Kategori: Okategoriserade

”Stieg Larsson gick under och Jimmie Åkesson vann.”

P1 Morgon intervjuade i morse Henrik Georgsson som har regisserat (dokumentär)filmen ”Mannen som lekte med elden” (https://www.moviezine.se/movies/stieg-larsson-mannen-som-lekte-med-elden) som har premiär nästa fredag (d v s den 28/9) och som handlar om Stieg Larsson och Expo: https://sverigesradio.se/p1morgon
 
”Stieg Larsson gick under och Jimmie Åkesson vann.”
 
Och tyvärr så ligger det alltför mycket i Georgssons möjligen något drastiska och cyniska uttalande från i morse för även jag har tänkt så i egenskap av att en gång i tiden ha varit Stiegs ”lärjunge” och i egenskap av att ha grundat Expo och efter att ha (när)studerat SD:s senaste valresultat och efter att ha följt och inte minst bekämpat SD ända sedan 1990-talets början när partiet inte ens lyckades erhålla en halv procent av rösterna och faktiskt var mindre än dagens Alternativ för Sverige, d v s åtskilliga av oss som var med på 90-talet upplever idag en slags permanentad overklighetskänsla som grundar sig i att det pyttelilla nazistparti som en gång i tiden i huvudsak bestod av s k gammelnazister och s k skinheads lyckades erhålla över 1,1 miljoner röster för en vecka sedan.
ec1197835b1b93da21cd5ca3cbbd5e17-mannen_som_lekte_med_elden_poster.jpg

Om en resa till Kongsvinger

Besöker gränsstaden Kongsvinger och bor på fästningen som danskarna uppförde på 1680-talet för att skydda den norska rikshalvan (d v s i kungariket Danmark-Norge) mot svenskarna och som har utstått 4-5 invasioner och belägringar från svensk sida fram tills Napoleonkrigen och 1800-talets början (medan den förenade dansk-norska armén å andra sidan hann invadera Sverige och Värmland och Dalsland ungefär lika många gånger under samma tidsperiod) och bor i det rum som är uppkallat efter den norska dekorerade krigshjälten kapten Magnus Vangerud som med sin trupp nedgjorde åtminstone ett 50-tal tyska invasionssoldater strax utanför Kongsvinger i april 1940 när runt 2000 tyska soldater hade order om att erövra Glåmdalen för att säkra det vidsträckta skogsområdet mellan Värmland och Oslo.
38207460_10155813025980847_5783917000212348928_n.jpg
Under den tyska ockupationen och under Quisling-regimen var fästningen utbildningsanstalt och en s k SS-skole för det s k Germanske-SS Norge (GSSN) under ledning av Hauptsturmführer Beyermann och SS-Høvedsmann Karsten Sveen. På fästningen genomgick de norska SS-männen och NS-medlemmarna en fyra veckors utbildning som bl a inbegrep s k raslära. Flera av de före detta eleverna vid SS-skolan gjorde sig skyldiga till övergrepp och blev även åtalade och dömda i samband med den efterkrigstida norska s k rättsuppgörelsen.
 
Även den tyska gränspolisen Grenzpolizei (Grepo) och Gestapo hade under kriget en relativt stor närvaro i Kongsvinger under ledning av SS-Hauptsturmführer Heinrich Mathiesen för att kontrollera den illegala gränstrafiken över till den svenska sidan som inte minst användes för att smuggla norska judar och motståndsrörelseaktivister.
 
Efter kriget användes Kongsvinger Festning för att internera de kapitulerande tyska Wehrmacht-soldaterna och Gestapo-, Grepo- och SS-männen samt de norska nazisterna och som mest hölls över 300 tyskar och norrmän fångna i fästningen. Två av tyskarna lyckades f ö fly över till Värmland med falska papper – SS-Sturmscharführer Matthias Diepold och SS-Hauptscharführer Willfried Kessler.
38285395_10155813606385847_5622473328494116864_n.jpg
Endast i Norge talas det väl f ö om slaget vid Martrand och Skotterud den 5 augusti 1814 under Napoleonkrigen som sägs vara det sista slaget där den svenska armén led nederlag eller i varje fall så har åtminstone inte jag hört talas om denna gränsbatalj (fram tillls nu vill säga) som verkar ha resulterat i rätt så stor blodspillan: Här i Norge är det väl bara att finna sig i att svenskarna uppenbarligen framstår som något av ärkefienden på museerna och i utställningarna vilka under århundradena om och om igen invaderar eller hotar att invadera Norge även om också danskarna och tyskarna ibland kan framställas i rätt så förklenande ordalag.
 
