Kategori: rastänkande

Historikern Håkan Blomqvist påminner om att den europeiska kolonialismen och idén om den vita rasens överlägsenhet också hittade sina ivriga försvarare inom arbetarrörelsen och vänstern under 1900-talets första hälft och så även i Sverige.

Historikern Håkan Blomqvist påminner i det senaste numret av ETC Magasin om att den europeiska kolonialismen och idén om den vita rasens överlägsenhet också hittade sina ivriga försvarare inom arbetarrörelsen och vänstern under 1900-talets första hälft och så även i Sverige.

Håkan påminner också om att det var efter Första världskriget som ett fönster öppnades för ett kort ögonblick vad gällde att kunna ifrågasätta kolonialismen och rastänkandet men som dock gick om intet ganska snart därefter. 

När Nationernas förbund bildades 1920, d v s FN:s föregångare, begärde Japan att förbundets statuter skulle ta upp rasfrågan och att rasernas likaberättigande skulle skrivas in som en av förbundets grundsatser. Första världskrigets segrarmakter i form av den s k Ententen avslog dock med bestämdhet Japans begäran då de ju nästan alla var kolonialmakter på den tiden.

Och på Stockholmskonferensen 1917, när många av Europas socialister möttes i Stockholm för att bl a försöka verka för ett slut på kriget och återuppbygga den internationella arbetarrörelsen besökte även representanter från olika europeiska kolonier Sverige för att delta i konferensen. Bland konferensdeltagarna hittades långväga delegater från bl a Algeriet, Indien, Egypten och Marocko men deras antikoloniala frågor fick inget större gehör. 

Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Carl Lindhagen kommenterade i efterhand (1935) Stockholmskonferensen och de europeiska socialisternas ointresse för de antikoloniala frågorna på följande vis i ett anförande i riksdagen:

”I detta bortseende från rasernas likställighet och även de andra rasernas människovärde ligger också en för freden särdeles farlig europeisk synvilla. Även arbetarpartiernas representanter äro liksom övriga partiers medlemmar i regel ”européer”, och där stanna vi. En ambassad av ombud från samtliga nordafrikanska folk samt åtskilliga asiatiska nationaliteter infann sig i Stockholm hösten 1917 för att uppsöka den Skandinavisk-Holländska socialdemokratiska kommitté, som var församlad i Stockholm för att återuppväcka Internationalen till en protest mot världskriget. Främlingarna ville kräva frigörelse från de europeiska herraväldena. De klappade dock förgäves på den nämnda kommitténs dörr, och ännu mindre skulle det lönat sig, förmodar jag, att vädja till de övriga svenska partiernas högkvarter.”

””Det är enbart komiskt, när blonda och blåögda saknare av fast mark under fötterna stå upp och predika internationell jämlikhet och broderskap för alla raser, högt utvecklade och efterblivna. Om jag nu talar som vit man, så gör jag det med den vita rasens absoluta överlägsenhet, den ras som lett och skall leda till nästa istid.” 

Nej citatet är inte från Ku Klux Klan eller Nordiska motståndsrörelsen. Det var tidningen Social-Demokratens utrikesredaktör, den socialdemokratiske diplomaten Gösta Langenfelt som i partiets tidskrift Tiden 1918 inte skrädde orden mot vänstersocialister som ville avveckla kolonialvälden. 

”Företagsamma folk” som bar den högre kulturen, förklarade Langenfelt, kunde inte invänta de efterblivna raserna och hade rätt att expandera, ”principen om ägandet av kolonier är orubblig och säker”. 

Inom den internationella socialdemokratiska rörelsen hade i början av 1900-talet en ledande strömning utvecklats som förespråkade att ”socialistisk kolonialpolitik” skulle reformera, inte avskaffa, tidens kolonialvälden. ”Socialimperialister”, kallades de av vänstern. 

I kölvattnet av Första världskriget varnade filosofen Oswald Spengler för västerlandets undergång. Enligt den inflytelserika socialdarwinismen och rasvetenskapen var Europa illa ute, rent demografiskt. Dess dugligaste unga män ruttnade bort i massgravarna. Franska kolonialtrupper från Afrika påstods producera ”bastarder” i fältbordeller och genom våldtäkter på tyska kvinnor. ”Den svarta skammen vid Rehn”, blev fältrop både för kvinnorörelser och blivande svenska Furugårdsnazister. 

De besuttnas rädsla för ”massan” som alltsedan franska revolutionen plågat överheten stegrades när världskriget övergick i europeiska folkresningar. Det var ”samhällets bottensats” som ansågs ha flutit upp till ytan och hotade det vita Europas världsdominans från snart sagt alla håll, i öster av bolsjevismens ”judiska fanatiker” i spetsen för den slaviska ”hjordmänniskan”, från söder av ”de lägre rasernas” antikolonialism och underifrån av underklassernas ”blodkaos”. 

Det var i detta första sammanbrott för de europeiska stormakternas världskontroll som rasistiska överideologier knakade i fogarna. Demokrater och humanister i olika politiska och religiösa läger sökte trycka tillbaka det värsta och förespråka olika varianter av ”människors lika värde”. Bolsjeviker och andra revolutionärer stormade mot kapitalistisk rasism och antisemitism för de koloniala folkens frihet och ”rasernas jämlikhet”. Under ett historiskt ögonblick. 

Kunde något nytt växa ur världskrigets ruiner? Säkert, men fascism och nazism hann före och lyckades samla ihop den gamla världens överhetsideal bakom nya stormtrupper. Det krävdes ett nytt världskrig plus 1950-och 60-talets koloniala revolutioner och upproriska medborgarrättskamp för att åter pressa tillbaka rasmaktsidéerna. USA:s seger mot Japan 1945 förklarades ännu gärna med hjälp av rasistisk vithetspropaganda, fram till nederlaget i Vietnam. 

Den så kallade neoimperialismens exploateringar liksom globaliseringens massmigration av lågbetald arbetskraft har emellertid bildat grund för reproduktion av rasistisk praktik och idévärld. Men långt ifrån motståndslöst. 

Om FN:s deklaration om mänskliga rättigheter 1948 i ord vände sig mot allt rasförtryck, och den koloniala frigörelsen etablerade nya realiteter, kom även vetenskapen att efterhand ompröva tidigare rasdogmer. Det är nu länge sedan idéer om den vita rasens överlägsenhet kunde torgföras i till och med socialdemokratiska pressorgan.”

Det går en röd tråd från 1900-talets rasbiologiska stigmatisering av samernas påstått s k ”mongoloida” utseendedrag till vår tids svenska s k ”gulinghumor”

DN:s Björn Wiman skriver idag om den pågående John Bauer-utställningen på Waldemarsudde i Stockholm och påminner om hur det svenska rastänkandet under decennier var i stort sett helt och hållet fokuserat på att stigmatisera samernas påstått s k ”mongoloida” utseendedrag.

Detta var inte minst påtagligt i 1919 års stora rasutställning, som turnerade runt i landet och tros ha besökts och setts av en försvarlig del av dåtidens (majoritets)svenskar, med fotografier som dessa som skulle kontrastera barnen till planetens och mänsklighetens estetiskt mest tilltalande, vackraste, renaste och vitaste folk (d v s de infödda majoritetssvenskarna) med barnen till de svenska samerna. 

Det underliggande (rasliga) budskapet, som alla dåtidens svenskar förstod, var att s k intimrelationer över de s k rasgränserna skulle undvikas till varje pris mellan majoritetssvenskar och svenska samer så att s k rasblandning aldrig skulle uppstå så att det vackraste och ”snyggaste” folket på jorden skulle kunna fortsätta att förbli just det vackraste och ”snyggaste” folket på jorden.

Det officiella, ”vetenskapliga” och statliga föraktet för samernas påstått s k ”mongoloida” utseendedrag som gick ut på att få majoritetssvenskarna att tycka, tänka och känna att människor med s k ”mongoloida” utseendedrag helt enkelt är det fulaste som finns (och därmed förhindra desamma att bli tillsammans med och få barn med de sistnämnda) och fr a själva motsatsen till det vackraste och ”snyggaste” folket på jorden (d v s återigen de infödda majoritetssvenskarna) lärdes inte minst ut i den svenska skolan till årskull efter årskull och fotografier från 1919 års rasutställning och från Rasbiologiska institutet användes i läroböcker och läromedel långt in på 1960-talet.

