Kategori: nordiska rasen

Reflektioner kring det svenska rastänkandet med anledning av en ny studie som visar att den svenska rasforskningen fortsatte även efter 1945

Historikern Martin Ericssons färska artikel i den akademiska tidskriften Scandinavian Journal of History – ”What happened to ‘race’ in race biology? The Swedish State Institute for Race Biology, 1936−1960” – utgörs av en undersökning av det idag så famösa Statens institut för rasbiologi, som var världens första statliga rasforskningsinstitut när det öppnade 1922 och som inkorporerades i Uppsala universitet 1959, mot bakgrund av den rådande dominerande historieskrivningen att den en gång så världsberömda och banbrytande svenska rasforskningen dog sotdöden i och med att antinazisten Gunnar Dahlberg blev chef för institutet 1935 och om inte då så åtminstone i och med och efter krigsslutet 1945.
SIRB.jpg
 
Ericssons artikel och undersökning bär dock verkligen syn för sägen vad gäller att kunna vederlägga detta dominerande synsätt som gäller för frågor om ras i allmänhet i ett svenskt sammanhang – d v s föreställningen om att det svenska rastänkandet försvann bort fr o m 1930-talets andra hälft och definitivt efter 1945 och den svenska självbild som säger att Sverige därefter kom att bli de koloniserade och icke-vita folkens och de svarta slavättlingarnas, urfolkens och minoriteternas allra största förkämpe och viktigaste allierade i (väst)världen.
Namnlöst2
 
Den oppositionella motberättelse som jag själv är en anhängare av säger i stället att det svenska rastänkandet inte klingade av efter 1945 utan snarare och senare inför, under och efter den s k 68-revolutionen, d v s 1945 var måhända övriga Västs timme noll men inte Sveriges timme noll vad gäller frågor om ras, och det är därför inte förvånande att Ericsson finner att också den svenska rasforskningen fortsatte att bedrivas även efter 1945 sådan den emanerade från Statens institut för rasbiologi.
 
Ericsson nämner bl a att i praktiken samtliga svenska romer (och ned till s k kvartsnivå i vissa fall – d v s både s k ”hel-Z”, ”halv-Z” och ”kvarts-Z” eller s k helromer, halvromer och kvartsromer) utsattes för en i det närmaste komplett kroppsmätningsstudie av rasbiologiskt snitt för att utröna hur de svenska romernas kroppar var beskaffade (SAF/LO ville t ex via regeringen Erlander veta om romerna var s k arbetsföra och därmed krävdes det att romernas armmuskulatur och lårmuskler bl a skulle mätas och undersökas) och varifrån de svenska romerna härstammade rent s k rasligt (d v s från Nordindien/Centralasien) så sent som i början på 1960-talet av forskare som tidigare hade arbetat vid Statens institut för rasbiologi.
Namnlöst.jpg
 
Vidare undersöktes förekomsten av s k rasliga inslag av den s k östbaltiska rasen i Sverige bland den s k nordiska rasen, som de infödda majoritetssvenskarna kategoriserades som (de infödda vita majoritetssvenskarna ansågs helt enkelt vara både s k rasligt renast, s k rasligt vackrast och mest tilltalande och s k rasligt mest genetiskt värdefulla av alla s k folkslag på jorden), så sent som på 50-talet (i praktiken handlade det om att kartlägga var de samiska och finska s k rasliga inslagen var som starkast i landet p g a s k blandäktenskap och sexuella s k intimrelationer över de s k rasgränserna och dess s k konkreta fysisk-kroppsliga s k produkter/resultat i form av s k rasblandade eller s k rasmixade barn).
 
Slutligen väcktes ett förslag så sent som kring 1958 att genomföra ännu en gigantisk kroppsmätningsstudie på de dåvarande invånarna i landet (d v s deras fysisk-kroppsliga utseenden, företräden och s k rasdrag i form av allt ifrån ansiktsform, hudfärg, ögonfärg, nästyp, armlängd, storlek på händer och fötter, könsorganens och bröstvårtornas färg o s v) och så sent som kring 1968 väcktes även ett förslag om att återigen mäta samtliga svenska samers kroppar (båda dessa sista förslag realiserades dock ej).
 
Det faktum att den svenska rasforskningen kunde fortsätta att bedrivas och frodas även efter 1945 handlade om att den var extremt empirisk i Linnés och dennes doktoranders/”apostlars” anda och efterföljd – d v s det handlade i stort sett enbart om att kartlägga människors kroppstyper och utseendedrag i gigantisk skala och inte om att t ex uttala sig om exempelvis s k semitiska eller judiska rassjälar eller s k mongoloida eller s k negroida raskaraktärsdrag.
 