Det enda positiva om Sverige som jag har sett hittills skulle i så fall vara den hemliga ”non-interventionspakt” som den dansk-norska armén ingick med den svenska västra armén som var förlagd i Värmland så att den sistnämnda kunde marschera från Eda till Stockholm och avsätta den siste ”Vasa-kungen” Gustav IV Adolf efter att den västra armén hade proklamerat denne som oduglig i ett manifest som offentliggjordes i Karlstad den 7 mars 1809 samt att Kongsvinger var den enda gränsfästningen och gränsfortet som svenskarna inte tvingade norrmännen att demolera och destruera i samband med unionsupplösningen 1905.

Ny avhandling om synen på finsktalande i svenskspråkiga läroböcker visar att rastänkandet höll i sig fram tills 1960-talet

I Lina Spjuts färska avhandling ”Att (ut)bilda ett folk. Nationell och etnisk gemenskap i Sveriges och Finlands svenskspråkiga läroböcker för folk- och grundskola åren 1866-2016” framgår det med all önskvärd tydlighet att generationer av svenskspråkiga barn och ungdomar i Sverige (och i Finland) blev ”hjärntvättade” i skolan att tro och tänka att finnarna och de finsktalande tillhörde en annan ras (liksom än mer samerna) samt var kopplade till Asien och därmed var de inte helt vita och fr a var de ”per definition” underlägsna de ”supervita” svenskarna.
 
Det framgår bl a (för den som är intresserad av frågor om ras) att rasbegreppet användes i undervisningen ända inpå 1960- och 70-talen i relation till finnar och finskspråkiga (och antagligen ännu längre fram i tiden i relation till samer). Finnarna beskrevs genom rasstereotyper och negativa drag i skolböckerna och knöts till den s k mongoliska rasen (och vilken då samerna kopplades till än mer) medan de s k nordiskt vita germanska svenskarna framställdes som den renaste, förnämsta och mest framstående s k rasen eller rasgruppen i världen.
 
Så sent som 1960 publicerades exempelvis en lärobok som innehöll en mer eller mindre fullständig rasbiologisk översikt och i boken förekom bilder på ”folktyperna i Norden” med beskrivningar av olika utseendedrag, kroppsmått och egenskaper.
 
Rasbegreppet förekom explicit i svenska historieläroböcker och geografiläroböcker ända fram tills 1960-talet i relation till specifikt finnar och finsktalande – det sista exemplet från 1968 skriver följande (i relation till utomeuropeiska s k folkslag användes rasbegreppet sannolikt långt senare än så):
 
”Finnarna tillhör den ostbaltiska rastypen och har troligen invandrat söderifrån. Typiska drag för denna rastyp är bl. a. något kortare växt än den nordiska rasens och mörkare hår. […] Visserligen är flertalet rasdrag nuförtiden nästan försvunna på grund av vår tids starka folkblandning, men i Norden finns det fortfarande många med typiskt nordiska drag; t ex blont hår, blå ögon, ovalt ansikte och en lång kroppsväxt.”
 
Vad gäller läroboksförfattarna så har dessa i första hand utgjorts av högutbildade vilka i många fall har varit disputerade och vilket mer eller mindre gäller än idag. En av läroboksförfattarna som förekommer i avhandlingen och som skrev om ras är f ö Herman Lundborgs bror Ragnar Lundborg.
Namnlöst.jpg
 
Från och med 1960- och 70-talen börjar slutligen också en mer medvetet antirasistisk hållning att lyftas fram i vissa läroböcker i samhällskunskap som verkar ha varit det mest s k progressiva ämnet jämfört med geografi och historia och denna ”statliga antirasism” slår sedan igenom med full kraft på 1990- och 00-talen och är idag det som lärs ut i skolan.

