Kategori: språk

Hur ska en person som kan passera som vit benämnas på svenska? Svensk? Pursvensk? Etnisk svensk? Eller majoritetssvensk?

På samma sätt som att det ännu inte finns någon överenskommen beteckning på personer som inte kan passera som vita (rasifierade, POC, mörkhyade, icke-vita o s v) så finns det ännu inte någon överenskommen benämning på personer som kan passera som vita inom den svensktalande gemenskapen.

Då de allra flesta svensktalande värjer sig mot eller t o m är helt emot att tala om vita svenskar på grund av den rådande hegemoniska färgblinda antirasismen som tabuiserar allt tal om ras (och vithet) på svenska verkar det just nu finnas tre konkurrerande termer utöver att helt enkelt bara säga svenskar (som oftast just betyder vita svenskar): pursvenskar, etniska svenskar och majoritetssvenskar.

Termen pursvensk är den äldsta beteckningen och går tillbaka ända till 30-talet att döma av Kungl. bibliotekets stora artikeldatabas Svenska dagstidningar som täcker 10 000-tals artiklar i 100-tals svenskspråkiga tidningar. Som det verkar har termen ofta använts humoristiskt och/eller ”kärvänligt” och så verkar fortfarande vara fallet – d v s beteckningen används gärna ”med glimten i ögat” och ofta inom högerradikala sammanhang. Det är dock oklart vad motsatsen till pursvensk heter och en person som använde denna term var Expressens Ulf Nilson i en uppmärksammad krönika från 2010 där han bl a skrev följande, vilket han både kritiserades och anmäldes för:

”Faktum är att vi, ja, svenskarna, faktiskt är på väg att avskaffa oss, om än sakta. Obs! att nu raljerar jag inte längre. Sverige har sen länge minskande befolkning, ja, om vi ser till pursvenskar. Varje par föder statistiskt sett färre än två barn, lika med minskning. Våra invandrare, numera omkring 20 procent, av vilka 400 000 muslimer (varav de allra flesta naturligtvis inte är islamister), föder betydligt fler. Det är oundvikligt att det muslimska inflytandet växer.”

Termen etnisk svensk dyker för första gången upp på 80-talet men får lite större spridning först på 1990- och 00-talen och fr a på 2010-talet och benämningen är uppenbarligen en eufemism för vit svensk, d v s den uppstod som ett ”snällare” och mindre ”brutalt” sätt att just säga vit svensk. Benämningen används ofta av minoritetspersoner som just ett ”artigt” och socialt accepterat sätt att säga vit svensk på. Det är dock oklart vad som är motsatsen till etnisk svensk och antagligen är det invandrare kort och gott, som ju också är en eufemism men för en icke-vit person vare sig personen ifråga är invandrad eller ej. En person som populariserade denna term var dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt som 2012 sade till TT att ”det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet”, vilket han både kritiserades och anmäldes för.

Termen majoritetssvensk har förekommit sporadiskt sedan 70-talets slut men slår igenom först på 2010-talet tack vare Charlotte Hyltén-Cavallius och min uppmärksammade studie om majoritetssvenskar i södra Botkyrka, som Open Society Foundations finansierade, och som troligen fortfarande utgör den största studien av vita svenskar sett till antalet informanter. Motsatsen till majoritetssvensk är då minoritetssvensk och såsom Hyltén-Cavallius och jag introducerade och operationaliserade dessa båda termer i vår studie så är definitionen av desamma medvetet öppen och flytande. En majoritetssvensk kan då mycket väl vara en infödd, vit svensk men också en person som identifierar sig med majoritetsbefolkningen eller identifieras med densamma. Sedan 2013, när jag själv började använda denna term systematiskt och till en början i relation till denna studie, är jag antagligen den svensktalande forskare som har använt termen allra mest frekvent och fr a allra mest medvetet och konsekvent och jag tycker mig kunna skönja att termen håller på att få en allt större spridning numera.

Hur ska personer som inte kan passera som vita egentligen benämnas på svenska? Mörkhyad/e? Rasifierad/e? People of color? Icke-vit/a?

Hur ska personer som inte kan passera som vita egentligen benämnas på (nutids)svenska och bland svensktalande? 

Tidigare och traditionellt har beteckningen ”mörkhyad/e” varit den allra vanligaste termen inom den svenskspråkiga gemenskapen och under 2010-talet lanserades också termen ”rasifierad/e” som slog igenom med full kraft från och med 2013.

Även termen ”people of color” används ibland numera i svenskspråkiga sammanhang även om det fortfarande är ovanligt och det var då först efter 2012 som denna term började förekomma mer regelbundet på svenska.