Denna empiriskt inriktade rasforskning gjorde m a o att den svenska akademin och högskole- och forskarvärlden och i förlängningen Sverige och svenskarna kom undan från alla anklagelser om antisemitism och rasism och den resulterade också i att det allmänna svenska rastänkandet kom att bli extremt kropps/utseendefixerat (det är i varje fall min hypotes) – d v s hur var och en av oss råkar se ut till det yttre (d v s den kropp vi råkar ha fötts in i och bebo och det utseende vi råkar uppvisa inför omvärlden inklusive ansiktsdrag, längd/vikt, hud/hår/ögonfärg o s v) har antagligen kommit att betyda mycket mer i Sverige än i de allra flesta andra (väst)länder på jorden vad gäller s k raslig och nationell tillhörighet och därmed går det lite vanvördigt att hävda att den svenska rasforskningen och det svenska rastänkandet i slutänden egentligen ”bara” var/är en slags skönhetstävling som egentligen ”bara” handlade/handlar om att vara s k snyggast och s k sexigast för att uttrycka det riktigt vulgärt.

De svenska partierna och det svenska rastänkandet under 1900-talets första hälft

På s k ”förekommen anledning” har jag idag gått igenom ett urval svenska valmanifest och partiprogram som emanerar från dåtidens s k ”mainstreampartier” (d v s inte från dåtidens höger- eller vänsterradikala partier) och som direkt eller indirekt handlade om ras mellan 1920-44 och närmare bestämt om det som tidigare kallades ”folkstammen”, ”folkmaterialet” och ”folkkroppen” o s v och som då var uttryck som var mer eller mindre liktydiga med föreställningen om den s k nordiska rasen och helt enkelt med de infödda majoritetssvenskarna och som det verkar så var det dåvarande Centerpartiet som oftast återkom till denna typ av rastänkande som kopplades till att:
 
1, få stopp på den svenska massutvandringen som gjorde att det s k svenska folket höll på att förblöda och på sikt försvinna då det fr a var de som var i s k fruktsam och s k arbetsför ålder som utvandrade (bl a tillsattes den mycket omfattande Emigrationsutredningen för att lösa detta problem som till slut ledde till demokratins införande samt välfärdsstatens grundande och efter 1930 ebbade därför utvandringen ut i och med att Sverige gradvis blev ett drägligare land att leva i)
 
2, få upp födelse- och fruktsamhetstalen som var mycket låga i Sverige ända fram tills 1930-talets slut och bl a på grund av massutvandringen och ett stort kvinnoöverskott och som också gjorde att det s k svenska folket höll på att decimeras och tyna bort (bl a förbjöds preventivmedel och barnbidrag infördes)
 
3, stoppa invandringen av s k främmande och s k ”undermåliga” s k ”raselement” så att de inte skulle s k ”rasblanda” sig med de infödda majoritetssvenskarna (bl a infördes en invandringslag, som skärptes flera gånger, för att förhindra s k ”rasblandning” med s k ”rasfrämlingar”)
 
4, värna om de s k ”mervärdiga” bland de infödda majoritetssvenskarna till förmån för de s k ”mindervärdiga” som på olika sätt skulle förhindras att reproducera sig och att få ett bra liv då de ansågs förstöra den s k ”folkstammen”, ”folkmaterialet” och ”folkkroppen” medan de förstnämnda omvänt skulle uppmuntras att reproducera sig och t o m belönas för det samt ges och erbjudas ett bra liv med bra bostäder, bra utbildning, bra vård o s v (hela denna besatthet vid att s k ”rensa” och ”rena” den s k ”folkstammen” från s k ”mindervärdiga” och s k ”förädla” den s k ”folkkroppen” genom att hela tiden öka andelen s k ”mervärdiga” resulterade till slut i skapandet av världens mest avancerade och även dyraste välfärdsstat)
 
Citat ur ett urval partiprogram och valmanifest 1920-44:
 
Jordbrukarnas riksförbund, 1920 års partiprogram
Den svenska folkstammen skyddas mot rasförsämring genom motstånd mot alla för familjelivet nedbrytande tendenser och energiskt arbete för folkhälsans höjande, genom åtgärder för utvandringens hämmande och hinder emot invandring av icke önskvärda folkelement.
 
Frisinnade landsföreningen, 1921 års partiprogram
Det väsentliga syftet med arbetstidslagstiftningen, folkmaterialets skyddande mot industrialismens vådor, bör fortfarande tillgodoses.
 
Allmänna valmansförbundet, 1924 års valmanifest
Den svenska högern ser i den självägande jordbruksbefolkningens bevarande och tillväxt en omistlig förutsättning för folkstammens sundhet och samhällets styrka.
 
Bondeförbundet, 1928 års valmanifest
Den svenska folkstammen måste i övrigt skyddas mot rasförsämring. Motstånd bör resas mot alla familjelivet nedbrytande krafter. Ett energiskt arbete fordras för folkhälsans höjande. Invandring till Sverige av undermåliga folkelement måste förhindras.
 
Bondeförbundet, 1933 års partiprogram
Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkandet av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar. Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling. Ett energiskt arbete måste bedrivas för folkhälsans höjande och vårt folk skyddas mot degenererande inflytelser.
 
Folkpartiet, 1934 års partiprogram
Allt, som leder till folkstammens försämring och sedernas urartning, motarbetas.
 
