Kategori: vithet

Nu har ”Routledge handbook of critical studies in whiteness” publicerats

Nu har tegelstensboken ”Routledge handbook of critical studies in whiteness” äntligen kommit ut under Shona Hunters och Christi van der Westhuizens redaktörskap och efter flera års arbete. Boken består av sammanlagt 28 bidrag författade av forskare världen över som behandlar vithet utifrån ett stort antal aspekter, de olika bidragen liksom redaktörsparets introduktionskapitel genomsyras av ett tydligt dekolonialt perspektiv på vithet liksom av ett medvetet försök att decentrera den engelsktalande världen och själv har jag bidragit med en artikel om den svenska vitheten i relation till svensk antirasism och till Sverige som världens största adoptionsland.

https://www.routledge.com/Routledge-Handbook-of-Critical-Studies-in-Whiteness/Hunter-Westhuizen/p/book/9780367403799

”This handbook offers a unique decolonial take on the field of Critical Whiteness Studies by rehistoricising and re-spatialising the study of bodies and identities in the world system of coloniality.

Situating the critical study of whiteness as a core intellectual pillar in a broadly based project for racial and social justice, the volume understands whiteness as elaborated in global coloniality through epistemology, ideology and governmentality at the intersections with heteropatriarchy and capitalism. The diverse contributions present Black and other racially diverse scholarship as crucial to the field. 

The focus of inquiry is expanded beyond Northern Anglophone contexts to challenge centre/margin relations, examining whiteness in the Caribbean, South Africa and the African continent, Asia, the Middle East as well as in the United States and parts of Europe. Providing a transdisciplinary approach and addressing debates about knowledges, black and white subjectivities and newly defensive forms of whiteness, as seen in the rise of the Radical Right, the handbook deepens our understanding of power, place, and culture in coloniality.”

(…)

”Our world is in turmoil. We live in the accumulated pain and emboldened geopolitical violence of 500 years of colonial history. This volume does not offer any balm for white wounds. Rather it is an insurgent call for racial justice. Bringing together a breadth of voices from across the Global North and South, the editors ask readers to critically reflect upon the connections and separations of the world through the varied formations of whiteness. This extraordinary volume is a provocation, a challenge, and a conversation, offering new constellations of possibilities to approach the field of critical whiteness studies; to interrogate whiteness within the calculated balances and sacrificial structures of the world; and to consider whiteness in relation, a method of working through the interpersonal. The chapters rumble with a thoughtful intensity that both activists and intellectuals require to carry forth visions of radical change, especially in these times when events in one part of the world cascades in another.

Nalini Mohabir, Concordia University”

Västerviks-Tidningen skriver om Catrin Lundströms och min bok ”Vit melankoli” på ledarplats

Ledarskribenten Mathias Bred skriver idag om den svenska kritiska ras- och vithetsforskningen i Västerviks-Tidningen och omnämner bl a Catrin Lundströms och min bok ”Vit melankoli. En analys av en nation i kris”:

https://vt.se/bli-prenumerant/artikel/re02w4wl

”Det har blossat upp en debatt om kritiska vithetsstudier. Detta är numera ett ämne som kan läsas vid universitetet. Stockholms universitet har under hösten gett en kurs om vithetsnormer i nordiskt sammanhang.

Medan tillskyndarna menar att vithetsstudier krävs för att förstå rasism menar andra att vithetsstudier är rasism. Förmodligen har båda rätt. 

Vithetsstudier är ett utskott på den familj av kritiska studier som uppstod vid västerländska universitet på 60- och 70-talen. I grunden finns en vilja att avslöja och därmed undanröja förtryckande strukturer, inte sällan i språket. Det anspråket måste sägas vara gott. 

Ett problem är att kritiska kulturstudier präglas av anglosaxiska och i synnerhet då amerikanska erfarenheter. Besattheten vid just vithet som grund för rasism blir förståelig sett till USA:s historia. Landet har en helt annan historia än Europa när det kommer till slaveri, segregation och tänkande i rastermer. 

Men vithetsstudier kan tillföra något utanför en amerikansk kontext. Ett exempel är boken ”Vit melankoli. En analys av en nation i kris” (Makadam förlag 2020). Där beskriver forskarna Tobias Hübinette och Catrin Lundström hur självförståelse kopplat till etnisk särart präglat Sverige under folkhemsperioden och därefter. Det är en bok som för fram tänkvärda teser och som hjälper oss förstå dagens samhälle bättre. 

Tobias Hübinette, till vardags verksam vid Karlstad universitet, är med i senaste avsnittet av Ivar Arpis podd ”Rak höger” där de två diskuterar just vithetsstudier och forskning kring ras. Det är ett program väl värt att lyssna på. En påminnelse om att två personer med väldigt olika utgångspunkter och perspektiv kan förstå varandra om det finns en välvilja.”