När alliansen båda partiledare som också är adoptivföräldrar sviker sina löften

Inte ens familjen verkar vara särskilt helig längre att döma av alliansens nya utspel (OBS: möjligen ett s k lågvattenmärke och slag under bältet riktat mot två av landets 10 000-tals adoptivpappor med utrikes födda barn från den utomeuropeiska och postkoloniala världen): Landets kanske mest kända och åtminstone sannolikt mäktigaste adoptivföräldrar vilka båda har uttryckt en oro för sina utlandsadopterade (asiatiska) barns framtid i ett alltmer genomsegregerat och rasantagonistiskt Sverige väljer nu att närma sig SD trots sina tidigare löften till både sina barn och sina väljare.
 

Sverige är numera ett av västvärldens allra mest mångspråkiga länder: 44% av grundskoleeleverna i de tre storstäderna talar idag ett annat språk än svenska i hemmet och som förstaspråk

Den svenska ”hypermångfalden” blir allt mer ”supermaxad” bland landets barn och ungdomar och Sverige är numera ett av västvärldens allra mest mångspråkiga länder: Över 44% av samtliga barn och ungdomar i de tre storstadsregionerna talar idag ett annat språk än svenska i hemmet och som förstaspråk
 
Nu har Skolverket äntligen publicerat den senaste statistiken över andelen grundskoleelever som talar ett annat språk än svenska i hemmet och som förstaspråk (d v s siffror som gäller läsåret 2017/2018) och vilket intressant nog är den enda ”etnisk-kulturella” siffra som vi har i Sverige utifrån självrapporterad självidentifikation och självkategorisering (OBS: dock är det inte barnen och ungdomarna som självrapporterar detta utan deras vårdnadshavare – d v s deras bioföräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, styvföräldrar, storfamiljsföräldrar, ensamstående förälder o s v).
 
Det handlar i praktiken om siffror som rör samtliga barn och ungdomar i landet i åldrarna 7-16 år då skolplikt ju gäller i Sverige (dock minus de papperslösa barnen och ungdomarna vilka ej finns i statistiken överhuvudtaget) och följande siffror är med stor sannolikhet ”underkantssiffror” då nog inte alla vårdnadshavare som har ett eller flera barn som talar ett annat språk än svenska i hemmet och som förstaspråk anger det när de tillfrågas om det.
 
I alla fall så handlar det numera om 27,6% av samtliga grundskoleelever och i de tre storstadsregionerna Stor-Stockholm, Stor-Göteborg och Stor-Malmö där numera uppemot 40% av landets befolkning bor och lever så handlar det om hela 44,1% av samtliga barn och ungdomar i åldrarna 7-16 år som talar ett annat språk än svenska i hemmet och som förstaspråk och i åtskilliga kommuner som ingår i de tre storstadsregionerna så handlar det om siffror som börjar närma sig 50-70%. 29,2% är vidare den siffra som gäller för de mellanstora städerna och som lägst så handlar det om 18,4% i landets landsbygdskommuner.
 
Sverige är idag m a o antagligen mer mångspråkigt än USA vad gäller mångspråkigheten bland barn och unga:
Idag talar hela 21-22% av samtliga invånare i USA som är 5 år eller äldre ett annat språk än engelska i hemmet och bland barn och unga i skolåldern gäller siffran 25%. Båda dessa siffror är de allra högsta i västvärlden även om länder som Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Kanada, Australien och Nya Zeeland numera också är utpräglat mångspråkiga.
 
andelen grundskoleelever vars vårdnadshavare uppger att deras barn talar ett annat språk än svenska i hemmet och som förstaspråk – ett urval kommuner:
Bjuv: 36,5%
Borlänge: 34%
Borås: 36,8%
Botkyrka: 58,3%
Eda: 34,7%
Emmaboda: 34,3%
Eskilstuna: 32%
Fagersta: 35,2%
Flen: 47,9%
Gislaved: 37,1%
Gnosjö: 41,4%
Göteborg: 43,8%
Haparanda: 58,1%
Helsingborg: 38,4%
Huddinge: 38,7%
Hultsfred: 42%
Hylte: 42,5%
Högsby: 47,1%
Järfälla: 42,3%
Katrineholm: 37,2%
Kiruna: 42%
Landskrona: 45%
Lessebo: 38,8%
Malmö: 59,8%
Mellerud: 37,4%
Norrköping: 34,6%
Olofström: 41,8%
Perstorp: 34,4%
Sigtuna: 42,6%
Solna: 44%
Stockholm: 37,8%
Sundbyberg: 51,5%
Sävsjö: 35%
Södertälje: 67,1%
Trollhättan: 35,9%
Upplands-Bro: 43,5%
Upplands-Väsby: 35,9%
Uppvidinge: 35,2%
Vingåker: 32,6%
Örebro: 33,7%
Överkalix: 37,1%
Åstorp: 38,9%
 
