Kategori: Okategoriserade

En summering av årets akademiska ”output”

Jag har nog trots allt fått lite gjort under 20-talets första inledande år, som nu så sakteliga börjar lida mot sitt slut, samtidigt som att jag är väl medveten om att jag hade kunnat få bra mycket mer gjort än så här under detta av olika orsaker (tids/energi)krävande år och de tre åren dessförinnan var då tyvärr inte heller särskilt ”jobbfokuserade” uppfyllda som de var av akademiska konflikter på ”löpande band” (d v s de åren resulterade också i en brutalt nedsatt ”output” vad gäller akademisk textproduktion och akademisk verksamhet i allmänhet):


Två böcker utgivna som medredaktör respektive som medförfattare (varav en antagligen recenseras snart i/av SVT), två egna bokmanus färdigställda för utgivning under nästkommande vår (varav ännu en s k tegelstensbok – jag gav då ut en sådan ”tegelsten” även 2019), en ny bok påbörjad inklusive materialinsamlingen (om den svenska färgblinda antirasismen), ett 15-tal föreläsningar utanför högskolevärlden för bl a teatrar, museer och skolor trots pandemin (varav 75% har varit digitala och ändå har jag fått 6 offentliga föreläsningar inställda p g a viruset) och ytterligare tre kvarstår (men detta antal är då långt ifrån min ”storhetstid” när jag snittade på 40-talet föreläsningar per år utanför akademin och både inom och utom landet), tre gästföreläsningar vid andra högskolor utöver alla föreläsningar vid Karlstads universitet (KAU) inom ämnena interkulturella studier, svenska som andraspråk, litteratur- och genusvetenskap, två nationella och internationella forskningskonferenser (varav den sistnämnda, som äger rum digitalt vid Sciences Po i Paris och handlar om rasbegreppet i ett komparativt internationellt perspektiv, ännu kvarstår), tre debattartiklar (förr i tiden blev det åtskilliga fler sådana per år men på senare år har min polemiska ådra ”slipats av” en hel del och antagligen p g a åldern och inte minst p g a alla ”käftsmällar” jag har åkt på i samband med alla konflikter), sju poddeltaganden (varav den intervju jag gav för Kvartals podcast fortfarande märkligt nog innehar medaljplats bland Kvartals mest lyssnade podavsnitt), två inskickade och accepterade akademiska tidskriftsartiklar, två inskickade och accepterade akademiska antologitexter, två inskickade och accepterade recensioner i akademiska tidskrifter (och bl a i American Historical Review), en inskickad akademisk tidskriftsartikel som ännu ej har accepterats, nio s k peer review-utlåtanden för/åt olika akademiska tidskrifter, två avhandlingsmanus-läsningar/utlåtanden (och bl a av en av Ebba Witt-Brattströms doktoranders avhandlingar), tre nästan färdiga akademiska artiklar som under året har författats tillsammans med KAU-kollegor och som ska skickas in till två tidskrifter respektive till en antologi samt åtskilligt annat i textväg som nog får skrivas upp på det politiska aktivistkontot (och som bl a rör jämlikhetsdatafrågan, rasord, extremhögern och adoptionsfrågor mm och vilka i flera fall har resulterat i reella förändringar och större genombrott av olika slag i den s k verkliga/riktiga och materiella/kroppsliga världen utanför akademin).


Utöver allt ovanstående har jag som alltid hjälpt till på alla möjliga och omöjliga sätt med bl a översättningar, uppsatser, artiklar, filmer, romaner, dokumentärer, reportage, scenkonstverk och faktaböcker mm när studenter, konstnärer, skådespelare, dansare, författare och journalister m fl har hört av sig och nästan alltid gratis men det ska sägas att denna min ”konsultverksamhet” vid sidan av akademin som då i stort sett alltid äger rum gratis har minskat betydligt i omfång på senare år p g a alla konflikter vilka har resulterat i att jag anses vara något av ett persona-non-grata-namn numera inom alltför många och breda s k progressiva kretsar av olika slag och vilket i sin tur innebär att jag knappt bjuds in att delta i några kollektiva politiska sammanhang alls längre (sådana inbjudningar och deltaganden var jag då extremt bortskämd med under flera årtionden på raken) och antagligen förklarar denna trista stämpel också varför jag numera knappt får några inbjudningar och ”påstötningar” alls längre från politiker, partier, myndigheter, departement, organisationer och föreningar som på olika sätt arbetar med frågor som rör minoriteter av olika slag (sådana inbjudningar och ”påstötningar” var jag då likaså extremt bortskämd med under flera årtionden på raken).

