Kategori: nordiska rasen
Reflektioner kring det svenska rastänkandet med anledning av en ny studie som visar att den svenska rasforskningen fortsatte även efter 1945



De svenska partierna och det svenska rastänkandet under 1900-talets första hälft
Det svenska rastänkandet än en gång
Det specifika (och på alla sätt och vis unika) svenska rastänkandet, rasforskningen, raskulten, rasestetiken och raspolitiken såsom den tog sig uttryck mellan ca 1880-1960 handlade verkligen och egentligen bara om en enda sak i slutänden – nämligen att med alla (på den tiden) till buds stående medel (forskning, utbildning, litteratur, musik, konst, arkitektur, fotografier, filmer o s v) mer eller mindre fullkomligen skrika och vråla ut till världen och till landets invånare att de vita (majoritets)svenskarnas utseenden och kroppar var vitast, vackrast och (därmed) mest värdefulla på planeten (Tellus) och inom arten (homo sapiens) och fotografier som dessa behövde inte ens förklaras utan ”alla” fattade vad det handlade om och vad de kommunicerade:
Endast vita (majoritets)svenskar bebor och ”innehar” planetens och artens mest perfekt proportionella och fulländat harmoniska kroppar (med tillhörande och vidhängande perfekta huvuden och ansikten) och nationella minoriteter som samer och tornedalingar hade aldrig någon chans att någonsin uppnå de ideala kroppsmått som gällde (såsom att t ex vara ljus, välväxt och högrest) och som mer eller mindre har kommit att stanna i både det svenska och det globala (under)medvetandet som det som anses vara mänsklig (fysisk-kroppslig) skönhet såsom formen på huvudet och skallens mått och de proportioner som gäller för ansiktets alla vinklar och vrår (hög panna, avlångt ansikte o s v), de olika kroppsdelarnas mått och de olika extremiteternas längd och bredd i förhållande till både huvudet och torson (långa och välväxta armar och ben o s v) samt hud-, ögon och hårfärgens nyanser (ljus, blåögd, blond o s v).
Än en gång om när de finsktalande skrevs ut ur vitheten


1922 års svenska rastyptävling


(De infödda vita majoritets)svenskarna röstas återigen fram som snyggast och mest attraktiva
Dagens svenska luciafirande går tillbaka till rastänkandets tid och kulten av den nordiska rasen
Den svenska medborgarskapslagen bär fortfarande spår av rastänkandet och idén om den nordiska rasen
Har någon någonsin undrat över varför nordiska invandrare och medborgare har så mycket lättare att naturaliseras och ansöka om och erhålla svenskt medborgarskap än alla andra invandrare?
Har nyligen läst en artikel av Mats Wickström – ”Nordic brothers before strange others” – som undersöker och påminner om att de nordiska ländernas medborgarskapslagar och regler för naturalisation fortfarande än idag bär spår av idén om den nordiska rasen som få om ens några av oss som lever idag och som bor i de nordiska länderna är medvetna om och än mindre är kritiska till och reagerar emot. Ironiskt nog har flera av de nordiska högerpopulistiska och högerextrema partierna på sistone kritiserat detta privilegierande av nordiska invandrare i de nordiska länderna av rädsla för att icke-nordiska (läs: fr a icke-vita och icke-kristna) invandrare med nordiskt medborgarskap ska kunna dra nytta av dessa lagar som kort och gott innebär att de nordiska invandrarna har en s k gräddfil till medborgarskap då de regler som gäller för nordiska invandrares möjlighet att naturaliseras och ansöka om medborgarskap i andra nordiska länder ser annorlunda ut än de regler som gäller för alla andra utländska medborgare och invandrare.
Fortfarande i dagens Sverige krävs det bara två års bosättning i landet för att nordiska invandrare ska kunna erhålla svenskt medborgarskap jämfört med fem år för alla övriga invandrare, och fortfarande idag bär den svenska medborgarskapslagen i övrigt spår från den tyska blod- och rasmodellen samtidigt som den svenska medborgarskapslagen successivt också har inkorporerat element från den franska och amerikanska territorie- och jordmodellen.
Fram tills Första världskriget var det i praktiken möjligt att röra sig fritt runtom i världen för alla vita människor som hade råd och ville göra det medan koloniernas icke-vita eliter visserligen också tilläts röra sig relativt fritt men under mellankrigstiden så införde västland efter västland olika typer av invandringsstopp och/eller olika typer av invandringsrestriktioner baserade på s k raskvoter med syftet att skapa och ”breed:a” fram vita nationalstater och bibehålla vita majoritetsbefolkningar.
