Kategori: minoriteter

Om att söka forskningsmedel

Idag öppnar Riksbankens jubileumsfond sitt ansökningssystem för alla oss som ämnar söka forskningsprojektmedel hos denna forskningsfinansiär nu i vår och eftersom alla ens tidigare ansökningar arkiveras i systemet är det lite nedslående att konstatera hur många forskningsprojekt som en har fått avslag på genom åren och antingen ensam eller tillsammans med andra. Det blir också rätt så tydligt att ända sedan jag disputerade och därigenom kunde börja söka forskningsmedel för 15 år sedan så har jag uppenbarligen varit rätt ”enkelspårig” – d v s det är bara frågor om ras/ism, vithet, svenskhet och minoriteter av olika slag som har gällt för min del.

Sverige är det land inom EU där skillnaden i barnfattigdom är som allra störst mellan minoritets- och majoritetsbarnen: Nästan 45% av alla barn med utländsk bakgrund växer idag upp med socioekonomisk utsatthet

Idag har Rädda barnen publicerat en rapport som visar att Sverige är det land inom EU där skillnaden i risk för fattigdom och exkludering är som allra störst mellan minoritets- och majoritetsbarnen.

23,1% av alla barn i Sverige växer idag upp i risk för fattigdom och exkludering, vilket är den högsta siffran i Norden och på nivå med EU-medlemsstaterna i det postkommunistiska Central- och Östeuropa. I Västeuropa sticker annars Danmark ut som det land som uppvisar den lägsta andelen (13,2%) och Nordirland som en region som uppvisar en mycket hög andel (23%).

Att nästan en av fyra av samtliga barn i Sverige växer upp i risk för fattigdom och exkludering beror på att en så hög andel av samtliga barn i dagens Sverige har utländsk bakgrund (och inräknat även de inrikes födda barnen som har en inrikes född och en utrikes född förälder) – det handlar om 40-45% totalt sett (om inte fler än så numera).

43,7% av alla barn i Sverige med utländsk bakgrund (och inräknat även de inrikes födda barnen som har en inrikes född och en utrikes född förälder) växer idag upp i risk för fattigdom och exkludering och med socioekonomisk utsatthet jämfört med 7,3% av de majoritetssvenska barnen, vilket är den allra största klyftan i EU. Därtill växer 58% av alla barn som har en ensamstående förälder med utländsk bakgrund upp med socioekonomisk utsatthet.

Tyvärr tyder allt på att bland landets barn med specifikt utomeuropeisk bakgrund som bor och lever i miljonprogramsområdena så uppgår andelen som växer upp med socioekonomisk utsatthet till långt över 50% och kanske t o m till närmare 60%.

Reflektioner kring att bli anklagad av andra forskare för att engagera mig i minoriteter som jag själv inte tillhör och därmed också anklagas för att vilja företräda minoriteten ifråga och därigenom förtrycka och marginalisera densamma

Påmindes nyligen (och av och i Samnytt av alla ställen/medier) om att jag för ”femtielfte” gången hängdes ut av den afrosvenska forskaren Ylva Habel för något år sedan (i ett inlägg som dessutom även ”like:ades” av en hel del antirasister och feminister) efter att ha uttalat mig om och blivit intervjuad rörande afrosvenskars situation i någon facklig tidskrift (jag tror att det kanske handlade om Akademikerförbundet SSR:s Akademikern).


På samma sätt blev jag för några år sedan föremål för en samisk forskares vrede efter att ha uttalat mig om och blivit intervjuad rörande samiska samtidskonstnärer i någon konsttidskrift (jag tror att det kanske handlade om Paletten eller om det var Konstperspektiv). Likaså ställde en judisk person en fråga till mig för några år sedan – ”vem kämpar du för egentligen?” – efter att jag kanske hade engagerat mig lite väl intensivt i svenska judars situation (jag minns inte riktigt vad det handlade om men kanske rörde det svenska hiphop-artisters ibland rätt så konspiracistiska syn på judar).


Tidigare har jag också titt som tätt engagerat mig för både sverigefinnars, svenska romers och svenska muslimers situation (liksom även för andra invandrar- och minoritetsgrupper såsom bl a de blandade eller mixade) i olika sammanhang, en gång i tiden studerade jag t o m (nord)samiska och i flera år på raken deltog jag förut och talade på minnesdagen för avskaffandet av det svenska slaveriet på Saint-Barthélemy den 9 oktober på olika platser runtom i landet.


