Kategori: jämlikhetsdata

Ny bok om den aktuella och kontroversiella frågan om raslig och etnisk mångfald i den svenska mediebranschen

Nu är Institutets för mediestudier nya bok ”Vitt eller brett. Vilka får ta plats i medier och på redaktioner?” även publicerad gratis som pdf-fil.

Boken är den första i sitt slag som tar ett helhetsgrepp på den både aktuella och kontroversiella frågan om raslig och etnisk mångfald i den fortfarande homogena svenska mediebranschen, d v s på en fråga som det har debatterats intensivt om på senare år.

I boken, som har Lars Truedson och Jonathan Lundqvist som redaktörer, hittas bidrag författade av Peter M. Dahlgren, Rouzbeh Djalaie, Roshanak Fatahian, Paul Frigyes, Karl-Arvid Färm, Heike Graf, Kerstin Gustafsson Figueroa, Jan Inge Jönhill, Malcom Kyeyune, Nicole Kavander, Sakine Madon, Arash Mokhtari, Sayaka Osanami Törngren, Hynek Pallas, Sofia Ulver och mig själv.

I boken framgår det bl a att av den svenska mediebranschens högsta makthavare och toppchefer – VD:ar, styrelseledamöter, ansvariga utgivare o s v – i samtliga stora och större svenska mediekoncerner, mediehus och nyhetsredaktioner (såsom bl a Bonniers, Schibsted, SVT, SR, Stampen/GP, TV4 o s v) är sammanlagt två födda utanför Europa – en är adopterad från Indien och en är invandrad från Australien (och sitter i svenska Discoverys styrelse) – och en född i Sverige med två utrikes födda föräldrar (d v s en är en s k andragenerationere) och det handlar då om en person som har två föräldrar som har invandrat från Centraleuropa.


I mitt bidrag – ”Hur vet vi det vi inte kan mäta? Om svenska medievärldens paradoxala förhållande till mångfald” – kritiserar eller snarare attackerar jag den svenska mediebranschen för att å ena sidan vara den mest antirasistiska sfären i det svenska samhällslivet (i konkurrens med akademin och kulturvärlden) som talar sig varm för mångfald och just antirasism samtidigt som mediebranschen å andra sidan är emot att räkna, mäta, kartlägga och följa upp mångfalden p g a den närmast militanta och fr a utdaterade färgblinda antirasism som råder inom branschen och därmed fortsätter samma annars synnerligen antirasistiska samhällssfär att paradoxalt nog vidmakthålla sin egen homogenitet:


https://mediestudier.se/publikationer/vitt-eller-brett/?fbclid=IwAR0OaR4FTN3bOXNpcxayHJi4-2Z-w0CjCSzGQxaupIJwpTV8qmwOE9U6Ja4


”I framtiden är det antagligen så att debatten om mångfald inom den svenska mediebranschen kommer att fortsätta och troligen också trappas upp mot bakgrund av att andelen invånare med utomeuropeisk bakgrund kan komma att utgöra en tredjedel av samtliga invånare i riket inom bara något decennium.

Särskilt de icke-vita journalister som är verksamma i branschen idag är väl medvetna om den, antagligen mycket extrema underrepresentation av sin demografiska kategori bland landets journalister, och än mer bland mediecheferna, samtidigt som medieföretagen och mediesverige hittills har vägrat att vare sig diversifiera registerdata eller börja ställa frågor om självidentifierad ras, etnicitet, religion och språk i olika medarbetarenkäter i enlighet med jämlikhetsdataprincipen.
Så länge vi fortsätter att sakna data, siffror och statistik om hur det verkligen ser ut vad gäller mångfald med avseende på ras och etnicitet inom den svenska medievärlden så kommer denna sektor att fortsätta att karaktäriseras av dels en fortsatt mycket positiv syn på mångfald, dels en total frånvaro av statistik om mångfald, och dels en fortsatt negativ syn på att mäta mångfald och i förlängningen en fortsatt de facto-underrepresentation av personer med utomeuropeisk bakgrund.”

Om att erhålla ett diplom

Igår erhöll jag ett klassiskt diplom av Per Han, som ligger bakom podden Osvenskheter (https://www.osvenskheter.se), ”för långt och ihärdigt arbete för Sverige och svenskhet då, nu och i framtiden” vilket gjorde mig både rörd och glad. Per (vars mor är från Sydkorea) har liksom jag ursprung i Sydkorea och därför har det tjusiga diplomet försetts med både Sydkoreas och Sveriges flaggor.

