Category: Okategoriserade

Sverige är numera ett av västvärldens allra mest mångspråkiga länder: 44% av grundskoleeleverna i de tre storstadsregionerna talar idag ett annat språk än svenska i hemmet och som förstaspråk

Den svenska ”hypermångfalden” blir allt mer ”supermaxad” bland landets barn och ungdomar och Sverige är numera ett av västvärldens allra mest mångspråkiga länder: Över 44% av samtliga barn och ungdomar i de tre storstadsregionerna talar idag ett annat språk än svenska i hemmet och som förstaspråk:
 
Nu har Skolverket äntligen publicerat den senaste statistiken över andelen grundskoleelever som talar ett annat språk än svenska i hemmet och som förstaspråk (d v s siffror som gäller läsåret 2017/2018) och vilket intressant nog är den enda ”etnisk-kulturella” siffra som vi har i Sverige utifrån självrapporterad självidentifikation och självkategorisering (OBS: dock är det inte barnen och ungdomarna som självrapporterar detta utan deras vårdnadshavare – d v s deras bioföräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, styvföräldrar, storfamiljsföräldrar, ensamstående förälder o s v).
 
Det handlar i praktiken om siffror som rör samtliga barn och ungdomar i landet i åldrarna 7-16 år då skolplikt ju gäller i Sverige (dock minus de papperslösa barnen och ungdomarna vilka ej finns i statistiken överhuvudtaget) och följande siffror är med stor sannolikhet ”underkantssiffror” då nog inte alla vårdnadshavare som har ett eller flera barn som talar ett annat språk än svenska i hemmet och som förstaspråk anger det när de tillfrågas om det.
 
I alla fall så handlar det numera om 27,6% av samtliga grundskoleelever och i de tre storstadsregionerna Stor-Stockholm, Stor-Göteborg och Stor-Malmö där numera uppemot 40% av landets befolkning bor och lever så handlar det om hela 44,1% av samtliga barn och ungdomar i åldrarna 7-16 år som talar ett annat språk än svenska i hemmet och som förstaspråk och i åtskilliga kommuner som ingår i de tre storstadsregionerna så handlar det om siffror som börjar närma sig 50-70%. 29,2% är vidare den siffra som gäller för de mellanstora städerna och som lägst så handlar det om 18,4% i landets landsbygdskommuner.
 
andelen grundskoleelever vars vårdnadshavare uppger att deras barn talar ett annat språk än svenska i hemmet och som förstaspråk – ett urval kommuner:
Botkyrka: 58,3%
Göteborg: 43,8%
Malmö: 59,8%
Stockholm: 37,8%
Södertälje: 67,1%
 
Ovanstående siffror kan förstås och förklaras med att en majoritet av alla de som talar svenska som förstaspråk och vilka i de allra flesta fall också är enspråkiga (d v s de infödda majoritetssvenskarna bland vilka mycket få är två- eller flerspråkiga överhuvudtaget) idag är över 50 år gamla och allt färre av dem är i grundskoleåldern medan de invånare i landet som framför allt har utomeuropeisk bakgrund omvänt är extremt unga och bland alla barn i förskoleåldern (d v s alla invånare i landet som just nu är mellan 0-6 år) så utgör de som har utomeuropeisk bakgrund kring en tredjedel av denna spädbarns- och småbarnspopulation.
 
Det ska slutligen sägas att mycket få av de ovanstående barnen och ungdomarna talar något av de fem nationella minoritetsspråken då det numera nästan uteslutande handlar om utomeuropeiska språk samt östeuropeiska språk bland de tio-i-topp-språk som vårdnadshavarna anger att deras barn talar och det går också att påminna om att under medeltiden och fram tills tidigmodern tid så rådde antagligen samma typ av extrema mångspråkighet i landet som gäller idag.