De skandinaviska länderna införde invandringsstopp och invandringsrestriktioner för fr a romer redan mellan ca 1875-1914, och särskilt den svenska invandringslagen var mycket explicit i sitt rasbiologiska tänkande, och på 1920-talet införde de skandinaviska länderna just de naturalisationsregler som fortfarande privilegierar andra skandinaver över andra invandrare. Den svenska medborgarskaps- och naturalisationslagen från 1924 var återigen, liksom den tidigare svenska invandringslagen, den mest extrema i sitt rasbiologiska tänkande – endast skandinaver liksom ”biologiska” diasporiska svenskar och ”biologiska” utlandssvenskar kunde ansöka om svenskt medborgarskap efter att ha bott i landet i fem år – svenskamerikaner, estlandssvenskar och finlandssvenskar liksom gammalsvenskbybor. Under mellankrigstiden räknades inte de finsktalande majoritetsfinländarna som vita till fullo eller åtminstone inte som tillhörande den nordiska rasen som ansågs bebo och dominera Sverige, Norge, Danmark och Island liksom Färöarna, så de finsktalande finländarna inkluderades ej i dåtidens svenska naturalisationsregler som skiljde mellan nordiskt vita och nordgermanska finlandssvenskar och ”ostbaltiska” och ”semimongoloida” (halvasiatiska) finsktalande finländare.
Det var först efter Andra världskriget och på 1950-talet som Finland till fullo integrerades och inkluderades i den nordiska gemenskapen när rastänkandet och föreställningen om den skandinaviska nordiska rasen ersattes av idén om en nordisk gemenskap och samhörighet, och i och med införandet av 1954 års nordiska passfrihet suspenderades även den lag som tidigare hade förbjudit invandring av de ”rasfrämmande” och ”orientaliska” (asiatiska) romerna. Enligt Wickström nådde denna efterrkrigsnordism sin kulmen på 1960-talet men efter den svenska ”1968-revolutionen” och 1970-talets genomgripande förändringar i Sverige vad gäller synen på migranter och minoriteter med 1975 års införande av världens första mångkulturella politik och skapandet av världens första och hittills enda antirasistiska suveräna nationalstat på jorden så upplöstes nordismen.
På 1980-talet avskaffade Sverige sedan det juridiska kravet på specifika språkkunskaper i svenska för att få bli svensk medborgare som hade gällt sedan 1924 och år 2001 kan det mångkulturella och antirasistiska svenska nationsbyggandet sägas ha kulminerat i införandet av rätten till dubbelt medborgarskap. Idag uppvisar Sverige världens mest radikala (vänster)liberala, antirasistiska, mångkulturalistiska och inkluderande medborgarskapslag men samtidigt påminner Wickström just om att det fortfarande än idag hittas smått bisarra spår kvar av rastänkandet och föreställningen om den nordiska rasen i dagens svenska naturalisationsregler.
Anders Zorn och rastänkandet
Maria Schottenius skriver i dagens DN om konstnären Anders Zorn och dennes (nationalromantiska) fascination för nakna (vita) kvinnokroppar både i målad och i fotograferad form: http://www.dn.se/kul…/kameran-var-anders-zorns-hemliga-vapen
Schottenius nämner också i förbigående att Zorn stöttade det rasbiologiska projekt som började sjösättas i Sverige kring förra sekelskiftet, och som kom att institutionaliseras i form av olika rashygieniska lagar och interventioner som en del av skapandet av folkhemmet och välfärdsstaten under mellankrigstiden. I själva verket spelade Zorn en avgörande roll för att visuellt ”måla fram” det nordiskt vita skönhetsideal som idag mer eller mindre har blivit det globala skönhetsidealet (d v s föreställningen om att nordeuropéer med svenskarna i spetsen helt enkelt är vackrast och ”ser bäst ut” rent ”objektivt” på ett estetiskt-kroppsligt plan). Jeff Werner skriver i sin bok ”Blond och blåögd. Vithet, svenskhet och visuell kultur” om hur Zorn aktivt och medvetet tänkte i olika rastyper och valde ut sina modeller efter de kroppsmåttsideal som sades känneteckna den nordiska rasen, och att han inte bara tänkte utifrån ras som de flesta andra på sin tid utan snarare var estetiskt avantgardistisk i sin syn på ras genom att vara pangermanist och därmed bidra till det new age:aktiga Blot und Boden-tänkande som först nådde sin höjdpunkt några decennier senare:
”I Zorns bibliotek finns C H Stratz Die Rassenschönheit des 137 Weibes från 1902. Det är en rasbiologisk atlas med hundratals bilder av kvinnor från hela jordklotet. Några är klädda i typiska, nationella dräkter men de flesta är nakna och i den ackompanjerande texten försedda med upplysningar om kroppsmått och vikt. Enligt Stratz är den nordiska kvinnan den vackraste. I inget annat land, utom möjligen Friesland, har kvinnorna lika ljus hy och djupblå ögon som i Skandinavien. Denna typ illustreras i boken med en bild av en flicka från Dalarna.”