Det är slutligen antagligen arvet efter denna sida av det specifika svenska rastänkandet som förklarar varför dagens svenskar antagligen ser ned på, skrattar åt och hånar s k ”mongoloida” utseendedrag än idag , d v s det s k svenska folket hjärntvättades helt enkelt i generation efter generation att likt Pavlovs hundar reagera så inför människor med s k ”mongoloida” utseendedrag och på något sätt satte sig denna hjärntvätt. 

Denna koppling mellan dåtidens stigmatisering av samernas påstått s k ”mongoloida” utseendedrag och vår tids svenska s k ”gulinghumor” är naturligtvis minst lika kontroversiell att göra som att koppla samman dåtidens antisemitiska karikatyrer med vår tids karikatyrer av (öst- och sydost)asiater och mig veterligen är jag kanske den enda i landet som gör det vad gäller båda dessa fall.

https://www.dn.se/kultur/bjorn-wiman-hur-rasistiska-ar-sveriges-mest-alskade-troll

”Uppställningen en söndag utanför Prins Eugens Waldemarsudde kunde ha varit en installation över ”svenska kulturtyper”: en grupp med tre bångstyriga småbarn, en kvinna i keps och öronvärmare med en väderbiten man i funktionsplagg, två väninnor i stiliga regnkappor – och så en surt stampande journalist. Samtliga väntande på att släppas in från det råa duggregnet till konstmuseets coronasäkrade värme.

Den riktiga Svenska folktypsutställningen ägde emellertid rum drygt hundra år tidigare, i mars 1919 på Konstakademien i Stockholm. Även här var publiktrycket hårt: ”Särskilt på söndagarna har det varit verklig köbildning vid biljettförsäljningarna och det har varit mycket folk av olika sorter som strömma till”, rapporterade Dagens Nyheter.

Inne på utställningen minglade kändisar med kungligheter, konstnärer och politiker. En rad av Sveriges mest kända kulturprofiler som Anders Zorn, Ellen Key och Verner von Heidenstam hade gett den sitt stöd. Arrangören, läkaren och rasbiologen Herman Lundborg, hymlade inte med syftet: att öka intresset för rasbiologi och stärka svenskarnas medvetenhet om den rena rasens framtid. Sålunda fanns bilder som visade hur de avvikande och för folkstammens framtid skadliga typerna såg ut: finnar, samer, judar och andra.

Utställningen blev en stor succé och gick vidare på turné i landet. Två år senare antog också riksdagen – vilket författaren Maja Hagerman förtjänstfullt påminde om i veckans DN Kultur – den motion som ledde fram till skapandet av Statens institut för rasbiologi.

En av de konstnärer som inte var på plats på utställningen var John Bauer. Han hade året dessförinnan drunknat i en fartygsolycka på Vättern med sin fru Ester Ellqvist och den treårige sonen Putte.

Det är hans verk vi nu köar för att beskåda på Waldemarsudde.Väl inne i hans hemtama sagovärld är det lätt att uppleva parallellerna till vår tid, där trollsvansen kryper fram både i politiken och i populärkulturen. Men också hur renässansljuset i John Bauers måleri letar sig in i mörkret mellan de mäktiga furorna och skapar ett slags svindel. Hur man kan få något som är så litet att framstå som så monumentalt, och ja, förunderligt? Varifrån kom John Bauers inspiration?

I en av essäerna i utställningskatalogen skriver konstvetaren Jeff Werner om relationen mellan människa och troll, men också om sambandet mellan John Bauers bildvärld och rasbiologin.

Rasbiologin? Ja, även John Bauer var naturligtvis ett barn av sin tid. Redan under utbildningen vid Konstakademien fick han och hans kurskamrater lära sig skillnaden mellan olika fysionomier genom att studera kranier av olika raser. Inte minst gällde detta ”lappar”, som var den tidens nedsättande uttryck för samer. I textboken till Svenska folktypsutställningen står att läsa: ”Den lapska rasen kan knappast räknas bland de högre. Den är tvärtom en efterbliven utvecklingsform av människan.” Författaren erkänner visserligen samernas ”omisskänneliga begåvning” inom hemslöjd men varnar för att en ”inblandning” med denna ras ”icke kan tillföra svenska folket någon fysisk styrka” eller några större ”andliga värden”, tvärtom ”åstadkomma en brustenhet, en inre oro och slitning, som kan vålla mycken sorg och olycka.”

Parallellt med detta fanns hos många av tidens intellektuella en starkt exotiserande fascination för den samiska kulturen. Ett av de första uppdrag som John Bauer fick som konstnär var alltså att på plats illustrera ett praktverk om Lappland. Resan tycks ha haft en vitaliserande inverkan på den unga konstnären. I ett brev från 1904 skriver han till fästmön Ester att han stående på ett klippblock ”skrålar ut sina hymner till skönheten, till fjällen, till trollen, till dig.” Han fotograferar och försöker komma samerna inpå livet. ”Lapparna är någonting att måla”, konstaterar han förtjust.

Boken kom ut 1908 med illustrationer som ”Lappar i snöstorm” och ”Hämnd på dödsfienden”, ackompanjerade av texter (inte av Bauer) som föregriper de rasteoretiska resonemangen på Svenska folktypsutställningen av halvannat årtionde senare.

Vid samma tid får Bauer också i uppdrag att illustrera boken ”Lappfolk”, en äventyrsberättelse full av grovt rasistiska stereotyper som varnar för ett ”utrotningskrig” mellan samer och svenskar och där (den samiske) skurken i huvudrollen har samlat på sig oerhörda skatter av silver, koppar och mässing i en grotta. Bauer illustrerar också Gustaf Frödings dikt ”Ett gammalt bergtroll”, ett annat av de verk från tiden som upprättar en dikotomi mellan troll och människa, söder och norr, dal och fjäll.

Nu förstår nog de flesta vart detta är på väg? Just det. John Bauers folkkära troll är modellerade efter en stereotypiserad och rasistisk nidbild av samer. Inte för inte förknippades samer, i såväl Norge som Sverige, med troll vid denna tid; de ordnade ”trollmässor” och slog på ”trolltrumma”. Redan på 1940-talet kunde alltså Bauers biograf Harald Schiller peka på hur konstnärens möte med samerna i Lappland hade påverkat hans sagogestalter till utseende och kostymering: ”Redan den lapska klädedräkten ger honom många uppslag. Från den får han kolten med det breda bältet, den svängda kniven, de virade benkläderna, de toppiga pjäxorna och den spetsiga luvan.” Schiller noterar vidare, med tidstypiskt finess, att trollens ansikten bär likheter med samernas ”breda ansikten med grinande munnar och kisande ögon”, ”toviga hår och tandlösa läppar” samt ”gummornas fryntliga och fula ansikten”.

Vid det här laget – skulle kanske någon säga – känns det påkallat att slå igen Waldemarsudde och stämpla John Bauer som för evigt cancelled i kulturhistorien.

Men Jeff Werner menar i sin essä att det är precis tvärtom. Bauers troll blir inte mindre fascinerande att följa för att man känner till deras bedrövliga idéhistoriska bakgrund, tvärtom. Snarare visar de på det orimliga i vår tids skillnadstänkande och utpekande av andra som avvikande.”

Om de svenska rasforskarnas internationella aktiviteter

Om de svenska rasforskarnas aktiviteter på den internationella scenen, om varför Herman Lundborg forskade om samerna och norrlänningarna och om när Göteborgsläkaren Torsten Sjögren förhandlade med självaste Nazi-Tyskland om att anordna en (ras)vetenskaplig konferens i Wien 1939:
117768515_10157762277670847_1393535049270606017_n.jpg
 
Har i dagarna ägnat mig åt att läsa den tyska sociologen Stefan Kühls bok ”For the betterment of the race. The rise and fall of the international movement for eugenics and racial hygiene” från 2013 som försöker förstå hur den västerländska eugeniska/rashygieniska rörelsen och de västerländska rasforskarna i form av bl a biologer, antropologer, medicinare och genetiker kom att påverka större delen av 1900-talet i samband med att de moderna västerländska nationsbyggandeprojekten ägde rum och fr a vad gällde att formulera en välfärds- och familjepolitik som syftade till att till varje pris få upp fruktsamhetstalen bland den ”mervärdiga” delen av befolkningen samtidigt som den ”mindervärdiga” delen skulle decimeras (och likaså till varje pris).
 
