Kategori: vithet

För ett år sedan kom Catrin Lundströms och min bok “Vit melankoli. En analys av en nation i kris” ut 

För nästan exakt ett år sedan kom Catrin Lundströms och min bok “Vit melankoli. En analys av en nation i kris” ut och snart behöver den redan nytryckas. Boken toppar fortfarande ett år senare Makadam förlags försäljningslista hos de digitala nätbokhandlarna – den ligger nästan alltid antingen etta, tvåa eller trea och ibland på fjärde plats.

Boken har dessutom hittills omnämnts och citerats i 40-talet medietexter och recenserats i 15-talet tidningar och tidskrifter plus av och i SVT (Kulturnyheterna) och ytterligare (ännu ej publicerade) anmälningar väntar.

Därtill har boken redan blivit kurslitteratur vid flera högskolekurser (och bl a i kurser som handlar om vithet och om kriser) och Catrin och jag har tillsammans hunnit presentera boken i ett flertal olika sammanhang – senast idag exempelvis presenterade vi boken och dess innehåll för Folkhälsomyndigheten.

Det ska då sägas att ”normalt” säljer akademiska böcker sällan så här bra och än mindre uppmärksammas de så här mycket i media och i offentligheten och fr a inte publikationer som handlar om ras och vithet.

Stort reportage om den kritiska vithetsforskningens ställning inom den svenska högskolevärlden

SvD:s Elisabet Andersson rapporterar idag om det ökande intresset för den kritiska vithetsforskningen vid landets högskolor och intervjuar konstvetaren Jeff Werner med anledning av Jeffs nya kurs i ämnet vid Stockholms universitet.

Den kritiska vithetsforskningen växte fram inom den engelsktalande akademin på 1980- och 90-talen (och betecknande nog samtidigt som maskulinitetsforskningen växte fram – både vithetsforskningen och maskulinitetsforskningen studerar då den överordnade normen) och började introduceras i Sverige och inom den svenska forskarvärlden på 00-talet men det skulle dröja ända tills höstterminen 2021 innan den första renodlade svenska högskolekursen i kritiska vithetsstudier såg dagens ljus (d v s Jeffs kurs).

Vid Karlstads universitet ges sedan höstterminen 2020 den första renodlade svenska högskolekursen i kritisk rasforskning, som betraktas som än mer kontroversiellt i en svensk kontext – d v s den kritiska vithetsforskningen är trots allt numera mer accepterad än den kritiska rasforskningen inom den svenska forskarvärlden och i Sverige i stort.

För ordningens (och sanningens skull) ska det dock sägas att “Modernist legacies and constructions of whiteness”, som gavs vid Kungl. Konsthögskolan i Stockholm 2016-17 och som Donatella Bernardi initierade, samt kursen Litteratur och vithetskritik, som gavs vid Göteborg universitet 2018 och som Therese Svensson initierade, var de första högskolekurserna i kritisk vithetsforskning och själv undervisade jag vid båda dessa kurser liksom att jag för närvarande undervisar vid kursen i kritisk rasforskning vid Karlstads universitet.

https://www.svd.se/nu-startar-forsta-svenska-kursen-i-vithetsstudier

”Det har länge varit självklart i den anglosaxiska världen. Nu kommer den första svenska universitetskursen i kritiska vithetsstudier. Men vad är vithetsstudier egentligen och varför väcker det irritation?”

(…)

”På 2000-talet har det kommit en handfull svenska avhandlingar med vithetsperspektiv. Filmvetaren Hynek Pallas har skrivit ”Vithet i svensk spelfilm 1989– 2010”. Idéhistorikern Håkan Blomqvist använde begreppet ”socialistisk vithet” i sin avhandling om rasism och antisemitism i svensk arbetarrörelse. Förra året kom litteraturvetaren Therese Svenssons avhandling ”Vithetens koagulerade hjärta”, med en vithetskritisk blick på verk av bland andra Hjalmar Söderberg och Karin Boye. Men det är fortfarande ett mindre antal forskare som arbetar med kritiska vithetsperspektiv. 

(…)

Kritiska vithetsperspektiv på nordisk kultur” ges på Stockholms universitet. Sedan tidigare finns en kurs om kritiska rasstudier och feministisk postkolonialism på Karlstads universitet.”

”Det talas om ”arga vita män”, ”vit innerstad” och ”vit flykt” från bostadsområden. I våras skapade ”Vita havet” på Konstfack debatt om en vit konstvärld med dolda normer. På Elverket Dansens hus är det snart premiär för ”Cosmic Latte”; dansföreställningen utspelas i en utopisk framtid där kategoriseringar som ”svart” och ”vit” inte existerar. 

Nästa vecka startar den första svenska universitetskursen i kritiska vithetsstudier. Men utforskande av vithetsbegreppet har inte haft någon självklar plats i den svenska, akademiska världen. 

– Det har varit jättesvårt att få forskningsmedel för den här typen av arbeten. Det här är ett forskningsfält som institutionaliserades redan på 1990-talet i den anglosaxiska världen, och det är sällan vi ser sådan eftersläpning i Sverige när det gäller nya teoretiska perspektiv, säger Jeff Werner, professor i konstvetenskap vid Stockholms universitet och ansvarig för kursen. 

Han är även författare till den nya boken ”Kritvit?”. Boken är en introduktion till kritiska vithetsstudier där han skriver om föreställningar om vithet och svenskhet, men också om den vita färgens symbolik. 

Kritiska vithetsperspektiv handlar bland annat om att granska hur föreställningar om gemenskap och normalitet konstrueras och verkar i samhället, säger han. 

Varför behövs det? 

– Det blir ofta konflikter kring de här frågorna, exempelvis när svenskhet diskuteras och när diskussioner om rasstereotyper kommer upp. Men det som blir osynligt i de här konflikterna är det normativa centrumet, ”det vita vi:et”. 

Jeff Werner säger att syftet är att studera vit hegemoni, inte att vara kritisk till vithet. 

– Det handlar om att granska fenomenet vithet och hur människor pekas ut som vita eller icke-vita. 

Det handlar om vithet som maktordning, men det handlar också om vithetens symbolik i film, bildkonst eller litteratur. I boken skriver han bland annat om skönhetstävlingar, föreställningar om blond design och bilder av Jesus; på 1930- och 40-talen kritiserades konstnären Bror Hjorth för att hans Kristusfigurer inte var tillräckligt ljushyllta. Det handlar om den vita färgens symbolik i kristen västerländsk kultur, där vitt bland annat står för ärlighet, upplysning och transparens, och gamla rasideologiska idéer om att vithet i betydelsen renhet kan kopplas samman med en vit ras. 