Det redan hyperheterogena Sverige kommer kanske att vara ikapp USA vad gäller supermångfald om 10 år mätt utifrån utländsk och utomeuropeisk bakgrund-befolkningen

Jag kommer nog aldrig att sluta att förundras över att få leva just nu och därmed få uppleva ”IRL” (d v s i realtid) när den svenska befolkningssammansättningen snart är ikapp eller åtminstone ”nosar” på och är ”hack i häl” på USA:s befolkningssammansättning (d v s det land som just nu uppvisar och ståtar med den allra mest heterogena befolkningssammansättningen i västvärlden) vad gäller hyperheterogenitet och supermångfald och därmed också snart ”rush:ar” förbi och besegrar Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Belgien, Kanada, Australien och Nya Zeeland (och ska sanningen fram så ligger inte Österrike, Tyskland och Schweiz långt därefter) som är de västländer som vi just nu ”fajtas”, tävlar och konkurrerar med samt delar andraplatsen tillsammans med efter USA vad gäller att utgöra västvärldens allra mest heterogena land ifråga om befolkningssammansättningen:
 
Idag är vi som bekant 10 miljoner invånare men redan om tio år (d v s redan år 2028) är alla vi som befinner oss s k ”legalt” och ”permanent” i riket (d v s minus alla visum-”overstayers” i form av inresande utbytesstudenter, gästforskare, arbetskraftsinvandrare o s v som ”hänger” kvar i landet av olika skäl, alla som har fått avslag på sin asylansökan och som har gått under jorden, alla s k EU-migranter, alla s k expats, alla turister o s v) hela 11 miljoner p g a den största och snabbaste befolkningsökningen i svensk historia sedan befolkningsökningen (eller för den delen befolkningsminskningen) började mätas med s k ”vetenskapliga” metoder på 1700-talet och framåt 2070-talet är ”vi” (jag är dock själv inte med då med rätt så stor sannolikhet) t o m hela 13 miljoner i landet enligt SCB:s prognos.
 
År 2028 kommer uppemot en tredjedel av alla nyfödda barn (som har koncipierats på s k naturlig väg, d v s borträknat alla nya barn som har tillkommit utanför kroppen) att födas av utrikes födda och invandrade mödrar och möjligen kommer ytterligare en femtedel av mödrarna att vara s k ”andrageneration:are” (inklusive blandade) och i samtliga fall har en majoritet av dessa mödrar någon form av utomeuropeisk bakgrund.
 
Sedan 2011 har samtidigt barnafödandet bland inrikes födda och majoritetssvenska kvinnor minskat och denna minskning har dessutom varit större än beräknat under de senaste åren och ser nog också ut att fortsätta att minska framöver mot bakgrund av att de unga majoritetssvenska ”tjejerna” är extremt högutbildade som demografisk subgrupp och förvärvsarbetar samt arbetar heltid i extremt hög grad och säkerligen kommer att fortsätta att göra så även framöver när de också snart tar över mellanchefs- och chefspositionerna från de äldre majoritetssvenska männen som går i pension.
 
År 2028 kommer uppemot en tredjedel av samtliga invånare i s k arbetsför ålder också att utgöras av utrikes födda och invandrade och antagligen kommer ytterligare en femtedel av de s k arbetsföra invånarna att utgöras av s k ”andrageneration:are” (inklusive blandade) och i samtliga fall har en majoritet av invånarna som då är ”i sina bästa år” (d v s alla invånare som är mellan 25-64 år gamla, d v s den s k arbetsföra delen av totalbefolkningen som också utgör den s k barnafödande delen av densamma) någon form av utomeuropeisk bakgrund.
 
År 2028 kommer 65-100-åringarna (d v s de som ej längre är s k arbetsföra och som ej längre är i s k reproduktiv ålder såvida de inte adopterar) att vara 100 000-tals fler än vad de är idag och bara de som är över 80 år kommer att öka med hela 50% eller med mer än (osannolika) en kvarts miljon invånare (SIC!) och den absoluta majoriteten av alla 65-plus:are i landet kommer att ha majoritetssvensk, nordisk eller europeisk bakgrund.
 
Allt detta måste dagens politik och dagens politiker ta hänsyn till och ta med i beaktande även om det kan tyckas som att det är mycket långt kvar till år 2028 för denna förändring i den svenska befolkningssammansättningen är nu helt och hållet oåterkallelig och ohejdbar och har egentligen varit så ända sedan det senaste millenieskiftet för därefter har den svenska befolkningsökningen (som då är extremt dramatisk och ”blixtsnabb” just nu) enbart berott på utomeuropeisk invandring (plus så klart även s k naturlig fruktsamhet och även alla nya adoptivbarn, donationsbarn, provrörsbarn och surrogatbarn bidrar ju självklart också med sina strån till stacken).
 
