Kategori: rastänkande
Om det icke-vita Sveriges tidiga historia och om de första spåren av ett svenskt rastänkande
Jag har nu äntligen ”plöjt” igenom släktforskaren Eva Engbloms gigantiska magnum opus ”Naturliga morianer. Afrosvensk kulturhistoria från vikingatid fram till år 1900” som kom ut i höstas på eget förlag och som på närmare 400 sidor och i storformat redogör för samtliga svarta, icke-vita och utomeuropeiska invandrare som kom till Sverige innan förra sekelskiftet som det så här i efterhand går att hitta (skriftliga) spår av.
Det handlar om totalt 600 afrikaner och svarta personer inklusive deras barn och barnbarn samt ett stort antal andra icke-vita personer såsom turkar, kurder, araber, berber, kineser, indier, japaner, indonesier, thailändare m fl vilka av en mängd olika anledningar hamnade i Sverige innan år 1900 varav en del kom att kvarstanna här permanent och även reproducera sig.
Tack vare att Sverige kan ståta med världens äldsta folkbokföringssystem, som Svenska kyrkan tidigare ansvarade för och som Skatteverket numera administrerar, kan Engblom konstatera i sin bok att av de svarta invandrare som ankom till Sverige innan cirka 1880 finns det idag levande ättlingar till åtminstone fem av dem.
Det finns exempelvis ett 40-tal personer i landet som heter Zamore i efternamn och de är då ättlingar till Antoine Zamore som föddes i Algeriet runt 1736 som förslavad afrikan och invandrade till Sverige 1770 i sällskap med Gustav III:s bror hertig Karl, som sedermera blev kung som Karl XIII, och som hade träffat Zamore i Paris dit han på något sätt hade förts av franska slavhandlare. Zamore deltog i kriget mot Ryssland 1788-90 som pukslagare och var fram till sin död 1814 i den höga åldern av 78 år ägare av en gård i Runby i nuvarande Upplands-Väsby där en kulle fortfarande är uppkallad efter denne – Zamores kulle.
Därtill finns det än idag ättlingar till en blandad eller mixad person vid namn John Bull, som föddes 1807 i den svenska karibiska kolonin Saint-Barthélemy och som hade en vit svensk far – baron Carl Gustaf Koskull – och en svart förslavad mor som föräldrar. När baron Koskull återvände hem till Sverige 1817 tog han med sig sin blandade eller mixade son John som frigavs så fort han satte sin fot på svenskt territorium då slaveriet hade avskaffats i själva kungariket Sverige 1335 av kung Magnus Eriksson.
Bull slutade som målare i Växjö och gifte sig med en majoritetssvensk kvinna vid namn Lena Östergren och det är deras ättlingar som lever än idag och som bär efternamnet Bull. Idag finns det runt 200 just nu levande personer som bär efternamnet Bull men inte alla av dem är ättlingar till just John Bull.
De Bull:are som är det är samtidigt sannolikt de enda invånarna i dagens Sverige som kan spåra sitt direkta ursprung till de svenska förslavade afrikanerna på Saint-Barthélemy och därmed är de också de enda kända specifikt svenska slavättlingarna som finns i landet.
Ytterligare två blandade eller mixade personer i betydelsen ”halvsvarta” personer som ankom till Sverige innan cirka 1900 har efterlämnat ättlingar som lever än idag.
Dels handlar det om den blandade eller mixade Joseph Marino från dagens Colombia (som möjligen var född i dagens Kuba) som invandrade till Sverige 1827 i sällskap med den svenske kaptenen Carl August Gosselman och som sedermera kom att bli fabrikör och uppfinnare och den förste personen i landet att 1849 ta patent på uppförandet av en rutschbana med tillhörande fordon för ”luståkning”, d v s kort och gott på Sveriges första berg- och dalbana, och senare i livet fick han under några år patent på den ”luktfria klosetten”, d v s vår tids vattenklosett, i hela det dåtida danska kungariket innan han gick bort 1863 och idag finns det ett flertal personer runtom i Sverige som bär efternamnet Marino och som är ättlingar till Sveriges allra första icke-vita entreprenör.
Dels handlar det också om den blandade eller mixade John Hood (ca 1854-1908) som själv påstod sig vara barn till en vit holländsk kolonialguvernör i nuvarande Indonesien och en svart kvinna men som i själva verket sannolikt var en blandad eller mixad svart amerikan från New York.
Hood besökte Sverige vid ett flertal tillfällen mellan 1879-91 i egenskap av cirkusdirektör och s k impressario och han var något av en skojare och visade bl a upp zulukrigare i Stockholm vilka i själva verket var utklädda svarta amerikaner som låtsades komma från dagens Sydafrika. En av dem knivhögg Hood i ett slagsmål som utspelades sig 1880 i närheten av Oxtorget i Stockholm p g a en dispyt om pengar då Hood också var en vidlyftig s k kvinnokarl som spenderade stora belopp på ett flertal kvinnor i Stockholm. Hood tilldrog sig flera djupa skärsår och lades för en tid in på Sabbatsbergs sjukhus och en Stockholmstidning skrev om denna på sin tid uppmärksammade händelse som ”n-g-rkravaller”.
Det är oklart hur många barn Hood egentligen fick med sina många älskarinnor i Stockholm men 1882 födde i varje fall Emma Dorotea Reinfeldt, som var invandrare och tillhörde den tysktalande minoriteten i nuvarande Lettland, den s k ”oäkta” sonen John som blev stamfader till familjen Reinfeldt och som idag räknar runt 40 personer varav den mest kända är Hoods barnbarnsbarnbarn den f d statsministern Fredrik Reinfeldt.
Slutligen kan Engblom konstatera att det första dokumenterade (och återigen i skriftliga källor) kända utbrottet av ”främlingsfientlighet” (eller om en så vill rasism) i Sverige som riktade sig mot icke-vita personer som då bodde i landet permanent antagligen ägde rum på 1770-talet. Innan dess finns det helt enkelt inga åtminstone skriftliga indikationer som tyder på att icke-vita personer utsattes för diskriminering i det dåtida Sverige annat än att de naturligtvis uppmärksammades för att deras kroppar såg annorlunda ut rent utseendemässigt sett.
Redan vid 1700-talets slut fanns det 10 000-tals svarta personer i Europa p g a att den transatlantiska slavhandeln ”peak:ade” under just 1700-talet och enbart i London ska det ha bott runt 10 000 svarta personer vid denna tid, i Paris antagligen ungefär lika många om inte fler än så och likaså fanns det många svarta personer även i Nederländerna, Spanien och Portugal varav en del var fria och andra var förslavade. ’
I Köpenhamn fanns det uppskattningsvis 100-tals svarta personer på 1770-talet och en del svarta personer bodde också i Oslo (som ju då ingick i det som var kvar av den gamla Kalmarunionen) och för svensk del är det känt att ett dussintal svarta personer var permanent boende enbart i Stockholm såsom bl a den tidigare nämnde Antoine Zamore liksom den mest berömda afrosvensken av dem alla under tidigmodern tid Gustav Badin som egentligen hette Kwasi eller Couchi.
Innan 1770-talet hade endast en enda svart person i Sverige ingått i en s k intimrelation över de s k rasgränserna (OBS: återigen enligt bevarade skriftliga källor), d v s personen i fråga hade gift sig med en vit majoritetssvensk.
