Daniel Östlund.
– Genom att flytta en elev till särskolan får någon annan än den vanliga skolan bära kostnaden för eleven. I en del kommuner samlar man särskolan i en stor skola och det ökar kravet på att skriva in fler elever, säger han.
Det råder stora skillnader mellan kommunerna när det gäller andelen placerade.
– Antagligen handlar det om olika synsätt inom kommunerna, man kan föreställa sig att vissa samordnare har en snävare syn. Man har kanske också en medvetenhet om vad ett mottagande innebär i ett längre perspektiv. Även om många av dem som kommer till särskolan får en positiv upplevelse så begränsar särskolan en människas liv, säger Daniel Östlund.
Utredningarna av vilka barn och ungdomar som ska tas emot i särskolan görs av arbetslag som finns på kommunnivå. Som rådgivare på Specialpedagogiska skolmyndigheten har Therese Lindahl noterat att det finns skillnader i kommunernas sätt att arbeta med utredningarna.
Det finns också variationer i kommunernas förmåga att göra de uppföljningar av särskoleplaceringar som ska göras var sjätte månad.
– Om anpassningarna fungerar så ska eleven skrivas ur särskolan, och det sker ofta. Men vissa kommuner brister, man hinner inte med, konstaterar Lindahl.
Konsekvenserna av bristerna kan bli att det går elever i särskolan som kan klara av vanlig skolgång.
Daniel Östlund framhåller att eftersom fler och fler utreds för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som adhd och autism, så upptäcks också fler med intellektuell funktionsnedsättning.
– En annan förklaring till ökningen kan vara att utredarna börjat slira och är mer generösa i sina tolkningar av manualen, säger Daniel Östlund.
Han syftar på den manual som används för att fastslå graden av intellektuell funktionsnedsättning. Gränsen – mätt i IQ – har blivit mer flexibel, med följd att en högre andel kan få diagnosen lindrig intellektuell funktionsnedsättning. Denna utveckling har för övrigt noterats även för vuxna som utreds.
Elever med utländsk bakgrund är överrepresenterade i grundsärskolan enligt Skolverket. 42 procent av eleverna i grundsärskolan har utländsk bakgrund vilket kan jämföras med att 26 procent har det i den vanliga grundskolan.
– Det kan finnas funktionsnedsättningar, som till exempel en allvarlig synnedsättning eller hörselnedsättning, som medfört att man inte kunnat göra de rätta testerna i det forna hemlandet. Man tror att barnet har en intellektuell funktionsnedsättning men så får det nya glasögon eller hörapparat i Sverige och då öppnar sig en ny värld och barnet kan prestera mer i skolan, säger Therese Lindahl.
Daniel Östlund tror att ökningen av antalet barn i särskola kan fortsätta.
– Om man anlägger ett historiskt perspektiv så har det tidigare skett ökningar när ekonomin blivit sämre. Därför är det enormt viktigt att man sätter ljus på de här frågorna nu.
På 1990-talet flyttades ansvaret för särskolan från landstingen till kommunerna. Fokuset för särskolans verksamhet flyttades från vård och omsorg till utbildning. Med detta följde en kraftig tillväxt av antalet elever i särskolan som höll i sig fram till 2011 då det bestämdes att de med autism inte längre per automatik skulle placeras i särskola. Det blev en påtaglig nedgång av antalet barn i särskolan, men 2015 vände det uppåt igen. Större delen av ökningen har skett under 2020-talet.
Läsåret 2017/18 gick 0,98 procent (10 612 av all de 1 080 092 skolbarnen i Sverige) i grundsärskola. 2021/22 var andelen uppe i 1,29 procent (14 449 av 1 121 427 barn).
2 juli 2023 byter grundsärskolan namn till anpassad grundskola och gymnasiesärskolan ska heta anpassad gymnasieskola.”
Två aktuella protestkampanjer visar med all önskvärd tydlighet att det är majoritetsinvånarna som driver på bostads- och skolsegregationen
På sistone har representanter för både Villaägarnas riksförbund och Svenskt näringsliv med all önskvärd tydlighet och dessutom på ett närmast gränslöst skamlöst sätt (be)visat att det är majoritetsinvånarna som aktivt driver på både bostads- och skolsegregationen (och de hänger då intimt samman) och inte minoritetsinvånarna.
Både bostads- och skolsegregationen anses kort och gott vara mycket värre i Sverige än i andra västländer från att tidigare ha varit mycket mindre i Sverige än i andra västländer på en statistisk-demografisk nivå.
