Kategori: Svenska kyrkan

Om spåren av Svenska kyrkans och svenska statens registrering av rasminoriteter och andra minoriteter

I samband med att jag själv nyligen kom över anteckningar rörande min egen farfars och farmors kombinerade mantalsskrivning/husförhör från 1928 såg jag just att ”främmande stam”-kategoriseringen omnämns på just ”blanketten” ifråga liksom ”främmande trosbekännelse eller nationalitet” och även den i rashygieniska sammanhang för svensk del så ökända benämningen ”sinnesslöhet”.

I början var det främst i norra Sverige som anteckningar och noteringar började göras redan från och med 1800-talets början om någon var same eller ej och något senare om någon var finsktalande eller ej men snart spred sig denna rutin även till södra Sverige där bl a judar och romer började räknas. Även på Saint-Barthélemy räknades och kategoriserades invånarna ned till minsta bebis och tabeller över exakt antal vita, s k blandade/mixade samt svarta slavar redovisades av dåvarande SCB så länge Sverige innehade och behöll denna karibiska koloni. Senare under mellankrigsåren och krigsåren använde andra svenska myndigheter än mer explicita raskategorier såsom ”arier” respektive ”icke-arier” liksom politisk flykting respektive ”rasflykting”.

Från och med 1870 blev statsmaktens krav på och behov av denna typ av rastillhörighetsregistrering än mer emfaserad och i och med 1894 års s k mantalsskrivningslag systematiserades och ”streamline:ades” rutinerna för hur denna skulle gå till och särskilda standardiserade formulär och ”blanketter” trycktes upp för ändamålet ifråga och det är då just en sådan ”blankett” jag nyligen fick i min hand.

Nu är antalet kvinnliga präster för första gången fler än antalet manliga präster

Nu har svensk (kyrko- och religions)historia skrivits och detta är då på alla sätt och vis ett tecken i tiden för inom yrke efter yrke och inom sfär efter sfär dominerar nu kvinnorna över männen och särskilt gäller det de gamla traditionella elityrkena och de yrken som kräver en lång högskoleutbildning. Idag finns det t ex fler kvinnliga rektorer än manliga rektorer och fler kvinnor än män tar idag ut en juristexamen liksom en läkarexamen och år 2019-20 gick kvinnorna om männen för första gången i svensk (högskole- och lärdoms)historia vad gäller att fler kvinnor än män antogs som nya doktorander:
 
110208324_10157689739375847_4490291820656970920_n.jpg
För första gången någonsin i svensk historia är antalet kvinnliga präster fler än antalet manliga präster även om de manliga prästerna dominerar bland de äldre och seniora prästerna medan kvinnorna generellt är yngre och juniora och vad gäller övriga anställda inom Svenska kyrkan så kvarstår det statistiska faktumet att kvinnor tenderar att arbeta som diakoner i mycket högre utsträckning än män.
 
År 1960 prästvigdes Sveriges och Svenska kyrkans första kvinnliga präst, år 1997 utsågs den första svenska kvinnliga biskopen och år 2014 valdes den första kvinnliga ärkebiskopen.
 
Den enda sfär och det enda sammanhang där de unga männen fortfarande håller ställningarna gentemot de unga kvinnorna är idag teknikområdet i bred mening och särskilt gäller det allt som rör IT- och datateknik då kvinnorna har knappat in rejält på männen på sistone även vad gäller ingenjörsyrket.
 
Männen håller i sin tur fortfarande ställningarna särskilt inom två högstatus- och elitbranscher – nämligen inom högskole- och forskarvärlden och inom industrin och näringslivet: Andelen män som är aktiva forskare, docenter och professorer är fortfarande massivt hög liksom andelen män som är ägare av, direktörer för och styrelseledamöter i landets storföretag och börsnoterade koncerner.

