Kategori: samer

Det går en röd tråd från 1900-talets rasbiologiska stigmatisering av samernas påstått s k ”mongoloida” utseendedrag till vår tids svenska s k ”gulinghumor”

DN:s Björn Wiman skriver idag om den pågående John Bauer-utställningen på Waldemarsudde i Stockholm och påminner om hur det svenska rastänkandet under decennier var i stort sett helt och hållet fokuserat på att stigmatisera samernas påstått s k ”mongoloida” utseendedrag.

Detta var inte minst påtagligt i 1919 års stora rasutställning, som turnerade runt i landet och tros ha besökts och setts av en försvarlig del av dåtidens (majoritets)svenskar, med fotografier som dessa som skulle kontrastera barnen till planetens och mänsklighetens estetiskt mest tilltalande, vackraste, renaste och vitaste folk (d v s de infödda majoritetssvenskarna) med barnen till de svenska samerna. 

Det underliggande (rasliga) budskapet, som alla dåtidens svenskar förstod, var att s k intimrelationer över de s k rasgränserna skulle undvikas till varje pris mellan majoritetssvenskar och svenska samer så att s k rasblandning aldrig skulle uppstå så att det vackraste och ”snyggaste” folket på jorden skulle kunna fortsätta att förbli just det vackraste och ”snyggaste” folket på jorden.

Det officiella, ”vetenskapliga” och statliga föraktet för samernas påstått s k ”mongoloida” utseendedrag som gick ut på att få majoritetssvenskarna att tycka, tänka och känna att människor med s k ”mongoloida” utseendedrag helt enkelt är det fulaste som finns (och därmed förhindra desamma att bli tillsammans med och få barn med de sistnämnda) och fr a själva motsatsen till det vackraste och ”snyggaste” folket på jorden (d v s återigen de infödda majoritetssvenskarna) lärdes inte minst ut i den svenska skolan till årskull efter årskull och fotografier från 1919 års rasutställning och från Rasbiologiska institutet användes i läroböcker och läromedel långt in på 1960-talet.

Det är slutligen antagligen arvet efter denna sida av det specifika svenska rastänkandet som förklarar varför dagens svenskar antagligen ser ned på, skrattar åt och hånar s k ”mongoloida” utseendedrag än idag , d v s det s k svenska folket hjärntvättades helt enkelt i generation efter generation att likt Pavlovs hundar reagera så inför människor med s k ”mongoloida” utseendedrag och på något sätt satte sig denna hjärntvätt. 

Denna koppling mellan dåtidens stigmatisering av samernas påstått s k ”mongoloida” utseendedrag och vår tids svenska s k ”gulinghumor” är naturligtvis minst lika kontroversiell att göra som att koppla samman dåtidens antisemitiska karikatyrer med vår tids karikatyrer av (öst- och sydost)asiater och mig veterligen är jag kanske den enda i landet som gör det vad gäller båda dessa fall.

https://www.dn.se/kultur/bjorn-wiman-hur-rasistiska-ar-sveriges-mest-alskade-troll

”Uppställningen en söndag utanför Prins Eugens Waldemarsudde kunde ha varit en installation över ”svenska kulturtyper”: en grupp med tre bångstyriga småbarn, en kvinna i keps och öronvärmare med en väderbiten man i funktionsplagg, två väninnor i stiliga regnkappor – och så en surt stampande journalist. Samtliga väntande på att släppas in från det råa duggregnet till konstmuseets coronasäkrade värme.

Den riktiga Svenska folktypsutställningen ägde emellertid rum drygt hundra år tidigare, i mars 1919 på Konstakademien i Stockholm. Även här var publiktrycket hårt: ”Särskilt på söndagarna har det varit verklig köbildning vid biljettförsäljningarna och det har varit mycket folk av olika sorter som strömma till”, rapporterade Dagens Nyheter.