Idag när jag ser tillbaka på mitt mångåriga antirasistiska engagemang efter att jag numera inte längre är en del av den antirasistiska rörelsen och och den antirasistiska forskarvärlden (p g a min konflikt med Uppsala universitet), och som går tillbaka många decennier, har jag ärligt talat inget minne av att representanter för och från olika invandrar- och minoritetsgrupper tidigare hade invändningar mot mitt engagemang.


Visst hände det kanske att någon same någon gång frågade mig ”varför har du egentligen läst samiska?” och jag (över)hörde också en gång en jude som frågade en annan jude i en synagoga ”är han yid?” och någon gång har det väl känts lite konstigt att vara den enda icke-svarta personen på något möte eller den enda som inte går iväg för att be vid något muslimskt arrangemang och visst har jag kanske själv hajat till någon gång när jag har föreläst för en publik bestående av enbart romer som den enda icke-romen i rummet.


Att jag själv – och åtminstone fram tills rätt nyligen (p g a att både adopterade och asiater tidigare knappt förekom och var aktiva i antirasistiska sammanhang i Sverige) – i stort sett alltid har varit både den enda adopterade och den enda asiaten i antirasistiska sammanhang är väl sedan ”en annan femma” – d v s det är min högst personliga erfarenhet som kanske inte hör hit men jag nämner den ändå här då den väl ändå också hör till saken.


Efter alla de årtionden som jag har varit antirasistiskt engagerad har det som bekant under de senaste åren hänt rejält mycket vad gäller synen på vem som anses kunna forska om, skriva om och föreläsa om (och bli intervjuad rörande) vem och så till den grad att jag ibland börjar känna mig rätt gammaldags numera. För kort och gott så är väl ”regeln” idag att den som tillhör minoriteten och gruppen ifråga också är den som ska forska om, skriva om och föreläsa om (och bli intervjuad rörande) gruppen ifråga.


Idag inser jag också att jag faktiskt är tillbaka ”på ruta noll” i och med de två grupper som jag nog själv alltid har förknippats med allra mest av omgivningen (förutom majoritetssvenskarna så klart) – nämligen dels de (utlands)adopterade och dels (öst- och sydost)asiaterna – d v s det är de två grupperna i det svenska samhället som jag antagligen förväntas engagera mig i och för, studera och forska om, skriva om och bli intervjuad rörande och så har det också i stort sett blivit på sistone (och inte minst och särskilt i år).


Numera är det nämligen oftast antingen adopterade eller asiater som själva hör av sig till mig och ber om hjälp av olika anledningar och det är också de två grupperna som det oftast rör när media nuförtiden hör av sig och vill intervjua mig, när någon kulturinstitution eller kulturtidskrift ber mig om råd eller om en text eller när någon student, doktorand eller forskare kontaktar mig rörande olika forskningsfrågor.


Slutligen brukar det ju heta att det inte går att lära gamla hundar att sitta men jag är nog vid det här laget ändå ett exempel på att det åtminstone går att lära gamla antirasister att sitta och i mitt fall vet jag väl nu min plats helt enkelt – d v s den är bland de adopterade och bland asiaterna och inget annat/inga andra.







Vaccinationsgradklyftan är fortsatt stor och ökar t o m i Stockholms län

Även i Region Stockholm (d v s i Stor-Stockholm) är klyftorna fortsatt mycket stora vad gäller andelen vaccinerade i olika stadsdelar och kommuner (och klyftorna ökar just nu t o m) och nu när hösten och därefter vintern sakta men säkert börjar sätta in är risken tyvärr stor att de som av en mängd olika anledningar avstår från att vaccinera sig (läs: både invandrarna och andragenerationarna i miljonprogramsområdena, och tyvärr även de yngre invånarna i miljonprogramsområdena) kommer att stigmatiseras som osolidariska och oansvariga och som de som både fortsätter att sprida viruset, belastar vården och gör att samhället inte kan öppna upp igen (samtidigt som invandrarna och andragenerationarna i miljonprogramsområdena kommer att fortsätta att lida av viruset – d v s de kommer att fortsätta att insjukna och även att dö). 

