Kategori: Motala

Recenserad i Motala Tidning

Catrin Lundströms och min nya bok ”Vit melankoli. En analys av en nation i kris” recenseras i min hemstads lokaltidning Motala Tidning:

Det känns alltid lika speciellt att förekomma och omnämnas i just Motala Tidning, där jag intervjuades liksom fick mina första texter publicerade redan från och med när jag gick i mellanstadiet, och inte minst då jag är väl medveten om att merparten och flertalet av de jag växte upp tillsammans med – barndomsvänner, klasskamrater o s v (inklusive deras syskon och föräldrar och numera också deras partners och barn) – har stannat kvar i Motala och bor och lever i denna lilla östgötska stad fortfarande än idag och det är väl numera mest bara när jag ”dyker upp” i lokaltidningen som jag ger mig till känna bland dem nuförtiden.

I Motala grundades Sveriges första kooperativa konsumförening och 1888 fick Motala besök av Östergötlands kanske första asiat

Här är Sveriges äldsta/första kooperativa konsumentförening/konsumförening som arbetarna på Motala verkstad grundade 1888 under namnet Sällskapet arbetarnas ring. Utanför denna historiska Konsumbutik höll dessutom August ”Mäster” Palm något år därefter Motalas första socialistiska tal ståendes på en tunna och introducerade och införde därmed socialismen och marxismen i Motala. Alldeles i närheten hittas landets kanske allra vackraste och fr a mest originella Folkets hus, som verkstadsarbetarna uppförde 1907 och som därmed blev en viktig mötesplats under den ödesdigra storstrejken 1909 som ledde till att flera av strejk- och arbetarledarna tvingades lämna landet och utvandra till fr a USA.
115812776_10157706385850847_4192869533706501599_n
116147162_10157706385900847_4507849272696041534_n.jpg
116349537_10157706386000847_1537021988123002467_n
I omgivningen hittas slutligen även Bolagshuset, som en gång i tiden var Motala verkstads representationshus, och som 1888 förärades ett på den tiden mycket långväga besök (i Bolagshuset ägde då den högtidliga middagen rum) av en kinesisk s k mandarin ”av femte knappen” (d v s en regeringstjänsteperson vid det kejserliga hovet i den Förbjudna staden i Beijing) som tillsammans med en sekreterare och en tolk besökte den svenska industrialismens vagga Motala för att studera den svenska verkstadsindustrins dåvarande flaggskeppsfabrik (d v s Motala verkstad) på plats. Denne kinesiske mandarin och hans två landsmän blev därmed med all sannolikhet den första (nordost/sydost)asiaten som någonsin besökte Motala och kanske också Östergötland.
116217094_10157706386180847_5797935461943660743_n.jpg

Ett sista och ordentligt avsked till min gamla vän Mattias Flyckt

Äntligen får jag säga adjö till dig Mattias efter att i min sedvanliga språngmarschstil, som du hade känt väl igen om du hade sett mig, ha sprungit systematiskt mellan gravarna och till slut efter 6-7 minuter ha hittat din grav på kyrkogården i Klockrike på södersidan av en av vår gamla, kära östgötaslätts mest ståtliga och pampiga kyrkor.

116068553_868048273688172_2647847554880711808_n.jpg

115804398_10157704415810847_8206345048408763966_n.jpg

Vi var fyra Motalakillar som tillsammans och mer eller mindre samtidigt flyttade till Uppsala efter gymnasiet – jag flyttade först tillsammans med Anders och Magnus och du kom en termin senare och flyttade in hos mig som inneboende hemma hos den serbiska kvinnan i miljonprogramsområdet/”invandrarområdet” Gränby i Uppsala – hon som behandlade mig som sin son trots att jag är adopterad från Sydkorea och hon var en servitris från f d Jugoslavien och som sedan tog väl hand även om dig så länge vi båda bodde kvar hemma hos henne.
 
Du började läsa tyska, jag iriska och Magnus senare ryska då vi alla tre hade gått i samma gymnasieklass på Platenskolan i Motala och alla tre hade valt och tillsammans tagit oss igenom den helklassiska varianten av den humanistiska linjen medan Anders som var ett år äldre än oss började på juristlinjen och blev aktiv i Östgöta nation i Uppsala samtidigt som jag själv blev och var bibliotekarie där under två terminer och bl a höll i olika bok- och studiecirklar.
 
Jag fick dig inte bara att bryta upp från Östergötland och flytta till Uppsala och börja studera liksom att flytta in hos mig – jag fick dig också att göra vapenfri tjänst medan jag själv gick ännu längre, för det vet du ju också att jag alltid gjorde – d v s alltid gick allra längst i radikalitet och både i tanke och i handling, och totalvägrade och dömdes för det.
 
Tillsammans odlade vi både vår antimilitarism och vårt långt-före-vår-tid-ekoanarkistiska miljöengagemang både när vi upplevde att vi var Platenskolans enda anarkister och när vi tillsammans startade och organiserade vår egen under flera år mycket livaktiga och relativt stora anarkistmiljö i Uppsala kring vår aktions- och affinitetsgrupp Sine qua non och vår anarkistiska tidskrift Kaos och café/pub/programverksamhet på Upplands nation som ju f ö den blivande SvD-ledarskribenten Per Gudmundson också deltog i ibland.
 