Så även om 10 år kan tyckas vara en ”evighet” (in i framtiden) just idag år 2018 så är det ett faktum att hela det svenska samhällsbygget, den svenska nationalekonomin och det svenska välfärdssystemet till mycket stora delar kommer att behöva axlas och bäras upp av landets invånare med någon form av utomeuropeisk bakgrund år 2028 för annars går helt enkelt ekvationen ihop som det heter.

Det svenska forskarnätverkets för ras- och vithetsstudier antologi ”Studier om rasism” (2018) sågas i Aftonbladet Kultur

(Liberalen) Mattias Svensson sågar idag det svenska forskarnätverkets för ras- och vithetsstudier senaste och sista antologi ”Studier om rasism. Tvärvetenskapliga perspektiv på ras, vithet och diskriminering” (2018) i (marxisten) Åsa Linderborgs Aftonbladet Kultur och det enda bidrag som håller för Svenssons granskning är Linnéa Brunos artikel och särskilt blir mitt eget bidrag hårt åtgånget då jag anses gå för långt i min kritik av den mångkulturalistiska och antirasistiska 68-vänstern och även Leila Brännströms bidrag blir hårt kritiserat för att vara ett uttryck för ”aktivistisk antirasism”. Slutligen varnar Svensson för vad forskning om ras och vithet kan resultera i:
 
”Är värdet av sådana iakttagelser större än skadan av att leda in de
studerades, forskarens, akademins och allmänhetens tankebanor på
skillnader i hudfärg och ursprung och lyfta fram den subjektiva känslan
av att vara förfördelad? Den brännande etiska frågan blir aldrig särskilt
relevant.”
 
 
”Tobias Hübinette har också ett historiskt perspektiv i sitt kapitel. Han beskriver hur den gamla svenska befolkningspolitiken – med tvångssterilisering av ”mindervärdiga” och påtvingad assimilering av minoriteter för att förbättra det svenska folkmaterialet – klingar ut i slutet av 1960-talet. Den ersätts på bara några år av ett omfamnande av internationella adoptioner, en vilja att ta emot barn med annat ursprung och annan hudfärg i svenska familjer. Ett remarkabelt skifte som i mitt tycke hedrar de pådrivande. Bejakandet av mångkultur må som mycket annat ha gått till överdrift, men som alternativ till den tidigare befolkningspolitiken var det en i sanning radikal förbättring.
 
Ändå tycker jag att kritiken mot 1968 och dess förändringar är mer oförsonlig detta bemärkelseår jämfört med tidigare decenniers tillbakablickar. Jag kan inte komma ifrån misstanken att i denna kritikens form dväljs en sinister agenda som dess förespråkare av strategiska skäl ännu undviker att artikulera – en längtan efter det etniskt homogena Sverige och åtminstone en acceptans för de repressiva metoder som detta mål legitimerade mot andra än den välanpassade majoritetsbefolkningen.
 
Hübinette gör en annan tolkning, och ser en storsvensk kontinuitet i att vilja gynna stora familjer. Han noterar att metoderna för befolkningskontroll inte avskaffades, utan med svenskt stöd exporterades till tredje världen, som lösning på 1970-talets paranoia för ”befolkningsexplosionen”. Det är förstås en slutsats som också ligger mer i linje med antaganden om vita människor som överordnade och annan postkolonial teori.
 
Sådana slutsatser finns det gott om i denna antologi. En bekväm aspekt av teorierna är att det går att hitta belägg nästan oavsett utfall. Antingen vittnar personerna om det främlingskap som forskaren vill hitta hos exempelvis adopterade, eller så vittnar deras anpassning om hur de tvingats förneka sitt ursprung. I ett kapitel om skådespelare upplever de sig diskriminerade både av att få spela roller som är rasifierade (för att de är stereotypa) och av att få spela helt andra roller (för att de rollerna osynliggör rasifierade).
 
Leila Brännström beskriver i sitt inledande kapitel den svenska tendensen att vilja tona ner förekomsten av ”verklig rasism” med en uppseendeväckande hänvisning till en riksdagsmotion som sägs vilja undvika termen ”rasism” till och med för uttalade nazister. Motionen (1993/94:A36) av Hans Göran Franck (S) med flera ger föga grund för denna tolkning. Motionärerna vill utvidga lagen om hets mot folkgrupp för att komma åt Vitt ariskt motstånd ”och liknande ytterst farliga terrororganisationer” och det är lagtexten som föreslås få den vidare omfattningen ”organiserad etnisk förföljelse” snarare än att fastna i en juridisk definition av rasism.
 