Ovanstående siffror kan förstås och förklaras med att en majoritet av alla de som talar svenska som förstaspråk och vilka i de allra flesta fall också är enspråkiga (d v s de infödda majoritetssvenskarna bland vilka mycket få är två- eller flerspråkiga överhuvudtaget) idag är över 50 år gamla och allt färre av dem är i grundskoleåldern medan de invånare i landet som framför allt har utomeuropeisk bakgrund omvänt är extremt unga och bland alla barn i förskoleåldern (d v s alla invånare i landet som just nu är mellan 0-6 år) så utgör de som har utomeuropeisk bakgrund kring en tredjedel av denna spädbarns- och småbarnspopulation.
 
Det ska slutligen sägas att mycket få av de ovanstående barnen och ungdomarna talar något av de fem nationella minoritetsspråken då det numera nästan uteslutande handlar om utomeuropeiska språk (såsom arabiska, somaliska, persiska, spanska och kurdiska) samt östeuropeiska språk (såsom bosniska, serbiska, albanska och polska) bland de tio-i-topp-språk som vårdnadshavarna anger att deras barn talar och det går också att påminna om att under medeltiden och fram tills tidigmodern tid så rådde antagligen samma typ av extrema mångspråkighet i landet som gäller idag.

Det redan hyperheterogena Sverige kommer kanske att vara ikapp USA vad gäller supermångfald om 10 år mätt utifrån utländsk och utomeuropeisk bakgrund-befolkningen

Jag kommer nog aldrig att sluta att förundras över att få leva just nu och därmed få uppleva ”IRL” (d v s i realtid) när den svenska befolkningssammansättningen snart är ikapp eller åtminstone ”nosar” på och är ”hack i häl” på USA:s befolkningssammansättning (d v s det land som just nu uppvisar och ståtar med den allra mest heterogena befolkningssammansättningen i västvärlden) vad gäller hyperheterogenitet och supermångfald och därmed också snart ”rush:ar” förbi och besegrar Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Belgien, Kanada, Australien och Nya Zeeland (och ska sanningen fram så ligger inte Österrike, Tyskland och Schweiz långt därefter) som är de västländer som vi just nu ”fajtas”, tävlar och konkurrerar med samt delar andraplatsen tillsammans med efter USA vad gäller att utgöra västvärldens allra mest heterogena land ifråga om befolkningssammansättningen:
 
Idag är vi som bekant 10 miljoner invånare men redan om tio år (d v s redan år 2028) är alla vi som befinner oss s k ”legalt” och ”permanent” i riket (d v s minus alla visum-”overstayers” i form av inresande utbytesstudenter, gästforskare, arbetskraftsinvandrare o s v som ”hänger” kvar i landet av olika skäl, alla som har fått avslag på sin asylansökan och som har gått under jorden, alla s k EU-migranter, alla s k expats, alla turister o s v) hela 11 miljoner p g a den största och snabbaste befolkningsökningen i svensk historia sedan befolkningsökningen (eller för den delen befolkningsminskningen) började mätas med s k ”vetenskapliga” metoder på 1700-talet och framåt 2070-talet är ”vi” (jag är dock själv inte med då med rätt så stor sannolikhet) t o m hela 13 miljoner i landet enligt SCB:s prognos.
 
År 2028 kommer uppemot en tredjedel av alla nyfödda barn (som har koncipierats på s k naturlig väg, d v s borträknat alla nya barn som har tillkommit utanför kroppen) att födas av utrikes födda och invandrade mödrar och möjligen kommer ytterligare en femtedel av mödrarna att vara s k ”andrageneration:are” (inklusive blandade) och i samtliga fall har en majoritet av dessa mödrar någon form av utomeuropeisk bakgrund.
 
