Kategori: vithet

Reflektioner kring den svenska kritiska ras- och vithetsforskningens framtid

Som forskare hör det till yrket att inte få s k abstracts till och presentationer på konferenser accepterade (och ibland t o m retroaktivt – i varje fall i mitt fall) samt att inte få texter i tidskrifter och publikationer accepterade (och ibland t o m retroaktivt – i varje fall i mitt fall) och själv har jag liksom nästan alla andra forskare fått uppleva att åtskilliga s k abstracts och texter har blivit refuserade.
 
Tidigare hände det ofta att mina s k abstracts och texter inte accepterades då de uppfattades och upplevdes som ”extremistiska” och ”essentialistiska” och även som ”aggressiva” och ”oetiska” och fortfarande än idag händer det att en och annan granskare, läsare, expert, sakkunnig, redaktör, redaktion och förlag ”säger ifrån på skarpen”.
 
Detta hände just alldeles nyligen och även om min (forskar)heder gör att jag inte namnger publikationen ifråga så kan jag ändå inte låta bli att referera till de utlåtanden som gjorde att min text inte antogs även om jag vet att det kanske inte är helt okej då de nog säger en del om (o)möjligheten att kunna forska om ras inom den svenska akademin inför framtiden.
 
Texten ifråga behandlar det jag kallar den icke-vita svenska samtidslitteraturen och talar bl a om olika grupper av icke-vita och kategoriserar även denna litteratur utifrån olika icke-vita grupper men granskaren och redaktören ifråga reagerade då mycket starkt på just detta ”kategoriserande” utöver de sedvanliga mycket starka reaktionerna på och mot att jag så ohämmat och skamlöst använder mig av glosan ras ”rakt av” på svenska. En av granskarna rådde t o m redaktören att anlita en jurist för att ta reda på om det ens är lagligt att dela upp människor i olika kategorier utifrån hur de ser ut och varifrån de kommer.
 
En invändning från en av granskarna, och som jag visserligen kan förstå, handlade också om att en del av de författare som jag kategoriserar antagligen inte kategoriserar sig själva utifrån hur de ser ut och varifrån de kommer och en del av dem kanske inte ens lägger märke till hur de ser ut (det gäller nog fr a adopterade och blandade författare som inte alltid bryr sig om hur de råkar se ut rent kroppsligen medan förstagenerationsförfattarna omvänt nästan alltid självkategoriserar sig utifrån utseende och ursprung).
 
Jag har naturligtvis stor respekt för att den svenska högskole- och forskarvärlden till överväldigande delen består av antirasister och många forskare reagerar just därför oerhört starkt så fort frågor om ras kommer på tal och det räcker för många av dem att bara se glosan ras dyka upp i skrift (och fr a på just svenska) för att de ska bli uppbragda och upprörda.
 
Tidigare förfäktade jag en hypotes som sade att det nog faktiskt skulle bli lättare att forska om och skriva om ras och även att debattera om ras i Sverige i framtiden mot bakgrund av hur den demografiska (ras)sammansättningen ser ut idag och då Sverige numera tillhör ett av västvärldens allra mest (ras)segregerade länder.
 
I stället tyder mycket just nu snarare på att det kan bli tvärtom när den svenska högskole- och forskarvärlden reagerar allt starkare mot rasism (och fr a mot SD) och därmed blir det antagligen också svårare att bedriva forskning om ras för sådana som mig som helt enkelt får leva med att ”kryssa mellan Skylla och Karybdis” – d v s mellan ett antirasistiskt och progressivt anti-SD-läger som fördömer allt tal om ras i antifascismens och anti-essentialismens namn och en höger och faktiskt även ett SD som också fördömer allt tal om ras men i anti-identitetspolitikens namn (för ibland kan det faktiskt bli lite märkligt att bli hårt bannad och i det närmaste bannlyst som ”biologist” och ”essentialist” av militanta antirasister och antifascistiska forskare samtidigt som också SD:are, moderater och liberaler fördömer ”rasfixeringen” och ”den rasistiska identitetspolitiken”).

