Kategori: jämlikhetsdata

Om British Journal of Social Psychologys temanummer om ras och rasism 

Nu har British Journal of Social Psychologys temanummer om ras och rasism publicerats (i förväg). Numret innehåller följande artiklar varav Peter Wikström och jag ligger bakom den artikel som handlar om Sverige och om den svenska debatten om jämlikhetsdata och närmare bestämt om det svenska färgblinda antirasistiska fördömandet av jämlikhetsdata som varande en påstått rasistisk idé:

Shrikant, N., & Sambaraju, R. (2021) ”‘A police officer shot a Black man’: Racial Categorization, Racism, and Mundane Culpability in News Reports of Police Shootings of Black People in the United States of America”

West, K., Greenland, K.,& Laar, C. (2021). “Implicit racism, colour-blindness, and narrow definitions of discrimination: Why some White people prefer ‘All Lives Matter’ to ‘Black Lives Matter’”

Wikström, P., & Hübinette, T. (2021). ”Constructing equality data as immoral race politics: A case study of liberal, colourblind, and antiracialist opposition to equality data in Sweden”

Xie, Y., Kirkwood, S., Laurier, E., & Widdicombe, S. (2021). “Racism and misrecognition”

Ännu ett exempel på vad jämlikhetsdata syftar till och kan innebära rent konkret

Igår fyllde jag återigen i en enkätundersökning som ännu ett amerikansk universitetsförlag (d v s ett s k University Press) uppmanade mig att fylla i, i egenskap av att någon gång under de senaste åren ha publicerat en text i någon av förlagets tidskrifter eller i någon av förlagets böcker (d v s i form av en monografi eller i en antologi som förlaget har publicerat).


I kölvattnet efter ”BLM-året” 2020 har ett mycket stort antal av USA:s (liksom Storbritanniens och den övriga engelsktalande världens) olika högskolor och (deras) akademiska förlag valt att systematiskt försöka kartlägga den förmodade vita (super)dominansen bland forskarna (för så är det högst sannolikt i den engelsktalande världen liksom i västvärlden i övrigt inklusive i Sverige) med hjälp av enkätundersökningar som utgår från jämlikhetsdataprincipen.


Detta är då den tredje engelskspråkiga enkätundersökningen som just jag fyller i på kort tid och jag är övertygad om att ett stort antal svenska forskare (en hel del svenska forskare publicerar sig ju numera i engelskspråkiga tidskrifter och på engelskspråkiga förlag) har erhållit samma eller liknande enkätundersökningar efter ”BLM-året” 2020 som har syftat till att försöka kartlägga andelen icke-vita forskare bland förlagets (och dess tidskrifters och böckers) författare.


Denna typ av enkätundersökningar anses då vara något av det yppersta beviset på att den engelsktalande världen är både ”genomrasistisk” och ”identitetspolitisk” och fullständigt ”rasfixerad” MEN i ett medföljande mejl från universitetsförlaget ifråga står det då uttryckligen att denna enkätundersökning är helt och hållet 1, frivillig 2, anonym 3, baserad på självidentifiering (d v s jag hade t ex utan några som helst problem, och utan några som helst påföljder, kunnat ange att jag är vit eller något annat).


Vidare anges det explicit att denna enkätundersökning ENBART har som syfte att försöka kartlägga mångfalden och representationen helt och hållet av jämlikhetsskäl. Och naturligtvis frågas det också om bl a ålder, könsuttryck, sexuell läggning och funktionsvariation mm.


Svårare än så här är m a o inte jämlikhetsdata trots alla antirasistiska svenskars fruktan för, vrede inför och t o m hat mot jämlikhetsdata och att som jag svara och fylla i att jag både råkar se ut som en (sydost- och öst)asiat när någon som inte känner mig ser mig ”på stan” och i det offentliga rummet så fort jag lämnar mitt hem och stiger utanför dörren samtidigt som att jag beter mig som en (vit majoritets)svensk verkar inte vara något problem alls – åtminstone inte i denna amerikanska enkätundersökning.

Ny studie om den svenska debatten om jämlikhetsdata i British Journal of Social Psychology

Ny studie om den svenska debatten om jämlikhetsdata i British Journal of Social Psychology. Artikeln undersöker den debatt om jämlikhetsdata och ras som ägde rum i Sverige på Twitter och i media i mars 2019 och som utvecklade sig till ett drev mot riksdagsledamoten Leila Ali Elmi (mp).

Artikeln ingår i det av Vetenskapsrådet finansierade forskningsprojektet ”Det svenska r-ordet: Användningar av och förhandlingar om termerna ras och rasism i samtida svensk internet- och sociala medier-baserad kommunikation”, som Peter Wikström och jag genomför tillsammans vid Karlstads universitet.

