Category: vithet

Verksamhetsberättelse och slutredogörelse för det nationella forskarnätverket för svenska kritiska ras- och vithetsstudier 2014-17

Har idag slutrapporterat och slutredovisat de aktiviteter som har ägt rum inom och i anslutning till det nationella forskarnätverket för svenska kritiska ras- och vithetsstudier till finansiären forskningsrådet Forte.
 
Det nationella forskarnätverket för svenska kritiska ras- och vithetsstudier verkade officiellt och formellt mellan den 1 januari 2014 och den 31 december 2016 och förkortas och benämns härmed som nätverket. Nätverket hade aldrig någon fastslagen och överenskommen beteckning och vilket gör att det också omväxlande har omtalats som forskarnätverket för svensk kritisk ras- och vithetsforskning eller enbart som det svenska forskarnätverket för ras- och vithetsforskning. Syftet med nätverket var att starta och bygga upp det första svenska nätverket för forskare som ägnar sig åt frågor som rör ras och vithet i relation till Sverige, svenskar och svenskhet samt att etablera forskningsfältet kritiska ras- och vithetsstudier i ett svenskt högskole- och forskningssammanhang och nätverket var under hela sin existens öppet för alla och envar som redan verkar inom fältet liksom för alla de som är intresserade av forskningsområdet men inte identifierar sig med det fullt ut.
 
Nätverket har sammantaget involverat 100-talet doktorander och forskare vilka antingen har deltagit vid något eller några av nätverkets möten och föreläsningar eller i något eller några av nätverkets publikationer och presentationer såsom bland andra Sara Ahlstedt, Axel Andersson, Malinda Andersson, Daphne Arbouz, Emma Arneback, Zahra Bayati, Linda Berg, Kalle Berggren, Lena Berggren, Jens Björk Andersson, Isabelle Brännlund, Leila Brännström, Maria Carbin, Laura Carlson, Ulrika Dahl, Magnus Dahlstedt, Mats Deland, Fataneh Farahani, Yael Feiler, Lotta Fernstål, Mattias Gardell, Johanna Gondouin, Sandra Grehn, Adrián Groglopo, Anne Heith, Stefan Helgesson, Malin Holm, Lann Hornscheidt, Fredrik Hertzberg, Charlotte Hyltén-Cavallius, Nicklas Hållén, Helena Hörnfeldt, Jenny Ingridsdotter, Evin Ismail, Sabina Ivenäs, Nina Jakku, Karim Jebari, Carolina Jonsson Malm, Fatima Jonsson, Rickard Jonsson, Stefan Jonsson, Jan Jämte, Victoria Kawesa, Ulrika Kjellman, Mats Landqvist, Pia Laskar, Anna-Lill Ledman, René León Rosales, Maja Lilja, Vanja Lozic, Marcus Lundgren, Catrin Lundström, Maria Lönn, Moa Matthis, Katarina Mattsson, Monica L. Miller, Viveca Motsieloa, Paula Mählck, Sanja Nivesjö, Susanne Nylund Skog, Sayaka Osanami Törngren, Ali Osman, Sarah Philipson, Oscar Pripp, Joanna Rubin Dranger, Lennart E.H. Räterlinck, Lena Sawyer, Annelie Schlaug, Ulrika Schmauch, Carolin Schutze, Nicholas Smith, Lena Sohl, Therese Svensson, Suruchi Thapar-Björkert, Carina Tigervall, Åsa Virdi Kroik, Andréaz Wasniowski, Jeff Werner, Malin Wieslander, Hanna Wikström, Julia Willén, Nikolay Zakharov, Sofia Österborg Wiklund och Christina Zetterlund.
 
Deltagarna härrörde från merparten av landets högskolor, de allra flesta var samhälls- och kulturvetare och även om flera docenter och professorer deltog så kan doktorander, nydisputerade och juniora forskare sägas ha dominerat. Totalt avhölls fyra nätverksmöten vid Mångkulturellt centrum mellan 2014-15 efter ett första grundande- och uppstartsmöte i november 2013 och därefter efter att Institutionen för kulturantropologi och etnologi vid Uppsala universitet blev medelsförvaltare från och med höstterminen 2015 ytterligare fyra möten mellan 2015-16. Inför flera av mötena bjöds ett flertal internationellt kända namn inom forskningsfältet in för att föreläsa såsom bland andra Steve Garner, David Eng, Rebecca Walker, Damien Riggs, Michelle Wright och Matthew Hughey. Vi mötena gavs deltagarna möjlighet att presentera sin pågående forskning och diskutera egnas och andras texter med varandra samt att dryfta begreppsfrågor och teoretiska spörsmål och de sista fyra mötena bestod i praktiken av arbetsmöten och textseminarier för de deltagare som bidrog med texter till de båda nätverksantologierna.
 