Inne på utställningen minglade kändisar med kungligheter, konstnärer och politiker. En rad av Sveriges mest kända kulturprofiler som Anders Zorn, Ellen Key och Verner von Heidenstam hade gett den sitt stöd. Arrangören, läkaren och rasbiologen Herman Lundborg, hymlade inte med syftet: att öka intresset för rasbiologi och stärka svenskarnas medvetenhet om den rena rasens framtid. Sålunda fanns bilder som visade hur de avvikande och för folkstammens framtid skadliga typerna såg ut: finnar, samer, judar och andra.

Utställningen blev en stor succé och gick vidare på turné i landet. Två år senare antog också riksdagen – vilket författaren Maja Hagerman förtjänstfullt påminde om i veckans DN Kultur – den motion som ledde fram till skapandet av Statens institut för rasbiologi.

En av de konstnärer som inte var på plats på utställningen var John Bauer. Han hade året dessförinnan drunknat i en fartygsolycka på Vättern med sin fru Ester Ellqvist och den treårige sonen Putte.

Det är hans verk vi nu köar för att beskåda på Waldemarsudde.Väl inne i hans hemtama sagovärld är det lätt att uppleva parallellerna till vår tid, där trollsvansen kryper fram både i politiken och i populärkulturen. Men också hur renässansljuset i John Bauers måleri letar sig in i mörkret mellan de mäktiga furorna och skapar ett slags svindel. Hur man kan få något som är så litet att framstå som så monumentalt, och ja, förunderligt? Varifrån kom John Bauers inspiration?

I en av essäerna i utställningskatalogen skriver konstvetaren Jeff Werner om relationen mellan människa och troll, men också om sambandet mellan John Bauers bildvärld och rasbiologin.

Rasbiologin? Ja, även John Bauer var naturligtvis ett barn av sin tid. Redan under utbildningen vid Konstakademien fick han och hans kurskamrater lära sig skillnaden mellan olika fysionomier genom att studera kranier av olika raser. Inte minst gällde detta ”lappar”, som var den tidens nedsättande uttryck för samer. I textboken till Svenska folktypsutställningen står att läsa: ”Den lapska rasen kan knappast räknas bland de högre. Den är tvärtom en efterbliven utvecklingsform av människan.” Författaren erkänner visserligen samernas ”omisskänneliga begåvning” inom hemslöjd men varnar för att en ”inblandning” med denna ras ”icke kan tillföra svenska folket någon fysisk styrka” eller några större ”andliga värden”, tvärtom ”åstadkomma en brustenhet, en inre oro och slitning, som kan vålla mycken sorg och olycka.”

Parallellt med detta fanns hos många av tidens intellektuella en starkt exotiserande fascination för den samiska kulturen. Ett av de första uppdrag som John Bauer fick som konstnär var alltså att på plats illustrera ett praktverk om Lappland. Resan tycks ha haft en vitaliserande inverkan på den unga konstnären. I ett brev från 1904 skriver han till fästmön Ester att han stående på ett klippblock ”skrålar ut sina hymner till skönheten, till fjällen, till trollen, till dig.” Han fotograferar och försöker komma samerna inpå livet. ”Lapparna är någonting att måla”, konstaterar han förtjust.

Boken kom ut 1908 med illustrationer som ”Lappar i snöstorm” och ”Hämnd på dödsfienden”, ackompanjerade av texter (inte av Bauer) som föregriper de rasteoretiska resonemangen på Svenska folktypsutställningen av halvannat årtionde senare.

Vid samma tid får Bauer också i uppdrag att illustrera boken ”Lappfolk”, en äventyrsberättelse full av grovt rasistiska stereotyper som varnar för ett ”utrotningskrig” mellan samer och svenskar och där (den samiske) skurken i huvudrollen har samlat på sig oerhörda skatter av silver, koppar och mässing i en grotta. Bauer illustrerar också Gustaf Frödings dikt ”Ett gammalt bergtroll”, ett annat av de verk från tiden som upprättar en dikotomi mellan troll och människa, söder och norr, dal och fjäll.

