Kategori: hatbrott
Ny rapport om afrofobiska hatbrott
Nu har BRÅ publicerat den första rapporten någonsin om afrofobiska eller antisvarta hatbrott som är författad av Lisa Wallin och Klara Hradilova Selin och som Anna Adeniji, Malin Åkerström och jag har agerat sakkunniga för.
Antisvarta hatbrott har alltid varit det statistiskt sett vanligaste hatbrottet i Sverige, d v s afrosvenskar är kort och gott den proportionellt sett mest drabbade minoriteten i landet vad gäller hatbrott och det är därför märkligt för att inte säga upprörande att den första officiella rapporten om afrofobiska hatbrott publiceras först år 2022.
https://bra.se/publikationer/arkiv/publikationer/2022-11-24-afrofobiska-hatbrott.html
Rapporten bygger både på en genomgång av polisanmälningar och på intervjuer med afrosvenskar. Antisvarta hatbrott präglas ofta av verbala påhopp, där n-ordet och andra liknande uttryck är vanligt förekommande. Ibland används även direkta referenser till kolonialtiden och det transatlantiska slaveriet och misogyna uttryck är dessutom vanligt förekommande när svarta kvinnor utsätts.
Andra återkommande mönster vad gäller afrofobiska hatbrott handlar om hot och våld i skolan, trakasserier från grannar och hatbrott som äger rum på arbetsplatser, i affärer, hos myndigheter och på offentlig plats. I nästan en femtedel av anmälningarna förekommer inslag av fysiskt våld, vilket är en långt högre andel jämfört med andra hatbrottstyper.
De som utsätts för afrofobiska hatbrott är ofta unga. Det gäller i synnerhet fysiskt våld där fyra av tio som drabbas är under 18 år. Den yngsta målsägaren i de granskade anmälningarna är endast 7 år gammal. Andelen män är vidare något högre än andelen kvinnor bland de som drabbas av antisvarta hatbrott.
När det gäller gärningspersoner är män i klar majoritet – det handlar om tre av fyra av alla misstänkta gärningspersoner. Det rör sig oftast om en okänd gärningsperson, men det är också relativt vanligt att det är någon som den utsatta möter regelbundet, som en klasskompis, kollega eller granne, som är förövare.
Rapportförfattarna understryker att det är viktigt att lyfta fram det som specifikt präglar afrofobiska hatbrott och svarta svenskars särskilda utsatthet för antisvart rasism.
Hatbrotten mot asiater fortsätter att äga rum i USA och det står nu klart att andra minoritetspersoner ofta är gärningspersonerna
Hatbrotten mot asiater, som exploderade i omfattning i hela västvärlden under pandemin, fortsätter att hålla en hög nivå särskilt i USA där ett flertal mord på asiatiska kvinnor i New York har ägt rum sedan årets början och för några dagar sedan blev tre asiatiska kvinnor skjutna i Dallas.
Det blir tyvärr allt tydligare att flertalet gärningspersoner tillhör andra minoriteter och nästan alltid är de svarta eller latinos. Nu har t ex en latinamerikansk man åtalats för att ha kört in i en Stop Asian hate-demonstration med sin bil (han var bl a nära att köra över en 9-årig asiatisk flicka) och samtidigt ropat s k rasord (d v s nedsättande uttryck som används för att beteckna asiater).
Även i Sverige finns det en del som tyder på att det främst är representanter för andra minoriteter som trakasserar och attackerar asiater – det var bl a företrädare för Kinesiska riksförbundet i Sverige inne på under pandemin och här handlar det fr a om afrosvenskar, latinos och personer med bakgrund i den s k MENA-regionen och på Balkan.
Den stora frågan är nu varför andra minoriteter hyser agg och vrede och kanske t o m hat mot asiater i västvärlden i länder som USA och Sverige och det går att tänka sig att det finns olika orsaker beroende på varje enskilt västlands närhistoria och rasrelationer men också att det kan finnas en del liknande förklaringar:
Avundsjuka för att asiater klarar sig bättre än andra minoriteter brukar nämnas, att asiaterna tenderar att ”hålla sig för sig själva” i ”gettona”, ”förorterna”, ”the projects” och ”les banlieues” är en annan förklaring som ibland hörs (d v s medan afrosvenskar, latinos och personer med bakgrund i MENA-regionen och på Balkan interagerar med varandra i de svenska miljonprogramsområdena så anses asiaterna som bor och lever i miljonprogramsområdena ”hålla sig för sig själva”) liksom också att många med bakgrund i fr a Latinamerika och Afrika och delar av MENA-regionen kan hysa en stor bitterhet mot länder i Asien (Kina, Japan, Sydkorea, Taiwan o s v) som investerar i deras hemländer.
Sist men inte minst är det fr a asiatiska kvinnor som attackeras vilket kan bero på att de anses vara ”vulgära” då de sexualiseras mycket hårt, d v s ett slags antiasiatiskt kvinnohat verkar vara rejält närvarande bakom flertalet av hatbrotten.
https://www.nbcnews.com/news/asian-america/man-arrested-bias-charges-disrupting-stop-asian-hate-rally-los-angeles-rcna28625?fbclid=IwAR01YyfPsMI4A59PL4Xo6FKmpnCmdvLE4Zn9aBBf5AbOhpdL2MKwieuz6ss
“A Southern California man was arrested Thursday and charged with disrupting a peaceful rally against anti-Asian racism last year and telling protesters to “Go back to China,” officials said.
Steve Lee Dominguez, 56, of Diamond Bar, has been charged with two counts of bias-motivated interference with federal protected activities, prosecutors said.