Det handlade om den svarte mannen Thomas Berg som troligen hade invandrat från Karibien på 1670-talet och som 1704 ingick äktenskap med Karin Eriksdotter och fick två döttrar med denna. Detta äktenskap är då den allra första dokumenterade s k intimrelationen över de s k rasgränserna och som därtill också bevisligen resulterade i blandade eller mixade barn. De två döttrarna som Thomas och Karin fick tillsammans är m a o de första dokumenterade blandade eller mixade barnen som föddes i Sverige.
På 1770-talet ingicks dock minst fem äktenskap mellan svarta män och vita kvinnor och på 1780- och 90-talen följde sedan närmare tio äktenskap varav ett var Badins förmälning med Elisabeth Svart 1782 och därefter efter den första hustruns bortgång med Eleonora Norell 1799 (Badin dog dock barnlös).
På 1770-talet hade det moderna rastänkandet ännu inte slagit igenom och Stockholms folkmängd uppgick till runt 70 000 invånare varav endast runt 0,17% var svarta och icke-vita men trots det så inkom 1772 en skrivelse från Stockholms stad och Maria Magdalenas församling till kung Gustav III som protesterade mot att Antoine Zamore skulle gifta sig med en vit svensk kvinna:
”…hermed detta giftermål i synnerhet beträffar, så företar sig… någon betänklighet, i anseende til släktens fortplantande i Riket, emedan Antoine Zamore är morian, och will gifta sig med en swensk qvinna.” (OBS: ursäkta 1700-talssvenskan men den är ju ändå skapligt förståelig än idag)
Gustav III valde dock att ignorera protesten och välsigna äktenskapet och när Zamores första barn föddes 1774, den blandade eller mixade sonen Charles, agerade hertig Karl (d v s återigen kungens bror och sedermera den siste holstein-gottorpska kungen som kom att adoptera den förste Bernadotte-monarken Jean Baptiste Bernadotte) fadder åt pojken.
År 1772 höll även den dåvarande biskopen av Strängnäs ett tal inför prästståndet i Stockholm där han anmärkte på att hertig Karl (d v s återigen Gustav III:s bror och den blivande Karl XIII) hade låtit inhysa Sveriges antagligen första lagligt vigda icke-vita par Gustaf Phaeton, som sades komma från Etiopien, och Ulrika Sophia Alsir från Algeriet i Tessinska palatset i Gamla stan i Stockholm som idag fungerar som residens för landshövdingen i Stockholms län och som hertigen disponerade över vid denna tid. Strängnäsbiskopen tyckte antagligen att det inte passade sig att inhysa det icke-adliga paret Phaeton och Alsir i palatset – i ”detta präktiga hus”, som han uttryckte det – och som enligt biskopen inte borde få bebos av ”flerehanda slags folk”.
År 1776 protesterade dessutom även Stockholms prästerskap mot att Petter Watkins Montese, som var en svart man som hade invandrat från London till Sverige, skulle gifta sig med Lovisa Dorothea Sundberg men änkedrottningen Lovisa Ulrika, som hade varit fostermor till Badin, såg till att äktenskapet till slut kom till stånd. Stockholms präster menade i en skrivelse att detta s k blandäktenskap över de s k rasgränserna skulle leda till barn och avkommor som ”i flera generationer” skulle präglas av ”besvärligt och okynnigt sinnelag”.
Det är så här i efterhand naturligtvis svårt för att inte säga omöjligt att veta varför dessa protester inkom till kungen och hovet men det går att tänka sig att en del av dåtidens stockholmare kanske upplevde att det dussintal svarta och icke-vita invånare som fanns i staden på 1770-talet favoriserades av kungahuset (d v s av Huset Holstein-Gottorp). Strängnäsbiskopen verkar till exempel inte ha irriterat sig uttryckligen över att just icke-vita personer bodde i Tessinska palatset utan snarare var han sur över att hertig Karl hade låtit ”kreti och pleti” få bo i ett ståtligt palats där endast adliga personer borde få bo (OBS: det är i varje fall min tolkning av biskopens skrivelse).
Dock tyder ändå talet om ”besvärligt och okynnigt sinnelag” på åtminstone ett proto-rastänkande – d v s den inom det s k ”vetenskapliga” rastänkandet så klassiska idén om att blandade eller mixade personer (d v s kort och gott ”halvvita” personer) blir ”obalanserade” och kort och gott ”konstiga” – och t o m över generationerna – verkar ju faktiskt spöka när Stockholms prästerskap 1776 protesterade mot att en svart person skulle gifta sig med en vit person och möjligen går det därför att faktiskt betrakta denna skrivelse som något av den moderna, svenska rasismens urtext (OBS: återigen kan vi idag år 2022 enbart uttala oss om det som finns bevarat i skriftliga källor då människorna som levde i 1770-talets Sverige och Stockholm är döda sedan länge).
Det icke-vita Sveriges tidigmoderna historia bjuder i övrigt på en rad märkliga levnadsöden och några av dem kretsar kring greve Johan Henrik Rosenschütz i Göteborg som ärvde en stor förmögenhet från sin far som hade varit direktör för svenska Ostindiska kompaniet. År 1798 köpte greven herrgården Marieberg i nuvarande Kungälv som han ”renoverade” om och dekorerade som ett slags utomeuropeisk ”exotisk” fantasivärld. Greve Rosenschütz ”beställde” och ”importerade” därefter flera kinesiska och afrikanska betjänter via kompaniet som han lät klä upp i egenhändigt designade fantasiuniformer och på herrgården höll han sedan överdådiga fester som enligt dåtida vittnesmål kännetecknades av inmundigandet av enorma mängder alkohol och troligen också av allehanda droger från Asien och där lättklädda kvinnor s k ”betjänade” den dåvarande (manliga) Göteborgselitens mest extrema festprissar.
Den bisarre greve Rosenschütz, som lät titulera sig ”kommendant”, blev t o m portad från att få delta i kungens och hovets fester i Stockholm med omnejd p g a att han var så skandaliserad på sin tid och det mesta tyder på att han helt enkelt blev ”biten av” och besatt av den utomeuropeiska världen. Det hela slutade med att Rosenschütz kom på obestånd då han ”partajade” upp hela sin förmögenhet och han tvingades till slut även sälja herrgården men det är oklart vad som sedermera hände med hans icke-vita betjänter annat än att de har avsatt vissa fragmentariska spår i olika besvarade skriftliga källor.
Om spåren av de första asiaterna i Sverige
På 1900-, 10-, 20-, 30-, 40- och 50-talen och egentligen ända fram tills 1960-talet när de icke-vita adoptivbarnen började anlända till landet i allt större antal var Sverige troligen ett av världens mest rasligt homogena länder och fr a ett land som både hyllade denna utpräglade demografiska homogenitet och i det närmaste till varje pris ville bibehålla densamma under en tid när de vita majoritetssvenskarna ansågs vara vitast och även s k rasrenast av alla folk på jorden.
För att kunna upprätthålla denna homogenitet var det inte minst av allra största vikt att se till att invandringen av utomeuropéer hölls ned till ett minimum utifrån utgångspunkten att ”färgade raser under inga förhållanden, n-gr-r icke ens såsom tillfälliga besökare, utom i rena undantagsfall böra äga tillträde till riket” som en svensk myndighet uttryckte det på 1930-talet.
Framför allt föll det på den dåvarande polismyndigheten att ”hålla rent” och närmast systematiskt avvisa alla utomeuropéer som försökte ta sig in i riket liksom inte minst att utvisa de utomeuropéer som mot alla odds ändå hade lyckats att göra det med hänvisning till bl a lösdriverilagen eller p g a misstanke om brott.
