Kategori: Gustaf Retzius
En påminnelse om KI-forskarna far och son Anders och Gustaf Retzius betydelse för det europeiska och västerländska rastänkandet
Karolinska Institutets (KI) uppmärksammade beslut att sluta att hylla far och son Anders och Gustaf Retzius på campusområdet i Solna med byster, en permanent (hyllnings)utställning och namn på vägar och salar (vilket fö också har uppmärksammats internationellt) har fått åtskilliga svenska forskare (inklusive en hel del KI-forskare) och många andra i Sverige utanför akademin att ”gå i taket” och en av dem är ledarskribenten Malin Lernfelt som nu skriver följande i Hallandsposten.
Lernfelt och många andra av dem som vredgas storligen över KI:s beslut och varnar för BLM-rörelsen, identitetspolitik, censuriver och kränkthetskultur avslöjar samtidigt en stor okunskap om far och son Retzius fundamentala betydelse för hela det europeiska och västerländska rastänkandet och detta oavsett vad de själva tyckte och tänkte om andra s k raser för deras försvarare framhåller då gärna att de båda både verkade innan den svenska rasbiologins storhetstid under mellankrigstiden och långt innan Nazi-Tyskland och Förintelsen samt att de inte själva sägs ha uttryckt sig nedsättande om andra s k raser och åtminstone inte på ett anmärkningsvärt sätt som stack ut under deras levnad.
I det europeiska och västerländska rastänkandets (idé)historia räknas Anders Retzius som den som slutgiltigt gjorde rastänkandet till en empiriskt grundad vetenskap från att tidigare ha varit en rent spekulativ ”armchair research”-hobby genom att han uppfann den europeiska och västerländska rasforskningens mest centrala kroppsmätningsmått det s k skallindexmåttet.
Anders Retzius föreslagna sätt att mäta en människas huvud på blev sedan normen för hela den västerländska forskarvärlden och standardmåttet för västvärldens alla (ras)forskare. Anders Retzius bidrog också till att utveckla och standardisera sättet att mäta andra delar av kroppen (d v s andra kroppsdelar utöver huvudet) på och sättet att kategorisera hud-, hår- och ögonfärg, d v s hans insatser för att göra rastänkandet till en regelrätt vetenskap enligt 1800-talets sätt att se på vetenskap (d v s kort och gott en empiriskt grundad forskning) var helt enkelt avgörande.
För några år sedan läste jag i en bok att ett sätt att under mellankrigstiden och krigsåren skilja ut de s k blandade eller mixade i de europeiska kolonierna i Öst- och Sydostasien (d v s de som hade en vit biofar och en asiatisk biomor – de s k Eurasians) var att känna rent konkret på deras (bak)huvuden – d v s KI-forskaren Anders Retzius satte t o m spår i den ofta mycket våldsamma vardagen i Stillahavsasien under första halvan av 1900-talet och i alltför många fall avgjorde denna typ av sortering av människor utifrån hur deras huvuden ser ut troligtvis t o m om de skulle få leva eller ej.
Gustaf Retzius var vidare den som både ”bevisade” ”vetenskapligt” och empiriskt för världen att de finsktalande finländarna inte var helt vita utan ”semi-mongoloida” eller s k ”halvasiater” samt att (majoritets)svenskarna var vitast (liksom genetiskt ädlast och ”renast” och estetiskt vackrast) av alla (vita) folk på jorden genom sin studie av närmare 45 000 svenska mäns kroppar som publicerades 1902 och som på sin tid var världens dittills mest empiriskt omfattande kroppsmätnings- och rasforskningsstudie.
Gustaf Retzius gigantiska kroppsmätningsstudie som genomfördes långt innan datorn existerade lade den empiriska och ”vetenskapliga” grunden för idén om existensen av den nordiska grenen av den s k vita rasen, som svenskarna ansågs representera allra mest/bäst, och Retzius själv propagerade för idén om existensen av den s k nordiska rasen och svenskarna som dess främsta företrädare – en idé som kom att avsätta djupa (och blodiga) spår både inom Sveriges gränser (läs: i relation till samerna, romerna, de resande, judarna och tornedalingarna) och ute i världen under stora delar av 1900-talet.
