Kategori: vithet

Hur ska en person som kan passera som vit benämnas på svenska? Svensk? Pursvensk? Etnisk svensk? Eller majoritetssvensk?

På samma sätt som att det ännu inte finns någon överenskommen beteckning på personer som inte kan passera som vita (rasifierade, POC, mörkhyade, icke-vita o s v) så finns det ännu inte någon överenskommen benämning på personer som kan passera som vita inom den svensktalande gemenskapen.

Då de allra flesta svensktalande värjer sig mot eller t o m är helt emot att tala om vita svenskar på grund av den rådande hegemoniska färgblinda antirasismen som tabuiserar allt tal om ras (och vithet) på svenska verkar det just nu finnas tre konkurrerande termer utöver att helt enkelt bara säga svenskar (som oftast just betyder vita svenskar): pursvenskar, etniska svenskar och majoritetssvenskar.

Termen pursvensk är den äldsta beteckningen och går tillbaka ända till 30-talet att döma av Kungl. bibliotekets stora artikeldatabas Svenska dagstidningar som täcker 10 000-tals artiklar i 100-tals svenskspråkiga tidningar. Som det verkar har termen ofta använts humoristiskt och/eller ”kärvänligt” och så verkar fortfarande vara fallet – d v s beteckningen används gärna ”med glimten i ögat” och ofta inom högerradikala sammanhang. Det är dock oklart vad motsatsen till pursvensk heter och en person som använde denna term var Expressens Ulf Nilson i en uppmärksammad krönika från 2010 där han bl a skrev följande, vilket han både kritiserades och anmäldes för:

”Faktum är att vi, ja, svenskarna, faktiskt är på väg att avskaffa oss, om än sakta. Obs! att nu raljerar jag inte längre. Sverige har sen länge minskande befolkning, ja, om vi ser till pursvenskar. Varje par föder statistiskt sett färre än två barn, lika med minskning. Våra invandrare, numera omkring 20 procent, av vilka 400 000 muslimer (varav de allra flesta naturligtvis inte är islamister), föder betydligt fler. Det är oundvikligt att det muslimska inflytandet växer.”

Termen etnisk svensk dyker för första gången upp på 80-talet men får lite större spridning först på 1990- och 00-talen och fr a på 2010-talet och benämningen är uppenbarligen en eufemism för vit svensk, d v s den uppstod som ett ”snällare” och mindre ”brutalt” sätt att just säga vit svensk. Benämningen används ofta av minoritetspersoner som just ett ”artigt” och socialt accepterat sätt att säga vit svensk på. Det är dock oklart vad som är motsatsen till etnisk svensk och antagligen är det invandrare kort och gott, som ju också är en eufemism men för en icke-vit person vare sig personen ifråga är invandrad eller ej. En person som populariserade denna term var dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt som 2012 sade till TT att ”det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet”, vilket han både kritiserades och anmäldes för.

Termen majoritetssvensk har förekommit sporadiskt sedan 70-talets slut men slår igenom först på 2010-talet tack vare Charlotte Hyltén-Cavallius och min uppmärksammade studie om majoritetssvenskar i södra Botkyrka, som Open Society Foundations finansierade, och som troligen fortfarande utgör den största studien av vita svenskar sett till antalet informanter. Motsatsen till majoritetssvensk är då minoritetssvensk och såsom Hyltén-Cavallius och jag introducerade och operationaliserade dessa båda termer i vår studie så är definitionen av desamma medvetet öppen och flytande. En majoritetssvensk kan då mycket väl vara en infödd, vit svensk men också en person som identifierar sig med majoritetsbefolkningen eller identifieras med densamma. Sedan 2013, när jag själv började använda denna term systematiskt och till en början i relation till denna studie, är jag antagligen den svensktalande forskare som har använt termen allra mest frekvent och fr a allra mest medvetet och konsekvent och jag tycker mig kunna skönja att termen håller på att få en allt större spridning numera.

Ny studie av SD:s väljare

Tipsar gärna om sociologen Johanna Lindells och statsvetaren Lisa Pellings nya bok ”Det svenska missnöjet” som är den hittills största studien av SD:s kärnväljare runtom i landet. Boken bygger på samtal med 318 personer som bor och lever i några av de arbetarklass- och lägre medelklassdominerade valkretsar från Haparanda i norr till Landskrona i söder, där SD fick som mest röster i 2018 års val.

Inför 2014 års val genomförde etnologen Charlotte Hyltén-Cavallius och jag en liknande studie i södra Botkyrka på uppdrag av George Soros stiftelse Open Society Foundations som likaså försökte fånga varför fr a majoritetssvensk arbetarklass och lägre medelklass attraheras av högerpopulism och SD. Charlottes och min studie utmynnade i boken ”Europe’s white working class communities: Stockholm” (2014) och var fram tills nu den största vithetsstudien i ett svenskt sammanhang, d v s där det empiriska materialet bestod av (intervjuer och fokusgruppsamtal med) totalt 70 majoritetssvenskar.