Idag kan stadsdelar uppfattas som vita eller icke-vita, och frågan är vad som gör att människor definieras som vita. 

– Föreställningen om vem som är vit omförhandlas hela tiden. Hudfärgen är en faktor. Men det finns en massa andra saker som också spelar in. Det är kopplat till seder och bruk, kläder och religion och en mängd fenomen. Det är något som gått till på olika sätt i olika tider. 

Men riskerar man inte att hamna i en fixering vid hudfärg? 

– Människor noterar utseenden och skillnader, vi noterar vilka som har mörkare hy och vilka som har ljusare. Det är inget problematiskt med det, det är en del av vår perception. Det är först när vi knyter det till föreställningar om exempelvis förmågor eller intelligens som det blir problematiskt. Genom historien har vithet haft en koppling till makt; arbetare har ansetts mindre vita än övre medelklass och överklass. Men på 1930-talet kom den svenska arbetaren att framställas med allt ljusare hudfärg. 

– Jag tänker att det hänger ihop med ändrade maktförhållanden. Med en mer fullständig parlamentarism på 1920-talet där arbetarklassen blir representerad och så småningom tar makten genom socialdemokratin. 

Jeff Werner började intressera sig för vithetsstudier när han bodde i USA för 20 år sedan. Men det går inte att bara flytta över anglosaxisk forskning till svenska förhållanden, säger han och konstaterar att diskussionerna och föreställningarna om vithet ser annorlunda ut i Storbritannien och USA än i Sverige. 

Han skrev ”Kritvit?” för att det saknades en introducerande bok på svenska, men också för att han tycker att han sett en del slarv i den svenska debatten på senare är. Det har exempelvis dragits en rak linje från Carl von Linnés klassificeringssystem till 1800-talets rasideologiska forskning. Samtidigt har debatten om utställningshallen ”Vita havet” på Konstfack aktualiserat frågan om den vita konstvärlden. 

Du skriver om konstmuseer som några av de ”vitaste av västerländska institutioner”. Vad menar du med det? 

– Museerna är i runda slängar en 1800-talskonstruktion. De växte fram i dialog med den moderna vetenskapen och det moderna samhället, och hade rollen att visa det bästa av den västerländska kulturhistorien. De konstruerade på så sätt en historia som var väldigt sammanflätad med ras under 1800-talet. Det som inte tillhörde den civilisationshistorien stängdes ute och hamnade på etnografiska museer. Föreställningen om skillnaden mellan konst och kulturföremål är så formerad, och uppgörelsen med det arvet har kommit väldigt sent. 

Han tillägger att konst ofta visats i museer byggda i klassicistisk stil, som anspelar på den vita antiken, och i 1900-talets vita utställningssalar. 

– På ett kanske lite slumpartat sätt flätas det samman med föreställningar om vitt som en neutral färg. Det är inte så att man börjar måla rummen vita för att uttrycka vit överhöghet på något sätt, men den vita färgens symbolik spelar med i de betydelsebildningar som uppstår. 

På 2000-talet har det kommit en handfull svenska avhandlingar med vithetsperspektiv. Filmvetaren Hynek Pallas har skrivit ”Vithet i svensk spelfilm 1989– 2010”. Idéhistorikern Håkan Blomqvist använde begreppet ”socialistisk vithet” i sin avhandling om rasism och antisemitism i svensk arbetarrörelse. Förra året kom litteraturvetaren Therese Svenssons avhandling ”Vithetens koagulerade hjärta”, med en vithetskritisk blick på verk av bland andra Hjalmar Söderberg och Karin Boye. Men det är fortfarande ett mindre antal forskare som arbetar med kritiska vithetsperspektiv. 

– I Sverige brukar vi vara ganska receptiva när det gäller nya teoretiska perspektiv, och ibland också i fronten. Men det här har väl uppfattats som lite obehagligt och problematiskt, säger Jeff Werner som menar att det bland annat handlar om att Sverige har en speciell historia av rasforskning. 

Under 1900-talet gick Sverige från att vara ett land besatt av rasforskning till att bli ett land som uppfattar sig som ett av världens mest antirasistiska. Det svenska färgblinda idealet, där hudfärg inte ska spela roll, har också gjort det svårt att ägna sig åt kritiska vithetsstudier, menar han. 

Kritiska vithetsstudier kan väcka irritation av flera skäl. Sara Ahmed, som själv är ett viktigt namn inom anglosaxisk vithetsforskning, har varnat för att intresset för vithet kan leda till en vit narcissism. Vissa menar att det blir en fokusering som i förlängningen kan leda till ökad rasism. 

I Sverige reagerade statsvetarprofessor Bo Rothstein starkt efter en artikel i universitetstidningen GU-journalen om forskarnätverket ”Vitkrit” i Göteborg. Han kopplade ihop vithetsstudier med kränkthetsstudier. Andra varnar för att intresset för vithet kan skymma frågor om klass. 

Gunlög Fur, professor vid Institutionen för kulturvetenskaper vid Linnéuniversitetet, ser inte vithetsstudier som något kontroversiellt.” 

Studentlitteratur bjuder in till en digital, offentlig bokrelease om svensk vithetsforskning

Onsdagen den 18 augusti mellan kl. 15-17 arrangerar bokförlaget Studentlitteratur en bokrelease med anledning av att konstvetaren Jeff Werner utkommer med boken ”Kritvit? Kritiska vithetsperspektiv i teori och praktik” som totalt fyra forskare deltar i utöver författaren, vilka presenterar sin forskning om ras och vithet.  

Alla är välkomna att delta och ingen föranmälan krävs:

https://www.studentlitteratur.se/om-oss/om-studentlitteratur/kurslitteratur/evenemang/release-kritvit/

Vad avses egentligen med vithet när det används inom akademisk forskning och samhällsdebatt? Och hur kan vithet som analytiskt begrepp användas i studier av Sverige och svenska företeelser, i nutiden och i historien? Vad, som annars är svårupptäckt, kan synliggöras genom kritiska vithetsperspektiv. Detta slags teoretiska, metodologiska och praktiska problem står i fokus i Kritvit? Boken introducerar kritisk vithetsteori anpassad efter svenska förhållanden. Den prövar i ett antal konkreta tillämpningar hur vithetsperspektiv kan användas för att studera bland annat skönhetstävlingar och fototeknik, antik konst och modern design, reklamfilm och anatomiundervisning, förorter och tv-serier, bilder av kungar och gjuteriarbetare, ungdomsböcker och film. Boken vänder sig i första hand till studenter inom humaniora och samhällsvetenskap men passar också som introduktion för alla som vill orientera sig om kritiska vithetsperspektiv.