Sedan 2011 har samtidigt barnafödandet bland inrikes födda och majoritetssvenska kvinnor minskat och denna minskning har dessutom varit större än beräknat under de senaste åren och ser nog också ut att fortsätta att minska framöver mot bakgrund av att de unga majoritetssvenska ”tjejerna” är extremt högutbildade som demografisk subgrupp och förvärvsarbetar samt arbetar heltid i extremt hög grad och säkerligen kommer att fortsätta att göra så även framöver när de också snart tar över mellanchefs- och chefspositionerna från de äldre majoritetssvenska männen som går i pension.
 
År 2028 kommer uppemot en tredjedel av samtliga invånare i s k arbetsför ålder också att utgöras av utrikes födda och invandrade och antagligen kommer ytterligare en femtedel av de s k arbetsföra invånarna att utgöras av s k ”andrageneration:are” (inklusive blandade) och i samtliga fall har en majoritet av invånarna som då är ”i sina bästa år” (d v s alla invånare som är mellan 25-64 år gamla, d v s den s k arbetsföra delen av totalbefolkningen som också utgör den s k barnafödande delen av densamma) någon form av utomeuropeisk bakgrund.
 
År 2028 kommer 65-100-åringarna (d v s de som ej längre är s k arbetsföra och som ej längre är i s k reproduktiv ålder såvida de inte adopterar) att vara 100 000-tals fler än vad de är idag och bara de som är över 80 år kommer att öka med hela 50% eller med mer än (osannolika) en kvarts miljon invånare (SIC!) och den absoluta majoriteten av alla 65-plus:are i landet kommer att ha majoritetssvensk, nordisk eller europeisk bakgrund.
 
Allt detta måste dagens politik och dagens politiker ta hänsyn till och ta med i beaktande även om det kan tyckas som att det är mycket långt kvar till år 2028 för denna förändring i den svenska befolkningssammansättningen är nu helt och hållet oåterkallelig och ohejdbar och har egentligen varit så ända sedan det senaste millenieskiftet för därefter har den svenska befolkningsökningen (som då är extremt dramatisk och ”blixtsnabb” just nu) enbart berott på utomeuropeisk invandring (plus så klart även s k naturlig fruktsamhet och även alla nya adoptivbarn, donationsbarn, provrörsbarn och surrogatbarn bidrar ju självklart också med sina strån till stacken).
 
Så även om 10 år kan tyckas vara en ”evighet” (in i framtiden) just idag år 2018 så är det ett faktum att hela det svenska samhällsbygget, den svenska nationalekonomin och det svenska välfärdssystemet till mycket stora delar kommer att behöva axlas och bäras upp av landets invånare med någon form av utomeuropeisk bakgrund år 2028 för annars går helt enkelt ekvationen ihop som det heter.

Det svenska forskarnätverkets för ras- och vithetsstudier antologi ”Studier om rasism” (2018) sågas i Aftonbladet Kultur

(Liberalen) Mattias Svensson sågar idag det svenska forskarnätverkets för ras- och vithetsstudier senaste och sista antologi ”Studier om rasism. Tvärvetenskapliga perspektiv på ras, vithet och diskriminering” (2018) i (marxisten) Åsa Linderborgs Aftonbladet Kultur och det enda bidrag som håller för Svenssons granskning är Linnéa Brunos artikel och särskilt blir mitt eget bidrag hårt åtgånget då jag anses gå för långt i min kritik av den mångkulturalistiska och antirasistiska 68-vänstern och även Leila Brännströms bidrag blir hårt kritiserat för att vara ett uttryck för ”aktivistisk antirasism”. Slutligen varnar Svensson för vad forskning om ras och vithet kan resultera i:
 
”Är värdet av sådana iakttagelser större än skadan av att leda in de
studerades, forskarens, akademins och allmänhetens tankebanor på
skillnader i hudfärg och ursprung och lyfta fram den subjektiva känslan
av att vara förfördelad? Den brännande etiska frågan blir aldrig särskilt
relevant.”
 