I den historiska innerstaden, i villa- och radhusområdena och i de majoritetssvenskdominerade kranskommunerna är idag 85-90% vaccinerade att jämföra med kring 50% i miljonprogramsområdena. 

Skillnaderna är tyvärr särskilt stora bland unga vuxna, vilka är de som just nu fortsätter att driva smittspridningen: 

andel unga vuxna 18-39 år som har påbörjat vaccinationen: 

Vaxholm 85,7% 

Täby 85,1% 

Danderyd 84,1% 

Lidingö 82,4% 

Södermalm 81,7% 

Bromma 81,1% 

Kungsholmen: 80,4% 

Hägersten-Älvsjö 80,5% 

Spånga-Tensta 64,2% 

Södertälje 63,2% 

Botkyrka 62,9% 

Skärholmen 60,4% 

Rinkeby-Kista 55% 

https://www.dn.se/sthlm/vaccinskillnaden-fortsatter-att-oka-i-stockholm

”Region Stockholm skalar ner vaccinationsarbetet mot covid-19 när allt fler nu fått sina sprutor. Samtidigt fortsätter glappet i vaccinationstäckningen att öka och flera utsatta områden halkar efter.” 

Varierande vaccinationstäckning bland olika områden i Stockholms län har under hela vaccinationsprogrammet mot covid-19 varit en fråga som regionen brottats med. Trots riktade informationsinsatser och mobila drop-in mottagningar har skillnaderna blivit större. 

De senaste siffrorna från regionen visar att flera områden, bland annat Vaxholm och Täby har vaccinerat omkring 75 procent av befolkningen med två sprutor. I Rinkeby-Kista är motsvarande siffra knappt 44 procent, inte heller Skärholmen har nått upp till 50 procent fullvaccinerade.” 

(…) 

”En möjlig lösning regionen tittar på är att skicka ut kallelser till de som ännu inte vaccinerats, en metod grannregionen Uppsala använt sig av med framgång. Det kan finnas vissa juridiska hinder som ställer till det, men regionen tittar på det.” 

Den svenska polisen består fortfarande till närmare 95% av majoritetssvenskar

Den svenska polismyndigheten och poliskåren fortsätter att vara en av Sveriges och det svenska samhällsbyggets allra mest homogena arbetsplatser och yrkesgrupper (bredvid försvaret där f ö exakt samma problematik föreligger – d v s de sökande med utländsk bakgrund faller även där ifrån på det s k IQ-testet och det s k personlighetstestet precis som med polisutbildningen). 

Närmare 95% av de över 30 000 anställda inom myndigheten och kåren är fortfarande majoritetssvenskar och de resterande är i mycket hög grad sverigefinnar, barn till andra nordiska och europeiska invandrare samt utlandsadopterade. 

I åratal har de s k andragenerationarna med utomeuropeisk bakgrund, vilka är de som numera helt dominerar bland de sökande till polisutbildningen som har utländsk bakgrund, fallit ifrån på det s k IQ-testet och det s k personlighetstestet och tyvärr fortsätter denna massiva utsortering trots att polisen numera är medveten om problematiken med en homogen arbetsplats och kår. Inte minst har den senaste mycket uppmärksammade BRÅ-rapporten visat vilket stort behov det numera finns inom den svenska polismyndigheten av anställda som inte talar svenska som förstaspråk. 

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/personer-med-utlandsk-bakgrund-har-svarare-att-klara-polisprovet

”Personer med utländsk bakgrund misslyckas dubbelt så ofta med testerna till polisutbildningen när man jämför med personer med svensk bakgrund. Det visar SVT:s genomgång. Trots att polisen har som mål att öka mångfalden inom kåren har de inte analyserat varför. I dag har 6,5 procent av poliskåren utländsk bakgrund, men målet är det ska bli fler. 

– För polisen är det viktigt att vi representerar det samhälle som vi verkar i, det är en trovärdighetsfråga, säger Max Lutteman på polisens HR-avdelning. 

Trots detta är det få med utländsk bakgrund som utbildar sig till polis. 

SVT har gått igenom antagningsstatistik som visar att personer med utländsk bakgrund har betydligt svårare att komma in på utbildningen än personer med svensk bakgrund. För att bli antagen behöver den sökande förutom att uppfylla betygskraven, ta sig igenom en rad olika tester. De senaste åren har ungefär 20 procent av de som kommit till testerna haft utländsk bakgrund. 