Den mest kända studien av detta slag är då sociologen Arlie Russell Hochschilds bok ”Strangers in Their Own Land” från 2016 som handlar om Tea Party-rörelsens och Trumps anhängare i USA.

Det svenska missnöjet

”Tankesmedjan Arena Idé har knackat dörr på sex svenska orter där inkomsterna är låga och missnöjet stort. Det svenska missnöjet är resultatet av över trehundra samtal med människor i trapphus, i kök och på innergårdar. Från Haparanda i norr till Landskrona i söder, från glesbygdens Ljusnarsberg till hyreshusområdet i Sandvången. Det är de missnöjdas Sverige, med deras egna ord.

Människor har konkreta skäl att vara missnöjda. Affären har lagt ner, samhället har dragit sig tillbaka. Arbetsförmedlingen har tagit ner skylten i Ljusnarsberg, i Haparanda blir vägarna allt sämre, i hela landet är det långa väntetider i vården. Jobben har blivit färre och osäkrare, de äldre måste vrida och vända på varenda krona för att pensionen ska räcka till.

Vardagen har blivit otrygg, det har sprängts i portuppgången bredvid och man är rädd att gå ut när det är mörkt. Inget av detta har att göra med Sveriges invandringspolitik, egentligen. Ändå är det just invandringen som kommer upp i samtal efter samtal. Hur kan vi göra det möjligt att leva tillsammans i Sverige och lösa de samhällsproblem som i dag överskuggas av debatten om invandring?

Vår studie är inspirerad av en intervjustudie som genomfördes genom dörrknackning på tolv socioekonomiskt utsatta orter i Tyskland och Frankrike i september och oktober 2017. Den tysk-franska studien genomfördes av den tyska partipolitiskt oberoende tankesmedjan Das Progressive Zentrum med stöd av undersökningsföretaget Liegey Muller Pons i orter på glesbygden, i småstäder och i storstadsområden. På samtliga orter hade en stor andel väljare röstat på något av de främlingsfientliga missnöjespartierna Alternativ för Tyskland (AfD) eller Nationell samling (då fortfarande Front National).

Det svenska missnöjet är den första studien som undersöker missnöjda orter i Sverige med samma metod. Vi har dessutom kompletterat de frågor som ställdes i den tysk-franska studien med frågor om intervjupersonernas mediekonsumtion och tillit till medier. Vi har identifierat socioekonomiskt utsatta orter och valdistrikt, som samtidigt har en relativt hög andel väljare som röstade på Sverigedemokraterna i riksdagsvalet 2018. Precis som i den tysk-franska studien har intervjuer genomförts i två glesbygdsområden, två mindre städer och två storstäder.

Sammanlagt knackade intervjuarna på 1 911 dörrar – 351 personer uppgav att de inte ville svara på frågor och 318 ställde upp på intervju. Vid övriga dörrar var de boende inte hemma eller öppnade inte dörren av andra skäl. Intervjuerna har varat mellan sju minuter och drygt en timme. Alla intervjuer har utgått ifrån samma intervjuguide och intervjupersonerna har varit anonyma. Under samtliga intervjuer har intervjuaren fört anteckningar på papper eller i en telefon. De intervjupersoner som gett sitt tillstånd till det har också spelats in. Dessa intervjuer har senare transkriberats.”

Recension av min bok ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” i senaste Samlaren

Litteraturvetaren Therese Svensson recenserar min bok ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” (2019) i senaste numret/årgången av den litteraturvetenskapliga års(tid)skriften Samlaren och själv finner jag Thereses långa recension (OBS: detta är då bara ett utdrag) rättvisande.

Att som icke-litteraturvetare ta sig an den icke-vita svenskspråkiga (fiktions)litteraturen var sannerligen en utmaning som jag nog inte riktigt lyckades ro i land med till fullo och likaså var det en minst lika stor utmaning att genomföra ett så stort ras- och vithetskritiskt forskningsprojekt som det jag just genomförde med den närmast megalomaniska för att inte säga vansinniga ambitionen att under två års tid på halvtid (d v s på 50%) försöka hitta, läsa, tematisera, kategorisera och analysera varenda bokpublikation som en icke-vit svensk författare har utkommit med mellan 1969-2018 och därtill försöka redogöra för hur de svenska rasformationerna, rasstrukturerna, rashierarkierna och rasrelationerna har utvecklat sig och tagit sig uttryck under denna långa och omfattande tidsperiod:

”I takt med att en allt större andel fiktionslitteratur på den svenska bokmarknaden är författad av människor med någon form av personlig erfarenhet av utomeuropeisk migration till Sverige ökar behovet av en litteraturvetenskaplig praktik som kan ta sig an denna litteratur på professionella sätt. Att detta behov överhuvudtaget uppkommer kan härledas till det faktum att de svenskspråkiga litterära rummen så länge har präglats av det som sedan ungefär tio år tillbaka allt oftare benämns som vithet på svenska.”

