Än en gång om när de finsktalande skrevs ut ur vitheten

Eftersom Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasisms tredagarskonferens i Uppsala avslutas idag så påminner jag gärna om att den svenska rasforskningen spelade en avgörande roll för att kategorisera (och även stigmatisera) de finsktalande i Sverige och Finland (liksom så klart även samerna) som ”semimongoloida” eller ”halvmongoler”, d v s som ”halvasiater” (och vilket fick konsekvenser både för finländarna som folk och för Finland som stat på både den nordiska och den internationella arenan ända in på 1960-talet) och vilket också borde uppmärksammas i år när Finland firar 100 år som suverän nationalstat även om det kanske kan skapa en viss s k ”dålig stämning” då svenskarna i detta fall och så här i efterhand måste betraktas som förövarna medan de finsktalande var offren.
 
Faktum är att hela den svenska rasforskningen och rasprojektet mellan ca 1860-1960 helt och hållet var fokuserad på de s k mongoloida eller asiatiska s k rasdragen som på den tiden ansågs vara oattraktiva, oönskade och s k ”fula” liksom s k ”mindervärdiga” och ”undermåliga” och vilket fick stora konsekvenser för de finsktalande in i modern tid.
 
Efter självständigheten och inbördeskriget 1918 inledde den nya självständiga finska staten flera omfattande informationskampanjer som bl a leddes av finska UD för att övertyga den vita västvärlden (och kanske också människorna i de västerländska kolonierna över haven) om att de finsktalande finländarna också var vita och inte var s k rasmässigt släkt med exempelvis Sibiriens olika urfolk, koreanerna, japanerna och även de olika turkfolken i Central- och Västasien (d v s den s k turanska rasteorin som de svenska rasforskarna också stod bakom).
 
Mellan 1918-52 kämpade finska staten för att motarbeta de svenska forskarnas ”mongolteori” eller ”mongolhypotes” som den ibland kallades genom att i stället framhålla den finska högkulturen (klassisk musik, litteratur, dans, konst o s v), de finska idrottsprestationerna och de heroiska finska krigsinsatserna under Andra världskriget.
 
Framför allt på 1930-talet genomfördes även mycket omfattande kroppsmätningsstudier i Finland bland både de finsktalande, de svensktalande och samerna när i stort sett varenda kroppsdel som går att mäta på en homo sapiens-kropp (d v s ”från topp till tå”) mättes för att en gång för alla ”slå sönder” svenskarnas på den tiden hegemoniska rasteori om de finsktalande (d v s i stort sett hela västvärlden ”köpte” svenskarnas rasforskning som empiriskt baserad och vetenskaplig mellan ca 1890-1960). De finska rasforskarna hann dock ”bara” med att mäta kring 15 000 människors kroppar (och lemmar och kroppsdelar liksom att färgbestämma människornas hårfärg och hudfärg o s v), d v s de enorma svenska rasforkningsstudierna som kunde innefatta 50 000 kroppar (eller s k specimen) redan på 1890-talet ”överträffades” aldrig någonsin i Finland.
 
Mellan 1920- och 60-talen genomfördes också olika skönhetstävlingar i Finland för att fastställa och kora ”den finska kroppstypen” och/eller ”Fröken Finland” och där finska forskare var aktiva för att säkerställa att världen nu en gång för alla skulle få se med egna ögon att finländarna minsann inte var några fula och oattraktiva s k ”snedögda mongoler” som svenskarna påstod att de var.
22366587_10155114261370847_9159685111197551460_n
22448264_10155114260805847_4217656576515188109_n
 
Även finskamerikanerna var synnerligen aktiva i att övertyga amerikanerna om att svenskarna ”ljög” om att de egentligen var ”halvmongoler” och en finskamerikansk tidning publicerade t o m ett foto på en finsk person och uppmanade sina läsare att klippa ut fotot och bära det i plånboken eller i fickan och visa upp det för alla (gissningsvis både vita och icke-vita) amerikaner som tvivlade på att finskamerikanerna var vita.
 
Det faktum att den svenska statligt finansierade forskarvärlden var synnerligen proaktiv för att ”skriva ut” (och kanske t o m ”mobba ut”) de finsktalande från den nordiska, västerländska och globala vitheten fick också politiska konsekvenser när Finland undantogs från den regel som säger att det endast krävs två års bosättning i Sverige för en nordbo för att erhålla svenskt medborgarskap (d v s den s k ”mongolteorin” skrev även ut Finland från den nordiska s k rasgemenskapen och fick därmed juridiska konsekvenser för de finska invandrarna i Sverige) liksom när USA, Kanada, Australien, Sydafrika och ett flertal latinamerikanska bosättarstater införde s k raskvoter på 1920-talet för att styra invandringen så att endast de vitaste européerna skulle kunna invandra i större mängd och finländarna erhöll överallt extremt låga s k raskvoter som ofta var på nivå med just de östasiatiska invandrargruppernas s k raskvoter eftersom de underförstått just var s k ”semimongoloida” (d v s precis som svenskarna hade bevisat genom sina enorma kroppsmätningsstudier).
 
I lagarnas och juridikens värld var det egentligen först på 1960-talet som de finsktalande ”välkomnades” in i vitheten och både i den vita nordiska gemenskapen liksom i den globala västerländska vitheten när de sista raskvoterna för finska invandrare avskaffades i de vita bosättarstaterna i Oceanien, södra Afrika och de båda Amerika och när även de finska invandrarna i Sverige började kunna erhålla svenskt medborgarskap utifrån samma regler som gällde för de andra ”germanska” och s k nordiskt vita nordiska invandrarna i Sverige.
 
Bland ”vanliga” svensktalande tog det dock sannolikt ännu längre tid innan de finsktalande började betraktas som vita till fullo, d v s även om stater ändrar lagar så förändras ofta inte människors attityder förrän långt senare:
 
Kanske var det först när de finska ”andrageneration:arna” (och även vissa s k ”tredjegeneration:are”) började bli extremt överrepresenterade inom den svenska extremhögern på 1990- och 2000-talen som de finsktalande kom att erkännas som vita till fullo? Eller kanske var det först när de s k blandäktenskapen mellan finska invandrare (och fr a finska kvinnor) i Sverige och majoritetssvenskar satte fart på allvar på 1980- och 90-talen? Eller kanske var det först när sverigefinnarna och majoritetssvenskarna börjad uppvisa samma extremt höga förvärvsfrekvensnivåer på 2000- och 2010-talen?
 
Naturligtvis är det omöjligt att ”pinpoint:a” när de svensktalande slutligen ”släppte in” de finsktalande i både den nordiska och den västerländska vitheten men att så har skett idag är nog trots allt dock ett faktum, d v s idag anser nog den överväldigande majoriteten av alla svensktalande att de finsktalande är vita nordbor och västerlänningar och de allra allra flesta skulle sannolikt se ut som ett frågetecken om någon skulle påsta att de finsktalande är ”halvmongoloida”, och därmed är den svenska ”rasskulden” till Finland nu kanske äntligen ”betald”?