Kategori: Okategoriserade

Om Ola Vinberg – den svenske anarkisten som var först med att teoretisera kring den svenska arbetarlitteraturen och som fick Göring att ta ”hem” sin svenska fru Carins lik till Tyskland och som även deltog i att värva SS-soldater

Gårdagens besök på Judiska museet fick mig att återigen minnas (för i alla fall mitt minne är nog vid det här laget alltför överlastat och nedtyngt med namn, årtal, siffror, titlar, referenser och faktauppgifter) att påfallande många frihetliga socialister (anarkister och syndikalister) verkar ha slutat i extremhögern under mellankrigstiden och krigsåren och tyvärr gäller denna tendens möjligen även idag (en del f d frihetliga socialister hittas numera t ex i SD):

64513421_455720418592466_6334568525234962432_n (kopia).jpg

Det handlar om en reproduktion av en 1930-talsaffisch som hittas på Judiska museet och som kallade till ett antisemitiskt möte i Stockholm med den gamle anarkisten Ola Vinberg (1885-1952) som huvudtalare.

Vinberg tillhörde Sveriges första generation av arbetarungdomar som både utvecklade ett starkt klassmedvetande, en utpräglad subkultur med en egen livs- och klädstil som närmast kan liknas vid en slags bohemstil och en egen vital motkultur i form av fr a egna författare och vilken just lockades till anarkismen som i Sverige brukade kallas ungsocialism för lite mer än 100 år sedan. Ungsocialisterna var organiserade i det första SSU som till slut kom att bryta med moderpartiet SAP p g a motsättningen mellan den revolutionära anarkismen och den reformistiska socialismen eller socialdemokratin.

Tack vare den i sammanhanget alltid lika kunnige Kristian Falk och Karl Fernströms klassiker ”Ungsocialismen” går det nu bl a att konstatera att Vinberg, som också var författare, 1908 bl a dömdes till tre månaders straffarbete för antimilitaristisk verksamhet efter att ha deltagit i att sprida en skrift skriven av den ryske författaren och anarkisten Tolstoj. Intressant nog dömdes även Vinbergs anarkistiska författarkollega Henning von Melsted samtidigt för samma handling liksom bröderna Ture och Einar Nerman och både Henning von Melsted och Einar Nerman liksom de svenska anarkisternas dåtida ”poète maudit” Leon Larsson liksom den blivande skådespelaren och anarkisten Charlemil ”Charlie” Almlöf skulle då alla sluta som antisemiter och högerradikaler.

Vinberg fortsatte under 1910- och 20-talen att vara aktiv som frihetlig socialist i fackförbundet SAC-Syndikalisterna och i Anarkistiska propagandaförbundet. 1918 reste Vinberg runt i revolutionens Ryssland och rapporterade om vad han såg i anarkisternas tidning Brand, 1920 inhyste han den finske socialistledaren Kuusinen i sin lägenhet i Stockholm när denne bl a besökte svenska LO och de svenska arbetarledarna och 1920 rapporterade han om de italienska fabriksockupationerna.

1927 skrev Vinberg den första texten någonsin som talade om en existensen av en svensk arbetarlitteratur eller proletärdiktning i tidskriften Edda och vilket bl a litteraturvetarna Lennart Bohman och Magnus Nilsson har framhållit och lyft fram.

getxinfo.jpeg

Någon gång därefter verkar Vinberg ha dragits till antisemitismen och 1933 gav han t ex ut pamfletten ”Epajuden, en merkantil bofink” och därefter verkar han ha varit en flitigt anlitad talare på antisemitiska möten som vände sig till fr a en arbetarpublik.

På hösten 1933 tyder det mesta på att Vinberg var den som provocerade fram att Göring kom att ta ”hem” sin svenska fru Carins lik från kyrkogården på Lovön utanför Stockholm.

19340620.Carinhall.Goering_Hitler.Gruft_-460x285.gif

carin1-460x254.jpg

I oktober 1933 besökte Göring sina svenska släktingar och han avlade även ett besök på Lovö kyrkogård och placerade en blomsterkrans i form av ett hakkors på Carins grav. Några dagar senare visade det sig att någon hade avlägsnat hakkorskransen och lämnat en lapp på Carins grav med texten ”Vi några svenskar, känna oss förolämpade på grund av tysken Görings gravskändning. Vile hans f.d. hustru i frid, men förskone oss från tysk propaganda på hennes gravvård.” och allt tyder på att det var Vinberg som låg bakom detta för att svenska antifascister skulle få skulden för det hela.