Antirasistiska Flemingsberg

Här är Carina Tigervall och jag i gott sällskap tillsammans med bl a Emma Arneback, Jan Jämte, Nick Jones, Sven Lindqvist, Masoud Kamali, Magnus Linton, Fanna Ndow Norrby, Lawen Mohtadi och Devrim Mavi m fl under signumet Ohe på biblioteket i Flemingsberg som har utmärkt sig för att engagera sig i postkoloniala och antirasistiska frågor och som ligger granne med Svenska kyrkan som likaså har utmärkt sig för detsamma (en process som f ö inleddes av Stockholms stifts antifascistiska biskop Eva Brunne när denna var kyrkoherde i Flemingsberg).
Ohe Minoriteter.jpg
 
Signumet Ohe heter då normalt och på alla andra bibliotek i landet ”Minoriteter” och på Ohe-hyllan kunde åtminstone tidigare mer eller mindre rasbiologiska studier av olika minoriteter hittas men Flemingsbergs bibliotek har då i postkolonial och antirasistisk (och ”bibliotekarieaktivistisk”) anda i stället valt att kalla och döpa om Ohe-signumet/hyllan till ”Rasism – antirasism – diskriminering”.
 
Framför både biblioteket och kyrkan i Grantorp i Flemingsberg, där kring 85% av invånarna har utländsk bakgrund och flertalet från länder utanför Europa, hittas även Pye Engströms (som f ö intressant nog föddes i Pyeongchang i dagens Sydkorea under den japanska kolonialtiden där vinter-OS nyligen ägde rum då hennes föräldrar råkade befinna sig i det dåvarande Japanska imperiet 1928) antirasistiska skulpturgrupp ”Fredens rike” från 1991 som dels utgår ifrån Bibelversen ”Då skola vargar bo tillsammans med lamm…” (Jesaja 11:6-8) och dels utgår ifrån de starka motsättningar som gällde i Sverige mellan ”invandrare och svenskar” i början på 1990-talet (Ny demokrati, ”Lasermannen”, Vitt ariskt motstånd, Sverigedemokraterna, Ultima Thule, skinheads o s v) och som föreställer typiska ”svenska” djur (grodor, kossor o s v) som kramar och ”gosar” med typiska s k ”exotiska Tredje världen”-djur (elefanter, lejon o s v) och budskapet är då att infödda majoritetssvenskar och utomeuropeiska invandrare (och deras efterkommande) ska ”sluta fred med” och ta hand om varandra.
37337824_10155780923550847_648306385410326528_n.jpg

Den f d ärkebiskopen Anders Wejryd kritiserar idag den högerradikala idéhistorikern Johan Sundeen och dennes uppmärksammade bok ”68-kyrkan”

Den f d ärkebiskopen Anders Wejryd kritiserar idag i DN Kultur den högerradikala idéhistorikern Johan Sundeens uppmärksammade bok ”68-kyrkan” (2017) som driver tesen att radikala vänsteraktivister och marxister tog över Svenska kyrkan 1968 och påminner om att Svenska kyrkan var utpräglat reaktionär på 1910-talet:
 
Sundeen var tidigare redaktör för mörkblåa Borås Tidning och är idag docent och lärare och forskare vid Högskolan i Borås samt disputerade på en hyllande avhandling om den högerextrema Karlstadsbiskopen J.A. ”Fädernas kyrka” Eklund som bl a var en av den s k ungkyrkorörelsens förgrundsfigurer och partimedlem i högerradikala Sveriges nationella förbund och numera SD:s ”favoritbiskop” (se https://tobiashubinette.wordpress.com/2017/08/21/ja-eklund-svenska-kyrkan-sverigedemokraterna-sveriges-nationella-forbund). Sundeen var tidigare skribent för radikalkonservativa och högerradikala Samtidsmagasinet Salt samt medlem i Konservativa sällskapet och Föreningen Heimdal och han har även givit ut antologin ”Konservatism i vår tid” tillsammans med antisemiten, rasideologen och högerextremisten Jonas De Geer som bl a innehöll artiklar av den svenska radikalkonservatismens chefsideolog Tage Lindbom och som recenserades positivt av Svante Nordin i Svenska Dagbladet.
 
”Skulle vi fokusera på Svenska kyrkans relation till demokratins genombrott 1918, och tala om en 18-kyrka skulle bilden bli en helt annan.
 
