Kategori: jämlikhetsdata

Ett fortsatt genombrott för jämlikhetsdatafrågan under pandemin

Föreläste igår för Sida om behovet av jämlikhetsdata och hoppas nu att Sida, som är en stor svensk myndighet, snart kan komma att bli den första statliga myndigheten som börjar fråga om samtliga diskrimineringsgrunder (och inte bara om kön och ålder) i sina regelbundet återkommande medarbetarenkäter (såsom även om sexuell läggning, etnisk tillhörighet, hudfärg och funktionsvariation).


Sida har via registerdata fått fram att 20% av myndighetens cirka 800 anställda numera har utländsk bakgrund av något slag men mycket tyder på att de s k synliga minoritetsinvånarna som har utomeuropeisk bakgrund är rejält underrepresenterade bland personalen.


Även bland SVT:s över 2000 anställda har idag exempelvis 20% utländsk bakgrund på något sätt men just de som specifikt har utomeuropeisk bakgrund uppgår bara till några få procentenheter.


Under och i skuggan av pandemin har ett genombrott ägt rum i all tysthet (p g a pandemin) sedan den senaste galna svenska jämlikhetsdatadebatten ägde rum 2019 som återigen urartade i ett färgblint antirasistiskt larm om att FN och EU vill tvinga Sverige att införa ett statligt ”rasregister” som i värsta fall kan användas för att skada och på sikt kanske t o m oskadliggöra invånarna med utomeuropeisk bakgrund och andra minoriteter.


Fackförbundet DIK blev exempelvis nyligen den första stora svenska organisationen som frågar sina över 20 000 medlemmar om samtliga diskrimineringsgrunder och bl a kan DIK numera säga, tack vare jämlikhetsdatametoden, att endast runt 2-3% av landets kommunikatörer och akademiker som arbetar inom kultursektorn har någon slags utomeuropeisk bakgrund.


Umeå kommuns fullmäktige röstade även nyligen igenom att kommunen ska börja fråga om de olika diskrimineringsgrunderna i sina kommande medborgarenkäter och vad gäller näringslivet har bl a Bonniers och H&M, två svenska koncerner och företag med ett mycket stort antal anställda, börjat arbeta med jämlikhetsdatafrågan under pandemin.


Min presentation på Sida inleddes f ö passande nog med att en representant från EU-kommissionen inledde med att berätta om att EU alldeles nyligen publicerade en rapport om situationen för jämlikhetsdatafrågan inom EU som innefattar en systematisk översikt över vilka medlemsstater som tillämpar jämlikhetsdata.


EU-kommissionens representant påminde också om att EU-parlamentet röstade igenom ett antirasistiskt program för EU under ”BLM-sommaren” 2020 som inte minst innefattar ett starkt krav på medlemsstaterna att introducera och praktisera jämlikhetsdata. Hittills har Sverige, tillsammans med Frankrike och Tyskland, dock tyvärr vägrat att göra detta och tyvärr är de allra allra flesta av de svenska antirasisterna inklusive landets antirasistiska forskare emot jämlikhetsdata då de felaktigt tror att EU liksom FN vill tvinga Sverige att införa ett statligt ”rasregister”.

Forskarna Lin Lerpold och Sayaka Osanami Törngren kritiserar idag på DN Debatt den svenska färgblinda antirasismen och efterlyser införandet och praktiserandet av jämlikhetsdata

Forskarna Lin Lerpold och Sayaka Osanami Törngren kritiserar idag på DN Debatt den svenska, hegemoniska, färgblinda antirasismen som gör att vi saknar data om den i Sverige skenande rasliga ojämlikheten och efterlyser införandet och praktiserandet av jämlikhetsdata:

”Svensk färgblindhet leder till farliga stereotyper, ökad polarisering och hindrar integration i Sverige. Utan jämlikhetsdata kan vi inte utforma evidensbaserad policy och vidta åtgärder som gynnar integrationen bortom den förenklade polariseringen som driver kulturkrig och identitetspolitik i Sverige, skriver forskarna Lin Lerpold och Sayaka Osanami Törngren.

Som priviligierade, högutbildade invandrade kvinnor med asiatiskt påbrå får vi ofta ett nedsättande ropat ”tjing tjong” efter oss och då inte sällan av andra icke-vita invandrare, skriver artikelförfattarna.”

https://www.dn.se/debatt/brist-pa-data-om-hudfarg-och-etnicitet-hindrar-integration

”När Black lives matter-rörelsen pågick som mest intensivt erkände regeringen både strukturell och vardagsrasism i Sverige och utlovade handling. Men vad som saknades i debatten är hur vi som individer alla är en del av strukturerna och reproducerar olika former av förtryck, samt bär ansvar för att vidhålla eller bryta maktförhållanden i dessa strukturer. I den politiska debatten tar frågan om integration oftast formen ”vi och dom”.

Men för att integration ska lyckas måste vi lyfta blicken från dikotomin och förstå också relationerna mellan och inom olika grupper. För detta behöver vi så kallad jämlikhetsdata som innefattar en rad olika dimensioner av social tillhörighet och identifikation. Det gäller uppgifter, självrapporterade data, av ett slag som i dag inte samlas in på samhällsnivå i Sverige: religion, hudfärg och etnicitet.

I de flesta länder görs det redan och i Storbritannien startar i dessa dagar en ny folkräkning som samlar just uppgifter om nationell identitet, etnisk tillhörighet och religion. Att dela upp och samla statistik om människor i känsliga kategorier kan förstås som en motsats till den svenska ideologiska ”färgblindhet” som rått sedan andra världskriget. Samtidigt är det just denna färgblindhet som hindrar oss från att förstå komplexiteten och lyckas med integration.

Vår egen något naiva färgblindhet kom till efter andra världskriget. Den har också en historisk förankring som motsats till det skamliga svenska stödet för rasbiologin, från mitten av 1800-talet fram till Förintelsen. I ljuset av andra världskrigets fasor och av rädsla för att människor ska bli negativt kategoriserade, och på den grunden diskriminerade, vågar vi inte samla data av det här slaget i Sverige.

