Har under den senaste veckan tagit mig igenom de båda digra volymer som utgör Svenska kyrkans färska vitbok om kyrkans relationer till och behandling av samerna och i jämförelse med den förra regeringens vitbok om svenska statens behandling av romerna och andra vitboksliknande publikationer som Socialstyrelsen m fl har givit ut under de senaste åren så är denna vitbok utan tvivel den mest ambitiösa hittills inom vår svenska samtidskontext samtidigt som det blir så tydligt vid en genomläsning av denna att en slutgiltig vitbok om svenska statens kolonial- och raspolitik gentemot samerna på alla sätt och vis lyser med sin frånvaro – d v s en sådan finns ju ännu ej men skulle verkligen behövas även om den sannolikt kommer att låta vänta på sig.

Bland de många kapitel som berör både medeltid och tidigmodern tid framkommer det hur mission och skatteindrivning gick i hand i hand när ”kampen om Nordkalotten” mellan Danmark-Norge, Sverige-Finland och Novgorod-Moskva ägde rum helt och hållet över samernas huvuden medan de kapitel som berör modern tid i det närmaste unisont lyfter fram hur den svenska kolonial- och raspolitiken blev alltmer hårdhänt, brutal och ”totalitär” framemot 1800-talets slut och särskilt under 1900-talets första hälft när det moderna svenska nationsbyggandet i huvudsak ägde rum samt hur denna tog sig uttryck inom så vitt skilda områden som skolans värld och utbildningsväsendet, missionen och församlingsarbetet, fattig- och åldringsvården, folkbokföringen och befolkningsstatistiken och den s k lappologin och (ras)forskningen.

Flera kapitel som är författade av kyrkohistoriker och missionsforskare lyfter bl a fram att den svenska s k ”hednamissionen” som ägde rum och försiggick i de europeiska kolonierna i Afrika och Asien liksom även i länder som Kina och Japan ofta kopplades samman med missionsarbetet bland samerna medan historikern Gunlög Fur påminner om att svenska staten och regeringen så sent som 1986 med bestämdhet tog avstånd från det ytterst välgrundade argumentet att relationen mellan svenskar och samer är kolonial och att Sverige bedriver en kolonialpolitik gentemot samerna utifrån den s k saltvattenshypotesen.

I sitt kapitel om de segregerade s k lappförsamlingarna i Jämtland och Härjedalen påminner Lars Thomasson om att de icke-territoriella samiska församlingarna där vilka upplöstes först 1941 bl a gjorde att många sydsamer inte fick rösta i de olika valen då de inte var folkbokförda som bofasta på samma sätt som att flertalet svenska romer och många svenska resande också saknade rösträtt ända in i efterkrigstiden utifrån samma folkbokföringspraxis medan Lena Karlsson och Marianne Liliequist lyfter fram flera hjärtskärande livsöden som påminner om den vardagsrasism som alltför många svenska nybyggare utsatte särskilt marginaliserade samer för i sitt kapitel om fattig- och åldringsvårdens behandling av samer mellan ca 1880-1940.

Äldre och fattiga samer kunde auktioneras ut till välsituerade svenska nybyggare som ibland låste in dem i bodar och närmast behandlade dem som djur och med vilje lät andra nybyggare håna och förnedra dem: En utackorderad gammal samisk kvinna som i praktiken var tandlös uppmanades att gapa så att svenska nybyggarbarn fick roa sig med att kasta in sockerbitar i munnen på henne och i ett samhälle och i en socken varifrån samtliga samer hade trängts undan bodde en enda gammal samisk man kvar som nybyggarna både stötte bort och hade kul åt. De båda författarna menar att i stort sett det enda ”vapen” och ”skydd” som marginaliserade samer hade var det utbredda ryktet bland många skrockfulla svenskar om att särskilt äldre samer kunde utöva ”trolldom”.

Per Axelsson skriver vidare om hur folkbokföringen blev alltmer rasbaserad framemot 1800-talets slut och att en specifik raskolumn för samer, vilka benämndes med beteckningen ”stam” enligt dåtidens sätt att se på s k ”primitiva” ”naturfolk”, kvarstod i formulär och i många fall i personbevis ända fram tills 1968. Axelsson lyfter även fram hur den sista svenska folkräkningen åren efter kriget, som också innefattade ras och etnicitet, resonerade kring de samer som var ”hel” och ”halv” liksom även kring romer och finsktalande samtidigt som SCB:s dåvarande GD konstaterade att judar inte skulle räknas separat i folkräkningen då Sverige inte befanns ha något ”nämnvärt judeproblem” och då det först ”måste utredas” vad som menas med ”heljudar”, ”halvjudar” och ”kvartsjudar” (i ett PM från december 1945).

Maja Hagerman och Carl-Gösta Ojala skriver slutligen båda om hur Svenska kyrkans präster och tjänstemän var mycket behjälpliga i ”materialinsamlingen” åt den svenska s k lappologin och (ras)forskningen genom att förse forskarna med ”empiri” i form av alltifrån mycket omfattande raskartläggningar och rasutredningar till mänskliga kvarlevor, d v s döda kroppar som i lönndom grävdes upp och ofta men inte alltid dekapiterades och kokades rena från mjukdelarna för att sedan omvandlas till statistik och ”fakta” och resultera i avhandlingar och studier som publicerades i både svenska och internationella peer review-tidskrifter och akademiska antologier och presenterades i form av föredrag både inom riket och på internationella forskarkonferenser liksom som gästföreläsningar vid utländska lärosäten.