Kategori: rastänkande

Om det första Centerpartiet

Gick igår igenom samtliga nummer av ”Centerbladet. Tidning för arisk politik, kultur, filosofi och religion” som var partiorgan för Örebroläkaren Nils August Nilssons parti Centerpartiet, som grundades 1924 som Civilisationspartiet och verkade fram tills Nilssons bortgång 1940. I 1926 års stadsfullmäktigeval erhöll partiet 447 röster i Örebro och ett mandat som besattes av Nilsson och i andrakammarvalet 1932 erhöll partiet 0,1% eller 2051 röster. Därefter gick det utför för partiet: I andrakammarvalet 1936 lyckades partiet endast erhålla 96 röster.

När det dåvarande Bondeförbundet bytte namn till Centerpartiet 1957 skickade partiet en delegation till Örebro och uppsökte en person som hade stått nära Nilsson och som gav dagens C tillåtelse att ta över partinamnet.

Ironiskt nog var f ö både Nilssons Centerpartiet och det gamla Bondeförbundet besjälade av ett rastänkande. Nilssons Centerpartiet var i det närmaste besatt av idén om att de infödda majoritetssvenskarna var den främsta representanten för den s k ariska eller vita rasen och det första Centerpartiet utvecklade därför långtgående planer på s k rasförbättring för att skapa s k förstklassiga människor och bekämpa de s k mindervärdiga. 

Om Fredrik Thomassons nya bok ”Svarta S:t-Barthélemy. Människoöden i en svensk koloni 1785-1847”

Historikern Fredrik Thomassons nya bok ”Svarta S:t-Barthélemy. Människoöden i en svensk koloni 1785-1847” som kom ut i dagarna är på alla sätt och vis ett både banbrytande och unikt akademiskt arbete (i form av en akademisk s k monografi): 

Boken är dels det första försöket att teckna de svarta och icke-vita invånarnas (och dessutom både de förslavade och de fria icke-vita invånarna) historia på Saint-Barthélemy under öns svensktid (kort och gott så har tidigare studier av Saint-Barthélemy nästan enbart haft fokus på de vita invånarna trots att minst 70% av befolkningen var icke-vit under öns svenska period) samt dels den första studien som använder sig av ett käll- och arkivmaterial (kort och gott det svenska kolonialarkivet och fr a den svenska kolonialdomstolens arkiv) som ingen svensk forskare tidigare har studerat (och som idag förvaras vid Archives nationales d’outre-mer i Aix-en-Provence i Frankrike). 

Jag kom i kontakt med Fredrik i samband med att jag själv vid mitten av 2010-talet var mycket engagerad i frågan om antisvart rasism i Sverige och vi stötte då på varandra i flera olika sammanhang – bl a blev vi båda inbjudna till amerikanska ambassaden, som under Obamas tid vid makten intresserade sig för de svarta svenskarnas situation. 

Fredrik hade på den tiden just påbörjat arbetet med det forskningsprojekt som nu har resulterat i denna bok och det är uppenbart att han under resans gång har förändrat sin syn på ett och annat som rör ras och kolonialism med tanke på hur han ibland kunde förhålla sig till sitt på den tiden nyligen påbörjade forskningsprojekt. Fredrik kunde t ex säga att han inte var som mig – d v s inriktad på postkolonial teori och kritisk ras- och vithetsforskning samt sist men inte minst antirasistiskt engagerad – och så kanske är fallet än idag men det sätt som Fredrik hanterar den etiska, politiska och språkliga problemtik som alla forskare står inför som studerar den klassiska kolonialtiden och slaveriepoken är föredömligt. 

När svenskarna övertog ön från fransmännen infördes intressant nog det så världsberömda svenska folkbokföringssystemet vilket bl a innebar att invånarna folkbokfördes (av Svenska kyrkans tjänstemän på ön) i enlighet med olika raskategorier och på ön fanns fr a ett flertal kategoribenämningar för de blandade (”mixed-race”-)invånarna vilka styrdes av den s k ”one-drop”-regeln – d v s även personer som kunde passera som vita i vardagen men som kanske hade en svart farfarsfar kategoriserades som ”gens de couleur” eller ”kulörta” (d v s som icke-vita men inte nödvändigtvis inte som svarta). 

F ö framgår det med all önskvärd tydlighet i boken att det svenska n-ordet nästan enbart användes för att beteckna förslavade svarta personer på ön samt att svenskflaggade slavskepp, svenska sjömän och svenska slavhandlare var minst lika vidriga och våldsamma mot de förslavade afrikanerna som andra européer och västerlänningar var liksom att svenskarna på ön hela tiden var livrädda för att ett slavuppror när som helst skulle bryta ut såsom ofta skedde på de omkringliggande öarna. 

De (hetero)sexuella intimrelationerna över de s k rasgränserna var vidare legio, prostitutionen var mycket utbredd och de vita männen utnyttjade generellt sina svarta slavinnor och t o m de svenska kolonialguvernörerna kunde få s k blandbarn. Även enstaka vita majoritetssvenskor kunde ”gå i säng” med svarta och icke-vita män vilket dock inte sågs med blida ögon av dåtiden. 

Fredrik lyfter i sin bok fram flera blandade personers livsöden såsom bl a ”Anjalamannen” greve Robert Montgomerys biologiska dotter Ulrica, som greven fick med en blandad kvinna på ön. Trots att Ulrica Montgomery var dotter till en svensk adelsman och ”bara” fjärdedels svart så utsattes hon tidigt i livet för trakasserier i vardagen och blev bl a slagen av en vit man utanför en krog i Saint-Barthélemys residensstad Gustavia och som ung vuxen utvecklade hon synbarligen ett våldsamt beteende och anklagades bl a för att ha slagit två vita svenska kvinnor ”på stan” som antagligen hade förolämpat henne med s k rasord. 

Överhuvudtaget verkar det ha varit synnerligen vanligt att verbalt använda sig av s k rasord när konflikter utbröt på ön i det offentliga rummet – t ex kunde det s k m-ordet användas för att förolämpa även vita personer vilka därigenom ”anklagades” för att ha svart blod fastän det inte syntes rent visuellt och kroppsligen. 

Det framgår bl a även att både Svenska kyrkan och svenska staten (i form av bl a den svenska armén som var stationerad på ön) ägde egna slavar, att den franska slavlag som Sverige antog när kolonin förvärvades fick ett nytt svenskt tillägg (d v s det var ett helt och hållet ett svenskt s k påfund som antagligen infördes för att upprätthålla den svenska rashedern) som sade att när icke-vita bar hand på vita så skulle kroppsstraff (och fr a piskstraff) alltid utdömas och även när fria blandade gjorde det (det var då mycket vanligt att s k krogslagsmål utbröt i fr a Gustavia, som på sin tid var en av De förenade konungarikenas Sverige och Norge största städer och tidvis i storlek med det dåtida Uppsala och Kristiania/Oslo, med 100-tals krogar, hotell och andra kommersiella inrättningar), att blandade (och fr a ”kvartssvarta” liksom ”åttondelssvarta”) kunde gå till den svenska kolonialdomstolen på ön för att få ett intyg på att de var vita och inte icke-vita (vilket naturligtvis gav fördelar i vardagen liksom inte minst i yrkeslivet o s v), att svenskarna i lönndom handlade med förslavade afrikaner långt in på 1830-talet samt att flera pjäser och operor som sattes upp i Stockholm (och möjligen också i andra svenska städer) tematiserade slaveriet och t o m utspelade sig på Saint-Barthélemy (i scenkonstföreställningarna spelades de svarta rollerna alltid av vita svenska skådespelare i s k blackface förutom när den mytomspunne Gustav ”Badin” Couchi agerade på scenen, vilket skedde i åtminstone en pjäs som sattes upp i rikets huvudstad och som behandlade slaveriet). 