Denna närmast frenetiska för att inte säga fanatiska ”släpp ingen j-v-l över bron”-linje som konkret syftade till att hålla Sverige ”rent” från fr a unga icke-vita män som kunde tänkas få s k rasblandade barn med vita majoritetssvenskor går att följa i den dåvarande svenska polismyndighetens efterlämnade material som jag i dagarna har tittat en del på, på grund av att jag försöker ”spåra upp” de första (öst- och sydost)asiaterna som besökte, befann sig i och bodde i Sverige mellan cirka 1890-1960.
I det kvarlämnade polismaterialet framgår det att personer från bl a Latinamerika, Karibien, Afrika och Mellanöstern och inte minst från Asien vilka av olika anledningar hade tagit sig till Sverige mellan cirka 1900-60 ofta både efterlystes och utvisades och fotografierna vittnar om det dåtida rastänkandet då det polisiära s k mugshot-fotografiet skvallrar om att det var av största vikt att inte bara fotografera personer en face utan också i profil så att huvudformen syntes tydligt vilket på den tiden ansågs vara ett avgörande mått för att s k raskategorisera en person.
Vidare fanns det en tydlig fascination för s k rasblandade personer från fr a Latinamerika. Och när majoritetssvenskar efterlystes kunde det ibland heta att de hade ”japanska drag”, ett ”z-utseende” eller var av ”n-g-rtyp”.
Vad gäller just asiater så handlade det om att flera manliga kinesiska kringresande s k gårdfarihandlare besökte och befann sig i Sverige under fr a 1910- och 20-talen på samma sätt som att en del östeuropeiska judar verkade som s k gårdfarihandlare vid samma tid och i båda fallen kunde det ibland hända att de hade med sig sina familjer.
Kopior av fotografierna som den dåtida polismyndigheten tog skickades dessutom rutinmässigt till Statens institut för rasbiologi i Uppsala där de kom till användning i utställningar, vetenskapliga artiklar och även läroböcker och läromedelsmaterial, vilket indikerar att hela det dåvarande officiella Sverige genomsyrades av ett rastänkande (d v s i form av statsapparaten, akademin och myndighetsvärlden). Flera av de asiater som förekommer i polismyndighetens efterlämnade material dyker t ex upp i rasbiologiska institutets mycket omfattande fotoarkiv liksom som illustrationer i olika akademiska publikationer.
OBS: Om någon händelsevis råkar vara efterkommande till någon av dessa personer som fotograferades av den svenska polisen under första halvan av 1900-talet så vill jag redan i förväg be om ursäkt för att jag här lägger ut dessa foton.
Om det första Centerpartiet
Gick igår igenom samtliga nummer av ”Centerbladet. Tidning för arisk politik, kultur, filosofi och religion” som var partiorgan för Örebroläkaren Nils August Nilssons parti Centerpartiet, som grundades 1924 som Civilisationspartiet och verkade fram tills Nilssons bortgång 1940. I 1926 års stadsfullmäktigeval erhöll partiet 447 röster i Örebro och ett mandat som besattes av Nilsson och i andrakammarvalet 1932 erhöll partiet 0,1% eller 2051 röster. Därefter gick det utför för partiet: I andrakammarvalet 1936 lyckades partiet endast erhålla 96 röster.
När det dåvarande Bondeförbundet bytte namn till Centerpartiet 1957 skickade partiet en delegation till Örebro och uppsökte en person som hade stått nära Nilsson och som gav dagens C tillåtelse att ta över partinamnet.
Ironiskt nog var f ö både Nilssons Centerpartiet och det gamla Bondeförbundet besjälade av ett rastänkande. Nilssons Centerpartiet var i det närmaste besatt av idén om att de infödda majoritetssvenskarna var den främsta representanten för den s k ariska eller vita rasen och det första Centerpartiet utvecklade därför långtgående planer på s k rasförbättring för att skapa s k förstklassiga människor och bekämpa de s k mindervärdiga.
Om Fredrik Thomassons nya bok ”Svarta S:t-Barthélemy. Människoöden i en svensk koloni 1785-1847”
Historikern Fredrik Thomassons nya bok ”Svarta S:t-Barthélemy. Människoöden i en svensk koloni 1785-1847” som kom ut i dagarna är på alla sätt och vis ett både banbrytande och unikt akademiskt arbete (i form av en akademisk s k monografi):
Boken är dels det första försöket att teckna de svarta och icke-vita invånarnas (och dessutom både de förslavade och de fria icke-vita invånarna) historia på Saint-Barthélemy under öns svensktid (kort och gott så har tidigare studier av Saint-Barthélemy nästan enbart haft fokus på de vita invånarna trots att minst 70% av befolkningen var icke-vit under öns svenska period) samt dels den första studien som använder sig av ett käll- och arkivmaterial (kort och gott det svenska kolonialarkivet och fr a den svenska kolonialdomstolens arkiv) som ingen svensk forskare tidigare har studerat (och som idag förvaras vid Archives nationales d’outre-mer i Aix-en-Provence i Frankrike).
Jag kom i kontakt med Fredrik i samband med att jag själv vid mitten av 2010-talet var mycket engagerad i frågan om antisvart rasism i Sverige och vi stötte då på varandra i flera olika sammanhang – bl a blev vi båda inbjudna till amerikanska ambassaden, som under Obamas tid vid makten intresserade sig för de svarta svenskarnas situation.
Fredrik hade på den tiden just påbörjat arbetet med det forskningsprojekt som nu har resulterat i denna bok och det är uppenbart att han under resans gång har förändrat sin syn på ett och annat som rör ras och kolonialism med tanke på hur han ibland kunde förhålla sig till sitt på den tiden nyligen påbörjade forskningsprojekt. Fredrik kunde t ex säga att han inte var som mig – d v s inriktad på postkolonial teori och kritisk ras- och vithetsforskning samt sist men inte minst antirasistiskt engagerad – och så kanske är fallet än idag men det sätt som Fredrik hanterar den etiska, politiska och språkliga problemtik som alla forskare står inför som studerar den klassiska kolonialtiden och slaveriepoken är föredömligt.
När svenskarna övertog ön från fransmännen infördes intressant nog det så världsberömda svenska folkbokföringssystemet vilket bl a innebar att invånarna folkbokfördes (av Svenska kyrkans tjänstemän på ön) i enlighet med olika raskategorier och på ön fanns fr a ett flertal kategoribenämningar för de blandade (”mixed-race”-)invånarna vilka styrdes av den s k ”one-drop”-regeln – d v s även personer som kunde passera som vita i vardagen men som kanske hade en svart farfarsfar kategoriserades som ”gens de couleur” eller ”kulörta” (d v s som icke-vita men inte nödvändigtvis inte som svarta).
F ö framgår det med all önskvärd tydlighet i boken att det svenska n-ordet nästan enbart användes för att beteckna förslavade svarta personer på ön samt att svenskflaggade slavskepp, svenska sjömän och svenska slavhandlare var minst lika vidriga och våldsamma mot de förslavade afrikanerna som andra européer och västerlänningar var liksom att svenskarna på ön hela tiden var livrädda för att ett slavuppror när som helst skulle bryta ut såsom ofta skedde på de omkringliggande öarna.
De (hetero)sexuella intimrelationerna över de s k rasgränserna var vidare legio, prostitutionen var mycket utbredd och de vita männen utnyttjade generellt sina svarta slavinnor och t o m de svenska kolonialguvernörerna kunde få s k blandbarn. Även enstaka vita majoritetssvenskor kunde ”gå i säng” med svarta och icke-vita män vilket dock inte sågs med blida ögon av dåtiden.
