Kategori: vithet

Den första akademiska boken på engelska om ras och Sverige kommer ut i april nästa år

Idag blev det officiellt att den första akademiska boken på engelska (d v s en s k monografi) som handlar om ras och Sverige (och som inte handlar om den svenska extremhögern eller om den historiska svenska kolonialismen och rasbiologin) kommer ut på det brittiska akademiska bokförlaget Routledge i april 2023. Boken är samförfattad av Catrin Lundström vid Linköpings universitet, Peter Wikström vid Karlstads universitet och mig själv och handlar om hur Sveriges och svenskarnas förhållningssätt till ras och vithet har sett ut sedan efterkrigstiden liksom hur frågor om rasism och antirasism behandlas och betraktas i dagens Sverige.

https://www.routledge.com/Race-in-Sweden-Racism-and-Antiracism-in-the-Worlds-First-Colourblind/Hubinette-Lundstrom-Wikstrom/p/book/9781032385891#

Race in Sweden is an introduction to, and a critical investigation of, the Swedish relationship to race in the post-war and contemporary era. This relationship is fundamentally shaped by an ideology of colourblindness, with any kind of race talk being taboo in public discourse and everyday language use, and in practice forbidden in official and institutional language.

A study of a country which was until recently strikingly white but has become extremely diverse, yet where the legacy of Swedish whiteness co-exists with a radical, colourblind, antiracist ideology, Race in Sweden will appeal to scholars across the social sciences and humanities with interests in race and ethnicity, whiteness and Nordic studies.

Table of Contents
Introduction

1. The modern history of Swedish whiteness and Swedish race relations

2. The emergence and development of the world’s first colourblind nation

3. The Swedish N-issue, Swedish N’s and white transracial identifications

4. Non-white adoptees and a new relationship between race and Swedishness

5. Swedish whiteness as white terror and non-white rage in antiracist Sweden

6. When colourblindness runs amok: The Swedish debate on equality data

Conclusion

Tobias Hübinette has a PhD in Korean studies and is a reader in intercultural education and a senior lecturer in intercultural studies and Swedish as a second language at Karlstad University, Sweden. He is engaged with Korean adoption studies and critical adoption studies, migration studies and Asian Swedish studies, and Swedish critical race and whiteness studies and he has published several books and other publications within these research fields both in Korean, English and Swedish.

Catrin Lundström is associate professor of sociology and professor designate in ethnicity and migration studies at the Institute for Research on Migration, Ethnicity and Society (REMESO) at Linköping University. She holds a PhD in sociology from Uppsala University and has been a visiting researcher at University of Arizona and at University of California, Santa Barbara. She is the author of several books and articles within the fields of transnational migration, critical race and whiteness studies, ethnography, and gender studies.

Peter Wikström is associate senior lecturer in English Linguistics at Karlstad University, Sweden. He is a discourse analyst specialising in online and social media discourse, as well as in the areas of language and gender, language and politics, and language and ideology, in both Swedish-language and Anglophone contexts. His research has touched on topics such as race and racism, political correctness, public apologies, and metadiscourse. In addition to publishing in these areas, he teaches courses in applied linguistics and discourse analysis.

”Europeans claim that racial thinking ended in the continent after WWII, the Holocaust and decolonization. Hübinette, Lundström, and Wikström challenge this myth by examining the most extreme case of racial innocence in Europe – Sweden. Relying on an impressive array of sources, cases, and historical material, they convincingly show that behind the Swedes’ self-proclaimed color-blindness lies a white racial regime. This book serves as a clear, empirical correction to the color-blind nonsense so many in Sweden believe in.”
Eduardo Bonilla-Silva, Professor of Sociology, Duke University, US

Om att snart möjligen ha givit ut 12 böcker om ras och vithet

Sedan 2017 har jag legat bakom sammanlagt åtta böcker på svenska eller engelska och antingen egenförfattade böcker eller böcker författade tillsammans med andra alternativt böcker som jag är ensam- eller medredaktör för utöver alla andra publikationer i form av artiklar i tidskrifter och antologier, rapporter mm.

Samtliga dessa boktitlar handlar dessutom om ras och vithet i ett svenskt sammanhang och just nu hittas ytterligare fyra bokmanus ”i pipeline” som behandlar detta ämne och varav två är egenförfattade, en är en antologi på svenska som jag är medredaktör för tillsammans med Peter Wikström och en, som är på engelska och som i dagarna skickades in till Routledge för sättning och tryckning, är samförfattad tillsammans med Catrin Lundström och Peter Wikström.

Det är med andra ord möjligt att jag snart har legat bakom totalt 12 böcker om ras och vithet i relation till Sverige vilket innebär att jag med råge är den svenska forskare och den svensk överhuvudtaget som har skrivit och givit ut flest bokpublikationer i ämnet någonsin.

Sedan går det ju att fråga sig (d v s jag frågar mig helt enkelt själv det ibland) om det har varit värt allt detta extremt hårda arbete som jag har lagt ned på ras- och vithetsforskningen för det är enormt mycket arbete med att bara få ihop och få ut en enda bok, d v s har det gagnat forskningsfältet, frågan i allmänhet och mig själv.