Kühls bok försöker vidare förstå hur den västerländska eugeniska/rashygieniska rörelsen och de västerländska rasforskarna fortsatte att verka även efter Andra världskriget, Förintelsen och avkoloniseringen och hur den/de bl a kom att påverka den befolknings- och familjeplaneringspolitik som FN och Väst lanserade i de gamla kolonierna i den s k Tredje världen under 1950-, 60-, 70- och 80-talen vilken inte minst tog sig uttryck i gigantiska massteriliserings-, abort- och preventivmedelskampanjer.
 
Slutligen har Kühl även försökt att förstå hur delar/en del av den västerländska eugeniska/rashygieniska rörelsen och de västerländska rasforskarna (höger)radikaliserades i samband med de svarta amerikanernas medborgarrättskamp och den nya pro-icke-vita vänsterns framväxt på 1960- och 70-talen och inte minst i relation till den icke-vita invandringen till Väst som följde på avkoloniseringen och därmed landar Kühls bok rakt in i samtiden då han menar att några av dessa forskare har spelat en avgörande roll för att akademiskt-intellektuellt legitimera dagens västerländska högerpopulistiska och högerextrema rörelse.
 
Som svensk är Kühls bok inte minst intressant då svenskarna hela tiden dyker upp som tillhörande något av det radikala lägret av den västerländska eugeniska/rashygieniska rörelsen och vare sig de ingick i den progressiva socialistiska, liberala och feministiska eugeniska/rashygieniska rörelsen (såsom Gunnar Dahlberg, Gunnar Myrdal, Nils von Hofsten, Alva Myrdal eller Elise Ottesen-Jensen) eller i det reaktionära, konservativa och många gånger rasideologiska och antisemitiska lägret av den eugeniska/rashygieniska rörelsen (såsom Herman Lundborg, Herman Nilsson-Ehle, Torsten Sjögren eller Bertil Lundman).
 
Svenskarna verkar överlag ha varit särdeles entusiastiska i att just försöka omsätta de ”vetenskapliga” teorierna, modellerna och hypoteserna om eugenik och rashygien i praktisk politik och handling vilket ju också skedde just i Sverige medan inte minst (syndikalisten) Elise Ottesen-Jensen kom att spela en viktig roll på FN-nivå och därmed på global nivå vad gällde att implementera steriliseringsprogram i en rad olika före detta kolonier i fr a Asien.
 
Den inomakademiska, inomvetenskapliga och idé- och lärdomshistoriska aspekten av den västerländska eugeniska/rashygieniska rörelsen och de västerländska rasforskarna som Kühl särskilt lyfter fram kan väl verka aningen knappologiskt tysk såsom när Kühl redogör för varje enskild vetenskaplig internationell konferens och varje enskild vetenskaplig internationell tidskrift men det är samtidigt i redogörelsen av alla dessa detaljer som just svenskarnas insatser blir så tydliga.
 
Det är vid det här laget välkänt att reformeugenikern Gunnar Dahlberg spelade en avgörande roll för att vrida rastänkandet ur händerna på det konservativa lägret eller att samhällsvetaren Gunnar Myrdal spelade en avgörande roll för att vrida rastänkandet ur händerna på naturvetarna men mindre känt är nog att Herman Lundborgs mångåriga forskning om samerna och överhuvudtaget om invånarna i Norrland faktiskt ingick i en planerad, internationell ”rasvetenskaplig” satsning på att kartlägga och förstå den s k rasblandningens betydelse i form av s k blandrelationer och blandäktenskap över de s k rasgränserna och dessa intimrelationers fysisk-kroppsliga ”produkter” i form av blandade eller mixade personer (medan Lundborg forskade på den s k rasblandningens utbredning och konsekvenser i Norrland ägnade sig nämligen andra västerländska rasforskare åt att studera den s k rasblandningens betydelse i både Nord- och Sydamerika, södra Afrika, Indien och delar av Kina och Oceanien) eller att ett flertal svenska forskare t o m var (internationella) styrelseledamöter i den på sin tid största och viktigaste internationella sammanslutningen för den västerländska eugeniska/rashygieniska rörelsen och de västerländska rasforskarna – d v s International Federation of Eugenic Organizations eller IFEO.
 
Svenskarna var f ö synnerligen närvarande och aktiva även i IFEO:s föregångare International Society for Race Hygiene: När Svenska sällskapet för rashygien 1909 anslöt sig till detta internationella akademiska samfund utgjorde svenskarna under en period hela 46 av totalt 290 fullvärdiga medlemmar.
 
År 1923 hölls även en internationell eugenisk/rashygienisk konferens i Lund året efter att världens första statliga och skattefinansierade rasforskningsinstitut hade invigts i Uppsala och 1930 spelade Lundborg en viktig roll i det internationella arbetet med att standardisera de s k rasvetenskapliga kroppsmåtten som alla världens rasforskare därefter skulle komma att tillämpa i sina studier då svenskarna ansågs ha varit banbrytande i att just genomföra storskaliga kroppsmätningsstudier (år 1926 utkom t ex den enorma publikationen ”The racial character of the Swedish nation” som innehöll extremt detaljerade kroppsmått på kring 100 000 svenskars kroppar) och 1935 var ”naturligtvis” flera svenska rasforskare på plats när den internationella befolkningsforskningskonferensen ägde rum i (nazistiska) Berlin.
 
Under 1930-talet leddes IFEO t o m av en svensk rasforskare, nämligen Torsten Sjögren som är ö/känd för eftervärlden då han under sin levnad skröt med att ha varit den person i landet som hade låtit sterilisera allra flest människor, och precis innan krigsutbrottet 1939 var det tänkt att IFEO under Sjögrens ledning skulle ha anordnat en internationell rasforskningskonferens i (nazistiska) Wien men denna planerade mastodontkonferens – 4:e internationella konferensen för eugenik och rashygien – ställdes då in p g a att kriget bröt ut.
 
Denna konferens verkar f ö ha varit Sjögrens egna internationella projekt: Den 9 januari 1939 tillskrev Sjögren från sitt dåvarande hem i Göteborg den tyska (nazistiska) inrikesministern Wilhelm Frick och föreslog just denna konferensidé och bara fyra veckor senare avhölls ett möte med flera av nazitopparna i Berlin (såsom Frick själv liksom Führerns ställföreträdare Hess och doktor Goebbels m fl) vilka presenterades för Sjögrens idé och ”på stört” välsignade den samt sköt till medel för genomförandet av densamma.
 
Efter kriget och i samband med den s k 68-revolutionen radikaliserades sedan Sjögren ytterligare: Den masssteriliserande Göteborgsläkaren reagerade då starkt på och kraftigt mot de svarta amerikanernas rörelse och avsegregeringen i USA liksom på och mot avkoloniseringen och inte minst på och mot den begynnande icke-vita invandringen till Europa från de före detta kolonierna som många konservativa rasforskare på sikt trodde skulle komma att betyda slutet på den s k nordiska vita rasens existens.
 
På 1960-talet valde Sjögren därför att ansluta sig till den s k rasvetenskapliga tidskriften Mankind Quarterlys vetenskapliga råd där han kvarstannade fram till sin bortgång 1974. Tillsammans med franska Nouvelle École och tyska Neue Anthropologie (som f ö ”Sverigevännen” Jürgen Rieger grundade och drev, som ägde Sveneby herrgård i Töreboda fram till sin död 2009) kom Mankind Quarterly att bli den viktigaste akademiska och intellektuella tidskriften för den s k anti-68-rörelsen och de tankar och idéer som stöttes och blöttes i dessa tre tidskrifter under Kalla krigets sista årtionden kom till slut att anammas och inkorporeras i dagens västerländska högerpopulistiska och högerextrema rörelse.

