Kategori: Okategoriserade

SD frikänner SD Göteborgs ledare Jörgen Fogelklou från att ha uttryckt rasideologiska och antisemitiska ståndpunkter och antagligen p g a dennes hårdföra metoder vad gäller att hålla ihop SD Göteborg

SD Göteborgs liksom SD Västsveriges ”starke man” Jörgen Fogelklou, som har kallat sig ”Afghan” på Flashback och som är personlig vän med Åkesson och SD:s ledargarnityr (vilket har en rejäl betydelse i sammanhanget), har idag frikänts helt av SD:s medlemsutskott från att just vara ”Afghan” på Flashback trots att alla indicier pekar på att så är fallet såsom att Fogelklous privata mejladress har använts för att registrera kontot ”Afghan” samt att ”Afghan” rent språkligen har uttryckt sig som Fogelklou normalt uttrycker sig språkligt i skrift (d v s på formalia-nivån i form av syntax, ordval o s v – d v s inte åsikterna i sig, som Fogelklou naturligtvis inte kan uttrycka i skrift som varande SD:s ledare i Sveriges näst största stad och i landets näst viktigaste region).

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Xqd6EB/sd-lagger-ned-utredningen-mot-fogelklou-starka-indicier–kan-inte-st

Fogelklou a.k.a. ”Afghan” har uttryckt ett flertal rasideologiska och antisemitiska ståndpunkter, mer eller mindre hyllat Förintelsen och segerhälsat (d v s han har ”heil:at” genom att skriva ”Sieg Heil!” på Flashback) och de åsikter han har torgfört är då bra mycket mer extrema och fr a långt mer ideologiskt pålästa, medvetna och övertygade än de som ”random”-SD:are som härrör från LO-kollektivet titt som tätt uttrycker här på Facebook, på bloggar eller i andra sociala medier, vilka ju regelbundet påkoms och därefter faller som käglor och närmast omedelbart utesluts ur partiet (OBS: jag säger inte detta för att på något sätt ursäkta eller visa sympati för alla de byggjobbare, undersköterskor, lokförare och receptionister som genom åren har uteslutits ur partiet p g a diverse vulgära yttranden – Fogelklou har då s k socialgrupp ett-bakgrund).

Att Fogelklou vare sig faller och petas från sin viktiga post och utesluts är lika mycket en gåta som att SD Stockholms och huvudstadsregionens ”starke man” Peter Wallmark får fortsätta att sko sig själv och intrigera bort de som sätter sig upp mot honom inom den för partiet så viktiga partiavdelningen SD Stockholm. I båda fallen går det att tänka sig att SD:s ledning låter dessa småpåvar (ännu en sådan småpåve hittas f ö i Värmland där Runar Filper styr och ställer och åtminstone tidigare betedde sig Markus Wiechel på ett likaledes liknande sätt när han ”basade” över Östergötland) vara kvar vid makten i landets största och näst största kommun och region då de åtminstone kan kontrollera sina partiavdelningar och partidistrikt. SD Göteborg har nämligen en historia av att radikaliseras och även bruka våld (såsom när den gamle nazisten Patrik Ehn ledde SD Göteborg eller när bröderna Emanuelsson bussade skinheads på sina konkurrenter) och SD Stockholm har likaledes en historia av att både lida av fraktionsstrider och t o m splittras (såsom när Nationaldemokraterna bildades 2001).

Både Fogelklou och Wallmark har också visat sig ha hårda nypor och därigenom kunnat hålla ihop sina båda partiavdelningar och partidistrikt och åtminstone i Fogelklous fall men antagligen också i Wallmarks fall (som sägs använda sig av egna partitorpeder för att skrämma SD Stockholm-medlemmar som inte följer hans piska och underordnar sig) så har t o m hot om dödligt våld förekommit när Fogelklou har manövrerat bort potentiella och prospektiva SD Göteborg-konkurrenter.

Den svensk-koreanska konstnären Sookyoung Huh ställer ut på Galleri ID:I i Stockholm och behandlar frågan om rasism mot asiater i Sverige under pandemin.