Som DN:s ledarsida nyligen noterade kan den typen av data medföra risker för missbruk i rasistiska och populistiska syften. Samtidigt måste vi kunna identifiera ursprunget till antisemitism och andra rasistiska påhopp på ett korrekt sätt. För självklart kan kategorier användas av mörka krafter. Men som i fallet med de tre aporna, om vi inte ser, inte hör och inte säger något, kan inte heller vi veta eller agera.

Begreppet intersektionalitet myntades av den amerikanska forskaren Kimberlé Crenshaw och förordar ansträngning för att förstå att en form av förtryck påverkar andra former av förtryck. Vi behöver förstå relationer mellan olika sociala grupper, och inte bara i termer av dikotomier som vit/icke-vit eller majoritet/minoritet. En kan inte vara aktiv i BLM-rörelsen och samtidigt blunda för antisemitism, sexism eller orientalism.

Vill vi nå jämställdhet kräver det att vi undersöker hur kvinnor av olika social identifikation eller etniska tillhörigheter upplever jämlikhet. Som privilegierade, högutbildade invandrade kvinnor med asiatiskt påbrå får vi ofta ett nedsättande ”tjing tjong” ropat efter oss och då inte sällan av andra icke-vita invandrare. Nu bevittnar vi ökat antiasiatiskt våld runt om i världen. I Sverige är vi på inget sätt förskonade.

I dag vet vi också att vissa grupper utrikesfödda, liksom vissa grupper med invandrarbakgrund, har drabbats hårdast av covid-19 och arbetslöshet till följd av pandemin. Men det gäller inte alla utrikesfödda eller alla med invandrarbakgrund. I Sverige får SCB samla data på ursprungsland. Men hur upplever afro-amerikaner eller muslimska britter det när de invandrat till Sverige? Utan jämlikhetsdata och en intersektionell analys har vi inte möjlighet att förstå exakt hur och vem som drabbas av socioekonomisk utsatthet och diskriminering eller förstå hur olika individer och grupper förhåller sig till strukturen i samhället.

Bakom alla olösta konflikter, som mellan asiater och svarta i USA, eller mellan kristna, judar och muslimer runt om i världen, finns det en lång historia – av kolonialism, förtryck och strukturer av ekonomisk och social maktkamp – som spelar roll. Vi måste förstå att en form av förtryck påverkar andra former av förtryck. Vi har i modern tid blivit vana och bekväma i den ekonomisk-politiska diskursen att förstå klassperspektiv eller att ta in klass och kön genom intersektionella aspekter i jämställhetspolitiken.

Enligt OECD och FN är Sverige i dag ett av världens främsta när det gäller att ha åstadkommit relativt låga inkomstklyftor och ökad jämställhet mellan könen. Det har kunnat uppnås därför att vi samlar in och använder data till evidensbaserad policy, alltså politiska beslut baserad på empiriska underlag, som grund för den välfärdspolitik som förts genom åren. Samtidigt återkommer samma organisationer med kritik av Sverige just när det gäller mänskliga rättigheter och diskriminering.

För att kunna utnyttja möjligheten till intersektionell analys för att på så vis uppnå en mer lyckad ekonomisk och social integration behöver vi göra samma resa med insamlingen av mer känsliga data. Olika länder använder jämlikhetsdata till att nå rättvisa och välfärd i samhället i form av mycket omdiskuterad kvotering men också för att motverka segregering, motarbeta kriminalitet och undanröja diskriminering i dess olika former.

Ledande internationella och svenska forskare inom integration och diskriminering samt människorättighetsorganisationer har i längre tid överlag varit överens. Data som samlas in i syfte att belysa diskriminering måste följa samhällsutvecklingen, vara anonym och självkategoriserad. Det ska heller inte gå att identifiera människor på individnivå.

Det krävs jämlikhetsdata på samhällsnivå och en vilja att ta itu med färgblindheten. Utan detta kommer det inte att vara möjligt att utforma evidensbaserad policy och åtgärder som gynnar integrationen bortom den förenklade polariseringen som driver kulturkrig och identitetspolitik i Sverige.

Lin Lerpold, docent, forskare inom integration vid Handelshögskolan i Stockholm, Center for sustainability research

Sayaka Osanami Törngren, docent, forskare inom migration och etniska relationer vid Malmö universitet, Malmö institute for studies of migration, diversity and welfare

Fakta jämlikhetsdata (http://www.tobiashubinette.se/jamlikhetsdata_4.pdf):

Jämlikhetsdata, eller ”equality statistics” på engelska, är demografisk statistik om exempelvis individers hudfärg, etnisk tillhörighet, religion, funktionsnedsättning och sexuell läggning. Det är en metod för att ta fram underlag för evidensbaserad policy för jämlikhet och stöds av bland andra FN, Unesco och EU-kommissionen. Metoden används i de flesta länder huvudsakligen genom folkräkningar. Kategorierna är då anpassade utifrån demografisk sammansättning och mot bakgrund av samhälleliga kontexter. Viktigt är att jämlikhetsdata är anonym, självkategoriserad och att enskilda inte går att identifieras på individnivå.”

Är ett genombrott faktiskt på gång för jämlikhetsdatafrågan utöver det genombrott som nu sker i både adoptionsfrågan och i frågan om rasism mot asiater liksom möjligen vad gäller svensk kritisk rasforskning?

I Sverige brukar det heta att det kan ta mycket långt tid att få till en förändring i en viss fråga och den som är tidigast ute i en viss fråga blir oftast motarbetad och ibland t o m ”nedsablad” och ofta hårt marginaliserad och stigmatiserad men när förändringen väl sker så går det ibland fort just i Sverige och detta sägs då handla om den historiska svenska konsensus – och homogenitetskulturen.

I alla fall vad gäller ”mina” frågor som jag har ägnat mig åt i åratal och ibland t o m sedan 90-talet har 2020-talet sannerligen gått i genombrottets tecken.

