Var idag på blixtvisit i Malmö där jag höll i ett tretimmarsseminarium på inbjudan av och tillsammans med genusforskarna vid Malmö universitet som handlade om att undervisa och forska om ras i en svensk högskole- och forskningskontext. 

Efter att jag hade ”lagt ut texten” om hur den svenska forskarvärlden ser på rasbegreppet och på frågor som rör ras i egenskap av att under de senaste 12 åren medvetet och envetet (och dumdristigt, dödsdömt, självdestruktivt och ”suicidalt” skulle nog en hel del tillägga) ha försökt att skapa ett specifikt svenskt kritiskt ras- och vithetsforskningsfält konstaterade jag i stort sett följande (OBS: allt ägde rum på engelska då flera av deltagarna var icke-svensktalande):

The vast majority of all Swedish researchers adhere to the hegemonic norm of colourblindness and more or less totally refuse to operationalize the concept of race according to the following arguments:

The word race is completely unscientific, thoroughly unethical and politically dangerous and bears the potential of oppression and even genocide and the word is in itself simply racist which means that anyone who even utters the word is a potential racist. 

The reintroduction of the concept of race will result in the racialisation of Sweden as it will make both the majority and the minority inhabitants to become aware of race and to start seeing race.

It will also stigmatize the non-white inhabitants even more as it is better not to categorize them other than as immigrants, foreign-born or with a foreign background – that is by solely centering the migration factor. And white Swedes will be at risk of becoming racists (according to the logics of the Swedish proverb “väck inte den björn som sover”) if the concept of race would be used again in Swedish language.

And finally race is not important in any way apart from being simply wrong in itself and even uttering the word race and even more researching race means reifying and reproducing racial thinking. Therefore it is fully enough just to talk about racism without using the term race at all.

Efter min presentation diskuterade vi sedan följande frågeställningar som jag hade skrivit ned i förväg och som utgår från mina egna erfarenheter av att under många år ha forskat och undervisat om frågor om ras i just ett svenskt sammanhang:

Den nya utbildningsministern Mats Persson har med anledning av TV4:s senaste Kalla fakta-avsnitt om den s k ”cancelkulturen” och den s k ”identitetspolitiken” sagt att han ska utreda hur vanligt förekommande denna är. Det handlar konkret om att ett antal högskolelärare på sistone bl a har fått kritik av och även anmälts av sina studenter för att de har visat rasstereotypa bilder i sina föreläsningar eller uttalat rasord när de handleder studenter. 

Jag har själv kritiserats för det genom åren och fått rådet av studenter att t ex stryka alla rasord från mina handouts och Power Point-presentationer samt att sluta att använda vissa uttryck i mina föreläsningar och även vid direkta citat. 

Jag minns exempelvis fortfarande än idag hur en icke-vit student en gång blev så arg på mig under en lektion som handlade om postkolonial teori, då jag vid det tillfället använde mig av och uttalade termen ”inföding”, att hen stannade kvar efter att lektionen var slut och sade åt mig på skarpen att aldrig mer använda det ordet i en undervisningssituation. 

Så hur ska vi som lärare och forskare, som ägnar oss åt frågor som rör ras, förhålla oss till att vi ibland behöver visa exempelvis filmklipp eller nyhetsinslag som visar scener och situationer där rasstereotyper, rasperformativa iscensättningar, rasord, rasdiskriminerande handlingar och kanske även t o m rasligt våld förekommer? 

Och hur ska vi som lärare och forskare förhålla oss till källmaterial (det kan handla om allt ifrån lagtexter och politiska tal till intervjuextrakt och citat ur romaner, dikter, pjäser, tidningar o s v) där rasord eller kanske t o m rasideologiska åsikter förekommer när vi både undervisar, handleder studenter eller doktorander samt forskar och publicerar oss? 

Mot bakgrund av att frågor om ras är så extremt laddade inom den svensktalande gemenskapen uppstår det vidare ofta oerhört starka känslor i klassrummet när vi som ägnar oss åt dessa frågor undervisar om dem. 

Det kan t ex handla om att studenter ifrågasätter och protesterar mot att jag som lärare använder mig av ordet ras eller av kategoribeteckningar som icke-vita och vita då de uppfattar att det är rasistiskt i sig att göra det. 