Ny påbörjad studie om uppkomsten och utvecklingen av den svenska färgblinda antirasismen

Har under denna innevarande vecka (och inför och i relation till ett nytt bokprojekt) samlat in, läst och excerperat sammanlagt 156 texter som emanerar från stat, riksdag och regering (såsom statliga utredningar, propositioner, motioner, interpellationer o s v) och totalt 642 texter som publicerats i tryckta svenskspråkiga vecko/dagstidningar 1945-2020 vilka samtliga har det gemensamt att de behandlar, omnämner och tar upp glosan/ordet och termen/begreppet ras för att en gång för alla om möjligt försöka gå till botten med när dagens svenska färgblinda antirasism egentligen uppstod (efter 1945?; efter 1968?; först på 1980/90-talen?), varför den gjorde det (dåligt samvete p g a det svenska rastänkandet/rashygienen/rasbiologin?; ilska gentemot Franska eller Brittiska imperiet?; vredgade motreaktioner på Jim Crow-systemet i amerikanska Södern och apartheidregimen i södra Afrika?) samt varifrån den egentligen kommer (högern eller vänstern?; intellektuella eller ”vanligt folk”?; barnen och ungdomarna eller kvinnorna?; de kristna eller kommunisterna?) och här är i varje fall några preliminära ”ledtrådar”:


Redan under 1945 börjar kritik mot rasbegreppet luftas. I juli 1945 skrev Expressens ledarsida att det var fel av svenska myndigheter att använda sig av ordet ras på blanketter och i formulär.


År 1962 verkar ha varit ett särskilt år vad gäller att kritisera rasbegreppet och möjligen p g a Sharpeville-massakern och Algerietkriger. Det året fick till exempel historikern Sven Nilsson in en insändare i Expressen där han tog avstånd från rasbegreppet i samband med att tidningen hade rapporterat om hur ”svenska folket uttalat sig i rasfrågor”. Under samma år förekom termen färgblind kanske för första gången i relation till ras när Josephine Baker besökte Sverige tillsammans med sina 11 adoptivbarn: ”Josephine Baker bevisar att världen kan bli färgblind” skrev då Aftonbladet.


Så sent som 1968 kunde f ö intressant nog en svensk utredning om rasdiskriminering tala om den s k alpina rasen för att beteckna jugoslaver och greker som det verkar.


År 1970 ägde den första offentliga debatten rum som handlade om att helt utmönstra rasbegreppet.


På 1970-talet börjar en ny och ung generation ifrågasätta användningen av ordet ras i vardagsspråket. År 1972 skrev t ex Per Gahrton i en debattartikel, som riktade sig till/mot en äldre forskare, att ”han rör sig till synes helt obesvärat med den förlegade och osakliga termen ”ras” när han diskuterar olika människogruppers utveckling”. Samma år upprepade Gunnar Helander Herbert Tingstens antirasistiska exempel från 1941 – d v s att miljöfaktorn helt trumfade arvsfaktorn.


År 1983 ifrågasätter både svenska Amnesty och Sveriges författarförbund att det heter rasdiskriminering i den svenska lagstiftningen såsom i den dåvarande grundlagen. Författarförbundet skrev bl a följande till en dåvarande statlig utredning som arbetade med att utveckla diskriminerungslagen: ”Det vore därför lyckligt om man ur den svenska grundlagen kunde utmönstra ett så grumligt begrepp som ”ras”. Även hänvisningen till hudfärg torde vara onödig och utmanande. Vetenskapligt och språkligt borde begreppet ”etnisk minoritet” och liknande användas.”


År 1987 började även de som använde ordet rasism att anklagas för att underblåsa ett rastänkande, d v s fr o m 1980-talet blir ord som innehåller ordstammen ras alltmer uppfattade som laddade. På 1980-talet går bl a dåvarande DO Peter Nobel och forskare som Charles Westin ut i media och varnar för att överanvända termen rasism medan rasism alltmer kopplas till nazister och extremhögern.