Medan representanter för Villaägarnas riksförbund försöker stoppa ett regeringsförslag som syftar till att göra det möjligt att bygga fler flerbostadshyreshus för att motverka den ständigt accelererande bostadssegregationen så försöker representanter för Svenskt näringsliv att stoppa att flera kommuner på sistone har valt att bussa majoritets- och/eller minoritetselever mellan olika skolor för att motverka den stadigt växande skolsegregationen.
I båda fallen är det alldeles uppenbart att det är majoritetsinvånarna som väljer att bo i villa eller radhus respektive som väljer skolor med en liten andel minoritetselever som adresseras med hjälp av nyliberala argument som handlar om valfrihet och underförstått (för det är ju det det egentligen handlar om) för att slippa minoritetsinvånargrannar respektive minoritetselever.
För att förstå ovanstående sammanhang (inklusive de rejält uppskruvade och vreda protesterna) så bör här nämnas att över 70% av alla majoritetssvenska barn och ungdomar numera bor i villa eller radhus medan endast några procent av barnen och ungdomarna med utomeuropeisk bakgrund gör detsamma (och många av dem är adoptivbarn och s k blandbarn eller s k mixade barn) och endast 2% av alla majoritetssvenska elever går på en skola där 75% (eller fler) av eleverna har utländsk bakgrund medan de allra flesta elever med utomeuropeisk bakgrund gör just det.
Reflektioner kring att undervisa i ras- och vithetsfrågor
Skriver om mina erfarenheter av att undervisa om ras- och vithetsfrågor i ett svenskt sammanhang i senaste numret av SO-didaktik som går att läsa och ladda ned här:
https://www.so-didaktik.se/so-didaktik
”Dagens Sverige är med största sannolikhet mer mångfaldspräglat än aldrig förr. Totalt är numera över 34 procent av alla invånare antingen själva utrikes födda eller så är de födda i Sverige med en eller två utrikes födda föräldrar. Bland barn, ungdomar och unga vuxna från förskole- till högskoleålder handlar det om 40 procent och ibland om mer än så vad gäller vissa ålderskohorter. Denna procentsiffra är dessutom än mer förhöjd i de tre storstadsregionerna och i de mellanstora kommunerna. Åtminstone en tredjedel av alla barn, ungdomar och unga vuxna har idag bakgrund utanför Norden och främst från Afrika och Mellanöstern men också från Latinamerika och Asien och betecknas här som icke-vita. Minst en femtedel av alla barn, ungdomar och unga vuxna har dessutom en kulturell muslimsk bakgrund oavsett om de är troende och praktiserande eller ej. Uppemot en av tre av alla grundskoleelever är slutligen berättigade till modersmålsundervisning och kan antas vara flerspråkiga och tala ett annat språk än svenska som förstaspråk.”
(…)
”Utöver USA, där mångfalden som bekant är än mer förhöjd, finns i praktiken endast en handfull länder i västvärlden som kan mäta sig med Sverige såsom Kanada, Storbritannien, Frankrike, Nederländerna och Australien. Det kan dessutom mycket väl vara så att mångfalden är högre i Sverige än i dessa länder bland just barn och unga i skolåldern.
Det som inte minst skiljer Sverige från samma länder är att klyftorna mellan invånarna med svensk bakgrund och invånarna med framför allt utomeuropeisk bakgrund är långt mer extrema här. Det gäller i stort sett samtliga utfall som rör arbetslivet liksom bostadssektorn och privatekonomin som helhet vad beträffar skillnader i arbetslöshet, i att ha en fast heltidstjänst, i att vara överutbildad, i att bo och leva i miljonprogramsområdena, i att bo trångt, i att bo i hyresrätt eller i att vara fattig och bidragsberoende och så vidare.
Framför allt gäller detta skolans värld där de majoritetssvenska eleverna och eleverna med utomeuropeisk bakgrund numera och överlag befinner sig i helt olika världar vad gäller vilka skolor de går på och deras respektive skolresultat.
Faktum är att mycket tyder på att den svenska skolan numera kan vara västvärldens mest rassegregerade skola liksom den skola som tyvärr även uppvisar det största skolresultat- och studiegapet mellan majoritetssvenska barn och ungdomar och icke-vita barn och ungdomar.