Fredrik lyfter i sin bok fram flera blandade personers livsöden såsom bl a ”Anjalamannen” greve Robert Montgomerys biologiska dotter Ulrica, som greven fick med en blandad kvinna på ön. Trots att Ulrica Montgomery var dotter till en svensk adelsman och ”bara” fjärdedels svart så utsattes hon tidigt i livet för trakasserier i vardagen och blev bl a slagen av en vit man utanför en krog i Saint-Barthélemys residensstad Gustavia och som ung vuxen utvecklade hon synbarligen ett våldsamt beteende och anklagades bl a för att ha slagit två vita svenska kvinnor ”på stan” som antagligen hade förolämpat henne med s k rasord.
Överhuvudtaget verkar det ha varit synnerligen vanligt att verbalt använda sig av s k rasord när konflikter utbröt på ön i det offentliga rummet – t ex kunde det s k m-ordet användas för att förolämpa även vita personer vilka därigenom ”anklagades” för att ha svart blod fastän det inte syntes rent visuellt och kroppsligen.
Det framgår bl a även att både Svenska kyrkan och svenska staten (i form av bl a den svenska armén som var stationerad på ön) ägde egna slavar, att den franska slavlag som Sverige antog när kolonin förvärvades fick ett nytt svenskt tillägg (d v s det var ett helt och hållet ett svenskt s k påfund som antagligen infördes för att upprätthålla den svenska rashedern) som sade att när icke-vita bar hand på vita så skulle kroppsstraff (och fr a piskstraff) alltid utdömas och även när fria blandade gjorde det (det var då mycket vanligt att s k krogslagsmål utbröt i fr a Gustavia, som på sin tid var en av De förenade konungarikenas Sverige och Norge största städer och tidvis i storlek med det dåtida Uppsala och Kristiania/Oslo, med 100-tals krogar, hotell och andra kommersiella inrättningar), att blandade (och fr a ”kvartssvarta” liksom ”åttondelssvarta”) kunde gå till den svenska kolonialdomstolen på ön för att få ett intyg på att de var vita och inte icke-vita (vilket naturligtvis gav fördelar i vardagen liksom inte minst i yrkeslivet o s v), att svenskarna i lönndom handlade med förslavade afrikaner långt in på 1830-talet samt att flera pjäser och operor som sattes upp i Stockholm (och möjligen också i andra svenska städer) tematiserade slaveriet och t o m utspelade sig på Saint-Barthélemy (i scenkonstföreställningarna spelades de svarta rollerna alltid av vita svenska skådespelare i s k blackface förutom när den mytomspunne Gustav ”Badin” Couchi agerade på scenen, vilket skedde i åtminstone en pjäs som sattes upp i rikets huvudstad och som behandlade slaveriet).
Fredrik skriver också om när Sverige under en kort period under de kaotiska Napoleonkrigen (och närmare bestämt mellan 1813-14) tilldelades den närliggande franska kolonin Guadeloupe av Brittiska imperiet.
Svenskarna blev oerhört begeistrade över detta och den dåvarande svenske utrikesministern bildade den s k Guadeloupekommittén som förberedde ett svenskt maktövertagande och även satte upp ett särskilt kolonialregemente för ändamålet som bl a bestod av franska, italienska och spanska krigsfångar som Sverige hade ”ackumulerat” under Napoleonkrigen. Guadeloupe återvände dock snart till det franska kolonialimperiets fålla och Guadeloupekommittén upplöstes medan kolonialregementet i stället kom att förflyttas till Värmland för att sättas in i och delta i den svenska arméns korta men segerrika invasion av Norge 1814.
Slutligen skriver Fredrik om att år 1830 stiftades en svensk lag som sade att om en förslavad person besökte Sverige (eller Norge – d v s den bernadotteska dubbelmonarkins s k metropol) så upphörde denna/e att vara förslavad (då slaveriet hade avskaffats i Sverige redan 1335) samt om hur de fria icke-vita blandade (och både ”halvsvarta”, ”kvartssvarta” och ”åttondelssvarta”) kämpade outtröttligt för att erhålla medborgerliga rättigheter (och inte minst rösträtt vilket de helvita männen på ön erhöll redan 1812 – med tiden utgjordes f ö majoriteten av den svenska arméns soldater på ön ironiskt nog av fria blandade icke-vita personer) och till slut tillerkändes dessa 1833 av den svenska kolonialmakten efter att ett upploppsliknande ”storslagsmål” hade ägt rum på Gustavias gator och torg mellan icke-vita fria blandade och vita majoritetssvenskar och just på 1830-talet gavs också en ”illegal” tidning ut på Saint-Barthélemy som ingen fortfarande vet vem/vilka som låg bakom och som ohämmat och närmast hänsynslöst häcklade de svenska kolonialtjänstemännen för att medvetet blunda för att en del svenskar fortfarande var engagerade i slavhandeln (den ”illegala” tidningen ska ha varit populär och lästes tydligen diskret på Gustavias många pubar och restauranger).
Sammanfattningsvis skriver Fredrik att de vita svenskarna var minst lika goda kålsupare som de andra vita européerna och västerlänningarna vad gäller behandlingen av och synen på de svarta och icke-vita invånarna och att rastänkandet eskalerade under loppet av 1800-talet och blev alltmer extremt ju mer åren gick och 1900-talet började närma sig. Det har länge funnits en svensk myt som säger att svenskarna var ”snällare” mot icke-vita människor över haven när de interagerade med dem i t ex Nya Sverige i dagens Delaware, i Västafrika, i Kina, i Indien, i Mellanöstern, i Afrika eller i Karibien men Fredriks bok tar utan tvivel död på den nationella myten åtminstone för Saint-Barthélemys del.
https://www.nok.se/titlar/a7/svarta-saint-barthelemy
”Sverige blev en slavnation när den karibiska ön S:t Barthélemy togs i besittning 1785. Slavar och så kallade fria svarta var i majoritet ända till det svenska slaveriet avskaffades 1847.
Svarta S:t Barthélemy skildrar för första gången denna svarta befolknings hårda levnadsvillkor. Här möter vi bland andra tonårsflickan Marie Catherine och tvätterskan Suzannah, vilka nästan misshandlades till döds av sina ägare.
Vi träffar den bråkiga svarta adelsdottern Ulrica Montgomery, frisören Jean-Pierre som piskades för att ha försvarat sig mot en vit man, Daly som hoppades vinna friheten med hjälp av magiska dekokter, Sophie som försökte att fly ön i manskläder, pojken Richard som torterades på slavskeppet Stockholm, och många andra.
Mitt i slaveriets och slavhandelns grymheter ges även glimtar av ett rikt socialt liv och exempel på hur svarta invånare hjälpte varandra trots risken för hårda straff. Utifrån rättegångsprotokoll och slavlagar sätts S:t Barthélemys historia i ett större sammanhang och Sveriges förflutna som kolonialmakt och slavnation konkretiseras och gestaltas genom den svarta befolkningens öden.”
47% av SD:s väljare anser att mänskligheten består av olika raser som har olika medfödda egenskaper, 18% att de olika raserna bör hållas åtskilda och 11% att judarna har ett för stort inflytande i samhället
Årets Vetenskap och Folkbildning-enkätundersökning – VoF-undersökningen 2021 – handlar bl a om hur olika invånargrupper i Sverige förhåller sig till konspirationsteorier av olika slag mot bakgrund av pandemin och den låga vaccinationsgraden inom vissa befolkningsgrupper men också om frågor som går att koppla till den alltmer tilltagande högerradikaliseringen såsom synen på ras/er och på judar.