I en bok från 1878 redovisade Gustaf Retzius varifrån de finländska mänskliga kvarlevorna härrörde som han använde som empiriskt underlag i sin studie, som ”bevisade” ”vetenskapligt” att de finsktalande finländarna inte var helt vita, och dagens KI äger fortfarande runt 80 av dessa mänskliga kvarlevor från Finland vilka ännu inte har repatrierats och återbördats till sina gravar som ”tack vare” denne är tömda på sitt innehåll – d v s skeletten saknas eller så är de dekapiterade (d v s huvudena har blivit avhuggna av Retzius och hans hantlangare).
Flera av dem härrörde från finsktalande barn och flertalet av dem hade han själv sett till att komma över med hjälp av synnerligen oetiska insamlingsmetoder (läs: gravplundring) i samband med en forskningsexpedition till Finland och boken varifrån denna tabell är hämtad har KI haft utställd permanent fram tills alldeles nyligen på campusområdet i Solna för att helt enkelt hylla Gustaf Retzius.
Far och son Retzius ”vetenskapliga” insatser för hela det europeiska och västerländska rastänkandet går m a o inte att underskatta – den ene lade grunden för den empiriskt grundade ”vetenskapliga” rasforskningen medan den andre skrev ut de finsktalande finländarna från vitheten och skrev fram svenskarna som vithetens yppersta elit och ”crème de la crème” och de bådas forskningsinsatser fick slutligen enorma (läs: våldsamma, mordiska och blodiga) konsekvenser i den ”verkliga” världen utanför KI som omöjligt går att överblicka och som det knappt går att sätta ord på:
Anders Retzius uppdelning mellan i huvudsak två huvudformtyper bland oss människor kom att gälla världen över och användas i ett otal både möjliga och omöjliga (läs: våldsamma, mordiska och blodiga) sammanhang och idén att de finsktalande inte var helt vita påverkade både relationerna mellan de svensktalande finlandssvenskarna och den finsktalande majoritetsbefolkningen i Finland på ett synnerligen negativt och destruktivt sätt och synen på de finsktalande finländarna världen över medan idén om den s k nordiska rasen och att svenskarna var vitast av alla s k folkslag på jorden som varande den s k nordiska rasens främsta representant likaså kom att få ett enormt genomslag världen över och inte minst och som bekant i vårt södra grannland Tyskland.
https://www.hallandsposten.se/cmlink/att-radera-historien-stoppar-framåtskridandet-1.59070077
”Karolinska Institutet i Stockholm, som bedriver omfattande medicinsk forskning och läkarutbildning, plockar bort namnet Retzius från lärosätets campus (DN 2/11). Anders Retzius (1796–1860) var läkare, vetenskapsman och professor i anatomi samt Karolinska Institutets rektor under 30 år. Hans son Gustaf Retzius (1842–1919) var även han en framstående forskare och bland annat hedersdoktor vid Harvard. Att de återfinns bland de personer som fått namnge laboratorier och föreläsningssalar är därför inte märkligt.
Men på senare tid har det allt oftare lyfts fram att Anders Retzius också var en av dem som började mäta skallar och lade grunden för de rasbiologiska strömningar som präglade Sverige under början av förra seklet. Hans son Gustaf delade faderns intresse för kraniometri och bidrog även han till att Sverige blev ett centrum för rashygieniska frågor. Efter en omfattande och stundtals mycket upprörd intern debatt, som tog fart efter mordet på amerikanen George Floyd och Black Lives Matter-rörelsens omfattande protester, beslutade KI:s rektor Ole Petter Ottersen nyligen att namnet Retzius inte hör hemma på området.