Enligt Per har jag bidragit väsentligen till att förändra Sveriges och svenskarnas syn på (internationell) adoption (d v s vad adoption egentligen innebär och hur fenomenet uppstod och vidmakthålls inklusive korruptionen inom adoptionsindustrin) och adopterade (d v s hur det går för de adopterade, hur de kan förstås teoretiskt-politiskt o s v) och på den svenska extremhögern och nazismen (genom att bl a ha grundat Expo och genom att ha kartlagt och publicerat namnen på 10 000-tals och åter 10 000-tals svenska högerextremister och nazister) och jag har också fått upp frågan om rasism mot (öst- och sydost)asiater och rasstereotyper av asiater på agendan i den svenska offentligheten liksom bidragit till att grunda och bygga upp ett specifikt svenskt kritiskt rasforskningsfält och även driva jämlikhetsdatafrågan i relation till bl a svenska muslimer och afrosvenskar.

Tack Per för diplomet och uppskattningen!

Om British Journal of Social Psychologys temanummer om ras och rasism 

Nu har British Journal of Social Psychologys temanummer om ras och rasism publicerats (i förväg). Numret innehåller följande artiklar varav Peter Wikström och jag ligger bakom den artikel som handlar om Sverige och om den svenska debatten om jämlikhetsdata och närmare bestämt om det svenska färgblinda antirasistiska fördömandet av jämlikhetsdata som varande en påstått rasistisk idé:

Shrikant, N., & Sambaraju, R. (2021) ”‘A police officer shot a Black man’: Racial Categorization, Racism, and Mundane Culpability in News Reports of Police Shootings of Black People in the United States of America”

West, K., Greenland, K.,& Laar, C. (2021). “Implicit racism, colour-blindness, and narrow definitions of discrimination: Why some White people prefer ‘All Lives Matter’ to ‘Black Lives Matter’”

Wikström, P., & Hübinette, T. (2021). ”Constructing equality data as immoral race politics: A case study of liberal, colourblind, and antiracialist opposition to equality data in Sweden”

Xie, Y., Kirkwood, S., Laurier, E., & Widdicombe, S. (2021). “Racism and misrecognition”

Ännu ett exempel på vad jämlikhetsdata syftar till och kan innebära rent konkret

Igår fyllde jag återigen i en enkätundersökning som ännu ett amerikansk universitetsförlag (d v s ett s k University Press) uppmanade mig att fylla i, i egenskap av att någon gång under de senaste åren ha publicerat en text i någon av förlagets tidskrifter eller i någon av förlagets böcker (d v s i form av en monografi eller i en antologi som förlaget har publicerat).


I kölvattnet efter ”BLM-året” 2020 har ett mycket stort antal av USA:s (liksom Storbritanniens och den övriga engelsktalande världens) olika högskolor och (deras) akademiska förlag valt att systematiskt försöka kartlägga den förmodade vita (super)dominansen bland forskarna (för så är det högst sannolikt i den engelsktalande världen liksom i västvärlden i övrigt inklusive i Sverige) med hjälp av enkätundersökningar som utgår från jämlikhetsdataprincipen.


Detta är då den tredje engelskspråkiga enkätundersökningen som just jag fyller i på kort tid och jag är övertygad om att ett stort antal svenska forskare (en hel del svenska forskare publicerar sig ju numera i engelskspråkiga tidskrifter och på engelskspråkiga förlag) har erhållit samma eller liknande enkätundersökningar efter ”BLM-året” 2020 som har syftat till att försöka kartlägga andelen icke-vita forskare bland förlagets (och dess tidskrifters och böckers) författare.


Denna typ av enkätundersökningar anses då vara något av det yppersta beviset på att den engelsktalande världen är både ”genomrasistisk” och ”identitetspolitisk” och fullständigt ”rasfixerad” MEN i ett medföljande mejl från universitetsförlaget ifråga står det då uttryckligen att denna enkätundersökning är helt och hållet 1, frivillig 2, anonym 3, baserad på självidentifiering (d v s jag hade t ex utan några som helst problem, och utan några som helst påföljder, kunnat ange att jag är vit eller något annat).