Du och jag kom f ö att bo ihop vid många tillfällen – under sammanlagt tre om inte fyra gånger och perioder eller kanske t o m fem beroende på hur en räknar – och bl a bodde du och jag tillsammans ihop med den blivande riksbekanta f d doktoranden i Umeå Karolina Matti i en villa som vi hyrde av en gammal dam i Björklinge strax norr om Uppsala där jag tyvärr och ”så klart” kom i konflikt med de lokala nazisterna och SD:arna och hamnade i bråk med dem.
 
Idag lever märkligt och ledsamt nog bara jag och Magnus, som jag återknöt kontakten med i samband med din bortgång och tanken var att Magnus och jag skulle åka ned tillsammans till din begravning men det blev då i stället Magnus och Fredrik som kom ned från Stockholm till Östergötland för att bevista gravsättningen av dig i Klockrike.
 
Anders var också där men kort därpå begick han tragiskt nog självmord efter en längre tids upprepade depressioner men Anders hann i alla fall innan dess berätta utförligt för mig om din begravning och om alla som var där – några av våra gamla klasskamrater från Platenskolan i Motala, några av våra gamla anarkistiska och syndikalistiska kamrater från Uppsala och från Sine qua non- och Kaos-tiden, några av våra gamla antifascistiska kollegor från Expo-tiden och andra namn som vi båda kände och umgicks med tillsammans en gång i tiden.
 
Jag vet ju att du inte var jude, du var lika mycket kulturell lutheran som jag samtidigt som vi ju både var antimilitarister liksom antimonarkister och ”antikristna”, men du sade några gånger till mig att du hade en antagligen konverterad jude någon generation eller två bakåt i din familjehistoria. Därför valde jag att idag göra som judarna traditionellt gör, d v s lägga en liten sten på din vackra gravsten i Klockrike som så tydligt kommunicerar att du både hade ett varmt hjärta, var en fantastisk gitarrist och musiker samt en antimilitarist och ekoanarkist in i det sista.
 
Nu säger jag till slut hej då till dig Mattias, tack för din vänskap och för alla år tillsammans och jag bifogar här nedan det jag skrev ned i all hast i augusti 2019 så fort jag fick höra att du hade gått bort.
116115546_727421668042201_3580875872792096567_n
Den 21 augusti i år gick Mattias Flyckt från Borensberg i Motala bort som jag lärde känna under gymnasieåren när vi tillsammans gick det som då kallades humanistisk linje och den s k helklassiska varianten/inriktningen (själv läste jag bl a engelska, franska, ryska, latin och grekiska – d v s jag hade en s k utökad skolgång) på Platenskolan i Motala.
 
 
”Jag blev en s k självidentifierad anarkist redan i mellanstadiet när jag i 6:an för första gången läste Daniel Guérins klassiska bok ”Anarkismen” och när jag sedan träffade och blev kompis med Mattias under gymnasieåren så blev vi båda medlemmar i SAC-Syndikalisterna (eller så var jag medlem SAC redan under högstadiet – jag minns inte riktigt det idag och jag har f ö fortsatt att vara SAC-medlem sedan dess) och vi läste tillsammans regelbundet den anarkistiska tidskriften Brand och den syndikalistiska tidningen Arbetaren liksom flera andra vänsterperiodica som gavs ut på den tiden.
 
Vi valde också båda att bli vegetarianer (själv blev jag det redan i 6:an eller i 7:an) samt att vägra vapen under våra gemensamma gymnasieår även om jag totalvägrade redan under mönstringen i Karlstad (och sedermera dömdes till ett fängelsestraff för det) medan Mattias valde att göra vapenfri tjänst om jag inte minns fel och vilket var det lagliga alternativet på den tiden och som den absoluta majoriteten av alla som inte ville göra reguljär militärtjänst valde att göra.
 
Mattias flyttade till Uppsala ett halvår efter att jag själv hade gjort det (och direkt efter gymnasiet för att studera keltiska språk efter att under 40 dagar ha cyklat 400 mil genom Skottland, Irland och Wales för att besöka och bese 100-tals fornminnen) och vi bodde då ihop som inneboende hos en serbisk kvinna i miljonprogramsområdet Gränby.
 
Därefter bodde vi i olika men närliggande studentkorridorer i Flogsta i Uppsala samtidigt som vi grundade och var aktiva i anarkistgruppen Sine qua non och grundade och gav ut den anarkistiska tidskriften Kaos. Sedermera kom vi att dela bostad igen under en period i ett kollektivboende i Svartbäcken i Uppsala medan vi båda var aktiva i Uppsala LS och i SUF Uppsala och i det som skulle komma att bli AFA Uppsala innan vi tillsammans flyttade till Stockholm och deltog i att grunda tidskriften Expo.
 