Redan efter första testet, som prövar logiskt tänkande och personlighetsdrag, så sorteras hälften av de med utländsk bakgrund bort, men bara en fjärdedel av de med svensk bakgrund. När alla tester är genomförda har var femte person med svensk bakgrund blivit antagen till programmet, men bara var tionde med utländsk bakgrund. 

– Har man inte svenska som modersmål så kan det vara en förklaring till att man klarar det något sämre. 

Men om språket verkligen är förklaringen vet man inte, eftersom någon analys av bortfallet inte har gjorts av polisen. Forskaren Anders Sjöberg som haft flera uppdrag för polisen, menar att om de vill få in mer mångfald så skulle en lösning till exempel kunna vara att föra in språkkunskap utöver svenska och engelska som ett ytterligare bedömningskriterium i testerna. 

– Man kanske vill ha mer mångfald, och det är ju politiskt korrekt att säga. Men då måste man föra in det i modellen, säger Anders Sjöberg, docent i arbetspsykologi. 

En av de cirka 1 200 poliserna i Sverige som har utländsk bakgrund är Rissa Seidou. Hon är född i Togo i Afrika, uppväxt i Frankrike, och kom till Sverige som 20-åring. Enligt henne behövs det fler poliser som inte är helsvenska, speciellt i områden där det bor många med annan bakgrund: 

– Om vi pratar om det dödliga våldet som sker just nu i vårt område så har det varit en tillgång, att föräldrarna anförtror sig åt mig och berättar “min son har vapen hemma” eller “han har börjat umgås med fel kompisar”. 

Att sänka kraven på de som vill bli poliser vore enligt Rissa Seidou fel väg att gå. Däremot tror hon att man skulle kunna bredda bilden av vad som kan vara relevant erfarenhet, och värdesätta det även i antagningen till polisprogrammet.”

BRÅ:s rapport om brottsligheten bland invånarna med utländsk bakgrund visar att andragenerationarna är mer brottsmisstänkta än invandrarna

BRÅ:s nya rapport om brottsligheten bland landets invånare med någon form av utländsk bakgrund (d v s de invandrade inklusive de adopterade, de blandade eller mixade och de s k andragenerationarna) mellan åren 2015-18 mätt utifrån förekomst i brottsmisstankeregistret indikerar tyvärr ett sorligt och inte minst oroväckande mönster för Sveriges del:

De s k andragenerationarna är då oftare brottsmisstänkta än deras invandrade föräldrar och detta är tyvärr något som kännetecknar Sverige och några västländer till. Det ”normala” är annars att det är invandrarna som är mest brottsbenägna medan deras barn – de s k andragenerationarna – tenderar att bli mer laglydiga och mer lika majoritetsinvånarna. Dessutom är också de blandade eller de mixade mer brottsmisstänkta än majoritetssvenskarna.

Att registreras som brottsmisstänkt är kring 2,5 gånger vanligare bland de utrikes födda (d v s bland invandrarna) jämfört med bland majoritetsinvånarna, 1,9 gånger vanligare bland de inrikes födda med en inrikes och en utrikes född förälder (d v s bland de blandade eller mixade) och 3,2 gånger vanligare bland de inrikes födda med två utrikes födda föräldrar (d v s bland de s k andragenerationarna).

Invånarna med bakgrund i Norden, Västeuropa samt i USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland (d v s kort och gott västvärlden) plus Östasien är de som är minst brottsmisstänkta medan andelen brottsmisstänkta är som allra störst bland invånarna med bakgrund i den s k MENA-regionen, Latinamerika och Karibien samt subsahariska Afrika. Mer eller mindre i mitten hamnar invånarna med bakgrund i Östeuropa och i Europa utanför EU, Sydostasien samt Sydasien.

Tyvärr gäller överrepresentationerna i hög grad ofta grova och allvarliga brott som narkotikabrott, rån, stöld, våldtäkt och dödligt våld – d v s brott som är kraftigt integritetskränkande och grovt kränkande och t o m fatala (d v s mord och dråp).