(…)

”Den forskare som förmodligen framför allt förknippas med den svenskspråkiga ras- och vithetsforskningen är emellertid koreanologen Tobias Hübinette, som efter att ha redigerat ett par forskningsantologier nu utkommit med sin första monografi på ämnet ras och vithet i en svenskspråkig kontext.”

(…)

””Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” (2019) har som syfte att undersöka ”hur ras skrivs fram, förstås, görs, levs, känns och erfars i relation till Sverige, svenskhet och svenskar” genom ”ett antal tematiska studier och motivstudier” av den svenskspråkiga litteratur som ”härrör från icke-vita författare”.”

(…)

”Den begreppsliga aspekten hänger i Hübinettes forskning samman med den befolkningsmässiga genom hans problematisering av vad han benämner ”tabuiseringen av glosan ras”, vilken i Sverige antas ha tagit för västvärlden unika proportioner i takt med att landets befolkning förändrades. Problemet ligger – antar jag som läsare – i att erfarenheter av fenomenet ras inte kan artikuleras på adekvata sätt då svenskan saknar accepterade ord för denna verklighet. 

Genom att införa en flora av begrepp hämtade från i huvudsak den usaitiska (ett mer precist adjektiv knutet till USA än det vedertagna ”amerikansk”, som är knutet till flera länder på två kontinenter) forskningen hoppas Hübinette att ”normalisera och utveckla den svenska ras- och vithetsforskningen”. I sitt arbete med att realisera detta syfte närmar han sig ”den icke- vita svenska litteraturen”, vilken i Hübinettes mening består av runt 510 publikationer som sedan 1969 ”har författats av icke-vita utifrån definitionen att ha någon form av bakgrund i Afrika, Asien, Mellanöstern, Latinamerika, Karibien eller sydöstra Europa”.”

(…)

”Som framkommer av bokens utgångspunkter kretsar Hübinettes undersökning kring fenomenet ras, en slags samhällelig brännpunkt där språkliga strukturer möter demografiska. Märkligt nog kan jag inte finna att Hübinette diskuterar sin egen definition av rasbegreppet någonstans i boken. Att resonemangens begreppsliga kärna på så vis förblir oklar framstår som onödigt och i viss mån också ödesdigert för bokens projekt såväl som det ras- och vithetskritiska fältet i en svenskspråkig kontext givet bokens ambitioner. 

Även om det likt Hübinette går att förhålla sig kritisk till den beröringsskräck med ”glosan ras” som till vis mån existerar i samhället, varav forskarvärlden är en del, går det samtidigt inte att bortse från att ”ras” iscensätter en ordning som fördelar liv och död mellan människor och andra levande varelser i den koloniala modernitet som vi fortfarande lever och verkar i. 

Att undvika att föra en diskussion kring användandet av begreppet framstår i ett sådant ljus som en oansvarig forskarpraktik som, tillsammans med den genomgående vanan att konstatera framför att argumentera, alltför ofta lämnar mig som läsare i ovisshet om projektets egentliga innebörder.” 

(…)

”Mest övertygad av boken blir jag när Hübinette fokuserar de rent språkvetenskapliga aspekterna av sitt material. Med utgångspunkt i ett urval av texter som publicerades mellan åren 1969 och 1992 undersöker Hübinette vilka ord författarna och deras karaktärer brukar för att benämna sig själva. Till detta urval fogar han även senare tillkomna texter vilka har det gemensamt att de skildrar det aktuella tidsspannet. 

Metoden att ta fasta på vissa glosor med rasifierande innebörd visar enligt Hübinette i förlängningen på ”hur de svenska rasformationerna har uppstått och utvecklats och inte minst förändrats över tid”. Även om Hübinette tar upp och diskuterar utdrag ur ett 20-tal texter, menar han att det ”enda som med ganska så stor säkerhet går att konstatera i efterhand är att i praktiken samtliga beteckningar som användes på 1960- och 70-talen för att benämna personer […] som inte kunde passera som vita var exonymer eller utifrånbeteckningar då det verkar som att det ännu inte hade uppstått någon endonym eller självbeteckning för att beskriva sig själv som icke vit under dessa decennier”.”

(…)

”Under 1980-talet utvecklas vad Hübinette med hjälp av Frances Winddance Twine benämner en raslitteracitet, eller med andra ord ”förmågan att kunna se och att kunna läsa av ras” vilken mer konkret består i författarnas försök att ”bena ut hur relationerna mellan ras, vithet och svenskhet egentligen ser ut”. Orsaken till dessa ansträngningar att ”avkoda och dekonstruera den svenska rasgrammatiken” ligger i att författarna och deras karaktärer upptäcker att de i Sverige inte ”räknas som vita trots att de i många fall har uppfattat sig som vita i sina hemländer eller i varje fall inte som icke-vita rakt av”. 

1980-talet är också det årtionde då det för första gången växer upp en generation i Sverige med bakgrund i utomeuropeiska länder, och många av de texter som Hübinette använder sig av för att undersöka perioden är i själva verket skrivna några decennier senare då 1980-talisterna vuxit upp. Det är framförallt med stöd i dessa texter som publicerades under 2000-talet som Hübinette menar att ”en icke-vit subjektivitet och ett icke- vitt svenskt kollektivt medvetande sakta men säkert började formeras” under det tidiga 1990-talet.” 