I en intervju i Dagens Nyheter (2/11) motiverar rektorn beslutet med att ”detta handlar om personer som gett uttryck för rasism och nedlåtande beteende gentemot olika folkgrupper inom och utom Sverige”. Att Karolinska Institutet känner behov av att markera mot rasism är självklart lätt att förstå. KI:s verksamhet utgår ifrån alla människors lika värde och det är viktigt att varje individ känner sig respekterad. Samtidigt blir det orimligt och inte minst bisarrt att kräva att vetenskapsmän och andra historiska personer som genom århundradena spelat en avgörande roll på svenska universitet ska stå för samma värdegrund som vi anser vara den korrekta i dag.
Retzius och hans son var, precis som vi är i dag, produkter av sin tid och den människosyn som rådde. Att vi i dag har tillgång till betydligt mer kunskap och har en helt annan inställning till religionsfrihet, sexuell läggning, jämställdhet och människors ursprung betyder inte att vi bör vända varje person som kommit före ryggen. Tvärtom är det endast genom länken till historien vi kan förstå och lära oss mer om oss själv och den värld vi lever i.
Den arbetsgrupp som tillsattes häromåret för att inventera samtliga namn på KI:s campus föreslog att alla personnamn bör raderas från vägar, byggnader, undervisningssalar och laboratorier. Namnen borde enligt gruppen ersättas med intetsägande namn som ”Genvägen”. Så långt går som tur är inte Ole Petter Ottersen. Han nöjer sig med att ta bort namnet Retzius och understryker i DN-intervjun att ”döpa vägar och salar efter tidigare anställda levandegör universitetet och dess historia”.
Precis så är det. Därför måste lärosätenas rektorer orka stå emot intressegruppers alltmer högljudda krav på att radera historien. Den som är mest kränkt har inte alltid rätt. Att låta gruppernas narrativ bli vägledande är både farligt och antiintellektuellt – och leder till att den framåtskridande etiska diskussion som bygger på tidigare generationers erfarenheter riskerar att dö ut.”
Idag skriver Karolinska institutet historia
Idag skrev Karolinska institutet historia som första högskola i Sverige att gå både antirasistiska och antifascistiska argument och krav till mötes och detta är kortfattat mitt personliga minne av bakgrunden till dagens historiska beslut:
Framåt slutet av 1990-talet blev jag kontaktad av en KI-forskare och läkare, som uppmärksammade mig på det problematiska att KI hyllade far och son Anders och Gustaf Retzius och far och son Hans och Ulf von Euler i form av bl a byster på campusområdet i Solna, en permanent utställning bestående av Gustaf Retzius publikationer (inklusive dennes rasforskningspublikationer) och sals- respektive gatunamn. Personen ifråga, som idag inte längre är kvar på KI, berättade även initierat om familjen von Eulers nazistiska engagemang innan och under kriget. Då hade jag aldrig kunnat ana att KI skulle ta det beslut som rektorn och ledningen valde att ta idag över 20 år senare.
År 2015 uppmärksammade sedan DN:s Björn af Kleen att KI hyllade far och son Anders och Gustaf Retzius och år 2018 uppmärksammade både jag själv och andra, och bl a Hugo Lagercrantz, att KI hade döpt en gata i anslutning till Nya Karolinska efter nazisten Astrid Cleve, som sedermera fick ett nytt namn. År 2020 blev jag sedan kontaktad av den antirasistiska KI-studentföreningen Sträva, som hade inlett en kampanj för att få KI att sluta att hylla Anders och Gustaf Retzius och under samma år valde KI att i all tysthet avlägsna en byst av Gustaf Retzius från campusområdet. Tack vare Strävas kampanj tillsatte KI en intern arbetsgrupp och en idéhistorisk utredning som leddes av Gert Helgesson respektive Petter Hellström och själv bistod jag med den kunskap jag råkar besitta om den svenska rasforskningen respektive om den svenska extremhögern. Samtidigt skrev DN:s Björn af Kleen återigen om saken och på den vägen är det. Det ska sägas att dagens beslut antagligen inte hade ägt rum utan studentföreningen Strävas idoga antirasistiska arbete.