På 1990-talet börjar t o m högerextremister säga fraser som ”jag vill inte använda ordet ras men” medan kultursidorna/kritikerna börjar ursäkta sig när de recenserar fr a amerikanska böcker, filmer eller musikalbum som innehåller ordet ras. Socialdemokraten Hans-Göran Franck motionerar i riksdagen om förbud mot rasförföljelse men menar att det är ett alltför starkt ord – han vill hellre tala om ”etnisk förföljelse” än rasförföljelse.


År 1997 får en MP-motion från året dessförinnan gehör som kräver att Sverige ska utrangera rasbegreppet och år därpå tillkännager regeringen att Sverige ska verka internationellt för att ordet ras undviks i officiella texter och bl a gentemot EU. Därefter snurrar den svenska färgblinda antirasistiska karusellen allt snabbare och snabbare tills regeringen 2014 tillkännager att de sista instanserna av ordet ras i lagtexter, som då nästan enbart rör ordsammansättningar som rasdiskriminering, ska tas bort.


Framför allt är det MP, V och FP/L som driver på utmönstringen och intressant nog uttalar sig Stefan Löfven mot att utmönstra rasbegreppet år 2014 – ”…att plocka bort begrepp som rasifiering eller för den delen ordet ras riskerar att sopa hela problemet under mattan snarare än att hitta en lösning”, sade Löfven till P3 Nyheter.


År 2000 uttalade både Björn Rosengren och Mona Sahlin att Sverige måste pressa EU att införa en mening om att EU ”avvisar alla teorier om att det finns särskilda människo- raser” – det hör då till saken att EU har en grundlag som heter rasdirektivet och som handlar om antidiskrimineringsåtgärder.


År 2001 kräver Karolina Ramqvist att FN ska avskaffa ordet ras i samband med FN-konferensen mot/om rasism i Durban i Sydafrika och år 2007 kräver Moderaternas Christofer Fjellner att Sverige måste stoppa EU från att rekommendera insamlandet av (jämlikhets)data om ras och etnicitet i antidiskrimineringssyfte – ”nu vill EU registrera vilken ras du tillhör!” basunerar Aftonbladet ut.


År 2002 får SVT kritik för att ha rapporterat från Oscarsgalan i Kalifornien och översatt ordet ”race”, som en skådespelare har uttalat på plats, med ”ras” på svenska och år 2010 skriver ETC:s Johan Ehrenberg att det ”finns inga raser” – ”det finns bara människor…”.


År 2013 försvarar Jasenko Selimovic Sverige mot FN i Genève i Schweiz när FN kritiserar Sverige för att inte längre ha ras kvar som diskrimineringsgrund i den svenska diskrimineringslagen med att de svenska forskarna har kommit fram till att ras är ”en social konstruktion” och därmed finns inte ras enligt Selimovic, som agerar som den dåvarande regeringens utsände.


Från och med 2012 dyker ett nytt namn upp i textmaterialet – mig själv – som framställs som den i stort sett ende förespråkaren i landet för att använda rasbegreppet och både inom och utanför akademin. Mitt namn förekommer sedan under den resterande delen av 2010-talet som en slags ”slagpåse” på landets ledar-, debatt- och kultursidor som sägs vilja återinföra det klassiska rastänkandet.


”Nu läser jag även i Dagens Nyheter att den svenske forskaren Tobias Hübinette vill att svenska kolleger ska börja använda begreppet på samma sätt som man gör i USA… Men forskare har bevisat att det bara finns en ras, ”the human race”., skriver någon i just DN och UNT:s Lisa Irenius konstaterar på ledarplats att ”det är en kontroversiell fråga och Tobias Hübinette är en kontroversiell person” medan Kalle Lind på ETC år 2015 försöker sammanfatta diskussionen om rasbegreppet med att skriva ”Och förresten är den som använder begreppet rasism själv rasist, eftersom det innebär att man erkänner begreppet ras. Den som sa det han va det.”


År 2020 använder Vänsterpartiets Malcolm Momodou Jallow termen färgblindhet när han efter BLM-sommaren 2020 tar upp frågan om svensk rasism i riksdagen: ”När vi pratar om rasismen i Sverige möts vi ofta av tystnadskultur, förnekelse och färgblindhet.”

