Kategori: minoriteter

Ny undersökning visar att judar anses vara den grupp som utsätts mest för rasism i Sverige

‪83% av de svarande i Forum för levande historias kommande undersökning som publiceras på tisdag anser att vissa minoriteter utsätts för rasism i dagens Sverige och den minoritet som anses bli mest utsatt för rasism enligt de svarande i undersökningen är svenska judar.‬ Detta är en ökning med hela 28 procentenheter jämfört med när samma fråga ställdes av Forum för levande historia 2014 – då ansåg 55% att vissa minoriteter i det svenska samhället utsätts för rasism.
42296313_10155920747550847_3307716398125416448_n.jpg
 
Högst upp när det gäller vilka minoriteter i det svenska samhället som utsätts för rasism enligt Forum för levande historias undersökning som bygger på svar från 2112 respondenter och som Novus har samlat in ligger judar på 27% följda av kategorin invandrare på 23%. Sedan följer muslimer (14%), mörkhyade (13%), romer (10%), utlandsfödda eller personer med utländsk bakgrund (7%), flyktingar, nyanlända eller asylsökande (7%) och slutligen svenskar (7%). Detta är en kraftig förändring jämfört med SOM-undersökningen från 2014: Då var romer överlägset den mest omnämnda gruppen på 37% samtidigt som judar låg på 5%.
 
Enligt undersökningen svarar män i större utsträckning att det inte finns rasism än kvinnor, och människor med hög utbildning har oftare en tydligare uppfattning i frågan än övriga.

Den första texten författad på svenska av en afrosvensk och publicerad i bokform härrör möjligen från 1975

Jag hittade idag möjligen den första (bok)publicerade texten författad på svenska av en afrosvensk:
Namnlöst.jpg
 
Den första afrosvenska texten författad på ett annat språk än svenska är Gustav ”Badin” Couschis (från Saint Croix i Karibien) minnen som han nedtecknade på franska i form av en dagbok samt i form av en levnadsbeskrivning innan han gick bort 1822.
 
En annan tidig text som åtminstone handlar om afrosvenskar i Sverige och specifikt om svarta amerikaner i Sverige på 1960- och 70-talen är Robert G. Weisbords artikel ”Scandinavia. A racial utopia?” som publicerades 1972 i amerikanska Journal of Black Studies och som byggde på intervjuer i Stockholm med bl a Bill Melson (som i artikeln omtalas som en ”Black Panther”), en viss ”A. Hardie”, en viss ”J. Henry” samt Madubuko Arthur Robinson Diakité (d v s Jason ”Timbuktu” Diakités far).
 
På 1980- och 90-talen började enstaka afrosvenskar publicera böcker på svenska såsom Cyndee Peters, Solomon Mwambua och Cletus Nelson Nwadike och tidigare har jag alltid utgått ifrån att de namnen måste ha varit de första afrosvenska författarna som skrev och publicerade sig på svenska men idag hittade jag en artikel författad av en afrosvensk i antologin ”Svenskarna och deras immigranter” som gavs ut redan 1975 av Immigrant-institutet och under Karl H. Bolays redaktörskap.
 
I antologin ”Svenskarna och deras immigranter” hittas en artikel författad på svenska författad av Flávio Pires Dos Santos från den dåvarande portugisiska kolonin São Tomé och Príncipe som bodde i Sverige mellan åtminstone ca 1965-75 (och som f ö fortfarande verkar leva) och som berättar om hur han betraktades, bemöttes och behandlades när han levde i Lund och i Stockholm tillsammans med sin vita europeiska fru och deras gemensamma blandade son som omvärlden ibland misstog för att vara adopterad och i artikeln så framgår det bl a även att han fick höra exakt samma fras som Frantz Fanon fick höra i 1950-talets Frankrike i 1970-talets Sverige (”Tiens, un N!” – ”Titta, en N!”).