Göring blev mycket uppbragt när han fick höra om vad som hade hänt och såg därefter till att Carins lik fördes till hans gods Carinhall under pompa och ståt och där gravlades hon under ett magnifikt mausoleum i närvaro av A.H. och nazieliten och till tonerna av Wagners ”Siegfrieds Trauermarsch”.

Någon gång på 30-talet flyttade Vinberg till ”det nya Tyskland” och till Berlin och 1938 närvarade han bl a vid NSDAP:s partidagar i Nürnberg. Under kriget var Vinberg knuten till SS-Hauptamt och inblandad i värvningen av fr a de finska SS-soldaterna och 1944 var han även involverad i evakueringen av estlandssvenskarna och därefter vet jag inte vad som hände med honom men antagligen lyckades han ta sig tillbaka till Sverige, och möjligen med greve Bernadottes vita bussar, och 1953 gick han slutligen bort efter ett uppenbarligen dramatiskt liv.

Den nyligen bortgångne Sven Lindqvist var tyvärr en Mao-apologet eller åtminstone någon som inte ville vittna om och behandla historiens största massmord som ägde rum i Kina i början på 1960-talet

Den nyligen bortgångne Sven Lindqvist var tyvärr en Mao-apologet eller åtminstone någon som inte ville vittna om och behandla det han och hans dåvarande fru Cecilia Lindqvist såg och upplevde i Kina i början på 1960-talet (även om Mao naturligtvis inte alltid gjorde fel och i revolutioner dödas och dör människor dessutom, och ofta just i mycket stora mängder) trots att Lindqvist kom att ägna stora delar av sitt liv och sitt skriftställarskap åt att just vittna om och behandla övergrepp, massmord och massakrer som har ägt rum i just den utomeuropeiska världen men han undvek och förbisåg då världshistoriens största katastrof i termer av antal döda/de trots att han själv var på plats (OBS: självklart var han och Cecilia inga förövare utan s k bystanders och just vittnen vilka då vägrade att vittna och berätta för både omvärlden och eftervärlden då de sannolikt trodde på den kinesiska revolutionen, var emot Väst samt satte sitt hopp till Asien och Tredje världen):
 
Stefan Jonsson hyllar idag i DN Sven Lindqvist som gick bort igår och som under många år var den förstnämndes mentor och båda har dessutom under många år varit anställda vid och knutna till DN:s kulturredaktion:
 
 
”Vägen mot sanningen gick för Sven Lindqvist genom den litterära gestaltningen. Resultatet var en essäistik som förnyade svensk litteratur. Den vann stora internationella framgångar, först i början av 1960-talet (med reportage från Kina), därefter i 1970-talets början (med verk om Latinamerika), slutligen från 1990-talet och framåt med fyra sammanflätade böcker – ”Bänkpress”, ”Ökendykarna”, ”Utrota varenda jävel” och ””Nu dog du” – där Lindqvist steg ned i sitt eget drömliv och samtidigt klargjorde ”den europeiska tankens kärna”. Sällan har västvärldens arv frilagts med en lika chockerande klarsyn.”
 
(…)
 
”Maos Kina var ett stängt land. Lindqvist tillhörde vid sidan av vännen och rivalen Jan Myrdal de första västerlänningar som rapporterade därifrån. Texterna utstrålade skarpt intellekt och glupsk nyfikenhet, men också en lyckokänsla – av att vara stadd i förvandling och spridas ut i världen och bland människorna.
 
Lindqvist förband den känslan med jämlikhet, demokrati och rättvisa. I ”Myten om Wu Tao-tzu” från 1967 uttryckte han saken i mötet med kollektiva livsformer. Berömd är scenen där han kliver ner bland kropparna i badhuset i Hai Dian och botas från sin individualism: ”Och inuti min unga, svenska, nybadade kropp medan den njuter av sin egen tyngd, känner jag ännu tyngden av en gammal kinesisk arbetares kropp.””
 