The ”Stop Asian Hate” protest in Los Angeles County unfolded on March 21 last year, just five days after a gunman fatally shot eight people near Atlanta. Six of the victims were women of Asian descent.
The rally attendees were peacefully and legally crossing the intersection of Diamond Bar Boulevard and Grand Avenue as Dominguez approached in his black Honda sedan, according to a federal grand jury indictment.
Dominguez started yelling ”Go back to China” and obscenities at the rally participants at the intersection, according to the indictment.
“Defendant Dominguez then deliberately drove his car through the crosswalk of the intersection at the red light, made an illegal u-turn and cut off the route of several rally participants lawfully crossing the pedestrian crosswalk.”
He again yelled an obscenity while nearly hitting a 9-year-old girl, the indictment said.
Dominguez also yelled ”racial epithets at the rally participants,” the indictment said.
Dominguez’s attorney could not immediately be reached for comment Thursday afternoon.
Messages left at several phone numbers listed for Dominguez and his family in Southern California were not immediately replied to.”
Reflektioner kring varför andra minoritetsgrupper hyser en aversion mot asiater
Igår inföll årsdagen för de s k spa-skjutningarna i Atlanta när 8 personer mördades, varav 6 var asiatiska kvinnor, av en man som skyllde på att han var ”sexmissbrukare”. Totalt har ett 15-tal asiater i USA dödats under pandemin och 11 000 hatbrott riktade mot asiater i USA har inrapporterats och senast i förrgår attackerades en asiatisk kvinna i New York och misshandlades svårt efter att ha fått motta över 100 slag och sparkar.
Tyvärr är det ett statistiskt faktum att alltför många av dem som attackerar, misshandlar och även dödar asiater i USA tillhör andra minoritetsgrupper och oftast handlar det om svarta amerikaner eller latinamerikaner. Varför så är fallet är en synnerligen komplicerad historia som både handlar om de amerikanska rasrelationerna i historien och i samtiden liksom hur den amerikanska rassegregationen ser ut och sist men inte minst antagligen p g a att minoritetsinvånarna i USA har drabbats allra hårdast av pandemin såsom också är fallet i i stort sett samtliga västländer inklusive i Sverige. Även i Sverige har asiater trakasserats och attackerats fysiskt i det offentliga rummet under pandemin och även här har det antagligen statistiskt sett ofta handlar om förövare som tillhör andra minoritetsgrupper, vilka har drabbats mycket hårt av pandemin.
Det verkar med andra ord generellt finnas en uppdämd vrede mot asiater bland andra minoritetsgrupper i västvärlden som har kommit upp till ytan och i det närmaste exploderat under pandemiåren och som sannolikt fanns där redan innan pandemin utbröt.
Denna vrede, som åtminstone bär på vissa likheter med den generella aversionen mot judarna bland andra minoritetsgrupper, handlar i grunden antagligen om att asiater anses stå närmare den vita majoritetsbefolkningen än andra minoritetsgrupper. Sedan finns det också en otäck genuskomponent i sammanhanget – det är nämligen statistiskt sett i första hand asiatiska kvinnor som trakasseras, hotas, attackeras och även dödas. Att så är fallet har troligen att göra med en allmän hypersexualisering av asiatiska kvinnor men också med att asiatiska kvinnor ingår i heterosexuella intimrelationer med vita män i högre utsträckning än andra minoritetskvinnor, vilket återigen gör att asiater uppfattas som att de står närmare vita än andra minoritetsgrupper.
Ännu en minnesstund för en mördad asiatisk kvinna i New York
I söndags mördades ännu en asiatisk kvinna i New York en månad efter att Michelle Alyssa Go dödades i samma stad och denna gång handlade det om en person av (syd)koreansk härkomst – Christina Yuna Lee. I måndags hölls en minnesstund över Lee i New Yorks Chinatown där hon bodde och även mördades, vilket Washington Post rapporterar om och samtidigt har polisen meddelat att under förra året gick antalet antiasiatiska hatbrott upp med 361% just i New York.
Sedan pandemin bröt ut i början av 2020 har åtminstone ett 15-tal asiater dödats i USA och den mest uppmärksammade händelsen ägde rum i Atlanta i mars 2021 när en man dödade åtta personer varav sex var asiatiska kvinnor (och flertalet med koreansk bakgrund).
Hatbrottsstatistik i USA liksom i andra länder där specifik statistik förs över antiasiatiska hatbrott visar att under pandemin har asiatiska kvinnor blivit påhoppade och misshandlade av icke-asiatiska främlingar i det offentliga rummet i större utsträckning än asiatiska män, vilket tros bero på en kombination av att asiatiska kvinnor ses som ”lätta offer” liksom att de också tenderar att (hyper)sexualiseras.
https://www.washingtonpost.com/lifestyle/2022/02/15/christina-yuna-lee-asian-american-women-react
“Many Asian American and Asian women with ties to Chinatown felt on edge, and out of answers, on Monday. Earlier that day, Asian organizers and residents held a rally at nearby Sara D. Roosevelt Park, calling attention to the increase in violence. A carefully arranged constellation of flowers — mostly white, which symbolizes mourning in Korean culture and is used at funerals — lay at the base of a tree in front of the building in tribute.
Niou said that she heard about Lee’s death at 8 a.m. on Sunday, and that some of her staff and friends had known Lee. “When they found out it was her, it was a lot, you know? She’s somebody in the community,” Niou said. “That’s exactly why it hurts so much, and also hits so close to home,” she continued. “The community is feeling a lot of the same things. There’s so many people who have just told me: They’re so afraid. They’re afraid for their sisters, they’re afraid for their grandparents, they’re afraid for their daughters.”