(…)

”Att de långa linjernas historia görs synlig i Hübinettes undersökning är en välkommen passning i riktning mot en fördjupad kritisk blick på hur rasfenomen träder fram i vår samtid, och tillsammans med hans bibliografiska kartläggning av en stor mängd titlar öppnar den dörrar för fortsatta studier inom området. 

När Hübinette går vidare och undersöker hur den icke-vitifierade svenska subjektiviteten tar form i litteraturen återkommer emellertid min frustration över den bristfälliga argumentation som dyker på avgörande platser i texten. Av runt 100 svenskspråkiga antologier innehållande texter av icke-vita skribenter väljer Hübinette ut de som iscensätter en ”icke-vit svensk gemenskap” snarare än att rikta sig till ”majoritetssvenska läsare”, och som på så vis bär på en potential att ”utveckla en kollektiv röst” och i förlängningen en ”icke-vit svensk subjektivitet”. 

Det handlar om åtta titlar sedan 1992 då Dr. Albans och Tom Hjeltes Svartskallarnas sammansvärjning kom ut. Det ”mest fullödiga och medvetna exemplet […] vad gäller att uttrycka en icke-vit svensk subjektivitet och erfarenhet och att konstruera en kollektiv röst och gemenskap som icke-vit svensk” finner Hübinette i Camila Astorga Díaz, Valerie Kyeyune Backströms, Mireya Echeverría Quezadas och Judith Kiros Rummet (2015). Denna antologi följdes av ytterligare titlar av andra kollektiv vilka har de gemensamt att de genomsyras ”av ett språk och en retorik som är sprängfylld med starka känslor vilka fungerar som ett slags sammanlänkande kitt för att skriva fram och formulera en icke-vit svensk subjektivitet”.”

(…)

”Förutom den redan nämnda kopplingen mellan olika tiders rasformationer som tentativt upprättas i boken förmår Hübinette föra in motiv, teman och genrer som tidigare har studerats i framförallt en usaitisk kontext och visa på dess potentiella relevans även i en svenskspråkig sådan. I en övertygande delstudie vänder Hübinette blicken mot det svenska rasarvet i syfte att undersöka ”hur dagens icke-vita svenska författare som inte tillhör någon av de fem historiska minoriteterna minns och förhåller sig” till ämnen som ”svensk kolonialism, svensk rasbiologi och svensk extremhöger”. 

Hübinette presenterar en rad exempel från olika texter som visar på hur i synnerhet de två sista tematikerna finns närvarande, och tar slutligen bell hooks begrepp ”vit terror” till hjälp för att ytterligare precisera hur detta fenomen ”kan sägas utgöra ett bärande tema i den icke-vita svenska litteraturen”. Hypotesen beläggs därefter genom att Hübinette citerar och refererar ett större antal texter av olika genrer vilka framförallt är tillkomna under de senaste tio åren, och vilka sammantaget visar hur ”de icke- vita författarna skriver från positionen att när som helst riskera att bli utsatta för hatbrott och högerextremt våld liksom för diskriminering, segregering och vardagsrasism”.”

(…)

”Som läsaren av den här recensionen börjar ana utmärks Att skriva om svenskheten av en ojämnhet mellan dess olika delstudier när det gäller det grundläggande vetenskapliga hantverket och den tillförlitlighet som jag som läsare tillskriver bokens olika slutsatser. Den osäkerhet som präglar bokens bruk av termen ras återkommer också i dess sista analyskapitel då det av Hübinette myntade begreppet ”transras” – en slags raskritisk pendang till transsexualitet – ställs i centrum för resonemangen. 

Detta kapitel utgår från frågan huruvida det går att överskrida ras, vilken Hübinette menar förekommer i det undersökta materialet. Hübinette visar fram texter där det motiv han benämner transrasialitet skildras på magiska och ironiska vis, för att därefter poängtera att det samtidigt är ”ett faktum att det än så länge inte är möjligt att helt och hållet byta ras på kirurgisk väg”. Som läsare hajar jag till över den okommenterade förankringen av ras i människors köttslighet och önskar återigen att Hübinette diskuterat sin egen förståelse av rasbegreppet i bokens inledning.” 

(…)

”Den ras- och vithetskritiska studie som genomförs i Att skriva om svenskheten utgår till syvende och sist från Hübinettes intresse för demografi och inte för litteratur, och motiveras – gissar jag – av det faktum att fiktionslitteraturen har visat sig vara en privilegierad plats för formulerandet av en i andra textuella genrer undertryckt kunskap om hur rasifiering och vitifiering verkar i det svenska språkområdet i vår tid. 