I studien kommer vi fram till att den svenska färgblinda anti-ras-attityden, som säger att det är fel att tala om ras omöjliggör ett samtal om jämlikhetsdata just i Sverige och därigenom också alla försök att mäta den svenska rasojämlikheten med hjälp av jämlikhetsdata.

Inga artiklar i pressen (ledarstick, debattinlägg o s v) och ett mycket litet antal Twitter-inlägg (s k tweets) var för jämlikhetsdata i den jämlikhetsdatadebatt som utspelade sig i mars månad 2019 medan den absoluta majoriteten omvänt var emot jämlikhetsdata, fördömde jämlikhetsdata och jämförde jämlikhetsdata med den tyska nationalsocialismen och Förintelsen, med Jim Crow-systemet i den amerikanska Södern, med den svenska rasbiologin, med apartheidregimen i södra Afrika och sist men inte minst med ren och skär rasism.

https://bpspsychub.onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/bjso.12495?af=R

”Equality data as immoral race politics: A case study of liberal, colour-blind, and antiracialist opposition to equality data in Sweden

This study concerns discursive mobilisations of race and racism in the Swedish debate on equality data, in the case of a controversial statement made by a Swedish Green Party MP. In March 2019, female Muslim MP Leila Ali Elmi argued publicly for introducing equality data in Sweden, in opposition to prevailing colour-blind and antiracialist norms. Her statement was controversially formulated in terms of ‘registering’ people ‘by race’, leading to forceful criticism in the mainstream press and on social media, particularly on Twitter. In a material representing this criticism, we analyse discourse participants’ argumentative strategies, focusing on mobilisations of race and racism as acts of subject positioning, performative of a moral identity. Participants positioned themselves as morally righteous, liberal antiracists by virtue of their own antiracialism (Goldberg, 2009, The threat of race. Wiley-Blackwell, Hoboken, NJ) and colour-blindness (Bonilla-Silva, 2010, Racism without racists. Rowman & Littlefield, Lanham, MA), while constructing equality data as a racist practice, and as a threat to a liberal order. They also constructed advocates of equality data, and specifically Ali Elmi herself, as being irrational race ideologues, to be morally condemned for espousing a return to racial thinking comparable to that of German Nazism or scientific racism. The findings point to the exceptional status and character of what we call a colour-blind antiracialism in Sweden, and further show how far ‘liberal arguments for illiberal ends’ can go in reinforcing a moral status quo and counteracting antiracist reform.”

Om att svara på frågor om ras i en amerikansk enkätundersökning

Svårare än så här är det inte att svara på frågor om ras i en undersökning: Svarade nyss på en enkät som University of Michigan Press har sänt ut till alla dem/oss som på något sätt har publicerat en text någon gång hos förlaget under senare år.

Eftersom förlaget är väl medvetet om att många icke-engelsktalande forskare som har publicerat sig hos förlaget inte vet någonting om vad jämlikhetsdata är har förlaget beskrivit vad jämlikhetsdata är på följande kortfattade och pedagogiska sätt för t ex alla svenska forskare som ju inte är vana alls vid att få frågor om ras.

Bakom länken står det f ö bl a att läsa att ”We seek to increase the participation of Black, indigenous, and people of color (BIPOC) in our publishing as authors, domain experts, and selectors.” och vilket går att tolka som att förlaget är väl medvetet om att de allra flesta av dess författare antagligen är vita amerikaner eller vita västerlänningar i övrigt och det är mycket troligt att denna enkätundersökning är ett direkt resultat av 2020 års BLM-rörelse:


“This survey is intended to provide the University of Michigan Press with a baseline understanding of how diverse and inclusive we are in our publishing practices. 

This is the first time we have started to collect this data as part of the Association of University Presses (AUP) Demographic Survey Pilot program. By developing our demographic data gathering process, we aim to have a way to measure the extent to which we are achieving equitable and inclusive publishing practices over time. This helps us to achieve the ambitions set out in the Press’s Equity, Justice, and Inclusion statement www.press.umich.edu/about#equity, as approved by our faculty Executive Committee. 

Your participation is completely voluntary, and your survey responses and any results derived from them are completely anonymous. The data collected will only be used within the Press for establishing a benchmark and will not be shared beyond the Press.”

Sedan har alla antirasistiska svenskar som är emot rasbegreppet och oftast t o m ordet ras i sig naturligtvis all rätt att anse att amerikanerna är fullständigt genomrasistiska liksom rasfixerade essentialister och biologister som frågar om ras bredvid en andra variabler (såsom kön, funktionsvariation, sexuell läggning, akademisk titel mm) i enkäter som dessa och det är också helt okej att inte svara alls på frågan om ras eller skriva något i protest för att ”j-vlas med de j-kla jänkarj-vlarna” såsom exempelvis ”hudfärg: grön”, ”marsian”, ”marsvin” eller ”människa” vilket många svenskar också gör som bor i USA tillfälligtvis när de reagerar både starkt och argt på frågor som dessa.