Därutöver har flera nätverksdeltagare initierat seminarie- och föreläsningsserier om ras och vithet vid bland annat Göteborgs universitet, Linköpings universitet, Konstfack och Södertörns högskola och flera nätverksdeltagare har även deltagit i konferenser tillsammans i form av gemensamma presentationer, paneler och sessioner och publikationer som emanerar från flera av nätverksdeltagarna har också utkommit. Även om den officiella projekttiden löpte mellan den 1 januari 2014 och den 31 december 2016 så finns det både en prolog och en epilog till nätverket.
 
Förhistorien utgjordes av den första medelsförvaltaren Mångkulturellt centrums satsning på frågor som rör ras och svenskhet som ägde rum mellan 2012-14 och som projektledaren var involverad i. Denna satsning resulterade bland annat i publiceringen av den första svenska forskningsantologin om ras och vithet i ett svenskt sammanhang, ”Om ras och vithet i det samtida Sverige” med projektledaren, Helena Hörnfeldt, Fataneh Farahani och René León Rosales som redaktörer (Botkyrka: Mångkulturellt centrum, 2012), liksom i en utställning och i ett flertal mindre utställningar och i den första svenska forskningskonferensen om ras och vithet som ägde rum i november 2012 under namnet ”Att förstå det multirasiala samhället. Kritiska perspektiv på rasiferingsprocesser i Sverige” med projektledaren, Catrin Lundström, Katarina Mattsson och René León Rosales som arrangörer och med presentationer av bland andra Eduardo Bonilla Silva, Jin Haritaworn, Raka Shome, Ylva Habel och Astrid Trotzig. Vidare resulterade satsningen i ett flertal seminarier och symposier och i inalles ett 80-tal programpunkter i form av föreläsningar, samtal, filmvisningar, konstnärs- och författarpresentationer vilka alla kretsade kring och handlade om ras och vithet och som projektledaren organiserade.
 
Efterhistorien har bestått i att nätverket var aktivt ända fram tills sista dispositionsdatumet den 31 december 2017 och vilket resulterade i publiceringen av forskningsantologin ”Ras och vithet. Den svenska vitheten och svenska rasrelationer i går och i dag (Lund: Studentlitteratur, 2017) under våren 2017 och som projektledaren var redaktör för och som också har presenterats som helhet eller utifrån ett eller flera kapitel vid bland annat Uppsala universitet och Göteborgs universitet. I denna antologi deltog utöver projektledaren Daphne Arbouz, Zahra Bayati, Jens Björk Andersson, Magnus Dahlstedt, Nina Jakku, Ulrika Kjellman, Pia Laskar, Vanja Lozic, Lena Sohl, Therese Svensson, Anna Waara, Andréaz Wasniowski och Jeff Werner med bidrag. Arbetet med ytterligare en forskningsantologi påbörjades 2017 med projektledaren och Andréaz Wasniowski som redaktörer och som kommer att publiceras under våren 2018 under titeln ”Studier i rasism. Tvärvetenskapliga perspektiv på ras, vithet och diskriminering” (Malmö: Arx Förlag, 2018) och med texter författade av de båda redaktörerna samt av Jonathan Adams, Linnéa Bruno, Leila Brännström, Magnus Dahlstedt, Yael Feiler, Erik Hansson, Cordelia Hess, Sabina Ivenäs, Carolina Jonsson Malm, Catrin Lundström, Paula Mählck och Sayaka Osanami Törngren. I och med publiceringen av denna andra antologi avslutas därmed det nationella forskarnätverket för svenska kritiska ras- och vithetsstudier till fullo.
 