Detta framlyftande av fiktionslitteraturen som en plats för formulerandet av en på samma gång exklusiv och vital kunskap – tillsammans med insisterandet på att denna iscensätts utifrån en icke-privilegierad situering inom den rasrelationalitet som är studiens egentliga fokus – gör att Hübinettes bok på ett på samma gång uppfriskande och uppfordrande sätt bankar på porten till en alltför vithetsnormativ disciplin som litteraturvetenskapen. Det är därför synd att dess projekt samtidigt väcker så många frågor kring såväl utgångspunkter och genomförande som slutsatser. 

Att kombinera en demografisk ingång med en litteraturvetenskaplig analys har visat sig möjlig i skrivandet av bland annat den svenska arbetarlitteraturens historia, och med ett på samma gång tydligare och mer komplext begreppsliggörande av fenomenet ras inom samtidslitteraturen – vilket framför allt inte lägger hela tyngden av dess börda på icke-vitifierade skribenter – kan formulerandet av en vithetskritisk litteraturhistoria fortgå.”

NY Times skriver om attackerna på den kritiska ras- och vithetsforskningen i Europa efter BLM-rörelsen

NY Times franske korrespondent Norimitsu Onishi frågar sig hur det kan komma sig att amerikansk kritisk ras- och vithetsforskning alltmer framställs som ett hot i flera länder i Europa efter 2020 års BLM-rörelse med Frankrike som exempel.

Även i Sverige har då ett flertal röster hörts både inom och utanför den svenska akademin som säger att kritisk ras- och vithetsforskning inte har inom den svenska högskole- och forskarvärlden att göra, att rasbegreppet inte ska användas inom svensk forskning, att ras inte ska brukas som kategori i svensk kvantitativ forskning och i svensk statistik samt att själva glosan ras i sig ska utmönstras:

“Politicians and prominent intellectuals say social theories from the United States on race, gender and post-colonialism are a threat to French identity and the French republic.”

““Certain social science theories entirely imported from the United States,’’ said President Emmanuel Macron. French politicians, high-profile intellectuals and journalists are warning that progressive American ideas — specifically on race, gender, post-colonialism — are undermining their society.

“There’s a battle to wage against an intellectual matrix from American universities,’’ warned Mr. Macron’s education minister.”

(…)

“The fierce French debate over a handful of academic disciplines on U.S. campuses may surprise those who have witnessed the gradual decline of American influence in many corners of the world. In some ways, it is a proxy fight over some of the most combustible issues in French society, including national identity and the sharing of power.

In a nation where intellectuals still hold sway, the stakes are high. With its echoes of the American culture wars, the battle began inside French universities but is being played out increasingly in the media. Politicians have been weighing in more and more, especially following a turbulent year during which a series of events called into question tenets of French society.

Mass protests in France against police violence, inspired by the killing of George Floyd, challenged the official dismissal of race and systemic racism. A #MeToo generation of feminists confronted both male power and older feminists.

A widespread crackdown following a series of Islamist attacks raised questions about France’s model of secularism and the integration of immigrants from its former colonies. Some saw the reach of American identity politics and social science theories. Some center-right lawmakers pressed for a parliamentary investigation into “ideological excesses’’ at universities and singled out “guilty’’ scholars on Twitter.

Mr. Macron — who had shown little interest in these matters in the past but has been courting the right ahead of elections next year — jumped in last June, when he blamed universities for encouraging the “ethnicization of the social question’’ — amounting to “breaking the republic in two.’’

(…)

“The French state does not compile racial statistics, which is illegal, describing it as part of its commitment to universalism and treating all citizens equally under the law. To many scholars on race, however, the reluctance is part of a long history of denying racism in France and the country’s slave-trading and colonial past.”

(…)

“Mr. Macron’s education minister, Jean-Michel Blanquer, accused universities, under American influence, of being complicit with terrorists by providing the intellectual justification behind their acts. A group of 100 prominent scholars wrote an open letter supporting the minister and decrying theories “transferred from North American campuses” in Le Monde. A signatory, Gilles Kepel, an expert on Islam, said that American influence had led to “a sort of prohibition in universities to think about the phenomenon of political Islam in the name of a leftist ideology that considers it the religion of the underprivileged.’’

Along with Islamophobia, it was through the “totally artificial importation’’ in France of the “American-style Black question” that some were trying to draw a false picture of a France guilty of “systemic racism’’ and “white privilege,’’ said Pierre-André Taguieff, a historian and a leading critic of the American influence.

Mr. Taguieff said in an email that researchers of race, Islamophobia and post-colonialism were motivated by a “hatred of the West, as a white civilization.’’ “The common agenda of these enemies of European civilization can be summed up in three words: decolonize, demasculate, de-Europeanize,’’ Mr. Taguieff said.

“Straight white male — that’s the culprit to condemn and the enemy to eliminate.” Behind the attacks on American universities — led by aging white male intellectuals — lie the tensions in a society where power appears to be up for grabs, said Éric Fassin, a sociologist who was one of the first scholars to focus on race and racism in France, about 15 years ago.