Vidare anges det explicit att denna enkätundersökning ENBART har som syfte att försöka kartlägga mångfalden och representationen helt och hållet av jämlikhetsskäl. Och naturligtvis frågas det också om bl a ålder, könsuttryck, sexuell läggning och funktionsvariation mm.


Svårare än så här är m a o inte jämlikhetsdata trots alla antirasistiska svenskars fruktan för, vrede inför och t o m hat mot jämlikhetsdata och att som jag svara och fylla i att jag både råkar se ut som en (sydost- och öst)asiat när någon som inte känner mig ser mig ”på stan” och i det offentliga rummet så fort jag lämnar mitt hem och stiger utanför dörren samtidigt som att jag beter mig som en (vit majoritets)svensk verkar inte vara något problem alls – åtminstone inte i denna amerikanska enkätundersökning.

Ny studie om den svenska debatten om jämlikhetsdata i British Journal of Social Psychology

Ny studie om den svenska debatten om jämlikhetsdata i British Journal of Social Psychology. Artikeln undersöker den debatt om jämlikhetsdata och ras som ägde rum i Sverige på Twitter och i media i mars 2019 och som utvecklade sig till ett drev mot riksdagsledamoten Leila Ali Elmi (mp).

Artikeln ingår i det av Vetenskapsrådet finansierade forskningsprojektet ”Det svenska r-ordet: Användningar av och förhandlingar om termerna ras och rasism i samtida svensk internet- och sociala medier-baserad kommunikation”, som Peter Wikström och jag genomför tillsammans vid Karlstads universitet.

I studien kommer vi fram till att den svenska färgblinda anti-ras-attityden, som säger att det är fel att tala om ras omöjliggör ett samtal om jämlikhetsdata just i Sverige och därigenom också alla försök att mäta den svenska rasojämlikheten med hjälp av jämlikhetsdata.

Inga artiklar i pressen (ledarstick, debattinlägg o s v) och ett mycket litet antal Twitter-inlägg (s k tweets) var för jämlikhetsdata i den jämlikhetsdatadebatt som utspelade sig i mars månad 2019 medan den absoluta majoriteten omvänt var emot jämlikhetsdata, fördömde jämlikhetsdata och jämförde jämlikhetsdata med den tyska nationalsocialismen och Förintelsen, med Jim Crow-systemet i den amerikanska Södern, med den svenska rasbiologin, med apartheidregimen i södra Afrika och sist men inte minst med ren och skär rasism.

https://bpspsychub.onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/bjso.12495?af=R

”Equality data as immoral race politics: A case study of liberal, colour-blind, and antiracialist opposition to equality data in Sweden

This study concerns discursive mobilisations of race and racism in the Swedish debate on equality data, in the case of a controversial statement made by a Swedish Green Party MP. In March 2019, female Muslim MP Leila Ali Elmi argued publicly for introducing equality data in Sweden, in opposition to prevailing colour-blind and antiracialist norms. Her statement was controversially formulated in terms of ‘registering’ people ‘by race’, leading to forceful criticism in the mainstream press and on social media, particularly on Twitter. In a material representing this criticism, we analyse discourse participants’ argumentative strategies, focusing on mobilisations of race and racism as acts of subject positioning, performative of a moral identity. Participants positioned themselves as morally righteous, liberal antiracists by virtue of their own antiracialism (Goldberg, 2009, The threat of race. Wiley-Blackwell, Hoboken, NJ) and colour-blindness (Bonilla-Silva, 2010, Racism without racists. Rowman & Littlefield, Lanham, MA), while constructing equality data as a racist practice, and as a threat to a liberal order. They also constructed advocates of equality data, and specifically Ali Elmi herself, as being irrational race ideologues, to be morally condemned for espousing a return to racial thinking comparable to that of German Nazism or scientific racism. The findings point to the exceptional status and character of what we call a colour-blind antiracialism in Sweden, and further show how far ‘liberal arguments for illiberal ends’ can go in reinforcing a moral status quo and counteracting antiracist reform.”

Om att svara på frågor om ras i en amerikansk enkätundersökning

Svårare än så här är det inte att svara på frågor om ras i en undersökning: Svarade nyss på en enkät som University of Michigan Press har sänt ut till alla dem/oss som på något sätt har publicerat en text någon gång hos förlaget under senare år.