Svenska miljardärer som stödjer extremhögern

Av Sveriges ca 200 miljardärer (på 90-talet fanns det f ö ”bara” ett 30-tal svenska miljardärer) är nu åtminstone två av dem knutna och kopplade till den visserligen vildvuxna högerpopulistiska och högerextrema scenen och miljön och fram tills Lars ”Stockis” Liljeryds bortgång i maj i år handlade det om tre svenska miljardärer som just var det.
 
 
En gång i tiden ”vimlade” det av förmögna svenskar inom den s k nationella rörelsen vilka fr a agerade finansiärer och på den tiden handlade det inte om miljardärer utan om miljonärer (på 1920-, 30- och 40-talen fanns det bara ett par hundra svenska miljonärer och av dem stöttade minst ett 20-tal öppet den svenska extremhögern och än fler gjorde det i hemlighet) men efter kriget började de alltmer att lysa med sin frånvaro även om enstaka undantag fanns (såsom t ex Carlberg, Steen, Weibull och Kamprad) och under SD:s våldsamma s k Kampfjahren på 1990-talet när partiet mer eller mindre bestod av 1000-tals skinheads hittades bara någon enstaka miljonär i SD-leden (möjligen tre om även 00-talet medräknas) men sedan 2010-talet har antalet miljonärer och nu även miljardärer som stödjer och stöttar den svenska högerpopulistiska och högerextrema politiska rörelsen uppenbarligen växt rejält.

Att förkroppsliga och visualisera ras

Fascinerande att konstatera att Karlstads kommun har valt att ”förkroppsliga” de utomeuropeiska språken (som jag antar är de största utomeuropeiska språken i kommunen – om den vita personen ifråga är anglofon eller ej är det dock kanske lite svårare att uttala sig om) och därigenom visualisera ras och därmed medvetet eller omedvetet bryta mot/med den dominerande (majoritets)svenska färgblindheten.

110054219_10157694012665847_4518574618986097477_n.jpg

Om att föreläsa om ras under BLM-rörelsen och pandemin

Har idag ”maratonföreläst” i form av att ha spelat in mig själv när jag presenterade framför kameran hela tre gånger på raken/efter varandra à en (klock)timme vardera i en studio på Karlstads universitet – dels en föreläsning om rasperformativitet och rasperformativa iscensättningar, dels en föreläsning om den svenska vitheten och de svenska vithetsperioderna och dels en föreläsning om det svenska rastänkandet och de svenska rasrelationerna – och det känns då rätt speciellt att göra det mitt under den pågående Black Lives Matter-rörelsen (och att jag gör det beror då på den pågående pandemin).

FÖREL5.jpg

 

FÖREL3.jpg

FÖREL2

FÖREL.jpg

Idag har 38,3% av alla barn och ungdomar utländsk bakgrund och 52,8% i de tre storstäderna, 40,1% i de mellanstora städerna liksom 66,4% i Malmö

Idag publicerade SCB nya (detalj)siffror rörande landets alla barn och ungdomar som gällde den 31 december 2019 och bl a går det att utläsa följande:

Namnlöst

Nästan 70% av samtliga barn och ungdomar med svensk bakgrund, d v s majoritetssvenska barn och ungdomar, bor i hus med äganderätt (d v s de bor inte i hus vars vårdnadshavare hyr sina ”husbostäder”).

 

Knappt 24% av samtliga barn och ungdomar med utländsk bakgrund, d v s minoritetsbarn och minoritetsungdomar, bor i hus med äganderätt (d v s de bor inte i hus vars vårdnadshavare hyr sina ”husbostäder”).

 

andelen barn och ungdomar med utländsk bakgrund, d v s minoritetsbarn och minoritetsungdomar (invandrabarn, andragenerationsbarn och blandbarn men dock ej tredjegenerationsbarn vilka idag uppgår till kanske 3-4% i hela riket) den 31 december 2019:

 

0-17: 38,3%

 

0 år: 38,9%

5 år: 39,6%

10 år:

15 år: 36,2%

20 år: 42,9%

 

de tre storstäderna 0-17 år: 52,8%

Stor-Stockholm 0-17 år: 46,2%

Göteborg 0-17 år: 53%

Malmö 0-17 år: 66,4%

de 21 mellanstora städerna 0-17 år: 40,1%

Den svenska adoptionsmyndigheten MFoF föreslår att Sverige bör gå till botten med problematiken med de korrupta utlandsadoptionerna

Den svenska adoptionsmyndigheten MFoF publicerade igår den chilenska parlamentariska utredningen om de korrupta adoptionerna från Chile till bl a Sverige och föreslår samtidigt att Sverige också bör gå till botten med problematiken med korrupta och illegala adoptioner.
 