Reflektioner kring det svenska rastänkandet med anledning av en ny studie som visar att den svenska rasforskningen fortsatte även efter 1945

Historikern Martin Ericssons färska artikel i den akademiska tidskriften Scandinavian Journal of History – ”What happened to ‘race’ in race biology? The Swedish State Institute for Race Biology, 1936−1960” – utgörs av en undersökning av det idag så famösa Statens institut för rasbiologi, som var världens första statliga rasforskningsinstitut när det öppnade 1922 och som inkorporerades i Uppsala universitet 1959, mot bakgrund av den rådande dominerande historieskrivningen att den en gång så världsberömda och banbrytande svenska rasforskningen dog sotdöden i och med att antinazisten Gunnar Dahlberg blev chef för institutet 1935 och om inte då så åtminstone i och med och efter krigsslutet 1945.
SIRB.jpg
 
Ericssons artikel och undersökning bär dock verkligen syn för sägen vad gäller att kunna vederlägga detta dominerande synsätt som gäller för frågor om ras i allmänhet i ett svenskt sammanhang – d v s föreställningen om att det svenska rastänkandet försvann bort fr o m 1930-talets andra hälft och definitivt efter 1945 och den svenska självbild som säger att Sverige därefter kom att bli de koloniserade och icke-vita folkens och de svarta slavättlingarnas, urfolkens och minoriteternas allra största förkämpe och viktigaste allierade i (väst)världen.
Namnlöst2
 
Den oppositionella motberättelse som jag själv är en anhängare av säger i stället att det svenska rastänkandet inte klingade av efter 1945 utan snarare och senare inför, under och efter den s k 68-revolutionen, d v s 1945 var måhända övriga Västs timme noll men inte Sveriges timme noll vad gäller frågor om ras, och det är därför inte förvånande att Ericsson finner att också den svenska rasforskningen fortsatte att bedrivas även efter 1945 sådan den emanerade från Statens institut för rasbiologi.
 
Ericsson nämner bl a att i praktiken samtliga svenska romer (och ned till s k kvartsnivå i vissa fall – d v s både s k ”hel-Z”, ”halv-Z” och ”kvarts-Z” eller s k helromer, halvromer och kvartsromer) utsattes för en i det närmaste komplett kroppsmätningsstudie av rasbiologiskt snitt för att utröna hur de svenska romernas kroppar var beskaffade (SAF/LO ville t ex via regeringen Erlander veta om romerna var s k arbetsföra och därmed krävdes det att romernas armmuskulatur och lårmuskler bl a skulle mätas och undersökas) och varifrån de svenska romerna härstammade rent s k rasligt (d v s från Nordindien/Centralasien) så sent som i början på 1960-talet av forskare som tidigare hade arbetat vid Statens institut för rasbiologi.
Namnlöst.jpg
 
Vidare undersöktes förekomsten av s k rasliga inslag av den s k östbaltiska rasen i Sverige bland den s k nordiska rasen, som de infödda majoritetssvenskarna kategoriserades som (de infödda vita majoritetssvenskarna ansågs helt enkelt vara både s k rasligt renast, s k rasligt vackrast och mest tilltalande och s k rasligt mest genetiskt värdefulla av alla s k folkslag på jorden), så sent som på 50-talet (i praktiken handlade det om att kartlägga var de samiska och finska s k rasliga inslagen var som starkast i landet p g a s k blandäktenskap och sexuella s k intimrelationer över de s k rasgränserna och dess s k konkreta fysisk-kroppsliga s k produkter/resultat i form av s k rasblandade eller s k rasmixade barn).
 
Slutligen väcktes ett förslag så sent som kring 1958 att genomföra ännu en gigantisk kroppsmätningsstudie på de dåvarande invånarna i landet (d v s deras fysisk-kroppsliga utseenden, företräden och s k rasdrag i form av allt ifrån ansiktsform, hudfärg, ögonfärg, nästyp, armlängd, storlek på händer och fötter, könsorganens och bröstvårtornas färg o s v) och så sent som kring 1968 väcktes även ett förslag om att återigen mäta samtliga svenska samers kroppar (båda dessa sista förslag realiserades dock ej).
 
Det faktum att den svenska rasforskningen kunde fortsätta att bedrivas och frodas även efter 1945 handlade om att den var extremt empirisk i Linnés och dennes doktoranders/”apostlars” anda och efterföljd – d v s det handlade i stort sett enbart om att kartlägga människors kroppstyper och utseendedrag i gigantisk skala och inte om att t ex uttala sig om exempelvis s k semitiska eller judiska rassjälar eller s k mongoloida eller s k negroida raskaraktärsdrag.
 
Denna empiriskt inriktade rasforskning gjorde m a o att den svenska akademin och högskole- och forskarvärlden och i förlängningen Sverige och svenskarna kom undan från alla anklagelser om antisemitism och rasism och den resulterade också i att det allmänna svenska rastänkandet kom att bli extremt kropps/utseendefixerat (det är i varje fall min hypotes) – d v s hur var och en av oss råkar se ut till det yttre (d v s den kropp vi råkar ha fötts in i och bebo och det utseende vi råkar uppvisa inför omvärlden inklusive ansiktsdrag, längd/vikt, hud/hår/ögonfärg o s v) har antagligen kommit att betyda mycket mer i Sverige än i de allra flesta andra (väst)länder på jorden vad gäller s k raslig och nationell tillhörighet och därmed går det lite vanvördigt att hävda att den svenska rasforskningen och det svenska rastänkandet i slutänden egentligen ”bara” var/är en slags skönhetstävling som egentligen ”bara” handlade/handlar om att vara s k snyggast och s k sexigast för att uttrycka det riktigt vulgärt.

Om Linné som den moderna globala rastaxonomins skapare

Då jag för bara några dagar sedan föreläste om rastänkandets idéhistoria för genusvetarstudenter vid Karlstads universitet så skulle jag tillägga följande (i punktform för läsbarhetens skull):
 
1, Under 1700-talet ”peak:ade” den transatlantiska slavhandeln vilket sannolikt påverkade att Linné betraktade afrikaner och svarta människor i den s k Nya världen (och både slavar och fria svarta som levde i Nord- och Sydamerika på 1700-talet) som lägst stående bredvid urfolk som samer m fl. Under 1700-talet infördes exempelvis allt fler lagar i de europeiska kolonierna i den s k Nya världen som kodifierade och institutionaliserade att afrikanska slavar och ättlingarna till dessa var de enda som kunde vara slavar medan vita inte längre kunde förslavas därefter (tidigare hade det även funnits vita slavar i den s k Nya världen).
 
 
2, Även om Linné hade konkurrenter under sin tid som föreslog andra raskategorier och/eller andra rastaxonomier (d v s att det just finns ett antal huvudraser på jorden) så var det Linné som avgick med segern och hans uppdelning är den som fortfarande gäller såsom att vi kopplar färgen vit till européerna och till de europeiska bosättarättlingarna över haven eller att vi kopplar vissa specifika karaktärsdrag till de s k gula asiaterna o s v.
 
 
3, Även om Linné inte ens till en början använde termen ras utan termen varietet och även om Linné byggde sin rastaxonomi på den europeiska antikens och medeltidens temperaments/sjukdomslära (även Upplysningstidens mest framträdande namn hade svårt att bryta med både antiken och kristendomen) så står det utom allt tvivel att Linné just placerade afrikaner och svarta lägst (bredvid urfolken), att de karaktärsdrag som Linné fastslog för desamma präglades djupt av slavhandeln och slaveriet samt sist men inte minst att Linnés uppdelning av mänskligheten i 4-5 huvudraser eller raskategorier är de som fortfarande gäller än idag inklusive hur de färgkodades av Linné och även i mångt och mycket hur de karaktärsbeskrevs.
 
 
4, Därmed går det att konstatera och fastslå att Linné är urfadern (d v s ”the founding father”) till och grundaren av det moderna s k vetenskapliga svenska, europeiska och västerländska (och därmed globala) rastänkandet såsom idéhistoriker just omtalar honom som, att Linné spelade en avgörande roll för att ”vetenskapligfiera” negativa och nedsättande föreställningar om afrikaner och svarta (d v s göra dem till kunskap, ”sanning” och ”verklighet”) samt att Linné lever än idag i våra huvuden och styr våra synintryck (d v s hur vi raskodar/rasifierar visuellt) då Linnés rastaxonomi just var den som kom att vinna.
 