Utställningstips:


Den svensk-koreanska konstnären Sookyoung Huh ställer ut på Galleri ID:I i Stockholm och behandlar frågan om rasism mot asiater i Sverige under pandemin.
https://idigalleri.org

”This exhibition addresses the spoken, or unspoken, words and body language of those who have experienced a shifted reality during the past year and a half.


During the recent pandemic, the horizon of life perspectives and work situations for everyone has changed. Both the young and the old have had their collective experiences that has given them a whole different attitude and atmosphere in order to keep society moving forward and in unison, protecting each other.


These collective images are from the streets of my daily routine, creating a new way to see the daily object that welds a shield for myself from micro-aggressions.


This acts as a note toward the people I have met on a daily basis throughout my journey in the city – wondering if the enemy is the virus or us.”

Idag skriver Socialdemokraterna historia i skuggan av den politiska krisen och under Löfvens andra rödgröna regerings sista skälvande dygn

Idag skriver Socialdemokraterna historia i skuggan av den politiska krisen och under Löfvens andra rödgröna regerings sista skälvande dygn:

Nu lovar socialminister Lena Hallengren att samtliga (adoptions)länder och samtliga (adoptions)år ska utredas i den kommande statliga adoptionsutredningen som syftar till att gå till botten med korruptionen inom den svenska internationella adoptionsverksamheten. 

I så fall handlar det om över 60 000 utlandsadoptioner som har ägt rum till Sverige från åtminstone 130 olika ursprungsländer ända sedan 1950-talet och fram tills idag.

Med andra ord har 6 riksdagspartiers (med V i spetsen och det gäller då M, SD, C, L och KD) samlade krav på Löfvens rödgröna regering uppfyllts om Hallengren håller det hon idag aviserar till DN:s Josefin Sköld och Patrik Lundberg.

Inte minst var detta just det önskemål som landets utlandsadopterades samtliga föreningar och nätverk tillsammans krävde i en DN Debatt-artikel våras och som går helt i linje med den nederländska statliga adoptionsutredningens utformning och omfattning, som offentliggjordes tidigare i år.

Därmed skriver Socialdemokraterna historia under Löfvens andra rödgröna regerings sista skälvande dygn för det är symboliskt att det just är en SAP-minister som idag går ut med detta löfte: 

Det är nämligen värt att påminna om att den svenska arbetarrörelsen och vänstern ursprungligen var skeptisk till eller t o m emot internationell adoption och därmed går det möjligen att säga att ”cirkeln är sluten” som det brukar heta även om mycket vatten har flutit under broarna däremellan.

SAP var då ursprungligen på 1960-talet (liksom f ö även dåtidens V – d v s VPK – som faktiskt var emot internationell adoption ända in på 70-talet) rejält skeptiskt inställd till utlandsadoptionerna vilket föranledde dåtidens adoptionsförespråkare att ibland t o m utmåla svenska staten, myndighetsvärlden, SAP, Erlander och hans olika regeringar och ministrar som varande rasister. 

Så sent som 1969, när genomkorrupta Adoptionscentrum bildades på ett stort möte på ABF-huset i Stockholm, var Erlanders femte kvinnliga statsråd Camilla Odhnoff på plats, som bl a ansvarade för dåtidens invandrings- och familjepolitiken, och lade viss sordi på den annars uppsluppna stämningen genom att hålla ett tal där hon mellan raderna varnade för att internationell adoption höll på att utvecklas till ett ”överklassfenomen” och hon sade förmanande att de svenska adoptivföräldrarna skulle ”rensa ut varje föreställning om välgörenhet” samt tillade att ”tryck aldrig ned barnen i en tacksamhetsskuld”. Odhnoff refererade till att adoptivbarnen hade kommit att bli ”statussymboler” för den tidens svenska övre medelklass och överklass medan internationell adoption hade börjat uppfattas som ett slags ”u-hjälp”, en ”god gärning” och en ”humanitär” handling.

”Socialministern tillsätter en utredning av internationella adoptioner till Sverige. Lena Hallengren pekar särskilt ut Chile och Kina, men lovar att fler länder ska granskas. Utredningen kan sträcka sig fram till i dag.

