Kategori: Okategoriserade

Idag skriver Socialdemokraterna historia i skuggan av den politiska krisen och under Löfvens andra rödgröna regerings sista skälvande dygn

Idag skriver Socialdemokraterna historia i skuggan av den politiska krisen och under Löfvens andra rödgröna regerings sista skälvande dygn:

Nu lovar socialminister Lena Hallengren att samtliga (adoptions)länder och samtliga (adoptions)år ska utredas i den kommande statliga adoptionsutredningen som syftar till att gå till botten med korruptionen inom den svenska internationella adoptionsverksamheten. 

I så fall handlar det om över 60 000 utlandsadoptioner som har ägt rum till Sverige från åtminstone 130 olika ursprungsländer ända sedan 1950-talet och fram tills idag.

Med andra ord har 6 riksdagspartiers (med V i spetsen och det gäller då M, SD, C, L och KD) samlade krav på Löfvens rödgröna regering uppfyllts om Hallengren håller det hon idag aviserar till DN:s Josefin Sköld och Patrik Lundberg.

Inte minst var detta just det önskemål som landets utlandsadopterades samtliga föreningar och nätverk tillsammans krävde i en DN Debatt-artikel våras och som går helt i linje med den nederländska statliga adoptionsutredningens utformning och omfattning, som offentliggjordes tidigare i år.

Därmed skriver Socialdemokraterna historia under Löfvens andra rödgröna regerings sista skälvande dygn för det är symboliskt att det just är en SAP-minister som idag går ut med detta löfte: 

Det är nämligen värt att påminna om att den svenska arbetarrörelsen och vänstern ursprungligen var skeptisk till eller t o m emot internationell adoption och därmed går det möjligen att säga att ”cirkeln är sluten” som det brukar heta även om mycket vatten har flutit under broarna däremellan.

SAP var då ursprungligen på 1960-talet (liksom f ö även dåtidens V – d v s VPK – som faktiskt var emot internationell adoption ända in på 70-talet) rejält skeptiskt inställd till utlandsadoptionerna vilket föranledde dåtidens adoptionsförespråkare att ibland t o m utmåla svenska staten, myndighetsvärlden, SAP, Erlander och hans olika regeringar och ministrar som varande rasister. 

Så sent som 1969, när genomkorrupta Adoptionscentrum bildades på ett stort möte på ABF-huset i Stockholm, var Erlanders femte kvinnliga statsråd Camilla Odhnoff på plats, som bl a ansvarade för dåtidens invandrings- och familjepolitiken, och lade viss sordi på den annars uppsluppna stämningen genom att hålla ett tal där hon mellan raderna varnade för att internationell adoption höll på att utvecklas till ett ”överklassfenomen” och hon sade förmanande att de svenska adoptivföräldrarna skulle ”rensa ut varje föreställning om välgörenhet” samt tillade att ”tryck aldrig ned barnen i en tacksamhetsskuld”. Odhnoff refererade till att adoptivbarnen hade kommit att bli ”statussymboler” för den tidens svenska övre medelklass och överklass medan internationell adoption hade börjat uppfattas som ett slags ”u-hjälp”, en ”god gärning” och en ”humanitär” handling.

”Socialministern tillsätter en utredning av internationella adoptioner till Sverige. Lena Hallengren pekar särskilt ut Chile och Kina, men lovar att fler länder ska granskas. Utredningen kan sträcka sig fram till i dag.

– Människor i Sverige vill veta hur adoptionerna verkligen har gått till, säger hon.”

https://www.dn.se/varlden/hallengren-vi-ska-utreda-adoptionerna-fran-kina

”DN har under våren granskat brott i adoptionernas spår. Mödrar i fattiga länder, som Chile och Colombia, har vittnat om hur de berövats sina barn. De fick höra att barnen avled efter förlossningen. Barnen stals i hemmet, på gatan och från dagbarnvård.

Vad som hände med barnen fick föräldrarna aldrig veta.

I helgen har DN också berättat om hur gravida kvinnor i Sydkorea pressas att lämna sina barn för adoption. I Kina skapade donationer till barnhemmen ekonomiska incitament för kriminella och statstjänstemän att ”skaffa fram” övergivna barn.

Tusentals barn har kommit till Sverige med uppdiktade historierom att allt har gått rätt till.

DN:s granskning av rapporter och korrespondens mellan svenska myndigheter visar att oegentligheter har varit kända i fem årtionden.

Men adoptionerna har fortsatt.

Efter DN:s inledande publiceringar i februari öppnade socialminister Lena Hallengren (S) för en översyn av adoptionsförmedlingen från 1960-talen till 1990-talen.

Nu säger hon att frågan har vuxit.

– Människor i Sverige vill veta hur adoptionerna verkligen har gått till. Hur har vi arbetat? Hur har vi säkerställt att barnen är övergivna? Vi har ratificerat både Haagkonventionen och Barnkonventionen. Är det ändå något som brister? Och vad kan vi lära av det?

