Kategori: språk

Om att utöva språklig makt

För mig som är väl medveten om vad makten över språket innebär, d v s rätt och slätt om ordets makt, så kan jag konstatera att jag på sistone har fått äran att utöva språklig och därmed även diskursiv makt vid tre tillfällen:

För runt två år sedan blev jag inbjuden att skriva i ”Routledge Handbook of Critical Studies in Whiteness”, som kommer ut i början av nästa år och som också i praktiken är en handbok i dekolonial teori, och mitt bidrag handlar om internationell adoption, vilket inte är en självklarhet. Postkolonial och dekolonial forskning liksom kritisk ras- och vithetsforskning var nämligen under många år mer eller mindre helt ointresserad av adoption och adopterade (liksom f ö även områdesforskningen om den utomvästerländska delen av världen, migrations- och minoritetsforskningen och forskning om rasism och diskriminering) och jag tog därför på mig uppgiften att övertyga dessa forskningsfält om att adoption och adopterade har en plats där redan under doktorandtiden. Det har varit en lång kamp att föra in adoption och adopterade i den kritiska forskningen överhuvudtaget och inte minst då många forskare som verkar inom denna typ av forskningsfält är adoptivföräldrar eller pro-internationell adoption i övrigt av politiska skäl och för mig är det faktum att jag för två år sedan inbjöds att skriva om internationell adoption i denna handbok något av ett kvitto på att jag till slut har lyckats med min uppgift.

För ett år sedan blev jag inbjuden av redaktionen bakom Svenska Akademiens ”Svensk ordbok” att presentera min syn på vad jag i alla fall kallar svenska rasord (d v s ord och uttryck som syftar på rasliga, etniska, religiösa och/efter språkliga minoriteter av olika slag och ofta men inte alltid pejoriserande sådana) och när Svenska Akademiens ”Svensk ordbok” väl gavs ut i år så kunde jag konstatera att jag antagligen har påverkat hur flera av dessa rasord beskrivs och presenteras i denna normerande ordbok för och inom den svensktalande gemenskapen. 

För någon månad sedan slutligen blev jag inbjuden av redaktionen bakom Nationalencyklopedin, d v s det mest normerande uppslagsverket på svenska (och kanske måhända bredvid svenskspråkiga Wikipedia) som idag har samma status som Nordisk familjebok och Svensk uppslagsbok en gång i tiden hade, att uppdatera Nationalencyklopedins uppslagsord som rör adoption och adopterade. Det handlar om de uppslagsord som ingick i den tryckta pappersversionen av uppslagsverket som gavs ut 1989-96 och som författades av Ann-Sophie Gleisner, Kristina Widgren, Ulla Fredriksson och Örjan Wikander och det är deras upplagsordtexter som jag har blivit ombedd att uppdatera för publicering i den digitala versionen av Nationalencyklopedin, som de flesta använder sig av idag (d v s internetversionen är vanligare att referera till och citera ur än pappersversionen och inte minst då pappersversionen har blivit alltmer utdaterad med åren).

Idag kan jag m a o inte säga att jag inte har någon makt över språket (och därmed över diskursen, d v s över det normerande sättet att tala om och förstå en viss fråga och ett visst fenomen) för de här tre ovanstående exemplen handlar då om att jag har inbjudits och tillåtits att utöva språklig och därmed även diskursiv makt i dessa tre sammanhang, d v s grovt sett i forskningssammanhang, i språksammanhang och i faktasammanhang.

Termen blåbrun/a har ett direkt antirasistiskt (vänster)ursprung inom den svensktalande gemenskapen och går tillbaka till 1994

Termen blåbrun/a, som just nu diskuteras ”som aldrig förr”, har ett direkt antirasistiskt (vänster)ursprung – åtminstone inom den svensktalande gemenskapen att döma av vad som går att finna i medietextdatabaserna:


För den som ”går till läggen”, som framlidne Jan Myrdal alltid uppmanade till att göra (d v s att gå till primärlitteraturen/källorna), så är det tydligt att termen blåbrun/a i (parti)politisk mening använt i ett specifikt svenskt sammanhang verkar ha myntats av Gudrun Schyman 1994 som ett svar på Carl Bildts dåvarande tal om en ”rödgrön röra”. Detta skedde i september 1994 när Schyman höll tal på ett möte i Stockholm som TT rapporterade ifrån på följande sätt:


”Skratt och applåder fick hon för sitt försök att härma Carl Bildts halländska skorrande då han talar om den rödgröna röran – det vill säga en majoritet efter valet för S, V och Miljöpartiet.


– Men det är mycket värre med den blåbruna soppa som han har administrerat i tre år och som gått ut även över miljön, fastslog Schyman.”


Schyman syftade då på att Bildts högerregering som styrde landet mellan 1991-94 hade stöd av högerpopulistiska Ny demokrati. Innan 1994 kunde termen ibland användas på svenska för att beteckna andra länders partipolitiska allianser såsom t ex när norska M samarbetade med Fremskrittspartiet. Sedan 1994 har termen ökat rejält i omfattning vad gäller dess förekomst i svenskspråkiga medietexter och fr a under och efter 2014 när GAL-TAN:iseringen av den svenska politiken inleddes på allvar och när blåbrun utsågs till ett nyord av Språkrådet.