 
”Tobias Hübinette har också ett historiskt perspektiv i sitt kapitel. Han beskriver hur den gamla svenska befolkningspolitiken – med tvångssterilisering av ”mindervärdiga” och påtvingad assimilering av minoriteter för att förbättra det svenska folkmaterialet – klingar ut i slutet av 1960-talet. Den ersätts på bara några år av ett omfamnande av internationella adoptioner, en vilja att ta emot barn med annat ursprung och annan hudfärg i svenska familjer. Ett remarkabelt skifte som i mitt tycke hedrar de pådrivande. Bejakandet av mångkultur må som mycket annat ha gått till överdrift, men som alternativ till den tidigare befolkningspolitiken var det en i sanning radikal förbättring.
 
Ändå tycker jag att kritiken mot 1968 och dess förändringar är mer oförsonlig detta bemärkelseår jämfört med tidigare decenniers tillbakablickar. Jag kan inte komma ifrån misstanken att i denna kritikens form dväljs en sinister agenda som dess förespråkare av strategiska skäl ännu undviker att artikulera – en längtan efter det etniskt homogena Sverige och åtminstone en acceptans för de repressiva metoder som detta mål legitimerade mot andra än den välanpassade majoritetsbefolkningen.
 
Hübinette gör en annan tolkning, och ser en storsvensk kontinuitet i att vilja gynna stora familjer. Han noterar att metoderna för befolkningskontroll inte avskaffades, utan med svenskt stöd exporterades till tredje världen, som lösning på 1970-talets paranoia för ”befolkningsexplosionen”. Det är förstås en slutsats som också ligger mer i linje med antaganden om vita människor som överordnade och annan postkolonial teori.
 
Sådana slutsatser finns det gott om i denna antologi. En bekväm aspekt av teorierna är att det går att hitta belägg nästan oavsett utfall. Antingen vittnar personerna om det främlingskap som forskaren vill hitta hos exempelvis adopterade, eller så vittnar deras anpassning om hur de tvingats förneka sitt ursprung. I ett kapitel om skådespelare upplever de sig diskriminerade både av att få spela roller som är rasifierade (för att de är stereotypa) och av att få spela helt andra roller (för att de rollerna osynliggör rasifierade).
 
Leila Brännström beskriver i sitt inledande kapitel den svenska tendensen att vilja tona ner förekomsten av ”verklig rasism” med en uppseendeväckande hänvisning till en riksdagsmotion som sägs vilja undvika termen ”rasism” till och med för uttalade nazister. Motionen (1993/94:A36) av Hans Göran Franck (S) med flera ger föga grund för denna tolkning. Motionärerna vill utvidga lagen om hets mot folkgrupp för att komma åt Vitt ariskt motstånd ”och liknande ytterst farliga terrororganisationer” och det är lagtexten som föreslås få den vidare omfattningen ”organiserad etnisk förföljelse” snarare än att fastna i en juridisk definition av rasism.
 
Här bekräftas mina fördomar om aktivistisk antirasism: Genom att slå ner på enstaka ord och fraser skapas onödiga konflikter och opåkallade beskyllningar gentemot personer som alls inte är några rasister, ofta i sammanhang där de senare gett sig på att beskriva och diskutera någonting svårt eller känsligt. Ett felfinnande för att framhäva egen förträfflighet, som förpestat mycket av den offentliga diskussionen.
 
I detta sammanhang är problemet dock större än så. Att tolka text är ett förtroende, och det förtroendet raseras av att man vid kontroller kan hitta flagranta förvanskningar för att bekräfta de egna teserna.
 
Särskilt förödande är sådana fel för en akademisk disciplin helt vigd åt diskursanalys – ibland rent av omtolkningar av egna texter. Även lovande studieuppslag drunknar här i orgier av metod och terminologi, och utöver historiska sammanfattningar är forskarna inte mycket för empiri. Brännström berör exempelvis inte de studier som falsifierat hypoteser om omfattande diskriminering på etnisk grund i Sverige, utan nöjer sig med att hon kan utläsa diskriminering ur dokument och debatter.
 
Linnea Brunos kapitel är ett undantag. En studie om vårdnadstvister visar, trots den intersektionella ansatsen, att det inte alltid är en fördel att vara man. I detta kapitel är det synd att inte resultaten lyfts fram mer på den omfattande metodens bekostnad, för här påvisas en alarmerande skillnad i hur rättsväsendet dömer i vårdnadsfall med våldsmisstanke mot fadern beroende på om denne har ett europeiskt eller icke-europeiskt efternamn.”
25552117-GIpMF.jpg