Har jag lyckats med det jag förutsatte mig för tio år sedan när jag 2012 grundade det nationella forskarnätverket för svenska kritiska ras- och vithetsstudier, d v s att skapa ett svenskt ras- och vithetsforskningsfält? Har jag lyckats få till en större acceptans för frågan om ras och vithet inom akademin liksom i den svenska offentligheten? Och har jag själv fått en s k ”skjuts i karriären” på grund av alla dessa publikationer? Svaret på dessa tre frågor är inte alldeles självklara annat än att jag kan konstatera att antalet forskare som studerar ras- och vithetsfrågor i ett svenskt sammanhang fortfarande är relativt litet samt att frågan om ras och vithet visserligen är närvarande på ett annat sätt än tidigare men långt ifrån helt accepterad. Däremot kan jag med säkerhet säga att mitt eget yrkesliv inte har gått framåt utan tvärtom har jag under de år då jag har givit ut dessa böcker snarare blivit alltmer isolerad p g a diverse konflikter.

Ett försök att analysera de starka reaktionerna på SD-riksdagsledamoten Rashid Farivars uttalande om ”vita människor”, d v s om vita majoritetssvenskar

Att ett närmast otal antal SD:are har förorsakat ett likaledes närmast otal antal rasskandaler genom decennierna är som bekant ett faktum och nästan alltid handlar det om vita SD:are som uttrycker något pejorativt om invandrare och minoriteter.

I veckan orsakade dock en icke-vit SD:are en rasskandal – den nyinvalde SD-riksdagsledamoten Rashid Farivar som är invandrad från Iran och som nyligen fick sitt tredje barn.

Farivar skrev på Twitter i anslutning till sitt tredje barns födsel att han tackar alla ”vita människor” som har skapat det svenska välfärdssystemet och många upprördes över att Farivar använde beteckning ”vita” i sammanhanget och han blev också bannad av partiet för det, som menade det var olyckligt att han gjorde det. 

Farivar har i en efterföljande intervju förklarat att han ville tacka den svenska sjukvården för att den håller en så hög klass samt uttrycka att det svenska välfärdssamhället tillkom ”långt innan massinvandringen till Sverige hade påbörjats” samt att ”arbetande, vita svenska män och kvinnor” har skapat det svenska välfärdssystemet. 

Han tillade också att det inte var iranier, ”kurder, irakier, afrikaner eller afghaner” som en gång skapade det svenska välfärdssystemet utan just vita människor – d v s vita majoritetssvenskar – samt att han uttryckte sig så utifrån ”mitt perspektiv och jag tycker att jag har rätt att ha det perspektivet för mig själv”.

För mig som forskar om frågor om ras och vithet i en svensk samtidskontext innehåller denna färska SD-rasskandal flera bottnar och den sticker just ut då den förorsakades av en icke-vit SD:are.

För det första är det uppenbart att Farivar ville kritisera den utomeuropeiska flyktinginvandringen (d v s såsom hans parti SD alltid gör) med sitt uttalande och det hör då till saken att han själv inte har invandrat till Sverige som flykting utan för att studera här och efter avslutade studier (Farivar är ingenjör) så valde han helt enkelt att kvarstanna i landet.

För det andra är det likaså uppenbart att många upprördes över att Farivar talade så explicit om majoritetssvenskar som varande vita – d v s det är helt enkelt mycket ovanligt att benämna majoritetssvenskar som vita och när så sker blir många majoritetssvenskar både obekväma och osäkra samt arga och ibland t o m ledsna över att bli betraktade och betecknade som varande vita.

Utomeuropeiska invandrare och deras barn och efterkommande uppfattar dock generellt att majoritetssvenskarna är vita och oftast har de långt mindre problem med att benämna majoritetssvenskarna som varande vita än vad majoritetssvenskarna själva har, vilka i många fall kan uppleva ett stort obehag över att bli kategoriserade som och kallade vita. Många majoritetssvenskar har samtidigt inga större problem med att tala om vita amerikaner eller t o m om vita britter som just vita amerikaner och vita britter men undviker samtidigt nogsamt att tala om sig själva som vita.

Det Farivar gjorde i veckan var helt enkelt att uttrycka att han som icke-vit uppfattar och upplever att majoritetssvenskarna är vita och han bröt därmed mot den rådande färgblinda antirasistiska överenskommelsen i landet (som främst gäller bland majoritetssvenskarna varibland den helt enkelt utgör en oskriven lag som kort och gott säger ”tala aldrig om ras och vithet i relation till dagens Sverige”) vilket gjorde att han just förorsakade en rasskandal och även blev tillrättavisad av sitt eget parti, som gör allt som står i dess makt för att försöka förmå partimedlemmarna att aldrig öppet tala om vita svenskar (för om så sker, och fr a om vita SD:are gör det, så påminns alla icke-SD:are än en gång om partiets rasideologiska rötter).

Imorgon kommer antagligen över en av tre av alla vita män att rösta på SD när den vita maskulinitetens kris slår till med full kraft i Sverige

I den allra sista Sifo-undersökningen innan valdagen är SD det enskilt största partiet bland landets alla män med 27,3% (att jämföra med endast 13,5% bland kvinnorna), bland sydsvenskarna med 29,1% (att jämföra med endast 13,8% bland storstockholmarna), bland arbetarna med 26,9% (att jämföra med endast 14,8% bland tjänstepersonerna) och bland företagarna med 25,8% (att jämföra med endast 10,7% bland akademikerna) men det mest oroväckande inför framtiden är SD:s under innevarande valrörelse rekordstora tillväxt bland landets unga vuxna män (18-29 år) varibland många också uppger att de stöttar övriga partier och det är då inte Fi eller Kommunistiska partiet som åsyftas utan AfS och MED och antagligen också NMR åtminstone till viss del. 