Expos tredje redaktionslokal (eller fjärde om en även räknar in min egen bostad i form av ett rum i en villa i Mälarhöjden där jag under en tid bodde inneboende och där Expo såg dagens ljus som ett uppkopierat nyhetsbrev) var en s k spatiös våning på Hornsgatan på Södermalm i Stockholm och där bodde Mattias och jag tillsammans för tredje gången, d v s Mattias och jag bodde helt enkelt på Expo innan våra vägar till slut skildes åt.
 
Jag minns Mattias som en varm och social människa som alltid stod upp för orättvisor av alla de slag och som fr a alltid var lojal ”in i döden” mot sina närmaste vänner och ett minne som jag än idag kan återkalla rör när 3-4 (för mig okända) vita svenska män i Uppsala ropade s k rasord (typ ”kines” och ”tjing tjong” o s v) åt mig ”på stan” varvid Mattias, som på den tiden gärna klädde sig i läderjacka och nästan såg ut som en s k biker, vände sig om och skällde ut dem efter noter och vilket inte var särskilt vanligt på den tiden (d v s det var sällan som mina dåtida vita vänner sade ifrån när jag utsattes för vardagsrasistiska handlingar såsom jag minns det idag i varje fall – OBS: på den tiden var då den radikala vänstermiljön extremt homogen).
 
Efter att Stieg Larsson postumt kom ut med sin berömda trilogi om Lisbeth Salander, som ju idag är några av världshistoriens mest sålda böcker någonsin, så har jag alltid tänkt att huvudkaraktären bär spår av alla oss som arbetade på Expo och tillsammans med Stieg och Mattias ”spår” handlar då om Lisbeth Salanders IT-kunskaper och tekniska förmåga att kunna hacka och ta sig in i datasystem av alla de slag.
 
Mattias var helt enkelt den bästa av oss alla på Expo vad gäller just detta med dator- och IT-färdigheter och jag minns hur han bl a lyckades (för)störa, manipulera och ta sig in i åtskilliga nazisters, högerextremisters och SD:ares hemsidor och hämta ut värdefull information.
 
Även om vi inte har varit vänner på många år så hoppas jag att du nu får vila i frid Mattias!”

Om männen från Motala och deras fall

Det är uppenbarligen något särskilt med (oss) män från Motala för när de (vi) faller, faller de (vi) hårt för att inte säga helt handlöst:
 
– år 2017 föll journalisten och debattören Fredrik Virtanen under MeToo-rörelsen efter åratal av att ha varit en av Sveriges mesta/värsta s k kvinnokarlar
 
– år 2018 föll undertecknad efter åratal av att ha varit en av Sveriges s k namnkunniga antirasistiska forskare p g a att jag utmanade och gick emot Sveriges antirasistiska och feministiska forskarvärld (och dess ledande toppnamn) genom att anmäla Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Uppsala universitet för korruption
 
– år 2019 föll Motalas KSO och ”starke man” moderatpolitikern Kåre Friberg efter att ha våldtagit och misshandlat sin partner
 
– år 2020 föll artisten och debattören Alexander Bard under Black Lives Matter-rörelsen efter åratal av att ha varit en av Sveriges mest hämningslösa högerradikaliserade twittrare

Om Motalaanarkisten Inge Oskarssons självbiografi ”Anarkisten” från 1990

Läser just nu om Inge Oskarssons självbiografi ”Anarkisten” från 1990, som i hög grad handlar om Östergötland och närmare bestämt om Motala, då han växte upp där liksom jag själv men i ett helt annat Motala än det jag växte upp i då Inge är 20-talist (Inge lever f ö fortfarande än idag).

97137648_10157479642400847_3712612792004509696_n.jpg

Då Inges pappa var en s k lindholmsnazist är dennes självbiografi inte bara en berättelse om en svensk (östgötsk Motala)anarkists (och antirasists och pacifists) barndom, uppväxt och tidiga vuxenår utan också indirekt en berättelse om Motalas extremhögermiljö.

96866343_10157479642450847_6299113763480010752_n.jpg

Min mamma växte upp i Varv strax utanför Motala och under hennes barndom var en viss Bernhard Segh den som körde ut mjölken till hennes föräldrar och till hushållen i trakten då han var bosatt i Långskogen i närheten av Varv. Segh och hela hans familj var då innan och under kriget medlemmar i det största svenska nazistpartiet Nationalsocialistiska arbetarepartiet som leddes av Sven Olov Lindholm (som f ö också han växte upp i västra Östergötland och närmare bestämt i Mjölby), och i Inges bok framgår det att det var Segh som distribuerade partiorganet Den svenske nationalsocialisten till medlemmarna, prenumeranterna och sympatisörerna i Motala.
 
Segh brukade regelbundet besöka Inges pappa liksom de andra nazisterna i staden och i samband med besöken diskuterade Motala-nazisterna politik och världshändelserna sinsemellan medan Segh informerade om partiets fram- och motgångar.
 