For Niou, the legacy of racism is clear in the recent violence. “We have a history in America of perpetuating this notion that Asian Americans do not belong here,” she said, pointing to the Chinese Exclusion Act of 1882 and Japanese internment during World War II. At the same time, she added, the model minority myth has further othered Asian Americans.“
Regeringen följer upp afrofobirapporten
År 2014 publicerades den s k afrofobirapporten – ”Afrofobi. En kunskapsöversikt” – som jag var huvudförfattare till och som jag skrev tillsammans med Victoria Kawesa och Samson Beshir, och som den dåvarande (allians)regeringen Reinfeldt och Arbetsmarknadsdepartementets integrationsminister Erik Ullenhag hade beställt och bekostat. I rapporten, som offentliggjordes i form av en DN Debatt-artikel och fick mycket stor uppmärksamhet och ledde till en omfattande debatt om svarta svenskars situation och som dessutom var den första i sitt slag i Europa, presenterades en rad förslag på åtgärder.
Nu har den nuvarande rödgröna regeringen följt upp afrofobirapporten och valt att realisera några av dess förslag genom att ge BRÅ i uppdrag att kartlägga och genomföra en studie av hatbrott mot specifikt afrosvenskar och genom att ge Forum för levande historia i uppdrag att upplysa om och öka kunskapen om Sveriges roll i slavhandeln och slaveriet i den svenska skolan och utbildningsväsendet.
”Regeringen ger Forum för levande historia i uppdrag att genomföra insatser för att öka kunskapen om Sveriges deltagande i den transatlantiska slavhandeln och slaveriet. I uppdraget ingår att ta fram och sprida utbildningsmaterial främst riktat till elever i grundskolan, gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen samt deltagare inom folkhögskolan.”
”Inom ramen för den nationella planen mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott har Forum för levande historia i uppdrag att genomföra utbildningsinsatser om rasism i historien och i dag riktad till skolpersonal och offentliganställda.
Av rapporten Afrofobi – En kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige (Mångkulturellt centrum, 2014) framgår att afrosvenskar drabbas av afrofobi i stor utsträckning. Rapporten visar att föreställningar och stereotyper om Afrika och om svarta människor, som går tillbaka till kolonialtiden, påverkar många afrosvenskars vardagsliv än idag.
– Vi måste ständigt arbeta mot rasism och afrofobi. Att synliggöra slaveriets historia kan bidra till att förebygga och motverka afrofobi idag. Därför är det viktigt att Forum för levande historia nu får i uppdrag att öka kunskapen om Sveriges delaktighet i den transatlantiska slavhandeln och slaveriet, säger jämställdhetsminister Märta Stenevi.”
I år är det 30 år sedan John ”Lasermannen” Ausonius inledde sitt enmansraskrig
Journalisten och författaren Gellert Tamas påminner idag i DN om att det har gått exakt 30 år sedan som den förste s k ”Lasermannen” John Ausonius (Sverige har som bekant haft fler än en rasideologisk seriemördare) inledde sitt enmansraskrig samtidigt som den första nazistiska terroristgruppen VAM förde sitt s k raskrig (Sverige har som bekant haft fler än en nazistisk terroristgrupp) och den dåvarande svenska s k nationella rörelsens parlamentariska gren SD (Sverige har som bekant haft fler än ett kryptonazistiskt parti) marscherade på gatorna och vrålade ”Ut med packet!”, ”Vit makt, judeslakt!” och ”Lasermannen skjut för att döda!”.
Tamas menar att detta ”jubileum” bör vara en tankeställare för oss svenskar lika mycket som 10-årsminnet av 22 juli-terrorattentaten, som inföll alldeles nyligen, är det för norrmännen.
Det ska dock samtidigt påminnas om att Tamas själv trampade fel på 90-talet: Liksom alltför många andra inom medie- och kulturvärlden och inom politiken och tyvärr inte minst på vänsterkanten stöttade Tamas Fryshusets och dess grundare Anders Carlbergs skinheadprojekt, som S och V likaså stöttade, och senare även det s k vikingarockbandet Ultima Thule. På 1990-talet valde nämligen 1000-tals svenska barn, ungdomar och unga vuxna att bli skinheads i samband med att Ultima Thule fick sitt stora kommersiella genombrott, vilket i sin tur radikaliserade SD och bl a fick Åkesson och SD:s nuvarande ledargarnityr att ansluta sig till partiet.
Just Tamas väljer alltid nogsamt att inte nämna 90-talets skinheads, Ultima Thule och vit makt-musik då han helt enkelt var alltför insyltad i att legitimera och stödja denna på sin tid mycket våldsamma ungdomssubkultur och den rasideologiska populärmusikgenre som Ultima Thule representerade.
”Sensommarmörkret hade börjat sänka sig när John Ausonius, natten mot den 3 augusti – på tisdag för exakt trettio år sedan – stoppade ett avsågat Ermagevär, utrustat med ett lasersikte, under sin beigea rock.
Några timmar senare, strax efter midnatt, sköt han studenten David Gebremariam från ett buskage i närheten av Gärdets tunnelbanestation. Den 27-årige mannen överlevde, men skotten i den mörka augustinatten blev inledningen till några av de mest dramatiska veckorna och månaderna i svensk samtidshistoria.
Lasermannen, som han döptes till av medierna, skulle begå ytterligare nio attentat, ett av hans sammanlagt elva offer skulle dö, flera andra få fysiska – och psykiska – men för livet. Demonstrationer mot det rasistiska våldet skulle fylla landets gator, tiotusentals svenskar med så kallad ”invandrarbakgrund” skulle delta i en landsomfattande varningsstrejk. Statsministern skulle hålla tal till nationen medan polisen närmast desperat arbetade med den största utredningen sedan mordet på Olof Palme.