Om det nu är så att Sverige numera faktiskt både härbärgerar västvärldens mest heterogena elevsammansättning efter USA, och särskilt gäller det den rasliga, religiösa och språkliga mångfalden, och västvärldens mest rassegregerade och rasojämlika skola, och i båda fallen finns det mycket som tyder på det, så går det att fråga sig varför frågor om ras och rasism så sällan lyfts fram i den svenska skoldebatten och skolforskningen och i undervisningen i sig. Svaret på denna fråga står enligt mig att hitta i att Sverige antagligen har utvecklat den mest radikala formen av antirasistisk färgblindhet i världen. Detta innebär kort och konkret att frågor som rör ras och vithet, och därmed också rasism och rasojämlikhet, är i det närmaste tabubelagda då antirasism har kommit att betyda detsamma som att inte tala om ras överhuvudtaget i just Sverige.”
(…)
”Jag har själv under åtminstone de senaste tio åren arbetat målmedvetet för att inte bara introducera kritisk ras- och vithetsforskning i Sverige utan också för att utveckla ett eget svenskt kritiskt ras- och vithetsforskningsfält. Det handlar om att studera specifikt svenska förhållanden med hjälp av detta perspektiv och där ingår inte minst att studera den svenska skolan med fokus på frågor om ras, vithet och rasism. Jag har därför under många år gjort vad jag har kunnat för att adressera dessa frågor i undervisningen både i den reguljära undervisning som jag bedriver vid Karlstads universitet och som gästlärare vid andra högskolor och även som inbjuden föreläsare på bland annat gymnasieskolor. Sedan höstterminen 2020 har jag haft förmånen att få undervisa på den första högskolekursen i landet som explicit handlar om kritisk rasforskning – ”Feministisk postkolonialism och kritiska rasstudier” – som ges av Centrum för genusforskning vid min arbetsplats Karlstads universitet och som sedan dess även har haft flera verksamma lärare som studenter.”
(…)
”Avslutningsvis vill jag samtidigt inte sticka under stol med att tillsammans med en handfull andra forskare är jag fortfarande än idag en av ytterst få personer inom högskolevärlden och i utbildningssammanhang som både undervisar i kritisk ras- och vithetsforskning och författar böcker i ämnet och som menar att så länge skolvärlden och utbildningsväsendet fortsätter att ducka för frågor om ras och rasism så kommer ingenting att förändras utan den svenska skolan kommer att fortsätta att förbli västvärldens antagligen mest rassegregerade och rasojämlika skola.”
Utomeuropéerna dominerar idag helt gruppen lågutbildade som är arbetslösa
Arbetsförmedlingen har idag publicerat en ny rapport som visar att de låg- eller kortutbildade är kraftigt överrepresenterade bland landets samtliga arbetslösa och en mycket stor andel av dem står helt och hållet utanför arbetslivet och söker inte ens jobb, d v s de är inte ens medtagna i arbetslöshetsstatistiken. Jämfört med tidigare är dagens lågutbildade unga (tidigare dominerade den äldre majoritetssvenska arbetarklassen denna grupp), de är numera oftast kvinnor och de är fr a utrikes födda och till allra största delen utomeuropéer.
Idag är 50% av samtliga utrikes födda i landet lågutbildade i den meningen att de saknar en genomgången och godkänd grundskole- eller gymnasueutbildning och många av dem har påbörjat högstadiet men de har inte lyckats gå ut 9:an med fullständiga betyg medan andra har lyckats ta sig in på gymnasiet men därefter hoppat av eller gått ut gymnasiet med ofullständiga betyg.
De allra flesta av de utrikes födda som är lågutbildade är utomeuropéer och utomeuropéerna utgör numera hela 2/3 av samtliga lågutbildade som är arbetssökande och majoriteten av dem är kvinnor och generellt unga.
Bland majoritetssvenskarna är omvänt mycket höga andelar av den arbetsföra befolkningen numera högutbildade – uppemot 2/3 och 50% av alla majoritetssvenska unga vuxna kvinnor respektive män har exempelvis en högskoleexamen och det absoluta flertalet en grundskole- och gymnasieexamen förutom de allra äldsta majoritetssvenskarna i 60-årsåldern och hade det bara bott majoritetssvenskar i dagens Sverige så hade det s k svenska folket varit det kanske mest högutbildade s k ”folkslaget” i världen.
Den kommande PIAAC-undersökning riskerar att visa att Sverige fortsatt intar jumboplatsen i västvärlden vad gäller att uppvisa den största klyftan mellan majoritetsinvånarna och invånarna med utländsk bakgrund
Forskarna Erik Mellander, Jan-Eric Gustafsson, Patrik Lind och Gunlög Sundberg, vilka representerar PIAAC-undersökningens svenska expertgrupp, varnade igår på DN Debatt för att skillnaden i förmågan att läsa och räkna sannolikt är större än någonsin idag mellan majoritetsinvånarna och invånarna med utländsk bakgrund inför den kommande PIAAC-undersökningen.
