Kategori: vithet

Varför lyckas SD och högern inte få igång en kampanj mot ras- och vithetsforskningen i Sverige såsom Republikanerna och Trump har lyckats med i USA?

SvD:s Göran Eriksson frågar sig idag när den just nu alltmer intensiva amerikanska konflikten om critical race theory (CRT) eller kritisk rasforskning kommer att slå igenom även i Sverige.

SD:s forskningspolitiska talesperson har då tidigare ifrågasatt regeringens och Vetenskapsrådets satsning på forskning om rasism och SD har också motionerat om att organisationer som använder sig av termen vithet inte bör tilldelas offentliga bidrag samt länge drivit frågan om s k omvänd rasism, rasism mot vita och s k svenskfientlighet. 

Dock har SD haft svårt att få sin kritik mot ras- och vithetsforskningen att flyga och sannolikt p g a att Sverige är världens mest färgblinda land där även de allra flesta antirasister är emot rasbegreppet och t o m själva ordet ras i sig till skillnad från i USA där ingen har några som helst problem att tala om ras i sig. Detta innebär att exempelvis även DN och stora delar av vänstern liksom de allra flesta forskare är emot att forska om ras och därmed också emot att critical race theory (CRT) eller kritisk rasforskning får ett fäste inom den svenska akademin för i Sverige är vi beredda att prata om rasism men inte om ras, som Eriksson skriver i dagens SvD.

Och sist men inte minst och framför allt är antalet svenska forskare som forskar om ras i relation till dagens Sverige (d v s inte i relation till t ex den historiska svenska rasbiologin eller till USA, Sydafrika under apartheid, Nazi-Tyskland eller Brittiska imperiet o s v) försvinnande få vilket innebär att det går att attackera, ”hänga ut” och dreva mot enskilda forskare i landet som studerar ras men det går inte att hävda att critical race theory (CRT) eller kritisk rasforskning har ett starkt fäste i Sverige även om försök har gjorts från en del SD:ares sida att påstå det.

https://www.svd.se/a/y4obpg/goran-eriksson-rasistbebisen-snart-aven-svensk-konflikt

Amerikanska barn indoktrineras med critical race theory (CRT) i skolorna. Konservativa Fox News nämnde förra året begreppet 1 300 gånger på fyra månader.

Kritiken från höger siktar bland annat på att CRT hävdar att strukturell rasism genomsyrar hela USA. Och beskriver vita som innehavare av ett ”vitt privilegium” och svarta som offer, en uppdelning som kritikerna menar är just rasistisk.

I ett tal i South Carolina i mars sa Donald Trump att det är en fråga om ”nationell överlevnad” att få bort teorin från skolorna: ”Om vi ​​tillåter marxisterna och kommunisterna och socialisterna att lära våra barn att hata Amerika, kommer det inte att finnas någon kvar att försvara vår flagga.”

Trumps ord är förstås en del i det överpolariserade politiska klimatet i USA, som inte har någon riktig motsvarighet i Sverige. Men rasism finns förstås i Sverige också, liksom politiska idéer om hur den ska motverkas.

I slutet av april skickade kulturminister Jeanette Gustafsdotter ut ett pressmeddelande med den här rubriken: ”Kunskapshöjande insatser om rasism riktade till barn och unga”. Det är ett uppdrag till Barnombuds­mannen (BO) med syftet att ”öka kunskapen om rasism och dess uttryck och stärka barns och ungas förmåga att ta tillvara sina rättigheter”.

Det måste ju inte vara kontroversiellt. Barn drabbas av fördomar och rasism, och politiker vill motverka det. Men den amerikanska CRT-debatten är en del i det så kallade ”kulturkriget”, alltså den konflikt mellan framför allt liberala och konservativa värderingar som inspirerar och tar allt större plats också i svensk politik.

Regeringen Andersson uppmanar BO att anlägga ett ”intersektionellt” perspektiv i arbetet. Det begreppet är nära förknippat med CRT och handlar om att flera olika maktordningar samspelar. Att vara kvinna är att vara underordnad, men underordningen ser inte likadan ut för en vit kvinna, en svart kvinna eller en svart funktionshindrad kvinna.

Begreppet intersektionalitet är ett rött skynke för stora delar av den politiska högern, precis som den närliggande identitetspolitiken. Alltså politik kopplad till olika gruppintressen där grupperna kan vara baserade på exempelvis ras, klass, religion, könsidentitet, etnicitet eller sexualitet.

Kastar man in barn i den här mixen, så uppstår politisk konflikt också i Sverige. Tänk på KD-ledaren Ebba Buschs attacker på genuspedagogiken i förskolorna – ska inte flickor få leka med dockor? I ett tal för några år sedan sa Busch att regeringen har släppt in ”radikalfeminismen och genusflummet på förskolan”.

Det är inte svårt att föreställa sig politiska konflikter när regeringen vill lära barn mer om rasism och antirasism, i alla fall om det baseras på teorier om intersektionalitet och vithetsnormer.

Det finns i det här avseendet stora skillnader mellan USA och Sverige. En är att i USA talar man ständigt och odramatiskt om ras. I Sverige pratar vi mycket om rasism, men helst inte om raser.

En annan skillnad är att critical race theory och forskning om vithet inte alls är lika vanlig på universiteten i Sverige som den är i USA.” 