Nu förstår nog de flesta vart detta är på väg? Just det. John Bauers folkkära troll är modellerade efter en stereotypiserad och rasistisk nidbild av samer. Inte för inte förknippades samer, i såväl Norge som Sverige, med troll vid denna tid; de ordnade ”trollmässor” och slog på ”trolltrumma”. Redan på 1940-talet kunde alltså Bauers biograf Harald Schiller peka på hur konstnärens möte med samerna i Lappland hade påverkat hans sagogestalter till utseende och kostymering: ”Redan den lapska klädedräkten ger honom många uppslag. Från den får han kolten med det breda bältet, den svängda kniven, de virade benkläderna, de toppiga pjäxorna och den spetsiga luvan.” Schiller noterar vidare, med tidstypiskt finess, att trollens ansikten bär likheter med samernas ”breda ansikten med grinande munnar och kisande ögon”, ”toviga hår och tandlösa läppar” samt ”gummornas fryntliga och fula ansikten”.

Vid det här laget – skulle kanske någon säga – känns det påkallat att slå igen Waldemarsudde och stämpla John Bauer som för evigt cancelled i kulturhistorien.

Men Jeff Werner menar i sin essä att det är precis tvärtom. Bauers troll blir inte mindre fascinerande att följa för att man känner till deras bedrövliga idéhistoriska bakgrund, tvärtom. Snarare visar de på det orimliga i vår tids skillnadstänkande och utpekande av andra som avvikande.”

Ovanlig ”runa” i dagens DN

En ytterst ovanlig s k ”runa” som hittas på dagens DN:s familjesida: Dödsrunor liksom dödsannonser domineras normalt annars nästan fullständigt av avlidna majoritetsinvånare och särskilt majoritetssvenskar tillhörande SACO-kollektivet och socialgrupp ett och ytterst sällan förekommer både avlidna personer med utomeuropeisk bakgrund och avlidna svenska samer liksom avlidna svenska romer.

Än mer ovanligt är att se en dödsruna som innehåller så många egennamn och ord på ett annat språk än svenska och som dessutom genomsyras av ett explicit antikolonialt budskap.

https://www.dn.se/familj/till-minne-andom-ovlla-olle-omma

”Olle Omma, Hemavan, har somnat in 92 år gammal. Närmast anhöriga är hustrun Gunnel, född Israelsson, och barnen Peter, Lena och Oleg med familjer. In i det sista växer livet till. Olle skulle ha sagt ”renskötseln går före döden”. Ville alltid höra hur det var med renarna. Olle kunde sina marker, hade ett levande minne för platser och landskap. Den man frågade om människor och släkter.

Ándom Ovllá Olle föddes i Porjus 1929 under tvångsförflyttningen från Gárasavvon/Karesuando. När Olle var två år kom föräldrarna, Ándom Ovllá och Mihkel Biera Ristiinná Omma (född Utsi), 1931 till Strimasund, Gausjo, efter sju års ofattbara strapatser. Där växte han och syskonen upp, in i landskapet och in i den nomadiska renskötseln som blev hans liv. Olle arbetade med sin áhčči/far och syster Inga i renskogen. Träffade Gunnel från Juhkagasska i Grans sameby. De gifte sig 1955, levde renskötsellivet i en tid av snabb omvandling. Skidor byttes till skoter och motorfordon tog över långa vandringar till fots.

De stora intrången på betesmarkerna; vattenkraftens uppdämningar, storskalig skogsindustri, gruvor och vindkraftsparker, gjorde Olle tidigt intresserad att ta fram ett foder för renar. Som samebyordförande i otaliga förhandlingar med myndigheter och företag var han uthållig, diplomatisk, trots ojämlika förutsättningar. Respekt och kunnighet är ord som följer honom.

Med sin erfarenhet blev Olle mångårig ordförande i samebyn Ubmeje tjeälddie och deltog i styrelsearbetet för Svenska samernas riksförbund samt ett mångårigt idogt arbete i fasta utskottet mellan Sverige och Norge. Även en kortare period i politiken, i Storumans kommun. På senare år blev han en erkänd och efterfrågad samisk kulturbärare. Hans berättelser från barnaåren i nomadskolorna och om tvångsförflyttningarna bidrog till filmen ”Sameblod” och prisbelönta boken ”Herrarna satte oss hit”.