Än en gång om jämlikhetsdatafrågans långsamma genombrott

Det har onekligen hänt rejält mycket vad gäller jämlikhetsdatafrågan i Sverige i skuggan av pandemin och i kölvattnet av BLM-rörelsen och för min del är detta enbart positivt.

Hösten 2020 efter ”BLM-sommaren” deklarerade Löfvens antirasistiska och feministiska rödgröna regering att regeringen kommer att allokera ännu mer medel och resurser för att bekämpa afrofobin i Sverige och särskilt vad gäller att bekämpa diskriminering på grund av hudfärg på den svenska arbetsmarknaden. Regeringen gav i samband med detta uttalande i uppdrag åt landets länsstyrelser att efter modell från det EU-finansierade projektet Vidga normen vid Länsstyrelsen i Stockholms län (och under ledning av samma länsstyrelse) utveckla arbetet för att bekämpa rasism på arbetsmarknaden med hänvisning till regeringen Löfvens nationella handlingsplan mot strukturell rasism.

Nu har, som ett led i detta arbete på nationell nivå, en enkätundersökning nyligen sjösatts som handlar om just diskriminering på arbetsmarknaden och som genomförs i samarbete med Lunds universitet där bl a följande svarsalternativ hittas (OBS: naturligtvis frågas det också om bl a könsidentitet mm som brukligt är i svenska enkäter men det är då ytterst ovanligt att fråga om detta).

https://lundpsychology.eu.qualtrics.com/jfe/form/SV_eCzTL0cgdvxyyto?utm_source=Myndigheten%20för%20arbetsmiljökunskap&utm_campaign=94ea7e6b76-EMAIL_CAMPAIGN_2020_12_07_12_10_COPY_01&utm_medium=email&utm_term=0_e137a7e163-94ea7e6b76-159794607&fbclid=IwAR2JyZYvxf0acEPX9UKX8HXkRS5j1YRQZL3U6MybopHo4KWDRaZ_IM1HRho

Ett fortsatt genombrott för jämlikhetsdatafrågan under pandemin

Föreläste igår för Sida om behovet av jämlikhetsdata och hoppas nu att Sida, som är en stor svensk myndighet, snart kan komma att bli den första statliga myndigheten som börjar fråga om samtliga diskrimineringsgrunder (och inte bara om kön och ålder) i sina regelbundet återkommande medarbetarenkäter (såsom även om sexuell läggning, etnisk tillhörighet, hudfärg och funktionsvariation).


Sida har via registerdata fått fram att 20% av myndighetens cirka 800 anställda numera har utländsk bakgrund av något slag men mycket tyder på att de s k synliga minoritetsinvånarna som har utomeuropeisk bakgrund är rejält underrepresenterade bland personalen.


Även bland SVT:s över 2000 anställda har idag exempelvis 20% utländsk bakgrund på något sätt men just de som specifikt har utomeuropeisk bakgrund uppgår bara till några få procentenheter.


Under och i skuggan av pandemin har ett genombrott ägt rum i all tysthet (p g a pandemin) sedan den senaste galna svenska jämlikhetsdatadebatten ägde rum 2019 som återigen urartade i ett färgblint antirasistiskt larm om att FN och EU vill tvinga Sverige att införa ett statligt ”rasregister” som i värsta fall kan användas för att skada och på sikt kanske t o m oskadliggöra invånarna med utomeuropeisk bakgrund och andra minoriteter.


Fackförbundet DIK blev exempelvis nyligen den första stora svenska organisationen som frågar sina över 20 000 medlemmar om samtliga diskrimineringsgrunder och bl a kan DIK numera säga, tack vare jämlikhetsdatametoden, att endast runt 2-3% av landets kommunikatörer och akademiker som arbetar inom kultursektorn har någon slags utomeuropeisk bakgrund.


Umeå kommuns fullmäktige röstade även nyligen igenom att kommunen ska börja fråga om de olika diskrimineringsgrunderna i sina kommande medborgarenkäter och vad gäller näringslivet har bl a Bonniers och H&M, två svenska koncerner och företag med ett mycket stort antal anställda, börjat arbeta med jämlikhetsdatafrågan under pandemin.


Min presentation på Sida inleddes f ö passande nog med att en representant från EU-kommissionen inledde med att berätta om att EU alldeles nyligen publicerade en rapport om situationen för jämlikhetsdatafrågan inom EU som innefattar en systematisk översikt över vilka medlemsstater som tillämpar jämlikhetsdata.