(…)

”Mot detta finns redan ett politiskt formulerat motstånd. I en riksdags­motion från i höstas skriver fyra SD-ledamöter att ”organisationer med vithet på agendan” inte borde få offentliga bidrag, eftersom de ”propagerar för att vissa personer i kraft av sin härkomst inte kan utsättas för rasism och för att dessa är priviligierade på bekostnad av personer av annan härkomst.”

Det, menar Sverigedemokraterna, riskerar att ”underminera samman­hållningen” mellan olika grupper i samhället. En del av den teoretiska grunden för regeringens skolprojekt är alltså redan en konfliktfråga.”

Reflektioner kring att undervisa i ras- och vithetsfrågor

Skriver om mina erfarenheter av att undervisa om ras- och vithetsfrågor i ett svenskt sammanhang i senaste numret av SO-didaktik som går att läsa och ladda ned här:

https://www.so-didaktik.se/so-didaktik

”Dagens Sverige är med största sannolikhet mer mångfaldspräglat än aldrig förr. Totalt är numera över 34 procent av alla invånare antingen själva utrikes födda eller så är de födda i Sverige med en eller två utrikes födda föräldrar. Bland barn, ungdomar och unga vuxna från förskole- till högskoleålder handlar det om 40 procent och ibland om mer än så vad gäller vissa ålderskohorter. Denna procentsiffra är dessutom än mer förhöjd i de tre storstadsregionerna och i de mellanstora kommunerna. Åtminstone en tredjedel av alla barn, ungdomar och unga vuxna har idag bakgrund utanför Norden och främst från Afrika och Mellanöstern men också från Latinamerika och Asien och betecknas här som icke-vita. Minst en femtedel av alla barn, ungdomar och unga vuxna har dessutom en kulturell muslimsk bakgrund oavsett om de är troende och praktiserande eller ej. Uppemot en av tre av alla grundskoleelever är slutligen berättigade till modersmålsundervisning och kan antas vara flerspråkiga och tala ett annat språk än svenska som förstaspråk.”

(…)

”Utöver USA, där mångfalden som bekant är än mer förhöjd, finns i praktiken endast en handfull länder i västvärlden som kan mäta sig med Sverige såsom Kanada, Storbritannien, Frankrike, Nederländerna och Australien. Det kan dessutom mycket väl vara så att mångfalden är högre i Sverige än i dessa länder bland just barn och unga i skolåldern. 

Det som inte minst skiljer Sverige från samma länder är att klyftorna mellan invånarna med svensk bakgrund och invånarna med framför allt utomeuropeisk bakgrund är långt mer extrema här. Det gäller i stort sett samtliga utfall som rör arbetslivet liksom bostadssektorn och privatekonomin som helhet vad beträffar skillnader i arbetslöshet, i att ha en fast heltidstjänst, i att vara överutbildad, i att bo och leva i miljonprogramsområdena, i att bo trångt, i att bo i hyresrätt eller i att vara fattig och bidragsberoende och så vidare. 

Framför allt gäller detta skolans värld där de majoritetssvenska eleverna och eleverna med utomeuropeisk bakgrund numera och överlag befinner sig i helt olika världar vad gäller vilka skolor de går på och deras respektive skolresultat. 

Faktum är att mycket tyder på att den svenska skolan numera kan vara västvärldens mest rassegregerade skola liksom den skola som tyvärr även uppvisar det största skolresultat- och studiegapet mellan majoritetssvenska barn och ungdomar och icke-vita barn och ungdomar. 

Om det nu är så att Sverige numera faktiskt både härbärgerar västvärldens mest heterogena elevsammansättning efter USA, och särskilt gäller det den rasliga, religiösa och språkliga mångfalden, och västvärldens mest rassegregerade och rasojämlika skola, och i båda fallen finns det mycket som tyder på det, så går det att fråga sig varför frågor om ras och rasism så sällan lyfts fram i den svenska skoldebatten och skolforskningen och i undervisningen i sig. Svaret på denna fråga står enligt mig att hitta i att Sverige antagligen har utvecklat den mest radikala formen av antirasistisk färgblindhet i världen. Detta innebär kort och konkret att frågor som rör ras och vithet, och därmed också rasism och rasojämlikhet, är i det närmaste tabubelagda då antirasism har kommit att betyda detsamma som att inte tala om ras överhuvudtaget i just Sverige.”

(…)

”Jag har själv under åtminstone de senaste tio åren arbetat målmedvetet för att inte bara introducera kritisk ras- och vithetsforskning i Sverige utan också för att utveckla ett eget svenskt kritiskt ras- och vithetsforskningsfält. Det handlar om att studera specifikt svenska förhållanden med hjälp av detta perspektiv och där ingår inte minst att studera den svenska skolan med fokus på frågor om ras, vithet och rasism. Jag har därför under många år gjort vad jag har kunnat för att adressera dessa frågor i undervisningen både i den reguljära undervisning som jag bedriver vid Karlstads universitet och som gästlärare vid andra högskolor och även som inbjuden föreläsare på bland annat gymnasieskolor. Sedan höstterminen 2020 har jag haft förmånen att få undervisa på den första högskolekursen i landet som explicit handlar om kritisk rasforskning – ”Feministisk postkolonialism och kritiska rasstudier” – som ges av Centrum för genusforskning vid min arbetsplats Karlstads universitet och som sedan dess även har haft flera verksamma lärare som studenter.”