(slut citat)
 
Jonsson har naturligtvis helt rätt i att Lindqvist var en stor antirasist och antifascist som alltid stod till vänster och som var en av Sveriges största experter på och kännare av Kina och kineser tillsammans med bl a sin f d fru Cecilia Lindqvist.
 
Dock missar Jonsson att Lindqvist tyvärr indirekt försvarade eller i varje fall förstod historiens största planerade massmord på uppemot 40 miljoner människor som ägde rum i Kina under det s k ”stora språnget” mellan 1958-62 och därför väljer jag att citera ur en artikel av Staffan Skott som publicerades i UNT i maj 2008 för det är en sak att Lindqvist och 10 000-tals andra svenska vänsterradikaler valde att stå på den s k Tredje världens, de f d koloniernas, minoriteternas och de icke-vitas sida under Kalla kriget (d v s att stora delen av den svenska radikala vänstern valde antiimperialismen, antikolonialismen och antirasismen var inte på något sätt fel utan tvärtom var det rätt) men det är en annan sak att en del av desamma samtidigt valde att blunda för alla de övergrepp och massmord som ägde rum i den utomvästerländska världen under efterkrigstiden även om det kanske är fel att ”sparka” på någon som inte lever längre och när så många inom den svenska vänstern, antirasismen och kulturvärlden både hyllar och sörjer Lindqvist (och sedan gjorde inte Mao alltid fel så klart och det var självklart rätt av Mao att fronta mot Väst och att stötta och alliera sig med anti-västerländska regimer och rörelser världen över):
 
”Sven Lindqvist berättade om en diktatur med förtryck och likriktning och enkelspårig propaganda. Kineserna svalt, på den punkten var det ingen skönmålning. Men hans erfarenheter ”har kommit mig att inse den tragiska nödvändigheten i mycket av vad som sker i Kina” (Kina inifrån, s 124). Om man fick tro honom var den hårda ledningen ändå klok och human: ”Kadrerna var under stark press att uppfylla de statliga rekvisitionerna. De tog allt som kunde tas om bönderna skulle överleva. Det räckte ändå inte.” Räckte inte för att uppfylla rekvisitionerna, alltså.
 
Det här trodde vi på i Sverige när Sven Lindqvist skrev det. I själva verket konfiskerades alla livsmedel för många kinesiska bondefamiljer så att de inte överlevde. De svalt ihjäl. Tiotals miljoner dog av svält – för att man tagit maten ifrån dem. Om Per tar ifrån Pål maten, spärrar in honom och låter honom dö av svält är det mord. Trettio miljoner offer är låg bedömning, kan man lära av Jasper Beckers Hungry Ghosts: Mao’s Secret Famine (1996), ett epokgörande verk som ännu väntar på sin svenska förläggare. Kvalificerade kinesiska bedömare och andra talar om fyrtiofem miljoner eller fler. I alla händelser är det världens i absoluta tal största enskilda massmord.
 
Man kan inte anklaga Sven Lindqvist för att han den gången inte visste om det brott mot mänskligheten som pågick i det land som han vistades i och blev svensk expert på, och inte heller i boken Kina nu (1980) hade någon aning om. Som Jasper Becker framhåller är det märkligt hur detta massmord förblev okänt och gömt i tjugo år.
 
Den som sysslar med sovjetisk och rysk historia vet en del om totalitära regimers möjligheter att dölja och sprida desinformation om missförhållanden i sina stängda länder – av många skäl har Kina överträffat föregångaren Sovjet i denna färdighet flera gånger om. Men omständigheterna vid den framkallade svälten under ”det stora språnget” passar in i Lindqvists resonemang om ekonomiskt grundade folkmord, ty bönderna mördades därför att staten ville ha resurser i form av spannmål. Precis som de många miljoner som Stalin mördade vid tvångsförstatligandet, flest i Ukraina – han ville ha inkomsterna från spannmålsförsäljning till industrialisering av landet; och då fick folk på landsbygden dö.
 