 
”MFoF anser att det i Sverige bör utredas vilka åtgärder staten bör vidta när uppgifter framkommer om oegentligheter inom internationella adoptioner”
98339468_604466806826705_5828687795140427776_n

Och igår publicerades Mariela Quintana Melins samtidigt radiokortdokumentär (35 min.) ”Jag är ett stulet barn” som handlar om Clas Lindholm, som är adopterad från Chile, och som är en av de 1000-tals utlandsadopterade från Chile som adopterades till västvärlden på korrupta grunder under fr a 1970- och 80-talen.

 
 
”I hela sitt liv har Clas trott att hans biologiska mamma övergav honom på en busshållplats när han var nyfödd. Så kommer avslöjandet att många Chileadoptioner skett illegalt. Och Clas värld rämnar. När Clas Lindholm vintern 2018 får höra att chilenska myndigheter utreder en stor härva där tusentals barn adopterats bort utomlands, utan föräldrarnas medgivande, börjar han titta närmare på sina egna adoptionspapper. Stämmer det verkligen att hans mamma övergav honom? Varför finns det flera olika bakgrundshistorier i hans papper? Clas inser att allt det han trott om sitt liv varit en lögn och den upptäckten förändrar hela hans liv.”

Om adoptioner över de s k rasgränserna när adoptivföräldrarna är icke-vita och adoptivbarnen antingen är vita eller icke-vita men inte tillhör samma rasliga grupp som adoptivföräldrarna

Bland världens alla adoptivfamiljer (OBS: de allra flesta familjebildningar på jorden liksom i historien är naturligtvis biogenetiska och endast några enstaka procent av världens alla barn växer upp med vuxna som de inte är blodsrelaterade till) gäller alltid regeln eller kanske t o m ”lagen” att adoptivföräldrarna och adoptivbarnen antingen tillhör samma rasliga och etnokulturella grupp (såsom vid styvbarnsadoptioner eller surrogatbarnsadoptioner när vita vuxna adopterar vita barn inom Väst) eller att adoptivföräldrarna är vita och adoptivbarnen icke-vita (såsom vid utlandsadoptioner eller fosterbarnsadoptioner när icke-vita barn från den postkoloniala och utomvästerländska världen eller från minoritetsgrupperna i Väst adopteras av vita vuxna).
 
Långt under 0,1%, ja sannolikt under 0,01%, av världens alla adoptivfamiljer består av adoptivfamiljer där adoptivföräldrarna är icke-vita och adoptivbarnen vita (såsom när t ex svarta amerikanska övremedelklass- eller överklasspar adopterar ett vitt fosterbarn) och än färre består av adoptivfamiljer där adoptivföräldrarna är icke-vita och adoptivbarnen icke-vita men inte tillhör samma rasliga grupp som adoptivföräldrarna.
 
Det finns dock fr a ett antal svarta amerikanska par och även enstaka svarta amerikanska singlar som ända sedan 1950-talet, när internationell adoption såsom vi uppfattar praktiken idag uppstod i kölvattnet efter Koreakriget, har adopterat fr a asiatiska barn men också enstaka latinamerikanska och nordafrikanska (arabiska och berbiska) barn och även i Sverige har på sistone enstaka latinamerikanska par och par med bakgrund i den s k MENA-regionen adopterat asiatiska barn även om dessa adoptivfamiljer sannolikt kan räknas på båda händernas fingrar.
 
Idag intervjuar den sydkoreanska tidningen Korea Times Kang Hyun-kyung den utlandsadopterade amerikanskan Cindy Wilson, som är född i Sydkorea och som adopterades av ett svart amerikanskt par och växte upp i den amerikanska Södern.
 