– Människor i Sverige vill veta hur adoptionerna verkligen har gått till, säger hon.”

https://www.dn.se/varlden/hallengren-vi-ska-utreda-adoptionerna-fran-kina

”DN har under våren granskat brott i adoptionernas spår. Mödrar i fattiga länder, som Chile och Colombia, har vittnat om hur de berövats sina barn. De fick höra att barnen avled efter förlossningen. Barnen stals i hemmet, på gatan och från dagbarnvård.

Vad som hände med barnen fick föräldrarna aldrig veta.

I helgen har DN också berättat om hur gravida kvinnor i Sydkorea pressas att lämna sina barn för adoption. I Kina skapade donationer till barnhemmen ekonomiska incitament för kriminella och statstjänstemän att ”skaffa fram” övergivna barn.

Tusentals barn har kommit till Sverige med uppdiktade historierom att allt har gått rätt till.

DN:s granskning av rapporter och korrespondens mellan svenska myndigheter visar att oegentligheter har varit kända i fem årtionden.

Men adoptionerna har fortsatt.

Efter DN:s inledande publiceringar i februari öppnade socialminister Lena Hallengren (S) för en översyn av adoptionsförmedlingen från 1960-talen till 1990-talen.

Nu säger hon att frågan har vuxit.

– Människor i Sverige vill veta hur adoptionerna verkligen har gått till. Hur har vi arbetat? Hur har vi säkerställt att barnen är övergivna? Vi har ratificerat både Haagkonventionen och Barnkonventionen. Är det ändå något som brister? Och vad kan vi lära av det?

– Vi vill att utredningen ska ge svar, det är kanske inte möjligt på individnivå, men det är viktigt att veta hur det har sett ut på en strukturell nivå.

Lena Hallengren säger att utredningen kommer att spänna över ett längre tidsperspektiv och gälla flera länder, utöver Chile.

– Kina är ett av de länder som kommer att finnas med. Det är ett land som Sverige haft väldigt många adoptioner i från. Men det kommer absolut att bli fler länder.

Just nu pågår arbetet med att ta fram direktiv för utredningen. Vem som kommer att leda utredningen är ännu inte klart.

De nederländska utredarna pratade om vikten av opartiskhet, att det inte finns personer i utredningen som har intresse i adoptionsfrågan. Hur ser du på det?

– Det är klart att det inte är meningen att det ska vara en person med egna intressen, det tycker jag känns ganska självklart.

Lena Hallengren räknar med att utredningen kan komma igång i slutet av sommaren.

– Det är också viktigt att granska adoptionsorganisationerna. Det som ni har skrivit härrör ju väldigt ofta till individer, personer i organisationer. Där vi behöver granska deras arbete och förstås också tillsynen av organisationerna, hur det arbetet egentligen har gått till.

Kan det bli fler länder?

– Jag tror inte att det kommer att vara två länder. Ska man peka ut länder nu, så menar jag att Chile är så självklart, jag tycker också att Kina är väldigt självklart. Det kommer att vara fler länder.

Kan utredningen sträcka sig ända fram till 2000-talet och 2010-talet?

– Absolut. Vi har inte satt någon gräns.

I DN:s granskning av adoptionerna från Kina säger experter att svenska tjänstemän har varit naiva som har litat på kinesiska tjänstemäns utsagor: alla barn var inte övergivna.

De menar också att donationerna, som ingick i adoptionsavgiften, skapade ekonomiska incitament för att skaffa fram fler ”adopterbara” barn.

– Jag blir lika berörd som alla andra av att läsa sådana här saker.

Det här är något som Sverige har accepterat i många år. Vad tänker du om det?

– Jag kan inte säga att ”det här har vi tyckt varit en rimlig ordning”. Det är intressant att en tillsynsmyndighet som tittar på detta tycker att det är ett rimligt sätt att jobba.

I DN:s granskning av adoptionerna från Sydkorea avslöjas att gravida kvinnor än i dag pressas att adoptera bort sina barn – av den adoptionsbyrå som förmedlar adoptioner till Sverige.

– Jag tycker att det är helt orimligt. Rådgivningen ska inte syfta till det. Den ska ju handla om att en kvinna får just råd och information.

Socialministern menar att Adoptionscentrum och tillsynsmyndigheten Mfof har ett särskilt ansvar.