Allmänna valmansförbundet, 1936 års valmanifest
Snabba och verksamma åtgärder till skydd för det svenska folkmaterialets bestånd.
 
Bondeförbundet, 1936 års valmanifest
Vår näringspolitik bör fullföljes och utvecklas i sådan riktning, att utkomstmöjligheterna inom olika verksamhetsområden öka och möjlighet gives att sysselsätta arbetskraften och skydda folkmaterialet.
 
Socialdemokratiska arbetarepartiet, 1936 års valmanifest
Bostadsförbättringen på landsbygden, arbetet på sanering av städernas slumkvarter samt för rymliga och goda bostäder åt alla, med särskild omtanke om de barnrika familjerna, måste energiskt fullföljas. Goda hem och tryggad försörjning ära förutsättningar för sund familjebildning och folkstammens uppehållande.
 
Bondeförbundet, 1944 års partiprogram
Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling.
 
Folkpartiet, 1944 års partiprogram
Allt som leder till folkstammens försämring och sedernas urartning motarbetas.
 
Folkpartiet, 1944 års valmanifest
Samhället har förpliktelse att under svåra tider hjälpa betryckta näringar att uppehålla produktion och sysselsättning samt att skydda folkmaterialet för skador.

Det svenska rastänkandet än en gång

Det specifika (och på alla sätt och vis unika) svenska rastänkandet, rasforskningen, raskulten, rasestetiken och raspolitiken såsom den tog sig uttryck mellan ca 1880-1960 handlade verkligen och egentligen bara om en enda sak i slutänden – nämligen att med alla (på den tiden) till buds stående medel (forskning, utbildning, litteratur, musik, konst, arkitektur, fotografier, filmer o s v) mer eller mindre fullkomligen skrika och vråla ut till världen och till landets invånare att de vita (majoritets)svenskarnas utseenden och kroppar var vitast, vackrast och (därmed) mest värdefulla på planeten (Tellus) och inom arten (homo sapiens) och fotografier som dessa behövde inte ens förklaras utan ”alla” fattade vad det handlade om och vad de kommunicerade:

SIFR.jpg

Endast vita (majoritets)svenskar bebor och ”innehar” planetens och artens mest perfekt proportionella och fulländat harmoniska kroppar (med tillhörande och vidhängande perfekta huvuden och ansikten) och nationella minoriteter som samer och tornedalingar hade aldrig någon chans att någonsin uppnå de ideala kroppsmått som gällde (såsom att t ex vara ljus, välväxt och högrest) och som mer eller mindre har kommit att stanna i både det svenska och det globala (under)medvetandet som det som anses vara mänsklig (fysisk-kroppslig) skönhet såsom formen på huvudet och skallens mått och de proportioner som gäller för ansiktets alla vinklar och vrår (hög panna, avlångt ansikte o s v), de olika kroppsdelarnas mått och de olika extremiteternas längd och bredd i förhållande till både huvudet och torson (långa och välväxta armar och ben o s v) samt hud-, ögon och hårfärgens nyanser (ljus, blåögd, blond o s v).

 

Än en gång om när de finsktalande skrevs ut ur vitheten

Eftersom Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasisms tredagarskonferens i Uppsala avslutas idag så påminner jag gärna om att den svenska rasforskningen spelade en avgörande roll för att kategorisera (och även stigmatisera) de finsktalande i Sverige och Finland (liksom så klart även samerna) som ”semimongoloida” eller ”halvmongoler”, d v s som ”halvasiater” (och vilket fick konsekvenser både för finländarna som folk och för Finland som stat på både den nordiska och den internationella arenan ända in på 1960-talet) och vilket också borde uppmärksammas i år när Finland firar 100 år som suverän nationalstat även om det kanske kan skapa en viss s k ”dålig stämning” då svenskarna i detta fall och så här i efterhand måste betraktas som förövarna medan de finsktalande var offren.
 
Faktum är att hela den svenska rasforskningen och rasprojektet mellan ca 1860-1960 helt och hållet var fokuserad på de s k mongoloida eller asiatiska s k rasdragen som på den tiden ansågs vara oattraktiva, oönskade och s k ”fula” liksom s k ”mindervärdiga” och ”undermåliga” och vilket fick stora konsekvenser för de finsktalande in i modern tid.
 
Efter självständigheten och inbördeskriget 1918 inledde den nya självständiga finska staten flera omfattande informationskampanjer som bl a leddes av finska UD för att övertyga den vita västvärlden (och kanske också människorna i de västerländska kolonierna över haven) om att de finsktalande finländarna också var vita och inte var s k rasmässigt släkt med exempelvis Sibiriens olika urfolk, koreanerna, japanerna och även de olika turkfolken i Central- och Västasien (d v s den s k turanska rasteorin som de svenska rasforskarna också stod bakom).
 
Mellan 1918-52 kämpade finska staten för att motarbeta de svenska forskarnas ”mongolteori” eller ”mongolhypotes” som den ibland kallades genom att i stället framhålla den finska högkulturen (klassisk musik, litteratur, dans, konst o s v), de finska idrottsprestationerna och de heroiska finska krigsinsatserna under Andra världskriget.
 
