Kategori: Gustaf Retzius

Frågan om KI:s byster av far och son Anders och Gustaf Retzius aktualiseras igen i kölvattnet efter den gångna BLM-sommaren

I skuggan av den stora BLM-debatten om Linné-statyerna har studentföreningen Sträva – Studenter för en Rättvis Vård & Akademi – vid Karolinska institutet ifrågasatt varför far och son Anders och Gustaf Retzius är så hyllade på campusområdet i Solna i form av bl a statyer och porträtt samt vägar och salar som är uppkallade efter desamma och tillsammans med Klimatföreningen efterlyser de nu synpunkter och åsikter från KI:s studenter som sedan kommer att överlämnas till KI:s etikråd.

Att avlägsna statyer eller tavlor och byta namn på gator eller salar sker kontinuerligt och är m a o inte ovanligt och bara för några år sedan bytte KI exempelvis namn på en väg – Astrid Cleves gata – sedan KI blivit uppmärksammad på att Cleve en gång i tiden var politiskt aktiv som nazist (och f ö via och av mig och professor Hugo Lagercrantz).

Anders Retzius var då den som uppfann det utan konkurrens allra viktigaste empiriska kroppsmåttet för att ”fastställa” en människas s k rastillhörighet – d v s det s k skallindexmåttet som hela västvärldens forskarvärld använde sig av mellan ca 1850-1950 i otaliga s k rasstudier – medan hans son Gustaf Retzius genomförde världens på sin tid utan konkurrens allra mest omfattande empiriska kroppsmätningsstudie på svenskarnas kroppar, som kom att ”fastställa” att fr a majoritetssvenskarna var s k renast och s k vitast av alla folk i världen.

På KI hänger f ö dessutom också åtskilliga gamla professorer och docenter (oljemålnings)porträtt, som likt Cleve en gång i tiden var nazister.

För bara något år sedan vägrade KI att återlämna skeletten och huvudena efter ett 80-tal finländare som Gustaf Retzius lät gräva upp och ta med sig ”hem” till KI. De svenska forskarna var helt avgörande vad gäller att skriva ut de finsk-ugriska folken från den nordiska vitheten och från den s k vita s k ”rasgemenskapen”, d v s det var enbart ”tack vare” de svenska forskarna som de finsktalande invånarna i Sverige och de finsktalande finländarna började betraktas som i det närmaste ”semimongoloida”/”halvmongoler” av dåtidens européer och dåtidens västvärld.

De svenska forskarna, tillsammans med flera finlandssvenska dito, blev därför närmast besatta av att ”bevisa” att de finsktalande finländarna inte var helt och hållet s k vita utan i själva verket s k ”halvorientaler”/”halvasiater” och ”jakten” på att hitta och identifiera den s k ”urfinska rasen” gjorde att bl a Gustaf Retzius gick så långt som att ägna sig åt gravplundring å KI:s vägnar.

Att de finsktalande folken skrevs ut ur den globala västerländska vitheten ”tack vare” svenskarna (och finlandssvenskarna) fick konsekvenser för Finland som land och som folk – när USA och de allra flesta s k vita bosättarstater över haven införde s k raskvoter under mellankrigstiden för att skapa en s k vit bosättarnation under desammas moderna nationsbyggandeperiod genom att kvotsätta de olika invandrargrupperna efter s k rasmervärdighet/rasmindervärdighet så tilldelades just finländarna i stort sett överallt den allra lägsta invandringskvoten tillsammans med de olika asiatiska folkslagen, som de då kopplades samman med s k rasmässigt, d v s finländarna var kort och gott inte s k rasligt välkomna som invandrare och Finland uteslöts t o m från den nordiska gemenskapen vad gäller bl a passbestämmelser ”tack vare” de svenska forskarna.

https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLSePbbm_qoQhZZekxm2hPpuzeuNNrJ9tYMGtb-VFnsiobUle2Q/viewform?fbclid=IwAR2XJbGW9ZxTgBKfw-4Hilae793TqIO8KaHU0jUj05X5pBk3KLugRajvbM4