Här bekräftas mina fördomar om aktivistisk antirasism: Genom att slå ner på enstaka ord och fraser skapas onödiga konflikter och opåkallade beskyllningar gentemot personer som alls inte är några rasister, ofta i sammanhang där de senare gett sig på att beskriva och diskutera någonting svårt eller känsligt. Ett felfinnande för att framhäva egen förträfflighet, som förpestat mycket av den offentliga diskussionen.
 
I detta sammanhang är problemet dock större än så. Att tolka text är ett förtroende, och det förtroendet raseras av att man vid kontroller kan hitta flagranta förvanskningar för att bekräfta de egna teserna.
 
Särskilt förödande är sådana fel för en akademisk disciplin helt vigd åt diskursanalys – ibland rent av omtolkningar av egna texter. Även lovande studieuppslag drunknar här i orgier av metod och terminologi, och utöver historiska sammanfattningar är forskarna inte mycket för empiri. Brännström berör exempelvis inte de studier som falsifierat hypoteser om omfattande diskriminering på etnisk grund i Sverige, utan nöjer sig med att hon kan utläsa diskriminering ur dokument och debatter.
 
Linnea Brunos kapitel är ett undantag. En studie om vårdnadstvister visar, trots den intersektionella ansatsen, att det inte alltid är en fördel att vara man. I detta kapitel är det synd att inte resultaten lyfts fram mer på den omfattande metodens bekostnad, för här påvisas en alarmerande skillnad i hur rättsväsendet dömer i vårdnadsfall med våldsmisstanke mot fadern beroende på om denne har ett europeiskt eller icke-europeiskt efternamn.”
25552117-GIpMF.jpg

Uppsala universitet tar kampen för sin och för Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CemFor) och dess ledare Mattias Gardells och Irene Molinas heder till nya höjder

Uppsala universitets rektor förvägrar mig nu ett rektorsbeslut rörande att inte få ut två Word-filer innehållande sakkunniga Diana Mulinaris och Mekonnen Tesfahuneys utlåtanden och rankningar och där det finns ett flertal ej raderade marginalanteckningar (en del seniorforskare är då uppenbarligen inte särskilt ”haj” på datorer, maskiner och teknik samtidigt som de så klart kan allt om sexism och rasism – för mer information se https://tobiashubinette.wordpress.com/2018/03/16/hogskolevarlden-uppsala-karlstad). I stället (pappers)postade Uppsala universitet mig pappersutskrifter på de utlåtanden och rankningar som jag redan har sett och erhållit sedan länge och som är de som ligger till grund för att Patricia Lorenzoni numera arbetar som forskare vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CemFor) vid Uppsala universitet.
 
I utskrifterna finns dock gott om spår av marginalanteckningar men anteckningarna i sig har Uppsala universitet nogsamt sett till att de inte kom med i själva pappersutskrifterna (även Uppsala universitet har ju s k ”IT-grabbar” anställda hos sig som kan fixa sådant).
 
Genom att Uppsala universitets rektor förvägrar mig ett beslut (Karlstads universitets rektor gav mig i alla fall ett sådant beslut förra veckan och som undertecknades av rektorn, universitetsdirektören, chefsjuristen och Karlstads universitets studentkårs ordförande vilka alla står bakom det gemensamma beslutet att skydda både Tesfahuneys och universitetets heder) så kan jag inte överklaga till Kammarrätten och återigen är jag m a o fullständigt bortkollrad av alla de högintelligenta (och i många fall säkerligen även överintelligenta) forskarna och byråkraterna vid Uppsala universitet som gör allt som står i deras makt för att värja sig från alla (mina) anklagelser om jäv, nepotism och korruption och kämpa för både sin och Mattias Gardells och Irene Molinas (antirasistiska och feministiska) heder och ära.
29694629_10155547747180847_8039533647856894032_n.jpg
 