Slutligen har projektledaren arbetat för att etablera och sprida kunskap om ras- och vithetsfrågor och om den svenska ras- och vithetsforskningen i form av ett flertal publikationer och rapporter, bokkapitel och tidskriftsartiklar, tidningsartiklar och konferenspapers samt föreläsningar och seminariepresentationer mellan 2014-17:
 
projektledarens publikationer och rapporter
2014: 2
2015: 1
2016: –
2017: 2
 
projektledarens bokkapitel och tidskriftsartiklar
2014: 6
2015: 8
2016: 3
2017: 8
 
projektledarens tidningsartiklar
2014 3
2015 4
2016 3
2017 3
 
projektledarens konferenspapers
2014: 4
2015: 6
2016: 4
2017: 6
 
projektledarens föreläsningar och seminariepresentationer
2014: 45
2015: 44
2016: 33
2017: 28

Alexander Bard talar ut om den nygamla mansrörelsen som ska lösa den vita maskulinitetens kris

Alexander Bard som regelbundet kallar både kända och okända kvinnor för ”hora” och ”bitch” och som kallar svarta för ”n-r” (och ibland maniskt upprepar ”n-r n-r n-r” för att den svarte person han tilltalar verkligen ska fatta att hen verkligen är en ”n-r”) och som gärna gör utfall mot muslimer och andra minoriteter och som har en entusiastisk s k ”fan base” på Twitter full med ”SD-grabbar” och som numera backas upp av en Facebookgrupp som också den består av ”SD-killar” liksom av tidningarnas ledarsidor och ett flertal profilerade skribenter som just nu drar lans för hbtq-ikonen och Sydkoreaexperten Bards yttrandefrihetsrätt (som alla ”h-r” och ”n-r” sägs vilja förstöra) intervjuas idag i DN och berättar bl a om den nygamla (paleokonservativa och mytopoetiska) mansrörelse som han är engagerad i (och som Fryshusets legendariske grundare Anders Carlberg tidigare var talesperson för) och som ska lösa den vita maskulinitetens kris, d v s den kris som vita västerländska män (och fr a pojkar och unga män mellan ca 15-40) just nu genomlider p g a ett s k ”tvåfrontskrig” då de både utkonkurreras av kvinnorna och utmanas av minoriteterna (och Bards ”botemedel” för de enligt honom feminiserade hipstermännen är samma typ av mansideal som Horace Engdahl i Svenska Akademien förespråkar, d v s det s k gentlemannaidealet som Engdahls näre vän och akademiledamoten Katarina Frostensons man Jean-Claude Arnault lever efter):

”På en kursgård i de värmländska skogarna samlades i höstas 150 män från Norden för ett mansläger där de lyssnade på föreläsningar, gjorde intimitetsövningar och tillverkade en totempåle med penis som de sedan sjöng vid. Bakom initiativet stod bland andra Alexander Bard, som kallar sig för ”aktivist i den nya mansrörelsen”, Men’s work movement, tidigare Men’s movement 2.0.

– En komplett man är en man som har kuken mellan benen och kuken i huvudet, säger Alexander Bard.”

H&M-annonsen kan bara förstås inom ramen för den militanta svenska antirasismen och den militanta svenska färgblindheten

En måhända slarvig ”snabbanalys” av den redan famösa och likaledes redan världsberömda H&M-annonsen (då H&M är ett multinationellt företag som är känt i hela världen):
H&M jan 2017.jpg
 
H&M-annonsen är så sverigespecifik som den bara kan bli och kan bara förstås utifrån en specifik svensk kontextualisering och utifrån en specifik svensk historisering och naturligtvis också enbart utifrån en specifik svensk ras- och vithetsanalys då den dels har tillkommit inom ramen för den militanta (majoritets)svenska antirasismen parad med den likaledes militanta (majoritets)svenska färgblindheten och den om möjligt än mer militanta (majoritets)svenska viljan och begäret att stå utanför både världen och historien (och framför allt att stå utanför allt som har med ras och kolonialism att göra) och vara mänsklighetens och planetens avantgarde (och det är väl just därför som annonsen har förorsakat så mycket förvirring och förvåning utanför landets gränser):
 