När jag träffade Ausonius tio år senare var han tydlig med det politiska motivet bakom sitt enmanskrig. Då – som nu – rådde en upphetsad debatt i medierna. VAM, Vitt Ariskt Motstånd, hade på fullaste allvar förklarat krig mot det de kallade ”rasblandarsamhället”.
Sverigedemokraterna, vars dåvarande ledare Anders Klarström bland annat använt VAM som sina livvakter, marscherade på gator och torg under slagord som ”Judesvin” och ”Ut med packet”. Det nyetablerade riksdagspartiet Ny demokrati hävdade att de tiotusentals flyktingarna från folkmordets Bosnien i själva verket var ”lyxturister” och att landet Sverige inte orkade med fler invandrare. De rösterna, från Sverigedemokraterna till Ny demokrati, blev Ausonius inspiratörer:
”Deras budskap gav mig en form av feedback, om man ser psykologiskt på det hela…[deras] invandrarfientlighet gav mig respons och stärkte mitt självförtroende.”
Ausonius sa sig inte se någon skillnad på det fysiska våld han själv utövade och det verbala våldet som genomsyrade den politiska debatten. Tvärt om. Det verbala våldet var själva förutsättningen för hans fysiska våld. Ausonius var övertygad om att hans våldsdåd hade ett stort stöd, han ansåg sig handla i folkets namn.
”Jag rättfärdigade attentaten med att det var invandrare, att det var politiskt fel att ta hit dem … Jag vände mig ju mot invandrare eftersom det fanns så många som inte gillade dom … kanske tjugo, trettio procent tyckte ju som jag, att det fanns för många invandrare i Sverige. Och dom brydde sig litet, inget alls, eller i alla fall mindre eftersom jag gick och sköt invandrare. En del tyckte ju till och med om det.”
Det var knappast en tillfällighet att polisens – och Säpos – initiala misstankar riktades mot kretsarna i och kring Sverigedemokraterna. Utredningens förste namngivne misstänkte var en aktiv sverigedemokrat, ökänd för sitt hat mot ”invandrare” och sin vapenfixering.
Enligt Säpos kartläggning hade mannen varit aktiv i flera högerextrema grupperingar, innan han anslöt sig till Sverigedemokraterna direkt efter grundandet 1988. Den man som tipsade polisen hade själv varit medlem i partiet. Hans vittnesmål ger en nära inblick i Sverigedemokraternas inre liv i det tidiga 1990-talet.
”Hur såg det ut i partilokalen?” undrade polisen som förhörde tipsaren.
”Det var sprayat överallt på väggarna med ’död åt alla n-gr-r’ och ’skjut alla invandrare’, den typen av budskap. Först blev jag lite förvånad. Jag trodde inte att de höll på med sånt, men så småningom fattade jag vad det hela handlade om. Utåt försökte de vara väldigt välkammade och städade, inåt visade de ett helt annat ansikte. Så till slut bestämde jag mig för att sluta. Jag tycker visserligen inte om invandrare, men de här typerna skrämde mig, de verkade mena allvar.”
”Du sa att de har vapen?”
”Ja. I partilokalen såg jag en låda som tillhör en av ledarna, den var full med revolvrar, eller pistoler. Jag är inte så bra på vapen att jag kan se skillnaden.”
Det är en lika obehaglig som skrämmande lägesbild. Och inte helt oväntad.
Historien om det tidiga 1990-talets rasistiska våldsdåd i Sverige är också historien om Sverigedemokraterna. Exemplen är många. Av de tre unga män som anlade en mordbrand i moskén i Trollhättan 1993 var en medlem och de två andra sympatisörer. Samma år greps en ledande sverigedemokrat, samt ordföranden för ungdomsförbundet, med en skarpladdad handgranat i närheten av den plats där Vänsterpartiets dåvarande partiledare Gudrun Schyman precis skulle hålla sitt första maj-tal. Ledaren för Sverigedemokraternas ungdomsförbund spelade också en huvudroll i samband med mordet på fackföreningsmannen Björn Söderberg 1999.”
(…)
”Det var just under denna tid, årsskiftet 1994–1995, som Jimmie Åkesson bestämde sig för att gå med i Sverigedemokraterna. Det var just detta parti den då tonårige sölvesborgaren valde att viga sitt liv åt.”
(…)
”Från att ”invandringsfrågan” knappt hade diskuterats blev den, under några månader hösten 1991 och våren 1992, själva navet i det offentliga samtalet. Påverkade av de initiala framgångarna för Ny demokrati verkade allt fler av samhällets röster, från politiker till medier, se blott en orsak till stora delar av Sveriges problem – invandringen.
Att det var de så kallade ”invandrarna” som utsattes för Ausonius attentat, att det var ”invandrare” som utsattes för diskriminering, hamnade i socialt utsatta miljöer, att flera undersökningar visat på en omfattande strukturell diskriminering där svenskar med mörk hud- eller hårfärg haft svårare att få såväl jobb som bostad, eller inte ens släpptes in på många krogar och restauranger, blev underordnat utpekandet av ”invandraren” som roten till det onda. Kulmen nåddes troligen hösten 1993 när tidningen Expressen, i krigsfeta rubriker på löpsedlar över hela landet, skrek ut budskapet: ”KÖR UT DEM!”