Program:

15.00-15.10 Introduktion av Jeff Werner

15.10-15.30 Jeff Werner talar om kapitlet Djungelpojkens vithet

15.30-15.50 Therese Svensson talar om Lubbe Nordström och vithet

15.50-16.10 Håkan Blomqvist talar om vit socialism

16.10-16.30 Tobias Hübinette talar om vita rasoptimister

16.30-16.50 Catrin Lundström talar om vit melankoli

16.50-17.00 Frågor från publiken

I december 2021 utkommer ”Routledge Handbook of Critical Studies in Whiteness”

In December 2021 Routledge will publish ”Routledge Handbook of Critical Studies in Whiteness” which is edited by Shona Hunter and Christi van der Westhuizen:

https://www.routledge.com/Routledge-Handbook-of-Critical-Studies-in-Whiteness/Hunter-Westhuizen/p/book/9780367403799

https://www.routledge.com/Routledge-Handbook-of-Critical-Studies-in-Whiteness/Hunter-Westhuizen/p/book/9780367403799

“This handbook offers a unique decolonial take on the field of Critical Whiteness Studies by re-historicising and re-spatialising the study of bodies and identities in the world system of coloniality.

Situating the critical study of whiteness as a core intellectual pillar in a broadly-based project for racial and social justice, the volume understands whiteness as elaborated in global coloniality through epistemology, ideology and governmentality at the intersections with heteropatriarchy and capitalism. The diverse contributions present Black and other racially diverse scholarship as crucial to the field. The focus of inquiry is expanded beyond Northern Anglophone contexts to challenge centre/margin relations, examining whiteness in the Caribbean, South Africa and the African continent, Asia, the Middle East as well as in the USA, Scandinavia and parts of Europe. Providing a transdisciplinary approach and addressing debates about knowledges, black and white subjectivities and newly defensive forms of whiteness, as seen in the rise of the Radical Right, the handbook deepens our understanding of power, place and culture in coloniality.

This book will be an invaluable resource for researchers, advanced students and scholars in the fields of Education, History, Sociology, Anthropology, Psychology, Political Sciences, Philosophy, Critical Race Theory, Feminist and Gender Studies, Postcolonial and Decolonial Studies, Security Studies, Migration Studies, Media Studies, Indigenous Studies, Cultural Studies, Critical Diversity Studies, and African, Latin American, Asian, American, British and European Studies.

Shona Hunter and Christi van der Westhuizen: Preface

1. Shona Hunter and Christi van der Westhuizen: Viral Whiteness: 21st Century Global Colonialities

Part I Onto-Epistemologies: Theory Against Whiteness

Part I Introduction 

2. Arun Saldanha: Emerging Whiteness in Early-Modern India: A Nietzschean Reading of Jan Huygen van Linschoten 

3. Sherene H. Razack: Whiteness, Christianity and Anti-Muslim Racism

4. Katalin Halász: Affects in Making White Womanhood 

5. Mark Schmitt: What Do Cultural Figurations Know About Global Whiteness?

Part II Conspiracies: Ideologies Reinforcing Whiteness 

Part II Introduction 

6. Sitara Thobani: Trans/Nationalist Convergences: Hindu Nationalism, Trump’s America and the Many Shades of Whiteness

7. Ashley A. Mattheis: TradCulture: Reproducing Whiteness and Neo-Fascism Through Gendered Discourse Online

8. Kendra Marston: Hating Meghan Markle: Drawing the Boundaries of British Whiteness Against Postfeminist Femininity

9. Mandisi Majavu: Colour-Blind Ideologies: The Whiteness of Liberalism and Socialism 

10. Ilan Pappé: Zionism as a Movement of Whiteness: Race and Colour in the Zionist Project 

Part III Colonialities: Permutations of Whiteness Over Time 

Part III Introduction 

11. Shefali Chandra: How (Not) to Become White

12. Tobias Hübinette: ‘Good Sweden’: Transracial Adoption and the Construction of Swedish Whiteness and White Antiracism

13. Yasuko Takezawa: Japan’s Modernisation and Self Construction Between White and Yellow

14. Yasuko Takezawa: The Evolution of Whiteness in Zimbabwe: Any White Will Do?

Part IV Intersectionalities: Differences (De)stabilising Whiteness

Part IV Introduction 

15. Theo Sonnekus: ‘Africa is Not for Sissies’: The Race for Dominance Between White Masculinities in South Africa

16. Katerina Deliovsky: White Femininity, Black Masculinity and Imperial Sex/Romance Tourism: Resisting ‘Whitestream’ Feminism’s Single Story

17. Lwando Scott: Paradoxes of Racism: Whiteness in Gay Pages Magazine

18. Neema Begum, Aurelien Mondon and Aaron Winter: Between the ‘Left Behind’ and ‘The People’: Racism, Populism and the Construction of the ‘White Working Class’ in the Context of Brexit 

Part V Governmentalities: Formations, Reproductions and Refusals of Whiteness 

Part V Introduction 

19. Amrita Pande: Assisted Reproduction and Assisted Whiteness

20. Georgie Wemyss: British Indian Seafarers, Bordering and Belonging 

21. Sarah Heinz: Making Yourself at Home: Performances of Whiteness in Cultural Production about Home and Homemaking Practices

22. Jamie Kherbaoui and Brittany Aronson: Bleeding Through the Band-Aid: The White Saviour Industrial Complex 

23. Javeria Khadija Shah: An Ecological Exploration of Whiteness: Using Imperial Hegemony and Racial Socialisation to Examine Lived Experiences and Social Performativity of Melanated Communities

Part VI Provocations: Debates and Dilemmas 

Part VI Introduction 

24. Bernard Matolino: Curtailing Imagination: Modern African Philosophy’s Struggle Against Whiteness

25. Amanpreet Ahluwalia: ‘The Feeling in My Chest’: Unblocking Space for People of Colour in Critical Whiteness Studies

26. Samantha Vice: Integrity, Self-Respect, and White Privilege

27. Phillip W. Gray: Whiteness as Resistance: The Intersectionality of the ‘Alt-Right’

28. Colleen E. Boucher and Cheryl E. Matias: An Evolutionary Terror: A Critical Examination of Emboldened Whiteness and Race Evasion 

Michelle Fine and William E. Cross Jr.: Epilogue. Reflections

Reviews:

”This collection offers, at long last, the foundation of a genuinely transnational as well as transdisciplinary conversation about whiteness. The editors have curated an extraordinary range of work from a new generation of writers who bring creative, intuitive and analytical insights to bear on a subject that has evaded sustained critique for too long. The book will infuriate those who are invested in maintaining the status quo; it will only encourage those who are determined to act together to change it.”