Fortfarande saknas ett vedertaget språk för att tala om ras och vithet på svenska och ordet ”mörkhyade” dominerar fortfarande över termerna ”icke-vita” och ”rasifierade”

På (nutids)svenska saknas det som bekant ett vedertaget språk för att tala om ras och vithet (och om människor som inte kan respektive kan passera som vita just i Sverige) och det florerar därför ett flertal sinsemellan konkurrerande ord och uttryck för att beteckna alla invånare i landet som inte kan passera som vita. Ett sätt att försöka sia om vilken term som kommer att ”vinna” i framtiden eller åtminstone dominera över andra termer är att räkna förekomsten av ordet eller uttrycket ifråga.
 
Som det verkar så går det att säga att ”mörkhyad/e” fortfarande är det absolut vanligaste ordet bland (riks)svensktalande (hur det ”låter” bland finlandssvenskarna och bland de svenskamerikaner som fortfarande talar svenska är det dock svårare att säga något om) för att beteckna människor som inte kan passera som vita, att de s k ”old school”-orden ”svartskalle/svartskallar” och ”blatte/blattar” (vilka dominerade helt under 1990- och 2000-talen) nog är på väg ut (även om åtskilliga något äldre s k ”förstageneration:are” antagligen fortfarande använder sig av dessa termer som självbenämningar och självbeteckningar) samt att det just nu pågår en slags strid mellan termen ”icke-vit/a”/”ickevit/a” (vars första förekomst verkar ha varit 1920 men som började förekomma mer regelbundet först från och med 2001) och uttrycket ”rasifierad/e” (som inte ens förekom före 2013).
 
För övrigt finns det också ett flertal sinsemellan konkurrerande ord och uttryck för att beteckna alla invånare i landet som kan passera som vita såsom svennar, suedis, svenskar, ursvenskar, pursvenskar, majoritetssvenskar, etniska svenskar o s v och även om förekomsten av beteckningen ”vit/a” (d v s ”vit/a svensk/ar”) har ökat sedan 2014 (innan 2014 var det inte så vanligt att överhuvudtaget tala om och skriva ut ”vit/a svensk/ar” utan det räckte antagligen med att säga ”svensk/ar” som då i praktiken innebar vita) så används uttrycket ”etniska svensk/ar” (vars första förekomst verkar ha varit 1979 men som började förekomma mer regelbundet först från och med 1991) fortfarande i stor utsträckning.
 
Förekomsten av termen ”icke-vit/a”, uttrycket ”rasifierad/e”, ordet ”mörkhyad/e”, glosan ”svartskalle/svartskallar” och beteckningen ”blatte/blattar” i (svenskspråkiga) Mediearkivet (svenska analoga och digitala tidningar, medier, tidskrifter och magasin):
 
förekomst av termen ”icke-vit/a”/”ickevit/a”
2014: 267 + 107 + 45 + 100 = 519
2015: 612 + 107 + 46 + 191 = 956
2016: 974 + 136 + 19 + 228 = 1357
2017: 780 + 178 + 16 + 97 = 1071
2018: 426 + 64 + 10 + 160 = 660
 
förekomst av uttrycket ”rasifierad/e”
2014: 842 + 186 = 1028
2015: 490 + 124 = 614
2016: 661 + 349 = 1010
2017: 395 + 210 = 605
2018: 346 + 414 = 760
 
förekomst av ordet ”mörkhyad/e”
2014: 508 + 1159 = 1667
2015: 542 + 833 = 1375
2016: 1167 + 1625 = 2792
2017: 623 + 970 = 1593
2018: 612 + 455 = 1067
 
förekomst av glosan ”svartskalle/svartskallar”
2014: 318 + 120 = 438
2015: 190 + 101 = 291
2016: 285 + 252 = 537
2017: 307 + 174 = 481
2018: 80 + 28 = 108
 
förekomst av beteckningen ”blatte/blattar”
2014: 385 + 242 = 627
2015: 493 + 265 = 758
2016: 298 + 149 = 447
2017: 314 + 97 = 411
2018: 192 + 60 = 252