Eftersom förlaget är väl medvetet om att många icke-engelsktalande forskare som har publicerat sig hos förlaget inte vet någonting om vad jämlikhetsdata är har förlaget beskrivit vad jämlikhetsdata är på följande kortfattade och pedagogiska sätt för t ex alla svenska forskare som ju inte är vana alls vid att få frågor om ras.

Bakom länken står det f ö bl a att läsa att ”We seek to increase the participation of Black, indigenous, and people of color (BIPOC) in our publishing as authors, domain experts, and selectors.” och vilket går att tolka som att förlaget är väl medvetet om att de allra flesta av dess författare antagligen är vita amerikaner eller vita västerlänningar i övrigt och det är mycket troligt att denna enkätundersökning är ett direkt resultat av 2020 års BLM-rörelse:


“This survey is intended to provide the University of Michigan Press with a baseline understanding of how diverse and inclusive we are in our publishing practices. 

This is the first time we have started to collect this data as part of the Association of University Presses (AUP) Demographic Survey Pilot program. By developing our demographic data gathering process, we aim to have a way to measure the extent to which we are achieving equitable and inclusive publishing practices over time. This helps us to achieve the ambitions set out in the Press’s Equity, Justice, and Inclusion statement www.press.umich.edu/about#equity, as approved by our faculty Executive Committee. 

Your participation is completely voluntary, and your survey responses and any results derived from them are completely anonymous. The data collected will only be used within the Press for establishing a benchmark and will not be shared beyond the Press.”

Sedan har alla antirasistiska svenskar som är emot rasbegreppet och oftast t o m ordet ras i sig naturligtvis all rätt att anse att amerikanerna är fullständigt genomrasistiska liksom rasfixerade essentialister och biologister som frågar om ras bredvid en andra variabler (såsom kön, funktionsvariation, sexuell läggning, akademisk titel mm) i enkäter som dessa och det är också helt okej att inte svara alls på frågan om ras eller skriva något i protest för att ”j-vlas med de j-kla jänkarj-vlarna” såsom exempelvis ”hudfärg: grön”, ”marsian”, ”marsvin” eller ”människa” vilket många svenskar också gör som bor i USA tillfälligtvis när de reagerar både starkt och argt på frågor som dessa.

Än en gång om jämlikhetsdatafrågans långsamma genombrott

Det har onekligen hänt rejält mycket vad gäller jämlikhetsdatafrågan i Sverige i skuggan av pandemin och i kölvattnet av BLM-rörelsen och för min del är detta enbart positivt.

Hösten 2020 efter ”BLM-sommaren” deklarerade Löfvens antirasistiska och feministiska rödgröna regering att regeringen kommer att allokera ännu mer medel och resurser för att bekämpa afrofobin i Sverige och särskilt vad gäller att bekämpa diskriminering på grund av hudfärg på den svenska arbetsmarknaden. Regeringen gav i samband med detta uttalande i uppdrag åt landets länsstyrelser att efter modell från det EU-finansierade projektet Vidga normen vid Länsstyrelsen i Stockholms län (och under ledning av samma länsstyrelse) utveckla arbetet för att bekämpa rasism på arbetsmarknaden med hänvisning till regeringen Löfvens nationella handlingsplan mot strukturell rasism.

Nu har, som ett led i detta arbete på nationell nivå, en enkätundersökning nyligen sjösatts som handlar om just diskriminering på arbetsmarknaden och som genomförs i samarbete med Lunds universitet där bl a följande svarsalternativ hittas (OBS: naturligtvis frågas det också om bl a könsidentitet mm som brukligt är i svenska enkäter men det är då ytterst ovanligt att fråga om detta).

https://lundpsychology.eu.qualtrics.com/jfe/form/SV_eCzTL0cgdvxyyto?utm_source=Myndigheten%20för%20arbetsmiljökunskap&utm_campaign=94ea7e6b76-EMAIL_CAMPAIGN_2020_12_07_12_10_COPY_01&utm_medium=email&utm_term=0_e137a7e163-94ea7e6b76-159794607&fbclid=IwAR2JyZYvxf0acEPX9UKX8HXkRS5j1YRQZL3U6MybopHo4KWDRaZ_IM1HRho

Ett fortsatt genombrott för jämlikhetsdatafrågan under pandemin

Föreläste igår för Sida om behovet av jämlikhetsdata och hoppas nu att Sida, som är en stor svensk myndighet, snart kan komma att bli den första statliga myndigheten som börjar fråga om samtliga diskrimineringsgrunder (och inte bara om kön och ålder) i sina regelbundet återkommande medarbetarenkäter (såsom även om sexuell läggning, etnisk tillhörighet, hudfärg och funktionsvariation).