 
För övrigt bör det också tilläggas att den som grundlade rastänkandet som en empirisk vetenskap framåt 1800-talets mitt var ännu en svensk – nämligen Anders Retzius som var den som uppfann skallindexmåttet och som såg sig själv som Linnés arvtagare. Likt Linné hyllas även Retzius runtom i landet med statyer, byster, gatunamn, namn på salar och stipendier o s v. Utan Linné hade rastänkandet möjligen aldrig kommit att bli en s k vetenskap men utan Retzius hade rastänkandet inte utvecklats till ett fullfjädrat forskningsfält överhuvudtaget under 1800-talets andra hälft och 1900-talets första hälft med allt vad det kom att innebära för hela planeten och mänskligheten.
 
 
”Hur rasistisk var Carl von Linné? Den frågan debatteras nu när statyer av bland annat slavhandlare välts runt om i världen. Enligt Gunnar Broberg som forskat om Linné, så finns det inget enkelt svar.
 
Under protesterna efter George Floyds död i USA har flera statyer föreställande bland annat tidigare slavägare välts och saboterats i protest. I Storbritannien har aktivister vält en staty av slavhandlaren Edward Colston i Bristol, och även i Sverige höjs nu röster för att statyer borde tas bort. Till exempel har en namnlista startas som kräver att statyer av Carl von Linné plockas ner.
 
Anledningen är att Linnés forskning ”bidrog till att vita européer fick för sig att de var den överlägsna rasen och som användes som grund och förklaring till att avhumanisera svarta och bruna, kolonisera, plundra”, enligt namnlistan.
 
– Det beror på att han klassificerat människan, och hur han skrivit om svarta, säger Gunnar Broberg som är professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet. Broberg har skrivit biografin Mannen som ordnade naturen, om just Linné.
 
Enligt Gunnar Broberg använder Carl von Linné inte begreppet raser, men han trodde på olika människorarter. Han rangordnade dem, och satte de afrikanska folken lägst i hierarkin.
 
Rasbiologi som begrepp fanns inte på Linnés tid, men hans forskning fick stor inverkan genom att han klassificerade allt liv, även om han själv inte utförde skallstudier eller liknande.
 
– Han utgår från klassisk antik temperamentslära, fångad av uttalanden som samtiden gör av variationer hos människan. Han uttrycker sin tids fördomar, från bibeln och framåt, där de svarta är förbannade utav syndafallet.
 
Men kan man säga att han var rasist?
 
– Möjligen, men han ägnade inte frågan om afrikanska folk någon särskild uppmärksamhet. Vissa av hans elever som reste mycket var tydliga slaveriförespråkare, det var inte Linné.”

Svar på tal till en debattartikel i Aftonbladet som förnekar att Sverige en gång genomsyrades av ett rastänkande

Daniel Claesson har idag fått en debattartikel publicerad i Sveriges största tidning Aftonbladet med rubriken ”Sluta att importera rasidéer från USA” och underrubriken ”Att prata om rasdiskriminering i Sverige är bara pinsamt” och här nedan följer kort mina reaktioner/svar på Claessons huvudargument och huvudhypoteser:
 
 
Daniel Claesson:
 
”För det första – och detta är viktigt – har vi inga raser överhuvudtaget. Diskussionen om att dela in mänskligheten i raser städade vi bort med andra världskriget och det finns inga skäl alls att åter kliva ner i den gyttjan. Vi människor kan se olika ut beroende på genetiskt ursprung, men vi tillhör alla samma ras.”
 
min reaktion/mitt svar:
 
Det finns inga raser såsom Väst och västerlänningarna, den västerländska forskningen och vetenskapen och de västerländska kolonialimperierna och nationalstaterna uppfattade existensen av raser mellan ca 1760-1960 men det finns fortfarande föreställningar om raser som är högst levande än idag och som t o m knappt har förändrats särskilt mycket alls vad gäller raskategorier sedan Linné ”uppfann” idén om att det finns 4-5 huvudraser på jorden på 1760-talet (t ex vita européer, svarta afrikaner o s v). Rastänkandet och rasbegreppet utmönstrades inte alls i Sverige efter Andra världskriget utan först efter 1960-talet och framåt och för svensk del till fullo fr o m 1990-talet och framåt. Och vi människor tillhör alla samma art – att säga att ”vi tillhör samma ras – mänskligheten” är felaktigt för att återigen referera till Linné som ju just skilde tydligt mellan arter och raser.
 
Daniel Claesson:
 
”Att USA fortfarande ägnar sig åt rasindelning har särskilda historiska skäl. Dels genom fördrivningen av ursprungsbefolkningen, dels slaveriet av folk från Afrika samt därefter en lång period av diskriminering mellan etniska grupper. I Sverige har vi inte en motsvarande historia. Det finns inte heller någon anledning för oss att importera en sådan ”låtsashistoria” för att motivera åtgärder i vårt land.”
 
min reaktion/mitt svar:
 
USA ”rasindelar” inte sina invånare utan invånarna i USA självidentifierar sig själva och bestämmer själva hur de vill benämnas och kategoriseras. T ex kan adopterade från Latinamerika, Asien och även Afrika ange att de är vita amerikaner om de så vill till Vita huset, Trump, Pentagon, US Army, Ivy League-universiteten, Hollywood, delstaterna och myndigheterna, vilket många av dem också gör men sedan är det så klart en annan sak att när adopterade från dessa kontinenter rör sig i det offentliga rummet och ”på stan” så kommer många eller kanske de flesta amerikaner att betrakta dem som latinamerikaner, asiater och afrikaner och inte som vita.
 
Sverige rasindelade just sina invånare ända fram tills 1940-talet och registrerade även språk, religion och annan typ av minoritetstillhörighet och vissa minoriteter i landet fortsatte att registreras utifrån genetisk-biologisk-medicinsk tillhörighet långt in på 1980-talet och t o m i ett fall (svenska romer) åtminstone in på 2010-talet. Sverige och svenskar deltog f ö också aktivt i förslavandet och förvaruligandet av afrikanerna och försäljandet och ägandet av desamma i bosättarkolonierna och plantageekonomierna i Nord- och Sydamerika och en institutionaliserad diskriminering av minoriteterna förekom därtill i Sverige långt in på 1960-talet (såsom av svenska samer och romer).
 
Daniel Claesson:
 
”Svarta människor diskrimineras inte i Sverige och har inte heller varit diskriminerade. Bakåt i tiden fanns det inte ens personer med mörkare hy här. Att invandringen de senaste decennierna förändrat detta innebär inte att Sverige plötsligt från ingenstans är rasdiskriminerande. Det är rent påhitt.”
 
min reaktion/mitt svar:
 
Det är sant att flertalet av landets ca 350 000 afrosvenskar har ankommit till landet via invandring under i huvudsak de senaste 50 åren men det har funnits en svart afrikansk närvaro i Sverige även innan Andra världskriget liksom en svensk koloni över haven som till stora delar befolkades av svarta slavar, fria svarta och svarta och mixade slavättlingar under just den svenska tiden (d v s Saint-Barthélemy) och fr a så står det idag utom allt tvivel att både subsahariska afrikaner och andra utomeuropeiska invandrar- och minoritetsgrupper utsätts för rasdiskriminering i dagens Sverige mot bakgrund av en mängd olika utfallssiffror och en mängd olika studier som använder sig av en mängd olika material och metoder. Även adopterade afrosvenskar riskerar att utsättas för diskriminering trots att det enda som skiljer dem åt från infödda majoritetssvenskar är just ras eller utseendet/kroppen (d v s det yttre visuella-materiella som går att titta och ta på) – d v s adopterade afrosvenskar kan också utsättas för rasdiskriminering.
 
Daniel Claesson:
 
”Sverige är inte en delstat i USA och kommer förhoppningsvis aldrig att bli det heller. Oavsett vad vissa tror eller kanske till och med drömmer om.”
 
min reaktion/mitt svar:
 
Det är sant att svenskar i gemen, och både majoritets- och minoritetsinvånarna, är mycket engagerade i USA och i amerikaner och detta är då ett engagemang som går tillbaka ända tills 1950-talet. Faktum är att Sverige och svenskarna var det land och det folk som var allra mest engagerat för de svarta och icke-vita amerikanerna i hela västvärlden under efterkrigstiden och Kalla kriget på samma sätt som att Sverige och svenskarna var det land och det folk som var allra mest engagerat för både afrikanerna (t ex i Sydafrika), asiaterna (t ex i Vietnam) och latinamerikanerna (t ex i Chile) i hela västvärlden under efterkrigstiden och Kalla kriget.
 