Det finns alldeles uppenbart ett rejält stort missnöje för att inte säga en riktigt stor vrede just nu bland de unga männen (och sannolikt också bland tonårspojkarna och det kommer nog därför att skrälla rejält i årets skolval – d v s landets högstadie- och gymnasieelever kommer antagligen att rösta SD i mycket hög utsträckning just i detta skolval) i landet som antagligen har många orsaker och som gör att en rekordhög andel av dem kommer att rösta på SD och på högerblocket i övrigt imorgon. Den vita maskulinitetens kris kallas detta med akademiska termer då denna högerradikalisering främst rör de vita tonårsgrabbarna och de unga vita vuxna männen.

De unga männens (och återigen sannolikt också tonårsgrabbarnas) uppenbara missnöje och vrede och oro och rädsla inför framtiden måste samtidigt både undersökas på ett djupare plan och adresseras efter valet för en sådan här oerhört kraftig högerradikalisering bland de unga männen bådar inte gott och har bara ägt rum vid några få tidigare tillfällen i den svenska samtidshistorien men aldrig på den här extrema nivån. 

Och slutligen – även om SD inte blir större än S i detta val så är det en gigantisk för att inte säga astronomisk förnedring för S om fler svenska arbetare föredrar SD före S imorgon och även om SD kanske inte blir större än M i detta val (dock tyder allt på det) så är det likaledes en gigantisk för att inte säga astronomisk förnedring för M om fler svenska företagare föredrar SD före M imorgon. Och att mer än 33% eller över en av tre av alla vita män i landet kommer att rösta SD imorgon ser åtminstone idag ut som ett statistiskt faktum.

Varför lyckas SD och högern inte få igång en kampanj mot ras- och vithetsforskningen i Sverige såsom Republikanerna och Trump har lyckats med i USA?

SvD:s Göran Eriksson frågar sig idag när den just nu alltmer intensiva amerikanska konflikten om critical race theory (CRT) eller kritisk rasforskning kommer att slå igenom även i Sverige.

SD:s forskningspolitiska talesperson har då tidigare ifrågasatt regeringens och Vetenskapsrådets satsning på forskning om rasism och SD har också motionerat om att organisationer som använder sig av termen vithet inte bör tilldelas offentliga bidrag samt länge drivit frågan om s k omvänd rasism, rasism mot vita och s k svenskfientlighet. 

Dock har SD haft svårt att få sin kritik mot ras- och vithetsforskningen att flyga och sannolikt p g a att Sverige är världens mest färgblinda land där även de allra flesta antirasister är emot rasbegreppet och t o m själva ordet ras i sig till skillnad från i USA där ingen har några som helst problem att tala om ras i sig. Detta innebär att exempelvis även DN och stora delar av vänstern liksom de allra flesta forskare är emot att forska om ras och därmed också emot att critical race theory (CRT) eller kritisk rasforskning får ett fäste inom den svenska akademin för i Sverige är vi beredda att prata om rasism men inte om ras, som Eriksson skriver i dagens SvD.

Och sist men inte minst och framför allt är antalet svenska forskare som forskar om ras i relation till dagens Sverige (d v s inte i relation till t ex den historiska svenska rasbiologin eller till USA, Sydafrika under apartheid, Nazi-Tyskland eller Brittiska imperiet o s v) försvinnande få vilket innebär att det går att attackera, ”hänga ut” och dreva mot enskilda forskare i landet som studerar ras men det går inte att hävda att critical race theory (CRT) eller kritisk rasforskning har ett starkt fäste i Sverige även om försök har gjorts från en del SD:ares sida att påstå det.

https://www.svd.se/a/y4obpg/goran-eriksson-rasistbebisen-snart-aven-svensk-konflikt

Amerikanska barn indoktrineras med critical race theory (CRT) i skolorna. Konservativa Fox News nämnde förra året begreppet 1 300 gånger på fyra månader.

Kritiken från höger siktar bland annat på att CRT hävdar att strukturell rasism genomsyrar hela USA. Och beskriver vita som innehavare av ett ”vitt privilegium” och svarta som offer, en uppdelning som kritikerna menar är just rasistisk.

I ett tal i South Carolina i mars sa Donald Trump att det är en fråga om ”nationell överlevnad” att få bort teorin från skolorna: ”Om vi ​​tillåter marxisterna och kommunisterna och socialisterna att lära våra barn att hata Amerika, kommer det inte att finnas någon kvar att försvara vår flagga.”

Trumps ord är förstås en del i det överpolariserade politiska klimatet i USA, som inte har någon riktig motsvarighet i Sverige. Men rasism finns förstås i Sverige också, liksom politiska idéer om hur den ska motverkas.