Göteborgs universitet intervjuar två av de studenter som under vårterminen gick den svenska högskolevärldens allra första kurs i kritiska ras- och vithetsstudier

Elin Widfeldt vid Göteborgs universitet intervjuar Veronica D’Arrò och Filip Hallbäck vilka båda har gått Therese Svenssons fantastiska kurs ”Litteratur och vithetskritik” inom ämnet litteraturvetenskap vid Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion vid Göteborgs universitet och som Vuokko Hirvonen och jag fick äran att undervisa på. Kursen ”Litteratur och vithetskritik” som gick under vårterminen 2018 var och är den svenska högskolevärldens allra första högskolekurs i kritiska ras- och vithetsstudier.
 
 
”– Samhället i stort utgår fortfarande ifrån ett slags vit överhöghet, säger studenten Veronica D’Arrò.
 
Begreppet vithetskritik är relativt nytt och innebär att upptäcka och analysera fördomar och stereotyper byggda på människors utseende, kulturella markörer och ursprung, exempelvis hur en stor del av samhället fortfarande utgår ifrån normen att människan har ljus hy.”
 
(…)
 
”Utöver teoretisk litteratur har de läst bland annat borgerlig litteratur, arbetarlitteratur, samisk litteratur och migrationslitteratur från 1920-talet fram tills i dag. Det har varit närläsning av klassiska svenska författare som Karin Boye, Selma Lagerlöf, Moa Martinson och Dan Andersson.”
 
(…)
 
”Studenterna har också läst samtida texter av författare som Athena Farrokhzad och Johannes Anyuru. Där går det att se ett nytt perspektiv i svensk litteratur.
 
– Förr pratade man om ”de andra”, men nu reclaimar ”de andra” och börjar tala utifrån sina egna erfarenheter. Det speglar en utveckling, äganderätten till sin egen berättelse, säger Filip Hallbäck.”
 
 
 

Recension av det svenska forskarnätverkets för kritisk ras- och vithetsforskning bok ”Ras och vithet. Svenska rasrelationer i går och i dag”

Recension av det svenska forskarnätverkets för kritisk ras- och vithetsforskning bok ”Ras och vithet. Svenska rasrelationer i går och i dag” i senaste numret av den akademiska tidskriften ”Capital and Class” (vol. 42, no. 2).
 
Review of ”Race and whiteness. Swedish race relations yesterday and today” which was published in 2017 by the Swedish research network for critical race and whiteness studies in the latest issue of the journal ”Capital and Class” (vol. 42, no. 2).
 
Book Review: Ras och vithet: Svenska rasrelationer i går och i dag by Tobias Hübinette (ed.)
 
Guy Lancaster
 
As Tobias Hübinette writes in the introduction to his edited volume, the title of which translates to Race and Whiteness: Swedish Race Relations Yesterday and Today, ‘The category of race and the social and cultural representations of race in relation to historical and contemporary Sweden, and to past and contemporary Swedish whiteness, is still a relatively unexplored area’ (p. 9, translations by the reviewer).
 
While applications of critical race theory – and explorations of power, privilege, and oppression – have become a norm within American academic writing across disciplines, the same cannot be said of Sweden, which, for the most part, still imagines itself a society where the category of ‘race’ is not applicable.
 
However, the 21st century has witnessed a growing body of academic and popular work on issues of race and racism. In 2007, Uppsala University published an anthology exploring structural discrimination faced by immigrants to Sweden (Burns et al., 2007).
 