https://nyheter.ki.se/kis-rektor-beslutar-i-fragan-om-namngivning-pa-campus
Frågan om KI:s byster av far och son Anders och Gustaf Retzius aktualiseras igen i kölvattnet efter den gångna BLM-sommaren
I skuggan av den stora BLM-debatten om Linné-statyerna har studentföreningen Sträva – Studenter för en Rättvis Vård & Akademi – vid Karolinska institutet ifrågasatt varför far och son Anders och Gustaf Retzius är så hyllade på campusområdet i Solna i form av bl a statyer och porträtt samt vägar och salar som är uppkallade efter desamma och tillsammans med Klimatföreningen efterlyser de nu synpunkter och åsikter från KI:s studenter som sedan kommer att överlämnas till KI:s etikråd.
Att avlägsna statyer eller tavlor och byta namn på gator eller salar sker kontinuerligt och är m a o inte ovanligt och bara för några år sedan bytte KI exempelvis namn på en väg – Astrid Cleves gata – sedan KI blivit uppmärksammad på att Cleve en gång i tiden var politiskt aktiv som nazist (och f ö via och av mig och professor Hugo Lagercrantz).
Anders Retzius var då den som uppfann det utan konkurrens allra viktigaste empiriska kroppsmåttet för att ”fastställa” en människas s k rastillhörighet – d v s det s k skallindexmåttet som hela västvärldens forskarvärld använde sig av mellan ca 1850-1950 i otaliga s k rasstudier – medan hans son Gustaf Retzius genomförde världens på sin tid utan konkurrens allra mest omfattande empiriska kroppsmätningsstudie på svenskarnas kroppar, som kom att ”fastställa” att fr a majoritetssvenskarna var s k renast och s k vitast av alla folk i världen.
På KI hänger f ö dessutom också åtskilliga gamla professorer och docenter (oljemålnings)porträtt, som likt Cleve en gång i tiden var nazister.
För bara något år sedan vägrade KI att återlämna skeletten och huvudena efter ett 80-tal finländare som Gustaf Retzius lät gräva upp och ta med sig ”hem” till KI. De svenska forskarna var helt avgörande vad gäller att skriva ut de finsk-ugriska folken från den nordiska vitheten och från den s k vita s k ”rasgemenskapen”, d v s det var enbart ”tack vare” de svenska forskarna som de finsktalande invånarna i Sverige och de finsktalande finländarna började betraktas som i det närmaste ”semimongoloida”/”halvmongoler” av dåtidens européer och dåtidens västvärld.
De svenska forskarna, tillsammans med flera finlandssvenska dito, blev därför närmast besatta av att ”bevisa” att de finsktalande finländarna inte var helt och hållet s k vita utan i själva verket s k ”halvorientaler”/”halvasiater” och ”jakten” på att hitta och identifiera den s k ”urfinska rasen” gjorde att bl a Gustaf Retzius gick så långt som att ägna sig åt gravplundring å KI:s vägnar.
Att de finsktalande folken skrevs ut ur den globala västerländska vitheten ”tack vare” svenskarna (och finlandssvenskarna) fick konsekvenser för Finland som land och som folk – när USA och de allra flesta s k vita bosättarstater över haven införde s k raskvoter under mellankrigstiden för att skapa en s k vit bosättarnation under desammas moderna nationsbyggandeperiod genom att kvotsätta de olika invandrargrupperna efter s k rasmervärdighet/rasmindervärdighet så tilldelades just finländarna i stort sett överallt den allra lägsta invandringskvoten tillsammans med de olika asiatiska folkslagen, som de då kopplades samman med s k rasmässigt, d v s finländarna var kort och gott inte s k rasligt välkomna som invandrare och Finland uteslöts t o m från den nordiska gemenskapen vad gäller bl a passbestämmelser ”tack vare” de svenska forskarna.