EU-kommissionens representant påminde också om att EU-parlamentet röstade igenom ett antirasistiskt program för EU under ”BLM-sommaren” 2020 som inte minst innefattar ett starkt krav på medlemsstaterna att introducera och praktisera jämlikhetsdata. Hittills har Sverige, tillsammans med Frankrike och Tyskland, dock tyvärr vägrat att göra detta och tyvärr är de allra allra flesta av de svenska antirasisterna inklusive landets antirasistiska forskare emot jämlikhetsdata då de felaktigt tror att EU liksom FN vill tvinga Sverige att införa ett statligt ”rasregister”.

Forskarna Lin Lerpold och Sayaka Osanami Törngren kritiserar idag på DN Debatt den svenska färgblinda antirasismen och efterlyser införandet och praktiserandet av jämlikhetsdata

Forskarna Lin Lerpold och Sayaka Osanami Törngren kritiserar idag på DN Debatt den svenska, hegemoniska, färgblinda antirasismen som gör att vi saknar data om den i Sverige skenande rasliga ojämlikheten och efterlyser införandet och praktiserandet av jämlikhetsdata:

”Svensk färgblindhet leder till farliga stereotyper, ökad polarisering och hindrar integration i Sverige. Utan jämlikhetsdata kan vi inte utforma evidensbaserad policy och vidta åtgärder som gynnar integrationen bortom den förenklade polariseringen som driver kulturkrig och identitetspolitik i Sverige, skriver forskarna Lin Lerpold och Sayaka Osanami Törngren.

Som priviligierade, högutbildade invandrade kvinnor med asiatiskt påbrå får vi ofta ett nedsättande ropat ”tjing tjong” efter oss och då inte sällan av andra icke-vita invandrare, skriver artikelförfattarna.”

https://www.dn.se/debatt/brist-pa-data-om-hudfarg-och-etnicitet-hindrar-integration

”När Black lives matter-rörelsen pågick som mest intensivt erkände regeringen både strukturell och vardagsrasism i Sverige och utlovade handling. Men vad som saknades i debatten är hur vi som individer alla är en del av strukturerna och reproducerar olika former av förtryck, samt bär ansvar för att vidhålla eller bryta maktförhållanden i dessa strukturer. I den politiska debatten tar frågan om integration oftast formen ”vi och dom”.

Men för att integration ska lyckas måste vi lyfta blicken från dikotomin och förstå också relationerna mellan och inom olika grupper. För detta behöver vi så kallad jämlikhetsdata som innefattar en rad olika dimensioner av social tillhörighet och identifikation. Det gäller uppgifter, självrapporterade data, av ett slag som i dag inte samlas in på samhällsnivå i Sverige: religion, hudfärg och etnicitet.

I de flesta länder görs det redan och i Storbritannien startar i dessa dagar en ny folkräkning som samlar just uppgifter om nationell identitet, etnisk tillhörighet och religion. Att dela upp och samla statistik om människor i känsliga kategorier kan förstås som en motsats till den svenska ideologiska ”färgblindhet” som rått sedan andra världskriget. Samtidigt är det just denna färgblindhet som hindrar oss från att förstå komplexiteten och lyckas med integration.

Vår egen något naiva färgblindhet kom till efter andra världskriget. Den har också en historisk förankring som motsats till det skamliga svenska stödet för rasbiologin, från mitten av 1800-talet fram till Förintelsen. I ljuset av andra världskrigets fasor och av rädsla för att människor ska bli negativt kategoriserade, och på den grunden diskriminerade, vågar vi inte samla data av det här slaget i Sverige.

Som DN:s ledarsida nyligen noterade kan den typen av data medföra risker för missbruk i rasistiska och populistiska syften. Samtidigt måste vi kunna identifiera ursprunget till antisemitism och andra rasistiska påhopp på ett korrekt sätt. För självklart kan kategorier användas av mörka krafter. Men som i fallet med de tre aporna, om vi inte ser, inte hör och inte säger något, kan inte heller vi veta eller agera.

Begreppet intersektionalitet myntades av den amerikanska forskaren Kimberlé Crenshaw och förordar ansträngning för att förstå att en form av förtryck påverkar andra former av förtryck. Vi behöver förstå relationer mellan olika sociala grupper, och inte bara i termer av dikotomier som vit/icke-vit eller majoritet/minoritet. En kan inte vara aktiv i BLM-rörelsen och samtidigt blunda för antisemitism, sexism eller orientalism.

Vill vi nå jämställdhet kräver det att vi undersöker hur kvinnor av olika social identifikation eller etniska tillhörigheter upplever jämlikhet. Som privilegierade, högutbildade invandrade kvinnor med asiatiskt påbrå får vi ofta ett nedsättande ”tjing tjong” ropat efter oss och då inte sällan av andra icke-vita invandrare. Nu bevittnar vi ökat antiasiatiskt våld runt om i världen. I Sverige är vi på inget sätt förskonade.