Vron Ware

”This handbook provides a compelling, multi-level and wide-ranging investigation of the many ways in which white supremacy has ineluctably always been central to the notion of ‘race’ and racism in its various dehumanising and ever-destructive guises. Drawing on the insights of authors from a wide range of countries, contexts, and disciplines, this insightfully curated collection of chapters makes for captivating reading and adds significantly to extant scholarship on racism. This scholarly tour de force will undoubtedly become an important reference for scholars with an interest in the field whiteness and racism and the ever-changing articulations of racism.” 

Norman DuncanProfessor of Psychology; Critical Race Scholar; Co-editor of ‘Race, Memory, and the Apartheid Archive’.

”What a wide-ranging and fiery examination of whiteness; its intersections, infusions and leaching logics across time, place and systems of colonial and racial domination. Apartheid, Hindu nationalism, indigenous genocide, oceanic colonialism and Goa, Meghan Markle, post-feminism, philosophical entrapment and Zionism are some of the topics through which authors complicate and decolonise critical whiteness studies. Drawing out theorising into activism, crucially the collection offers strategies towards a more equitable social world. A treasure trove for teachers, students and activists.”

Yasmin GunaratnamReader Goldsmiths College, author of Researching Race and Ethnicity and Death and the Migrant. 

”It is hard to think of a more necessary critical renewal of whiteness studies than that presented in this detailed, challenging and incredibly insightful book. Authoritative and innovative, the editors and authors have done a great service to the topic and our understanding of it.” 

Professor Nasar MeerUniversity of Edinburgh, Editor of Whiteness and Nationalism

”Our world is in turmoil. We in live in the accumulated pain and emboldened geopolitical violence of 500 years of colonial history. This volume does not offer any balm for white wounds. Rather it is an insurgent call for racial justice. Bringing together a breadth of voices from across the Global North and South, the editors ask readers to critically reflect upon the connections and separations of the world through the varied formations of whiteness. This extraordinary volume is a provocation, a challenge, and a conversation, offering new constellations of possibilities to approach the field of critical whiteness studies; to interrogate whiteness within the calculated balances and sacrificial structures of the world; and to consider whiteness in relation, a method of working through the interpersonal. The chapters rumble with a thoughtful intensity that both activists and intellectuals require to carry forth visions of radical change, especially in these times when events in one part of the world cascades in another.” 

Nalini MohabirConcordia University, co-editor of The Fire that Time: Transnational Black Radicalism and the Sir George Williams Occupation

Om uttrycket ”vita svenskar”

Hur ska majoritetsinvånarna i Sverige egentligen benämnas utseendemässigt sätt? Jag vet så klart att många majoritetsinvånare skämtsamt kan säga att de är rosa, skära och dessutom röda på sommaren men utöver det?


Mot bakgrund av M-riksdagsledamoten Lars Beckmans famösa tweet om ”vita svenska män” ger en sökning i två textdatabaser vid handen att det var mycket ovanligt med uttrycket ”vita svenskar” före 2011-12 – d v s innan dess förekom knappt detta uttryck åtminstone inte i tryckt svenskspråkig tidnings- och tidskriftstext – utan i stället användes det eufemistiska uttrycket ”etniska svenskar” (vilket ju fortfarande sker).


Tidigare var det antagligen så självklart att svenskarna var vita att det inte ens behövde sägas eller skrivas ut – Sverige var då fram tills 1970-talet ett av västvärldens mest rasligt homogena länder medan landet idag är västvärldens mest rasligt heterogena land efter USA.


Inte ens den svenska extremhögern talade f ö tidigare om svenskarna som vita särskilt ofta – det var egentligen först den militanta naziströrelse som uppstod på 90-talet som började göra det i form av fr a Vitt ariskt motstånd och senare liknande grupperingar.


Fram tills 2015 sker i alla fall en uppgång i förekomsten av uttrycket ”vita svenskar” och sannolikt har denna uppgång att göra med att en del svenska forskare börjar förespråka användningen av ett kritiskt ras- och vithetsforskningsperspektiv liksom med Orten-rörelsen. Efter 2015 går bruket av uttrycket sedan gradvis ned och antagligen då det är fr om 2016 efter det s k flyktingkrisåret som TAN-högern växer fram sakta men säkert men år 2020 sker ännu en uppgång p g a BLM-rörelsen.


Själv myntade jag och började bruka uttrycket ”majoritetssvenskar” fr o m 2013 för att dels undvika uttrycket ”etniska svenskar” och andra liknande omskrivningar såsom ”pursvenskar”, ”äktsvenskar” och ”ursvenskar” och för att dels slippa all kritik när jag tidigare explicit använde uttrycket ”vita svenskar”. Fram tills nyligen blev nämligen väldigt många majoritetsinvånare, och både på vänster- och högerkanten, generellt irriterade för att inte säga vreda och i vissa fall nästan hatiska när de explicit benämndes som vita.


Det var i samband med en studie som handlade om hur vita majoritetsinvånare upplever den nya heterogena samtiden, som genomfördes runtom i Västeuropa och som Soros stiftelse OSF finansierade, som jag började använda termen ”majoritetssvenskar”. Jag minns fortfarande ett planeringsmöte på OSF:s kontor i London där britterna var helt chockade över att det inte gick att tala om vita personer på svenska och ej heller på t ex tyska, franska eller nederländska utan i stället använde alla vi icke-brittiska forskare språkliga omskrivningar av olika slag på våra respektive språk. Det är helt enkelt inte socialt accepterat, och knappt ej heller i forskningssammanhang, att tala om vita personer i större delen av Europa utanför Storbritannien.


Så frågan är väl nu vad Beckmans tweet innebär rent språkligt inför framtiden för uttrycket ”vita svenskar” var då fram tills nyligen rejält kontroversiellt att bruka.

Om den starka motreaktionen mot kritisk rasforskning

SvD:s Malin Ekman skriver idag om den just nu mycket polariserade amerikanska debatten om critical race theory, d v s kritisk rasforskning på svenska.

I USA uppstod critical race theory och den kritiska forskningen om ras och vithet på 1980- och 90-talen och slog därefter igenom inom den amerikanska högskole- och forskarvärlden. Idag är den kritiska forskningen om ras och vithet institutionaliserad vid ett stort antal amerikanska högskolor och universitet och ett stort antal amerikanska forskare ägnar sig numera åt critical race theory och frågor om ras och vithet.