Ytterligare en benämning som jag själv alltid har föredragit och även hjälpt till att ”lansera” och sprida är ”icke-vit/a” som började användas fr o m 1940- och 50-talen och just den termen användes intressant nog i morse på och av Sveriges radio.

Det ska också tilläggas att äldre svensktalande nog fortfarande säger ”färgad/e” medan yngre svensktalande ibland också säger ”brun/a”.

För mig finns det inget rätt eller fel och inget facit vad gäller denna fråga om hur personer som inte kan passera som vita egentligen ska benämnas på (nutids)svenska och bland svensktalande utan som alltid när det gäller (alla) språk och alla ord i ett visst språk (och särskilt ladde ord) så pågår det hela tiden en kamp om orden och om vilket ord som ska användas i ett visst sammanhang.

antal förekomster av termen ”mörkhyad/e” i svenskspråkiga medietexter:

2016: 2796

2017: 1607

2018: 1960

2019: 2406

2020: 1878

antal förekomster av termen ”rasifierad/e” i svenskspråkiga medietexter:

2016: 1011

2017: 522

2018: 827

2019: 460

2020: 892

antal förekomster av termen ”people of color” i svenskspråkiga medietexter:

2016: 64

2017: 26

2018: 41

2019: 157

2020: 152

antal förekomster av termen ”icke-vit/a” i svenskspråkiga medietexter:

2016: 1206

2017: 881

2018: 1037

2019: 742

2020: 1842

”Netflix blev storvinnare vid Screen Actors Guilds (SAG) gala i USA. Strömningsjätten kunde glädjas åt flera priser vid tv- och filmgalan. Och de fyra finaste individuella skådespelarpriserna gick för första gången till icke-vita skådespelare.”

(…)

”Därmed tog fyra ickevita personer (Yuh-Jung, Kalluuya, Davis och Boseman) hem några av de finaste skådespelarpriserna, vilket är första gången i galans historia, enligt The Hollywood Reporter.”

https://sverigesradio.se/artikel/netflix-storvinnare-vid-sags-tv-och-filmgala

Ovanlig ”runa” i dagens DN

En ytterst ovanlig s k ”runa” som hittas på dagens DN:s familjesida: Dödsrunor liksom dödsannonser domineras normalt annars nästan fullständigt av avlidna majoritetsinvånare och särskilt majoritetssvenskar tillhörande SACO-kollektivet och socialgrupp ett och ytterst sällan förekommer både avlidna personer med utomeuropeisk bakgrund och avlidna svenska samer liksom avlidna svenska romer.

Än mer ovanligt är att se en dödsruna som innehåller så många egennamn och ord på ett annat språk än svenska och som dessutom genomsyras av ett explicit antikolonialt budskap.

https://www.dn.se/familj/till-minne-andom-ovlla-olle-omma

”Olle Omma, Hemavan, har somnat in 92 år gammal. Närmast anhöriga är hustrun Gunnel, född Israelsson, och barnen Peter, Lena och Oleg med familjer. In i det sista växer livet till. Olle skulle ha sagt ”renskötseln går före döden”. Ville alltid höra hur det var med renarna. Olle kunde sina marker, hade ett levande minne för platser och landskap. Den man frågade om människor och släkter.

Ándom Ovllá Olle föddes i Porjus 1929 under tvångsförflyttningen från Gárasavvon/Karesuando. När Olle var två år kom föräldrarna, Ándom Ovllá och Mihkel Biera Ristiinná Omma (född Utsi), 1931 till Strimasund, Gausjo, efter sju års ofattbara strapatser. Där växte han och syskonen upp, in i landskapet och in i den nomadiska renskötseln som blev hans liv. Olle arbetade med sin áhčči/far och syster Inga i renskogen. Träffade Gunnel från Juhkagasska i Grans sameby. De gifte sig 1955, levde renskötsellivet i en tid av snabb omvandling. Skidor byttes till skoter och motorfordon tog över långa vandringar till fots.

De stora intrången på betesmarkerna; vattenkraftens uppdämningar, storskalig skogsindustri, gruvor och vindkraftsparker, gjorde Olle tidigt intresserad att ta fram ett foder för renar. Som samebyordförande i otaliga förhandlingar med myndigheter och företag var han uthållig, diplomatisk, trots ojämlika förutsättningar. Respekt och kunnighet är ord som följer honom.