Ett urval siffror som indikerar vad valrörelsen har handlat om

Ett urval siffror som med all önskvärd tydlighet indikerar vilka frågor som den politiska debatten har handlat om sedan 2014 och därmed också vilka frågor som detta val handlar om – antal förekomster (i Mediearkivet) av orden ”förorter, ”muslimer”, ”nyanlända” och ”extremism” mellan 2014-2017 (2018 års siffra gäller endast för årets första åtta månader):
”förorter”
2014: 3084
2017: 8875
(2018: 5411)
förorter.jpg
”muslimer”
2014: 16 481
2017: 27 188
(2018: 12 952)
muslimer.jpg
”nyanlända”
2014: 15 646
2017: 58 477
(2018: 33 471)
nyanlända.jpg
”extremism”
2014: 5401
2017: 18 148
(2018: 6783)
extremism.jpg

Om varför landets över 200 000 (sydost- och nordost)asiater verkar stå till höger i politiken och i huvudsak rösta borgerligt och i flera fall även sympatisera med SD

En invandrar- och minoritetsgrupp som sannolikt hörs och syns allra minst i den svenska offentligheten och inte minst i den svenska politiken (om detta är ett tecken på att gruppen är mycket dåligt s k integrerad och s k assimilerad eller ej är en annan fråga) är landets invånare med någon form av bakgrund i Sydost- och Nordostasien och vilka idag utgör långt över 200 000 invånare inräknat samtliga invandrare, andrageneration:are, adopterade och blandade.
 
I de fall då representanter från denna grupp, som då är större än landets samtliga invånare med någon form av bakgrund i Latinamerika (vilka idag uppgår till 150 000 invånare inräknat invandrarna, andrageneration:arna, de adopterade och de blandade) och som i absoluta tal inte står särskilt långt efter landets afrosvenskar vilka idag uppgår till knappt 250 000 invånare (och återigen inräknat invandrarna, andrageneration:arna, de adopterade och de blandade) samtidigt som ingen av dessa grupper naturligtvis kan jämföras med antalet invånare i landet som har någon form av bakgrund i den s k MENA-regionen vilka idag sammantaget uppgår till hela 900 000 invånare (inräknat samtliga invandrare, andrageneration:are, adopterade och blandade), överhuvudtaget syns och hörs i offentligheten och i politiken så är de nästan alltid höger och tyvärr finns det en hel del som tyder på att alltför många av landets (sydost- och nordost)asiater sympatiserar med SD och det är nog inte bara jag som har noterat att flera av SD:s kandidater i detta val bär för- och/eller efternamn som kan kopplas till Sydost- och Nordostasien (s k sino-tibetanska namn, s k altaiska namn, s k malaj- eller tai–kadaispråknamn o s v) alternativt att de bebor kroppar som kan kopplas till Sydost- och Nordostasien (såsom de adopterade och de blandade vilka nästan alltid bär majoritetssvenska, nordiska, europeiska och västerländska för- och efternamn).
 
I 2014 års val var till exempel en adopterad kvinna från Sydkorea, Camilla Jonasson, ”affischnamn” för SD i och med att hon figurerade tillsammans med Jimmie Åkesson (och tillsammans med ännu en adopterad SD-medlem från Asien) i SD:s ”antirasistiska” valfilm som sändes på TV4 flera gånger varje dygn veckorna innan valet och i år är då Yasmine Eriksson, som är dotter till en adopterad kvinna från Sydkorea, ”affischnamn” för SD i och med att hon figurerar tillsammans med Jimmie Åkesson på en av SD:s valaffischer som just nu går att bese överallt ”på gator och torg” runtom i landet:
laao5k1s4kptsx5njw6d.jpg
 
 
Jag har dock aldrig någonsin sett någon svensk opinionsundersökning som specificerar landets (sydost- och nordost)asiatiska väljare och ej heller har jag sett någon sammanställning som visar att landets (sydost- och nordost)asiater skulle vara överrepresenterade inom högern och inom SD som politiker men mycket tyder dock på att så är fallet:
 
En hög andel av landets (sydost- och nordost)asiater är adopterade och då de allra flesta adoptivföräldrar tillhör SACO-kollektivet, socialgrupp ett och de övre skikten och röstar borgerligt så blir det ”naturligt” att deras (adoptiv)barn också gör det (t ex är både Kristersson och Björklund adoptivföräldrar till asiatiska adoptivbarn), en mycket hög andel av landets (sydost- och nordost)asiater utgörs av kvinnor som lever i intimrelationer med icke-asiatiska och i huvudsak vita män (majoritetssvenska män, sverigefinska män, män med bakgrund i olika europeiska länder, vita amerikanska män o s v) vilka verkar vara väl representerade inom SD (d v s påtagligt många av ”SD-killarna” och ”SD-karlarna” verkar leva i intimrelationer med asiatiska kvinnor) och deras gemensamma (blandade ”halvasiatiska”) barn ”ärver” därmed antagligen sina (vita) fäders politiska värderingar (d v s påtagligt många SD:are som är blandade är just blandade asiater även om det också finns en del blandade afrosvenskar och blandade latinamerikaner i SD) och bland de (sydost- och nordost)asiatiska invandrarna och deras (andragenerations)barn i miljonprogramsområdena hyser antagligen många traditionella ”(sydost- och nordost)asiatiska” värderingar som mer överensstämmer med högern än med vänstern (av de mycket få politiker i Sverige som är sydost- och nordostasiater och som inte är adopterade eller blandade så verkar nästan alla tillhöra ett borgerligt parti).