I dag vet vi också att vissa grupper utrikesfödda, liksom vissa grupper med invandrarbakgrund, har drabbats hårdast av covid-19 och arbetslöshet till följd av pandemin. Men det gäller inte alla utrikesfödda eller alla med invandrarbakgrund. I Sverige får SCB samla data på ursprungsland. Men hur upplever afro-amerikaner eller muslimska britter det när de invandrat till Sverige? Utan jämlikhetsdata och en intersektionell analys har vi inte möjlighet att förstå exakt hur och vem som drabbas av socioekonomisk utsatthet och diskriminering eller förstå hur olika individer och grupper förhåller sig till strukturen i samhället.

Bakom alla olösta konflikter, som mellan asiater och svarta i USA, eller mellan kristna, judar och muslimer runt om i världen, finns det en lång historia – av kolonialism, förtryck och strukturer av ekonomisk och social maktkamp – som spelar roll. Vi måste förstå att en form av förtryck påverkar andra former av förtryck. Vi har i modern tid blivit vana och bekväma i den ekonomisk-politiska diskursen att förstå klassperspektiv eller att ta in klass och kön genom intersektionella aspekter i jämställhetspolitiken.

Enligt OECD och FN är Sverige i dag ett av världens främsta när det gäller att ha åstadkommit relativt låga inkomstklyftor och ökad jämställhet mellan könen. Det har kunnat uppnås därför att vi samlar in och använder data till evidensbaserad policy, alltså politiska beslut baserad på empiriska underlag, som grund för den välfärdspolitik som förts genom åren. Samtidigt återkommer samma organisationer med kritik av Sverige just när det gäller mänskliga rättigheter och diskriminering.

För att kunna utnyttja möjligheten till intersektionell analys för att på så vis uppnå en mer lyckad ekonomisk och social integration behöver vi göra samma resa med insamlingen av mer känsliga data. Olika länder använder jämlikhetsdata till att nå rättvisa och välfärd i samhället i form av mycket omdiskuterad kvotering men också för att motverka segregering, motarbeta kriminalitet och undanröja diskriminering i dess olika former.

Ledande internationella och svenska forskare inom integration och diskriminering samt människorättighetsorganisationer har i längre tid överlag varit överens. Data som samlas in i syfte att belysa diskriminering måste följa samhällsutvecklingen, vara anonym och självkategoriserad. Det ska heller inte gå att identifiera människor på individnivå.

Det krävs jämlikhetsdata på samhällsnivå och en vilja att ta itu med färgblindheten. Utan detta kommer det inte att vara möjligt att utforma evidensbaserad policy och åtgärder som gynnar integrationen bortom den förenklade polariseringen som driver kulturkrig och identitetspolitik i Sverige.

Lin Lerpold, docent, forskare inom integration vid Handelshögskolan i Stockholm, Center for sustainability research

Sayaka Osanami Törngren, docent, forskare inom migration och etniska relationer vid Malmö universitet, Malmö institute for studies of migration, diversity and welfare

Fakta jämlikhetsdata (http://www.tobiashubinette.se/jamlikhetsdata_4.pdf):

Jämlikhetsdata, eller ”equality statistics” på engelska, är demografisk statistik om exempelvis individers hudfärg, etnisk tillhörighet, religion, funktionsnedsättning och sexuell läggning. Det är en metod för att ta fram underlag för evidensbaserad policy för jämlikhet och stöds av bland andra FN, Unesco och EU-kommissionen. Metoden används i de flesta länder huvudsakligen genom folkräkningar. Kategorierna är då anpassade utifrån demografisk sammansättning och mot bakgrund av samhälleliga kontexter. Viktigt är att jämlikhetsdata är anonym, självkategoriserad och att enskilda inte går att identifieras på individnivå.”

Är ett genombrott faktiskt på gång för jämlikhetsdatafrågan utöver det genombrott som nu sker i både adoptionsfrågan och i frågan om rasism mot asiater liksom möjligen vad gäller svensk kritisk rasforskning?

I Sverige brukar det heta att det kan ta mycket långt tid att få till en förändring i en viss fråga och den som är tidigast ute i en viss fråga blir oftast motarbetad och ibland t o m ”nedsablad” och ofta hårt marginaliserad och stigmatiserad men när förändringen väl sker så går det ibland fort just i Sverige och detta sägs då handla om den historiska svenska konsensus – och homogenitetskulturen.

I alla fall vad gäller ”mina” frågor som jag har ägnat mig åt i åratal och ibland t o m sedan 90-talet har 2020-talet sannerligen gått i genombrottets tecken.

För det första verkar det som att ett genombrott håller på att inträffa vad gäller frågan om jämlikhetsdata och statistik om minoriteter. I början av året fick jag fackförbundet DIK att börja praktisera jämlikhetsdata, just nu bearbetar jag myndigheten Sida att göra detsamma och igår på Internationella kvinnodagen gick Allbrights Amanda Lundeteg ut i media och deklarerade att Allbright nu ska försöka få det svenska näringslivet och industrin att också göra det. 