För det första verkar det som att ett genombrott håller på att inträffa vad gäller frågan om jämlikhetsdata och statistik om minoriteter. I början av året fick jag fackförbundet DIK att börja praktisera jämlikhetsdata, just nu bearbetar jag myndigheten Sida att göra detsamma och igår på Internationella kvinnodagen gick Allbrights Amanda Lundeteg ut i media och deklarerade att Allbright nu ska försöka få det svenska näringslivet och industrin att också göra det. 

När Märta Stenevi tillträdde som nytt språkrör för MP i början av året deklarerade även hon att hon är för jämlikhetsdata vilket jag tolkar som att MP numera är det officiellt och inte bara den miljöpartistiska riksdagsledamoten Leila Ali Elmi, som länge stod ensam i partiet vad gäller att förespråka jämlikhetsdata. Jag intervjuades f ö också av Bulletins Ivar Arpi i början av året, som även han uttalade sig rätt så positivt om jämlikhetsdata.

Vidare antog Umeå kommun nyligen ett beslut som säger att kommunen ska börja pröva jämlikhetsdata efter att Västerbottens-Kuriren rapporterade om att endast 2% av de 500 kommunala cheferna i Norrlands största kommun har någon form av utomnordisk bakgrund. Tidigare har jag lyckats få både Malmö och Stockholms kommuner att börja arbeta med jämlikhetsdata liksom Botkyrka kommun och jag har vid flera tillfällen försökt att bearbeta Göteborg att även göra det och nu sällar sig Umeå därmed till denna skara av svenska kommuner.

Vad gäller adoptionsfrågan så har den som bekant exploderat på sistone och frågan om illegala och korrupta utlandsadoptioner liksom ett postkolonialt feministiskt perspektiv på internationell adoption har jag då drivit sedan 90-talet liksom frågan om de utlandsadopterades utsatta situation i Sverige och i västvärlden i övrigt.

Under pandemin har också frågan om rasism mot (nordost/sydost)asiater (tyvärr) aktualiserats mer än någonsin tidigare i både Sverige och i Väst i allmänhet och för första gången i svensk historia har ett flertal svenska asiater trätt fram i media och i offentligheten och vittnat om rasism mot asiater. 

Den 4 mars förra veckan anordnades vidare det största arrangemanget hittills i Sverige om rasism mot asiater – ett digitalt arrangemang på Clubhouse som samlade hela 350 deltagare varav ett stort antal var just svenska asiater. Även denna fråga har jag då både forskat om och varit engagerad i sedan 90-talet och under många år som rätt så ensam att göra det och det som gläder mig är fr a att en ung generation av både asiatiska s k ”andrageneration:are”, blandade eller mixade asiater och adopterade asiater numera är aktiva i frågan.

På senare år har jag också märkt av en helt annan attityd till mina kunskaper om den svenska extremhögern. När jag 2002 gav ut boken ”Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympatisörer 1931–45” som listade 30 000 svenskar som en gång hade varit medlemmar i en högerextrem organisation hette det från historiker- och forskarhåll liksom från medie- och journalisthåll att jag var oseriös och bara ville skvallra om och hänga ut några av landets bästa hjärnor och finaste familjer men på sistone har allt fler begagnat sig av min hjälp och mina kunskaper om den svenska extremhöger, som jag med mycket stor säkerhet kan säga att de aldrig hade nedlåtit sig att kontakta mig 2002.

Slutligen har den svenska forskningen om ras i ett specifikt svenskt sammanhang som inte enbart handlar om extremhögern eller om rasism i USA, Frankrike eller Storbritannien verkligen kommit igång på allvar nu och på ett sätt som åtminstone jag vågar påstå inte har inträffat tidigare. 

Svenska forskare skydde under åratal allt som hade med ras att göra som pesten men den tiden när utländska forskare som forskade om ras i ett specifikt svenskt sammanhang nästan var fler än antalet svenska forskare som gjorde det och när utländska forskare bara fick träff på ett 15-tal tidskriftsartiklar på engelska i engelskspråkiga akademiska tidskrifter när de sökte efter artiklar som handlade om ras i ett specifikt svenskt sammanhang är förhoppningsvis nu äntligen förbi. 

När jag grundade och drev Sveriges första nationella forskarnätverk för svenska kritiska ras- och vithetsstudier på 2010-talet och inom nätverket gav ut tre antologier med akademiska texter om ras i ett specifikt svenskt sammanhang var den övervägande delen av medlemmarna antingen Master-studenter, doktorander eller nydisputerade juniorforskare men just nu känns det som att det verkligen börjar hända saker vad gäller svensk forskning om ras i ett specifikt svenskt sammanhang även om motståndet mot rasbegreppet fortfarande är tämligen kompakt inom den svenska högskole- och forskarvärlden. I höstas gav också Centrum för genusforsknings vid Karlstads universitet Sveriges första högskolekurs i kritisk rasteori.


Slutligen fortsätter Catrin Lundströms och min bok ”Vit melankoli. En analys av en nation i kris” som kom ut i höstas att sälja bra och den ligger fortfarande etta, två eller trea på försäljningslistorna på Bokus och Adlibris vad gäller Makadams 320-talet utgivna böcker som finns till försäljning där.

Så kanske är det ändå så att trägen vinner, som det heter, och även mot den svenska konsensus – och homogenitetskulturen även om det ibland kan ta flera decennier att få till ett genombrott och en förändring.

Allbright börjar förespråka jämlikhetsdata

Under många år har jag verkat som någon slags ”fanatisk” ”enmanskorståg”-”missionär” för jämlikhetsdata i Sverige (OBS – jämlikhetsdata är då INTE rasregister/rasregistrering) och både inom och utanför akademin liksom både inom offentlig och privat sektor. Tidigare i år lyckades jag f ö få fackförbundet DIK att börja praktisera jämlikhetsdata och det hör då till saken att jag är Sveriges enda forskare som både driver frågan om behovet av att införa och praktisera jämlikhetsdata och frågan om att mäta ras och operationalisera rasbegreppet då Sveriges antirasistiska forskare och antirasister i stort är emot både jämlikhetsdata och glosan ras.