– Vi vill att utredningen ska ge svar, det är kanske inte möjligt på individnivå, men det är viktigt att veta hur det har sett ut på en strukturell nivå.

Lena Hallengren säger att utredningen kommer att spänna över ett längre tidsperspektiv och gälla flera länder, utöver Chile.

– Kina är ett av de länder som kommer att finnas med. Det är ett land som Sverige haft väldigt många adoptioner i från. Men det kommer absolut att bli fler länder.

Just nu pågår arbetet med att ta fram direktiv för utredningen. Vem som kommer att leda utredningen är ännu inte klart.

De nederländska utredarna pratade om vikten av opartiskhet, att det inte finns personer i utredningen som har intresse i adoptionsfrågan. Hur ser du på det?

– Det är klart att det inte är meningen att det ska vara en person med egna intressen, det tycker jag känns ganska självklart.

Lena Hallengren räknar med att utredningen kan komma igång i slutet av sommaren.

– Det är också viktigt att granska adoptionsorganisationerna. Det som ni har skrivit härrör ju väldigt ofta till individer, personer i organisationer. Där vi behöver granska deras arbete och förstås också tillsynen av organisationerna, hur det arbetet egentligen har gått till.

Kan det bli fler länder?

– Jag tror inte att det kommer att vara två länder. Ska man peka ut länder nu, så menar jag att Chile är så självklart, jag tycker också att Kina är väldigt självklart. Det kommer att vara fler länder.

Kan utredningen sträcka sig ända fram till 2000-talet och 2010-talet?

– Absolut. Vi har inte satt någon gräns.

I DN:s granskning av adoptionerna från Kina säger experter att svenska tjänstemän har varit naiva som har litat på kinesiska tjänstemäns utsagor: alla barn var inte övergivna.

De menar också att donationerna, som ingick i adoptionsavgiften, skapade ekonomiska incitament för att skaffa fram fler ”adopterbara” barn.

– Jag blir lika berörd som alla andra av att läsa sådana här saker.

Det här är något som Sverige har accepterat i många år. Vad tänker du om det?

– Jag kan inte säga att ”det här har vi tyckt varit en rimlig ordning”. Det är intressant att en tillsynsmyndighet som tittar på detta tycker att det är ett rimligt sätt att jobba.

I DN:s granskning av adoptionerna från Sydkorea avslöjas att gravida kvinnor än i dag pressas att adoptera bort sina barn – av den adoptionsbyrå som förmedlar adoptioner till Sverige.

– Jag tycker att det är helt orimligt. Rådgivningen ska inte syfta till det. Den ska ju handla om att en kvinna får just råd och information.

Socialministern menar att Adoptionscentrum och tillsynsmyndigheten Mfof har ett särskilt ansvar.

– Jag tänker att det är viktigt att de som är på plats gör de här avvägningarna. Arbetar man som auktoriserad organisation så har man ett väldigt stort ansvar. Vår tillsynsmyndighet har också ett väldigt stort ansvar att göra allt man kan för att auktorisera organisationen, men också landet. Att göra allt man kan för att få de svar man behöver.

Sverige har en uttalat feministisk regering, som har för avsikt att driva en ”feministisk utrikespolitik”. Socialministern vill inte resonera om hur adoptionerna från Sydkorea rimmar med den ambitionen.

I stället återkommer hon till tillsynsmyndigheten Mfof:s ansvar att följa Haagkonventionen vars princip är att adoptivbarn i första hand ska placeras inom ursprungslandet.

– Det kan fortfarande finnas situationer där adoption kanske är att föredra framför ett barnhem, men det finns ingenting i svensk politik som ska understödja hedersnormer eller kulturer eller vilket ord vi nu använder. Ingen ska hjälpa ett land att upprätthålla den sortens strukturer.

I DN:s granskning ”Barn till varje pris” finns två återkommande mönster: fattiga mammor på landsbygden har berövats på sina barn – och tusentals barn har kommit till Sverige med blanka papper, utan vetskap om sin bakgrund.

Vad vill du säga till dem?

– Vi ska göra allt vad vi kan för att vi ska ha strukturer som gör att vi inte har adoptioner som inte går rätt till, i den mån som vi har adoptioner.

Socialministern poängterar att staten kan finansiera röttersök, i och med ett pilotprojekt som tillsynsmyndigheten Mfof driver.

– De som vill ska känna att den möjligheten finns och kommer att finnas framöver.

Adoptionscentrum säger till DN att staten bör finansiera dna-test för adopterade från Kina. Vad tycker du?

– Jag kan inte ta ställning till den frågan på stående fot.