Under och efter 2020 års BLM-rörelse fick frågor om ras och vithet ett mycket stort genomslag i USA även utanför akademin liksom i flera andra engelsktalande västländer:

Böcker om ras och vithet blev närmast över en natt plötsligt bästsäljare och toppade bokförsäljningslistorna och ett mycket stort antal företag, koncerner, konsulter, föreningar, organisationer, myndigheter och skolor började förespråka critical race theory och föreläsa, informera om, utbilda och undervisa om ras och vithet. Därtill har ett stort antal amerikanska universitet inrättat olika lärar- och forskartjänster som direkt berör frågor om ras och vithet i kölvattnet efter BLM-rörelsen.

Samtidigt har en kraftig motreaktion också ägt rum: I Europa har critical race theory och frågor om ras och vithet aldrig accepterats vare sig inom eller utanför högskole- och forskarvärlden och även om BLM-rörelsen var stor även i Europa så skedde aldrig något genombrott för critical race theory och frågor om ras och vithet under ”pandemiåret” 2020. I stället har critical race theory och frågor om ras och vithet fördömts av flera regeringschefer och politiska ledare runtom i Europa liksom av många europeiska forskare och det är därför fortfarande mycket få europeiska forskare som ägnar sig åt critical race theory och frågor om ras och vithet. I Sverige finns det exempelvis endast en handfull forskare som studerar ras i relation till dagens Sverige då den absoluta majoriteten av alla svenska forskare helt enkelt är emot själva rasbegreppet och t o m emot ordet ras i sig.

I USA inledde Trump-administrationen en republikansk motreaktion mot critical race theory under sommaren 2020 och även om Trump avgick i januari 2021 så har motreaktionen mot critical race theory fortsatt och flera amerikanska delstater har numera de facto förbjudit critical race theory i skolsammanhang.

https://www.svd.se/trend-i-amerikanska-skolor–rasism-i-antirasistisk-kladnad

”Black Lives Matter manade USA till självrannsakan. Rörelsen väckte frågan på vilket sätt landets historiska förtryck mot svarta manifesteras i dag och vad samhället kan göra åt det. Men också: hur landets rasism skulle förstås.

Critical race theory blev en dominerande förklaringsmodell. Både lågstadieskolor och storföretag använder sig av den.”

(…)

”Historisk diskriminering påverkar livet som svart i USA idag. Från slaveriet till det utbredda nekandet av bostadslån på 60-talet till det skeva straffrättssystemet på 90-talet. Historien gör sig påmind i allt från socioekonomiskt utsatta områden till upplevelsen om att den amerikanska drömmen bara existerar för andra.”

(…)

”Runtom i USA undervisas barn i kritisk rasteori. Från privatskolor på Manhattan till offentligt finansierade skolor i Mellanvästern. Poängen är att illustrera hur rasism påverkat amerikansk lagstiftning och samhälle genom historien.”

(…)

”Perspektivet tenderar genomsyra många delar av undervisningen. På vissa skolor får vita barn spela rasistisk polis på dramalektionerna. På andra praktiseras ”equitable math”, rättvis matematik, där uppdelningen mellan rätt och fel anses representera ”vit överhöghet”.

Det många opponerar sig mot är att läran beskrivs som den enda rätta, snarare än en ideologi bland andra. På en privatskola på Manhattan måste elever skriva på kontrakt där de bekänner sig till skolans ideologi och erkänner sina privilegier. Föräldrar anklagar skolor för indoktrinering, och flera lärare har offentligt berättat att de slutat i protest. Kritisk rasteori har blivit en vattendelare i USA. Vissa ser den som ett sätt att lära om och av historien, andra som rasism i antirasistisk klädnad. Fem republikanska delstater har nyligen klubbat lagar som förbjuder kritisk rasteori i skolundervisningen: Tennessee, Oklahoma, Iowa, Idaho och Texas.”

(…)

”Den sämsta konsekvensen av lagstiftningen vore om viktig undervisning om historiskt förtryck och diskussioner om rasism uteblir. Nyckeln borde inte vara att förbjuda kritisk rasteori, utan att beskriva den som en politisk maktanalys bland andra.”

Under nästa år deltar jag i att ge ut tre nya böcker om ras- och vithetsfrågor i ett svenskt sammanhang

Efter en för min del synnerligen intensiv vår där några av ”mina” frågor har varit i det närmaste ”all over” i media, i offentligheten och i politiken (d v s frågor om rasism mot asiater/svenska asiater, om internationell adoption/utlandsadopterade samt om ras/rasism och vithet/svenskhet inklusive frågor om jämlikhetsdata, mångfald och representation) och efter att ha publicerat tre (svenskspråkiga – det blev då egentligen fyra böcker totalt men en är på engelska) böcker inom cirka ett halvår ensam eller tillsammans med andra (läs: Catrin Lundström – vår gemensamma bok ”Vit melankoli” är tydligen den bok som bokförlaget Makadam har gett ut som har sålt allra bäst/mest på snabbast/kortast tid) så står det nu klart att jag kommer att delta i att ge ut tre (svenskspråkiga) böcker även under nästa år (d v s år 2022):

För det första handlar det om en egen bok, som går till botten med och undersöker den svenska färgblinda antirasismens ursprung och utveckling, för det andra om en akademisk antologi som min Karlstads universitet-kollega Peter Wikström och jag tillsammans står bakom som innehåller bidrag som enbart behandlar frågor om ras/rasism under efterkrigstiden och för det tredje om en lärobok om ras- och vithetsfrågor som Catrin Lundström och jag har samförfattat och som adresserar skolans värld.

Därtill kommer jag antagligen att bidra med kapitel till åtminstone tre andra akademiska antologier som utkommer 2022 samt med artiklar i åtminstone två akademiska tidskrifter såsom det ser ut just nu och som alltid numera handlar samtliga dessa texter om ras/rasism i ett svenskt sammanhang då jag fortsätter att dra mitt lilla strå till stacken och bidra till att skapa och upprätthålla ett specifikt svenskt kritiskt ras- och vithetsforskningsfält.

Hur ska en person som kan passera som vit benämnas på svenska? Svensk? Pursvensk? Etnisk svensk? Eller majoritetssvensk?

På samma sätt som att det ännu inte finns någon överenskommen beteckning på personer som inte kan passera som vita (rasifierade, POC, mörkhyade, icke-vita o s v) så finns det ännu inte någon överenskommen benämning på personer som kan passera som vita inom den svensktalande gemenskapen.

Då de allra flesta svensktalande värjer sig mot eller t o m är helt emot att tala om vita svenskar på grund av den rådande hegemoniska färgblinda antirasismen som tabuiserar allt tal om ras (och vithet) på svenska verkar det just nu finnas tre konkurrerande termer utöver att helt enkelt bara säga svenskar (som oftast just betyder vita svenskar): pursvenskar, etniska svenskar och majoritetssvenskar.