– Jag tänker att det är viktigt att de som är på plats gör de här avvägningarna. Arbetar man som auktoriserad organisation så har man ett väldigt stort ansvar. Vår tillsynsmyndighet har också ett väldigt stort ansvar att göra allt man kan för att auktorisera organisationen, men också landet. Att göra allt man kan för att få de svar man behöver.

Sverige har en uttalat feministisk regering, som har för avsikt att driva en ”feministisk utrikespolitik”. Socialministern vill inte resonera om hur adoptionerna från Sydkorea rimmar med den ambitionen.

I stället återkommer hon till tillsynsmyndigheten Mfof:s ansvar att följa Haagkonventionen vars princip är att adoptivbarn i första hand ska placeras inom ursprungslandet.

– Det kan fortfarande finnas situationer där adoption kanske är att föredra framför ett barnhem, men det finns ingenting i svensk politik som ska understödja hedersnormer eller kulturer eller vilket ord vi nu använder. Ingen ska hjälpa ett land att upprätthålla den sortens strukturer.

I DN:s granskning ”Barn till varje pris” finns två återkommande mönster: fattiga mammor på landsbygden har berövats på sina barn – och tusentals barn har kommit till Sverige med blanka papper, utan vetskap om sin bakgrund.

Vad vill du säga till dem?

– Vi ska göra allt vad vi kan för att vi ska ha strukturer som gör att vi inte har adoptioner som inte går rätt till, i den mån som vi har adoptioner.

Socialministern poängterar att staten kan finansiera röttersök, i och med ett pilotprojekt som tillsynsmyndigheten Mfof driver.

– De som vill ska känna att den möjligheten finns och kommer att finnas framöver.

Adoptionscentrum säger till DN att staten bör finansiera dna-test för adopterade från Kina. Vad tycker du?

– Jag kan inte ta ställning till den frågan på stående fot.

– Men jag tänker att Adoptionscentrum också får fundera över hur man har agerat och hur man har för avsikt att agera och inte försöka lägga bollen för mycket i statens knä. Även om staten naturligtvis ska ta fortsatt ansvar för det som är statens ansvar.”

En summering av årets akademiska ”output”

Jag har nog trots allt fått lite gjort under 20-talets första inledande år, som nu så sakteliga börjar lida mot sitt slut, samtidigt som att jag är väl medveten om att jag hade kunnat få bra mycket mer gjort än så här under detta av olika orsaker (tids/energi)krävande år och de tre åren dessförinnan var då tyvärr inte heller särskilt ”jobbfokuserade” uppfyllda som de var av akademiska konflikter på ”löpande band” (d v s de åren resulterade också i en brutalt nedsatt ”output” vad gäller akademisk textproduktion och akademisk verksamhet i allmänhet):


Två böcker utgivna som medredaktör respektive som medförfattare (varav en antagligen recenseras snart i/av SVT), två egna bokmanus färdigställda för utgivning under nästkommande vår (varav ännu en s k tegelstensbok – jag gav då ut en sådan ”tegelsten” även 2019), en ny bok påbörjad inklusive materialinsamlingen (om den svenska färgblinda antirasismen), ett 15-tal föreläsningar utanför högskolevärlden för bl a teatrar, museer och skolor trots pandemin (varav 75% har varit digitala och ändå har jag fått 6 offentliga föreläsningar inställda p g a viruset) och ytterligare tre kvarstår (men detta antal är då långt ifrån min ”storhetstid” när jag snittade på 40-talet föreläsningar per år utanför akademin och både inom och utom landet), tre gästföreläsningar vid andra högskolor utöver alla föreläsningar vid Karlstads universitet (KAU) inom ämnena interkulturella studier, svenska som andraspråk, litteratur- och genusvetenskap, två nationella och internationella forskningskonferenser (varav den sistnämnda, som äger rum digitalt vid Sciences Po i Paris och handlar om rasbegreppet i ett komparativt internationellt perspektiv, ännu kvarstår), tre debattartiklar (förr i tiden blev det åtskilliga fler sådana per år men på senare år har min polemiska ådra ”slipats av” en hel del och antagligen p g a åldern och inte minst p g a alla ”käftsmällar” jag har åkt på i samband med alla konflikter), sju poddeltaganden (varav den intervju jag gav för Kvartals podcast fortfarande märkligt nog innehar medaljplats bland Kvartals mest lyssnade podavsnitt), två inskickade och accepterade akademiska tidskriftsartiklar, två inskickade och accepterade akademiska antologitexter, två inskickade och accepterade recensioner i akademiska tidskrifter (och bl a i American Historical Review), en inskickad akademisk tidskriftsartikel som ännu ej har accepterats, nio s k peer review-utlåtanden för/åt olika akademiska tidskrifter, två avhandlingsmanus-läsningar/utlåtanden (och bl a av en av Ebba Witt-Brattströms doktoranders avhandlingar), tre nästan färdiga akademiska artiklar som under året har författats tillsammans med KAU-kollegor och som ska skickas in till två tidskrifter respektive till en antologi samt åtskilligt annat i textväg som nog får skrivas upp på det politiska aktivistkontot (och som bl a rör jämlikhetsdatafrågan, rasord, extremhögern och adoptionsfrågor mm och vilka i flera fall har resulterat i reella förändringar och större genombrott av olika slag i den s k verkliga/riktiga och materiella/kroppsliga världen utanför akademin).