Fredrik skriver också om när Sverige under en kort period under de kaotiska Napoleonkrigen (och närmare bestämt mellan 1813-14) tilldelades den närliggande franska kolonin Guadeloupe av Brittiska imperiet. 

Svenskarna blev oerhört begeistrade över detta och den dåvarande svenske utrikesministern bildade den s k Guadeloupekommittén som förberedde ett svenskt maktövertagande och även satte upp ett särskilt kolonialregemente för ändamålet som bl a bestod av franska, italienska och spanska krigsfångar som Sverige hade ”ackumulerat” under Napoleonkrigen. Guadeloupe återvände dock snart till det franska kolonialimperiets fålla och Guadeloupekommittén upplöstes medan kolonialregementet i stället kom att förflyttas till Värmland för att sättas in i och delta i den svenska arméns korta men segerrika invasion av Norge 1814. 

Slutligen skriver Fredrik om att år 1830 stiftades en svensk lag som sade att om en förslavad person besökte Sverige (eller Norge – d v s den bernadotteska dubbelmonarkins s k metropol) så upphörde denna/e att vara förslavad (då slaveriet hade avskaffats i Sverige redan 1335) samt om hur de fria icke-vita blandade (och både ”halvsvarta”, ”kvartssvarta” och ”åttondelssvarta”) kämpade outtröttligt för att erhålla medborgerliga rättigheter (och inte minst rösträtt vilket de helvita männen på ön erhöll redan 1812 – med tiden utgjordes f ö majoriteten av den svenska arméns soldater på ön ironiskt nog av fria blandade icke-vita personer) och till slut tillerkändes dessa 1833 av den svenska kolonialmakten efter att ett upploppsliknande ”storslagsmål” hade ägt rum på Gustavias gator och torg mellan icke-vita fria blandade och vita majoritetssvenskar och just på 1830-talet gavs också en ”illegal” tidning ut på Saint-Barthélemy som ingen fortfarande vet vem/vilka som låg bakom och som ohämmat och närmast hänsynslöst häcklade de svenska kolonialtjänstemännen för att medvetet blunda för att en del svenskar fortfarande var engagerade i slavhandeln (den ”illegala” tidningen ska ha varit populär och lästes tydligen diskret på Gustavias många pubar och restauranger).

Sammanfattningsvis skriver Fredrik att de vita svenskarna var minst lika goda kålsupare som de andra vita européerna och västerlänningarna vad gäller behandlingen av och synen på de svarta och icke-vita invånarna och att rastänkandet eskalerade under loppet av 1800-talet och blev alltmer extremt ju mer åren gick och 1900-talet började närma sig. Det har länge funnits en svensk myt som säger att svenskarna var ”snällare” mot icke-vita människor över haven när de interagerade med dem i t ex Nya Sverige i dagens Delaware, i Västafrika, i Kina, i Indien, i Mellanöstern, i Afrika eller i Karibien men Fredriks bok tar utan tvivel död på den nationella myten åtminstone för Saint-Barthélemys del. 

https://www.nok.se/titlar/a7/svarta-saint-barthelemy

”Sverige blev en slavnation när den karibiska ön S:t Barthélemy togs i besittning 1785. Slavar och så kallade fria svarta var i majoritet ända till det svenska slaveriet avskaffades 1847. 

Svarta S:t Barthélemy skildrar för första gången denna svarta befolknings hårda levnadsvillkor. Här möter vi bland andra tonårsflickan Marie Catherine och tvätterskan Suzannah, vilka nästan misshandlades till döds av sina ägare. 

Vi träffar den bråkiga svarta adelsdottern Ulrica Montgomery, frisören Jean-Pierre som piskades för att ha försvarat sig mot en vit man, Daly som hoppades vinna friheten med hjälp av magiska dekokter, Sophie som försökte att fly ön i manskläder, pojken Richard som torterades på slavskeppet Stockholm, och många andra. 

Mitt i slaveriets och slavhandelns grymheter ges även glimtar av ett rikt socialt liv och exempel på hur svarta invånare hjälpte varandra trots risken för hårda straff. Utifrån rättegångsprotokoll och slavlagar sätts S:t Barthélemys historia i ett större sammanhang och Sveriges förflutna som kolonialmakt och slavnation konkretiseras och gestaltas genom den svarta befolkningens öden.”

47% av SD:s väljare anser att mänskligheten består av olika raser som har olika medfödda egenskaper, 18% att de olika raserna bör hållas åtskilda och 11% att judarna har ett för stort inflytande i samhället

Årets Vetenskap och Folkbildning-enkätundersökning – VoF-undersökningen 2021 – handlar bl a om hur olika invånargrupper i Sverige förhåller sig till konspirationsteorier av olika slag mot bakgrund av pandemin och den låga vaccinationsgraden inom vissa befolkningsgrupper men också om frågor som går att koppla till den alltmer tilltagande högerradikaliseringen såsom synen på ras/er och på judar. 

Undersökningen visar bl a att SD:s väljare instämmer överlägset mest i påståendet av mänskligheten består av raser som har olika medfödda personlighetsegenskaper (47% av SD-sympatisörerna anser det att jämföra med genomsnittet på 17%), att det är meningsfullt att dela in mänskligheten i raser (20% av SD-sympatisörerna anser det att jämföra med genomsnittet på 6%), att raserna bör hållas åtskilda (18% av SD-sympatisörerna anser det att jämföra med genomsnittet på 4%), att vissa raser är mer värda än andra, att judar har ett för stort inflytande (11% av SD-sympatisörerna anser det att jämföra med genomsnittet på 3%), att det finns en världsomfattande judisk konspiration samt att Förintelsen är en myt. 15% av SD:s väljare anser dessutom att homosexualitet är en defekt (liksom 13% av KD:s väljare) att jämföra med genomsnittet på 5%.

SD:s väljare tror överlag på konspirationsteorier mer än andra (t ex tror 21% att världen styrs av ett litet antal individer som samarbetar i det fördolda jämfört med genomsnittet på 8%) och SD:s väljare tror även mer på att slagruta är ett tillförlitligt sätt att hitta vatten på samt på homeopati och andra praktiker som är kopplade till s k new age. SD:s väljare tror t ex i högre utsträckning än andra på UFO:n, på spöken, på att levande människor kan kontakta döda, på att telepati är möjligt, på reinkarnation samt på astrologi o s v.

Undersökningen visar vidare att invånare med bakgrund utanför Norden och sannolikt fr a utanför Europa också oftare tror på konspirationsteorier än andra såsom vad gäller vem/vilka som egentligen låg bakom 9/11-attentaten och teorier om covid-19-viruset samt om vaccinet/vaccineringen såsom att åtgärderna under pandemin är överdrivna och i själva verket handlar om något annat än hälsoskäl och att vaccinet består av hemliga beståndsdelar med syftet att kontrollera medborgarna. Invånare med bakgrund utanför Norden och sannolikt fr a utanför Europa tror även oftare än andra att änglar och spöken existerar.

I undersökningen går det också att skönja stora köns- och åldersskillnader: 92% av kvinnorna instämmer exempelvis i att det pågår en global uppvärmning och att den är orsakad av människan jämfört med 84% av männen. SD:s och även KD:s väljare är minst benägna i att instämma i att det pågår en global uppvärmning och att den är orsakad av människan. Den yngsta åldersgruppen (16-39 år) tror slutligen i högre utsträckning än andra att insatserna under pandemin är överdrivna och att 9/11-terrorattackerna i själva verket var iscensatta av USA:s egen regering.

En påminnelse om KI-forskarna far och son Anders och Gustaf Retzius betydelse för det europeiska och västerländska rastänkandet

Karolinska Institutets (KI) uppmärksammade beslut att sluta att hylla far och son Anders och Gustaf Retzius på campusområdet i Solna med byster, en permanent (hyllnings)utställning och namn på vägar och salar (vilket fö också har uppmärksammats internationellt) har fått åtskilliga svenska forskare (inklusive en hel del KI-forskare) och många andra i Sverige utanför akademin att ”gå i taket” och en av dem är ledarskribenten Malin Lernfelt som nu skriver följande i Hallandsposten.