Samhällets oförmåga att se eller konfrontera det egna landets problem har kanske aldrig illustrerats tydligare än under Lasermannens tid, i det ögonblick i februari 1992 när dåvarande invandrarministern Birgit Friggebo – i sällskap av statsministern Carl Bildt – som svar på hundratals Rinkebybors förtvivlade krav på krafttag mot rasism och diskriminering, och deras försök att få politikerna att förstå att de, bokstavligt talat, fruktade för sina liv, höjde händerna och sa:
”HALLÅ! Nu tycker jag att vi gemensamt i denna sal sjunger: ’We shall overcome’!”
Det känns lika relevant som viktigt att peka på Sverigedemokraternas historia i dessa tider när såväl ledande politiker som debattörer på högerkanten närmast tycks tävla i att utmåla partiet som ett i grunden alldagligt, pålitligt och regeringsdugligt alternativ.”
(…)
”För drygt en vecka sedan inföll tioårsdagen av massakern på Utøya. Breiviks massmord, den norske terroristen nämnde för övrigt såväl Ausonius som Peter Mangs i Malmö som sina förebilder under rättegången, har utlöst en tidvis infekterad debatt i Norge om landet har gjort upp med den ideologiska idévärld – en stark islamfientlig nationalkonservatism med målet att bevara det egna folkets påstådda enhet – som formade Breivik och som fortfarande är den europeiska högerpopulismens grundmantra. Kanske är det dags att denna diskussion börjar på allvar även i Sverige.
En sådan debatt känns lika central som grundläggande i ett läge där allt fler debattörer och politiker tycks göra allt för att svartmåla invandringen och vittvätta Sverigedemokraterna – med målsättningen att vinna taktiska och strategiska partipolitiska poäng.
Den 25 april 1992 marscherade drygt 400 sverigedemokrater genom centrala Stockholm under sin årliga så kallade Engelbrektsmarsch. Flera av deltagarna stämde spontant upp i talkören: ”Lasermannen skjut för att döda, Lasermannen skjut för att döda!”
Den här, och liknande händelser i Sverigedemokraternas historia – eller nutid – verkar partiledaren Jimmie Åkesson inte se några problem med, åtminstone inte om man ska döma av hans budskap på Twitter den 10 juni:
”Till skillnad från Magdalena Andersson och hennes socialdemokrater kommer vi varken att lämna eller överge våra rötter.”
För Sverigedemokraterna går kampen vidare. På sin Facebooksida beskriver sig partiets chefsideolog Mattias Karlsson som ”konservativ patriot” och ”aktiv i kulturkriget”.
Om drygt ett år kan Sverige ha en regering som är helt beroende av Sverigedemokraterna. Det är åtminstone ett sådant mandat moderater och kristdemokrater ber väljarna att ge dem.”
Om vreden och våldet mot asiater från andra minoritetspersoners sida i Sverige, i USA och i andra västländer
I gårdagens avsnitt av TV3:s program Efterlyst framkom det att en (öst- och sydost)asiatisk kvinna nyligen överfölls i Flemingsberg(/Tullinge) av två förmodade unga män från den s k MENA-regionen och detta är tyvärr inte första gången som asiater hånas och förnedras samt attackeras och hotas av andra minoritetspersoner och vare sig i Sverige eller i andra västländer.
I samband med massakern på sex asiatiska kvinnor i Atlanta i USA har flera minoritetspersoner uttryckt sig slentrianmässigt nedsättande om asiater och särskilt om asiatiska kvinnor och det har i USA framkommit att det tyvärr inte sällan är svarta amerikaner och latinamerikaner som attackerar asiaterna där och det verkar även vara andra minoritetspersoner som tenderar att överfalla asiater också i bl a Storbritannien, Frankrike, Nederländerna och Tyskland.
Asiater uppfattas kort och gott som varande minoritets-Sveriges (eller minoritets-USA:s eller minoritets-Frankrikes o s v) ”sellouts” eller ”svikare” då de bl a ofta studerar, startar småföretag och har jobb och asiatiska kvinnor utsätts för förakt då de ofta blir tillsammans med vita män medan asiatiska män föraktas då de står lägst ned i minoritets-maskulinitetshierarkin – d v s asiatiska kvinnor ses som ”h-r-r” som ”går i säng” med vita män medan asiatiska män ses som feminina ”b-g-r” som inte uppfyller mansidealet.
Särskilt i USA har även hiphop-musiken tyvärr spätt på detta förakt mot asiater – det finns då ett flertal sånger med versrader som hånar asiater som ”sellouts” och asiatiska kvinnor som ”h-r-r” och Ice Cubes sång ”Black Korea” anses t o m ha bidragit till att stora grupper av svarta och latinos anföll och brände ned Koreatown i Los Angeles 1992.
I Sverige har vidare flera regelrätta överfall ägt rum på asiater från minoritetsinvånares sida även innan pandemin och det är nog tyvärr troligt att denna tendens har förstärkts under pandemin.
För några år sedan dödade t o m en grupp unga män från den s k MENA-regionen och subsahariska Afrika en asiatisk man i Söderort i Stor-Stockholm: Den asiatiska mannen utsattes för en mycket utdragen och inte minst våldsam död när ett större gäng som omringade denne ömsom knivskar denne och ömsom slog denne med allsköns tillhyggen tills han till slut avled av skadorna.
Jag har slutligen själv tyvärr både sett andra asiater förnedras och hånas och själv blivit hånad och förnedrad åtskilliga gånger i särskilt miljonprogramsområden som domineras av invånare med utomeuropeisk bakgrund och jag har ofta funderat på varför asiater står lägst inom minoritets-Sverige och i miljonprogramsområdena.
