Category: minoriteter

Sverige världens bästa land för invandrare

Än en gång utnämns Sverige till världens bästa land för invandrare och minoriteter utifrån hur den svenska migrations-, integrations- och minoritetspolitiken ser ut i ännu en internationell rankning:
 
 
 
Sverige rankas f ö även som det bästa landet i världen för kvinnor och barn och för djur och växter (d v s för miljön).
19884520_10154853292680847_3684237493013392999_n.jpg

Om ovanliga blandheteroparkombinationer

Jag kanske är en aning fixerad vid detta med ras(stereotyper), minoriteter, intimrelationer och statistik men idag såg jag faktiskt ett (hetero)par som består av en kvinna som har bakgrund i den s k MENA-regionen och en asiatisk man – d v s en (bland)parkombination som knappt ens existerar i den offentliga äktenskaps- och sambostatistiken.
 
Att allt fler män från den s k MENA-regionen numera är tillsammans med asiatiska kvinnor är ett faktum liksom även att ett växande antal svarta och latinamerikanska män också är det men asiatiska män är fortfarande sällan tillsammans med vare sig majoritetskvinnor eller med andra minoritetskvinnor än asiatiska kvinnor och de (heterobland)par som trots allt existerar såsom t ex mellan en svart kvinna och en asiatisk man får åtminstone mig att ”höja på ögonbrynen” samt vända mig om en extra gång och ”titta till” när jag ”springer på” dem och ser dem skymta förbi ”i ögonvrån” i det offentliga rummet.

Hur många enkla jobb finns det egentligen och vilka är det som har de enkla jobben?

Hur många enkla jobb finns det egentligen och vilka är det som har de enkla jobben i dagens Sverige?
 
I den alltmer intensiva debatten som pågår i skuggan av att SD ligger på 20% och rörande vad alla 100 000-tals utomeuropéer (och såväl s k första- som andragenerationare) i landet som inte anses ”hålla måttet” egentligen ska sysselsätta sig med så att de inte bara fortsätter att vara beroende av bidrag så aktualiseras nästan alltid s k ”enkla jobb” och särskilt av den borgerliga sidan.
 
År 2015 fanns det enligt SCB uppemot 250 000 eller en kvarts miljon människor i Sverige som hade ett enkelt jobb alternativt ett arbete utan krav på särskild yrkesutbildning (som är den officiella beteckningen – termen ”enkla jobb” är f ö tyvärr på väg att i rask takt bli en stigmatiserande term som just alltmer kopplas till landets utomeuropéer) och den borgerliga sidan i debatten har väl rätt i att de är rätt få proportionellt sett – totalt 5% av samtliga invånare i landet som hade ett arbete år 2015 i åldrarna 16–64 år hade ett enkelt jobb och den procentsiffran har inte förändrats sedan 1980-talet.
 
Dessutom finns det en annan grupp som består av uppemot 175 000 invånare och som står ”under” ovanstående grupp (i klasshierarkin) som har ett enkelt jobb. Det handlar om de som varken jobbar eller studerar i åldrarna 16–64 år (och varav 60% är utrikes födda) och som är beroende av bidrag eller inkomster från olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Gruppen som har ett enkelt jobb och gruppen som är beroende av bidrag liknar nämligen varandra så tillvida att långt över två tredjedelar har utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund i båda fallen.
 
De som har ett enkelt jobb tjänar vidare minst av alla som förvärvsarbetar (men dock mer än de som är beroende av bidrag) – 217 000 kr per år att jämföra med den genomsnittliga årsinkomsten för alla som arbetar och som ligger på 350 000 kr. Av alla utrikes födda i landet som överhuvudtaget har ett jobb har idag 10% ett enkelt jobb och bland utomeuropéerna är denna siffra långt högre.
 
alla kvinnor som hade ett enkelt jobb och ett arbete utan krav på särskild yrkesutbildning 2006
inrikes födda: 6%
födda i Sydamerika: 16%
födda i Afrika: 16%
födda i Asien: 17%
 
alla män som hade ett enkelt jobb och ett arbete utan krav på särskild yrkesutbildning 2006
inrikes födda: 4%
födda i Asien: 13%
födda i Sydamerika: 19%
födda i Afrika: 20%
 
Ovanstående siffror är än mer extrema och accentuerade idag och i kategorin ”inrikes födda” ingår en stor grupp s k ”andrageneration:are” med utomeuropeisk bakgrund.
 
OBS: Det är inget fel att ha ett enkelt jobb och det är inget fel att sakna en (yrkes)utbildning och det är inget fel att ha en låg inkomst och det är fr a inget fel att ha en bakgrund i Afrika, Asien eller Sydamerika.