Hübinette himself has co-authored two books on the challenges faced in Sweden by people of African descent and by those adopted from other countries (Hübinette and Tigervall, 2008; Hübinette et al., 2014). The growing profile of hate groups has also served as a catalyst for some national self-reflection in recent years. Mattias Gardell, a professor in religious history, used the life of serial killer and white supremacist Peter Mangs to interrogate the phenomenon of ‘new racism’ (Gardell, 2015), while journalist Gellert Tamas (2016) paired the rise of Islamic fundamentalism with anti-Islamic, right-wing extremists in his Det svenska hatet.
 
However, there persists an aversion to applying ideas of race or whiteness to the Swedish experience, past or present. Ras och vithet, therefore, works to counter this aversion by offering a broad range of essays showcasing how critical race theory can capture certain nuances of Swedish social relations.
 
The first half of the book consists of historical perspectives. Andréaz Wasniowski opens with an overview of scientific and ideological race-thinking, focusing particularly on ethnopluralism, a right-wing alternative to multiculturalism that supports segregation of ethnic groups on the basis of their purported right to be different. In 1922, Sweden became the first nation in the world to establish an institute for the study of racial biology, based at Uppsala University, and Ulrika Kjellman surveys the work of the institute, especially its use of photography to present racial differences; instead of photographing naked bodies for ‘scientific’ analysis, however, workers at Statens institut för rasbiologi sought to present what they already knew to be true: ‘Those races seen as inferior were photographed … in threadbare clothes and in impoverished environments, while the Nordic population, perceived as superior, was placed in opulent interiors or in idyllic pastoral exteriors’ (p. 60).
 
In similar vein, a chapter by Jeff Werner covers how Swedish photography and television broadcasts were calibrated, consciously and unconsciously, in accordance with normative whiteness. Standard to critical race theory is the acknowledgement that race is not simply a function of pigment but also of class, gender, language, and more, and Pia Laskar illustrates the fluidity of whiteness in a chapter covering Swedish academic efforts to place Finns outside the boundaries of the Nordic race despite their own stereotypical blond hair and blue eyes.
 
Closing up the historical section of the book are two chapters touching upon the Swedish American experience. First, Jens Björk Andersson covers the little-known story of the New York–based newspaper Folkets Röst (Voice of the People), which reflected for Swedish immigrants the American racial hierarchy – namely, by comparing other European ethnic immigrants ‘with non-whites, and by conferring upon them non-white attributes, the newspaper placed other ethnicities on a lower level in order to make it possible for Swedish Americans to be viewed as white’ (pp. 134–135).
 
Therese Svensson closes the section with a chapter on the 1920 novel Chi-mo-ka-ma by Dan Andersson, which touches the fluidity of whiteness for Swedish immigrants on the American frontier, whose condition put them in the category of ‘poor white trash’.
 
The second section brings the reader up to the present-day applicability of ‘whiteness’ as a category in Sweden. Nina Jakku and Anna Waara reveal the experiences of ethnic Swedish women who have converted to Islam and begun wearing the hijab; not only are these women treated as ethnic outsiders upon the adoption of Muslim dress, they undergo a class transformation due to stereotypes of Muslims as lower-class immigrants.
 
Race and class undergo a paired analysis in Lena Sohl’s chapter on the downwards class journey of immigrants to Sweden, where a trained doctor may end up working as a taxi driver due, in part, to the structural racism of the labour market. Daphne Arbouz reveals, in the experience of multiracial Swedes, the paradox of a nation ‘that has not had success in formulating and rearticulating a new Swedishness in time with the demographic changes that have occurred in the country’ (p. 210).
 
Exploring this paradox further are two chapters on ‘colour-blind racism’. First, Magnus Dahlstedt and Vanja Lozic, through interviews with those who work with non-white communities in public service fields, illustrate how the traditional Swedish welfare state is increasingly viewed not ‘as a collective entitlement but, in greater and greater degree, as a question of the individual citizen’s own responsibility, priorities, and choice’ (p. 233). Second, editor Hübinette explicates some of the key themes underlying Swedish resistance to the use of race as a category, including a widespread belief that ‘use of the word race risks creating a race-thinking that doesn’t exist in today’s Sweden’ (p. 243).
 