Motala lyckades f ö aldrig ”skicka” någon frivillig till SS men minst en lokal högerextremist försökte i alla fall värva sig till SS – nämligen Karl (Gösta Henry) Christianson som var medlem i dåvarande Moderaternas ungdomsorganisation Ungsvenskarna (OBS: just östgötamoderaterna liksom östgötarnas ledande borgerliga tidning Östgöta ”Corren” Correspondenten var då rejält pro-tyska innan och under kriget) och som i mars 1944 stal en båt i Skåne och illegalt rodde över till Danmark för att försöka enrollera sig i SS beväpnad med tre stulna mausergevär. Efter kriget blev Christianson sedan fiskhandlare i Saluhallen i Motala och antagligen fortsatte han att vara medlem i Moderaterna livet ut.
 
Östergötland som helhet kom dock att ”leverera” flera SS-frivilliga och bl a östgötamoderaternas ”starke man” under efterkrigstiden som också var nära vän med Carl Bildt – d v s den moderata riksdagsledamoten Per-Olof Strindberg som under flera år också var ordförande i lagutskottet.
 
Min pappa växte upp i Ask (en av hans grannar prenumererade f ö på Den svenske nationalsocialisten) och min farfar var innan och under kriget statare vid Ulvåsa slott (d v s han fick betalt ”in natura” och han bodde märkligt nog på exakt samma plats i ett torpliknande mindre hus där Heliga Birgitta en gång hade bott innan hon och maken Ulf Gudmarsson flyttade till stenborgen som idag är en ruin i närheten av Ulvåsa slott) som den adliga familjen Hermelin då ägde och bebodde och hans arbetsuppgift, förutom att jobba på fälten och så och skörda tillsammans med de andra statarna, var att ta hand om djuren och fr a om baron Hermelins hästar.
 
Just på Ulvåsa slott höll dåvarande Moderaternas ledare amiral Arvid Lindman ett möte med östgötamoderaterna i juli 1934 där han tog avstånd från Nazi-Tyskland och från den svenska extremhögern men tyvärr verkar då detta historiska tal inte ha ”bitit” på alla östgötamoderater. I sitt tal, som ägde rum inför 2500 församlade östgötamoderater, kommenterade Lindman de då aktuella blodiga händelserna i Tyskland som i efterhand har kommit att benämnas som ”de långa knivarnas natt” liksom den vid denna tid växande svenska extremhögern och för första gången någonsin så valde Lindman att i Ulvåsa slottspark:
 
1, försvära sig helt och hållet och uttryckligen till den parlamentariska demokratin
2, kritisera de inom den svenska högern som fortfarande inte hade accepterat den allmänna och lika rösträtten (Motala Tidning kommenterade t ex efteråt att Lindmans fördömande av de antidemokratiska krafterna inom borgerligheten var av det mer extrema slaget och lokaltidningen tyckte helt enkelt att Lindman gick lite för långt i denna fråga)
3, bestämt ta avstånd från både Nazi-Tyskland och från den svenska extremhögern och slutligen krävde Lindman
4, att inga M-avdelningar i landet fick ingå i valkartell med eller ta makten tillsammans med ett svenskt nazistparti (OBS: detta kom dock ej att åtlydas då de olika svenska högerextrema partierna under de kommande åren lyckades få till åtskilliga kommunala samarbeten med både dåvarande M, L och C runtom i landet).
 
Inge berättar f ö också om att nazistpartiets lokala aktivister anordnade ett möte på torget i Motala 1937 men att de då blev mer eller mindre utbuade och bortkörda av socialistiska (socialdemokrater, kommunister och syndikalister) ungdomar och det är tråkigt att behöva konstatera att på samma torg höll Åkesson ett alltför välbesökt och bejublat möte under valrörelsen 2018 som väl därigenom tyvärr återupprättade Motalas s k nationella rörelses stolthet, heder och ära.
 
Inges bok erbjuder vidare fascinerande s k interiörer från Stockholmsanarkisternas 50-tal: Inge bodde då tidvis på de gamla ungsocialisternas (d v s det första SSU som orienterade sig mot anarkismen) lokal på Vetegatan 3 på Södermalm i Stockholm där Anarkistiska propagandaförbundet och dess organ Brand huserade och innan den s k ungdomsrevolten och 68-revolutionen var Inge en av mycket få på sin tid unga vuxna anarkister i Stockholm då förbundets medlemmar i övrigt nästan alla var kroppsarbetare (och därtill esperantister) i 50/60-årsåldern som hade varit med under ungsocialismens dagar när (förra) seklet var ungt.

Namnlöst.jpg

Slutligen har jag själv på sistone ”sprungit på” Inge i samband med att jag i början av innevarande år har arbetat på en ny bok som handlar om hela den svenska diskussionen om ras och rasism under efterkrigstiden. Det verkar nämligen vara så att Inge organiserade det allra första mötet med icke-vita personer i Sverige och därtill verkar Inge också ha varit den första som anklagade en svensk myndighet för att vara rasistisk, vilket han åtalades för.

Namnlöst2.jpg

I mars 1957 anordnade Inge ett diskussionsmöte på dåvarande Stockholms högskola (d v s dagens Stockholms universitet) som handlade om det då pågående Algerietkriget och som hela 30-40 algerier, egyptier, kineser, svarta amerikaner och afrikaner samt indier deltog i vilka antagligen var gäststudenter, utöver 110-120 majoritetssvenska studenter. Detta på alla sätt och vis historiska möte uppmärksammades på sin tid p g a att fem högerextremistiska studenter dök upp och störde mötet.
 