Framför allt på 1930-talet genomfördes även mycket omfattande kroppsmätningsstudier i Finland bland både de finsktalande, de svensktalande och samerna när i stort sett varenda kroppsdel som går att mäta på en homo sapiens-kropp (d v s ”från topp till tå”) mättes för att en gång för alla ”slå sönder” svenskarnas på den tiden hegemoniska rasteori om de finsktalande (d v s i stort sett hela västvärlden ”köpte” svenskarnas rasforskning som empiriskt baserad och vetenskaplig mellan ca 1890-1960). De finska rasforskarna hann dock ”bara” med att mäta kring 15 000 människors kroppar (och lemmar och kroppsdelar liksom att färgbestämma människornas hårfärg och hudfärg o s v), d v s de enorma svenska rasforkningsstudierna som kunde innefatta 50 000 kroppar (eller s k specimen) redan på 1890-talet ”överträffades” aldrig någonsin i Finland.
 
Mellan 1920- och 60-talen genomfördes också olika skönhetstävlingar i Finland för att fastställa och kora ”den finska kroppstypen” och/eller ”Fröken Finland” och där finska forskare var aktiva för att säkerställa att världen nu en gång för alla skulle få se med egna ögon att finländarna minsann inte var några fula och oattraktiva s k ”snedögda mongoler” som svenskarna påstod att de var.
22366587_10155114261370847_9159685111197551460_n
22448264_10155114260805847_4217656576515188109_n
 
Även finskamerikanerna var synnerligen aktiva i att övertyga amerikanerna om att svenskarna ”ljög” om att de egentligen var ”halvmongoler” och en finskamerikansk tidning publicerade t o m ett foto på en finsk person och uppmanade sina läsare att klippa ut fotot och bära det i plånboken eller i fickan och visa upp det för alla (gissningsvis både vita och icke-vita) amerikaner som tvivlade på att finskamerikanerna var vita.
 
Det faktum att den svenska statligt finansierade forskarvärlden var synnerligen proaktiv för att ”skriva ut” (och kanske t o m ”mobba ut”) de finsktalande från den nordiska, västerländska och globala vitheten fick också politiska konsekvenser när Finland undantogs från den regel som säger att det endast krävs två års bosättning i Sverige för en nordbo för att erhålla svenskt medborgarskap (d v s den s k ”mongolteorin” skrev även ut Finland från den nordiska s k rasgemenskapen och fick därmed juridiska konsekvenser för de finska invandrarna i Sverige) liksom när USA, Kanada, Australien, Sydafrika och ett flertal latinamerikanska bosättarstater införde s k raskvoter på 1920-talet för att styra invandringen så att endast de vitaste européerna skulle kunna invandra i större mängd och finländarna erhöll överallt extremt låga s k raskvoter som ofta var på nivå med just de östasiatiska invandrargruppernas s k raskvoter eftersom de underförstått just var s k ”semimongoloida” (d v s precis som svenskarna hade bevisat genom sina enorma kroppsmätningsstudier).
 
I lagarnas och juridikens värld var det egentligen först på 1960-talet som de finsktalande ”välkomnades” in i vitheten och både i den vita nordiska gemenskapen liksom i den globala västerländska vitheten när de sista raskvoterna för finska invandrare avskaffades i de vita bosättarstaterna i Oceanien, södra Afrika och de båda Amerika och när även de finska invandrarna i Sverige började kunna erhålla svenskt medborgarskap utifrån samma regler som gällde för de andra ”germanska” och s k nordiskt vita nordiska invandrarna i Sverige.
 
Bland ”vanliga” svensktalande tog det dock sannolikt ännu längre tid innan de finsktalande började betraktas som vita till fullo, d v s även om stater ändrar lagar så förändras ofta inte människors attityder förrän långt senare:
 
Kanske var det först när de finska ”andrageneration:arna” (och även vissa s k ”tredjegeneration:are”) började bli extremt överrepresenterade inom den svenska extremhögern på 1990- och 2000-talen som de finsktalande kom att erkännas som vita till fullo? Eller kanske var det först när de s k blandäktenskapen mellan finska invandrare (och fr a finska kvinnor) i Sverige och majoritetssvenskar satte fart på allvar på 1980- och 90-talen? Eller kanske var det först när sverigefinnarna och majoritetssvenskarna börjad uppvisa samma extremt höga förvärvsfrekvensnivåer på 2000- och 2010-talen?
 
Naturligtvis är det omöjligt att ”pinpoint:a” när de svensktalande slutligen ”släppte in” de finsktalande i både den nordiska och den västerländska vitheten men att så har skett idag är nog trots allt dock ett faktum, d v s idag anser nog den överväldigande majoriteten av alla svensktalande att de finsktalande är vita nordbor och västerlänningar och de allra allra flesta skulle sannolikt se ut som ett frågetecken om någon skulle påsta att de finsktalande är ”halvmongoloida”, och därmed är den svenska ”rasskulden” till Finland nu kanske äntligen ”betald”?