Den senaste Mångfaldsbarometern uppvisar rekordlåga positiva attityder till mångfald och minoriteter och hela 22% tar nu avstånd från påståendet att ”den etniska mångfalden utvecklar den svenska kulturen”

Den senaste Mångfaldsbarometern som publicerades igår uppvisar de allra lägsta s k ”toleransnivåerna” någonsin vad gäller synen på mångfald (ett indextal på 1.7 jämfört med exempelvis 2.6 2005 och 2.5 2014) och det är fr a bland de kvinnliga respondenterna som den s k toleransen för mångfald och minoriteter går ned (då den redan var relativt låg bland männen) och den negativa ökningen gäller både bland låg- och högutbildade kvinnor liksom bland kvinnor över 50 år.
 
Särskilt medelålders och äldre kvinnor och högutbildade kvinnor har annars tidigare varit de allra mest s k toleranta i landet vad gäller synen på mångfald och minoriteter.
 
Den senaste Mångfaldsbarometern uppvisar också den allra högsta siffran någonsin vad gäller andelen respondenter som helt tar avstånd från påståendet att ”den etniska mångfalden utvecklar den svenska kulturen”: Denna andel uppgår nu till hela 22% att jämföra med exempelvis 11% 2014 och 18% 2016 och kan möjligen tolkas som något av SD:s kärnväljarkår (Mångfaldsbarometern har nämligen tidigare lyckats ”pricka in” SD:s valresultat).
 
45% av respondenterna anser i senaste Mångfaldsbarometern att män från den s k MENA-regionen utgör en fara för den svenska kulturen och kvinnor från den s k MENA-regionen (26%) anses vidare utgöra en större fara än män från Afrika (22%). En majoritet av respondenterna uppfattar att det finns stora skillnader mellan den majoritetssvenska kulturen och kulturer i Afrika och den s k MENA-regionen.
Fara.jpg
Olikhet.jpg
 
46% av respondenterna är positiva till att det svenska majoritetssamhället bör skapa möjligheter för människor med utländsk bakgrund att kunna bevara sin kultur (inklusive språk) och vilket är den lägsta siffran någonsin medan fyra av tio är av motsatt uppfattning.
 
Fler än någonsin (66%) är vidare för att utvisa alla människor med utländsk bakgrund som begår brott.
 
I senaste Mångfaldsbarometern uppger även fler än någonsin tidigare rekordlåga s k ”toleransnivåer” vad gäller synen på mångfald och religion och detta gäller särskilt män över 50 år med grund- eller gymnasieutbildning som sin högsta utbildningsnivå och fler respondenter än någonsin anser även att muslimska kvinnor är mer förtryckta än andra kvinnor (66% jämfört med exempelvis 61% 2016), att islamska friskolor motverkar integration (71% jämfört med exempelvis 46% 2009) samt att böneutrop stör mer än kyrkklockklang (56% som också är den högsta siffran någonsin).
 
På frågan om vilken religion som anses stå för värderingar som kolliderar med de mänskliga rättigheterna så svarar hela 95% islam, 35% judendom, 31% hinduism och 26% buddhism (detta är då en fråga som det går att ange flera svar på).
Framgång.jpg
 
Vidare har bara tre av tio av respondenterna kontakt med människor med någon form av bakgrund från den s k MENA-regionen åtminstone en gång i månaden och färre än en av tio har daglig kontakt med någon med någon form av bakgrund från den s k MENA-regionen och mer än tre av tio av respondenterna uppger att de aldrig har kontakt med någon med någon form av bakgrund från den s k MENA-regionen, Asien, Afrika eller Latinamerika. Mellan 4-6% umgås slutligen dagligen med någon med någon form av bakgrund från Asien, Latinamerika och Afrika (d v s adoptivföräldrar, hetero- och homosexuella partners som lever i s k blandrelationer, kollektivboende, nära vänner o s v).
Grannar 2.jpg
Grannar 1.jpg
 