”Vi vill veta vad studenterna tycker! Det gäller lokaler* på vårt universitet som är namngivna efter Anders och Gustaf Retzius. Syftet är att lyfta och överlämna studenternas önskemål och synpunkter till Etikrådet på KI för att åstadkomma en förändring. Anders Retzius och Gustaf Retzius var båda engagerade i rasbiologi. Anders Retzius uppfann det så kallade “skallindexet” som kategoriserar människor utifrån måtten på deras kranier och tillskrev dessa med olika egenskaper. Gustaf fortsatte arbetet med mätningar och klassificering av “raser”.

Detta samt deras tolkningar av resultatet kom att få stort inflytande över den europeiska rasbiologin. Oavsett det historiska arvet i övrigt är det värt att ifrågasätta att Karolinska Institutets studenter undervisas i lokaler döpta efter personer med koppling till rasbiologi. Därtill finns många studenter som på ett personligt plan drabbats av den strukturella rasism som rasbiologin skapat, eller som har släkt som utsatts direkt för rasbiologiska övergrepp. Initiativtagarna STRÄVA och Klimatföreningen har uppfattat ett intresse för frågan bland studenter på Karolinska Institutet.

Vi vill uppmärksamma att lokaler på vårt universitet är döpta efter Anders och Gustaf Retzius och föreslår namnbyten. Dessutom finns statyer föreställande dem på campus. Vår ställning är att dessa bör tas ned och flyttas till en plats där de visas upp i en kontext där det tydligt framgår vilken relation de haft till rasbiologin, i samråd med representation från lämpliga organisationer och med inkludering av berörda minoriteter i debatten.”

Om Nils Uddenbergs bok om Gustaf Retzius

Torgny Nordin anmäler idag Nils Uddenbergs nya bok ”Skallmätaren” i form av en understreckare i SvD.
 
 
57909027_10156392723875847_4835084863973359616_n.jpg
 
Uddenbergs bok handlar om Gustaf Retzius som var (d v s redan under sin egen levnad) och är (även om han nog är relativt bortglömd idag även om han fortfarande rätt hårt hyllas av KI) en av Sveriges största (ras)forskare genom tiderna och liksom Uddenberg har Nordin stora svårigheter att kontextualisera Retzius forskargärning i relation till dåtidens rastänkande och både Uddenberg och Nordin är de facto närmast besatta av att friskriva Retzius från att ha något med A.H., antisemitismen, nationalsocialismen och Förintelsen att göra (och vilket han inte heller hade). I stället framhäver både Uddenberg och Nordin att Retzius minsann ”erkände” att dagens svenskar är tämligen s k rasmässigt uppblandade samt att han inte var någon antisemit såsom en hel del andra prominenta svenskar var för lite mer än ett sekel sedan.
58379913_10156392724265847_8493392617768222720_n.jpg
 
Gustaf Retzius avgörande bidrag till rastänkandet handlar dock inte om att han bär någon skuld till A.H., antisemitismen, nationalsocialismen och Förintelsen utan att han ansågs ha lyckats bevisa sin far Anders Retzius hypotes rent empiriskt och s k vetenskapligt, d v s kort och gott att de infödda vita majoritetssvenskarna är vitast av alla folk på jorden i egenskap av hur deras kroppar och utseenden ter sig och ser ut utifrån ansiktsmått, skallform, extremiteteter och hud/hår/ögonfärger o s v. Retzius genomförde nämligen världens dittills största empiriska rasforskningsstudie som undersökte ett helt s k folkslags (d v s det s k svenska folket) kroppar och utseenden och även om åtskilliga forskare och intellektuella redan innan dess (d v s innan Retzius studie) hade upphöjt den s k nordiska rasen som varande den ädlaste och den renaste och inte minst den vackraste (”snyggaste” skulle vi väl säga idag) subkategorin av den s k vita rasen så var Retzius den förste som rent empiriskt och rent s k ”vetenskapligt” lyckades (be)visa detta genom just sin jättelika kroppsmätningsstudie.
 