1922 års svenska rastyptävling

Vinnarna i 1922 års rastyptävling ”Den svenska rastypen” som kan sägas ha utgjort ursprunget till efterkrigstidens senare skönhetstävlingar (såsom Fröken Sverige- och Miss Universum-tävlingarna):
21297525_10155010472095847_524081667_o.jpg
 
Selma Lagerlöf stod så klart för priset till den ”Fryksdalstös” från Sunne som var en av pristagarna och den nordiska rasen och den svenska (kroppsliga och utseendemässiga) idealtypen beskrevs på följande vis:
 
”En dylik människa är reslig, med ljus, rödlätt hy, ljusa ögon och blont hår. Huvudet är relativt långt i förhållande till bredden. Ansiktet är ovalt (långsmalt). Näsan rak, mera kort.”
21297429_10155010574615847_1857594086_o.jpg
 
Tävligen som bl a utannonserades under parollen ”Ser du svensk ut?” sades just inte vara ”en banal skönhetstävlan” utan det handlade om att utifrån ”objektiva” vetenskapliga och estetiska kriterier hitta och kora ”den vackraste svenska, manliga och kvinnliga, typen” för att visa världen att svenskarna både var ”renast” och ”ädlast” bland alla vita folk på jorden som utlysningen uttryckte det och förstapriset uppgick till 25 000 kr i dagens penningvärde.

(De infödda vita majoritets)svenskarna röstas återigen fram som snyggast och mest attraktiva

Svenskarna har återigen och för femtielfte gången i rad blivit rankade och framröstade som varande det mest attraktiva och det mest kroppsestetiskt fulländade ”folkslaget” i Europa och vilket enligt ett västcentriskt synsätt (d v s ur ett ras- och vithetsperspektiv) innebär att svenskarna än en gång rate:as som varande snyggast både på planeten och inom arten homo sapiens sapiens och alla vet redan att det helt och hållet och enbart är de infödda vita majoritetssvenskarna som åsyftas och som den övriga världens alla ”folkslag” attraheras av, traktar efter och ”dreglar” och ”flåsar” över (det är m a o inte på något sätt en slump att Sverige är den s k kärleksinvandringens och de s k blandrelationernas västerländska paradis på jorden) och en del (men alltför få) vet också att föreställningen om (de vita infödda majoritets)svenskarna som varande vackrast i världen härrör från rastänkandets och rasforskningens epok för hundra år sedan förutom så klart alla de (och de är tyvärr mängder) som envisas med att vara övertygade om att utseendemässig snygghet och kroppslig attraktivitet faktiskt har med rent objektiva universalmått att göra och som vetenskapen t o m kan faställa (och vilket den gamla rasvetenskapen just påstod sig kunna göra) och att (de vita infödda majoritets)svenskarna bara råkar uppfylla just de ”vetenskapliga” kroppsmåtten allra mest och allra bäst av alla ”folkslag” på jorden.
 
 
För hundra år sedan hette det gärna att svenskarna hade visserligen inte längre kvar några kolonier över haven (den sista såldes 1878) och hade sedan länge inte längre någon mäktig och slagkraftig armé (sedan 1718) och var heller inte ett särskilt rikt land (det blev det först efter kriget) men svenskarna kunde åtminstone trösta sig med (och brösta upp sig med) att de bebodde och härbärgerade den mänskliga artens mest fulländade kroppar som på den tiden betecknades som nordiskt vita, d v s svenskarna(s lekamen) var både det yppersta och det renaste exemplet på den s k nordiska vita rasen som stod över alla de andra vita ”folkslagen” i vithetsgrad och attraktivitetsnivå och intressant nog så avspeglar denna senaste omröstning i stort sett den interna vithetshierarki som rådde för ett sekel sedan där fr a syd-, central- och östeuropéer stod (mycket) lågt i kurs på en kroppslig nivå och vilket uppenbarligen verkar vara fallet än idag.
 
Sedan har alla naturligtvis rätt att ställa frågan om vad som kom först, d v s den klassiska hönan-eller-ägget-frågan, och de (och de är nog en majoritet idag fruktar jag) som tror på hypotesen om att kroppslig skönhet kan mätas och rankas objektivt skulle i så fall säga att (de vita infödda majoritets)svenskarna helt enkelt bara råkar vara det ”folkslag” som faktiskt är mest kroppsestetiskt tilltalande i världen och att något ”folkslag” ju också måste vara det (och vilket ju är helt sant om så är fallet).
 
Jag är dock själv (som bekant) anhängare av hypotesen att är det någonstans som det s k vetenskapliga rastänkandet och den gamla rasforskningen lever vidare liksom den klassiska interna vithetshierarkin så är det just inom den för många av oss högutbildade ytterst plebejiska och proletära dejtingvärlden, begärsmarknaden (a.k.a. utelivet, klubbscenen, krogsvängen, raggningssfären etc.) och skönhetsindustrin och sist men inte minst just inom ”vilket-folk-är-snyggast”-tävlingarnas vulgära värld.
 