(…)

”Trots kritiken kan vi vara förvissade om att vithetsstudier kommer att etableras på fler högskolor. Intresset bland akademiker verkar stort. Idéerna och perspektiven har funnits närvarande i flera humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen sedan tidigt 2000-tal. Vi kan därför anta att debatten kommer att fortsätta.”

Litteraturkritikern Yukiko Duke skriver om den nyligen bortgångna bell hooks i dagens SvD

Litteraturkritikern Yukiko Duke skriver idag i SvD om den nyligen bortgångna bell hooks, som gav ut ett 30-tal böcker och ett stort antal andra texter.

Själv har jag under alla år som både aktivist, debattör, student, lärare och forskare läst och inspirerats av hooks många böcker och texter – artikeln ”Eating the Other. Desire and resistance” är t ex en klassiker inom den postkoloniala feministiska forskningen medan boken ”Killing rage. Ending racism” likaså är en klassiker inom ras- och vithetsforskningen och boken ”Teaching to transgress” inom den dekoloniala och kritiska pedagogiska forskningen o s v.

I min bok ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” dyker hooks förståelse för vithet som ”white terror” upp när jag analyserar hur en del icke-vita svenska författare skriver fram den svenska vitheten. Jag tar avstamp i artikeln “Representing whiteness in the black imagination” där hooks, med exempel hämtade från den svarta amerikanska litteraturen såsom Toni Morrisons roman ”Beloved”, menar att den amerikanska vitheten kan framstå som hotfull och våldsam för svarta och icke-vita amerikaner på grund av det kollektiva minnet av slaveriet, segregationen, diskrimineringen och våldet men att vithet som terror samtidigt är något som vita amerikaner har svårt att ta till sig då de inte är särskilt medvetna om hur svarta och icke-vita amerikaner upplever vithet:

“Socialized to believe the fantasy, that whiteness represents goodness and all that is benign and non-threatening, many white people assume this is the way black people conceptualize whiteness. They do not imagine that the way whiteness makes its presence felt in black life, most often as terrorizing imposition, a power that wounds, hurts, tortures, is a reality that disrupts the fantasy of whiteness as representing goodness. Collectively, black people remain rather silent about representations of whiteness in the black imagination. As in the old days of racial segregation where black folks learned to ”wear the mask,” many of us pretend to be comfortable in the face of whiteness only to turn our backs and give expression to intense levels of discomfort. Especially talked about is the representation of whiteness as terrorizing.”

“White terror” i det svenska nutidssammanhanget handlar enligt min analys om de kombinerade uttrycken och effekterna av arvet efter det svenska rastänkandet, det potentiellt fysiska och fr a psykisk-existentiella hotet som emanerar från den svenska extremhögern liksom de aggregerade erfarenheterna av den svenska vardagsrasismen och den svenska rasdiskrimineringen och av att bo och leva i ett hypersegregerat och rasstratifierat samtida Sverige.

https://www.svd.se/hon-frigjorde-feminismen-fran-tunga-teoribyggen

”Hon hade ett alldeles eget sätt att skriva, fjärran alla klämkäcka, propagandistiska slagordstexter och tröglästa, tunga teoribyggen. Hon skrev, som den poet hon var, med ett exakt och sinnligt språk och utgick nästan alltid från sig själv, sina egna minnen och erfarenheter. Det är hennes genomlevda verklighet som ger de teoretiska resonemangen tyngd.

bell hooks föddes 1952 som Gloria Jean Watkins, det fjärde barnet av sex i en arbetarklassfamilj i den amerikanska Södern. Hon växte upp i den lilla, strängt rassegregerade staden Hopkinsville i Kentucky på 1960-talet, då medborgarrättsrörelsen växte sig allt starkare. hooks återkommer ofta till barndomen i sina böcker, till ett hem där hon inte kände sig älskad, och ett samhälle på väg att slitas sönder av rasmotsättningar. Hennes räddning blev litteraturen, som hon upptäckte tidigt. För att få vara ifred med sina böcker gömde hon sig på familjens vind. Det var där hon upptäckte Emily Dickinsons dikter, och fick upp ögonen för poesins kraft.

Efter gymnasiet fick bell hooks ett stipendium till det prestigefyllda Stanforduniversitetet i Kalifornien. Hon trodde att det förment liberala Kalifornien skulle vara en mer tillåtande miljö att befinna sig i, men insåg till sin stora förvåning att hennes omgivning var repressivt tolerant. Som svart kvinna från arbetarklassen accepterades hon bara så länge hon rättade sig efter den vita majoritetens regler. Frustrationen fick henne att som 19-åring börja skriva ”Ain’t I a woman: Black women and feminism”, som hon fick sitt stora genombrott med 1981.