– Men jag tänker att Adoptionscentrum också får fundera över hur man har agerat och hur man har för avsikt att agera och inte försöka lägga bollen för mycket i statens knä. Även om staten naturligtvis ska ta fortsatt ansvar för det som är statens ansvar.”

En summering av årets akademiska ”output”

Jag har nog trots allt fått lite gjort under 20-talets första inledande år, som nu så sakteliga börjar lida mot sitt slut, samtidigt som att jag är väl medveten om att jag hade kunnat få bra mycket mer gjort än så här under detta av olika orsaker (tids/energi)krävande år och de tre åren dessförinnan var då tyvärr inte heller särskilt ”jobbfokuserade” uppfyllda som de var av akademiska konflikter på ”löpande band” (d v s de åren resulterade också i en brutalt nedsatt ”output” vad gäller akademisk textproduktion och akademisk verksamhet i allmänhet):


Två böcker utgivna som medredaktör respektive som medförfattare (varav en antagligen recenseras snart i/av SVT), två egna bokmanus färdigställda för utgivning under nästkommande vår (varav ännu en s k tegelstensbok – jag gav då ut en sådan ”tegelsten” även 2019), en ny bok påbörjad inklusive materialinsamlingen (om den svenska färgblinda antirasismen), ett 15-tal föreläsningar utanför högskolevärlden för bl a teatrar, museer och skolor trots pandemin (varav 75% har varit digitala och ändå har jag fått 6 offentliga föreläsningar inställda p g a viruset) och ytterligare tre kvarstår (men detta antal är då långt ifrån min ”storhetstid” när jag snittade på 40-talet föreläsningar per år utanför akademin och både inom och utom landet), tre gästföreläsningar vid andra högskolor utöver alla föreläsningar vid Karlstads universitet (KAU) inom ämnena interkulturella studier, svenska som andraspråk, litteratur- och genusvetenskap, två nationella och internationella forskningskonferenser (varav den sistnämnda, som äger rum digitalt vid Sciences Po i Paris och handlar om rasbegreppet i ett komparativt internationellt perspektiv, ännu kvarstår), tre debattartiklar (förr i tiden blev det åtskilliga fler sådana per år men på senare år har min polemiska ådra ”slipats av” en hel del och antagligen p g a åldern och inte minst p g a alla ”käftsmällar” jag har åkt på i samband med alla konflikter), sju poddeltaganden (varav den intervju jag gav för Kvartals podcast fortfarande märkligt nog innehar medaljplats bland Kvartals mest lyssnade podavsnitt), två inskickade och accepterade akademiska tidskriftsartiklar, två inskickade och accepterade akademiska antologitexter, två inskickade och accepterade recensioner i akademiska tidskrifter (och bl a i American Historical Review), en inskickad akademisk tidskriftsartikel som ännu ej har accepterats, nio s k peer review-utlåtanden för/åt olika akademiska tidskrifter, två avhandlingsmanus-läsningar/utlåtanden (och bl a av en av Ebba Witt-Brattströms doktoranders avhandlingar), tre nästan färdiga akademiska artiklar som under året har författats tillsammans med KAU-kollegor och som ska skickas in till två tidskrifter respektive till en antologi samt åtskilligt annat i textväg som nog får skrivas upp på det politiska aktivistkontot (och som bl a rör jämlikhetsdatafrågan, rasord, extremhögern och adoptionsfrågor mm och vilka i flera fall har resulterat i reella förändringar och större genombrott av olika slag i den s k verkliga/riktiga och materiella/kroppsliga världen utanför akademin).


Utöver allt ovanstående har jag som alltid hjälpt till på alla möjliga och omöjliga sätt med bl a översättningar, uppsatser, artiklar, filmer, romaner, dokumentärer, reportage, scenkonstverk och faktaböcker mm när studenter, konstnärer, skådespelare, dansare, författare och journalister m fl har hört av sig och nästan alltid gratis men det ska sägas att denna min ”konsultverksamhet” vid sidan av akademin som då i stort sett alltid äger rum gratis har minskat betydligt i omfång på senare år p g a alla konflikter vilka har resulterat i att jag anses vara något av ett persona-non-grata-namn numera inom alltför många och breda s k progressiva kretsar av olika slag och vilket i sin tur innebär att jag knappt bjuds in att delta i några kollektiva politiska sammanhang alls längre (sådana inbjudningar och deltaganden var jag då extremt bortskämd med under flera årtionden på raken) och antagligen förklarar denna trista stämpel också varför jag numera knappt får några inbjudningar och ”påstötningar” alls längre från politiker, partier, myndigheter, departement, organisationer och föreningar som på olika sätt arbetar med frågor som rör minoriteter av olika slag (sådana inbjudningar och ”påstötningar” var jag då likaså extremt bortskämd med under flera årtionden på raken).