Utöver allt ovanstående har jag som alltid hjälpt till på alla möjliga och omöjliga sätt med bl a översättningar, uppsatser, artiklar, filmer, romaner, dokumentärer, reportage, scenkonstverk och faktaböcker mm när studenter, konstnärer, skådespelare, dansare, författare och journalister m fl har hört av sig och nästan alltid gratis men det ska sägas att denna min ”konsultverksamhet” vid sidan av akademin som då i stort sett alltid äger rum gratis har minskat betydligt i omfång på senare år p g a alla konflikter vilka har resulterat i att jag anses vara något av ett persona-non-grata-namn numera inom alltför många och breda s k progressiva kretsar av olika slag och vilket i sin tur innebär att jag knappt bjuds in att delta i några kollektiva politiska sammanhang alls längre (sådana inbjudningar och deltaganden var jag då extremt bortskämd med under flera årtionden på raken) och antagligen förklarar denna trista stämpel också varför jag numera knappt får några inbjudningar och ”påstötningar” alls längre från politiker, partier, myndigheter, departement, organisationer och föreningar som på olika sätt arbetar med frågor som rör minoriteter av olika slag (sådana inbjudningar och ”påstötningar” var jag då likaså extremt bortskämd med under flera årtionden på raken).

Ny påbörjad studie om uppkomsten och utvecklingen av den svenska färgblinda antirasismen

Har under denna innevarande vecka (och inför och i relation till ett nytt bokprojekt) samlat in, läst och excerperat sammanlagt 156 texter som emanerar från stat, riksdag och regering (såsom statliga utredningar, propositioner, motioner, interpellationer o s v) och totalt 642 texter som publicerats i tryckta svenskspråkiga vecko/dagstidningar 1945-2020 vilka samtliga har det gemensamt att de behandlar, omnämner och tar upp glosan/ordet och termen/begreppet ras för att en gång för alla om möjligt försöka gå till botten med när dagens svenska färgblinda antirasism egentligen uppstod (efter 1945?; efter 1968?; först på 1980/90-talen?), varför den gjorde det (dåligt samvete p g a det svenska rastänkandet/rashygienen/rasbiologin?; ilska gentemot Franska eller Brittiska imperiet?; vredgade motreaktioner på Jim Crow-systemet i amerikanska Södern och apartheidregimen i södra Afrika?) samt varifrån den egentligen kommer (högern eller vänstern?; intellektuella eller ”vanligt folk”?; barnen och ungdomarna eller kvinnorna?; de kristna eller kommunisterna?) och här är i varje fall några preliminära ”ledtrådar”:


Redan under 1945 börjar kritik mot rasbegreppet luftas. I juli 1945 skrev Expressens ledarsida att det var fel av svenska myndigheter att använda sig av ordet ras på blanketter och i formulär.