I slutet av april skickade kulturminister Jeanette Gustafsdotter ut ett pressmeddelande med den här rubriken: ”Kunskapshöjande insatser om rasism riktade till barn och unga”. Det är ett uppdrag till Barnombuds­mannen (BO) med syftet att ”öka kunskapen om rasism och dess uttryck och stärka barns och ungas förmåga att ta tillvara sina rättigheter”.

Det måste ju inte vara kontroversiellt. Barn drabbas av fördomar och rasism, och politiker vill motverka det. Men den amerikanska CRT-debatten är en del i det så kallade ”kulturkriget”, alltså den konflikt mellan framför allt liberala och konservativa värderingar som inspirerar och tar allt större plats också i svensk politik.

Regeringen Andersson uppmanar BO att anlägga ett ”intersektionellt” perspektiv i arbetet. Det begreppet är nära förknippat med CRT och handlar om att flera olika maktordningar samspelar. Att vara kvinna är att vara underordnad, men underordningen ser inte likadan ut för en vit kvinna, en svart kvinna eller en svart funktionshindrad kvinna.

Begreppet intersektionalitet är ett rött skynke för stora delar av den politiska högern, precis som den närliggande identitetspolitiken. Alltså politik kopplad till olika gruppintressen där grupperna kan vara baserade på exempelvis ras, klass, religion, könsidentitet, etnicitet eller sexualitet.

Kastar man in barn i den här mixen, så uppstår politisk konflikt också i Sverige. Tänk på KD-ledaren Ebba Buschs attacker på genuspedagogiken i förskolorna – ska inte flickor få leka med dockor? I ett tal för några år sedan sa Busch att regeringen har släppt in ”radikalfeminismen och genusflummet på förskolan”.

Det är inte svårt att föreställa sig politiska konflikter när regeringen vill lära barn mer om rasism och antirasism, i alla fall om det baseras på teorier om intersektionalitet och vithetsnormer.

Det finns i det här avseendet stora skillnader mellan USA och Sverige. En är att i USA talar man ständigt och odramatiskt om ras. I Sverige pratar vi mycket om rasism, men helst inte om raser.

En annan skillnad är att critical race theory och forskning om vithet inte alls är lika vanlig på universiteten i Sverige som den är i USA.” 

(…)

”Mot detta finns redan ett politiskt formulerat motstånd. I en riksdags­motion från i höstas skriver fyra SD-ledamöter att ”organisationer med vithet på agendan” inte borde få offentliga bidrag, eftersom de ”propagerar för att vissa personer i kraft av sin härkomst inte kan utsättas för rasism och för att dessa är priviligierade på bekostnad av personer av annan härkomst.”

Det, menar Sverigedemokraterna, riskerar att ”underminera samman­hållningen” mellan olika grupper i samhället. En del av den teoretiska grunden för regeringens skolprojekt är alltså redan en konfliktfråga.”

Reflektioner kring att undervisa i ras- och vithetsfrågor

Skriver om mina erfarenheter av att undervisa om ras- och vithetsfrågor i ett svenskt sammanhang i senaste numret av SO-didaktik som går att läsa och ladda ned här:

https://www.so-didaktik.se/so-didaktik

”Dagens Sverige är med största sannolikhet mer mångfaldspräglat än aldrig förr. Totalt är numera över 34 procent av alla invånare antingen själva utrikes födda eller så är de födda i Sverige med en eller två utrikes födda föräldrar. Bland barn, ungdomar och unga vuxna från förskole- till högskoleålder handlar det om 40 procent och ibland om mer än så vad gäller vissa ålderskohorter. Denna procentsiffra är dessutom än mer förhöjd i de tre storstadsregionerna och i de mellanstora kommunerna. Åtminstone en tredjedel av alla barn, ungdomar och unga vuxna har idag bakgrund utanför Norden och främst från Afrika och Mellanöstern men också från Latinamerika och Asien och betecknas här som icke-vita. Minst en femtedel av alla barn, ungdomar och unga vuxna har dessutom en kulturell muslimsk bakgrund oavsett om de är troende och praktiserande eller ej. Uppemot en av tre av alla grundskoleelever är slutligen berättigade till modersmålsundervisning och kan antas vara flerspråkiga och tala ett annat språk än svenska som förstaspråk.”

(…)

”Utöver USA, där mångfalden som bekant är än mer förhöjd, finns i praktiken endast en handfull länder i västvärlden som kan mäta sig med Sverige såsom Kanada, Storbritannien, Frankrike, Nederländerna och Australien. Det kan dessutom mycket väl vara så att mångfalden är högre i Sverige än i dessa länder bland just barn och unga i skolåldern. 

Det som inte minst skiljer Sverige från samma länder är att klyftorna mellan invånarna med svensk bakgrund och invånarna med framför allt utomeuropeisk bakgrund är långt mer extrema här. Det gäller i stort sett samtliga utfall som rör arbetslivet liksom bostadssektorn och privatekonomin som helhet vad beträffar skillnader i arbetslöshet, i att ha en fast heltidstjänst, i att vara överutbildad, i att bo och leva i miljonprogramsområdena, i att bo trångt, i att bo i hyresrätt eller i att vara fattig och bidragsberoende och så vidare. 

Framför allt gäller detta skolans värld där de majoritetssvenska eleverna och eleverna med utomeuropeisk bakgrund numera och överlag befinner sig i helt olika världar vad gäller vilka skolor de går på och deras respektive skolresultat. 