En kvalificerad gissning säger dock att de marginalanteckningar som t o m dekanen reagerade på men som jag då inte för se (se https://tobiashubinette.wordpress.com/2018/03/16/hogskolevarlden-uppsala-karlstad) innehåller skrivningar som liknar de mejl som Mulinari och Tesfahuney utbytte i samband med rankningen och där de bl a skrev om vissa av de sökande som att de inte har gjort något för kampen och saken, d v s för antirasismen, antifascismen och feminismen.
29793363_10155547747185847_6468107085640844199_n.jpg
 
Lorenzonis politiska aktivism och blogg höjs även till skyarna i de bådas utlåtanden och andra forskare framhålls i mejlen för att de är afrosvenskar eller vänsterradikaler medan andra inklusive mig själv avförs med argument som att jag inte har ”reflekterat tillräckligt över sin subjektsposition” (och vilket ”översatt” innebär att jag som utlandsadopterad inte är en särskilt pålitlig, autentisk och genuin antifascist och antirasist då de adopterade alltid anses välja de vitas och vithetens och Västs och Sveriges sida) samt att jag inte tar tillräcklig hänsyn till ojämlikheter (och vilket ”översatt” innebär att jag inte är marxist).
29573242_10155547747195847_7891448272609120839_n.jpg

Om Ivar Arpis och Adam Cwejmans nya bok ”Så blev vi alla rasister”

Ivar Arpi (SvD) och Adam Cwejman (GP) har nu äntligen kommit ut med sin samförfattade bok ”Så blev vi alla rasister” (Timbro, 2018) och med ett rätt så uppseendeväckande omslag som konstnären Makode Linde har stått bakom.
 
 
Boken har varit på gång länge och egentligen ända sedan rasstereotypdebatterna, Mångkulturellt centrums satsning på ras, skapandet av det svenska forskarnätverket för ras- och vithetsforskning och de offentliga diskussionerna kring REVA, Rummet och Rättviseförmedlingen och rörande mångfaldsarbetet på public service-företagen SVT, SR och UR.
 
Arpis och Cwejmans bok handlar också om dessa händelser och debatter och i grunden om hur ras (och vithet) har återkommit som en kategori i det svenska offentliga samtalet, inom den svenska forskningen och i det svenska samhället i stort trots all skada och allt lidande kategorin ras förorsakade under större delen av 1900-talet (och det går då inte att ifrågasätta, d v s det är ett faktum att det var så).
 
Boken innehåller både ett gediget personregister och en omfattande referenslista och fotnotsapparat och det jag själv hittills har hunnit läsa innehåller inga (fakta)fel i sig utan som alltid så handlar det om det perspektiv som anläggs och det perspektiv som Arpi och Cwejman förestår handlar då om en kritik mot alla vi som är för återinförandet av rasbegreppet, som är för att (återigen) tala om vita och icke-vita och som är för jämlikhetsdata (d v s att räkna demografisk mångfald och representation utifrån ras). Samtidigt känner en som läsare (och sannolikt är jag en något mer ”initierad” läsare än de flesta andra som kommer att läsa boken) att mycket vatten har flutit under broarna sedan debatterna om exempelvis REVA, Rummet och Rättviseförmedlingen.
 
För egen del känns det dock lite märkligt och kanske t o m en aning vemodigt att öppna Arpis och Cwejmans bok och leta efter forskarnamn i personregistret (för som forskare gör en nämligen ofta det – d v s letar efter andra forskarnamn i olika sammanhang) mot bakgrund av att jag själv sedan tonåren mer eller mindre ha varit i krig med landets nationalsocialister, högerextremister och högerpopulister och att jag genom åren sannolikt har blivit en av de mest uthängda antirasisterna och antifascisterna i Sverige (inklusive i Arpis och Cwejmans tidigare artiklar och även nu i deras nya bok) men i skrivande stund och i det närmaste över en natt har kommit att bli utkastad från och marginaliserad och isolerad inom den antirasistiska och antifascistiska världen på grund av min överklagan rörande hur en forskartjänst i rasismforskning har tillsatts vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Uppsala universitet och inte minst brännmärkt som en förrädare, Judasgestalt och ”backstabber” som en gång i tiden anses ha spelat en viktig roll för att återinföra ras i den svenska debatten och inom den svenska akademin (och det framgår också att jag har gjort det i Arpis och Cwejmans bok) men numera anses ha svikit den antirasistiska och antifascistiska forskningen, kampen och rörelsen p g a min överklagan och konflikt med Uppsala universitet.
 