(…)

”Avslutningsvis vill jag samtidigt inte sticka under stol med att tillsammans med en handfull andra forskare är jag fortfarande än idag en av ytterst få personer inom högskolevärlden och i utbildningssammanhang som både undervisar i kritisk ras- och vithetsforskning och författar böcker i ämnet och som menar att så länge skolvärlden och utbildningsväsendet fortsätter att ducka för frågor om ras och rasism så kommer ingenting att förändras utan den svenska skolan kommer att fortsätta att förbli västvärldens antagligen mest rassegregerade och rasojämlika skola.”

Om behovet av ett kritiskt ras- och vithetsforskningsperspektiv inom forskningsfältet romska studier

Deltog idag på konferensen ”Critical Approaches to Romani Studies conference” som (George Soros) Central European University (d v s universitetet i Budapest som Orbán stängde ned och slängde ut) och Södertörns högskola anordnar tillsammans i Flemingsberg i Huddinge kommun och i en panel som specifikt handlar om ras och vithet och romer. 


Konferensen är historisk då antagligen fler forskare med romsk bakgrund deltar än någonsin tidigare på en konferens som äger rum inom forskningsfältet romska studier (Romani studies): Historiskt har icke-romer närmast helt dominerat forskningen om romer och just romska studier och både i Sverige och i andra länder.

Historiskt har det för övrigt varit likadant vad gäller forskning om bl a samer och andra urfolk liksom om Afrika/afrikaner och om Asien/asiater – d v s nästan alla som tidigare exempelvis forskade om Afrika och Asien var icke-afrikaner och icke-asiater – men på sistone har allt fler forskare som själva har bakgrund inom gruppen som blir beforskad och studerad börjat göra sig gällande inom forskningsfälten ifråga. 

Romska studier är dock fortfarande i sammanhanget ett särfall – d v s fältet domineras än idag till största delen av icke-romska forskare.

Lite ”kul” också att tre svenska romer som deltar på konferensen oberoende av varandra och som kommer från olika delar av landet kom fram till mig under rasterna och bad om få fotografera mig och antingen ensam eller tillsammans med dem i form av en s k selfie.

På panelen om ras och vithet presenterade bl a Jelena Savic från Serbien en lista över europeiska gadjoprivilegier inspirerad av Peggy McIntoshs klassiska lista över amerikanska vithetsprivilegier medan andra forskare från Ukraina och Rumänien presenterade om hur romer tidigare beskrevs som ”svarta” under rastänkandets storhetstid liksom om problematiken med att de flesta av de romska studier-forskarna är vita.



https://events.ceu.edu/2022-05-18/critical-approaches-romani-studies-conference

“Roma have been an object of academic inquiry for centuries. In spite of the increasing number of articles, studies, and books, especially since the collapse of communism, Roma participation in shaping the discourses on themselves has remained very limited. In the name of scientism and objectivity, Roma have been de facto excluded from knowledge production. 

Recently, an increasing number of activist scholars has been urging a paradigm shift in Romani Studies to challenge the dominant academic and policy discourses. They propose inquiries into the forms of oppression Roma are facing, the importance of racism and structural discrimination for Roma and Romani identity. The conference brings together junior and senior, Roma and non-Roma scholars embracing critical approaches.”

Om vita svenska fantasier om att adoptera ett icke-vitt barn och om Sverige som alla icke-vita människors vita moder

En måhända slarvig och slängig psykoanalytiskt inspirerad analys av ett antal aktuella och uttalanden av s k ”kändistjejer” (som f ö nog också kan sättas i samband med post-BLM-rörelsen 2020):

Den historiska bakgrunden bakom dessa färska uttalanden står att hitta i att Sverige är det land (och svenskarna är därmed det s k folkslag) på jorden som har adopterat flest icke-vita barn från andra länder per capita och när den internationella adoptionsverksamheten och den svenska adoptionsrörelsen uppstod på 1960-talet och blommade ut till fullo på 1970- och 80-talen så gjorde den det som en fullt integrerad del (d v s diskursivt och ideologiskt o s v) av den allmänna svenska solidaritetsrörelsen med ”u-länderna”, de s k ”färgade folken” och ”Tredje världens människomassor”.

De olika västländerna kom efter Andra världskriget och under Kalla kriget och i samband med avkoloniseringen att inta olika könade roller gentemot den icke-vita och icke-västerländska världen: 

Medan USA, Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Belgien m fl av de allierade segrarmakterna som själva också innehade kolonier framstod som ”den vite fadern”, och både ibland som en straffande ”vit far” och som en skyddande sådan, så kom Sverige som kanske det enda västlandet att göra det att inta rollen som ”den vita modern” (och möjligen tillsammans med Norge, men det låter jag vara osagt då Norge trots allt ändå var en del av Nato under Kalla kriget).

Den internationella adoptionsverksamhetens och den svenska adoptionsrörelsens ”grundandemödrar” hänvisade själva till att de som barn på 1940- och 50-talen tidigt utvecklade fantasier om att ta hand om de Andras barn och just adoptera desamma.

