Kategori: Svenska kyrkan
Om spåren av Svenska kyrkans och svenska statens registrering av rasminoriteter och andra minoriteter
I samband med att jag själv nyligen kom över anteckningar rörande min egen farfars och farmors kombinerade mantalsskrivning/husförhör från 1928 såg jag just att ”främmande stam”-kategoriseringen omnämns på just ”blanketten” ifråga liksom ”främmande trosbekännelse eller nationalitet” och även den i rashygieniska sammanhang för svensk del så ökända benämningen ”sinnesslöhet”.
I början var det främst i norra Sverige som anteckningar och noteringar började göras redan från och med 1800-talets början om någon var same eller ej och något senare om någon var finsktalande eller ej men snart spred sig denna rutin även till södra Sverige där bl a judar och romer började räknas. Även på Saint-Barthélemy räknades och kategoriserades invånarna ned till minsta bebis och tabeller över exakt antal vita, s k blandade/mixade samt svarta slavar redovisades av dåvarande SCB så länge Sverige innehade och behöll denna karibiska koloni. Senare under mellankrigsåren och krigsåren använde andra svenska myndigheter än mer explicita raskategorier såsom ”arier” respektive ”icke-arier” liksom politisk flykting respektive ”rasflykting”.

Från och med 1870 blev statsmaktens krav på och behov av denna typ av rastillhörighetsregistrering än mer emfaserad och i och med 1894 års s k mantalsskrivningslag systematiserades och ”streamline:ades” rutinerna för hur denna skulle gå till och särskilda standardiserade formulär och ”blanketter” trycktes upp för ändamålet ifråga och det är då just en sådan ”blankett” jag nyligen fick i min hand.
Nu är antalet kvinnliga präster för första gången fler än antalet manliga präster

Antirasistiska Flemingsberg


Den f d ärkebiskopen Anders Wejryd kritiserar idag den högerradikala idéhistorikern Johan Sundeen och dennes uppmärksammade bok ”68-kyrkan”
SD ökade mest i gårdagens kyrkoval och gick även om M-anknutna Borgerligt alternativ men lyckades inte dubblera sig
SD:s valresultat i kyrkovalen 2001-17:
Stockholms stift: 8,15% (5,2%): Huddinge 12,59%, Botkyrka 11,53%, Oscar 10,5%, Hedvig Eleonora 9,89%
Historien om hur SD:s kyrkopolitiska paroll härrör från en högerextrem biskop som står byst i Karlstad
Den 17 september 2017 är det dags för kyrkoval och det skadar inte att påminna om att det just var i kyrkovalet 2001 som SD fick sitt första parlamentariska genombrott på riksplanet (d v s inte 2010 när SD kom in i riksdagen för första gången) genom att erhålla två mandat i kyrkomötet som är Svenska kyrkans motsvarighet till riksdagen. Därefter har SD stadigt ökat sin representation i kyrkomötet och i det senaste kyrkovalet som ägde rum 2013 erhöll SD 15 mandat och i nästa månads kyrkoval kan detta antal möjligen i det närmaste komma att fördubblas.
Martin Lindström, biskop i Lunds stift och artikel i Försvarsfrämjandets tidskrift Folkförsvaret 1963
Svenska kyrkans prästkår är extremt homogen (och vit): Under 1% av prästerna har utomeuropeisk bakgrund
Om Svenska kyrkans vitbok om samerna
Har under den senaste veckan tagit mig igenom de båda digra volymer som utgör Svenska kyrkans färska vitbok om kyrkans relationer till och behandling av samerna och i jämförelse med den förra regeringens vitbok om svenska statens behandling av romerna och andra vitboksliknande publikationer som Socialstyrelsen m fl har givit ut under de senaste åren så är denna vitbok utan tvivel den mest ambitiösa hittills inom vår svenska samtidskontext samtidigt som det blir så tydligt vid en genomläsning av denna att en slutgiltig vitbok om svenska statens kolonial- och raspolitik gentemot samerna på alla sätt och vis lyser med sin frånvaro – d v s en sådan finns ju ännu ej men skulle verkligen behövas även om den sannolikt kommer att låta vänta på sig.