Closing up the volume is a piece by Zahra Bayati on the persistence of a racial hierarchy of languages in Sweden’s education system, in which many instructors behave as if those from a different language background are fundamentally incapable of mastering Swedish – and thus finding their proper place in society.
 
Ras och vithet is not meant to be a comprehensive survey of Swedish race relations, and there are many areas of Swedish history and contemporary society that would prove ripe for the application of critical race theory, from the legacy of anti-Semitism (as has been covered in great depth by Henrik Bachner (1999 [2004])) to issues of indigeneity and the country’s Sami population.
 
However, Hübinette has assembled a sufficiently strong collection of essays to demonstrate the usefulness of categories like race and whiteness for analysing Swedish society; the historical cases establish the longevity of race-thinking in Sweden, thus making the contemporary cases not instances of Sweden grappling with new demographic change – not recent innovations but, instead, examples of how older cultural categories have persisted to the present day.
 
As such, this book marks more than a milestone for Swedish academic writing; it ranks as a milestone in the field of critical race theory in general.
 
References
Bachner, H (1999 [2004]) Återkomsten. Antisemitism i Sverige efter 1945. Stockholm: Natur och Kultur.
Burns, TR, Machado, N, Hellgren, Z. (eds) (2007) Makt, kultur och kontroll över invandrares livsvillkor. Multidimensionella perspektiv på strukturell diskriminering i Sverige. Uppsala: Uppsala University.
Gardell, M (2015) Raskrigaren. Seriemördaren Peter Mangs. Stockholm: Leopard Förlag.
Hübinette, T, Tigervall, C (2008) Adoption med förhinder. Samtal med adopterade och adoptivföräldrar om vardags rasism och etnisk identitet. Botkyrka: Mångkulturellt centrum.
Hübinette, T, Beshir, S, Kawesa, V (2014) Afrofobi. En kunskaps översikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige. Botkyrka: Mångkulturellt centrum.
Tamas, G (2016) Det svenska hatet. En berättelse om vår tid. Stockholm: Natur och Kultur.

Det svenska forskarnätverkets för svensk kritisk ras- och vithetsforskning antologi från 2017 kommer kanske att översättas till och ges ut på engelska

Fick idag ett positivt besked från en amerikansk forskare som är mycket intresserad av Sverige, svenskhet, svenskar och ras och så till den grad att han faktiskt har lärt sig svenska skapligt. Amerikanen som heter Guy har läst antologin ”Ras och vithet. Svenska rasrelationer igår och idag” (2017) (https://www.studentlitteratur.se/#9789144117980/Ras%2Boch%2Bvithet) som tillkom inom ramen för det nationella forskarnätverket för svensk kritisk ras- och vithetsforskning och han har ”gett sig den” på att antologin bara måste översättas till engelska då han menar att det finns väldigt få engelskspråkiga akademiska texter och publikationer som just handlar om Sverige, ras och vithet (och vilket är sant då de flesta svenska forskare föredrar att publicera sig på svenska).
 
Den första upplagan är f ö slutsåld så en andra upplaga trycks just nu i skrivande stund av Studentlitteratur även om just denna bok antagligen inte kan slå kioskvältaren ”Om ras och vithet i det samtida Sverige” som jag var huvudredaktör för och som Mångkulturellt centrum gav ut 2012 och som hittills har sålt i 1000-tals exemplar (d v s Sveriges första originalsvenskspråkiga bok som bar glosan ras i huvudtiteln sedan den gamla svenska rasbiologin dog sotdöden på 1970-talet).
 