Lernfelt och många andra av dem som vredgas storligen över KI:s beslut och varnar för BLM-rörelsen, identitetspolitik, censuriver och kränkthetskultur avslöjar samtidigt en stor okunskap om far och son Retzius fundamentala betydelse för hela det europeiska och västerländska rastänkandet och detta oavsett vad de själva tyckte och tänkte om andra s k raser för deras försvarare framhåller då gärna att de båda både verkade innan den svenska rasbiologins storhetstid under mellankrigstiden och långt innan Nazi-Tyskland och Förintelsen samt att de inte själva sägs ha uttryckt sig nedsättande om andra s k raser och åtminstone inte på ett anmärkningsvärt sätt som stack ut under deras levnad.

I det europeiska och västerländska rastänkandets (idé)historia räknas Anders Retzius som den som slutgiltigt gjorde rastänkandet till en empiriskt grundad vetenskap från att tidigare ha varit en rent spekulativ ”armchair research”-hobby genom att han uppfann den europeiska och västerländska rasforskningens mest centrala kroppsmätningsmått det s k skallindexmåttet.

Anders Retzius föreslagna sätt att mäta en människas huvud på blev sedan normen för hela den västerländska forskarvärlden och standardmåttet för västvärldens alla (ras)forskare. Anders Retzius bidrog också till att utveckla och standardisera sättet att mäta andra delar av kroppen (d v s andra kroppsdelar utöver huvudet) på och sättet att kategorisera hud-, hår- och ögonfärg, d v s hans insatser för att göra rastänkandet till en regelrätt vetenskap enligt 1800-talets sätt att se på vetenskap (d v s kort och gott en empiriskt grundad forskning) var helt enkelt avgörande.


För några år sedan läste jag i en bok att ett sätt att under mellankrigstiden och krigsåren skilja ut de s k blandade eller mixade i de europeiska kolonierna i Öst- och Sydostasien (d v s de som hade en vit biofar och en asiatisk biomor – de s k Eurasians) var att känna rent konkret på deras (bak)huvuden – d v s KI-forskaren Anders Retzius satte t o m spår i den ofta mycket våldsamma vardagen i Stillahavsasien under första halvan av 1900-talet och i alltför många fall avgjorde denna typ av sortering av människor utifrån hur deras huvuden ser ut troligtvis t o m om de skulle få leva eller ej.

Gustaf Retzius var vidare den som både ”bevisade” ”vetenskapligt” och empiriskt för världen att de finsktalande finländarna inte var helt vita utan ”semi-mongoloida” eller s k ”halvasiater” samt att (majoritets)svenskarna var vitast (liksom genetiskt ädlast och ”renast” och estetiskt vackrast) av alla (vita) folk på jorden genom sin studie av närmare 45 000 svenska mäns kroppar som publicerades 1902 och som på sin tid var världens dittills mest empiriskt omfattande kroppsmätnings- och rasforskningsstudie.

Gustaf Retzius gigantiska kroppsmätningsstudie som genomfördes långt innan datorn existerade lade den empiriska och ”vetenskapliga” grunden för idén om existensen av den nordiska grenen av den s k vita rasen, som svenskarna ansågs representera allra mest/bäst, och Retzius själv propagerade för idén om existensen av den s k nordiska rasen och svenskarna som dess främsta företrädare – en idé som kom att avsätta djupa (och blodiga) spår både inom Sveriges gränser (läs: i relation till samerna, romerna, de resande, judarna och tornedalingarna) och ute i världen under stora delar av 1900-talet.

I en bok från 1878 redovisade Gustaf Retzius varifrån de finländska mänskliga kvarlevorna härrörde som han använde som empiriskt underlag i sin studie, som ”bevisade” ”vetenskapligt” att de finsktalande finländarna inte var helt vita, och dagens KI äger fortfarande runt 80 av dessa mänskliga kvarlevor från Finland vilka ännu inte har repatrierats och återbördats till sina gravar som ”tack vare” denne är tömda på sitt innehåll – d v s skeletten saknas eller så är de dekapiterade (d v s huvudena har blivit avhuggna av Retzius och hans hantlangare).

Flera av dem härrörde från finsktalande barn och flertalet av dem hade han själv sett till att komma över med hjälp av synnerligen oetiska insamlingsmetoder (läs: gravplundring) i samband med en forskningsexpedition till Finland och boken varifrån denna tabell är hämtad har KI haft utställd permanent fram tills alldeles nyligen på campusområdet i Solna för att helt enkelt hylla Gustaf Retzius.

Far och son Retzius ”vetenskapliga” insatser för hela det europeiska och västerländska rastänkandet går m a o inte att underskatta – den ene lade grunden för den empiriskt grundade ”vetenskapliga” rasforskningen medan den andre skrev ut de finsktalande finländarna från vitheten och skrev fram svenskarna som vithetens yppersta elit och ”crème de la crème” och de bådas forskningsinsatser fick slutligen enorma (läs: våldsamma, mordiska och blodiga) konsekvenser i den ”verkliga” världen utanför KI som omöjligt går att överblicka och som det knappt går att sätta ord på:

Anders Retzius uppdelning mellan i huvudsak två huvudformtyper bland oss människor kom att gälla världen över och användas i ett otal både möjliga och omöjliga (läs: våldsamma, mordiska och blodiga) sammanhang och idén att de finsktalande inte var helt vita påverkade både relationerna mellan de svensktalande finlandssvenskarna och den finsktalande majoritetsbefolkningen i Finland på ett synnerligen negativt och destruktivt sätt och synen på de finsktalande finländarna världen över medan idén om den s k nordiska rasen och att svenskarna var vitast av alla s k folkslag på jorden som varande den s k nordiska rasens främsta representant likaså kom att få ett enormt genomslag världen över och inte minst och som bekant i vårt södra grannland Tyskland.

https://www.hallandsposten.se/cmlink/att-radera-historien-stoppar-framåtskridandet-1.59070077

”Karolinska Institutet i Stockholm, som bedriver omfattande medicinsk forskning och läkarutbildning, plockar bort namnet Retzius från lärosätets campus (DN 2/11). Anders Retzius (1796–1860) var läkare, vetenskapsman och professor i anatomi samt Karolinska Institutets rektor under 30 år. Hans son Gustaf Retzius (1842–1919) var även han en framstående forskare och bland annat hedersdoktor vid Harvard. Att de återfinns bland de personer som fått namnge laboratorier och föreläsningssalar är därför inte märkligt.

Men på senare tid har det allt oftare lyfts fram att Anders Retzius också var en av dem som började mäta skallar och lade grunden för de rasbiologiska strömningar som präglade Sverige under början av förra seklet. Hans son Gustaf delade faderns intresse för kraniometri och bidrog även han till att Sverige blev ett centrum för rashygieniska frågor. Efter en omfattande och stundtals mycket upprörd intern debatt, som tog fart efter mordet på amerikanen George Floyd och Black Lives Matter-rörelsens omfattande protester, beslutade KI:s rektor Ole Petter Ottersen nyligen att namnet Retzius inte hör hemma på området.

I en intervju i Dagens Nyheter (2/11) motiverar rektorn beslutet med att ”detta handlar om personer som gett uttryck för rasism och nedlåtande beteende gentemot olika folkgrupper inom och utom Sverige”. Att Karolinska Institutet känner behov av att markera mot rasism är självklart lätt att förstå. KI:s verksamhet utgår ifrån alla människors lika värde och det är viktigt att varje individ känner sig respekterad. Samtidigt blir det orimligt och inte minst bisarrt att kräva att vetenskapsmän och andra historiska personer som genom århundradena spelat en avgörande roll på svenska universitet ska stå för samma värdegrund som vi anser vara den korrekta i dag.