Senaste numret av Språktidningen undersöker frågan om de utlandsadopterades ursprungsspråk

I det senaste numret av Språktidningen (nr 7 för 2021) skriver Mats Almegård om utlandsadopterades ursprungsspråk med anledning av Gunnar Norrmans avhandling i andraspråksforskning ”Age and constraints on language learning. First language retention and second language acquisition in international adoptees” som lades fram vid Centrum för tvåspråkighetsforskning vid Stockholms universitet i slutet av förra året.

Norrmans avhandling undersöker vad som finns kvar i hjärnan och i det ”omedvetna” minnet vad gäller de utlandsadopterades ursprungsspråk samt även hur deras förstaspråk ”spökar” i det språk de lär sig att tala efter adoptionen och efter ankomsten till Väst och vilket i Sverige innebär svenska språket.

Tillsammans med flera andra utlandsadopterade – Marcus Padoonwong från Thailand, Helena Cho Györki från Sydkorea och Moa Danielsson från Kina – är jag intervjuad i egenskap av att vara en av en handfull utlandsadopterade i Sverige som har doktorerat i ursprungslandets språk och kultur (som i mitt fall innebär Koreas språk och kultur eller Korean studies på engelska, d v s Koreaforskning).

”Det går fort när adopterade barn tappar sitt första språk. Denna språkförlust har ett väldigt snabbt förlopp. Inom några månader förlorar barnet sitt förstaspråk. Men små rester finns kvar i hjärnan. En undersökning i Kanada fastslog att ungdomar som adopterats från Kina reagerade på vissa språkljud i kinesiskan. Vi vet att språkljuden etableras tidigt, redan i moderlivet, och barn föds med fokus på språkljud. Det språk vi först kom i kontakt med, förstaspråket, lämnar oss inte helt.

Inte i något annat land har adoptioner varit lika vanliga som i Sverige. Sedan starten 1969 har omkring 60 000 barn adopterats från andra länder. Det är den högsta siffran i världen, sett till antalet invånare.


I nästan alla dessa fall har barnet fått byta språk, eftersom de svenska adoptivföräldrarna inte har behärskat barnets första språk – det språk som barnet talade eller hörde under sin tid i ursprungslandet.


– Denna språkförlust har ett väldigt snabbt förlopp. Inom några månader förlorar barnet sitt förstaspråk och börjar lära sig svenska, säger Niclas Abrahamsson, som är föreståndare för Centrum för tvåspråkighetsforskning vid Stockholms universitet.


Givetvis spelar åldern på det adopterade barnet stor roll för hur snabbt språkförlusten går. Är det väldigt små barn, som inte har hunnit utveckla sitt förstaspråk i ursprungslandet, tar det bara några veckor innan de slutar reagera på specifika språkljud i det språket. Är de äldre tar det längre tid.


– Vissa adopterade kan ju vara uppåt 8 eller 9 år när de kommer till Sverige. Då har de hunnit utveckla ett rätt avancerat språk. I en del fall har de också gått i skola i ursprungslandet. Men även om språkförlusten sker långsammare, går det faktiskt förvånansvärt snabbt innan barnen inte längre förstår det språk som talades där, säger Niclas Abrahamsson. 

Men även om ett barn förlorar sitt förstaspråk i ung ålder, har forskare upprepade gånger visat att något av detta ändå finns kvar. För några år sedan konstaterades att adopterade vuxna som har koreanska som förstaspråk också lär in koreanska språkljud snabbare än personer som inte har haft kontakt med koreanska.


En annan studie beskrev hur adopterade barn i USA snabbare lärde sig sitt förstaspråk på nytt, jämfört med en kontrollgrupp som aldrig hade haft kontakt med det språket. En liknande undersökning i Kanada fastslog att ungdomar som adopterats från Kina reagerade på vissa språkljud i kinesiskan. Undersökningen genomfördes med fMRI, magnetröntgenkamera, och visade vissa neurologiska mönster hos de adopterade barnen när de fick höra kinesiska.


– Undersökningar av det här slaget ägnar sig åt språkdetaljer som inte märks i vardagen. Men vi kan inte dra några säkra slutsatser om vilken betydelse dessa till synes små variationer har för den enskilda individen, till exempel när det handlar om att lära sig svenska, för den allmänna kunskapsinhämtningen i skolan eller för att åter lära sig förstaspråket, säger Niclas Abrahamsson.


Gunnar Norrman är en annan forskare vid Centrum för tvåspråkighetsforskning. Även han har kunnat konstatera att det finns språkrester på en sådan detaljnivå kvar i adopterades hjärnor. I sin avhandling har Gunnar Norrman bland annat studerat 18 vuxna adopterade, som alla kom från Kina, men som inte har haft kontakt med kinesiska sedan de kom till Sverige i tidig ålder. Han jämförde dem med två referensgrupper: en kinesisktalande och en svensktalande. Och slutsatsen är att de adopterade, trots språkförlusten, faktiskt har bevarat en viss känslighet för det kinesiska språket.