När Märta Stenevi tillträdde som nytt språkrör för MP i början av året deklarerade även hon att hon är för jämlikhetsdata vilket jag tolkar som att MP numera är det officiellt och inte bara den miljöpartistiska riksdagsledamoten Leila Ali Elmi, som länge stod ensam i partiet vad gäller att förespråka jämlikhetsdata. Jag intervjuades f ö också av Bulletins Ivar Arpi i början av året, som även han uttalade sig rätt så positivt om jämlikhetsdata.

Vidare antog Umeå kommun nyligen ett beslut som säger att kommunen ska börja pröva jämlikhetsdata efter att Västerbottens-Kuriren rapporterade om att endast 2% av de 500 kommunala cheferna i Norrlands största kommun har någon form av utomnordisk bakgrund. Tidigare har jag lyckats få både Malmö och Stockholms kommuner att börja arbeta med jämlikhetsdata liksom Botkyrka kommun och jag har vid flera tillfällen försökt att bearbeta Göteborg att även göra det och nu sällar sig Umeå därmed till denna skara av svenska kommuner.

Vad gäller adoptionsfrågan så har den som bekant exploderat på sistone och frågan om illegala och korrupta utlandsadoptioner liksom ett postkolonialt feministiskt perspektiv på internationell adoption har jag då drivit sedan 90-talet liksom frågan om de utlandsadopterades utsatta situation i Sverige och i västvärlden i övrigt.

Under pandemin har också frågan om rasism mot (nordost/sydost)asiater (tyvärr) aktualiserats mer än någonsin tidigare i både Sverige och i Väst i allmänhet och för första gången i svensk historia har ett flertal svenska asiater trätt fram i media och i offentligheten och vittnat om rasism mot asiater. 

Den 4 mars förra veckan anordnades vidare det största arrangemanget hittills i Sverige om rasism mot asiater – ett digitalt arrangemang på Clubhouse som samlade hela 350 deltagare varav ett stort antal var just svenska asiater. Även denna fråga har jag då både forskat om och varit engagerad i sedan 90-talet och under många år som rätt så ensam att göra det och det som gläder mig är fr a att en ung generation av både asiatiska s k ”andrageneration:are”, blandade eller mixade asiater och adopterade asiater numera är aktiva i frågan.

På senare år har jag också märkt av en helt annan attityd till mina kunskaper om den svenska extremhögern. När jag 2002 gav ut boken ”Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympatisörer 1931–45” som listade 30 000 svenskar som en gång hade varit medlemmar i en högerextrem organisation hette det från historiker- och forskarhåll liksom från medie- och journalisthåll att jag var oseriös och bara ville skvallra om och hänga ut några av landets bästa hjärnor och finaste familjer men på sistone har allt fler begagnat sig av min hjälp och mina kunskaper om den svenska extremhöger, som jag med mycket stor säkerhet kan säga att de aldrig hade nedlåtit sig att kontakta mig 2002.

Slutligen har den svenska forskningen om ras i ett specifikt svenskt sammanhang som inte enbart handlar om extremhögern eller om rasism i USA, Frankrike eller Storbritannien verkligen kommit igång på allvar nu och på ett sätt som åtminstone jag vågar påstå inte har inträffat tidigare. 

Svenska forskare skydde under åratal allt som hade med ras att göra som pesten men den tiden när utländska forskare som forskade om ras i ett specifikt svenskt sammanhang nästan var fler än antalet svenska forskare som gjorde det och när utländska forskare bara fick träff på ett 15-tal tidskriftsartiklar på engelska i engelskspråkiga akademiska tidskrifter när de sökte efter artiklar som handlade om ras i ett specifikt svenskt sammanhang är förhoppningsvis nu äntligen förbi. 

När jag grundade och drev Sveriges första nationella forskarnätverk för svenska kritiska ras- och vithetsstudier på 2010-talet och inom nätverket gav ut tre antologier med akademiska texter om ras i ett specifikt svenskt sammanhang var den övervägande delen av medlemmarna antingen Master-studenter, doktorander eller nydisputerade juniorforskare men just nu känns det som att det verkligen börjar hända saker vad gäller svensk forskning om ras i ett specifikt svenskt sammanhang även om motståndet mot rasbegreppet fortfarande är tämligen kompakt inom den svenska högskole- och forskarvärlden. I höstas gav också Centrum för genusforsknings vid Karlstads universitet Sveriges första högskolekurs i kritisk rasteori.


Slutligen fortsätter Catrin Lundströms och min bok ”Vit melankoli. En analys av en nation i kris” som kom ut i höstas att sälja bra och den ligger fortfarande etta, två eller trea på försäljningslistorna på Bokus och Adlibris vad gäller Makadams 320-talet utgivna böcker som finns till försäljning där.