Termen pursvensk är den äldsta beteckningen och går tillbaka ända till 30-talet att döma av Kungl. bibliotekets stora artikeldatabas Svenska dagstidningar som täcker 10 000-tals artiklar i 100-tals svenskspråkiga tidningar. Som det verkar har termen ofta använts humoristiskt och/eller ”kärvänligt” och så verkar fortfarande vara fallet – d v s beteckningen används gärna ”med glimten i ögat” och ofta inom högerradikala sammanhang. Det är dock oklart vad motsatsen till pursvensk heter och en person som använde denna term var Expressens Ulf Nilson i en uppmärksammad krönika från 2010 där han bl a skrev följande, vilket han både kritiserades och anmäldes för:

”Faktum är att vi, ja, svenskarna, faktiskt är på väg att avskaffa oss, om än sakta. Obs! att nu raljerar jag inte längre. Sverige har sen länge minskande befolkning, ja, om vi ser till pursvenskar. Varje par föder statistiskt sett färre än två barn, lika med minskning. Våra invandrare, numera omkring 20 procent, av vilka 400 000 muslimer (varav de allra flesta naturligtvis inte är islamister), föder betydligt fler. Det är oundvikligt att det muslimska inflytandet växer.”

Termen etnisk svensk dyker för första gången upp på 80-talet men får lite större spridning först på 1990- och 00-talen och fr a på 2010-talet och benämningen är uppenbarligen en eufemism för vit svensk, d v s den uppstod som ett ”snällare” och mindre ”brutalt” sätt att just säga vit svensk. Benämningen används ofta av minoritetspersoner som just ett ”artigt” och socialt accepterat sätt att säga vit svensk på. Det är dock oklart vad som är motsatsen till etnisk svensk och antagligen är det invandrare kort och gott, som ju också är en eufemism men för en icke-vit person vare sig personen ifråga är invandrad eller ej. En person som populariserade denna term var dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt som 2012 sade till TT att ”det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet”, vilket han både kritiserades och anmäldes för.

Termen majoritetssvensk har förekommit sporadiskt sedan 70-talets slut men slår igenom först på 2010-talet tack vare Charlotte Hyltén-Cavallius och min uppmärksammade studie om majoritetssvenskar i södra Botkyrka, som Open Society Foundations finansierade, och som troligen fortfarande utgör den största studien av vita svenskar sett till antalet informanter. Motsatsen till majoritetssvensk är då minoritetssvensk och såsom Hyltén-Cavallius och jag introducerade och operationaliserade dessa båda termer i vår studie så är definitionen av desamma medvetet öppen och flytande. En majoritetssvensk kan då mycket väl vara en infödd, vit svensk men också en person som identifierar sig med majoritetsbefolkningen eller identifieras med densamma. Sedan 2013, när jag själv började använda denna term systematiskt och till en början i relation till denna studie, är jag antagligen den svensktalande forskare som har använt termen allra mest frekvent och fr a allra mest medvetet och konsekvent och jag tycker mig kunna skönja att termen håller på att få en allt större spridning numera.

Ny studie av SD:s väljare

Tipsar gärna om sociologen Johanna Lindells och statsvetaren Lisa Pellings nya bok ”Det svenska missnöjet” som är den hittills största studien av SD:s kärnväljare runtom i landet. Boken bygger på samtal med 318 personer som bor och lever i några av de arbetarklass- och lägre medelklassdominerade valkretsar från Haparanda i norr till Landskrona i söder, där SD fick som mest röster i 2018 års val.

Inför 2014 års val genomförde etnologen Charlotte Hyltén-Cavallius och jag en liknande studie i södra Botkyrka på uppdrag av George Soros stiftelse Open Society Foundations som likaså försökte fånga varför fr a majoritetssvensk arbetarklass och lägre medelklass attraheras av högerpopulism och SD. Charlottes och min studie utmynnade i boken ”Europe’s white working class communities: Stockholm” (2014) och var fram tills nu den största vithetsstudien i ett svenskt sammanhang, d v s där det empiriska materialet bestod av (intervjuer och fokusgruppsamtal med) totalt 70 majoritetssvenskar.

Den mest kända studien av detta slag är då sociologen Arlie Russell Hochschilds bok ”Strangers in Their Own Land” från 2016 som handlar om Tea Party-rörelsens och Trumps anhängare i USA.

Det svenska missnöjet

”Tankesmedjan Arena Idé har knackat dörr på sex svenska orter där inkomsterna är låga och missnöjet stort. Det svenska missnöjet är resultatet av över trehundra samtal med människor i trapphus, i kök och på innergårdar. Från Haparanda i norr till Landskrona i söder, från glesbygdens Ljusnarsberg till hyreshusområdet i Sandvången. Det är de missnöjdas Sverige, med deras egna ord.

Människor har konkreta skäl att vara missnöjda. Affären har lagt ner, samhället har dragit sig tillbaka. Arbetsförmedlingen har tagit ner skylten i Ljusnarsberg, i Haparanda blir vägarna allt sämre, i hela landet är det långa väntetider i vården. Jobben har blivit färre och osäkrare, de äldre måste vrida och vända på varenda krona för att pensionen ska räcka till.

Vardagen har blivit otrygg, det har sprängts i portuppgången bredvid och man är rädd att gå ut när det är mörkt. Inget av detta har att göra med Sveriges invandringspolitik, egentligen. Ändå är det just invandringen som kommer upp i samtal efter samtal. Hur kan vi göra det möjligt att leva tillsammans i Sverige och lösa de samhällsproblem som i dag överskuggas av debatten om invandring?

Vår studie är inspirerad av en intervjustudie som genomfördes genom dörrknackning på tolv socioekonomiskt utsatta orter i Tyskland och Frankrike i september och oktober 2017. Den tysk-franska studien genomfördes av den tyska partipolitiskt oberoende tankesmedjan Das Progressive Zentrum med stöd av undersökningsföretaget Liegey Muller Pons i orter på glesbygden, i småstäder och i storstadsområden. På samtliga orter hade en stor andel väljare röstat på något av de främlingsfientliga missnöjespartierna Alternativ för Tyskland (AfD) eller Nationell samling (då fortfarande Front National).

Det svenska missnöjet är den första studien som undersöker missnöjda orter i Sverige med samma metod. Vi har dessutom kompletterat de frågor som ställdes i den tysk-franska studien med frågor om intervjupersonernas mediekonsumtion och tillit till medier. Vi har identifierat socioekonomiskt utsatta orter och valdistrikt, som samtidigt har en relativt hög andel väljare som röstade på Sverigedemokraterna i riksdagsvalet 2018. Precis som i den tysk-franska studien har intervjuer genomförts i två glesbygdsområden, två mindre städer och två storstäder.