Faktum är att mycket tyder på att den svenska skolan numera kan vara västvärldens mest rassegregerade skola liksom den skola som tyvärr även uppvisar det största skolresultat- och studiegapet mellan majoritetssvenska barn och ungdomar och icke-vita barn och ungdomar. 

Om det nu är så att Sverige numera faktiskt både härbärgerar västvärldens mest heterogena elevsammansättning efter USA, och särskilt gäller det den rasliga, religiösa och språkliga mångfalden, och västvärldens mest rassegregerade och rasojämlika skola, och i båda fallen finns det mycket som tyder på det, så går det att fråga sig varför frågor om ras och rasism så sällan lyfts fram i den svenska skoldebatten och skolforskningen och i undervisningen i sig. Svaret på denna fråga står enligt mig att hitta i att Sverige antagligen har utvecklat den mest radikala formen av antirasistisk färgblindhet i världen. Detta innebär kort och konkret att frågor som rör ras och vithet, och därmed också rasism och rasojämlikhet, är i det närmaste tabubelagda då antirasism har kommit att betyda detsamma som att inte tala om ras överhuvudtaget i just Sverige.”

(…)

”Jag har själv under åtminstone de senaste tio åren arbetat målmedvetet för att inte bara introducera kritisk ras- och vithetsforskning i Sverige utan också för att utveckla ett eget svenskt kritiskt ras- och vithetsforskningsfält. Det handlar om att studera specifikt svenska förhållanden med hjälp av detta perspektiv och där ingår inte minst att studera den svenska skolan med fokus på frågor om ras, vithet och rasism. Jag har därför under många år gjort vad jag har kunnat för att adressera dessa frågor i undervisningen både i den reguljära undervisning som jag bedriver vid Karlstads universitet och som gästlärare vid andra högskolor och även som inbjuden föreläsare på bland annat gymnasieskolor. Sedan höstterminen 2020 har jag haft förmånen att få undervisa på den första högskolekursen i landet som explicit handlar om kritisk rasforskning – ”Feministisk postkolonialism och kritiska rasstudier” – som ges av Centrum för genusforskning vid min arbetsplats Karlstads universitet och som sedan dess även har haft flera verksamma lärare som studenter.”

(…)

”Avslutningsvis vill jag samtidigt inte sticka under stol med att tillsammans med en handfull andra forskare är jag fortfarande än idag en av ytterst få personer inom högskolevärlden och i utbildningssammanhang som både undervisar i kritisk ras- och vithetsforskning och författar böcker i ämnet och som menar att så länge skolvärlden och utbildningsväsendet fortsätter att ducka för frågor om ras och rasism så kommer ingenting att förändras utan den svenska skolan kommer att fortsätta att förbli västvärldens antagligen mest rassegregerade och rasojämlika skola.”

Om behovet av ett kritiskt ras- och vithetsforskningsperspektiv inom forskningsfältet romska studier

Deltog idag på konferensen ”Critical Approaches to Romani Studies conference” som (George Soros) Central European University (d v s universitetet i Budapest som Orbán stängde ned och slängde ut) och Södertörns högskola anordnar tillsammans i Flemingsberg i Huddinge kommun och i en panel som specifikt handlar om ras och vithet och romer. 


Konferensen är historisk då antagligen fler forskare med romsk bakgrund deltar än någonsin tidigare på en konferens som äger rum inom forskningsfältet romska studier (Romani studies): Historiskt har icke-romer närmast helt dominerat forskningen om romer och just romska studier och både i Sverige och i andra länder.

Historiskt har det för övrigt varit likadant vad gäller forskning om bl a samer och andra urfolk liksom om Afrika/afrikaner och om Asien/asiater – d v s nästan alla som tidigare exempelvis forskade om Afrika och Asien var icke-afrikaner och icke-asiater – men på sistone har allt fler forskare som själva har bakgrund inom gruppen som blir beforskad och studerad börjat göra sig gällande inom forskningsfälten ifråga. 

Romska studier är dock fortfarande i sammanhanget ett särfall – d v s fältet domineras än idag till största delen av icke-romska forskare.

Lite ”kul” också att tre svenska romer som deltar på konferensen oberoende av varandra och som kommer från olika delar av landet kom fram till mig under rasterna och bad om få fotografera mig och antingen ensam eller tillsammans med dem i form av en s k selfie.

På panelen om ras och vithet presenterade bl a Jelena Savic från Serbien en lista över europeiska gadjoprivilegier inspirerad av Peggy McIntoshs klassiska lista över amerikanska vithetsprivilegier medan andra forskare från Ukraina och Rumänien presenterade om hur romer tidigare beskrevs som ”svarta” under rastänkandets storhetstid liksom om problematiken med att de flesta av de romska studier-forskarna är vita.



https://events.ceu.edu/2022-05-18/critical-approaches-romani-studies-conference

“Roma have been an object of academic inquiry for centuries. In spite of the increasing number of articles, studies, and books, especially since the collapse of communism, Roma participation in shaping the discourses on themselves has remained very limited. In the name of scientism and objectivity, Roma have been de facto excluded from knowledge production. 