Så kanske är det ändå så att trägen vinner, som det heter, och även mot den svenska konsensus – och homogenitetskulturen även om det ibland kan ta flera decennier att få till ett genombrott och en förändring.

Allbright börjar förespråka jämlikhetsdata

Under många år har jag verkat som någon slags ”fanatisk” ”enmanskorståg”-”missionär” för jämlikhetsdata i Sverige (OBS – jämlikhetsdata är då INTE rasregister/rasregistrering) och både inom och utanför akademin liksom både inom offentlig och privat sektor. Tidigare i år lyckades jag f ö få fackförbundet DIK att börja praktisera jämlikhetsdata och det hör då till saken att jag är Sveriges enda forskare som både driver frågan om behovet av att införa och praktisera jämlikhetsdata och frågan om att mäta ras och operationalisera rasbegreppet då Sveriges antirasistiska forskare och antirasister i stort är emot både jämlikhetsdata och glosan ras.

En av dem som jag har varit i kontakt med angående just jämlikhetsdata är Amanda Lundeteg på Allbright och idag på självaste Internationella kvinnodagen börjar Allbright att officiellt förespråka jämlikhetsdata samtidigt som Allbright presenterar siffror rörande utländsk och utomnordisk bakgrund – idag har exempelvis endast 7% av samtliga ledamöter i de svenska börsbolagens ledningsgrupper någon form av bakgrund utanför Norden.

Tyvärr är fortfarande nästan hela Sveriges forskarvärld, och fr a de antirasistiska forskarna, emot jämlikhetsdata liksom i stort sett alla svenska medier, och fr a de antirasistiska journalisterna, ledarskribenterna och kulturkritikerna, så att Allbright nu väljer att börja förespråka jämlikhetsdata är för mig och mitt mångåriga ”enmanskorståg”-arbete för att ”fanatiskt” ”missionera” för jämlikhetsdata i Sverige inget annat än en stor seger!


Är det något Allbright och dess VD Amanda Lundeteg nämligen har lärt det svenska näringslivet, företagsvärlden och industrin så är det att statistik om kön betyder allt och nu kommer Allbright m a o också att förespråka statistik om ras och etnicitet.

https://www.allbright.se/br-2021

”Allbright fyller 10 år och vi ger oss in i debatten om jämlikhetsdata. Senaste årtiondet har varit omskakande viktigt för kvinnor och minoriteter. Kvinnorna i börsens ledningsgrupper ökar i dubbel takt och fyra gånger fler bolag är jämställda nu, än för tio år sedan. Rörelser som metoo och Black Lives Matter har höjt kunskapsnivån om sexism och rasism i arbetslivet. Viktiga milstolpar till trots är fyra av fem bolag fortfarande ojämställda. Sverige ser dessutom ut att bli sämst i Norden redan om två år. Mer behöver göras för att synliggöra villkoren för grupper som riskerar att drabbas av diskriminering, lyder kritik från FN- och EU-nivå. Jämlikhetsdata kan vara en metod för att belysa och råda bot på diskrimineringen på arbetsmarknaden.”

(…)

”De senaste tio åren har också bjudit på viktiga milstolpar. Mest medvind märkte vi under metoo och Black Lives Matter. Är det något vi lärt oss så är det att allra mest händer när debatten är som hetast, när pressen är som hårdast, och strålkastarljuset är som starkast. Att fortsätta granska är därmed centralt. Tack vare statistik har vi kunnat sätta fingret på problem och ta betydande jämställdhetssteg. Men arbetet får inte stanna vid kön. Statistik behövs också på andra områden som exempelvis etnicitet, hudfärg och namn. Sverige har kritiserats av FN och Europeiska rådet för att för att vi inte gör tillräckligt för att synliggöra villkoren för olika grupper som riskerar att drabbas av diskriminering. Därför gläds vi nu åt att allt fler använder sig av jämlikhetsdata som metod för att på ett rättssäkert, etiskt och vetenskapligt sätt skaffa sig kunskap om villkoren för människor i olika sektorer.”

Här nedan följer utdrag ur en intervju med Amanda Lundeteg i dagens SvD:

https://www.svd.se/investor-mest-jamstallt–15-bolag-ratar-kvinnor

”Här har ett skifte skett under 2020, i samband med Black lives matter-protesterna som spreds över världen. Amerikanska bolag som Twitter, Citigroup, Nike och Netflix stöttade öppet rörelsen. Reaktioner kom även i Sverige.

– Vi märker ett före och ett efter Black lives matter i svenskt näringsliv. Vi har fått en uppsjö av förfrågningar om hur bolag kan kartlägga diskriminering och representation bortom kön, säger Amanda Lundeteg.

Hon lyfter fram insamling av jämlikhetsdata som en trend som hon tror kommer att få fäste hos börsbolagen under året. Det är anonym data som bygger på självidentifikation hos de svarande. Syftet är att ta fram kunskap om villkoren för olika grupper och motverka eventuell diskriminering. Metoden har rekommenderats av bland annat FN och Europeiska rådet.