Stalin och Mao mördade miljontals människor med ekonomiska motiv, så för dem gäller den förklaring som nog inte gäller som förklaring för varför Hitler lät genomföra Förintelsen. Jasper Becker drar i sin ovannämnda bok slående paralleller mellan Stalin och Mao: tvångskollektiviseringen i Sovjet och ”det stora språnget” i Kina, med miljoner svältmördade på båda håll, för att knäcka och suga ut landsbygdsbefolkningen; Stalins ”stora terror” och Maos så kallade ”kulturrevolution”, båda för att befästa makten när hatet och det outtalade ropet på hämnd växte i deras länder.
 
Varför tar inte Sven Lindqvist med Maos gärningar i sina böcker om folkmord? Lindqvist har nyligen i en intervju ”förtjust beskrivit glädjen i att sätta sig in i ett ämne, att lära sig något nytt varje dag, när han läser, gräver på bibliotek och museer hemma och utomlands, besöker platser, söker i dagboksanteckningar och egna minnen”. (SvD, 2/2 2008.) Han är ju i själva verket förberedd som ingen annan, språkkunnig och med bakgrundskunskaper. Det finns mycken ny litteratur att bygga på med. Utöver Jasper Beckers Hungry Ghosts har vi till exempel Changs och Hallidays Maobiografi, som finns på svenska, Maos livläkare Li Zhisuis memoarer. Varför sätter Sven Lindqvist inte in sig i senare litteratur och berikar sitt och vårt vetande med nya kunskaper? När Kina inifrån kom 1963 var han trettioett år. Hans tvärsäkra omdömen genom åren om Sovjet och den kinesiska ledningen visar upp en svensk vänsterintellektuell som fäller ogrundade, överslätande och ibland hårresande uttalanden.”

De högerpopulistiska och socialistiska partierna är just nu jämnstarka inför EU-valet

Dagens ”poll of polls” inför EU-valet i maj i år visar att de högerpopulistiska och högerradikala partierna kommer att kapa åt sig över 170  platser om dagens opinionsundersökning håller i sig och inte minst mot bakgrund av att både Nederländernas, Frankrikes, Storbritanniens, Italiens, Finlands, Sloveniens, Ungerns och Polens enskilt största partier just nu ser ut att komma att bli ett högerpopulistiskt och högerradikalt parti i nästkommande månads val (och i alltför många andra EU-länder så kommer ett högerpopulistiskt och högerradikalt parti därtill antingen att bli det näst största eller det tredje största partiet i EU-valet såsom t ex i Sverige, Danmark, Österrike, Estland, Belgien o s v):

de gamla och traditionella konservativa och liberala medelklasspartierna – 180 mandat

de nya högerpopulistiska och högerradikala partierna vilka samlar både medelklass- och arbetarväljare – 173 mandat

de gamla och traditionella socialistiska och socialdemokratiska arbetarpartierna – 149 mandat

Namnlöst.jpg
Ett urval högerpopulistiska och högerradikala partier i opinionsundersökningarna:
Belgien: N-VA 17,5% (4), VB 6,9% (1), PP 2%
Bulgarien: OP 4,8%
Cypern: ELAM 10,9% (1)
Danmark: DF 14,2% (2)
Estland: EKRE 15,9% (1)
Finland: PS 17,5% (3), SIN 1%
Frankrike: RN 21% (20), DLF 4,6%, LP 1%
Grekland: Chryssi Avghi 8,1% (2), ANEL 1,5%
Irland: Renua 0,9%
Italien: Lega 32,6% (27), FdI 4,7% (4)
Kroatien: Živi zid 9,2% (1)
Lettland: NA 10,3% (1)
Litauen: TT 7,1% (1)
Luxemburg: ADR 8,3% (1)
Malta: –
Nederländerna: FVD 17,6% (5), PVV 5,6% (1)
Polen: PiS 39,9% (22), Kukiz 5% (2)
Portugal: CDS-PP 7,9% (2)
Rumänien: –
Slovakien: LSNS 12,1% (2), SNS 6,4% (1)
Slovenien: SDS 23,4% (3), SNS 7,2%
Spanien: Vox 11,1% (6)
Storbritannien: UKIP 13,3% (10), BP 12,3 (9)
Sverige: 16,2% (3)
Tjeckien: ODS 16,5% (4), SPD 4,4%
Tyskland: AfD 11,1% (11), NPD 1% (1)
Ungern: Fidesz 53,2% (14), Jobbik 13% (3)
Österrike: FPÖ 22,6% (5)