Adoptionscentrums (OBS – AC är då världens näst största adoptionsförmedlare efter amerikanska Holt) grundare Margareta Blomqvist såg sig t o m själv som något av ”Tredje världens vita svenska moder” och hon har berättat för en amerikansk forskare hur hon som ung besökte den legendariska MoMA-utställningen ”The Family of Man” som visades på Liljevalchs i Stockholm och hur hon då blev så besatt av ett fotografi föreställande en asiatisk flicka att hon utvecklade ett närmast religiöst ”jag-ska-senare-i-livet-till-varje-pris-ha-en-flicka-från-Asien-som-jag-kan-pussa-på-och-krama-om-och-gosa-med”-begär som hon sedermera också realiserade: ”I said to myself: That one there, that child is the one we want!”.

Det kan tyckas som naturligt för oss svenskar att majoritetssvenskar redan som barn och tonåringar fantiserar om att adoptera ett icke-vitt barn och vare sig det handlar om personer som AC:s grundare Margareta Blomqvist eller artisten Dotter och Sveriges kanske största s k influencer Bianca Ingrosso som når ut till 100 000-tals svenska barn, ungdomar och unga vuxna men då ska en komma ihåg att denna typ av fantasier och begär inte är något universellt eller ens panvästerländskt:

Det är inte särskilt troligt att t ex italienska barn på 50-talet, tyska barn på 70-talet, belgiska tonåringar på 80-talet eller kanadensiska tonåringar på 90-talet hyste sådana fantasier och begär och antagligen gör inte unga ”kändistjejer” i Nederländerna, Finland, Frankrike eller Australien det heller idag – d v s detta är helt enkelt en specifik svensk företeelse som är intimt förknippad med den svenska vithetens känslostrukturer och just med vita svenska fantasier och begär vilka går tillbaka till Sveriges och svenskarnas syn på sig själv/a som den utomeuropeiska och utomvästerländska världens vita moder och i förlängningen som alla icke-vita människors vita moder.

Filmvetaren Hynek Pallas skriver om den nya antologin ”Routledge handbook of critical studies in whiteness” 

Filmvetaren Hynek Pallas skriver utförligt om Shona Hunters och Christi van der Westhuizens antologi ”Routledge handbook of critical studies in whiteness” i dagens Expressen.

Antologin är den första på mycket länge inom fältet kritisk vithetsforskning och definitivt den största hittills (414 tättryckta sidor) och samlar kritiska vithetsforskare från hela världen (såsom från Sverige – jag är då den enda svenska och nordiska forskaren som har ett bidrag med i antologin).

””Routledge handbook of critical studies in whiteness” är den första gedigna antologin om kritiska vithetsstudier på många år. Hynek Pallas hoppas på uppgörelse och förnyelse men ser ett fält som målar in sig i ett farligt hörn.”

https://www.expressen.se/kultur/hynek-pallas/vithetsstudier-ar–ett-falt-i-fritt-fall

”För tio år sedan publicerade jag avhandlingen ”Vithet i svensk spelfilm 1989–2010”. Kritiska vithetsstudier var ett okänt fält i Sverige och folk var förbryllade. Vadå vithet? Att det handlade om den sociala och ideologiska konstruktionen av ras, om att rikta blicken mot osynliga normer, gjorde få klokare.

Internationellt var vithetsstudier redan ifrågasatta. Vissa såg en aktivistisk disciplin där svaren var givna på förhand. Andra, även rasismforskare, menade att det bara gav vita möjlighet att prata på om sitt favoritämne – sig själva.

Det bar korn av sanning. Det störde mig redan då att termen ”vit överhöghet”, som innebär att alla vita deltar i och tjänar på rasismen, betraktas som en oprövbar självklarhet. Eller att detta orsakas av ”kapitalism” och ”nyliberalism”. Och visst var många forskare vita. Men ofta invandrare och minoriteter – erfarenheter som var grund till en skarp blick på nationella konstruktioner av vithet.

I dag är vithetsstudier välkända. Den amerikanska vithetsföreläsaren Robin DiAngelo hör till senare års bäst säljande författare i det antirasistiska facket. Redan innan hennes bok ”Vit skörhet” publicerades på svenska förra vintern började fältet bli utskällt även här. Kritikerna menar att om man uppmärksammar vithet så står det i konflikt med idealet om ”färgblind” antirasism. I ett land som inte för statistik på basis av ras, knappt ens använder ordet, betraktas det med misstänksamhet.

Faktum är att vi aldrig har pratat så här mycket om vithet. Populister uppvaktar ”vit arbetarklass”. Viktor Orbán påstår att ”kristen europeisk vithet” är hotad. Och ”vita privilegier” har blivit ett begrepp i Black lives matter-protesternas kölvatten. Även termen ”vit skörhet” är ett exempel på synliggörande: den betyder att vita upplever sådant obehag när de ska prata om rasism att de agerar irrationellt.

Vithetsfältet har därmed anledning att ompröva gamla sanningar och ställa nya frågor. Vad händer till exempel när ”vit” omvandlas till en identitet bland andra? Det har skett i händerna på ytterhögerns favoritforskare Eric Kaufmannsom i boken ”Whiteshift” (2018) avfärdar rasism som ”vitt självintresse” (20/6/19 GP Kultur). Och är det rimligt att arbeta med en tes som ”vit skörhet” när den omöjliggör individuell agens baserad på hudfärg? Eller att som DiAngelo mena att vita judar aldrig har ”tvingats reflektera” över rasens betydelse? (Expressen 10/2/21)

Jag ser därför fram emot intellektuell rannsakan och utmaning när jag öppnar ”Routledge handbook of critical studies in whiteness” – den första stora översiktsantologin på länge i vithetsfältet.