Biskop J. A. Eklund, som Johan Sundeen skrivit sin doktorsavhandling om, såg demokratins genombrott som ett nederlag. Han representerade då attityden hos en stor del av Svenska kyrkans dåvarande prästerskap. Eklund skrev att den historiskt givna statsformen tillåtits dö i den nesliga ”kärringrevolutionen” av år 1918 (Göteborgs Dagblad 31/12 1919). Den gamla lutherska syntesen mellan kungamakt och kyrka hade enligt Eklund med full tydlighet underminerats.
 
Några år tidigare hade präster uppmanat till politiskt engagemang för högerns försvarsinsamlingar och mobilisering inför det så kallade bondetåget 1914. Att detta var problematiskt i många församlingar som dominerades av arbetare, tog man knappast hänsyn till: Sveriges folk var Guds folk. Under bondetåget skulle Gustaf V träda fram som en folktribun, och förkroppsliga folkets egentliga försvarsintresse gentemot en vänsterdominerad riksdag och regering.”

SD ökade mest i gårdagens kyrkoval och gick även om M-anknutna Borgerligt alternativ men lyckades inte dubblera sig

SD:s valresultat i kyrkovalen 2001-17:

2001: 0,83%
2005: 1,74%
2009: 2,86%
2013: 5,97%
2017: 9,22%
Rösträkningen är dock inte klar än efter det högsta valdeltagandet på 67 år (över 18%) med uppemot en miljon avgivna röster men SD blir nog ändå det parti som har gått fram allra mest samtidigt som SD:s ”normalt” dubblerade valresultat verkar ha uteblivit denna gång. SD har f ö nu också symboliskt nog gått om och ”slagit” M-anknutna Borgerligt alternativ som stannade på 8,67%.
SD:s valresultat i de olika stiften (2013 års valresultat inom parentes) samt i ett antal utvalda församlingar:
Uppsala stift: 8,54% (5,99%)
Linköpings stift: 8,73% (4,91%)
Skara stift: 8,43% (4,63%)
Strängnäs stift: 9,73% (5,84%)
Västerås stift: 8,04% (4,48%)
Växjö stift: 9,09% (5,9%)
Lunds stift: 14,73% (10,65%): Burlöv 26,65%, Bjuv 20,82%, Helsingborg 20,23%, Höllviken 16,92%, Landskrona 16,6%, Eslöv 16,01%, Malmö 15,67%
Göteborgs stift: 9,14% (5,96%)
Karlstads stift: 8,49% (4,31%): Forshaga-Munkfors 11,12%, Karlskoga 10,84%, Säffle 10,29%
Härnösands stift: 5,37% (-)
Luleå stift: 4,59% (1,93%)
Visby stift: 4,67% (-)

Stockholms stift: 8,15% (5,2%): Huddinge 12,59%, Botkyrka 11,53%, Oscar 10,5%, Hedvig Eleonora 9,89%

Historien om hur SD:s kyrkopolitiska paroll härrör från en högerextrem biskop som står byst i Karlstad

Den 17 september 2017 är det dags för kyrkoval och det skadar inte att påminna om att det just var i kyrkovalet 2001 som SD fick sitt första parlamentariska genombrott på riksplanet (d v s inte 2010 när SD kom in i riksdagen för första gången) genom att erhålla två mandat i kyrkomötet som är Svenska kyrkans motsvarighet till riksdagen. Därefter har SD stadigt ökat sin representation i kyrkomötet och i det senaste kyrkovalet som ägde rum 2013 erhöll SD 15 mandat och i nästa månads kyrkoval kan detta antal möjligen i det närmaste komma att fördubblas.

 

20934739_10154977479765847_8900813087916863684_o.jpg

 

Ända sedan 2001 har SD gått till (kyrko)val under parollen ”Fädernas kyrka” som både är namnet på SD:s kyrkopolitiska program och beteckningen på partiets kyrkopolitiska organisation och ibland har SD därutöver gått till val på slagord som ”Ta tillbaka Fädernas kyrka”.