En av dem som jag har varit i kontakt med angående just jämlikhetsdata är Amanda Lundeteg på Allbright och idag på självaste Internationella kvinnodagen börjar Allbright att officiellt förespråka jämlikhetsdata samtidigt som Allbright presenterar siffror rörande utländsk och utomnordisk bakgrund – idag har exempelvis endast 7% av samtliga ledamöter i de svenska börsbolagens ledningsgrupper någon form av bakgrund utanför Norden.

Tyvärr är fortfarande nästan hela Sveriges forskarvärld, och fr a de antirasistiska forskarna, emot jämlikhetsdata liksom i stort sett alla svenska medier, och fr a de antirasistiska journalisterna, ledarskribenterna och kulturkritikerna, så att Allbright nu väljer att börja förespråka jämlikhetsdata är för mig och mitt mångåriga ”enmanskorståg”-arbete för att ”fanatiskt” ”missionera” för jämlikhetsdata i Sverige inget annat än en stor seger!


Är det något Allbright och dess VD Amanda Lundeteg nämligen har lärt det svenska näringslivet, företagsvärlden och industrin så är det att statistik om kön betyder allt och nu kommer Allbright m a o också att förespråka statistik om ras och etnicitet.

https://www.allbright.se/br-2021

”Allbright fyller 10 år och vi ger oss in i debatten om jämlikhetsdata. Senaste årtiondet har varit omskakande viktigt för kvinnor och minoriteter. Kvinnorna i börsens ledningsgrupper ökar i dubbel takt och fyra gånger fler bolag är jämställda nu, än för tio år sedan. Rörelser som metoo och Black Lives Matter har höjt kunskapsnivån om sexism och rasism i arbetslivet. Viktiga milstolpar till trots är fyra av fem bolag fortfarande ojämställda. Sverige ser dessutom ut att bli sämst i Norden redan om två år. Mer behöver göras för att synliggöra villkoren för grupper som riskerar att drabbas av diskriminering, lyder kritik från FN- och EU-nivå. Jämlikhetsdata kan vara en metod för att belysa och råda bot på diskrimineringen på arbetsmarknaden.”

(…)

”De senaste tio åren har också bjudit på viktiga milstolpar. Mest medvind märkte vi under metoo och Black Lives Matter. Är det något vi lärt oss så är det att allra mest händer när debatten är som hetast, när pressen är som hårdast, och strålkastarljuset är som starkast. Att fortsätta granska är därmed centralt. Tack vare statistik har vi kunnat sätta fingret på problem och ta betydande jämställdhetssteg. Men arbetet får inte stanna vid kön. Statistik behövs också på andra områden som exempelvis etnicitet, hudfärg och namn. Sverige har kritiserats av FN och Europeiska rådet för att för att vi inte gör tillräckligt för att synliggöra villkoren för olika grupper som riskerar att drabbas av diskriminering. Därför gläds vi nu åt att allt fler använder sig av jämlikhetsdata som metod för att på ett rättssäkert, etiskt och vetenskapligt sätt skaffa sig kunskap om villkoren för människor i olika sektorer.”

Här nedan följer utdrag ur en intervju med Amanda Lundeteg i dagens SvD:

https://www.svd.se/investor-mest-jamstallt–15-bolag-ratar-kvinnor

”Här har ett skifte skett under 2020, i samband med Black lives matter-protesterna som spreds över världen. Amerikanska bolag som Twitter, Citigroup, Nike och Netflix stöttade öppet rörelsen. Reaktioner kom även i Sverige.

– Vi märker ett före och ett efter Black lives matter i svenskt näringsliv. Vi har fått en uppsjö av förfrågningar om hur bolag kan kartlägga diskriminering och representation bortom kön, säger Amanda Lundeteg.

Hon lyfter fram insamling av jämlikhetsdata som en trend som hon tror kommer att få fäste hos börsbolagen under året. Det är anonym data som bygger på självidentifikation hos de svarande. Syftet är att ta fram kunskap om villkoren för olika grupper och motverka eventuell diskriminering. Metoden har rekommenderats av bland annat FN och Europeiska rådet.

Fler stora aktörer är inne på samma spår. I januari meddelade kapitaljätten Blackrock, som är näst största ägare på Stockholmsbörsen, att de kommer att ställa krav på etnisk mångfald i styrelser hos bolag de investerar i. Även i Sverige. Blackrock kan agera genom att rösta mot styrelser som inte uppvisar mångfald 2022, sa Blackrocks Europachef för ägarstyrning, Amra Balic, i en intervju med Dagens industri. Motiveringen var att mångfald leder till bättre resultat över tid och mer motståndskraftiga bolag. Redan i dag finns det företag på Stockholmsbörsen som jobbar med jämlikhetsdata, uppger Amanda Lundeteg.

– Men jag vet att flera inte vill gå ut och prata om det på grund av rädsla för kritik.

Hur ser du på kritiken som riktats mot metoden, som säger att insamlandet av den här typen av data i sig är rasistisk?

– Då skulle det vara sexistiskt att samla in data om kön. Retoriken kring mångfald är samma som vi såg kring jämställdhet för 10–15 år sedan. Men det finns inget motsatsförhållande här. Det handlar om att ta bort diskriminering så att den mest kompetenta hamnar på rätt plats. Hon kan dock förstå att det finns ett motstånd.

– Människor nära makten kan mer eller mindre omedvetet känna sig motvilliga när urvalsgruppen till maktpositioner blir större. Det är klart att det kan upplevas som hotfullt, säger hon.”