I den förra undersökningen visade det sig att närmare hälften av invånarna i landet har mer eller mindre stora svårigheter att läsa och räkna och fr a att Sverige är det land där klyftan mellan majoritetsinvånarna och invånarna med utländsk bakgrund är som allra störst vad gäller språk-, kunskaps-, matematik- och läsförståelsenivåerna.
Hade Sveriges befolkning enbart bestått av majoritetsinvånare så hade dock (majoritets)svenskarna antagligen hamnat i topp i västvärlden och i i-världen.
”För tio år sedan kunde nästan hälften av de vuxna svenskarna inte läsa och räkna tillräckligt bra. Årets internationella PIAAC-undersökning kommer sannolikt att visa att Sveriges resultat har försämrats. Andelen utrikes födda är en viktig faktor. Nu måste både vuxenutbildningen och yrkeshögskolan stärkas.”
https://www.dn.se/debatt/sverige-maste-krympa-kunskapsgapet-bland-vuxna
”I år är det tio år sedan OECD-undersökningen PIAAC (Programme for the international assessment of adult competencies) genomfördes för första gången. PIAAC är vuxenmotsvarig¬heten till Pisa-studien i skolan. Medan Pisa avser 15-åringar riktas PIAAC till 16–65-åringar. I fråga om genomsnittliga färdigheter hävdade Sverige sig väl bland de 24 länder som deltog i första omgången av PIAAC.
För både läs- och räknefärdigheter tillhörde Sverige de fem främsta länderna. Samtidigt var Sverige ett av de länder som uppvisade störst skillnader mellan olika grupper i befolkningen och som hade de högsta andelarna deltagare med svaga färdigheter. Läs- och räknefärdigheter mäts på en poängskala mellan 0 och 500, och delas in i olika nivåer.
Färdigheterna på de två lägsta nivåerna betecknas som ”otillräckliga” (1–225 poäng) respektive ”låga” (226–275 poäng). För Sverige var andelarna med otillräckliga läs- och räknefärdigheter 13 respektive 15 procent, medan andelen med låga färdigheter uppgick till 30 procent för både läsning och räkning. Med andra ord: nästan hälften av de vuxna svenskarna hade otillräckliga eller låga färdigheter.”
(…)
”För att kunna möta en allt snabbare teknikutveckling, klimatförändringar, pandemier, internationella konflikter med mera, behöver vi höja och utvidga våra färdigheter och, framför allt, åtgärda de kompetensbrister som finns. Behoven är särskilt stora inom två områden. Det ena är vuxenutbildningen för elever med svenska som andraspråk.
Av SOU 2020:66 framgår att andelen behöriga lärare där är bland de lägsta i hela skolväsendet, trots att behörighetskraven behöver höjas från en till tre terminers studier i svenska som andraspråk, tillsammans med en högskole-pedagogisk examen. Här krävs både uppgradering av de befintliga lärarnas färdigheter och förlängd utbildning av nya lärare. Det andra området som behöver stärkas ytterligare är yrkeshögskoleutbildningen.
Under de senaste åren har yrkeshögskolans ett- och tvååriga program utökats med korta kurser på högst en termin, som ofta kan läsas på deltid och på distans. Yrkeshögskolan behöver tillföras resurser för att, med bibehållen kvalitet, kunna expandera de behovsanpassade möjligheter till fördjupad eller förnyad kompetens som de korta kurserna erbjuder. Dessa åtgärder minskar risken att Sverige går kräftgång som kunskaps¬nation, genom att underlätta integrationen av nyanlända, minska skillnaderna mellan inrikes och utrikes födda samt öka tillgången till flexibel vidare¬utbildning.”
Andelen behöriga lärare minskar i miljonprogramsområdena
Den svenska skolan som en gång i tiden var världens mest integrerade och jämlika skola är idag västvärldens mest (ras)segregerade och (ras)ojämlika skola och en orsak står att hitta i andelen behöriga lärare vilket Sveriges radio har rapporterat om idag.
https://sverigesradio.se/artikel/lagre-lararbehorighet-i-utsatta-omraden-har-inte-okat-pa-7-ar
Numera är 71% av landets 104 000 yrkesverksamma grundskolelärare behöriga men i de fattiga miljonprogramsområdena där eleverna har utländsk och i huvudsak utomeuropeisk bakgrund handlar det om endast 62% att jämföra med 78% på skolorna som domineras av majoritetssvenska elever som har en mer välbärgad bakgrund.