– Mina fynd visar att det finns något i deras hjärnor som reagerar på kinesiskans lexikala ton. Det kinesiska riksspråket har fyra toner, som inte har någon direkt motsvarighet i svenskan: en hög jämn ton, en hög stigande, en fallande stigande, samt en fallande ton, säger Gunnar Norrman.

Att han valde att undersöka just adopterade vuxna med ursprung i Kina beror på att han själv har studerat kinesiska – och även bott i Kina.


– Det gör att jag känner till språkets parametrar och hur de kan manipuleras för att skapa sådana stimulus som jag behöver för den här typen av experiment. En annan anledning är att det finns väldigt många vuxna adopterade från Kina i Sverige.

Till skillnad från tidigare franska och brittiska studier har Gunnar Norrman inte använt sig av fRMI i sina undersökningar – utan EEG, elektroencefalografi, med vilket det går att registrera den elektriska aktiviteten i hjärnans nervceller.

– Problemet med fMRI är att det går långsamt. Det visar var i hjärnan något händer, men inte exakt när det händer. EEG är betydligt snabbare och visar direkt var och när något händer i hjärnan.

Den undersökning som Gunnar Norrman utförde var ett så kallat passivt test. Det innebär att testdeltagarna bara skulle lyssna på ljud som spelades upp för dem i en lång ström.


– De fick titta på Moderna tider med Charlie Chaplin under tiden. Det är ju en stumfilm, så den är perfekt för ändamålet. Medan de lyssnade, kunde jag se på EEG-mätaren hur deras hjärnor reagerade på olika ton-glidningar som finns i kinesiskan men inte i svenskan.



Ljudströmmen i hörlurarna bestod av en serie likadana ljud, sedan följde ett avvikande ljud i en komplex design. Materialet innehöll olika stimulus: en svensk vokalkontrast genom klangfärg, akustiska skillnader mellan de svenska vokalerna u och y – och en kinesisk kontrast, mellan hög jämn och stigande ton.


– Det vi kunde se var att hjärnan reagerar på 200 millisekunder efter avvikelsen och det ger en tydlig signatur i EEG-signalen. När kontrasten är av det slag som är språkligt relevant blev reaktionen starkare.



Resultaten var slående. Gruppen med vuxna adopterade uppvisade påfallande likheter med den kinesiska kontrollgruppen. Den del av hjärnbarken som hanterar ljud reagerade – utan att de adopterade själva var medvetna om det. Den svenska gruppen hade inte alls detta mönster.


– Trots att de adopterade alltså har förlorat kinesiskan visar deras hjärnor att språket finns kvar på mikronivå, säger Gunnar Norrman.


Men det rör sig om en strikt ljudmässig nivå. De vuxna adopterade känner igen ljuden på ett plan, men de behärskar inte alls sitt förstaspråk.



– Många adopterades också vid väldigt tidig ålder, så de kan ju inte behärska språket rent praktiskt. Men vi vet att språkljuden etableras tidigt, redan i moderlivet, och barn föds med fokus på språkljud. Så teoretiskt skulle de som har adopterats till ett annat land, med ett annat språk, kanske kunna ha en större ljudmässig – fonologisk – förståelse för språket i sitt ursprungsland, vilket ju också mina resultat antyder, säger Gunnar Norrman.



De första månaderna i livet tillbringade de vuxna adopterade i sin ursprungliga språkmiljö. Under den tiden grundläggs det fonetiska systemet i hjärnan, det vill säga systemet för språkljuden i det språk vi först kommer i kontakt med.


– Vi vet att det sker under det första levnadsåret. Efter tolv månaders ålder är inte hjärnan intresserad av att ta in nya ljud – då är den nöjd med det ljudsystem den har fått och börjar laborera med det, säger Niclas Abrahamsson.


Den franska forskaren Christophe Pallier och hans team har myntat begreppet
neural nollställning, som står för det som sker när adopterade förlorar sitt förstaspråk och lär sig ett nytt. Men teorin om att barnens hjärnor skulle behöva nollställas eller börja om avfärdar både Niclas Abrahamsson och Gunnar Norrman.


– Trots att det kunskapsbaserade underlaget för den hypotesen är minst sagt skral, så citeras idén tämligen ofta. Tyvärr. Mer övertygande forskning visar att hjärnan är där den är vid en viss ålder och inte kan nollställas. Det som hjärnan har lärt sig går inte att vända på. Hjärnan tillägnar sig det nya språket utifrån det stadium där den befinner sig utvecklingsmässigt, säger Niclas Abrahamsson.


De adopterades hjärnor har samma förutsättningar för att lära sig ett nytt språk som invandrarbarn, men de sociala förutsättningarna skiljer sig åt. Invandrarbarn kommer oftast till Sverige med sina föräldrar och fortsätter att exponeras för förstaspråket. Detta gäller inte adoptivbarnen.