Att redaktörerna Shona Hunter och Christi van der Westhuizen, rasforskare från England respektive Sydafrika, har samlat en bred skara skribenter bortom det USA som så ofta dominerar frågan är lovande. Liksom att deras introduktion slår fast att den som är vit fram tills nyligen kunde leva ett liv utan särskild påminnelse om detta. Men att vithet för andra personer eller i andra länder – som Sydafrika – inte har varit osynlig.

Detta skifte mot synliggjord vithet går som en röd tråd genom antologins 27 bidrag. Här finns analyser av antimuslimska tendenser i evangelisk kristendom, den brittiska tabloidpressens reaktioner på Meghan Markle, vithet i sionismen samt bristande representation på omslag till Sydafrikanska gaytidningar. Svenske Tobias Hübinette kombinerar på ett intressant sätt adoption med konstruktionen av vår antirastiska självbild.

En analys av sociologiska studier av sexturism i Karibien bjuder på en nödvändig varning om vad som sker när akademiker biter sig fast i ideologi. Så sent som 1995 kunde sådan forskning utgå ifrån en färgblind, radikalfeministisk tanke om alla mäns överordning. De kunde inte köpas av vita kvinnor, och forskarna kallade dessa sexresor för ”romantisk turism”.

Det kunde man ju ha dragit lärdom av i handboken. För tyvärr sätts tonen och den ideologiska linjen tvärt i redaktörernas introduktion. Språket är svårgenomträngligt även för en som har disputerat i ämnet. När någon av de återkommande fraserna inte anses tillräcklig så kombineras den med ett extra prefix. ”Nyliberal” (”neoliberal”) är ett favoritbegrepp – 108 förekomster på 414 sidor – men exakt vad ”ny-nyliberal” betyder förblir oklart. Gränsen mellan liberal och extremhöger grumlas, och ”vit överhöghet” sägs underhållas av ”raskapitalism”.

I stället för att se hur utvecklingen på senare år även har inneburit antirasistisk medvetenhet utgår man ifrån misstänksamhet. Vita personers sorg och ilska efter mordet på George Floyd påstås vara ”en förskjutning av deras verkliga känslor för rasifierade”. Något som är en ”börda” för svarta. I likhet med DiAngelos tes om ”vit skörhet” – som hyllas i antologin – antyder resonemanget att vita progressiva är rasister som gör skada.

Varför? Antologin igenom syns låsningen som uppstår när man utgår ifrån att vita tjänar på vit överhöghet och strukturell rasism. Att populister medvetet bollar med begreppet ”vit arbetarklass” – i Brexit, valet av Trump och röster på Sverigedemokrater – har skapat tankeoreda i vithetsfältet.

Redan 1935 formulerade sociologen W. E. B. DuBois begreppet ”psykologisk lön”. Det förklarar hur vita arbetare i ett rasistiskt samhälle får en slags ersättning i form av att de kan uppleva sig som förmer än den som inte är vit. DuBois begrepp var en grundpelare som kritiska vithetsstudier stod på.

2022 tycks ingen våga säga att detta spelar roll i populistiska reaktioner, att vit arbetarklass kan tycka sig ha tappat status och att upplevd förlust är farlig. Och om även vita arbetare kan vara samhällsförlorare – då skulle man kanske behöva hålla igen om deras ”vita privilegier”?

I stället anfaller man dem som gör sådana analyser. I ett kapitel om Brexit får vi veta att det är ”anti-intersectional intersectionality and an anti-identity politics identity politics” – vilket producerar ”artificiellt offerskap”, legitimerar fascisters ärenden och ”approprierar svarta feministers verktyg”.

Det finns bra vithetsforskning världen över. Just nu är det företrädare för fältets färska etablering i Öst- och centraleuropa som visar hur flyende ukrainska romer särbehandlas negativt (en region jag saknar i antologin). Vithetens roll i svensk självförståelse och rasism har briljant avhandlats av Tobias Hübinette och Catrin Lundström i boken ”Vit melankoli” (2020).

”Routledge handbook of critical studies in whiteness” innehåller lyckade bidrag om allt från vithet i Zimbabwe till ytterhögerns syn på vithet. Men den genomgående oviljan att rucka på förgivettagna sanningar om maktstrukturer avtäcker ett fält i kris. Rädslan för att rasera en förklaringsmodell där alla problem beror på rasism leder till mindre öppenhet och mer extremism. Routledge är världens största förlag för akademisk litteratur, och handboken kommer användas brett i universitetsstudier om rasism – något som gör vissa bidrag direkt olämpliga. Som när hudfärgens signifikans för individens tänkande dras obehagligt långt. Ett kapitel om ”vitt frälsarkomplex” inleds med att forskaren förklarar att hon på grund av sin hudfärg har livslång avprogrammering av sin mentalitet framför sig. Det är en direkt parallell till hur borgerlighet på 70-talet skulle drivas ur individer i sektvänstern. Vilket inte slutade särskilt bra.