Kulten av den s k nordiska rasen och av de s k vita svenskarna och deras utseendetyp och kroppsmått kom därefter att spridas världen över och Retzius själv gjorde så klart vad han kunde för att informera om sina egna forskningsrön såsom exempelvis i form av föreläsningar och föredrag som han avhöll både i Sverige och i andra länder. Inte minst så kom en hel del amerikanska, franska, brittiska och så klart också tyska forskare liksom också de norska, danska och finska (och fr a finlandssvenska) forskarna att med åren betrakta Retzius som något av den empiriska och s k vetenskapliga rasforskningens förgrundsfigur och den fortfarande utbredda föreställningen om att svenskarna är vitast och vackrast på jorden hade aldrig fått ett sådant fäste utan Retzius på sin tid banbrytande kroppsmätningsstudie.

KI fortsätter att hylla de svenska rasforskarna far och son Retzius

Björn af Kleen skriver idag om att Karolinska institutet fortfarande skamlöst och hämningslöst hyllar de världsberömda svenska celebrity-rasforskarna Anders och Gustaf Retzius med byster och med en permanent utställning.
 
 
Jag var själv där för bara några månader sedan och kan vittna om att inget har hänt sedan af Kleen skrev om detta 2015 efter att en antirasistisk fransk doktorand hade tipsat DN om att skriva om det. Jag besökte också nyligen universitetet i Tübingen som föredömligt och kritiskt lyfter fram att rasforskning också bedrevs där en gång i tiden men utan att på något sätt hylla universitetets rasforskare – det är nog bara i Sverige sådant kan förekomma så oförblommerat (Anders Retzius är för övrigt även förärad med en byst på Kungl. Vetenskapsakademien på Frescati i Stockholm).

Karolinska institutet fortsätter att hylla sina världsberömda rasforskare

Karolinska institutet fortsätter att stolt och trotsigt hylla sina mytomspunna och legendariska rasforskare far och son Anders och Gustaf Retzius med pampiga byster och genom att permanent ställa ut Gustaf Retzius samlade skrifter vilka sammantaget en gång för alla fastslog att majoritetssvenskarna var vitast av alla folk på jorden utifrån de mest perfekta kroppsmåtten och de mest ideala utseendeaspekterna samt att de finsktalande finländarna var ”mongoloida” (d v s ursprungligen asiater) och lade grunden till den ”objektiva” empiriskt grundade rasforskning (läs: enorma statistiska kroppsmätningsstudier omfattandes 10 000-tals s k specimen inklusive både levande och döda mänskliga kroppar och mänskliga kroppsdelar) som kom att skänka så mycket glans, heder och ära åt den svenska forskarvärlden under första hälften av 1900-talet och inte minst då Sverige som suverän stat och den svenska forskarvärlden bidrog till att på ett avgörande sätt göra det allmänna västerländska rastänkandet till statlig politik och till positivistisk forskning, och därmed till både social ingenjörskonst och nationsbyggandeideologi och till oantastlig sanning och ”sunt förnuft”.

12178169_10153269892700847_557611612_n12179785_10153269892730847_876471968_n12182384_10153269892705847_1188041303_n

Den svenska rasforskningen hyllas än idag av högskole- och forskarvärlden

Det offentliga och etablerade Sverige fortsätter att oförtrutet försvara sin antirasistiska heder och ära i världen med näbbar och klor, men retoriken låter samtidigt alltmer desperat och tom. UD:s Annika Söder försvarade igår Sverige inför FN:s råd för mänskliga rättigheter som kritiserar landet för det höga och växande antalet hatbrott och den utpräglade rassegregationen på samhällets och livets alla upptänkliga områden med att svenskarna fortfarande är världens mest antirasistiska folk i attitydundersökningarnas (fantasi)värld: http://www.expressen.se/nyheter/fns-oro-for-okningen-av-hatbrott-i-sverige
Helt klart är det så att uppemot 75-80 procent av svenskarna är positiva till invandring och att uppemot 95 procent är för lika rättigheter för inrikes- och utrikesfödda till skillnad från alla andra folkslag runtom i Europa där motsvarande siffror i bästa fall stannar på 45-50 procent men oftast ligger på 25-35 procent. Samtidigt är särskilt den del av befolkningen som har utomeuropeisk bakgrund statistiskt mer marginaliserad i Sverige än i de allra flesta andra europeiska länder.

