Kategori: Herman Lundborg

Den svenska rasforskningen (och rasismen) var främst inriktad på de s k ”mongoloida” utseendedragen hos finnar och samer

Per Wirtén recenserar Maja Hagermans nya bok om den svenska rasforskningens portalfigur, ”superkändis” och ”gigant” Herman Lundborg:

http://www.expressen.se/kultur/raskrigaren-som-levde-dubbelliv

Vad gäller Lundborgs alla egna (hemliga) intimrelationer med dem vars kroppar han mätte och studerade och egentligen föraktade, d v s med alla de finsktalande och samiska kvinnor i Norrland som han tog som älskarinnor och i flera fall gjorde med barn, så är det knappast något anmärkningsvärt: Det var mycket vanligt under kolonialtiden att även de mest rasistiska europeiska forskarna som samlade in material och genomförde studier i kolonierna också tog sig älskarinnor (och även fick barn med dessa) bland de infödda kvinnorna i t ex Afrika, Asien och Oceanien.

Det som få känner till idag (förutom alla med finskt och samiskt påbrå som så klart vet det mycket väl) är att den svenska rasforskningen var i stort sett helt fokuserad på att kartlägga, mäta och motverka (genom att försöka förhindra fortsatt rasblandning i fr a Norrland) de s k kortskalliga och mongoloida (d v s asiatiska) dragen hos de finsktalande minoriteterna och den samiska ursprungsbefolkningen.

Det går en röd tråd från den svenska rasforskningens urfädrer Anders Retzius och Sven Nilsson vilka båda redan vid 1800-talets mitt utarbetade teorier om kortskalliga och småväxta mongoloida samer som hade undanträngts av långskalliga och högresta germanska svenskar (d v s en slags raskrigsteori) och fram tills några av de sista avhandlingarna i svensk rasforskning som lades fram och försvarades kring 1960 och fortfarande kunde handla om hur de finsktalandes kroppar egentligen var beskaffade (t ex blivande rektorn vid Umeå universitet Lars Beckmans avhandling).

Den svenska rasforskningen ägnade sig mycket lite eller knappt någonting alls åt att forska om t ex judars och romers kroppar, och än mindre om att forska om t ex afrikaner eller människor från Mellanöstern eller Latinamerika. Förutom de finsktalande och samerna var det snarare de ”rasblandade” resande som intresserade de svenska rasforskarna än t ex romerna: Det är först på 1960-talet som den stora kroppsmätningsstudien av de svenska romerna genomförs.

Denna svenska tradition av att se ned på och förakta och försöka ”breed:a” bort allt vad s k kortskalliga mongoloida utseendedrag heter är idag i mångt och mycket bortglömd men en kan ju fråga sig hur mycket av denna tradition som lever vidare i våra dagars ”gulinghumor”. Föraktet för asiatiska utseendedrag har m a o möjligen satt sig i folkdjupen även om rasforskningen idag är utrangerad och sannolikt lever arvet även vidare bland landets sverigefinnar och samer i form av ett slags internaliserat kroppsförakt i relation till majoritetssvenskarna.

Jag menar naturligtvis inte att de svenska rasforskarna inte såg ned på och föraktade romer och judar och afrikaner och andra icke-vita men det var inte de som var i fokus för den svenska rasforskningen – det var just i stort sett enbart de s k kortskalliga och mongoloida folken vilka i Sverige ansågs representeras av finsktalande och samer.

Och den stora ironin och epilogen i sammanhanget är så klart att majoritetssvenskarna idag är det västerländska folk som utan konkurrens har ingått familjerelationer allra mest med asiater per capita genom internationella adoptioner, internationella äktenskap och andra typer av intimrelationer.