Om en enbart zoomar in på samtliga män över 15 år som har bakgrund i dessa regioner (och både de utrikes födda och de s k andragenerationarna tillsammans) så handlar det om att mellan 20-30% av hela beståndet och populationen av alla män över 15 år från t ex norra, södra och östra Afrika och från vissa länder i Västasien (OBS: återigen både invandrarna och andragenerationarna och tyvärr fr a de sistnämnda) har varit misstänkta för ett (eller flera) brott någon gång mellan 2015-18 att jämföra med runt 5% av alla majoritetssvenska män över 15 år, vilket är en skillnad och en överrepresentation som är nästan osannolik att ta in och inte minst just tragisk på alla sätt och vis.

Det ska sägas att även kvinnor över 15 år kan misstänkas för att ha begått ett (eller flera) brott men det är mestadels ändå män över 15 år som spökar bakom siffrorna i BRÅ-rapporten.

Ännu mer oroväckande är att medan andelen majoritetssvenskar som är misstänkta för ett brott har minskat rätt så rejält under senare år så har andelen ökat proportionellt sett bland både invandrarna och de s k andragenerationarna.

Det som också framgår mellan raderna i BRÅ-rapporten är att det i hög grad handlar om invånare i miljonprogramsområdena som har misslyckats mer eller mindre fullständigt i skolan – d v s fr a tonåriga och unga vuxna s k andragenerationsgrabbar i Orten med någon slags bakgrund i fr a Latinamerika och Karibien, MENA-regionen eller subsahariska Afrika.

Därmed avspeglar ovanstående chockerande katastrofsiffror inte minst hur hela det svenska utbildningssystemet (d v s från förskola till högskola) har misslyckats kapitalt med det s k kompensatoriska uppdraget vad gäller fr a de s k andragenerationskillarna med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena liksom hur den svenska bostadssektorn har kommit att bli en av de mest segregerade bostadssektorerna i hela västvärlden.

Sverige fortsätter att hamna i topp bland världens länder vad gäller behandlingen av invandrare och minoriteter

Sverige fortsätter att hamna i topp och ligga etta i de index som mäter hur olika länder på jorden tar emot invandrare och behandlar invandrare och minoriteter med avseende på integrationspolitik, antidiskrimineringspolitik o s v.

2020 års Migrant Integration Policy Index (MIPEX) skriver bl a följande om Sverige:

“Nearly all non-EU immigrants are guaranteed in law and in practice the same rights as Swedish citizens in economic, social, family and democratic life. Residents in SE are most likely to reunite together and become permanent residents, voters and citizens. More people in Sweden are informed of their rights as potential victims of discrimination and using these rights to take the 1st steps to access justice. Sweden’s integration policies help to explain Sweden’s internationally high levels of public acceptance, awareness of discrimination and rights as well as high levels of immigrant political participation, naturalisation, life satisfaction, sense of belonging and trust.”

Och Commitment to Development Index (CDI) för 2020 skriver i sin tur följande om Sverige:

“It welcomes more migrants per head of population than any other CDI country (when weighted by migrants’ origin countries’ incomes) and is second only to Turkey in the number of refugees that it hosts—24.4 per 1,000 population, compared to a CDI average of 4.4. Sweden also demonstrates stronger policy efforts to integrate migrants into its economy and society than any other CDI country.”

Nya siffror om Sveriges största invandrargrupp syrierna visar att gruppen som helhet är kraftigt marginaliserad: Bl a är 41% arbetslösa, 55% uppbär ekonomiskt bistånd och 70% av alla svensk-syriska barnhushåll är klassificerade som fattiga

Stiftelsen Global Village har idag publicerat en ny rapport om Sveriges största invandrargrupp syrierna, vilka sammantaget utgör en kvarts miljon invånare.


I rapporten framgår det bl a att endast 44% av svensk-syrierna som är i arbetsför ålder (20-64 år) förvärvsarbetar, att 41% är arbetslösa samt att 55% är beroende av ekonomiskt bistånd (att jämföra med riksgenomsnittet på 5%). Även bland högutbildade svensk-syrier är arbetslösheten hög – den uppgår till 31% bland de som har en eftergymnasial utbildning som är tre år eller längre.


Vidare framgår det att 75% bor i hyresrätt (att jämföra med riksgenomsnittet på 30%) och i hög grad i landets miljonprogramsområden och att den genomsnittliga boytan är mycket liten – endast 22 kvadratmeter per person att jämföra med riksgenomsnittet 42 kvadratmeter per person.