I oktober 1968 slutligen anklagade Inge dåvarande Stockholms rådshusrätt (d v s dagens Stockholms tingsrätt) för att vara rasistisk i samband med ett protestmöte på Sergels torg i Stockholm till stöd för den nigerianska studenten Anthony Engurube som då stod inför rätta åtalad för bl a misshandel mm. På grund av anklagelsen ställdes sedan Inge också inför rätta för beljugande av myndighet men han friades sedan i början av 1970 och åtalet mot denne kan ha varit det första exemplet någonsin då en myndighet anklagades för att öppet vara just rasistisk.
 

Idag på Hitlers födelsedag utmärkte sig tyvärr Motala

Tråkigt att östgötarna och min hemstad Motala ska utmärka sig med en hakkorsflagga hissad på självaste Stora torget idag på A.H.:s 131:a födelsedag och just där ägde f ö Åkessons valmöte rum inför 2018 års val som tyvärr var rena väckelsemötet och det största politiska mötet i s k kvinno/mannaminne i stadens historia. Just på Stora torget i Motala anordnade jag dessutom min första av mig arrangerade demonstration och offentliga möte på våren 1990 i samband med att en flyktingförläggning hade attackerats i kommunen.
 
 
”Hakkorsflaggor har hissats i Motala, dels längs riksväg 23/24 i Borensberg och dels på Stora torget, bekräftar polisen. Flaggorna är nedplockade och tagna i beslag. Strax före klockan 11 fick polisen även samtal om en flagga vid Resecentrum i Linköping. Även i en annan del av Östergötland, närmare bestämt i Kisa, har hakkorsflaggor hissats.”

Om 1960-talets svenska rasdiskussionen och dess kopplingar till Motala

I mitt måhända alltför megalomaniska försök att kartlägga, dokumentera, tematisera och redogöra för hela den svenska offentliga diskussionen om ras sådan den tog sig uttryck i samtliga svenska tidningar och tidskrifter under perioden 1947-77 tror jag mig nu bl a ha hittat den första tryckta svenskspråkiga texten som kritiserade specifikt svenska rasstereotyper i form av en insändare i Expressen från 1962 som vädjade till Marabou att ändra namn och bild på kolaprodukten ”N-gg-r” liksom det första åtminstone tryckta/bevarade spåret av ett försök att formulera föreställningen om Sverige, svenskarna och svenskheten som stående utanför allt vad ras och kolonialism heter och som idag kallas den svenska exceptionalismen i form av en insändare i Aftonbladet från 1964 som kritiserade ett tv-inslag men också flera kopplingar till min egen hemstad Motala.

ARG

RASH.jpg

Anarkisten Inge Oscarsson från Motala, som f ö ska vara bror till skådespelaren Per Oscarsson, dyker exempelvis upp i mitt insamlade material och empiriska underlag (ca 10 500 A4-sidor med texter hämtade från svenska tidningar och tidskrifter) som den som sannolikt var den förste att organisera ett möte med icke-vita invandrare i Sverige. Detta skedde i mars 1957 i form av ett diskussionsmöte på dåvarande Stockholms högskola som Oscarsson och hans organisation Världsmedborgarrörelsen stod bakom och som handlade om det då pågående Algerietkriget. På mötet deltog 30-40 araber liksom dussintals afrikaner, kineser och indier” och 110-120 svenska studenter och mötet uppmärksammades i pressen då fem nazister även dök upp och störde mötet.

33984654_10155673141480847_4611634444460097536_o.jpg

Senare skulle Oscarsson också figurera i samband med fallet med den nigerianske studenten Anthony Engurube, som i september 1968 stod inför rätta i dåvarande Stockholms rådhusrätt åtalad för att bland annat ha hotat två poliser och för att ha misshandlat en vit svensk student i samband med Kårhusockupationen i maj samma år liksom för att ha angripit en vit svensk man i samband med en demonstration på Sergels torg som hade kallat denne för ”N-jävel”.

 

Rättegången blev mycket uppmärksammad på sin tid och Engurube fick stöd av dåtidens studenter i Stockholm och inte minst av just Inge Oscarsson, som bl a rapporterade om Engurubes fall i den engelska anarkistiska veckotidningen Freedom. Engurube själv menade att åtalspunkterna handlade om en ”rasistisk förföljelse” mot honom och han anklagade polisen för övervåld, vilket gör detta rättsfall till det första någonsin i Sverige när en icke-vit person anklagade polisen och rättsväsendet för rasism.
ENGU.jpg
Ännu en Motala-anknytning hittas i journalisten och författaren Evert Kumm, som 1961 var den som initierade 1960-talets stora adoptionsdebatt genom att i Expressen attackera Medicinalstyrelsen för att förestå ”rasvidskepelser” i adoptionsfrågan. Kumm var på 1950-talet chefredaktör för socialdemokratiska Motala-Posten, som min egen farfar prenumererade på, och ända fram tills tidningen lades ned och han var bosatt i Motala under större delen av detta årtionde där hans son journalisten och författaren Björn Kumm delvis kom att växa upp, som senare i livet bl a blev skribent för syndikalistiska Arbetaren.
 