Recently, an increasing number of activist scholars has been urging a paradigm shift in Romani Studies to challenge the dominant academic and policy discourses. They propose inquiries into the forms of oppression Roma are facing, the importance of racism and structural discrimination for Roma and Romani identity. The conference brings together junior and senior, Roma and non-Roma scholars embracing critical approaches.”

Om vita svenska fantasier om att adoptera ett icke-vitt barn och om Sverige som alla icke-vita människors vita moder

En måhända slarvig och slängig psykoanalytiskt inspirerad analys av ett antal aktuella och uttalanden av s k ”kändistjejer” (som f ö nog också kan sättas i samband med post-BLM-rörelsen 2020):

Den historiska bakgrunden bakom dessa färska uttalanden står att hitta i att Sverige är det land (och svenskarna är därmed det s k folkslag) på jorden som har adopterat flest icke-vita barn från andra länder per capita och när den internationella adoptionsverksamheten och den svenska adoptionsrörelsen uppstod på 1960-talet och blommade ut till fullo på 1970- och 80-talen så gjorde den det som en fullt integrerad del (d v s diskursivt och ideologiskt o s v) av den allmänna svenska solidaritetsrörelsen med ”u-länderna”, de s k ”färgade folken” och ”Tredje världens människomassor”.

De olika västländerna kom efter Andra världskriget och under Kalla kriget och i samband med avkoloniseringen att inta olika könade roller gentemot den icke-vita och icke-västerländska världen: 

Medan USA, Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Belgien m fl av de allierade segrarmakterna som själva också innehade kolonier framstod som ”den vite fadern”, och både ibland som en straffande ”vit far” och som en skyddande sådan, så kom Sverige som kanske det enda västlandet att göra det att inta rollen som ”den vita modern” (och möjligen tillsammans med Norge, men det låter jag vara osagt då Norge trots allt ändå var en del av Nato under Kalla kriget).

Den internationella adoptionsverksamhetens och den svenska adoptionsrörelsens ”grundandemödrar” hänvisade själva till att de som barn på 1940- och 50-talen tidigt utvecklade fantasier om att ta hand om de Andras barn och just adoptera desamma.

Adoptionscentrums (OBS – AC är då världens näst största adoptionsförmedlare efter amerikanska Holt) grundare Margareta Blomqvist såg sig t o m själv som något av ”Tredje världens vita svenska moder” och hon har berättat för en amerikansk forskare hur hon som ung besökte den legendariska MoMA-utställningen ”The Family of Man” som visades på Liljevalchs i Stockholm och hur hon då blev så besatt av ett fotografi föreställande en asiatisk flicka att hon utvecklade ett närmast religiöst ”jag-ska-senare-i-livet-till-varje-pris-ha-en-flicka-från-Asien-som-jag-kan-pussa-på-och-krama-om-och-gosa-med”-begär som hon sedermera också realiserade: ”I said to myself: That one there, that child is the one we want!”.

Det kan tyckas som naturligt för oss svenskar att majoritetssvenskar redan som barn och tonåringar fantiserar om att adoptera ett icke-vitt barn och vare sig det handlar om personer som AC:s grundare Margareta Blomqvist eller artisten Dotter och Sveriges kanske största s k influencer Bianca Ingrosso som når ut till 100 000-tals svenska barn, ungdomar och unga vuxna men då ska en komma ihåg att denna typ av fantasier och begär inte är något universellt eller ens panvästerländskt:

Det är inte särskilt troligt att t ex italienska barn på 50-talet, tyska barn på 70-talet, belgiska tonåringar på 80-talet eller kanadensiska tonåringar på 90-talet hyste sådana fantasier och begär och antagligen gör inte unga ”kändistjejer” i Nederländerna, Finland, Frankrike eller Australien det heller idag – d v s detta är helt enkelt en specifik svensk företeelse som är intimt förknippad med den svenska vithetens känslostrukturer och just med vita svenska fantasier och begär vilka går tillbaka till Sveriges och svenskarnas syn på sig själv/a som den utomeuropeiska och utomvästerländska världens vita moder och i förlängningen som alla icke-vita människors vita moder.

Filmvetaren Hynek Pallas skriver om den nya antologin ”Routledge handbook of critical studies in whiteness” 

Filmvetaren Hynek Pallas skriver utförligt om Shona Hunters och Christi van der Westhuizens antologi ”Routledge handbook of critical studies in whiteness” i dagens Expressen.

Antologin är den första på mycket länge inom fältet kritisk vithetsforskning och definitivt den största hittills (414 tättryckta sidor) och samlar kritiska vithetsforskare från hela världen (såsom från Sverige – jag är då den enda svenska och nordiska forskaren som har ett bidrag med i antologin).

””Routledge handbook of critical studies in whiteness” är den första gedigna antologin om kritiska vithetsstudier på många år. Hynek Pallas hoppas på uppgörelse och förnyelse men ser ett fält som målar in sig i ett farligt hörn.”

https://www.expressen.se/kultur/hynek-pallas/vithetsstudier-ar–ett-falt-i-fritt-fall

”För tio år sedan publicerade jag avhandlingen ”Vithet i svensk spelfilm 1989–2010”. Kritiska vithetsstudier var ett okänt fält i Sverige och folk var förbryllade. Vadå vithet? Att det handlade om den sociala och ideologiska konstruktionen av ras, om att rikta blicken mot osynliga normer, gjorde få klokare.