Nästan 95% av de mest s k grovt kriminella i Stor-Stockholm har utländsk bakgrund

Expressen går nu i Dagens Nyheters spår och redovisar för första gången någonsin (även för DN:s del var det första gången någonsin) andelen med utländsk bakgrund bland huvudstadsregionens s k tyngsta, ledande och mest brottsbelastade s k yrkeskriminella:
19598922_10154823490815847_8368255945189948209_n
 
DN visade för någon månad sedan att 90% av alla som skjuter på andra (d v s på människor, d v s inte på djur och andra varelser och väsen) på allmän plats har utländsk bakgrund och varav nästan alla har bakgrund i Afrika och Asien och nu visar EP att 94,5% av Stor-Stockholms ledande ”yrkeskriminella” har utländsk bakgrund inräknat både de som är utrikes födda och de som är födda i Sverige med en eller två utrikesfödda föräldrar och varav merparten har bakgrund i Afrika och Asien och är födda i Sverige (d v s de är s k ”andrageneration:are”) precis som i DN:s kartläggning:
 
 
Själv är jag ju också för denna typ av redovisning samtidigt som att jag är medveten om att de allra flesta av landets antirasister är av den åsikten att så länge SD är så stora som de är och dessutom fortsätter att växa så ska sådan här särredovisad och ”spec:ad” statistik undvikas till varje pris och inte minst då landets utomeuropéer och miljonprogramsområden redan är tillräckligt stigmatiserade och demoniserade.

Ny lista över landets mest utsatta områden

Idag offentliggör polisen den nya uppdaterade listan över landets 61 s k utsatta områden: Det handlar om en ökning med 8 stadsdelar sedan förra året och av de 61 områdena är 23 s k särskilt utsatta och vilket också det är en ökning från 15 sådana områden för ett år sedan.
 
 
Dessa stadsdelar kännetecknas av att ofta i praktiken under 50% förvärvsarbetar, av att ej mer än kring 50% röstar, av att höga procentandelar är beroende av bidrag och offentliga transfereringar av olika slag samt av att mycket höga procentandelar av barnen, ungdomarna och de unga vuxna som bor och lever där inte klarar och har genomgått grundskolan eller gymnasiet.
 
I samtliga områden dominerar invånare med utländsk och fr a utomvästerländsk bakgrund, d v s det finns idag inte en enda stadsdel i landet (och det har det inte gjort sedan 2004 då ett studentområde i Lund som felaktigt hade klassificerats som ett fattigt område avlägsnades från listan över landets fattigaste stadsdelar) som domineras av majoritetsinvånare och av invandrare och deras efterkommande med nordisk, europeisk och västerländsk bakgrund som kategoriseras som ett utsatt och fattigt område.
 
Det är just denna demografiska aspekt som gör den svenska fattigdomen så unik i ett västvärldsperspektiv: I nästan alla andra västländer på jorden finns fortfarande fattiga områden som domineras av vita majoritetsinvånare och i nästan alla andra västländer på jorden finns idag områden som domineras av icke-vita minoritetsinvånare som inte klassificeras som fattiga. I Sverige finns det inte en enda stadsdel idag som domineras av en vit befolkning och som kategoriseras som fattig och utsatt och ännu inte en enda stadsdel som domineras av en icke-vit befolkning och som kategoriseras som åtminstone ”normalmedelklass”.
 
2016 såg listan över landets 53 s k utsatta områden ut på följande vis och senare idag kommer det att framgå vilka 8 stadsdelar som har tillkommit sedan dess:
 
1. Vivalla, Örebro
 
2. Hallunda/Norsborg, Botkyrka
 
3. Husby, Stockholm
 
4. Ronna/Geneta/Lina, Södertälje
 
5. Rinkeby/Tensta, Stockholm
 
6. Araby, Växjö
 
7. Rosengård, Malmö
 
8. Södra Sofielund (Seved), Malmö
 
9. Bergsjön, Göteborg
 
10. Biskopsgården, Göteborg
 
11. Gårdsten, Göteborg
 
12. Hammarkullen, Göteborg
 
13. Hjällbo, Göteborg
 
14. Lövgärdet, Göteborg
 
15. Skäggetorp, Linköping
 
16. Oxhagen/Varberga, Örebro
 
17. Tjärna Ängar, Borlänge
 
18. Alby/Fittja, Botkyrka
 
19. Tureberg, Sollentuna
 
20. Adolfsberg/Dalhem/Drottninghög, Helsingborg
 
21. Hässleholmen/Hulta, Borås
 
22. Bäckby, Västerås
 
23. Gottsunda/Valsätra, Uppsala
 
24. Brandbergen, Haninge
 
25. Bredäng, Stockholm
 
26. Edsberg, Sollentuna
 
27. Finnsta, Upplands Bro
 
28. Fornhöjden, Södertälje
 
29. Hagsätra/Rågsved, Stockholm
 
30. Hovsjö, Södertälje
 
31. Hässelby/Vällingby, Stockholm
 
32. Rissne/Hallonbergen, Sundbyberg
 
33. Skogås, Huddinge
 
34. Smedby, Upplands Väsby
 
35. Sångvägen, Järfälla
 
36. Termovägen, Järfälla
 
37. Älvsjö/Solberga, Stockholm
 
38. Östberga, Stockholm
 
39. Charlottesborg, Kristianstad
 
40. Gamlegården, Kristianstad
 
41. Holma/Kroksbäck/Bellevue, Malmö
 
42. Koppargården, Landskrona
 
43. Andersberg, Halmstad
 
44. Falkagård, Falkenberg
 
45. Hisings Backa, Göteborg
 
46. Kronogården, Trollhättan
 
47. Rannebergen, Göteborg
 
48. Tynnered/Grevgården/Opaltorget, Göteborg
 
49. Fröslunda, Eskilstuna
 
50. Hageby, Norrköping
 
51. Lagersberg, Eskilstuna
 
52. Råslätt, Jönköping
 
53. Skiftinge, Eskilstuna

Andelen synliga minoritetsinvånare är nu fler än tidigare i franska nationalförsamlingen