André Previn – en av världens mest kända adoptivföräldrar – har gått bort

En av världens mest kända adoptivföräldrar den amerikanska och ursprungligen tysk-judiska musikern och kompositören André Previn har gått bort: Tillsammans med sin fru Mia Farrow var André Previn en av de första västerländska kändisarna som adopterade internationellt under 1970-talets vänstervåg och tillsammans adopterade paret Lark Song och Summer “Daisy” Song från Vietnam samt Soon-Yi Previn från Sydkorea som sedermera blev tillsammans med Farrows tredje man Woody Allen. André Previn och Mia Farrow kan med fog sägas vara orsaken till att 100-tals amerikanska och västerländska kändisar därefter har adopterat internationellt inklusive åtskilliga svenska kändisar.
 
mia-farrow-kids.jpg
 
 
”André Previn, a celebrated musical polymath, died Thursday morning; he was a composer of Oscar-winning film music, conductor, pianist and music director of major orchestras. His manager, Linda Petrikova, confirmed to NPR that he died at his home in Manhattan.”

Svenska namn i den finska rapporten omde finska SS-soldaternas deltagande i krigsförbrytelser

För alla som ännu inte hunnit läsa den färska och föredömliga finska regeringsrapporten om de finska SS-soldaternas krigsförbrytelser (se https://www.dn.se/nyheter/varlden/rapport-finska-ss-volontarer-dodade-sannolikt-judar) som publicerades igår och föredömligt på engelska och dessutom föredömligt sammanfattad på både finska och (finlands)svenska så kan det vara av (svenskt) intresse att nämna att flera rikssvenska SS-soldater, d v s inte enbart finlandssvenska (eller estlandssvenska eller ukrainasvenska) sådana, också omnämns i rapporten bredvid flera norska och danska SS-soldater vilka också pekas ut som krigsförbrytare och mördare av judar, romer, sovjetiska krigsfångar och slaviska civila såsom bl a Elis Höglund, Kurt Lundin, Ragnar Linnér och Curt Birger Norberg (det digra personregistret innehåller då ett flertal svenskklingande namn men de allra flesta av dem är då högerextrema finlandssvenskar och finlandssvenska SS-soldater) och uppgifterna bygger bl a på Bosse Schöns bok ”Där järnkorsen växer” som jag gjorde research för:
 
Elis Höglund
Unterscharführer i 5. SS-Panzer-Division Wiking och i 11. SS Freiwilligen-Panzergrenadier-Division Nordland 1941-44
Höglund var efter kriget medlem i SAC-Syndikalisterna och arbetade som vakt på Solliden på Öland.
”The SS-volunteer Elis Höglund told a Swedish radio programme in 1963 that he had witnessed the killing of Jews in Rostov-on- Don, where a considerable number of Jews were summarily shot. According to journalist Bosse Schön, this event occurred on 24.–28.7.1942 as the Sonderkommando 10a executed Jews in the Rostov area.”
 
Kurt Lundin: Sturmmann i 5. SS-Panzer-Division Wiking 1941-43
Lundin tjänstgjorde även vid SS-Hauptamt i Berlin som tolk åt SS-Obergruppenführer Felix Steiner och arbetade för Sicherheitsdienst (SD).
”The SS-volunteer Kurt Lundin told the Swedish police authorities he was a member of the Reserve Battalion of SS-Regiment Westland in 1941– 43. His unit was, as it appears, present in Husiatyn… on 6.–7.7.1941, when his Company was ordered to cleanse the town of Soviet partisans. However, another Company had already started gathering people who were to be shot. The bulk of these were Jews. All of them [the Jewish captives] were ordered to carry away the bodies of victims shot by Soviet forces before their withdrawal from the town… On one occasion, Lundin had witnessed how an SS-officer had grabbed a baby from its mother and – keeping the infant in his hands – had slit the baby open and thrown it back to the mother. A common way of killing babies was to grab the children by the legs and smash their head against a wall. On one occasion, women sneaked into the barracks. They were, however, driven out and all of them were shot with machine guns. On several occasions, Lundin witnessed the killing of Jews – men, women and children – involving about 800 victims. A member of a special SS-Company, named the Jew Company, had told him that he was commissioned to hunt down Jews and kill them.”
 