”Vi vill veta vad studenterna tycker! Det gäller lokaler* på vårt universitet som är namngivna efter Anders och Gustaf Retzius. Syftet är att lyfta och överlämna studenternas önskemål och synpunkter till Etikrådet på KI för att åstadkomma en förändring. Anders Retzius och Gustaf Retzius var båda engagerade i rasbiologi. Anders Retzius uppfann det så kallade “skallindexet” som kategoriserar människor utifrån måtten på deras kranier och tillskrev dessa med olika egenskaper. Gustaf fortsatte arbetet med mätningar och klassificering av “raser”.
Detta samt deras tolkningar av resultatet kom att få stort inflytande över den europeiska rasbiologin. Oavsett det historiska arvet i övrigt är det värt att ifrågasätta att Karolinska Institutets studenter undervisas i lokaler döpta efter personer med koppling till rasbiologi. Därtill finns många studenter som på ett personligt plan drabbats av den strukturella rasism som rasbiologin skapat, eller som har släkt som utsatts direkt för rasbiologiska övergrepp. Initiativtagarna STRÄVA och Klimatföreningen har uppfattat ett intresse för frågan bland studenter på Karolinska Institutet.
Vi vill uppmärksamma att lokaler på vårt universitet är döpta efter Anders och Gustaf Retzius och föreslår namnbyten. Dessutom finns statyer föreställande dem på campus. Vår ställning är att dessa bör tas ned och flyttas till en plats där de visas upp i en kontext där det tydligt framgår vilken relation de haft till rasbiologin, i samråd med representation från lämpliga organisationer och med inkludering av berörda minoriteter i debatten.”
Om Nils Uddenbergs bok om Gustaf Retzius
KI fortsätter att hylla de svenska rasforskarna far och son Retzius
Karolinska institutet fortsätter att hylla sina världsberömda rasforskare
Karolinska institutet fortsätter att stolt och trotsigt hylla sina mytomspunna och legendariska rasforskare far och son Anders och Gustaf Retzius med pampiga byster och genom att permanent ställa ut Gustaf Retzius samlade skrifter vilka sammantaget en gång för alla fastslog att majoritetssvenskarna var vitast av alla folk på jorden utifrån de mest perfekta kroppsmåtten och de mest ideala utseendeaspekterna samt att de finsktalande finländarna var ”mongoloida” (d v s ursprungligen asiater) och lade grunden till den ”objektiva” empiriskt grundade rasforskning (läs: enorma statistiska kroppsmätningsstudier omfattandes 10 000-tals s k specimen inklusive både levande och döda mänskliga kroppar och mänskliga kroppsdelar) som kom att skänka så mycket glans, heder och ära åt den svenska forskarvärlden under första hälften av 1900-talet och inte minst då Sverige som suverän stat och den svenska forskarvärlden bidrog till att på ett avgörande sätt göra det allmänna västerländska rastänkandet till statlig politik och till positivistisk forskning, och därmed till både social ingenjörskonst och nationsbyggandeideologi och till oantastlig sanning och ”sunt förnuft”.
Den svenska rasforskningen hyllas än idag av högskole- och forskarvärlden
Det offentliga och etablerade Sverige fortsätter att oförtrutet försvara sin antirasistiska heder och ära i världen med näbbar och klor, men retoriken låter samtidigt alltmer desperat och tom. UD:s Annika Söder försvarade igår Sverige inför FN:s råd för mänskliga rättigheter som kritiserar landet för det höga och växande antalet hatbrott och den utpräglade rassegregationen på samhällets och livets alla upptänkliga områden med att svenskarna fortfarande är världens mest antirasistiska folk i attitydundersökningarnas (fantasi)värld: http://www.expressen.se/nyheter/fns-oro-for-okningen-av-hatbrott-i-sverige
Helt klart är det så att uppemot 75-80 procent av svenskarna är positiva till invandring och att uppemot 95 procent är för lika rättigheter för inrikes- och utrikesfödda till skillnad från alla andra folkslag runtom i Europa där motsvarande siffror i bästa fall stannar på 45-50 procent men oftast ligger på 25-35 procent. Samtidigt är särskilt den del av befolkningen som har utomeuropeisk bakgrund statistiskt mer marginaliserad i Sverige än i de allra flesta andra europeiska länder.