USA har nu antagit en nationell plan mot strukturell rasism såsom Sverige redan har gjort men till skillnad från den svenska planen lyfter Bidens plan fram behovet av statistik om minoriteterna

Medan svenskarna fortsätter att med vitglödgad (och vit) vrede härja mot (och kanske t o m ”hata på” samtidigt som att jag så klart är medveten om att hat är ett mycket starkt ord och kanske går det inte att tala om ett svenskt färgblint antirasistiskt hat…) jämlikhetdata och allt vad siffror och statistik om minoriteterna (utifrån ras, etnicitet, religion och språk) heter – bara under denna vecka har då t ex två svenska dagstidningar närmast brukat antirasistisk krigsretorik på ledarplats och kritiserat jämlikhetsdata (och talat om att amerikaner och britter som tillämpar jämlikhetsdata helt enkelt förestår rasism och nog t o m är rasister då de räknar ras och etnicitet) så har Biden nu utfärdat ett presidentdekret och en nationell plan som behandlar frågan om strukturell rasism i USA och Bidens nya demokratiska regering lyfter då fram behovet av just statistik om minoriteterna för att överhuvudtaget kunna få en bild av hur strukturell rasism i USA ser ut för att därefter åtminstone försöka åtgärda och bekämpa densamma.


USA tillämpar visserligen redan jämlikhetsdata men på senare år, i takt med att en specifik amerikansk form av färgblindhet har fått breda ut sig (OBS: den amerikanska färgblindheten härrör då från en nyliberal och individualistisk ideologi och inte, som i Sverige, från en socialistisk och liberal progressiv antirasism som i det svenska fallet av hela sitt antirasistiska vita hjärta är emot statistik om minoriteterna i Sverige), så har insamlandet av statistik om minoriteterna försämrats i USA på senare tid. Trumps regering sade t ex nej till att låta MENA-amerikanerna, d v s alla de miljontals amerikaner som härrör från Nordafrika, Västasien och Centralasien (och naturligtvis både invandrarna, ”andrageneration:arna”, de blandade/mixade och de adopterade), bli en egen demografisk kategori i den amerikanska folkräkningen, vilket innebär att t ex algerier, turkar, araber, iranier och kurder i USA oftast uppger att de är vita amerikaner och ibland att de är asiatiska amerikaner.


Jag fattar så klart att det enorma enligt svenskarna genomrasistiska landet USA inte kan jämföras med det pyttelilla enligt svenskarna genomantirasistiska landet Sverige men USA och Sverige har nu trots allt ändå en sak gemensamt – de är idag och tack vare Biden och Löfven de enda suveräna staterna i åtminstone västvärlden som har antagit en nationell plan mot strukturell rasism.


Den svenska nationella planen mot strukturell rasism skiljer sig dock från den amerikanska nationella planen mot strukturell rasism och inte minst i synen på statistikfrågan:


Medan USA:s nya plan mot strukturell rasism som antogs i dagarna lyfter fram statistik om minoriteterna som absolut avgörande för att överhuvudtaget ens få en bild av strukturell rasism i USA och för att ens kunna bekämpa strukturell rasism i USA så tar den svenska planen mot strukturell rasism helt och hållet avstånd från att samla in statistik om minoriteterna.

Cirka 4% av landets kommunikatörer har någon slags utomeuropeisk bakgrund varav 1/4 har bakgrund i Nordamerika

Idag publicerade fackförbundet DIK en unik rapport som bygger på enkätsvar från 1404 DIK-medlemmar som arbetar inom den svenska kommunikationsbranschen, d v s som i praktiken är kommunikatörer. Tidigare har DIK enbart frågat om kön och ålder i sina medlemsenkäter men denna gång har respondenterna också tillfrågats om hur de själva identifierar sig utifrån könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet eller hudfärg, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning samt sexuell läggning och naturligtvis anonymt och frivilligt i enlighet med jämlikhetsdatametodens principer.


Enkätundersökningen visar att den svenska kommunikationsbranschen och den svenska kommunikatörskåren är ytterst homogen samt att hela 22% av de få kommunikatörer som har utomeuropeisk bakgrund har utsatts för diskriminering:


93% av respondenterna är födda i Sverige att jämföra med 80% i befolkningen i stort. 80% av kommunikatörerna har vidare två föräldrar som är födda i Sverige att jämföra med 65% i befolkningen i stort.


Cirka 4% av kommunikatörerna har någon slags utomeuropeisk bakgrund och runt 25% av dem har bakgrund i Nordamerika (d v s i USA och Kanada) medan de resterande 75 procenten har bakgrund i Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, Asien eller Oceanien. Inte ens 3% av respondenterna har en eller två föräldrar som är födda utanför Europa, d v s de är antingen blandade/mixade eller s k ”andrageneration:are” med utomeuropeisk bakgrund och återigen har runt 25% av dem har bakgrund i Nordamerika (d v s i USA och Kanada).


Bland de respondenter som har utomeuropeisk bakgrund uppger 22% att de har blivit utsatta för diskriminering. Av samtliga respondenter som har utomeuropeisk bakgrund uppger 14% att de har blivit aktivt diskriminerade på grund av härkomst, hudfärg, etnicitet eller på grund av sitt namn. 10% av samtliga kvinnliga kommunikatörer uppger slutligen att de har blivit diskriminerade på grund av kön att jämföra med 5% bland de manliga kommunikatörerna.


https://dik.se/om-oss/sa-har-tycker-vi/anna-troberg-kommunikation-kristider


“Sist, men inte minst, några ord om DIK:s arbete för mångfald och mot diskriminering. Sverige har en av världens mest långtgående diskrimineringslagstiftningar, men faktum är att Sverige på grund av bristande möjlighet till uppföljning av lagen fått kritik av bland annat FN, EU-kommissionen och DO. Att det finns en dissonans mellan nationens goda självbild i mångfaldsfrågor och den faktiska verkligheten är något som många av oss som lagen är tänkt att stötta känner väl igen. Rasifierade vittnar om att vita talar om för dem att rasism inte existerar. Jag blir själv på regelbunden basis upplyst om att homofobi inte längre finns i Sverige, trots att mejlen i min inkorg tidvis vittnar om något helt annat. Alldeles för många har liknande historier att berätta och det får allvarliga konsekvenser både för individen och samhället.