– Men när det gäller att lära sig svenska har de adopterade en fördel i att de har föräldrar som enbart pratar svenska med dem, vilket gör att de ger sina barn korrekt och mycket input på det språket, säger Niclas Abrahamsson.


– Att hjärnan skulle nollställas tror jag inte på – och det talar mina resultat emot. Det finns spår av det första språket kvar, även om det är omedvetet. Det är endast i avancerade studier av det här slaget som det ens syns. En intressant sak att undersöka är ifall detta skulle kunna ge några fördelar om den vuxna adopterade ville lära sig språket i ursprungslandet. Det har jag för avsikt att forska vidare på, säger Gunnar Norrman.


Gunnar Norrman berättar att det redan finns studier som tyder på detta.


– Man har tittat på inlärning av språkljud under ett antal veckor eller i korta experiment och sett att adopterade har en viss fördel i fråga om att återinlära språkljud som är typiska för deras förstaspråk. De får helt enkelt en högre korrekt svarsfrekvens när det gäller att lära sig att identifiera och urskilja dessa ljud.


Niclas Abrahamsson har tidigare deltagit i studier på vuxna adopterade från Sydkorea.


– Vi undersökte deras förmåga att uppfatta och skilja på olika koreanska ljud som saknas i svenskan. Och där var många av de adopterade bättre än de svenskfödda studenterna.
Men det betyder inte att det var ”lättare” för de adopterade vuxna att lära sig koreanska – ibland var det faktiskt svårare för dem.


– När det gällde grammatik och språkets mer avancerade byggstenar var de svenskfödda studenterna snarare mer avancerade än de som ingick i gruppen adopterade vuxna. Det beror troligen på att många adopterade läser språket av andra anledningar. De svenskfödda var akademiskt och språkligt intresserade, medan många i den adopterade gruppen ville söka sina rötter – eller så kände de ett slags förväntan från omgivningen, eller från sig själva, att de ”borde” vara intresserade av koreanska. Kanske utan att ha ett speciellt stort språkintresse, säger Niclas Abrahamsson.”

(…)


”Tobias Hübinette, är docent i interkulturell pedagogik, forskare samt lärare i interkulturella studier och svenska som andraspråk vid Karlstads universitet. Han har gjort sig känd som en kritisk röst i den svenska debatten kring internationell adoption. Han är född 1971, och adopterades från Sydkorea till Sverige när han var 7 eller 8 månader gammal. I mitten av 1990-talet började han studera koreanska vid Stockholms universitet.


– Kursen dominerades på den tiden helt av adopterade. För min del berodde studierna på att jag är en språkmänniska. Jag hade tidigare bland annat studerat gaeliska och började intressera mig för mitt ursprung.


– Nu har ju forskare bevisat att det finns språkrester kvar, men jag kände inte att vi som var adopterade hade några fördelar gentemot de majoritetssvenska studenterna.


Tobias Hübinette är en av få adopterade som faktiskt har doktorerat inom sitt ursprungsspråk. Han känner till en handfull andra adopterade som också har gjort det, men inom andra språk än koreanska.


– Det är unikt för Sverige. Det är ju också det land som per capita har adopterat flest barn internationellt.”

Sverige fortsätter att vara västvärldens antagligen mest mångspråkiga land

Sverige fortsätter att vara västvärldens antagligen mest mångspråkiga land: 

Idag talar 28,6% av samtliga barn och ungdomar i åldrarna 7-16 år ett annat språk än svenska som förstaspråk enligt statistik som publicerades i dagarna (denna procentsiffra är f ö än högre än så bland alla barn i åldrarna 0-6 år) och i storstadsregionerna handlar det om runt 45%.

USA sägs ofta vara västvärldens allra mest mångspråkiga land men frågan är om inte Sverige nu faktiskt har gått om USA: 

Idag talar runt 23% av samtliga invånare i USA som är 5 år eller äldre ett annat språk än engelska i hemmet och bland barn och ungdomar i skolåldern gäller siffran 25% och denna siffra är m a o lägre än den som numera gäller i Sverige. Även Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Kanada och Australien är numera också utpräglat mångspråkiga länder men de når antagligen inte upp till vare sig de amerikanska eller de svenska mångspråkighetsnivåerna.

Den svenska mångspråkigheten är vidare också unik på åtminstone tre andra sätt: 

Dels handlar det om ett extremt stort antal olika språk (vilket det inte alltid gör i de andra mångspråkiga västländerna), dels handlar det numera om fr a utomeuropeiska språk och dels handlar det om att Sverige har kommit att bli så här utpräglat mångspråkigt på mycket kort tid och egentligen inom en enda generation (vilket inte alltid är fallet i de andra mångspråkiga västländerna).