Sammanlagt knackade intervjuarna på 1 911 dörrar – 351 personer uppgav att de inte ville svara på frågor och 318 ställde upp på intervju. Vid övriga dörrar var de boende inte hemma eller öppnade inte dörren av andra skäl. Intervjuerna har varat mellan sju minuter och drygt en timme. Alla intervjuer har utgått ifrån samma intervjuguide och intervjupersonerna har varit anonyma. Under samtliga intervjuer har intervjuaren fört anteckningar på papper eller i en telefon. De intervjupersoner som gett sitt tillstånd till det har också spelats in. Dessa intervjuer har senare transkriberats.”

Recension av min bok ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” i senaste Samlaren

Litteraturvetaren Therese Svensson recenserar min bok ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” (2019) i senaste numret/årgången av den litteraturvetenskapliga års(tid)skriften Samlaren och själv finner jag Thereses långa recension (OBS: detta är då bara ett utdrag) rättvisande.

Att som icke-litteraturvetare ta sig an den icke-vita svenskspråkiga (fiktions)litteraturen var sannerligen en utmaning som jag nog inte riktigt lyckades ro i land med till fullo och likaså var det en minst lika stor utmaning att genomföra ett så stort ras- och vithetskritiskt forskningsprojekt som det jag just genomförde med den närmast megalomaniska för att inte säga vansinniga ambitionen att under två års tid på halvtid (d v s på 50%) försöka hitta, läsa, tematisera, kategorisera och analysera varenda bokpublikation som en icke-vit svensk författare har utkommit med mellan 1969-2018 och därtill försöka redogöra för hur de svenska rasformationerna, rasstrukturerna, rashierarkierna och rasrelationerna har utvecklat sig och tagit sig uttryck under denna långa och omfattande tidsperiod:

”I takt med att en allt större andel fiktionslitteratur på den svenska bokmarknaden är författad av människor med någon form av personlig erfarenhet av utomeuropeisk migration till Sverige ökar behovet av en litteraturvetenskaplig praktik som kan ta sig an denna litteratur på professionella sätt. Att detta behov överhuvudtaget uppkommer kan härledas till det faktum att de svenskspråkiga litterära rummen så länge har präglats av det som sedan ungefär tio år tillbaka allt oftare benämns som vithet på svenska.”

(…)

”Den forskare som förmodligen framför allt förknippas med den svenskspråkiga ras- och vithetsforskningen är emellertid koreanologen Tobias Hübinette, som efter att ha redigerat ett par forskningsantologier nu utkommit med sin första monografi på ämnet ras och vithet i en svenskspråkig kontext.”

(…)

””Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” (2019) har som syfte att undersöka ”hur ras skrivs fram, förstås, görs, levs, känns och erfars i relation till Sverige, svenskhet och svenskar” genom ”ett antal tematiska studier och motivstudier” av den svenskspråkiga litteratur som ”härrör från icke-vita författare”.”

(…)

”Den begreppsliga aspekten hänger i Hübinettes forskning samman med den befolkningsmässiga genom hans problematisering av vad han benämner ”tabuiseringen av glosan ras”, vilken i Sverige antas ha tagit för västvärlden unika proportioner i takt med att landets befolkning förändrades. Problemet ligger – antar jag som läsare – i att erfarenheter av fenomenet ras inte kan artikuleras på adekvata sätt då svenskan saknar accepterade ord för denna verklighet. 

Genom att införa en flora av begrepp hämtade från i huvudsak den usaitiska (ett mer precist adjektiv knutet till USA än det vedertagna ”amerikansk”, som är knutet till flera länder på två kontinenter) forskningen hoppas Hübinette att ”normalisera och utveckla den svenska ras- och vithetsforskningen”. I sitt arbete med att realisera detta syfte närmar han sig ”den icke- vita svenska litteraturen”, vilken i Hübinettes mening består av runt 510 publikationer som sedan 1969 ”har författats av icke-vita utifrån definitionen att ha någon form av bakgrund i Afrika, Asien, Mellanöstern, Latinamerika, Karibien eller sydöstra Europa”.”

(…)

”Som framkommer av bokens utgångspunkter kretsar Hübinettes undersökning kring fenomenet ras, en slags samhällelig brännpunkt där språkliga strukturer möter demografiska. Märkligt nog kan jag inte finna att Hübinette diskuterar sin egen definition av rasbegreppet någonstans i boken. Att resonemangens begreppsliga kärna på så vis förblir oklar framstår som onödigt och i viss mån också ödesdigert för bokens projekt såväl som det ras- och vithetskritiska fältet i en svenskspråkig kontext givet bokens ambitioner. 

Även om det likt Hübinette går att förhålla sig kritisk till den beröringsskräck med ”glosan ras” som till vis mån existerar i samhället, varav forskarvärlden är en del, går det samtidigt inte att bortse från att ”ras” iscensätter en ordning som fördelar liv och död mellan människor och andra levande varelser i den koloniala modernitet som vi fortfarande lever och verkar i. 

Att undvika att föra en diskussion kring användandet av begreppet framstår i ett sådant ljus som en oansvarig forskarpraktik som, tillsammans med den genomgående vanan att konstatera framför att argumentera, alltför ofta lämnar mig som läsare i ovisshet om projektets egentliga innebörder.” 

(…)

”Mest övertygad av boken blir jag när Hübinette fokuserar de rent språkvetenskapliga aspekterna av sitt material. Med utgångspunkt i ett urval av texter som publicerades mellan åren 1969 och 1992 undersöker Hübinette vilka ord författarna och deras karaktärer brukar för att benämna sig själva. Till detta urval fogar han även senare tillkomna texter vilka har det gemensamt att de skildrar det aktuella tidsspannet. 

Metoden att ta fasta på vissa glosor med rasifierande innebörd visar enligt Hübinette i förlängningen på ”hur de svenska rasformationerna har uppstått och utvecklats och inte minst förändrats över tid”. Även om Hübinette tar upp och diskuterar utdrag ur ett 20-tal texter, menar han att det ”enda som med ganska så stor säkerhet går att konstatera i efterhand är att i praktiken samtliga beteckningar som användes på 1960- och 70-talen för att benämna personer […] som inte kunde passera som vita var exonymer eller utifrånbeteckningar då det verkar som att det ännu inte hade uppstått någon endonym eller självbeteckning för att beskriva sig själv som icke vit under dessa decennier”.”