 

Denna formliga sverigedemokratiska fixering vid uttrycket ”Fädernas kyrka” har sitt ursprung i den en gång mycket populära och folkkära sången med samma namn som togs bort från psalmboken 1986 (för den som inte har hört sången så går det att lyssna på den via Youtube: https://www.youtube.com/watch?v=2J-89BSMRhE) efter en hård debatt som var den första kulturarvsstriden någonsin när en viss sång, en viss bok, en viss bild eller ett visst ord anses ha ”censurerats” av ”mångkulturalister” och ”kulturmarxister”, d v s striden om ”Fädernas kyrka” utspelade sig flera decennier innan exempelvis debatten om det svenska n-ordet.

 

Efter 1986 har de som fortfarande sjunger ”Fädernas kyrka” som internt bland SD:are ibland kallas ”den förbjudna psalmen” i hög grad sammanknippats med att vara mer eller mindre högkyrkliga och/eller högerradikala då sången innehåller strofer som ”Kristet och fritt vill Sverige bo, råda för landet allena. Därom i manlig och kristen tro, därom i strid eller lagfäst ro konung och folk sig förena” och ibland kallas sången t o m ”SD-psalmen”.

 

Sångens upphovsperson var den svenska ungkyrkorörelsens ledare Karlstadsbiskopen Johan Alfred Eklund som står byst utanför Domkyrkan i Karlstad på tal om och apropå den just nu pågående striden om statyer, byster och monument i USA och som skrev texten medan Strängnäsbiskopen Gustaf Aulén stod för musiken.

 

Både Eklund, Aulén och den än mer berömde Stockholmsbiskopen Manfred Björkquist vilka alla var ledande inom ungkyrkorörelsen var medlemmar i högerradikala Sveriges nationella förbund (SNF) på 1930-talet och särskilt Eklund (som brukar omtalas och hyllas som en av Karlstads stifts allra viktigaste biskopar – därav dennes byst utanför Domkyrkan) var antagligen medlem och även aktiv i SNF åtminstone ända fram tills krigsutbrottet och talade även på partiets konferens i Karlstad 1934 när SNF valde att bryta med dåvarande Moderaterna och slå in på fascismens väg.

 

SD:s flitiga användande av parollen och uttrycket ”Fädernas kyrka” är m a o ännu ett av otaliga exempel på hur partiet använder sig av ett högerextremt kodspråk som egentligen bara de som tillhör den s k nationella rörelsen (d v s den svenska extremhögern) förstår till fullo såsom när SD för några år sedan önskade alla sina medlemmar och sympatisörer ”en god nationell jul” (d v s mer eller mindre i praktiken en god högerextrem eller kanske t o m nationalsocialistisk jul) eller när Åkesson inledde sitt senaste tal under Almedalsveckan i Visby med att spela upp den ”nationella” författaren Heidenstam som också han var knuten till Sveriges nationella förbund (SNF) eller när SD:s ledarskikt titt som tätt citerar och refererar till filosofer, ideologer och teoretiker som är okända för de allra flesta idag men som en gång i tiden tillhörde den svenska unghögern och som i sin tur just manifesterade sig i det högerextrema partiet SNF (d v s fascistiska SNF var helt enkelt fortsättningen på unghögern).

 

Ett urval svenska biskopar som har varit knutna till den svenska extremhögern:
Tor Andrae, biskop i Linköpings stift och medlem i Försvarsfrämjandet 1940
Gustaf Aulén, biskop i Strängnäs stift och medlem i Sveriges nationella förbund 1934
Erik Aurelius, biskop i Linköpings stift och medlem i Svensk-tyska akademiska förbundet 1934-35
Manfred Björkquist, biskop i Stockholms stift och medlem i Sveriges nationella förbund 1933, i Försvarsfrämjandet 1940 och i Svensk-Finlands vänner 1976-80
Torsten Bohlin, biskop i Härnösands stift och artikel i Sveriges nationella förbunds tidskrift Nationell jul 1939
Gert Borgenstierna, biskop i Karlstads stift och artikel i Försvarsfrämjandets tidskrift Folkförsvaret 1966
John Cullberg, biskop i Västerås stift och medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1941
Hjalmar Danell, biskop i Skara stift och medlem i Sveriges nationella förbund 1936
Sven Danell, biskop i Skara stift och uppropsundertecknare i Argument för Frihet och Rätt 1969 samt artiklar för Operation Sverige 1970 och 1980
Johan Alfred Eklund, biskop i Karlstads stift och medlem i Sveriges nationella förbund 1933-38
Bo Giertz, biskop i Göteborgs stift och medlem i Gymniska förbundet 1930, i Fosterländska ungdomssällskapet 1935, i Sveriges nationella förbund 1935-38, artikel i Försvarsfrämjandets tidskrift Folkförsvaret 1964 och medlem i Svenska kyrkans fria synod 1986-94
Bertil Gärtner, biskop i Göteborgs stift och artikel för Operation Sverige 1981 och medlem i Svenska kyrkans fria synod 1985-96
Gunnar Hultgren, äkebiskop och artikel i Försvarsfrämjandets tidskrift Folkförsvaret 1964