Dels handlar det om den (majoritets)svenska antirasistiska intentionen och begäret efter mer mångfald, maxad normkritik och breddad representation (och den mest uppskruvade formen av mångfald, normkritik och representation i en svensk antirasistisk och normkritisk kontext är naturligtvis en helsvart person, d v s inte en blandad person som annars tidigare har varit normen i den svenska kommersiella bildkulturen) som samtidigt ”täcks över” av den (majoritets)svenska färgblindheten som inte minst aktiveras när kritiken kommer (”det är ni som säger och ser att hen är svart – för oss är det bara ett barn bland andra för vi ser faktiskt inte att hen ser annorlunda ut på något sätt”) och dels handlar det om att (majoritets)svenskar i gemen inte vidkänner och erkänner sig vara en del av den koloniala föreställningsvärlden och ap- och djungeltematiken (kopplad till svarthet) anses därför inte ha någon som helst bäring på dagens Sverige, dagens svenskar och dagens svenskhet då det var de genomrasistiska britterna, fransmännen, portugisernas, belgarna, italienarna, holländarna, spanjorerna, danskarna och tyskarna som koloniserade Afrika och förslavade och förtryckte afrikanerna och därför betyder inte ap- och djungeltematiken (kopplad till svarthet) någonting i en specifik svensk samtidskontext då Sverige, svenskarna och svenskheten i förlängningen står utanför både världen och historien och framför allt inte har någonting med ras och kolonialism att göra överhuvudtaget.
 
På ett symboliskt plan går det slutligen att med fog argumentera för att H&M-annonsen utgör ”ändhållplatsen” för den militanta (majoritets)svenska antirasismen och den militanta (majoritets)svenska färgblindheten och den därmed vidhängande svenska vithetsmonologen och vithetspsykosen (d v s den svenska vitheten kan bara tala med sig själv i ett slags ”splendid isolation”-tillstånd som inte verkar gå att av/bryta) då det inte går att komma längre nu – den svenska antirasismen och färgblindheten har i och med denna annons fullständigt gått in i väggen, slagit knut på sig själv och helt enkelt nått vägs ände.

25% av alla unga vita män och uppemot 30% av alla vita arbetarmän sympatiserar med SD

SD skulle ha fått 14,8% om det hade varit val i november i år enligt SCB:s senaste partisympatiundersökning och partiet har förlorat flest väljare till M och S sedan toppnoteringen på 19,9% i november 2015 och under det s k flyktingkrisåret när partiet var på god väg att bli landets största parti.
 
Procentandel väljare som skulle ha röstat på SD om det hade varit val i november i år:
män 16,1%
svensk bakgrund 16,7%
 
Procentandel manliga väljare som skulle ha röstat på SD om det hade varit val i november i år:
18-29 år 19,9%
boende i Skåne & Blekinge 19,3%
boende i Värmland, Dalarna & Gävleborg 20%
ogifta 19,7%
gymnasial utbildning som högsta utbildningsnivån 21,3%
boende i eget hem (villa & radhus) 17,2%
förvärvsarbetande 17%
facklärda arbetare 25,9%
företagare (inklusive lantbrukare) 22,6%
privatanställda arbetare 23,7%
LO-medlemmar 23,6%
 
Ovanstående procentandelar bör översatt till ras (och vithet) bl a innebära att över 25% av alla unga vita män just nu sympatiserar med SD liksom 30% av alla vita arbetarmän.
 