Denna skillnad har dessutom ökat över tid från 10% till 16% sedan 2015 och andelen behöriga lärare i miljonprogramsområdena är t o m lägre idag år 2022 än 2015 då det handlade om 66%.
Idag misslyckas höga procentandelar av alla barn och ungdomar med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund i skolan och lyckas inte gå ut högstadiet och 9:an med fullständiga betyg medan de allra flesta av de majoritetssvenska eleverna gör det och tar sig in på gymnasiet och senare också på högskolan.
Linköpings universitet om Catrin Lundströms och min nya bok ”Den färgblinda skolan – ras och vithet i svensk utbildning”
Kommunikatören Amanda Lindström vid Linköpings universitet talar med Catrin Lundström angående vår nya gemensamma bok ”Den färgblinda skolan – ras och vithet i svensk utbildning” (Natur och kultur 2022):
”Genom att förstå och prata om begreppen ras och vithet kan vi närma oss problemen med segregation och ojämlikhet i svensk utbildning. Det behövs ett språk som inte är färgblint för att adressera ökade klyftor i skolan, menar forskare som nu skrivit en bok om just detta.”
https://liu.se/nyhet/den-fargblinda-skolan-ny-bok-om-hur-skolsegregation-kan-forstas
”I boken Den färgblinda skolan – ras och vithet i svensk utbildning ges en introduktion till begreppen ras och vithet och vad de kan säga oss om svensk skola idag.
– Bakgrunden till boken är att den svenska skolan utvecklats från att vara världens antagligen mest jämlika skola till västvärldens kanske mest ojämlika och mest segregerade skola.
Det säger Catrin Lundström, biträdande professor i etnicitet och migration vid Linköpings universitet, som skrivit boken tillsammans med Tobias Hübinette, docent i interkulturell pedagogik vid Karlstad universitet.
Genom att förstå och lyfta begreppen ras och vithet kan vi få både ett språk och analytiska verktyg för att förstå segregationen och ojämlikheten i svensk utbildning, menar hon.
– Det fattas en pusselbit i diskussionen om svensk skola idag. Det finns frågor som inte kan adresseras utan att ta med begreppen ras och vithet och teorierna kring dem.
I Sverige finns en ovilja att prata om ras. Men samhället genomsyras av olika föreställningar om ras som i sin tur påverkar våra uppfattningar om andra människor. Samtidigt har vi på grund av vår hudfärg olika erfarenheter.
– Att prata om ras eller att kategorisera människor ses i Sverige idag som rasism. Vi ska inte dela in människor enligt ett gammalt rastänkande, men för att förstå att människor identifierar sig på ett visst sätt, och att vi bemöts olika och har olika erfarenheter, behöver vi ett språk. Segregationen idag är präglad av ras och med den här boken vill vi ta oss ur den färgblindhet som omgärdar diskussionen om segregation och skolan, liksom om samhället i stort.
Boken behandlar bland annat frågor som vad vi egentligen menar när vi pratar om ras, vad en vithetsnorm innebär och vad konsekvenserna blir om vi inte kan prata om ras och rasskillnader.
Boken presenterar teorier inom den kritiska ras- och vithetsforskningen och ska kunna användas av exempelvis lärare eller på lärarutbildningar för att öppna upp för diskussion och lyfta erfarenheter som finns bland lärare och lärarstudenter. Den ger konkreta exempel utifrån olika perspektiv och skolmiljöer samt dilemman för läsaren att reflektera kring.
– Vi vill inte bara introducera teorier utan öppna upp för interaktion och diskussion. Frågorna kan till exempel handla om vad ras betyder för dig, att resonera kring vad vita privilegier innebär, hur frågan ’var kommer du ifrån?’ kan uppfattas eller hur fördelningen av elever och lärare ser ut på just din skola.
Boken har sin bakgrund i en segregerad och ojämlik svensk skola. Det finns inte bara en utbredd skolsegregation – där utrikes födda elever och elever med utrikesfödda föräldrar tenderar att gå i skolor i socioekonomiskt utsatta bostadsområden, medan elever med svenskfödda föräldrar dominerar i innerstadsskolor och friskolor. Det finns också skillnader mellan dessa barn och unga när det kommer till studieresultat, visar internationella elevundersökningar.
– Vi ser svårigheter för nyanlända, men också det väldigt oroväckande att andragenerationsungdomarna i högre grad misslyckas i skolan. Skillnaderna eskalerar och det behöver vi prata om med ett språk som inte är färgblint, säger Catrin Lundström.”
Tobias Hübinette 