Back then, scholars on race tended to be white men like himself, he said. He said he has often been called a traitor and faced threats, most recently from a right-wing extremist who was given a four-month suspended prison sentence for threatening to decapitate him. But the emergence of young intellectuals — some Black or Muslim — has fueled the assault on what Mr. Fassin calls the “American boogeyman.’’

“That’s what has turned things upside down,’’ he said. “They’re not just the objects we speak of, but they’re also the subjects who are talking.’’”

I år har hela tre böcker kommit ut på svenska som använder ordet vit/a i betydelsen vithet/vita personer i titeln och sedan 2012 har sex böcker publicerats som innehåller ordet ras i titeln och två nya titlar utkommer 2021

Fascinerande – och positivt tycker i varje fall jag som ägnar mig åt frågor om ras och vithet i en svensk kontext – att kunna konstatera att nu när detta år snart är över så har hela tre böcker publicerats på svenska som explicit använder ordet vit/a i betydelsen vithet/vita personer – d v s Lovette Jallows ”Främling i vita rum”, Siduri Polis ”Hur du lyckas i en vit värld” samt Catrin Lundströms och min bok ”Vit melankoli. En analys av en nation i kris” och kanske än mer fascinerande är att kunna konstatera att alla dessa tre böcker dessutom säljer skapligt bra att döma av nätbokhandlarnas försäljningslistor.


Att använda ordet vit/a i betydelsen vithet/vita personer liksom begreppet vithet i sig i en boktitel på svenska anses m a o allt mindre kontroversiellt inom den svensktalande gemenskapen för annars skulle antagligen inte de svenska bokförlagen tillåta och släppa igenom den typen av titlar.


Vad gäller ordet ras så är det dock fortfarande mycket kontroversiellt överlag bland svensktalande och därför har mycket få böcker publicerats på svenska som innehåller glosan ras och som handlar om det moderna Sverige under senare år.


Under 1900-talets första hälft och fram tills 1960-talet och även en bit in på 1970-talet var det inte ovanligt alls att böcker gavs ut på svenska som innehöll ordet ras i titeln såsom exempelvis Lars Beckmans bok ”Ras och rasfördomar” från 1966 som nytrycktes så sent som 1981. Därefter tog det många år innan en bok på svenska kom ut som innehöll glosan ras i titeln och som handlar om det moderna Sverige – det var först 2007 som detta skedde igen med Catrin Lundströms bok ”Svenska latinas. Ras, klass och kön i svenskhetens geografi” och därefter 2012 med antologin ”Om ras och vithet i det samtida Sverige” som Helena Hörnfeldt, Fataneh Farahani, René León Rosales och jag själv stod bakom. Året därpå kom sedan Karin Henrikssons bok ”En droppe svart blod. Ras och tolerans i USA” (2013) och 2017 kom antologin ”Ras och vithet. Svenska rasrelationer i går och i dag” ut som jag själv var redaktör för.


År 2018 kom därefter den svenska översättningen av Reni Eddo-Lodges bästsäljare ”Varför jag inte längre pratar med vita om ras” ut liksom Catrin Lundströms bok ” Icke/vit migration. Reflektioner kring ras, medborgarskap och tillhörighet i en svensk kontext” och Andréaz Wasniowskis och min antologi ”Studier om rasism. Tvärvetenskapliga perspektiv på ras, vithet och diskriminering” och året därefter gav jag ut boken ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” som också den innehöll ordet ras i titeln. Nästa år kommer jag slutligen även att ge ut ytterligare två böcker som explicit brukar glosan ras i titlarna – nämligen ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor 1946-1977” samt ”Adopterad: Från ’annan ras’ till ’hederssvensk’”.


Det går att anta att antalet bokpublikationer på svenska som innehåller ordet ras i titeln och vare sig det handlar om svenskspråkiga originaltexter eller översättningar från andra språk till svenska sakta men säkert kommer att fortsätta att växa i framtiden men troligen kommer rasbegreppet sannolikt aldrig att slå igenom i Sverige mot bakgrund av den dominerande svenska färgblinda antirasismen så snarare kommer nog i stället antalet böcker som använder ordet vit/a i titeln i betydelsen vithet/vita personer framför allt att öka i antal under de närmaste åren och det är mycket möjligt att även nästkommande år 2021 kommer att bjuda på hela tre boktitlar som just använder sig av ordet vit/a i titeln såsom under innevarande år.

Det ska tilläggas att sedan 2010 och fram tills idag så har säkerligen uppemot 100 böcker om inte fler än så och som innehåller termen etnicitet eller etnisk/a/t publicerats på svenska liksom mängder med böcker som innehåller ordet rasism eller rasistisk/a/t (och vilka ofta handlar om extremhögern) så det är alldeles uppenbart att termen ras de facto har ersatts av termen etnicitet inom den svensktalande gemenskapen.

Presenterar imorgon onsdag om min forskningsgärning vid Centrum för genusforskning vid Karlstads universitet

Imorgon onsdag den 18 november från och med klockan 13 berättar jag om hur jag började forska om ras och vithet på ett digitalt seminarium vid Centrum för genusforskning vid Karlstads universitet.