Med sin erfarenhet blev Olle mångårig ordförande i samebyn Ubmeje tjeälddie och deltog i styrelsearbetet för Svenska samernas riksförbund samt ett mångårigt idogt arbete i fasta utskottet mellan Sverige och Norge. Även en kortare period i politiken, i Storumans kommun. På senare år blev han en erkänd och efterfrågad samisk kulturbärare. Hans berättelser från barnaåren i nomadskolorna och om tvångsförflyttningarna bidrog till filmen ”Sameblod” och prisbelönta boken ”Herrarna satte oss hit”.

Ett rikt renskötselliv, en Tjernobylkatastrof senare, har nu tagits över av sönerna som får hantera klimatförändringar och ständiga intrång på renens betesmarker. Nordmalingsmålet vanns efter en tioårig process där Olle var ett av många vittnen gällande sedvanerätt till vinterbetet. Nu vakar han över oss från en annan plats. Olle levde renskötsel. Älskad och saknad! Gunnel, Peter, Lena och Oleg Omma”

Ny språkvetenskaplig studie om ortensvenskan

Det är verkligen inte vanligt att svenska forskare operationaliserar ras och inte ens de som forskar om invandrare och minoriteter och det ska ”så klart” därför till en engelsman att göra det och närmare bestämt en engelsk språkvetare.


Den engelske språkvetaren Nathan Young som är knuten till Centrum för tvåspråkighetsforskning vid Stockholms universitet har i nyligen publicerat en studie av den s k ”Rinkebysvenskan”, ”ortensvenskan”, ”blattesvenskan” eller kreolsvenskan (OBS: o/kärt barn har som bekant rejält många namn) i Stor-Stockholm som fr a icke-vita s k ”andrageneration:are” talar i miljonprogramsområdena med utgångspunkt i den gamla arbetarklassvenskan som tidigare gällde på Södermalm och i Söderort – det s k Ekensnacket.


Young fortsätter därmed den forskning om den s k ”Rinkebysvenskan”, ”ortensvenskan”, ”blattesvenskan” eller kreolsvenskan som den idag bortgångna Ulla-Britt Kotsinas en gång i tiden inledde. Den s k ”Rinkebysvenskan”, ”ortensvenskan”, ”blattesvenskan” eller kreolsvenskan var då när den ”upptäcktes” på 1980-talet både Sveriges och Europas första s k etnolekt som hade uppstått bland flerspråkiga barn och ungdomar i miljonprogramsområdena vilka inte talade svenska som förstaspråk.


Youngs studie har främst fokus på språkrytm och specifikt på det staccato:aktiga sätt att tala svenska på som just den s k ”Rinkebysvenskan”, ”ortensvenskan”, ”blattesvenskan” eller kreolsvenskan ofta anses utmärkas av och som också hörs inom hiphop-musiken och han finner då följande något förenklat: De vita arbetarna i Stor-Stockholm talar fortfarande en sociolekt som emanerar från det gamla s k Ekensnacket och som är minst påverkat av den s k ”Rinkebysvenskan”, ”ortensvenskan”, ”blattesvenskan” eller kreolsvenskan medan de högutbildade höginkomsttagande stockholmarnas sätt att tala svenska på kan vara påverkat av den icke-vita och proletära s k ”Rinkebysvenskan”, ”ortensvenskan”, ”blattesvenskan” eller kreolsvenskan:


“The question of “staccato” rhythm in Stockholm’s multiethnolect is investigated by comparing nPVIV measurements of the speech of 36 adult male speakers.


The men, ages 24–43, come from a stratified sample of social classes and racial groups. Three contextual styles were recorded and analyzed: informal, formal, and very formal.


The distribution of nPVIV values in informal speech across class and racial group indicates that speech rhythm splits three ways: low-alternation “staccato” rhythm among the racialized lower-class men, high-alternation rhythm among the white lower-class men, and an intermediate level of rhythm among higher-class men, regardless of racialized category.


The “staccato” low-alternation feature is also less stylistically sensitive than the high-alternation feature, implying that the latter is a more established feature than the former.


Further, the “staccato” feature is more stylistically sensitive among younger speakers than older speakers, implying an ongoing change from indicator to marker status.


For all speakers, age has a stable main effect, which means that younger speakers, independent of racial group and class, have lower alternation than older speakers.


Implied here is that low-alternation is a change from below that originates within the racialized working class. While it may be incrementally transmitting into the wider speech community, the white working class is the most resistant to its incursion.”