Tyvärr är detta också en återkommande erfarenhet från min sida när jag besöker andra västländer: Jag besöker regelmässigt och gärna s k ”mångkulturella” stadsdelar i andra västländer och jag har därför varit i ett stort antal sådana stadsdelar i bl a London, Paris, Amsterdam, Bryssel, Oslo, Köpenhamn, Rom, Barcelona, Wien o s v liksom i New York, Los Angeles, Chicago, Detroit o s v och alltför ofta har det då hänt att icke-asiatiska minoritetspersoner har hånat mig på ett liknande sätt som sker i de svenska miljonprogramsområdena och på andra sätt visat sitt ogillande.
Tyvärr är detta mycket känsligt och kontroversiellt att tala om och jag minns när jag en gång nämnde detta med att både jag själv och andra asiater tenderar att utsättas för s k rasord (d v s pejoriserande ord och uttryck såsom ”asiatiska” ljud som ”tjing tjong” och ”sayonara” o s v) och hån(skratt) och ibland även rena fysiska attacker i miljonprogramsområdena i samband med en intervju i DN: Jag fick då veta i efterhand av en person med bakgrund i den s k MENA-regionen att det just är mycket känsligt och kontroversiellt att tala om detta fenomen inför majoritetssvenskarna och majoritetssamhället och att jag borde vara försiktig med att göra det då det bara spär på rasismen mot invånarna med utomeuropeisk bakgrund.
Sedan jag fick motta denna kritik har jag också av solidaritet med de icke-asiatiska minoritetsinvånarna i landet också varit tyst med detta fenomen och inte sagt särskilt mycket alls om det utan nästan enbart haft fokus på vita majoritetsinvånares s k ”gulinghumor” och rasstereotyper av asiater.
Det är ju samtidigt också så att majoritetsinvånarnas syn på t ex svarta män, latinomän eller män från den s k MENA-regionen är mycket mer brutala och våldsamma än majoritetsinvånarnas syn på asiatiska män – de förstnämnda minoritetsmännen framställs helt enkelt som fullständigt atavistiska vålds- och sexmaskiner.
Själv har jag alltid tänkt att detta fenomen, som verkar bli allt värre, bl a bottnar i att Japans, Kinas, Taiwans, Sydkoreas och andra asiatiska länders företag kanske inte alltid beter sig särskilt väl i MENA-regionen, i Afrika och i Latinamerika när de etablerar sig där och köper upp fabriker och mark där (detta vet så klart invandrarna och deras barn och efterkommande i de svenska miljonprogramsområdena) samt att det också kan finnas ett starkt ressentiment mot asiater i Väst från andra minoriteters sida då asiaterna anses stå nära vitheten genom att de asiatiska kvinnorna ofta blir tillsammans med vita män, genom att asiater generellt studerar och förvärvsarbetar och då många asiater också har adopterats av vita västerlänningar.
Denna närhet eller proximitet till vitheten och till vita människor förklarar antagligen varför många icke-asiatiska minoritetspersoner inte heller har särskilt mycket sympati eller empati för asiater och sist men inte minst då asiaterna också lyser med sin frånvaro i antirasistiska minoritetssammanhang i nästan samtliga västländer inklusive i Sverige vilket naturligtvis sticker i ögonen på minoritets-Sverige.
Om våldet mot asiater i amerikansk historia
Den 21-åriga vita högerextremisten Robert Aaron Long som nyligen dödade 8 personer i och utanför Atlanta i Georgia i USA, varav 6 var asiatiska kvinnor och 4 koreanskor, var antagligen rasideologiskt och sinofobiskt-konspiracistiskt motiverad och att det därmed handlar om ett av de blodigaste hatbrotten mot asiater i modern amerikansk historia.
Hatbrotten och fr a det specifikt dödliga våldet mot asiater i USA kan kort historiskt delas upp i fem vågor:
Den första våldsvågen utspelade sig under 1800-talets andra hälft och 1900-talets första decennium och var den hittills allra blodigaste sett till antalet dödade asiater på amerikanskt territorium. Från 1870-talet till cirka 1910 dödades ett stort antal kinesiska och andra asiatiska invandrare i fr a Kalifornien och i de övriga västliga delstaterna och faktum är att några av dessa massakrer är de allra värsta hittills i USA:s historia vad gäller rasrelaterade massakrer men flertalet glömdes bort under 1900-talet i och med att den s k svart-vita dikotomin kom att närmast helt dominera de amerikanska rasrelationerna.
År 1871 exempelvis dödades runt 20 kineser i Los Angeles av en mobb bestående av både vita och latinos, 1885 dödades åtminstone ett 30-tal asiater i Rock Springs i Wyoming och 1887 dödades hela 34 kineser i en massaker i Oregon som går under namnet Hells Canyon-massakern. Även i USA:s båda grannländer inträffade liknande våldsdåd såsom 1907 i kanadensiska Vancouver och 1911 i mexikanska Torreón där hela 300 asiater massakrerades.
Den andra våldsvågen följde på Japanska imperiets attack mot den amerikanska flottbasen Pearl Harbor på Hawaii 1941 då ett flertal fr a japaner överfölls, misshandlades och även dödades och i både USA och Kanada internerades sammanlagt kring 140 000 japaner av rena rasskäl varav flertalet var medborgare i USA respektive i Kanada.
Den tredje våldsvågen inträffade i samband med Vietnamkriget när 10 000-tals vita och svarta amerikaner stupade i drivor i USA:s olika krig i Indokina vilket skapade starka folkliga anti-asiatiska stämningar i det amerikanska folkdjupet (redan under Koreakriget hade dessutom 10 000-tals vita och svarta amerikaner stupat för både koreanska och kinesiska kulor) och den fjärde våldsvågen hängde samman med Japans formidabla ekonomiska uppgång på 1980-talet som slog ut stora delar av den amerikanska tillverkningsindustrin vilket gjorde att flera asiater dödades och att hatbrotten mot asiater sköt i höjden i fr a USA:s industristäder.