Ny påbörjad studie om uppkomsten och utvecklingen av den svenska färgblinda antirasismen

Har under denna innevarande vecka (och inför och i relation till ett nytt bokprojekt) samlat in, läst och excerperat sammanlagt 156 texter som emanerar från stat, riksdag och regering (såsom statliga utredningar, propositioner, motioner, interpellationer o s v) och totalt 642 texter som publicerats i tryckta svenskspråkiga vecko/dagstidningar 1945-2020 vilka samtliga har det gemensamt att de behandlar, omnämner och tar upp glosan/ordet och termen/begreppet ras för att en gång för alla om möjligt försöka gå till botten med när dagens svenska färgblinda antirasism egentligen uppstod (efter 1945?; efter 1968?; först på 1980/90-talen?), varför den gjorde det (dåligt samvete p g a det svenska rastänkandet/rashygienen/rasbiologin?; ilska gentemot Franska eller Brittiska imperiet?; vredgade motreaktioner på Jim Crow-systemet i amerikanska Södern och apartheidregimen i södra Afrika?) samt varifrån den egentligen kommer (högern eller vänstern?; intellektuella eller ”vanligt folk”?; barnen och ungdomarna eller kvinnorna?; de kristna eller kommunisterna?) och här är i varje fall några preliminära ”ledtrådar”:


Redan under 1945 börjar kritik mot rasbegreppet luftas. I juli 1945 skrev Expressens ledarsida att det var fel av svenska myndigheter att använda sig av ordet ras på blanketter och i formulär.


År 1962 verkar ha varit ett särskilt år vad gäller att kritisera rasbegreppet och möjligen p g a Sharpeville-massakern och Algerietkriger. Det året fick till exempel historikern Sven Nilsson in en insändare i Expressen där han tog avstånd från rasbegreppet i samband med att tidningen hade rapporterat om hur ”svenska folket uttalat sig i rasfrågor”. Under samma år förekom termen färgblind kanske för första gången i relation till ras när Josephine Baker besökte Sverige tillsammans med sina 11 adoptivbarn: ”Josephine Baker bevisar att världen kan bli färgblind” skrev då Aftonbladet.


Så sent som 1968 kunde f ö intressant nog en svensk utredning om rasdiskriminering tala om den s k alpina rasen för att beteckna jugoslaver och greker som det verkar.


År 1970 ägde den första offentliga debatten rum som handlade om att helt utmönstra rasbegreppet.


På 1970-talet börjar en ny och ung generation ifrågasätta användningen av ordet ras i vardagsspråket. År 1972 skrev t ex Per Gahrton i en debattartikel, som riktade sig till/mot en äldre forskare, att ”han rör sig till synes helt obesvärat med den förlegade och osakliga termen ”ras” när han diskuterar olika människogruppers utveckling”. Samma år upprepade Gunnar Helander Herbert Tingstens antirasistiska exempel från 1941 – d v s att miljöfaktorn helt trumfade arvsfaktorn.


År 1983 ifrågasätter både svenska Amnesty och Sveriges författarförbund att det heter rasdiskriminering i den svenska lagstiftningen såsom i den dåvarande grundlagen. Författarförbundet skrev bl a följande till en dåvarande statlig utredning som arbetade med att utveckla diskriminerungslagen: ”Det vore därför lyckligt om man ur den svenska grundlagen kunde utmönstra ett så grumligt begrepp som ”ras”. Även hänvisningen till hudfärg torde vara onödig och utmanande. Vetenskapligt och språkligt borde begreppet ”etnisk minoritet” och liknande användas.”


År 1987 började även de som använde ordet rasism att anklagas för att underblåsa ett rastänkande, d v s fr o m 1980-talet blir ord som innehåller ordstammen ras alltmer uppfattade som laddade. På 1980-talet går bl a dåvarande DO Peter Nobel och forskare som Charles Westin ut i media och varnar för att överanvända termen rasism medan rasism alltmer kopplas till nazister och extremhögern.


På 1990-talet börjar t o m högerextremister säga fraser som ”jag vill inte använda ordet ras men” medan kultursidorna/kritikerna börjar ursäkta sig när de recenserar fr a amerikanska böcker, filmer eller musikalbum som innehåller ordet ras. Socialdemokraten Hans-Göran Franck motionerar i riksdagen om förbud mot rasförföljelse men menar att det är ett alltför starkt ord – han vill hellre tala om ”etnisk förföljelse” än rasförföljelse.


År 1997 får en MP-motion från året dessförinnan gehör som kräver att Sverige ska utrangera rasbegreppet och år därpå tillkännager regeringen att Sverige ska verka internationellt för att ordet ras undviks i officiella texter och bl a gentemot EU. Därefter snurrar den svenska färgblinda antirasistiska karusellen allt snabbare och snabbare tills regeringen 2014 tillkännager att de sista instanserna av ordet ras i lagtexter, som då nästan enbart rör ordsammansättningar som rasdiskriminering, ska tas bort.