Sida har via registerdata fått fram att 20% av myndighetens cirka 800 anställda numera har utländsk bakgrund av något slag men mycket tyder på att de s k synliga minoritetsinvånarna som har utomeuropeisk bakgrund är rejält underrepresenterade bland personalen.


Även bland SVT:s över 2000 anställda har idag exempelvis 20% utländsk bakgrund på något sätt men just de som specifikt har utomeuropeisk bakgrund uppgår bara till några få procentenheter.


Under och i skuggan av pandemin har ett genombrott ägt rum i all tysthet (p g a pandemin) sedan den senaste galna svenska jämlikhetsdatadebatten ägde rum 2019 som återigen urartade i ett färgblint antirasistiskt larm om att FN och EU vill tvinga Sverige att införa ett statligt ”rasregister” som i värsta fall kan användas för att skada och på sikt kanske t o m oskadliggöra invånarna med utomeuropeisk bakgrund och andra minoriteter.


Fackförbundet DIK blev exempelvis nyligen den första stora svenska organisationen som frågar sina över 20 000 medlemmar om samtliga diskrimineringsgrunder och bl a kan DIK numera säga, tack vare jämlikhetsdatametoden, att endast runt 2-3% av landets kommunikatörer och akademiker som arbetar inom kultursektorn har någon slags utomeuropeisk bakgrund.


Umeå kommuns fullmäktige röstade även nyligen igenom att kommunen ska börja fråga om de olika diskrimineringsgrunderna i sina kommande medborgarenkäter och vad gäller näringslivet har bl a Bonniers och H&M, två svenska koncerner och företag med ett mycket stort antal anställda, börjat arbeta med jämlikhetsdatafrågan under pandemin.


Min presentation på Sida inleddes f ö passande nog med att en representant från EU-kommissionen inledde med att berätta om att EU alldeles nyligen publicerade en rapport om situationen för jämlikhetsdatafrågan inom EU som innefattar en systematisk översikt över vilka medlemsstater som tillämpar jämlikhetsdata.


EU-kommissionens representant påminde också om att EU-parlamentet röstade igenom ett antirasistiskt program för EU under ”BLM-sommaren” 2020 som inte minst innefattar ett starkt krav på medlemsstaterna att introducera och praktisera jämlikhetsdata. Hittills har Sverige, tillsammans med Frankrike och Tyskland, dock tyvärr vägrat att göra detta och tyvärr är de allra allra flesta av de svenska antirasisterna inklusive landets antirasistiska forskare emot jämlikhetsdata då de felaktigt tror att EU liksom FN vill tvinga Sverige att införa ett statligt ”rasregister”.

Forskarna Lin Lerpold och Sayaka Osanami Törngren kritiserar idag på DN Debatt den svenska färgblinda antirasismen och efterlyser införandet och praktiserandet av jämlikhetsdata

Forskarna Lin Lerpold och Sayaka Osanami Törngren kritiserar idag på DN Debatt den svenska, hegemoniska, färgblinda antirasismen som gör att vi saknar data om den i Sverige skenande rasliga ojämlikheten och efterlyser införandet och praktiserandet av jämlikhetsdata:

”Svensk färgblindhet leder till farliga stereotyper, ökad polarisering och hindrar integration i Sverige. Utan jämlikhetsdata kan vi inte utforma evidensbaserad policy och vidta åtgärder som gynnar integrationen bortom den förenklade polariseringen som driver kulturkrig och identitetspolitik i Sverige, skriver forskarna Lin Lerpold och Sayaka Osanami Törngren.

Som priviligierade, högutbildade invandrade kvinnor med asiatiskt påbrå får vi ofta ett nedsättande ropat ”tjing tjong” efter oss och då inte sällan av andra icke-vita invandrare, skriver artikelförfattarna.”

https://www.dn.se/debatt/brist-pa-data-om-hudfarg-och-etnicitet-hindrar-integration

”När Black lives matter-rörelsen pågick som mest intensivt erkände regeringen både strukturell och vardagsrasism i Sverige och utlovade handling. Men vad som saknades i debatten är hur vi som individer alla är en del av strukturerna och reproducerar olika former av förtryck, samt bär ansvar för att vidhålla eller bryta maktförhållanden i dessa strukturer. I den politiska debatten tar frågan om integration oftast formen ”vi och dom”.