Martin Lindström, biskop i Lunds stift och artikel i Försvarsfrämjandets tidskrift Folkförsvaret 1963

Svenska kyrkans prästkår är extremt homogen (och vit): Under 1% av prästerna har utomeuropeisk bakgrund

Svenska kyrkan, landets absolut största trossamfund (och kommer så att förbli för överskådlig tid framöver trots fortsatt medlemstapp) har idag knappt 4500 yrkesverksamma präster varav närmare 50% är kvinnor. Liksom i stort sett samtliga ”branscher” så genomgår även prästyrket stora pensionsavgångar och mellan 2007-17 har Svenska kyrkan vigt totalt 1055 nya präster varav kring 20 har bakgrund utanför Sverige, Norge och Danmark enligt en namnundersökning som tidningen Dagen har gjort och varav de allra flesta har engelsktalande, finsktalande eller spansktalande bakgrund att döma av namnen medan två bär s k afrikanska och en bär ett persiskt namn:
 
 
Svenska kyrkans prästkår är m a o extremt homogen och extremt vit och utöver de tre prästerna med utomeuropeisk bakgrund (som utgör 0,03% av de präster som ingick i namnundersökningen) så finns det även en del äldre präster som prästvigdes före 2007 som har utomeuropeisk bakgrund men den absoluta merparten av dem är utlandsadopterade såsom hovpredikanten Michael Bjerkhagen och några enstaka är också blandade. En kvalificerad gissning säger att långt under 1% av Svenska kyrkans samtliga präster har utomeuropeisk bakgrund.
 
I åtskilliga församlingar runtom i landet kan idag mellan 45-75% av församlingsinvånarna ha utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund men Svenska kyrkans personal (utöver prästerna) som totalt uppgår till över 20 000 anställda består generellt fortfarande till övervägande delen av majoritetssvenskar.

Om Svenska kyrkans vitbok om samerna

Har under den senaste veckan tagit mig igenom de båda digra volymer som utgör Svenska kyrkans färska vitbok om kyrkans relationer till och behandling av samerna och i jämförelse med den förra regeringens vitbok om svenska statens behandling av romerna och andra vitboksliknande publikationer som Socialstyrelsen m fl har givit ut under de senaste åren så är denna vitbok utan tvivel den mest ambitiösa hittills inom vår svenska samtidskontext samtidigt som det blir så tydligt vid en genomläsning av denna att en slutgiltig vitbok om svenska statens kolonial- och raspolitik gentemot samerna på alla sätt och vis lyser med sin frånvaro – d v s en sådan finns ju ännu ej men skulle verkligen behövas även om den sannolikt kommer att låta vänta på sig.

Bland de många kapitel som berör både medeltid och tidigmodern tid framkommer det hur mission och skatteindrivning gick i hand i hand när ”kampen om Nordkalotten” mellan Danmark-Norge, Sverige-Finland och Novgorod-Moskva ägde rum helt och hållet över samernas huvuden medan de kapitel som berör modern tid i det närmaste unisont lyfter fram hur den svenska kolonial- och raspolitiken blev alltmer hårdhänt, brutal och ”totalitär” framemot 1800-talets slut och särskilt under 1900-talets första hälft när det moderna svenska nationsbyggandet i huvudsak ägde rum samt hur denna tog sig uttryck inom så vitt skilda områden som skolans värld och utbildningsväsendet, missionen och församlingsarbetet, fattig- och åldringsvården, folkbokföringen och befolkningsstatistiken och den s k lappologin och (ras)forskningen.