För att hedra sin orädda och stolta gammelmormor tog hon hennes namn som pseudonym. Och för att tona ner författarens betydelse och rikta läsarens uppmärksamhet mot innehållet, valde hon att skriva namnet helt med gemener. Boken gjorde henne i ett slag till en förgrundsgestalt inom feminismen, men istället för att bli aktivist på heltid, fortsatte hooks hela livet att undervisa.

För henne, som kom från lågutbildad, svart arbetarklass, var undervisandet en form av politiskt motstånd. Därför nobbade hon tjänster vid elituniversiteten för att istället bli professor vid Berea College, det första college i södern som accepterade svarta studenter.”

Ny bok om ras och vithet i den svenska skolan

Någon gång under en högskolelärares och forskares yrkesliv förväntas en mer eller mindre författa en lärobok och nu har Catrin Lundström och jag gjort just det tillsammans:

Det handlar om boken ”Den färgblinda skolan. Ras och vithet i svensk utbildning” som Natur & Kultur ger ut någon gång under nästa år och som handlar om västvärldens mest (ras)segregerade och (ras)ojämlika skola sedd utifrån ett ras- och vithetsperspektiv.

Sedan kan en färgblind antirasistisk vän av ordning så klart fråga sig – men vad har ras och vithet egentligen med den svenska skolan att göra? Och förhoppningsvis har vi lyckats besvara den frågan i vår kommande bok.

Om att bli citerad av ”kändisar” inom den anglo-amerikanska kritiska ras- och vithetsforskningen

Det är verkligen inte varje dag som en blir citerad av och refererad till av en ”kändis” inom den engelskspråkiga kritiska ras- och vithetsforskningen som dessutom tillhör UC Berkeley: 

Det handlar för min del om Zeus Leonardo, som är en av de ledande forskarna inom ras- och vithetsforskningen i relation till utbildningsfrågor och tillsammans med Blanca Gamez-Djokic har Leonardo i en artikel om vita kvinnliga lärare i den akademiska tidskriften Teachers College Record (som ges ut av Columbia University) använt sig av Lennart Räterlincks och min artikel ”Race performativity and melancholic whiteness in contemporary Sweden”. I artikeln förekommer Lennart och jag i sällskap med bl a Judith Butler, David Eng, Shinhee Han, Anne Cheng, Michalinos Zembylas, Sara Ahmed och Richard Dyer – d v s vi är i s k ”fint sällskap”.

Den engelsktalande världens kritiska ras- och vithetsforskare, och särskilt ”kändisarna”, brukar annars nästan enbart citera och referera varandra och svenska forskare bryr de sig i stort sett aldrig om vilket inte minst beror på att så få svenska forskare ägnar sig åt kritisk ras- och vithetsforskning och än färre av dem publicerar sig på engelska.

För ett år sedan kom Catrin Lundströms och min bok “Vit melankoli. En analys av en nation i kris” ut 

För nästan exakt ett år sedan kom Catrin Lundströms och min bok “Vit melankoli. En analys av en nation i kris” ut och snart behöver den redan nytryckas. Boken toppar fortfarande ett år senare Makadam förlags försäljningslista hos de digitala nätbokhandlarna – den ligger nästan alltid antingen etta, tvåa eller trea och ibland på fjärde plats.

Boken har dessutom hittills omnämnts och citerats i 40-talet medietexter och recenserats i 15-talet tidningar och tidskrifter plus av och i SVT (Kulturnyheterna) och ytterligare (ännu ej publicerade) anmälningar väntar.

Därtill har boken redan blivit kurslitteratur vid flera högskolekurser (och bl a i kurser som handlar om vithet och om kriser) och Catrin och jag har tillsammans hunnit presentera boken i ett flertal olika sammanhang – senast idag exempelvis presenterade vi boken och dess innehåll för Folkhälsomyndigheten.

Det ska då sägas att ”normalt” säljer akademiska böcker sällan så här bra och än mindre uppmärksammas de så här mycket i media och i offentligheten och fr a inte publikationer som handlar om ras och vithet.

Stort reportage om den kritiska vithetsforskningens ställning inom den svenska högskolevärlden

SvD:s Elisabet Andersson rapporterar idag om det ökande intresset för den kritiska vithetsforskningen vid landets högskolor och intervjuar konstvetaren Jeff Werner med anledning av Jeffs nya kurs i ämnet vid Stockholms universitet.

Den kritiska vithetsforskningen växte fram inom den engelsktalande akademin på 1980- och 90-talen (och betecknande nog samtidigt som maskulinitetsforskningen växte fram – både vithetsforskningen och maskulinitetsforskningen studerar då den överordnade normen) och började introduceras i Sverige och inom den svenska forskarvärlden på 00-talet men det skulle dröja ända tills höstterminen 2021 innan den första renodlade svenska högskolekursen i kritiska vithetsstudier såg dagens ljus (d v s Jeffs kurs).