Wilson betraktar sig själv som etnokulturellt svart samtidigt som hon rasligt är asiat och visserligen ställer alla adoptioner över de s k rasgränserna frågan om vad ras egentligen innebär idag på sin spets men antagligen gäller det särskilt det fåtal adoptioner över de s k rasgränserna när adoptivföräldrarna är icke-vita och adoptivbarnen antingen är vita eller icke-vita men inte tillhör samma rasliga grupp som adoptivföräldrarna.
 
 
”Cindy Wilson, author of ”Too Much Soul: The Journey of an Asian Southern Belle,” was born I Wol-yang in Seoul and adopted by African-American parents in 1975 when she was a few months old. Her name was changed to Cindy and she was brought to America by her adoptive parents the following year.
 
Unlike some other adoptees who have spent a great deal of time and energy to find their birth parents, Wilson has never tried to find her roots. She said she considers her adoptive parents, not birth parents, to be her true family.
 
Raised in Mississippi, Wilson identifies as being part of the African American community, even though she is Asian.”
 
(…)
 
”Q: In an interview, you mentioned that America became racially divided in 2016, and this prompted you to publish the book.
 
A: I was speaking about the election of President Trump and I do believe our country is divided more so now than ever. I cannot speak to President Trump’s intention but I do think there are moments when he either blatantly or indirectly empowers certain groups and overlooks others, which causes divide. I am a huge believer in inclusivity but I think that even with President Obama he allowed for certain groups of people to finally feel included, which is great, but resulted in others feeling excluded. I think there is a lot of work, in which we all play a part, in order for us to have a more United America.
 
Q: How did your readers react to your book?
 
A: I have loved the responses, reviews and messages that people send to me about my book! A lot of people have different things in the book that they relate to and has really made an impact on them like being different and not being accepted, being bullied, people wanting to put them in a box of who they should be based on how they look, and family issues. It validates the reason why I wrote my book and that is to let others know that as extreme as my situation may be, they are not alone.
 
Q: In the book, you said you took a DNA test.
 
A: I did take a 23andMe DNA test. I speak about it in my book and how nervous I was to get the results back. Growing up everyone always called me Chinese, which is not a bad thing, but that wasn’t who I was. So when I took the test I wondered what my reaction would be if it came back anything other than Korean, which I was told my entire life. Luckily it did come back that I was 87 percent Korean and I believe 9-10 percent Japanese so that was interesting. Being an adoptee and not knowing your family history or background, you are seeing a lot of us take the DNA tests for some sort of validation. That was my initial reason but I had to remind myself that the results wouldn’t change who I am as a person but maybe my journey.
 
Q: You said you are an Asian but your culture is black. When I heard about this, I was thinking about the 1992 LA riots and alleged tensions between Korean Americans and African Americans back then. Twenty-eight years have passed since the tragic incident. I am wondering if there has been any progress. Do you have any plan to play a bridging role between the two ethnic groups?
 
A: I can only speak to this personally because I was raised and lived in the South so I am not sure about other areas in America. From what I have noticed, Korean Americans and African Americans are still pretty segregated. I would say in the younger generation you may see more interaction but the more traditional generation, maybe not so much. Also, since I have been doing interviews I have had a lot of people comment or send me messages to help bridge the divide between the two groups from a more educational perspective of African Americans and how they are treated by Asians. Most recently in the news we are seeing African Americans being discriminated against and physically harmed by some Asians overseas during COVID-19 so I would say that would be a huge indicator that there is a lot of work to be done in bringing those two groups together. It is unfortunate because being exposed to both groups, they have more in common than not.”

Nu går även de sista Kindertransport-barnen bort

Nu går även de sista fram tills nu ännu levande s k Kindertransport-barnen bort under pandemin, som var den första stora ensamkommande flyktingbarngruppen som Sverige tog emot och gav asyl efter Novemberpogromen eller den s k Rikskristallnatten 1938.
 
Sammanlagt skickades runt 20 000 judiska barn från den tysktalande världen och från det s k Stortyskland (d v s från både Tyska riket i sig liksom från det annekterade Österrike och Sudetlandet, d v s från Centraleuropa) till fr a Storbritannien men också till bl a USA, Nederländerna, Frankrike, Danmark och Sverige efter Novemberpogromen och fram tills krigsutbrottet.
 