Retzius och hans son var, precis som vi är i dag, produkter av sin tid och den människosyn som rådde. Att vi i dag har tillgång till betydligt mer kunskap och har en helt annan inställning till religionsfrihet, sexuell läggning, jämställdhet och människors ursprung betyder inte att vi bör vända varje person som kommit före ryggen. Tvärtom är det endast genom länken till historien vi kan förstå och lära oss mer om oss själv och den värld vi lever i.

Den arbetsgrupp som tillsattes häromåret för att inventera samtliga namn på KI:s campus föreslog att alla personnamn bör raderas från vägar, byggnader, undervisningssalar och laboratorier. Namnen borde enligt gruppen ersättas med intetsägande namn som ”Genvägen”. Så långt går som tur är inte Ole Petter Ottersen. Han nöjer sig med att ta bort namnet Retzius och understryker i DN-intervjun att ”döpa vägar och salar efter tidigare anställda levandegör universitetet och dess historia”.

Precis så är det. Därför måste lärosätenas rektorer orka stå emot intressegruppers alltmer högljudda krav på att radera historien. Den som är mest kränkt har inte alltid rätt. Att låta gruppernas narrativ bli vägledande är både farligt och antiintellektuellt – och leder till att den framåtskridande etiska diskussion som bygger på tidigare generationers erfarenheter riskerar att dö ut.”

Svenska statens koloniala övergrepp mot och rasdiskriminering av samerna ska utredas i form av en sanningskommission

Nu står det klart att svenska statens koloniala övergrepp mot och rasdiskriminering av samerna äntligen ska utredas efter att både Sametinget och enskilda samer har drivit denna fråga och detta krav under många års tid. Tidigare har Svenska kyrkan givit ut en vitbok som behandlar kyrkans ansvar och skuld och denna gång handlar det om en statlig sanningskommission och därmed ansluter sig Sverige till länder som Nya Zeeland och Kanada där liknande sanningskommissioner och upprättelse- och försoningsprocesser har ägt rum och pågår:

”Regeringen har beslutat att inrätta en sanningskommission som ska kartlägga och granska den politik som förts gentemot samerna i ett historiskt perspektiv och dess konsekvenser för det samiska folket.”

https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2021/11/sanningskommission-for-det-samiska-folket/?fbclid=IwAR2eNy169gxU8ADFwZmYQXoiu8fPDVjmx4YIQZ6rPJSkp3Y2C3I4YzWj3SI

”– Det känns mycket bra att vi äntligen kan tillsätta en sanningskommission. Regeringen har ett ansvar att öka kunskapen om de övergrepp, kränkningar och rasism som samer har blivit och blir utsatta för. För att bidra till att ge urfolket samerna upprättelse och främja försoning är det nödvändigt att öka medvetenheten i hela Sverige om de historiska oförrätter som begåtts och de trauman som lever vidare än i dag. Detta kan också bidra till att något liknande inte händer i framtiden, säger kultur- och demokratiminister Amanda Lind.

Kommissionen ska synliggöra och sprida kunskap om samernas erfarenheter och kommissionens slutsatser samt lämna förslag på åtgärder som bidrar till upprättelse och främjar försoning.

– För den fortsatta utvecklingen av samepolitiken – såväl den som särskilt gäller urfolket samerna som minoritetspolitiken i övrigt – krävs en bred gemensam förståelse av de historiska händelser som lett fram till dagens situation, fortsätter Amanda Lind.

Kommissionen ska även bland annat:

  • kartlägga och granska den politik som förts gentemot samerna och relevanta aktörers agerande vid genomförandet av den politiken
  • sprida kunskap om och öka den allmänna förståelsen för samernas historia och hur historiska oförrätter påverkar dagens villkor för samerna samt verka för att denna kunskap förs vidare till kommande generationer
  • lämna förslag på åtgärder som bidrar till upprättelse och främjar försoning och ett livskraftigt samiskt samhälle.

Uppdraget ska slutredovisas senast den 1 december 2025.”

Historikern Håkan Blomqvist påminner om att den europeiska kolonialismen och idén om den vita rasens överlägsenhet också hittade sina ivriga försvarare inom arbetarrörelsen och vänstern under 1900-talets första hälft och så även i Sverige.

Historikern Håkan Blomqvist påminner i det senaste numret av ETC Magasin om att den europeiska kolonialismen och idén om den vita rasens överlägsenhet också hittade sina ivriga försvarare inom arbetarrörelsen och vänstern under 1900-talets första hälft och så även i Sverige.

Håkan påminner också om att det var efter Första världskriget som ett fönster öppnades för ett kort ögonblick vad gällde att kunna ifrågasätta kolonialismen och rastänkandet men som dock gick om intet ganska snart därefter. 

När Nationernas förbund bildades 1920, d v s FN:s föregångare, begärde Japan att förbundets statuter skulle ta upp rasfrågan och att rasernas likaberättigande skulle skrivas in som en av förbundets grundsatser. Första världskrigets segrarmakter i form av den s k Ententen avslog dock med bestämdhet Japans begäran då de ju nästan alla var kolonialmakter på den tiden.

Och på Stockholmskonferensen 1917, när många av Europas socialister möttes i Stockholm för att bl a försöka verka för ett slut på kriget och återuppbygga den internationella arbetarrörelsen besökte även representanter från olika europeiska kolonier Sverige för att delta i konferensen. Bland konferensdeltagarna hittades långväga delegater från bl a Algeriet, Indien, Egypten och Marocko men deras antikoloniala frågor fick inget större gehör. 

Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Carl Lindhagen kommenterade i efterhand (1935) Stockholmskonferensen och de europeiska socialisternas ointresse för de antikoloniala frågorna på följande vis i ett anförande i riksdagen:

”I detta bortseende från rasernas likställighet och även de andra rasernas människovärde ligger också en för freden särdeles farlig europeisk synvilla. Även arbetarpartiernas representanter äro liksom övriga partiers medlemmar i regel ”européer”, och där stanna vi. En ambassad av ombud från samtliga nordafrikanska folk samt åtskilliga asiatiska nationaliteter infann sig i Stockholm hösten 1917 för att uppsöka den Skandinavisk-Holländska socialdemokratiska kommitté, som var församlad i Stockholm för att återuppväcka Internationalen till en protest mot världskriget. Främlingarna ville kräva frigörelse från de europeiska herraväldena. De klappade dock förgäves på den nämnda kommitténs dörr, och ännu mindre skulle det lönat sig, förmodar jag, att vädja till de övriga svenska partiernas högkvarter.”

””Det är enbart komiskt, när blonda och blåögda saknare av fast mark under fötterna stå upp och predika internationell jämlikhet och broderskap för alla raser, högt utvecklade och efterblivna. Om jag nu talar som vit man, så gör jag det med den vita rasens absoluta överlägsenhet, den ras som lett och skall leda till nästa istid.” 

Nej citatet är inte från Ku Klux Klan eller Nordiska motståndsrörelsen. Det var tidningen Social-Demokratens utrikesredaktör, den socialdemokratiske diplomaten Gösta Langenfelt som i partiets tidskrift Tiden 1918 inte skrädde orden mot vänstersocialister som ville avveckla kolonialvälden. 

”Företagsamma folk” som bar den högre kulturen, förklarade Langenfelt, kunde inte invänta de efterblivna raserna och hade rätt att expandera, ”principen om ägandet av kolonier är orubblig och säker”. 

Inom den internationella socialdemokratiska rörelsen hade i början av 1900-talet en ledande strömning utvecklats som förespråkade att ”socialistisk kolonialpolitik” skulle reformera, inte avskaffa, tidens kolonialvälden. ”Socialimperialister”, kallades de av vänstern. 