Den fjärde våldsvågen sker då just i detta nu och hänger helt och hållet samman med pandemin och talet om ”det kinesiska viruset” som Trump har masspridit i USA och bl a Ebba Busch och Mattias Karlsson i Sverige.
Författaren Viet Thanh Nguyen som besökte Sverige för ett författarsamtal på Handelshögskolan i Stockholm strax innan pandemin har f ö kommenterat masskjutningen av de asiatiska kvinnorna i Atlanta på följande sätt – d v s han påminner om att asiatiska kvinnor är särskilt utsatta (för bl a en mycket våldsam och brutal form av orientaliserande objektifiering, sexualisering och exotisering), att icke-asiatiska amerikaner (d v s både vita, svarta och latinos) även tidigare har dödat asiater inom USA:s gränser samt att amerikaner (och återigen både vita, svarta och latinos) har dödat miljontals och åter miljontals asiater i en mängd olika krig som USA har utkämpat i Stillahavsasien/Nordost- och Sydostasien ända sedan USA erövrade Filippinerna från det då sönderfallande Spanska imperiet 1898 och vilka ofta har urartat i rena raskrig.
Om ett misstänkt hatbrott mot asiater i USA i form av en masskjutning och rasism mot asiater under pandemin
En 21-årig vit man har gripits i USA misstänkt för att ha dödat flera människor i Atlanta varav sex är asiater och närmare bestämt asiatiska kvinnor och fyra av dem är koreanskor.
”Normalt” är det andra minoriteter än just asiater som drabbas mest av hatbrott i USA liksom i västvärlden i övrigt men under pandemin har antalet hatbrott mot asiater i det närmaste exploderat. Under pandemin har därför rasism mot asiater hamnat i förgrunden för antagligen första gången någonsin i de västländer som inhyser större asiatiska minoriteter såsom USA, Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Kanada, Australien och Nya Zeeland.
Under pandemins första år ökade antalet hatbrott mot asiater i USA med hela 150% och närmare 4000 anmälda hatbrott mot asiater hade rapporterats in fram tills februari i år. Liksom i Sverige anmäls de allra flesta hatbrott aldrig till polisen så antalet hatbrott är m a o ”toppen på ett isberg”.
I mars månad har dessutom en ny våg av hatbrott drabbat asiaterna i USA, som bl a tros bero på den frustration som väldigt många människor känner över att pandemin aldrig tar slut samtidigt som långt över en halv miljon amerikaner hittills har dött av viruset.
Det finns mycket som tyder på att förövarna hittas i alla grupper – d v s både bland vita och svarta amerikaner, bland latinamerikaner och bland andra icke-asiatiska minoriteter. Icke-asiater av alla de slag tar helt enkelt som det verkar ut sin under pandemin uppdämda och ackumulerade frustration på vilka ”random”-asiater som helst som de stöter på ”på stan”. Att västerländska politiker som Trump om och om igen har talat om det ”kinesiska viruset” (liksom bl a även Ebba Busch och Mattias Karlsson har gjort i Sverige) har inte heller gjort saken bättre.
11% av hatbrotten mot asiater i USA rör fysiska attacker, överfall och misshandel varav flera rör genomförda dråp och mord. Enligt en enkätundersökning har vidare 31% av asiaterna i USA fått olika typer av rasord kastade mot sig inklusive s k ”gulinghumor”-skämt under pandemin.
68% av de som utsätts för hatbrott är asiatiska kvinnor och de flesta som utsätts har kinesiskt påbrå (40%) följt av koreanskt (15%), vietnamesiskt (9%) och filippinskt påbrå (8%).
Nästan 45% av hatbrotten har ägt rum i Kalifornien, där asiaterna i USA är koncentrerade, närmare 15% i New York och uppemot 5% i Washington.
35% av hatbrotten har ägt rum i butiker och affärer, 25% på offentlig plats på gator och torg och 10% i offentliga parker medan 10% har ägt rum online, i sociala medier och på internet. Asiater är då överrepresenterade inom serviceyrken av olika slag vilket förklarar den höga andelen hatbrott i kommersiella sammanhang.
Det finns ingen särredovisad statistik om hatbrott mot asiater i Sverige men det mesta tyder på att asiaterna i Sverige troligen också har drabbats av hatbrott mer än någonsin tidigare under pandemin och även i Sverige har rasism mot asiater för första gången aktualiserats av och i svensk media och i den svenska offentligheten i stort.
Alldeles nyligen släppte UR-programmet ”Tänk till” ett avsnitt om rasism mot asiater i Sverige under pandemin – ”Rasism mot öst- och sydostasiater: ’Din lilla asiatiska h*ra’” (se https://www.youtube.com/watch?v=oDeeLCBxIRs eller https://urplay.se/program/220897-tank-till-talkshow-har-rasismen-blivit-varre-under-corona) – och bl a med anledning av den virala filmen med Sofia Vu som visade hur både majoritets- och minoritetssvenska barn och ungdomar hämningslöst hånade henne för hennes ursprung och utseende och just kopplade henne till viruset.
Precis i början av pandemin för lite mer än ett år sedan sade f ö Özz Nûjen i TV4 att nu kommer muslimerna (och afrosvenskarna) att få ett andrum för nu kommer hatbrotten och rasismen i stället att drabba asiaterna i Sverige och allt tyder nu på att han tyvärr fick rätt.