Ragnar Linnér: Schütze i 5. SS-Panzer-Division Wiking 1941
Linnér var efter kriget medlem i Stay Behind-nätverket och han ansvarade även för de inhemska adoptionerna i Stockholms stad på 1950- och 60-talen och grundade 1958 Akademikerförbundet SSR.
”Linnér’s units were present on the frontlines near Dnipropetrovsk as hundreds of surrendered Soviet soldiers were shot on the spot. For the most part, the treatment of POWs was ruthless and they were driven forward with kicks and blows from the rifle butts. Schön presumes that as guards they would have witnessed how Polizeibataillon 314 of the Ordnungspolizei (OrPo) shot 7,000–8,000 Jews in Dnipropetrovsk between 10. and 14.10.1941. Linnér may also have known of some repressive acts by Einsatzkommando 6. At around this time, the unit shot Jews in Zaporizhia… and in Borodaievka.”
 
Curt Birger Norberg
Obersturmführer i 1. SS-Panzer-Division Leibstandarte SS Adolf Hitler 1942-43
Norberg tjänstgjorde även vid SS-Hauptamt i Berlin och deltog bl a i uppsättandet av en norsk skidlöparbataljon på 800 man.
”SS-Obersturmführer Curt Birger Norberg of the Leibstandarte SS Adolf Hitler deserted from his unit after serving in the vicinity of Kharkiv, and in March 1943 he was interrogated by the Swedish security services. He then reported: “In Russia, all Jews are shot behind the front”.”

Uppsats om Arvid Fredborg kastar ljus över relationen mellan extremhögern och nyliberalismen

Att den inom den svenska högern smått legendariske Arvid Fredborg, som en gång var medlem i högerextrema Sveriges nationella förbund och som under Kalla kriget och efterkrigstiden spelade en avgörande roll för både Moderaternas ideologiska utveckling och för konservatismen som idé och rörelse och både i Sverige och i Europa i övrigt, också var en mycket aktiv medlem i det mytomspunna Mont Pelerin Society, som grundades av bl a Friedrich Hayek, Karl Popper, George Stigler, Ludwig von Mises och Milton Friedman och som räknas som det mest namnkunniga och förnämsta nyliberala akademiska sällskapet i världen, var tidigare okänt för mig:
 
Jag har nu läst Joakim Bröms uppsats i historia vid Lunds universitet – ”Arvid Fredborg som nyliberal” – vari det även framkommer att utöver sin högerradikala och konservativa aktivism så var Fredborg, som under många decennier f ö finansierades av Axel Ax:son Johnson, också en nyliberal sådan och han deltog också i att grunda både Institut d’Études Politiques och International Freedom Academy. Bröms tes är att Fredborg spelade en avgörande roll för att inte bara upprätthålla den konservativa traditionen inom svensk politik efter kriget (Fredborg deltog då bl a i att skriva Moderaternas efterkrigsprogram) utan också för att introducera nyliberalismen i Sverige och långt innan Timbro bildades 1978.
 
 
Fredborg var då medlem i högerextrema Sveriges nationella förbund (SNF) på 1930-talet samt i Mont Pelerin Society (MPS) ända sedan 1950-talets mitt och det märkliga är att det finns ytterligare en annan svensk som också var medlem i både SNF och i MPS, nämligen Georg Frostenson (d v s Katarina Frostensons far – dottern gick dock åt andra hållet och blev frihetlig socialist) som blev medlem i MPS 1960 och som var redaktör för SNF:s tidning Fria ord på 1980-talet. Frostenson var f ö också nära vän med Friedrich von Hayek och grundade med dennes välsignelse den fortfarande existerande Hayek Foundation. Frostenson var också ledamot av Ludwig von Mises Institute, som sedan ett antal år tillbaka också finns representerad i Sverige, samt redaktionsmedlem för dess tidskrift Rampart Journal.
 