I kölvattnet av Första världskriget varnade filosofen Oswald Spengler för västerlandets undergång. Enligt den inflytelserika socialdarwinismen och rasvetenskapen var Europa illa ute, rent demografiskt. Dess dugligaste unga män ruttnade bort i massgravarna. Franska kolonialtrupper från Afrika påstods producera ”bastarder” i fältbordeller och genom våldtäkter på tyska kvinnor. ”Den svarta skammen vid Rehn”, blev fältrop både för kvinnorörelser och blivande svenska Furugårdsnazister. 

De besuttnas rädsla för ”massan” som alltsedan franska revolutionen plågat överheten stegrades när världskriget övergick i europeiska folkresningar. Det var ”samhällets bottensats” som ansågs ha flutit upp till ytan och hotade det vita Europas världsdominans från snart sagt alla håll, i öster av bolsjevismens ”judiska fanatiker” i spetsen för den slaviska ”hjordmänniskan”, från söder av ”de lägre rasernas” antikolonialism och underifrån av underklassernas ”blodkaos”. 

Det var i detta första sammanbrott för de europeiska stormakternas världskontroll som rasistiska överideologier knakade i fogarna. Demokrater och humanister i olika politiska och religiösa läger sökte trycka tillbaka det värsta och förespråka olika varianter av ”människors lika värde”. Bolsjeviker och andra revolutionärer stormade mot kapitalistisk rasism och antisemitism för de koloniala folkens frihet och ”rasernas jämlikhet”. Under ett historiskt ögonblick. 

Kunde något nytt växa ur världskrigets ruiner? Säkert, men fascism och nazism hann före och lyckades samla ihop den gamla världens överhetsideal bakom nya stormtrupper. Det krävdes ett nytt världskrig plus 1950-och 60-talets koloniala revolutioner och upproriska medborgarrättskamp för att åter pressa tillbaka rasmaktsidéerna. USA:s seger mot Japan 1945 förklarades ännu gärna med hjälp av rasistisk vithetspropaganda, fram till nederlaget i Vietnam. 

Den så kallade neoimperialismens exploateringar liksom globaliseringens massmigration av lågbetald arbetskraft har emellertid bildat grund för reproduktion av rasistisk praktik och idévärld. Men långt ifrån motståndslöst. 

Om FN:s deklaration om mänskliga rättigheter 1948 i ord vände sig mot allt rasförtryck, och den koloniala frigörelsen etablerade nya realiteter, kom även vetenskapen att efterhand ompröva tidigare rasdogmer. Det är nu länge sedan idéer om den vita rasens överlägsenhet kunde torgföras i till och med socialdemokratiska pressorgan.”

Det går en röd tråd från 1900-talets rasbiologiska stigmatisering av samernas påstått s k ”mongoloida” utseendedrag till vår tids svenska s k ”gulinghumor”

DN:s Björn Wiman skriver idag om den pågående John Bauer-utställningen på Waldemarsudde i Stockholm och påminner om hur det svenska rastänkandet under decennier var i stort sett helt och hållet fokuserat på att stigmatisera samernas påstått s k ”mongoloida” utseendedrag.

Detta var inte minst påtagligt i 1919 års stora rasutställning, som turnerade runt i landet och tros ha besökts och setts av en försvarlig del av dåtidens (majoritets)svenskar, med fotografier som dessa som skulle kontrastera barnen till planetens och mänsklighetens estetiskt mest tilltalande, vackraste, renaste och vitaste folk (d v s de infödda majoritetssvenskarna) med barnen till de svenska samerna. 

Det underliggande (rasliga) budskapet, som alla dåtidens svenskar förstod, var att s k intimrelationer över de s k rasgränserna skulle undvikas till varje pris mellan majoritetssvenskar och svenska samer så att s k rasblandning aldrig skulle uppstå så att det vackraste och ”snyggaste” folket på jorden skulle kunna fortsätta att förbli just det vackraste och ”snyggaste” folket på jorden.

Det officiella, ”vetenskapliga” och statliga föraktet för samernas påstått s k ”mongoloida” utseendedrag som gick ut på att få majoritetssvenskarna att tycka, tänka och känna att människor med s k ”mongoloida” utseendedrag helt enkelt är det fulaste som finns (och därmed förhindra desamma att bli tillsammans med och få barn med de sistnämnda) och fr a själva motsatsen till det vackraste och ”snyggaste” folket på jorden (d v s återigen de infödda majoritetssvenskarna) lärdes inte minst ut i den svenska skolan till årskull efter årskull och fotografier från 1919 års rasutställning och från Rasbiologiska institutet användes i läroböcker och läromedel långt in på 1960-talet.

Det är slutligen antagligen arvet efter denna sida av det specifika svenska rastänkandet som förklarar varför dagens svenskar antagligen ser ned på, skrattar åt och hånar s k ”mongoloida” utseendedrag än idag , d v s det s k svenska folket hjärntvättades helt enkelt i generation efter generation att likt Pavlovs hundar reagera så inför människor med s k ”mongoloida” utseendedrag och på något sätt satte sig denna hjärntvätt. 

Denna koppling mellan dåtidens stigmatisering av samernas påstått s k ”mongoloida” utseendedrag och vår tids svenska s k ”gulinghumor” är naturligtvis minst lika kontroversiell att göra som att koppla samman dåtidens antisemitiska karikatyrer med vår tids karikatyrer av (öst- och sydost)asiater och mig veterligen är jag kanske den enda i landet som gör det vad gäller båda dessa fall.

https://www.dn.se/kultur/bjorn-wiman-hur-rasistiska-ar-sveriges-mest-alskade-troll

”Uppställningen en söndag utanför Prins Eugens Waldemarsudde kunde ha varit en installation över ”svenska kulturtyper”: en grupp med tre bångstyriga småbarn, en kvinna i keps och öronvärmare med en väderbiten man i funktionsplagg, två väninnor i stiliga regnkappor – och så en surt stampande journalist. Samtliga väntande på att släppas in från det råa duggregnet till konstmuseets coronasäkrade värme.

Den riktiga Svenska folktypsutställningen ägde emellertid rum drygt hundra år tidigare, i mars 1919 på Konstakademien i Stockholm. Även här var publiktrycket hårt: ”Särskilt på söndagarna har det varit verklig köbildning vid biljettförsäljningarna och det har varit mycket folk av olika sorter som strömma till”, rapporterade Dagens Nyheter.

Inne på utställningen minglade kändisar med kungligheter, konstnärer och politiker. En rad av Sveriges mest kända kulturprofiler som Anders Zorn, Ellen Key och Verner von Heidenstam hade gett den sitt stöd. Arrangören, läkaren och rasbiologen Herman Lundborg, hymlade inte med syftet: att öka intresset för rasbiologi och stärka svenskarnas medvetenhet om den rena rasens framtid. Sålunda fanns bilder som visade hur de avvikande och för folkstammens framtid skadliga typerna såg ut: finnar, samer, judar och andra.

Utställningen blev en stor succé och gick vidare på turné i landet. Två år senare antog också riksdagen – vilket författaren Maja Hagerman förtjänstfullt påminde om i veckans DN Kultur – den motion som ledde fram till skapandet av Statens institut för rasbiologi.

En av de konstnärer som inte var på plats på utställningen var John Bauer. Han hade året dessförinnan drunknat i en fartygsolycka på Vättern med sin fru Ester Ellqvist och den treårige sonen Putte.

Det är hans verk vi nu köar för att beskåda på Waldemarsudde.Väl inne i hans hemtama sagovärld är det lätt att uppleva parallellerna till vår tid, där trollsvansen kryper fram både i politiken och i populärkulturen. Men också hur renässansljuset i John Bauers måleri letar sig in i mörkret mellan de mäktiga furorna och skapar ett slags svindel. Hur man kan få något som är så litet att framstå som så monumentalt, och ja, förunderligt? Varifrån kom John Bauers inspiration?

I en av essäerna i utställningskatalogen skriver konstvetaren Jeff Werner om relationen mellan människa och troll, men också om sambandet mellan John Bauers bildvärld och rasbiologin.