Om förekomsten av termen rasism på svenska och engelska

Två fascinerande s k big data-staplar/kurvor vilka är hämtade från textdatabasen Svenska dagstidningar respektive Google Books (och dess Ngram-sökfunktion) och som visar förekomsten av ordet ”rasism” på svenska samt på engelska (+ adjektivet ”racial”):


Det som går att säga är väl att förra årets BLM-rörelse antagligen är huvudorsaken till att den sedan 2014 nedåtgående trenden för bruket av termen rasism i den svenskspråkiga analoga pressen (d v s i praktiken tryckta svenskspråkiga pappersdagstidningar) bröts: Det handlade då om 12 952 förekomster av ordet år 2020 att jämföra med 9819 under 2019.


I övrigt går det att konstatera att på engelska, och säkert på i stort sett alla de stora västerländska språken, så korresponderar förekomsten av ”racial” dels med högimperialismen och för engelskans del naturligtvis med Brittiska imperiet (ca 1880-1945) och med nazismen, Andra världskriget och Förintelsen (1940-talet) samt dels med den s k 68-revolutionen, den svarta medborgarrättsrörelsen och den Tredje världen-orienterade antirasismen och slutligen med 2000-talets ”kulturkrig” och debatt om mångkulturalismen i samband med det s k kriget mot terrorismen. Tydliga nedgångar ägde ”omvänt” rum under Kalla kriget på 1950-talet samt under 1980-talet och även på 2010-talet.

Om mina studier i iriska

Fascinerande (för egen del) att se något så ovanligt som en utlysning av ett lektorat i iriska inom den svenska högskolesektorn:


Uppsala universitet är då unikt i Sverige som erbjuder undervisning i iriska liksom till och från också i kymriska, bretonska och skotsk-gaeliska. Allt detta beror på skådespelaren Max von Sydows far den berömde etnologen Carl Wilhelm von Sydow som lärde sig iriska hjälpligt under mellankrigstiden och därefter tog iriskan till Sverige och närmare bestämt till just högskole-Sverige och till en början till Lunds universitet.
von Sydow lärde sig iriska på plats precis efter att södra Irland hade uppnått självständighet från Brittiska imperiet och innan Irländska inbördeskriget bröt ut och han lärde bl a känna den på sin tid berömde sagoberättaren Tomás Ó Criomhthain i grevskapet Kerry och 1924 gav von Sydow sedan Sveriges första högskolekurs i iriska vid Lunds universitet.


Efter kriget och efter von Sydows bortgång på 50-talet axlade en annan svensk etnolog – Bo Almqvist – von Sydows keltiska mantel och det var Almqvist som tog iriskan till Engelska institutionen vid Uppsala universitet och just institutionaliserade ämnet där.


Idag är det mycket få universitet utanför de traditionella keltiska länderna (Irland, Skottland, Wales, Isle of Man, Cornwall och Bretagne i Frankrike liksom Galicien i Spanien) som erbjuder undervisning överhuvudtaget i något keltiskt språk så att Uppsala universitet nu söker en lektor i iriska är m a o på alla sätt och vis positivt – d v s den svenska keltologiska traditionen från von Sydows 1920-tal anses uppenbarligen fortfarande värd att upprätthålla hundra år senare.


Traditionen har efter Almqvist, som slutligen utvandrade till Irland där hans namn fortfarande är aktat som språkvetare och keltolog, varit att en irländsk lektor har varit anställd vid Uppsala universitet och ansvarat för undervisningen i iriska och om möjligt också i andra keltiska språk och ämnet har alltid sorterat under Engelska institutionen av både koloniala och praktiska skäl.


Iriska var då mitt första högskoleämne och jag tog också och har en kandidatexamen i modern iriska på en kandidatuppsats om gaelisk motståndspoesi under 1600- och 1700-talen, d v s om ”hemliga” motståndsdikter på iriska riktade mot Brittiska imperiet som tillkom i ”folkdjupen” efter att Irlands en gång så mäktiga klanhövdingar hade tvingats gå i exil och därmed även de professionella barderna. Jag har därtill poäng i skotsk-gaeliska och i forniriska och påbörjade en aldrig avslutad kandidatuppsats i forniriska om forniriskans f-futurumform som har likheter med bl a tochariskans dito. Jag skrev också en uppsats i keltiska språk om keltiska lånord i latinet och i den klassiska grekiskan.


Min lärare Ailbhe Ó Corráin som då var lektor i iriska i Uppsala och också behärskade skotsk-gaeliska var från Nordirland och hade därför lärt sig iriska i republiken och i grevskapet Donegal och det ska då sägas att jag var ensam student efter A-kursen i modern iriska. Då jag just var ensam student och då det bara fanns en enda lärare arrangerade vi tillsammans så att jag kunde studera tre gånger så fort – d v s jag läste helt enkelt 90 högskolepoäng per termin för Ailbhe samtidigt som jag studerade indologi, (nord)samiska och en del andra ämnen i Uppsala.