Internationellt var vithetsstudier redan ifrågasatta. Vissa såg en aktivistisk disciplin där svaren var givna på förhand. Andra, även rasismforskare, menade att det bara gav vita möjlighet att prata på om sitt favoritämne – sig själva.

Det bar korn av sanning. Det störde mig redan då att termen ”vit överhöghet”, som innebär att alla vita deltar i och tjänar på rasismen, betraktas som en oprövbar självklarhet. Eller att detta orsakas av ”kapitalism” och ”nyliberalism”. Och visst var många forskare vita. Men ofta invandrare och minoriteter – erfarenheter som var grund till en skarp blick på nationella konstruktioner av vithet.

I dag är vithetsstudier välkända. Den amerikanska vithetsföreläsaren Robin DiAngelo hör till senare års bäst säljande författare i det antirasistiska facket. Redan innan hennes bok ”Vit skörhet” publicerades på svenska förra vintern började fältet bli utskällt även här. Kritikerna menar att om man uppmärksammar vithet så står det i konflikt med idealet om ”färgblind” antirasism. I ett land som inte för statistik på basis av ras, knappt ens använder ordet, betraktas det med misstänksamhet.

Faktum är att vi aldrig har pratat så här mycket om vithet. Populister uppvaktar ”vit arbetarklass”. Viktor Orbán påstår att ”kristen europeisk vithet” är hotad. Och ”vita privilegier” har blivit ett begrepp i Black lives matter-protesternas kölvatten. Även termen ”vit skörhet” är ett exempel på synliggörande: den betyder att vita upplever sådant obehag när de ska prata om rasism att de agerar irrationellt.

Vithetsfältet har därmed anledning att ompröva gamla sanningar och ställa nya frågor. Vad händer till exempel när ”vit” omvandlas till en identitet bland andra? Det har skett i händerna på ytterhögerns favoritforskare Eric Kaufmannsom i boken ”Whiteshift” (2018) avfärdar rasism som ”vitt självintresse” (20/6/19 GP Kultur). Och är det rimligt att arbeta med en tes som ”vit skörhet” när den omöjliggör individuell agens baserad på hudfärg? Eller att som DiAngelo mena att vita judar aldrig har ”tvingats reflektera” över rasens betydelse? (Expressen 10/2/21)

Jag ser därför fram emot intellektuell rannsakan och utmaning när jag öppnar ”Routledge handbook of critical studies in whiteness” – den första stora översiktsantologin på länge i vithetsfältet.

Att redaktörerna Shona Hunter och Christi van der Westhuizen, rasforskare från England respektive Sydafrika, har samlat en bred skara skribenter bortom det USA som så ofta dominerar frågan är lovande. Liksom att deras introduktion slår fast att den som är vit fram tills nyligen kunde leva ett liv utan särskild påminnelse om detta. Men att vithet för andra personer eller i andra länder – som Sydafrika – inte har varit osynlig.

Detta skifte mot synliggjord vithet går som en röd tråd genom antologins 27 bidrag. Här finns analyser av antimuslimska tendenser i evangelisk kristendom, den brittiska tabloidpressens reaktioner på Meghan Markle, vithet i sionismen samt bristande representation på omslag till Sydafrikanska gaytidningar. Svenske Tobias Hübinette kombinerar på ett intressant sätt adoption med konstruktionen av vår antirastiska självbild.

En analys av sociologiska studier av sexturism i Karibien bjuder på en nödvändig varning om vad som sker när akademiker biter sig fast i ideologi. Så sent som 1995 kunde sådan forskning utgå ifrån en färgblind, radikalfeministisk tanke om alla mäns överordning. De kunde inte köpas av vita kvinnor, och forskarna kallade dessa sexresor för ”romantisk turism”.

Det kunde man ju ha dragit lärdom av i handboken. För tyvärr sätts tonen och den ideologiska linjen tvärt i redaktörernas introduktion. Språket är svårgenomträngligt även för en som har disputerat i ämnet. När någon av de återkommande fraserna inte anses tillräcklig så kombineras den med ett extra prefix. ”Nyliberal” (”neoliberal”) är ett favoritbegrepp – 108 förekomster på 414 sidor – men exakt vad ”ny-nyliberal” betyder förblir oklart. Gränsen mellan liberal och extremhöger grumlas, och ”vit överhöghet” sägs underhållas av ”raskapitalism”.

I stället för att se hur utvecklingen på senare år även har inneburit antirasistisk medvetenhet utgår man ifrån misstänksamhet. Vita personers sorg och ilska efter mordet på George Floyd påstås vara ”en förskjutning av deras verkliga känslor för rasifierade”. Något som är en ”börda” för svarta. I likhet med DiAngelos tes om ”vit skörhet” – som hyllas i antologin – antyder resonemanget att vita progressiva är rasister som gör skada.

Varför? Antologin igenom syns låsningen som uppstår när man utgår ifrån att vita tjänar på vit överhöghet och strukturell rasism. Att populister medvetet bollar med begreppet ”vit arbetarklass” – i Brexit, valet av Trump och röster på Sverigedemokrater – har skapat tankeoreda i vithetsfältet.