Nästan 40% av de svensk-syrier som förvärvsarbetar tjänar dessutom som mest 200 000 kr per år i nettoinkomst, d v s de är låginkomsttagare och arbetar antagligen deltid, på procent eller temporärt, och endast en tredjedel av hela gruppen är de facto ekonomiskt självförsörjande att jämföra med riksgenomsnittet på 76%.


40% av de förvärvsarbetande svensk-syrierna arbetar inom sektorerna vård och omsorg samt sociala tjänster, hotell och restaurang eller inom handeln.


70% av alla svensk-syriska barnhushåll är vidare klassificerade som fattiga eller mycket fattiga och på senare år har arbetslösheten bland svensk-syrier överlag ökat kraftigt. 60% av alla svensk-syrier lever med en låg eller mycket låg ekonomisk standard att jämföra med under 15% bland befolkningen i stort.


Medan 51% av de svensk-syriska flickorna går ut grundskolan med gymnasiebehörighet så gör endast 44% av pojkarna det. Vidare lyckas 47% av alla svensk-syriska gymnasieelever med att gå ut gymnasieskolan med högskolebehörighet. Dessutom lyckas endast 38% av alla svensk-syriska gymnasielever att ta en gymnasieexamen inom fyra år efter påbörjade gymnasiestudier.


Det ska sägas att ovanstående siffror är pre-pandemi-siffror och härrör från den högkonjunktur som rådde innan pandemin, d v s allt tyder tyvärr på att samtliga ovanstående siffror är ”sju resor värre” idag p g a pandemin.

Hur har Sveriges barn, ungdomar och unga vuxna klarat sig under pandemin vad gäller skolresultat?

Nu har den färskaste statistiken som går att uppbringa vad gäller vårterminens 2021 avgångsbetyg äntligen offentliggjorts, och som därmed är ett mått på hur det har gått för landets barn, ungdomar och unga vuxna i skolan under pandemin vad gäller skolresultaten:


Statistiken gäller både terminsbetygen i grundskolans årskurs 6, slutbetygen i grundskolans årskurs 9 och genomströmningen vad gäller gymnasieskolans elever och som det verkar har de majoritetssvenska eleverna klarat sig hyggligt under pandemin medan barnen och ungdomarna med utländsk bakgrund fortsätter att sacka efter de förstnämnda.


andel mellanstadieelever som har uppnått godkända betyg i alla lästa ämnen i årskurs 6 VT21:

elever med svensk bakgrund: 80,6%

elever med utländsk bakgrund: 55,1% (nyanlända elever: 25,1%)


andel högstadieelever som har avslutat årskurs 9 med gymnasiebehörighet VT21:

elever med svensk bakgrund: 90,6%

elever med utländsk bakgrund: 73,5% (nyanlända elever: 34,1%)


andel gymnasieelever som har tagit en gymnasieexamen inom tre år VT21:

elever med svensk bakgrund: 82,1%

elever med utländsk bakgrund: 70,1% (nyanlända elever: 62,9%)


Ovanstående siffror för elever med utländsk bakgrund är då tyvärr än lägre än så bland specifikt elever med utomeuropeisk bakgrund och bland specifikt elever som är uppväxta i och bosatta i miljonprogramsområdena.


Vad gäller de 61 s k utsatta bostadsområdena, vilka samtliga är miljonprogramsområden som domineras av invånare med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund och där runt 560 000 invånare bor och lever varav en mycket hög andel utgörs av barn, ungdomar och unga vuxna (hela 2/3 av samtliga dessa 560 000 invånare är t ex under 45 år gamla och 35% av dem är mellan 0-24 år gamla), lyckas tyvärr normalt endast mellan 50-60% att ta sig ur 9:an med gymnasiebehörighet och av de som ens påbörjar en gymnasieutbildning lyckas endast runt 50% ta en gymnasieexamen inom tre år.


Det går därmed att befara att det just är barnen, ungdomarna och de unga vuxna med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena som har drabbats allra hårdast av pandemin vad gäller skolresultat.