Vid Karlstads universitet ges sedan höstterminen 2020 den första renodlade svenska högskolekursen i kritisk rasforskning, som betraktas som än mer kontroversiellt i en svensk kontext – d v s den kritiska vithetsforskningen är trots allt numera mer accepterad än den kritiska rasforskningen inom den svenska forskarvärlden och i Sverige i stort.

För ordningens (och sanningens skull) ska det dock sägas att “Modernist legacies and constructions of whiteness”, som gavs vid Kungl. Konsthögskolan i Stockholm 2016-17 och som Donatella Bernardi initierade, samt kursen Litteratur och vithetskritik, som gavs vid Göteborg universitet 2018 och som Therese Svensson initierade, var de första högskolekurserna i kritisk vithetsforskning och själv undervisade jag vid båda dessa kurser liksom att jag för närvarande undervisar vid kursen i kritisk rasforskning vid Karlstads universitet.

https://www.svd.se/nu-startar-forsta-svenska-kursen-i-vithetsstudier

”Det har länge varit självklart i den anglosaxiska världen. Nu kommer den första svenska universitetskursen i kritiska vithetsstudier. Men vad är vithetsstudier egentligen och varför väcker det irritation?”

(…)

”På 2000-talet har det kommit en handfull svenska avhandlingar med vithetsperspektiv. Filmvetaren Hynek Pallas har skrivit ”Vithet i svensk spelfilm 1989– 2010”. Idéhistorikern Håkan Blomqvist använde begreppet ”socialistisk vithet” i sin avhandling om rasism och antisemitism i svensk arbetarrörelse. Förra året kom litteraturvetaren Therese Svenssons avhandling ”Vithetens koagulerade hjärta”, med en vithetskritisk blick på verk av bland andra Hjalmar Söderberg och Karin Boye. Men det är fortfarande ett mindre antal forskare som arbetar med kritiska vithetsperspektiv. 

(…)

Kritiska vithetsperspektiv på nordisk kultur” ges på Stockholms universitet. Sedan tidigare finns en kurs om kritiska rasstudier och feministisk postkolonialism på Karlstads universitet.”

”Det talas om ”arga vita män”, ”vit innerstad” och ”vit flykt” från bostadsområden. I våras skapade ”Vita havet” på Konstfack debatt om en vit konstvärld med dolda normer. På Elverket Dansens hus är det snart premiär för ”Cosmic Latte”; dansföreställningen utspelas i en utopisk framtid där kategoriseringar som ”svart” och ”vit” inte existerar. 

Nästa vecka startar den första svenska universitetskursen i kritiska vithetsstudier. Men utforskande av vithetsbegreppet har inte haft någon självklar plats i den svenska, akademiska världen. 

– Det har varit jättesvårt att få forskningsmedel för den här typen av arbeten. Det här är ett forskningsfält som institutionaliserades redan på 1990-talet i den anglosaxiska världen, och det är sällan vi ser sådan eftersläpning i Sverige när det gäller nya teoretiska perspektiv, säger Jeff Werner, professor i konstvetenskap vid Stockholms universitet och ansvarig för kursen. 

Han är även författare till den nya boken ”Kritvit?”. Boken är en introduktion till kritiska vithetsstudier där han skriver om föreställningar om vithet och svenskhet, men också om den vita färgens symbolik. 

Kritiska vithetsperspektiv handlar bland annat om att granska hur föreställningar om gemenskap och normalitet konstrueras och verkar i samhället, säger han. 

Varför behövs det? 

– Det blir ofta konflikter kring de här frågorna, exempelvis när svenskhet diskuteras och när diskussioner om rasstereotyper kommer upp. Men det som blir osynligt i de här konflikterna är det normativa centrumet, ”det vita vi:et”. 

Jeff Werner säger att syftet är att studera vit hegemoni, inte att vara kritisk till vithet. 

– Det handlar om att granska fenomenet vithet och hur människor pekas ut som vita eller icke-vita. 

Det handlar om vithet som maktordning, men det handlar också om vithetens symbolik i film, bildkonst eller litteratur. I boken skriver han bland annat om skönhetstävlingar, föreställningar om blond design och bilder av Jesus; på 1930- och 40-talen kritiserades konstnären Bror Hjorth för att hans Kristusfigurer inte var tillräckligt ljushyllta. Det handlar om den vita färgens symbolik i kristen västerländsk kultur, där vitt bland annat står för ärlighet, upplysning och transparens, och gamla rasideologiska idéer om att vithet i betydelsen renhet kan kopplas samman med en vit ras. 

Idag kan stadsdelar uppfattas som vita eller icke-vita, och frågan är vad som gör att människor definieras som vita. 