Redan 1935 formulerade sociologen W. E. B. DuBois begreppet ”psykologisk lön”. Det förklarar hur vita arbetare i ett rasistiskt samhälle får en slags ersättning i form av att de kan uppleva sig som förmer än den som inte är vit. DuBois begrepp var en grundpelare som kritiska vithetsstudier stod på.

2022 tycks ingen våga säga att detta spelar roll i populistiska reaktioner, att vit arbetarklass kan tycka sig ha tappat status och att upplevd förlust är farlig. Och om även vita arbetare kan vara samhällsförlorare – då skulle man kanske behöva hålla igen om deras ”vita privilegier”?

I stället anfaller man dem som gör sådana analyser. I ett kapitel om Brexit får vi veta att det är ”anti-intersectional intersectionality and an anti-identity politics identity politics” – vilket producerar ”artificiellt offerskap”, legitimerar fascisters ärenden och ”approprierar svarta feministers verktyg”.

Det finns bra vithetsforskning världen över. Just nu är det företrädare för fältets färska etablering i Öst- och centraleuropa som visar hur flyende ukrainska romer särbehandlas negativt (en region jag saknar i antologin). Vithetens roll i svensk självförståelse och rasism har briljant avhandlats av Tobias Hübinette och Catrin Lundström i boken ”Vit melankoli” (2020).

”Routledge handbook of critical studies in whiteness” innehåller lyckade bidrag om allt från vithet i Zimbabwe till ytterhögerns syn på vithet. Men den genomgående oviljan att rucka på förgivettagna sanningar om maktstrukturer avtäcker ett fält i kris. Rädslan för att rasera en förklaringsmodell där alla problem beror på rasism leder till mindre öppenhet och mer extremism. Routledge är världens största förlag för akademisk litteratur, och handboken kommer användas brett i universitetsstudier om rasism – något som gör vissa bidrag direkt olämpliga. Som när hudfärgens signifikans för individens tänkande dras obehagligt långt. Ett kapitel om ”vitt frälsarkomplex” inleds med att forskaren förklarar att hon på grund av sin hudfärg har livslång avprogrammering av sin mentalitet framför sig. Det är en direkt parallell till hur borgerlighet på 70-talet skulle drivas ur individer i sektvänstern. Vilket inte slutade särskilt bra.

Den som i en tid av växande vit identitetspolitik väljer att ägna sig åt påhittade fiender i stället för att bygga bred antirasistisk front – även med vita liberaler – den kommer att få ett lika hårt uppvaknande.”

Om Cecilia Garmes och Katarina Barrlings nya bok ”Saknad. På spaning efter landet inom oss”

Statsvetarna Cecilia Garmes och Katarina Barrlings nya bok ”Saknad. På spaning efter landet inom oss”, som på sistone har rönt mycket stor uppmärksamhet i offentligheten och även omskrivits på flera ledarsidor, skildrar den djupa saknad efter 1900-talets Sverige som väldigt många majoritetssvenskar, och både de som står till höger och till vänster, känner och uttrycker på olika sätt och det är troligt att boken därmed också har hittat många läsare att döma av att den just nu tillhör en av de mest sålda (sakprosa)böckerna inom kategorin samhälle/politik.

Garme och Barrling lyfter i boken fram Charlotte Hyltén-Cavallius och min studie av vita majoritetssvenskar från 2014, som George Soros stiftelse Open Society Foundations finansierade, och som fortfarande ska vara den empiriskt sett största vithetsstudien någonsin (eller i varje fall hittills) av just vita svenskar i Sverige. 

Vår studie, som bygger på fokusgruppsamtal med ett 90-tal vita majoritetsinvånare i södra Botkyrka, var på många sätt och alldeles uppenbart långt före sin tid och en del har t o m uttryckt att vår studie faktiskt ”förutsåg” (d v s vår studie var helt enkelt ”profetisk”) SD:s explosionsartade tillväxt under 2010-talets senare hälft genom att den satte fingret på samma sorg och saknad som Garme och Barrling skriver om i sin bok. 

Idag går det inte minst att konstatera att studien lyckades fånga och sätta ord på den känslostruktur och det affektiva tillstånd som sedan dess har blommat ut till fullo bland flertalet majoritetssvenskar i landet vare sig de tillhör det antirasistiska eller det ”rasistiska” lägret: En outtalad och outsäglig känsla av sorg och förlust över att något för alltid har gått förlorat och aldrig kommer att komma igen, en gnagande oro och en tilltagande stress över att Sverige liksom världen i övrigt är i gungning och en djup ångest och en närmast panisk skräck inför att allt i det närmaste håller på att rasa samman.

Garme och Barrling omnämner f ö även Catrin Lundströms och min bok ”Vit melankoli. En analys av en nation i kris” från 2020, som likt deras bok också har sålt mycket bra, uppmärksammats stort i offentligheten och likaså omnämnts på ledarsidor, och det är slående att alla vi fyra kommer fram till samma typ av analyser och slutsatser i våra respektive böcker men från rätt så olika politiska utgångspunkter och teoretiska perspektiv för det är då ingen hemlighet att Garme och Barrling står till höger medan Catrin och jag står till vänster.

Bilden utgörs dels av ett sidutdrag ur Garmes och Barrlings aktuella bok och dels av en av många reportage och artiklar som genom åren har uppmärksammat Charlottes och min vithetsstudie.