Framför allt är det MP, V och FP/L som driver på utmönstringen och intressant nog uttalar sig Stefan Löfven mot att utmönstra rasbegreppet år 2014 – ”…att plocka bort begrepp som rasifiering eller för den delen ordet ras riskerar att sopa hela problemet under mattan snarare än att hitta en lösning”, sade Löfven till P3 Nyheter.


År 2000 uttalade både Björn Rosengren och Mona Sahlin att Sverige måste pressa EU att införa en mening om att EU ”avvisar alla teorier om att det finns särskilda människo- raser” – det hör då till saken att EU har en grundlag som heter rasdirektivet och som handlar om antidiskrimineringsåtgärder.


År 2001 kräver Karolina Ramqvist att FN ska avskaffa ordet ras i samband med FN-konferensen mot/om rasism i Durban i Sydafrika och år 2007 kräver Moderaternas Christofer Fjellner att Sverige måste stoppa EU från att rekommendera insamlandet av (jämlikhets)data om ras och etnicitet i antidiskrimineringssyfte – ”nu vill EU registrera vilken ras du tillhör!” basunerar Aftonbladet ut.


År 2002 får SVT kritik för att ha rapporterat från Oscarsgalan i Kalifornien och översatt ordet ”race”, som en skådespelare har uttalat på plats, med ”ras” på svenska och år 2010 skriver ETC:s Johan Ehrenberg att det ”finns inga raser” – ”det finns bara människor…”.


År 2013 försvarar Jasenko Selimovic Sverige mot FN i Genève i Schweiz när FN kritiserar Sverige för att inte längre ha ras kvar som diskrimineringsgrund i den svenska diskrimineringslagen med att de svenska forskarna har kommit fram till att ras är ”en social konstruktion” och därmed finns inte ras enligt Selimovic, som agerar som den dåvarande regeringens utsände.


Från och med 2012 dyker ett nytt namn upp i textmaterialet – mig själv – som framställs som den i stort sett ende förespråkaren i landet för att använda rasbegreppet och både inom och utanför akademin. Mitt namn förekommer sedan under den resterande delen av 2010-talet som en slags ”slagpåse” på landets ledar-, debatt- och kultursidor som sägs vilja återinföra det klassiska rastänkandet.


”Nu läser jag även i Dagens Nyheter att den svenske forskaren Tobias Hübinette vill att svenska kolleger ska börja använda begreppet på samma sätt som man gör i USA… Men forskare har bevisat att det bara finns en ras, ”the human race”., skriver någon i just DN och UNT:s Lisa Irenius konstaterar på ledarplats att ”det är en kontroversiell fråga och Tobias Hübinette är en kontroversiell person” medan Kalle Lind på ETC år 2015 försöker sammanfatta diskussionen om rasbegreppet med att skriva ”Och förresten är den som använder begreppet rasism själv rasist, eftersom det innebär att man erkänner begreppet ras. Den som sa det han va det.”


År 2020 använder Vänsterpartiets Malcolm Momodou Jallow termen färgblindhet när han efter BLM-sommaren 2020 tar upp frågan om svensk rasism i riksdagen: ”När vi pratar om rasismen i Sverige möts vi ofta av tystnadskultur, förnekelse och färgblindhet.”

Svenska miljardärer som stödjer extremhögern

Av Sveriges ca 200 miljardärer (på 90-talet fanns det f ö ”bara” ett 30-tal svenska miljardärer) är nu åtminstone två av dem knutna och kopplade till den visserligen vildvuxna högerpopulistiska och högerextrema scenen och miljön och fram tills Lars ”Stockis” Liljeryds bortgång i maj i år handlade det om tre svenska miljardärer som just var det.
 
 
En gång i tiden ”vimlade” det av förmögna svenskar inom den s k nationella rörelsen vilka fr a agerade finansiärer och på den tiden handlade det inte om miljardärer utan om miljonärer (på 1920-, 30- och 40-talen fanns det bara ett par hundra svenska miljonärer och av dem stöttade minst ett 20-tal öppet den svenska extremhögern och än fler gjorde det i hemlighet) men efter kriget började de alltmer att lysa med sin frånvaro även om enstaka undantag fanns (såsom t ex Carlberg, Steen, Weibull och Kamprad) och under SD:s våldsamma s k Kampfjahren på 1990-talet när partiet mer eller mindre bestod av 1000-tals skinheads hittades bara någon enstaka miljonär i SD-leden (möjligen tre om även 00-talet medräknas) men sedan 2010-talet har antalet miljonärer och nu även miljardärer som stödjer och stöttar den svenska högerpopulistiska och högerextrema politiska rörelsen uppenbarligen växt rejält.