– Föreställningen om vem som är vit omförhandlas hela tiden. Hudfärgen är en faktor. Men det finns en massa andra saker som också spelar in. Det är kopplat till seder och bruk, kläder och religion och en mängd fenomen. Det är något som gått till på olika sätt i olika tider. 

Men riskerar man inte att hamna i en fixering vid hudfärg? 

– Människor noterar utseenden och skillnader, vi noterar vilka som har mörkare hy och vilka som har ljusare. Det är inget problematiskt med det, det är en del av vår perception. Det är först när vi knyter det till föreställningar om exempelvis förmågor eller intelligens som det blir problematiskt. Genom historien har vithet haft en koppling till makt; arbetare har ansetts mindre vita än övre medelklass och överklass. Men på 1930-talet kom den svenska arbetaren att framställas med allt ljusare hudfärg. 

– Jag tänker att det hänger ihop med ändrade maktförhållanden. Med en mer fullständig parlamentarism på 1920-talet där arbetarklassen blir representerad och så småningom tar makten genom socialdemokratin. 

Jeff Werner började intressera sig för vithetsstudier när han bodde i USA för 20 år sedan. Men det går inte att bara flytta över anglosaxisk forskning till svenska förhållanden, säger han och konstaterar att diskussionerna och föreställningarna om vithet ser annorlunda ut i Storbritannien och USA än i Sverige. 

Han skrev ”Kritvit?” för att det saknades en introducerande bok på svenska, men också för att han tycker att han sett en del slarv i den svenska debatten på senare är. Det har exempelvis dragits en rak linje från Carl von Linnés klassificeringssystem till 1800-talets rasideologiska forskning. Samtidigt har debatten om utställningshallen ”Vita havet” på Konstfack aktualiserat frågan om den vita konstvärlden. 

Du skriver om konstmuseer som några av de ”vitaste av västerländska institutioner”. Vad menar du med det? 

– Museerna är i runda slängar en 1800-talskonstruktion. De växte fram i dialog med den moderna vetenskapen och det moderna samhället, och hade rollen att visa det bästa av den västerländska kulturhistorien. De konstruerade på så sätt en historia som var väldigt sammanflätad med ras under 1800-talet. Det som inte tillhörde den civilisationshistorien stängdes ute och hamnade på etnografiska museer. Föreställningen om skillnaden mellan konst och kulturföremål är så formerad, och uppgörelsen med det arvet har kommit väldigt sent. 

Han tillägger att konst ofta visats i museer byggda i klassicistisk stil, som anspelar på den vita antiken, och i 1900-talets vita utställningssalar. 

– På ett kanske lite slumpartat sätt flätas det samman med föreställningar om vitt som en neutral färg. Det är inte så att man börjar måla rummen vita för att uttrycka vit överhöghet på något sätt, men den vita färgens symbolik spelar med i de betydelsebildningar som uppstår. 

På 2000-talet har det kommit en handfull svenska avhandlingar med vithetsperspektiv. Filmvetaren Hynek Pallas har skrivit ”Vithet i svensk spelfilm 1989– 2010”. Idéhistorikern Håkan Blomqvist använde begreppet ”socialistisk vithet” i sin avhandling om rasism och antisemitism i svensk arbetarrörelse. Förra året kom litteraturvetaren Therese Svenssons avhandling ”Vithetens koagulerade hjärta”, med en vithetskritisk blick på verk av bland andra Hjalmar Söderberg och Karin Boye. Men det är fortfarande ett mindre antal forskare som arbetar med kritiska vithetsperspektiv. 

– I Sverige brukar vi vara ganska receptiva när det gäller nya teoretiska perspektiv, och ibland också i fronten. Men det här har väl uppfattats som lite obehagligt och problematiskt, säger Jeff Werner som menar att det bland annat handlar om att Sverige har en speciell historia av rasforskning. 

Under 1900-talet gick Sverige från att vara ett land besatt av rasforskning till att bli ett land som uppfattar sig som ett av världens mest antirasistiska. Det svenska färgblinda idealet, där hudfärg inte ska spela roll, har också gjort det svårt att ägna sig åt kritiska vithetsstudier, menar han. 

Kritiska vithetsstudier kan väcka irritation av flera skäl. Sara Ahmed, som själv är ett viktigt namn inom anglosaxisk vithetsforskning, har varnat för att intresset för vithet kan leda till en vit narcissism. Vissa menar att det blir en fokusering som i förlängningen kan leda till ökad rasism. 

I Sverige reagerade statsvetarprofessor Bo Rothstein starkt efter en artikel i universitetstidningen GU-journalen om forskarnätverket ”Vitkrit” i Göteborg. Han kopplade ihop vithetsstudier med kränkthetsstudier. Andra varnar för att intresset för vithet kan skymma frågor om klass. 