Jag kommer att redogöra för ett antal forskningsprojekt som jag har varit involverad i sedan 2007 och framåt och vilka alla har det gemensamt att de har haft fokus på frågor om ras och vithet i en svensk samtidskontext.


Denna typ av presentation, d v s att kronologiskt redogöra för sin forskningsgärning, är normalt bruklig att göra i samband med att en utnämns till professor och håller sitt professorutnämnings/installationstal i form av just ett föredrag som beskriver ens forskarbiografi och tidigare och aktuella forskningsprojekt.


I just mitt fall handlar det då inte om att jag har blivit professor utan om att jag helt enkelt har blivit inbjuden till Centrum för genusforskning vid Karlstads universitet, som jag numera också är affilierad till, för att just berätta om varför jag har valt att forska om ras och vithet i relation till dagens Sverige, svenskar och svenskhet och hur jag har gått till väga i form av ett antal tidigare och pågående forskningsprojekt. Det hör då till saken att jag är en av endast några enstaka svenska forskare som studerar ras explicit i relation till just det samtida Sverige, till dagens svenskar och till vår tids svenskhet.


Alla är välkomna att delta i det digitala seminariet, som äger rum på engelska, men föranmälan krävs dock och det går bra att anmäla sig till Jennie Särnmark via jennie.sarnmark@kau.se och helst senast innan denna dag är över.


Researching race in a color-blind society

Contemporary Sweden is arguably the world’s most color-blind antiracist country or antiracial society to allude to David Theo Goldberg’s division between antiracism and antiracialism. Tobias Hübinette has since over a decade conducted research on race in today’s Sweden and both with regards to different minorities and to the white majority population and he has simultaneously worked to establish a research field of Swedish critical race studies within Swedish academia. In this presentation, Hübinette will present some of his previous, recent and on-going research on race in relation to Sweden, Swedes and Swedishness as well as to introduce the current state of Swedish critical race studies.


Tobias Hübinette has a Ph.D. in Korean studies. He is an Associate Professor in intercultural education, and he teaches intercultural studies and Swedish as a second language, gender studies and comparative literature. Hübinette’s research focuses on critical race and whiteness studies, such as research on adoption, migration, minorities, Asians and Swedishness. Among other things, he has published the book ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” (2019), which centers on contemporary non-white Swedish literature. He has also edited and co-editted the anthologies ”Om ras och vithet i det samtida Sverige” (2012), ”Ras och vithet. Svenska rasrelationer i går och i dag” (2017) and ”Studier om rasism. Tvärvetenskapliga perspektiv på ras, vithet och diskriminering” (2018).


Contents of the presentation:


Research project 1: Non-white adoptees, Swedishness and race 2007-2009 (Forte) Research project 2: White Swedes in the new hyperdiverse Sweden 2012-2014 (Open Society Foundations) Research project 3: Non-white Swedish literature and new narratives on Sweden 2017-2019 (Vetenskapsrådet) Research project 4: The Swedish r-word. Uses and negotiations of the terms race and racism in contemporary Swedish online and social media discourse 2020-2023 (Vetenskapsrådet)Researching race in a color-blind society: Understanding racial temporalities and racial formations in Sweden, and concluding reflections on the use of the concept of race in Sweden and on race and the Swedish academia

Det vita USA fortsätter att stödja Trump enligt vallokalsundersökningarna

Vem som än vinner det amerikanska presidentvalet så är det alldeles uppenbart att kombinationen av ständiga och spektakulära massmöten, ett frenetiskt och fanatiskt twittrande, ett evigt och envist Mussolini-poserande plus en hårt högerradikaliserad tv-kanal och mängder med högerextrema och konservativa alternativmedier, spinndoktorer, profiler och tankesmedjor inte kan underskattas och valet äger dessutom också rum i skuggan av den våldsamma ”BLM-sommaren”:

Trump har nu ”tagit hem” den ”ödesmättade” delstaten Ohio (som då alltid har röstat på vinnaren i de amerikanska presidentvalen) samt Sydstaternas två största och viktigaste delstater (d v s Söderns båda ”kronjuveler” Florida och Texas) och han har alldeles uppenbart ett fortsatt starkt stöd bland de vita amerikanerna (56% av de vita väljarna har valt Trump i detta val enligt vallokalsundersökningarna) och definitivt ett fortsatt lojalt sådant bland särskilt de vita ”jobbarna” (mellan 60-70% av de låg/outbildade vita kroppsarbetarna har denna gång valt att rösta på Trump enligt vallokalsundersökningarna i flera delstater).

Därtill har den absolut största amerikanska minoritetsväljargruppen (som då inte är de svarta amerikanerna) röstat på Trump i högre grad än i 2016 års val (latinos/as utgör då numera närmare 20% av USA:s totalbefolkning och exempelvis har 35% fler latinos/as röstat på Trump i Florida i just detta val jämfört med 2016 års val) liksom tyvärr även asiaterna och de svarta amerikanerna och nu verkar allt återigen (d v s som 2016) handla om hur det går för Trump i den traditionella ”blå väggen” i det i huvudsak vita och proletära s k ”rostbältet”.