Relationen mellan extremhögern och konservatismen, som då både Fredborg och Frostenson kom ifrån och var en del av, och libertarianismen och nyliberalismen är helt enkelt kanske inte helt utforskad än och särskilt inte i ett svenskt sammanhang även om det finns de som har försökt utreda frågan i andra länder (https://hopenothate.com/2018/03/04/libertarianism-alternative-right/?fbclid=IwAR1-56qamEHJXhJmaZiSmVPhfg41AiFq_TP7G5U4tBIcWqo3UR4ul8–MTk). Att SD:s nättidning Samtidens chefredaktör Dick Erixon har en nyliberal bakgrund – han var tidigare skribent för tidskriften Nyliberalen, centerpartist samt chefsekonom på Timbro – är m a o kanske inte en slump och kanske inte heller de ibland märkliga allianser som då och då uppstår mellan SD:are och nyliberaler?

Katarina Frostensons advokat ”hänger ut” ett privat sms-meddelande som Anders Olsson har skickat till Frostenson och som än en gång illustrerar den (vänskaps)korruption och (blodsbands)nepotism som råder inom Svenska Akademien

Att skicka privata sms-meddelanden som säger något annat och håller en helt annan ton än de officiella uttalandena, pressmeddelandena och resolutionerna är kanske inte alltid så ”smart” även om det kanske kan tyckas mänskligt av Svenska Akademiens nuvarande ständige sekreterare Anders Olsson att göra det i just detta fall:
 
Anders Olsson har då, liksom så många andra akademiledamöter, också under många år stått mycket nära Katarina Frostenson och hennes sexualbrottsdömde man Jean-Claude Arnault, som under decennier de facto agerade som Svenska Akademiens ”nittonde ledamot” samtidigt som han berikade sig storligen ekonomiskt och erbjöds sexuell tillgång till ett mycket stort antal kvinnor med de andra akademiledamöternas goda minne och välsignelse.
 
Utåt sett och officiellt har då Olsson försökt att blidka både kungen, hovet och Nobelstiftelsen, och möjligen också kulturvärlden, kvinnorörelsen och det s k svenska folket, genom att förorda att Frostenson måste avgå eller uteslutas och vilket också var Eric M. Runessons explicita krav för att tacka ja till att bli invald i Akademien, d v s hade inte Olsson drivit den linjen officiellt så hade Runesson tackat nej till en plats som akademiledamot – d v s hade inte Olsson drivit den linjen officiellt så hade Svenska Akademien sannolikt gått under för gott vid det här laget i brist på nya akademiledamöter.
 
Nu framgår det i stället att Olsson samtidigt har beslutat om och sett till att Frostenson erhåller fortsatt ekonomisk ersättning, fortsatt sponsring av hyran (i den s k ”våning” som Frostenson och Arnault bor i och som de har erhållit tack vare Akademien) och dessutom även ekonomisk ersättning för att anlita en advokat som nu, aningen otacksamt kan tyckas, väljer att ”hänga ut” ett privat sms-meddelande som Olsson har skickat till Frostenson och tydligare än så här kan det väl inte bli vad gäller att illustrera den extrema nivå på (vänskaps)korruption och (blodsbands)nepotism som råder inom Svenska Akademien:
 
 
”Skrivelsen från ledamotens advokat innehåller samtidigt flera nya detaljer kring hur samtalen mellan Anders Olsson och Katarina Frostenson har fortlöpt under hösten.
 
I skrivelsen citeras bland annat ett sms från den 1 september då Olsson (som tidigare under året röstade för att Frostenson inte skulle uteslutas) skrev till Frostenson: ”Vi vet att du blev mycket orättvist behandlad under den gångna vintern och våren. Du borde ha fått juridiskt biträde och fått möjlighet att själv komma till tals”, skrev han enligt skrivelsen.
 
Dessutom citeras ett mejl från den 4 oktober 2018, samma kväll som Akademien röstat igenom den resolution där man uppmanade Frostenson att frivilligt avgå. Mejlet innehåller, förutom information om arvodet till Frostenson, en skrivning där Olsson framhåller att det är tal om ett ”yttersta nödläge där Akademien hotas av sönderfall”.
 
Efter att resolutionen röstats igenom den torsdagskvällen lyckades Svenska Akademien besluta om inval av två nya ledamöter. Anders Olsson har i tidigare intervjuer beskrivit att det var beslutet kring Frostensons framtid som förhindrade institutionen från att ”gå under”.”