Fereshteh Ahmadi och Irving Palm som står bakom Mångfaldsbarometern 2018 tolkar resultaten som att de i hög grad är en konsekvens av den tyvärr ständigt växande rumsliga, klassmässiga, (privat)ekonomiska, sociala och nog även alltmer psykologiska segregationen mellan invånarna med utomeuropeisk bakgrund och alla andra invånare (d v s majoritetssvenskarna plus de nordiska, europeiska och västerländska invandrarna och deras barn och efterkommande) medan den klassiska s k kontakthypotesen omvänt kan förklara att allt fler i den senaste Mångfaldsbarometern rapporterar positiva attityder till att ha en kollega på arbetsplatsen med utländsk och utomeuropeisk bakgrund.
 

Om kultur- och mediekonsumtionen bland landets invånare och om utomeuropéerna som en möjlig framtida ”norm”

Myndighetens för kulturanalys färska rapport om kultur- och mediekonsumtionen bland landets invånare visualiseras bl a med denna bourdieuska ”klusterkarta” och i stort sett alla (kulturella och mediala) stereotyper bekräftas i praktiken i rapporten liksom att polariseringen blir allt tydligare mellan t ex yngre – äldre, storstad – landsbygd, majoritetsinvånare – utomeuropéer, män – kvinnor, högutbildade – lågutbildade o s v:
Namnlöst.jpg
 
Den ”högkulturella gruppen” som konsumerar ”traditionella medier” och ”mondän kultur” (”hårda” variabler är att bl a prenumerera på och läsa en eller flera morgontidningar varje morgon/dag, att lyssna på SR och P1, att ofta eller ibland besöka fornminnen, scenföreställningar, biografer, bibliotek, utställningar och museer, att läsa böcker samt att titta på SVT och Kunskapskanalen och möjligen också på Axess) består idag nästan helt av högutbildade och blir antagligen allt färre och färre och allt äldre och äldre och alltmer kvinnodominerad medan de som konsumerar alternativa och nya och sociala medier blir allt fler och fler.
 
Intressant nog finns även uppgifter om landets invånare med någon form av utomeuropeisk bakgrund i rapporten – förstageneration:arna, andrageneration:arna och de blandade – och vilka idag utgör uppemot 20% av landets befolkning och kring 25% av landets unga befolkning:
 
Landets invånare med någon form av utomeuropeisk bakgrund tillhör då generellt de som ej konsumerar och nyttjar ”traditionella medier” och ”mondän kultur” utan är i stället mer orienterade mot och aktiva på internet och denna grupp är intressant då den bryter mönstret bland majoritetsinvånarna och inte gör en lika tydlig distinktion mellan bred och ”ej mondän” och mondän och mer ”exklusiv” kultur.
 
Det faktum att höga procentandelar av landets befolkning (inklusive många utomeuropéer) numera i huvudsak eller enbart konsumerar och nyttjar alternativmedier, digitala medier och sociala medier gör att det möjligen går att säga att landets invånare med någon form av utomeuropeisk bakgrund utgör en slags framtida ”norm” då de internetbaserade alternativmedierna, digitala medierna och sociala medierna just inte gör någon större distinktion mellan ”högt och lågt” och ”traditionell och folklig kultur”.

Sverige är numera ett av västvärldens allra mest mångspråkiga länder: 44% av grundskoleeleverna i de tre storstäderna talar idag ett annat språk än svenska i hemmet och som förstaspråk

Den svenska ”hypermångfalden” blir allt mer ”supermaxad” bland landets barn och ungdomar och Sverige är numera ett av västvärldens allra mest mångspråkiga länder: Över 44% av samtliga barn och ungdomar i de tre storstadsregionerna talar idag ett annat språk än svenska i hemmet och som förstaspråk
 
Nu har Skolverket äntligen publicerat den senaste statistiken över andelen grundskoleelever som talar ett annat språk än svenska i hemmet och som förstaspråk (d v s siffror som gäller läsåret 2017/2018) och vilket intressant nog är den enda ”etnisk-kulturella” siffra som vi har i Sverige utifrån självrapporterad självidentifikation och självkategorisering (OBS: dock är det inte barnen och ungdomarna som självrapporterar detta utan deras vårdnadshavare – d v s deras bioföräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, styvföräldrar, storfamiljsföräldrar, ensamstående förälder o s v).
 