De mycket stora skillnaderna i vaccinationsgrad mellan majoritetssvenskarna och invånarna med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund kommer att skapa ännu en klyfta mellan dessa båda grupper

DN redovisar idag siffror rörande de mycket stora skillnaderna i vaccinationstäckning mellan majoritetssvenskarna och invånarna med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund, som just nu i realtid håller på att skapa ännu en klyfta mellan dessa båda grupper:


De som har vaccinerat sig kan t ex börja resa nu på ett helt annat sätt än de som inte har gjort det, och det kan tyvärr bli så framöver att fr a invånarna med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena kommer att uppfattas som att de inte är ”säkra” och stigmatiseras som att de nästan är ”smutsiga”, ”farliga” och ”hälsovådliga” på ett symboliskt plan då alltför många av dem av olika anledningar inte vaccinerar sig och inte minst så kommer samma grupp att fortsätta att drabbas av (och även dö av) viruset också framöver medan majoritetsinvånarna överlag numera är skyddade från detsamma.

Dessutom kan det tyvärr t o m bli så att invånarna med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena kommer att beskyllas för att de inte vaccinerar sig och att de därför håller liv i viruset så att det aldrig försvinner och därmed inte är solidariska och ansvarstagande.

Generellt är det då majoritetssvenskarna och de högutbildade som har vaccinerat sig medan invånarna med utländsk och utomeuropeisk bakgrund, de lågutbildade och invånarna i miljonprogramsområdena inte har gjort det i samma utsträckning.  Samtidigt är det just dessa invånare som har drabbats (och drabbas) allra mest/värst av viruset proportionellt sett – de insjuknar mest, de intensivvårdas mest och de dör fr a mest av viruset proportionellt sett.

Fram tills den 11 juli (OBS – siffrorna gäller då förra veckan, d v s det finns tyvärr inga färskare siffror än så) hade nästan 90% av alla inrikes födda som är 40 år eller äldre vaccinerat sig och mycket tyder tyvärr på att de som inte har gjort det fr a är de s k ”andrageneration:arna”.

I den yngsta gruppen, 40–49 år, hade nästan 80% av alla inrikes födda redan hunnit vaccinerat sig men bara kring hälften av de utrikes födda, vilket är mycket oroväckande. 

Vidare hade 80% av alla invånare med en eftergymnasial utbildning vaccinerat sig att jämföra med kring 40% bland de lågutbildade.

Skillnaderna var slutligen också mycket stora på stadsdelsnivå – bland alla invånare över 40 år i t ex Bromma i Stockholm hade uppemot 90% vaccinerat sig att jämföra med 60-65% i t ex Rinkeby, Kista och Skärholmen.

Snart har f ö 70% av samtliga invånare i landet som är 18 år eller äldre fått minst en vaccindos.

Om det bara hade bott majoritetssvenskar i Sverige hade Sverige under förra veckan troligtvis kunnat ”skryta” med den högsta vaccinationstäckningen i världen. Detta har antagligen i sin tur att göra med att majoritetssvenskarna är så insocialiserade från barnsben att bli vaccinerade och detta sedan flera generationer tillbaka p g a välfärdsstaten.

Majoritetssvenskarna är m a o just nu, som s k ”folkslag”, det antagligen mest vaccinerade folket i världen p g a arvet efter 1900-talets välfärdsstat medan invånarna med utländsk och utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena tyvärr sackar efter betydligt i relation till majoritetsinvånarna, vilket just nu tyvärr lägger grunden för en framtida vaccineringsklyfta mellan dessa grupper som tyvärr kan komma att få stora negativa konsekvenser i framtiden.

Det är f ö obehagligt att kunna konstatera att ovanstående siffror och skillnader i det närmaste motsvarar både valdeltagandet, förvärvsfrekvensen och utbildningsnivån vad gäller dessa grupper. Uppemot 90% av majoritetssvenskarna röstar då normalt när det är val, uppemot 90% förvärvsarbetar (av båda könen) och uppemot 90% av majoritetssvenskarnas barn klarar sig idag genom gymnasiet och erhåller högskolebehörighet. Bland invånarna med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena röstar maximalt 60-65% normalt när det är val, knappt 60% förvärvsarbetar och än färre än så bland kvinnorna och mycket höga procentandelar av utomeuropéernas barn misslyckas med att ta en gymnasieexamen och ens med att komma in på gymnasiet.