Evert Kumm kom senare även att engagera sig djupt i frågan om de svenska romernas situation som han betecknade som en ”svensk raskonflikt” i sin skrift ”Zigenare och vanliga svenskar” från 1965 och han var även nära vän med Sveriges förste professor i japanska och lärare i koreanska Seung-bog Cho och under en tid ordförande för den svenska pro-nordkoreanska solidaritetsföreningen Svensk-koreanska föreningen.
Slutligen upptäckte jag senast idag att den på sin tid mycket kända psykologen, läraren och skribenten mm Anna-Lisa Kälvesten från Motala, nära medarbetare till Gustav ”Skå-Gustav” Jonsson och Sveriges antagligen första kvinnliga psykolog och den som tillsammans med ”Skå-Gustav” stod bakom den berömda studien om 222 Stockholmspojkar, också hon var aktiv i både adoptionsdebatten och i den allmänna svenska diskussionen om ras och svenskhet på 1960-talet.

KÄLV.jpg

Kälvesten var möjligen den allra första som formulerade ett embryo till idén att Sverige hade ett slags rasligt ”manifest destiny” och att svenskarna skulle ta på sig rollen att bli västvärldens föredöme i det som på den tiden kallades rasfrågorna. År 1963 skrev Kälvesten i Kooperativa förbundets dåvarande veckotidning Vi att Sverige måste gå i bräschen i västvärlden för att en gång för alla bryta med de så kallade ”rasfördomarna” och därmed bli det stora föregångs- och framtidslandet i Väst ifråga om ras på samma sätt som Sverige hade blivit det vad gällde att ha löst det som tidigare kallades arbetarfrågan:
 
”Vi får ibland studiebesök från de ledande demokratiska nationerna som vill se hur vi burit oss åt för att bringa ned den sociala konflikten arbetsgivare-arbetare till ett minimum. Vore det inte något att sträva efter att i en framtid få ta emot liknande studiedelegationer med ärendet att se hur vi klarade problemet att ta emot några färgade barn utan att bli inflammerade av rasfördomar. Så liten som världen börjar bli behövs det att någon av de vita nationerna går i spetsen.”
 
Denna idé om Sverige, svenskarna och svenskheten som Västs och i förlängningen arten homo sapiens och planeten Tellus förtrupp, spjutspets, avantgarde och föregångare i allt vad rasfrågor heter som Kälvesten möjligen var först med att skissa på, skulle därefter komma att slå igenom med full kraft under adoptionsdebatten liksom i relation till invandringen och den därpå följande integrationsfrågan och från och med 1975 skulle världens mest progressiva samhällsbygge vad gäller synen på och politiken gentemot invandrare och minoriteter slutligen komma att sjösättas för att sedan på 1980- och 90-talen, och än mer på 2000- och 2010-talen, utmynna i världens första och hittills enda antirasistiska statsbildning på jorden.

Om några gamla fotografier

Har inte särskilt många andra gamla bilder på mig själv att ”komma med” när jag är cirka 18-20 år än dessa – i alla fall inte som jag kommer åt just nu digitalt:
90503622_10157285940415847_3956420643536240640_n.jpg
 
Det ena fotografiet är taget ”uppe på fjället” när jag studerade (nord)samiska i Ammarnäs i Sorsele kommun i Västerbotten när jag var 19 år gammal och det andra fotografiet är taget när jag besökte och lade ned blommor vid några av de stupade IRA- (och INLA-)frivilligas gravar på Milltown-kyrkogården i Belfast i Nordirland för andra gången i livet (första gången jag gjorde det var när jag var 18 år och cyklade sammanlagt 500 mil på 30 dygn genom hela och fr a de keltisktalande delarna av Skottland, Irland och Wales och besåg 100-tals slott, katedraler, kyrkor, gravfält, klanhövdingagravar, monument, borgruiner och gamla slagfält och andra gången var när jag var 23 om jag inte minns fel).
90638534_10157288980925847_6220450312172339200_n.jpg
Och min mamma i Motala påminde mig nyss om att det idag råkar ha gått exakt 48 år sedan jag landade i Sverige efter en lång, säkert ansträngande och typisk Kalla kriget-flygresa (och som ibland gjorde att en del av de 10 000-tals s k ”Koreabarn” som ”forsade” in till Sverige och till Västeuropa mellan ca 1968-90 t o m ”strök med” då särskilda s k eskortkvinnor ibland fick ta hand om upp till 7-8 blivande adoptivbarn på en och samma gång) från Seoul till Tokyo (d v s det gamla asiatiska imperiets hjärta), från Tokyo till Anchorage (d v s det nya västerländska imperiets bosättarkoloni i inuiternas land), från Anchorage till Köpenhamn och från Köpenhamn till Stockholm.
 