År 2020 var 28,6% av samtliga grundskoleelever berättigade till modersmålsundervisning (d v s samtliga barn och ungdomar i åldrarna 7-16 år) och denna procentandel har aldrig varit så stor som under ”pandemiåret” 2020 (år 1994 handlade det t ex om 12,2%). 

andel elever som är berättigade till modersmålsundervisning under verksamhetsåret 2020 (OBS endast ett urval kommuner där procentsiffran överstiger 33%):

Södertälje 66,8%

Botkyrka 60%

Malmö 59%

Burlöv 54,2%

Sundbyberg 54,1%

Flen 51%

Upplands-Bro 48,8%

Järfälla 48,7%

Solna 48,1%

Sigtuna 47,5%

Lessebo 47,5%

Göteborg 45,2%

Perstorp 44,1%

Landskrona 44,1%

Helsingborg 42,4%

Olofström 42,2%

Gnosjö 42%

Huddinge 41,8%

Högsby 40,1%

Katrineholm 39,2%

Stockholm 38,9%

Gislaved 38,5%

Borås 37,3%

Hultsfred 36,6%

Västerås 36,5%

Borlänge 36,1%

Trollhättan 35,9%

Eskilstuna 35,2%

Örebro 35%

Kristianstad 34,7%

Nyköping 34,2%

Ronneby 34,1%

Ludvika 33,4%

Älmhult 33%

Om uttrycket ”vita svenskar”

Hur ska majoritetsinvånarna i Sverige egentligen benämnas utseendemässigt sätt? Jag vet så klart att många majoritetsinvånare skämtsamt kan säga att de är rosa, skära och dessutom röda på sommaren men utöver det?


Mot bakgrund av M-riksdagsledamoten Lars Beckmans famösa tweet om ”vita svenska män” ger en sökning i två textdatabaser vid handen att det var mycket ovanligt med uttrycket ”vita svenskar” före 2011-12 – d v s innan dess förekom knappt detta uttryck åtminstone inte i tryckt svenskspråkig tidnings- och tidskriftstext – utan i stället användes det eufemistiska uttrycket ”etniska svenskar” (vilket ju fortfarande sker).


Tidigare var det antagligen så självklart att svenskarna var vita att det inte ens behövde sägas eller skrivas ut – Sverige var då fram tills 1970-talet ett av västvärldens mest rasligt homogena länder medan landet idag är västvärldens mest rasligt heterogena land efter USA.


Inte ens den svenska extremhögern talade f ö tidigare om svenskarna som vita särskilt ofta – det var egentligen först den militanta naziströrelse som uppstod på 90-talet som började göra det i form av fr a Vitt ariskt motstånd och senare liknande grupperingar.


Fram tills 2015 sker i alla fall en uppgång i förekomsten av uttrycket ”vita svenskar” och sannolikt har denna uppgång att göra med att en del svenska forskare börjar förespråka användningen av ett kritiskt ras- och vithetsforskningsperspektiv liksom med Orten-rörelsen. Efter 2015 går bruket av uttrycket sedan gradvis ned och antagligen då det är fr om 2016 efter det s k flyktingkrisåret som TAN-högern växer fram sakta men säkert men år 2020 sker ännu en uppgång p g a BLM-rörelsen.


Själv myntade jag och började bruka uttrycket ”majoritetssvenskar” fr o m 2013 för att dels undvika uttrycket ”etniska svenskar” och andra liknande omskrivningar såsom ”pursvenskar”, ”äktsvenskar” och ”ursvenskar” och för att dels slippa all kritik när jag tidigare explicit använde uttrycket ”vita svenskar”. Fram tills nyligen blev nämligen väldigt många majoritetsinvånare, och både på vänster- och högerkanten, generellt irriterade för att inte säga vreda och i vissa fall nästan hatiska när de explicit benämndes som vita.


Det var i samband med en studie som handlade om hur vita majoritetsinvånare upplever den nya heterogena samtiden, som genomfördes runtom i Västeuropa och som Soros stiftelse OSF finansierade, som jag började använda termen ”majoritetssvenskar”. Jag minns fortfarande ett planeringsmöte på OSF:s kontor i London där britterna var helt chockade över att det inte gick att tala om vita personer på svenska och ej heller på t ex tyska, franska eller nederländska utan i stället använde alla vi icke-brittiska forskare språkliga omskrivningar av olika slag på våra respektive språk. Det är helt enkelt inte socialt accepterat, och knappt ej heller i forskningssammanhang, att tala om vita personer i större delen av Europa utanför Storbritannien.


Så frågan är väl nu vad Beckmans tweet innebär rent språkligt inför framtiden för uttrycket ”vita svenskar” var då fram tills nyligen rejält kontroversiellt att bruka.

Om i-ordet och den senaste upplagan av ”Svensk ordbok”

Språktidningens chefredaktör Anders Svensson skriver idag i DN om i-ordet och det var då jag som övertalade Svenska Akademien att skriva ”kan uppfattas som nedsättande” efter i-ordet i den senaste upplagan av Svenska Akademiens ”Svensk ordbok”. Svenska Akademien är då ofta ”sist på bollen” – först år 2006 infördes exempelvis samma kommentar (d v s ”kan uppfattas som nedsättande”) efter n-ordet i 2006 års Svenska Akademiens ordlista.

https://www.dn.se/kultur/sprakkronika-stereotyper-i-spraket-ofta-seglivade/

”Ordet myntades av kolonisatörer och har aldrig använts av de berörda grupperna. Därför har det kommit att betraktas som en symbol för det historiska förtrycket av ursprungsfolk.