Den svenska rasforskningens genealogi

Den svenska forskarvärldens absolut avgörande och ledande roll i framväxten av det moderna, globala och vetenskapliga rastänkandet blir kanske som allra mest tydlig om en tänker kontrafaktiskt, d v s vad som hade hänt om vissa specifika händelser, kontakter och interaktioner inte hade ägt rum. Hade Carl von Linné (som fått ett svenskt universitet uppkallat efter sig) inte konkurrerat ut sin franske rival Buffon så hade uppdelningen av mänskligheten i olika raser kanske inte slagit igenom alls på samma sätt som Linnés rastaxonomi kom att göra, och vilket kom att fullständigt förändra och påverka hela världshistorien och alla oss som tillhör människoarten från ca 1750 och fram tills idag. Och hade inte den tyske antropologen Blumenbach varit en av Linnés lärjungar (dock ej inkluderad i praktutgåvan av Linnés ”apostlars” samlade verk som svenska UD idag ger bort som gåva till statschefer och andra dignitärer världen över) så hade det vetenskapliga rastänkandet kanske inte ens överlevt Linné överhuvudtaget.

Vidare – hade inte Anders Retzius (hyllad av bl a Karolinska institutet och Kungl. Vetenskapsakademien) varit en lojal Linné-lärjunge så hade kanske inte dennes skallindexmått sett dagens ljus (som svenska forskare använde sig av ända in på 1960-talet), och därmed hade hans son Gustaf Retzius (som står byst på Karolinska institutet) inte kunnat bevisa empiriskt att svenskarna kroppsmåttsmässigt (och estetiskt) var vitast av alla och därmed mest värdefulla och överlägsna av alla folk på jorden. Och hade inte samme Linné-lärjunge Anders Retzius inte övertalat Sven Nilsson (som bl a står byst i Lundagård) att ge sig in på biologins och senare arkeologins bana, så hade Nilssons raskrigsteori och den senare socialdarwinistiska ”vetenskapliga sanningen” att folkfördrivning av och folkmord på ”mindrevärdiga” raser var något ”naturligt” kanske inte uppstått. Och Anders Retzius tredje gången gillt: Hade inte den tyske medicinaren Rudolf Virchow varit ett varmt Anders Retzius-fan så hade kanske inte dennes empiriska rasforskningsmetoder (d v s att mäta allt som går att mäta och kategorisera färgmässigt på den mänskliga kroppen) fått ett sådant fullständigt genomslag som de fick världen över under andra hälften av 1800-talet (och vilket i sin tur ledde till många miljoner människors lidande, förtryck och ond bråd död ända in i vår tid).

Och för att inte glömma 1900-talet: Hade inte den tyske rasforskaren Eugen Fischer delat Herman Lundborgs totala besatthet vid att forska på blandade (”Mischlingen” eller ”blandrastyper”), så hade kanske inte de blandade blivit så ”sönderstuderade”, stigmatiserade och utsatta som de blev under första hälften av 1900-talet. Och slutligen – hade inte Tredje rikets rasforskare Hans F. K. Günther varit en så fanatisk Herman Lundborg-elev (Günther var bosatt i Uppsala under en tid) och så fixerad och besatt av svenska folket och den nordiska rasen, så hade inte den nazityska raspolitiken kanske blivit så extrem och mordisk som den blev.

Inte konstigt m a o att lilla Sverige redan 1902 kunde publicera den dittills mest omfattande empiriskt baserade rasforskningsstudien som (den akademiska) världen någonsin skådat (närmare 50 000 svenska kroppar hade mätts och kategoriserats i denna studie), att den svenska forskarvärlden bidrog med hela 16% av ledamöterna i det Internationella sällskapet för rashygien redan 1909, att Sverige blev det första land i världen som 1922 inrättade ett statligt forskningscentrum för rasvetenskap, att svenska staten excellerade i rasstatistik fram tills 1945, att hela tre svenska forskare bjöds in att delta i UNESCOs arbete kring rasbegreppet efter kriget samt slutligen att Sverige blev den första suveräna nationalstaten att helt och hållet avskaffa rasbegreppet i sig från och med 2001