Jag började studera iriska ensam och på egen hand under gymnasiet efter att ha besökt Rom och där träffat en irländsk munk som gav bort sin egen lärobok i iriska till mig i samband med att han gav mig en privat visning av ett gammalt Mithras-altare. Jag skrev sedan mitt s k specialarbete om de ökeltiska språken, som till slut resulterade i ett bokmanus som uppgick till 231 maskinskrivna A4-sidor och direkt efter gymnasiet cyklade jag sedan kring 300 mil på 40 dygn genom hela Skottland, Irland och Wales och besökte fr a de delar av dessa tre keltiska länder där de keltiska språken fortfarande talas – d v s skotska Högländerna inklusive Hebriderna, västra Irland inklusive Aranöarna samt norra Wales inklusive ön Anglesey.


När jag senare studerade koreanska vid Stockholms universitet valde jag att skriva min kandidatuppsats i Koreas språk och kultur i form av en komparativ studie av Irlands och Koreas historia utifrån ett postkolonialt perspektiv (båda länderna har då invaderats otaliga gånger i historien och koloniserats, delats som upplevt ett inbördeskrig och länderna är fortfarande delade o s v) och för min del var det tack vare och via Irland och mina studier i iriska som jag ursprungligen kom i kontakt med postkolonial teori.

Den f d nazisten och SD Malmö-grundaren Ulf Ranshede som myntade partibeteckningen ”Sverigedemokraterna” och ordet ”sverigedemokrat” har gått bort

SD Malmö-veteranen Ulf Ranshede har gått bort som myntade partinamnet ”Sverigedemokraterna” och som grundade SD Malmö 1988 och som också var den på sin tid kryptonazistiska partiavdelningens förste talesperson.

När Sverigepartiet, som utgjordes av en sammanslagning av Bevara Sverige svenskt (BSS) och Framstegspartiet, drogs in i fraktionsstrider valde den fraktion som en gång hade grundat BSS att bilda ett nytt parti i februari 1988 och det var då Ranshedes nya partinamnförslag som antogs på SD:s grundandemöte.

Samtidigt som Ranshede var SD Malmös ”starke man” var han även medlem i Malmös på sin tid våldsamma naziskinheadgäng som terroriserade stadens homosexuella, judar och icke-vitaoch stod bakom ett stort antal grova misshandelsfall. Ranshede själv var en av dem som bidrog till den nazistiska våldsvågen i Malmö – han dömdes åtminstine vid fem tillfällen för misshandel i Malmö tingsrätt. Efter att oprovocerat ha misshandlat en 13-årig invandrarpojke på offentlig plats samtidigt som han var talesperson för SDs Malmöavdelning tvingades dock Ranshede att avgå från sin post och senare under 90-talet var han ”medlem” i Malmös VAM-avdelning. 

Ranshede arbetade efter sin politiska karriär bl a på Flyinge kungsgård och på Lunds universitet och när Svenska Akademiens ordlista till slut 2006 tog in glosan ”sverigedemokrat” så var det m a o indirekt Ranshedes förtjänst och ordet ”sverigedemokrat” är därmed ett av ett fåtal s k nyord som direkt går att knyta till en upphovsperson. Dock hade nog Ranshede aldrig kunnat föreställa sig att SD skulle kunna erhålla närmare 17% i Malmö stad i riksdagsvalet 2018 och över 16% i kommunvalet samma år när han myntade partinamnet för under året då SD och SD Malmö bildades erhöll partiet endast 100 röster i Malmö kommun och så sent som 1998 ej mer än 978 röster vilket motsvarade ynka 0,68%.

Ny avhandling visar att de utlandsadopterades ursprungsspråk fortsätter att ”spöka” i den svenska de talar idag

På måndag den 14 december kl. 15 äger en unik disputation rum i andraspråksforskning/flerspråkighetsforskning vid Stockholms universitet: Gunnar Norrman försvarar då sin avhandling ”Age and constraints on language learning. First language retention and second language acquisition in international adoptees” som kort och gott och förenklat undersöker vad som är kvar i hjärnan/minnet av de utlandsadopterades ursprungsspråk/förstaspråk samt hur deras ursprungsspråk/förstaspråk ”spökar” i det språk de lär sig att tala efter adoptionen och efter ankomsten till Väst och vilket i Sverige innebär svenska.