Ny bok om den svenska vithetens och de svenska rasrelationernas dåtid, nutid och framtid

Den 2 november i år kommer Catrin Lundström och jag ut med boken ”Vit melankoli. En analys av en nation i kris” på Makadam förlag som presenterar vår historiserande analys av den svenska vithetens (nutids)historia och vår teoretiska modell för att förstå de svenska rasrelationernas utveckling under 1900-talet och fram tills idag (samt i relation till de svenska genus- och klassrelationerna).

Vi har ända sedan 2011 succesivt utvecklat, uppdaterat och introducerat denna vår psykoanalytiskt influerade diagnos och vårt teoretiska ramverk i flera texter på både engelska, svenska, franska och tyska och tidigare i år publicerade tankesmedjan Arena exempelvis en kulturessä där vi tillsammans ”lägger ut texten” (se https://www.dagensarena.se/essa/vit-melankoli-i-en-krisande-nation).

Särskilt det av oss myntade begreppet vit melankoli har genom åren fått ett stort genomslag bland både andra forskare, journalister och författare och denna vår kommande bok kan sägas sammanfatta närmare ett decennium av intellektuellt, akademiskt och även politiskt samarbete oss emellan (och här nedan följer baksidestexten):

”Begreppet vit melankoli är ett sätt att på djupet förstå den konfliktfyllda, paradoxala och nostalgiska situation som råder i vår tid. Detta melankoliska tillstånd har uppstått som en följd av förlusten av både det vita, homogena Sverige och det färgblinda, solidariska Sverige.

Forskarna Catrin Lundström och Tobias Hübinette menar i denna bok att sorgen över det gamla Sveriges borttynande präglar såväl höger som vänster och såväl antirasister som rasister, men att det i slutänden handlar om förlusten av samma nationella identitet.

Genom att skriva fram Sveriges samtidshistoria med storheterna ras och vithet i centrum försöker Vit melankoli förstå hur Sverige kunde gå från att ha varit ett av västvärldens mest rasbesatta länder till att bli dess mest generösa invandrarland. Och hur detta i sin tur fick ett abrupt slut efter 2015.

Boken kastar vidare ljus över de ojämlikheter som präglar dagens svenska samhälle i form av klyftorna mellan stad och land, vita och icke-vita samt rika och fattiga. Författarna presenterar en teori om den svenska vithetens utveckling under 1900-talet och framåt liksom hur den samspelar med klass och kön. Läsaren möter här infallsvinklar som utmanar invanda föreställningar och erbjuder nya insikter om svenskheten.”

Om en välciterad artikel i en akademisk tidskrift

Kul att konstatera att Catrin Lundströms och min artikel ”Three phases of hegemonic whiteness: Understanding racial temporalities in Sweden” som publicerades 2014 i den akademiska tidskriften Social Identities. Journal for the Study of Race, Nation and Culture redan ligger på delad 13:e plats vad gäller att vara tidskriftens mest citerade/refererade artiklar genom årgångarna (d v s sedan 1995) och vi ”tävlar” (OBS: det är så klart ingen tävling i egentlig mening att få sina publikationer lästa, citerade och refererade av andra forskare) då med/mot sådana forskarnamn som John L. Comaroff, Jean Comaroff, Jared Sexton, Henry A. Giroux och Cynthia Levine-Rasky och med/mot (deras) artiklar som ofta publicerades på 00-talet.


Det är då inte särskilt vanligt alls att svenska forskares publikationer läses, citeras och refereras i någon högre grad och särskilt inte texter författade av svenskar som handlar om ras/rasism i Sverige och vithet/svenskhet då svenskar dels tenderar att mestadels skriva på svenska och då icke-svenskar sällan eller aldrig är särskilt intresserade av Sverige och svenskar och vad gäller specifikt publikationer som handlar om svenska rasrelationer, svensk rasism och den svenska vitheten så är de också få till antalet på engelska.

https://www.tandfonline.com/action/showMostCitedArticles?journalCode=csid20

Om att förekomma i andra forskares empiri

De senaste åren har jag allt oftare dykt upp inte bara i andra forskares publikationer och referenslistor när andra forskare refererar till mig utan också i andra forskares empiri (d v s det insamlade material som forskare studerar och analyserar):


Det handlar t ex om återgivna textexcerpter (d v s när andra forskare samlar in och undersöker texter som jag har skrivit och citerar ur dem) och intervjuextrakt (d v s när andra forskare samlar in och undersöker intervjuer där jag dyker upp på något sätt och antingen med namn eller ”avidentifierat” – ”den där extrema killen som säger/tycker/tänker så och så och det och det” o s v).


Tidigare skedde detta nästan alltid i relation till frågor som antingen gällde Korea och Östasien (inklusive frågor om stereotyper) och adoption och adopterade (inklusive frågor om reproduktion) men numera sker det alltmer också i relation till frågor som gäller ras och vithet (inklusive frågor om svenskhet).