Andelen kvinnor i den nyvalda franska nationalförsamlingen uppgår nu till 38,7% och vilket är rekord och den högsta procentsiffran hittills för Frankrikes del:
 
 
Vad gäller minoritetsrepresentation så har Frankrike tidigare utmärkt sig för en extremt homogen folkvald församling mot bakgrund av hur heterogen den franska totalbefolkningen är idag: Efter förra valet och fram tills nu (d v s efter 2012 års parlamentsval) var endast 2% av ledamöterna icke-vita trots att kring 20% av Frankrikes befolkning idag utgörs av s k synliga minoritetsinvånare (d v s fransmän som ser annorlunda ut rent kroppsligen).
 
Som det verkar just nu så kommer andelen minoritetsinvånare i nationalförsamlingen nu antagligen och åtminstone att uppgå till ett tvåsiffrigt procenttal – möjligen kring 10-12% och fr a tack vare att Macrons parti (som har fått flest platser medan de en gång så mäktiga socialisterna rasade från 48% till 5%…) har satsat hårt och medvetet på att rekrytera icke-vita kandidater med det uttalade syftet att bättre försöka avspegla dagens heterogena franska befolkningssammansättning.

Den svenska mångkulturalistiska och antirasistiska kulturpolitiken har vare sig gynnat minoriteterna eller majoritetsbefolkningen

Ola Wong fortsätter att kritisera den rödgröna (antirasistiska och antifascistiska och mångfalds- och intersektionellt och normkritiksinriktade) kulturpolitiken men har kanske inte helt rätt i historieskrivningen:
 
 
”Då var receptet för att skapa det mångkulturella lyckoriket att bryta ner svensk kultur och tvinga svensken att assimilera sig in i det mångkulturella…”
 
Fram tills 1970-talet var minoriteterna och invandrarna (och deras kulturarv och kulturuttryck) ej särskilt närvarande i den offentliga svenska kulturen och inom de svenska kulturarvsinstitutionerna med vissa undantag och när den svenska mångkulturella politiken sjösattes 1975 så var tanken snarare att minoriteterna och invandrarna skulle fortsätta att mer eller mindre hålla sig för sig själva och odla sina egna (sär)kulturer i sina respektive kulturföreningar med majoritetssamhällets välsignelse och kanske fr a med benägen finansiering från majoritetssamhällets sida.
 
På 1980- och 90-talen var det fr a delar av vänstern som kritiserade denna typ av mångkulturella politik som delar av högern sedan kom att anamma på 2000-talet – d v s att en mångkulturell politik som understödjer minoriteternas och invandrarnas kulturföreningar och kulturinstitutioner fortsätter att upprätthålla en fortsatt uppdelning mellan majoritetskulturen och minoritetskulturerna.
 
Det Wong syftar på i sin artikel är nog snarare den svenska antirasistiska politiken som sjösätts först på allvar på 1990-talet och än mer på 2000-talet och där det har funnits inslag som har gått ut på att göra majoritetsinvånarna mer s k toleranta och mindre s k främlingsfientliga genom att exponera dem för minoriteternas och invandrarnas kulturarv och kulturuttryck på ett ganska så rejält instrumentellt sätt och som kanske inte alltid vare sig har lett till särskilt tydliga resultat och förändringar och än mindre har gynnat minoriteterna och invandrarna själva då denna antirasistiska politik har föreståtts av majoritetssamhället.
 
Idag är arvet efter både den svenska mångkulturella politiken från 1970-talet och den svenska antirasistiska poltiken från 1990-talet närvarande både i dagens kulturpolitik och i dagens allt hätskare debatt om svenskhet, svenskt kulturarv och svenska värderingar och både bland de som kritiserar den rådande kulturpolitiken såsom Wong gör och bland de som kritiserar den utifrån ett minoritetsperspektiv och är missnöjda med densamma utifrån frågor om representation och stereotyper och båda lägren i den rådande debatten delar därmed det ressentiment som Wong skriver om – d v s ”en känsla av irritation, förolämpning och hämndbegär”.
 
För mig handlar detta arv dels om den uppdelning mellan majoritetssamhällets kultur och minoriteternas och invandrarnas kulturer som gjordes 1975 och som fortfarande hemsöker vår samtid och dels om den instrumentella användningen av minoriteternas och invandrarnas kulturarv och kulturuttryck som den svenska antirasistiska politiken började ägna sig åt på 1990-talet men dock inte med syftet att som Wong skriver ”bryta ner svensk kultur och tvinga svensken att assimilera sig in i det mångkulturella” utan snarare med syftet att få ”svensken” att bli mer s k tolerant och mindre s k främlingsfientlig.