Eftersom jag ju har en rätt så rejäl dragning till både historiska och politiska (liksom kulturella) spörsmål så kan jag så klart inte undvika att idag samtidigt påminna mig själv om att samma år militariserades det redan militärjuntestyrda Sydkorea än mer genom proklamerandet av den högerextrema s k yushin-eran medan grannen i norr samma år skrev in den extremnationalistiska s k juche-ideologin i den nordkoreanska konstitutionen och på Nordirland trappades IRA:s blodiga uppror mot engelsmännen upp medan den svenska socialistiska välfärdsstaten upplevde sin sista guldålder-sommar innan oljekrisen bröt ut året därpå och avslutade de legendariska svenska rekordåren.
 
Det jag har fått berättat för mig efteråt är då att mina föräldrar samma dag besökte Kamprads på den tiden fortfarande relativt nybyggda första IKEA-varuhus i Skärholmen för att inhandla ”barngrejer” efter att ha hämtat mig på Arlanda samt att jag fick en blå elefant i välkomstpresent av min faster Ingrid som antagligen gjorde att elefanter sedan dess är mitt favoritdjur (elefanter är ju dessutom också en slags symbol för både Asien och Afrika) och senare samma dag besökte vi min mormor och morfar i Varv utanför Motala.
 
I bilen på vägen från Stockholm till Arlanda ska jag ha tittat på landskapet som gled förbi utanför bilrutorna (huvudstaden vars centrum på den tiden utgjordes av en jättelik byggarbetsplats efter rivningen av Klarakvarteren, Sörmland med alla sina slott och herresäten, Kolmårdens urskog, den bördiga Östgötaslätten och till slut den lilla industristaden Motala där fabrikerna och verkstäderna ännu var i full gång) och då och då utstött ett ljud som kanske kan ha varit en slags reminiscens av det koreanska frågeordet ”mou?” som betyder ”vad?”.

Så minns jag Mattias Flyckt

Den 21 augusti i år gick Mattias Flyckt från Borensberg i Motala bort som jag lärde känna under gymnasieåren när vi tillsammans gick det som då kallades humanistisk linje och den s k helklassiska varianten/inriktningen (själv läste jag bl a engelska, franska, ryska, latin och grekiska – d v s jag hade en s k utökad skolgång) på Platenskolan i Motala.
 
 
Jag blev en s k självidentifierad anarkist redan i mellanstadiet när jag i 6:an för första gången läste Daniel Guérins klassiska bok ”Anarkismen” och när jag sedan träffade och blev kompis med Mattias under gymnasieåren så blev vi båda medlemmar i SAC-Syndikalisterna (eller så var jag medlem SAC redan under högstadiet – jag minns inte riktigt det idag och jag har f ö fortsatt att vara SAC-medlem sedan dess) och vi läste tillsammans regelbundet den anarkistiska tidskriften Brand och den syndikalistiska tidningen Arbetaren liksom flera andra vänsterperiodica som gavs ut på den tiden.
 
Vi valde också båda att bli vegetarianer (själv blev jag det redan i 6:an eller i 7:an) samt att vägra vapen under våra gemensamma gymnasieår även om jag totalvägrade redan under mönstringen i Karlstad (och sedermera dömdes till ett fängelsestraff för det) medan Mattias valde att göra vapenfri tjänst om jag inte minns fel och vilket var det lagliga alternativet på den tiden och som den absoluta majoriteten av alla som inte ville göra reguljär militärtjänst valde att göra.
 
Mattias flyttade till Uppsala ett halvår efter att jag själv hade gjort det (och direkt efter gymnasiet för att studera keltiska språk efter att under 40 dagar ha cyklat 400 mil genom Skottland, Irland och Wales för att besöka och bese 100-tals fornminnen) och vi bodde då ihop som inneboende hos en serbisk kvinna i miljonprogramsområdet Gränby.
 
Därefter bodde vi i olika men närliggande studentkorridorer i Flogsta i Uppsala samtidigt som vi grundade och var aktiva i anarkistgruppen Sine qua non och grundade och gav ut den anarkistiska tidskriften Kaos. Sedermera kom vi att dela bostad igen under en period i ett kollektivboende i Svartbäcken i Uppsala medan vi båda var aktiva i Uppsala LS och i SUF Uppsala och i det som skulle komma att bli AFA Uppsala innan vi tillsammans flyttade till Stockholm och deltog i att grunda tidskriften Expo.
 
Expos tredje redaktionslokal (eller fjärde om en även räknar in min egen bostad i form av ett rum i en villa i Mälarhöjden där jag under en tid bodde inneboende och där Expo såg dagens ljus som ett uppkopierat nyhetsbrev) var en s k spatiös våning på Hornsgatan på Södermalm i Stockholm och där bodde Mattias och jag tillsammans för tredje gången, d v s Mattias och jag bodde helt enkelt på Expo innan våra vägar till slut skildes åt.
 