Om den svenska mjölkkulten och det svenska rastänkandet

Många verkar ha reagerat mycket starkt på denna artikel som verkar uppfattas som både ovetenskaplig och anti-svensk (eller t o m som s k anti-vit):
Det är dock ett faktum att mellan ca 1900-70 så spelade (mass)konsumtionen av mjölk och även av andra mejeriprodukter en avgörande roll i konstruktionen av den moderna svenskheten och av den svenska vitheten och termer som A-människor (d v s s k rasmässigt fulländade och s k estetiskt tilltalande vita svenska kroppar) användes öppet i mjölk- och mejeriproduktreklamen medan A-barnstävlingar (d v s vita svenska barn som uppfyllde tillväxtkurvorna och de ideala kroppsmåtten för den s k nordiskt vita rasen som svenskarna ansågs vara den främsta representanten i världen för) avhölls ända in på 50-talet.
Namnlös 3.jpgNamnlös2.jpg
Dels handlade det om att bönderna och lantbruket ville försäkra sig om att svenskarna skulle fortsätta att konsumera mjölk och mejeriprodukter när landsbygden avfolkades och urbaniseringen ägde rum (det var s a s inte självklart att de nya stadsborna skulle fortsätta att dricka mjölk på samma sätt som svenskarna hade gjort när de hade bott på landet och fr a sågs kaffet och delvis även téer och fruktjuicer som en stor konkurrent och därför uppmuntrades även uppkomsten av s k mjölkbarer i städerna) och dels handlade det om att skapa en föreställning om att svenskarna alltid hade druckit stora mängder mjölk och vilket antagligen var en (kommersiell) lögn och därmed en nationell myt som skapades av mejeriindustrin och dess lobbyorganisation Mjölkpropagandan som verkade mellan 1923-64 (idag heter organisationen Mjölkfrämjandet). Att svenskarna har kommit att bli det s k folkslag som dricker mest mjölk i världen per capita är m a o något som medvetet har ”framprovocerats” i kommersiellt syfte av bönderna, lantbruket och mejeriindustrin.
Unknown.jpeg
Både i mjölkreklamen som riktades till vuxna och till barn var det dåtida rastänkandet starkt närvarande och det mer eller mindre explicita budskapet var att s k nordiskt vita svenskar både kan, ska och bör dricka stora mängder mjölk och att det var just (mass)konsumtionen av mjölk och av andra mejeriprodukter som gjorde att de vita svenskarnas kroppar ansågs utgöra världens vitaste kroppar och därmed även världens starkaste och mest välväxta och världens friskaste och sundaste kroppar och i förlängningen världens ”snyggaste” och vackraste kroppar och Mjölkpropagandan framställde de mjölkdrickande vita svenska barnen som friska och starka (”Du N-pojke, behåll ditt kaffe! Och du, svenska flicka, drick du den goda vita mjölken!”) och de vita svenska mjölkkonsumenterna som ”sunda livsdugliga A-människor” och explicit friska och s k mervärdiga ”mjölkmänniskor” ställdes mot implicit dekadenta och s k mindervärdiga ”kaffemänniskor”.
Namnlös.jpg
Den svenska mjölkkulten spelade f ö även en avgörande roll i framväxten av dagens barnavårdscentraler: Ursprunget till de svenska barnavårdscentralerna hittas i de s k mjölkdropparna som verkade mellan ca 1900-40 och som helt enkelt bestod av mjölkutdelningscentraler där fr a fattiga barn erbjöds både komjölk och donerad bröstmjölk utan kostnad och där barnens tillväxtkurvor och hälsa samtidigt kollades upp för att bekämpa barnadödligheten och skapa en ren, frisk, sund och stark s k folkhälsa och s k folkkropp. Under rastänkandets storhetstid, d v s under mellankrigstiden, så uppstod f ö även s k Milchsammelstellen i Tyskland dit ammande mödrar kunde skänka överflödig bröstmjölk som sedan gavs bort gratis till fr a fattiga barn och idén bakom de tyska mjölkuppsamlingsställena kom just från de svenska mjölkdropparna.
Mjolkdroppen_interior-400x250.jpgstatuten-der-milchsammelstellen-4242153258
Efter nazisternas maktövertagande institutionaliserades dessa mjölkuppsamlingsställen under ledning av den s k Reichshebammenführerin Nanna Conti (som f ö besökte Sverige tillsammans med sin man Leonardo Conti, d v s en av de ansvariga för de s k Aktion T4-massmorden, och höll föredrag om sin folkhälsoverksamhet inför de svenska s k överklassnazisterna på Grand Hôtel i Stockholm) och de kom intressant nog att överleva nazistregimens fall och ända in i modern tid och både i Väst- och Östtyskland (d v s de svenska mjölkdropparna kom helt enkelt att exporteras till Tyskland på 1920-talet och överleva ända fram tills idag).
Samtidigt ska det så klart framhållas att både de svenska och de tyska mjölkutdelningscentralerna och barnavårdscentralerna naturligtvis har räddat mängder av fattiga svenska och tyska barns liv genom decennierna och det är absolut inte på något sätt s k ”rasistiskt” att som vit majoritetssvensk dricka mjölk vare sig i stora eller i små mängder.