Gunlög Fur, professor vid Institutionen för kulturvetenskaper vid Linnéuniversitetet, ser inte vithetsstudier som något kontroversiellt.” 

Studentlitteratur bjuder in till en digital, offentlig bokrelease om svensk vithetsforskning

Onsdagen den 18 augusti mellan kl. 15-17 arrangerar bokförlaget Studentlitteratur en bokrelease med anledning av att konstvetaren Jeff Werner utkommer med boken ”Kritvit? Kritiska vithetsperspektiv i teori och praktik” som totalt fyra forskare deltar i utöver författaren, vilka presenterar sin forskning om ras och vithet.  

Alla är välkomna att delta och ingen föranmälan krävs:

https://www.studentlitteratur.se/om-oss/om-studentlitteratur/kurslitteratur/evenemang/release-kritvit/

Vad avses egentligen med vithet när det används inom akademisk forskning och samhällsdebatt? Och hur kan vithet som analytiskt begrepp användas i studier av Sverige och svenska företeelser, i nutiden och i historien? Vad, som annars är svårupptäckt, kan synliggöras genom kritiska vithetsperspektiv. Detta slags teoretiska, metodologiska och praktiska problem står i fokus i Kritvit? Boken introducerar kritisk vithetsteori anpassad efter svenska förhållanden. Den prövar i ett antal konkreta tillämpningar hur vithetsperspektiv kan användas för att studera bland annat skönhetstävlingar och fototeknik, antik konst och modern design, reklamfilm och anatomiundervisning, förorter och tv-serier, bilder av kungar och gjuteriarbetare, ungdomsböcker och film. Boken vänder sig i första hand till studenter inom humaniora och samhällsvetenskap men passar också som introduktion för alla som vill orientera sig om kritiska vithetsperspektiv.

Program:

15.00-15.10 Introduktion av Jeff Werner

15.10-15.30 Jeff Werner talar om kapitlet Djungelpojkens vithet

15.30-15.50 Therese Svensson talar om Lubbe Nordström och vithet

15.50-16.10 Håkan Blomqvist talar om vit socialism

16.10-16.30 Tobias Hübinette talar om vita rasoptimister

16.30-16.50 Catrin Lundström talar om vit melankoli

16.50-17.00 Frågor från publiken

I december 2021 utkommer ”Routledge Handbook of Critical Studies in Whiteness”

In December 2021 Routledge will publish ”Routledge Handbook of Critical Studies in Whiteness” which is edited by Shona Hunter and Christi van der Westhuizen:

https://www.routledge.com/Routledge-Handbook-of-Critical-Studies-in-Whiteness/Hunter-Westhuizen/p/book/9780367403799

https://www.routledge.com/Routledge-Handbook-of-Critical-Studies-in-Whiteness/Hunter-Westhuizen/p/book/9780367403799

“This handbook offers a unique decolonial take on the field of Critical Whiteness Studies by re-historicising and re-spatialising the study of bodies and identities in the world system of coloniality.

Situating the critical study of whiteness as a core intellectual pillar in a broadly-based project for racial and social justice, the volume understands whiteness as elaborated in global coloniality through epistemology, ideology and governmentality at the intersections with heteropatriarchy and capitalism. The diverse contributions present Black and other racially diverse scholarship as crucial to the field. The focus of inquiry is expanded beyond Northern Anglophone contexts to challenge centre/margin relations, examining whiteness in the Caribbean, South Africa and the African continent, Asia, the Middle East as well as in the USA, Scandinavia and parts of Europe. Providing a transdisciplinary approach and addressing debates about knowledges, black and white subjectivities and newly defensive forms of whiteness, as seen in the rise of the Radical Right, the handbook deepens our understanding of power, place and culture in coloniality.

This book will be an invaluable resource for researchers, advanced students and scholars in the fields of Education, History, Sociology, Anthropology, Psychology, Political Sciences, Philosophy, Critical Race Theory, Feminist and Gender Studies, Postcolonial and Decolonial Studies, Security Studies, Migration Studies, Media Studies, Indigenous Studies, Cultural Studies, Critical Diversity Studies, and African, Latin American, Asian, American, British and European Studies.