Undersökningen visar bl a att SD:s väljare instämmer överlägset mest i påståendet av mänskligheten består av raser som har olika medfödda personlighetsegenskaper (47% av SD-sympatisörerna anser det att jämföra med genomsnittet på 17%), att det är meningsfullt att dela in mänskligheten i raser (20% av SD-sympatisörerna anser det att jämföra med genomsnittet på 6%), att raserna bör hållas åtskilda (18% av SD-sympatisörerna anser det att jämföra med genomsnittet på 4%), att vissa raser är mer värda än andra, att judar har ett för stort inflytande (11% av SD-sympatisörerna anser det att jämföra med genomsnittet på 3%), att det finns en världsomfattande judisk konspiration samt att Förintelsen är en myt. 15% av SD:s väljare anser dessutom att homosexualitet är en defekt (liksom 13% av KD:s väljare) att jämföra med genomsnittet på 5%.
SD:s väljare tror överlag på konspirationsteorier mer än andra (t ex tror 21% att världen styrs av ett litet antal individer som samarbetar i det fördolda jämfört med genomsnittet på 8%) och SD:s väljare tror även mer på att slagruta är ett tillförlitligt sätt att hitta vatten på samt på homeopati och andra praktiker som är kopplade till s k new age. SD:s väljare tror t ex i högre utsträckning än andra på UFO:n, på spöken, på att levande människor kan kontakta döda, på att telepati är möjligt, på reinkarnation samt på astrologi o s v.
Undersökningen visar vidare att invånare med bakgrund utanför Norden och sannolikt fr a utanför Europa också oftare tror på konspirationsteorier än andra såsom vad gäller vem/vilka som egentligen låg bakom 9/11-attentaten och teorier om covid-19-viruset samt om vaccinet/vaccineringen såsom att åtgärderna under pandemin är överdrivna och i själva verket handlar om något annat än hälsoskäl och att vaccinet består av hemliga beståndsdelar med syftet att kontrollera medborgarna. Invånare med bakgrund utanför Norden och sannolikt fr a utanför Europa tror även oftare än andra att änglar och spöken existerar.
I undersökningen går det också att skönja stora köns- och åldersskillnader: 92% av kvinnorna instämmer exempelvis i att det pågår en global uppvärmning och att den är orsakad av människan jämfört med 84% av männen. SD:s och även KD:s väljare är minst benägna i att instämma i att det pågår en global uppvärmning och att den är orsakad av människan. Den yngsta åldersgruppen (16-39 år) tror slutligen i högre utsträckning än andra att insatserna under pandemin är överdrivna och att 9/11-terrorattackerna i själva verket var iscensatta av USA:s egen regering.
En påminnelse om KI-forskarna far och son Anders och Gustaf Retzius betydelse för det europeiska och västerländska rastänkandet
Karolinska Institutets (KI) uppmärksammade beslut att sluta att hylla far och son Anders och Gustaf Retzius på campusområdet i Solna med byster, en permanent (hyllnings)utställning och namn på vägar och salar (vilket fö också har uppmärksammats internationellt) har fått åtskilliga svenska forskare (inklusive en hel del KI-forskare) och många andra i Sverige utanför akademin att ”gå i taket” och en av dem är ledarskribenten Malin Lernfelt som nu skriver följande i Hallandsposten.
Lernfelt och många andra av dem som vredgas storligen över KI:s beslut och varnar för BLM-rörelsen, identitetspolitik, censuriver och kränkthetskultur avslöjar samtidigt en stor okunskap om far och son Retzius fundamentala betydelse för hela det europeiska och västerländska rastänkandet och detta oavsett vad de själva tyckte och tänkte om andra s k raser för deras försvarare framhåller då gärna att de båda både verkade innan den svenska rasbiologins storhetstid under mellankrigstiden och långt innan Nazi-Tyskland och Förintelsen samt att de inte själva sägs ha uttryckt sig nedsättande om andra s k raser och åtminstone inte på ett anmärkningsvärt sätt som stack ut under deras levnad.
I det europeiska och västerländska rastänkandets (idé)historia räknas Anders Retzius som den som slutgiltigt gjorde rastänkandet till en empiriskt grundad vetenskap från att tidigare ha varit en rent spekulativ ”armchair research”-hobby genom att han uppfann den europeiska och västerländska rasforskningens mest centrala kroppsmätningsmått det s k skallindexmåttet.
Anders Retzius föreslagna sätt att mäta en människas huvud på blev sedan normen för hela den västerländska forskarvärlden och standardmåttet för västvärldens alla (ras)forskare. Anders Retzius bidrog också till att utveckla och standardisera sättet att mäta andra delar av kroppen (d v s andra kroppsdelar utöver huvudet) på och sättet att kategorisera hud-, hår- och ögonfärg, d v s hans insatser för att göra rastänkandet till en regelrätt vetenskap enligt 1800-talets sätt att se på vetenskap (d v s kort och gott en empiriskt grundad forskning) var helt enkelt avgörande.
För några år sedan läste jag i en bok att ett sätt att under mellankrigstiden och krigsåren skilja ut de s k blandade eller mixade i de europeiska kolonierna i Öst- och Sydostasien (d v s de som hade en vit biofar och en asiatisk biomor – de s k Eurasians) var att känna rent konkret på deras (bak)huvuden – d v s KI-forskaren Anders Retzius satte t o m spår i den ofta mycket våldsamma vardagen i Stillahavsasien under första halvan av 1900-talet och i alltför många fall avgjorde denna typ av sortering av människor utifrån hur deras huvuden ser ut troligtvis t o m om de skulle få leva eller ej.
Gustaf Retzius var vidare den som både ”bevisade” ”vetenskapligt” och empiriskt för världen att de finsktalande finländarna inte var helt vita utan ”semi-mongoloida” eller s k ”halvasiater” samt att (majoritets)svenskarna var vitast (liksom genetiskt ädlast och ”renast” och estetiskt vackrast) av alla (vita) folk på jorden genom sin studie av närmare 45 000 svenska mäns kroppar som publicerades 1902 och som på sin tid var världens dittills mest empiriskt omfattande kroppsmätnings- och rasforskningsstudie.
Gustaf Retzius gigantiska kroppsmätningsstudie som genomfördes långt innan datorn existerade lade den empiriska och ”vetenskapliga” grunden för idén om existensen av den nordiska grenen av den s k vita rasen, som svenskarna ansågs representera allra mest/bäst, och Retzius själv propagerade för idén om existensen av den s k nordiska rasen och svenskarna som dess främsta företrädare – en idé som kom att avsätta djupa (och blodiga) spår både inom Sveriges gränser (läs: i relation till samerna, romerna, de resande, judarna och tornedalingarna) och ute i världen under stora delar av 1900-talet.
I en bok från 1878 redovisade Gustaf Retzius varifrån de finländska mänskliga kvarlevorna härrörde som han använde som empiriskt underlag i sin studie, som ”bevisade” ”vetenskapligt” att de finsktalande finländarna inte var helt vita, och dagens KI äger fortfarande runt 80 av dessa mänskliga kvarlevor från Finland vilka ännu inte har repatrierats och återbördats till sina gravar som ”tack vare” denne är tömda på sitt innehåll – d v s skeletten saknas eller så är de dekapiterade (d v s huvudena har blivit avhuggna av Retzius och hans hantlangare).
Flera av dem härrörde från finsktalande barn och flertalet av dem hade han själv sett till att komma över med hjälp av synnerligen oetiska insamlingsmetoder (läs: gravplundring) i samband med en forskningsexpedition till Finland och boken varifrån denna tabell är hämtad har KI haft utställd permanent fram tills alldeles nyligen på campusområdet i Solna för att helt enkelt hylla Gustaf Retzius.