Om det nordiska och västerländska föraktet mot ”PK-Sverige”

Den norska författarinnan Anne Holt om det utbredda och normaliserade norska föraktet (och hatet) mot ”PK-Sverige”.
 
 
Att föraktet (och hatet) mot det ”vänsterliberala”, ”kulturmarxistiska”, ”globalistiska”, feministiska, antirasistiska och antifascistiska ”multikulti-Sverige”, ”PK-Sverige” och ”Eurabien-Sverige” är starkt och intensivt i hela västvärlden har vi alla påmints om på sistone genom president Trumps alla uttalanden om ”terroristattackernas” och ”förortskravallernas” Sverige men är det någonstans detta förakt (och hat) frodas som allra mest så är det i våra grannländer Norge, Danmark och Finland (dock kanske inte lika mycket på Island) där Sverige sedan många år tillbaka framställs som det nordiska, europeiska och västerländska undergångsdystopisamhället par préférence som inga andra nordiska (eller europeiska eller västerländska) länder vill efterlikna.
 
Sveriges antirasistiska s k Sonderweg (d v s det faktum att Sverige och svenskarna sticker av från hela västvärlden inklusive från övriga Norden vad gäller synen på de gamla kolonierna och den icke-västerländska världen, på invandrare och minoriteter och på icke-vita och icke-kristna ”folkslag”) inleddes dessutom redan i och med den s k 68-revolutionen när Sverige som enda suveräna västerländska nation valde att gå emot både Storbritannien, Frankrike, USA och Sovjetunionen och stödja antikoloniala och antiimperialistiska rörelser världen över och avkolonialiseringen och Tredje världen och det är sannolikt den historien som spökar bakom dagens förakt (och hat) mot ”PK-Sverige” – d v s det handlar om en slags hämnd och ”payback” som övriga västvärlden och våra grannländer nu utkräver (medvetet eller omedvetet) gentemot det land och det folk (d v s Sverige och svenskarna) som uppfattas som den västerländska civilisationens, kristenhetens och den s k vita rasens störste och värste förrädare på jorden (d v s återigen Sverige och svenskarna).
 
Och som alltid med allt som är mer komplicerat än vad det först verkar så finns det ytterligare ett lager bakom och under detta förakt mot ”PK-Sverige” som sannolikt är ”pudelns kärna” och vad allt egentligen handlar om och som kort och gott kan uttryckas som att är det något västerländskt land och vitt folk som inte får bli ”PK” och ”vänsterliberala”, inte för falla för ”Eurabien” och inte får översvämmas av primitiva och underlägsna ”multikulti-människor” så är det just Sverige och svenskarna – d v s det land som är vithetens ”stamort på jorden” och det folk som är vitast av alla vita folk på jorden.
 
Och för att ytterligare komplicera saker och ting: Allt ovanstående är sannolikt också det som driver SD:s och delar av den svenska högerns vrede (och hat) mot antirasisterna, ”vänsterliberalerna” och ”den identitetspolitiska vänstern” – d v s det svek mot övriga västvärlden som desamma (d v s antirasisterna) förestod i samband med 68-revolutionen och det förräderi mot den svenska vitheten som desamma (d v s antirasisterna) förestår idag.

Den svenska genusvetenskapen fortsätter att vara extremt homogen både bland studenter, lärare och forskare

Dagens SvD-understreckare: Ulrika Dahl skriver om Sara Ahmeds (som besöker Sverige denna vecka och samtalar med Ulrika Dahl och Anna Adeniji på Södra teatern i Stockholm imorgon kväll) bok ”Att leva feministiskt”:
 
 
”När jag läser Ahmed, vilket jag ofta gör, undrar jag ibland hur hon kan vara så hyllad av vita feminister i Sverige Sverige när hennes vithetskritik är så (befogat) hård. Är det en vilja att vara en ”god antirasist”? Är det för att hennes formuleringar känns i kroppen? Vilka avtryck lämnar Ahmeds resonemang, vad hjälper de oss att göra, och vilka är vi? Den reproduktion av vithetsnormen som fortsatt pågår, trots påfallande engagemang i intersektionella och antirasistiska frågor i många institutioner, inklusive akademisk feminism, vittnar om att arbetet kräver mer än en önskan om att komma bortom kategorierna, snabbt gå vidare och hitta lösningarna. Du behöver inte ha avsikten att reproducera vithet för att reproducera vithet, skriver Ahmed. Jag skulle vilja beskriva vithet som en epistemisk vana; invävd i våra institutioners konstitution och det gör något med våra kroppar.
 