Det handlar i praktiken om siffror som rör samtliga barn och ungdomar i landet i åldrarna 7-16 år då skolplikt ju gäller i Sverige (dock minus de papperslösa barnen och ungdomarna vilka ej finns i statistiken överhuvudtaget) och följande siffror är med stor sannolikhet ”underkantssiffror” då nog inte alla vårdnadshavare som har ett eller flera barn som talar ett annat språk än svenska i hemmet och som förstaspråk anger det när de tillfrågas om det.
 
I alla fall så handlar det numera om 27,6% av samtliga grundskoleelever och i de tre storstadsregionerna Stor-Stockholm, Stor-Göteborg och Stor-Malmö där numera uppemot 40% av landets befolkning bor och lever så handlar det om hela 44,1% av samtliga barn och ungdomar i åldrarna 7-16 år som talar ett annat språk än svenska i hemmet och som förstaspråk och i åtskilliga kommuner som ingår i de tre storstadsregionerna så handlar det om siffror som börjar närma sig 50-70%. 29,2% är vidare den siffra som gäller för de mellanstora städerna och som lägst så handlar det om 18,4% i landets landsbygdskommuner.
 
Sverige är idag m a o antagligen mer mångspråkigt än USA vad gäller mångspråkigheten bland barn och unga:
Idag talar hela 21-22% av samtliga invånare i USA som är 5 år eller äldre ett annat språk än engelska i hemmet och bland barn och unga i skolåldern gäller siffran 25%. Båda dessa siffror är de allra högsta i västvärlden även om länder som Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Kanada, Australien och Nya Zeeland numera också är utpräglat mångspråkiga.
 
andelen grundskoleelever vars vårdnadshavare uppger att deras barn talar ett annat språk än svenska i hemmet och som förstaspråk – ett urval kommuner:
Bjuv: 36,5%
Borlänge: 34%
Borås: 36,8%
Botkyrka: 58,3%
Eda: 34,7%
Emmaboda: 34,3%
Eskilstuna: 32%
Fagersta: 35,2%
Flen: 47,9%
Gislaved: 37,1%
Gnosjö: 41,4%
Göteborg: 43,8%
Haparanda: 58,1%
Helsingborg: 38,4%
Huddinge: 38,7%
Hultsfred: 42%
Hylte: 42,5%
Högsby: 47,1%
Järfälla: 42,3%
Katrineholm: 37,2%
Kiruna: 42%
Landskrona: 45%
Lessebo: 38,8%
Malmö: 59,8%
Mellerud: 37,4%
Norrköping: 34,6%
Olofström: 41,8%
Perstorp: 34,4%
Sigtuna: 42,6%
Solna: 44%
Stockholm: 37,8%
Sundbyberg: 51,5%
Sävsjö: 35%
Södertälje: 67,1%
Trollhättan: 35,9%
Upplands-Bro: 43,5%
Upplands-Väsby: 35,9%
Uppvidinge: 35,2%
Vingåker: 32,6%
Örebro: 33,7%
Överkalix: 37,1%
Åstorp: 38,9%
 
Ovanstående siffror kan förstås och förklaras med att en majoritet av alla de som talar svenska som förstaspråk och vilka i de allra flesta fall också är enspråkiga (d v s de infödda majoritetssvenskarna bland vilka mycket få är två- eller flerspråkiga överhuvudtaget) idag är över 50 år gamla och allt färre av dem är i grundskoleåldern medan de invånare i landet som framför allt har utomeuropeisk bakgrund omvänt är extremt unga och bland alla barn i förskoleåldern (d v s alla invånare i landet som just nu är mellan 0-6 år) så utgör de som har utomeuropeisk bakgrund kring en tredjedel av denna spädbarns- och småbarnspopulation.
 
Det ska slutligen sägas att mycket få av de ovanstående barnen och ungdomarna talar något av de fem nationella minoritetsspråken då det numera nästan uteslutande handlar om utomeuropeiska språk (såsom arabiska, somaliska, persiska, spanska och kurdiska) samt östeuropeiska språk (såsom bosniska, serbiska, albanska och polska) bland de tio-i-topp-språk som vårdnadshavarna anger att deras barn talar och det går också att påminna om att under medeltiden och fram tills tidigmodern tid så rådde antagligen samma typ av extrema mångspråkighet i landet som gäller idag.