Allt detta resulterade bl a i att ett flertal svenska ”minoritetsgrupper” som uppfattade sig själva som förtryckta t o m kom att kalla sig själva för svenska ”n” (d v s svenska n-gr-r) och sina respektive politiska frågor som den svenska n-frågan (d v s den svenska n-g-rfrågan) såsom de svenska arbetarna (som då ansåg att de var svenska ”n”) och de svenska kvinnorna (som då ansåg att kvinnofrågan var den svenska ”n”-frågan – de efterkrigstida svenska kvinnoorganisationerna och kvinnoledarna kunde då använda sig av denna term på demonstrationer, möten och konferenser och i intervjuer, artiklar och böcker utan att på något sätt generas en bra bit in på 1970-talet).
 
Det på alla sätt och vis djupa, aktiva och folkligt förankrade svenska engagemanget för de svarta amerikanerna i Sverige och bland svenskarna gjorde helt enkelt att inte bara arbetarna och kvinnorna utan även ungdomar, personer med funktionsnedsättning och andra marginaliserade grupper i det dåtida svenska samhället som upplevde sig som förtryckta, marginaliserade och utsatta identifierade sig så till den milda grad med de svarta amerikanerna att de i det närmaste gjorde anspråk på att vara desamma eller åtminstone den svenska versionen av desamma (t o m raggarna och andra ungdomssubkulturer kunde då på 1960-talet säga att de var de svenska ”n”).
 
Denna unika svenska nutidshistoria vad gäller relationen till USA och amerikaner har fått till följd, tillsammans med en på alla sätt och vis massiv masskonsumtion av amerikansk populärkultur som har pågått i generationer non-stop bland de svenska massorna, att dagens svenskar, och både majoritets- och minoritetsinvånarna, fortfarande antagligen är mer engagerade i de svarta och icke-vita amerikanernas situation, sak, kamp och öde än något annat västerländskt folk i världen.
 
Det är just denna i ett västvärldsperspektiv unika svenska identifikation och solidaritet med och band och koppling till USA och amerikanerna och i detta sammanhang specifikt med och till de svarta amerikanerna som kort och gott förklarar varför svenskarna just nu, och både majoritets- och minoritetsinvånarna, engagerar sig så intensivt för det som just nu sker i USA – inte en vilja att invaderas och ockuperas av USA eller att annekteras av USA och bli en amerikansk delstat.

Nu ansluter sig UNT till den hysteriska och hypermilitanta färgblinda antirasistiska kritiken av Karlstads universitets kurs i kritiska rasstudier

De högutbildade höginkomsttagarna (d v s landets s k toppskikt bestående av 10-15% av totalbefolkningen, som av visserligen måhända ”naturliga” skäl fullständigt dominerar den svenska offentligheten och debatten, d v s det är ju de som helt enkelt har språket i sin makt) fortsätter att visa att de representerar världens utan konkurrens mest antirasistiska s k folkslag på jorden och antagligen i mänsklighetens och planetens historia – d v s det s k svenska folket.
 
Idag hänger UNT:s (antirasistiska) ledarsida ut den nya högskolekursen ”Feministisk postkolonialism och kritiska rasstudier”, som ges av ämnet genusvetenskap vid Karlstads universitet, efter (antirasistiska) noter och med (antirasistiskt) råge och som alltid är (de antirasistiska) SACO-(majoritets)svenskarnas enda referenspunkt Rasbiologiska institutet och deras enda fixstjärna Herman Lundborg (vilket jag dock kan förlåta och ursäkta när det gäller just UNT, Uppsalaborna och de s k upsaliensarna och ”Sveriges Oxford” Uppsala universitet) och naturligtvis måste UNT bara passa på att också ge en (antirasistisk) känga åt jämlikhetsdatafrågan som V samt MP-riksdagsledamoten Leila Ali Elmi numera driver och är för.
 
UNT kräver sedan som (antirasistisk) slutkläm i stort sett att Karlstads universitet ställer in kursen, då det handlar om det s k svenska folkets (och värmlänningarnas) skattemedel och hoppas även att Uppsala universitet aldrig kommer att starta och erbjuda en kurs som öppet handlar om ras.
 
Därtill lanserar UNT en åtminstone för mig ny svenskspråkig term – ”den antirasistiska identitetsrasismen” – som då explicit jämförs med det s k rasbiologiska nätverket, som inte minst Maja Hagerman så förtjänstfullt har kartlagt, d v s dagens ytterligt få forskare som öppet och direkt ägnar sig åt ras- och vithetsforskning (vi är då så få att vi alla i praktiken känner varandra och bland disputerade handlar det numera om maximalt ett dussintal personer i hela landet om ens det vad gäller just nu aktiva forskare) jämförs med det nätverk som växte fram bland den svenska eliten på 1900-, 10- och 20-talen och som inte minst hade en mycket stark förankring vid dåtidens få universitet i landet.
 
Samtidigt är det inte utan att en/jag i sitt/mitt stilla och måhända genomrasistiska sinne undrar om detta (antirasistiska) hat mot och denna (antirasistiska) vrede mot och denna (antirasistiska) sorg över de/n en gång så världsberömda s k excellenta svenska rasforskarna/rasforskningen egentligen inte bottnar i något slags dåligt samvete över vare sig den svenska kolonialismen, slavhandeln/slaveriet och samerna eller Förintelsen och judarna (eller för den delen romerna eller de finsktalande minoriteterna) utan att den helt enkelt bara handlar om att Sverige och svenskarna idag står där ”med händerna i syltburken”, d v s den här extrema (antirasistiska) aversionen mot allt vad ras heter och t o m mot glosan och ordstammen i sig och de här extrema (antirasistiska) attackerna mot det lilla fåtal/oss som brukar glosan i både talad och skriftlig form (och därtill dristar vi oss att t o m göra det i s k vetenskaplig och akademisk textproduktion) samt operationaliserar och aktivt använder rasbegreppet i studier och analyser av olika slag blott och bart handlar om skammen över att Sverige och svenskarna för alltid och för evigt står där ”med händerna i syltburken” p g a att Sverige och svenskarna just en gång i tiden och för inte särskilt länge sedan var världsledande på att både forska om ras och på att praktisera raspolitik.
 
 
UNT 200429.jpg

En reflektion kring rastänkandets historia 514 år efter pogromen i Lissabon den 19 april 1506

Jag vet så klart att ”alla” nu har ”annat att tänka på” (d v s på viruset och pandemin) men ibland skadar det inte att för en stund just ha ”annat att tänka på”: Idag den 19 april för 514 år sedan ”föddes” embryot till det moderna rastänkandet och rasismen när Lissabons judar massakrerades (just idag den 19 april 1943 inleddes f ö även de polska judarnas heroiska uppror i Warszawa-gettot).
 
Historikern Dick Harrison skriver idag i SvD om pogromen och massakern i Lissabon på de s k ”conversos”-judarna som började idag den 19 april 1506 och som symboliskt kan sägas ha inlett den s k tidigmoderna perioden, när rastänkandet just föddes.
 
Det moderna europeiska rastänkandet krävde dock ett antal steg och ”milstolpar” för att till slut utvecklas till ett helt samhällsbygge som till slut innefattade hela världen och mänskligheten, då Europa och de europeiska bosättarättlingarna ju till slut tog över hela planeten på 1800- och 1900-talen.
 
1, Det första steget mot ett modernt rastänkande var då, som Harrison just skriver om idag, att ”biologisera” de döpta ”conversos” på 1500- och 1600-talen vilket gjorde att de muslimer (i huvudsak berber men också araber) och (sefardiska) judar på Iberiska halvön som hade låtit (tvångs)döpa sig efter fullbordandet av den kristna s k ”Reconquista:n” och t o m anammat en kristen och ”europeisk” livsstil ändå inte behandlades som kristna eller som portugiser och spanjorer utan dödades och fördrevs.
 
