Om sverigefinnarna och det svenska rastänkandet

Då det igår var sverigefinnarnas dag så skadar det väl inte att påminna om att de finsktalande invånarna i landet (bredvid det samiska urfolket) i mångt och mycket utgjorde grundorsaken till den en gång så världsberömda svenska rasforskningen sådan den uppstod, utformades och utvecklades ca 1840-1960: Det var då de svenska rasforskarna som ”uppfann” existensen av den s k ostbaltiska rastypen, som de finsktalande ansågs tillhöra, liksom att det även var de svenska rasforskarna som fastställde förekomsten av den s k nordiska vita rasen, som (majoritets)svenskarna ansågs utgöra det både förnämsta och renaste exemplet på.
87237329_10157200662825847_2215077048735498240_o.jpg
 
För Sveriges del och för de svenska rasforskarnas del handlade då allt (d v s hela forskningsagendan) om att försöka kartlägga hur omfattande den s k rasblandningen hade fortskridit i norra Sverige och hur densamma hade börjat leta sig nedåt i landet och därmed sakta men säkert förändrat (majoritets)svenskarnas utseendedrag.
 
Långt in på 1950-talet och en bit in på 1960-talet kunde svenska (ras)forskare fortsätta att intressera sig för de finsktalande invånarna i landet utifrån ett implicit rasforskningsperspektiv genom olika s k blodgruppsstudier som både försökte fastställa förekomsten av genetiska sjukdomsförlopp och utbredningen av de s k blandäktenskapen i norra Sverige mellan de finsk- och svensktalande och senare under efterkrigstiden genomförde även professorn i samiska Nils-Erik Hansegård (som f ö var f d nazist – att svenska forskare som både studerar finsktalande och samer påfallande ofta har varit eller är högerextremt lagda är antagligen ingen slump) flera större studier bland de finsktalande invånarna i norra Sverige som kom att lägga grunden till dagens svenska minoritetsspråkpolitik.