Attityderna till indian genomgår just nu en förändring även i svenskan. Ordet kan vara på väg att bli tabu. Det märks också i ordböckerna. I 2015 års upplaga av ”Svenska Akademiens ordlista” anges enbart betydelsen ’person som tillhör urbefolkningen i Amerika”. Men i den nyutkomna ”Svensk ordbok” finns kommentaren ”kan uppfattas som nedsättande” – en anmärkning som är ett eko av de senaste årens debatt. Språkrådet skriver i en rekommendation att indian kan vara ”stötande”.

Omvärderingen är skälet till att hockeyklubben Frölunda förra året strök Indians från namnet. Speedwayklubben Indianerna har diskuterat ett byte men håller än så länge fast vid namnet.

Ursprungsfolk, urfolk, ursprungsamerikaner och urfolksamerikaner är några generella benämningar som kan användas i stället. Om det rör sig om en specifik grupp är det lämpligt att tala om exempelvis siouxer och apacher.

Den här typen av språkförändringar kritiseras ibland för att vara både importerade och ängsliga. Många hävdar också att de använder ett ord som indian helt neutralt.

Men det är rimligt att ta hänsyn till hur grupper själva vill bli benämnda. Indian har alltid varit övermaktens stämpel – även om ordet många gånger har använts utan att vara avsett som en spottloska. Att den diskussionen når oss först i dag säger att stereotyper i och utanför språket ofta är oerhört seglivade.”

Hur ska en person som kan passera som vit benämnas på svenska? Svensk? Pursvensk? Etnisk svensk? Eller majoritetssvensk?

På samma sätt som att det ännu inte finns någon överenskommen beteckning på personer som inte kan passera som vita (rasifierade, POC, mörkhyade, icke-vita o s v) så finns det ännu inte någon överenskommen benämning på personer som kan passera som vita inom den svensktalande gemenskapen.

Då de allra flesta svensktalande värjer sig mot eller t o m är helt emot att tala om vita svenskar på grund av den rådande hegemoniska färgblinda antirasismen som tabuiserar allt tal om ras (och vithet) på svenska verkar det just nu finnas tre konkurrerande termer utöver att helt enkelt bara säga svenskar (som oftast just betyder vita svenskar): pursvenskar, etniska svenskar och majoritetssvenskar.

Termen pursvensk är den äldsta beteckningen och går tillbaka ända till 30-talet att döma av Kungl. bibliotekets stora artikeldatabas Svenska dagstidningar som täcker 10 000-tals artiklar i 100-tals svenskspråkiga tidningar. Som det verkar har termen ofta använts humoristiskt och/eller ”kärvänligt” och så verkar fortfarande vara fallet – d v s beteckningen används gärna ”med glimten i ögat” och ofta inom högerradikala sammanhang. Det är dock oklart vad motsatsen till pursvensk heter och en person som använde denna term var Expressens Ulf Nilson i en uppmärksammad krönika från 2010 där han bl a skrev följande, vilket han både kritiserades och anmäldes för:

”Faktum är att vi, ja, svenskarna, faktiskt är på väg att avskaffa oss, om än sakta. Obs! att nu raljerar jag inte längre. Sverige har sen länge minskande befolkning, ja, om vi ser till pursvenskar. Varje par föder statistiskt sett färre än två barn, lika med minskning. Våra invandrare, numera omkring 20 procent, av vilka 400 000 muslimer (varav de allra flesta naturligtvis inte är islamister), föder betydligt fler. Det är oundvikligt att det muslimska inflytandet växer.”

Termen etnisk svensk dyker för första gången upp på 80-talet men får lite större spridning först på 1990- och 00-talen och fr a på 2010-talet och benämningen är uppenbarligen en eufemism för vit svensk, d v s den uppstod som ett ”snällare” och mindre ”brutalt” sätt att just säga vit svensk. Benämningen används ofta av minoritetspersoner som just ett ”artigt” och socialt accepterat sätt att säga vit svensk på. Det är dock oklart vad som är motsatsen till etnisk svensk och antagligen är det invandrare kort och gott, som ju också är en eufemism men för en icke-vit person vare sig personen ifråga är invandrad eller ej. En person som populariserade denna term var dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt som 2012 sade till TT att ”det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet”, vilket han både kritiserades och anmäldes för.