Far och son Retzius ”vetenskapliga” insatser för hela det europeiska och västerländska rastänkandet går m a o inte att underskatta – den ene lade grunden för den empiriskt grundade ”vetenskapliga” rasforskningen medan den andre skrev ut de finsktalande finländarna från vitheten och skrev fram svenskarna som vithetens yppersta elit och ”crème de la crème” och de bådas forskningsinsatser fick slutligen enorma (läs: våldsamma, mordiska och blodiga) konsekvenser i den ”verkliga” världen utanför KI som omöjligt går att överblicka och som det knappt går att sätta ord på:
Anders Retzius uppdelning mellan i huvudsak två huvudformtyper bland oss människor kom att gälla världen över och användas i ett otal både möjliga och omöjliga (läs: våldsamma, mordiska och blodiga) sammanhang och idén att de finsktalande inte var helt vita påverkade både relationerna mellan de svensktalande finlandssvenskarna och den finsktalande majoritetsbefolkningen i Finland på ett synnerligen negativt och destruktivt sätt och synen på de finsktalande finländarna världen över medan idén om den s k nordiska rasen och att svenskarna var vitast av alla s k folkslag på jorden som varande den s k nordiska rasens främsta representant likaså kom att få ett enormt genomslag världen över och inte minst och som bekant i vårt södra grannland Tyskland.
https://www.hallandsposten.se/cmlink/att-radera-historien-stoppar-framåtskridandet-1.59070077
”Karolinska Institutet i Stockholm, som bedriver omfattande medicinsk forskning och läkarutbildning, plockar bort namnet Retzius från lärosätets campus (DN 2/11). Anders Retzius (1796–1860) var läkare, vetenskapsman och professor i anatomi samt Karolinska Institutets rektor under 30 år. Hans son Gustaf Retzius (1842–1919) var även han en framstående forskare och bland annat hedersdoktor vid Harvard. Att de återfinns bland de personer som fått namnge laboratorier och föreläsningssalar är därför inte märkligt.
Men på senare tid har det allt oftare lyfts fram att Anders Retzius också var en av dem som började mäta skallar och lade grunden för de rasbiologiska strömningar som präglade Sverige under början av förra seklet. Hans son Gustaf delade faderns intresse för kraniometri och bidrog även han till att Sverige blev ett centrum för rashygieniska frågor. Efter en omfattande och stundtals mycket upprörd intern debatt, som tog fart efter mordet på amerikanen George Floyd och Black Lives Matter-rörelsens omfattande protester, beslutade KI:s rektor Ole Petter Ottersen nyligen att namnet Retzius inte hör hemma på området.
I en intervju i Dagens Nyheter (2/11) motiverar rektorn beslutet med att ”detta handlar om personer som gett uttryck för rasism och nedlåtande beteende gentemot olika folkgrupper inom och utom Sverige”. Att Karolinska Institutet känner behov av att markera mot rasism är självklart lätt att förstå. KI:s verksamhet utgår ifrån alla människors lika värde och det är viktigt att varje individ känner sig respekterad. Samtidigt blir det orimligt och inte minst bisarrt att kräva att vetenskapsmän och andra historiska personer som genom århundradena spelat en avgörande roll på svenska universitet ska stå för samma värdegrund som vi anser vara den korrekta i dag.
Retzius och hans son var, precis som vi är i dag, produkter av sin tid och den människosyn som rådde. Att vi i dag har tillgång till betydligt mer kunskap och har en helt annan inställning till religionsfrihet, sexuell läggning, jämställdhet och människors ursprung betyder inte att vi bör vända varje person som kommit före ryggen. Tvärtom är det endast genom länken till historien vi kan förstå och lära oss mer om oss själv och den värld vi lever i.
Den arbetsgrupp som tillsattes häromåret för att inventera samtliga namn på KI:s campus föreslog att alla personnamn bör raderas från vägar, byggnader, undervisningssalar och laboratorier. Namnen borde enligt gruppen ersättas med intetsägande namn som ”Genvägen”. Så långt går som tur är inte Ole Petter Ottersen. Han nöjer sig med att ta bort namnet Retzius och understryker i DN-intervjun att ”döpa vägar och salar efter tidigare anställda levandegör universitetet och dess historia”.
Precis så är det. Därför måste lärosätenas rektorer orka stå emot intressegruppers alltmer högljudda krav på att radera historien. Den som är mest kränkt har inte alltid rätt. Att låta gruppernas narrativ bli vägledande är både farligt och antiintellektuellt – och leder till att den framåtskridande etiska diskussion som bygger på tidigare generationers erfarenheter riskerar att dö ut.”
Svenska statens koloniala övergrepp mot och rasdiskriminering av samerna ska utredas i form av en sanningskommission
Nu står det klart att svenska statens koloniala övergrepp mot och rasdiskriminering av samerna äntligen ska utredas efter att både Sametinget och enskilda samer har drivit denna fråga och detta krav under många års tid. Tidigare har Svenska kyrkan givit ut en vitbok som behandlar kyrkans ansvar och skuld och denna gång handlar det om en statlig sanningskommission och därmed ansluter sig Sverige till länder som Nya Zeeland och Kanada där liknande sanningskommissioner och upprättelse- och försoningsprocesser har ägt rum och pågår:
”Regeringen har beslutat att inrätta en sanningskommission som ska kartlägga och granska den politik som förts gentemot samerna i ett historiskt perspektiv och dess konsekvenser för det samiska folket.”
”– Det känns mycket bra att vi äntligen kan tillsätta en sanningskommission. Regeringen har ett ansvar att öka kunskapen om de övergrepp, kränkningar och rasism som samer har blivit och blir utsatta för. För att bidra till att ge urfolket samerna upprättelse och främja försoning är det nödvändigt att öka medvetenheten i hela Sverige om de historiska oförrätter som begåtts och de trauman som lever vidare än i dag. Detta kan också bidra till att något liknande inte händer i framtiden, säger kultur- och demokratiminister Amanda Lind.
Kommissionen ska synliggöra och sprida kunskap om samernas erfarenheter och kommissionens slutsatser samt lämna förslag på åtgärder som bidrar till upprättelse och främjar försoning.
– För den fortsatta utvecklingen av samepolitiken – såväl den som särskilt gäller urfolket samerna som minoritetspolitiken i övrigt – krävs en bred gemensam förståelse av de historiska händelser som lett fram till dagens situation, fortsätter Amanda Lind.
Kommissionen ska även bland annat:
- kartlägga och granska den politik som förts gentemot samerna och relevanta aktörers agerande vid genomförandet av den politiken
- sprida kunskap om och öka den allmänna förståelsen för samernas historia och hur historiska oförrätter påverkar dagens villkor för samerna samt verka för att denna kunskap förs vidare till kommande generationer
- lämna förslag på åtgärder som bidrar till upprättelse och främjar försoning och ett livskraftigt samiskt samhälle.
Uppdraget ska slutredovisas senast den 1 december 2025.”
Historikern Håkan Blomqvist påminner om att den europeiska kolonialismen och idén om den vita rasens överlägsenhet också hittade sina ivriga försvarare inom arbetarrörelsen och vänstern under 1900-talets första hälft och så även i Sverige.
Historikern Håkan Blomqvist påminner i det senaste numret av ETC Magasin om att den europeiska kolonialismen och idén om den vita rasens överlägsenhet också hittade sina ivriga försvarare inom arbetarrörelsen och vänstern under 1900-talets första hälft och så även i Sverige.