Guy har på eget bevåg översatt hela tre kapitel i antologin från svenska till brittisk engelska (t o m) och han har dessutom på eget initiativ författat och skickat in en mycket ambitiös ansökan och förfrågan om bokutgivning till engelska Manchester University Press som bl a ger ut en s k vetenskaplig tidskrift som handlar om ras (Ethnicity and Race in a Changing World) liksom specialtidskriften James Baldwin Review och som inte minst har ett försvarligt antal boktitlar som behandlar frågor om ras bakom sig.
 
Alldeles nyligen vidarebefordrade Guy mig ett e-postmeddelande som han erhöll tidigare idag från en viss Thomas vid Manchester University Press som nu tydligen har meddelat Guy att förlaget har ställt sig positiv till idén om en eventuell utgivning hos dem och att de av Guy översatta artiklarna samt Guys ansökan nu har skickats ut för läsning och bedömning till anonyma sakkunniga och experter inom området så vill det sig väl så kommer den första antologin akademiska texter på engelska som enbart handlar om ras och vithet i relation till Sverige, svenskhet och svenskar (det finns då redan 3-4 antologier utgivna på engelska som handlar om ras och Sverige men de inkluderar alla också artiklar och bidrag som handlar om de övriga nordiska länderna och ibland enbart 1-2 texter om Sverige) att se dagens ljus om förhoppningsvis 1-2 år och vilket i sin tur förhoppningsvis kommer att glädja många både engelsktalande och engelskspråkkunniga forskare och läsare.

Det svenska forskarnätverkets för ras- och vithetsstudier antologi ”Studier om rasism” (2018) sågas i Aftonbladet Kultur

(Liberalen) Mattias Svensson sågar idag det svenska forskarnätverkets för ras- och vithetsstudier senaste och sista antologi ”Studier om rasism. Tvärvetenskapliga perspektiv på ras, vithet och diskriminering” (2018) i (marxisten) Åsa Linderborgs Aftonbladet Kultur och det enda bidrag som håller för Svenssons granskning är Linnéa Brunos artikel och särskilt blir mitt eget bidrag hårt åtgånget då jag anses gå för långt i min kritik av den mångkulturalistiska och antirasistiska 68-vänstern och även Leila Brännströms bidrag blir hårt kritiserat för att vara ett uttryck för ”aktivistisk antirasism”. Slutligen varnar Svensson för vad forskning om ras och vithet kan resultera i:
 
”Är värdet av sådana iakttagelser större än skadan av att leda in de
studerades, forskarens, akademins och allmänhetens tankebanor på
skillnader i hudfärg och ursprung och lyfta fram den subjektiva känslan
av att vara förfördelad? Den brännande etiska frågan blir aldrig särskilt
relevant.”
 
 
”Tobias Hübinette har också ett historiskt perspektiv i sitt kapitel. Han beskriver hur den gamla svenska befolkningspolitiken – med tvångssterilisering av ”mindervärdiga” och påtvingad assimilering av minoriteter för att förbättra det svenska folkmaterialet – klingar ut i slutet av 1960-talet. Den ersätts på bara några år av ett omfamnande av internationella adoptioner, en vilja att ta emot barn med annat ursprung och annan hudfärg i svenska familjer. Ett remarkabelt skifte som i mitt tycke hedrar de pådrivande. Bejakandet av mångkultur må som mycket annat ha gått till överdrift, men som alternativ till den tidigare befolkningspolitiken var det en i sanning radikal förbättring.
 
Ändå tycker jag att kritiken mot 1968 och dess förändringar är mer oförsonlig detta bemärkelseår jämfört med tidigare decenniers tillbakablickar. Jag kan inte komma ifrån misstanken att i denna kritikens form dväljs en sinister agenda som dess förespråkare av strategiska skäl ännu undviker att artikulera – en längtan efter det etniskt homogena Sverige och åtminstone en acceptans för de repressiva metoder som detta mål legitimerade mot andra än den välanpassade majoritetsbefolkningen.
 