Termen majoritetssvensk har förekommit sporadiskt sedan 70-talets slut men slår igenom först på 2010-talet tack vare Charlotte Hyltén-Cavallius och min uppmärksammade studie om majoritetssvenskar i södra Botkyrka, som Open Society Foundations finansierade, och som troligen fortfarande utgör den största studien av vita svenskar sett till antalet informanter. Motsatsen till majoritetssvensk är då minoritetssvensk och såsom Hyltén-Cavallius och jag introducerade och operationaliserade dessa båda termer i vår studie så är definitionen av desamma medvetet öppen och flytande. En majoritetssvensk kan då mycket väl vara en infödd, vit svensk men också en person som identifierar sig med majoritetsbefolkningen eller identifieras med densamma. Sedan 2013, när jag själv började använda denna term systematiskt och till en början i relation till denna studie, är jag antagligen den svensktalande forskare som har använt termen allra mest frekvent och fr a allra mest medvetet och konsekvent och jag tycker mig kunna skönja att termen håller på att få en allt större spridning numera.

Hur ska personer som inte kan passera som vita egentligen benämnas på svenska? Mörkhyad/e? Rasifierad/e? People of color? Icke-vit/a?

Hur ska personer som inte kan passera som vita egentligen benämnas på (nutids)svenska och bland svensktalande? 

Tidigare och traditionellt har beteckningen ”mörkhyad/e” varit den allra vanligaste termen inom den svenskspråkiga gemenskapen och under 2010-talet lanserades också termen ”rasifierad/e” som slog igenom med full kraft från och med 2013.

Även termen ”people of color” används ibland numera i svenskspråkiga sammanhang även om det fortfarande är ovanligt och det var då först efter 2012 som denna term började förekomma mer regelbundet på svenska.

Ytterligare en benämning som jag själv alltid har föredragit och även hjälpt till att ”lansera” och sprida är ”icke-vit/a” som började användas fr o m 1940- och 50-talen och just den termen användes intressant nog i morse på och av Sveriges radio.

Det ska också tilläggas att äldre svensktalande nog fortfarande säger ”färgad/e” medan yngre svensktalande ibland också säger ”brun/a”.

För mig finns det inget rätt eller fel och inget facit vad gäller denna fråga om hur personer som inte kan passera som vita egentligen ska benämnas på (nutids)svenska och bland svensktalande utan som alltid när det gäller (alla) språk och alla ord i ett visst språk (och särskilt ladde ord) så pågår det hela tiden en kamp om orden och om vilket ord som ska användas i ett visst sammanhang.

antal förekomster av termen ”mörkhyad/e” i svenskspråkiga medietexter:

2016: 2796

2017: 1607

2018: 1960

2019: 2406

2020: 1878

antal förekomster av termen ”rasifierad/e” i svenskspråkiga medietexter:

2016: 1011

2017: 522

2018: 827

2019: 460

2020: 892

antal förekomster av termen ”people of color” i svenskspråkiga medietexter:

2016: 64

2017: 26

2018: 41

2019: 157

2020: 152

antal förekomster av termen ”icke-vit/a” i svenskspråkiga medietexter:

2016: 1206

2017: 881

2018: 1037

2019: 742

2020: 1842

”Netflix blev storvinnare vid Screen Actors Guilds (SAG) gala i USA. Strömningsjätten kunde glädjas åt flera priser vid tv- och filmgalan. Och de fyra finaste individuella skådespelarpriserna gick för första gången till icke-vita skådespelare.”

(…)

”Därmed tog fyra ickevita personer (Yuh-Jung, Kalluuya, Davis och Boseman) hem några av de finaste skådespelarpriserna, vilket är första gången i galans historia, enligt The Hollywood Reporter.”

https://sverigesradio.se/artikel/netflix-storvinnare-vid-sags-tv-och-filmgala

Ovanlig ”runa” i dagens DN

En ytterst ovanlig s k ”runa” som hittas på dagens DN:s familjesida: Dödsrunor liksom dödsannonser domineras normalt annars nästan fullständigt av avlidna majoritetsinvånare och särskilt majoritetssvenskar tillhörande SACO-kollektivet och socialgrupp ett och ytterst sällan förekommer både avlidna personer med utomeuropeisk bakgrund och avlidna svenska samer liksom avlidna svenska romer.

Än mer ovanligt är att se en dödsruna som innehåller så många egennamn och ord på ett annat språk än svenska och som dessutom genomsyras av ett explicit antikolonialt budskap.

https://www.dn.se/familj/till-minne-andom-ovlla-olle-omma

”Olle Omma, Hemavan, har somnat in 92 år gammal. Närmast anhöriga är hustrun Gunnel, född Israelsson, och barnen Peter, Lena och Oleg med familjer. In i det sista växer livet till. Olle skulle ha sagt ”renskötseln går före döden”. Ville alltid höra hur det var med renarna. Olle kunde sina marker, hade ett levande minne för platser och landskap. Den man frågade om människor och släkter.

Ándom Ovllá Olle föddes i Porjus 1929 under tvångsförflyttningen från Gárasavvon/Karesuando. När Olle var två år kom föräldrarna, Ándom Ovllá och Mihkel Biera Ristiinná Omma (född Utsi), 1931 till Strimasund, Gausjo, efter sju års ofattbara strapatser. Där växte han och syskonen upp, in i landskapet och in i den nomadiska renskötseln som blev hans liv. Olle arbetade med sin áhčči/far och syster Inga i renskogen. Träffade Gunnel från Juhkagasska i Grans sameby. De gifte sig 1955, levde renskötsellivet i en tid av snabb omvandling. Skidor byttes till skoter och motorfordon tog över långa vandringar till fots.