Att förkroppsliga och visualisera ras

Fascinerande att konstatera att Karlstads kommun har valt att ”förkroppsliga” de utomeuropeiska språken (som jag antar är de största utomeuropeiska språken i kommunen – om den vita personen ifråga är anglofon eller ej är det dock kanske lite svårare att uttala sig om) och därigenom visualisera ras och därmed medvetet eller omedvetet bryta mot/med den dominerande (majoritets)svenska färgblindheten.

110054219_10157694012665847_4518574618986097477_n.jpg

Om att föreläsa om ras under BLM-rörelsen och pandemin

Har idag ”maratonföreläst” i form av att ha spelat in mig själv när jag presenterade framför kameran hela tre gånger på raken/efter varandra à en (klock)timme vardera i en studio på Karlstads universitet – dels en föreläsning om rasperformativitet och rasperformativa iscensättningar, dels en föreläsning om den svenska vitheten och de svenska vithetsperioderna och dels en föreläsning om det svenska rastänkandet och de svenska rasrelationerna – och det känns då rätt speciellt att göra det mitt under den pågående Black Lives Matter-rörelsen (och att jag gör det beror då på den pågående pandemin).

FÖREL5.jpg

 

FÖREL3.jpg

FÖREL2

FÖREL.jpg

Idag har 38,3% av alla barn och ungdomar utländsk bakgrund och 52,8% i de tre storstäderna, 40,1% i de mellanstora städerna liksom 66,4% i Malmö

Idag publicerade SCB nya (detalj)siffror rörande landets alla barn och ungdomar som gällde den 31 december 2019 och bl a går det att utläsa följande:

Namnlöst

Nästan 70% av samtliga barn och ungdomar med svensk bakgrund, d v s majoritetssvenska barn och ungdomar, bor i hus med äganderätt (d v s de bor inte i hus vars vårdnadshavare hyr sina ”husbostäder”).

 

Knappt 24% av samtliga barn och ungdomar med utländsk bakgrund, d v s minoritetsbarn och minoritetsungdomar, bor i hus med äganderätt (d v s de bor inte i hus vars vårdnadshavare hyr sina ”husbostäder”).

 

andelen barn och ungdomar med utländsk bakgrund, d v s minoritetsbarn och minoritetsungdomar (invandrabarn, andragenerationsbarn och blandbarn men dock ej tredjegenerationsbarn vilka idag uppgår till kanske 3-4% i hela riket) den 31 december 2019:

 

0-17: 38,3%

 

0 år: 38,9%

5 år: 39,6%

10 år:

15 år: 36,2%

20 år: 42,9%

 

de tre storstäderna 0-17 år: 52,8%

Stor-Stockholm 0-17 år: 46,2%

Göteborg 0-17 år: 53%

Malmö 0-17 år: 66,4%

de 21 mellanstora städerna 0-17 år: 40,1%

Den svenska adoptionsmyndigheten MFoF föreslår att Sverige bör gå till botten med problematiken med de korrupta utlandsadoptionerna

Den svenska adoptionsmyndigheten MFoF publicerade igår den chilenska parlamentariska utredningen om de korrupta adoptionerna från Chile till bl a Sverige och föreslår samtidigt att Sverige också bör gå till botten med problematiken med korrupta och illegala adoptioner.
 
 
”MFoF anser att det i Sverige bör utredas vilka åtgärder staten bör vidta när uppgifter framkommer om oegentligheter inom internationella adoptioner”
98339468_604466806826705_5828687795140427776_n

Och igår publicerades Mariela Quintana Melins samtidigt radiokortdokumentär (35 min.) ”Jag är ett stulet barn” som handlar om Clas Lindholm, som är adopterad från Chile, och som är en av de 1000-tals utlandsadopterade från Chile som adopterades till västvärlden på korrupta grunder under fr a 1970- och 80-talen.

 
 
”I hela sitt liv har Clas trott att hans biologiska mamma övergav honom på en busshållplats när han var nyfödd. Så kommer avslöjandet att många Chileadoptioner skett illegalt. Och Clas värld rämnar. När Clas Lindholm vintern 2018 får höra att chilenska myndigheter utreder en stor härva där tusentals barn adopterats bort utomlands, utan föräldrarnas medgivande, börjar han titta närmare på sina egna adoptionspapper. Stämmer det verkligen att hans mamma övergav honom? Varför finns det flera olika bakgrundshistorier i hans papper? Clas inser att allt det han trott om sitt liv varit en lögn och den upptäckten förändrar hela hans liv.”