Fler stora aktörer är inne på samma spår. I januari meddelade kapitaljätten Blackrock, som är näst största ägare på Stockholmsbörsen, att de kommer att ställa krav på etnisk mångfald i styrelser hos bolag de investerar i. Även i Sverige. Blackrock kan agera genom att rösta mot styrelser som inte uppvisar mångfald 2022, sa Blackrocks Europachef för ägarstyrning, Amra Balic, i en intervju med Dagens industri. Motiveringen var att mångfald leder till bättre resultat över tid och mer motståndskraftiga bolag. Redan i dag finns det företag på Stockholmsbörsen som jobbar med jämlikhetsdata, uppger Amanda Lundeteg.

– Men jag vet att flera inte vill gå ut och prata om det på grund av rädsla för kritik.

Hur ser du på kritiken som riktats mot metoden, som säger att insamlandet av den här typen av data i sig är rasistisk?

– Då skulle det vara sexistiskt att samla in data om kön. Retoriken kring mångfald är samma som vi såg kring jämställdhet för 10–15 år sedan. Men det finns inget motsatsförhållande här. Det handlar om att ta bort diskriminering så att den mest kompetenta hamnar på rätt plats. Hon kan dock förstå att det finns ett motstånd.

– Människor nära makten kan mer eller mindre omedvetet känna sig motvilliga när urvalsgruppen till maktpositioner blir större. Det är klart att det kan upplevas som hotfullt, säger hon.”

USA har nu antagit en nationell plan mot strukturell rasism såsom Sverige redan har gjort men till skillnad från den svenska planen lyfter Bidens plan fram behovet av statistik om minoriteterna

Medan svenskarna fortsätter att med vitglödgad (och vit) vrede härja mot (och kanske t o m ”hata på” samtidigt som att jag så klart är medveten om att hat är ett mycket starkt ord och kanske går det inte att tala om ett svenskt färgblint antirasistiskt hat…) jämlikhetdata och allt vad siffror och statistik om minoriteterna (utifrån ras, etnicitet, religion och språk) heter – bara under denna vecka har då t ex två svenska dagstidningar närmast brukat antirasistisk krigsretorik på ledarplats och kritiserat jämlikhetsdata (och talat om att amerikaner och britter som tillämpar jämlikhetsdata helt enkelt förestår rasism och nog t o m är rasister då de räknar ras och etnicitet) så har Biden nu utfärdat ett presidentdekret och en nationell plan som behandlar frågan om strukturell rasism i USA och Bidens nya demokratiska regering lyfter då fram behovet av just statistik om minoriteterna för att överhuvudtaget kunna få en bild av hur strukturell rasism i USA ser ut för att därefter åtminstone försöka åtgärda och bekämpa densamma.


USA tillämpar visserligen redan jämlikhetsdata men på senare år, i takt med att en specifik amerikansk form av färgblindhet har fått breda ut sig (OBS: den amerikanska färgblindheten härrör då från en nyliberal och individualistisk ideologi och inte, som i Sverige, från en socialistisk och liberal progressiv antirasism som i det svenska fallet av hela sitt antirasistiska vita hjärta är emot statistik om minoriteterna i Sverige), så har insamlandet av statistik om minoriteterna försämrats i USA på senare tid. Trumps regering sade t ex nej till att låta MENA-amerikanerna, d v s alla de miljontals amerikaner som härrör från Nordafrika, Västasien och Centralasien (och naturligtvis både invandrarna, ”andrageneration:arna”, de blandade/mixade och de adopterade), bli en egen demografisk kategori i den amerikanska folkräkningen, vilket innebär att t ex algerier, turkar, araber, iranier och kurder i USA oftast uppger att de är vita amerikaner och ibland att de är asiatiska amerikaner.


Jag fattar så klart att det enorma enligt svenskarna genomrasistiska landet USA inte kan jämföras med det pyttelilla enligt svenskarna genomantirasistiska landet Sverige men USA och Sverige har nu trots allt ändå en sak gemensamt – de är idag och tack vare Biden och Löfven de enda suveräna staterna i åtminstone västvärlden som har antagit en nationell plan mot strukturell rasism.


Den svenska nationella planen mot strukturell rasism skiljer sig dock från den amerikanska nationella planen mot strukturell rasism och inte minst i synen på statistikfrågan:


Medan USA:s nya plan mot strukturell rasism som antogs i dagarna lyfter fram statistik om minoriteterna som absolut avgörande för att överhuvudtaget ens få en bild av strukturell rasism i USA och för att ens kunna bekämpa strukturell rasism i USA så tar den svenska planen mot strukturell rasism helt och hållet avstånd från att samla in statistik om minoriteterna.