Dessutom var Zorn den som ”arieserade” Gustav Vasa när han restaurerade ett porträtt av denne 1911 genom att göra honom högrest, blond, blåögd och ljushyad (när han i själva verket nog var det motsatta utseendemässigt i verkligheten), och liksom så många andra konstnärer vid denna tid var Zorn även (erotiskt) fascinerad av kvinnor från Mellanöstern under en tid när orientalismen var en stående genre i den västerländska konstvärlden (och idag är ”vi i Väst” återigen som bekant besatta av kvinnor från Mellanöstern). Även vad gäller rasperformativitet var Zorn något av en föregångare: I fotografier iscensatte Zorn bl a en slavauktion tillsammans med andra (vita) svenskar, och poserade själv i turban som potentiell slavköpare medan hans (judiska) fru spelade slavinna. Att (vita) studenter vid Lunds universitet iscensatte en slavauktion 2011 och att (vita) svenskar som turistar i dagens Mellanöstern ibland klär ut sig i turban, fez och ”orientaliska” kläder, är m a o knappast något nytt.
När svenskarna var västvärldens mest rasstolta folk
Attitydundersökningar rörande in/tolerans bland majoritetssvenskar gentemot invandrare och minoriteter har en lång tradition i Sverige. Idag är svenska folket som bekant utan konkurrens världens mest antirasistiska och toleranta nation, men mellan ca 1950-1970 var det snarare tvärtom: Svenskarna var under dessa decennier extremt intoleranta och explicit rasmedvetna även i ett jämförande västvärldsperspektiv samt fr a stolta över att vara vitast av alla vita folk i världen (det blev de hjärntvättade att tro på genom skolan, kulturen, medierna, politiken, forskningen o s v).
Regelmässigt kunde uppemot hälften av respondenterna i dåtidens attitydundersökningar svara ja på frågan om den vita rasen var överlägsen alla icke-vita, och uppemot 30-50% kunde svara att de var emot intimrelationer över rasgränserna inklusive även adoptioner liksom ibland t o m vänskap över nationella och etniska gränser – detta gällde även studier där barn, ungdomar och unga vuxna var respondenter. På den tiden var kvinnor vidare generellt mer intoleranta än män och högutbildade var minst lika rasistiska som lågutbildade.
Sverige var helt enkelt en medveten rasstat ända in till 1970-talet, och det var också först då som explicita referenser till ras togs bort från lagarnas och förordningarnas värld – fram tills 1968 gällde t ex 1920 års rasbiologiska äktenskapslag som i lagtexten sades syfta till att ”förhindra rashygieniskt skadliga äktenskap”. Och fram till 1971 kunde adoptanter upphäva en adoption p g a genetiska defekter hos den adopterade. Det antirasistiska Sveriges framväxt äger först rum på allvar på 1980- och 90-talen när fr a skolundervisningen och den statliga retoriken blev tydligt (färgblint) antirasistisk. De som gick i bräschen för denna förändring var de som ingick i blandrelationer och fick blandade barn på 1960- och 70-talen samt de som adopterade icke-vita barn under samma tid. Den svenska rasistiska rasstaten blir därmed s a s en antirasistisk rasstat under dessa sistnämnda decennier, d v s det ”vetenskapliga” rastänkandet (så sent som 1963-65 gjordes rasstudier med skallmätningar på högskolorna i landet) ersattes därmed av den likaledes ”vetenskapliga” färgblinda antirasismen som statsideologi.