Trots en på den tiden mycket restriktiv svensk invandrings- och flyktingpolitik som inte gav asyl åt s k rasflyktingar, d v s flyktingar som flydde och förföljdes p g a sin ras och inte p g a sin politiska bakgrund och verksamhet, tog Sverige motvilligt emot kring 650 judiska barn i form av en slags begränsad och tillfällig undantagsflyktingkvot efter att dåvarande judiska församlingen hade pressat den dåvarande regeringen att göra detta. De centraleuropeiska och kontinentaljudiska tysktalande ensamkommande flyktingbarnen kan därmed sägas ha föregått de ensamkommande flyktingbarn från fr a Afghanistan som anlände till Sverige fr a under det s k flyktingskrisåret 2015.
 
De s k Kindertransport-barnen placerades på barnhem och hos fosterfamiljer varav en del senare kom att adopteras av sina fosterföräldrar medan andra förblev ”orphans” livet ut och flera av dem kom också att som vuxna göra sig ett namn såsom just professor Ernst Back och inte minst Harry Schein.
 
Det faktum att Kindertransport-barnen, trots att de räknades som s k icke-arier av dåtidens svenska myndigheter och som s k rasflyktingar och vars judiska föräldrar då inte var välkomna till landet, ändå fick komma in i Sverige har en parallell i de första s k ”Koreabarnen” som amerikanerna började adoptera under och efter Koreakriget 1950-53.
 
Även i USA rådde restriktiva raslagar som kraftigt begränsade invandringen av s k icke-vita men de dåvarande amerikanska myndigheterna gjorde då ett undantag från den s k raskvotbestämmelse som gällde på den tiden för de s k ”Koreabarnen” efter att flera kongressledamöter hade pressat den dåvarande amerikanska regeringen att göra det. De s k ”Koreabarnen” räknades som ”färgade” och som ”orientaler” enligt dåtidens språkbruk och därmed som icke önskvärda invandrare i 1950-talets USA. Det var först 1965 som de s k raskvoterna togs bort i USA som hade syftat till att skapa och bibehålla en s k vit bosättarstat.
 
De judiska Kindertransport-barnen och de s k ”Koreabarnen” blev därmed båda undantagna från dåtidens rastänkande i Sverige respektive i USA och inledde och förebådade därigenom de senare adoptionerna av barn över både religiösa och s k rasliga gränser.
 
Innan 1930- och 40-talen hade det nämligen varit otänkbart att vuxna kristna par eller singlar (d v s helt enkelt kristna hushåll och familjer) tog in icke-kristna barn (såsom judiska eller för den delen muslimska barn) som fosterbarn och adoptivbarn och innan 1950- och 60-talen hade det likaså varit otänkbart att vuxna vita par eller singlar (d v s helt enkelt vita hushåll och familjer) tog in icke-vita barn (såsom asiatiska eller för den delen afrikanska barn) som fosterbarn och adoptivbarn men de judiska barnen respektive de koreanska barnen förändrade då detta för alltid.
94716864_10157419474925847_7680883293260087296_n.jpg
”Ernst Ludvig Back föddes 1923 i en sekulär judisk familj och växte upp i Gelsenkirchen i Tyskland. Han var 15 år och tre dagar på kristallnatten den 9 november 1938, men undkom. Några månader senare kom han och hans yngre bror med en barntransport till Sverige, de placerades först på ett barnhem i Uppsala. Ernst kom sedan till en familj med två fosterbarn, där han var kvar till studenten.”

Överrepresentationen av utomeuropeiska invandrare i brottsstatistiken har minskat sedan 2004 men sedan dess har överrepresentationen bland de s k ”andrageneration:arna” ökat kraftigt

Överrepresentationen av utomeuropeiska invandrare i brottsstatistiken har gått ned sedan 2004 även om den är fortsatt relativt hög men sedan dess har överrepresentationen bland de s k ”andrageneration:arna” ökat kraftigt och den är nu i stort sett på samma nivå som den förstnämnda gruppens överrepresentation var 2004:
 
 
Den nya rapporten ”Den ojämlika brottsligheten Lagföringsutvecklingen i demografiska och socioekonomiska grupper 1973-2017”, som Olof Bäckman, Felipe Estrada, Anders Nilsson och Fredrik Sivertsson vid Stockholms universitet står bakom, visar med all önskvärd tydlighet att brottsligheten har gått ned överlag i Sverige sedan 1970-talet och att överrepresentationen bland utomeuropeiska invandrare var som störst/högst 1992-2004 vad gäller att lagföras men därefter har den gått ned.
 