Men för att integration ska lyckas måste vi lyfta blicken från dikotomin och förstå också relationerna mellan och inom olika grupper. För detta behöver vi så kallad jämlikhetsdata som innefattar en rad olika dimensioner av social tillhörighet och identifikation. Det gäller uppgifter, självrapporterade data, av ett slag som i dag inte samlas in på samhällsnivå i Sverige: religion, hudfärg och etnicitet.

I de flesta länder görs det redan och i Storbritannien startar i dessa dagar en ny folkräkning som samlar just uppgifter om nationell identitet, etnisk tillhörighet och religion. Att dela upp och samla statistik om människor i känsliga kategorier kan förstås som en motsats till den svenska ideologiska ”färgblindhet” som rått sedan andra världskriget. Samtidigt är det just denna färgblindhet som hindrar oss från att förstå komplexiteten och lyckas med integration.

Vår egen något naiva färgblindhet kom till efter andra världskriget. Den har också en historisk förankring som motsats till det skamliga svenska stödet för rasbiologin, från mitten av 1800-talet fram till Förintelsen. I ljuset av andra världskrigets fasor och av rädsla för att människor ska bli negativt kategoriserade, och på den grunden diskriminerade, vågar vi inte samla data av det här slaget i Sverige.

Som DN:s ledarsida nyligen noterade kan den typen av data medföra risker för missbruk i rasistiska och populistiska syften. Samtidigt måste vi kunna identifiera ursprunget till antisemitism och andra rasistiska påhopp på ett korrekt sätt. För självklart kan kategorier användas av mörka krafter. Men som i fallet med de tre aporna, om vi inte ser, inte hör och inte säger något, kan inte heller vi veta eller agera.

Begreppet intersektionalitet myntades av den amerikanska forskaren Kimberlé Crenshaw och förordar ansträngning för att förstå att en form av förtryck påverkar andra former av förtryck. Vi behöver förstå relationer mellan olika sociala grupper, och inte bara i termer av dikotomier som vit/icke-vit eller majoritet/minoritet. En kan inte vara aktiv i BLM-rörelsen och samtidigt blunda för antisemitism, sexism eller orientalism.

Vill vi nå jämställdhet kräver det att vi undersöker hur kvinnor av olika social identifikation eller etniska tillhörigheter upplever jämlikhet. Som privilegierade, högutbildade invandrade kvinnor med asiatiskt påbrå får vi ofta ett nedsättande ”tjing tjong” ropat efter oss och då inte sällan av andra icke-vita invandrare. Nu bevittnar vi ökat antiasiatiskt våld runt om i världen. I Sverige är vi på inget sätt förskonade.

I dag vet vi också att vissa grupper utrikesfödda, liksom vissa grupper med invandrarbakgrund, har drabbats hårdast av covid-19 och arbetslöshet till följd av pandemin. Men det gäller inte alla utrikesfödda eller alla med invandrarbakgrund. I Sverige får SCB samla data på ursprungsland. Men hur upplever afro-amerikaner eller muslimska britter det när de invandrat till Sverige? Utan jämlikhetsdata och en intersektionell analys har vi inte möjlighet att förstå exakt hur och vem som drabbas av socioekonomisk utsatthet och diskriminering eller förstå hur olika individer och grupper förhåller sig till strukturen i samhället.

Bakom alla olösta konflikter, som mellan asiater och svarta i USA, eller mellan kristna, judar och muslimer runt om i världen, finns det en lång historia – av kolonialism, förtryck och strukturer av ekonomisk och social maktkamp – som spelar roll. Vi måste förstå att en form av förtryck påverkar andra former av förtryck. Vi har i modern tid blivit vana och bekväma i den ekonomisk-politiska diskursen att förstå klassperspektiv eller att ta in klass och kön genom intersektionella aspekter i jämställhetspolitiken.