Rasbiologin? Ja, även John Bauer var naturligtvis ett barn av sin tid. Redan under utbildningen vid Konstakademien fick han och hans kurskamrater lära sig skillnaden mellan olika fysionomier genom att studera kranier av olika raser. Inte minst gällde detta ”lappar”, som var den tidens nedsättande uttryck för samer. I textboken till Svenska folktypsutställningen står att läsa: ”Den lapska rasen kan knappast räknas bland de högre. Den är tvärtom en efterbliven utvecklingsform av människan.” Författaren erkänner visserligen samernas ”omisskänneliga begåvning” inom hemslöjd men varnar för att en ”inblandning” med denna ras ”icke kan tillföra svenska folket någon fysisk styrka” eller några större ”andliga värden”, tvärtom ”åstadkomma en brustenhet, en inre oro och slitning, som kan vålla mycken sorg och olycka.”

Parallellt med detta fanns hos många av tidens intellektuella en starkt exotiserande fascination för den samiska kulturen. Ett av de första uppdrag som John Bauer fick som konstnär var alltså att på plats illustrera ett praktverk om Lappland. Resan tycks ha haft en vitaliserande inverkan på den unga konstnären. I ett brev från 1904 skriver han till fästmön Ester att han stående på ett klippblock ”skrålar ut sina hymner till skönheten, till fjällen, till trollen, till dig.” Han fotograferar och försöker komma samerna inpå livet. ”Lapparna är någonting att måla”, konstaterar han förtjust.

Boken kom ut 1908 med illustrationer som ”Lappar i snöstorm” och ”Hämnd på dödsfienden”, ackompanjerade av texter (inte av Bauer) som föregriper de rasteoretiska resonemangen på Svenska folktypsutställningen av halvannat årtionde senare.

Vid samma tid får Bauer också i uppdrag att illustrera boken ”Lappfolk”, en äventyrsberättelse full av grovt rasistiska stereotyper som varnar för ett ”utrotningskrig” mellan samer och svenskar och där (den samiske) skurken i huvudrollen har samlat på sig oerhörda skatter av silver, koppar och mässing i en grotta. Bauer illustrerar också Gustaf Frödings dikt ”Ett gammalt bergtroll”, ett annat av de verk från tiden som upprättar en dikotomi mellan troll och människa, söder och norr, dal och fjäll.

Nu förstår nog de flesta vart detta är på väg? Just det. John Bauers folkkära troll är modellerade efter en stereotypiserad och rasistisk nidbild av samer. Inte för inte förknippades samer, i såväl Norge som Sverige, med troll vid denna tid; de ordnade ”trollmässor” och slog på ”trolltrumma”. Redan på 1940-talet kunde alltså Bauers biograf Harald Schiller peka på hur konstnärens möte med samerna i Lappland hade påverkat hans sagogestalter till utseende och kostymering: ”Redan den lapska klädedräkten ger honom många uppslag. Från den får han kolten med det breda bältet, den svängda kniven, de virade benkläderna, de toppiga pjäxorna och den spetsiga luvan.” Schiller noterar vidare, med tidstypiskt finess, att trollens ansikten bär likheter med samernas ”breda ansikten med grinande munnar och kisande ögon”, ”toviga hår och tandlösa läppar” samt ”gummornas fryntliga och fula ansikten”.

Vid det här laget – skulle kanske någon säga – känns det påkallat att slå igen Waldemarsudde och stämpla John Bauer som för evigt cancelled i kulturhistorien.

Men Jeff Werner menar i sin essä att det är precis tvärtom. Bauers troll blir inte mindre fascinerande att följa för att man känner till deras bedrövliga idéhistoriska bakgrund, tvärtom. Snarare visar de på det orimliga i vår tids skillnadstänkande och utpekande av andra som avvikande.”

Om de svenska rasforskarnas internationella aktiviteter

Om de svenska rasforskarnas aktiviteter på den internationella scenen, om varför Herman Lundborg forskade om samerna och norrlänningarna och om när Göteborgsläkaren Torsten Sjögren förhandlade med självaste Nazi-Tyskland om att anordna en (ras)vetenskaplig konferens i Wien 1939:
117768515_10157762277670847_1393535049270606017_n.jpg
 
Har i dagarna ägnat mig åt att läsa den tyska sociologen Stefan Kühls bok ”For the betterment of the race. The rise and fall of the international movement for eugenics and racial hygiene” från 2013 som försöker förstå hur den västerländska eugeniska/rashygieniska rörelsen och de västerländska rasforskarna i form av bl a biologer, antropologer, medicinare och genetiker kom att påverka större delen av 1900-talet i samband med att de moderna västerländska nationsbyggandeprojekten ägde rum och fr a vad gällde att formulera en välfärds- och familjepolitik som syftade till att till varje pris få upp fruktsamhetstalen bland den ”mervärdiga” delen av befolkningen samtidigt som den ”mindervärdiga” delen skulle decimeras (och likaså till varje pris).
 
Kühls bok försöker vidare förstå hur den västerländska eugeniska/rashygieniska rörelsen och de västerländska rasforskarna fortsatte att verka även efter Andra världskriget, Förintelsen och avkoloniseringen och hur den/de bl a kom att påverka den befolknings- och familjeplaneringspolitik som FN och Väst lanserade i de gamla kolonierna i den s k Tredje världen under 1950-, 60-, 70- och 80-talen vilken inte minst tog sig uttryck i gigantiska massteriliserings-, abort- och preventivmedelskampanjer.
 
Slutligen har Kühl även försökt att förstå hur delar/en del av den västerländska eugeniska/rashygieniska rörelsen och de västerländska rasforskarna (höger)radikaliserades i samband med de svarta amerikanernas medborgarrättskamp och den nya pro-icke-vita vänsterns framväxt på 1960- och 70-talen och inte minst i relation till den icke-vita invandringen till Väst som följde på avkoloniseringen och därmed landar Kühls bok rakt in i samtiden då han menar att några av dessa forskare har spelat en avgörande roll för att akademiskt-intellektuellt legitimera dagens västerländska högerpopulistiska och högerextrema rörelse.
 
Som svensk är Kühls bok inte minst intressant då svenskarna hela tiden dyker upp som tillhörande något av det radikala lägret av den västerländska eugeniska/rashygieniska rörelsen och vare sig de ingick i den progressiva socialistiska, liberala och feministiska eugeniska/rashygieniska rörelsen (såsom Gunnar Dahlberg, Gunnar Myrdal, Nils von Hofsten, Alva Myrdal eller Elise Ottesen-Jensen) eller i det reaktionära, konservativa och många gånger rasideologiska och antisemitiska lägret av den eugeniska/rashygieniska rörelsen (såsom Herman Lundborg, Herman Nilsson-Ehle, Torsten Sjögren eller Bertil Lundman).
 
Svenskarna verkar överlag ha varit särdeles entusiastiska i att just försöka omsätta de ”vetenskapliga” teorierna, modellerna och hypoteserna om eugenik och rashygien i praktisk politik och handling vilket ju också skedde just i Sverige medan inte minst (syndikalisten) Elise Ottesen-Jensen kom att spela en viktig roll på FN-nivå och därmed på global nivå vad gällde att implementera steriliseringsprogram i en rad olika före detta kolonier i fr a Asien.
 
Den inomakademiska, inomvetenskapliga och idé- och lärdomshistoriska aspekten av den västerländska eugeniska/rashygieniska rörelsen och de västerländska rasforskarna som Kühl särskilt lyfter fram kan väl verka aningen knappologiskt tysk såsom när Kühl redogör för varje enskild vetenskaplig internationell konferens och varje enskild vetenskaplig internationell tidskrift men det är samtidigt i redogörelsen av alla dessa detaljer som just svenskarnas insatser blir så tydliga.
 