Ibland händer det också att fr a vita studenter kan känna sig utpekade och t o m anklagade och en del vita studenter kan också bli ledsna, bedrövade och må dåligt vilket de visar genom att plötsligt tystna och titta ned och det kan då handla om studenter som i normala fall både är ”pratiga” och vältaliga. 

Därtill kan en del minoritetsstudenter också känna sig utpekade när jag exempelvis talar om svarta personer, muslimer eller judar och när det kanske finns en eller två studenter i klassen som tillhör någon av dessa minoritetsgrupper. 

Ibland kan vissa minoritetsstudenter nog känna sig sedda och hörda och därmed stärkta i sådana undervisningssituationer medan andra minoritetsstudenter tvärtom kan känna sig utpekade och ”översynliga” och uppleva att de nästan måste kommentera det jag säger och därmed tvingas representera sin minoritetsgrupp utan att de själva vill det.

Så hur förhåller vi oss till de oerhört starka känslor som väcks i klassrummet, och både bland majoritets- och minoritetsstudenter, när vi undervisar om frågor om ras? Vad gör vi när studenter protesterar mot att vi ens säger ordet ras och direkt eller indirekt anklagar oss lärare för att vara rasister? Och vad gör vi när exempelvis en afrosvensk eller romsk student känner sig utpekad och obekväm p g a att vi har valt att ta upp någon av dessa grupper i undervisningen?

Att undervisa och forska om frågor om ras innebär också att behöva förhålla sig till det omgivande samhällets minst sagt starka skepsis för att inte säga fientlighet mot dessa frågor. 

I mitt eget fall har jag under många år bemöts av oerhört starka reaktioner från omgivningen och samhället i stort och i offentligheten varav de allra flesta har varit negativa, fyllda av både sorg och vrede och i många fall t o m hatiska. 

Konkret har det handlat om reaktioner som har följt på att jag exempelvis har tilldelats forskningsmedel om att forska om ras, om att jag har kommit ut med en ny bok som rör ras eller om att jag har initierat en högskolekurs om ras och de starka reaktionerna tar sig uttryck i form av vreda ledartexter i dagstidningar, ilskna blogginlägg, arga sociala medier-inlägg och i många fall också i hatiska meddelanden per telefon, mejl eller sms och ibland också brevledes. 

Det handlar nästan alltid om personer som betraktar sig själva som antirasister och som uppfattar att jag är rasist/isk för att jag använder ordet ras – d v s det handlar inte om personer som är rasideologiskt övertygade och som anser att jag kanske forskar om ras på ”fel sätt” utan i stället bemöts jag kort och gott av en hegemonisk färgblind antirasistisk kritik som säger att det är ”helt fel” i sig att undervisa och forska om frågor om ras. 

Ordet ras i sig gör helt enkelt dessa personer djupt ledsna då de omedelbart börjar tänka på allt lidande som rasbegreppet har åstadkommit så fort de ser ordet i skrift och i tryckt form eller hör ordet uttalas muntligen och många blir samtidigt uppfyllda av en helig antirasistisk vrede över att en svensktalande person tar sig friheten att ens säga ordet ras (och därmed bryta mot den antirasistiska konsensusöverenskommelse som gäller bland alla svensktalande att för alltid begrava ordet ras och aldrig någonsin yttra det och fr a inte i offentligheten) som då tyvärr i alltför många fall urartar i ett blint antirasistiskt hat och i att vissa t o m går till aktion och författar en hatisk ledartext, ett ilsket blogginlägg och ett vredgat inlägg på Twitter eller Facebook eller hör av sig till mig personligen för att i akt och mening försöka stoppa mig från att använda ordet ras så att de själva ska slippa att bli ledsna och arga.

Att undervisa och forska om frågor om ras innebär m a o vissa risker och frågan är helt enkelt hur många forskare som är beredda att ta risken att göra det och hur de som ändå gör det förhåller sig till det omgivande samhällets skepsis mot dessa frågor?

Det finns slutligen så klart inga exakta och ”rätta” svar på ovanstående frågeställningar och det var heller ingen av dem som deltog på seminariet som trodde det utan tillsammans kom vi att diskutera dessa frågeställningar och sammanfattningsvis utmynnade dagens seminarium vid Malmö universitet som handlade om vad det innebär att forska och undervisa om ras inom den svenska högskole- och forskarvärlden i en konstruktiv diskussion som snarare väckte än fler frågor än att utmynna i några ”lösningar”.