Norrman menar i sin avhandling att västvärldens cirka en miljon utlandsadopterade som har adopterats från den utomvästerländska världen (Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien) och från f d kommunistiska Central- och Östeuropa utgör en potentiell (men underbeforskad) studiegrupp för språkvetarna och lingvisterna som intresserar sig för både tidig språkutveckling under spädbarns- och småbarnsåren, abrupt språkbyte och språkinlärning och fr a (då de adopterade adopteras till Väst som barn) för att undersöka hypotesen om en kritisk period för språkinlärning.

Till skillnad från invandrarna och deras barn, vilka bibehåller förstaspråket och lär sig de västerländska majoritetsspråken (såsom svenska) som ett andraspråk och/eller växer upp som flerspråkiga (d v s de s k ”andrageneration:arna” och också en del s k blandade eller mixade), förlorar nämligen de adopterade till 99% om inte mer än så sitt ursprungsspråk/förstaspråk och vare sig de anländer till Väst vid ett års ålder eller vid 13 års ålder när de adopteras då deras (adoptiv)föräldrar åtminstone till 95% är enspråkiga majoritetsspråkstalare (OBS: det finns även adoptivföräldrar som har invandrat från t ex Finland, Norge, Tyskland och numera också i enstaka fall från Turkiet och Chile vilka inte har svenska som förstaspråk och det finns även svenska samer och svenska judar som har adopterat internationellt).

Med utgångspunkt i de få andraspråksforskning/flerspråkighetsforskningsstudier som har bedrivits på utlandsadopterade runtom i västvärlden såsom bl a i Frankrike (på adopterade från Sydkorea), i Sverige (också på adopterade från Sydkorea) och i USA och som har indikerat att även de som adopteras i tidig ålder kan ha spår kvar av ursprungsspråket/förstaspråket genomför sedan Norrman fyra studier där han bl a studerar adopterade i Sverige som har ursprung i Latinamerika (som förmodas ha haft spanska som ursprungsspråk/förstaspråk) och i Kina (som förmodas ha haft en mängd olika kinesiska varieteter och bl a putonghua eller standardkinesiska som ursprungsspråk/förstaspråk men kanske också i vissa fall något minoritetsspråk som kanske inte ens är ett sino-tibetanskt språk) och jämför de adopterade med både enspråkiga majoritetssvenskar och flerspråkiga invandrare och s k ”andrageneration:are”.

Studie 1 utgörs av en plädering för att Västs cirka en miljon utlandsadopterade bör studeras mycket mer av språkforskarna mot bakgrund av att nästan alla studier som rör andraspråksforskning/flerspråkighetsforskning använder sig av minoritetsinvånare, urfolksinvånare, invandrare, s k ”andrageneration:are” och ibland också av s k blandade eller mixade som informanter.

Studie 2 och 3 utgörs av komparativa studier mellan adopterade från Latinamerika och Kina respektive flerspråkiga invandrare och s k ”andrageneration:are” och finner bl a att både de adopterade och invandrarna och de s k ”andrageneration:arna” har svårare att urskilja korta och långa vokalkontraster som skiljer ordpar åt än enspråkiga majoritetssvenskar samt att de adopterades och invandrarnas och de s k ”andrageneration:arnas” vokalproduktion skiljer sig från enspråkiga majoritetssvenskars dito.

Studie 4 utgörs av en neurologisk studie på adopterade från Kina som liknar den som franska forskare har genomfört på adopterade från Sydkorea och som med hjälp av scanning av hjärnan visar att de adopterade har en slags bevarad känslighet för ursprungsspråket/förstaspråket trots att de adopterades till Sverige när de kanske bara var 8-9 månader gamla. De adopterade uppvisade dessutom tecken på inhiberingskontrollmekanismer i hjärnan vilket Norrman tolkar som ett sätt för hjärnan att kompensera för den förhöjda känsligheten för ursprungsspråket/förstaspråket.

Det ska slutligen tilläggas att den första generationens språkforskare i Sverige som studerade utlandsadopterade (såsom Boel De Geer, Ingegärd Gardell och Birgitta Hene m fl) innan dagens avancerade tekniska utrustning existerade som numera bl a kan mäta personers uttal av vokaler när de talar ett visst språk och personers reaktioner i hjärnan när de hör ett visst språk fann att en hög andel av de adopterade hade s k språkstörningar av olika slag och även de som adopterades i tidig ålder samt att de adopterade överlag uppvisar låga skolresultat vilket i båda fallen nu i det närmaste kan sägas ha bevisats bero på att ursprungsspråket/förstaspråket fortsätter att ”spöka” hos de adopterade utan att vare sig de själva eller omgivningen vet om det (OBS: de adopterades språkstörningar och låga skolresultat kan så klart inte enbart förklaras med detta).