Vidare ber KI:s rektor Anders Hamsten nu plötsligt om ursäkt för det usla handläggandet av universitets omfattande rasbiologiska skallsamling och repatrieringsfrågan efter DN:s reportage om KI som varandes något av ett epicentrum för både svensk och internationell rasforskning för 70-80 år sedan. Samtidigt hyllas far och son Retzius minne som aldrig förr av den samlade svenska forskar- och högskolevärlden genom att ha förärats byster (Anders Retzius står exempelvis byst både på KI:s campusområde i Solna och vid Kungliga Vetenskapsakademien i Frescati och Gustaf Retzius byst hittas på prestigefyllda Institutionen för neurovetenskap), gatunamn (bl a Retzius väg), namn på föreläsningssalar (t ex Gustaf Retzius-salen) och lab (t ex Retziuslaboratoriet) och stipendier (bl a Anders Retzius medaljfond och Stiftelsen Hierta-Retzius stipendiefond) o s v o s v.

Samtidigt var både Anders och Gustaf Retzius på alla sätt och vis världsberömda svenska forskare redan under sina levnadsår: Det skallindexmått som Anders Retzius uppfann kring 1840 kan inte underskattas vad gäller ”vetenskaplig” betydelse för att inte säga världspolitiskt och världshistoriskt genomslag – inget annat kroppsmått blev nämligen så dominerande inom den panvästerländska rasforskningen under de kommande 100 åren som just kraniemåttet och uppdelningen av homo sapiens i lång- och kortskallar, och Retzius avgjorde därmed oräkneliga mängder männniskoliv, då skallmåttet kom att användas för att bestämma vem som skulle få leva (och få reproducera sig) och vem som skulle dö (och inte få reproducera sig) inte bara i Sverige och i Europa utan också i kolonierna under första hälften av 1900-talet (och vilket i samtliga fall alltför ofta ledde till välbekant massdödande). Och den enorma rasforskningsstudie som Gustaf Retzius utförde kring 1900 (tillsammans med Carl Magnus Fürst), och som byggde på kroppsmätningar av hela 45 000 svenskar, var inte bara dåtidens dittills mest empiriskt omfattande rasforskningsprojekt utan grundlade en gång för alla den ”vetenskapliga” sanningen att inget annat folk på jorden hade så rena, utsökta och perfekta (vita) kroppsmått som just svenskarna, d v s genom Gustaf Retzius jättelika kroppsmätningsstudie fastlades slutgiltigt och ”vetenskapligt” att svenskarna utan konkurrens var vitast av alla vita folk på jorden, och vilket de kommande decennierna kom att få stora (biopolitiska) konsekvenser för svenska folket (både för majoritetsbefolkningen och för de olika minoriteterna) i form av en raspolitik som via den socialdemokratiska välfärdsstaten tog sig uttryck i en antal lagar vilka alla syftade till att bibehålla de absolut unika, rena och ädla kroppsmått (och genetiskt material liksom estetiskt värde) som svenskarna ansågs besitta.

Att Anders och Gustaf Retzius tillhör några av våra mest hyllade forskarnamn genom tiderna är m a o kanske inte särskilt märkligt mot bakgrund av vad de båda faktiskt bidrog till och åstadkom, d v s grundläggandet av den empiriska ”vetenskapliga” rasforskningen var helt enkelt i mångt och mycket en svensk ”uppfinning”.