Det är vid det här laget välkänt att reformeugenikern Gunnar Dahlberg spelade en avgörande roll för att vrida rastänkandet ur händerna på det konservativa lägret eller att samhällsvetaren Gunnar Myrdal spelade en avgörande roll för att vrida rastänkandet ur händerna på naturvetarna men mindre känt är nog att Herman Lundborgs mångåriga forskning om samerna och överhuvudtaget om invånarna i Norrland faktiskt ingick i en planerad, internationell ”rasvetenskaplig” satsning på att kartlägga och förstå den s k rasblandningens betydelse i form av s k blandrelationer och blandäktenskap över de s k rasgränserna och dessa intimrelationers fysisk-kroppsliga ”produkter” i form av blandade eller mixade personer (medan Lundborg forskade på den s k rasblandningens utbredning och konsekvenser i Norrland ägnade sig nämligen andra västerländska rasforskare åt att studera den s k rasblandningens betydelse i både Nord- och Sydamerika, södra Afrika, Indien och delar av Kina och Oceanien) eller att ett flertal svenska forskare t o m var (internationella) styrelseledamöter i den på sin tid största och viktigaste internationella sammanslutningen för den västerländska eugeniska/rashygieniska rörelsen och de västerländska rasforskarna – d v s International Federation of Eugenic Organizations eller IFEO.
 
Svenskarna var f ö synnerligen närvarande och aktiva även i IFEO:s föregångare International Society for Race Hygiene: När Svenska sällskapet för rashygien 1909 anslöt sig till detta internationella akademiska samfund utgjorde svenskarna under en period hela 46 av totalt 290 fullvärdiga medlemmar.
 
År 1923 hölls även en internationell eugenisk/rashygienisk konferens i Lund året efter att världens första statliga och skattefinansierade rasforskningsinstitut hade invigts i Uppsala och 1930 spelade Lundborg en viktig roll i det internationella arbetet med att standardisera de s k rasvetenskapliga kroppsmåtten som alla världens rasforskare därefter skulle komma att tillämpa i sina studier då svenskarna ansågs ha varit banbrytande i att just genomföra storskaliga kroppsmätningsstudier (år 1926 utkom t ex den enorma publikationen ”The racial character of the Swedish nation” som innehöll extremt detaljerade kroppsmått på kring 100 000 svenskars kroppar) och 1935 var ”naturligtvis” flera svenska rasforskare på plats när den internationella befolkningsforskningskonferensen ägde rum i (nazistiska) Berlin.
 
Under 1930-talet leddes IFEO t o m av en svensk rasforskare, nämligen Torsten Sjögren som är ö/känd för eftervärlden då han under sin levnad skröt med att ha varit den person i landet som hade låtit sterilisera allra flest människor, och precis innan krigsutbrottet 1939 var det tänkt att IFEO under Sjögrens ledning skulle ha anordnat en internationell rasforskningskonferens i (nazistiska) Wien men denna planerade mastodontkonferens – 4:e internationella konferensen för eugenik och rashygien – ställdes då in p g a att kriget bröt ut.
 
Denna konferens verkar f ö ha varit Sjögrens egna internationella projekt: Den 9 januari 1939 tillskrev Sjögren från sitt dåvarande hem i Göteborg den tyska (nazistiska) inrikesministern Wilhelm Frick och föreslog just denna konferensidé och bara fyra veckor senare avhölls ett möte med flera av nazitopparna i Berlin (såsom Frick själv liksom Führerns ställföreträdare Hess och doktor Goebbels m fl) vilka presenterades för Sjögrens idé och ”på stört” välsignade den samt sköt till medel för genomförandet av densamma.
 
Efter kriget och i samband med den s k 68-revolutionen radikaliserades sedan Sjögren ytterligare: Den masssteriliserande Göteborgsläkaren reagerade då starkt på och kraftigt mot de svarta amerikanernas rörelse och avsegregeringen i USA liksom på och mot avkoloniseringen och inte minst på och mot den begynnande icke-vita invandringen till Europa från de före detta kolonierna som många konservativa rasforskare på sikt trodde skulle komma att betyda slutet på den s k nordiska vita rasens existens.
 
På 1960-talet valde Sjögren därför att ansluta sig till den s k rasvetenskapliga tidskriften Mankind Quarterlys vetenskapliga råd där han kvarstannade fram till sin bortgång 1974. Tillsammans med franska Nouvelle École och tyska Neue Anthropologie (som f ö ”Sverigevännen” Jürgen Rieger grundade och drev, som ägde Sveneby herrgård i Töreboda fram till sin död 2009) kom Mankind Quarterly att bli den viktigaste akademiska och intellektuella tidskriften för den s k anti-68-rörelsen och de tankar och idéer som stöttes och blöttes i dessa tre tidskrifter under Kalla krigets sista årtionden kom till slut att anammas och inkorporeras i dagens västerländska högerpopulistiska och högerextrema rörelse.

Reflektioner kring det svenska rastänkandet med anledning av en ny studie som visar att den svenska rasforskningen fortsatte även efter 1945

Historikern Martin Ericssons färska artikel i den akademiska tidskriften Scandinavian Journal of History – ”What happened to ‘race’ in race biology? The Swedish State Institute for Race Biology, 1936−1960” – utgörs av en undersökning av det idag så famösa Statens institut för rasbiologi, som var världens första statliga rasforskningsinstitut när det öppnade 1922 och som inkorporerades i Uppsala universitet 1959, mot bakgrund av den rådande dominerande historieskrivningen att den en gång så världsberömda och banbrytande svenska rasforskningen dog sotdöden i och med att antinazisten Gunnar Dahlberg blev chef för institutet 1935 och om inte då så åtminstone i och med och efter krigsslutet 1945.
SIRB.jpg
 
Ericssons artikel och undersökning bär dock verkligen syn för sägen vad gäller att kunna vederlägga detta dominerande synsätt som gäller för frågor om ras i allmänhet i ett svenskt sammanhang – d v s föreställningen om att det svenska rastänkandet försvann bort fr o m 1930-talets andra hälft och definitivt efter 1945 och den svenska självbild som säger att Sverige därefter kom att bli de koloniserade och icke-vita folkens och de svarta slavättlingarnas, urfolkens och minoriteternas allra största förkämpe och viktigaste allierade i (väst)världen.
Namnlöst2
 
Den oppositionella motberättelse som jag själv är en anhängare av säger i stället att det svenska rastänkandet inte klingade av efter 1945 utan snarare och senare inför, under och efter den s k 68-revolutionen, d v s 1945 var måhända övriga Västs timme noll men inte Sveriges timme noll vad gäller frågor om ras, och det är därför inte förvånande att Ericsson finner att också den svenska rasforskningen fortsatte att bedrivas även efter 1945 sådan den emanerade från Statens institut för rasbiologi.
 
Ericsson nämner bl a att i praktiken samtliga svenska romer (och ned till s k kvartsnivå i vissa fall – d v s både s k ”hel-Z”, ”halv-Z” och ”kvarts-Z” eller s k helromer, halvromer och kvartsromer) utsattes för en i det närmaste komplett kroppsmätningsstudie av rasbiologiskt snitt för att utröna hur de svenska romernas kroppar var beskaffade (SAF/LO ville t ex via regeringen Erlander veta om romerna var s k arbetsföra och därmed krävdes det att romernas armmuskulatur och lårmuskler bl a skulle mätas och undersökas) och varifrån de svenska romerna härstammade rent s k rasligt (d v s från Nordindien/Centralasien) så sent som i början på 1960-talet av forskare som tidigare hade arbetat vid Statens institut för rasbiologi.
Namnlöst.jpg
 
Vidare undersöktes förekomsten av s k rasliga inslag av den s k östbaltiska rasen i Sverige bland den s k nordiska rasen, som de infödda majoritetssvenskarna kategoriserades som (de infödda vita majoritetssvenskarna ansågs helt enkelt vara både s k rasligt renast, s k rasligt vackrast och mest tilltalande och s k rasligt mest genetiskt värdefulla av alla s k folkslag på jorden), så sent som på 50-talet (i praktiken handlade det om att kartlägga var de samiska och finska s k rasliga inslagen var som starkast i landet p g a s k blandäktenskap och sexuella s k intimrelationer över de s k rasgränserna och dess s k konkreta fysisk-kroppsliga s k produkter/resultat i form av s k rasblandade eller s k rasmixade barn).
 