https://www.biling.su.se/om-oss/evenemang/disputation-online-i-tvåspråkighet-14-12-gunnar-norrman-age-and-constraints-on-language-learning-1.527663?fbclid=IwAR08dlGrhadmk_TDxwSElqDhkYpjYiafunkLSj_R-9KMxhDEZB62l72pSWo

“Avhandlingen undersöker långsiktig språkinlärning hos utlandsadopterade utifrån teoretiska perspektiv gängse inom studiet av andraspråksinlärning. Även om utlandsadopterade i regel helt förlorar alla kunskaper i förstaspråket (L1) efter adoptionen, så tillägnar de sig det nya språket kronologiskt sett som ett andraspråk (L2). Det är därför relevant att fråga sig i vilken mån utvecklingen i L2 liknar den hos L2-talare som behåller sitt L1 (och därmed blir tvåspråkiga) samt om den långsiktiga slutbehärskningen i L2 gynnas av tidig L1-förlust, eller om både utlandsadopterade och tvåspråkiga L2-talare påverkas i högre grad av faktorer som är gemensamma för dessa två språkinlärningsförhållanden: en senare startålder och ett annat stadium av neurobiologisk mognad.”

(…)

“Resultaten från dessa studier presenteras inom ramen för hypotesen om en kritisk period för språkinlärning, vilken belyses genom ett teoretiskt ramverk (probabilistisk epigenesis) som betonar det långsiktiga inflytandet av tidiga erfarenheter och hur kvalitativa funktionella förändringar i hjärnan vid olika åldrar vägleder utvecklingen av kognition och beteende, vid bland annat språkutveckling.”

Att BRÅ nu ska utreda svensk och utländsk bakgrund i en undersökning om personrån avslöjar det språkliga kaos som råder vad gäller allt som rör invandrare, minoriteter, ras, etnicitet och svenskhet

En på många sätt anmärkningsvärd nyhet som reflekterar det svenska språkliga begreppskaoset vad gäller allt som rör invandrare, minoriteter, ras, etnicitet, svenskhet o s v: Nu har BRÅ (och ”äntligen” säger antagligen SD, M och KD i kör liksom naturligtvis även AfS, MED och NMR m fl) gått med på att dela upp mellan svensk och utländsk bakgrund i en kommande undersökning om personrånen (som då tyvärr upplever sin s k ”all time high”-nivå just nu , som det verkar). BRÅ ska då operationalisera denna uppdelning och dessa båda kategorier vad gäller både förövare och offer och baserat på registeruppgifter från folkbokföringsregistret (d v s BRÅ ska inte ockulärbesiktiga människors kroppar/utseenden för att avgöra om de har svensk eller utländsk bakgrund).

Samtidigt tas denna nyhet emot och rapporteras som att BRÅ nu ska utreda ”etnicitet” (och ”äntligen” säger antagligen SD, M och KD i kör för andra gången liksom naturligtvis även AfS, MED och NMR m fl) när det just i själv verket handlar om det institutionaliserade statistiska kategori/begreppsparet svensk och utländsk bakgrund. Etnicitet är då något helt annat och anses oftast handla om det samlade ”identitetspaketet” religion, språk, familjevärderingar, livsstil, mat/dryckesvanor, klädskick och ibland också nationalitet.

Bland ”vanligt folk” i sociala medier och antagligen också ”hemma vid köksborden” och ”ute i stugorna” (och innan pandemin antagligen även på caféerna och krogarna och inte minst vid fikaborden på arbetsplatserna liksom på kvällarna/helgerna i föreningslivet och i samband med kurser hos studieförbunden o s v) tas denna nyhet dessutom emot som att BRÅ nu ska dela upp (och ”äntligen” säger antagligen SD, M och KD i kör för tredje gången liksom naturligtvis även AfS, MED och NMR m fl) mellan ”invandrare och svenskar” trots att invandrartermen som statistisk kategoribenämning försvann redan för över 15 år sedan genom ett riksdags- och regeringsbeslut.

Och utöver det språkliga kaoset som råder idag när denna nyhet rapporteras och debatteras så är det anmärkningsvårt om något att BRÅ nu indirekt går SD, M och KD till mötes (och ”äntligen” säger antagligen SD, M och KD i kör för fjärde gången liksom naturligtvis även AfS, MED och NMR m fl):

”Efter vårens polariserade debatt – nu kan SVT Nyheter berätta att Brottsförebyggande rådet ska gå till botten med personrånen i en ny studie. Bland annat vill man försöka svara på huruvida gärningspersoner och offer har svensk eller utländsk bakgrund.”