Om Sveriges första afrosvenska offer för ett våldsamt antisvart hatbrott som kom att bli den svenska filmens första svarta och icke-vita skådepelare som växt upp i Sverige
Några noteringar om den osannolika (livs)historien om Sveriges första afrosvenska offer för ett våldsamt antisvart hatbrott som kom att bli den svenska filmens första svarta och icke-vita skådepelare som växt upp i Sverige och som bl a spelade i den första Pippi Långstrump-filmen samt gifte sig med ”Europas starkaste dam” och fick en son som också han kom att bli skådespelare och bl a spela Starke Adolf i SVT:s klassiska Pippi Långstrump-tv-serie:
I dagarna publicerades en BRÅ-rapport som undersöker hatbrotten mot bl a afrosvenskar mellan 2013-18, vilka tyvärr överlägset dominerar alla hatbrott med rasistiska motiv, och bl a redovisas statistik över uppklaringsfrekvensen och i rapporten konstateras det att en betydande del av just de antisvarta hatbrotten utgörs av fysiskt våld.
Jag tror mig nu ha hittat det första hatbrottet i modern tid som drabbade en afrosvensk person. Det troligen första svenska antisvarta hatbrottet av våldsamt slag under åtminstone de senaste 100 åren ägde antagligen rum i samband med att Dramaten 1932 satte upp den amerikanske författaren Marc Connellys pjäs ”Guds gröna ängar” som byggde på Gamla testamentet och som var den första stora amerikanska scenkonstföreställningen som hade en helsvart ensemble när den hade premiär på Broadway i New York 1930.
Då pjäsen uppfattades som både blasfemisk och antirasistisk valde sju medlemmar av det nazistiska s k Furugårdspartiet Svenska nationalsocialistiska partiet att i samlad trupp och iklädda paramilitära uniformer besöka föreställningen i oktober 1932 och störa densamma genom att bl a bua och skrika samt kasta tomater och stinkbomber mot scenen och skådespelarna, vilka f ö alla var majoritetssvenskar som spelade i blackface.
På grund av att pjäsen hade svarta amerikaner som huvudtema hade Dramaten valt att tillfälligt anställa en svart man som vaktmästare vid namn George Sylvan, som också gick under namnet Joe Sylvain, och som tog emot de majoritetssvenska besökarna i foajén. Detta grepp kan svenska scener f ö än idag använda sig av – jag minns själv att Kungl. Operan satte upp Händels Xerxes för ett antal år sedan och i foajén möttes publiken av en iransk man som jag tror var tillfälligt anställd i samband med uppsättningen samtidigt som inga av sångarna på scenen var iranier.
De sju nazisterna leddes av Stockholms dåvarande SA-ledare Joel Lindkvist och ungnazisten Gösta Hallberg-Cuula som senare skulle komma att bli de svenska nazisternas krigshjälte i Finland efter att 1942 ha omkommit vid fronten som krigsfrivillig i Finska fortsättningskriget. Efter själva intermezzot mitt under föreställningen på Dramatens stora scen attackerade tre av nazisterna Sylvain när denne ensam var på väg hem från nationalscenen. Sylvain blev så illa slagen att han hamnade på sjukhus samtidigt som att han försvarade sig rätt väl enligt den dåtida pressrapporteringen då han var gammal boxare.
Sylvain föddes 1899 och hans far tros ha varit en svart amerikansk musiker eller sjöman medan hans mor var en vit svenska och hans föräldrar sägs ha träffat varandra i Karlstad.
Fram tills 1945 fanns det ytterst få permanent boende svarta och icke-vita invånare i Sverige men det var inte ovanligt att fr a svarta amerikaner besökte Sverige av olika anledningar under denna tid och ibland i samband med att de tillhörde olika kringresande cirkus- eller teatersällskap. Ett exempel på en sådan person är Fredrik Reinfeldts farfars farfar John Hood som besökte Sverige på 1880-talet i egenskap av att vara en svart amerikansk cirkusdirektör.
Sylvain växte upp i Västsverige som fosterbarn till sin morbror och han bodde länge i Göteborg samt hade flera förhållanden och fick flera barn. Han försörjde sig bl a som kock och boxare och 1932 flyttade han till Stockholm där han då under samma år fick tillfälligt ”påhugg” som vaktmästare på Dramaten i samband med att pjäsen ”Guds gröna ängar” sattes upp och pågick.
I Stockholm gifte han sig med ”Europas starkaste dam” eller ”Världens starkaste mamma” som kallade sig ”Miss Arona” som artistnamn när hon turnerade land och rike runt på 1930- och 40-talen och böjde järnstänger, och som egentligen hette Ester Nygren.
I Stockholm fick Sylvain också smak på skådespelarbranschen och han kom under 1930- och 40-talen att spela i flera svenska filmer såsom i ”Sten Stensson Stéen från Eslöv på nya äventyr” från 1932 och i den första Pippi Långstrump-filmen från 1949. Det är sannolikt att George Sylvan a.k.a. Joe Sylvain därmed var och är den svenska filmkonstens och filmindustrins första svarta och icke-vita svenska skådespelare som växte upp i Sverige.
Tillsammans fick Sylvain och ”Miss Arona” sonen Ramon Sylvan som också han slutade som skådespelare och som bl a spelade Starke Adolf i 1969 års klassiska Pippi Långstrump-tv-serie samt Mästerbrottaren i ”Bombi Bitt och jag” och under många år spelade han även sheriffen i High Chaparral i Småland. Sylvain gick bort 1955, ”Miss Arona” 1984 och deras son Ramon Sylvan 2012. George Sylvan eller Joe Sylvain och Ester Nygren eller ”Miss Arona” fick också dottern Ramona Sylvan som lever än idag.
Tobias Hübinette 