Bland de många kapitel som berör både medeltid och tidigmodern tid framkommer det hur mission och skatteindrivning gick i hand i hand när ”kampen om Nordkalotten” mellan Danmark-Norge, Sverige-Finland och Novgorod-Moskva ägde rum helt och hållet över samernas huvuden medan de kapitel som berör modern tid i det närmaste unisont lyfter fram hur den svenska kolonial- och raspolitiken blev alltmer hårdhänt, brutal och ”totalitär” framemot 1800-talets slut och särskilt under 1900-talets första hälft när det moderna svenska nationsbyggandet i huvudsak ägde rum samt hur denna tog sig uttryck inom så vitt skilda områden som skolans värld och utbildningsväsendet, missionen och församlingsarbetet, fattig- och åldringsvården, folkbokföringen och befolkningsstatistiken och den s k lappologin och (ras)forskningen.
Flera kapitel som är författade av kyrkohistoriker och missionsforskare lyfter bl a fram att den svenska s k ”hednamissionen” som ägde rum och försiggick i de europeiska kolonierna i Afrika och Asien liksom även i länder som Kina och Japan ofta kopplades samman med missionsarbetet bland samerna medan historikern Gunlög Fur påminner om att svenska staten och regeringen så sent som 1986 med bestämdhet tog avstånd från det ytterst välgrundade argumentet att relationen mellan svenskar och samer är kolonial och att Sverige bedriver en kolonialpolitik gentemot samerna utifrån den s k saltvattenshypotesen.
I sitt kapitel om de segregerade s k lappförsamlingarna i Jämtland och Härjedalen påminner Lars Thomasson om att de icke-territoriella samiska församlingarna där vilka upplöstes först 1941 bl a gjorde att många sydsamer inte fick rösta i de olika valen då de inte var folkbokförda som bofasta på samma sätt som att flertalet svenska romer och många svenska resande också saknade rösträtt ända in i efterkrigstiden utifrån samma folkbokföringspraxis medan Lena Karlsson och Marianne Liliequist lyfter fram flera hjärtskärande livsöden som påminner om den vardagsrasism som alltför många svenska nybyggare utsatte särskilt marginaliserade samer för i sitt kapitel om fattig- och åldringsvårdens behandling av samer mellan ca 1880-1940.
Äldre och fattiga samer kunde auktioneras ut till välsituerade svenska nybyggare som ibland låste in dem i bodar och närmast behandlade dem som djur och med vilje lät andra nybyggare håna och förnedra dem: En utackorderad gammal samisk kvinna som i praktiken var tandlös uppmanades att gapa så att svenska nybyggarbarn fick roa sig med att kasta in sockerbitar i munnen på henne och i ett samhälle och i en socken varifrån samtliga samer hade trängts undan bodde en enda gammal samisk man kvar som nybyggarna både stötte bort och hade kul åt. De båda författarna menar att i stort sett det enda ”vapen” och ”skydd” som marginaliserade samer hade var det utbredda ryktet bland många skrockfulla svenskar om att särskilt äldre samer kunde utöva ”trolldom”.
Per Axelsson skriver vidare om hur folkbokföringen blev alltmer rasbaserad framemot 1800-talets slut och att en specifik raskolumn för samer, vilka benämndes med beteckningen ”stam” enligt dåtidens sätt att se på s k ”primitiva” ”naturfolk”, kvarstod i formulär och i många fall i personbevis ända fram tills 1968. Axelsson lyfter även fram hur den sista svenska folkräkningen åren efter kriget, som också innefattade ras och etnicitet, resonerade kring de samer som var ”hel” och ”halv” liksom även kring romer och finsktalande samtidigt som SCB:s dåvarande GD konstaterade att judar inte skulle räknas separat i folkräkningen då Sverige inte befanns ha något ”nämnvärt judeproblem” och då det först ”måste utredas” vad som menas med ”heljudar”, ”halvjudar” och ”kvartsjudar” (i ett PM från december 1945).
Maja Hagerman och Carl-Gösta Ojala skriver slutligen båda om hur Svenska kyrkans präster och tjänstemän var mycket behjälpliga i ”materialinsamlingen” åt den svenska s k lappologin och (ras)forskningen genom att förse forskarna med ”empiri” i form av alltifrån mycket omfattande raskartläggningar och rasutredningar till mänskliga kvarlevor, d v s döda kroppar som i lönndom grävdes upp och ofta men inte alltid dekapiterades och kokades rena från mjukdelarna för att sedan omvandlas till statistik och ”fakta” och resultera i avhandlingar och studier som publicerades i både svenska och internationella peer review-tidskrifter och akademiska antologier och presenterades i form av föredrag både inom riket och på internationella forskarkonferenser liksom som gästföreläsningar vid utländska lärosäten.