Håkan påminner också om att det var efter Första världskriget som ett fönster öppnades för ett kort ögonblick vad gällde att kunna ifrågasätta kolonialismen och rastänkandet men som dock gick om intet ganska snart därefter.
När Nationernas förbund bildades 1920, d v s FN:s föregångare, begärde Japan att förbundets statuter skulle ta upp rasfrågan och att rasernas likaberättigande skulle skrivas in som en av förbundets grundsatser. Första världskrigets segrarmakter i form av den s k Ententen avslog dock med bestämdhet Japans begäran då de ju nästan alla var kolonialmakter på den tiden.
Och på Stockholmskonferensen 1917, när många av Europas socialister möttes i Stockholm för att bl a försöka verka för ett slut på kriget och återuppbygga den internationella arbetarrörelsen besökte även representanter från olika europeiska kolonier Sverige för att delta i konferensen. Bland konferensdeltagarna hittades långväga delegater från bl a Algeriet, Indien, Egypten och Marocko men deras antikoloniala frågor fick inget större gehör.
Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Carl Lindhagen kommenterade i efterhand (1935) Stockholmskonferensen och de europeiska socialisternas ointresse för de antikoloniala frågorna på följande vis i ett anförande i riksdagen:
”I detta bortseende från rasernas likställighet och även de andra rasernas människovärde ligger också en för freden särdeles farlig europeisk synvilla. Även arbetarpartiernas representanter äro liksom övriga partiers medlemmar i regel ”européer”, och där stanna vi. En ambassad av ombud från samtliga nordafrikanska folk samt åtskilliga asiatiska nationaliteter infann sig i Stockholm hösten 1917 för att uppsöka den Skandinavisk-Holländska socialdemokratiska kommitté, som var församlad i Stockholm för att återuppväcka Internationalen till en protest mot världskriget. Främlingarna ville kräva frigörelse från de europeiska herraväldena. De klappade dock förgäves på den nämnda kommitténs dörr, och ännu mindre skulle det lönat sig, förmodar jag, att vädja till de övriga svenska partiernas högkvarter.”
””Det är enbart komiskt, när blonda och blåögda saknare av fast mark under fötterna stå upp och predika internationell jämlikhet och broderskap för alla raser, högt utvecklade och efterblivna. Om jag nu talar som vit man, så gör jag det med den vita rasens absoluta överlägsenhet, den ras som lett och skall leda till nästa istid.”
Nej citatet är inte från Ku Klux Klan eller Nordiska motståndsrörelsen. Det var tidningen Social-Demokratens utrikesredaktör, den socialdemokratiske diplomaten Gösta Langenfelt som i partiets tidskrift Tiden 1918 inte skrädde orden mot vänstersocialister som ville avveckla kolonialvälden.
”Företagsamma folk” som bar den högre kulturen, förklarade Langenfelt, kunde inte invänta de efterblivna raserna och hade rätt att expandera, ”principen om ägandet av kolonier är orubblig och säker”.
Inom den internationella socialdemokratiska rörelsen hade i början av 1900-talet en ledande strömning utvecklats som förespråkade att ”socialistisk kolonialpolitik” skulle reformera, inte avskaffa, tidens kolonialvälden. ”Socialimperialister”, kallades de av vänstern.
I kölvattnet av Första världskriget varnade filosofen Oswald Spengler för västerlandets undergång. Enligt den inflytelserika socialdarwinismen och rasvetenskapen var Europa illa ute, rent demografiskt. Dess dugligaste unga män ruttnade bort i massgravarna. Franska kolonialtrupper från Afrika påstods producera ”bastarder” i fältbordeller och genom våldtäkter på tyska kvinnor. ”Den svarta skammen vid Rehn”, blev fältrop både för kvinnorörelser och blivande svenska Furugårdsnazister.
De besuttnas rädsla för ”massan” som alltsedan franska revolutionen plågat överheten stegrades när världskriget övergick i europeiska folkresningar. Det var ”samhällets bottensats” som ansågs ha flutit upp till ytan och hotade det vita Europas världsdominans från snart sagt alla håll, i öster av bolsjevismens ”judiska fanatiker” i spetsen för den slaviska ”hjordmänniskan”, från söder av ”de lägre rasernas” antikolonialism och underifrån av underklassernas ”blodkaos”.
Det var i detta första sammanbrott för de europeiska stormakternas världskontroll som rasistiska överideologier knakade i fogarna. Demokrater och humanister i olika politiska och religiösa läger sökte trycka tillbaka det värsta och förespråka olika varianter av ”människors lika värde”. Bolsjeviker och andra revolutionärer stormade mot kapitalistisk rasism och antisemitism för de koloniala folkens frihet och ”rasernas jämlikhet”. Under ett historiskt ögonblick.
Kunde något nytt växa ur världskrigets ruiner? Säkert, men fascism och nazism hann före och lyckades samla ihop den gamla världens överhetsideal bakom nya stormtrupper. Det krävdes ett nytt världskrig plus 1950-och 60-talets koloniala revolutioner och upproriska medborgarrättskamp för att åter pressa tillbaka rasmaktsidéerna. USA:s seger mot Japan 1945 förklarades ännu gärna med hjälp av rasistisk vithetspropaganda, fram till nederlaget i Vietnam.
Den så kallade neoimperialismens exploateringar liksom globaliseringens massmigration av lågbetald arbetskraft har emellertid bildat grund för reproduktion av rasistisk praktik och idévärld. Men långt ifrån motståndslöst.
Om FN:s deklaration om mänskliga rättigheter 1948 i ord vände sig mot allt rasförtryck, och den koloniala frigörelsen etablerade nya realiteter, kom även vetenskapen att efterhand ompröva tidigare rasdogmer. Det är nu länge sedan idéer om den vita rasens överlägsenhet kunde torgföras i till och med socialdemokratiska pressorgan.”
Det går en röd tråd från 1900-talets rasbiologiska stigmatisering av samernas påstått s k ”mongoloida” utseendedrag till vår tids svenska s k ”gulinghumor”
DN:s Björn Wiman skriver idag om den pågående John Bauer-utställningen på Waldemarsudde i Stockholm och påminner om hur det svenska rastänkandet under decennier var i stort sett helt och hållet fokuserat på att stigmatisera samernas påstått s k ”mongoloida” utseendedrag.
Detta var inte minst påtagligt i 1919 års stora rasutställning, som turnerade runt i landet och tros ha besökts och setts av en försvarlig del av dåtidens (majoritets)svenskar, med fotografier som dessa som skulle kontrastera barnen till planetens och mänsklighetens estetiskt mest tilltalande, vackraste, renaste och vitaste folk (d v s de infödda majoritetssvenskarna) med barnen till de svenska samerna.
Det underliggande (rasliga) budskapet, som alla dåtidens svenskar förstod, var att s k intimrelationer över de s k rasgränserna skulle undvikas till varje pris mellan majoritetssvenskar och svenska samer så att s k rasblandning aldrig skulle uppstå så att det vackraste och ”snyggaste” folket på jorden skulle kunna fortsätta att förbli just det vackraste och ”snyggaste” folket på jorden.
Det officiella, ”vetenskapliga” och statliga föraktet för samernas påstått s k ”mongoloida” utseendedrag som gick ut på att få majoritetssvenskarna att tycka, tänka och känna att människor med s k ”mongoloida” utseendedrag helt enkelt är det fulaste som finns (och därmed förhindra desamma att bli tillsammans med och få barn med de sistnämnda) och fr a själva motsatsen till det vackraste och ”snyggaste” folket på jorden (d v s återigen de infödda majoritetssvenskarna) lärdes inte minst ut i den svenska skolan till årskull efter årskull och fotografier från 1919 års rasutställning och från Rasbiologiska institutet användes i läroböcker och läromedel långt in på 1960-talet.