Hübinette gör en annan tolkning, och ser en storsvensk kontinuitet i att vilja gynna stora familjer. Han noterar att metoderna för befolkningskontroll inte avskaffades, utan med svenskt stöd exporterades till tredje världen, som lösning på 1970-talets paranoia för ”befolkningsexplosionen”. Det är förstås en slutsats som också ligger mer i linje med antaganden om vita människor som överordnade och annan postkolonial teori.
 
Sådana slutsatser finns det gott om i denna antologi. En bekväm aspekt av teorierna är att det går att hitta belägg nästan oavsett utfall. Antingen vittnar personerna om det främlingskap som forskaren vill hitta hos exempelvis adopterade, eller så vittnar deras anpassning om hur de tvingats förneka sitt ursprung. I ett kapitel om skådespelare upplever de sig diskriminerade både av att få spela roller som är rasifierade (för att de är stereotypa) och av att få spela helt andra roller (för att de rollerna osynliggör rasifierade).
 
Leila Brännström beskriver i sitt inledande kapitel den svenska tendensen att vilja tona ner förekomsten av ”verklig rasism” med en uppseendeväckande hänvisning till en riksdagsmotion som sägs vilja undvika termen ”rasism” till och med för uttalade nazister. Motionen (1993/94:A36) av Hans Göran Franck (S) med flera ger föga grund för denna tolkning. Motionärerna vill utvidga lagen om hets mot folkgrupp för att komma åt Vitt ariskt motstånd ”och liknande ytterst farliga terrororganisationer” och det är lagtexten som föreslås få den vidare omfattningen ”organiserad etnisk förföljelse” snarare än att fastna i en juridisk definition av rasism.
 
Här bekräftas mina fördomar om aktivistisk antirasism: Genom att slå ner på enstaka ord och fraser skapas onödiga konflikter och opåkallade beskyllningar gentemot personer som alls inte är några rasister, ofta i sammanhang där de senare gett sig på att beskriva och diskutera någonting svårt eller känsligt. Ett felfinnande för att framhäva egen förträfflighet, som förpestat mycket av den offentliga diskussionen.
 
I detta sammanhang är problemet dock större än så. Att tolka text är ett förtroende, och det förtroendet raseras av att man vid kontroller kan hitta flagranta förvanskningar för att bekräfta de egna teserna.
 
Särskilt förödande är sådana fel för en akademisk disciplin helt vigd åt diskursanalys – ibland rent av omtolkningar av egna texter. Även lovande studieuppslag drunknar här i orgier av metod och terminologi, och utöver historiska sammanfattningar är forskarna inte mycket för empiri. Brännström berör exempelvis inte de studier som falsifierat hypoteser om omfattande diskriminering på etnisk grund i Sverige, utan nöjer sig med att hon kan utläsa diskriminering ur dokument och debatter.
 
Linnea Brunos kapitel är ett undantag. En studie om vårdnadstvister visar, trots den intersektionella ansatsen, att det inte alltid är en fördel att vara man. I detta kapitel är det synd att inte resultaten lyfts fram mer på den omfattande metodens bekostnad, för här påvisas en alarmerande skillnad i hur rättsväsendet dömer i vårdnadsfall med våldsmisstanke mot fadern beroende på om denne har ett europeiskt eller icke-europeiskt efternamn.”
25552117-GIpMF.jpg

Sista publikationen som emanerar från det nationella forskarnätverket för svenska ras- och vithetsstudier är ute nu

‪Nu har det Forte-finansierade nationella forskarnätverket för svenska ras- och vithetsstudier utkommit med sin sista publikation ”Studier om rasism. Tvärvetenskapliga perspektiv på ras, vithet och diskriminering” som undertecknad har grundat och drivit och därmed avslutas nu nätverket‬ för gott.

http://www.arxforlag.se/facklitteratur/politik-samhälle/studier-om-rasism-38831496

https://tobiashubinette.wordpress.com/2018/01/15/hogskolevarlden-ras-vithet-mangkulturellt-centrum-uppsala-universitet

29133086_10155494708600847_6976966787992649728_n.jpg