I denna vår ”big data”-samtid har (de vita infödda majoritets)svenskarna de senaste åren gång på gång inte bara vunnit och kammat hem den både västerländska och globala guldplatsen och toppositionen i en mängd både möjliga och även omöjliga ”vilket-folk-är-snyggast”-omröstningar inklusive ”big data” som härrör från olika dejtingsajter men det som skiljer (de vita infödda majoritets)svenskarna från andra ”folkslag” som också anses vara åtminstone rätt så snygga och skapligt attraktiva är att både de (vita infödda majoritets)svenska kvinnorna och de (vita infödda majoritets)svenska männen är lika eftertraktade och beundrade för de kroppar som de bor i, d v s för alla andra någorlunda snygga och attraktiva ”folkslag” så handlar det antingen enbart om kvinnorna eller enbart om männen och min kvalificerade gissning säger att denna fullständigt unika (infödda vita majoritets)svenska jämställdhet vad gäller attraktivitetsnivå (och därmed vithetsgrad, åtminstone enligt mig) faktiskt även går bortom sexuell läggning.

Dagens svenska luciafirande går tillbaka till rastänkandets tid och kulten av den nordiska rasen

Dagens svenska luciafirande med en obligatorisk vit, högrest, blond och blåögd lucia går tillbaka till det svenska rastänkandet under 1900-talets första hälft
 
Den just nu pågående rejält aggressiva Luciadebatten (som i grund och botten egentligen handlar om svenskhet och ras och vithet även om få verbaliserar den så) påminner om hur 1900-talets svenska rastänkande fortfarande hemsöker oss utan att de allra flesta av oss (och sannolikt inte ens de s k rasisterna – än mindre antirasisterna) är medvetna om det idag.
 
Det luciafirande som gäller i Sverige av idag uppstod i sin nuvarande form först för ungefär 100 år sedan och det var först på 1920-talet som det idag närmast ritualiserade luciakorandet började genomföras, d v s att en viss skola, en viss förening eller en viss stad röstade fram och korade sin lucia. Eftersom dåtidens mediavärld dominerades så starkt av dagstidningar så var det oftast dagstidningar (och även föreningstidskrifter o s v) som anordnade dessa tävlingar.
 
1928 korades exempelvis Stockholms allra första lucia och det var (idag nedlagda) Stockholms Dagblad som höll i tävlingen och som efterlyste en lucia värdig att representera den svenska huvudstaden som skulle ha ett utseende som representerade ”det kärnsvenskt ljusa och solblonda” och finalisterna skulle bestå av de ”vackraste och mest nordiska deltagarinnorna”. Det handlade helt enkelt om att lucian skulle ha ett utseende som motsvarade dåtidens skönhetsideal och som var detsamma som att bo i en kropp som uppvisade de utseendedrag och kroppsmått som kännetecknade det som på dåtida vetenskapligt språk kallades den nordiska rasen.
 
De utseendedrag och kroppsmått som karaktäriserade den nordiska rasen var som allra mest vanligt förekommande just i Sverige och bland svenskarna enligt de svenska rasforskarnas jättelika empiriska kroppsmåttstudier som mellan 1890-talet och 1920-talet hade mätt kropparna (i praktiken allt som går att mäta på en människokropp mättes och omvandlades till statistik, tabeller, kurvor, kartor o s v och publicerades i enorma volymer och praktverk) på 100 000-tals svenskar.
 
Detta var under den tid då svenskarna ansågs vara allra vitast av alla vita folk på jorden (d v s vitare än exempelvis danskar, engelsmän och tyskar och naturligtvis mycket vitare än ryssar, polacker, italienare och fransmän) och därmed också allra vackrast och ”snyggast” av alla folk på jorden och det är just arvet efter denna ”vetenskapliga sanning” om svenskarna som utgörande skapelsen krona rent kroppsligen och estetiskt som spökar än idag när människor runtom på jorden fortfarande kan tycka och uttrycka att svenskar ser extremt bra ut och t o m ser bäst ut överlag av alla folk i världen.
 
Det är f ö heller ingen slump att dagstidningar som Stockholms Dagblad samtidigt på 1920-talet anordnade Sveriges första regelrätta skönhetstävlingar vilka också de handlade om att uppfylla de utseendedrag och kroppsmått som gällde för den nordiska rasen och där svenska rasforskare satt i juryn medan svenska kändisar skänkte priser till vinnarna som skulle representera en s k ”ideal rastyp”.

Den svenska medborgarskapslagen bär fortfarande spår av rastänkandet och idén om den nordiska rasen

Har någon någonsin undrat över varför nordiska invandrare och medborgare har så mycket lättare att naturaliseras och ansöka om och erhålla svenskt medborgarskap än alla andra invandrare?