Jag minns Mattias som en varm och social människa som alltid stod upp för orättvisor av alla de slag och som fr a alltid var lojal ”in i döden” mot sina närmaste vänner och ett minne som jag än idag kan återkalla rör när 3-4 (för mig okända) vita svenska män i Uppsala ropade s k rasord (typ ”kines” och ”tjing tjong” o s v) åt mig ”på stan” varvid Mattias, som på den tiden gärna klädde sig i läderjacka och nästan såg ut som en s k biker, vände sig om och skällde ut dem efter noter och vilket inte var särskilt vanligt på den tiden (d v s det var sällan som mina dåtida vita vänner sade ifrån när jag utsattes för vardagsrasistiska handlingar såsom jag minns det idag i varje fall – OBS: på den tiden var då den radikala vänstermiljön extremt homogen).
 
Efter att Stieg Larsson postumt kom ut med sin berömda trilogi om Lisbeth Salander, som ju idag tillsammans är några av världshistoriens mest sålda böcker någonsin, så har jag alltid tänkt att huvudkaraktären bär spår av alla oss som arbetade på Expo och tillsammans med Stieg och Mattias ”spår” handlar då om Lisbeth Salanders IT-kunskaper och tekniska förmåga att kunna hacka och ta sig in i datasystem av alla de slag.
 
Mattias var helt enkelt den bästa av oss alla på Expo vad gäller just detta med dator- och IT-färdigheter och jag minns hur han bl a lyckades (för)störa, manipulera och ta sig in i åtskilliga nazisters, högerextremisters och SD:ares hemsidor och hämta ut värdefull information.
 
Även om vi inte har varit vänner på många år så hoppas jag att du nu får vila i frid Mattias!

Om den gamle högerledaren Arvid Lindmans Ulvåsatal 1934 när dåvarande Moderaterna både bekände sig till den parlamentariska demokratin och skarpt tog avstånd från både den svenska extremhögern och Nazi-Tyskland

Fascinerande att så här i efterhand konstatera att min farfar och farmor samt antagligen också min farbror (som fortfarande lever) var närvarande på det möte som hölls på Ulvåsa slott den 8 juli 1934 när den dåvarande moderatledaren Arvid Lindman ”tog bladet från munnen” och tog ställning för den parlamentariska demokratin samtidigt som att han tog avstånd från både de antidemokratiska krafterna inom den dåvarande svenska högern liksom från Nazi-Tyskland och den svenska naziströrelsen:
51155592_10156206758870847_31639915968069632_n.jpg
Har på sistone läst en del om det historiska tal (för den svenska borgerlighetens del) som dåvarande M:s ledare amiral Arvid Lindman höll i den park som omger Hermelin:arnas Ulvåsa slott utanför Motala den 8 juli 1934 inför gräddan av den dåvarande östgötahögern i form av representanter från själva moderpartiets östgötadistrikt, från de östgötska M-kvinnorna, från dåvarande MUF Östergötland som då hette Ungsvenskarna samt även från det gamla MUF som bara några månader innan dess hade brutit med dåvarande M och bildat ett eget parti som sedermera kom att heta Sveriges nationella förbund (SNF).
 
 
 
I sitt tal, som ägde rum inför 2500 församlade östgötamoderater, kommenterade Lindman de då aktuella blodiga händelserna i Tyskland som i efterhand har kommit att benämnas som ”De långa knivarnas natt” liksom den vid denna tid växande svenska extremhögern och för första gången någonsin så valde Lindman att i Ulvåsa slottspark:
 
1, försvära sig helt och hållet och uttryckligen till den parlamentariska demokratin
2, kritisera de inom den svenska högern som fortfarande inte hade accepterat den allmänna och lika rösträtten (Motala Tidning kommenterade t ex efteråt att Lindmans fördömande av de antidemokratiska krafterna inom borgerligheten var av det mer extrema laget och lokaltidningen tyckte helt enkelt att Lindman gick lite för långt i denna fråga)
3, bestämt ta avstånd från både Nazi-Tyskland och från den svenska extremhögern och slutligen krävde Lindman
4, att inga M-avdelningar i landet fick ingå i valkartell med eller ta makten tillsammans med ett svenskt nazistparti (OBS: detta kom dock ej att åtlydas då de olika svenska nazistpartierna liksom SNF under de kommande åren lyckades få till åtskilliga kommunala samarbeten med både dåvarande M, L och C runtom i landet).
51018155_10156206776090847_711110700042289152_n.jpg
Detta för den svenska högern så historiskt viktiga Ulvåsatalet har jag då en familjehistorisk anknytning till då min farfar, som då var 35 år gammal, bodde och arbetade på Ulvåsa slott (OBS: självklart inte i slottsbyggnaden utan i ett torpliknande hus som ingick i och var beläget inom slottsägorna) som statare (d v s han fick delvis betalt ”in natura”) och han hade bl a ansvar för slottets och baronens hästar och jag är tämligen säker på att min farfar och farmor närvarade på mötet liksom att min farbror också gjorde det som fortfarande är i livet och som då var några år gammal. Gissningsvis var det nog också en rätt så ståtlig syn när delar av det välmående och rika Östergötlands adel, näringslivselit, storgodsägare, akademiker och övre medelklass samlades i slottsparken för att höra den dåvarande moderatledarens historiska tal.