År 1962 verkar ha varit ett särskilt år vad gäller att kritisera rasbegreppet och möjligen p g a Sharpeville-massakern och Algerietkriger. Det året fick till exempel historikern Sven Nilsson in en insändare i Expressen där han tog avstånd från rasbegreppet i samband med att tidningen hade rapporterat om hur ”svenska folket uttalat sig i rasfrågor”. Under samma år förekom termen färgblind kanske för första gången i relation till ras när Josephine Baker besökte Sverige tillsammans med sina 11 adoptivbarn: ”Josephine Baker bevisar att världen kan bli färgblind” skrev då Aftonbladet.


Så sent som 1968 kunde f ö intressant nog en svensk utredning om rasdiskriminering tala om den s k alpina rasen för att beteckna jugoslaver och greker som det verkar.


År 1970 ägde den första offentliga debatten rum som handlade om att helt utmönstra rasbegreppet.


På 1970-talet börjar en ny och ung generation ifrågasätta användningen av ordet ras i vardagsspråket. År 1972 skrev t ex Per Gahrton i en debattartikel, som riktade sig till/mot en äldre forskare, att ”han rör sig till synes helt obesvärat med den förlegade och osakliga termen ”ras” när han diskuterar olika människogruppers utveckling”. Samma år upprepade Gunnar Helander Herbert Tingstens antirasistiska exempel från 1941 – d v s att miljöfaktorn helt trumfade arvsfaktorn.


År 1983 ifrågasätter både svenska Amnesty och Sveriges författarförbund att det heter rasdiskriminering i den svenska lagstiftningen såsom i den dåvarande grundlagen. Författarförbundet skrev bl a följande till en dåvarande statlig utredning som arbetade med att utveckla diskriminerungslagen: ”Det vore därför lyckligt om man ur den svenska grundlagen kunde utmönstra ett så grumligt begrepp som ”ras”. Även hänvisningen till hudfärg torde vara onödig och utmanande. Vetenskapligt och språkligt borde begreppet ”etnisk minoritet” och liknande användas.”


År 1987 började även de som använde ordet rasism att anklagas för att underblåsa ett rastänkande, d v s fr o m 1980-talet blir ord som innehåller ordstammen ras alltmer uppfattade som laddade. På 1980-talet går bl a dåvarande DO Peter Nobel och forskare som Charles Westin ut i media och varnar för att överanvända termen rasism medan rasism alltmer kopplas till nazister och extremhögern.


På 1990-talet börjar t o m högerextremister säga fraser som ”jag vill inte använda ordet ras men” medan kultursidorna/kritikerna börjar ursäkta sig när de recenserar fr a amerikanska böcker, filmer eller musikalbum som innehåller ordet ras. Socialdemokraten Hans-Göran Franck motionerar i riksdagen om förbud mot rasförföljelse men menar att det är ett alltför starkt ord – han vill hellre tala om ”etnisk förföljelse” än rasförföljelse.


År 1997 får en MP-motion från året dessförinnan gehör som kräver att Sverige ska utrangera rasbegreppet och år därpå tillkännager regeringen att Sverige ska verka internationellt för att ordet ras undviks i officiella texter och bl a gentemot EU. Därefter snurrar den svenska färgblinda antirasistiska karusellen allt snabbare och snabbare tills regeringen 2014 tillkännager att de sista instanserna av ordet ras i lagtexter, som då nästan enbart rör ordsammansättningar som rasdiskriminering, ska tas bort.


Framför allt är det MP, V och FP/L som driver på utmönstringen och intressant nog uttalar sig Stefan Löfven mot att utmönstra rasbegreppet år 2014 – ”…att plocka bort begrepp som rasifiering eller för den delen ordet ras riskerar att sopa hela problemet under mattan snarare än att hitta en lösning”, sade Löfven till P3 Nyheter.


År 2000 uttalade både Björn Rosengren och Mona Sahlin att Sverige måste pressa EU att införa en mening om att EU ”avvisar alla teorier om att det finns särskilda människo- raser” – det hör då till saken att EU har en grundlag som heter rasdirektivet och som handlar om antidiskrimineringsåtgärder.