Har nyligen läst en artikel av Mats Wickström – ”Nordic brothers before strange others” – som undersöker och påminner om att de nordiska ländernas medborgarskapslagar och regler för naturalisation fortfarande än idag bär spår av idén om den nordiska rasen som få om ens några av oss som lever idag och som bor i de nordiska länderna är medvetna om och än mindre är kritiska till och reagerar emot. Ironiskt nog har flera av de nordiska högerpopulistiska och högerextrema partierna på sistone kritiserat detta privilegierande av nordiska invandrare i de nordiska länderna av rädsla för att icke-nordiska (läs: fr a icke-vita och icke-kristna) invandrare med nordiskt medborgarskap ska kunna dra nytta av dessa lagar som kort och gott innebär att de nordiska invandrarna har en s k gräddfil till medborgarskap då de regler som gäller för nordiska invandrares möjlighet att naturaliseras och ansöka om medborgarskap i andra nordiska länder ser annorlunda ut än de regler som gäller för alla andra utländska medborgare och invandrare.

Fortfarande i dagens Sverige krävs det bara två års bosättning i landet för att nordiska invandrare ska kunna erhålla svenskt medborgarskap jämfört med fem år för alla övriga invandrare, och fortfarande idag bär den svenska medborgarskapslagen i övrigt spår från den tyska blod- och rasmodellen samtidigt som den svenska medborgarskapslagen successivt också har inkorporerat element från den franska och amerikanska territorie- och jordmodellen.

Fram tills Första världskriget var det i praktiken möjligt att röra sig fritt runtom i världen för alla vita människor som hade råd och ville göra det medan koloniernas icke-vita eliter visserligen också tilläts röra sig relativt fritt men under mellankrigstiden så införde västland efter västland olika typer av invandringsstopp och/eller olika typer av invandringsrestriktioner baserade på s k raskvoter med syftet att skapa och ”breed:a” fram vita nationalstater och bibehålla vita majoritetsbefolkningar.

De skandinaviska länderna införde invandringsstopp och invandringsrestriktioner för fr a romer redan mellan ca 1875-1914, och särskilt den svenska invandringslagen var mycket explicit i sitt rasbiologiska tänkande, och på 1920-talet införde de skandinaviska länderna just de naturalisationsregler som fortfarande privilegierar andra skandinaver över andra invandrare. Den svenska medborgarskaps- och naturalisationslagen från 1924 var återigen, liksom den tidigare svenska invandringslagen, den mest extrema i sitt rasbiologiska tänkande – endast skandinaver liksom ”biologiska” diasporiska svenskar och ”biologiska” utlandssvenskar kunde ansöka om svenskt medborgarskap efter att ha bott i landet i fem år – svenskamerikaner, estlandssvenskar och finlandssvenskar liksom gammalsvenskbybor. Under mellankrigstiden räknades inte de finsktalande majoritetsfinländarna som vita till fullo eller åtminstone inte som tillhörande den nordiska rasen som ansågs bebo och dominera Sverige, Norge, Danmark och Island liksom Färöarna, så de finsktalande finländarna inkluderades ej i dåtidens svenska naturalisationsregler som skiljde mellan nordiskt vita och nordgermanska finlandssvenskar och ”ostbaltiska” och ”semimongoloida” (halvasiatiska) finsktalande finländare.

Det var först efter Andra världskriget och på 1950-talet som Finland till fullo integrerades och inkluderades i den nordiska gemenskapen när rastänkandet och föreställningen om den skandinaviska nordiska rasen ersattes av idén om en nordisk gemenskap och samhörighet, och i och med införandet av 1954 års nordiska passfrihet suspenderades även den lag som tidigare hade förbjudit invandring av de ”rasfrämmande” och ”orientaliska” (asiatiska) romerna. Enligt Wickström nådde denna efterrkrigsnordism sin kulmen på 1960-talet men efter den svenska ”1968-revolutionen” och 1970-talets genomgripande förändringar i Sverige vad gäller synen på migranter och minoriteter med 1975 års införande av världens första mångkulturella politik och skapandet av världens första och hittills enda antirasistiska suveräna nationalstat på jorden så upplöstes nordismen.

På 1980-talet avskaffade Sverige sedan det juridiska kravet på specifika språkkunskaper i svenska för att få bli svensk medborgare som hade gällt sedan 1924 och år 2001 kan det mångkulturella och antirasistiska svenska nationsbyggandet sägas ha kulminerat i införandet av rätten till dubbelt medborgarskap. Idag uppvisar Sverige världens mest radikala (vänster)liberala, antirasistiska, mångkulturalistiska och inkluderande medborgarskapslag men samtidigt påminner Wickström just om att det fortfarande än idag hittas smått bisarra spår kvar av rastänkandet och föreställningen om den nordiska rasen i dagens svenska naturalisationsregler.