Flera kapitel som är författade av kyrkohistoriker och missionsforskare lyfter bl a fram att den svenska s k ”hednamissionen” som ägde rum och försiggick i de europeiska kolonierna i Afrika och Asien liksom även i länder som Kina och Japan ofta kopplades samman med missionsarbetet bland samerna medan historikern Gunlög Fur påminner om att svenska staten och regeringen så sent som 1986 med bestämdhet tog avstånd från det ytterst välgrundade argumentet att relationen mellan svenskar och samer är kolonial och att Sverige bedriver en kolonialpolitik gentemot samerna utifrån den s k saltvattenshypotesen.

I sitt kapitel om de segregerade s k lappförsamlingarna i Jämtland och Härjedalen påminner Lars Thomasson om att de icke-territoriella samiska församlingarna där vilka upplöstes först 1941 bl a gjorde att många sydsamer inte fick rösta i de olika valen då de inte var folkbokförda som bofasta på samma sätt som att flertalet svenska romer och många svenska resande också saknade rösträtt ända in i efterkrigstiden utifrån samma folkbokföringspraxis medan Lena Karlsson och Marianne Liliequist lyfter fram flera hjärtskärande livsöden som påminner om den vardagsrasism som alltför många svenska nybyggare utsatte särskilt marginaliserade samer för i sitt kapitel om fattig- och åldringsvårdens behandling av samer mellan ca 1880-1940.

Äldre och fattiga samer kunde auktioneras ut till välsituerade svenska nybyggare som ibland låste in dem i bodar och närmast behandlade dem som djur och med vilje lät andra nybyggare håna och förnedra dem: En utackorderad gammal samisk kvinna som i praktiken var tandlös uppmanades att gapa så att svenska nybyggarbarn fick roa sig med att kasta in sockerbitar i munnen på henne och i ett samhälle och i en socken varifrån samtliga samer hade trängts undan bodde en enda gammal samisk man kvar som nybyggarna både stötte bort och hade kul åt. De båda författarna menar att i stort sett det enda ”vapen” och ”skydd” som marginaliserade samer hade var det utbredda ryktet bland många skrockfulla svenskar om att särskilt äldre samer kunde utöva ”trolldom”.

Per Axelsson skriver vidare om hur folkbokföringen blev alltmer rasbaserad framemot 1800-talets slut och att en specifik raskolumn för samer, vilka benämndes med beteckningen ”stam” enligt dåtidens sätt att se på s k ”primitiva” ”naturfolk”, kvarstod i formulär och i många fall i personbevis ända fram tills 1968. Axelsson lyfter även fram hur den sista svenska folkräkningen åren efter kriget, som också innefattade ras och etnicitet, resonerade kring de samer som var ”hel” och ”halv” liksom även kring romer och finsktalande samtidigt som SCB:s dåvarande GD konstaterade att judar inte skulle räknas separat i folkräkningen då Sverige inte befanns ha något ”nämnvärt judeproblem” och då det först ”måste utredas” vad som menas med ”heljudar”, ”halvjudar” och ”kvartsjudar” (i ett PM från december 1945).

Maja Hagerman och Carl-Gösta Ojala skriver slutligen båda om hur Svenska kyrkans präster och tjänstemän var mycket behjälpliga i ”materialinsamlingen” åt den svenska s k lappologin och (ras)forskningen genom att förse forskarna med ”empiri” i form av alltifrån mycket omfattande raskartläggningar och rasutredningar till mänskliga kvarlevor, d v s döda kroppar som i lönndom grävdes upp och ofta men inte alltid dekapiterades och kokades rena från mjukdelarna för att sedan omvandlas till statistik och ”fakta” och resultera i avhandlingar och studier som publicerades i både svenska och internationella peer review-tidskrifter och akademiska antologier och presenterades i form av föredrag både inom riket och på internationella forskarkonferenser liksom som gästföreläsningar vid utländska lärosäten.