Om adoptioner över de s k rasgränserna när adoptivföräldrarna är icke-vita och adoptivbarnen antingen är vita eller icke-vita men inte tillhör samma rasliga grupp som adoptivföräldrarna

Bland världens alla adoptivfamiljer (OBS: de allra flesta familjebildningar på jorden liksom i historien är naturligtvis biogenetiska och endast några enstaka procent av världens alla barn växer upp med vuxna som de inte är blodsrelaterade till) gäller alltid regeln eller kanske t o m ”lagen” att adoptivföräldrarna och adoptivbarnen antingen tillhör samma rasliga och etnokulturella grupp (såsom vid styvbarnsadoptioner eller surrogatbarnsadoptioner när vita vuxna adopterar vita barn inom Väst) eller att adoptivföräldrarna är vita och adoptivbarnen icke-vita (såsom vid utlandsadoptioner eller fosterbarnsadoptioner när icke-vita barn från den postkoloniala och utomvästerländska världen eller från minoritetsgrupperna i Väst adopteras av vita vuxna).
 
Långt under 0,1%, ja sannolikt under 0,01%, av världens alla adoptivfamiljer består av adoptivfamiljer där adoptivföräldrarna är icke-vita och adoptivbarnen vita (såsom när t ex svarta amerikanska övremedelklass- eller överklasspar adopterar ett vitt fosterbarn) och än färre består av adoptivfamiljer där adoptivföräldrarna är icke-vita och adoptivbarnen icke-vita men inte tillhör samma rasliga grupp som adoptivföräldrarna.
 
Det finns dock fr a ett antal svarta amerikanska par och även enstaka svarta amerikanska singlar som ända sedan 1950-talet, när internationell adoption såsom vi uppfattar praktiken idag uppstod i kölvattnet efter Koreakriget, har adopterat fr a asiatiska barn men också enstaka latinamerikanska och nordafrikanska (arabiska och berbiska) barn och även i Sverige har på sistone enstaka latinamerikanska par och par med bakgrund i den s k MENA-regionen adopterat asiatiska barn även om dessa adoptivfamiljer sannolikt kan räknas på båda händernas fingrar.
 
Idag intervjuar den sydkoreanska tidningen Korea Times Kang Hyun-kyung den utlandsadopterade amerikanskan Cindy Wilson, som är född i Sydkorea och som adopterades av ett svart amerikanskt par och växte upp i den amerikanska Södern.
 
Wilson betraktar sig själv som etnokulturellt svart samtidigt som hon rasligt är asiat och visserligen ställer alla adoptioner över de s k rasgränserna frågan om vad ras egentligen innebär idag på sin spets men antagligen gäller det särskilt det fåtal adoptioner över de s k rasgränserna när adoptivföräldrarna är icke-vita och adoptivbarnen antingen är vita eller icke-vita men inte tillhör samma rasliga grupp som adoptivföräldrarna.
 
 
”Cindy Wilson, author of ”Too Much Soul: The Journey of an Asian Southern Belle,” was born I Wol-yang in Seoul and adopted by African-American parents in 1975 when she was a few months old. Her name was changed to Cindy and she was brought to America by her adoptive parents the following year.
 
Unlike some other adoptees who have spent a great deal of time and energy to find their birth parents, Wilson has never tried to find her roots. She said she considers her adoptive parents, not birth parents, to be her true family.
 
Raised in Mississippi, Wilson identifies as being part of the African American community, even though she is Asian.”
 
(…)
 
”Q: In an interview, you mentioned that America became racially divided in 2016, and this prompted you to publish the book.
 
A: I was speaking about the election of President Trump and I do believe our country is divided more so now than ever. I cannot speak to President Trump’s intention but I do think there are moments when he either blatantly or indirectly empowers certain groups and overlooks others, which causes divide. I am a huge believer in inclusivity but I think that even with President Obama he allowed for certain groups of people to finally feel included, which is great, but resulted in others feeling excluded. I think there is a lot of work, in which we all play a part, in order for us to have a more United America.
 
Q: How did your readers react to your book?
 
A: I have loved the responses, reviews and messages that people send to me about my book! A lot of people have different things in the book that they relate to and has really made an impact on them like being different and not being accepted, being bullied, people wanting to put them in a box of who they should be based on how they look, and family issues. It validates the reason why I wrote my book and that is to let others know that as extreme as my situation may be, they are not alone.
 
Q: In the book, you said you took a DNA test.
 
A: I did take a 23andMe DNA test. I speak about it in my book and how nervous I was to get the results back. Growing up everyone always called me Chinese, which is not a bad thing, but that wasn’t who I was. So when I took the test I wondered what my reaction would be if it came back anything other than Korean, which I was told my entire life. Luckily it did come back that I was 87 percent Korean and I believe 9-10 percent Japanese so that was interesting. Being an adoptee and not knowing your family history or background, you are seeing a lot of us take the DNA tests for some sort of validation. That was my initial reason but I had to remind myself that the results wouldn’t change who I am as a person but maybe my journey.
 
Q: You said you are an Asian but your culture is black. When I heard about this, I was thinking about the 1992 LA riots and alleged tensions between Korean Americans and African Americans back then. Twenty-eight years have passed since the tragic incident. I am wondering if there has been any progress. Do you have any plan to play a bridging role between the two ethnic groups?
 