Ett rikt renskötselliv, en Tjernobylkatastrof senare, har nu tagits över av sönerna som får hantera klimatförändringar och ständiga intrång på renens betesmarker. Nordmalingsmålet vanns efter en tioårig process där Olle var ett av många vittnen gällande sedvanerätt till vinterbetet. Nu vakar han över oss från en annan plats. Olle levde renskötsel. Älskad och saknad! Gunnel, Peter, Lena och Oleg Omma”

Om några gamla fotografier

Har inte särskilt många andra gamla bilder på mig själv att ”komma med” när jag är cirka 18-20 år än dessa – i alla fall inte som jag kommer åt just nu digitalt:
90503622_10157285940415847_3956420643536240640_n.jpg
 
Det ena fotografiet är taget ”uppe på fjället” när jag studerade (nord)samiska i Ammarnäs i Sorsele kommun i Västerbotten när jag var 19 år gammal och det andra fotografiet är taget när jag besökte och lade ned blommor vid några av de stupade IRA- (och INLA-)frivilligas gravar på Milltown-kyrkogården i Belfast i Nordirland för andra gången i livet (första gången jag gjorde det var när jag var 18 år och cyklade sammanlagt 500 mil på 30 dygn genom hela och fr a de keltisktalande delarna av Skottland, Irland och Wales och besåg 100-tals slott, katedraler, kyrkor, gravfält, klanhövdingagravar, monument, borgruiner och gamla slagfält och andra gången var när jag var 23 om jag inte minns fel).
90638534_10157288980925847_6220450312172339200_n.jpg
Och min mamma i Motala påminde mig nyss om att det idag råkar ha gått exakt 48 år sedan jag landade i Sverige efter en lång, säkert ansträngande och typisk Kalla kriget-flygresa (och som ibland gjorde att en del av de 10 000-tals s k ”Koreabarn” som ”forsade” in till Sverige och till Västeuropa mellan ca 1968-90 t o m ”strök med” då särskilda s k eskortkvinnor ibland fick ta hand om upp till 7-8 blivande adoptivbarn på en och samma gång) från Seoul till Tokyo (d v s det gamla asiatiska imperiets hjärta), från Tokyo till Anchorage (d v s det nya västerländska imperiets bosättarkoloni i inuiternas land), från Anchorage till Köpenhamn och från Köpenhamn till Stockholm.
 
Eftersom jag ju har en rätt så rejäl dragning till både historiska och politiska (liksom kulturella) spörsmål så kan jag så klart inte undvika att idag samtidigt påminna mig själv om att samma år militariserades det redan militärjuntestyrda Sydkorea än mer genom proklamerandet av den högerextrema s k yushin-eran medan grannen i norr samma år skrev in den extremnationalistiska s k juche-ideologin i den nordkoreanska konstitutionen och på Nordirland trappades IRA:s blodiga uppror mot engelsmännen upp medan den svenska socialistiska välfärdsstaten upplevde sin sista guldålder-sommar innan oljekrisen bröt ut året därpå och avslutade de legendariska svenska rekordåren.
 
Det jag har fått berättat för mig efteråt är då att mina föräldrar samma dag besökte Kamprads på den tiden fortfarande relativt nybyggda första IKEA-varuhus i Skärholmen för att inhandla ”barngrejer” efter att ha hämtat mig på Arlanda samt att jag fick en blå elefant i välkomstpresent av min faster Ingrid som antagligen gjorde att elefanter sedan dess är mitt favoritdjur (elefanter är ju dessutom också en slags symbol för både Asien och Afrika) och senare samma dag besökte vi min mormor och morfar i Varv utanför Motala.
 
I bilen på vägen från Stockholm till Arlanda ska jag ha tittat på landskapet som gled förbi utanför bilrutorna (huvudstaden vars centrum på den tiden utgjordes av en jättelik byggarbetsplats efter rivningen av Klarakvarteren, Sörmland med alla sina slott och herresäten, Kolmårdens urskog, den bördiga Östgötaslätten och till slut den lilla industristaden Motala där fabrikerna och verkstäderna ännu var i full gång) och då och då utstött ett ljud som kanske kan ha varit en slags reminiscens av det koreanska frågeordet ”mou?” som betyder ”vad?”.