Den som i en tid av växande vit identitetspolitik väljer att ägna sig åt påhittade fiender i stället för att bygga bred antirasistisk front – även med vita liberaler – den kommer att få ett lika hårt uppvaknande.”

Om Cecilia Garmes och Katarina Barrlings nya bok ”Saknad. På spaning efter landet inom oss”

Statsvetarna Cecilia Garmes och Katarina Barrlings nya bok ”Saknad. På spaning efter landet inom oss”, som på sistone har rönt mycket stor uppmärksamhet i offentligheten och även omskrivits på flera ledarsidor, skildrar den djupa saknad efter 1900-talets Sverige som väldigt många majoritetssvenskar, och både de som står till höger och till vänster, känner och uttrycker på olika sätt och det är troligt att boken därmed också har hittat många läsare att döma av att den just nu tillhör en av de mest sålda (sakprosa)böckerna inom kategorin samhälle/politik.

Garme och Barrling lyfter i boken fram Charlotte Hyltén-Cavallius och min studie av vita majoritetssvenskar från 2014, som George Soros stiftelse Open Society Foundations finansierade, och som fortfarande ska vara den empiriskt sett största vithetsstudien någonsin (eller i varje fall hittills) av just vita svenskar i Sverige. 

Vår studie, som bygger på fokusgruppsamtal med ett 90-tal vita majoritetsinvånare i södra Botkyrka, var på många sätt och alldeles uppenbart långt före sin tid och en del har t o m uttryckt att vår studie faktiskt ”förutsåg” (d v s vår studie var helt enkelt ”profetisk”) SD:s explosionsartade tillväxt under 2010-talets senare hälft genom att den satte fingret på samma sorg och saknad som Garme och Barrling skriver om i sin bok. 

Idag går det inte minst att konstatera att studien lyckades fånga och sätta ord på den känslostruktur och det affektiva tillstånd som sedan dess har blommat ut till fullo bland flertalet majoritetssvenskar i landet vare sig de tillhör det antirasistiska eller det ”rasistiska” lägret: En outtalad och outsäglig känsla av sorg och förlust över att något för alltid har gått förlorat och aldrig kommer att komma igen, en gnagande oro och en tilltagande stress över att Sverige liksom världen i övrigt är i gungning och en djup ångest och en närmast panisk skräck inför att allt i det närmaste håller på att rasa samman.

Garme och Barrling omnämner f ö även Catrin Lundströms och min bok ”Vit melankoli. En analys av en nation i kris” från 2020, som likt deras bok också har sålt mycket bra, uppmärksammats stort i offentligheten och likaså omnämnts på ledarsidor, och det är slående att alla vi fyra kommer fram till samma typ av analyser och slutsatser i våra respektive böcker men från rätt så olika politiska utgångspunkter och teoretiska perspektiv för det är då ingen hemlighet att Garme och Barrling står till höger medan Catrin och jag står till vänster.

Bilden utgörs dels av ett sidutdrag ur Garmes och Barrlings aktuella bok och dels av en av många reportage och artiklar som genom åren har uppmärksammat Charlottes och min vithetsstudie.

För tio år sedan bestämde jag mig för att försöka få till ett genombrott i Sverige för frågor om ras och vithet

Facebook påminner om att det idag har gått exakt 10 år sedan jag deltog på ett planeringsmöte på ett café på Södermalm i Stockholm tillsammans med tre andra forskare som handlade om att arrangera den första svenska (forsknings)konferensen någonsin om ras och vithet och jag minns fortfarande att jag på det mötet slutgiltigt bestämde mig för att därefter göra allt som står i min makt för att försöka få till ett genombrott för dessa frågor i Sverige och inom den svensktalande gemenskapen och både innanför och utanför akademin.

Konferensen ägde sedan rum i november 2012 och under samma månad hade utställningen ”Varning för ras” vernissage på min dåvarande arbetsplats Mångkulturellt centrum samtidigt som boken ”Om ras och vithet i det samtida Sverige” kom ut som jag var huvudredaktör för. Dessutom bildade jag det första svenska forskarnätverket för kritiska ras- och vithetsstudier under samma månad som totalt kom att engagera 80-talet svenska forskare och doktorander och emanera i flera publikationer.

Sedan dess har det blivit ytterligare sju böcker om ras och vithet i relation till Sverige, svenskarna och svenskheten för min egen del liksom ett 10-tal rapporter, över 400 föreläsningar, runt 600 medieframträdanden och medieomnämnanden, ett 50-tal konferensdeltaganden och åtminstone ett 80-tal artiklar i både vetenskapliga och populärvetenskapliga sammanhang som behandlar detta tema och framöver under detta år samt under nästkommande år väntar tre böcker till om ras och vithet.

Så hur har det då gått under och efter dessa 10 år undrar säkert någon? 

Ja å ena sidan så har frågor som rör ras och vithet onekligen ändå fått ett slags genomslag sedan 2012. Samtidigt rör det egentligen främst frågor som rör vithet och inte ras även om det rent teoretiskt inte går att skilja dessa tvillingbegrepp åt, d v s att studera, aktualisera och tala om vithet har kommit att bli långt mer accepterat idag än att studera, aktualisera och tala om ras som fortfarande är i det närmaste tabubelagt.