Det är uppenbart att vi tillsammans måste hitta bra verktyg för att ta oss an dessa problem. DIK har därför under arbetet med kommunikationsrapporten för första gången erbjudit förbundets medlemmar den frivilliga möjligheten att även bidra med anonyma jämlikhetsdata. Tidigare har DIK, som de flesta andra organisationer, bara ställt frågor kring två diskrimineringsgrunder: kön och ålder. Lagen har dock fem diskrimineringsgrunder till och för att kunna bedriva ett effektivt arbete mot diskriminering måste man ta alla sju i beaktande. Genom att arbeta med jämlikhetsdata stärker vi förbundets arbete för inkludering och ett hållbart arbetsliv – för alla. Du kan hjälpa till genom att välja att bidra med dina anonyma jämlikhetsdata nästa gång du får möjligheten i någon av DIK:s enkäter.”

DIK blir nu det första fackförbundet i Sverige som börjar använda sig av jämlikhetsdata

DIK blir nu det första fackförbundet i Sverige som börjar använda sig av jämlikhetsdata: DIK hörsammar därmed FN:s, EU:s, Europarådets m fl överstatliga aktörers krav på Sverige att inte bara samla in och sammanställa statistik om kön och ålder utan också om de resterande diskrimineringsgrunderna som vi idag helt saknar data och siffror om – d v s könsöverskridande identitet eller uttryck, etniskt ursprung och hudfärg, religion och trosuppfattning, funktionsnedsättning samt sexuell läggning. https://dik.se/om-oss/sa-har-tycker-vi/anna-troberg-nu-starker-dik-arbetet-mot-diskriminering-med-jamlikhetsdata?

fbclid=IwAR3mjBkC4ZDbbSafZ4jg443QDzpNMxQ9Bb4yJoDUlLStBSkkTumiJg1L40E

”Sverige har en av världens mest långtgående diskrimineringslagstiftningar. I lagen finns sju diskrimineringsgrunder: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder. Trots detta samlar man i Sverige rutinmässigt bara in data om två av dessa sju grunder – kön och ålder. Det gör att det saknas viktig statistik som möjliggör ett effektivt arbete mot diskriminering, vilket bland annat FN, EU-kommissionen och DO kritiserat Sverige för.

Detta rimmar naturligtvis illa med Sveriges höga svansföring när det gäller diskrimineringsfrågor, men många av oss som tillhör någon eller några av de grupper som lagen är tänkt att stötta känner väl igen dissonansen mellan nationens goda självbild och den faktiska verklighet vi lever i. Rasifierade vittnar om att vita talar om för dem att rasism inte existerar. Jag blir själv på regelbunden basis upplyst om att homofobi inte längre finns i Sverige, trots att mejlen i min inkorg tidvis vittnar om något helt annat. Det är uppenbart att det finns problem och dessa måste vi ha bra verktyg för att lösa.

Tack vare insamling av data kring kön och ålder har vi i dag god kunskap om hur kön och ålder påverkar människors villkor och möjligheter. Vi kan till exempel med säkerhet säga att kvinnor generellt har lägre lön än män och att det efter en viss ålder är svårare att få jobb trots god kompetens och erfarenhet. Det gör det möjligt att sprida kunskap om diskriminering, vidta konkreta åtgärder för att komma tillrätta med den och – sist men inte minst – följa upp om åtgärderna givit önskat resultat eller om de måste justeras.

Menar vi allvar med den diskrimineringslagstiftning vi faktiskt har – och det måste man ju anta att vi gör – så duger det inte att bara ha ordentlig koll på och god uppföljning av blott två av sju diskrimineringsgrunder. Därför har förbundsstyrelsen för DIK – facket för kultur, kommunikation och kreativ sektor – beslutat att från och med nu ge förbundets medlemmar den frivilliga möjligheten att i de medlemsenkäter som då och då skickas ut även bidra med jämlikhetsdata i syfte att stärka förbundets arbete mot diskriminering och för inkludering och ett hållbart arbetsliv – för alla. De svar som skickas in är helt anonyma, kan inte kopplas till en enskild individ och raderas när datan behandlats. Därmed är insamlingen också i linje med de höga krav som ställs av GDPR.”

Intervjuad tillsammans med Allbrights Amanda Lundeteg om behovet av statistik om raslig-etnisk mångfald inom näringslivet

Denna vecka intervjuas Allbrights Amanda Lundeteg och undertecknad i (bransch)tidningen Aktuell hållbarhet (vi råkar f ö båda vara utlandsadopterade men det är nog bara en slump att det är så) angående varför det svenska näringslivet och industrin samt svenska myndigheter och organisationer idag tar fram och redovisar statistik om kön liksom ibland även om ålder och om andra faktorer/kategorier men inte om ras, etnicitet, språk, religion o s v för att mäta och följa upp mångfald och representation.

Vad gäller svenska företag och koncerner så är det just nu i stort sett bara Axfood och Swedish Match av 100 undersökta svenska storföretag och mellanstora företag, vilka sammantaget har miljontals anställda i Sverige liksom världen över, som ens försöker kartlägga, mäta och redovisa någonting alls i sammanhanget och då handlar det enbart om utländsk bakgrund ”rakt av” enligt SCB:s definition/data, d v s ungefär som SVT och SR också gör idag men utan att på något sätt göra en åtskillnad mellan t ex utrikes födda/invandrare och ”andrageneration:are” eller mellan nordisk och utomeuropeisk bakgrund. 

”Mer än en tredjedel av Sveriges befolkning har numera någon form av utländsk bakgrund. Denna demografiska förändring innebär att Sveriges befolkning i dag kan jämföras med traditionella mångkulturella länder som USA och England. Tobias Hübinette, docent i interkulturell pedagogik vid Karlstads universitet, menar att det här innebär att företag i den mån det är möjligt behöver kartlägga den etniska mångfalden för att motverka diskriminering.