Går det att vara kristen och extremhöger?
Den kristna sverigedemokraten Julia Kronlid har på sistone, i polemik mot Stefan Swärd och Micael Grenholm, aktualiserat en fråga som är som en repris på den intensiva debatt som pågick under mellankrigstiden i kristna kretsar och särskilt inom den dåtida kristna ungdomsrörelsen: Idag heter frågan ”går det att vara kristen och sverigedemokrat på en och samma gång?” och då hette frågan ”går det att vara kristen och nationalsocialist på en och samma gång?”:
http://www.svd.se/man-kan-visst-vara-kristen-och-sverigedemokrat
Bland de kristna som valde att öppet stödja och gå in i dåtidens nazistiska och fascistiska partier och organisationer fanns rena extremister som Hilding Malmgren i Skillingsfors och Gnarpprästen Ernst Ålander vilka betraktade Hitler som en Messiasgestalt medan andra nöjde sig med att anknyta till den kristna antisemitismens långa tradition och inte minst till Luthers radikala antisemitism.
Andra som gick hela vägen ut och anslöt sig till dåtidens extremhöger var den legendariske Karlstadsbiskopen Johan Alfred ”Fädernas kyrka” Eklund som dagens kristna sverigedemokrater hedrar och vördar djupt, den gamle Skarabiskopen Hjalmar Danell, teologerna Herbert Olsson och Hugo Odeberg och delar av det schartauanska prästerskapet i Västsverige kring Göteborgs Stifts-Tidning liksom den blivande biskopen Bo Giertz, den blivande överhovpredikanten Hans Åkerhielm, den blivande domprosten Gunnar Helander och de blivande professorerna Bengt Sundkler och Alf Åberg medan andra som ärkebiskopen Erling Eidem, Härnösandsbiskopen Torsten Bohlin, Västeråsbiskopen John Cullberg, poeten Karl-Gustaf Hildebrand och Ingmar Bergmans far Erik Bergman vacklade och i några fall kom att byta sida och t o m sluta som antinazister.
Svenska kyrkans ärkebiskop och kungafamiljens överhovpredikant Erling Eidem var pro-nazist och finansierade i hemlighet svensk extremhöger
Stefan Swärd och Micael Grenholm påminner om att Svenska kyrkans ärkebiskop och kungafamiljens överhovpredikant Erling Eidem lovade Hitler att han skulle bekämpa alla svenska protester mot den tyska protestantiska kyrkans nazifiering:
http://www.svd.se/kyrkan-behover-sta-upp-mot-hogerextremismen
Mötet mellan Eidem och Hitler ägde rum i Berlin den 2 maj 1934 och den svenske ärkebiskopen passade då på att hylla Hitler och nationalsocialismen som varande ”det tyska folkets räddning ur en kritisk situation”
Senare samma år skrev ärkebiskop Eidem i ett brev att ”nazismens genombrott betytt mycket för den nationella livskraften och en upprensning av olika dekadenta fenomen. En liknande upprensning hade även behövts i Sverige där det rådde en otrolig slapphet på det moraliska området.”
I ett annat brev skrev Eidem: ”Jag vill emellertid av hela hjärtat förklara för Eder att jag varken intager eller kommer att intaga någon ställning mot den svenska nationalsocialismen såsom politisk riktning.”
Och ärkebiskopens personlige sekreterare Nils Karlström skrev att ”ingen som något känner förhållandena i det förnazistiska Tyskland torde förneka nödvändigheten av att det kom till en reglering av judarnas alltför starka inflytande på statens och folkets liv.” Ironiskt nog disputerade Karlström sedermera på en avhandling om Svenska kyrkans och ärkebiskop Eidems syn på och förhållande till nationalsocialismen och försvarade naturligtvis sin gamle arbetsgivare (i avhandlingen Kyrkan och nazismen från 1976).
Erling Eidem finns också upptagen som hemlig bidragsgivare till fascistiska Sveriges nationella förbund 1936. Slutligen var Eidem en av de svenskar som allra tidigast fick veta om existensen av dödslägren på kontinenten men han valde att tiga om denna vetskap.