Och för min egen del har dessa 10 år inneburit ”blod, svett och tårar” många gånger om, närmast otaliga uthängningar i media och i offentligheten som något av Sveriges ”Mister Ras” (eller åtminstone något liknande) och sist men inte minst konflikter av alla de slag varav den mest förödande har rört konflikter med andra antirasister och inte minst med andra antirasistiska forskare vilka har förändrat både mitt yrkes- och privatliv i grunden och mestadels negativt sett.

Samtidigt kan jag trösta mig med att jag under de här åren antagligen har lyckats nå ut till ett relativt stort antal fr a icke-vita svenskar och inte minst till de s k andragenerationarna. Senast för någon vecka sedan blev jag påmind om detta när två gymnasieelever på en miljonprogramsskola intervjuade mig i anslutning till ett projektarbete. Det handlar om personer som är födda på 00-talet och den ene har föräldrar som gissningsvis kommer från Somalia och den andra antagligen från Irak och båda verkade vara närmast lite ”starstruck” och talade om mig i varma ordalag och då kände jag verkligen att de senaste 10 årens mödosamma arbete ändå har betytt något och gjort skillnad.

Linköpings universitet om Catrin Lundströms och min nya bok ”Den färgblinda skolan – ras och vithet i svensk utbildning”

Kommunikatören Amanda Lindström vid Linköpings universitet talar med Catrin Lundström angående vår nya gemensamma bok ”Den färgblinda skolan – ras och vithet i svensk utbildning” (Natur och kultur 2022):

”Genom att förstå och prata om begreppen ras och vithet kan vi närma oss problemen med segregation och ojämlikhet i svensk utbildning. Det behövs ett språk som inte är färgblint för att adressera ökade klyftor i skolan, menar forskare som nu skrivit en bok om just detta.”

https://liu.se/nyhet/den-fargblinda-skolan-ny-bok-om-hur-skolsegregation-kan-forstas

”I boken Den färgblinda skolan – ras och vithet i svensk utbildning ges en introduktion till begreppen ras och vithet och vad de kan säga oss om svensk skola idag. 

– Bakgrunden till boken är att den svenska skolan utvecklats från att vara världens antagligen mest jämlika skola till västvärldens kanske mest ojämlika och mest segregerade skola.

Det säger Catrin Lundström, biträdande professor i etnicitet och migration vid Linköpings universitet, som skrivit boken tillsammans med Tobias Hübinette, docent i interkulturell pedagogik vid Karlstad universitet.

Genom att förstå och lyfta begreppen ras och vithet kan vi få både ett språk och analytiska verktyg för att förstå segregationen och ojämlikheten i svensk utbildning, menar hon.

– Det fattas en pusselbit i diskussionen om svensk skola idag. Det finns frågor som inte kan adresseras utan att ta med begreppen ras och vithet och teorierna kring dem.

I Sverige finns en ovilja att prata om ras. Men samhället genomsyras av olika föreställningar om ras som i sin tur påverkar våra uppfattningar om andra människor. Samtidigt har vi på grund av vår hudfärg olika erfarenheter.

– Att prata om ras eller att kategorisera människor ses i Sverige idag som rasism. Vi ska inte dela in människor enligt ett gammalt rastänkande, men för att förstå att människor identifierar sig på ett visst sätt, och att vi bemöts olika och har olika erfarenheter, behöver vi ett språk. Segregationen idag är präglad av ras och med den här boken vill vi ta oss ur den färgblindhet som omgärdar diskussionen om segregation och skolan, liksom om samhället i stort.

Boken behandlar bland annat frågor som vad vi egentligen menar när vi pratar om ras, vad en vithetsnorm innebär och vad konsekvenserna blir om vi inte kan prata om ras och rasskillnader. 

Boken presenterar teorier inom den kritiska ras- och vithetsforskningen och ska kunna användas av exempelvis lärare eller på lärarutbildningar för att öppna upp för diskussion och lyfta erfarenheter som finns bland lärare och lärarstudenter. Den ger konkreta exempel utifrån olika perspektiv och skolmiljöer samt dilemman för läsaren att reflektera kring. 

– Vi vill inte bara introducera teorier utan öppna upp för interaktion och diskussion. Frågorna kan till exempel handla om vad ras betyder för dig, att resonera kring vad vita privilegier innebär, hur frågan ’var kommer du ifrån?’ kan uppfattas eller hur fördelningen av elever och lärare ser ut på just din skola. 

Boken har sin bakgrund i en segregerad och ojämlik svensk skola. Det finns inte bara en utbredd skolsegregation – där utrikes födda elever och elever med utrikesfödda föräldrar tenderar att gå i skolor i socioekonomiskt utsatta bostadsområden, medan elever med svenskfödda föräldrar dominerar i innerstadsskolor och friskolor. Det finns också skillnader mellan dessa barn och unga när det kommer till studieresultat, visar internationella elevundersökningar. 

– Vi ser svårigheter för nyanlända, men också det väldigt oroväckande att andragenerationsungdomarna i högre grad misslyckas i skolan. Skillnaderna eskalerar och det behöver vi prata om med ett språk som inte är färgblint, säger Catrin Lundström.”