A: I can only speak to this personally because I was raised and lived in the South so I am not sure about other areas in America. From what I have noticed, Korean Americans and African Americans are still pretty segregated. I would say in the younger generation you may see more interaction but the more traditional generation, maybe not so much. Also, since I have been doing interviews I have had a lot of people comment or send me messages to help bridge the divide between the two groups from a more educational perspective of African Americans and how they are treated by Asians. Most recently in the news we are seeing African Americans being discriminated against and physically harmed by some Asians overseas during COVID-19 so I would say that would be a huge indicator that there is a lot of work to be done in bringing those two groups together. It is unfortunate because being exposed to both groups, they have more in common than not.”

Nu går även de sista Kindertransport-barnen bort

Nu går även de sista fram tills nu ännu levande s k Kindertransport-barnen bort under pandemin, som var den första stora ensamkommande flyktingbarngruppen som Sverige tog emot och gav asyl efter Novemberpogromen eller den s k Rikskristallnatten 1938.
 
Sammanlagt skickades runt 20 000 judiska barn från den tysktalande världen och från det s k Stortyskland (d v s från både Tyska riket i sig liksom från det annekterade Österrike och Sudetlandet, d v s från Centraleuropa) till fr a Storbritannien men också till bl a USA, Nederländerna, Frankrike, Danmark och Sverige efter Novemberpogromen och fram tills krigsutbrottet.
 
Trots en på den tiden mycket restriktiv svensk invandrings- och flyktingpolitik som inte gav asyl åt s k rasflyktingar, d v s flyktingar som flydde och förföljdes p g a sin ras och inte p g a sin politiska bakgrund och verksamhet, tog Sverige motvilligt emot kring 650 judiska barn i form av en slags begränsad och tillfällig undantagsflyktingkvot efter att dåvarande judiska församlingen hade pressat den dåvarande regeringen att göra detta. De centraleuropeiska och kontinentaljudiska tysktalande ensamkommande flyktingbarnen kan därmed sägas ha föregått de ensamkommande flyktingbarn från fr a Afghanistan som anlände till Sverige fr a under det s k flyktingskrisåret 2015.
 
De s k Kindertransport-barnen placerades på barnhem och hos fosterfamiljer varav en del senare kom att adopteras av sina fosterföräldrar medan andra förblev ”orphans” livet ut och flera av dem kom också att som vuxna göra sig ett namn såsom just professor Ernst Back och inte minst Harry Schein.
 
Det faktum att Kindertransport-barnen, trots att de räknades som s k icke-arier av dåtidens svenska myndigheter och som s k rasflyktingar och vars judiska föräldrar då inte var välkomna till landet, ändå fick komma in i Sverige har en parallell i de första s k ”Koreabarnen” som amerikanerna började adoptera under och efter Koreakriget 1950-53.
 
Även i USA rådde restriktiva raslagar som kraftigt begränsade invandringen av s k icke-vita men de dåvarande amerikanska myndigheterna gjorde då ett undantag från den s k raskvotbestämmelse som gällde på den tiden för de s k ”Koreabarnen” efter att flera kongressledamöter hade pressat den dåvarande amerikanska regeringen att göra det. De s k ”Koreabarnen” räknades som ”färgade” och som ”orientaler” enligt dåtidens språkbruk och därmed som icke önskvärda invandrare i 1950-talets USA. Det var först 1965 som de s k raskvoterna togs bort i USA som hade syftat till att skapa och bibehålla en s k vit bosättarstat.
 
De judiska Kindertransport-barnen och de s k ”Koreabarnen” blev därmed båda undantagna från dåtidens rastänkande i Sverige respektive i USA och inledde och förebådade därigenom de senare adoptionerna av barn över både religiösa och s k rasliga gränser.
 
Innan 1930- och 40-talen hade det nämligen varit otänkbart att vuxna kristna par eller singlar (d v s helt enkelt kristna hushåll och familjer) tog in icke-kristna barn (såsom judiska eller för den delen muslimska barn) som fosterbarn och adoptivbarn och innan 1950- och 60-talen hade det likaså varit otänkbart att vuxna vita par eller singlar (d v s helt enkelt vita hushåll och familjer) tog in icke-vita barn (såsom asiatiska eller för den delen afrikanska barn) som fosterbarn och adoptivbarn men de judiska barnen respektive de koreanska barnen förändrade då detta för alltid.
94716864_10157419474925847_7680883293260087296_n.jpg
”Ernst Ludvig Back föddes 1923 i en sekulär judisk familj och växte upp i Gelsenkirchen i Tyskland. Han var 15 år och tre dagar på kristallnatten den 9 november 1938, men undkom. Några månader senare kom han och hans yngre bror med en barntransport till Sverige, de placerades först på ett barnhem i Uppsala. Ernst kom sedan till en familj med två fosterbarn, där han var kvar till studenten.”