Vidare ber KI:s rektor Anders Hamsten nu plötsligt om ursäkt för det usla handläggandet av universitets omfattande rasbiologiska skallsamling och repatrieringsfrågan efter DN:s reportage om KI som varandes något av ett epicentrum för både svensk och internationell rasforskning för 70-80 år sedan. Samtidigt hyllas far och son Retzius minne som aldrig förr av den samlade svenska forskar- och högskolevärlden genom att ha förärats byster (Anders Retzius står exempelvis byst både på KI:s campusområde i Solna och vid Kungliga Vetenskapsakademien i Frescati och Gustaf Retzius byst hittas på prestigefyllda Institutionen för neurovetenskap), gatunamn (bl a Retzius väg), namn på föreläsningssalar (t ex Gustaf Retzius-salen) och lab (t ex Retziuslaboratoriet) och stipendier (bl a Anders Retzius medaljfond och Stiftelsen Hierta-Retzius stipendiefond) o s v o s v.
Samtidigt var både Anders och Gustaf Retzius på alla sätt och vis världsberömda svenska forskare redan under sina levnadsår: Det skallindexmått som Anders Retzius uppfann kring 1840 kan inte underskattas vad gäller ”vetenskaplig” betydelse för att inte säga världspolitiskt och världshistoriskt genomslag – inget annat kroppsmått blev nämligen så dominerande inom den panvästerländska rasforskningen under de kommande 100 åren som just kraniemåttet och uppdelningen av homo sapiens i lång- och kortskallar, och Retzius avgjorde därmed oräkneliga mängder männniskoliv, då skallmåttet kom att användas för att bestämma vem som skulle få leva (och få reproducera sig) och vem som skulle dö (och inte få reproducera sig) inte bara i Sverige och i Europa utan också i kolonierna under första hälften av 1900-talet (och vilket i samtliga fall alltför ofta ledde till välbekant massdödande). Och den enorma rasforskningsstudie som Gustaf Retzius utförde kring 1900 (tillsammans med Carl Magnus Fürst), och som byggde på kroppsmätningar av hela 45 000 svenskar, var inte bara dåtidens dittills mest empiriskt omfattande rasforskningsprojekt utan grundlade en gång för alla den ”vetenskapliga” sanningen att inget annat folk på jorden hade så rena, utsökta och perfekta (vita) kroppsmått som just svenskarna, d v s genom Gustaf Retzius jättelika kroppsmätningsstudie fastlades slutgiltigt och ”vetenskapligt” att svenskarna utan konkurrens var vitast av alla vita folk på jorden, och vilket de kommande decennierna kom att få stora (biopolitiska) konsekvenser för svenska folket (både för majoritetsbefolkningen och för de olika minoriteterna) i form av en raspolitik som via den socialdemokratiska välfärdsstaten tog sig uttryck i en antal lagar vilka alla syftade till att bibehålla de absolut unika, rena och ädla kroppsmått (och genetiskt material liksom estetiskt värde) som svenskarna ansågs besitta.
Att Anders och Gustaf Retzius tillhör några av våra mest hyllade forskarnamn genom tiderna är m a o kanske inte särskilt märkligt mot bakgrund av vad de båda faktiskt bidrog till och åstadkom, d v s grundläggandet av den empiriska ”vetenskapliga” rasforskningen var helt enkelt i mångt och mycket en svensk ”uppfinning”.
Tobias Hübinette 