Veckan har hittills bjudit på skapandet av en högskolekurs i kritisk ras- och vithetsforskning och inskickandet av en projektansökan som handlar om att studera de svenska asiaterna

Denna vecka har hittills bjudit på inskickandet av en artikel (om utlandsadoptionerna till Sverige) till en vetenskaplig tidskrift, en genomförd gästföreläsning (om afrofobi eller antisvart rasism) vid Södertörns högskola, en inbjudan att delta i Jason Diakités och Marcus Samuelssons podcast ”This moment”, ett konsultuppdrag rörande utformandet av en enkät som handlar om rasism, en mejlväxling med idéhistorikern Tony Gustafsson och en del annat utöver den reguljära undervisningen liksom sist men inte minst inskickandet av en högskolekurs till Karlstads universitet samt av en projektansökan till (den statliga forskningsfinansiären) Forte.

Vad gäller kursen så handlar det om den första svenska högskolekursen som är en renodlad kurs i specifikt svensk kritisk ras- och vithetsforskning som, om allt går vägen, kommer att ges för första gången under höstterminen 2022.

När jag var doktorand vid Stockholms universitet skapade jag visserligen en egen kurs som handlade om kritisk adoptionsforskning och när jag arbetade som lärare vid Södertörns högskola skapade jag likaså en egen kurs som behandlade barn och unga med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena men denna kurs är ändå ”något alldeles extra” som det heter och inte minst då jag är en av dem i landet som under de senaste tio åren har arbetat för att försöka bygga upp ett specifikt svenskt kritiskt ras- och vithetsforskningsfält från grunden.

Vad gäller projektansökan så handlar det om det första svenska forskningsprojektet som studerar de svenska (sydost- och öst)asiaterna och som, om allt går vägen, kommer att påbörjas om ett år tillsammans Sayaka Osanami Törngren vid Malmö universitet.

Asiaterna i Sverige är en snabbt växande demografisk grupp som i stort sett ingen svensk forskare hittills har intresserat sig för trots att det är en minoritet som snart räknar en kvarts miljon invånare och som därmed är större till antalet än de svenska latinamerikanerna och inte mycket mindre än afrosvenskarna. Det finns nämligen märkligt nog sammanlagt endast 20-talet vetenskapliga studier om asiaterna i Sverige (att jämföra med mängder av studier om t ex de svenska chilenarna, turkarna, kurderna, etiopierna eller iranierna liksom om afrosvenskarna eller de svenska muslimerna) och endast en handfull av dem har undersökt hur asiater i Sverige erfar rasism. Det är just denna närmast totala brist på kunskap om asiaterna i Sverige som Sayaka och jag vill åtgärda med vårt planerade projekt.

Slutligen – om både kursen (kursplanen ska härnäst godkännas internt vid Karlstads universitet) och projektet (projektansökan ska härnäst behandlas av en beredningsgrupp vid Forte) blir verklighet (och blir det så, så går det antagligen trots allt inte att säga något annat än att jag nog faktiskt ändå är rätt så privilegierad vad gäller yrkeslivet) så går två yrkesmässiga framtidsdrömmar i uppfyllelse för min del – jag får dels undervisa om ras- och vithetsfrågor i ett svenskt sammanhang och jag får dels forska om asiaternas situation i dagens Sverige.

Idag kommer Catrin Lundströms och min nya bok ”Den färgblinda skolan. Ras och vithet i svensk utbildning” officiellt ut på Natur & Kultur

Så var det återigen dags för ännu ett ”pandemi-boksläpp”:

Idag kommer Catrin Lundströms och min bok ”Den färgblinda skolan – ras och vithet i svensk utbildning” ut på Natur & Kultur och eftersom det just är under pandemin så blir det inget releaseevenemang.

”Den färgblinda skolan” handlar om hur det som en gång var åtminstone västvärldens mest jämlika och integrerade skola har kunnat utvecklas till att bli åtminstone västvärldens mest ojämlika och segregerade skola och boken argumenterar för att det är hög tid att överge den rådande färgblindheten och börja tala om ras och vithet i relation till skolans värld för att på djupet både kunna förstå denna utveckling och i bästa fall även försöka motverka och vända densamma.

Boken är f ö den sjunde i ordningen som jag har givit ut sedan 2017 och antingen tillsammans med andra eller som ensamförfattare, som handlar om ras och vithet i relation till dagens Sverige.

https://www.nok.se/titlar/laromedel-b2/Den-fargblinda-skolan

””Den färgblinda skolan – ras och vithet i svensk utbildning” behandlar vad begreppen ras och vithet har att säga om dagens svenska skola. Utgångspunkten för boken är att Sverige numera härbärgerar västvärldens mest heterogena elevsammansättning efter USA, inte minst gäller det den rasliga och etniska mångfalden liksom religiös och språklig mångfald. Samtidigt har den svenska skolan på rekordtid kommit att utvecklas till västvärldens mest segregerade och ojämlika skola. Hur kan tvillingbegreppen ras och vithet hjälpa oss att förstå detta nya Sverige och det genomsegregerade svenska utbildningsväsendet.

Tobias Hübinette är docent i interkulturell pedagogik och lärare i interkulturella studier och svenska som andraspråk samt forskare i kritiska ras- och vithetsstudier vid Institutionen för språk, litteratur och interkultur, Karlstads universitet.

Catrin Lundström är docent i sociologi och biträdande professor i etnicitet och migration vid Institutet för forskning om migration, etnicitet och samhälle, REMESO, Linköpings universitet.”