De stora intrången på betesmarkerna; vattenkraftens uppdämningar, storskalig skogsindustri, gruvor och vindkraftsparker, gjorde Olle tidigt intresserad att ta fram ett foder för renar. Som samebyordförande i otaliga förhandlingar med myndigheter och företag var han uthållig, diplomatisk, trots ojämlika förutsättningar. Respekt och kunnighet är ord som följer honom.

Med sin erfarenhet blev Olle mångårig ordförande i samebyn Ubmeje tjeälddie och deltog i styrelsearbetet för Svenska samernas riksförbund samt ett mångårigt idogt arbete i fasta utskottet mellan Sverige och Norge. Även en kortare period i politiken, i Storumans kommun. På senare år blev han en erkänd och efterfrågad samisk kulturbärare. Hans berättelser från barnaåren i nomadskolorna och om tvångsförflyttningarna bidrog till filmen ”Sameblod” och prisbelönta boken ”Herrarna satte oss hit”.

Ett rikt renskötselliv, en Tjernobylkatastrof senare, har nu tagits över av sönerna som får hantera klimatförändringar och ständiga intrång på renens betesmarker. Nordmalingsmålet vanns efter en tioårig process där Olle var ett av många vittnen gällande sedvanerätt till vinterbetet. Nu vakar han över oss från en annan plats. Olle levde renskötsel. Älskad och saknad! Gunnel, Peter, Lena och Oleg Omma”

Ny språkvetenskaplig studie om ortensvenskan

Det är verkligen inte vanligt att svenska forskare operationaliserar ras och inte ens de som forskar om invandrare och minoriteter och det ska ”så klart” därför till en engelsman att göra det och närmare bestämt en engelsk språkvetare.


Den engelske språkvetaren Nathan Young som är knuten till Centrum för tvåspråkighetsforskning vid Stockholms universitet har i nyligen publicerat en studie av den s k ”Rinkebysvenskan”, ”ortensvenskan”, ”blattesvenskan” eller kreolsvenskan (OBS: o/kärt barn har som bekant rejält många namn) i Stor-Stockholm som fr a icke-vita s k ”andrageneration:are” talar i miljonprogramsområdena med utgångspunkt i den gamla arbetarklassvenskan som tidigare gällde på Södermalm och i Söderort – det s k Ekensnacket.


Young fortsätter därmed den forskning om den s k ”Rinkebysvenskan”, ”ortensvenskan”, ”blattesvenskan” eller kreolsvenskan som den idag bortgångna Ulla-Britt Kotsinas en gång i tiden inledde. Den s k ”Rinkebysvenskan”, ”ortensvenskan”, ”blattesvenskan” eller kreolsvenskan var då när den ”upptäcktes” på 1980-talet både Sveriges och Europas första s k etnolekt som hade uppstått bland flerspråkiga barn och ungdomar i miljonprogramsområdena vilka inte talade svenska som förstaspråk.


Youngs studie har främst fokus på språkrytm och specifikt på det staccato:aktiga sätt att tala svenska på som just den s k ”Rinkebysvenskan”, ”ortensvenskan”, ”blattesvenskan” eller kreolsvenskan ofta anses utmärkas av och som också hörs inom hiphop-musiken och han finner då följande något förenklat: De vita arbetarna i Stor-Stockholm talar fortfarande en sociolekt som emanerar från det gamla s k Ekensnacket och som är minst påverkat av den s k ”Rinkebysvenskan”, ”ortensvenskan”, ”blattesvenskan” eller kreolsvenskan medan de högutbildade höginkomsttagande stockholmarnas sätt att tala svenska på kan vara påverkat av den icke-vita och proletära s k ”Rinkebysvenskan”, ”ortensvenskan”, ”blattesvenskan” eller kreolsvenskan:


“The question of “staccato” rhythm in Stockholm’s multiethnolect is investigated by comparing nPVIV measurements of the speech of 36 adult male speakers.


The men, ages 24–43, come from a stratified sample of social classes and racial groups. Three contextual styles were recorded and analyzed: informal, formal, and very formal.


The distribution of nPVIV values in informal speech across class and racial group indicates that speech rhythm splits three ways: low-alternation “staccato” rhythm among the racialized lower-class men, high-alternation rhythm among the white lower-class men, and an intermediate level of rhythm among higher-class men, regardless of racialized category.


The “staccato” low-alternation feature is also less stylistically sensitive than the high-alternation feature, implying that the latter is a more established feature than the former.


Further, the “staccato” feature is more stylistically sensitive among younger speakers than older speakers, implying an ongoing change from indicator to marker status.


For all speakers, age has a stable main effect, which means that younger speakers, independent of racial group and class, have lower alternation than older speakers.


Implied here is that low-alternation is a change from below that originates within the racialized working class. While it may be incrementally transmitting into the wider speech community, the white working class is the most resistant to its incursion.”