 
Samtidigt visar rapporten att överrepresentationen bland de s k ”andrageneration:arna” har gått upp rejält sedan 00-talet samtidigt som brottsligheten i övrigt har gått ned och de s k ”andrageneration:arna” är idag tyvärr den grupp som uppvisar den största/högsta överrepresentationen i landet vad gäller att lagföras.
 
 
I åtskilliga västländer är det ”normala” att invandrarna begår mer brott än den infödda majoritetsbefolkningen samt att invandrarnas barn begår mindre brott än sina invandrade föräldrar men i Sverige sticker då de s k ”andrageneration:arna” ut och med all sannolikhet handlar det främst om de s k ”andrageneration:arna” med utomeuropeisk bakgrund.
 
 
Varför det går så dåligt för så många s k ”andrageneration:are” med utomeuropeisk bakgrund just i Sverige är det dock ingen som vet mer än att en hög andel av dem har växt upp i fattigdom och i segregerade miljonprogramsområden samt misslyckats i skolan.
 
 
Att så här tydligt peka ut de s k ”andrageneration:arna” som den grupp som är allra mest överrepresenterad i den svenska brottstatistiken riskerar naturligtvis att ytterligare stigmatisera och stereotypisera pojkarna, tonårskillarna och de unga vuxna männen i miljonprogramsområdena för det är då dem det handlar om.
 
 
Själv brukar jag ibland tänka att ett mått på hur det går för de s k ”andrageneration:arna” är hur många av dem som lyckas bli doktorander vid någon svensk högskola och tyvärr är det så att varje gång jag tittar efter i Universitetskanslerämbetets siffror så handlar det om en handfull per år och vissa år kan s k ”andrageneration:are” vars föräldrar har invandrat från exempelvis Afrika uppgå till mellan 1-2 personer i hela landet.
BRA.jpg
95371909_1404823583198380_2701774315992383488_n.jpg”Brottsligheten har minskat i alla grupper i samhället, visar en ny studie från Stockholms universitet.
 
 
Under en 40-årsperiod märks flera trendbrott:
Överrepresentationen bland utlandsfödda är inte längre lika stor. Däremot löper deras barn i dag en större risk att lagföras än sin föräldrageneration.”
 
 
 
 
”Den så kallade överrepresentationen för utlandsfödda män – födda utanför Europa, USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland – var som högst mellan 1992 och 2004. Då låg den på runt 2,5, vilket betyder att lagföringar för denna grupp var två och en halv gånger vanligare än för personer födda i Sverige med svenskfödda föräldrar.
 
 
I slutet av den undersökta perioden har överrepresentationen minskat till cirka 2,0. Samtidigt har överrepresentationen för utlandsfödda män från västländer under samma period gått från cirka 2,0 till 1,6.”
 
 
(…)
 
 
”Men barn till utlandsfödda bryter mönstret.
 
 
Även för denna grupp, här definierad som personer med båda föräldrarna födda utomlands, har antalet lagföringar visserligen minskat. Men minskningen är mindre kraftig, vilket gör att barn till utlandsfödda i dag har en överrepresentation på 2,4 (avser män). Detta att jämföra med 1,6 i början av 1980-talet och 2,0 i mitten av 1990-talet.
 
 
Siffrorna sticker ut från tidigare svensk forskning.
 
 
– Främst är det narkotikabrotten som bidrar till att den här gruppen går om de utlandsfödda i överrisker, säger Anders Nilsson, professor i kriminologi.
 
 
Brytpunkten kommer under 2000-talets början.
 
 
Vad ser du för förklaringar?
 
 
– Det är knepigt att svara på, men en faktor som skulle kunna bidra är segregation. Vi visar ju i studien att även social bakgrund spelar roll. Men varför de här två grupperna går isär är svårt att förklara. Det kan handla om saker som vi inte har kunnat titta på – till exempel om det rör sig om barn till arbetskraftsinvandrare eller flyktingar.”