Shona Hunter and Christi van der Westhuizen: Preface

1. Shona Hunter and Christi van der Westhuizen: Viral Whiteness: 21st Century Global Colonialities

Part I Onto-Epistemologies: Theory Against Whiteness

Part I Introduction 

2. Arun Saldanha: Emerging Whiteness in Early-Modern India: A Nietzschean Reading of Jan Huygen van Linschoten 

3. Sherene H. Razack: Whiteness, Christianity and Anti-Muslim Racism

4. Katalin Halász: Affects in Making White Womanhood 

5. Mark Schmitt: What Do Cultural Figurations Know About Global Whiteness?

Part II Conspiracies: Ideologies Reinforcing Whiteness 

Part II Introduction 

6. Sitara Thobani: Trans/Nationalist Convergences: Hindu Nationalism, Trump’s America and the Many Shades of Whiteness

7. Ashley A. Mattheis: TradCulture: Reproducing Whiteness and Neo-Fascism Through Gendered Discourse Online

8. Kendra Marston: Hating Meghan Markle: Drawing the Boundaries of British Whiteness Against Postfeminist Femininity

9. Mandisi Majavu: Colour-Blind Ideologies: The Whiteness of Liberalism and Socialism 

10. Ilan Pappé: Zionism as a Movement of Whiteness: Race and Colour in the Zionist Project 

Part III Colonialities: Permutations of Whiteness Over Time 

Part III Introduction 

11. Shefali Chandra: How (Not) to Become White

12. Tobias Hübinette: ‘Good Sweden’: Transracial Adoption and the Construction of Swedish Whiteness and White Antiracism

13. Yasuko Takezawa: Japan’s Modernisation and Self Construction Between White and Yellow

14. Yasuko Takezawa: The Evolution of Whiteness in Zimbabwe: Any White Will Do?

Part IV Intersectionalities: Differences (De)stabilising Whiteness

Part IV Introduction 

15. Theo Sonnekus: ‘Africa is Not for Sissies’: The Race for Dominance Between White Masculinities in South Africa

16. Katerina Deliovsky: White Femininity, Black Masculinity and Imperial Sex/Romance Tourism: Resisting ‘Whitestream’ Feminism’s Single Story

17. Lwando Scott: Paradoxes of Racism: Whiteness in Gay Pages Magazine

18. Neema Begum, Aurelien Mondon and Aaron Winter: Between the ‘Left Behind’ and ‘The People’: Racism, Populism and the Construction of the ‘White Working Class’ in the Context of Brexit 

Part V Governmentalities: Formations, Reproductions and Refusals of Whiteness 

Part V Introduction 

19. Amrita Pande: Assisted Reproduction and Assisted Whiteness

20. Georgie Wemyss: British Indian Seafarers, Bordering and Belonging 

21. Sarah Heinz: Making Yourself at Home: Performances of Whiteness in Cultural Production about Home and Homemaking Practices

22. Jamie Kherbaoui and Brittany Aronson: Bleeding Through the Band-Aid: The White Saviour Industrial Complex 

23. Javeria Khadija Shah: An Ecological Exploration of Whiteness: Using Imperial Hegemony and Racial Socialisation to Examine Lived Experiences and Social Performativity of Melanated Communities

Part VI Provocations: Debates and Dilemmas 

Part VI Introduction 

24. Bernard Matolino: Curtailing Imagination: Modern African Philosophy’s Struggle Against Whiteness

25. Amanpreet Ahluwalia: ‘The Feeling in My Chest’: Unblocking Space for People of Colour in Critical Whiteness Studies

26. Samantha Vice: Integrity, Self-Respect, and White Privilege

27. Phillip W. Gray: Whiteness as Resistance: The Intersectionality of the ‘Alt-Right’

28. Colleen E. Boucher and Cheryl E. Matias: An Evolutionary Terror: A Critical Examination of Emboldened Whiteness and Race Evasion 

Michelle Fine and William E. Cross Jr.: Epilogue. Reflections

Reviews:

”This collection offers, at long last, the foundation of a genuinely transnational as well as transdisciplinary conversation about whiteness. The editors have curated an extraordinary range of work from a new generation of writers who bring creative, intuitive and analytical insights to bear on a subject that has evaded sustained critique for too long. The book will infuriate those who are invested in maintaining the status quo; it will only encourage those who are determined to act together to change it.”

Vron Ware

”This handbook provides a compelling, multi-level and wide-ranging investigation of the many ways in which white supremacy has ineluctably always been central to the notion of ‘race’ and racism in its various dehumanising and ever-destructive guises. Drawing on the insights of authors from a wide range of countries, contexts, and disciplines, this insightfully curated collection of chapters makes for captivating reading and adds significantly to extant scholarship on racism. This scholarly tour de force will undoubtedly become an important reference for scholars with an interest in the field whiteness and racism and the ever-changing articulations of racism.” 

Norman DuncanProfessor of Psychology; Critical Race Scholar; Co-editor of ‘Race, Memory, and the Apartheid Archive’.

”What a wide-ranging and fiery examination of whiteness; its intersections, infusions and leaching logics across time, place and systems of colonial and racial domination. Apartheid, Hindu nationalism, indigenous genocide, oceanic colonialism and Goa, Meghan Markle, post-feminism, philosophical entrapment and Zionism are some of the topics through which authors complicate and decolonise critical whiteness studies. Drawing out theorising into activism, crucially the collection offers strategies towards a more equitable social world. A treasure trove for teachers, students and activists.”