Enligt OECD och FN är Sverige i dag ett av världens främsta när det gäller att ha åstadkommit relativt låga inkomstklyftor och ökad jämställhet mellan könen. Det har kunnat uppnås därför att vi samlar in och använder data till evidensbaserad policy, alltså politiska beslut baserad på empiriska underlag, som grund för den välfärdspolitik som förts genom åren. Samtidigt återkommer samma organisationer med kritik av Sverige just när det gäller mänskliga rättigheter och diskriminering.

För att kunna utnyttja möjligheten till intersektionell analys för att på så vis uppnå en mer lyckad ekonomisk och social integration behöver vi göra samma resa med insamlingen av mer känsliga data. Olika länder använder jämlikhetsdata till att nå rättvisa och välfärd i samhället i form av mycket omdiskuterad kvotering men också för att motverka segregering, motarbeta kriminalitet och undanröja diskriminering i dess olika former.

Ledande internationella och svenska forskare inom integration och diskriminering samt människorättighetsorganisationer har i längre tid överlag varit överens. Data som samlas in i syfte att belysa diskriminering måste följa samhällsutvecklingen, vara anonym och självkategoriserad. Det ska heller inte gå att identifiera människor på individnivå.

Det krävs jämlikhetsdata på samhällsnivå och en vilja att ta itu med färgblindheten. Utan detta kommer det inte att vara möjligt att utforma evidensbaserad policy och åtgärder som gynnar integrationen bortom den förenklade polariseringen som driver kulturkrig och identitetspolitik i Sverige.

Lin Lerpold, docent, forskare inom integration vid Handelshögskolan i Stockholm, Center for sustainability research

Sayaka Osanami Törngren, docent, forskare inom migration och etniska relationer vid Malmö universitet, Malmö institute for studies of migration, diversity and welfare

Fakta jämlikhetsdata (http://www.tobiashubinette.se/jamlikhetsdata_4.pdf):

Jämlikhetsdata, eller ”equality statistics” på engelska, är demografisk statistik om exempelvis individers hudfärg, etnisk tillhörighet, religion, funktionsnedsättning och sexuell läggning. Det är en metod för att ta fram underlag för evidensbaserad policy för jämlikhet och stöds av bland andra FN, Unesco och EU-kommissionen. Metoden används i de flesta länder huvudsakligen genom folkräkningar. Kategorierna är då anpassade utifrån demografisk sammansättning och mot bakgrund av samhälleliga kontexter. Viktigt är att jämlikhetsdata är anonym, självkategoriserad och att enskilda inte går att identifieras på individnivå.”

Är ett genombrott faktiskt på gång för jämlikhetsdatafrågan utöver det genombrott som nu sker i både adoptionsfrågan och i frågan om rasism mot asiater liksom möjligen vad gäller svensk kritisk rasforskning?

I Sverige brukar det heta att det kan ta mycket långt tid att få till en förändring i en viss fråga och den som är tidigast ute i en viss fråga blir oftast motarbetad och ibland t o m ”nedsablad” och ofta hårt marginaliserad och stigmatiserad men när förändringen väl sker så går det ibland fort just i Sverige och detta sägs då handla om den historiska svenska konsensus – och homogenitetskulturen.

I alla fall vad gäller ”mina” frågor som jag har ägnat mig åt i åratal och ibland t o m sedan 90-talet har 2020-talet sannerligen gått i genombrottets tecken.

För det första verkar det som att ett genombrott håller på att inträffa vad gäller frågan om jämlikhetsdata och statistik om minoriteter. I början av året fick jag fackförbundet DIK att börja praktisera jämlikhetsdata, just nu bearbetar jag myndigheten Sida att göra detsamma och igår på Internationella kvinnodagen gick Allbrights Amanda Lundeteg ut i media och deklarerade att Allbright nu ska försöka få det svenska näringslivet och industrin att också göra det. 

När Märta Stenevi tillträdde som nytt språkrör för MP i början av året deklarerade även hon att hon är för jämlikhetsdata vilket jag tolkar som att MP numera är det officiellt och inte bara den miljöpartistiska riksdagsledamoten Leila Ali Elmi, som länge stod ensam i partiet vad gäller att förespråka jämlikhetsdata. Jag intervjuades f ö också av Bulletins Ivar Arpi i början av året, som även han uttalade sig rätt så positivt om jämlikhetsdata.