(…)

”Under 1980-talet utvecklas vad Hübinette med hjälp av Frances Winddance Twine benämner en raslitteracitet, eller med andra ord ”förmågan att kunna se och att kunna läsa av ras” vilken mer konkret består i författarnas försök att ”bena ut hur relationerna mellan ras, vithet och svenskhet egentligen ser ut”. Orsaken till dessa ansträngningar att ”avkoda och dekonstruera den svenska rasgrammatiken” ligger i att författarna och deras karaktärer upptäcker att de i Sverige inte ”räknas som vita trots att de i många fall har uppfattat sig som vita i sina hemländer eller i varje fall inte som icke-vita rakt av”. 

1980-talet är också det årtionde då det för första gången växer upp en generation i Sverige med bakgrund i utomeuropeiska länder, och många av de texter som Hübinette använder sig av för att undersöka perioden är i själva verket skrivna några decennier senare då 1980-talisterna vuxit upp. Det är framförallt med stöd i dessa texter som publicerades under 2000-talet som Hübinette menar att ”en icke-vit subjektivitet och ett icke- vitt svenskt kollektivt medvetande sakta men säkert började formeras” under det tidiga 1990-talet.” 

(…)

”Att de långa linjernas historia görs synlig i Hübinettes undersökning är en välkommen passning i riktning mot en fördjupad kritisk blick på hur rasfenomen träder fram i vår samtid, och tillsammans med hans bibliografiska kartläggning av en stor mängd titlar öppnar den dörrar för fortsatta studier inom området. 

När Hübinette går vidare och undersöker hur den icke-vitifierade svenska subjektiviteten tar form i litteraturen återkommer emellertid min frustration över den bristfälliga argumentation som dyker på avgörande platser i texten. Av runt 100 svenskspråkiga antologier innehållande texter av icke-vita skribenter väljer Hübinette ut de som iscensätter en ”icke-vit svensk gemenskap” snarare än att rikta sig till ”majoritetssvenska läsare”, och som på så vis bär på en potential att ”utveckla en kollektiv röst” och i förlängningen en ”icke-vit svensk subjektivitet”. 

Det handlar om åtta titlar sedan 1992 då Dr. Albans och Tom Hjeltes Svartskallarnas sammansvärjning kom ut. Det ”mest fullödiga och medvetna exemplet […] vad gäller att uttrycka en icke-vit svensk subjektivitet och erfarenhet och att konstruera en kollektiv röst och gemenskap som icke-vit svensk” finner Hübinette i Camila Astorga Díaz, Valerie Kyeyune Backströms, Mireya Echeverría Quezadas och Judith Kiros Rummet (2015). Denna antologi följdes av ytterligare titlar av andra kollektiv vilka har de gemensamt att de genomsyras ”av ett språk och en retorik som är sprängfylld med starka känslor vilka fungerar som ett slags sammanlänkande kitt för att skriva fram och formulera en icke-vit svensk subjektivitet”.”

(…)

”Förutom den redan nämnda kopplingen mellan olika tiders rasformationer som tentativt upprättas i boken förmår Hübinette föra in motiv, teman och genrer som tidigare har studerats i framförallt en usaitisk kontext och visa på dess potentiella relevans även i en svenskspråkig sådan. I en övertygande delstudie vänder Hübinette blicken mot det svenska rasarvet i syfte att undersöka ”hur dagens icke-vita svenska författare som inte tillhör någon av de fem historiska minoriteterna minns och förhåller sig” till ämnen som ”svensk kolonialism, svensk rasbiologi och svensk extremhöger”. 

Hübinette presenterar en rad exempel från olika texter som visar på hur i synnerhet de två sista tematikerna finns närvarande, och tar slutligen bell hooks begrepp ”vit terror” till hjälp för att ytterligare precisera hur detta fenomen ”kan sägas utgöra ett bärande tema i den icke-vita svenska litteraturen”. Hypotesen beläggs därefter genom att Hübinette citerar och refererar ett större antal texter av olika genrer vilka framförallt är tillkomna under de senaste tio åren, och vilka sammantaget visar hur ”de icke- vita författarna skriver från positionen att när som helst riskera att bli utsatta för hatbrott och högerextremt våld liksom för diskriminering, segregering och vardagsrasism”.”

(…)

”Som läsaren av den här recensionen börjar ana utmärks Att skriva om svenskheten av en ojämnhet mellan dess olika delstudier när det gäller det grundläggande vetenskapliga hantverket och den tillförlitlighet som jag som läsare tillskriver bokens olika slutsatser. Den osäkerhet som präglar bokens bruk av termen ras återkommer också i dess sista analyskapitel då det av Hübinette myntade begreppet ”transras” – en slags raskritisk pendang till transsexualitet – ställs i centrum för resonemangen. 

Detta kapitel utgår från frågan huruvida det går att överskrida ras, vilken Hübinette menar förekommer i det undersökta materialet. Hübinette visar fram texter där det motiv han benämner transrasialitet skildras på magiska och ironiska vis, för att därefter poängtera att det samtidigt är ”ett faktum att det än så länge inte är möjligt att helt och hållet byta ras på kirurgisk väg”. Som läsare hajar jag till över den okommenterade förankringen av ras i människors köttslighet och önskar återigen att Hübinette diskuterat sin egen förståelse av rasbegreppet i bokens inledning.” 

(…)

”Den ras- och vithetskritiska studie som genomförs i Att skriva om svenskheten utgår till syvende och sist från Hübinettes intresse för demografi och inte för litteratur, och motiveras – gissar jag – av det faktum att fiktionslitteraturen har visat sig vara en privilegierad plats för formulerandet av en i andra textuella genrer undertryckt kunskap om hur rasifiering och vitifiering verkar i det svenska språkområdet i vår tid. 

Detta framlyftande av fiktionslitteraturen som en plats för formulerandet av en på samma gång exklusiv och vital kunskap – tillsammans med insisterandet på att denna iscensätts utifrån en icke-privilegierad situering inom den rasrelationalitet som är studiens egentliga fokus – gör att Hübinettes bok på ett på samma gång uppfriskande och uppfordrande sätt bankar på porten till en alltför vithetsnormativ disciplin som litteraturvetenskapen. Det är därför synd att dess projekt samtidigt väcker så många frågor kring såväl utgångspunkter och genomförande som slutsatser. 

Att kombinera en demografisk ingång med en litteraturvetenskaplig analys har visat sig möjlig i skrivandet av bland annat den svenska arbetarlitteraturens historia, och med ett på samma gång tydligare och mer komplext begreppsliggörande av fenomenet ras inom samtidslitteraturen – vilket framför allt inte lägger hela tyngden av dess börda på icke-vitifierade skribenter – kan formulerandet av en vithetskritisk litteraturhistoria fortgå.”