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/brottsforebyggande-radet-ska-undersoka-om-ranare-och-ranoffer-har-svensk-eller-utlandsk-bakgrund?fbclid=IwAR0u93XHiW6MLkoo0h9-8ef5YO5cjKJRo8vJPxaPUNoXk2Bun_GmyDPh3yY

”Debatten om personrån har varit glödhet och polariserad. Enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) saknade den också bra faktaunderlag.

Därför har myndigheten sjösatt en ny kartläggning med större fokus på gärningspersonerna. Målet är att svara på många av de frågor som aldrig tidigare undersökts. Bland annat ska kartläggningen försöka reda ut om gärningspersoner och offer har svensk eller utländsk bakgrund.

– Vi kommer att titta på det men sen vet vi ju inte vilka svar vi får. Men där det finns en identifierad gärningsperson kommer vi absolut att titta på bakgrund, säger Maria von Bredow, utredare på Brå.

Enligt den statistik som SVT Nyheter har tagit del av är siffran för antalet anmälda personrån den högsta på tio år. 2019 polisanmäldes 7741 personrån. Hon påpekar dock att att det är viktigt att komma ihåg att många forskningsstudier visar på att anmälningsbenägenheten samt risken att bli misstänkt för brott inte är jämnt fördelad i samhället och att den påverkas av en rad faktorer.

– Det är därmed mycket troligt att vår redovisning av andel med svensk/utländsk bakgrund bland brottsutsatta och misstänkta inte fullt ut återspeglar verkligheten, säger Maria von Bredow.”

Skillnaden i språk-, kunskaps- och läsförståelsenivåer mellan majoritets- och minoritetselever är större i Sverige än i andra västländer och i-länder

En oerhört sorglig larmnyhet som bl a avspeglar sig i både Pisa- och PIAAC-undersökningarna – d v s skillnaderna är större i Sverige mellan majoritets- och minoritetsbarnen än i andra västländer och i-länder:


Skillnader i grundläggande läsfärdigheter mellan inrikes och utrikes födda i den internationella jämförelsen PIAAC (Programme for the International Assessment of Adult Competencies) – genomsnittligt resultat i läsförståelse år 2016 i PIRLS-undersökningen:


födda i Sverige med minst en inrikes född förälder (d v s ”blandbarnen”): 562
utrikes födda (d v s invandrarbarnen): 528
födda i Sverige med två utrikes födda föräldrar (d v s ”andragenerationsbarnen”): 523


Bland inrikes födda 15-åringar med en inrikes född och en utrikes född förälder (d v s ”blandbarnen”) har närmare 15% inte uppnått grundläggande läsfärdigheter. Bland inrikes födda 15-åringar med två utrikes födda föräldrar (d v s ”andragenerationsbarnen”) handlar det om över 20% och bland utrikes födda 15-åringar närmare 45% (d v s invandrarbarnen).

Närmare hälften av samtliga elever med utländsk bakgrund misslyckas idag i PISA (Programme for International Student Assessment )-undersökningens delprov i matematik. Sådana nivåer och skillnader hittas numera bara i OECD-länder som Ungern och Slovakien där de romska eleverna står för samma typ av ”bottenstatistik”. Sverige är det land i OECD där skillnaden i grundfärdigheter i läsning, räkning och problemlösning mellan inrikes och utrikes födda är som allra störst: 35% av de utrikes födda uppvisar otillräckliga färdigheter inom läsning, räkning och problemlösning jämfört med ca 5% av de inrikes födda.

Mer än var fjärde 15-åring i OECD-länderna klarar inte baskraven i ett eller flera av skolans centrala ämnen och inte ens de enklaste uppgifterna i ett eller flera av PISA-undersökningens delprov i läsning, matematik respektive naturvetenskap. I Sverige är denna siffra ännu högre – det handlar om 34%. Sverige är idag det OECD-land där andelen lågpresterande grundskoleelever har ökat allra mest och allra snabbast under de senaste åren och fortsätter att göra det och där klyftorna dessutom ökar kraftigt.

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/halften-av-sexaringarna-pratar-for-dalig-svenska?fbclid=IwAR3NQ-Hebdxnsu59zgOhVAE7Oa8AFKtAAFmRYuPKQdpD67rIafMkTmzgRrM

”Varannan sexåring på grundskolorna i Järvaområdet i Stockholm pratar svenska för dåligt. Barnen riskerar att inte klara kunskapsmålen, larmar grundskolechefen Happy Hilmarsdottir-Arenvall.”