Vidare antog Umeå kommun nyligen ett beslut som säger att kommunen ska börja pröva jämlikhetsdata efter att Västerbottens-Kuriren rapporterade om att endast 2% av de 500 kommunala cheferna i Norrlands största kommun har någon form av utomnordisk bakgrund. Tidigare har jag lyckats få både Malmö och Stockholms kommuner att börja arbeta med jämlikhetsdata liksom Botkyrka kommun och jag har vid flera tillfällen försökt att bearbeta Göteborg att även göra det och nu sällar sig Umeå därmed till denna skara av svenska kommuner.

Vad gäller adoptionsfrågan så har den som bekant exploderat på sistone och frågan om illegala och korrupta utlandsadoptioner liksom ett postkolonialt feministiskt perspektiv på internationell adoption har jag då drivit sedan 90-talet liksom frågan om de utlandsadopterades utsatta situation i Sverige och i västvärlden i övrigt.

Under pandemin har också frågan om rasism mot (nordost/sydost)asiater (tyvärr) aktualiserats mer än någonsin tidigare i både Sverige och i Väst i allmänhet och för första gången i svensk historia har ett flertal svenska asiater trätt fram i media och i offentligheten och vittnat om rasism mot asiater. 

Den 4 mars förra veckan anordnades vidare det största arrangemanget hittills i Sverige om rasism mot asiater – ett digitalt arrangemang på Clubhouse som samlade hela 350 deltagare varav ett stort antal var just svenska asiater. Även denna fråga har jag då både forskat om och varit engagerad i sedan 90-talet och under många år som rätt så ensam att göra det och det som gläder mig är fr a att en ung generation av både asiatiska s k ”andrageneration:are”, blandade eller mixade asiater och adopterade asiater numera är aktiva i frågan.

På senare år har jag också märkt av en helt annan attityd till mina kunskaper om den svenska extremhögern. När jag 2002 gav ut boken ”Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympatisörer 1931–45” som listade 30 000 svenskar som en gång hade varit medlemmar i en högerextrem organisation hette det från historiker- och forskarhåll liksom från medie- och journalisthåll att jag var oseriös och bara ville skvallra om och hänga ut några av landets bästa hjärnor och finaste familjer men på sistone har allt fler begagnat sig av min hjälp och mina kunskaper om den svenska extremhöger, som jag med mycket stor säkerhet kan säga att de aldrig hade nedlåtit sig att kontakta mig 2002.

Slutligen har den svenska forskningen om ras i ett specifikt svenskt sammanhang som inte enbart handlar om extremhögern eller om rasism i USA, Frankrike eller Storbritannien verkligen kommit igång på allvar nu och på ett sätt som åtminstone jag vågar påstå inte har inträffat tidigare. 

Svenska forskare skydde under åratal allt som hade med ras att göra som pesten men den tiden när utländska forskare som forskade om ras i ett specifikt svenskt sammanhang nästan var fler än antalet svenska forskare som gjorde det och när utländska forskare bara fick träff på ett 15-tal tidskriftsartiklar på engelska i engelskspråkiga akademiska tidskrifter när de sökte efter artiklar som handlade om ras i ett specifikt svenskt sammanhang är förhoppningsvis nu äntligen förbi. 

När jag grundade och drev Sveriges första nationella forskarnätverk för svenska kritiska ras- och vithetsstudier på 2010-talet och inom nätverket gav ut tre antologier med akademiska texter om ras i ett specifikt svenskt sammanhang var den övervägande delen av medlemmarna antingen Master-studenter, doktorander eller nydisputerade juniorforskare men just nu känns det som att det verkligen börjar hända saker vad gäller svensk forskning om ras i ett specifikt svenskt sammanhang även om motståndet mot rasbegreppet fortfarande är tämligen kompakt inom den svenska högskole- och forskarvärlden. I höstas gav också Centrum för genusforsknings vid Karlstads universitet Sveriges första högskolekurs i kritisk rasteori.


Slutligen fortsätter Catrin Lundströms och min bok ”Vit melankoli. En analys av en nation i kris” som kom ut i höstas att sälja bra och den ligger fortfarande etta, två eller trea på försäljningslistorna på Bokus och Adlibris vad gäller Makadams 320-talet utgivna böcker som finns till försäljning där.

Så kanske är det ändå så att trägen vinner, som det heter, och även mot den svenska konsensus – och homogenitetskulturen även om det ibland kan ta flera decennier att få till ett genombrott och en förändring.