År 2001 kräver Karolina Ramqvist att FN ska avskaffa ordet ras i samband med FN-konferensen mot/om rasism i Durban i Sydafrika och år 2007 kräver Moderaternas Christofer Fjellner att Sverige måste stoppa EU från att rekommendera insamlandet av (jämlikhets)data om ras och etnicitet i antidiskrimineringssyfte – ”nu vill EU registrera vilken ras du tillhör!” basunerar Aftonbladet ut.


År 2002 får SVT kritik för att ha rapporterat från Oscarsgalan i Kalifornien och översatt ordet ”race”, som en skådespelare har uttalat på plats, med ”ras” på svenska och år 2010 skriver ETC:s Johan Ehrenberg att det ”finns inga raser” – ”det finns bara människor…”.


År 2013 försvarar Jasenko Selimovic Sverige mot FN i Genève i Schweiz när FN kritiserar Sverige för att inte längre ha ras kvar som diskrimineringsgrund i den svenska diskrimineringslagen med att de svenska forskarna har kommit fram till att ras är ”en social konstruktion” och därmed finns inte ras enligt Selimovic, som agerar som den dåvarande regeringens utsände.


Från och med 2012 dyker ett nytt namn upp i textmaterialet – mig själv – som framställs som den i stort sett ende förespråkaren i landet för att använda rasbegreppet och både inom och utanför akademin. Mitt namn förekommer sedan under den resterande delen av 2010-talet som en slags ”slagpåse” på landets ledar-, debatt- och kultursidor som sägs vilja återinföra det klassiska rastänkandet.


”Nu läser jag även i Dagens Nyheter att den svenske forskaren Tobias Hübinette vill att svenska kolleger ska börja använda begreppet på samma sätt som man gör i USA… Men forskare har bevisat att det bara finns en ras, ”the human race”., skriver någon i just DN och UNT:s Lisa Irenius konstaterar på ledarplats att ”det är en kontroversiell fråga och Tobias Hübinette är en kontroversiell person” medan Kalle Lind på ETC år 2015 försöker sammanfatta diskussionen om rasbegreppet med att skriva ”Och förresten är den som använder begreppet rasism själv rasist, eftersom det innebär att man erkänner begreppet ras. Den som sa det han va det.”


År 2020 använder Vänsterpartiets Malcolm Momodou Jallow termen färgblindhet när han efter BLM-sommaren 2020 tar upp frågan om svensk rasism i riksdagen: ”När vi pratar om rasismen i Sverige möts vi ofta av tystnadskultur, förnekelse och färgblindhet.”

Svenska miljardärer som stödjer extremhögern

Av Sveriges ca 200 miljardärer (på 90-talet fanns det f ö ”bara” ett 30-tal svenska miljardärer) är nu åtminstone två av dem knutna och kopplade till den visserligen vildvuxna högerpopulistiska och högerextrema scenen och miljön och fram tills Lars ”Stockis” Liljeryds bortgång i maj i år handlade det om tre svenska miljardärer som just var det.
 
 
En gång i tiden ”vimlade” det av förmögna svenskar inom den s k nationella rörelsen vilka fr a agerade finansiärer och på den tiden handlade det inte om miljardärer utan om miljonärer (på 1920-, 30- och 40-talen fanns det bara ett par hundra svenska miljonärer och av dem stöttade minst ett 20-tal öppet den svenska extremhögern och än fler gjorde det i hemlighet) men efter kriget började de alltmer att lysa med sin frånvaro även om enstaka undantag fanns (såsom t ex Carlberg, Steen, Weibull och Kamprad) och under SD:s våldsamma s k Kampfjahren på 1990-talet när partiet mer eller mindre bestod av 1000-tals skinheads hittades bara någon enstaka miljonär i SD-leden (möjligen tre om även 00-talet medräknas) men sedan 2010-talet har antalet miljonärer och nu även miljardärer som stödjer och stöttar den svenska högerpopulistiska och högerextrema politiska rörelsen uppenbarligen växt rejält.

Att förkroppsliga och visualisera ras

Fascinerande att konstatera att Karlstads kommun har valt att ”förkroppsliga” de utomeuropeiska språken (som jag antar är de största utomeuropeiska språken i kommunen – om den vita personen ifråga är anglofon eller ej är det dock kanske lite svårare att uttala sig om) och därigenom visualisera ras och därmed medvetet eller omedvetet bryta mot/med den dominerande (majoritets)svenska färgblindheten.