Går det att vara kristen och extremhöger?

Den kristna sverigedemokraten Julia Kronlid har på sistone, i polemik mot Stefan Swärd och Micael Grenholm, aktualiserat en fråga som är som en repris på den intensiva debatt som pågick under mellankrigstiden i kristna kretsar och särskilt inom den dåtida kristna ungdomsrörelsen: Idag heter frågan ”går det att vara kristen och sverigedemokrat på en och samma gång?” och då hette frågan ”går det att vara kristen och nationalsocialist på en och samma gång?”:

http://www.svd.se/man-kan-visst-vara-kristen-och-sverigedemokrat

Bland de kristna som valde att öppet stödja och gå in i dåtidens nazistiska och fascistiska partier och organisationer fanns rena extremister som Hilding Malmgren i Skillingsfors och Gnarpprästen Ernst Ålander vilka betraktade Hitler som en Messiasgestalt medan andra nöjde sig med att anknyta till den kristna antisemitismens långa tradition och inte minst till Luthers radikala antisemitism.

Andra som gick hela vägen ut och anslöt sig till dåtidens extremhöger var den legendariske Karlstadsbiskopen Johan Alfred ”Fädernas kyrka” Eklund som dagens kristna sverigedemokrater hedrar och vördar djupt, den gamle Skarabiskopen Hjalmar Danell, teologerna Herbert Olsson och Hugo Odeberg och delar av det schartauanska prästerskapet i Västsverige kring Göteborgs Stifts-Tidning liksom den blivande biskopen Bo Giertz, den blivande överhovpredikanten Hans Åkerhielm, den blivande domprosten Gunnar Helander och de blivande professorerna Bengt Sundkler och Alf Åberg medan andra som ärkebiskopen Erling Eidem, Härnösandsbiskopen Torsten Bohlin, Västeråsbiskopen John Cullberg, poeten Karl-Gustaf Hildebrand och Ingmar Bergmans far Erik Bergman vacklade och i några fall kom att byta sida och t o m sluta som antinazister.

Svenska kyrkans ärkebiskop och kungafamiljens överhovpredikant Erling Eidem var pro-nazist och finansierade i hemlighet svensk extremhöger

Stefan Swärd och Micael Grenholm påminner om att Svenska kyrkans ärkebiskop och kungafamiljens överhovpredikant Erling Eidem lovade Hitler att han skulle bekämpa alla svenska protester mot den tyska protestantiska kyrkans nazifiering:

http://www.svd.se/kyrkan-behover-sta-upp-mot-hogerextremismen

Mötet mellan Eidem och Hitler ägde rum i Berlin den 2 maj 1934 och den svenske ärkebiskopen passade då på att hylla Hitler och nationalsocialismen som varande ”det tyska folkets räddning ur en kritisk situation”

Senare samma år skrev ärkebiskop Eidem i ett brev att ”nazismens genombrott betytt mycket för den nationella livskraften och en upprensning av olika dekadenta fenomen. En liknande upprensning hade även behövts i Sverige där det rådde en otrolig slapphet på det moraliska området.”

I ett annat brev skrev Eidem: ”Jag vill emellertid av hela hjärtat förklara för Eder att jag varken intager eller kommer att intaga någon ställning mot den svenska nationalsocialismen såsom politisk riktning.”

Och ärkebiskopens personlige sekreterare Nils Karlström skrev att ”ingen som något känner förhållandena i det förnazistiska Tyskland torde förneka nödvändigheten av att det kom till en reglering av judarnas alltför starka inflytande på statens och folkets liv.” Ironiskt nog disputerade Karlström sedermera på en avhandling om Svenska kyrkans och ärkebiskop Eidems syn på och förhållande till nationalsocialismen och försvarade naturligtvis sin gamle arbetsgivare (i avhandlingen Kyrkan och nazismen från 1976).

Erling Eidem finns också upptagen som hemlig bidragsgivare till fascistiska Sveriges nationella förbund 1936. Slutligen var Eidem en av de svenskar som allra tidigast fick veta om existensen av dödslägren på kontinenten men han valde att tiga om denna vetskap.