Det är slutligen antagligen arvet efter denna sida av det specifika svenska rastänkandet som förklarar varför dagens svenskar antagligen ser ned på, skrattar åt och hånar s k ”mongoloida” utseendedrag än idag , d v s det s k svenska folket hjärntvättades helt enkelt i generation efter generation att likt Pavlovs hundar reagera så inför människor med s k ”mongoloida” utseendedrag och på något sätt satte sig denna hjärntvätt.
Denna koppling mellan dåtidens stigmatisering av samernas påstått s k ”mongoloida” utseendedrag och vår tids svenska s k ”gulinghumor” är naturligtvis minst lika kontroversiell att göra som att koppla samman dåtidens antisemitiska karikatyrer med vår tids karikatyrer av (öst- och sydost)asiater och mig veterligen är jag kanske den enda i landet som gör det vad gäller båda dessa fall.
https://www.dn.se/kultur/bjorn-wiman-hur-rasistiska-ar-sveriges-mest-alskade-troll
”Uppställningen en söndag utanför Prins Eugens Waldemarsudde kunde ha varit en installation över ”svenska kulturtyper”: en grupp med tre bångstyriga småbarn, en kvinna i keps och öronvärmare med en väderbiten man i funktionsplagg, två väninnor i stiliga regnkappor – och så en surt stampande journalist. Samtliga väntande på att släppas in från det råa duggregnet till konstmuseets coronasäkrade värme.
Den riktiga Svenska folktypsutställningen ägde emellertid rum drygt hundra år tidigare, i mars 1919 på Konstakademien i Stockholm. Även här var publiktrycket hårt: ”Särskilt på söndagarna har det varit verklig köbildning vid biljettförsäljningarna och det har varit mycket folk av olika sorter som strömma till”, rapporterade Dagens Nyheter.
Inne på utställningen minglade kändisar med kungligheter, konstnärer och politiker. En rad av Sveriges mest kända kulturprofiler som Anders Zorn, Ellen Key och Verner von Heidenstam hade gett den sitt stöd. Arrangören, läkaren och rasbiologen Herman Lundborg, hymlade inte med syftet: att öka intresset för rasbiologi och stärka svenskarnas medvetenhet om den rena rasens framtid. Sålunda fanns bilder som visade hur de avvikande och för folkstammens framtid skadliga typerna såg ut: finnar, samer, judar och andra.
Utställningen blev en stor succé och gick vidare på turné i landet. Två år senare antog också riksdagen – vilket författaren Maja Hagerman förtjänstfullt påminde om i veckans DN Kultur – den motion som ledde fram till skapandet av Statens institut för rasbiologi.
En av de konstnärer som inte var på plats på utställningen var John Bauer. Han hade året dessförinnan drunknat i en fartygsolycka på Vättern med sin fru Ester Ellqvist och den treårige sonen Putte.
Det är hans verk vi nu köar för att beskåda på Waldemarsudde.Väl inne i hans hemtama sagovärld är det lätt att uppleva parallellerna till vår tid, där trollsvansen kryper fram både i politiken och i populärkulturen. Men också hur renässansljuset i John Bauers måleri letar sig in i mörkret mellan de mäktiga furorna och skapar ett slags svindel. Hur man kan få något som är så litet att framstå som så monumentalt, och ja, förunderligt? Varifrån kom John Bauers inspiration?
I en av essäerna i utställningskatalogen skriver konstvetaren Jeff Werner om relationen mellan människa och troll, men också om sambandet mellan John Bauers bildvärld och rasbiologin.
Rasbiologin? Ja, även John Bauer var naturligtvis ett barn av sin tid. Redan under utbildningen vid Konstakademien fick han och hans kurskamrater lära sig skillnaden mellan olika fysionomier genom att studera kranier av olika raser. Inte minst gällde detta ”lappar”, som var den tidens nedsättande uttryck för samer. I textboken till Svenska folktypsutställningen står att läsa: ”Den lapska rasen kan knappast räknas bland de högre. Den är tvärtom en efterbliven utvecklingsform av människan.” Författaren erkänner visserligen samernas ”omisskänneliga begåvning” inom hemslöjd men varnar för att en ”inblandning” med denna ras ”icke kan tillföra svenska folket någon fysisk styrka” eller några större ”andliga värden”, tvärtom ”åstadkomma en brustenhet, en inre oro och slitning, som kan vålla mycken sorg och olycka.”
Parallellt med detta fanns hos många av tidens intellektuella en starkt exotiserande fascination för den samiska kulturen. Ett av de första uppdrag som John Bauer fick som konstnär var alltså att på plats illustrera ett praktverk om Lappland. Resan tycks ha haft en vitaliserande inverkan på den unga konstnären. I ett brev från 1904 skriver han till fästmön Ester att han stående på ett klippblock ”skrålar ut sina hymner till skönheten, till fjällen, till trollen, till dig.” Han fotograferar och försöker komma samerna inpå livet. ”Lapparna är någonting att måla”, konstaterar han förtjust.
Boken kom ut 1908 med illustrationer som ”Lappar i snöstorm” och ”Hämnd på dödsfienden”, ackompanjerade av texter (inte av Bauer) som föregriper de rasteoretiska resonemangen på Svenska folktypsutställningen av halvannat årtionde senare.
Vid samma tid får Bauer också i uppdrag att illustrera boken ”Lappfolk”, en äventyrsberättelse full av grovt rasistiska stereotyper som varnar för ett ”utrotningskrig” mellan samer och svenskar och där (den samiske) skurken i huvudrollen har samlat på sig oerhörda skatter av silver, koppar och mässing i en grotta. Bauer illustrerar också Gustaf Frödings dikt ”Ett gammalt bergtroll”, ett annat av de verk från tiden som upprättar en dikotomi mellan troll och människa, söder och norr, dal och fjäll.
Nu förstår nog de flesta vart detta är på väg? Just det. John Bauers folkkära troll är modellerade efter en stereotypiserad och rasistisk nidbild av samer. Inte för inte förknippades samer, i såväl Norge som Sverige, med troll vid denna tid; de ordnade ”trollmässor” och slog på ”trolltrumma”. Redan på 1940-talet kunde alltså Bauers biograf Harald Schiller peka på hur konstnärens möte med samerna i Lappland hade påverkat hans sagogestalter till utseende och kostymering: ”Redan den lapska klädedräkten ger honom många uppslag. Från den får han kolten med det breda bältet, den svängda kniven, de virade benkläderna, de toppiga pjäxorna och den spetsiga luvan.” Schiller noterar vidare, med tidstypiskt finess, att trollens ansikten bär likheter med samernas ”breda ansikten med grinande munnar och kisande ögon”, ”toviga hår och tandlösa läppar” samt ”gummornas fryntliga och fula ansikten”.
Vid det här laget – skulle kanske någon säga – känns det påkallat att slå igen Waldemarsudde och stämpla John Bauer som för evigt cancelled i kulturhistorien.
Men Jeff Werner menar i sin essä att det är precis tvärtom. Bauers troll blir inte mindre fascinerande att följa för att man känner till deras bedrövliga idéhistoriska bakgrund, tvärtom. Snarare visar de på det orimliga i vår tids skillnadstänkande och utpekande av andra som avvikande.”
Om de svenska rasforskarnas internationella aktiviteter
Tobias Hübinette 