FN:s kritik av Sverige vad gäller situationen för de svenska samerna och de svenska muslimerna står fast

I veckan offentliggjorde FN via CERD (Kommittén för avskaffande av rasdiskriminering) i Genève sina sista rekommendationer (inklusive kritik) till Konungariket Sverige (d v s till svenska staten och dess folkvalda representant, d v s till Löfvens sittande rödgröna regeringen) och det går inte att säga något annat än att det ”lönade” sig för både de svenska samerna och de svenska muslimerna att vara på plats i Genève i Schweiz när Sverige förhördes av FN och CERD i maj 2018 (jag var då själv på plats vid det tillfället och jag var också en av medförfattarna till de svenska muslimernas alternativrapport till FN och CERD).

 

Namnlöst1.jpg

 

Det ska också nämnas att när FN:s och CERDS:s kritik av Sverige offentliggjordes på sommaren 2018 valde ett flertal borgerliga dagstidningar samt Moderaterna att attackera FN och anklaga FN för ”extremism” och för att ”smutskasta” Sverige genom att framställa Sverige som ett land där diskriminering av minoritetsinvånare förekommer vilket resulterade i att den dåvarande utrikesministern tvingades gå ut och försvara FN.

Namnlöst2.jpg

Efter Andra världskriget och Förintelsen och i samband med och under avkoloniseringen under efterkrigstiden inledde FN via sitt organ UNESCO ett arbete med att omdefiniera och omformulera rasbegreppet som 1965 ledde fram till att den moderna antirasismens grundtext tillkom i form av FN:s konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering eller rasdiskrimineringskonventionen, och det är då den konventionen som CERD i Genève sedan dess förvaltar.
 
År 1966 var Sverige en av världens tio första stater att underteckna konventionen som Sverige sedan ratificerade 1971 och året därpå infördes därigenom rasdiskriminering i den svenska lagstiftningen.
 
Sedan dess har då mycket vatten runnit under broarna och Sverige har därefter kommit att bli världens första land som har valt att avskaffa rasbegreppet och idag är Sverige ett av ett fåtal stater på jorden som fortfarande vägrar att samla in statistik om landets minoriteter utifrån de olika diskrimineringsgrunderna, d v s jämlikhetsdata.
 
Både Sveriges beslut att avskaffa rasbegreppet, som också innebar att rasdiskriminering numera inte är en giltig diskrimineringsgrund i Sverige, och Sveriges vägran att införa och praktisera jämlikhetsdata har FN och CERD om och om igen kritiserat (liksom f ö även EU och Europarådet) och så skedde också i maj 2018 (och ”efter noter” dessutom, d v s i hårda ordalag) men detta beslut och denna hållning försvaras då av Sverige med antirasistiska argument.

Sveriges mest omfattande återbördande av mänskliga kvarlevor äger rum idag i Lycksele

Sveriges mest omfattande återbördande av mänskliga kvarlevor äger rum idag i Lycksele och därmed nås ännu en milstolpe i den svenska uppgörelsen med 1900-talets rasforskning och med den svenska forskarvärldens tidigare plundring av mänskliga kvarlevor för s k vetenskapligt bruk:
Namnlöst1.jpg
 
Idag den 9 augusti på Internationella urfolksdagen sker den största repatrieringen av samiska kvarlevor hittills i svensk historia när kvarlevorna efter ett 25-tal individer som på 1950-talet plundrades av svenska forskare återbegravs i Liksjoe/Likssjuo/Lycksele och bl a kommer Australiens ambassadör i Sverige att närvara vid återbegravningen då Sverige tidigare även har repatrierat kvarlevor av australiska urinvånare som svenska rasforskare en gång stal med sig från Australien.
Namnlöst4.jpg
 

 
Namnlöst2.jpg