– Demografin pockar på att man behöver hantera de här frågorna. Kön har blivit den överordnade principen när vi tänker på mångfald och representation. Men utöver detta har en betydande del av den svenska befolkningen i dag någon form av utländsk eller minoritetsbakgrund. Det är den andra stora mångfaldsaspekten som behöver lyftas, säger Tobias Hübinette.

Amanda Lundeteg, vd på Allbright, instämmer i behovet av mer statistik kring hur det ser ut med etnisk mångfald på företag. 

– Jag menar att företag, precis som med kön och ålder, behöver räkna och ha statistik för att veta hur det ser ut kring etnisk mångfald. Vi behöver fakta på bordet för att veta hur man ska jobba för att motverka diskriminering, säger Amanda Lundeteg.

Hon påpekar också att företag borde sätta mål som rör etnisk mångfald om de inte redan har gjort det. Helst ska målen vara tydliga, kvantifierbara och lätta att följa upp.”

(…)

”Jämlikhetsdata är en metod för att ta fram statistik genom frivilliga och anonyma enkäter som bygger på självidentifikation. Metoden används för att kunna samla in aggregerade, anonyma data baserade på demografisk minoritetskategorier och diskrimineringsgrunder, exempelvis etniskt ursprung, hudfärg eller sexuell läggning.

Metoden har vid flera tillfällen förespråkats av EU-kommissionen, Europarådet och olika FN-organ. FN:s rasdiskrimineringskommitté, CERD, har kritiserat Sverige för bristen på statistik som synliggör ojämlikhet på etnisk grund och rekommenderat införande av jämlikhetsdata. Jämlikhetsdata används i flera länder, såsom Storbritannien och USA, men när metoden har kommit på tal i Sverige har den tenderat att väcka debatt. Metoden har även fått kritik inom delar av forskarvärlden, bland annat för att etablera ett tänkande där människor delas in efter rasistiska kategorier.

– Så fort ett företag, en myndighet eller en förening i Sverige börjar ställa frågor om religion, etnicitet eller språk blir det ramaskri även om det sker anonymt. I Sverige vill vi inte prata om etnisk mångfald på grund av vad forskare kallar för den svenska färgblindheten. Det finns en rädsla för att prata om något annat än inrikes och utrikes födda, säger Tobias Hübinette som sedan flera år tillbaka har förespråkat användningen av jämlikhetsdata.

Han säger att det har gjorts undersökningar som visar att individer som tillhör minoritetsgrupper generellt sett inte upplever att den här typen av datainsamling är problematisk om det finns ett uttalat antidiskrimineringssyfte med att ställa frågorna.

Rent juridiskt skulle jämlikhetsdata mycket väl kunna användas av företag och organisationer för att få en bild av mångfalden i bolaget, enligt Tobias Hübinette. Det viktiga är dock att det är tillräckligt många respondenter i enkäten.

– Det är förbjudet att kartlägga etnisk mångfald när det går att koppla siffrorna till en viss person, men det är inte något problem över huvud taget att samla in och redovisa siffror som inte går att koppla till en person.”

Snart ska antagligen ett svenskt fackförbund börja fråga om bl a sexuell läggning och religion i sin medlemsenkät

En aktuell uppdatering i jämlikhetsdatafrågan – snart ska antagligen ett svenskt fackförbund med 10 000-tals medlemmar börja fråga om bl a sexuell läggning och religion i sin medlemsenkät:


Jag har vid det här laget arbetat med den extremt kontroversiella jämlikhetsdatafrågan som någon slags kombinerad expert, föreläsare, ”missionär” och ”konsult” i åtminstone 6 år ”på raken” vid sidan av min verksamhet som lärare och forskare inom högskolevärlden (varinom jag f ö har arbetat med en likaledes extremt kontroversiell fråga åtminstone sedan 2000-talets mitt – d v s ras) och tidvis har jag varit finansierad av George Soros Open Society-stiftelse och tidvis har jag samarbetat med bl a både Ibn Rushd Studieförbund och Afrosvenskarnas riksorganisation liksom med Kitimbwa Sabuni och Fatima Doubakil.


Under dessa 6 år har jag lyckats få ett flertal svenska kommuner, myndigheter, företag, partier och organisationer att införa frågor i sina olika enkäter som rör/fångar upp de ”identitetsvariabler”/diskrimineringsgrunder som inte går att få fram via (folkbokförings)registerdata såsom bl a ras/etnicitet, religion/trosuppfattning, könsidentitet, sexuell läggning och funktionsnedsättning och jag måste säga att jag efter alla dessa år ändå är rätt så stolt över vad jag har lyckats åstadkomma i det här landet med små medel och stor entusiasm (för att inte säga stånga-huvudet-blodigt-mot-väggen-fanatism) trots all svensk antirasistisk vrede (för att inte säga hat) mot jämlikhetsdata som både jag och andra som förespråkar jämlikhetsdata har fått på sig under dessa år och som tyvärr också emanerar från de antirasistiska forskarna vilka åtminstone enligt mig borde veta bättre.


Det kan nog f ö t o m sägas att på samma sätt som att jag nog kopplas till frågor om ras i rätt hög grad numera inom högskole- och forskarvärlden så kopplas jag nog till jämlikhetsdatafrågan i rätt hög grad numera inom både den offentliga och privata sektorn, inom politiken/bland politikerna samt inom förenings-, NGO- och organisationsvärlden.


Sedan har jag också åkt på bakslag såsom att den enkät som jag utformade åt Svenska filminstitutet aldrig kom till användning, att Botkyrka kommun aldrig vågade gå ”all in” i sin medborgarenkät eller att Stockholms stad bara vågade fråga om könsidentitet, sexuell läggning och funktionsnedsättning när det väl gällde men jag har ändå fått kommuner som Malmö stad och förhoppningsvis också Göteborgs stad att börja ställa fler frågor än bara om kön, ålder och klass, företag som Ungdomsbarometern att fråga om ras och etnicitet och Invandrarindex att fråga om religion, partier som Vänsterpartiet att driva jämlikhetsdatafrågan, riksdagsledamöter att motionera om frågan och (paraply)organisationer som Sverok (med ca 100 000 medlemmar) att fråga om i stort sett alla diskrimineringsgrunder i sin medlemsenkät.