Yasmin GunaratnamReader Goldsmiths College, author of Researching Race and Ethnicity and Death and the Migrant. 

”It is hard to think of a more necessary critical renewal of whiteness studies than that presented in this detailed, challenging and incredibly insightful book. Authoritative and innovative, the editors and authors have done a great service to the topic and our understanding of it.” 

Professor Nasar MeerUniversity of Edinburgh, Editor of Whiteness and Nationalism

”Our world is in turmoil. We in live in the accumulated pain and emboldened geopolitical violence of 500 years of colonial history. This volume does not offer any balm for white wounds. Rather it is an insurgent call for racial justice. Bringing together a breadth of voices from across the Global North and South, the editors ask readers to critically reflect upon the connections and separations of the world through the varied formations of whiteness. This extraordinary volume is a provocation, a challenge, and a conversation, offering new constellations of possibilities to approach the field of critical whiteness studies; to interrogate whiteness within the calculated balances and sacrificial structures of the world; and to consider whiteness in relation, a method of working through the interpersonal. The chapters rumble with a thoughtful intensity that both activists and intellectuals require to carry forth visions of radical change, especially in these times when events in one part of the world cascades in another.” 

Nalini MohabirConcordia University, co-editor of The Fire that Time: Transnational Black Radicalism and the Sir George Williams Occupation

Om uttrycket ”vita svenskar”

Hur ska majoritetsinvånarna i Sverige egentligen benämnas utseendemässigt sätt? Jag vet så klart att många majoritetsinvånare skämtsamt kan säga att de är rosa, skära och dessutom röda på sommaren men utöver det?


Mot bakgrund av M-riksdagsledamoten Lars Beckmans famösa tweet om ”vita svenska män” ger en sökning i två textdatabaser vid handen att det var mycket ovanligt med uttrycket ”vita svenskar” före 2011-12 – d v s innan dess förekom knappt detta uttryck åtminstone inte i tryckt svenskspråkig tidnings- och tidskriftstext – utan i stället användes det eufemistiska uttrycket ”etniska svenskar” (vilket ju fortfarande sker).


Tidigare var det antagligen så självklart att svenskarna var vita att det inte ens behövde sägas eller skrivas ut – Sverige var då fram tills 1970-talet ett av västvärldens mest rasligt homogena länder medan landet idag är västvärldens mest rasligt heterogena land efter USA.


Inte ens den svenska extremhögern talade f ö tidigare om svenskarna som vita särskilt ofta – det var egentligen först den militanta naziströrelse som uppstod på 90-talet som började göra det i form av fr a Vitt ariskt motstånd och senare liknande grupperingar.


Fram tills 2015 sker i alla fall en uppgång i förekomsten av uttrycket ”vita svenskar” och sannolikt har denna uppgång att göra med att en del svenska forskare börjar förespråka användningen av ett kritiskt ras- och vithetsforskningsperspektiv liksom med Orten-rörelsen. Efter 2015 går bruket av uttrycket sedan gradvis ned och antagligen då det är fr om 2016 efter det s k flyktingkrisåret som TAN-högern växer fram sakta men säkert men år 2020 sker ännu en uppgång p g a BLM-rörelsen.


Själv myntade jag och började bruka uttrycket ”majoritetssvenskar” fr o m 2013 för att dels undvika uttrycket ”etniska svenskar” och andra liknande omskrivningar såsom ”pursvenskar”, ”äktsvenskar” och ”ursvenskar” och för att dels slippa all kritik när jag tidigare explicit använde uttrycket ”vita svenskar”. Fram tills nyligen blev nämligen väldigt många majoritetsinvånare, och både på vänster- och högerkanten, generellt irriterade för att inte säga vreda och i vissa fall nästan hatiska när de explicit benämndes som vita.


Det var i samband med en studie som handlade om hur vita majoritetsinvånare upplever den nya heterogena samtiden, som genomfördes runtom i Västeuropa och som Soros stiftelse OSF finansierade, som jag började använda termen ”majoritetssvenskar”. Jag minns fortfarande ett planeringsmöte på OSF:s kontor i London där britterna var helt chockade över att det inte gick att tala om vita personer på svenska och ej heller på t ex tyska, franska eller nederländska utan i stället använde alla vi icke-brittiska forskare språkliga omskrivningar av olika slag på våra respektive språk. Det är helt enkelt inte socialt accepterat, och knappt ej heller i forskningssammanhang, att tala om vita personer i större delen av Europa utanför Storbritannien.


Så frågan är väl nu vad Beckmans tweet innebär rent språkligt inför framtiden för uttrycket ”vita svenskar” var då fram tills nyligen rejält kontroversiellt att bruka.