Anders Zorn och rastänkandet

Maria Schottenius skriver i dagens DN om konstnären Anders Zorn och dennes (nationalromantiska) fascination för nakna (vita) kvinnokroppar både i målad och i fotograferad form: http://www.dn.se/kul…/kameran-var-anders-zorns-hemliga-vapen

Schottenius nämner också i förbigående att Zorn stöttade det rasbiologiska projekt som började sjösättas i Sverige kring förra sekelskiftet, och som kom att institutionaliseras i form av olika rashygieniska lagar och interventioner som en del av skapandet av folkhemmet och välfärdsstaten under mellankrigstiden. I själva verket spelade Zorn en avgörande roll för att visuellt ”måla fram” det nordiskt vita skönhetsideal som idag mer eller mindre har blivit det globala skönhetsidealet (d v s föreställningen om att nordeuropéer med svenskarna i spetsen helt enkelt är vackrast och ”ser bäst ut” rent ”objektivt” på ett estetiskt-kroppsligt plan). Jeff Werner skriver i sin bok ”Blond och blåögd. Vithet, svenskhet och visuell kultur” om hur Zorn aktivt och medvetet tänkte i olika rastyper och valde ut sina modeller efter de kroppsmåttsideal som sades känneteckna den nordiska rasen, och att han inte bara tänkte utifrån ras som de flesta andra på sin tid utan snarare var estetiskt avantgardistisk i sin syn på ras genom att vara pangermanist och därmed bidra till det new age:aktiga Blot und Boden-tänkande som först nådde sin höjdpunkt några decennier senare:

”I Zorns bibliotek finns C H Stratz Die Rassenschönheit des 137 Weibes från 1902. Det är en rasbiologisk atlas med hundratals bilder av kvinnor från hela jordklotet. Några är klädda i typiska, nationella dräkter men de flesta är nakna och i den ackompanjerande texten försedda med upplysningar om kroppsmått och vikt. Enligt Stratz är den nordiska kvinnan den vackraste. I inget annat land, utom möjligen Friesland, har kvinnorna lika ljus hy och djupblå ögon som i Skandinavien. Denna typ illustreras i boken med en bild av en flicka från Dalarna.”

Dessutom var Zorn den som ”arieserade” Gustav Vasa när han restaurerade ett porträtt av denne 1911 genom att göra honom högrest, blond, blåögd och ljushyad (när han i själva verket nog var det motsatta utseendemässigt i verkligheten), och liksom så många andra konstnärer vid denna tid var Zorn även (erotiskt) fascinerad av kvinnor från Mellanöstern under en tid när orientalismen var en stående genre i den västerländska konstvärlden (och idag är ”vi i Väst” återigen som bekant besatta av kvinnor från Mellanöstern). Även vad gäller rasperformativitet var Zorn något av en föregångare: I fotografier iscensatte Zorn bl a en slavauktion tillsammans med andra (vita) svenskar, och poserade själv i turban som potentiell slavköpare medan hans (judiska) fru spelade slavinna. Att (vita) studenter vid Lunds universitet iscensatte en slavauktion 2011 och att (vita) svenskar som turistar i dagens Mellanöstern ibland klär ut sig i turban, fez och ”orientaliska” kläder, är m a o knappast något nytt.

När svenskarna var västvärldens mest rasstolta folk

Attitydundersökningar rörande in/tolerans bland majoritetssvenskar gentemot invandrare och minoriteter har en lång tradition i Sverige. Idag är svenska folket som bekant utan konkurrens världens mest antirasistiska och toleranta nation, men mellan ca 1950-1970 var det snarare tvärtom: Svenskarna var under dessa decennier extremt intoleranta och explicit rasmedvetna även i ett jämförande västvärldsperspektiv samt fr a stolta över att vara vitast av alla vita folk i världen (det blev de hjärntvättade att tro på genom skolan, kulturen, medierna, politiken, forskningen o s v).

10955541_10152834447645847_4755039039223661240_n

Regelmässigt kunde uppemot hälften av respondenterna i dåtidens attitydundersökningar svara ja på frågan om den vita rasen var överlägsen alla icke-vita, och uppemot 30-50% kunde svara att de var emot intimrelationer över rasgränserna inklusive även adoptioner liksom ibland t o m vänskap över nationella och etniska gränser – detta gällde även studier där barn, ungdomar och unga vuxna var respondenter. På den tiden var kvinnor vidare generellt mer intoleranta än män och högutbildade var minst lika rasistiska som lågutbildade.

Sverige var helt enkelt en medveten rasstat ända in till 1970-talet, och det var också först då som explicita referenser till ras togs bort från lagarnas och förordningarnas värld – fram tills 1968 gällde t ex 1920 års rasbiologiska äktenskapslag som i lagtexten sades syfta till att ”förhindra rashygieniskt skadliga äktenskap”. Och fram till 1971 kunde adoptanter upphäva en adoption p g a genetiska defekter hos den adopterade. Det antirasistiska Sveriges framväxt äger först rum på allvar på 1980- och 90-talen när fr a skolundervisningen och den statliga retoriken blev tydligt (färgblint) antirasistisk. De som gick i bräschen för denna förändring var de som ingick i blandrelationer och fick blandade barn på 1960- och 70-talen samt de som adopterade icke-vita barn under samma tid. Den svenska rasistiska rasstaten blir därmed s a s en antirasistisk rasstat under dessa sistnämnda decennier, d v s det ”vetenskapliga” rastänkandet (så sent som 1963-65 gjordes rasstudier med skallmätningar på högskolorna i landet) ersattes därmed av den likaledes ”vetenskapliga” färgblinda antirasismen som statsideologi.