Kanske är det Ahmeds feminism som tilltalar; en annan utgångspunkt, långt ifrån de vita privilegierades situation. Ett opåverkat omfamnande av detta som ett ”perspektiv” blir lätt till en annan slags vägg. Att bryta en epistemisk vana kräver ansvar.”
 
Nu är inte genusvetenskapen kanske värre och mer extrem än någon annan (samhällsvetenskaplig- och humaniora)disciplin inom högskole- och forskar-Sverige vad gäller homogenitet (och vithet) och jag har själv inte sett några specificerade siffror och data över ämnet genusvetenskapen vad gäller svensk och utländsk bakgrund vare sig bland studenterna eller bland lärarna och forskarna men den senaste generella siffran jag har sett säger att mellan 82-86% av alla (grundnivå)studenter inom alla svenska humaniora- och kulturvetenskapliga ämnen har svensk bakgrund (d v s de är s k majoritetssvenskar) medan ca 10% är utrikes födda och ca 5% är s k ”andrageneration:are” (som alltid är det de s k ”andrageneration:arna” som lyser med sin frånvaro inom högskolevärlden och en betydande andel av de utrikes födda är s k inresande gäst- och utbytesstudenter vilka oftast kommer från medel- och överklassen i sina hemländer).
 
Allting tyder dessutom på att av de studenter som har utländsk bakgrund inom svensk humaniora (och inom genusvetenskapen) så har de allra flesta av dem bakgrund i övriga Norden, i Europa och i västvärlden medan mycket få har ursprung i Afrika, Asien, Mellanöstern, Latinamerika och Karibien (och en hög andel av de sistnämnda är sannolikt adopterade och blandade).
 
På doktorandnivå blir homogeniteten (och vitheten) än mer extrem inom svensk humaniora och kulturvetenskap (och inom genusvetenskapen) – 90% av landets doktorander inom de kulturvetenskapliga disciplinerna har svensk bakgrund och endast ca 3% är s k ”andrageneration:are” medan de resterande är utrikes födda och återigen dominerar de som har bakgrund i övriga Norden, i Europa och i västvärlden även om det absolut finns en och annan svensk humanioradoktorand med bakgrund i Afrika, Asien, Mellanöstern, Latinamerika och Karibien (och av vilka återigen en hög andel sannolikt är adopterade och blandade liksom också gästdoktorander från Tredje världen).
 
Vad gäller de anställda och lärarna och forskarna inom svensk humaniora (och inom genusvetenskapen) så ser det tyvärr ungefär lika homogent (och vitt) ut som det gör bland studenterna: Ca 20% av samtliga lärare och forskare inom svensk humaniora har någon form av utländsk bakgrund och även om det finns en del lärare och forskare med bakgrund i Afrika, Asien, Mellanöstern, Latinamerika och Karibien och varav åtskilliga är s k gästlärare och gästforskare och en hel del är adopterade och blandade så dominerar de som har ursprung i övriga Norden, i Europa och i västvärlden och framför allt så (tok)lyser de s k ”andrageneration:arna” med sin frånvaro som lärare och forskare inom den svenska högskole- och forskarvärlden.
 
En ska ju egentligen inte gissa vad gäller siffror men min gissning säger i varje fall att kanske 90-92% av alla genusvetenskap-studenter är majoritetssvenskar, att kanske 95-95% av alla genusvetenskap-doktorander är majoritetssvenskar och att ca 85-87% av alla lärare och forskare inom den svenska genusvetenskapen är majoritetssvenskar och de studenter, doktorander och lärare och forskare som har någon form av utländsk bakgrund kommer i huvudsak från övriga Norden, Europa och västvärlden medan några enstaka har bakgrund i Afrika, Asien, Mellanöstern, Latinamerika och Karibien och de allra flesta av dem är adopterade, blandade, utbytes- och gästdoktorander samt gästlärare och gästforskare medan endast några enstaka är s k ”andrageneration:are”.