På sistone och under pandemin har av någon anledning/av en ren slump ett flertal fackliga aktörer kontaktat mig och bett mig att antingen föreläsa för dem om jämlikhetsdata eller rent konkret hjälpa till att ”design:a” och utforma enkät/självsvarsformulär och nu verkar det som att ett svenskt fackförbund med flera tiotals tusen medlemmar faktiskt ska börja ställa följande frågor i sin nästa stora medlemsenkät som fram tills nu enbart har frågat om kön, ålder, bostadsort/regional härkomst och delvis även klass (klass går då åtminstone delvis att fånga genom att bl a fråga om högsta utbildningsnivå och förvärvsinkomst).


Jag önskar nu detta fackförbund lycka till och hoppas att organisationen ska slippa hängas ut i media och i offentligheten som essentialister, biologister eller t o m som s k rasregistrerande rasister och jag hoppas också att alla ”homo:sar”, ”funkis:ar” och andra minoriteter som ingår bland medlemmarna inte ska ta illa upp och må dåligt eller att någon antirasistisk forskare och aktivist ska börja larma om s k rasfixerad ”amerikanisering” och kanske t o m gå till media och ”skvallra” om enkätens existens och innehåll.

Intervjuad av Global bar angående om det är rätt eller fel att räkna och mäta ras

Global bars David Isaksson intervjuar mig angående om det är rätt eller fel att räkna/mäta ras/etnicitet såsom vi redan gör i Sverige vad gäller bl a kön, ålder, klass och regional bakgrund o s v mot bakgrund av den undersökning som Global bar har gjort som visar att den svenska biståndsbranschen är en närmast ”helvit affär” (se http://globalbar.se/2020/08/granskning-nastan-helvitt-i-styrelse-och-ledning-for-bistandet):
 
 
”– Jag tycker det är rimligt att göra en granskning av det slag ni gjort. Det finns flera exempel på liknande undersökningar, säger Tobias Hübinette som forskar, undervisar och föreläser kring ras- och vithetsfrågor.
 
I Sverige finns ingen (till skillnad från t ex USA och Storbritannien) statistik som delar upp människor efter hudfärg eller etnicitet. Frågan är dessutom laddad, och medan det finns mycket forskning och statistik kring den könsmässiga fördelningen så finns det få undersökningar och än mindre forskning om ras.
 
Flera av de organisationer som svarade på enkäten lyfte fram svårigheten med att definiera vika som är vita, respektive icke-vita, och att det inte är upp till organisationerna att avgöra detta. Men är det rimligt att göra en uppdelning mellan vita och icke-vita? Och vilka uttryck ska man överhuvudtaget använda?
 
Tobias Hübinette, som är docent och lektor vid Karlstads universitet, är en av dem som forskat allra mest kring ras och vithet i Sverige.
 
– Det finns inget rätt eller fel i sig. Den svenska vokabulären som berör frågan om ras och minoriteter har skiftat genom åren. Ord och beteckningar som var vanliga på 70-talet används inte idag, ett exempel är ordet ”färgad” som idag uppfattas som ålderdomligt, säger Tobias Hübinette.
 
Många svenskar ryggar för ordet ”ras”, varför använder du det?
 
– För mig är ras den internationellt i forskningssammanhang och inom t ex FN- och EU-strukturerna vedertagna och gångbara termen för att beskriva de yttre utseendeaspekter på människokroppen som både tidigare och fortfarande förstås som ras – oavsett om vi i Sverige hävdar att vi inte bryr oss om eller ens lägger märke till dessa visuella kroppsaspekter. Det betyder inte att jag skriver under på den tidigare förhärskande rasbiologiska förståelsen av ras, utan när jag använder begreppet gör jag det som en kulturellt konstruerad och iscensatt kategori. Allt är inte heller ras utan naturligtvis spelar även en mängd etniska aspekter också in såsom språk, religion, kultur och värderingar.
 
En annan viktig distinktion är skillnaden mellan termer som olika grupper använder om sig själva och de som används om dem av majoritetssamhället. Sedan sker det en import av ord från andra språk. Afrosvensk är till exempel en slags översättning från afroamerikan.
 
– Det saknas en överenskommen svensk beteckning på personer som inte kan passera som vita: de har tidigare exempelvis kallats mörkhyade och färgade och kallas idag ofta för rasifierade. Och det var inte så länge sedan som nästan alla icke-vita kunde kallas för n-ordet.
 
Tobias Hübinette tycker också att begreppet icke-vit är rimligt att använda:
 
– Termen icke-vit är en direktöversättning från engelskan och i samtal med engelsktalande förstår de sistnämnda vad som menas med non-white. Invändningen från svensktalande är då att en del uppfattar det som en term som uttrycker en negativ identitet och kategori.
 
I vår undersökning har vi framför allt granskat namn på personer samt tittat på organisationernas egna bilder, är det en rimlig metod?
 
– Ja, jag tycker det är rimligt att göra så. SVT gjorde ju en liknande granskning av styrelseledamöterna i börsnoterade företag och bolag och hittade en enda icke-vit ledamot. Och fackförbundet Vision gjorde en liknande granskning av de tre högsta cheferna i samtliga kommuner som uppvisar en hög andel invånare med utländsk bakgrund, och hittade då bara en enda som skulle kunna kallas icke-vit. Så att både titta på namn och på fotografier är ju de metoder som står till buds just nu.
 
Tobias Hübinette har i sin forskning och i en mängd texter och debattartiklar ofta lyft fram frågor om ras, något som ofta skapat rubriker och inte sällan konflikter. Själv är han förvånad över att detta uppfattas som så kontroversiellt:
 
– Jag tycker det är konstigt att vi inte kan diskutera detta i Sverige. Vi är vana vid att kvantifiera utifrån kön och ålder eller ta upp om personer till exempel har funktionsvariationer men frågor om ras och vithet är inget man ens vill diskutera.”