Slutligen väcktes ett förslag så sent som kring 1958 att genomföra ännu en gigantisk kroppsmätningsstudie på de dåvarande invånarna i landet (d v s deras fysisk-kroppsliga utseenden, företräden och s k rasdrag i form av allt ifrån ansiktsform, hudfärg, ögonfärg, nästyp, armlängd, storlek på händer och fötter, könsorganens och bröstvårtornas färg o s v) och så sent som kring 1968 väcktes även ett förslag om att återigen mäta samtliga svenska samers kroppar (båda dessa sista förslag realiserades dock ej).
 
Det faktum att den svenska rasforskningen kunde fortsätta att bedrivas och frodas även efter 1945 handlade om att den var extremt empirisk i Linnés och dennes doktoranders/”apostlars” anda och efterföljd – d v s det handlade i stort sett enbart om att kartlägga människors kroppstyper och utseendedrag i gigantisk skala och inte om att t ex uttala sig om exempelvis s k semitiska eller judiska rassjälar eller s k mongoloida eller s k negroida raskaraktärsdrag.
 
Denna empiriskt inriktade rasforskning gjorde m a o att den svenska akademin och högskole- och forskarvärlden och i förlängningen Sverige och svenskarna kom undan från alla anklagelser om antisemitism och rasism och den resulterade också i att det allmänna svenska rastänkandet kom att bli extremt kropps/utseendefixerat (det är i varje fall min hypotes) – d v s hur var och en av oss råkar se ut till det yttre (d v s den kropp vi råkar ha fötts in i och bebo och det utseende vi råkar uppvisa inför omvärlden inklusive ansiktsdrag, längd/vikt, hud/hår/ögonfärg o s v) har antagligen kommit att betyda mycket mer i Sverige än i de allra flesta andra (väst)länder på jorden vad gäller s k raslig och nationell tillhörighet och därmed går det lite vanvördigt att hävda att den svenska rasforskningen och det svenska rastänkandet i slutänden egentligen ”bara” var/är en slags skönhetstävling som egentligen ”bara” handlade/handlar om att vara s k snyggast och s k sexigast för att uttrycka det riktigt vulgärt.

Om Linné som den moderna globala rastaxonomins skapare

Då jag för bara några dagar sedan föreläste om rastänkandets idéhistoria för genusvetarstudenter vid Karlstads universitet så skulle jag tillägga följande (i punktform för läsbarhetens skull):
 
1, Under 1700-talet ”peak:ade” den transatlantiska slavhandeln vilket sannolikt påverkade att Linné betraktade afrikaner och svarta människor i den s k Nya världen (och både slavar och fria svarta som levde i Nord- och Sydamerika på 1700-talet) som lägst stående bredvid urfolk som samer m fl. Under 1700-talet infördes exempelvis allt fler lagar i de europeiska kolonierna i den s k Nya världen som kodifierade och institutionaliserade att afrikanska slavar och ättlingarna till dessa var de enda som kunde vara slavar medan vita inte längre kunde förslavas därefter (tidigare hade det även funnits vita slavar i den s k Nya världen).
 
 
2, Även om Linné hade konkurrenter under sin tid som föreslog andra raskategorier och/eller andra rastaxonomier (d v s att det just finns ett antal huvudraser på jorden) så var det Linné som avgick med segern och hans uppdelning är den som fortfarande gäller såsom att vi kopplar färgen vit till européerna och till de europeiska bosättarättlingarna över haven eller att vi kopplar vissa specifika karaktärsdrag till de s k gula asiaterna o s v.
 
 
3, Även om Linné inte ens till en början använde termen ras utan termen varietet och även om Linné byggde sin rastaxonomi på den europeiska antikens och medeltidens temperaments/sjukdomslära (även Upplysningstidens mest framträdande namn hade svårt att bryta med både antiken och kristendomen) så står det utom allt tvivel att Linné just placerade afrikaner och svarta lägst (bredvid urfolken), att de karaktärsdrag som Linné fastslog för desamma präglades djupt av slavhandeln och slaveriet samt sist men inte minst att Linnés uppdelning av mänskligheten i 4-5 huvudraser eller raskategorier är de som fortfarande gäller än idag inklusive hur de färgkodades av Linné och även i mångt och mycket hur de karaktärsbeskrevs.
 
 
4, Därmed går det att konstatera och fastslå att Linné är urfadern (d v s ”the founding father”) till och grundaren av det moderna s k vetenskapliga svenska, europeiska och västerländska (och därmed globala) rastänkandet såsom idéhistoriker just omtalar honom som, att Linné spelade en avgörande roll för att ”vetenskapligfiera” negativa och nedsättande föreställningar om afrikaner och svarta (d v s göra dem till kunskap, ”sanning” och ”verklighet”) samt att Linné lever än idag i våra huvuden och styr våra synintryck (d v s hur vi raskodar/rasifierar visuellt) då Linnés rastaxonomi just var den som kom att vinna.
 
 
För övrigt bör det också tilläggas att den som grundlade rastänkandet som en empirisk vetenskap framåt 1800-talets mitt var ännu en svensk – nämligen Anders Retzius som var den som uppfann skallindexmåttet och som såg sig själv som Linnés arvtagare. Likt Linné hyllas även Retzius runtom i landet med statyer, byster, gatunamn, namn på salar och stipendier o s v. Utan Linné hade rastänkandet möjligen aldrig kommit att bli en s k vetenskap men utan Retzius hade rastänkandet inte utvecklats till ett fullfjädrat forskningsfält överhuvudtaget under 1800-talets andra hälft och 1900-talets första hälft med allt vad det kom att innebära för hela planeten och mänskligheten.
 
 
”Hur rasistisk var Carl von Linné? Den frågan debatteras nu när statyer av bland annat slavhandlare välts runt om i världen. Enligt Gunnar Broberg som forskat om Linné, så finns det inget enkelt svar.
 
Under protesterna efter George Floyds död i USA har flera statyer föreställande bland annat tidigare slavägare välts och saboterats i protest. I Storbritannien har aktivister vält en staty av slavhandlaren Edward Colston i Bristol, och även i Sverige höjs nu röster för att statyer borde tas bort. Till exempel har en namnlista startas som kräver att statyer av Carl von Linné plockas ner.
 
Anledningen är att Linnés forskning ”bidrog till att vita européer fick för sig att de var den överlägsna rasen och som användes som grund och förklaring till att avhumanisera svarta och bruna, kolonisera, plundra”, enligt namnlistan.
 
– Det beror på att han klassificerat människan, och hur han skrivit om svarta, säger Gunnar Broberg som är professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet. Broberg har skrivit biografin Mannen som ordnade naturen, om just Linné.
 
Enligt Gunnar Broberg använder Carl von Linné inte begreppet raser, men han trodde på olika människorarter. Han rangordnade dem, och satte de afrikanska folken lägst i hierarkin.
 
Rasbiologi som begrepp fanns inte på Linnés tid, men hans forskning fick stor inverkan genom att han klassificerade allt liv, även om han själv inte utförde skallstudier eller liknande.
 
– Han utgår från klassisk antik temperamentslära, fångad av uttalanden som samtiden gör av variationer hos människan. Han uttrycker sin tids fördomar, från bibeln och framåt, där de svarta är förbannade utav syndafallet.
 
Men kan man säga att han var rasist?
 
– Möjligen, men han ägnade inte frågan om afrikanska folk någon särskild uppmärksamhet. Vissa av hans elever som reste mycket var tydliga slaveriförespråkare, det var inte Linné.”