2, Det andra steget mot ett modernt rastänkande var att börja betrakta alla urfolk och urinvånare över haven som mer eller mindre själlösa och antingen saknade de helt en själ eller så var deras själar och även känsloliv ”halverade” och stympade (d v s de sågs helt enkelt som djur, som då anses sakna en själ och därmed kan behandlas i stort sett hur som helst även om den nuvarande påven på sistone har försökt att få de kristna att förstå att även djur kan ha en själ). Detta gjorde att de urinvånare i Nord- och Sydamerika som ändå hade låtit döpa sig (såsom jesuiternas ”indianer” i Sydamerika) och t o m i vissa fall anammat en europeisk livsstil (såsom de civiliserade ”stammarna” i Nordamerika) ändå inte behandlades som kristna eller som ”civiliserade” utan dödades, exploaterades och fördrevs.
 
3, Det tredje steget mot ett modernt rastänkande var att börja betrakta alla svarta afrikaner som skeppades över Atlanten som slavar liksom även deras barn och efterkommande medan vita bosättare succesivt upphörde att kunna förslavas rent juridiskt i koloni efter koloni. Det skedde m a o en slags gradvis rasjuridifiering av slaveriet i Nord- och Sydamerika och i Karibien som gjorde att det sakta men säkert växte fram en idé bland de icke-förslavade bosättarättlingarna (tidigare kunde då även vita vara och bli slavar i ”Nya världen”) att de var vita. Idén om vitheten föddes helt enkelt i kolonierna över haven i mötet med både de amerikanska urinvånarna och de afrikanska slavarna och inte i Europa, där idén om kristenheten fortfarande var viktigare än vitheten långt in på 1700-talet och som då också innefattade icke-vita kristna i både Afrika och Asien.
 
4, Det fjärde steget mot ett modernt rastänkande var besegrandet och underkuvandet och inte minst förnedrandet och massexploateringen (och även massdödandet) av de stora asiatiska (muslimska, konfucianska, buddhistiska, hinduistiska o s v) gamla civilisationerna, folken och rikena, som fram tills 1700- och 1800-talen hade hållit européerna på avstånd då de antingen var för rika eller för militärt eller för den delen ”bakteriellt” mäktiga, d v s de ville inte handla med européerna eller ens ha med dem att göra, de kunde besegra dem militärt och européerna dukade under en masse i deras länder av epidemier, könssjukdomar, näringsbrist o s v. I och med denna världshistoriska händelse när ”Occidenten” besegrar ”Orienten” växer en föreställning fram i Europa om ”den starkes rätt” som vi idag kallar socialdarwinism.
 
5, Det femte steget mot ett modernt rastänkande var framväxten av den moderna vetenskapen under Upplysningstiden som också innefattade en s k vetenskaplig rasforskning, som tog sina första försiktiga steg i Uppsala i och med Carl von Linné under 1700-talets andra hälft. Den blev dock en modern empirisk vetenskap först fr o m 1800-talets andra hälft med sina egna mätmetoder, instrument, professorsstolar, vetenskapliga tidskrifter, förlag och konferenser o s v och som mätt i antal forskare och publikationer och inte minst i inflytande över de västerländska samhällena inklusive dessas kolonier blommade ut först på 1900-talet när rashygienen och raspolitiken, och därmed ”samhällsnyttan” med rasforskningen, slog igenom med full kraft.
 
6, Det sjätte steget mot ett modernt rastänkande var helt enkelt att kodifiera i lagar och i samhällspraxis att de vita stod högst och var bäst och var mest värda o s v, vilket skedde mycket sent i historien, d v s de första egentliga moderna raslagarna stiftades först framåt 1800-talets slut och fr a under 1900-talets första hälft och rörde då även judar och romer och även på sina håll muslimer, vilka tidigare hade betraktats som religiösa minoriteter men som nu ”biologiserades”. Det är m a o mycket sent i den globala historien som rasismen trädde fram som en överideologi och ett samhällssystem som var kodifierat i lagar, institutionaliserat i statsapparaten och i det ekonomiska livet och inte minst praktiserat på vardaglig basis av de allra flesta människor på jorden vare sig de var vita eller icke-vita.
 
Även innan rasismen blir ett fullfjädrat samhällssystem som dominerar hela planeten och mänskligheten (lite slarvigt uttryckt går det att säga att det var så mellan ca 1850-1950) var det så klart mer eller mindre praxis att behandla icke-vita sämre än vita men hela tiden hade starka krafter inom Europa och Väst ändå lyckats bjuda rastänkandet motstånd såsom åtminstone vissa upplysningstänkare (t ex vissa av Linnés s k lärjungar/doktorander), vissa feminister och en hel del kristna inte minst och något senare också vissa socialister, liberaler och allmänna humanister även om de alltmer kom att tala för ”döva öron” när rastänkandet till slut överröstade ”allt och alla” under 1900-talets första decennier.
 
Rasismen och rastänkandet som samhällssystem och även som s k vetenskap monterades sedan gradvis ned efter Andra världskriget och Förintelsen och under Kalla kriget och avkolonialiseringen. Efter den s k 68-revolutionen, och fr a efter att FN:s/UNESCO:s arbete med att omformulera rastänkandet hade resulterat i FN:s rasdiskrimineringskonvention 1965, föds sakta men säkert också den moderna (vita) antirasismen som blir en medveten rörelse, självidentitet och idé fr o m 1980- och 90-talen när anti-apartheidrörelsen når sin kulmen och när den icke-vita invandringen från de gamla kolonierna till Väst sätter igång på allvar.
 
Idag tvingas vi alla, och vare sig vi är vita eller icke-vita och egentligen var vi än bor på denna jord och i alla fall så länge vi är homo sapiens-varelser, leva med, förhålla oss till och hantera detta långa historiska arv som ingen av oss kommer undan och som vi alla är en del av vare sig vi är s k offer eller s k förövare, och som kan sägas ha satts igång när massakern på ”conversos”-judarna inleddes efter högmässan i Lissabon den 19 april 1506.
 
Det är återigen alltså mycket sent i mänsklighetens historia som rastänkandet slår igenom på hela jorden och det är än senare som rasismen som samhällssystem nedmonteras i dess klassiska form. I de stora västerländska staterna sker denna nedmontering först på 1960- och 70-talen i inte minst politikens, retorikens och lagarnas värld men också i människornas vardagsliv och det är först efter Kalla krigets slut på 1990-talet som både en modern forskning om ras sätter igång och som ett minnesarbete och en försoningsprocess föds. Denna utveckling har sedan dess resulterat i att det idag forskas om rastänkandets idéhistoria, om rasforskningens lärdomshistoria och om ras och vithet i relation till dagens värld och dagens Väst medan en hel minneskultur har växt fram kring Förintelsen, slaveriet och kolonialismen inklusive försök till både offentliga ursäkter och materiella reparationer av olika slag såsom återlämnandet av stulna föremål och olika former av ekonomiska ersättningar.
 
Slutligen är det också mycket sent som de västerländska samhällena blir s k mångkulturella och heterogena och t o m länder som USA, Australien, Kanada, Frankrike, Belgien och Nederländerna är massivt vita långt in på 70-talet och Sverige är det än längre än så. Ett resultat av avkolonialiseringen under Kalla kriget är ju den icke-vita och postkoloniala invandringen till Väst liksom också uppkomsten av den moderna västerländska extremhögern och högerpopulismen som bildas som en reaktion på både avkoloniseringen och avsegregeringen när miljontals vita bosättarättlingar återvänder ”hem” till Europa och när miljontals vita bosättarättlingar tvingas bli kollegor, klasskamrater och grannar med slavättlingarna och urinvånarna, d v s både invandringen/invandrarna och extremhögern/högerpopulisterna är direkta konsekvenser av kolonialismens och rasismens formella avskaffande.
 
 
”Dagens datum, den 19 april, har gått till historien för ett av de vidrigaste massmorden i europeisk historia: pogromen i Lissabon år 1506. Katastrofen blir inte lättare att smälta av att den var genuint folklig och inte föranledd av statliga initiativ, ej heller av att massakern inleddes i en kyrka – fridsammast möjliga plats – och att flera nationaliteter deltog i dödandet.
 