110054219_10157694012665847_4518574618986097477_n.jpg

Om att föreläsa om ras under BLM-rörelsen och pandemin

Har idag ”maratonföreläst” i form av att ha spelat in mig själv när jag presenterade framför kameran hela tre gånger på raken/efter varandra à en (klock)timme vardera i en studio på Karlstads universitet – dels en föreläsning om rasperformativitet och rasperformativa iscensättningar, dels en föreläsning om den svenska vitheten och de svenska vithetsperioderna och dels en föreläsning om det svenska rastänkandet och de svenska rasrelationerna – och det känns då rätt speciellt att göra det mitt under den pågående Black Lives Matter-rörelsen (och att jag gör det beror då på den pågående pandemin).

FÖREL5.jpg

 

FÖREL3.jpg

FÖREL2

FÖREL.jpg

Idag har 38,3% av alla barn och ungdomar utländsk bakgrund och 52,8% i de tre storstäderna, 40,1% i de mellanstora städerna liksom 66,4% i Malmö

Idag publicerade SCB nya (detalj)siffror rörande landets alla barn och ungdomar som gällde den 31 december 2019 och bl a går det att utläsa följande:

Namnlöst

Nästan 70% av samtliga barn och ungdomar med svensk bakgrund, d v s majoritetssvenska barn och ungdomar, bor i hus med äganderätt (d v s de bor inte i hus vars vårdnadshavare hyr sina ”husbostäder”).

 

Knappt 24% av samtliga barn och ungdomar med utländsk bakgrund, d v s minoritetsbarn och minoritetsungdomar, bor i hus med äganderätt (d v s de bor inte i hus vars vårdnadshavare hyr sina ”husbostäder”).

 

andelen barn och ungdomar med utländsk bakgrund, d v s minoritetsbarn och minoritetsungdomar (invandrabarn, andragenerationsbarn och blandbarn men dock ej tredjegenerationsbarn vilka idag uppgår till kanske 3-4% i hela riket) den 31 december 2019:

 

0-17: 38,3%

 

0 år: 38,9%

5 år: 39,6%

10 år:

15 år: 36,2%

20 år: 42,9%

 

de tre storstäderna 0-17 år: 52,8%

Stor-Stockholm 0-17 år: 46,2%

Göteborg 0-17 år: 53%

Malmö 0-17 år: 66,4%

de 21 mellanstora städerna 0-17 år: 40,1%

Den svenska adoptionsmyndigheten MFoF föreslår att Sverige bör gå till botten med problematiken med de korrupta utlandsadoptionerna

Den svenska adoptionsmyndigheten MFoF publicerade igår den chilenska parlamentariska utredningen om de korrupta adoptionerna från Chile till bl a Sverige och föreslår samtidigt att Sverige också bör gå till botten med problematiken med korrupta och illegala adoptioner.
 
 
”MFoF anser att det i Sverige bör utredas vilka åtgärder staten bör vidta när uppgifter framkommer om oegentligheter inom internationella adoptioner”
98339468_604466806826705_5828687795140427776_n

Och igår publicerades Mariela Quintana Melins samtidigt radiokortdokumentär (35 min.) ”Jag är ett stulet barn” som handlar om Clas Lindholm, som är adopterad från Chile, och som är en av de 1000-tals utlandsadopterade från Chile som adopterades till västvärlden på korrupta grunder under fr a 1970- och 80-talen.

 
 
”I hela sitt liv har Clas trott att hans biologiska mamma övergav honom på en busshållplats när han var nyfödd. Så kommer avslöjandet att många Chileadoptioner skett illegalt. Och Clas värld rämnar. När Clas Lindholm vintern 2018 får höra att chilenska myndigheter utreder en stor härva där tusentals barn adopterats bort utomlands, utan föräldrarnas medgivande, börjar han titta närmare på sina egna adoptionspapper. Stämmer det verkligen att hans mamma övergav honom? Varför finns det flera olika bakgrundshistorier i hans papper? Clas inser att allt det han trott om sitt liv varit en lögn och den upptäckten förändrar hela hans liv.”