Sista publikationen som emanerar från det nationella forskarnätverket för svenska ras- och vithetsstudier är ute nu

‪Nu har det Forte-finansierade nationella forskarnätverket för svenska ras- och vithetsstudier utkommit med sin sista publikation ”Studier om rasism. Tvärvetenskapliga perspektiv på ras, vithet och diskriminering” som undertecknad har grundat och drivit och därmed avslutas nu nätverket‬ för gott.

http://www.arxforlag.se/facklitteratur/politik-samhälle/studier-om-rasism-38831496

https://tobiashubinette.wordpress.com/2018/01/15/hogskolevarlden-ras-vithet-mangkulturellt-centrum-uppsala-universitet

29133086_10155494708600847_6976966787992649728_n.jpg

Europarådets kommission mot rasism och intolerans kritiserar återigen Sverige för bristen på statistik om landets minoriteter och för att säga nej till jämlikhetsdata

I dagarna har ECRI (Europarådets kommission mot rasism och intolerans) publicerat sin femte rapport om Sverige och kritiken är inte nådig trots att vårt land och vi svenskar är absolut bäst på antirasism och antifascism, inkludering och integration samt mångfald och representation i lagarnas, retorikens, attitydernas och policytexternas värld (men dock långt därifrån i de konkreta materiella och organiska kropparnas värld) och denna gång handlar hela tre punkter om den i det närmaste totala bristen på data, siffror och statistik i Sverige trots att landet (fortfarande) styrs av världens första och hittills enda antirasistiska regering.
 
Tyvärr fortsätter därmed samma mönster som alltid – FN, EU, Europarådet och otaliga NGOs delar som alltid ut guldmedaljer och guldstjärnor till Sverige och svenskarna för att vara fullständigt ”outstanding” vad gäller attityder, lagar, direktiv och regelverk men ”skäller” samtidigt på Sverige och svenskarna för att sakna siffror som visar om alla progressiva och radikala attityder, lagar, direktiv och regelverk överhuvudtaget har någon verkan på den s k verkligheten (d v s på de konkreta materiella och organiska kropparna) och Sverige och svenskarna å sin sida fortsätter att hålla fast vid övertygelsen om att landet och befolkningen är världens mest antirasistiska och antifascistiska statsbildning och ”folkslag” på jorden (och i historien) och just därför ska Sverige och svenskarna inte börja föra någon som helst (jämlikhetsdata)statistik om landets minoriteter i den svenska hypermilitanta, superradikala och ultraortodoxa antirasismens och antifascismens namn:
 
 
”Artikel 13 i personuppgiftslagen (1998) innehåller ett generellt förbud mot att hantera känsliga personuppgifter, som information om etniskt ursprung eller religion. Därför finns det ingen övergripande offentlig statistik om etnicitet och det är svårt att hämta in data om de utsatta grupper som ECRI intresserar sig för, och i vilken grad de är socialt inkluderade. I sin fjärde rapport (§ 168) rekommenderade ECRI ånyo att myndigheterna skulle förbättra sina mekanismer för att övervaka situationen för de grupper som ECRI arbetar för. Den svenska regeringen håller emellertid fast vid sin restriktiva hållning till statistik och datainsamling om utsatta minoritetsgrupper och anför att man inte ser någon anledning till att ändra denna hållning. I samband med detta vill ECRI uppmärksamma myndigheterna på den allmänna policyrekommendationen nr 4 om nationella undersökningar om erfarenheter och upplevelser av diskriminering och rasism från potentiella offers synvinkel.
 
ECRI upprepar sin rekommendation om att svenska myndigheter bör förbättra sitt system för att övervaka situationen för grupper som faller under ECRI:s mandat, genom att samla in relevant information inom olika områden, uppdelad i kategorier som religion, språk, nationalitet och nationellt eller etniskt ursprung, och säkerställer att detta i samtliga fall utförs med tillbörlig hänsyn till principerna om sekretess, medvetet samtycke och frivillig självidentifiering av personer som tillhör en viss grupp. Systemet för datainsamling om rasism och rasdiskriminering ska också ta hänsyn till könstillhörighet, särskilt beaktande möjlig flerfaldig diskriminering.”