Bakgrunden var den speciella typ av antisemitism som vuxit fram på Pyreneiska halvön. Under det muslimska väldet på medeltiden hade judendomen i dagens Spanien och Portugal upplevt en kulturell storhetstid. Även efter den stora kristna återerövringsfasen på 1200-talet kunde judarna leva vidare tämligen ohotade i flera generationer. Först i samband med digerdöden blev de utsatta för angrepp, och det dröjde till 1390-talet innan hatet mot judarna spred sig på allvar. Många konverterade nu till kristendomen och blev conversos, ”omvända”. I denna grupp ingick en rik elit, vars medlemmar efter religionsbytet gjorde karriär inom de världsliga och kyrkliga hierarkierna. När skatterna höjdes eller skörden slog fel utsattes de välmående och mäktiga conversos för avundsjuka anklagelser.
 
I och med detta förlorade antisemitismen sitt grundläggande religiösa element och kom istället att handla om ras. I de spanska rikena yrkade man på limpieza de sangre, ”blodets renhet”, och det kunde ingen jude ha, oavsett vilken religion vederbörande hade. Hovet försvarade både judarna och conversos, men då detta ledde till att antisemitismen även riktades mot kungamakten tvingades man ändra inställning. De kvarvarande spanska judarna utvisades år 1492.
 
Många valde att fly till islams länder, men tusentals gjorde det lättare för sig och reste bara över gränsen till Portugal. Här var de till en början välkomna, men det dröjde inte länge förrän kung Manuel I såg sig tvungen att följa grannarnas initiativ. År 1497 påbjöds allmän tvångsomvändelse till katolicismen. Judar som vägrade bli kristna utvisades ur landet.
 
Men problemet kvarstod: de judar som hade valt att böja sig för maktens piska och motta dopet betraktades fortfarande som suspekta av omgivningen, alldeles som i fallet med de spanska conversos. Hur långt sträckte sig deras nyfunna övertygelse? Hur mycket var blott att betrakta som läpparnas bekännelse?
 
Så kom söndagen den 19 april 1506. Portugal pinades svårt att både torka och pest, varför folk hade strömmat till kyrkorna för att be Herren om nåd. Plötsligt inträffade ett mirakel – eller vad som tolkades som ett dylikt – i en klosterkyrka i Lissabon. En person förkunnade entusiastiskt att Jesus ansikte hade uppenbarat sig vid altaret. Frälsaren hade ett budskap att förmedla! En jude som nyligen konverterat till katolicismen kom genast med invändningen att det bara rörde sig om en ljusreflex på altarkrucifixet. Ett helt naturligt fenomen, alltså. Inget mirakel. Snart hade en uppretad folkmassa gripit tag i den före detta juden och släpat ut honom ur kyrkan, varefter han slogs och sparkades till döds. Kroppen brändes på Rossiotorget, och snart förkunnade dominikanpredikanter för folk att de dåliga tiderna var judarnas fel. Eggade av löften om syndaförlåtelse och gudomlig välsignelse attackerade pöbelhopar – inte bara Lissabonbor utan också sjömän från Tyskland och Nederländerna – mängder av konvertiter. Uppskattningsvis 500 personer dödades innan nattmörkret föll.
 
Kung Manuel var inte på plats i staden, och han blev förskräckt när nyheten om blodbadet nådde hans öron. Men till en början var det inte mycket myndigheterna kunde göra. Ämbetsmännen saknade starka militära maktmedel för att kunna inskrida mot de hopar som drog omkring på gatorna och letade efter syndabockar.
 
Massakern fortsatte därför på måndagen, då folk bröt sig in i kyrkor och i nyligen kristnade judars bostäder och drog ut dem mot den väntande döden. Ingen kom undan – även spädbarn dräptes – och våldsverkarna tog tillfället i akt att grundligt plundra offrens hus. När kungliga trupper äntligen anlände på tisdagen hade den samlade dödssiffran stigit till omkring 1900.”

Om sverigefinnarna och det svenska rastänkandet

Då det igår var sverigefinnarnas dag så skadar det väl inte att påminna om att de finsktalande invånarna i landet (bredvid det samiska urfolket) i mångt och mycket utgjorde grundorsaken till den en gång så världsberömda svenska rasforskningen sådan den uppstod, utformades och utvecklades ca 1840-1960: Det var då de svenska rasforskarna som ”uppfann” existensen av den s k ostbaltiska rastypen, som de finsktalande ansågs tillhöra, liksom att det även var de svenska rasforskarna som fastställde förekomsten av den s k nordiska vita rasen, som (majoritets)svenskarna ansågs utgöra det både förnämsta och renaste exemplet på.
87237329_10157200662825847_2215077048735498240_o.jpg
 
För Sveriges del och för de svenska rasforskarnas del handlade då allt (d v s hela forskningsagendan) om att försöka kartlägga hur omfattande den s k rasblandningen hade fortskridit i norra Sverige och hur densamma hade börjat leta sig nedåt i landet och därmed sakta men säkert förändrat (majoritets)svenskarnas utseendedrag.
 
Långt in på 1950-talet och en bit in på 1960-talet kunde svenska (ras)forskare fortsätta att intressera sig för de finsktalande invånarna i landet utifrån ett implicit rasforskningsperspektiv genom olika s k blodgruppsstudier som både försökte fastställa förekomsten av genetiska sjukdomsförlopp och utbredningen av de s k blandäktenskapen i norra Sverige mellan de finsk- och svensktalande och senare under efterkrigstiden genomförde även professorn i samiska Nils-Erik Hansegård (som f ö var f d nazist – att svenska forskare som både studerar finsktalande och samer påfallande ofta har varit eller är högerextremt lagda är antagligen ingen slump) flera större studier bland de finsktalande invånarna i norra Sverige som kom att lägga grunden till dagens svenska minoritetsspråkpolitik.

Några tankar kring 1960-talets svenska rasdiskussioner

Dagens genomgång av 1960-talets svenska diskussion och rapportering om ras och rasism visar med all önskvärd tydlighet att det just var under 60-talet som den stora vändningen i rasfrågorna skedde just i Sverige och när omsvängningen väl ägde rum så gick det mycket snabbt och symptomatiskt och symboliskt nog så var det just under 1968 som denna omsvängning verkar ha eskalerat och ”fullbordats”:
84720145_10157145033810847_7216169876237320192_n.jpg
84507780_10157145033495847_3644541481668050944_n.jpg84712949_10157145033455847_5163793026262237184_n.jpg
84719799_10157145033360847_17534556173238272_n.jpg
 
Ännu så sent som under 1960-talets första hälft kunde myndighetsföreträdare och representanter för de svenska eliterna fortfarande uttrycka tämligen tydliga ståndpunkter som emanerade från ett gammalt rastänkande men ju mer 1968 närmade sig fylldes radio- och tv-tablåerna av program som tematiserade rasfrågorna, radikala och progressiva lärare krävde att rasfrågorna skulle tas in och tas upp i undervisningen i skolan, både ledar-, debatt- och insändarsidorna återkom gång på gång till problematiken med s k ”rashat” bland svenska folket, amerikanska filmer och tv-serier fördömdes för sina ”rasfördomar” och stora reportage publicerades om utlandssvenskar och inte minst om svenskamerikaner som sades vara starkt präglade av ett rastänkande.
84086804_10157145032615847_1451107228403630080_n.jpg
84183485_10157145032580847_6319319548793192448_n.jpg
 
84398864_10157145033175847_7246585009266491392_n.jpg84984098_10157145032945847_8159693295459500032_n.jpg
Under 1960-talets andra hälft blev åtminstone den medierade svenska offentligheten i det närmaste flagellantiskt inställd till frågor som rör ras och rasism i den meningen att svenska folkets ”rasfördomar” sades komma till uttryck i alla möjliga och omöjliga sammanhang och det gick nästan inflation i själva rasbegreppet – motsättningar mellan yngre och äldre kunde benämnas som en ”rasfråga”, liksom kvinnofrågan och frågor som rörde andra minoriteter såsom funktionsnedsatta. Den känsla som åtminstone jag får är att åtminstone de som hade makten över språket under 1960-talet och som skrev och uttalade sig i dåtidens media nästan önskade att Sverige skulle vara som USA, d v s det känns nästan som att åtminstone vissa inom dåtidens svenska tyckande och tänkande klass faktiskt ville ha sina egna svenska s k ”raskonflikter” och ”rasmotsättningar”.
84469608_10157145032795847_8722874687488524288_n.jpg
84697459_10157145032625847_6084222024081735680_n.jpg
84730848_10157145033355847_6216087304004435968_n.jpg